[I]

ANTIKRISTS MIRAKLER

AF

SELMA LAGERLÖF.

[II][III]

ANTIKRISTS MIRAKLER

ROMAN

AF

SELMA LAGERLÖF.

“Då Antikrist kommer, skall han synas vara alldeles lik Kristus. Då skall stor nöd råda, och Antikrist skall gå från land till land och gifva bröd åt de fattiga. Och han skall vinna många anhängare.“

Siciliansk folksägen.

[...]

STOCKHOLM.

ALBERT BONNIERS FÖRLAG.

[IV]

Fjärde tusendet.

STOCKHOLM.

ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1897.

INLEDNING.

[1]

“Då Antikrist kommer, skall han synas vara alldeles lik Kristus.“

[2]

I.
Kejsarens syn.

[3]
[...]

Det var på den tiden, då Augustus var kejsare i Rom, och Herodes var konung i Jerusalem.

Då hände sig en gång, att en mycket stor och helig natt sänkte sig öfver jorden. Det var den mörkaste natt, som någon ännu sett; man skulle kunnat tro, att hela jorden råkat in under ett källarhvalf. Det var omöjligt att skilja vatten från land, och man kunde ej finna sig tillrätta på den kändaste väg. Och det kunde ej vara annorlunda, ty från himmelen kom icke en ljusstråle. Alla stjärnor hade stannat hemma i sina hus, och den väna månen höll sitt ansikte bortvändt.

Och lika djupt som mörkret var äfven tystnaden och stillheten. Floderna hade stannat i sitt lopp, vinden rörde sig ej, och till och med aspbladen hade upphört att dallra. Hade man gått vid hafvet, så skulle man hafva funnit, att vågen icke mera slog mot stranden, och hade man gått i öknen, skulle sanden ej knarrat under ens fot. Allt var förstenadt och orörligt för att ej störa den[4] heliga natten. Gräset tordes ej växa, daggen kunde ej falla, och blommorna vågade ej utandas vällukt.

Under denna natt jagade ej rofdjuren, stucko ej ormarna, skällde ej hundarna. Och hvad som var ännu härligare, intet af de liflösa tingen skulle hafva velat störa nattens helgd genom att låna sig till en ond gärning. Ingen dyrk skulle kunnat öppna ett lås, och ingen knif hade varit i stånd att utgjuta blod.

Just under denna natt kom i Rom en liten skara människor ned från kejsarboningen på Palatinen och tog vägen öfver Forum upp mot Capitolium. Under den nyss tilländalupna dagen hade nämligen rådsherrarne frågat kejsaren om han hade något att invända mot, att de reste honom ett tempel på Roms heliga berg. Men Augustus hade ej genast lämnat sitt bifall. Han visste ej om det vore gudarne behagligt, att han ägde ett tempel vid sidan af deras, och han hade svarat, att han först genom ett nattligt offer till sin genius ville utforska deras vilja i denna sak. Det var han, som nu, åtföljd af några förtrogna, gick att verkställa detta offer.

Augustus lät föra sig i sin bärstol, ty han var gammal, och Capitoliums långa trappor besvärade honom. Han höll själf buren med dufvorna, som han skulle offra. Inga präster eller soldater eller rådsherrar ledsagade honom, utan endast hans närmaste vänner. Fackelbärare gingo före honom liksom för att bana väg in i nattmörkret, och efter honom följde slafvar, som buro det trefotade altaret, kolen, knifvarna, den heliga elden och allt annat, som behöfdes för offringen.

[5]

Under vägen språkade kejsaren muntert med sina förtrogna, och därför lade ingen af dem märke till nattens oändliga tystnad och stillhet. Det var först då de på den öfversta delen af Capitolium nått den tomma plats, hvilken var afsedd för det nya templet, som det uppenbarades för dem, att något ovanligt var på färde.

Detta kunde ej vara en natt som alla andra, ty uppe på klippkanten sågo de den underbaraste varelse. De trodde först, att det var en gammal förvriden olivstam, de trodde sedan, att en uråldrig stenbild från Jupiterstemplet hade vandrat ut på klippan. Till sist syntes det dem, att det ej kunde vara någon annan än den gamla sibyllan.

Något så gammalt, så väderbitet och så jättestort hade de aldrig sett. Denna gamla kvinna var skräckinjagande. Om ej kejsaren hade varit där, skulle de alla flytt hem till sina bäddar. »Det är hon,» hviskade de till hvarandra, »som räknar år så många, som det finnes sandkorn på hennes hemlands kust. Hvarför är hon utkommen ur sin håla just i natt? Hvad bådar hon kejsaren och riket, hon, som skrifver sina profetior på trädens blad och vet, att vinden för orakelordet till den, som behöfver det?»

De voro så förskrämda, att de alla skulle hafva kastat sig på sina knän med pannan mot jorden, om sibyllan endast hade gjort en rörelse. Men hon satt så stilla, som om hon varit liflös. Hon satt nedhukad ytterst på klippranden, och skuggande ögonen med handen, spejade hon ut i natten. Hon satt där, som hade hon gått upp på kullen[6] för att bättre se något, som tilldrog sig långt borta. Hon kunde då se något, hon, under en sådan natt!

I detsamma märkte kejsaren och alla i hans följe huru djupt mörkret var. Ingen af dem kunde se en handsbredd framför sig. Och hvilken stillhet, hvilken tystnad! Icke en gång Tiberns dofva sorl kunde de höra. Men luften ville kväfva dem, kallsvett trängde fram på pannan, och händerna voro stela och maktlösa. De tänkte, att det måtte förestå något förfärligt.

Men ingen ville visa, att han var rädd, utan alla sade till kejsaren, att detta var goda järtecken: hela naturen höll andan för att hälsa en ny gud.

De uppmanade Augustus att skynda med offret och sade, att den gamla sibyllan troligen var uppstigen ur sin håla för att hälsa hans genius.

Men sanningen var, att den gamla sibyllan var så upptagen af en syn, att hon ej ens visste, att Augustus hade kommit upp till Capitolium. Hon var bortförd i anden till ett fjärran land, och där tyckte hon sig vandra fram öfver en stor slätt. I mörkret stötte hon med foten oupphörligen emot något, som hon tyckte vara tufvor. Hon böjde sig ned och kände med handen. Nej, det var ej tufvor, utan får. Hon vandrade mellan stora, sofvande fårhjordar.

Nu lade hon märke till herdarnes eld. Den brann midt på fältet, och hon sökte sig fram till den. Herdarne lågo och sofvo vid elden och bredvid sig hade de långa, spetsiga stafvar med hvilka de brukade försvara hjorden mot vilda djur. Men de små djuren med de glimmande ögonen och de yfviga svansarna, som smögo sig fram till[7] elden, voro de ej schakaler? Och dock slungade ej herdarne stafvarna efter dem, hundarna fortforo att sofva, fåren flydde ej, och vilddjuren lade sig till hvila vid sidan om människorna.

Detta såg sibyllan, men hon visste ingenting om det, som tilldrog sig bakom henne på bergshöjden. Hon visste ej om, att man där reste altaret, tände kolen, utströdde rökelsen och att kejsaren tog den ena dufvan ur buren för att offra henne. Men hans händer voro så domnade, att han ej kunde hålla fågeln. Med ett enda slag af vingen gjorde sig dufvan fri och försvann uppe i nattmörkret.

Då detta skedde, blickade hofmännen misstänksamt bort till den gamla sibyllan. De trodde, att det var hon, som vållade olyckan.

Kunde de veta, att sibyllan alltjämt tyckte sig stå vid herdarnes koleld och att hon nu lyssnade efter en svag klang, som kom dallrande genom den dödstysta natten ? Hon hörde den länge, innan hon märkte, att den ej kom från jorden utan från skyn. Slutligen upplyfte hon hufvudet, och då såg hon ljusa, skimrande gestalter glida fram uppe i mörkret. Det var små flockar af änglar, som ljufligt sjungande och liksom sökande, flögo fram och åter öfver den vida slätten.

Just medan sibyllan lyssnade till änglasången, beredde sig kejsaren till ett nytt offer. Han tvådde sina händer, renade altaret och lät gifva sig den andra dufvan. Men ehuru han nu ansträngde sig till det yttersta för att fasthålla den, gled dufvans hala kropp ur hans hand, och fågeln svingade sig upp i den ogenomskådliga natten.

[8]

Kejsaren blef förfärad. Han störtade ned på knä för det tomma altaret och bad till sin genius. Han anropade honom om kraft att afvända de olyckor, som denna natt tycktes båda.

Icke heller något af detta hade sibyllan hört. Hon lyssnade med hela sin själ till änglasången, som blef allt starkare. Till sist blef den så kraftig, att den väckte herdarna. De reste sig på armbågen och sågo lysande skaror af silfverhvita änglar röra sig uppe i mörkret i långa, vajande led liksom flyttfåglar. Somliga hade lutor och violiner i händerna, andra hade zittror och harpor, och deras sång klingade så munter som barnskratt och så sorglös som lärkkvitter. Då herdarne hörde detta, stego de upp för att gå till bergstaden, där de voro hemma, och berätta om undret.

De sökte sig fram på en smal, slingrande stig, och den gamla sibyllan följde dem. Med ens blef det ljust däruppe på berget. En stor, klar stjärna tände sig midt öfver det, och staden på dess topp skimrade som silfver i stjärnljuset. Alla de irrande änglaflockarna skyndade ditåt under jubelrop, och herdarne påskyndade sina steg, så att de nästan sprungo. Då de hunnit staden, funno de, att änglarna samlat sig öfver ett lågt stall i närheten af stadsporten. Det var en usel byggnad med tak af halm och nakna klippan till bakvägg. Häröfver stod stjärnan, och hit flockade sig allt flere och flere änglar. Somliga satte sig på halmtaket eller slogo ned på den branta bergväggen bakom huset, andra höllo sig med fladdrande vingar sväfvande öfver det. Högt, högt upp var luften förklarad af de strålande vingarna.

[9]

I samma ögonblick, som stjärnan tändes öfver bergstaden, vaknade hela naturen, och männen, som stodo på Capitoliums höjd, kunde ej undgå att märka det. De kände friska, men smekande vindar genomfara rymden, ljufva vällukter strömmade upp omkring dem, träd susade, Tibern började sorla, stjärnorna strålade, och månen stod med ens högt på himlen och upplyste världen. Och ur skyn kommo de två dufvorna nedsvingande och satte sig på kejsarens skuldra.

Då detta under skedde, reste sig Augustus i stolt glädje, men hans vänner och slafvar störtade på knä. »Ave Cesar,» ropade de. »Din genius har svarat dig. Du är den gud, som skall tillbedjas på höjden af Capitolium.»

Och hyllningen, som de hänryckte männen tilljublade kejsaren, var så högljudd, att den gamla sibyllan hörde den. Den väckte henne ur hennes syner. Hon reste sig från sin plats på klippranden och gick fram ibland människorna. Det var, som hade en mörk sky stigit upp från bråddjupet och störtat ned öfver bergshöjden. Hon var förfärande i sin ålderdom. Sträft hår hängde i glesa testar kring hennes hufvud, lemmarnas ledknotor voro förtjocknade, och den mörknade huden klädde kroppen, hård som trädbark, med rynka vid rynka.

Men väldig och vördnadsbjudande skred hon fram emot kejsaren. Med den ena handen fattade hon om hans handled, med den andra pekade hon hän mot den fjärran östern.

»Se,» befallde hon honom, och kejsaren upplyfte sina ögon och såg. Rymden öppnade sig för hans blickar, och de trängde bort till fjärran[10] Österland. Och han såg ett torftigt stall under en brant klippvägg och i den öppna dörren några knäböjande herdar. Inne i stallet såg han en ung mor på knä framför ett litet barn, som låg på en halmkärfve på golfvet.

Och sibyllans stora, knotiga fingrar pekade hän mot detta fattiga barn.

»Ave Cesar,» sade sibyllan med ett hånskratt. »Där är den gud, som skall tillbedjas på höjden af Capitolium.»

Då ryggade Augustus tillbaka för henne som för en vansinnig.

Men öfver sibyllan föll den mäktiga siaranden. Hennes skumma ögon började brinna, hennes händer sträcktes mot himmelen, hennes stämma förändrades, så att den ej tycktes vara hennes egen, utan hade sådan klang och kraft att den kunde hafva hörts öfver hela världen. Och hon uttalade ord, som hon tycktes läsa uppe bland stjärnorna:

»På Kapitoliums höjd skall världsförnyaren dyrkas, Krist eller Antikrist, men icke bräckliga mänskor.»

Då hon sagt detta, skred hon bort mellan de skräckslagna männen och gick långsamt ned för bergshöjden och försvann.

Men Augustus lät nästa dag strängeligen förbjuda folket att resa honom något tempel på Capitolium. I dess ställe byggde han där en helgedom åt det nyfödda gudabarnet och kallade den himmelens altare, Aracœli.

II.
Roms heliga barn.

[11]
[...]

På höjden af Capitolium reste sig ett kloster, som var bebodt af franciskanermunkar. Men det var knappast att betrakta såsom ett kloster, utan snarare såsom en fästning. Det var såsom ett vårdtorn vid hafsstranden, där man spejar och stirrar efter en annalkande fiende.

Bredvid klostret stod den präktiga basilikan Santa Maria in Aracœli. Basilikan var byggd till minne af att sibyllan häruppe hade låtit Augustus se Kristus. Men klostret var byggdt, emedan man fruktade för uppfyllelsen af sibyllans förutsägelse, att Antikrist skulle komma att tillbedjas på Capitolium.

Och munkarne kände sig såsom stridsmän. Då de gingo i kyrkan för att sjunga och bedja, tyckte de sig vandra på fästningsvallar och sända skurar af pilar ned öfver den anstormande Antikrist.

De lefde alltid i tanken på Antikrist, och all deras gudstjänst var en kamp för att hålla honom fjärran från Capitolium.

[12]

De drogo fram hättorna, så att de skuggade för ögonen och sutto och spejade ut i världen. Deras blickar blefvo feberaktiga af stirrande, och de trodde sig ständigt upptäcka Antikrist. »Han är här, han är där,» ropade de. Och de flaxade upp i sina bruna kåpor och höjde sig till strid, som kråkor, hvilka varit samlade på en klippspets, då de få syn på en örn.

Men somliga sade: »Hvartill båta böner och bot? Sibyllan har sagt det. Antikrist måste komma.»

Då sade andra: »Gud kan göra ett under. Om det båtade till ingenting att kämpa, skulle han ej hafva låtit sibyllan varna oss.»

År efter år försvarade franciskanerna Capitolium genom botöfningar och barmhärtighetsverk och Guds ords förkunnelse.

De skyddade det århundrade efter århundrade, men allt som tiderna skredo framåt, blefvo människorna kraftlösare och svagare. Munkarne sade emellan sig: »Snart kunna ej denna tidens riken stå längre. Det behöfves en världsförnyare såsom på Augusti tid.

De sleto sitt hår och gisslade sig, ty de visste, att pånyttfödaren måste bli Antikrist och att det skulle bli en styrkans och våldets pånyttfödelse.

Såsom sjuke förföljes af sin plåga, så jagades de af tanken på Antikrist. Och de sågo honom framför sig. Han var lika rik som Kristus varit fattig, lika ond som Kristus varit god, lika ärad som Kristus varit förnedrad.

Han förde starka vapen och for fram i spetsen för blodiga illgärningsmän. Han välte kyrkorna, mördade präster och väpnade människorna till strid,[13] så att broder kämpade mot broder och hvar och en fruktade den andre, och ingen frid fanns.

Och för hvarje styrkans och våldets människa, som gjorde sin färd öfver tidens haf, ropades det från vårdtornet på Capitolium: »Antikrist, Antikrist!»

Och för hvar och en sådan, som försvann och gick under, ropade munkarne Hosianna och sjöngo Te Deum. Och de sade: »Det är för våra böners skull, som de onda falla, innan de hinna att bestiga Capitolium.»

Det var en hård straffdom öfver det sköna klostret, att dess munkar aldrig kunde känna ro. Deras nätter voro tyngre än deras dagar. Då sågo de vilddjur intränga i cellerna och sträcka ut sig bredvid dem på britsen. Och hvarje vilddjur var Antikrist. Men somliga munkar sågo honom som en drake och andra som en grip och andra som en sfinx. Då de stego upp från sina drömmar, voro de matta som efter en svår sjukdom.

Den enda tröst, som dessa stackars munkar ägde, var den undergörande Kristusbilden, som förvarades i Aracœlis basilika. Då en munk var uppskrämd till förtviflan, gick han in i kyrkan för att finna tröst hos densamma. Han gick då genom hela basilikan och in i ett väl förvaradt kapell vid sidan af hufvudaltaret. Därinne tände han invigda vaxljus och bad en bön, innan han öppnade altarskåpet, som hade dubbla lås och dörrar af järn. Och han låg på knä, så länge som han betraktade bilden.

Bilden föreställde ett litet lindebarn, men hade guldkrona på hufvudet, guldskor på fötterna och[14] hela lindan lyste af smycken, som voro skänkta till honom af nödställda, som anropat honom om hjälp. Och väggarna i kapellet voro öfvertäckta af taflor, som visade huru han räddat ur eldfara och sjönöd, hur han botat sjuka och hulpit olyckliga af alla slag. Då munken såg detta, jublade han och sade till sig själf: »Prisad vare Gud! Ännu är det Kristus, som dyrkas på Capitolium.»

Munken såg bildens ansikte le mot sig i mystiskt medveten makt, och hans ande svingade sig upp till förtröstans heliga rymder. »Hvad kan störta dig, du väldige?» sade han. »Hvad kan störta dig? För dig böjer den eviga staden sina knän. Du är Roms heliga barn. Du är den krönte, som folket tillbeder. Du är den mäktige, som kommer med hjälp och styrka och tröst. Du allena skall tillbedjas på Capitolium.»

Munken såg bildens krona förbyta sig till en gloria, som sände ut strålar öfver hela världen. Och åt hvilket håll han än följde strålarnas riktning, såg han världen full af kyrkor, där Kristus blef tillbedd. Det var, som hade en mäktig härskare visat honom alla de borgar och fästen, som försvarade hans rike. »Visst är det, att du ej kan falla,» sade munken. »Ditt rike måste blifva bestående.»

Och hvar och en munk, som såg bilden, hade ett par timmar af förtröstan och frid, ända till dess att fruktan åter grep honom. Men hade munkarne ej ägt bilden, skulle deras själar icke funnit ro ett enda ögonblick.

Så hade Aracœlis munkar under bön och kamp arbetat sig fram genom tiderna, och det hade aldrig[15] fattats väktare, utan så snart som en varit utnött af ängslan, hade andra skyndat till för att intaga hans plats.

Och ehuru de flesta, som gingo in i detta kloster, drabbades af vansinne eller för tidig död, sågos aldrig munkarnes led glesna, ty det ansågs som en stor ära inför Gud att kämpa på Aracœli.

Så hände det, att denna strid ännu för sextio år sedan var i full gång, och för tidens svaghets skull kämpade munkarne med större ifver än någonsin och väntade Antikrist så säkert som aldrig förr.

Vid den tiden kom till Rom en rik engelsk kvinna. Hon gick upp till Aracœli och såg bilden, och han intog henne så, att hon ej tyckte sig kunna lefva om hon ej fick äga honom. Hon gick åter och åter upp till Aracœli för att få se bilden, och till sist bad hon munkarne, att hon skulle få köpa honom.

Men om hon än hade betäckt hela mosaikgolfvet i den stora basilikan med guldmynt, skulle munkarne ej hafva velat sälja henne denna bild, som var deras enda tröst.

Dock var engelskan så öfver all måtto betagen i bilden, att hon ej fann glädje eller frid utan honom. Och då hon på intet annat sätt kunde vinna sitt mål, beslöt hon att stjäla bilden. Hon tänkte ej på den synd hon begick, utan kände blott ett stort tvång och en brinnande törst och ville hellre våga sin själ än neka sitt hjärta glädjen att äga den åtrådde. Och för att nå sitt syfte, lät hon för det första göra en bild, som var alldeles lik den, som fanns på Aracœli.

Bilden på Aracœli är skuren af olivträd från Getsemane örtagård, men engelskan vågade låta[16] skära en bild af almträd, som var alldeles lik honom. Bilden på Aracœli är ej målad af människohand. Då munken, som snidat honom, tagit fram pensel och färger, slumrade han in öfver arbetet. Och då han vaknade, hade bilden fått färg. Han hade målat sig själf till ett tecken, att Gud älskade honom. Men engelskan djärfdes låta en jordisk målare måla hennes almbild så, att han blef alldeles lik den heliga bilden.

Åt den förfalskade bilden skaffade hon krona och skor, men de voro ej af guld; det var endast järnbleck och förgyllning. Hon beställde smycken, hon köpte ringar och halsband och urkedjor och armband och juvelsolar — men det var allt af mässing och glas — och hon klädde honom, såsom de hjälpsökande hade klädt den rätta och riktiga.

Då bilden var färdig, tog hon en nål och ristade in i kronan: »Mitt rike är endast af denna världen». Det var, som om hon fruktat, att hon själf ej skulle kunna skilja bild från bild. Och det var, som om hon velat freda sitt samvete. »Jag har ju ej velat göra en falsk Kristusbild. Jag har ju skrifvit i hans krona: ’Mitt rike är endast af denna världen.’»

Därefter slog hon om sig en stor kappa, gömde bilden under den och gick upp till Aracœli. Och hon bad, att hon skulle få göra sin andakt inför Kristusbilden.

Då hon nu stod inne i helgedomen, och ljusen voro tända, och järndörren öppnad, och, bilden visade sig för henne, så började hon darra och skälfva och såg ut så, som om hon hölle på att svimma. Munken, som var med henne, skyndade då in i sakristian efter vatten, och hon blef ensam[17] i kapellet. Och då han kom åter, hade hon begått helgerånet. Hon hade bytt till sig den heliga, undergörande bilden och satt den falska och vanmäktiga på hans plats.

Munken märkte ingenting af bytet. Han stängde om den falska bilden med järndörr och dubbla lås, och engelskan vandrade hem med Aracœlis skatt. Hon ställde upp den i sitt palats på en fotställning af marmor och var så lycklig, som hon aldrig förut varit.

Uppe i Aracœli, där man alls intet visste om den skada man lidit, tillbad man den orätta Kristusbilden, som man hade tillbedt den rätta, och då julen kom, byggde man honom, som brukligt var, en den skönaste grotta ute i kyrkan. Där låg han, så skimrande som en juvel, i Marias knä och omkring honom voro uppställda herdar och änglar och vise män. Och så länge, som grottan var rest, kommo barn från Rom och Campagnan och lyftes upp på en liten predikstol i Aracœlis basilika, och de predikade öfver det lilla Kristusbarnets ljufhet och älsklighet och höghet och makt.

Men engelskan lefde i stor ängslan för att någon skulle upptäcka, att hon hade stulit Aracœlis Kristusbild. Därför erkände hon för ingen, att den bild hon hade, var den verkliga. »Det är en eftergjord bild,» sade hon, »den är så lik den verkliga, som den kan vara, men den är endast eftergjord.»

Nu hände sig, att hon hade en liten italiensk tjänsteflicka. En dag då denna gick genom rummet, stannade hon framför bilden och talade till honom: »Du stackars Kristusbarn, som ej är något[18] Kristusbarn,» sade hon, »om du blott visste hur det rätta barnet ligger i sin prakt i grottan i Aracœli och hur Maria och San Giuseppe och herdarne ligga på knä för honom! Och om du visste huru barnen ställa sig på en liten predikstol midt framför honom och hur de niga och kyssa på fingrarna åt honom och predika för honom det vackraste de kunna!»

Några dagar därefter kom den lilla tjänsteflickan åter och talade med bilden: »Du stackars Kristusbild, som ej är någon Kristusbild,» sade hon, »vet du, att i dag har jag varit uppe i Aracœli och sett hur det rätta barnet blef buret i procession. De höllo en tronhimmel öfver honom, och allt folket föll på knä, och de sjöngo och spelade för honom. Aldrig får du vara med om något så härligt!»

Och märk, att några dagar senare kom den lilla tjänsteflickan igen och talade till bilden: »Vet du Kristusbarn, som ej är ett riktigt Kristusbarn, att det är bättre för dig att stå, där du står. Ty det rätta barnet kallas till de sjuka, och det åker till dem i sin guldsmidda vagn, men det kan ej hjälpa dem, utan de dö i förtviflan. Och man börjar säga, att Aracœlis heliga barn har förlorat sin kraft att göra godt och att böner och tårar ej röra det. Det är bättre för dig, att du står, där du står, än att bli anropad och ej kunna hjälpa.»

Men nästa natt skedde ett underverk. Hänemot midnatt ringde det mycket starkt på klosterporten i Aracœli. Och då portvakten ej nog snart skyndade till för att öppna, började det bulta. Det bultade skarpt som med klingande metall, och[19] det hördes genom hela klostret. Alla munkar foro på en gång upp ur sina bäddar. Alla, som pinats af förfärliga drömmar, foro på en gång upp och trodde, att Antikrist var kommen.

Men då man öppnade — då man öppnade! Det var den lilla Kristusbilden, som stod på tröskeln. Det var hans lilla hand, som hade dragit i klocksträngen, det var hans lilla guldskodda fot, som hade sträckts fram för att sparka på dörren!

Portvakten tog genast upp det heliga barnet på sina armar. Då såg han, att det hade tårar i ögonen. Ack, det stackars heliga barnet hade vandrat genom staden på natten! Hvad hade det ej fått se? Så mycken fattigdom och så mycken nöd och så mycken last och så många brott! Det var förfärligt att tänka på hvad det hade måst genomgå.

Portvakten gick genast till priorn och visade honom bilden. Och de undrade hur han hade kommit ut i natten.

Men priorn lät röra kyrkklockan och kalla munkarne till gudstjänst. Och alla Aracœlis munkar tågade in i den stora, skumma basilikan för att i all högtidlighet ställa bilden tillbaka på dess plats.

Tärda och lidande gingo de och skälfde i de tunga vadmalskåporna. Flere af dem gräto, som om de kommit undan en lifsfara. »Hur skulle det gått oss,» sade de, »om vår enda tröst blifvit tagen ifrån oss? Är det ej Antikrist, som har lockat ut Roms heliga barn ur den skyddande helgedomen?»

Men då de skulle sätta in Kristusbilden i kapellets helgonskåp, funno de där det orätta barnet,[20] det, som på sin krona bar inskriften: »Mitt rike är endast af denna världen».

Och då de nu närmare undersökte bilden, funno de inskriften.

Då vände sig priorn till munkarne och talade till dem:

»Bröder, vi skola sjunga Te deum och öfverdraga kyrkans pelare med siden och tända alla vaxljus och alla hänglampor, och vi skola fira en stor fest.

Så länge som klostret har stått, har det varit ett förskräckelsens hem och en förbannelsens boning, men för allas deras lidandes skull, som lefvat här, har Gud gjort nåd. Och nu är all fara förbi.

Gud har krönt striden med seger, och detta, som I här sen, är tecknet, att ej Antikrist skall blifva dyrkad på Capitolium.

Ty på det att ej sibyllans ord skulle blifva ofullbordade, har Gud sändt denna falska bild af Kristus, som för Antikrists ord i sin krona, och han har låtit oss dyrka och tillbedja honom, som om han varit den store undergöraren.

Men nu kunna vi hvila i glädje och ro, ty sibyllans dunkla tal är uppfylldt, och Antikrist har blifvit tillbedd här.

Stor är Gud, den Allsmäktige, som låtit vår grymma fruktan förintas och som fört sin vilja igenom, utan att världen behöft skåda människosonens vrångbild.

Lyckligt är Aracœlis kloster, som hvilar i Guds hägn, och gör hans vilja och är välsignadt med hans öfverflödande nåd.»

[21]

Då priorn sagt dessa ord, tog han den falska bilden i sina händer, gick ned genom kyrkan och öppnade den stora hufvudportalen. Där steg han ut på platformen. Nedanför honom låg den höga och breda trappan med ett hundra nitton marmortrappsteg, som leder ned från Capitolium såsom i en afgrund. Och han höjde bilden öfver sitt hufvud och ropade högt: »Anatema Antikristo», och slungade honom från Capitoliums höjd ned i världen.

III.
På barrikaden.

[22]
[...]

Då den rika engelskan vaknade på morgonen, saknade hon bilden och undrade hvar hon skulle söka honom. Hon trodde då, att ingen annan än Aracœlis munkar kunde hafva tagit honom. Och hon gick skyndsamt hän mot Capitolium för att speja och spana.

Så kom hon till den stora marmortrappan, som leder upp till Aracœlis basilika. Och hennes hjärta slog vildt af fröjd, ty på nedersta trappsteget låg just den hon sökte. Hon grep bilden, slog kappan om honom och skyndade hem. Och hon ställde åter upp honom i sin högtidssal.

Men då hon nu försjönk i åskådandet af hans skönhet, fann hon, att kronan hade fått en buckla. Hon lyfte den af bilden för att se hur stor skadan var, och i detsamma föllo hennes ögon på inskriften, som hon själf hade inristat: »Mitt rike är endast af denna världen».

Då visste hon, att detta var den falska Kristusbilden och att den rätta var återkommen till Aracœli.

[23]

Hon förtviflade om att någonsin mer få den i sin ägo, och hon beslöt att nästa dag resa från Rom, ty hon ville ej förbli där, då hon ej längre ägde bilden.

Men då hon reste, tog hon den förfalskade bilden med sig, därför att han påminde henne om den hon älskade, och han följde henne sedan på alla hennes färder.

Hon hade ingenstädes ro, utan reste alltid, och på detta sätt blef bilden förd omkring öfver hela världen.

Och öfverallt dit bilden kom, var det som om Kristi välde förminskades, utan att någon rätt förstod hvarför. Ty ingenting såg maktlösare ut än denna fattiga bild af almträ, som var klädd i mässingringar och glaspärlor.

Då den rika engelskan, som först ägde bilden, var död, kom han som arf till en annan rik engelska, som också ständigt reste, och från denna till en tredje. —

En gång, och det var redan under den första engelskans tid, kom bilden till Paris.

Då han for in i den stora staden, var där uppror. Folkskaror drogo vildt skrikande fram på gatorna och ropade efter bröd. De plundrade bodar och kastade sten på de rikes palats. Trupperna ryckte ut emot dem, och då refvo de upp gatstenarna, vräkte ihop åkdon och husgeråd och byggde sig barrikader.

Då nu den rika engelskan kom åkande i sin stora resvagn, rusade folkmassan mot vagnen, tvang henne att lämna den och släpade den fram till en af barrikaderna.

[24]

Då man försökte att vältra upp vagnen bland alla de tusen ting, som bildade barrikaden, föll en af de stora koffertarna till marken. Locket sprang upp, och bland allt annat, som rullade ut, var också den utkastade Kristusbilden.

Folket störtade sig öfver honom för att plundra honom, men man såg snart, att all hans grannlåt var förfalskad och alldeles värdelös, och man började skratta åt honom och håna honom.

Han gick ur hand i hand, bland upprorsmännen, till dess en af dem böjde sig fram för att se på hans krona. Han fick då ögonen på de ord, som stodo inristade där: »Mitt rike är endast af denna världen».

Mannen ropade då ut detta helt högt, och alla skreko, att den lilla bilden skulle vara deras fälttecken. De förde upp honom på krönet af barrikaden och ställde honom där såsom ett baner.

Bland dem, som försvarade barrikaden, fanns en man, som ej var en fattig arbetare, utan en lärd man, som hade tillbringat hela sitt lif på studerkammaren. Han kände all den nöd, som pinade människorna, och hans hjärta var fullt af medlidande, så att han ständigt sökte efter medel att förbättra deras lott. I trettio år hade han skrifvit och grubblat, utan att finna någon hjälp. När han nu hörde stormklockan, lydde han den och störtade ut på gatan.

Han hade gripit ett vapen och gått med de stridande i den tanken att den gåta, som han ej mäktat reda, skulle kunna lösas med våld och makt, och att de fattige skulle kunna kämpa sig till en bättre lott.

[25]

Där stod han hela dagen och stred, och människorna stupade rundt om honom, blod stänkte honom i ansiktet, och lifvets elände syntes honom större och jämmerligare än någonsin.

Men så ofta som krutröken skingrade sig, lyste för hans ögon den lilla bilden, som under allt stridstumlet stod orubbad högst uppe på barrikaden.

För hvarje gång han såg bilden, genomkorsades hans hjärna af orden: »Mitt rike är endast af denna världen». Till sist tyckte han, att orden skrefvo sig själfva i luften och började fladdra för hans ögon än i eld, än i blod, än i rök.

Han blef stilla. Han stod där med bössan i hand, men han upphörde att kämpa. Plötsligen visste han, att detta var ordet, som han sökt efter under hela sitt lif. Han visste hvad han skulle säga till människorna, och det var denna fattiga bild, som hade gett honom lösningen.

Han skulle gå ut i hela världen och förkunna: »Ert rike är endast af denna världen».

»Därför måsten I sörja för detta lifvet och lefva såsom bröder. Och I skolen dela era rikedomar, så att ingen blir rik och ingen fattig. I skolen alla arbeta, och jorden skall ägas af alla, och I skolen alla vara lika.

Ingen skall hungra, ingen skall frestas till yppighet, och ingen skall lida nöd på sin ålderdom.

Och I måsten tänka på att bereda allas lycka, ty det finnes ingen ersättning, som väntar er. Ert rike är endast af denna världen.»

Allt detta for genom hans hjärna, medan han stod kvar på barrikaden, och då tanken blifvit klar[26] för honom, lade han ned vapnet och lyfte det ej mer till strid och blodsutgjutelse.

Straxt därefter blef barrikaden stormad på nytt, och den blef tagen. Trupperna ryckte segerrika fram och kufvade upproret, och innan kvällen rådde ordning och frid i hela den stora staden.

Då sände engelskan ut några tjänare för att söka efter hennes förlorade ägodelar, och de funno åtskilligt, om än ej allt. Hvad de först af allt funno på den stormade barrikaden, var den utkastade från Aracœli.

Men mannen, som under striden blifvit lärd af bilden, började förkunna världen en ny lära, som kallas socialism, men som är en antikristendom.

Och den älskar och försakar och lär och lider som kristendomen, så att den har all likhet med denna, såsom den falska bilden från Aracœli har all likhet med den rätta Kristusbilden.

Och likasom den falska bilden säger den: »Mitt rike är endast af denna världen».

Och fastän bilden, som utspridt läran, är obemärkt och okänd, så är ej läran det, utan den går genom världen för att frälsa och omskapa den.

Den sprides dag från dag. Den går ut öfver alla land och bär många namn, och den är så förledande därigenom, att den åt alla lofvar jordisk lycka och njutning, att den lockar anhängare mer än något, som gått fram genom världen allt sedan Kristi tid.

FÖRSTA BOKEN.

[27]

“Då skall stor nöd råda.“

[28][29]
[...]

I.
Mongibello.

Mot slutet af sjuttitalet fanns i Palermo en fattig gosse, som hette Gaetano Alagona. Det var en lycka för honom! Om han ej varit en af de gamle Alagona, skulle man väl hafva låtit honom svälta ihjäl. Han var ju endast ett barn och hade hvarken penningar eller föräldrar. Men nu hade jesuiterna i Santa Maria in Gesu af barmhärtighet upptagit honom i klosterskolan.

En dag, bäst han höll på med sin läxa, kom en pater och kallade ut honom ur skolrummet, därför att en släkting ville råka honom. Hvad, en släkting! Han hade alltid hört, att alla hans släktingar voro döda. Men pater Josef påstod, att detta var en lifslefvande signora, som var släkt med honom och ville taga honom ur klostret. Det blef värre och värre. Ville hon taga honom ur klostret? Det måtte hon väl ej hafva makt till! Han skulle ju bli munk.

Han ville alls icke se den signoran. Kunde icke pater Josef säga henne, att Gaetano aldrig[30] skulle lämna klostret och att det ej tjänade någonting till att bedja honom. Nej, pater Josef sade, att det ej gick an att låta henne resa, utan att hon fått se honom, och han halft släpade Gaetano in i mottagningsrummet. Där stod hon framme vid ett fönster. Hon var gråhårig, hyn var brun, ögonen voro svarta och så runda som pärlor. Hon hade spetsslöja på hufvudet, och hennes svarta klädning var blanksliten och litet grön såsom pater Josefs allra äldsta kaftan.

Hon gjorde korstecknet, då hon fick se Gaetano. »Gud vare lofvad, han är en äkta Alagona!» sade hon och kysste honom på handen.

Hon sade, att hon var ledsen, att Gaetano hunnit till sitt tolfte år, utan att någon af hans egna frågat efter honom. Men hon hade ej vetat, att det fanns någon af den andra grenen i lifvet. Hur hade hon då fått veta det nu? Jo, Luca hade läst namnet i en tidning. Det hade stått bland dem, som fått premium. Det var nu ett halft år sedan, men det var en långresa till Palermo. Hon hade måst spara och spara för att få respengar. Hon hade ej kunnat komma förr. Men fara dit och se honom måste hon. Santissima madre, hon hade blifvit så glad! Det var hon, donna Elisa, som var en Alagona. Hennes man, som var död, hade varit en Antonelli. Det fanns ännu en Alagona, det var hennes bror. Han bodde också i Diamante. Men Gaetano visste väl ej hvar Diamante låg. Gossen drog hufvudet bakåt. Nej, det kunde hon nog tro, och hon skrattade.

»Diamante ligger på Monte Chiaro. Vet du hvar Monte Chiaro ligger?»

[31]

»Nej.»

Hon drog upp ögonbrynen och såg ut som en skälm.

»Monte Chiaro ligger på Etna, om du nu vet hvar Etna ligger.»

Det kom så bekymradt, som om det vore rent för mycket begärdt, att Gaetano skulle veta något om Etna. Och de skrattade alla tre, både hon och pater Josef och Gaetano.

Hon blef en annan människa, sedan hon fått dem att skratta. »Vill du nu komma och se Diamante och Etna och Monte Chiaro?» frågade hon raskt. »Etna måste du se. Det är det största berg i världen. Etna är en kung, och bergen rundt omkring ligga på knä och våga ej lyfta ögonen upp mot dess ansikte.»

Så började hon berätta allt möjligt om Etna. Hon trodde visst, att det skulle kunna locka honom.

Och det var verkligen så, att Gaetano ej förr tänkt på hvad Etna var för ett berg. Han hade ej besinnat att det hade snö på hjässan, ekskog i skägget, vinlöf kring midjan, och att det stod och trampade i orangeskogar ända till knäna. Och rätt utför det kommo stora, breda, svarta floder frambrytande. De strömmarna voro märkvärdiga: de flöto utan sorl, de böljade utan vind, den sämste simmare kunde komma öfver dem utan bro. Han gissade, att det var lavan hon menade. Och hon blef glad, att han kunde gissa det. Han hade således hufvud. Han var en äkta Alagona.

Och att Etna var så stort! Tänk, att man behöfde tre dagar för att åka rundt om det och tre dagar för att rida upp på toppen och ned igen![32] Och att där funnos femtio städer utom Diamante och fjorton stora skogar och tvåhundra småberg, som ej voro så små heller, fast Etna var så stort, att de ej märktes mer än en svärm flugor på ett kyrktak. Och att där funnos grottor, som kunde rymma en hel krigshär, och ihåliga gamla träd, där en stor fårahjord kunde finna skydd under ett oväder!

Allt, som var märkvärdigt, tycktes finnas på Etna. Där funnos floder, som man fick akta sig för. Vattnet i dem var så kallt, att man skulle dö, om man drucke däraf. Andra floder funnos, som endast flöto om dagen, och andra, som endast flöto om vintern, och andra gingo nästan ständigt fram djupt under jorden. Och där funnos varma källor och svafvelkällor och lervulkaner.

Det kunde kanske vara skada, att Gaetano ej finge se berget, ty det var så grant. Det stod emot himmelen såsom ett prakttält. Det var likaså brokigt som en karusell. Han skulle vilja se det morgon och afton, då det var rödt; han skulle vilja se det om natten, då det var hvitt. Han skulle också vilja veta, om det var sant, att det kunde taga alla färger, att det kunde blifva blått, svart, brunt och violett? Eller om det bar skönhetsflor som en signora? Om det var ett bord öfverhöljdt med plyschdukar? Om det hade en tunika af guldtråd och en mantel af påfågelsfjädrar?

Han ville också gärna veta hur det kunde förhålla sig därmed, att gamle kung Arturo skulle sitta där i en grotta. Donna Elisa sade, att det var alldeles visst, att han ännu bodde på Etna, ty en gång, då biskopen af Catania red öfver berget, sprungo tre af hans mulåsnor bort för honom,[33] och drängen, som sökte dem, fann dem i grottan hos kung Arturo. Då bad kungen drängen säga biskopen, att då hans sår voro läkta, skulle han komma med sina riddare af runda bordet och ställa till rätta allt som var i olag på Sicilien. Och den, som hade ögon att se med, den visste nog, att kung Arturo ännu ej hunnit ut ur grottan.

Gaetano ville ej låta henne locka sig, men han tänkte, att han kunde få vara litet vänlig mot henne. Hon stod ännu, men nu gick han efter en stol åt henne. Hon måtte väl ej tro bara för den skull, att han ville följa med henne.

Han tyckte verkligen om att höra henne berätta om sitt berg. Det var så lustigt, att det kunde så många konster. Det var alls icke som Monte Pellegrino vid Palermo, som bara stod där det stod. Etna kunde ryka som en skorsten och flåsa ut eld som en gaslykta. Det kunde mullra, skaka, spy ut lava, kasta sten, så aska, spå väder och samla regn. Bara Mongibello rörde på sig, föll stad efter stad, som om husen varit kortlappar ställda på kant.

Mongibello, det var också ett namn på Etna. Det kallades Mongibello, därför att det betydde bergens berg. Det kunde det nog förtjäna att heta.

Gaetano såg, att hon bestämdt trodde, att han ej skulle kunna motstå. Hon hade så många rynkor i sitt ansikte, och då hon skrattade, löpte de ihop som ett nät. Det stod han och såg på. Det såg så märkvärdigt ut. Men han var icke fången i det nätet ännu.

Men hon undrade nu om Gaetano verkligen skulle ha mod att komma till Etna. Ty inne i[34] berget funnos många bundna jättar och ett svart slott, som vaktades af en hund med många hufvuden. Där fanns också en stor smedja och en halt smed med endast ett öga, som satt midt i pannan. Och värst af allt var, att på själfva bergsdjupet fanns en svafvelsjö, som kokade som en oljekittel, och i den låg Lucifero och alla de fördömda. Nej, han skulle nog icke hafva mod att komma dit, sade hon.

Eljest var det ingen fara att bo där, därför att berget fruktade helgonen. Donna Elisa sade, att det fruktade många helgon, men mest Catanias Santa Agata. Om catanienserna alltid vore som de skulle mot henne, så kunde hvarken jordskalf eller lava göra dem någon skada.

Gaetano stod alldeles tätt intill henne, och han skrattade åt allt hvad hon sade. Hur hade han kommit dit, och hvarför kunde han ej låta bli att skratta? Det var en märkvärdig signora.

Plötsligt sade han för att ej bedraga henne. »Donna Elisa, jag skall bli munk.» — »Å, skall du?» sade hon. Så utan vidare började hon åter tala om berget. .

Hon sade, att nu skulle han höra på riktigt; nu komme hon till det allra viktigaste. Han skulle följa henne till sydsidan af berget så långt ned, att de vore nära Catanias stora slätt, och där skulle han få se en däld, en ganska stor och vid, halfrund däld. Men alldeles svart var den, lavaströmmarna kommo från alla håll flytande ned i den. Där var bara sten, inte ett grässtrå.

Men hvad hade nu Gaetano trott om lavan? Donna Elisa förmodade, att han trott, att den låg[35] så jämn och slät på Etna, som den ligger på gatan. Men i Etna fanns en sådan mängd otyg. Kunde han förstå, att allt af ormar och drakar och häxor som låg och kokade i lavan, det rann ut med den, då där var ett utbrott. Där lågo de och krälade och kröpo och slingrade om hvarandra och försökte krypa upp på kall jord och höllo hvarandra ändå kvar i eländet, tills lavan stelnade omkring dem. Och loss kunde de inte mer komma. Ånej då!

Lavan var ej heller så lottlös, som han tänkte. Fastän där ej växte gräs, så kunde det väl finnas annat att se där. Men han kunde nog aldrig gissa hvad det var. Det famlade och stöp, det ramlade och kröp, det gick på knäna och på hufvudet och på armbågen. Det kom uppför dalväggen och utför dalväggen, det hade bara taggar och knölar, det hade spindelväfskappa och damm i peruken och leder så många som en mask. Kunde det vara något annat än kaktusen? Visste han, att kaktusen gick ute på lavan och bröt mark som en bonde. Visste han, att ingen annan än fichidinderna kunde få makt med lavan.

Nu såg hon på pater Josef och gjorde en lustig min. Den kaktusen, den var det bästa troll, som fanns på Etna; men troll var troll. Kaktusen var en saracen, ty den höll sig med slafvinnor. Det var ej bättre det, än att så fort kaktusen fått rotfäste någonstädes, skulle den ha mandelträden till sig. Mandelträden äro fina och blänkande signorinor. De våga sig knappast ut på det svarta, men det hjälper dem ej. Ut ska de och ute få de vara. Å, Gaetano skulle få se, om han komme[36] dit. Då mandelträden stå hvita i sina blommor om vårarna på det svarta fältet midt bland den grå kaktusen, äro de så oskyldiga och sköna, att man vill gråta öfver dem som öfver bortröfvade prinsessor.

Nu skulle han då ändtligen få veta hvar Monte Chiaro låg. Det sköt upp från bottnen af den där svarta dalen. Hon försökte få sin paraply att stå på golfvet. Så stod det. Det stod rätt upp. Det hade aldrig tänkt på hvarken att sitta eller ligga. Och lika svart som dalen var, lika grönt var Monte Chiaro. Det var palm vid palm, ranka vid ranka. Det var en herre i storblommig nattrock. Det var en kung med krona på hufvudet. Det bar hela Diamante kring hårfästet.

Nu en stund bortåt hade Gaetano haft en sådan lust att gripa hennes hand. Om det bara kunde gå an? Jo det gick. Han drog till sig hennes hand som en röfvad skatt. Men hvad skulle han göra med den? Kanske smeka den? Om han försökte helt sakta med ett finger, kanske hon då ej skulle märka det? Kanske hon ej skulle märka, om han toge två fingrar? Kanske hon ej en gång skulle märka, om han kysste handen? Hon talade och talade. Hon märkte det alls icke.

Det var ännu så mycket, som hon måste säga. Och något så lustigt som hennes historia om Diamante!

Hon sade, att staden en gång legat nere på dalbottnen. Så kom lavan och tittade eldröd öfver dalkanten. Hvad, hvad var den yttersta dagen kommen? Staden tog i hast alla sina hus på[37] nacken, på hufvudet och under armarna och sprang uppför Monte Chiaro, som låg alldeles tillhands.

Uppåt berget i sicksack sprang staden. Då den var nog långt uppe, kastade den ned en stadsport och en bit stadsmur. Sedan sprang den rundt om berget i spiral och kastade ned husen. Fattigt folks hus fingo ramla ned, som de kunde och ville. Det var ej tid med annat. Man kunde ej begära bättre än trängsel och oreda och krokiga gator. Nej, det kunde man ej. Stora gatan gick i spiral rundt om berget, alldeles som staden sprungit, och utmed den hade den slängt ned en kyrka här och ett palats där. Men så mycken ordning hade det varit, att det bästa kommit högst upp. Då staden kommit upp på bergstoppen, hade den lagt ut ett torg, och där hade den satt ned rådhuset och domkyrkan och gamla palazzo Geraci.

Men om han, Gaetano Alagona, ville följa henne till Diamante, då skulle hon taga honom med sig upp till torget på bergshöjden och visa honom hvad de gamla Alagona hade ägt för jordsträckor på Etna och på Catanias slätt och hvar de hade rest sina fästen på inlandsbergen. Ty där uppe såg man allt detta och ännu mer. Hela hafvet såg man.

Gaetano hade ej tänkt på att hon talat länge, men pater Josef var visst otålig. »Nu äro vi ju komna till ert eget hem, donna Elisa,» sade han helt mildt.

Men hon försäkrade pater Josef, att hos henne fanns alls intet att se. Hvad hon först af allt ville visa Gaetano, var det stora huset vid corson, som kallades sommarpalatset. Det var ej så skönt som palazzo Geraci, men det var stort, och då de[38] gamla Alagona voro i sin välmakt, kommo de dit om somrarna för att vara närmare Etnas snö. Ja, som hon sagt, åt gatan var det ingenting att se, men det hade en härlig gård med öppna pelargångar i båda våningarna. Och på taket fanns en terrass. Den var golflagd med blått och hvitt tegel, och i hvarje sten var Alagonas vapen inbrändt. Det ville han väl komma och se?

Det föll Gaetano in, att donna Elisa torde vara van, att barn kommo och satte sig i hennes knä, då hon var hemma. Kanske hon ej skulle märka, om han också komme? Och han försökte. Det var så. Hon var van vid det. Hon märkte det alls icke.

Hon endast fortsatte att tala om palatset. Där fanns en stor praktvåning, där de gamla Alagona hade dansat och lekt. Där var en stor sal med en musikläktare, där voro gamla möbler och pendyler i små hvita alabastertempel, som stodo på svart ebenholtsfot. I praktvåningen bodde ingen, men hon skulle gå dit med honom. Kanske han hade trott, att hon bodde i sommarpalatset? Ånej, där bodde hennes bror, don Ferrante. Han var köpman och hade sin bod på nedre bottnen, och som han ännu ingen signora skaffat sig, så fick allt däruppe stå, som det stod.

Gaetano undrade om det kunde gå an, att han satt kvar i hennes knä längre. Det var underbart, att hon ingenting märkte. Och det var en lycka, ty eljes skulle hon trott, att han slagit ur hågen att bli munk.

Men hon var just nu mer än någonsin upptagen af sitt eget. Det flammade upp litet rödt[39] på hennes kinder under allt det bruna, och hon gjorde ett par de allra lustigaste höjningar på ögonbrynen. Så började hon tala om hur hon själf hade det.

Det tycktes, som skulle donna Elisa hafva det allra minsta huset i staden. Det låg midt emot sommarpalatset, men det var dess enda förtjänst. Hon hade en liten bod, där hon sålde medaljonger och vaxljus, och allt, som hörde till gudstjänsten. Men med all respekt för pater Josef, så var det ej mycken vinst på sådan handel nu för tiden, hur det så kunde ha varit förr i världen. Bakom boden fanns en liten verkstad. Där hade hennes man stått och snidat helgonbilder och radbandskulor, ty han hade varit artist, signor Antonelli. Och vid sidan af verkstaden funnos ett par små råtthål, man kunde ej vända sig i dem, man fick sitta på huk som i de gamla kungarnas fängelser. Och en trappa upp var ett par små hönsburar. I en af dem hade hon lagt in litet halm till ett rede och satt upp ett par pinnar. Där skulle Gaetano få hålla till, om han ville komma till henne.

Gaetano tänkte på att han ville smeka henne på kinden. Hon komme nog att bli ledsen, då han ej finge fara med henne. Kanske han kunde tillåta sig att smeka henne. Han såg under lugg på pater Josef. Pater Josef satt och såg i golfvet och suckade, såsom han brukade. Han tänkte icke på Gaetano, och hon, hon märkte det alls icke.

Hon talade om att hon hade en piga, som hette Pacifica och en dräng, som hette Luca. Men hon var ej mycket hjälpt i alla fall, ty Pacifica var[40] gammal, och sedan hon blifvit döf, hade hon blifvit så retlig, att hon ej kunde låta henne hjälpa till i boden. Och Luca, som egentligen skulle vara träsnidare och skära helgon, som hon kunde sälja, han gaf sig aldrig tid att stå stilla inne på verkstaden, utan gick alltid ute i trädgården och skötte om blommorna. Jo, de hade nog en trädgård i stenrösen på Monte Chiaro. Men han skulle ej tro att det var något med den. Hos henne var ingenting som i klostret, det kunde väl Gaetano förstå. Men hon ville så gärna ha honom, därför att han var en af de gamla Alagona. Och där hemma hade hon och Luca och Pacifica sagt till hvarandra: »Fråga vi efter om vi få litet mer bekymmer, om vi endast få hit honom.» Nej, det skulle madonnan veta, att de ej gjorde. Men nu gällde det om han ville gå igenom något för att få vara hos dem.

Och nu hade hon slutat, och nu frågade pater Josef hvad Gaetano tänkte svara. Det var priorns vilja, sade pater Josef, att Gaetano skulle bestämma själf. Och man hade ingenting emot, att han gick ut i världen, därför att han var den siste af sin ätt.

Gaetano gled sakta ned ur donna Elisas knä. Men svara! Det var ej en så lätt sak att svara. Det var mycket svårt att säga nej till den signoran.

Pater Josef kom honom till hjälp. »Bed signoran, att du får svara om ett par timmar, Gaetano. »Gossen har aldrig tänkt på annat än att bli munk,» sade han förklarande till donna Elisa.

Hon reste sig upp, tog sitt paraply och försökte se glad ut, men hon hade tårar i ögonen.

[41]

Visst, visst skulle han betänka sig, sade hon. Men om han känt Diamante, skulle han ej behöft det. Nu bodde där endast bönder, men där hade en gång funnits en biskop och många präster och en myckenhet munkar. De voro borta nu, men de voro ej glömda. Allt sedan den tiden var Diamante en helig stad. Där firades flera festdagar än annorstädes, och där funnos massor af helgon, och dit kommo ännu i dag en sådan mängd pilgrimer. Den, som bodde i Diamante, han kunde aldrig glömma Gud. Han var nästan halft präst. Så för den skull kunde han gärna komma. Men han skulle betänka sig, om han så önskade. Hon skulle komma igen i morgon.

Gaetano uppförde sig mycket illa. Han vände sig ifrån henne och rusade på dörren. Han sade ej ett ord om att han var tacksam för att hon kommit. Han visste, att pater Josef hade väntat det, men han kunde ej. Då han tänkte på det stora Mongibello, som han aldrig skulle få se, och på donna Elisa, som aldrig skulle komma igen, och på skolan och på den instängda klostergården och på ett helt instängdt lif! Pater Josef måtte vänta aldrig så mycket af honom; Gaetano måste fly.

Det var hög tid också. Då Gaetano var tio steg utom dörren, så tog gråten honom. Det var synd om donna Elisa. Å, att hon skulle nödgas fara hem ensam! Att Gaetano ej kunde följa henne!

Han hörde, att pater Josef kom, och han satte ansiktet mot väggen. Kunde han endast låta bli att snyfta!

Pater Josef gick och suckade och småmumlade, som han alltid brukade. Då han kom fram till[42] Gaetano, stannade han och drog tyngre suckar än någonsin.

»Det är Mongibello, Mongibello,» sade pater Josef, »ingen kan stå emot Mongibello.»

Gaetano svarade honom med att gråta allt häftigare.

»Det är berget, som lockar,» mumlade pater Josef. »Mongibello är som hela jorden, där finnes all jordens skönhet och tjusning och växter och luftstreck och under. Hela jorden kommer på en gång och lockar honom.»

Gaetano kände, att pater Josef talade sant. Det var, som om jorden sträckte ut starka armar för att fånga honom. Han kände, att han behöfde klamra sig fast vid väggen för att ej blifva bortryckt.

»Det är bättre, att han får se jorden,» sade pater Josef. »Han skulle endast gå och längta efter henne, om han stannade i klostret. Om han får se jorden, skall han kanske åter börja längta efter himmelen.»

Gaetano förstod ännu ej hvad pater Josef menade, då han kände sig lyftad på hans armar, buren tillbaka in i mottagningsrummet och nedsatt i donna Elisas knä.

»Ni skall taga honom, donna Elisa, eftersom ni har vunnit honom,» sade pater Josef. »Ni skall visa honom Mongibello, och ni skall se till, om ni kan behålla honom.»

Men då Gaetano ånyo satt hos donna Elisa, kände han en sådan lycka, att det var honom omöjligt att än en gång fly från henne. Han var så fången, som om han gått in i Mongibello, och bergväggen slutit sig efter honom.

II.
Fra Gaetano.

[43]
[...]

En månad hade Gaetano lefvat hos donna Elisa och varit så lycklig, som ett barn kan vara. Ensamt att resa med donna Elisa hade varit som att åka efter gaseller och paradisfåglar, men att bo hos henne var att bäras på guldbår, öfverskuggad af solskärmar.

Så kom den ryktbare franciskanern, pater Gondo, till Diamante, och donna Elisa och Gaetano gingo upp på torget och hörde honom. Ty pater Gondo predikade aldrig i kyrkan, utan han samlade alltid människorna omkring sig vid torgbrunnen eller stadsporten.

Hela torget var vimlande fullt af människor, men Gaetano, som satt på räcket till rådhustrappan, såg tydligt pater Gondo, som stod uppe på brunnskaret. Han tänkte mest på om det kunde vara sant, att munken bar tagelskjorta under kåpan och att repet, som han hade om lifvet, var fullt af knutar och järntaggar för att kunna tjäna honom som gissel.

[44]

Hvad pater Gondo talade, kunde ej Gaetano förstå, men det gick den ena rysningen efter den andra genom honom, vid tanken på att han nu såg ett helgon.

Då patern hade talat vid pass en timme, tecknade han med handen, att han ville hvila ett ögonblick. Och han steg ned från brunnskaret, satte sig och stödde ansiktet mot händerna. Medan munken satt så, hörde Gaetano ett doft brusande. Han hade ej hört sådant förr. Han såg sig omkring för att få veta hvad det var. Och det var hela folket, som talade. »Välsignad, välsignad, välsignad!» sade alla på en gång. De flesta endast hviskade och mumlade, ingen ropade högt, därtill var andakten för stor. Och alla hade på en gång funnit samma ord: »Välsignad, välsignad!» ljöd det öfver hela torget. »Välsignelse öfver dina läppar, välsignelse öfver din tunga, välsignelse öfver ditt hjärta!»

Rösterna ljödo dofva, kväfda af gråt och rörelse, men det var ändock, som hade en hel storm farit fram genom luften. Det var som suset i tusende hafssnäckor.

Detta grep Gaetano långt mer än munkens predikan. Han visste ej hvad han ville göra, ty detta sakta sorlande fyllde honom med rörelse, det tycktes vilja kväfva honom. Han klängde sig upp på järnräcket, höjde sig öfver alla andra och började ropa detsamma som de, men mycket högre, så att hans rop skar igenom alla andras.

Donna Elisa hörde detta och tycktes blifva missnöjd. Hon drog ned Gaetano och ville ej stanna längre, utan gick hem med honom.

[45]

Men midt i natten for Gaetano upp ur sin säng. Han satte på sig kläderna, band ihop hvad han ägde i ett knyte, tog hatten på hufvudet och skorna under armen. Han skulle rymma. Han kunde icke uthärda att lefva hos donna Elisa.

Sedan han hört pater Gondo, voro Diamante och Mongibello ingenting för honom. Ingenting var något mot att vara som pater Gondo och blifva välsignad af människorna. Gaetano skulle ej kunna lefva, om han ej fick sitta vid torgbrunen och berätta legender.

Men om Gaetano fortfor att gå i donna Elisas trädgård och äta persikor och mandariner, skulle han aldrig få höra det stora människohafvet brusa omkring sig. Han måste gå ut och bli eremit på Etna, han måste bo i en af de stora grottorna och lefva af rötter och frukter. Han skulle aldrig råka någon människa, han skulle aldrig klippa sitt hår, och han skulle ej hafva något annat på sig än några smutsiga trasor. Men om en tio eller tjugu år skulle han komma tillbaka till världen. Då skulle han se ut som ett djur och tala som en ängel.

Det skulle bli annat än att gå i sammetskläder och blankskinnshatt, som han nu gjorde. Det skulle blifva annat än att sitta i boden hos donna Elisa och plocka ned helgon efter helgon från hyllan och höra henne berätta om hvad de gjort. Flera gånger hade han tagit en knif och ett stycke trä och försökt snida helgonbilder. Det var mycket svårt, men det skulle blifva värre att göra sig själf till ett helgon, mycket värre. Men han var ej rädd för svårigheter eller försakelser.

[46]

Han smög sig ut ur sitt rum, fram öfver vinden och utför vindstrappan. Det återstod blott att gå genom boden ut på gatan, men på sista trappsteget hejdade han sig. Det kom ett svagt ljussken framsilande genom en dörrspringa till vänster om trappan.

Där var dörren till donna Elisas rum, och Gaetano vågade ej gå längre, eftersom hans fostermor hade ljus tändt. Om hon ej sof, skulle hon höra honom, då han öppnade de tunga reglarna till boddörren. Han satte sig sakta ned på ett trappsteg för att vänta.

Plötsligen kom han att tänka på att donna Elisa måste sitta uppe så länge om natten och arbeta för att skaffa honom mat och kläder. Han blef mycket rörd öfver att hon älskade honom så mycket, att hon ville göra detta. Och han förstod hvilken sorg det skulle bli henne, att han nu droge bort.

Då han tänkte så, började han gråta.

Men på samma gång började han i tankarna banna donna Elisa. Hur kunde hon vara så dum och sörja öfver att han gick. Det skulle blifva en sådan glädje för henne, då han blefve en helig man. Det skulle blifva hennes lön, därför att hon farit till Palermo och hämtat honom.

Själf grät han allt häftigare, medan han på detta sätt höll på att trösta donna Elisa. Det var så synd om henne, att hon ej förstod hvilken lön hon skulle få.

Hon behöfde ju alls icke vara ledsen. Endast tio år skulle Gaetano lefva därborta på berget, och så skulle han komma tillbaka som den ryktbare eremiten Fra Gaetano. Då skulle han komma[47] gående framåt gatan i Diamante, följd af en stor hop människor såsom pater Gondo. Och det skulle vara flaggor på gatan, och alla hus skulle vara klädda med dukar och täcken och kransar. Så skulle han stanna utanför donna Elisas bod, och donna Elisa skulle ej känna igen honom, utan vara nära att falla på knä för honom. Men så skulle det ej ske, utan han skulle falla på knä för donna Elisa och bedja henne förlåta, att han för tio år sedan rymde ifrån henne. »Gaetano,» skulle då donna Elisa svara, »du ger mig ett haf af glädje mot en liten rännil af sorg. Skulle jag icke förlåta dig?»

Gaetano såg allt detta för sig, och det var så vackert, att han började gråta allt häftigare. Han var endast rädd, att donna Elisa skulle höra hur han snyftade och komma ut och finna honom. Och då skulle hon ej låta honom gå.

Han måste tala förstånd med henne. Skulle han någonsin blifva henne till större glädje, än om han nu ginge?

Där var ej nog med donna Elisa, det var också Luca och Pacifica, som skulle bli så glada, då han kom åter som en helig man.

De skulle alla följa honom upp till torget. Där skulle det vara ännu mera flaggor än på gatan, och Gaetano skulle tala från rådhustrappan. Men ur alla gator och gränder skulle folket komma uppströmmande.

Då skulle Gaetano tala så, att de alla störtade på knä och ropade: »Välsigna oss, fra Gaetano, välsigna oss!»

[48]

Sedan skulle han icke mer gå bort från Diamante. Han skulle taga sin bostad under den stora trappan utanför donna Elisas bod.

Och de skulle komma till honom med de sjuka, och de bedröfvade skulle vallfärda till honom.

Då sindacon af Diamante gick förbi, skulle han kyssa Gaetanos hand.

Donna Elisa skulle sälja fra Gaetanos bild i sin bod.

Och donna Elisas guddotter, Giannita, skulle buga sig för fra Gaetano och aldrig mer kalla honom en dum munkpojke,

Och donna Elisa skulle vara så lycklig. . .

[...]

Ah . . . Gaetano spratt upp och vaknade. Det var ljus morgon, och donna Elisa och Pacifica stodo och betraktade honom. Och Gaetano satt på trappsteget med skorna under armen, hatten på hufvudet och knytet vid fötterna. Men donna Elisa och Pacifica gräto. »Han har velat rymma bort ifrån oss,» sade de.

»Hvarför sitter du här, Gaetano?»

»Donna Elisa, jag ville rymma.»

Gaetano var vid godt mod och svarade så käckt, som om detta varit det naturligaste i världen.

»Ville du rymma?» upprepade donna Elisa.

»Jag ville gå bort på Etna och bli eremit.»

»Och hvarför sitter du nu här?»

»Jag vet ej, donna Elisa, jag måtte ha somnat.»

[49]

Donna Elisa visade nu hur bedröfvad hon var. Hon tryckte händerna mot hjärtat, som om hon hade förfärliga smärtor, och hon grät våldsamt.

»Men nu skall jag stanna, donna Elisa,» sade Gaetano.

»Du, stanna!» utropade donna Elisa. »Du kan gärna gå. Se på honom, Pacifica, så ser en otacksam ut! Han är ingen Alagona. Han är en äfventyrare.»

Blodet steg Gaetano uppåt ansiktet, och han reste sig och slog ut med handen på ett sätt, som kom donna Elisa att häpna. Så hade alla männen i hennes släkt burit sig åt. Det var hennes far och hennes farfar, hon kände igen alla de myndiga herrarne af Alagonas stam.

»Ni talar så, därför att ni ingenting vet, donna Elisa,» sade gossen. »Nej, nej, ni vet ingenting, ni vet ej hvarför jag måste tjäna Gud. Men ni skall få veta det nu. Ser ni, det var för länge sedan. Far och mor voro så fattiga, och vi hade ingenting att äta, och så gick far bort för att söka arbete, och han kom aldrig igen, och mor och vi barn höllo på att svälta ihjäl. Så sade mor: ’Vi ska gå och söka upp far!’ Och vi gingo. Så blef det kväll och mycket regn, och på ett ställe gick en hel flod öfver vägen. Mor frågade i ett hus, om vi fingo vara där natten öfver. Nej, de visade ut oss. Mor och vi barn stodo på vägen och gräto. Så band mor upp kläderna och gick ned i strömmen, som brusade fram öfver vägen. Hon hade lilla syster på armen och stora syster vid handen och ett stort bylte på hufvudet. Jag gick efter, så nära jag kunde. Jag såg mor stiga[50] miste. Det hon bar på hufvudet föll i strömmen, och mor grep efter det och tappade lilla syster. Hon grep efter lilla syster, och stora syster rycktes bort. Mor kastade sig efter dem, och floden tog äfven henne. Jag blef rädd, och jag sprang i land. Pater Josef har sagt mig, att jag kom undan, därför att jag skulle tjäna Gud för de döda och bedja för dem. Och det var därför, som det först var bestämdt, att jag skulle bli munk och som jag nu ville gå bort på Etna och bli eremit. Det duger ej annat, än att jag tjänar Gud, donna Elisa.»

Donna Elisa var alldeles kufvad. »Ja, ja, Gaetano,» sade hon, »men det gör mig så ondt. Jag vill icke, att du skall gå bort ifrån mig.»

»Nej, jag skall heller icke gå,» sade Gaetano. Han var vid så godt lynne, att han kände lust att skratta. »Jag skall icke gå.»

»Skall jag tala med kyrkoherden, så att du kan bli sänd på ett seminarium?» frågade donna Elisa ödmjukt.

»Nej, men att ni ingenting förstår, donna Elisa, att ni ingenting förstår. Jag säger er ju, att jag ej vill gå ifrån er. Jag har hittat på något annat.»

»Hvad har du hittat på?» frågade hon vemodigt.

»Hvad tror ni väl jag gjorde, medan jag satt där på trappsteget. Jag drömde, donna Elisa. Jag drömde, att jag höll på att rymma. Ja, donna Elisa, jag stod i boden, och jag skulle öppna boddörren, men jag kunde ej, därför att det var så många lås. Jag stod i mörkret och läste upp lås efter lås, och alltid voro där nya. Jag förde ett förfärligt väsen, och jag tänkte: ’Nu kommer nog[51] donna Elisa.’ Så gick dörren ändtligen upp, och jag skulle rusa ut, men just då kände jag er hand i min nacke, och ni drog mig in, och jag sparkade och sparkade, och jag slog er, därför att jag ej fick gå. Men donna Elisa, ni hade ljus med er, och då såg jag, att det icke längre var ni utan mor. Då tordes jag ej strida emot mer, utan jag blef så rädd, ty mor är ju död. Men mor tog knytet, som jag bar, och började taga fram hvad som fanns där. Mor skrattade och såg glad ut, och jag blef glad därför, att hon ej var ond på mig. Det var så besynnerligt. Det, som hon plockade fram ur knytet, var alla de små helgonbilderna, som jag skurit, medan jag suttit hos er i boden, och de voro så vackra. ’Kan du skära så vackra bilder nu, Gaetano?’ sade mor. ’Ja,’ svarade jag. ’Då kan du tjäna Gud därmed,’ sade mor. ’Behöfver jag då ej gå ifrån donna Elisa?’ »Nej,» sade mor. Och just som mor sade detta, väckte ni mig.»

Gaetano såg triumferande på donna Elisa.

»Hvad menade nu mor med. detta?»

Donna Elisa bara undrade.

Gaetano kastade hufvudet bakåt och skrattade. »Mor menade, att ni skulle låta mig gå i lära, så att jag kunde tjäna Gud genom att snida sköna bilder af änglar och helgon, donna Elisa.»

III.
Gudsystern.

[52]
[...]

På den ädla ön Sicilien, där det finnes mera kvar af gammal sed än på något annat ställe i södern, är det alltjämt bruk, att hvarje människa redan i barndomen väljer sig en gudbror eller gudsyster, som skall bära hennes barn till dopet, om hon en gång får något.

Men detta är alls icke den enda nytta, som gudsyskon hafva af hvarandra. Gudsyskon måste älska hvarandra, tjäna hvarandra och hämnas hvarandra. I en gudbroders öra kan en man begrafva sina hemligheter. Han kan anförtro honom både pengar och käresta utan att blifva sviken. Gudsyskon äro trogna mot hvarandra, som om de voro födda af samma mor, därför att deras förbund är afslutadt inför San Giovanni Battista, som är det mest fruktade af alla helgon.

Det är ock sed, att fattigt folk för sina halfvuxna barn till rika människor och ber, att de skola få blifva gudsyskon med deras unga söner och döttrar. Hvilken glad syn är det ej att på[53] den helige döparens dag se alla dessa små, festklädda barn, som vandra fram genom de stora städerna för att söka sig gudsyskon! Om föräldrarna lyckas att ge sin son en rik gudbror, äro de glada, som om de kunde lämna honom en landtgård i arf.

Då Gaetano först kom till Diamante, var där en liten en, som ständigt gick ut och in i boden hos donna Elisa. Hon hade röd kappa och toppig hufva och åtta tunga, svarta lockar, som trängde fram under hufvan. Hon hette Giannita och var dotter till donna Olivia, som sålde grönsaker. Men donna Elisa var hennes gudmor, och därför tänkte denna mycket på hvad hon skulle kunna göra för henne.

Nåväl, då midsommardagen kom, beställde donna Elisa en vagn och åkte ned till Catania, som ligger hela fyra mil från Diamante. Hon hade Giannita med sig, och de voro båda i högtidsskrud. Donna Elisa var klädd i svart siden med pärlor, och Giannita hade en hvit tyllklädning med blombårder. I handen hade Giannita en korg med blommor, och öfverst bland blommorna låg ett granatäpple.

Resan gick bra för donna Elisa och Giannita. Då de ändtligen voro komna till det hvita Catania, som ligger och glänser på den svarta lavagrunden, körde de fram till det skönaste palatset i staden.

Det var högt och stort, så att den stackars lilla Giannita kände sig alldeles förskrämd öfver att nödgas gå in där. Men donna Elisa steg modigt på, och hon blef införd till cavaliere Palmeri och hans hustru, som ägde huset.

[54]

Donna Elisa påminde signora Palmeri, att de voro barndomsvänner och bad, att Giannita skulle få blifva gudsyster med hennes unga dotter.

Detta blef bifallet, och den unga signorinan inkallades. Det var ett litet under af skärt siden, venetianska spetsar, stora, svarta ögon och stort, burrigt hår. Hennes lilla kropp var smal och tunn, så att man alls ej lade märke till den.

Giannita räckte korgen med blommorna till henne, och hon tog nådigt emot den. Hon såg länge och betänksamt på Giannita, gick rundt omkring henne och blef förälskad i hennes jämna, släta lockar. Så snart hon sett dem, sprang hon efter en knif, delade granatäpplet och gaf Giannita ena halfvan. Medan de åto äpplet, höllo de hvarandra i hand och sade båda:

»Syster, syster, syster min!
Jag är din, och du är min,
Din min hydda, din min spis,
Din min lycka, ditt mitt pris,
Din min plats i paradis.»

Så kysste de hvarandra och kallade hvarandra gudsyster.

»Nu får du aldrig svika mig, gudsyster,» sade den lilla signorinan, och båda barnen voro mycket allvarliga och gripna.

De hade i all hast blifvit så goda vänner, att de gräto, då de skildes åt.

Men sedan gingo tolf år, och de båda gudsystrarna lefde hvar och en i sin värld och råkades[55] aldrig. Under hela denna tid var Giannita stilla i sitt hem och kom ej en enda gång till Catania.

Men så hände det verkligen något underbart. Giannita satt en eftermiddag i rummet innanför boden och broderade. Hon var mycket skicklig, så att hon ofta var nästan öfverhopad med arbete. Men det kostar på ögonen att brodera, och det var mörkt i Giannitas rum. Därför hade hon ställt dörren till boden på glänt för att få in litet mera ljus.

Straxt efter det klockan slagit fyra, kom den gamla mjölnaränkan Rosa Alfari gående förbi. Donna Olivias bod var mycket tilltalande, då man såg den från gatan. Blicken gled genom den öppna hvalfdörren in till stora korgar med färskt grönt och brokig frukt, och långt borta i fonden hade man konturerna af Giannitas vackra hufvud. Rosa Alfari stannade och började tala med donna Olivia, endast därför att hennes bod såg så vänlig ut.

Det följde alltid jämmer och klagan med gamla Rosa Alfari. Nu var hon ledsen öfver att nödgas resa ensam till Catania nästa natt. »Det är en olycka att postvagnen ej kommer till Diamante före tio,» sade hon. »Jag somnar på vägen, jag, och kanske man då stjäl mina pengar. Och hvad skall jag taga mig till, då jag kommer till Catania klockan två i natt?»

Då ropade Giannita plötsligen utåt boden: »Vill ni ej taga mig med till Catania, donna Alfari?» Hon frågade halft på skämt utan att vänta svar.

Men Rosa Alfari blef ifrig. »Gud, barn, vill du följa mig?» sade hon. »Vill du verkligen?»

Giannita kom ut i boden, röd af glädje. »Om jag vill,» sade hon, »jag har ej varit i Catania på tolf år.»

[56]

Men Rosa Alfari såg förnöjd på henne, ty Giannita var hög och stark, hennes ögon voro muntra, och hon hade ett obekymradt löje på läpparna. Det var en härlig reskamrat.

»Gör dig bara i ordning,» sade gumman. »Du följer mig klockan tio, det är afgjordt.»

Nästa dag ströfvade Giannita omkring på gatorna i Catania. Hon tänkte hela tiden på sin gudsyster. Hon var så underbart stämd af att åter vara henne så nära. Hon älskade sin gudsyster, Giannita, och det gjorde hon ej endast därför, att San Giovanni befallt människorna att älska sina gudsyskon. Hon hade dyrkat det lilla barnet i sidenklädningen, som det skönaste hon sett. Det hade nästan blifvit hennes afgud.

Hon visste så mycket om gudsystern, som att hon ännu var ogift och bodde i Catania. Hennes mor hade dött, och hon hade ej velat öfvergifva sin far, utan stannat som värdinna i hans hus. »Jag måste laga, att jag får se henne,» tänkte Giannita.

Så snart Giannita mötte ett elegant ekipage, tänkte hon: »Det kan vara min gudsyster, som åker där.» Och hon stirrade på de åkande för att se om någon af dem var lik den lilla flickan med det stora håret och de stora ögonen.

Hjärtat började klappa helt stormande på Giannita. Hon hade alltid längtat efter sin gudsyster. Hon själf gick alltjämt ogift, därför att hon tyckte om en ung bildsnidare, Gaetano Alagona, och han hade aldrig visat minsta lust att gifta sig med henne. Giannita hade ofta varit ond på honom för detta, och ej minst hade det[57] retat henne, att hon aldrig skulle få bjuda sin gudsyster på sitt bröllop.

Stolt hade hon också varit öfver henne. Hon hade tyckt sig vara finare än andra, därför att hon haft en sådan gudsyster. Om hon nu skulle gå upp till henne, eftersom hon ändå var i staden. Det skulle ge glans åt hela resan.

Då hon tänkte och tänkte på detta, kom en tidningspojke löpande. »Giornale da Sicilia,» skrek han. »Affären Palmeri! Stora bedrägerier!»

Den långa Giannita grep pojken i nacken, då han rusade förbi. »Hvad säger du?» skrek hon. »Du ljuger, du ljuger!» och hon var nära att slå honom.

»Köp min tidning, signora, innan ni slår mig,» sade gossen. Giannita köpte tidningen och började läsa. Där fann hon genast reda på affären Palmeri.

»Eftersom detta mål behandlas i dag inför rätta,» skref tidningen, »vilja vi lämna en redogörelse därför.»

Giannita läste och läste. Hon läste om och om igen, innan hon förstod. Det var ej en muskel i hennes kropp, som ej började darra af förskräckelse, då hon ändtligen begrep.

Hennes gudsysters far, som ägt stora vingårdar, hade blifvit ruinerad, därför att vinsjukan förhärjat dem. Och detta var det minsta. Han hade också förskingrat en välgörenhetsfond, som anförtrotts åt honom. Han var arresterad, och i dag skulle han stå inför rätta.

[58]

Giannita kramade samman tidningen, kastade den på gatan och trampade på den. Bättre förtjänade ej den, som bragte sådana nyheter.

Sedan stod hon alldeles slagen af att detta skulle möta henne, då hon kom till Catania för första gångan på tolf år. »Herre Gud,» sade hon, »är det någon mening med detta?»

Där hemma i Diamante hade väl aldrig någon brytt sig om att säga henne hvad som var på färde. Var det en skickelse, att hon skulle vara här just på själfva rättegångsdagen?

»Hör, donna Alfari,» sade hon, »ni får göra hvad ni vill, men jag måste gå upp i domstolen.»

Det var bestämdhet öfver Giannita. Ingenting kunde rubba henne. »Förstår ni ej, att det är för detta och ej för er skull, som Gud har förmått er att taga mig med till Catania?» sade hon till Rosa Alfari.

Det var ej ett ögonblicks tvifvel hos Giannita, att det var något öfvernaturligt med i spelet.

Rosa Alfari måste låta henne gå, och hon sökte sig fram till justitiepalatset. Hon stod bland gatpojkar och slödder på åhörareplatsen och såg cavaliere Palmeri på de anklagades bänk. Det var en fin herre med hvitt pipskägg och hvita mustascher. Giannita kände igen honom.

Hon hörde, att han dömdes till ett halft års fängelse, och Giannita tyckte sig allt tydligare se, att hon vandrade där som en Guds utsände. »Nu måtte min gudsyster behöfva mig,» tänkte hon.

Hon gick åter ut på gatan och frågade sig fram till palazzo Palmeri.»

[59]

På vägen körde en vagn förbi henne. Hon såg upp, och hennes ögon mötte damens, som satt i vagnen. I samma stund var det något, som sade henne, att detta var hennes gudsyster. Hon som åkte var blek och böjd och hade tiggande ögon. Giannita fick henne genast mycket kär. »Det är du, som gjort mig glad många gånger,» sade hon, »därför, att jag väntat mig glädje af dig. Nu skall jag kanske kunna löna dig.»

Giannita kände sig full af andakt, då hon gick uppför den höga, hvita marmortrappan till Palazzo Palmeri, men plötsligt kom ett tvifvel öfver henne. »Hvad kan Gud vilja, att jag skall göra för den, som vuxit upp i en sådan prakt?» tänkte hon. »Glömmer vår Herre, att jag bara är den fattiga Giannita från Diamante?»

Hon lät en betjänt hälsa signorina Palmeri, att hennes gudsyster ville tala med henne. Hon blef förvånad, då betjänten kom igen och svarade, att hon ej kunde bli mottagen den dagen. Skulle hon nöja sig med detta? Ånej, ånej! »Säg signorinan, att jag kommer att vänta här hela dagen, ty jag måste tala vid henne.»

»Signorinan skall flytta från palatset om en halftimme,» sade betjänten.

Giannita blef utom sig. »Men jag är hennes gudsyster, hennes gudsyster, förstår du ej detta?» sade hon till karlen. »Jag måste tala med henne.» Betjänten smålog och rörde sig ej.

Men Giannita ville ej bli afvisad. Hon var ju sänd af Gud. Han skulle förstå, förstå, sade hon och höjde rösten. Hon var från Diamante och hade ej varit i Catania på tolf år. Ända tills[60] i går eftermiddag klockan fyra, hade hon ej tänkt på att fara dit. Han skulle tänka på det, ända till i går eftermiddag klockan fyra.

Betjänten stod orörlig. Giannita var i färd med att berätta honom hela historien för att beveka honom, då dörren slogs upp. Hennes gudsyster stod på tröskeln.

»Hvem talar här om i går klockan fyra?» sade hon.

»Det är en främmande, signorina Micaela.»

Nu stormade Giannita fram. Det var alls ingen främmande. Det var hennes gudsyster Giannita från Diamante, som kom hit för tolf år sedan med donna Elisa. Kom hon ej i håg henne? Kom hon ej ihåg, att de hade delat ett granatäpple?

Signorinan hörde ej på detta. »Hvad var det, som hände i går klockan fyra?» frågade hon med stor oro.

»Det var då jag fick Guds befallning att gå till dig, gudsyster,» sade Giannita.

Den andra såg förfärad på henne.. »Kom med mig,» sade hon, liksom rädd, att betjänten skulle få veta hvad Giannita ville säga henne.

Hon gick långt inåt våningen, innan hon stannade. Då vände hon sig så snabbt mot Giannita, att denna blef rädd. »Säg mig det genast!» sade hon. »Pina mig ej, låt mig höra det genast!»

Hon var lika hög som Giannita, men mycket olik henne. Hon var finare byggd och hon, världsdamen hade ett långt mera vildt och otamt utseende än landtflickan. Allt hvad hon kände syntes i hennes ansikte. Hon bjöd ej alls till att hålla det doldt.

[61]

Giannita blef så förvånad öfver hennes häftighet, att hon ej genast kom sig för att svara.

Då lyfte hennes gudsyster i förtviflan armarna öfver hufvudet, och orden strömmade öfver hennes läppar. Hon sade, att hon visste, att Giannita fått Guds befallning att bringa henne bud om nya olyckor. Gud hatade henne, det visste hon.

Giannita slog ihop händerna. Gud hata henne, tvärtom, tvärtom.

»Jo, jo,» sade signorina Palmeri. »Så är det.» Och som hon inom sig var rädd för det bud Giannita hade till henne, blef hon vid att tala. Hon lät henne ej komma till ordet, utan afbröt henne ständigt. Hon tycktes vara så förskrämd af allt, som händt henne under de sista dagarna, att hon alls ej kunde styra sig själf.

Giannita kunde väl förstå, att Gud måste hata henne, sade hon. Hon hade gjort något så förfärligt. Hon hade öfvergifvit sin far, svikit sin far. Giannita hade väl läst fjärde budet. Så bröt hon ut på nytt i ett häftigt frågande. Hvarför sade hon henne ej hvad hon ville säga? Hon väntade ej annat än ondt. Hon var förberedd.

Men den stackars Giannita fick ej komma till ordet, utan så snart hon ville tala, blef signorinan rädd och afbröt henne. Hon berättade henne sin historia liksom för att beveka Giannita att ej vara hård emot henne.

Giannita skulle ej tro, att hennes olycka ensamt bestod däri, att hon ej mer skulle få ha egen vagn eller loge på teatern eller sköna dräkter eller uppassning eller ens tak öfver hufvudet. Ej heller var det nog därmed, att hon nu förlorat[62] alla vänner, så att hon alls ej visste hvar hon skulle begära skydd. Ej heller var det nog olycka, att hon kände en sådan blygsel, att hon ej tyckte sig kunna lyfta upp ögonen till någon människas ansikte.

Utan det var något ändå mycket värre.

Hon hade satt sig och var tyst ett ögonblick, medan hon vaggade fram och åter i ångest. Men då Giannita nu började tala, afbröt hon henne.

Giannita kunde ej tro hur hennes far älskat henne. Han hade alltid låtit henne lefva i glans och prakt såsom en furstinna.

Hon hade ej gjort mycket för honom, endast låtit honom tänka ut härliga ting för att roa henne. Det hade ej varit en uppoffring, att hon ej gift sig, ty hon hade aldrig älskat någon som sin far, och hennes eget hem hade varit präktigare än någon annans.

Men så hade hennes far en dag kommit och sagt till henne: »De vilja arrestera mig. De sprida ut, att jag stulit, men det är ej sanning.» Då hade hon trott honom och hjälpt honom att hålla sig dold för karabiniererna. Och de hade sökt honom förgäfves i Catania, på Etna, öfver hela Sicilien.

Men då polisen ej kunde finna cavaliere Palmeri, började folket säga: »Det är en hög herre, och det är höga herrar, som hjälpa honom, eljest skulle man för länge sedan hafva funnit honom.» Och så hade prefekten i Catania kommit upp till henne. Hon mottog honom leende, och prefekten kom såsom för att tala om rosor och vackert väder. Så sade han: »Vill signorinan se på detta[63] lilla papperet? Vill signorinan läsa det här lilla brefvet? Vill signorinan ge akt på den här lilla underskriften?» Hon läste och läste. Och hvad var det hon såg? Hennes far var ej oskyldig. Hennes far hade tagit andras pengar.

Då prefekten var borta, hade hon gått till sin far. »Du är skyldig», sade hon till honom. »Du får göra hvad du vill, men jag kan ej mera hjälpa dig.» Å, hon hade ej vetat hvad hon sade. Hon hade alltid varit mycket stolt. Hon hade ej kunnat tåla, att hennes namn blifvit stämpladt med vanära. Hon hade ett ögonblick önskat, att hennes far varit död, hellre än att detta händt henne. Kanske hade hon ock sagt så till honom. Hon visste ej rätt hvad hon sagt.

Men efter detta hade Gud öfvergifvit henne. De förfärligaste saker hade händt. Hennes far hade tagit henne på orden. Han hade gått och utlämnat sig själf. Och allt sedan han kommit i fängelset, hade han ej velat se henne. Han besvarade ej hennes bref, och mat, som hon sände honom, skickade han åter orörd. Det var det förfärligaste af allt. Han tycktes tro, att hon ville döda honom.

Hon såg på Giannita så ängsligt, som om hon väntade sin dödsdom.

»Hvarför säger du mig icke det du har att säga?» for hon ut. »Du dödar mig.»

Men det var henne omöjligt att tvinga sig själf att tiga.

»Du skall veta,» fortfor hon, »att detta palats nu är såldt, och köparen har hyrt ut det till en engelsk dam, som skall flytta in här i dag. Men[64] några af hennes saker buro de in här redan i går och bland dessa var en liten bild af Kristusbarnet.

Jag fick se den, då jag gick igenom vestibulen, Giannita. De hade tagit upp den ur en kappsäck och lagt den därute på golfvet. Den var så illa medfaren, att ingen brydde sig om att akta den. Den hade bucklig krona och smutsig linda, och alla de små smycken, som betäckte den, voro ärgiga och skadade. Men då jag såg den ligga på golfvet, tog jag upp den och bar in den i rummen och ställde den på ett bord. Och medan jag gjorde detta, föll det mig in, att jag skulle anropa dess hjälp. Jag lade mig på knä inför den och bad länge. ’Hjälp mig i min stora nöd!’ sade jag till Kristusbarnet.

Medan jag bad, tycktes det mig, att bilden ville svara mig. Jag lyfte hufvudet, och barnet stod där lika stumt som förut, men en pendyl började slå just då. Den slog fyra slag, och det var, som om den sagt fyra ord. Det var, som hade Kristusbarnet svarat ett fyrfaldigt ja på min bön.

Detta gaf mig mod, Giannita, så att jag i dag for upp till justitiepalatset för att se min far. Men han vände ej ögonen mot mig under hela tiden han stod inför sina domare.

Jag passade på, då de skulle föra bort honom, och kastade mig på knä för honom i en af de smala gångarna. Giannita, han lät soldaterna föra undan mig, utan att ge mig ett ord.

Ser du nu, Gud hatar mig. Då jag hörde, att du talade om i går eftermiddag klockan fyra, blef jag så rädd. Kristusbarnet sänder mig en ny[65] olycka, tänkte jag. Det hatar mig, som svikit min far.»

Då hon sagt detta, teg hon ändtligen och lyssnade andlöst efter hvad Giannita skulle säga.

Och Giannita berättade sin historia för henne.

»Se, se, är det ej märkvärdigt,» sade hon till sist. »Jag har ej varit i Catania på tolf år, och så får jag fara hit alldeles oväntadt. Och jag vet om alls intet, men så fort jag sätter foten på gatan här, får jag veta din olycka. Gud har sändt bud efter mig, sade jag till mig själf. Han har kallat mig hit för att hjälpa min gudsyster.»

Signorina Palmeris ögon vändes oroligt spörjande mot henne. Nu skulle väl det nya slaget komma. Hon ramlade allt sitt mod för att möta det.

»Hvad vill du nu, att jag skall göra för dig, gudsyster?» sade Giannita. »Vet du hvad jag tänkte, då jag gick på gatan? Jag vill fråga henne, om hon vill följa mig till Diamante, tänkte jag. Jag vet ett gammalt hus därhemma, där vi kunna få bo billigt. Och jag skulle brodera och sy, så att vi skulle kunna lifnära oss. Då jag var ute på gatan tyckte jag, att detta skulle kunna gå för sig, men nu förstår jag, att det är omöjligt, omöjligt. Du begär annat af lifvet, du, men säg dock, om jag kan göra något för dig. Du skall ej stöta bort mig, ty Gud har sändt mig.»

Signorinan böjde sig framåt mot Giannita. »Nå,» sade hon ängsligt.

»Du skall låta mig göra hvad jag kan för dig, ty jag älskar dig,» sade Giannita och gled ned på knä och lade armarna om henne.

[66]

»Har du ingenting annat att säga?» frågade signorinan.

»Det önskar jag, att jag hade,» sade Giannita, »men jag är ju bara en fattig stackare.»

Det var underbart att se hur dragen nu mjuknade i den unga signorinans ansikte, hur hyn förklarades och hur ögonen började stråla. Nu visade det sig, att hon var en stor skönhet.

»Giannita,» sade hon lågt och knappt hörbart, »tror du att det är ett under? Tror du, att Gud kan låta det ske under för min skull?»

»Ja, ja,» hviskade Giannita tillbaka.

»Jag bad Kristusbilden, att han skulle hjälpa mig, och han sänder mig dig. Tror du, att det var Kristusbarnet, som sände dig, Giannita?»

»Ja det var det, det var det.»

»Gud har då icke öfvergifvit mig, Giannita?»

»Nej, Gud har ej öfvergifvit dig.»

Gudsystern satt och grät en stund. Det var helt stilla i rummet. »Då du kom Giannita, tyckte jag, att det ej återstod mig annat än att döda mig,» sade hon därpå. »Jag visste ej hvart jag skulle taga vägen, och Gud hatade mig.»

»Men säg mig nu hvad jag kan göra för dig, gudsyster?» sade Giannita.

Till svar drog den andra henne upp till sig och kysste henne.

»Men det är ju nog, att du är sänd af det lilla Kristusbarnet,» sade hon. »Det är ju nog, att jag vet, att Gud icke har öfvergifvit mig.»

IV.
Diamante.

[67]
[...]

Micaela Palmeri var på resa till Diamante i sällskap med Giannita. De hade satt sig i postvagnen vid tretiden på morgonen, och de hade åkt på den sköna vägen, som går fram på den nedersta Etnasluttningen, omkretsande berget. Men det hade varit helt mörkt. De hade ej sett något af den omgifvande trakten.

Den unga signorinan beklagade sig ingalunda öfver detta. Hon satt med sänkta ögon och fördjupade sig i sin sorg. Äfven då det började ljusna, ville hon ej lyfta ögonen för att se ut. Det var ej, förrän de voro helt nära Diamante, som Giannita kunde förmå henne att betrakta landskapet.

»Se nu ut! Här är Diamante, som skall bli ditt hem,» sade hon.

Då hade Micaela Palmeri på höger sida om vägen sett det mäktiga Etna, som skar bort ett stort stycke af himmelen. Alldeles bakom berget steg solen upp, och då solskifvans öfversta kant stack fram öfver bergranden, såg det ut, som om[68] det hvita högfjället börjat brinna och sända ut gnistor och strålar.

Men Giannita uppmanade henne att se öfver åt andra sidan.

Och på andra sidan såg hon hela den taggiga bergskedjan, som omkretsar Etna såsom en tornprydd mur, stå rodnande röd i soluppgången.

Men Giannita pekade åt annat håll. Det var icke detta hon skulle se, icke detta.

Då sänkte hon sina ögon och såg ned i en svart däld. Där glänste marken som sammet, och den hvita Simeto skummade fram nere i daldjupet.

Men ännu vände hon ej sina ögon åt rätt håll.

Då ändtligen såg hon det branta Monte Chiaro, som reste sig ur den svarta, sammetsklädda dalen, lysande rödt af morgonljus och omgifvet af palmkronor, hvilka skyddade det såsom solskärmar. Och på dess topp hade hon sett en stad, tornprydd och muromgifven, och med alla fönster och väderflöjlar blixtrande af ljus.

Vid denna syn hade hon gripit Giannitas arm och frågat henne om detta var en verklig stad och om människor bodde där.

Hon trodde, att detta var en af himmelens städer, och att den skulle komma att försvinna som en drömsyn. Hon var viss om att ingen människa ännu vandrat fram på vägen, som från dalväggen kastade sig på starka bågar öfver till Monte Chiaro och gick i sicksack uppför berget och försvann inom den mörka stadsporten.

Men då hon kom Diamante närmare och såg, att den var jordisk och verklig, stego henne tårarna[69] upp i ögonen. Det rörde henne, att jorden ännu för henne ägde kvar all sin skönhet. Hon hade haft den tron, att sedan den varit skådeplats för alla hennes olyckor, skulle hon ständigt finna den grånad och förvissnad och betäckt med tistlar och giftblomster.

Hon for in i det fattiga Diamante med knäppta händer, som hade hon kommit till en helgedom. Och det förekom henne, som skulle denna stad kunna bjuda henne lika mycket af lycka som af skönhet.

V.
Don Ferrante.

[70]
[...]

Ett par dagar senare stod Gaetano inne på sin verkstad och skar in vinlöf på radbandskulor. Det var söndag, men Gaetano gjorde sig ej samvete af att han arbetade, ty det var ett arbete till Guds ära.

Det hade kommit en stor oro och ångest öfver honom. Det hade fallit honom in, att den tid han fått lefva i lugn hos donna Elisa nu måste vara nära sitt slut. Och han trodde, att han snart skulle drifvas ut i världen.

Ty till Sicilien hade stor fattigdom kommit, och han såg nöden vandra från stad till stad och från hus till hus såsom en smitta, och den var också kommen till Diamante.

Därför kom aldrig någon människa mer in i boden till donna Elisa för att köpa något. De små helgonbilder, som Gaetano tillverkade, stodo i täta rader på hyllorna, och radbanden hängde i stora klasar under disken. Och donna Elisa var i[71] stor nöd och bekymmer, därför att hon ingenting kunde förtjäna.

Detta var Gaetano ett tecken, att han måste lämna Diamante, draga ut i världen, utvandra om det ej blefve annan råd. Ty det kunde ej vara att arbeta till Guds ära att snida bilder, som aldrig blefvo tillbedda, och att svarfva radbandskulor, som aldrig gledo mellan en bedjandes fingrar.

Det förekom honom, som skulle någonstädes i världen finnas en skön, nybyggd katedral, som hade sina väggar uppmurade, men som ännu i det inre stod och skälfde af nakenhet. Den bidade och väntade, att Gaetano skulle komma och snida den korstolar och altarskrank och predikstol och bokställ och helgonskåp. Och hans hjärta sved af längtan efter detta arbete, som bidade.

Men denna katedral fanns ej på Sicilien, ty där tänkte man aldrig på att bygga en ny kyrka, utan den måste finnas långt borta i länder sådana som Florida eller Argentina, där jorden ännu ej är öfverfylld af heliga byggnader.

Han kände sig på en gång både bäfvande och lycklig och hade börjat arbeta med fördubblad flit, på det att donna Elisa skulle hafva något att sälja, medan han var borta och förtjänade stora rikedomar åt henne.

Nu väntade han endast på ännu ett Guds tecken, innan han bestämde sig för att resa. Och det var, att han skulle få makt att tala om sin längtan att resa för donna Elisa. Ty han visste, att detta skulle vålla henne så stor sorg, att han[72] ej förstod hur han skulle kunna förmå sig att tala därom.

Medan han stod och tänkte detta, kom donna Elisa in på verkstaden. Då sade han till sig själf, att denna dag kunde han ej tänka på att säga det till henne, ty i dag var donna Elisa glad. Hennes tunga löpte, och hennes ansikte strålade.

Gaetano frågade sig, när han sist hade sett henne sådan. Allt sedan nöden kommit, hade det varit, som om de lefvat utan dager i en af Etnagrottorna.

Hvarför hade Gaetano ej varit med uppe på torget och hört på musiken, frågade donna Elisa. Hvarför kom han aldrig och hörde och såg hennes bror, don Ferrante. Gaetano, som endast såg honom, då han stod i boden i topplufva och kort tröja, visste ej hvad han var för en man. Han höll honom för en gammal, ful köpman, som hade rynkigt ansikte och stripigt skägg. Ingen kände don Ferrante, som ej sett honom om söndagen, då han anförde musiken.

Denna dag hade han haft en ny uniform. Han hade trekantig hatt med grön-röd-hvita-plymer, silfver på kragen, silfverfransade epåletter, silfversnören på bröstet och sabel vid sidan. Och då han stigit upp på anförarpallen, hade rynkorna jämnats ut i hans ansikte, hans gestalt hade växt. Han hade nära nog kunnat kallas skön.

Då han anförde Cavallerian, hade man knappast kunnat andas. Hvad sade Gaetano om det, att de stora husen vid torget hade sjungit med![73] Ur det svarta palazzo Geraci hade donna Elisa tydligt hört en kärleksvisa och ur nunneklostret, så tomt, som det stod, hade en skön hymn strömmat ut öfver torget.

Och då det blef ett uppehåll i musiken, hade den sköne advokat Favara, som varit klädd i svart sammetsrock och stor röfvarhatt och lysande röd halsduk, gått fram till don Ferrante och visat ut öfver den öppna sidan af torget, där man såg Etna och hafvet. »Don Ferrante,» hade han sagt, »ni lyfter oss mot himmelen såsom Etna, och ni bortför oss till det eviga såsom det oändliga hafvet.»

Om Gaetano hade sett don Ferrante i dag, hade han måst älska honom. Åtminstone hade han måst erkänna, att han var en ståtlig man. Då han för en stund lade ner taktpinnen och tog advokaten under armen och gick fram och tillbaka med honom på de släta stenarna mellan den romerska porten och palazzo Geraci, hade hvar och en måst se, att han godt kunde mäta sig med den sköne Favara.

Donna Elisa hade suttit på stenbänken under domen i sällskap med sindacons hustru. Och signora Voltaro hade sagt helt plötsligt, sedan hon en stund suttit och betraktat don Ferrante: »Donna Elisa, er bror är ju ännu en ung man. Han kan ännu komma att gifta sig, trots sina femti år.»

Och hon, donna Elisa, hade svarat, att härom bad hon himmelen hvarje dag.

Men ej förr hade hon sagt detta, än en sorgklädd dam kom in på torget. Aldrig hade man sett något så svart. Det var ej nog med att klädning och hatt och handskar voro svarta, utan slöjan[74] var så tät, att man ej kunde tro, att det fanns ett hvitt ansikte bakom den. Santissima Dio, det var, som hade hon hängt öfver sig ett bårtäcke. Och hon hade gått långsamt och lutande. Man hade nästan blifvit rädd. Man hade nästan trott, att det var ett spöke.

Ack, ack hela torget hade varit så fullt af munterhet? Bönderna, som voro hemma öfver söndagen, hade stått där i stora flockar, högtidsklädda och med röda schalar slängda om halsen. Bondkvinnorna, som skulle till domen, hade glidit förbi, klädda i gröna kjolar och gula halskläden. Ett par resande hade stått framme vid balustraden och betraktat Etna, och de hade varit hvitklädda. Och alla de uniformsklädda musikanterna, som varit nära nog lika granna som don Ferrante, och de blänkande instrumenten och den bildprydda domfasaden! Och solskenet, och Mongibellos snötopp, som i dag varit så nära, att man nästan kunnat ta på den, det hade alltsammans varit utan like i munterhet.

När nu den stackars svarta damen hade kommit midt uppe i allt detta, hade alla stirrat efter henne, och somliga hade gjort korstecknet. Och barnen hade rusat ned från rådhustrappan, där de redo på skranket, och följt efter henne på ett par stegs afstånd. Och till och med den late Piero, som legat borta på balustradkanten, hade rest sig på armbågen. Det hade varit en uppståndelse, som om den svarta madonnan från domkyrkan hade kommit vandrande.

Men hade någon tänkt på att det var synd om denna svarta dam, på hvilken alla stirrade?[75] Hade någon blifvit rörd af att hon kommit så långsamt och lutande?

Jo, jo, en hade blifvit rörd, och det hade varit don Ferrante. Han hade musiken i hjärtat, han var en god människa och han tänkte: »Förbannelse öfver alla dessa kassor, som samlas i hop för de nödlidande och som endast bringa folk i olycka! Är ej detta den stackars signorina Palmeri, hvars far har stulit ur en välgörenhetsfond och som nu blygs så, att hon ej törs visa sitt ansikte?» Och i det han tänkte så, gick don Ferrante bort till den svarta damen och gensköt henne alldeles utanför kyrkdörren.

Där hade han gjort honnör för henne och nämnt sitt namn. »Om jag ej alltför mycket misstar mig,» hade don Ferrante sagt, »så är ni signorina Palmeri. Jag har en bön till er.»

Då hade hon ryckt till och tagit ett steg tillbaka som för att fly, men så hade hon blifvit stående.

»Det gäller min syster, donna Elisa,» hade han sagt. »Hon kände er mor, signorina, och hon brinner af lust att få göra er bekantskap. Hon sitter här bredvid domen. Låt mig nu föra er till henne!»

Och utan vidare hade don Ferrante lagt hennes arm i sin och fört henne bort till donna Elisa. Och hon hade ej gjort motstånd. Donna Elisa skulle velat se den, som i dag kunnat motstå don Ferrante.

Men då hade donna Elisa rest sig och gått emot den svarta damen och kastat tillbaka hennes slöja. Och han hade kysst henne på båda kinderna.

[76]

Men hvilket ansikte, hvilket ansikte! Det var kanske alls icke vackert, men det hade ögon, som talade alldeles för sig själfva och som klagade och jämrade sig, äfven då hela ansiktet smålog. Ja, Gaetano skulle kanske icke vilja snida eller måla en madonna efter det ansiktet, ty det var för magert och för blekt, men man måste väl tro, att vår Herre visste hvad han gjorde, då han icke satte de ögonen i ett ansikte, som var rosigt och rundt.

Då donna Elisa kysst henne, hade hon lagt ned hufvudet på hennes axel, och ett par korta snyftningar hade skakat henne. Så hade hon sett upp med ett leende. Det var som hade leendet sagt: »Ah, ser världen så ut? Är den så vacker? Låt mig se den och småle mot den! Kan verkligen en stackars olycklig våga att se på den? Och att bli sedd? Kan jag tåla att bli sedd?»

Allt detta hade hon sagt utan ord, blott med ett leende. Hvilket ansikte, hvilket ansikte!

Men här afbröt Gaetano donna Elisa. »Hvar är hon nu?» sade han. »Jag också måste se henne.»

Då såg donna Elisa Gaetano in i ögonen. Och de voro brinnande klara, som om de vore fyllda med eld, och upp mot hans tinningar steg en mörk rodnad.

»Du får se henne tids nog,» sade hon kärft. Och hon ångrade hvarje ord som hon talat.

Gaetano såg att hon var rädd, och han förstod hvad hon fruktade. Han fick då det infallet, att just nu säga henne, att han ämnade resa bort, resa ända till Amerika.

Då förstod han, att denna främmande signorina måtte vara mycket farlig. Så viss var donna Elisa[77] därom, att Gaetano skulle ha kommit att älska henne, att hon nästan blef glad att höra, att han ämnade draga bort.

Ty allt annat föreföll henne bättre än en arm sondotter, hvars far var en tjuf.

VI.
Don Matteos mission.

[78]
[...]

Och nu kom en eftermiddag, då kyrkoherden, don Matteo, stack in sina fötter i nyblankade skor, tog på sig en nyborstad soutan och lade kappan i de prydligaste veck. Hans ansikte lyste, då han gick framåt gränden, och då han utdelade välsignelsen till de gamla sländspinnerskorna vid dörrposterna, var det med handrörelser så mjuka, som om han delat ut rosor.

Gränden, där don Matteo gick fram, var öfverspänd med minst sju hvalfbågar, som om hvartenda hus velat förbinda sig med sin granne. Den löpte liten och smal utför berget, till hälften var den trappa, till hälften var den gata, där var alltid öfversvämning i rännstenen och där låg alltid fullt af apelsinskal och kålblad att halka på. Tvättkläderna hängde på streck, alltifrån jorden och ända upp till himmelen. Våta tröjärmar och förklädesband fördes af draget rätt upp i don Matteos ansikte. Och det kändes så ruskigt och vått, som om don Matteo hade blifvit smekt af ett lik.

[79]

Vid slutet af gränden låg ett litet mörkt torg, och där såg don Matteo ett gammalt hus, framför hvilket han stannade. Det var stort och fyrkantigt och nästan alldeles utan fönster. Det hade två stora yttertrappor med ofantliga trappsteg och två stora dörrar med tunga lås. Och det hade väggar af svart lava och en loggia, där det växte grönt slem öfver tegelstensgolfvet och där spindelväfvarna voro så täta, att de smidiga ödlorna voro nära att fastna i dem.

Don Matteo lyfte upp portklappen och slog, så att det dånade. Då hörde man huru alla kvinnor hela gränden uppefter började tala och spörja. Och då såg man tvättkvinnorna vid torgbassängen släppa tvättsten och klappträd och börja hviska och fråga. »Hvad är don Matteo ute i för ett ärende?» sade de. »Hvarför klappar don Matteo på porten till ett gammalt hus, där det spökar, och där ingen vågar bo utom den främmande signorinan, hvars far sitter i fängelse?»

Men nu öppnade Giannita för don Matteo och förde honom genom långa gångar, som luktade mögel och fukt. På några ställen i golfvet hade stenarna lossnat, och don Matteo kunde se ända ned till källaren, där stora flockar af råttor jagade fram öfver det svarta jordgolfvet.

Medan don Matteo vandrade fram genom det gamla huset, förlorade han sitt goda lynne. Han gick ej förbi en trappa, utan att misstänksamt spana uppåt densamma, och han hörde ej ett prassel utan att rycka till. Han blef nedstämd såsom före en olycka. Don Matteo tänkte på den lille turbanklädde moren, som brukade visa sig i detta hus,[80] och om han än ej såg honom, kunde man dock säga, att han på ett eller annat sätt förnam honom.

Ändtligen öppnade Giannita en dörr och lät kyrkoherden stiga in i ett rum. Där voro väggarne nakna som i ett stall, bädden var så tunn som en nunnas, och öfver den hängde en madonna, som icke var värd mera än tre soldi. Kyrkoherden stod och stirrade på den lilla madonnan, tills tårarna ville stiga honom i ögonen.

Medan han stod så, kom signorina Palmeri in i rummet. Hon höll hufvudet lutadt, och hennes rörelser voro så långsamma, som om hon varit sårad. Då kyrkoherden såg henne, tycktes han vilja säga: »Ni och jag, signorina Palmeri, hafva mötts i ett underligt gammalt hus. Är ni här för att studera de gamla moriska inskriptionerna eller för att söka efter mosaiker i källarna?» Ty kyrkoherden blef förvirrad, då han såg signorina Palmeri. Han kunde ej förstå, att denna ädla dam var fattig. Han kunde ej fatta, att hon bodde i den lille morens hus.

Han sade till sig själf, att han måste rädda henne från spökhuset och från fattigdomen. Han bad den hulda madonnan om makt att rädda henne.

Därpå sade han signorinan, att han hade kommit på uppdrag af don Ferrante Alagona. Don Ferrante hade anförtrott honom, att hon hade afslagit hans frieri. Hvarför det? Visste hon ej, att ehuru don Ferrante syntes fattig, där han stod i sin bod, så torde han dock vara den rikaste mannen i Diamante. Och don Ferrante var af en gammal spansk ätt, som njutit stort anseende, både[81] i hemlandet och på Sicilien. Och han ägde ännu det stora huset vid corson, som tillhört hans förfäder. Hon hade icke bort säga nej till honom.

Medan don Matteo talade, såg han hur signorinans ansikte blef alldeles stelt och blekt. Han var nästan rädd för att tala ut. Han fruktade, att hon skulle svimma.

Det var också endast med den största ansträngning hon kunde svara honom. Orden ville ej komma öfver hennes läppar. Det var, som hade de varit för afskyvärda att uttalas. Hon kunde ju väl förstå, sade hon, att don Ferrante ville veta hvarför hon afslagit hans frieri. Hon kände sig oändligt rörd och tacksam öfver det, men hon kunde ej bli hans hustru. Hon kunde ej gifta sig, ty hon förde vanära och smälek med sig som hemgift.

»Om ni gifter er med en Alagona, kära signorina,» sade don Matteo, »behöfver ni ej frukta för att man skall fråga, af hvilken släkt ni själf är kommen. Det är en ärofull gammal ätt. Don Ferrante och hans syster, donna Elisa, räknas alltjämt som de yppersta i Diamante, fastän de förlorat alla ättens gods och måste drifva handel. Don Ferrante vet väl, att det gamla namnets glans ej skulle fördunklas genom ett giftermål med er. Gör er ej betänkligheter för detta, signorina, om ni eljest skulle vilja gifta er med don Ferrante.»

Men signorina Palmeri upprepade hvad hon sagt. Don Ferrante skulle ej gifta sig med dottern till en brottsling. Hon satt där blek och förtviflad och tycktes vilja öfva sig att säga dessa förfärliga ord. Hon talade om att hon ej ville tränga sig in i en[82] släkt, som skulle förakta henne. Hon lyckades säga detta hårdt och kallt, utan att rösten darrade.

Men ju mer hon talade, dess starkare blef don Matteos lust att hjälpa henne. Det var, som hade han träffat en drottning, som blifvit vräkt från sin tron. Det kom en brinnande lust öfver honom att åter sätta kronan på hennes hufvud och fästa manteln vid hennes skuldra.

Därför frågade don Matteo henne om ej hennes far snart skulle komma ut ur fängelset, och han undrade hvad denne då skulle lefva af.

Signorinan svarade, att han skulle lefva af hennes arbete.

Don Matteo sporde henne mycket allvarligt om hon frågat sig hur hennes far, som alltid varit en rik man, skulle kunna uthärda fattigdomen.

Nu teg hon. Hon försökte röra läpparna till svar, men hon kunde ej få fram ett ljud.

Don Matteo talade och talade. Hon såg allt mera förskrämd ut, men hon gaf dock ej med sig.

Han visste till sist knappt någon råd. Hur skulle han kunna rädda henne från spökhuset, från fattigdomen och från den vanärans börda, som tryckte henne? Men så kommo hans blickar att falla på den lilla madonnabilden öfver sängen. Den unga signorinan var således en troende.

Då kom ingifvelsens ande öfver don Matteo. Han kände, att Gud sändt honom för att rädda denna arma kvinna. Då han åter talade, fanns en ton i hans röst, som var honom främmande. Han förstod, att det ingalunda var han ensam, som talade.

[83]

»Min dotter,» sade han och reste sig. »Ni skall gifta er med don Ferrante för er fars skull! Madonnan vill det, min dotter.»

Det kom någonting imponerande i don Matteos väsen. Sådan hade ingen människa förr sett honom. Signorinan darrade, som hade en anderöst talat till henne, och hon knäppte samman sina händer.

»Blif en god och trogen hustru för don Ferrante,» sade don Matteo, »och madonnan lofvar er genom mig, att er far skall hafva en sorgfri ålderdom.»

Då såg signorinan, att det var en ingifvelse, som ledde don Matteo. Det var Gud, som talade genom honom. Och hon sjönk ned på sina knän och sänkte hufvudet. »Jag skall göra hvad ni befaller,» sade hon.

– – – – – – – – – – – – – – –

Men se, då kyrkoherden, don Matteo, kom ut ur den lille morens hus och gick uppåt gränden, tog han plötsligen fram breviariet och började läsa. Och ehuru tvättkläderna slogo honom om kinderna, och småbarn och apelsinskal lågo i försåt för honom, såg han endast i boken. Han behöfde höra Guds stora ord.

Ty inne i det svarta huset hade allt synts säkert och visst, men då han kom ut i solskenet, började han ängslas för det löfte han gifvit i madonnans namn.

Don Matteo bad och läste och läste och bad. Måtte den store guden i himmelen skydda den kvinnan, som hade trott på honom och åtlydt honom, som om han varit en profet!

[84]

Don Matteo vek om hörnet framåt corson. Han stötte emot åsnor, som drefvo mot hemmet med resande signorinor på sin rygg, han gick rätt emot bondfolket, som kom hem från arbetet, och han knuffade till de gamla sländspinnerskorna och trasslade ihop deras lin. Ändtligen kom han fram till en liten, mörk bod.

Det var en fönsterlös bod, som låg i hörnet af ett gammalt palats. Tröskeln var fotshög, golfvet var af tilltrampad jord, porten måste alltid stå öppen för att släppa in ljus. Disken var belägrad af forbönder och åsnedrifvare.

Och innanför disken stod don Ferrante. Han var tofvig i skägget, ansiktet var i en rynka, rösten hväste af ilska. Forbönderna begärde en omåttligt hög betalning för de lass, som de hade kört upp från Catania.

VII.
San Pasquales klockor.

[85]
[...]

Man märkte snart i Diamante, att don Ferrantes hustru, donna Micaela, ej var stort annat än ett Barn. Hon kunde aldrig så mycket se ut som en fin världsdam, så var hon likväl ej annat än ett barn. Och mer var ej heller att vänta efter det lif hon fört.

Af världen hade hon ej sett annat än dess teatrar, muséer, balsalar, promenader och kapplöpningsfält, och allt sådant är ju endast lekplatser. Hon hade aldrig fått gå ensam på gatan. Hon hade aldrig arbetat. Man hade aldrig talat ett ord allvar med henne. Hon hade icke en gång varit förälskad i någon.

Då hon flyttat in i sommarpalatset, glömde hon sina sorger lika lustigt och lätt, som ett barn skulle gjort. Och det visade sig, att hon hade ett barns lekande håg och att hon kunde förvandla och omskapa allt, som omgaf henne.

Den gamla smutsiga saracenstaden Diamante syntes donna Micaela som ett paradis. Hon sade,[86] att hon alls icke blifvit förvånad, då don Ferrante talat till henne på torget och då han friat till henne. Det föreföll henne alldeles naturligt, att sådant skulle hända i Diamante. Hon hade genast sett, att Diamante var en stad, där rike män gingo och sökte efter fattiga, olyckliga signorinor för att göra dem till härskarinnor i sina svarta lavapalats.

Hon tyckte också om sommarpalatset. Det urblekta, hundraåriga musslinet, som klädde möblerna, berättade historier för henne. Och hon fann en djup mening i alla de kärleksscener, som utspelades mellan väggfältens herdar och herdinnor.

Hon hade också straxt funnit ut hemligheten med don Ferrante. Han var alldeles ej någon vanlig handlande vid en småstadsgata. Han var en äregirig man, som samlade pengar för att kunna köpa åter fädernegodsen på Etna och palatset i Catania och slotten på inlandsbergen. Och om han gick i kort tröja och topplufva som en bonde, så var det för att desto snarare kunna uppträda som grand af Spanien och prins af Sicilien.

Sedan de blifvit gifta, brukade don Ferrante hvarje kväll kasta på sig en sammetsrock, taga gitarren under armen och ställa sig i läktartrappan till musiksalen i sommarpalatset och sjunga canzoner. Medan han sjöng, drömde donna Micaela, att hon hade blifvit gift med den ädlaste mannen på hela det sköna Sicilien.

Då donna Micaela hade varit gift ett par månader, kom hennes far ut ur fängelset och bosatte sig i sommarpalatset hos sin dotter. Han trifdes väl i Diamante och blef vän med alla. Han samtalade gärna med biodlare och vingårdsarbetare[87], som han träffade på Café Europa, och han roade sig hvarje dag med att rida omkring på Etnasluttningen för att söka fornlämningar.

Men han hade alls icke förlåtit sin dotter. Han bodde visserligen under hennes tak, men han behandlade henne som en främmande dam och visade sig aldrig kärleksfull mot henne. Donna Micaela lät honom hållas och låtsade om intet. Hon kunde ej mer taga hans vrede så allvarligt. Denne gamle man, som hon älskade, trodde, att han skulle kunna fortfara att hata henne år efter år! Han skulle lefva i hennes närhet, höra henne tala, se hennes ögon och vara omgifven af hennes kärlek, och han skulle kunna fortfara att hata henne! Ah, han kände hvarken henne eller sig själf! Hon brukade sitta och fantisera öfver hur det skulle gå till, då han måste erkänna, att han var besegrad, då han måste komma och visa henne, att han älskade henne.

En dag stod donna Micaela på sin balkong och vinkade åt sin far, som red bort på en liten mörkbrun ponny, då don Ferrante kom upp ur boden för att tala med henne. Och hvad don Ferrante ville säga var detta, att det lyckats honom att lösa in hennes far på »Det heliga hjärtats brödraskap» i Catania.

Men ehuru don Ferrante talade mycket tydligt, syntes donna Micaela ej alls förstå honom.

Han måste upprepa för henne, att han i går varit i Catania, och att det då lyckats honom att skaffa in cavaliere Palmeri på ett brödraskap. Han skulle få komma in där om en månad.

[88]

Hon frågade endast: »Hvad vill detta säga? Hvad vill detta säga?»

»Å,» sade don Ferrante, »kan jag ej hafva tröttnat vid att köpa din far dyrt vin från fastlandet, och kan jag ej ha lust att själf en gång rida Domenico?»

Då han sagt detta, ville han gå. Det var ju ingenting vidare att säga.

»Men säg mig dock först hvad för slags brödraskap detta är?» sade hon. — »Hvad det är! Där bo en hop gamle män.» — »Fattige gamle män?» — »Åja, just inte rika.» — »De ha väl ej egna rum?» — »Nej, men mycket stora sofsalar.» — »Och de äta ur bleckskålar vid odukade bord?» — »Nej, det är nog porslin.» — »Men utan duk?» — »Gud, endast bordet är rent, så!»

Han tillade för att tysta ned henne: »Det bor mycket bra folk där. Om du vill veta det, så var det ej utan tvekan man tog emot cavaliere Palmeri.»

Därmed gick don Ferrante. Hans hustru blef bedröfvad, men också mycket ond. Hon tyckte, att han beröfvat sig rang och klass och blifvit en vanlig tarflig handlande.

Hon sade helt högt, fast ingen hörde henne, att sommarpalatset endast var ett stort och fult gammalt hus och Diamante en fattig och eländig stad.

Och naturligtvis skulle hon ej tillåta, att hennes far flyttade. Don Ferrante skulle få se på annat.

Då de hade spisat middag, ville don Ferrante gå till Café Europa och spela domino, och han såg efter sin hatt. Donna Micaela tog hans hatt[89] och följde honom ut på galleriet, som löpte rundt om gården. Då de voro nog långt borta från matsalen, för att hennes far ej skulle kunna höra dem, sade hon häftigt:

»Har du något emot min far?» — »Han är för dyr.» — »Men du är ju rik.» — »Hvem har inbillat dig något sådant? Ser du ej hur jag får sträfva?» — »Drag då hellre in på något annat.» — »Jag skall också draga in på något annat. Giannita har fått nog gåfvor.» — »Nej, drag in på något för mig.» — »Du, du är min hustru, du skall ha det, som du har det.»

Hon stod tyst ett ögonblick. Hon tänkte efter hvad hon skulle säga, som kunde skrämma honom.

»Om jag nu är din hustru, vet du hvarför jag är det?» — »Åja.» — »Vet du också hvad kyrkoherden lofvade mig?» — »Det är kyrkoherdens sak, men jag gör hvad jag kan.» — »Du har kanske hört, att jag bröt med alla mina vänner i Catania, då jag fick höra, att min far hade sökt hjälp hos dem och ej fått.» — »Det vet jag.» — »Och att jag flyttade hit till Diamante, därför att han skulle slippa se dem och blygas för dem?» — »De komma ej heller till brödraskapet.» — »När du vet allt detta, är du då ej rädd att göra något mot min far?» — »Rädd? Nej för min hustru är jag ej rädd.»

»Har jag ej gjort dig lycklig?» frågade hon nu. — »Jo då,» svarade han liknöjdt. — »Har du ej tyckt om att sjunga för mig? Har du ej tyckt om att jag ansett dig för den ädelmodigaste man på Sicilien? Har du ej tyckt om att jag trifdes i det gamla palatset? Hvarför skall allt detta taga slut?»

[90]

Han lade sin hand på hennes axel och varnade henne. »Kom ihåg, att du ej är gift med en fin herre från Via Etnea!» — »Ånej.» — »Det brukas annorlunda här uppåt berget. Här lyda hustrurna sina män. Och vi bry oss ej om vackra ord. Men vilja vi ha dem, veta vi nog hur vi skola få dem.»

Då han talade så, blef hon rädd. I nästa ögonblick låg hon på knä för honom. Det var mörk kväll, men det trängde ut så mycket ljus från de upplysta rummen, att han kunde se hennes ögon. I brinnande bön voro de, härliga som stjärnor, fästa på honom.

»Var barmhärtig! Du vet ej hur jag älskar honom!» Don Ferrante skrattade. »Det där skulle du hafva börjat med. Nu har du fått mig ond.» Hon låg alltjämt stilla och såg upp till honom. — »Det är bra,» sade han, »att du till härnäst vet hur du skall bära dig åt.» Alltjämt låg hon stilla. Då frågade han: »Skall jag säga det till honom eller skall du?»

Donna Micaela blygdes, att hon förödmjukat sig. Hon reste sig och svarade myndigt: »Jag skall säga honom det, men ej förr än sista dagen. Och du skall ej låta honom märka något.»

»Nej, jag skall ej,» sade han, i det han härmade henne. »Det är bättre för mig med en kort jämmer.»

Men då han var gången, skrattade donna Micaela åt don Ferrante, därför att han trodde, att han kunde göra hvad han ville med hennes far. Hon visste nog hvem, som skulle hjälpa henne.

– – – – – – – – – – – – – – –

[91]

I domen i Diamante finnes en undergörande madonnabild, och detta är dess historia.

För länge, länge sedan bodde en helig eremit i en grotta på Monte Chiaro. Och denne eremit drömde en natt, att i Catanias hamn låg ett skepp, som var lastadt med helgonbilder, och bland dessa fanns en, som var så helig, att engelsmännen, som äro rikare än alla andra, skulle hafva velat uppväga den med guld. Så snart eremiten vaknade från denna dröm, begaf han sig till Catania. Då han kom dit, såg han, att han hade drömt sant. I hamnen låg ett skepp, som var lastadt med helgonbilder, och bland bilderna fanns en af den heliga madonnan, som var heligare än alla andra. Nu bad eremiten kaptenen, att han ej skulle föra bort denna bild från Sicilien, utan skänka den till honom. Men kaptenen nekade. »Jag skall föra den till England,» sade han, »och engelsmännen skola uppväga den med guld.» Eremiten förnyade sina böner. Till sist lät kaptenen sina män drifva honom i land och hissade segel för att afresa.

Det såg ut, som om den heliga bilden skulle gå förlorad för Sicilien, men eremiten lade sig på knä vid ett af strandens lavablock och bad till Gud, att så ej måtte ske. Och hvad hände? Skeppet kunde ej afresa. Ankaret var uppe, seglen hissade, och vinden sköt på, men i hela tre dagar låg skeppet så orörligt, som om det varit en klippa. På tredje dagen tog kaptenen madonnabilden och kastade den till eremiten, som låg kvar på stranden. Och genast kunde skeppet löpa ut ur hamnen. Men eremiten förde bilden till Monte Chiaro, och[92] den finnes ännu i Diamante, där den har ett kapell och ett altare i domen.

Nu gick donna Micaela till denna madonnabild för att bedja för sin far.

Hon uppsökte madonnans kapell, som var inbyggdt i ett mörkt hörn af domkyrkan. Där voro väggarna alldeles klädda af votivsaker, af silfverhjärtan och taflor, som blifvit skänkta af alla dem, som blifvit hulpna af Diamantes madonna.

Bilden var huggen i svart marmor, och då donna Micaela såg den stå i sin nisch, hög och mörk och nästan dold af ett gyllene gallerverk, tyckte hon sig se, att dess ansikte var skönt och att det strålade af mildhet. Och hennes hjärta fylldes af hopp.

Här var himlarnas mäktiga drottning, här var den goda moder Maria, här var den bedröfvade som förstod alla smärtor, här var hon, som ej skulle tillåta, att hennes far togs ifrån henne.

Här skulle hon genast blifva hulpen. Hon skulle ej behöfva göra mer än knäfalla och tala om sin nöd, för att den svarta madonnan skulle bistå henne.

Medan hon bad, kände hon sig viss om att don Ferrante redan i detta ögonblick ändrade mening. Då hon kom hem, skulle han komma emot henne och säga henne, att hon finge behålla sin far – – –

Det var en morgon tre veckor senare.

Donna Micaela kom ut ur sommarpalatset för att gå till morgonmässan, men innan hon begaf sig till kyrkan, gick hon in i donna Elisas[93] bod för att köpa ett vaxljus. Det var ännu så tidigt, att hon fruktat, att ej boden skulle vara öppen, men det var den, och hon blef glad, att hon skulle få med sig en gåfva till den svarta madonnan.

Boden stod tom, då donna Micaela kom in, och hon sköt dörren fram och tillbaka, för att klockan skulle pingla och kalla in donna Elisa. Ändtligen kom någon, men det var ej donna Elisa, utan en ung man.

Denne unge man var Gaetano, som donna Micaela nätt och jämt kände. Ty Gaetano hade hört så mycket om henne, att han var rädd för att möta henne, och hvarje gång hon kommit öfver till donna Elisa, hade han stängt sig inne på sin verkstad. Donna Micaela visste ej mer om honom, än att han skulle resa från Diamante och att han ständigt snidade heliga bilder, så att donna Elisa skulle hafva något att sälja härhemma, medan han förtjänade stora rikedomar borta i Argentina.

Då hon nu såg Gaetano, fann hon honom så vacker, att hon erfor glädje af att se honom. Hon var då så uppfylld af oro, som ett jagadt djur, men ingen sorg i världen kunde hindra henne från att erfara glädje, så snart hon såg något skönt.

Hon frågade sig hvar hon sett honom förr, och hon kom ihåg, att hon sett hans ansikte i sin fars härliga tafvelsamling i palatset i Catania. Där hade han ej varit i arbetsblus, utan haft svart felbhatt med lång, sviktande, hvit plym och bred spetskrage öfver sammetsrocken. Och han hade varit målad af den store mästaren van Dyck.

[94]

Donna Micaela bad Gaetano om ett vaxljus, och han började söka efter ett sådant. Och nu hände det besynnerliga, att Gaetano, som hvar dag såg den lilla boden, tycktes vara alldeles främmande där. Han sökte vaxljuset i radbandslådorna och i de små medaljongaskarna. Han kunde ej finna något, och han blef så otålig, att han välte omkull lådor, och slog sönder askar. Det blef stor förstörelse och oreda. Och det skulle bli ett riktigt bekymmer för donna Elisa, då hon kom hem.

Men donna Micaela tyckte om att se hur han skakade upp den yfviga luggen ur ansiktet och hur de guldfärgade ögonen lyste som gult vin, då det genomströmmas af solljus. Hon hade tröst af att se någon, som var så skön.

Då gjorde donna Micaela afbön för de ädla herrarne, som den store van Dyck hade målat. Ty hon hade ofta sagt till dem: »Ah signor, ni har varit vacker, men så mörk och så blek och så vemodsfull har ni ej kunnat vara. Och ni har ej ägt sådana eldögon. Utan detta har mästaren, som målat er, lagt in i ert ansikte.» Men då donna Micaela såg Gaetano, fann hon, att allt detta kunde finnas i ett ansikte, och att mästaren ej hade behöft att lägga till något. Därför gjorde hon de gamle ädle herrarne sin afbön.

Under tiden hade Gaetano funnit de långa ljuslådorna, som stodo under disken på samma ställe, där de alltid stått. Och han gaf henne ljuset, men han visste ej hvad det kostade, utan sade, att hon kunde komma in och betala det senare. Då hon bad att få något att slå om det,[95] kom han i sådan ångest, att hon måste hjälpa honom att söka.

Det ängslade henne, att en sådan man skulle tänka på att resa till Argentina.

Han lämnade åt donna Micaela att själf slå in ljuset och ställde sig under tiden att betrakta henne. Hon skulle hafva önskat, att hon kunnat bedja honom ej se på henne nu, då hennes ansikte ej afspeglade annat än hopplöshet och elände.

Gaetano hade ej granskat hennes drag mer än ett ögonblick, förr än han sprang upp på en liten stege, tog ned en bild från den öfversta hyllan och kom fram med den till henne. Det var en liten förgylld och målad träängel, en liten San Michele i strid med ärkefienden, som han vecklade fram ur papper och vadd.

Han räckte denna till donna Micaela och bad henne taga emot den. Han ville skänka den till henne, sade han, därför att den var den bästa han någonsin skurit. Han var så viss om att den hade större makt än hans andra bilder, att han hade ställt undan den öfverst på hyllan, för att ej hvem som helst skulle få se den och köpa den. Han hade förbjudit donna Elisa att sälja den till någon annan än den, som hade en stor sorg. Och nu skulle donna Micaela taga den.

Hon stod tveksam. Hon fann honom nästan för närgången.

Men Gaetano bad henne se hur väl bilden var skuren. Såg hon, att ärkeängelns vingar voro uppruggade i vrede och att Lucifero tryckte in sin klo i stålskenan på hans ben? Såg hon hur[96] San Michele borrade in spjutet och hur han rynkade pannan och tryckte ihop läpparna?

Han ville lägga den lilla bilden i hennes hand, men hon sköt sakta undan den. Hon såg nog, att den var skön och mäktig, sade hon, men hon visste, att den ej kunde hjälpa henne. Hon tackade för hans gåfva, men hon ville ej taga emot den.

Då ryckte Gaetano till sig bilden och rullade in den och ställde den tillbaka på dess plats.

Och ej förr än den var inlagd och undanställd, talade han till henne.

Men då frågade han hvarför hon kom in för att köpa vaxljus, om hon ej var en troende. Var det hennes mening att säga, att hon ej trodde på San Michele? Visste hon då ej, att han var den mäktigaste bland änglarna och att det var han, som besegrat Lucifero och störtat ned honom i Etna? Tviflade hon på att det var sant? Visste hon ej, att San Michele under striden förlorade en vingpenna och att den blef funnen i Caltanisetta? Visste hon det, eller visste hon det inte? Eller hvad menade hon med att San Michele ej kunde hjälpa? Trodde hon då, att inga helgon kunde hjälpa? Och han, som stod på sin verkstad alla dagar, och snidade helgon! Skulle han göra detta, om de ej dugde till något? Trodde hon, att han var en bedragare?

Men eftersom donna Micaela var lika starkt troende som Gaetano, tyckte hon, att hans tal var orättvist, och det retade henne till motsägelse.

»Det händer dock stundom, att helgon ej hjälpa,» sade hon till honom. Och då Gaetano såg misstrogen ut, fick hon en oemotståndlig lust[97] att öfverbevisa honom, och hon sade honom, att man hade lofvat henne i madonnans namn, att om hon blefve don Ferrante en trogen hustru, så skulle hennes far få njuta en sorgfri ålderdom. Men nu ville hennes man sätta in hennes far på ett brödraskap, som var armt som ett fattighus och strängt som ett fängelse. Och madonnan hade ej afvändt det, utan om åtta dagar skulle det ske.

Gaetano hörde på henne med djupt allvar. Det var detta, som förmådde henne att förtro honom hela historien.

»Donna Micaela,» sade han. »Ni måste vända er till den svarta madonnan i domkyrkan.»

»Ni tror då, att jag ej bedt henne?»

Då rodnade Gaetano och sade nästan med vrede: »Ni vill väl icke säga, att ni förgäfves vändt er till den svarta madonnan?»

»Jag har bedt henne förgäfves dessa tre sista veckor, bedt henne, bedt henne.»

Då donna Micaela talade om detta, kunde hon knappast andas. Hon ville gråta öfver sig själf, därför att hon hvarje dag väntat hjälp och hvarje dag blifvit gäckad och ändock ej vetat bättre råd än att börja på nytt med sina böner. Och man såg på hennes ansikte, att hennes själ ånyo genomlefde hvad hon lidit, då hon hvarje dag väntat bönhörelsen, och då tiden glidit bort för henne.

Men Gaetano blef ej rörd, utan han stod småleende och trummade på en af glaslådorna, som stodo på disken.

»Har ni endast bedt till madonnan?» sade han.

[98]

Endast bedt, endast bedt! Men hon hade också lofvat henne att lägga bort alla synder. Hon hade gått till gränden, där hon först bott, och skött om den sjuka kvinnan med bensåret. Hon gick aldrig förbi en tiggare utan att ge allmosa.

Endast bedt! Och hon sade honom, att om madonnan mäktat hjälpa henne, hade hon bort vara nöjd med hennes böner. Hon hade lefvat fram sina dagar i domkyrkan. Och den ångest, den ångest, som pinade henne. Skulle den ej räknas ?

Han endast höjde på axlarna. Hade hon ej försökt något annat?

Något annat! Men det fanns ingenting i världen, som hon ej hade försökt. Hon hade gifvit silfverhjärtan och vaxljus. Hon satt ständigt vid radbandet.

Gaetano retade henne. Ingenting, som hon gjort, ville han räkna, utan frågade blott: »Ingenting annat? Ingenting annat?»

»Men ni bör dock förstå,» sade hon. »Don Ferrante ger mig inte så mycket pengar. Jag kan ej göra mer. Nu ändtligen har jag lyckats skaffa silke och siden till en altarduk. Ni bör dock förstå!»

Men Gaetano, som hade umgänge med helgon alla dagar och som kände den hänförelsens makt och vildhet, som varit öfver dem, då de tvungit Gud att hörsamma deras böner, han hånlog åt donna Micaela, som trodde sig kunna betvinga madonnan med vaxljuslågor och altardukar.

[99]

Han förstod nog, svarade han henne. Hela sammanhanget var klart för honom. Det var alltid så för de stackars helgonen. Hela världen anropade dem om hjälp, men få förstodo hur de skulle bära sig åt för att blifva bönhörda. Och efteråt sade man, att helgonen ingenting förmådde. Alla, som visste hur de skulle bedja, blefvo hulpna.

Donna Micaela såg upp i liflig förväntan. Det brusade fram en sådan kraft och öfvertygelse i Gaetanos ord, att hon började tro, att han skulle lära henne det rätta, frälsande ordet.

Men Gaetano tog ljuset, som låg framför henne på disken, och kastade det ned i lådan igen och sade henne hvad hon hade att göra. Han förbjöd henne att ge madonnan gåfvor eller att bedja till henne, eller göra något för de fattiga. Han sade henne, att han skulle slita sönder hennes altarduk, om hon sydde ännu ett styng på den.

»Visa henne, donna Micaela, att det gäller något för er,» sade han och satte ögonen i henne med tvingande kraft. »Herre Gud, ni måtte kunna finna på att göra något, som visar henne, att det är allvar och ej lek. Ni måtte kunna visa henne, att ni ej vill lefva, om ni ej blir hulpen. Tänker ni fortfara att vara trogen mot don Ferrante, om han sänder bort er far? Det tänker ni nog. Om ej madonnan behöfver vara rädd för hvad ni kan komma att göra, hvarför skulle hon hjälpa er?»

Donna Micaela drog sig tillbaka. Han kom snabbt fram bakom disken och höll fast hennes kappärm.

»Förstår ni, ni skall visa henne, att ni kan kasta bort er själf, om ni ej får hjälp. Ni[100] skall kasta er i synd och död, om ni ej får hvad ni vill: Det är på det sättet man tvingar helgonen. »

Hon ryckte sig ifrån honom och gick utan ett ord. Hon skyndade uppför den spiralsvängda gatan, kom till domen och kastade sig helt förskrämd ned för den svarta madonnans altare.

Detta skedde en lördagsmorgon, och på söndagskvällen såg donna Micaela på nytt Gaetano. Ty det var ett skönt månsken, och i Diamante är det sed under månskenskvällar, att alla lämna sina hem och gå ut på gatan. Så snart sommarpalatsets invånare kommit utom dörren, hade de råkat bekanta. Då hade donna Elisa tagit cavaliere Palmeris arm, och sindaco Voltaro hade slutit sig till don Ferrante för att tala om valfrågor, men Gaetano kom fram till donna Micaela, därför att han ville höra om hon följt hans råd.

»Har ni upphört att sy på den där altarduken?» sade han.

Men donna Micaela svarade, att hela dagen i går hade hon sytt på den.

»Då är det sannerligen ni själf, som förstör er sak, donna Micaela.»

»Ja, nu står den ej mer att hjälpa, don Gaetano.»

Hon lagade så, att de höllo sig på afstånd från de andra, ty det var något hon ville tala om för honom. Och då de kommo till Porta Etnea, vek hon af ut genom porten, och de gingo på de stigar, som smyga fram under Monte Chiaros palmlundar.

[101]

De hade ej kunnat gå inne på den folkfyllda gatan. Donna Micaela talade så, att människorna i Diamante skulle hafva stenat henne, om de hört henne.

Hon frågade Gaetano om han någonsin sett den svarta madonnan i domkyrkan. Hon hade ej sett henne förrän i går. Madonnan hade törhända ställt sig i ett så mörkt hörn af domen, för att ingen skulle kunna se henne. Hon var ju svart och hade ett galler framför sig. Ingen människa kunde se henne.

Men i dag hade donna Micaela sett henne. I dag hade madonnan haft en festdag, och hon hade varit nedflyttad ur nischen. Golf och väggar i hennes kapell hade varit klädda med hvita mandelblommor, och hon själf hade stått nere på altaret, mörk och hög, omgifven af den hvita blomprakten.

Men då donna Micaela sett bilden, hade hon råkat i förtviflan. Ty den bilden föreställde ingen madonna. Nej, den hon hade bedt till var ingen madonna. Å, en skam, en skam! Det var alldeles tydligt en gammal gudinna. Den, som sett något, kunde ej misstaga sig på sådant. Hon hade ej krona, utan hjälm; hon hade ej ett barn på armen utan en sköld. Det var en Pallas Athene. Det var ingen madonna. Ånej, ånej!

Det var här i Diamante man skulle dyrka en sådan bild. Det var här man skulle ställa upp en sådan hädelse och dyrka den! Visste han hvad som var den värsta olyckan? Deras madonna var så ful. Hon var förvittrad, och hon hade aldrig varit något konstverk. Hon var så ful, att man ej kunde tåla att se på henne.

[102]

Att ha blifvit narrad af alla de tusen votivsaker, som hängde i kapellet, att ha blifvit narrad af alla de sägner, som gingo om henne! Att ha förspillt tre veckor på att bedja till henne! Se nu, hvarför hon ej blifvit hulpen! Det var ingen madonna, det var ingen madonna.

De gingo på den väg, som löper rundt om Monte Chiaro nedanför stadsmuren. Hela världen var hvit omkring dem. Hvit dimma omkransade bergets fot, och mandelträden borta på Etna stodo alldeles hvita. Stundom kommo de själfva in under ett mandelträd, som hvälfde öfver dem sina glittrande grenar, så blomklädda, som om de varit doppade i ett bad af silfver. Månskenet låg så starkt öfver jorden, att allting beröfvades sin färg och blef hvitt. Man kunde nästan undra på att det ej kändes, att det ej värmde, att det ej bländade ögonen.

Donna Micaela undrade om det var månskenet, som betvang Gaetano, så att han ej grep henne och kastade henne ned i Simeto, då hon hädade den svarta madonnan.

Han gick tyst och lugn vid hennes sida, men hon var rädd för hvad han skulle komma att göra. Dock hur rädd hon var, kunde hon ej förmå sig att tiga.

Det hon ännu hade att säga var det förfärligaste. Hon sade, att hon hela dagen hade försökt tänka på den verkliga madonnan och att hon hade uppkallat för sig alla bilder af henne, som hon kände. Men det hade allt varit förgäfves, därför att så snart hon tänkte på den strålande himladrottningen, kom den gamla svarta gudinnan och[103] ställde sig emellan. Och hon såg henne komma såsom en torr och beskäftig gammal jungfru och skymma bort himlarnas stora drottning, så att för henne fanns nu icke mera någon madonna. Hon trodde, att denna vredgades på henne, därför att hon gjort för mycket för den andra, och att hon dolde sitt ansikte och sin nåd för henne. Men för den falska madonnans skull komme nu hennes far att störtas i olycka. Nu skulle hon ej få behålla honom i sitt hem. Nu skulle hon aldrig få lians förlåtelse. O Gud, o Gud!

Och allt detta sade hon till Gaetano, som ärade den svarta madonnan af Diamante mera än allt annat.

Han kom nu helt nära intill donna Micaela, och hon fruktade, att det var hennes sista stund. Hon sade med svag röst som för att urskulda sig: »Jag är vansinnig. Ångesten gör mig vansinnig. Jag sofver aldrig.»

Men Gaetano hade gått helt stilla och ej tänkt på annat än hvilket barn hon var och hur hon ej alls förstod att reda sig med lifvet.

Han visste knappast själf om det, innan han helt mildt dragit henne intill sig och kysst henne, därför att hon var ett så bortkommet och redlöst barn.

Hon greps af en sådan förvåning, att hon alls ej tänkte på att komma undan. Och hon hvarken ropade eller flydde. Hon förstod genast, att han kysst henne, som man kysser ett barn. Hon gick blott hastigt vidare, och så började hon gråta. Just denna kyss hade kommit henne att känna hur hon var maktlös och öfvergifven, och hur hon[104] längtade efter någon, som vore stark och god och toge vård om henne.

Det var en förfäran, att fastän hon hade både far och man, skulle hon vara så öfvergifven, att denne främling skulle behöfva känna medlidande med henne.

Då Gaetano såg hennes gestalt darra under tysta snyftningar, kände han hur också han började skälfva. En stark och våldsam rörelse bemäktigade sig honom.

Han kom åter tätt intill henne och lade sin hand på hennes arm. Och hans röst, då han talade, var ej klar och hög, utan tjock och kväfd af rörelse.

»Vill ni fly med mig till Argentina, om ej madonnan hjälper er?»

Nu skakade donna Micaela undan honom. Han kände med ens, att han ej mer talade till henne som till ett barn. Hon vände och gick tillbaka in i staden. Gaetano följde henne ej, utan blef kvarstående på vägen, där han kysst henne, och det var, som skulle han aldrig mer i sitt lif kunna lämna denna plats. —

I två dagar gick Gaetano och drömde om donna Micaela, men på den tredje kom han öfver till sommarpalatset för att tala med henne.

Han träffade henne på takterrassen, och han sade henne genast, att hon måste fly med honom.

Han hade tänkt på det, allt sedan de skildes. Han hade stått inne på sin verkstad och grubblat på allt, som händt, och nu hade han kommit till klarhet.

Hon var en ros, som den starka siroccon hade[105] ryckt från dess gren och omildt hvirflat hän genom luften, för att hon skulle få dess bättre hvila och skydd vid ett hjärta, som älskade henne. Hon skulle förstå, att Gud och alla helgon önskade och begärde, att de skulle älska hvarandra, eljest skulle icke de stora olyckorna hafva fört henne i hans närhet. Och om madonnan nekade att hjälpa henne, så var det därför, att hon ville lösa henne från hennes trohetslöfte till don Ferrante. Ty alla de himmelska visste, att hon var hans, Gaetanos. För honom var hon skapad, för honom hade hon vuxit upp, för honom lefde hon. Då han kysste henne på vägen i månskenet, hade han varit som ett borttappadt barn, som länge irrat i ödemarken och nu ändtligen kommit till hemmets port. Han ägde ingenting, men hon var hans hem och hans härd, hon var den arfvedel, som Gud ämnat honom, det enda, det enda i världen, som var hans.

Därför kunde han ej lämna henne efter sig. Hon måste följa honom, hon måste, hon måste.

Han låg alls icke på knä för henne. Han stod och talade till henne med knutna händer och flammande ögon. Han bad henne icke, han befallde henne att resa med honom, därför att hon var hans.

Det var ingen synd att föra bort henne, utan det var snarare hans plikt att göra det. Hur skulle det gå henne, om han öfvergåfve henne.

Donna Micaela hörde på honom utan att göra en rörelse. Hon satt tyst en god stund, äfven sedan han upphört att tala.

»När skall ni resa?» frågade hon ändtligen.

»Jag reser från Diamante på lördag.»

»Och när går ångbåten?»

[106]

»Den går på söndags kväll från Messina.»

Donna Micaela reste sig upp och gick hän mot terrasstrappan.

»Min far skall resa till Catania på lördag,» sade hon. »Jag skall bedja don Ferrante, att jag får följa honom dit. Hon gick utför ett par trappsteg, som om hon ej ämnade säga något mer. Så stannade hon. »Om ni då möter mig i Catania, skall jag följa er hvart ni vill.»

Hon skyndade utför trappan. Gaetano försökte ej kvarhålla henne. Det skulle nog komma en tid, då hon ej flydde honom. Han visste, att hon ej kunde undgå att älska honom.

Hela fredagseftermiddagen hade donna Micaela tillbringat i domkyrkan. Hon hade kommit till madonnan och kastat sig ned för henne i förtviflan. »O, madonna mia, madonna mia! Skall jag i morgon vara en förrymd hustru? Skola människorna hafva rätt att säga allt möjligt ondt om mig?» Och då syntes henne allting lika förfärligt. Hon var förfärad för att fly med Gaetano, och hon visste ej hur hon skulle kunna stanna hos don Ferrante. Hon hatade den ene som den andre. Ingendera tycktes kunna bjuda henne annat än olycka.

Hon såg nog, att madonnan ej skulle hjälpa henne. Och nu frågade hon sig ändtligen om det ej skulle vara större elände att fly med Gaetano än att stanna hos don Ferrante. Var det mödan värdt, att hon fördärfvade sig för att få hämnd på sin man?

Och kunde det ges något afskyvärdare än att fly med en man, som hon ej älskade?

[107]

Hon våndades. Hela veckan hade hon jäktats af en förtärande oro. Det förfärligaste var, att hon aldrig kunde sofva. Hon tänkte ej längre klara, sunda tankar.

Gång på gång började hon på nytt med sina böner. Men så tänkte hon: »Madonnan kan ej hjälpa mig.» Och så upphörde hon genast.

Då kom hon att tänka på forna sorgens tider, och hon påminde sig den lilla bilden, som en gång bistått henne, då hon varit i lika stor förtviflan.

Hon vände med stormande ifver sina böner till det lilla, fattiga barnet. »Hjälp mig, hjälp mig! Hjälp min gamle far, och hjälp mig själf, så att jag ej låter fresta mig till ondska och hämnd!»

Då hon lade sig denna natt, fortfor hon ännu att ängslas och strida. »Kunde jag endast sofva en enda timme,» sade hon, »så skulle jag veta hvad jag ville.»

Gaetano skulle börja sin resa tidigt nästa morgon. Hon fattade till sist det beslutet att tala vid honom, innan han reste, och säga honom, att hon ej kunde följa honom. Hon kunde ej uthärda att anses som en fallen kvinna.

Ej förr hade hon beslutat detta, än hon somnade. Hon vaknade ej, förrän klockan slog nio nästa morgon. Och då var Gaetano redan rest. Hon kunde ej säga honom, att hon ångrat sig.

Men härpå tänkte hon ej heller. Under sömnen hade något nytt och främmande kommit öfver henne. Det tycktes henne, att hon under natten hade lefvat i himlen och inandats lycksalighet.

[108]

Hvad finnes det väl för ett helgon, som gör människorna mer nytta än San Pasquale? Händer det dem icke ibland, att de stå och tala på något ensligt ställe ute i skog eller mark, och att de antingen tala illa om någon eller ock stå och lägga råd om något dåraktigt. Nå lägg nu märke till, att bäst som de tala och tala, få de höra ett prassel bredvid sig, så att de se sig om och undra om någon kastat en sten mot dem. Det är ej lönt, att de se sig om länge. Det är ej skäl, att de springa för att söka upp den, som kastat den stenen. Den kommer från San Pasquale. Så visst, som det finnes rättvisa i himlen, det var San Pasquale, som hörde, att de talade om något ondt och kastade en af sina stenar för att varna dem.

Och den, som ej tycker om att bli störd, då han är inne i sina onda anslag, skall ej trösta sig därmed, att San Pasquales stenar snart skola taga slut. De taga visst icke slut. De äro så många, att de skola räcka till världens sista dag. Ty då San Pasquale gick här på jorden, vet ni väl hvad han gjorde, vet ni hvad han tänkte på mer än på allt annat? San Pasquale gaf akt på alla de små flintstenar, som lågo på hans väg, och samlade upp dem i sin påse. Ni, signor, ni vill knappast böja er för att taga upp en soldo, men San Pasquale tog upp hvarje liten flintsten, och då han dog, tog han dem alla med sig upp till himmelen, och där sitter han nu och kastar dem på alla, som ämna företaga sig något dåraktigt.

Men detta är visst icke den enda nytta, som San Pasquale gör människorna. Det är också han, som ger tecken om någon skall bli gift eller om[109] någon skall dö, och han kan äfven ge tecken med annat än stenar. Gamla mor Saraedda i Randazzo satt vid sin dotters sjukbädd en natt och somnade. Men dottern låg medvetslös och var nära att dö, och ingen kunde underrätta prästerna. Hur blef då modern väckt i tid? Hur blef hon väckt, så att hon kunde sända mannen till prästgården? Icke af något annat än däraf att en stol började vagga fram och åter och knaka och knarra, till dess att hon vaknade. Och det var San Pasquale, som gjorde det. Hvem annan än San Pasquale är det, som tänker på sådant?

Det är ännu en sak att säga om San Pasquale. Det var den långe Kristoforo från Tre Castagni. Han är ej någon dålig man, men han hade fått en ovana. Han kunde icke öppna sin mun utan att svära. Han kunde icke säga två ord, utan att det ena var en svordom. Och tror ni, att det hjälpte hur än hustrun och grannarna förmanade honom? Men öfver sin säng hade han en liten tafla, som föreställde San Pasquale, och den lilla bilden lyckades hjälpa honom. Hvarje natt svingade den fram och åter i sin ram, svingade hårdt eller sakta, allt som han hade svurit på dagen. Och han märkte, att han ej skulle få sofva en enda natt, förrän han lade bort att svära.

I Diamante har San Pasquale en kyrka, som ligger utanför Porta Etnea, ett litet stycke nedåt berget. Den är helt liten och fattig, men de hvita väggarna och den röda kupolen ligga skönt inbäddade i en dunge af mandelträd.

Därför, så snart som mandelträden stå i blom på våren, blir San Pasquales kyrka den skönaste i[110] Diamante. Ty de blommande grenarna hvälfva sig öfver den, tätt besatta med hvita, glittrande blommor såsom en den praktfullaste klädnad.

San Pasquales kyrka är mycket olycklig och öfvergifven, därför att där aldrig mer kan firas gudstjänst. Ty då garibaldisterna, som befriade Sicilien, kommo till Diamante slogo de läger i San Pasquale och i franciskanerklostret, som ligger invid kyrkan. Och i själfva kyrkan införde de oskäliga djur och förde där ett så vildt lif med kvinnor och med spel, att den allt sedan ansetts ohelig och oren och aldrig mer kunnat öppnas för gudstjänst.

Därför är det endast, då mandelträden stå i blom, som främlingar och förnämt folk lägga märke till San Pasquale. Ty fastän hela Etnasluttningen då är hvit af mandelblommor, stå dock de största och yppersta träden omkring den gamla, utdömda kyrkan.

Men fattigt folk i Diamante kommer till San Pasquale hela året om. Ty fastän kyrkan alltid är stängd, så går man dit för att få råd af helgonet. Där finnes en bild af det under en stor stenbaldakin just vid ingången, och den brukar man anropa för att få veta något om framtiden. Ingen förutsäger framtiden bättre än San Pasquale.

Nu hände, att just den morgonen, då Gaetano reste från Diamante, hade skyarna kommit nedstormande från Etna, så täta, som om de varit damm, upptrampadt af otaliga härar, och de fyllde hela luften som mörkvingade drakar, och de utspydde regn, och de frustade ut dimma och mörker. Och luften blef så tät öfver Diamante, att man ej[111] kunde se tvärs öfver gatan. Fukten vätte ned allting, golfvet var lika vått som taket, dörrposterna blefvo drypande, trappräckena fulla af droppar, dimma stod och skälfde i förstugorna och rummen, så att man kunde hafva trott dem vara fulla med rök.

Men just denna morgon vid en tidig timme, innan ännu regnet börjat, åkte en rik engelsk dam i sin stora resvagn från Catania för att göra turen rundt om Etna. Men då hon farit några timmar, började det förfärliga regnet, och allting insveptes i töcken. Som hon ej ville gå miste om att se de härliga trakter hon genomreste, beslöt hon sig för att köra in i närmaste stad och dröja där, till dess ovädret vore förbi. Men denna stad var just Diamante.

Denna engelska var en miss Tottenham, och det var hon, som flyttat in i palazzo Palmeri i Catania. Bland allt annat, som hon medförde i sina koffertar var Kristusbilden, som donna Micaela anropat kvällen förut. Ty denna bild, som numera var både gammal och illa medfaren, förde hon ständigt med sig såsom ett minne af en gammal vän, som skänkt henne sina rikedomar.

Men man skulle kunnat tro, att San Pasquale vetat hvilken stor undergörare bilden var, ty det var som ville han hälsa honom. I samma ögonblick, som miss Tottenhams resvagn körde in genom Porta Etnea, började klockorna ringa i kyrkan San Pasquale.

Och de ringde sedan hela dagen alldeles af sig själfva.

[112]

San Pasquales klockor äro ej mycket större än sådana klockor, som brukas vid gårdarna för att kalla hem arbetsfolket och som sådana hänga de uppe på taket under en liten huf, och man brukar sätta dem i gång genom att draga i ett rep, som hänger ned utefter kyrkväggen.

Det är intet tungt arbete att få klockorna att ringa, men de äro dock ej så lätta, att de kunna svinga alldeles af sig själfva. Den, som har sett gamle fra Felice från franciskanerklostret, hur han satte foten i repklykan och trampade upp och ned för att få dem i gång, kan nog veta, att klockorna ej kunna börja ringa utan hjälp.

Men det var just hvad de gjorde den morgonen. Repet satt stramt fastbundet vid en krampa i väggen, och det var ingen, som rörde vid det. Icke heller satt någon uppkrupen under hufven på taket och satte dem i gång. Man såg tydligt klockorna, hur de svängde fram och tillbaka och hur kläpparna slogo mot malmgapen. Det kunde ej förklaras hur de hade kommit i rörelse.

Då donna Micaela vaknade, voro klockorna redan i gång, och hon låg länge stilla och lyssnade och lyssnade. Hon hade aldrig hört något vackrare. Hon visste ej, att det var något under, men hon låg och tänkte på att detta var härligt. Hon låg och undrade om verkliga malmklockor kunde ljuda på det sättet.

Man kan ju heller ej veta hvad det var för malm, som klingade i San Pasquales klockor den dagen.

[113]

Hon tyckte, att klockorna sade henne, att nu skulle hon vara glad, nu skulle hon lefva och älska, nu skulle hon gå emot något stort och skönt, nu skulle hon aldrig mer ångra och aldrig vara sorgsen.

Då började hennes hjärta dansa i något slags ståtlig takt, och hon tågade högtidligen under klockljuden in i en stor borg. Och hvem kunde borgen tillhöra, hvem kunde vara herre på ett så präktigt ställe, om ej kärleken?

Man kan icke dölja det längre: då donna Micaela vaknade, kände hon, att hon älskade Gaetano och att hon ej önskade något högre än att få resa med honom.

Och då donna Micaela drog luckan från fönstret och såg den grå morgonen, sände hon den en slängkyss och hviskade: »Du, som är morgon till den dag, då jag får resa, du är den vackraste morgon jag någonsin sett, och så grå du är, så ville jag smeka och kyssa dig.»

Men hon tyckte dock mest om klockorna.

Däraf kan man visserligen veta, att hennes kärlek var stark, ty för alla andra var det pinsamt att höra dessa klockor, som ej ville sluta att ringa. Det var ingen, som frågade efter dem under den första halftimmen. Under den första halftimmen hörde man knappt något ringande, men under den andra och den tredje ...

Det skall ingen tro, att San Pasquales små klockor ej kunde göra sig hörda. De hafva alltid ett starkt ljud, och nu var det, som om klangen i dem växte och växte. Det var snart som om det ej skulle vara annat än klockor uppe i dimman[114]. Det var, som om hela himlen skulle hänga full af dem, fast man ej kunde se dem för molnens skull.

Då donna Elisa först hörde klangen, trodde hon, att det var San Guiseppes lilla klocka, som ringde, och sedan att det var själfva domkyrkoklockan. Så tyckte hon sig höra dominikanerklostrets klocka stämma in, och till sist visste hon bestämdt, att alla klockor i staden ringde och ringde allt hvad de förmådde, alla klockorna i de fem klostren och de sju kyrkorna. Hon tyckte sig känna igen dem alla, ända tills hon frågade och fick veta, att det ensamt var San Pasquales små klockor, som ringde.

Under de första timmarna, och då man ännu ej öfverallt visste, att klockorna ringde alldeles af sig själfva, märkte man blott, att regndropparna föllo i takt efter klockljuden och att alla som talade fingo en stark malmstämma. Man märkte också, att det var omöjligt att spela både på mandolin och gitarr, därför att klockljuden blandade sig med musiken och gjorde den örondöfvande, och ej heller kunde man läsa, därför att bokstäfverna svängde fram och åter som klockkläppar, och orden hade fått röst och läste upp sig själfva alldeles hörbart.

Snart kunde människorna ej tåla att se blommor, som hängde på långa stjälkar, därför att de tyckte att de svängde fram och åter. Och de klagade öfver att det hade kommit ljud i dem i stället för lukt.

Men andra påstodo, att dimman, som genomsväfvade luften, rörde sig i takt efter klockljuden,[115] och de sade, att alla urpendlar rättade sig efter dem och att alla, som gingo förbi ute i regnvädret, försökte att göra likaledes.

Och detta var då klockorna endast hade ringt ett par timmar och då människorna ännu skrattade åt dem.

Men på tredje timmen tycktes klockklangen tilltaga än mer, och då stoppade somliga bomull i öronen, medan andra bäddade ned sig under kuddar. Men man kände lika fullt huru luften dallrade för klockslagen, och man tyckte sig förnimma hur allt rörde sig i takt. Och de, som flydde upp på den mörka vinden, funno klockljuden där klara och klingande, som om de kommo från himmelen, och de, som flydde ned i källaren, hörde dem där så starka och dånande, som stode San Pasquales kyrka i underjorden.

Och alla människor i Diamante började förfäras utom donna Micaela, som af kärleken skyddades från all rädsla.

Nu började man tänka på att det måste betyda något, att det var San Pasquales klockor, som ringde. Och hvar och en började fråga sig hvad helgonet förespådde. Hvar och en hade sin egen fruktan och trodde, att San Pasquale just bådade honom hvad han minst af allt önskade. Och hvar och en hade en samvetsbetungande gärning att minnas och trodde nu, att San Pasquale ringde ned straff just öfver honom.

Men mot middagstiden, då klockorna alltjämt fortsatte att ringa, visste man klart, att San Pasquale ringde ned sådan olycka öfver Diamante, att man ej kunde vänta mindre, än att alla människor skulle dö under året.

[116]

Och den vackra Giannita kom uppskrämd och gråtande till donna Micaela och klagade öfver att det var San Pasquale, som ringde. »Gud, Gud om det hade varit en annan än San Pasquale!»

»Han sitter och ser, att det kommer något förfärligt emot oss,» sade Giannita. »Dimman hindrar icke honom att se hur långt han vill. Han ser, att det nalkas en fiendeflotta på hafvet. Han ser, att det stiger upp en asksky ur Etna, som skall falla ned öfver oss och begrafva oss.»

Men donna Micaela log och menade, att hon väl visste hvad San Pasquale tänkte på. »Han ringer sorgringning öfver de sköna mandelblommorna, som förstöras af regnet,» sade hon till Giannita.

Hon lät ingen skrämma sig, ty hon trodde, att klockorna ringde endast för henne. De vaggade in henne i drömmar. Hon satt helt stilla i musiksalen och lät glädjen råda inom sig. Men hela världen omkring henne var fruktan och oro och ängslan.

Nu kunde man ej vidare sitta stilla vid sitt arbete. Man kunde ej tänka på annat än den stora förskräckelsen, som San Pasquale bådade.

Man började ge tiggarna så många gåfvor, att de aldrig fått flera; men tiggarna gladde sig ej, emedan de ej trodde, att de skulle få upplefva en morgondag. Och prästerna kunde ingalunda glädja sig, fastän de hade så många biktbarn, att de måste sitta i biktstolen hela dagen, och fastän gåfva vid gåfva uppradades framför helgonens altaren.

Icke ens Vicenzo da Lozzo, brefskrifvaren, fröjdade sig åt dagen, fastän man belägrade hans[117] skrifbord under rådhusloggian och gärna ville betala honom en soldo ordet, om man blott på denna yttersta dag fick skrifvet ett afskedsord till de älskade frånvarande.

Det var ingen möjlighet att hålla skola denna dag, ty barnen gräto hela tiden. Men vid middagstiden kommo mödrarna med ansikten, som voro stela af skräck, och togo de små hem med sig, för att man ändå skulle vara tillsammans, om det hände något.

Likaså hade alla lärlingar hos skräddare och skomakare en fridag. Men de stackars gossarne vågade ej njuta af den, utan sutto hellre kvar på verkstaden och väntade.

Och det fortgick med ringandet ännu på eftermiddagen.

Då gick den gamle portvakten i palazzo Geraci, där det numera ej bor andra än tiggare, som själf är en tiggare och går klädd i de fattigaste lumpor, och påtog det ljusgröna sammetslivréet, som han endast begagnar vid helgonfesterna och på kungens födelsedag. Och ingen kunde se honom sitta i sin portgång, iförd denna ståt, utan att genomisas af fruktan, ty man förstod, att gubben väntade, att ingen mindre herre än undergången skulle tåga in genom den port, som han vaktade.

Det var förfärligt hur människorna skrämde upp hvarandra.

Där gick den stackars Torino, som en gång varit en burgen man, från hus till hus och ropade, att nu var tiden kommen, då alla som bedragit och utarmat honom skulle få sitt straff. Han gick in i alla de små bodarna utmed corson och slog[118] handen i disken och lofvade, att nu skulle alla i staden få sin dom, därför att de varit med om att bedraga honom.

Och likaså var det skrämmande hvad man hörde om spelpartiet på Café Europa. Där hade samma fyra spelande suttit år efter år vid spelbordet, och man hade aldrig tänkt, att de kunde göra något annat. Men nu läto de plötsligen korten falla och lofvade hvarandra, att om de sluppe lefvande från denna dags förfäran, skulle de aldrig mer röra dem.

I donna Elisas bod var det packadt af människor, och för att beveka helgonen och afvända det hotande köpte de alla heliga ting, som hon hade att sälja. Men donna Elisa tänkte endast på Gaetano, som var borta, och trodde, att San Pasquale bådade, att han skulle förgås under resan. Och hon fröjdade sig alls icke öfver alla de penningar, som hon förtjänade.

Men då San Pasquales klockor fortforo att ringa hela eftermiddagen, kunde man knappast uthärda att lefva.

Ty nu visste man, att det var jordbäfningen, som de bådade, och att hela Diamante skulle blifva slaget i spillror.

I gränderna, där själfva husen tycktes vara rädda för jordbäfning och trängde ihop sig för att stödja hvarandra, flyttade människorna sina usla gamla möbler ut i regnet på gatan och spände upp öfver dem tält af sängtäcken. Och de buro äfven ut de små barnen i sina vaggor och vräkte upp lårar öfver dem.

[119]

Trots regnet var det ock en sådan rörelse på corson, att man knappast kunde tränga sig fram där. Ty alla skulle ut genom porta Etnea för att se klockorna svinga och svinga och för att förvissa sig om att ingen rörde repet, utan att det satt stadigt fastbundet. Och alla, som kommo dit ut, föllo på knä på vägen, där vattnet flöt i strömmar och smutsen var bottenlös.

Portarna till San Pasquales kyrka stodo stängda som alltid, men utanför gick den gamle gråbrodern fra Felice omkring bland de bedjande med en mässingstallrik och tog emot gåfvor.

I tur och ordning gingo de skrämda människorna fram till San Pasquales bild under stenbaldakinen och kysste hans hand. En gammal kvinna kom helt försiktigt bärande något, som hon skyddade under en grön paraply. Och det var ett glas med vatten och olja, hvari en liten veke simmade och lyste med en svag låga. Det ställde hon ned framför bilden, och sedan lade hon sig på knä framför den.

Fastän många tänkte på att man borde försöka binda fast klockorna, var det ingen som vågade föreslå det. Ty man vågade ej tysta ned Guds röst.

Icke heller tordes någon säga, att det kunde vara ett påfund af gamle fra Felice för att samla in pengar. Fra Felice var älskad. Den skulle råkat illa ut, som sagt sådant.

Också donna Micaela kom ut till San Pasquale och hade sin far med sig. Hon gick där med högburet hufvud och alldeles utan fruktan. Hon kom dit för att tacka honom, som ringde in[120] den stora lidelsen i hennes själ. »Mitt lif börjar denna dag,» sade hon till sig själf.

Det såg ej heller ut, som om don Ferrante vore rädd, men bister och ond var han. Ty det var så, att alla måste gå in till honom i hans bod och säga honom hvad de tänkte och höra hans mening, därför att han var en af dessa Alagona, som i så många år hade styrt staden.

Hela dagen kommo skräckslagna, skälfvande människor in i hans bod. Och de kommo alla fram till honom och sade: »Det är en förskräcklig klockringning, don Ferrante. Hvad skall det blifva af oss, don Ferrante?»

Det var knappast någon af stadens invånare, som ej kom in i don Ferrantes bod för att rådfråga honom. Så länge som ringningen varade, stodo de och hängde öfver disken utan att köpa för så mycket som en soldo.

Äfven Ugo Favara, den mjältsjuke advokaten, kom in i boden och tog en stol och satte sig bakom disken. Och hela dagen hade don Ferrante honom sittande där, alldeles dödsblek, alldeles orörlig, lidande de oerhördaste kval utan att yttra ett ord.

Men hvar femte minut kom Torino-il-Martello in och slog i disken och sade, att nu var den stund kommen, då don Ferrante skulle få sitt straff.

Don Ferrante var en hård man, men han kunde ej undgå klockorna mer än någon annan. Och ju längre han hörde dem, ju mer började han undra hvarför alla människor strömmade in just i hans bod. Det var, som om de menade något särskildt. Det var, som om de ville göra[121] honom ansvarig för ringningen och för det onda, som den bådade.

Han hade ej sagt det till någon, men hans hustru hade väl spridt ut det. Han började tro, att alla tänkte på detsamma, fast de ej vågade säga det. Han tänkte, att advokaten satt och väntade på att han skulle ge med sig. Han trodde, att hela staden kom in för att se efter om han verkligen skulle våga att sända bort sin svärfar.

Donna Elisa, som hade så mycket att göra i sin egen bod, att hon ej själf kunde komma, skickade oupphörligen den gamla Pacifica in till honom och frågade hvad han tänkte om klockringningen. Och kyrkoherden kom också in i boden ett ögonblick och sade som alla andra: »Har ni någonsin hört en sådan förfärlig klockringning, don Ferrante?»

Och don Ferrante skulle hafva velat veta om advokaten och don Matteo och alla andra kommo endast för att förebrå honom för att han ville sända bort cavaliere Palmeri.

Blodet började bulta vid hans tinningar. Rummet svingade stundom rundt med honom. Och oupphörligen kom någon in och frågade: »Har ni hört en sådan förfärlig klockringning?»

Men den, som alls ej kom och frågade, var donna Micaela. Hon kunde ej komma, då hon ej kände någon rädsla. Hon var endast hänförd och stolt öfver att den passion nu var kommen, som skulle fylla hela hennes lif. »Jag skall få lefva lifvet stort och mäktigt,» sade hon. Och det förfärade henne, att hon allt hittills endast varit ett barn.

[122]

Hon skulle resa med postvagnen, som gick förbi Diamante klockan tio på kvällen. Då det led hänemot fyra, tänkte hon, att hon måste tala om allt för sin far och börja lägga in hans packning.

Men icke heller detta syntes henne svårt. Hennes far skulle snart komma efter till Argentina. Hon skulle bedja honom hafva några månaders tålamod, tills de kunde hafva ett hem att bjuda honom. Och hon var viss, att han skulle tycka om att hon reste ifrån don Ferrante.

Hon gick i en ljuf dvala. Allt som skulle hafva tyckts förfärligt, det fanns ej. Ingen skam fanns, ingen fara, nej alls ingen.

Hon endast längtade efter att få höra postvagnen komma rasslande.

Så fick hon höra många röster i trappan, som från gården ledde upp till öfre våningen. Hon hörde en mängd tunga fötter komma trampande. Hon såg människor gå fram genom den öppna pelargången, som löpte gården rundt och som man måste gå igenom för att komma in i rummen. Hon såg, att de buro något tungt emellan sig, men hon kunde ej se hvad det var, därför att det var så mycket folk.

Den bleke advokaten gick före de andra. Han kom och sade henne, att don Ferrante hade velat drifva ut Torino ur boden, men då hade Torino huggit honom med sin knif. Det var ingenting farligt. Han var redan förbunden och skulle vara bra om fjorton dagar.

Don Ferrante blef nu inburen, och hans ögon irrade kring rummet, ej för att söka donna Micaela,[123] utan cavaliere Palmeri. Då han fick se honom, lät han utan ett ord, endast med några handrörelser sin hustru förstå, att hennes far aldrig skulle behöfva lämna hans hus, aldrig, aldrig.

Då tryckte hon händerna mot ögonen. Hvad, hvad, hennes far skulle ej resa! Hon var räddad. Det hade skett ett under för att hjälpa henne!

Ah, nu måste hon vara glad, vara nöjd! Men det var hon ej. Hon kände den förfärligaste smärta.

Hon kunde ej resa. Hennes far skulle få stanna, och då måste hon vara trogen mot don Ferrante. Hon kämpade för att förstå. Det var så. Hon kunde ej resa.

Hon försökte vända det på något annat sätt. Kanske detta var en falsk slutsats. Hon hade blifvit så förvirrad. Nej, nej, det var så, hon kunde ej.

Då blef hon så försmäktande trött. Hon hade ju rest och rest hela dagen. Hon hade varit så länge på väg. Och hon skulle aldrig komma fram. Hon sjönk tillsammans. Det var dvala och maktlöshet öfver henne. Det var ju ingenting annat att göra än att hvila ut efter den oändliga färd hon gjort. Men det kunde hon visst aldrig. Hon började gråta öfver att hon aldrig skulle komma fram. Hela sitt lif skulle hon resa och resa och aldrig komma fram.

VIII.
Två canzoner.

[124]
[...]

Det var morgonen efter den dag, då San Pasquales klockor hade ringt, och donna Elisa satt i sin bod och räknade pengar. Dagen förut, då alla människor varit rädda, hade där varit en otrolig omsättning i boden, och på morgonen, då hon kommit ut dit, hade hon först nästan blifvit rädd. Ty hela boden var ödslig och tom, medaljongerna voro borta, vaxljusen voro borta och likaså alla de stora radbandsknippena. Alla Gaetanos vackra helgonbilder hade blifvit nedtagna från hyllorna och bortsålda, och det var en verklig sorg för donna Elisa, att ej mer se hela denna stora skara af heliga män och kvinnor omkring sig.

Så drog hon ut penninglådan, och den var så full, att hon knappast kunde få fram den. Och medan hon räknade sina pengar, grät hon öfver dem, som om de alla varit falska. Ty hvad gagnade det henne att äga alla dessa smutsiga liresedlar och dessa stora bronsslantar nu, då hon hade förlorat Gaetano!

[125]

Ack, hon tänkte på att om han stannat hemma endast en dag till, så hade han ej behöft resa, ty nu hade hon ju fullt upp med pengar.

Medan hon satt så, hörde hon postvagnen stanna utanför sin port. Men hon såg ej ens upp, hon brydde sig ej om hvad som hände, sedan Gaetano var borta. Då öppnades dörren, och klockan ringde förfärligt. Hon bara grät och räknade. Då sade någon: »Donna Elisa, donna Elisa!» Och det var Gaetano.

»Men Gud, hur kan du vara hemma?» ropade hon. — »Du har ju sålt bort alla dina bilder. Jag måste hem för att skära nya åt dig.» — »Men hur har du fått veta det?» — »Jag var nere vid postvagnen klockan två i natt. Rosa Alfari var med, och hon berättade mig alltsammans.» — »Så väl, att du gick ned till postvagnen! Så väl att du fick den tanken att gå ned till postvagnen!» — »Ja, var det icke väl!» sade Gaetano.

Och om en knapp timme stod Gaetano åter inne på sin verkstad, och donna Elisa, som alls icke hade något att göra i sin tomma bod, kom oupphörligen i dörren till verkstaden och såg på honom. Nej, att han verkligen stod därinne och snidade! Hon kunde ej låta fem minuter gå utan att komma och se honom.

Men då donna Micaela hörde, att han var kommen åter, kände hon ingen glädje, utan snarast vrede och förtviflan. Ty hon var rädd, att Gaetano skulle komma som en frestare för att locka henne.

Hon hade ju fått höra, att en rik engelska kommit till Diamante den dagen klockorna ringde. Hon blef djupt gripen, då hon hörde, att det var[126] just damen med Kristusbilden, som kommit. Han hade då kommit så snart hon anropat honom. Regnet och klockringningen voro hans verk!

Hon sökte nu fröjda sitt hjärta med den tanken, att ett under hade skett för hennes skull. Det skulle vara henne mer än all jordisk lycka och kärlek, att hon kände sig omsluten af Guds nåd. Hon ville ej, att något jordiskt skulle komma och rycka ned henne från denna välsignade hänförelse.

Men då hon mötte Gaetano på gatan, såg han knappast på henne, och när hon träffade honom hos donna Elisa, tog han ej hennes hand och talade alls icke till henne.

Ty sanningen var, att ehuru Gaetano kommit hem, därför att det varit honom för tungt att resa utan donna Micaela, så ville han ej alls fresta och locka henne. Han såg, att hon stod under helgonens hägn, och hon hade blifvit honom så helig, att han knappast vågade drömma om henne.

Han ville vara i hennes närhet, ej för att älska henne, utan därför att han trodde, att hennes lefnad skulle komma att blomstra af heliga gärningar. Gaetano längtade efter under, såsom en trädgårdsodlare längtar efter den första rosen om våren.

Men då veckorna gingo, och Gaetano aldrig sökte att närma sig donna Micaela, började hon tvifla och tänka, att han aldrig hade älskat henne. Hon sade sig, att han aflockat henne löftet att fly med honom endast för att visa henne, att madonnan kunde göra ett under.

[127]

Men om så varit, visste hon ej hvarför han ej fortsatt resan utan vändt om.

Detta förorsakade henne oro. Hon tyckte sig ej kunna behärska sin kärlek med mindre än hon visste om Gaetano älskade henne. Hon vägde för och emot, och hon blef allt mer och mer viss om att han aldrig hade älskat henne.

Under det att donna Micaela tänkte på detta, måste hon sitta och hålla don Ferrante sällskap. Han hade legat länge sjuk. Han hade haft ett par slaganfall, och han hade kommit upp från sjuksängen som en bruten man. På en gång hade han blifvit gammal och slö och rädd, så att han aldrig tordes vara ensam. Han arbetade aldrig i boden, han var i allt en annan människa.

Han hade gripits af en stor lust att vara förnäm och lysande. Det såg ut, som hade den stackars don Ferrante blifvit högfärdsgalen.

Donna Micaela var mycket god mot honom och satt timme efter timme och jollrade med honom.

»Hvem kunde det vara,» brukade hon fråga, »som en gång stod på torget med plymer i hatten och snören på rocken och värja vid sidan och som spelade så, att man sade, att hans musik var upplyftande som Etna och mäktig som hafvet? Och hvem var det, som fick se en fattig, svartklädd signorina, som ej vågade visa sitt ansikte för människor och gick fram till henne och bjöd henne armen? Hvem kunde det vara? Kunde det vara don Ferrante, som hela veckan står i sin krambod och har topplufva och kort tröja?[128] Nej det kan alls ej vara möjligt. Icke kunde en gammal köpman göra något sådant?»

Don Ferrante skrattade. Så just var det han ville, att hon skulle tala med honom. Hon skulle också tala om för honom hur det skulle blifva, då han kom till hofvet. Det skulle kungen säga, och det skulle drottningen säga. »De gamla Alagona ha då åter lefvat upp,» skulle det heta vid hofvet. Och hvem har rest ätten? Man skall undra och undra. Den don Ferrante, som är siciliansk furste och spansk grand, är det samme man, som stod i kramboden i Diamante och röt åt formännen? Nej, skall man säga, det kan ej vara densamma. Det kan omöjligt vara densamme.

Don Ferrante tyckte om detta, och han ville höra henne tala så dag ut och dag in. Han tröttnade aldrig, och donna Micaela var mycket tålig emot honom.

Men en dag då hon som bäst satt och jollrade, kom donna Elisa in. »Svägerska, ifall du äger legenden om den heliga jungfrun af Pompeji, så låna mig den,» bad hon. — »Hvad, skall du börja att läsa?» frågade donna Micaela. — »Bevare oss, du vet väl, att jag ej kan läsa. Det är Gaetano, som ber om den.»

Donna Micaela ägde alls icke legenden om den heliga jungfrun af Pompeji. Men detta sade hon icke till donna Elisa, utan hon gick till sin bokhylla och tog en liten bok, som innehöll en samling sicilianska kärlekssånger, och gaf denna till donna Elisa, som bar den lilla boken öfver till Gaetano.

[129]

Men ej förr hade donna Micaela gjort detta, än en liflig ånger grep henne. Och hon frågade sig hvad hon menat med att handla så, hon, som hade blifvit hulpen af det heliga Kristusbarnet.

Hon rodnade af blygsel, då hon tänkte på att hon hade strukit för en af de små canzonerna, en, som lydde sålunda:

Svar jag önskar på en enda fråga.
Jag har frågat dagen, frågat natten,
Fåglars flykt och skyarna, som tåga.
Jag har gjutit bly i sjudhett vatten.
Blad för blad från blomman har jag plockat,
Svarta sierskan till dörren lockat.
Sist jag himlens helgonskara sporde:
»Älskar han mig, såsom förr han gjorde?»

Hon hade nog hoppats, att hon skulle få svar på detta. Men det skedde henne rätt, att intet svar kom. Det skedde henne rätt, om Gaetano föraktade henne och kallade henne efterhängsen.

Dock hade hon alls icke velat göra något ondt. Det enda hon åstundat, hade varit att få veta om Gaetano älskade henne.

Åter gingo några veckor, och donna Micaela satt alltjämt inne hos don Ferrante.

Men en dag hade donna Elisa lockat ut henne. »Kom med ned i min trädgård, svägerska, och se på mitt stora magnolieträd. Du har aldrig sett något så vackert.»

Hon hade gått med donna Elisa öfver gatan och kommit in på hennes gård. Och donna[130] Elisas magnolia var som den strålande solen, så att man märkte henne till och med, innan man såg henne. På vidt afstånd låg doften och vaggade i luften, och det var ett surrande af bin och ett kvittrande af fåglar.

Då donna Micaela fick se trädet, kunde hon knappast andas. Det var mycket högt och stort med skönt regelbunden växt, och dess stora, fasta blad voro friskt mörkgröna. Men nu var det helt betäckt med stora, ljusa blommor, som upplyste och prydde det, så att man tyckte, att det var klädt till fest, och man kände hur en berusande glädje strömmade ut från trädet. Och donna Micaela blef som bedöfvad och kände, att en främmande och oemotståndlig makt tog väldet öfver henne. Hon drog ned till sig en af de styfva kvistarna, bredde ut blomman, som den bar, utan att bryta den, tog en nål och började pricka in bokstäfver i blombladen. — »Hvad gör du, svägerska?» frågade donna Elisa. — »Ingenting, ingenting.» — »På min tid brukade de unga flickorna pricka in kärleksbref i magnolieblommorna.» — »Kanske de göra så än.» — »Akta dig, jag skall nog se efter hvad du skrifvit, då du är gången.» — »Du kan ju icke läsa.» — »Men jag har Gaetano.» — »Och Luca, det är visst bättre, du vänder dig till Luca.»

Men då donna Micaela kom hem, ångrade hon sig. Skulle nu donna Elisa verkligen visa blomman för Gaetano? Nej, nej, donna Elisa var för klok. Men om han själf sett henne från sitt verkstadsfönster. Nå ja, han komme ej att svara något. Men det var hon, som gjorde sig löjlig.

[131]

Nej aldrig, aldrig mer skulle hon göra något sådant. Det var ju bäst för henne att ingenting veta. Det var bäst för henne, att Gaetano ej frågade efter henne.

Dock gick hon och undrade hvad svar hon skulle få. Men det kom intet.

Och så var åter en vecka gången. Då fick don Ferrante det infallet, att han ville fara ut och åka om eftermiddagarna.

Det fanns i sommarpalatsets vagnskjul en ålderdomlig galavagn, som säkert var mer än hundra år gammal. Den var mycket hög, den hade en liten och trång vagnskorg, som gungade på läderremmar mellan bakhjulen, hvilka voro så stora, som vattenhjulet i en kvarn. Den var hvitmålad med förgyllning, den var klädd med röd sammet och hade vapen på vagnsdörren.

En gång hade det varit en stor heder att åka i den vagnen, och då de gamla Alagona kommit körande framåt corson, hade folket rest sig från trösklarna och trängts i portarna och hängt sig ut öfver balkongerna för att se den. Men då hade den dragits af smärta hästar från Berberiet, då hade kusken haft peruk och betjänten galoner, och den hade körts med broderade silketömmar.

Men nu ville don Ferrante spänna sina gamla hästar för galavagnen och låta sin gamle boddräng sätta sig upp som kusk.

Då donna Micaela sade honom, att detta ej kunde gå för sig, började don Ferrante gråta. Hvad skulle man väl tänka om honom, om han ej visade sig på corson i vagn om eftermiddagarna. Det var ju det sista som en förnäm man nekade[132] sig. Hur skulle någon förstå, att han var en ädling, om han ej fore upp och ned för gatan i de gamla Alagonas vagn?

Den gladaste stund don Ferrante njutit efter sin sjukdom var den, då han åkte ut första gången. Han satt rak och nickade och vinkade mycket nådigt åt alla han mötte. Och folket i Diamante bugade sig och strök af sig hatten, så att den sopade mot gatan. Hvarför skulle man ej göra don Ferrante den glädjen?

Donna Micaela var också med, ty don Ferrante vågade ej åka ensam. Hon hade ej gärna velat fara ut, men då hade don Ferrante gråtit och påmint henne om att han gifte sig med henne, då hon var föraktad och fattig. Hon skulle ej vara otacksam, hon skulle ej glömma hvad han gjort för henne, utan fara med honom. Hvarför ville hon icke åka ut i hans vagn? Det var den yppersta gamla vagn på Sicilien.

»Hvarför vill du ej fara ut med mig?» sade don Ferrante. »Kom ihåg, att jag är den ende, som älskar dig. Ser du ej, att icke en gång din far älskar dig? Du skall icke vara otacksam.»

På detta sätt hade han tvungit donna Micaela att taga plats i galavagnen.

Men det gick alls ej så, som hon väntat. Det var alls ingen, som skrattade. Kvinnorna nego, och männen bugade lika ståtligt, som hade vagnen varit hundra år yngre. Och donna Micaela kunde ej läsa ett leende på något enda ansikte.

Det skulle ej heller kunnat finnas någon i hela Diamante, som velat skratta. Ty man visste nog hur donna Micaela hade det med don Ferrante.[133] Man visste hur han älskade henne och hur han grät, då hon lämnade honom för ett enda ögonblick. Man visste också, att han pinade henne med svartsjuka och att han trampade sönder hennes hattar, om de klädde henne, och aldrig gaf henne pengar till nya klädningar, därför att ingen annan skulle finna henne skön och älska henne. Men under tiden sade han henne alltid, att hon var ful, så att ingen annan än han kunde stå ut med att se hennes ansikte. Och därför att man visste allt detta i Diamante, var det ingen som skrattade. Skratta åt henne, som satt och jollrade med en sjuk man! De äro fromma kristna i Diamante och inga barbarer.

Så for galavagnen i sin gamla blekta ståt uppför och nedför corson i Diamante under timmen mellan fem och sex. Och i Diamante for den alldeles ensam, ty där funnos inga förnäma vagnar utom den, men man visste dock att på samma tid körde alla ekipager i Rom till Monte Pincio och alla i Neapel till Villa Nazionale och alla i Florens till Cascinerna och alla i Palermo till La Favorita.

Men då vagnen gjorde turen ned emot Porta Etnea för tredje gången, hördes en munter hornstöt utifrån vägen.

Och in genom porten svängde en stor hög jaktvagn i engelsk stil.

Den skulle nog också vara gammaldags. Postiljonen, som red på högra spannhästen, hade skinnbyxor och stångpiskperuk. Vagnen var lik en gammal diligens, med kupé bakom kuskbocken, hög, smal kur och säten på taket.

[134]

Men allt var nytt, hästarna voro sköna och starka djur, vagn och seldon glänste, och de åkande själfva voro några unga herrar och damer från Catania, som gjorde en utflykt uppåt Etna. Och de kunde ju ej låta bli att skratta, då de foro förbi den gamla galavagnen. De lutade sig framåt, där de sutto på det höga vagnstaket, för att se på den, och deras skratt ljöd mycket högt och klingande mellan de höga, tysta husen i Diamante.

Donna Micaela blef på en gång mycket olycklig. De voro af hennes gamla umgängesvänner de, som körde förbi. Hvad skulle de ej säga, då de kommo hem? »Vi hafva sett Micaela Palmeri i Diamante.» Och de skulle skratta och berätta, skratta och berätta.

Hela hennes lif syntes henne som det största elände. Hon var ingenting annat än slafvinna åt en dåre. Genom hela lifvet skulle hon ej få göra annat än jollra med don Ferrante.

Då hon kom hem, var hon alldeles förbi. Hon var så utmattad och kraftlös, att hon nätt och jämt kunde släpa sig uppför trapporna.

Under hela tiden prisade don Ferrante sin lycka, att dessa förnäma människor hade mött honom och sett hans ståt. Han sade henne, att nu skulle ingen fråga efter att hon var ful eller att hennes far stulit. Nu visste man, att hon var en förnäm herres hustru.

Efter middagen satt donna Micaela alldeles tyst och lät sin far tala med don Ferrante. Då började en mandolin helt sakta surra på gatan under sommarpalatsets fönster. Det var en ensam mandolin utan ackompangemang af gitarr eller[135] fiol. Ingenting kunde vara mer sprödt och luftigt, ingenting mer intagande och rörande! Man kunde ej tro, att det var människohänder, som rörde strängarna på den mandolinen. Det var som om bin och syrsor och gräshoppor höllo koncert.

»Det är åter någon, som förälskat sig i Giannita,» sade don Ferrante. »Det är en kvinna, Giannita. Hvar och en kan se, att hon är vacker. Om jag vore ung, skulle jag förälska mig i Giannita. Hon förstår att älska.»

Donna Micaela ryckte till. Han hade nog rätt, tänkte hon. Mandolinspelaren menade Giannita. Denna afton var Giannita hemma hos sin mor, men hon bodde annars numera i sommarpalatset. Donna Micaela hade genomdrifvit detta, sedan don Ferrante blifvit slö.

Men donna Micaela tyckte om mandolinspelet, hvem det än gällde. Det kom ljuft och mildt och tröstande. Hon gick sakta in i sitt kabinett för att kunna lyssna bättre i mörker och ensamhet.

Därinne slog en söt, stark doft emot henne. Hvad var detta? Hennes händer började darra, innan hon fann ett ljus och en tändsticka. På hennes arbetsbord låg en stor, vidt utslagen magnolieblomma.

På ett af blommans blad var inprickadt: »Hvem älskar mig?» Och nu stod därunder: »Gaetano».

Bredvid blomman låg en liten hvit bok full af kärlekssånger. Och där fanns ett märke vid en af de små canzonerna:

[136]

Aldrig någon om min kärlek vetat.
Tyst och hemligt föddes den i natten.
Mina drömmar fram till dig sig letat,
Men en girig lik, jag vaktat skatten.
När min biktfar till min dödssäng hastar,
Värnar jag ännu om hemligheten,
Dörren stänger jag och nyckeln kastar,
Går förtegen in i evigheten!

Mandolinen fortfor att spela. Det är någonting af frisk luft och solsken i mandolinen. Något som upprättar och lugnar. Något af den vackra naturens tröstande sorglöshet.

IX.
Flykten.

[137]
[...]

Vid denna tid fanns ännu i Diamante den lilla bilden från Aracœli.

Engelskan, som ägde honom, hade blifvit tjusad af Diamante. Hon hade icke kunnat förmå sig att lämna det.

Hon hade för sin räkning hyrt hotellets hela första våning och hade inrättat sig där som i ett hem. Hon köpte för stora summor allt hvad hon kunde komma öfver af gamla lerkärl och gamla mynt. Hon köpte mosaiker och altartaflor och heliga bilder. Hon fick den tanken, att hon ville skaffa sig en samling af alla kyrkans helgon.

Så hörde hon talas om Gaetano och sände bud till honom, att han skulle komma upp till henne på hotellet.

Gaetano samlade ihop hvad han snidat under den sista tiden och tog det med sig till miss Tottenham. Hon var mycket nöjd med hans små bilder och ville köpa dem alla.

[138]

Men den rika engelska damens rum voro som skräprummen på ett museum. Allt möjligt fanns där, och allt var förvirring och oreda. Där stodo halftömda koffertar, där hängde kappor och hattar, där lågo taflor och gravyrer, där funnos resehandböcker, turlistor, teserviser och spritkök, där funnos hillebarder, mässböcker, mandoliner och vapensköldar.

Och detta öppnade Gaetanos ögon. Han rodnade plötsligen, bet sig i läpparna och började packa in sina bilder.

Han hade fått se en bild af Jesusbarnet. Det var den utkastade, som stod där, midt uppe i all oredan, med sin fattiga krona på hufvudet och mässingskor på fötterna. Färgen var bortskrapad ur ansiktet, ringar och smycken, som hängde på honom, voro ärgiga, och lindan var gulnad af ålder.

Då Gaetano såg detta, ville han ej sälja sina bilder till miss Tottenham, utan ämnade helt enkelt gå sin väg.

Då hon frågade honom hvad som kommit åt honom, stormade han lös mot henne och grälade på henne.

Visste hon, att många af de ting hon hade omkring sig voro heliga?

Visste hon, eller visste hon ej, att detta var själfva det heliga Jesusbarnet? Och hon hade låtit det tappa tre finger på ena handen och låtit stenarna falla ur kronan och låtit det ligga där smutsigt och ärgigt och vanhedradt. Och om hon så behandlade bilden af Guds egen son, hur skulle hon då ej låta allt annat förfaras? Han ville ej sälja något till henne.

[139]

Då Gaetano for ut mot henne på detta sätt, blef miss Tottenham hänförd, hänförd.

Här var den sanna tron och den rätta, heliga vreden. Och denne unge man måste bli konstnär.

Till England, till England skulle han! Hon ville sända honom till den store mästaren, hennes vän, som sökte omskapa konsten, till honom, som ville lära människorna att tillverka skönt husgeråd, skön kyrkoinredning, som ville skapa en hel skön värld.

Hon bestämde och ordnade, och Gaetano lät henne hållas, därför att han nu helst ville komma bort från Diamante.

Han såg, att han ej mer kunde uthärda att lefva där. Han trodde, att det var Gud, som förde honom bort från frestelsen.

Han reste helt obemärkt. Donna Micaela visste knappast om hela saken, förrän han var borta. Han hade ingalunda vågat komma och säga henne farväl.

X.
Sirocco.

[140]
[...]

Efter detta förflöto två år alldeles stilla. Det enda, som hände i Diamante och på hela Sicilien, var att människorna blefvo allt fattigare och fattigare.

Så kom där en höst, och det var inemot den tiden, då vinet skulle skördas.

Och vid den tiden bruka canzonerna springa helstöpta fram på läpparna; vid den tiden framströmma nya och sköna melodier ur mandolinerna.

Då bruka ungdomsskarorna draga ut till vingårdarna, och det är arbete och skratt hela dagen, dans och skratt hela natten, och man vet icke mer hvad sömn är.

Då är det ljusa lufthafvet öfver berget skönare än någonsin. Då är luften sprittande af infall, då fara glimmande ögonkast genom den såsom blixtar, då hämtar den ej värme och ljus endast från solen, utan ock från de unga Etnakvinnornas strålande ansikten.

[141]

Men denna höst voro alla vingårdar förödda af phylloxeran. Inga drufplockare trängde sig fram mellan rankorna, inga långa tåg af kvinnor med fyllda korgar på hufvudet, ringlade sig fram till pressarna, och om natten var det ingen dans på de platta taken.

Och denna höst låg icke mera den klara, lätta oktoberluften öfver Etnatrakterna. Utan som om den skulle vara i förbund med nöden, kom den tunga och förlamande ökenvinden öfver från Afrika och förde med sig stoft och dunst, som förmörkade hela rymden.

Aldrig, så länge denna höst varade, kände man en frisk bergvind. Då blåste ständigt den olyckstunga siroccon.

Någon gång kom den torr och sandfylld och så förbrännande het, att man måste stänga dörrar och fönster och hålla sig inne i sina rum för att ej försmäkta.

Men oftast kom den ljum och fuktig och tryckande. Och människorna kände aldrig ro, sorgen öfvergaf dem icke hvarken natt eller dag, och bekymren hopade sig öfver dem såsom snödrifvor på de höga fjällen.

Och oron kom äfven till donna Micaela, där hon alltjämt satt och vaktade hos sin gamle man, don Ferrante.

Under denna höst hörde hon aldrig ett skratt, aldrig en sång. Människorna smögo förbi hvarandra, så fulla af vrede och förtviflan, att de tycktes nära att kväfvas. Och hon sade till sig själf, att de helt säkert gingo och drömde om ett uppror. Hon förstod, att de måste göra uppror.[142] Det skulle helt visst ej hjälpa någon, men de hade intet annat medel att tillgripa.

I början af hösten hade hon suttit på sin balkong och hört människorna tala på gatan. De talade alltid om nöden. Vi hafva missväxt på hvete och vin, det är kris på svafvel och oranger, allt Siciliens gula guld har slagit fel. Hvad skall man då lefva af?

Och donna Micaela förstod, att detta var förfärligt. Hvete, vin, oranger och svafvel, allt deras gula guld.

Hon började också förstå, att eländet var större, än att människor kunde fortfara att uthärda därmed, och hon jämrade sig öfver att lifvet skulle göras så hårdt. Hon frågade hvarför människorna skulle tvingas att bära så ofantliga skatter. Hvarför skulle saltskatten vara, så att en fattig kvinna ej hade lof att gå ned till stranden och hämta sig ett ämbar saltvatten, utan måste köpa dyrt salt i regeringens bodar? Och hvarför skulle det vara skatt på palmträden? Nu fällde bönderna med vrede i hjärtat de gamla träden, som så länge vajat öfver den ädla ön. Och hvarför skulle det läggas skatt på fönster? Hvad var det man ville? Var det meningen, att fattigt folk skulle taga bort sina fönster, flytta ur rummen och bo i källrarna?

I svafvelgrufvorna var det arbetsinställelser och oroligheter, och regeringen sände trupper för att tvinga folket tillbaka i arbetet. Donna Micaela undrade om regeringen ej visste, att man ej hade några maskiner i de där grufvorna. Den hade då aldrig hört, att det var barn, som släpade upp malmen ur de djupa schakten. Den visste ej, att[143] dessa barn voro slafvar, den kunde ju ej tänka, att deras föräldrar hade sålt dem till arbetsgifvarna. Eller om regeringen visste det, hvarför ville den hjälpa grufägarna?

På en gång hörde hon talas om en förfärlig mängd brott. Och hon började åter med sina frågor. Hvarför lät man människor bli så brottsliga? Och hvarför lät man dem alla vara så fattiga och så trasiga? Hvarför skulle alla vara så trasiga? Hon visste, att den, som bodde i Palermo eller Catania, ej behöfde fråga så. Men den, som bodde i Diamante, han kunde ej låta bli att frukta och fråga. Hvarför lät man människor bli så fattiga, att de dogo af hunger?

Ännu var knappast sommaren slut, ännu var man ej längre hunnen på hösten än mot slutet af oktober, och redan började donna Micaela se för sig den dag, då upproret skulle bryta ut. Hon såg de utsvultna människorna komma rusande framåt gatan. De skulle plundra i bodarna, och de skulle plundra hos de få rike, som funnos i staden. Utanför sommarpalatset skulle den vilda skaran stanna, och de skulle klättra upp till balkongerna och fönsterdörrarna. »Fram med de gamla Alagonas juveler, fram med don Ferrantes millioner!» Det var ju deras dröm, sommarpalatset! De trodde, att det var så fullt af guld som ett sagoslott.

Men då de ingenting funno, skulle de sätta dolken på strupen på henne, för att hon skulle lämna ut skatter, som hon aldrig ägt, och hon skulle dödas af de rofhungriga skarorna.

[144]

Hvarför kunde ej de stora jordägarna hålla sig hemma? Hvarför skulle de reta upp de fattiga med att lefva ett stort lif i Rom och Paris? Man skulle ej vara så hätsk mot dem, om de höllo sig hemma; man skulle ej svära så dyrt och heligt att döda alla rika, då tiden kom.

Donna Micaela önskade endast, att hon kunnat fly ned till en af de stora städerna. Men både hennes far och don Ferrante insjuknade denna höst, och för deras skull var hon bunden att stanna kvar, där hon var. Och hon visste, att hon skulle blifva dödad, som ett försoningsoffer för de rikes synd mot de fattige.

I många år hade olyckorna samlat sig öfver Sicilien, och nu kunde de ej mer hållas tillbaka. Nu började själfva Etna hota med ett utbrott. Svafvelröken stod eldröd om natten, och jordåskan hördes ända till Diamante. Allt skulle bli slut. Allt skulle förstöras på en gång.

Visste då ej regeringen om missnöjet? Ah, regeringen hade ändtligen fått kännedom därom, och den hade tillsatt en kommitté. Det var en stor tröst, att en vacker dag se de kommitterade komma åkande framåt corson i Diamante. Om blott folket hade förstått, att de ville det väl. Om ej kvinnorna stått i sina dörrar och spottat efter de fina herrarne från fastlandet, om ej barnen sprungit bredvid vagnarna och ropat: »Tjuf, tjuf!»

Allt hvad man gjorde retade endast fram upproret. Och det fanns ingen, som kunde taga hand om folket och lugna det. Det fanns inga ämbetsmän, som man trodde på. De, som blott togo mutor, voro de minst föraktade. Men man sade,[145] att flera voro medlemmar af Mafian. Man sade, att de blott tänkte på att roffa till sig pengar och makt.

Allt som tiden led, ju flera tecken tydde på att det förestod något förfärligt. I tidningarna läste man, att arbetarskaror samlade sig i de stora städerna och drogo fram genom gatorna. I tidningarna läste man ock hur socialistledarna reste genom landet och höllo uppeggande tal. Det blef med ens klart för donna Micaela hvarifrån all oron kom. Det var socialisterna, som drefvo fram upproret. Det var deras brandtal, som satte sinnena i jäsning. Hur kunde man låta dem göra detta? Hvem var då kung på Sicilien? Hette han Da Felice eller Umberto?

Donna Micaela kände en fasa, som aldrig ville öfverge henne. Det var som om man hade sammansvurit sig just emot henne. Och ju mer hon hörde om socialisterna, desto mera fruktade hon dem.

Giannita försökte att lugna henne. »Vi hafva alls inga socialister i Diamante,» sade hon: »I Diamante tänker man ej på att göra uppror.» Men donna Micaela frågade henne om hon ej visste hvad det betydde, att de gamla sländspinnerskorna sutto i sina mörka hörn och berättade om de store hjälteröfvarna och om den ryktbare Palermofiskaren Guiseppe Alesi, som de kallade Siciliens Masaniello?

Om blott socialisterna kunde få upproret i gång, så skulle också Diamante komma med. Hela Diamante visste redan, att något fruktansvärdt förestod. Man hade sett den store svarte munken spöka på palazzo Geracis balkong. Man hörde[146] ugglor skrika hela natten igenom, och somliga påstodo, att tupparna golo i solnedgången och tego i dagbräckningen.

Det var en dag i november, då Diamante plötsligen uppfylldes af förfärliga människor. Det var karlar med rofdjursansikten, med borstigt skägg, och med stora händer på ofantligt långa armar. Flera af dem buro vida, fladdrande linnedräkter, och man trodde sig känna igen dem som ryktbara banditer och nyss lössläppta galérslafvar.

Giannita talade om att allt detta vilda folk höll till i inlandets bergöknar och hade gått öfver Simeto och kommit till Diamante, därför att ett rykte gått, att det redan brutit löst. Men då allt hade varit lugnt och karabinierkasernen full af folk, hade de gått sin väg.

Donna Micaela tänkte nu ständigt på dessa människor och väntade, att de skulle blifva hennes mördare. Hon såg för sig deras fladdrande linnedräkter och deras rofdjursansikten. Hon visste, att de lågo på lur i sina berghålor och väntade på den dag, då de skulle höra skott och upprorslarm från Diamante. Då skulle de störta sig öfver staden med brand och mord och gå fram i spetsen för hela det hungrande folket såsom plundringens generaler och anförare.

Donna Micaela hade hela denna höst att vårda både sin far och don Ferrante, som lågo sjuka månad efter månad. Man hade dock sagt henne, att det på intet sätt var någon fara för deras lif.

Hon var mycket glad öfver att få behålla don Ferrante i lifvet, ty det var hennes enda hopp, att[147] människorna ända in i det sista skulle ha försyn för honom, som var af en gammal och vördad ätt.

Där hon satt vid sjukbädden, gick hennes längtan mycket ofta till Gaetano och mångfaldiga voro de gånger, då hon önskade, att han skulle vara hemma. Hon skulle ej känna ångest och dödsfruktan, om han åter stode inne på sin verkstad. Då skulle hon icke hafva kunnat erfara något annat än trygghet och frid.

Äfven nu, då han var så långt borta, var han den, som hon i tankarna uppsökte, då skräcken ville drifva henne till vansinne. Hon hade dock ej fått ett enda bref från honom, medan han varit borta, så att hon stundom trodde, att han alldeles glömt henne. Andra tider åter visste hon säkert, att han älskade henne, ty hon kände sig så tvingad att tänka på honom, att hon förstod, att han i tankarna var henne nära och kallade henne.

Denna höst fick hon ändtligen ett bref från Gaetano. Ack ett sådant bref! Donna Micaelas första tanke var att bränna det.

Hon hade gått upp på takterrassen för att få vara ensam, då hon läste brefvet. Här uppe hade hon en gång hört Gaetanos kärleksförklaring. Och den hade ej alls gripit henne. Den hade hvarken värmt henne eller skrämt henne.

Men detta bref var något annat. Han bad, att hon skulle komma till honom, blifva hans, ge honom sitt lif. Då hon läste det, blef hon förskräckt öfver sig själf. Hon kände hur hon ville ropa ut i luften, »jag kommer, jag kommer,» och så bara ge sig åstad. Det drog henne, förde bort henne.

[148]

»Låt oss vara lyckliga!» skref han. »Vi förspilla tiden, åren gå. Låt oss vara lyckliga!»

Han beskref för henne hur de skulle lefva. Han berättade henne om andra kvinnor, som lydt kärleken och blifvit lyckliga. Han skref lika lockande som öfvertygande.

Men det var ej just innehållet, det var kärleken, som glödde och brann i brefvet, som betog henne. Den steg upp från papperet, som en berusande rökelse, och hon kände hur den genomträngde henne. Het längtan var det, som talade ur hvarje ord.

Nu var hon ej mer ett helgon för honom, som hon varit förr. Det kom bedöfvande oväntadt detta efter ett par års tystnad. Och hon blef ängslig öfver att det tjusade henne.

Hon hade aldrig tänkt sig kärleken sådan. Skulle hon också tycka om den sådan? Hon fann med ångest, att hon skulle tycka om den.

Och så straffade hon både sig själf och honom med att skrifva ett strängt svar. Det var moral, moral, det var ingenting annat än moral. Hon var stolt, då hon hade skrifvit det. Hon förnekade ej, att hon älskade honom, men kanske Gaetano ej skulle kunna finna kärleksorden, de voro så inbäddade i förmaningar. Han måtte ej heller ha funnit dem. Han skref ej flere bref.

Men nu kunde donna Micaela ej vidare tänka på Gaetano som skydd och stöd. Nu var han farligare än männen från inlandet.

Och det kom med hvarje dag allt hårdare budskap till Diamante. Nu började alla skaffa[149] vapen. Och fastän det var förbjudet att äga sådana, buros de dock i hemlighet af alla människor.

Alla resande begåfvo sig från ön, men i stället sändes det ena tusentalet af trupper efter det andra dit öfver från Italien.

Socialisterna talade och talade. De voro då besatta af onda andar, de kunde ej nöja sig utan att kalla fram olyckan!

Ändtligen hade upprorsmännen fått dagen bestämd, då stormen skulle bryta lös. Hela Sicilien, hela Italien skulle resa sig. Det var icke endast hot numera, det var verklighet.

Så kommo allt flere trupper från fastlandet. Och de flesta voro neapolitanare, som lefva i evig fejd med sicilianarna. Och nu kom budskap om att ön hade blifvit satt utom lagen. Där skulle ej mer vara domstolar, endast krigsrätter. Och folket sade, att soldaterna skulle ha frihet att plundra och mörda så mycket dem lysste.

Ingen visste hvad som skulle ske. Skräcken tycktes göra alla vansinniga. Inlandsbönderna reste förskansningar uppe bland bergen. I Diamante stodo männen i stora klungor samlade på torget, stodo där dag efter dag utan att gå på arbete. Det såg förfärligt ut med dessa klungor af män, som voro klädda i mörka mantlar och slokhattar. De stodo väl alla och drömde om den stund, då de skulle få plundra sommarpalatset.

Ju närmare man kom till dagen, då upproret skulle bryta ut, desto sjukare blef don Ferrante. Och donna Micaela började frukta, att han skulle dö.

Det syntes henne som ett tecken, att hon var förutbestämd till undergång, att hon skulle förlora[150] också don Ferrante. Hvem skulle hafva någon försyn för henne, då han ej mer lefde?

Hon vakade öfver honom. Hon och alla kvarterets kvinnor sutto i tysta böner omkring hans bädd.

Men en morgon, hän emot sextiden, dog don Ferrante. Och donna Micaela sörjde honom, därför att han hade varit hennes ende beskyddare, och den ende, som kunnat rädda henne från undergången, och hon ville hedra döden så, som det ännu är brukligt i Diamante.

Hon lät öfverdraga likrummet med svart och stänga alla luckor för att det glada solljuset ej skulle komma in i rummen.

Hon lät också släcka all eld på härden, och hon sände bud till en blind sångare, att han skulle komma till palatset hvarje dag och sjunga klagovisor.

Hon lämnade åt Giannita att sköta om cavaliere Palmeri för att hon själf skulle få sitta stilla i likrummet bland de tillskyndande kvinnorna.

Det var mot kvällen på dödsdagen, då alla förberedelser voro afslutade, och man endast väntade de hvites brödraskap, som skulle komma och föra bort liket. I likrummet var dödsstilla. Alla kvarterets kvinnor sutto där orörliga med förgrämda ansikten.

Donna Micaela satt blek i sin stora ångest och stirrade ofrivilligt på bårklädet, som var bredt öfver liket. Det var ett bårkläde, som hörde till ätten, familjevapnet var jättestort och prunkande broderadt på dess midt, och det hade silfverfransar och tjocka tofsar. Detta bårtäcke hade[151] aldrig bredts öfver någon annan än en Alagona. Det tycktes ligga där för att donna Micaela ej ett ögonblick skulle glömma, att hennes sista stöd hade fallit och att hon nu var ensam och utan skydd bland det rasande folket.

Nu kom någon in och anmälde, att den gamla Assunta var kommen. Den gamla Assunta, hvad önskade den gamla Assunta? Jo, hon var lofsägerska, hon brukade tala öfver de döde.

Donna Micaela lät Assunta komma in i rummet. Hon kom sådan, som hon var alla dagar, då hon satt och tiggde på domtrappan, samma lappade klädning och samma urblekta hufvuddok och samma kryckkäpp.

Liten och med krökt rygg, haltade hon fram till kistan. Hon hade ett hopskrumpet ansikte, hopfallen mun och slocknade ögon. Donna Micaela sade sig, att det var hjälplösheten och vanmakten, som hade kommit in i rummet.

Den gamla höjde sin röst och började tala i hustruns namn.

»Min herre är död, och jag är ensam. Han, som upphöjde mig till sin sida är död. Hur vidunderligt är det ej, att mitt hem har mist sin härskare! — Hvarför äro luckorna för dina fönster stängda? säga de förbigående. — Jag svarar, jag tål ej, att se ljuset, därför att min sorg är stor, min sorg är trefaldig. — Hvad, äro så många af din släkt bortburna af de hvite? — Nej, ingen af min släkt är död, men jag har mistat min man, min man, min man.»

Den gamla Assunta behöfde ej säga mera. Donna Micaela brast ut i klagan. Hela rummet[152] fylldes af klagoljud från de instämmande kvinnorna. Ty det är ingen sorg sådan som att mista en man. De, som voro änkor, tänkte på hvad de hade förlorat, och de, som ännu ej voro det, tänkte på den tiden, då de ej skulle kunna röra sig på gatan, därför att ingen man ledsagade dem, då de skulle vara lämnade åt ensamhet, fattigdom, glömska, då de ingenting skulle vara, ingenting betyda, då de skulle blifva världens utkastade barn, därför att de ej mer hade en man, därför att ingenting mer gaf dem rätt att lefva.

[...]

Det var långt framme i december, dagarna mellan jul och nyår.

Det var ännu samma fara för uppror, och man hörde ännu samma skrämmande rykten. Det berättades, att Falco Falcone hade samlat ett helt röfvarband ute i stenbrottet och att han endast låg och väntade på den dag, som var bestämd för upproret, för att bryta in öfver Diamante och plundra det.

Det berättades ock, att folket i flera af de små bergstäderna hade rest sig, rifvit ned tullstationerna vid stadsportarna och drifvit bort tullkarlarna.

Man visste också att berätta, att trupperna drogo från stad till stad, arresterade alla misstänkta och sköto ned dem i hundratal.

Hvarje människa sade, att man måste strida. Man kunde ej låta sig mördas af dessa italienare utan att försöka göra motstånd.

[153]

Under allt detta satt donna Micaela fängslad vid sin fars sjukbädd, såsom hon förut suttit vid don Ferrantes. Hon kunde ej fly från Diamante, och ångesten växte inom henne så, att hon var ingenting annat än skälfvande fruktan.

Det sista och svåraste af alla ångestbudskap, som nått henne, hade varit om Gaetano.

Ty då don Ferrante hade varit död endast en vecka, hade Gaetano kommit hem. Och detta hade ingalunda väckt hennes förfäran, utan det hade gladt henne. Hon hade jublat öfver att ändtligen hafva någon i sin närhet, som kunde beskydda henne.

På samma gång beslöt hon, att hon alls ej skulle taga emot Gaetano, om han kom och sökte henne. Hon kände, att hon ännu tillhörde den döde. Hon ville helst ej se Gaetano förr än om ett år.

Men då Gaetano varit hemma i åtta dagar utan att komma till sommarpalatset, frågade hon Giannita efter honom. »Hvar är Gaetano, är han törhända redan rest, efter som ingen talar om honom?»

»Ack, Micaela,» svarade Giannita, »ju mindre man talar om Gaetano, desto bättre för honom.»

Hon berättade donna Micaela, såsom hade hon berättat en stor skam, att Gaetano hade blifvit socialist.

»Han har blifvit alldeles förvandlad där borta i England,» sade hon. »Han tillber ej mera hvarken Gud eller helgonen. Han kysser icke kyrkoherden på hand, då han möter honom. Han säger till alla människor, att de ej mer skola betala tull vid[154] stadsporten. Han uppmanar bönderna att ej betala sina arrenden. Han har vapen med sig. Han har kommit hem för att sätta upproret i gång, för att hjälpa banditerna.»

Hon behöfde ej säga mer för att donna Micaela skulle genomisas af större förfäran än hon någonsin förut känt.

Detta var det, som höstens kvalmfyllda dagar hade bådat. Just han skulle det bli, som skakade ned blixten ur molnen. Att hon ej väntat detta för länge sedan!

Detta var straff och hämnd. Just han skulle det bli, som kallade fram olyckan.

Dessa sista dagar hade hon varit lugnare. Hon hade hört, att alla socialister rundt om på ön hade blifvit fängslade. Och alla de små upprorslågorna, som tändts borta i bergstäderna, hade snabbt blifvit kväfda. Det hade nästan sett ut, som skulle upproret gå om intet.

Men nu var den siste Alagona kommen, och honom skulle folket följa. Det skulle komma rörelse i de svarta grupperna på torget. Männen i linnedräkterna skulle gå öfver Simeto. Falco Falcones röfvarband skulle klättra upp ur stenbrottet – – – –

[...]

Nästa kväll talade Gaetano på torget. Han hade suttit vid torgbrunnen och hade sett på hur människorna kommo för att hämta vatten. Det var nu i två år han måst umbära glädjen att se de smärta flickorna lyfta de tunga vattenkrukorna[155] på hufvudet och vandra bort med fasta, högtidliga steg.

Men det var ej endast de unga flickorna, som kommo till brunnen, utan folk af alla åldrar. Och då han nu såg huru fattiga och olyckliga de flesta voro, började han tala med dem om framtiden.

Han lofvade dem, att det snart skulle bli bättre tider. Han sade till den gamla Assunta, att hon hädanefter skulle få sitt dagliga bröd, utan att behöfva bedja någon människa om en allmosa. Och då hon sade, att hon ej förstod hur detta skulle kunna ske, frågade han henne nästan med vrede, om hon ej visste, att tiden nu var kommen, då ingen ålderstigen och intet barn skulle vara utan huld och skydd.

Han pekade på den gamle stolmakaren, som var lika fattig som Assunta och därtill mycket sjuk, och han frågade om hon trodde, att man längre kunde uthärda, att det ej fanns fattigförsörjning och sjukhus. Kunde hon ej förstå, att detta omöjligt kunde fortfara. Kunde de ej alla förstå, att hädanefter skulle det blifva sörjdt för de gamle och sjuke.

Han såg också några barn, om hvilka han visste, att de mest lefde af krasse och syra, som de insamlade vid flodbrädden och vägkanten, och han lofvade att hädanefter skulle ingen behöfva svälta. Han lade handen på barnens hufvud och bedyrade så stolt, som hade han varit furste af Diamante, att de ej mer skulle sakna bröd.

De visste ingenting i Diamante, sade han, de voro okunniga, de förstodo ej, att en ny välsignad[156] tid var kommen, de trodde, att detta gamla elände alltjämt skulle fortfara.

Under det att han sålunda tröstade de fattiga, hade allt fler och fler samlats omkring honom, och han sprang helt hastigt upp, ställde sig på brunnskaret och började tala.

Hur kunde de, sade han, vara så enfaldiga och tro, att intet bättre skulle komma? Skulle människorna, som ägde hela jorden, nöja sig med att låta de gamle svälta och låta barn växa upp till uslingar och brottslingar?

Visste de ej, att det fanns skatter i bergen och och i hafvet och i marken? Hade de aldrig hört, att jorden var rik? Trodde de, att hon ej kunde nära sina barn?

De skulle ej mumla emellan sig och säga, att det var omöjligt att ordna sakerna annorlunda. De skulle ej tro, att det måste finnas rika och fattiga. Ack, de visste då ingenting! De kände icke sin moder jorden. Trodde de, att hon hatade någon af dem? De hade då lagt sig på marken och hört jorden tala? De hade sett henne skrifva lagar? De hade hört henne fälla domslut? Hon hade befallt somliga att svälta och somliga att förgås af vällefnad.

Hvarför lyfte de ej upp sina öron och lyssnade till de nya läror, som gingo fram genom världen? Ville de ej ha det bättre? Tyckte de då om sina lumpor? Voro de nöjda med syra och krasse? Ville de ej äga tak öfver hufvudet?

Och han sade dem, att det gjorde intet, intet, om de nekade att tro på den nya tiden, som var i sin uppgång. Den skulle komma till dem ändå.[157] De behöfde ju ej lyfta solen ur hafvet om morgonen. Den nya tiden skulle komma till dem, som solen kom, men hvarför ville de ej vara med om att möta den? Hvarför stängde de sig inne och fruktade för det nya ljuset?

Han talade länge på detta sätt, och allt flere och flere af det fattiga folket i Diamante samlades omkring honom.

Men ju längre han fortfor, desto skönare formade sig hans tal, och desto klarare blef hans röst.

Det kom eld i hans ljusklara ögon, och för folket, som blickade upp till honom, syntes han skön som en ung furste.

Han var som en af de forne, mäktiga herrarna af hans stam, som hade ägt makt att skänka lycka och guld till alla människor i sitt vida land. De trodde honom, då han sade, att han hade lycka att ge dem. De kände sig tröstade och glada öfver att deras unge herre älskade dem.

Då han slutat att tala, började de jubla och ropa till honom, att de ville följa honom och göra hvad han befallde dem.

Han hade tagit väldet öfver dem på ett enda ögonblick. Han var så skön och så härlig, att de ej förmådde motstå honom. Och hans tro var sådan, att den betog och betvingade.

Den natten var det ej en enda fattig människa i Diamante, som ej trodde, att Gaetano skulle skänka henne sorgfria och lyckliga dagar. Den natten läste de välsignelser öfver honom, alla de, som bodde i lider och uthus. Den natten lade sig de hungriga i viss tro, att det nästa dag skulle[158] stå bord dignande af rätter, uppdukade för dem, då de vaknade.

Ty då Gaetano talade, var hans makt sådan, att han kunde öfvertyga den gamle, att han var ung, och den frysande, att han var varm. Och man kände, att hvad han lofvade, det måste komma.

Han var den nya tidens furste. Hans händer voro gifmilda, och under och välsignelser skulle strömma ned öfver Diamante, sedan han kommit åter.

[...]

Nästa dag inemot solnedgången kom Giannita in i sjukrummet och hviskade till donna Micaela: »Det är uppror borta i Paternó. De skjuta sedan flera timmar, och man kan höra det ända hit. Det har redan gått bud till Catania efter trupper. Och Gaetano säger, att det skall bryta löst äfven här. Han säger, att det skall bryta löst i alla Etnastäder på en gång.»

Donna Micaela tecknade åt Giannita, att hon skulle stanna hos hennes far, och hon gick själf öfver gatan och in i donna Elisas bod.

Donna Elisa satt bakom disken vid sin båge, men hon arbetade ej. Tårarna föllo tunga och täta, så att hon hade måst upphöra att brodera.

»Hvar är Gaetano?» sade donna Micaela alldeles utan omsvep. »Jag måste tala med honom.»

»Gud gifve dig lycka till att tala med honom,» svarade donna Elisa. »Han är i trädgården.»

Hon gick ut öfver gårdsplanen och in i den muromgifna trädgården.

[159]

I trädgården funnos många gångar, som löpte små och slingrande från terrass till terrass. Där funnos också en mängd bersåer och grottor och hvilplatser. Och där var så tätt af stela agaver och täta dvärgpalmer och styfbladiga ficus och rododendron, att man ej kunde se två steg framför sig. Donna Micaela gick länge på dessa otaliga gångar, innan hon kunde finna Gaetano. Och ju längre hon gick, desto otåligare blef hon.

Ändtligen fann hon honom längst nere i trädgården. Hon fick se honom på den nedersta terrassen, som var utbyggd på en af stadsmurens bastioner. Där satt Gaetano i god ro och arbetade med mejsel och hammare på en statyett. Då han fick se donna Micaela, kom han emot henne med framsträckta händer.

Hon gaf sig knappast tid att hälsa på honom. »Är det sanning,» sade hon, »att ni är kommen hem för att fördärfva oss?» Han började skratta. »Sindacon har varit här,» sade han. »Kyrkoherden har varit här. Kommer nu också ni?»

Det sårade henne, att han skrattade och att han talade om kyrkoherden och sindacon. Det var väl dock annat, och mera, att hon kom.

»Vill ni säga mig,» frågade hon stelt, »om det är sant, att vi skola få uppror i kväll?» — »Ånej,» svarade han, »vi skola intet uppror få.» Och han sade detta i en sådan ton, att det nästan gjorde henne ondt om honom.

»Ni gör donna Elisa bra mycken sorg,» bröt hon ut. — »Och äfven er, inte sant?» sade han med lätt hån. »Jag gör er alla mycken sorg. Jag är den förlorade sonen, jag är Judas. Jag är[160] straffängeln, som drifver er ut ur detta paradis, där man äter gräs.»

Hon svarade: »Kanske tycka vi, att det, som är, är bättre än att bli skjutna af soldaterna.» — »Ja visst, det är bättre att svälta ihjäl. Det är man van vid.» — »Det är ej heller roligt att bli mördad af banditerna.» — »Men hvarför i all världen låter man banditerna finnas, om man ej vill bli mördad af dem?» — »Ja, jag vet ju,» sade hon allt häftigare, »att ni vill, att alla rika skola förgås.»

Han svarade ej genast, utan stod och bet sig i läppen för att ej förifra sig. »Låt mig få tala med er, donna Micaela!» sade han till sist. »Låt mig förklara för er!»

I detsamma tog han på sig en tålig min. Han talade socialism med henne, så tydlig och enkel, att ett barn borde ha förstått.

Dock var det långt ifrån, att hon kunde följa med. Hon hade kanske kunnat, men hon ville ej. Hon ville ej just då höra talas om socialismen.

Det hade blifvit henne så underbart, då hon fått se honom. Marken hade börjat gunga under henne. Och något härligt och lycksaligt hade gått fram genom henne och alldeles betagit henne. »Gud, det är han, som jag älskar,» sade hon till sig själf. »Det är verkligen han.»

Innan hon sett honom, hade hon mycket väl vetat hvad hon skulle säga till honom. Hon skulle ha fört honom åter till hans barndomstro. Hon skulle hafva visat honom, att denna nya lära var afskyvärd och förfärlig. Men då kom kärleken. Den gjorde henne förvirrad och dum. Hon kunde[161] ingenting svara honom. Hon satt endast och förvånade sig öfver att han kunde tala.

Hon undrade om han nu var mycket vackrare än förr. Förr hade hon alls ej blifvit så förvirrad, då hon sett honom. Hon hade aldrig blifvit till den grad betagen. Eller var det detta, att han nu blifvit en fri, stark man. Hon blef rädd, då hon kände hur han kufvade henne.

Hon vågade ej säga emot honom. Hon vågade ej ens tala för att ej brista ut i gråt. Hade hon vågat tala, skulle hon icke hafva talat politik? Hon skulle hafva sagt honom hvad hon erfarit den dagen, då klockorna ringde. Eller hon hade bedt, att hon skulle få kyssa hans hand. Hon skulle ha velat säga honom hur hon drömt om honom. Hon skulle ha sagt, att om hon ej ägt honom att drömma om, hade hon ej kunnat uthärda att lefva. Hon skulle ha bedt att få kyssa hans hand af tacksamhet, därför att han skänkt henne lifvet under alla dessa år.

Om det ej skulle bli något uppror, hvarför talade han socialism? Hvad angick socialismen dem, som sutto ensamma i donna Elisas gamla trädgård? Hon satt och såg framåt en trädgårdsgång. Luca hade satt upp träbågar på ömse sidor om den och uppåt dessa slingrade nu girlander af lätta rosenskott, fulla af små knoppar och blommor. Alltid undrade man hvart man skulle komma, då man gick den stigen. Och man kom fram till en liten väderbiten amorin. Den gamle Luca hade bättre förstånd på tingen än Gaetano.

Medan de sutto där, gick solen ned, och Etna blef alldeles rosenrödt. Det var som hade[162] Etna rodnat af harm öfver det, som försiggick i donna Elisas trädgård. Det var i solnedgången, då Etna blef strålande rödt, som hon hade brukat tänka på Gaetano. Det var, som om de båda hade väntat honom. Och de hade båda sett för sig hur det skulle blifva, då Gaetano kom. Hon hade endast fruktat, att han skulle blifva alltför eldig och stormande vild. Och nu talade han endast om dessa gräsliga socialister, som hon afskydde och fruktade.

Han talade länge. Hon såg hur Etna bleknade och blef bronsbrunt, och så kom mörkret. Hon visste, att det skulle blifva månsken. Där satt hon alldeles stilla och hoppades på hjälp af månskenet. Själf kunde hon icke göra något. Hon var fullkomligt i hans våld. Men då månskenet kom, hjälpte icke det heller. Han fortfor att tala om kapitalister och arbetare.

Då tycktes det henne, som kunde det ej finnas mera än en förklaring till allt detta. Han måste hafva upphört att älska henne.

Plötsligen kom hon ihåg något. Det var för åtta dar sedan. Det var samma dag Gaetano kommit hem. Då hade hon kommit in i Giannitas rum, men hon hade gått så tyst, att Giannita ej hört henne.

Hon hade då sett Giannita stå som i hänförelse med uppsträckta armar och uppåtvändt ansikte. Och mellan händerna höll hon ett porträtt. Än förde hon det till sina läppar och kysste det, än sträckte hon upp det öfver sitt hufvud och såg upp till det i hänryckning. Och porträttet hade varit Gaetanos.

[163]

Då donna Micaela sett detta, hade hon dragit sig tillbaka, tyst som hon kommit. Och hon hade då endast tänkt, att det var synd om Giannita, om hon älskade Gaetano. Men nu, då Gaetano blott talade socialism, nu mindes hon detta.

Nu började hon tro, att också Gaetano älskade Giannita. Hon påminde sig, att de voro barndomsvänner. Han hade kanske älskat henne länge. Kanske han kommit hem för att gifta sig med henne. Donna Micaela kunde ingenting säga, hon hade ingenting att klaga öfver. Det var knappast en månad sedan hon skref till Gaetano, att det icke var rätt af honom att älska henne.

Han lutade sig nu fram emot henne, fångade hennes blickar och tvang henne ändtligen att lyssna till hvad han sade.

»Ni skall förstå, ni skall se och förstå, donna Micaela. Hvad vi behöfva här nere i södern är en pånyttfödelse, en uppryckelse, sådan som kristendomen var på sin tid. Upp med slafvarna, ned med herrarne! En plog, som vänder upp nya samhällslager! Vi måste så i ny jord, den gamla jorden är utsugen. De gamla ytlagren bära endast späd, eländig växtlighet. Låt grundjorden komma upp i ljuset och ni skall få se på annat!

Se, donna Micaela, hvarför lefver socialismen, hvarför har den icke gått under? Därför att den kommer med ett nytt ord. ’Tänk på jorden’, säger den, såsom kristendomen kom med ordet: ’Tänk på himlen’. Se er omkring! Se på jorden, är den ej allt hvad vi äga? Låt oss då inrätta oss här så, att vi blifva lyckliga. Hvarför, hvarför har man ej tänkt så förr? Det är därför att vi[164] sysslat så mycket med det där efteråt. Låt oss bli kvitt det där efteråt! Jorden, jorden, donna Micaela! Ah, vi socialister, vi älska henne! Vi tillbedja den heliga jorden, den stackars föraktade modern, som bär sorg, därför att hennes barn vilja uppstiga till himlen.

Tro ni mig, donna Micaela,» sade han, »det skall vara gjordt inom sju år. Då år nittonhundra bryter in, skall det vara färdigt. Då skola martyrer hafva blödt, då skola apostlar hafva talat, då skall skara efter skara hafva öfvergått. Vi, jordens rätta söner, skola äga segern. Och hon skall utbreda sig för oss i all sin ljufhet. Hon skall bära oss skönhet, bära oss njutning, bära oss kunskap, bära oss hälsa.»

Gaetanos röst började darra, och det låg tårar och skälfde i hans ögon. Han gick fram till randen af terrassen, och han sträckte ut armarna liksom för att omfamna den månskensbelysta jorden. »Du är så förbländande skön,» sade han, »så förbländande skön.»

Och donna Micaela tyckte sig för ett ögonblick känna hans ängslan öfver all den ångest, som krälade under denna yta af skönhet. Hon såg lifvet med last och lidande som en smutsig å, full med stinkande orenlighet, ringla fram genom denna skimrande skönhetsvärld.

»Och ingen kan njuta dig,» sade Gaetano, »ingen kan våga njuta dig. Du är otämd och full af nyck och ondska. Du är osäkerhet och våda, du är ånger och kval, du är brist och skam, du är tvång att förtrampa, du är allt, som kan nämnas[165] af förfäran, därför att människorna ej velat göra dig bättre.

Men din dag skall komma,» sade han jublande. »De skola en gång vända sig till dig med all sin kärlek. De skola ej vända sig till en dröm, som ingenting ger och ingenting förmår.»

Hon afbröt honom tvärt. Hon började frukta honom allt mer och mer.

»Det är således sant, att ni ej haft framgång i England?»

»Hvad menar ni?»

»Man säger, att den store mästaren, som miss Tottenham sände er till, har sagt, att ni. . . »

»Hvad har han sagt?»

»Att ni och era bilder passade i Diamante, men ej annorstädes.»

»Hvem säger sådant?»

»Man tror det, eftersom ni är så förändrad.»

»Eftersom jag nu är socialist.»

»Hvarför skulle ni vara det, om ni haft framgång?»

»Ah, hvarför...? Ni vet ej,» fortfor han skrattande, »att min mästare i England själf var socialist. Ni vet ej, att det är han, som infört mig i dessa åsikter ...»

Han afbröt sig och fortsatte ej ordväxlingen. Han gick bort till bänken, där han suttit, då hon kom, och hämtade en statyett. Han räckte den till donna Micaela. Han ville liksom säga: »Se själf, om ni har rätt.»

Hon tog den och höll upp den i månskensdagern. Det var en mater dolorosa i svart marmor. Hon kunde se den alldeles tydligt.

[166]

Hon kunde också känna igen den. Bilden bar hennes egna drag. Det berusade henne för ett ögonblick. I det nästa genomträngdes hon af fasa. Han, som var en socialist, han, som ej trodde, han vågade skapa en madonna! Och han hade gifvit bilden hennes drag. Han invecklade henne i sin synd.

»Jag har gjort den åt er, donna Micaela,» sade han.

Ah, eftersom den var hennes! Hon kastade den ut öfver balustradkanten. Den stötte mot den branta bergväggen, föll allt djupare, slog lös stenar och slog sig väl själf i stycken. Ändtligen hördes ett plaskande nere i Simeto.

»Med hvad rätt skär ni madonnor?» frågade hon Gaetano.

Han stod tyst. Han hade aldrig förr sett donna Micaela sådan.

I samma stund, som hon reste sig upp mot honom, hade hon blifvit hög och ståtlig. Skönheten, som hos henne alltid kom och gick som en orolig gäst, tronade på hennes ansikte. Hon såg kall och oböjlig ut, en kvinna, som var frestande att vinna och besegra.

»Ni tror då ännu på Gud, eftersom ni skär madonnor?» sade hon.

Han andades häftigt. Nu var det han, som var förlamad. Han hade varit troende själf. Han visste hur han sårat henne. Han såg, att han förspillt hennes kärlek. Han hade lagt en förfärlig, oändlig klyfta mellan dem.

Han måste tala, måste vinna henne öfver till sin sida.

[167]

Han började åter, men svagt och stapplande.

Hon lyssnade stilla en stund. Så afbröt hon honom nästan medlidsamt.

»Hur blef ni sådan?»

»Jag tänkte på Sicilien,» sade han undfallande.

»Ni tänkte på Sicilien,» upprepade hon tankfullt. »Och hvarför kom ni hem?»

»Jag kom hem för att göra uppror.»

Det var, som hade de talat om en sjukdom, en förkylning, som han ådragit sig, och som ju helt lätt skulle kunna botas.

»Ni kom hem för att fördärfva oss,» sade hon strängt.

»Som ni vill, som ni vill,» sade han medgörligt. »Ni kan ju kalla det så. Som allt nu går, har ni väl rätt att kalla det så. Ah, om man ej gifvit mig oriktiga underrättelser, om jag ej kommit en vecka för sent! Är det ej likt oss, sicilianare, att låta regeringen förekomma oss. Då jag kom, voro redan cheferna arresterade, ön besatt af fyrtio tusen man. Allt förbi!»

Det ljöd besynnerligt tomt inom honom, då han sade detta »allt förbi». Och för detta, som ingenting kunnat bli, hade han förspillt lyckan. Hans åsikter och principer tycktes honom nu vara torra spindelväfvar, som fångat honom. Han ville rifva sig lös för att nå henne. Hon var det enda verkliga, det enda som var hans. Så hade han känt det förr. Det kom tillbaka nu. Hon var det enda i världen.

»De strida ändock i Paternó i dag.»

[168]

»Det har varit en tvist vid stadsporten,» sade han. »Det är ingenting. Om jag hade kunnat tända hela Etna, hela stadskransen rundt om Etna! Då hade man ändock förstått oss. Man skulle ha lyssnat till oss. Nu skjuter man endast ned några bondhopar för att få några hungriga munnar mindre. Man ger oss ej en enda eftergift.»

Han slet i sin spindelväf. Kunde han våga att gå fram till henne, säga henne, att allt det där var likgiltigt. Han behöfde ju ej tänka på politik. Han var konstnär, han var fri. Och han ville äga henne.

I denna stund var det, som om luften bäfvat. Ett skott rullade fram genom natten, så ett till, ett till.

Hon kom fram till honom och grep honom om handleden. »Är detta upproret?» frågade hon.

Skott på skott kom dånande. Så hördes rop och bullret af en folkhop, som rusade nedåt gatan.

»Det är upproret, det måste vara upproret. Ah, lefve, lefve socialismen!»

Det kom jubel öfver honom. Hela tron på hans sak kom åter. Henne också skulle han vinna. Kvinnor hafva aldrig nekat att tillhöra segraren.

De skyndade båda utan ett ord vidare upp genom trädgården till porten. Där började Gaetano svära och ropa. Han kunde ej komma ut. Det var ingen nyckel i låset. Han var instängd i trädgården.

Han såg sig om. Det var höga murar på tre sidor och på den fjärde var bråddjupet. Det var ingen utväg för honom. Men från staden hördes[169] det förfärligaste larm. Det var folk, som rusade till och från, det var skott och skri. Och man hörde dem tjuta: »Lefve friheten, lefve socialismen!» Han kastade sig upp mot porten och nästan tjöt, äfven han. Han var fångad. Han fick ej vara med.

Donna Micaela kom upp till honom så raskt hon förmådde. Nu, sedan hon hört honom, tänkte hon ej mer på att hålla honom tillbaka.

»Vänta, vänta!» sade hon. »Det är jag, som har tagit nyckeln.»

»Ni, ni!» sade han.

»Jag tog honom, då jag kom. Det föll mig in att jag kunde hålla er instängd här, om ni skulle vilja göra uppror. Jag ville rädda er.»

»Hvilka dårskaper!» sade han och ryckte nyckeln till sig.

Medan han stod och famlade för att finna nyckelhålet, fick han ännu tid att säga något.

»Hvarför vill ni icke rädda mig nu?»

Hon svarade ej.

»Kanske för att er Gud skall få ett tillfälle att fördärfva mig.»

Hon teg alltjämt.

»Vågar ni ej skydda mig för hans vrede?»

»Nej, jag vågar ej,» sade hon stilla.

»Ni troende äro förfärliga,» sade han.

Han kände, att hon kastade bort honom. Det isade honom och förtog honom modet, att hon ej gjorde ett enda försök att förmå honom att stanna. Han vred nyckeln fram och åter utan att kunna öppna, förlamad af att hon stod där blek och kall bakom honom.

[170]

Han kände då plötsligen hennes armar om sin hals och hennes läppar, som sökte hans.

I detsamma for porten upp, och han rusade bort. Han ville ej hafva hennes kyssar, som endast invigde honom till döden. Hon var honom spöklikt hemsk i sin gamla tro. Han störtade bort likt en flyende.

XI.
San Sebastiani fest.

[171]
[...]

Då Gaetano rusat bort, stod donna Micaela en lång stund kvar i donna Elisas trädgård. Hon stod där alldeles som förlamad och kunde hvarken känna eller tänka.

Då kom plötsligen till henne den tanken, att Gaetano och hon ej voro ensamma i världen. Hon kom ihåg sin far, som låg sjuk och som hon glömt under så många timmar.

Hon gick genom gårdsporten ut på corson, som låg öde och tom. Larm och skott hördes ännu långt borta, och hon sade till sig själf, att man måtte strida nere vid Porta Etnea.

Öfver sommarpalatsets fasad göt sig det klaraste månsken, och det förvånade henne, att vid denna tid och i denna natt balkongdörrarna stodo öppna och att fönsterluckorna ej voro tillstängda. Än mer undrade hon öfver att porten stod på vid gafvel och att boddörren var vidöppen.

Då hon gick in genom porthvalfvet, såg hon ej där den gamle portvakten Piero. Gårdslyktan[172] var ej tänd, och icke en människa fanns på gården.

Hon gick uppför trappan till galleriet, och hennes fot stötte emot något hårdt. Det var en liten bronsvas, som eljest hade sin plats inne i musiksalen. Några steg högre upp hittade hon en knif. Det var en slidknif med lång, dolklik klinga. Då hon lyfte upp den, rullade ett par mörka droppar ned från eggen. Hon förstod, att det måste vara blod.

Och likaledes förstod hon, att det, som hon fruktat hela hösten, nu hade skett. Banditerna hade varit inne i sommarpalatset för att plundra. Och alla där, som kunnat fly, hade flytt, men hennes far, som ej kunde komma ur sin bädd, måste nu vara mördad.

Det var omöjligt för henne att veta om ej röfvarna ännu funnos kvar i huset. Men nu, då hon var midt inne i den största fara, försvann hennes skräck, och hon skyndade vidare, utan att tänka på att hon var ensam och försvarslös.

Hon gick fram genom galleriet och kom in i musiksalen. Där föllo breda månskensstrimmor in öfver golfvet och midt i en af dessa strimmor låg en människa orörligt utsträckt.

Donna Micaela böjde sig ned öfver denna orörliga kropp. Det var Giannita. Hon var mördad, hon hade ett djupt gapande sår i halsen.

Donna Micaela lade kroppen tillrätta, korsade händerna öfver bröstet, och slöt till ögonen. Hon fick därvid blod på sina händer, och då hon kände detta ljumma, klibbiga blod, började hon gråta. »Ack, min goda, älskade syster,» sade hon alldeles[173] högt, »det är ditt unga lif, som har flutit bort med detta blod. Genom hela din lefnad har du älskat mig, och nu har du gjutit ditt blod, under det att du försvarat mitt hus. Är det för att straffa min hårdhet, som Gud har tagit dig bort ifrån mig? Är det därför att jag ej unnade dig att älska den jag älskade, som du gått bort från mig? Ack, syster, syster, kunde du ej straffa mig mindre hårdt?»

Hon böjde sig fram och kysste den dödas panna. »Du tror det icke,» sade hon. »Du vet, att jag alltid varit dig trogen. Du vet, att jag älskat dig.»

Hon påminde sig, att den döda nu var skild från detta jordiska och att det ej var ånger och vänskapsförsäkringar hon behöfde. Och hon läste ett par böner öfver liket, eftersom det enda hon kunde göra för sin syster var, att med fromma tankar stöda den flyktande andens färd upp till Gud.

Därpå gick hon vidare, ej mer rädd för något, som kunde hända henne själf, men i obeskriflig ångest för det, som kunde hafva vederfarits hennes far.

Då hon ändtligen kommit igenom de långa salarna i praktvåningen och stod vid dörren till sjukrummet, famlade hennes händer länge efter låset, och då hon funnit det, hade hon ej krafter att vrida om nyckeln.

Då ropade hennes far inne från sitt rum och frågade hvem som kom. När hon hörde hans röst och förstod, att han lefde, kände hon det, som om allt i hennes inre darrade och brast och förlorade förmågan att tjäna henne. På en gång[174] sveko henne både hjärna och hjärta, och musklerna kunde ej mer hålla henne upprätt. Hon hann ännu tänka på att detta kom sig däraf, att hon lefvat i sådan förfärlig spänning. Och med en egendomlig känsla af befrielse sjönk hon ned i en lång svimning.

Donna Micaela vaknade ur sin vanmakt inemot morgonen. Då hade mycket händt. Tjänarna hade kommit fram från sina gömställen, och de hade gått efter donna Elisa. Hon hade tagit vård om det öfvergifna palatset, hade skickat efter polis och sändt bud till de hvites brödraskap. Och dessa hade burit Giannitas lik till hennes mors hus.

Då donna Micaela vaknade, fann hon sig ligga på soffan i ett rum utanför hennes fars. Ingen var hos henne, men därinne hos sin far hörde hon donna Elisa tala.

»Min son och min dotter,» sade donna Elisa snyftande, »jag har förlorat både min son och min dotter.»

Donna Micaela försökte att resa sig, men hon kunde ej. Hennes kropp låg ännu kvar i dvala, fastän själen hade vaknat.

»Cavaliere, cavaliere,» sade donna Elisa, »kan ni förstå detta? Här komma banditer från Etna, insmygande i Diamante. Här komma banditer, som skjuta på tullhuset och ropa: ’Lefve socialismen.’ Och de göra detta endast för att skrämma människorna bort från gatan och för att locka karabiniererna ned till Porta Etnea. Det är icke en enda man ifrån Diamante med om detta. Det är banditer, som ställa till alltsammans, för att komma åt att plundra hos miss Tottenham och[175] hos donna Micaela, hos två kvinnor, cavaliere! Hvad hafva de trott dessa herrar officerare, som sutto i krigsrätten? Hafva de trott, att Gaetano var i förbund med banditerna? Sågo de då ej, att han var en herreman, en äkta Alagona, en konstnär? Hur hafva de kunnat döma honom?»

Donna Micaela lyssnade med förskräckelse, men hon sökte inbilla sig, att hon ännu drömde. Hon tyckte sig höra Gaetano fråga om hon offrade honom åt Gud? Hon tyckte sig själf svara, att hon gjorde det. Nu drömde hon om hur det skulle vara, ifall han verkligen blifvit tillfångatagen. Något annat kunde det ej vara.

»Hvad är detta för en olycksnatt?» sade donna Elisa. »Hvad är det, som flyger omkring i luften och gör folk galna och förvirrade? Ni har sett Gaetano, cavaliere. Han har ju alltid varit häftig och eldig, men han har ej varit utan förstånd, han har ej varit utan sinnen och sans. Men i natt störtar han sig rätt i famnen på trupperna. Ni vet, att han ville göra uppror, ni vet, att han var hemkommen för att göra uppror. Och då han hör, att det skjutes, och man ropar ’lefve socialismen’, blir han vild och yr. Han säger till sig själf, att det är upproret, och han rusar nedåt gatan för att få vara med. Och han ropar under tiden ’lefve socialismen’ allt hvad han förmår. Och så möter han en stor mängd soldater, en hel här. Ty de voro på väg till Paternó, men hörde skjutandet från vägen och tågade in här för att se hvad som var på färde. Och Gaetano kan ej mer känna igen en soldatmössa. Han tror, att det är upprorsmännen, han tror, att det är himmelens[176] änglar, och han rusar in ibland dem och låter dem fånga sig. Och dessa, som förut hafva uppfångat alla banditerna, då de smögo sig bort med sina bylten, lägga nu också hand på Gaetano. Och de gå genom staden och finna allt lugnt, men innan de draga bort, hålla de dom öfver sina fångar. Och de döma Gaetano som de andra, döma honom, som dem, hvilka gjort inbrott och mördat kvinnor. Hafva de icke förlorat förståndet, cavaliere?»

Donna Micaela kunde ej höra hvad hennes far svarade. Hon ville själf fråga tusen frågor, men hon var ännu förstenad och kunde ej röra sig. Hon undrade om Gaetano hade blifvit skjuten.

»Hvad mena de med att döma honom till tjugonio års fängelse?» sade donna Elisa. »Tro de, att han skall kunna lefva så länge eller att någon, som älskar honom, skall kunna lefva så länge? Han är död, cavaliere, död för mig såsom Giannita.»

Donna Micaela kände det, som om starka fjättrar bundo henne, för att hon ej skulle kunna undkomma. Detta var värre, tyckte hon, än om hon blifvit fastbunden vid en skampåle och piskad.

»Det är mina gamla dagars hela glädje, som är tagen ifrån mig,» sade donna Elisa. »Både Giannita och Gaetano! Jag har alltid väntat, att de skulle komma att gifta sig. Det skulle hafva passat så väl, därför att de båda voro mina barn och älskade mig. För hvad skall jag nu lefva, då jag ej har någon ungdom omkring mig? Det var ofta mycket fattigt för mig på den tiden, då Gaetano kom till mig, och man sade mig, att jag skulle ha det bättre, om jag vore ensam. Men jag svarade: ’Det gör mig intet, intet, om jag endast får ha[177] ungdom omkring mig.’ Och jag tänkte på att då han blefve vuxen, skulle han skaffa sig en ung hustru, och så skulle de få små barn, och jag skulle aldrig behöfva sitta som en ensam och onyttig gammal människa.»

Donna Micaela låg och tänkte på att hon hade kunnat rädda Gaetano, men ej velat göra det. Men hvarför hade hon ej velat? Det syntes henne nu alldeles ofattbart. Hon började räkna upp för sig alla de skäl, som hon haft för att låta honom störta sig i fördärfvet. Han var en gudsförnekare och socialist, och han ville ställa till uppror. Och detta hade vägt upp allt annat, då hon öppnat trädgårdsporten för honom. Det hade också vägt upp hennes kärlek. Nu förstod hon det ej. Det var, som om en vågskål full af fjäder hade kunnat väga upp en vågskål full af guld.

»Min vackre gosse,» sade donna Elisa, »min vackre gosse! Han var redan en stor man där borta i England, och han kom hem för att hjälpa oss fattiga sicilianare. Och nu hafva de dömt honom som en bandit. Man säger, att de voro nära att skjuta honom, såsom de sköto de öfriga. Kanske hade det varit bättre, om de gjort det, cavaliere. Det hade varit bättre att få bädda ned honom på kyrkogården än att veta honom i fängelse. Hur skall han kunna genomgå allt sitt lidande? Han skall ej kunna uthärda, han skall bli sjuk, han skall snart vara död.»

Då hon sade detta, slet sig donna Micaela lös ur sin bedöfning och reste sig upp från soffan. Hon stapplade genom rummet och kom in till sin[178] far och donna Elisa, dödsblek som den stackars mördade Giannita. Hon var så svag, att hon ej vågade gå fram på golfvet, utan hon stod kvar vid dörren och stödde sig mot dörrposten.

»Det är jag,» sade hon, »donna Elisa, det är jag...»

Orden ville ej komma fram öfver hennes läppar. Hon knöt händerna i förtviflan öfver att hon ej kunde tala.

Donna Elisa var ögonblickligen framme hos henne. Hon lade armen om henne för att stöda henne, utan att bry sig om att donna Micaela sökte skjuta henne ifrån sig.

»Ni skall förlåta mig, donna Elisa,» sade hon med knappt hörbar röst. »Jag har gjort det.»

Donna Elisa hörde ej mycket på hvad hon sade. Hon såg, att hon hade feber, och trodde, att hon yrade.

Donna Micaelas läppar arbetade, och man såg, att hon ville tala om något, men det var endast få ord, som hördes. Det var omöjligt att förstå hvad hon menade. »Mot honom, som mot min far,» sade hon, gång på gång. Och så sade hon något om att alla dem, som älskade henne, störtade hon i olycka.

Donna Elisa hade fått henne ned på en stol, och där satt donna Micaela och kysste hennes gamla rynkiga händer och bad henne förlåta hvad hon gjort.

Ja visst, ja visst, donna Elisa förlät henne.

Donna Micaela såg henne skarpt in i ansiktet med stora febervilda ögon och frågade om det var sant.

[179]

Det var visst sant.

Då lade hon sitt hufvud på donna Elisas axel och snyftade, och sedan tackade hon henne och sade, att hon ej kunde lefva, om hon ej finge hennes förlåtelse. Mot ingen hade hon syndat som mot henne. Kunde hon förlåta henne?

»Ja, ja,» sade donna Elisa gång på gång och visste ej annat, än att den andra yrade till följd af feber och förskräckelse.

»Det är något jag skulle säga dig,» sade donna Micaela. »Jag vet det, men du vet det ej. Du förlåter mig ej, om du får veta det.»

»Jo visst förlåter jag dig,» sade donna Elisa.

De talade på detta sätt länge utan att förstå hvarandra, men det var godt för gamla donna Elisa att den natten hafva någon att bädda ned och trösta och ge in stärkande örter och droppar. Det var godt för henne, att det ännu fanns någon, som kom och lade hufvudet mot hennes skuldra och grät öfver sin sorg.

[...]

Donna Micaela, som i nära tre år hade älskat Gaetano, utan en tanke på att de någonsin skulle komma att tillhöra hvarandra, hade vant sig vid en egendomlig sorts kärlek. Det var nog för henne, att hon visste, att Gaetano älskade henne. Då hon tänkte på detta, smög sig en ljuf känsla af trygghet och lycka genom henne. »Hvad gör det, hvad gör det?» sade hon, då hon led en motgång. »Gaetano älskar mig.» Han var alltid hos henne, uppmuntrade henne och tröstade henne. Han lefde[180] med i alla hennes tankar och förehafvanden. Han var själfva lifvets ande i henne.

Så snart donna Micaela hunnit skaffa sig hans adress, skref hon till honom. Då erkände hon för honom, att hon haft en fast tro på att han gått emot en olycka. Men hon hade fruktat så mycket för hvad han skulle komma att genomföra i världen, att hon ej vågat rädda honom.

Hon skref också om hur hon afskydde hans läror. Hon hycklade alls ej för honom. Hon sade, att äfven om han vore fri, så kunde hon ej blifva hans.

Hon fruktade honom. Han hade en sådan makt öfver henne, att om de blefve förenade, skulle han göra henne till socialist och gudsförnekare. Därför måste hon alltid lefva skild från honom för att kunna rädda sin själ.

Men hon bad och bönföll, att han trots allt detta ej skulle upphöra att älska henne. Han fick ej, han fick ej! Han kunde få straffa henne, på hvad sätt som helst, blott han ej upphörde att älska henne.

Han fick ej göra som hennes far. Det var kanske rimligt, att också han nu stängde sitt hjärta för henne, men han skulle ej. Han måste vara barmhärtig.

Om han visste hur hon älskade honom, om han visste hur hon drömde om honom!

Och hon berättade för honom, att han var ingenting mindre än själfva lifvet för henne.

»Måste jag dö, Gaetano?» frågade hon.

»Det är då ej nog, att dessa åsikter och läror skilja oss. Det är ej nog, att de fört dig i[181] fängelse. Skall du också upphöra att älska mig, därför att vi ej tänka lika?

Ack, Gaetano älska mig! Det leder till ingenting, det är intet hopp i din kärlek, men älska mig, jag dör, om du ej älskar mig.»

Donna Micaela hade ej förr afsändt detta bref, än hon började vänta på svaret. Hon trodde, att hon skulle få ett stormigt och vredgadt bref, men hon hoppades, att där skulle finnas ett enda ord, som visade henne, att han ännu älskade henne.

Men hon väntade i flera veckor utan att erhålla något bref från Gaetano.

Det hjälpte henne ej, att hon hvar morgon stod och väntade postbäraren ute på galleriet och nästan gjorde honom bedröfvad öfver att alltid nödgas säga, att han ej hade något för henne.

En dag gick hon själf till posten och bad med de mest bedjande ögon, att man skulle ge henne detta bref, som hon väntade. Det måste ju vara där, sade hon. Men kanske de ej kunnat läsa adressen, kanske det hade kommit i orätt fack? Och hennes mjuka, tiggande ögon bevekte postmästaren, så att hon fick söka igenom högar af gamla oafhämtade bref och vända upp och ned på alla postkontorets lådor. Men det tjänade alltsammans till intet.

Hon skref också nya bref till Gaetano; men intet svar kom.

Då började hon försöka tro hvad som syntes henne omöjligt. Hon sökte införa i sin själ medvetandet, att Gaetano hade upphört att älska henne.

[182]

Alltsom denna visshet blef större, började hon hålla sig instängd på sitt rum. Hon blef rädd för människor och satt helst ensam.

Dag efter dag blef hon maktlösare. Hon gick djupt böjd, och till och med hennes sköna ögon tycktes mista lif och glans.

Efter några veckor blef hon så försvagad, att hon ej mer kunde hålla sig uppe, utan måste ligga hela dagen på sin soffa. Hon var rof för ett lidande, som helt sakta tog bort all lifskraft från henne. Hon såg, att hon gick mot döden, och hon var rädd för att dö. Men hon kunde ingenting göra. Ett enda botemedel fanns för henne, men det kom ej.

Medan donna Micaela sålunda tycktes sakta glida bort ur lifvet, beredde man sig i Diamante att fira San Sebastiani fest, som infaller i slutet af januari.

Det var den största fest, som firades i Diamante, men på de senare åren, hade den ej blifvit högtidlighållen med sedvanlig prakt, därför att alltför stor nöd och dysterhet tyngt ned sinnena.

Men detta år, straxt efter det att upproret hade misslyckats och medan Sicilien ännu var uppfylldt af främmande trupper och medan folkets älskade hjältar försmäktade i fängelse, föreslog man att fira festen med all gammaldags ståt, ty nu, sade man, var det ej tid att försumma helgonen.

Och det fromma folket i Diamante beslöt, att där skulle hållas fest i åtta dagar och att San Sebastiano skulle firas med flaggning och dekorering[183] och med kappridter och bibliskt festtåg och illuminationer och sångartäflan.

Man grep sig an med stor brådska och ifver. Det fejades och skurades i hvarje hus. Man plockade fram de gamla processionskläderna, och man beredde sig att mottaga främmande från hela Etna.

Det enda hus i Diamante, där förberedelser ej gjordes, var sommarpalatset. Donna Elisa var djupt bedröfvad öfver detta, men hon kunde ej förmå donna Micaela att låta dekorera sitt hus. »Hur kan du begära, att jag skall kläda ett sådant sorgens hus i blommor och grönt?» sade hon. »Rosorna skulle fälla sina blad, om jag ville använda dem till att dölja den olycka, som härskar här.»

Men donna Elisa var helt inne i festen och väntade mycket godt af att man började fira helgonen som i forna dagar. Hon talade ej om annat än hur prästerna läto dekorera domkyrkans fasad på det gamla sicilianska sättet med silfverblommor och speglar. Och hon beskref festridten: så många skulle ryttarna bli, och så höga plymer skulle de hafva i hattarna, och så långa blomstervirade käppar med vaxljus i toppen skulle de bära i händerna.

Då första festdagen kom, var donna Elisas hus dekoreradt på det allra präktigaste. Där såg man Italiens grön-röd-hvita fana fladdra från taket, och röda gullfransade dukar med helgonets namnchiffer voro utbredda öfver fönsterbräden och balkongräcken. Men upp och ned för väggen löpte järneksgirlander, fästa i stjärnor och bågar,[184] och rundt om fönsterna smögo sig kransar, bundna af de små skära rosorna från donna Elisas trädgård. Rätt öfver ingången satt helgonets bild, inramad i liljor, och på tröskeln lågo cypresskvistar. Och hade man trädt in i huset, skulle man funnit det likaså prydt i det inre som på utsidan. Från källaren och till vinden var det fejadt och blomsterklädt, och på hyllorna i boden stod ej ett så litet eller obemärkt helgon, att det ej hade en eternell eller bellis i handen.

På samma sätt som hos donna Elisa hade man i det fattiga Diamante dekorerat hela gatan utefter. Det var ett sådant vimmel af flaggor, att man tänkte på tvättkläderna, som hängde från jorden till himlen i gränden ofvanför den lille morens hus. Alla hus och alla äreportar buro flaggor, och tvärs öfver gatan hängde rep, där vimpel vajade invid vimpel.

Vid hvart tionde steg hade Diamantefolket svängt äreportar öfver gatan. Och öfver hvarje port stod helgonets bild, infattad i gula eternellkransar. Balkongerna voro klädda med röda täcken och brokiga borddukar, och uppför väggarna slingrade sig styfva girlander.

Där var så mycket blommor och så mycket grönt, att ingen kunde förstå hur man kunnat skaffa allt detta redan i januari. Allting var bekransadt och blomsterprydt. Kvastkäppen bar krans af crocus och portklappen en bukett af hyacinter. Men i fönstren stodo taflor med namnchiffer och inskriptioner af blåröda anemoner.

Och mellan dessa utsirade hus vältrade människoströmmen så väldig som en stigande flod.[185] Det var ej allenast Diamanteborna, som firade San Sebastiano. Från hela Etna kommo gula, praktfullt beslagna och målade kärror, dragna af hästar i utsirade seldon och fullastade med människor. Sjuke och tiggare och blinde sångare voro komna i stora skaror. Och där voro hela pilgrimståg af sådana stackars människor, som nu efter olyckorna ägde någon att bedja för.

Det var så mycket människor komna, att man undrade huru alla skulle kunna rymmas inom stadsmurarna. Folk var det på gatan, folk i fönstren, folk på balkongerna. På de höga stentrapporna sutto människor, och bodarna voro fulla af dem. De stora gatudörrarna voro uppslagna, och i förstugorna voro stolar ställda i halfcirkel som på en teater. Där sutto värdfolk och gäster och sågo på dem, som drogo förbi.

Genom hela gatan strömmade ett berusande larm. Det var ej nog med att alla människor talade och skrattade. Där funnos också positivspelare, som stodo och vefvade på positiv så stora som orglar. Där voro gatsångare, och där voro män och kvinnor, som deklamerade Tasso med skrällande, utskrikna röster. Där funnos alla slags utropare, där strömmade orgelbrus ur alla kyrkor, och på torget på bergskrönet spelade stadsmusikanterna så, att det hördes öfver hela Diamante.

Detta glada larm och denna blomsterdoft och detta flaggsvaj i luften utanför donna Micaelas fönster hade makt att väcka henne ur hennes bedöfning. Hon reste sig upp, som om lifvet hade sändt bud efter henne. »Jag vill ej dö,» sade hon till sig själf. »Jag vill försöka att lefva.»

[186]

Hon tog sin fars arm och gick ut på gatan. Hon hoppades, att lifvet därute skulle berusa henne, så att hon skulle kunna glömma sin sorg. »Lyckas ej detta för mig,» tänkte hon, »kan jag ej finna förströelse, så måste jag dö.»

Men nu fanns i Diamante en gammal, fattig stenarbetare, som hade tänkt att kunna förtjäna ett par soldi under festen. För den skull hade han i lava format ett par små byster af San Sebastiano och af påfven Leo XIII. Och som han visste, att många i Diamante älskade Gaetano och sörjde öfver hans öde, så gjorde han också ett par afbildningar af honom.

Så snart donna Micaela kom ut på gatan, råkade hon möta just denne man, och han bjöd ut till henne sina små eländiga bilder.

»Köp don Gaetano Alagona, donna Micaela,» sade mannen, »köp don Gaetano, som regeringen har satt i fängelse, därför att han ville bistå Sicilien.»

Donna Micaela tryckte hårdt sin fars arm och gick hastigt vidare.

Men inne på Café Europa stod värdens son och sjöng canzoner. Han hade diktat några nya för festens skull och bland andra också ett par om Gaetano. Ty han kunde ju ej veta om inte människor just skulle vilja höra om honom.

Då donna Micaela gick förbi caféet och hörde, att där var sång, stannade hon och lyssnade.

»Ack, Gaetano Alagona!» sjöng den unge mannen. »Sånger äro mäktiga. Jag skall sjunga dig fri med mina sånger. Först sänder jag dig den smäckra canzonen. Han skall glida in mellan[187] dina fängelsegaller och bräcka dem. Sedan skickar jag dig sonetten, hvilken är fager som en kvinna och besticker dina väktare. Och därpå diktar jag dig det härliga odet, som skakar dina fängelsemurar med sina stolta rytmer. Men om intet af detta hjälper dig, bryter jag ut i det mäktiga epos, som äger härar af ord. O, Gaetano, så starkt som en armé tågar det fram. Alla det gamla Roms legioner skulle ej haft makt att hejda det.»

Donna Micaela hängde sig under sången krampaktigt fast vid sin fars arm, men hon sade ingenting, utan gick vidare.

Då började cavaliere Palmeri tala om Gaetano. »Jag visste ej, att han var så älskad,» sade han.

»Icke jag heller,» mumlade donna Micaela.

»Men i dag har jag sett främmande människor komma in i boden till donna Elisa och tigga henne om att få köpa något, som han snidat. Hon hade ej kvar annat än ett par gamla radband, och jag såg henne slita sönder dem och dela ut dem pärla efter pärla.»

Donna Micaela såg på sin far som ett bedjande barn. Men han visste ej om hon ville, att han skulle tiga eller fortsätta att tala.

»Donna Elisas gamla vänner gå omkring nere i trädgården med Luca,» sade han, »och Luca visar dem Gaetanos älsklingsplatser och trädgårdslandet, som han brukade plantera. Och Pacifica sitter inne på verkstaden bredvid hyfvelbänken och berättar allt möjligt om honom, alltsedan han var stor som så.»

[188]

Mer kunde han ej berätta, trängseln och larmet blefvo så stora omkring honom, att han måste afbryta.

De ämnade sig upp till domen. På domtrappan satt som vanligt den gamla Assunta. Hon höll ett radband mellan händerna och mumlade fram samma bön hela radbandet rundt. Hon bad helgonet, att denne Gaetano, som lofvat hjälpa alla fattiga, skulle få komma åter till Diamante.

Då donna Micaela gick förbi henne, hörde hon tydligt: »San Sebastiano, gif oss Gaetano! Ack, för din barmhärtighet, ack, för vår eländighet, San Sebastiano, gif oss Gaetano!»

Donna Micaela hade ämnat gå in i kyrkan, men hon vände på trappan.

»Det är en sådan trängsel därinne,» sade hon, »jag vågar ej.»

Hon gick åter hem. Men medan hon varit borta, hade donna Elisa passat på tillfället. Hon hade hissat en flagga på taket på sommarpalatset, hon hade bredt ut dukar på balkongerna, och då donna Micaela kom hem, höll hon på att fästa upp en girland i porten. Ty donna Elisa kunde ej lida, att sommarpalatset var odekoreradt. Hon ville, att ingenting skulle fattas i San Sebastiani ära denna gång. Och hon fruktade, att helgonet ej skulle hjälpa Diamante och Gaetano, om ej de gamla Alagonas palats firade honom.

Donna Micaela kom gående, blek som en lifdömd och lutande, som hade hon blifvit en åttioårig gumma.

Hon mumlade för sig själf: »Jag gör inga byster åt honom, jag sjunger inga sånger om[189] honom, jag törs ej bedja Gud för honom, jag köper inga af hans pärlor. Hur skall han kunna tro, att jag älskar honom? Han måste älska alla dessa andra, som tillbedja honom, men ej mig. Jag tillhör ej hans värld, mig kan han ej mer älska.»

Och då hon såg, att man ville blomstersmycka hennes hus, syntes det henne så upprörande grymt, att hon ryckte kransen från donna Elisa och kastade den för hennes fötter, i det hon frågade om hon ville mörda henne.

Sedan gick hon förbi henne uppför trappan och upp på sitt rum. Hon kastade sig på soffan och borrade ned ansiktet i kuddarna.

Hon hade ej förrän nu förstått hur detta yttre skilde henne och Gaetano. Folkets man kunde ej älska henne.

Och därtill kom, att hon kände det, som hade hon hindrat honom att hjälpa alla dessa fattiga.

Hvad han måtte afsky henne, hvad han måtte hata henne!

Och där kom hennes onda åter smygande öfver henne. Detta onda, som bestod i att ej vara älskad! Det skulle mörda henne. Hon tänkte, där hon låg, att allt var förbi, allt var slut.

Så medan hon låg där, stod plötsligen den lilla Kristusbilden för hennes inre syn. Det var som hade han trädt in i rummet i hela sin fattiga prakt. Hon såg honom tydligt.

Donna Micaela började anropa Kristusbarnet om hjälp. Och hon förvånade sig öfver att hon ej förr vändt sig till denne gode hjälpare. Men det var väl därför att bilden ej stod i en kyrka,[190] utan fördes omkring som en museivara af miss Tottenham, som hon blott i sin högsta nöd påminde sig honom.

[...]

Det var sent på kvällen samma dag. Efter middagen hade donna Micaela gifvit alla sina tjänare lof att gå ut på festen, så att hon och hennes far voro ensamma i hela det stora huset. Men vid tiotiden reste sig hennes far och sade, att han ville höra sångartäflingen på torget. Och då han gick, vågade ej donna Micaela sitta alldeles ensam, utan hon måste besluta sig för att följa honom.

Då de kommo upp till torget, sågo de det förvandladt till en teater med stolrad vid stolrad. Hvarenda vrå var fylld med människor, och det var med knapp nöd de kunde finna platser.

»I kväll är Diamante härligt, Micaela,» sade cavaliere Palmeri. Det var som hade nattens ljufhet mildrat honom. Han talade mera enkelt och ömt till sin dotter än han på länge gjort.

Donna Micaela tyckte genast, att han talat sant. Hon kände det så, som då hon första gången kom till Diamante. Det var undrens stad, skönhetens stad, en liten Guds helgedom.

Midt framför henne stod en hög och mäktig byggnad, som var uppförd af själflysande diamanter. Hon måste tänka efter en stund, innan hon kunde förstå hvad det var.

Dock var det ingenting annat än domkyrkans fasad, som hade blifvit klädd med blommor af styft silfver- och guldpapper och med tusen små[191] speglar, som hade stuckits in mellan blommorna. Och i hvarje blomma hängde ett litet oljeglas med en låga så stor som en eldfluga. Detta var mycket vackert. Det var den mest intagande illumination, som donna Micaela sett.

Det var ingen annan belysning på torget, och det behöfdes ingalunda något mer ljus. Denna stora vägg af diamanter, lyste alldeles tillräckligt. Det svarta palazzo Geraci stod eldrödt, som om det hade belysts af en eldsvåda.

Man såg ingenting af världen utom torget. Allt där utanför var djupt mörker, och detta gjorde, att hon åter tyckte sig känna igen det gamla förtrollade Diamante, som ej låg på jorden, utan var en helig borg på ett af himmelens berg. Rådhuset med de tunga balkongerna och den höga trappan, det långa nunneklostret och den romerska porten voro åter härliga och förunderliga. Och hon kunde knappast tro, att det var i denna stad, som ett så förfärligt lidande hade drabbat henne.

Midt inne i den stora människomassan, kändes ingen kyla. Vinternatten var ljum som en vårnatt. Och donna Micaela började känna inom sig något af vår. Det började skälfva och darra inom henne på ett sätt, som var både ljuft och förfärligt. Så måste det kännas i Etnas snömassor, då solen upplöser dem till gnistrande bergbäckar,

Hon såg på människorna, som fyllde torget och förvånade sig öfver att hon hade varit så pinad af dem på förmiddagen. Hon tyckte nog om att de älskade Gaetano. Ack, om han endast fortfarit att älska henne, skulle hon varit outsägligt stolt och lycklig öfver deras kärlek. Då[192] skulle hon kunnat kyssa dessa gamla valkiga händer, som formade bilder af honom och knäpptes till böner för honom.

Som hon tänkte detta, slogs kyrkdörren upp och en stor, platt vagn rullades ut ur kyrkan. Högst uppe på den rödklädda vagnen stod San Sebastiano vid sin påle, och nedanför bilden sutto de fyra sångare, som skulle täfla.

Det var en gammal blind man från Nicolosi, en tunnbindare från Catania, som ansågs vara den bäste improvisatore på hela Sicilien, en smed från Termini och den lille Gandolfo, som var son till väktaren på rådhuset i Diamante.

Alla människor förvånade sig öfver att Gandolfo vågade uppträda i en så farlig täflan. Gjorde han det månne för att behaga sin fästmö, den lilla Rosalia? Ingen hade förr hört talas om att han kunde improvisera. Han hade aldrig i hela sitt lif gjort annat än ätit mandariner och stirrat på Etna.

Det första, som gjordes, var, att det kastades lott mellan de täflande, och lotten föll så, att tunnbindaren kom först i tur och Gandolfo sist. Då lottdragningen utföll så, bleknade Gandolfo. Det var ju förfärligt att komma sist, då de alla skulle tala öfver samma ämne.

Tunnbindaren valde att tala om San Sebastiano, då han var legionär i det gamla Rom och för sin tros skull fastbands vid en påle och användes som skottafla af sina kamrater. Efter honom kom den blinde, som berättade om hur en from romarinna fann martyren, blodig och genomborrad af pilar och lyckades återkalla honom till lifvet. Så kom smeden, som förtalde alla de under San[193] Sebastiano hade utfört på Sicilien under pesten på femtonhundratalet. De blefvo alla mycket prisade. De hade många starka ord om blod och död, och folket jublade åt dem. Men de, som voro från Diamante, blefvo oroliga för den lille Gandolfo.

»Smeden tar alla ord från honom. Han måste misslyckas,» sade de.

»Ah,» sade andra, »den lilla Rosalia tar ej förlofningsbandet ur flätan för den skull.»

Men Gandolfo kröp ihop i sitt hörn af vagnen. Han blef allt mindre och mindre. De som sutto nära kunde höra hur han hackade tänderna af förfäran.

Då det ändtligen blef hans tur, och han reste sig och började improvisera, var han mycket dålig. Han var sämre än någon hade väntat. Han stapplade fram ett par verser, men det var endast ett upprepande af hvad de andra sagt.

Så blef han med ens tyst och drog häftigt efter andan. Under detta ögonblick kom en förtviflans styrka öfver honom. Han rätade på sig, och det steg upp en smula färg på hans kinder.

»O, signori,» sade den lille Gandolfo, »låt mig tala om det, som jag alltid tänker på! Låt mig tala om det, som jag alltid ser framför mig!»

Och han började obehindradt och med väldig kraft berätta hvad han själf sett.

Han talade om hur han, som var son till rådhusväktaren, hade smugit sig öfver mörka vindar och legat gömd på en af domarsalens läktare den natten, då krigsrätten församlat sig för att döma öfver de upproriske i Diamante.

[194]

Då hade han sett don Gaetano Alagona på de anklagades bänk i sällskap med en mängd vilda sällar, som voro sämre än djur.

Han talade om hur skön Gaetano varit. För den lille Gandolfo hade han varit som en gud att se bredvid de förfärliga människor, som omgåfvo honom. Och han beskref dessa banditer med deras vilda rofdjursansikten, deras sträfva hår, deras otympliga lemmar. Han sade, att de voro sådana, att hjärtat skälfde på den, som såg in i deras ögon.

Dock, i all sin skönhet var don Gaetano än förfärligare än dessa människor. Gandolfo visste ej hur de vågade sitta bredvid honom på bänken. Under hans rynkade ögonbryn ljungade blickar ned på hans medfångar, som borde hafva mördat deras själar, om de som andra människor hade ägt en själ.

’Hvilka äro ni’, tycktes han fråga, ’som våga draga till plundring och mord, under det att ni åkalla den heliga friheten? Vet ni, hvad ni gjort? Vet ni, att för ert påfunds skull sitter jag nu fången? Och det var jag, som skulle hafva räddat Sicilien!’ Och hvarje blick han kastade på dem var en dödsdom.

Hans blickar föllo på alla de saker, som banditerna stulit och hvilka nu lågo upplagda på domarbordet. Han kände igen dem. Skulle han ej känna pendylerna och silfverfaten från sommarpalatset, skulle han ej känna helgonbilder och mynt, som hade röfvats från hans engelska beskyddarinna? Men då han känt igen dessa saker, sände han sina medfångar ett förfärligt leende. ’Ni[195] hjältar, ni hjältar,’ sade leendet, ’ni ha stulit hos två kvinnor.’

Hans ädla ansikte skiftade ständigt. En gång hade Gandolfo sett det sammandragas af plötslig skräck. Det var då karlen, som satt närmast honom, hade sträckt ut en hand, som var helt blodig. Hade han törhända fått en plötslig aning om sanningen? Tänkte han då på att dessa människor hade brutit sig in i det hus, där hans älskade vistades?

Gandolfo talade om, huru officerarne, som skulle vara domare, kommit in, tysta och allvarliga, och satt sig på sina platser. Men, sade han, då han sett dessa höga herrar, hade hans oro minskats. Han hade sagt sig, att de visste, att don Gaetano var en förnäm man, och att de ej skulle döma honom. De skulle ej förblanda honom med banditerna. Ingen kunde dock tro, att han velat plundra hos två kvinnor.

Och se, då domaren ropade upp Gaetano Alagona, var hans röst utan hårdhet. Han talade till honom som till en like.

»Men,» sade Gandolfo, »då nu don Gaetano reste sig, stod han så, att han kunde se ut öfver torget. Och på torget, på detta samma torg, där nu så många människor sitta i lust och glädje, tågade då fram ett liktåg.

Det var de hvites brödraskap, som bar den mördade Giannitas lik till hennes mors hus. De gingo fram med facklor, och man såg tydligt båren, som bars upplyftad på bärarnas axlar. I det tåget långsamt skred fram öfver torget, kunde man igenkänna bårtäcket, som var bredt öfver liket.[196] Det var Alagonas bårtäcke, prydt med prunkande vapen och rika silfverfransar. Men då Gaetano såg detta, förstod han, att den mördade var från Alagonas hus. Hans ansikte blef askgrått, och han vacklade, som om han varit nära att falla.

I detta ögonblick tillsporde honom domaren: ’Känner ni den mördade?’ Och han svarade: ’Ja.’ Då fortsatte domaren, som var en barmhärtig man: ’Stod hon er nära?’ Och då svarade don Gaetano: ’Jag älskar henne.’

Då Gandolfo hade kommit så långt i sin berättelse, såg man donna Micaela häftigt resa sig, som hade hon velat motsäga honom, men cavaliere Palmeri drog henne raskt ned bredvid sig.

»Stilla, stilla,» sade han till henne.

Och hon satt stilla med ansiktet nedböjdt i händerna. Då och då vaggade hon med kroppen och jämrade sig lågt.

Men Gandolfo berättade hur domaren, då Gaetano bekant detta, hade visat på hans medfångar och frågat honom: ’Om ni älskade denna kvinna, hur kan ni då hafva någon gemenskap med dessa, som mördat henne?’

Då hade don Gaetano vändt sig mot banditerna. Han hade höjt sin knutna hand mot dem och skakat den. Och han hade sett ut, som om han önskat sig en dolk för att kunna stöta ned dem en för en.

’Med dessa!’ hade han utropat. ’Skulle jag hafva något gemensamt med dessa?’

Och helt visst hade han ämnat säga, att han ingenting hade att göra med rånare och mördare. Domaren hade lett mildt mot honom och sett ut,[197] som hade han endast väntat på detta svar för att frikänna honom.

Men då hade ett Guds under inträffat.

Och Gandolfo berättade hurusom bland alla de stulna saker, som legat på domarbordet, också varit en liten Kristusbild. Den var en aln hög, rikt besatt med smycken och prydd med guldkrona och guldskor. Just i detta ögonblick böjde sig en af officerarne fram för att draga bilden till sig, och då han gjorde detta, föll kronan till golfvet och rullade ända fram till don Gaetano.

Don Gaetano tog upp Kristuskronan, höll den ett ögonblick mellan sina händer och betraktade den noga. Det såg ut, som om han hade läst något i den.

Han höll den ej mer än ett ögonblick. I det nästa tog vaktsoldaten den ifrån honom.

Donna Micaela såg upp nästan skrämd. Kristusbilden! Där var han redan. Skulle hon genast få svar på sin bön?

Gandolfo fortfor: »Men då don Gaetano nu såg upp, darrade alla som inför ett under, ty mannen var förvandlad.

O, signori, han var så hvit, att hans ansikte tycktes lysande, och hans ögon voro stilla och ljuft strålande. Och det fanns ej mer någon vrede hos honom.

Och han började bedja för sina medfångar, han började bedja för deras lif.

Han bad, att de ej skulle döda dessa stackars medmänniskor. Han bad, att de höga domarne i stället skulle göra något för dem, så att de en gång fingo lefva som andra. ’Vi hafva endast detta[198] lifvet att lefva,’ sade han. ’Vårt rike är endast af denna världen.’

Han började tala om hur dessa människor hade lefvat. Han talade, som om han kunnat läsa i deras själar. Han berättade deras lefnadssaga så dyster och olycklig, som den varit. Han talade så, att några af de höga herrarne gräto.

Orden kommo starka och mäktiga, så att det var som om don Gaetano hade varit domare och domarne förbrytare. ’Se,’ sade han till dem, ’hvems fel är det, att dessa arma människor gått till spillo ? Är det ej ni, som äga makten, som skulle ha tagit vård om dem?’

Och man såg hur de alla förfärades öfver det ansvar han välte öfver dem.

Men plötsligen hade domaren afbrutit honom.

’Tala till ert eget försvar, Gaetano Alagona,’ sade han, ’tala ej till andras!’

Då hade don Gaetano lett. ’Signor,’ sade han, ’jag har ej mycket mer än ni att försvara mig med. Men jag har dock något. Jag har lämnat min bana i England för att göra uppror på Sicilien. Jag har hemfört vapen. Jag har hållit upproriska tal. Jag har något, fast ej mycket.’

Domaren hade nästan bedt honom. ’Tala ej så, don Gaetano,’ hade han sagt. ’Tänk på hvad ni säger!’

Men han hade gjort bekännelser, som tvungit dem att döma honom.

Då de sagt honom, att han skulle sitta i tjugunio års fängelse hade han utropat: ’Nu sker hennes vilja, som nyss bars förbi. Må det gå mig, som hon ville!’

[199]

»Och mera såg jag ej af honom,» sade den lille Gandolfo, »ty vaktsoldaterna togo honom mellan sig och förde bort honom.

Men jag, som hörde honom bedja för dem, som mördat hans älskade, lofvade mig själf, att jag skulle göra något för honom.

Jag lofvade framsäga en skön improvisation till San Sebastiano för att han skulle hjälpa honom. Men det har ej lyckats mig. Jag är ingen improvisatore, jag kunde ej.»

Här bröt han af och kastade sig högt gråtande ned för bilden. »Förlåt mig, att jag ej kunde,» ropade han, »och hjälp honom ändå. Du vet, att då de dömde honom, så lofvade jag göra detta för hans skull, så att du skulle rädda honom. Men nu har jag ej kunnat tala om dig, och du kommer ej att hjälpa honom.»

Donna Micaela visste knappast hur det gick till, men hon och den lilla Rosalia, som älskade Gandolfo, voro nästan samtidigt framme hos honom. De drogo honom till sig och kysste honom båda och sade honom, att ingen talat som han, ingen, ingen. Såg han ej, att de gräto? San Sebastiano var nöjd med honom. Donna Micaela satte en ring på gossens finger och rundt omkring honom viftade man med mångfärgade silkedukar, som glittrade likt hafsvågor i det starka ljuset från domkyrkoväggen.

»Viva Gaetano, viva Gandolfo!» ropade folket.

Och det kom blommor och frukter och silkedukar och smycken regnande ned omkring den lille Gandolfo. Donna Micaela blef undanträngd från honom nästan med våld. Men hon tänkte[200] ej på att vara rädd. Hon stod midt ibland den böljande folkmassan och grät. Tårarna strömmade ned öfver hennes ansikte, och hon grät af glädje öfver att hon grät. Det var den högsta välsignelse.

Hon ville arbeta sig fram till Gandolfo; hon kunde ej tacka honom nog. Han hade ju talat om för henne, att Gaetano älskade henne. Då han anfört dessa ord: »Nu sker hennes vilja, som nyss bars förbi,» hade hon plötsligen förstått, att Gaetano trott, att det varit hon, som legat under Alagonas bårtäcke.

Och om denna döda hade han sagt: »Jag älskar henne.»

Blodet strömmade ånyo i hennes ådror, hjärtat klappade åter, tårarna föllo. »Det är lifvet, lifvet,» sade hon till sig själf, medan hon viljelös fördes fram och åter af folkmassan. »Lifvet har kommit åter till mig. Jag skall ej dö.»

Fram till den lille Gandolfo skulle de alla för att tacka honom, därför att han skänkte dem någon att älska, att hoppas på, att längta efter under dessa nedslagenhetens dagar, då allt syntes förloradt.

[...]

ANDRA BOKEN.

[201]

“Antikrist skall gå från land till land och gifva bröd till de fattiga.“

[202][203]
[...]

I.
En stor mans hustru.

Det var i februari och mandelträden började blomma på den svarta lavamarken rundt om Diamante.

Cavaliere Palmeri hade gjort en promenad uppåt Etna och hade hemfört en stor mandelgren, full af knoppar och blommor, och ställt den i en vas i musiksalen.

Donna Micaela ryckte till, då hon såg den. De voro således redan komna, mandelblommorna. Och under en hel månad, under hela sex veckor skulle man finna dem öfverallt.

De skulle stå på altaret i kyrkan, de skulle ligga på grafvarna, och de skulle bäras i bröstbuketten, i hatten, i håret. De skulle blomma öfver vägarna, i ruinhögarna, på den svarta lavan. Och hvarje mandelblomma skulle påminna henne om den dagen, då klockorna ringde, då Gaetano var fri och lycklig och då hon drömde att få lefva med honom ett helt lif.

[204]

Det tycktes henne, som hade hon aldrig förr fullt förstått hvad det ville säga, att han var instängd och borta, att hon aldrig mer skulle få se honom.

Hon måste sätta sig ned för att ej falla, hennes hjärta tycktes vilja stanna, och hon slöt ögonen.

Medan hon satt så, upplefde hon något.

Hon befinner sig på en gång hemma i palatset i Catania. Hon sitter i den höga vestibulen och läser, och hon är en glad, ung dam, signorina Palmeri. Då för en betjänt in till henne en vandrande köpman. Det är en ung, vacker karl med en kvist mandelblommor i knapphålet, på hufvudet bär han ett bräde, fullt med små helgonbilder, skurna i trä.

Hon köper några af bilderna och under tiden sluka den unge mannens ögon alla konstverken i vestibulen. Hon frågar honom om han vill se deras samlingar. Jo visst vill han. Och hon går själf med honom och visar honom.

Han är så lycklig öfver det han ser, att hon tänker, att han borde bli en verklig konstnär, och hon lofvar sig att ej glömma bort honom. Hon frågar hvar han är hemma. — Han svarar: »I Diamante.» — »Är det långt borta?» — »Fyra timmar med postvagnen.» — »Och med järnväg?» — »Det går alls ingen järnväg till Diamante, signorina.» — »Ni måste bygga en.» — »Vi, vi äro för fattiga. Bed de rika människorna i Catania, att de bygga oss en järnväg!»

Då han sagt detta, vill han gå, men han vänder sig om i dörren och kommer och ger henne sina mandelblommor. Det är som tack för allt det vackra hon låtit honom se. —

[205]

Då donna Micaela öppnade ögonen, visste hon ej om hon hade drömt eller om det kanske en gång hade händt något dylikt i verkligheten. Gaetano kunde ju verkligen en gång hafva varit inne i palazzo Palmeri för att sälja sina bilder, fastän det hade gått henne ur minnet; men nu hade mandelblommorna återkallat det.

Men det var detsamma, detsamma. Hufvudsaken var, att den unge träsnidaren var Gaetano. Det var, som hade hon talat vid honom. Hon tyckte sig höra dörren falla igen efter honom.

Och det var efter detta, som det föll henne in, att hon skulle bygga en järnväg mellan Catania och Diamante.

Gaetano hade säkert kommit till henne för att bedja henne göra detta. Det var en befallning från honom, och hon kände, att hon måste lyda.

Hon gjorde alls icke något försök att strida emot. Hon var viss om att Diamante behöfde en järnväg bättre än allt annat. Hon hade en gång hört Gaetano säga, att om endast Diamante ägde en järnväg, så att det lätt kunde föra bort sina oranger och sitt vin och sin honung och sina mandlar och så att de resande kunde bekvämt komma dit, så skulle det snart vara en rik stad.

Hon var också genast alldeles viss om att hon skulle kunna få en järnväg till stånd. Hon fick i alla händelser försöka. Det föll henne alls ej in, att hon skulle kunna låta bli. Då Gaetano önskade det, så måste hon lyda.

Hon började genast tänka efter hur mycket pengar hon själf kunde lämna. Men det skulle[206] icke förslå långt. Hon måste skaffa pengar. Det var det första hon hade att göra.

Ännu samma timme var hon öfver hos donna Elisa och bad henne om hjälp att ordna en basar. Donna Elisa lyfte ögonen från sitt broderi. »Hvarför vill du ordna en basar?» — »Jag ämnar samla in pengar till en järnväg.» — »Det är likt dig, donna Micaela, det skulle ingen annan hafva funnit på.» — »Hvad, donna Elisa? Hvad menar du?» — »Ah, ingenting.»

Och donna Elisa broderade vidare.

»Du vill då ej vara med om min basar?» — »Nej, jag vill ej.» — »Och du vill ej lämna ett litet bidrag till den?» — »Den, som så nyss förlorat sin man,» svarade donna Elisa, »skulle ej börja med joller.»

Donna Micaela förstod, att donna Elisa var ond på henne af ett eller annat skäl och att hon därför ej ville hjälpa henne. Men det funnes väl andra, som skulle förstå, att detta var en härlig plan, som skulle rädda Diamante.

Men donna Micaela måste vandra förgäfves från dörr till dörr. Hon måtte tala och bedja aldrig så mycket, så vann hon inga anhängare.

Hon sökte förklara, hon använde all sin vältalighet på att öfvertala. Det var ingen, som ville gå in på hennes planer.

Hvarthän hon kom, svarade man henne, att man var för fattig, för fattig.

Sindacons hustru svarade nej. Hennes döttrar skulle ej få vara med och sälja på basaren. Don Antonio Greco, som ägde marionett-teatern, ville ej komma med sina dockor. Stadsmusikanterna[207] ville ej spela. Ingen köpman ville lämna varor. Då donna Micaela var gången, skrattade man åt henne.

En järnväg, en järnväg! Hon visste icke hvad hon tänkte på. Det skulle vara bolag, aktier, stadgar, koncession. Hur skulle en kvinna kunna ställa med sådant?

Men somliga nöjde sig ej med att skratta åt donna Micaela, somliga blefvo onda på henne.

Hon gick till den källarlika boden nära benediktinernas gamla kloster, där mäster Pamphilio berättade riddarromaner. Hon kom för att fråga honom om han ville komma på hennes basar och underhålla publiken med Karl den store och hans paladiner, men som han var midt inne i ett föredrag, måste hon sätta sig på en bänk och vänta.

Då gaf hon akt på donna Concetta, mäster Pamphilios hustru, som satt på estraden vid hans fötter med sin strumpstickning. Så länge som mäster Pamphilio talade, rörde sig donna Concettas läppar. Hon hade hört hans romaner så många gånger, att hon kunde dem utantill och sade ut orden, innan de gått mäster Pamphilio öfver läpparna. Men hon hade alltid samma njutning af att höra honom, och hon grät, och hon skrattade, som hon gjort, då hon hörde honom för första gången.

Mäster Pamphilio var en gammal man, som talat mycket i sina dagar, så att rösten nu svek honom, då han kom till de stora stridsscenerna, och skulle tala häftigt och fort. Men donna Concetta, som kunde hvarje sak utantill, tog aldrig ordet från mäster Pamphilio. Hon endast gjorde[208] ett tecken till åhörarna, att de skulle vänta, tills rösten kom. Men om minnet felade honom, låtsade donna Concetta, att hon tappat en maska, satte upp strumpan till ögat och kastade till honom ordet bakom denna, så att ingen kunde märka det. Och alla visste, att fastän donna Concetta kanske skulle kunnat berätta romanerna bättre än mäster Pamphilio, så skulle hon aldrig velat göra något dylikt, och det ej blott därför att sådant varit opassande för en kvinna, utan också därför att det alls ej kunnat vara henne ett sådant nöje, som att höra den käre mäster Pamphilio.

När donna Micaela såg donna Concetta, föll hon i drömmar. O, att sitta så under estraden, där den älskade talade, att sitta så dag ut och dag in och tillbe. Hon visste hvem detta skulle hafva passat.

Men då mäster Pamphilio slutat tala, gick donna Micaela fram och bad, att han skulle hjälpa henne. Och han hade svårt att säga nej för de tusen böners skull, som voro skrifna i hennes ögon. Men donna Concetta kom honom till hjälp. »Mäster Pamphilio,» sade hon, »berätta för donna Micaela om Guglielmo den elake.» Och mäster Pamphilio berättade:

»Donna Micaela,» sade han, »vet ni, att på Sicilien fanns en gång en kung, som hette Guglielmo den elake. Han var så snål, att han fråntog sina undersåtar alla deras penningar. Han befallde, att alla, som ägde mynt af guld, skulle lämna dem till honom. Och han var så sträng och så grym, att alla måste lyda honom.

[209]

Nåväl, donna Micaela, nu ville Guglielmo den elake veta om någon hade guldmynt dolda i sitt hus. Och därför sände han en af sina tjänare framåt corson i Palermo med en skön häst. Och mannen bjöd ut hästen och ropade öfverljudt: »Säljes för ett guldmynt, säljes för ett guldmynt!» Men det var ingen, som kunde köpa hästen.

Dock var det en mycket vacker häst, och en ung herre i Palermo, hertig Montefiascone, blef mycket förtjust i honom. »Det finnes ingen glädje för mig, om jag ej kan köpa den hästen,» sade han till sin hofmästare. »Signor duca,» svarade hans hofmästare, »jag kan säga er hvar ni kan finna ett guldmynt. Då er herr fader dog och bortfördes till kapucinerna, lade jag enligt gammal sed ett guldmynt i hans mun. Det kan ni ju taga, signor.»

Ty ni skall veta, donna Micaela, att i Palermo begrafva de ej sina döda i jorden. De föra dem till kapucinernas kloster, och munkarna hänga upp dem i sina grafkamrar. Ah, så många som hänga i de rummen! Så många damer, klädda i silke och sifverskir, så många höga herrar med ordnar på fracken och så många präster med kåpa och kalott öfver benranglet och dödskallen.

Den unge hertigen följde rådet. Han begaf sig till kapucinerklostret, tog guldmyntet ur sin fars mun och köpte hästen därför.

Men ni förstår, att kungen endast hade sändt ut sin tjänare med hästen för att få veta om någon ännu ägde penningar. Och nu blef hertigen förd inför kungen. »Hur kan det komma sig, att du ännu äger guldmynt?» sade Guglielmo den elake.[210] »Sire, det var ej mitt, det var min fars.» Och han berättade hur han fått myntet. »Det är sant,» sade kungen. »Jag hade glömt, att de döde ännu äga pengar.» Och han sände sina tjänare till kapucinerna och lät taga alla mynten ur de dödes mun.»

Här slutade gamle mäster Pamphilio sin berättelse. Och nu vände sig donna Concetta med vredegnistrande ögon mot donna Micaela. »Det är ni, som är ute och går med hästen,» sade hon.

»Är jag, är jag?»

»Ni, ni, donna Micaela. Nu skall regeringen säga: ’De bygga en järnväg i Diamante. De äro då rika.’ — Och den skall öka på våra skatter. Och Gud vet, att vi ej kunna betala den skatt vi redan dragas med, om vi än toge och plundrade våra förfäder.»

Donna Micaela ville lugna henne.

»De hafva sändt ut er för att få veta om vi ännu äga pengar. Ni är en spion åt de rike, ni är i förbund med regeringen. Dessa blodsugare i Rom hafva betalt er.»

Donna Micaela vände sig bort från henne.

»Jag kom för att tala med er, mäster Pamphilio,» sade hon till gubben.

»Men det är jag, som skall svara er,» invände donna Concetta, »ty detta är en obehaglig sak, och sådant måste jag sköta. Jag vet hvad som tillkommer en stor mans hustru, donna Micaela.»

Donna Concetta tystnade, ty den fina damen såg på henne med en blick, som var så full af afundsjuk trånad, att det gjorde henne ondt om henne. Gud ja, det hade också varit skillnad på män, don Ferrante och mäster Pamphilio!

II.
Panem et circenses.

[211]
[...]

I Diamante visar man de resande två palats, som hålla på att falla i ruiner utan att någonsin hafva varit färdiga. De hafva stora fönsteröppningar utan bågar, höga väggar utan tak och stora portar, som äro tillstängda med bräder och halm. De två palatsen ligga midt emot hvarandra på ömse sidor om gatan, båda lika ofärdiga och lika förfallna. Det finns inga byggnadsställningar omkring dem, och ingen människa kan komma in i dem. De tyckas endast vara byggda för dufvorna.

Se här hvad man berättar om dem.

Hvad är en kvinna, o signore? Hennes fot är så liten, att hon går genom världen utan att lämna spår efter sig. För mannen är hon som hans skugga. Hon har följt honom genom hela hans lif, utan att han märkt henne.

Man kan ej begära mycket af en kvinna. Hon måste ju sitta instängd hela dagen som en fånge. Hon kan icke ens lära sig att stafva ett kärleksbref rätt. Hon kan ingenting göra, som har bestånd.[212] Då hon är död, finnes intet att skrifva på hennes grafsten. Alla kvinnor äro af samma höjd.

Men en gång kom till Diamante en kvinna, som var så mycket öfver alla andra, som den hundraåriga palmen är öfver gräsmarken. Hon ägde lire i tiotusental och kunde ge bort dem eller behålla dem, som hon ville. Hon gick ur vägen för ingen. Hon fruktade ej att bli hatad. Hon var det största under, som ögon sett.

Det är ju naturligt, att hon ej var en sicilianska. Hon var en engelska. Och det första hon gjorde, då hon kom, var att taga hotellets första våning ensamt för sig. Hvad var det för henne? Hela Diamante hade ej varit henne nog.

Nej, hela Diamante var henne visst ej nog. Men så snart hon var kommen, började hon styra öfver staden som en drottning. Sindacon måste lyda henne. Var det inte hon, som tvang honom att sätta ut stenbänkar på torget! Var det inte på hennes befallning, som stadsgatorna blefvo sopade hvarje dag!

Då hon vaknade om morgonen, stodo alla Diamantes unga män väntande utanför hennes dörr för att få ledsaga henne på någon utfärd. De hade lämnat skomakarebänken och stenhackan för att tjäna henne som guider. De hade sålt sin mors sidenklädning för att köpa sin åsna en fruntimmerssadel, så att hon måtte kunna rida på den till kastellet eller Tre Castagni. De hade afhändt sig hus och hem för att köpa häst och vagn, så att de skulle kunna köra henne till Randazzo och Nicolosi.

[213]

Vi voro alla hennes slafvar. Barnen började tigga på engelska, och de blinda gummorna vid hotellporten, donna Pepa och donna Tura, draperade sig i bländande hvita dok för att fägna henne.

Allting rörde sig om henne, handtverk och yrken växte upp omkring henne. De, som ej kunde göra annat, gräfde i jorden efter mynt och lerkrukor för att hembjuda henne. Fotografer flyttade till staden och började arbeta för henne. Korallhandlare och sköldpaddsmånglare växte upp ur jorden omkring henne. Prästerna i Santa Agnese gräfde upp den gamla Dionysiusteatern, som låg dold bakom deras kyrka, för hennes skull, och hvar och en, som ägde en förfallen villa, gräfde i källarnas mörker fram rester af mosaikgolf och bjöd henne genom stora anslag komma och se.

Det hade nog varit främlingar förr i Diamante, men de hade kommit och gått, och ingen hade ägt sådan makt. Nu fanns det snart ej en man i staden, som ej satte all sin lit till den engelska signorinan. Det lyckades henne till och med att sätta en smula lif i Ugo Favara. Ni vet, Ugo Favara, advokaten, som skulle blifvit en stor man, men hade motgångar och kom hem alldeles bruten. Hon använde honom att sköta hennes affärer. Hon behöfde honom, och hon tog honom.

Det har aldrig funnits en kvinna i Diamante, som gjort sådana affärer som hon. Hon bredde ut sig som ginsten om våren. Ena dagen vet ännu ingen, att den finns, och den nästa är den en stor tufva. Snart visste man ej hvart man skulle vandra i Diamante för att ej stöta på hennes mark. Hon köpte landtgård och stadshus, hon[214] köpte mandelskogar och lavaströmmar. De sköna utsiktsplatserna uppåt Etna voro hennes och likaså den vattensjuka jorden på slätten. Och i staden började hon bygga två stora palats. Det var i dem hon skulle bo och regera sitt kungarike.

Man skall aldrig mer få se en kvinna sådan som hon. Det var ej nog med allt detta. Hon ville också strida en strid med fattigdomen, o signore, med den sicilianska fattigdomen! Hvad delade hon ej ut för hvarje dag, och hvad skänkte hon ej bort om högtiderna! Forvagnar, dragna af två par oxar, gingo ned till Catania och kommo åter fullastade med alla sorters klädesplagg. Hon hade föresatt sig, att de skulle hafva hela kläder i den stad, där hon regerade.

Men hör nu hur det gick henne, hur det slöt med striden mot fattigdomen och med konungariket och med palatsen.

Hon gaf ett gästabud för de fattiga i Diamante, och efter gästabudet ett skådespel på grekiska teatern. Det var hvad en gammal kejsare kunde hafva gjort. Men hvem har någonsin förr hört, att en kvinna kommit på sådana tankar?

Hon inbjöd alla de fattiga. Det var de två blinda från hotellporten och den gamla Assunta från domtrappan. Det var mannen från postgården, som hade hakan ombunden med ett rödt kläde för ansiktskräftans skull, och det var idioten, som skjuter upp den grekiska teaterns järnportar. Alla åsnepojkarna voro där och de handlöse bröderna, som sprängde en bomb i sin barndom och förlorade fingrarna, och där voro invaliden med[215] träbenet och den gamle stolmakaren, som blifvit för gammal att arbeta.

Det var underbart att se dem krypa fram ur sina hålor, alla de fattiga i Diamante. Gummorna, som sitta och spinna på slända i de mörka gränderna, voro där och positivspelaren, som har ett instrument så stort som en kyrkorgel, och en ung kringdrifvande mandolinista från Neapel med kroppen fylld af all möjlig djäfvulskap. Alla de ögonsjuke och de åldersslöe, de, som voro utan tak öfver hufvudet, de, som brukade samla in syror vid vägkanten till middag, stenhuggaren, som förtjänade en lira om dagen och hade sex barn att dra försorg om, alla hade de blifvit inbjudna och voro tillstädes vid festen.

Det var fattigdomen, som förde fram sina trupper mot den engelska signorinan. Hvem har en sådan armé, som fattigdomen? Men för en gångs skull kunde den engelska signorinan besegra honom.

Hon hade också något att kämpa med och att segra med. Hon hade hela torget fullt af dukade bord. Hon hade vinankare upplagda längs hela stenbänken, som löper fram efter domkyrkoväggen. Hon hade förvandlat hela det utdöda nunneklostret till matbod och kök. Hon hade hela främlingskolonien i Diamante, iförd hvita förkläden, för att dela ut rätterna. Hon hade hela det Diamante, som brukar äta sig mätt, drifvande fram och tillbaka som åskådare.

Ack åskådare, hvad hade hon ej för åskådare! Hon hade det stora Etna och den blänkande solen. Hon hade inlandets röda berg och det gamla Vulcanitemplet, som nu var helgadt åt San Pasquale.[216] Och ingen af dem hade ännu skådat ett mätt Diamante. Ingen af dem hade förr än nu kommit att tänka på hur mycket det skulle försköna dem själfva, om man kunde betrakta dem, utan att hungern hväste en i öronen och trampade en på hälarna.

Men märk nu en sak! Så märkvärdig och så stor, som hon var denna signora, så var hon dock ej vacker. Och trots all den makt hon hade, så var hon ej behaglig eller intagande. Hon styrde icke med skämt, och hon belönade icke med leenden. Hon hade en tung, ovig kropp och ett tungt, ovigt lynne.

Denna dag, då hon gaf mat åt de fattiga, blef hon som en helt annan människa. Det bor ett ridderligt folk på vår ädla ö. Ibland alla dessa fattiga var det ingen, som lät henne känna, att hon öfvade välgörenhet. De tillbådo henne, men de tillbådo henne som kvinna. De satte sig till bords som hos en jämnlike. De behandlade henne, som en värdinna behandlas af sina gäster. I dag gör jag dig den äran att komma till dig, i morgon gör du mig den äran att komma till mig. Så och ej annorlunda.

Hon stod uppe på den höga rådhustrappan och såg ned öfver alla borden. Och då den gamle stolmakaren, som satt öfverst vid bordet, fått sitt glas fylldt, reste han sig upp, bugade sig för henne och sade: ’Jag dricker för er välgång, signorina.’

Så gjorde de alla. De lade handen på hjärtat och bugade sig för henne. Det hade kanske varit godt för henne, om en sådan ridderlighet mött[217] henne tidigare i lifvet. Hvarför hade männen i hennes hemland låtit henne glömma, att kvinnor äro till för att tillbedjas?

Här sågo de alla ut, som om de brunno af en stilla dyrkan. Det är så de behandla kvinnorna på vår ädla ö. Hvad gåfvo de ej tillbaka för den mat och det vin, som hon skänkte. De gåfvo ungdom och lätt sinne och hela värdigheten af att vara eftersträfvansvärd. De höllo tal till henne. ’Ädelsinnade signorina, ni som kommit till oss öfver hafvet, ni som älskar Sicilien,’ och så vidare, och så vidare. Hon visade, att hon kunde rodna. Hon dolde ej mer, att hon hade ett småleende. Då de talat ut, började det skälfva kring munnen på den engelska signorinan. Hon blef tjugu år yngre. Det var hvad hon behöfde.

Där var åsnepojken, som brukar föra de engelska damerna upp till Tre Castagni och som alltid blir kär i dem, innan han skiljes ifrån dem. Nu fick han plötsligen upp ögonen för den stora välgörarinnan. Det är ej endast en späd, fin kropp och en len hy, som äro värda att dyrkas, utan äfven styrkan och kraften. Åsnepojken fällde plötsligen knif och gaffel, stödde armbågarna mot bordkanten och blef sittande för att se på henne. Och som han gjorde alla de andra åsnepojkarna. Det spred sig som en smitta. Det blef hett kring den engelska signorinan af brinnande ögonkast.

Det var ej endast de fattiga, som tillbådo henne. Advokaten Ugo Favara kom och hviskade till henne, att hon var kommen för att vara en försyn för hans arma land och för honom. ’Om[218] jag blott förut hade råkat en sådan kvinna som ni,’ sade han.

Tänk er en gammal fågel, som suttit i bur i många år och blifvit ruggig och förlorat all glans på fjädrarna. Och så kommer någon och lägger allt tillrätta och smeker fram glansen. Tänk er detta, signore!

Där var den där pojken från Neapel. Han tog fram mandolinen och gaf sig till att sjunga bäst han satt. Ni vet hur han brukar sjunga, hur han brukar lipa med den stora munnen och säga fula ord. Som en grinande mask brukar han oftast vara. Men har ni sett, att han har en ängel i ögonen? En ängel, som tyckes gråta öfver sitt fall och är uppfylld af all salig galenskap. Och denna kväll var han bara ängel. Han satte upp hufvudet som en gudaingifven, och den hängande kroppen blef spänstig och reste sig af stolt lifsmod. Han fick färg på de dödsbleka kinderna. Och han sjöng, han sjöng, så att man såg tonerna fara som eldflugor från hans läppar och fylla luften med jubel och dans.

Då det blef natt, tågade alla bort till den grekiska teatern. Det var festens fulländning. Hvad hade hon ej att bjuda på där borta!

Hon hade den ryska sångerskan och den tyska varietékonstnären. Hon hade de engelska brottarna och den amerikanska trollkarlen. Men hvad var detta mot allt annat, mot det silfverhvita månskenet och mot platsen och mot minnena! Det var, som om de fattiga känt sig som greker och kulturbärare, då de åter fingo breda ut sig på klippbänkarna på sin egen gamla teater och mellan[219] scenens fallfärdiga pelare blicka ut på det skönaste panorama.

De fattiga voro ej sparsamma, de delade med sig af all den glädje de hade fått. De sparade ej på jubel, de voro hejdlösa i handklappningar. De, som uppträdde på estraden, stego ned med en rikedom af loford.

Det var någon, som uppmanade den engelska signorinan att uppträda. All denna dyrkan var ju menad åt henne. Hon borde stå öga mot öga mot den och känna den. Och de sade henne hur det berusade, hur det lyfte, hur det eldade.

Det förslaget tyckte hon om. Det gick hon genast in på. Hon hade sjungit i sin ungdom, och de engelska äro sådana, att de aldrig frukta för att sjunga. Hon skulle icke gjort det annars, men nu var hon vid godt lynne, och nu ville hon sjunga för dessa, som älskade henne.

Hon kom som sista numret. Tänk er nu hvad det var att komma upp på en så gammal scen! Det var där Antigone hade begrafts lefvande och Iphigenia hade offrats. Men den engelska signorinan steg fram där för att mottaga all tänkbar ära.

Den stormade mot henne, så snart hon visade sig. De ville stampa sönder jorden för att hedra henne.

Det var också ett stolt ögonblick. Hon stod där med Etna som fond och Medelhafvet som sidokuliss. Framför henne på de gräsgrodda bänkarna utbredde sig den besegrade fattigdomen, och hon kände, att hon hade hela Diamante för sina fötter.

[220]

Hon valde Bellini, vår egen Bellini. Hon ville vara älskvärd också hon, och därför sjöng hon Bellini, som är född här under Etna, Bellini, som vi kunna utantill, ton för ton.

Naturligtvis, o signore, naturligtvis kunde hon ej sjunga. Hon hade stigit upp på tribunen endast för att låta hylla sig. Hon hade kommit för att låta folkets kärlek få luft. Men nu sjöng hon falskt och svagt. Och människorna kände hvarenda ton.

Det var den där mandolinistan från Neapel. Han var den förste, som grinade med hela ansiktet och tog en ton lika falsk som den engelska signorinans. Sedan var det han med ansiktskräftan, som skrattade så, att han skrattade ned halsklädet. Sedan var det åsnepojken, som började klappa händerna.

Sedan voro de med allihop. Det var vansinne, men det förstodo de ej. Det är ej på de gamla grekernas jord, som man kan tåla barbarer, som sjunga falskt. Donna Pepa och donna Tura skrattade som de ej gjort förr i sitt lif. ’Ej en ren ton! Vid madonnan och San Pasquale, ej en ren ton!’

De hade blifvit mätta en gång i sitt lif. Det var ju gifvet, att det skulle vara rus och ursinne öfver dem. Och hvarför skulle de ej skratta? Man hade väl ej gifvit dem mat för att få såra deras öron med fil och såg. Skulle de ej få försvara sig med att skratta, skulle de ej få härma och hvissla och kackla? Skulle de ej få lägga[221] sig bakåt och upplösas i skratt? De voro väl ej den engelska signorinans trälar heller.

Det kom bedöfvande för henne. Det kom alldeles för bedöfvande för att hon skulle förstå. Hvisslade de åt henne? Det var säkert något, som händt därnere, något som hon ej kunde se. Hon sjöng arian till slut. Hon var öfvertygad om att detta skratt var något, som ej angick henne.

Då hon slutat, kom en sorts bifallsstorm brusande ned öfver henne. Den var ändtligen sådan, att hon förstod. Facklor och månsken upplyste natten, så att hon kunde se människoraderna vrida sig i skratt. Hon hörde hånet och skämtet nu, då hon ej sjöng. Det gällde henne. Då flydde hon utom scenen. Där var det, som om det stora Etna gungade af skratt, och hafvet glittrade af lustighet.

Men det blef väl än värre. De hade haft roligt, de fattige, så roligt som aldrig förr, och de ville höra henne en gång till. De ropade in henne, de ropade: ’Bravo! Bis! Da capo!’ De kunde ej låta ett sådant nöje gå sig ur händerna. Hon, hon var nästan medvetslös. Det var en storm omkring henne. De skreko, de vrålade för att få in henne. Hon såg dem lyfta armarna och hota för att få in henne. På en gång var det hela förvandladt till en gammal cirkus. Hon skulle in för att slukas af odjuren.

Det fortfor, det fortfor, det blef allt vildare. De andra uppträdande, som blefvo rädda, bådo henne ge efter. Och hon blef själf rädd. Det[222] var som om man skulle mördat henne, om hon ej gaf efter.

Hon släpade sig in på scenen och stod öga mot öga med folkhopen. Det var ingen försköning. Hon sjöng, därför att alla dessa ville ha roligt. Det var det värsta. Hon sjöng, därför att hon var rädd för dem och ej vågade annat. Hon var en ensam främling, och hon hade ingen, som beskyddade sig, och hon var rädd. Och de skrattade, de skrattade.

Det var ej annat än skrän och skri och galande och hvissling genom hela arian. Ingen hade barmhärtighet med henne. Det var kanske första gången i sitt lif hon kände, att hon behöfde, att någon skulle ha barmhärtighet med henne – – – – – –

Nåväl, nästa dag ämnade hon resa. Hon kunde ej vidare stå ut med Diamante. Men då hon sade detta till advokat Favara, så besvor han henne att stanna för hans skull, och han friade till henne.

Han hade valt tiden rätt. Hon gaf honom ja, och hon blef gift med honom.

Men sedan den tiden byggde hon ej mer på sina palats, hon kämpade icke mot fattigdomen, hon brydde sig ej om att vara drottning i Diamante. Skulle ni tro det? Hon visade sig aldrig mer på gatan, hon lefde inomhus som en sicilianska.

Hennes lilla hus låg bortgömdt bakom ett högt skrank, och om henne själf kände man intet. Man visste bara, att hon var alldeles förändrad[223]. Man visste ej om hon var lycklig eller olycklig, om hon stängde in sig, därför att hon hatade människorna eller därför att hon ville vara sådan som en siciliansk hustru bör vara.

Men är det ej så, det alltid slutar med kvinnorna. Då de bygga sina palats blifva de aldrig färdiga. Kvinnor kunna ingenting göra, som har bestånd.»

III.
Den utkastade.

[224]
[...]

När donna Micaela fick veta hur de fattige hade skrattat ut miss Tottenham, skyndade hon till hotellet för att uttrycka sitt beklagande. Hon ville bedja henne ej döma dessa stackare efter hvad de gjort, då de varit yra af glädje och vin. Hon skulle bedja henne ej taga sin hand ifrån Diamante. Hon tyckte ej själf mycket om miss Tottenham, men för de fattigas skull. . . Hon ville säga allt tänkbart för att försona henne.

Då hon kom upp till hotell Etna, såg hon hela gatan uppfylld af packvagnar. Det gafs sålunda intet hopp. Den stora välgörarinnan skulle resa.

Uppe vid hotellet var mycken bedröfvelse och ånger. De två blinda gummorna, donna Pepa och donna Tura, som alltid förr suttit inne på hotellgården, voro nu utestängda, och de hade lagt sig på knä framför porten. Och den unge åsnedrifvaren, som älskade alla engelska signorinor, stod med ansiktet tryckt mot en vägg och grät.

[225]

Men inne i hotellet gick värden upp och ned i den långa korridoren, och han vredgades på försynen, som tillfogade honom denna olycka. »Signor Dio,» mumlade han, »jag blir utarmad. Låter du detta ske, tar jag min hustru vid handen och mina barn på armen och störtar mig med dem ned i Etna.»

Värdshusvärdinnan var mycket blek och ödmjuk. Hon vågade knappast lyfta sina ögon från marken. Hon hade velat krypa omkring på sina knän för att beveka den rika signorinan att stanna.

»Vågar ni tala med henne, donna Micaela?» sade hon. »Må Gud hjälpa er att kunna tala med henne! Ack, säg henne, att den där neapolitanske pojken, det var han, som vållade hela olyckan, redan är utvisad från staden. Säg henne, att de alla vilja göra bot. Tala till henne, signora!»

Värdinnan förde donna Micaela till engelskans förmak och gick in i salongen med hennes kort. Hon kom genast tillbaka och bad henne vänta endast ett par minuter. Signorina Tottenham talade affärer med signor Favara.

Men detta var just det ögonblick, då advokat Favara begärde miss Tottenhams hand, och medan donna Micaela väntade, hörde hon honom säga helt högt: »Ni får ej resa, signorina! Hvad skall det bli af mig, om ni reser? Jag älskar er, jag kan ej låta er resa. Jag skulle ej hafva vågat tala, om ni ej hotat med att resa. Men nu ...»

Han sänkte åter rösten, men donna Micaela ville alls icke höra mer, utan aflägsnade sig. Hon förstod, att hon var öfverflödig. Om ej signor[226] Favara lyckades hålla kvar den stora välgörarinnan, så kunde ingen.

Då hon åter gick ut genom porten, stod värden där, och han grälade med den gamle franciskanern fra Felice. Och han var så uppretad, att han ej blott grälade med fra Felice, utan äfven dref ut honom ur sitt hus.

»Fra Felice,» ropade han, »ni kommer för att tvista med den stora välgörarinnan. Ni vill än ytterligare reta upp henne. Gå er väg, säger jag er! Ni ulf, ni människoätare, gå er väg!»

Fra Felice var lika vred som värden och ville tränga sig förbi honom. Men då blef han af denne tagen vid armen och utan vidare utförd på trappan.

Fra Felice var en man, som hade mottagit en stor gåfva af sin skapare. På Sicilien, där alla spela på lotteri, finnes det människor, som hafva förmåga att förutsäga hvilka nummer, som skola komma ut i nästa dragning. Den, som fått sådan klarsynthet, kallas för polacco, och oftast träffar man den hos någon gammal tiggarmunk. Och en sådan munk var fra Felice. Han var den störste polacco i Etnatrakten.

Men då alla gärna önskade, att han skulle säga dem en vinnande tern eller kvatern, så brukade han bemötas med stor aktning. Han var ej van vid att man tog honom i armen och slängde ut honom på gatan, fra Felice.

Han var hän emot åttio år gammal samt alldeles förtorkad och skröplig. Då han stapplade bort mellan vagnarna, snafvade han, trampade i[227] kåpan och var nära att falla. Men ingen af de drängar och kuskar, som stodo utanför porten och talade och klagade, hade i dag tid att tänka på fra Felice.

Gubben vacklade fram och åter i sin stora vadmalskåpa. Han hade blifvit så liten och torr, att det tycktes finnas mer styfhet i kåpan än i munken. Det tycktes vara den gamla kåpan, som höll honom uppe.

Donna Micaela hann honom och drog helt sakta gubbens ena arm upp under sin. Hon kunde ej lida att se hur han stötte mot lyktstolpar och föll öfver trappsteg. Men fra Felice märkte ej, att hon tog vård om honom. Han gick och mumlade och förbannade och visste ej annat, än att han var lika ensam, som om han suttit i sin cell.

Donna Micaela gick och undrade hvarför fra Felice var så vred på miss Tottenham. Hade hon varit ute i hans kloster och tagit ned fresker från väggarna eller hvad hade hon gjort?

Ty fra Felice hade i sextio år bott i det stora franciskanerklostret, som ligger utanför Porta Etnea, vägg i vägg med den gamla kyrkan San Pasquale.

Där hade fra Felice varit munk redan i trettio år, då klostret blef indraget och såldt till en lekman. De andra munkarne flyttade bort, men fra Felice stannade kvar, därför att han ej kunde förstå hvad det ville säga att sälja San Franciski hus.

Om lekmän flyttade dit, syntes det fra Felice desto mer nödvändigt, att åtminstone en munk skulle stanna kvar. Hvem skulle annars sköta klockringningen eller tillreda läkemedel åt bondkvinnorna[228] eller ge bröd åt klostrets fattiga? Och fra Felice valde sig en cell i en undangömd vrå af klostret, och fortfor att gå ut och in där, som han alltid gjort.

Köpmannen, som ägde klostret, besökte det aldrig. Han brydde sig icke om den gamla klosterbyggnaden, han ville endast hafva vingårdarna, som hörde till den. Sålunda regerade fra Felice alltjämt i det gamla klostret, och det var han, som murade upp nedramlade gesimser och rappade om väggarna. Lika många fattiga, som fått mat i klostret i forna dagar, fingo det alltjämt. För sin spådomsgåfva fick fra Felice så stora allmosor, då han ströfvade fram genom Etnastäderna, att han kunde hafva varit en rik man, men det gick alltsammans till klostret.

Ännu större sorg än fra Felice haft för klostret, hade han burit för klosterkyrkan. Den hade blifvit vanhelgad under krigstid af blodiga slagsmål och annan skändlighet, så att där ej mer kunde läsas mässa. Men ej heller detta kunde han förstå. Den kyrka, där han hade aflagt sitt löfte, var alltid lika helig för fra Felice.

Det var hans största sorg detta, att hans kyrka råkat alldeles i förfall. Han hade måst se på hur engelsmännen kommit och köpt predikstol och läspulpet och korstolar. Och han hade ej kunnat hindra, att museiherrar från Palermo kommit och tagit kronor och taflor och mässhakar. Hur mycket han önskat det, hade han ingenting kunnat göra för att rädda sin kyrka. Men han hatade dessa kyrkplundrare, och då donna Micaela såg honom[229] så ond, trodde hon, att miss Tottenham hade velat taga några af hans skatter ifrån honom.

Men det förhöll sig tvärtom så, att då fra Felices kyrka nu blifvit tömd, och ingen mer kom för att plundra där, hade han börjat tänka på att göra något för att åter pryda den, och han hade kastat sina ögon på den samling af helgonbilder, som ägdes af den rika engelska damen. På hennes fest, då hon varit god och mild mot alla, hade han vågat bedja henne om hennes sköna madonna, som hade en klädning af sammet och ögon som himmelen. Och hans begäran hade blifvit bifallen.

Denna morgon hade fra Felice sopat och dammat i kyrkan och satt upp blommor på altaret, innan han gått för att hämta bilden. Men då han kommit till hotellet, hade engelskan ändrat tankar, hon hade alls icke velat ge honom den dyrbara madonnan. Hon hade i stället skänkt honom en liten trasig och smutsig bild af Kristusbarnet, som hon tyckte sig utan saknad kunna vara af med.

Ack, en sådan glädje och förväntan, som gamle fra Felice känt, och så hade han blifvit alldeles gäckad! Han hade ej kunnat låta sig nöja, utan hade kommit tillbaka gång på gång för att tigga den andra bilden. Det var en bild så dyrbar, att han ej kunnat köpa den för allt hvad han tiggde ihop under ett helt år. Till sist hade den stora välgörarinnan låtit visa ut honom, och det var efter detta donna Micaela hade funnit honom.

Då de gingo framåt gatan, började hon tala med gubben och lockade ur honom hans historia. Han hade bilden med sig, och midt på gatan stannade[230] han, visade den för henne och frågade henne, om hon sett ett större elände.

Donna Micaela såg ett ögonblick bestört på bilden. Så smålog hon och sade: »Låna mig bilden på ett par dagar, fra Felice!»

»Ni kan taga den och behålla den,» sade gubben. »Må den aldrig mer komma för mina ögon!»

Donna Micaela tog bilden med sig hem och arbetade med den i två dagar. Då hon sedan sände den till fra Felice, glänste den med nyskurade smycken, den hade en ny, ren linda, den var nymålad och i kronan blänkte klara, mångfärgade stenar.

Han var så skön, den utkastade, att fra Felice ställde upp honom på det tomma högaltaret i sin kyrka.

[...]

Det var mycket tidigt en morgon. Solen var ännu ej uppstigen, och det breda hafvet var knappast synbart. Det var verkligen mycket tidigt. Kattorna vandrade ännu uppe på taken, ingen rök trängde upp genom skorstenarna, och dimmorna lågo och vältrade om hvarandra på dalbottnen, rundt om det branta Monte Chiaro.

Då kom gamle fra Felice löpande hän mot staden. Han sprang så, att han tyckte sig känna, att berget darrade under honom. Han sprang så fort, att grässtråna vid vägkanten ej hunno att stänka dagg på hans kåpa, så fort, att skorpionerna ej hunno lyfta stjärten och stinga honom.

[231]

Medan gubben sprang, fladdrade kåpan ohäktad omkring honom, och repet svingade oknutet bakom honom. De vida ärmarna flaxade såsom vingar, och den tunga kapuschongen dunkade upp och ned på ryggen, såsom hade den velat skynda på honom.

Karlen i stadstullen, som ännu satt och sof, vaknade och gnuggade sig i ögonen, då fra Felice rusade förbi, men han hann ej känna igen honom. Gatstenarna voro slippriga af nattfukten, tiggare lågo och sofva vid de höga stentrapporna med benen ovårdigt slängda utåt gatan, utvakade dominospelare gingo hem från caféet och raglade af sömn. Men fra Felice ilade framåt, han undgick alla hinder.

Och hus och portaler, torg och hvalföfverspända grändöppningar försvunno bakom gamle fra Felice. Han sprang uppför halfva corson, innan han stannade.

Han stannade utanför ett långt hus med många tunga balkonger. Han fattade i en portklapp och dunkade, tills en tjänare vaknade. Sedan lugnade han sig ej, förr än drängen kallade upp en jungfru, och jungfrun väckte signoran.

»Donna Micaela, fra Felice är därnere. Han påstår, att han måste tala med er.»

Då donna Micaela ändtligen kom ned till fra Felice, var han ännu flämtande och andfådd, men han hade eld i ögonen, och små bleka rosor på kinderna.

Det var bilden, bilden. Då fra Felice hade ringt fyraringningen på morgonen, hade han gått in i kyrkan för att betrakta honom.

[232]

Då hade han fått se, att stora stenar lossnat ur hvalfvet rätt öfver bilden. De hade fallit ned på altaret och slagit sönder altarskifvan, men bilden hade stått orörd. Och af allt grus och damm, som störtat ned, hade intet fallit på bilden, utan den var alldeles oskadad.

Fra Felice tog donna Micaelas hand och sade henne, att hon skulle få följa honom ut till klostret och se undret. Hon skulle få se det först af alla, därför att hon tagit vård om bilden.

Och donna Micaela följde honom genom den gråa, kyliga morgonen ut till hans kloster, medan hennes hjärta klappade af ifver och förväntan.

Då hon kommit dit ut och sett, att fra Felice talat sant, berättade hon för honom, att hon känt igen bilden, så snart hon fått se honom, och att hon visste, att han var undergörande. »Han är den störste och mildaste undergörare,» sade hon.

Fra Felice gick upp till bilden och såg den in i ögonen. Ty det är stor skillnad på bild och bild, men det skall en gammal munks klokhet till att kunna förstå sig på hvilken som har makt och hvilken som ej har. Nu såg fra Felice, att denna bilds ögon voro djupa och strålande, som om de ägt lif, och att öfver hans läppar sväfvade ett hemlighetsfullt leende.

Då föll gamle fra Felice på knä och sträckte sina knäppta händer mot bilden. Och hans gamla, skrumpna ansikte förklarades af en stor glädje.

Fra Felice tyckte med ens, att hans kyrkas väggar voro klädda med taflor och purpurtapeter, ljus strålade öfver altaret, sång klingade från läktaren[233], och öfver hela golfvet lågo knäböjande, bedjande människor.

All drömbar härlighet skulle komma hans fattiga, gamla kyrka till del, nu då den ägde en af de stora undergörande bilderna.

IV.
Det gamla martyriet.

[234]
[...]

Från sommarpalatset i Diamante afgingo under denna tid många bref till Gaetano Alagona, som satt i fängelse i Como. Men brefbäraren hade aldrig i sin väska ett bref från Gaetano, som var adresseradt till sommarpalatset.

Ty Gaetano hade gått in i sitt lifslånga fängelse, som om det varit en graf. Och det enda han begärde och önskade var, att det skulle skänka honom grafvens glömska och ro.

Han kände sig som död, och han sade till sig själf, att han ej ville höra de efterlefvandes klagan och jämmer. Icke heller ville han gäckas af hopp eller lockas af ömma ord att längta efter fränder och vänner. Icke heller ville han höra något om det, som hände i världen, då han ej hade makt att ingripa och leda.

Han skaffade sig arbete i fängelset och snidade vackra konstverk, såsom han alltid gjort. Men han mottog aldrig ett bref, aldrig en besökande. Han menade, att han på detta sätt skulle[235] kunna upphöra att känna olyckans hela bitterhet. Han trodde, att han skulle kunna lära sig att lefva ett helt lif inom fyra trånga väggar.

Men på detta sätt fick donna Micaela aldrig ett ord till svar från honom.

Ändtligen skref hon till fängelsedirektören och frågade om Gaetano ännu lefde. Och denne svarade, att den fånge hon frågat efter aldrig läste ett bref. Han hade anhållit att slippa alla underrättelser från den yttre världen.

Så skref hon icke mer. I stället fortfor hon att arbeta för sin järnväg. Hon vågade knappast nämna om det i Diamante, men likafullt tänkte hon ej på något annat. Hon själf sydde och broderade, och hon lät alla sina tjänare förfärdiga små billiga saker, som hon skulle kunna sälja på basaren. I boden sökte hon ut gammalt kram för tombolan. Hon lät Piero, portvakten, förfärdiga kulörta lyktor, hon öfvertalade sin far att måla skyltar och annonsplakat, och hon lät sin kammarjungfru, Lucia, som var från Capri, göra i ordning korallhalsband och snäckaskar.

Hon var dock ingalunda viss om att någon enda människa skulle vilja komma på denna fest. Alla stodo emot henne, ingen ville hjälpa henne. De tyckte ej en gång om att hon visade sig på gatan, att hon talade affärer. Sådant var opassande för en fin dam.

Det var då den gamle fra Felice försökte att bistå henne, ty han älskade henne, därför att hon hade hjälpt honom med bilden.

En dag, då donna Micaela klagade öfver att hon ej kunde öfvertyga någon om att man borde[236] bygga denna järnväg, lyfte han kalotten från hufvudet och pekade på sin kala hjässa.

»Se på mig, donna Micaela,» sade han, »så kalt skall denna järnväg göra ert hufvud, om ni fortsätter, som ni börjat.»

»Hur menar ni, fra Felice?»

»Donna Micaela,» sade gubben, »vore det ej en dårskap att gå ut på ett farligt företag utan att äga en vän och hjälpare?»

»Jag har nog försökt att få vänner, fra Felice.»

»Ja, människor!» sade gubben. »Men hvad hjälpa människor! Om någon far ut på fiske, donna Micaela, så vet han, att han kan åkalla San Pietro, om någon vill köpa en häst, så kan han begära bistånd af San Antonio Abbate. Men om jag vill bedja för er järnväg, vet jag icke till hvem jag skall vända mig.»

Och det var fra Felices mening att säga, att felet var, att hon ingen skyddspatron valt för sin järnväg. Han ville, att hon skulle välja det krönta barnet, som stod ute i hans gamla kyrka till dess förste vän och befrämjare. Han sade henne, att om hon blott gjorde detta, skulle hon helt visst blifva hulpen.

Hon blef så rörd af att någon ville bistå henne, att hon genast lofvade att bedja för sin järnväg till barnet i San Pasquale.

Men fra Felice gick och skaffade en stor kollektbössa och lät måla på den med klara, tydliga bokstäfver: »Gåfvor till Etnajärnvägen». Och han hängde upp den i sin kyrka bredvid bildens altare.

Det var ej mer än en dag efter detta, som don Antonio Grecos hustru, donna Emilia, kom ut till[237] den gamla, öfvergifna kyrkan för att rådfråga San Pasquale, som är det klokaste af alla helgon.

Under hösten hade nämligen don Antonios teater börjat gå illa, såsom det ju var att vänta, att den skulle göra under denna tid, då alla hade ondt om penningar.

Don Antonio hade då fallit på den tanken att försöka drifva teatern med mindre kostnad än förr. Han hade dragit in på ett par lampor och underlåtit att hålla så stora och präktigt målade affischer.

Men detta hade varit en stor dårskap. Det är ju ej i det ögonblick, som folk förlorar lusten att gå på teatern, som det går an att korta af prinsessornas sidensläp och spara på förgyllningen till kungarnas kronor.

Kanske det ej är så farligt på en annan teater, men på en marionett-teater är det mer än vanskligt att göra förändringar. Och detta beror därpå att det för det mesta är halfvuxna gossar, som gå och se på marionett-teatrarna. Stort folk kan förstå, att man stundom behöfver spara, men barn vilja alltid ha det på samma sätt.

Allt färre och färre åskådare kommo till don Antonio, och han fortfor att spara och spara. Så föll det honom in, att han kunde umbära de två blinda fiolspelarna, fader Elia och broder Tommaso, som annars brukade spela under mellanakterna och under krigsscenerna.

Dessa blinde, som hade så stor förtjänst af att sjunga i sorghusen och som togo in summor på summor under festdagarna, voro dyra att aflöna. Don Antonio afskedade dem och skaffade ett positiv.

[238]

Men detta blef hans olycka. Alla lärlingar och bodgossar i hela Diamante upphörde att gå på teatern. De ville ej sitta och höra på positiv. De lofvade hvarandra, att ej gå på teatern, förrän don Antonio tagit åter spelmännen. Och de höllo äfven sitt löfte. Don Antonios dockor fingo uppträda för tomma väggar.

Dessa unga gossar, som eljest hellre afstodo från sin kvällsvard än från teatern, läto bli att gå kväll efter kväll. De voro förvissade, att de till slut skulle tvinga don Antonio att inrätta allt som förut.

Men don Antonio är af en konstnärssläkt. Hans far och hans bror äga marionett-teatrar, hans svågrar, alla hans släktingar äro män af facket. Och don Antonio förstår sin konst. Han kan förändra sin röst in i det oändliga, han kan på en gång manövrera en hel här af dockor, och han kan ur minnet texten till hela cyklen af skådespel, som äro grundade på Carolus Magnus’ krönika.

Och nu blef don Antonios konstnärskänsla sårad. Han ville ej låta sig tvingas att taga åter de blinde. Han ville, att man skulle komma till hans teater för hans skull och ej för musikanternas.

Han slog om och började spela stora stycken med grann uppsättning. Men det var förgäfves.

Det finnes ett skådespel, som kallas »Paladinens död» och som handlar om Rolands strid vid Ronceval. Det fordrar ett sådant maskineri, att en dockteater måste hållas stängd under två dagar, för att det skall kunna uppsättas. Det är så kärt för publiken, att man brukar kunna spela det för[239] dubbla pris och fulla hus under en hel månad. Nu lät don Antonio uppsätta detta skådespel, men han behöfde ej spela det, han hade ingen åskådare.

Efter detta var don Antonio bruten. Han försökte att få åter fader Elia och broder Tommaso, men dessa visste nu hvad de voro värda för honom. Och de begärde pris sådana, att det skulle varit ruin att betala dem. Det var omöjligt att komma till någon enighet.

I den lilla bostaden bakom marionett-teatern lefde man som i en belägrad fästning. Man hade ingenting annat att göra än att svälta.

Donna Emilia och don Antonio voro båda unga, glada människor, men nu skrattade de aldrig mer. Det var ej så mycket nöden, som grep dem, men don Antonio var en stolt man, och han kunde ej tåla tanken, att hans konst ej mer förmådde locka åskådare.

Då gick, som sagdt, donna Emilia ned till kyrkan San Pasquale för att bedja helgonet om ett godt råd. Det hade varit hennes mening att läsa nio böner för den stora stenbilden, som stod utanför kyrkan, och sedan gå, men innan hon börjat bedja, hade hon märkt, att kyrkdörren stod öppen. »Hvarför står San Pasquales kyrkdörr öppen?» sade donna Emilia. »Det har ej händt i mina dagar.» Och hon gick in i kyrkan.

Det enda, som var att se därinne, var fra Felices älskade bild och den stora kollektbössan. Och bilden lyste så skön i sin krona och sina ringar, att donna Emilia lockades ända fram till honom. Men då hon så kom att se honom in i ögonen, tycktes han henne så ljuf och trösterik[240] att hon lade sig ned för honom och bad. Och hon lofvade, att om han ville hjälpa henne och don Antonio ur deras nöd, så skulle hon lägga en hel aftons inkomst i den stora lådan, som hängde bredvid honom.

Efter slutad bön dolde sig donna Emilia bakom kyrkdörren och försökte uppfånga hvad de förbigående sade. Ty om bilden därinne ville hjälpa henne, skulle han nu låta henne höra ett ord, som sade henne hvad hon hade att göra.

Hon hade ej stått där i två minuter, förrän gamla Assunta från domkyrkotrappan kom och gick förbi i sällskap med donna Pepa och donna Tura. Och hon hörde Assunta säga med sin högtidliga röst: »Det var det året, då jag första gången hörde Det gamla martyriet.» Donna Emilia hörde detta alldeles tydligt. Assunta sade verkligen »Det gamla martyriet».

Donna Emilia tyckte att hon aldrig kom hem. Det var som hade benen ej kunnat föra henne fort nog. Det var som hade vägen mångdubblat sig för henne. Då hon ändtligen såg teaterknuten med de röda lyktorna under taket och de stora bildrika affischerna, var det som hade hon gått många mil.

Då hon kom in till don Antonio, satt han med sitt stora hufvud lutadt i händerna och stirrade i bordsskifvan. Det var en sorg att se don Antonio. Under dessa sista veckor hade han börjat förlora sitt hår. Högst uppe på hjässan var det så tunt, att skinnet lyste igenom. Var det underligt, då han bar på sådana bekymmer! Medan hon varit borta, hade han haft alla sina dockor[241] framme och synat dem. Det gjorde han nu alla dagar. Han brukade sitta och se på den dockan, som spelade Armida. Var hon då icke vidare skön och förledande, kunde han fråga. Och han försökte bättra upp Rolands svärd eller Karl den stores krona. Donna Emilia såg, att han ånyo hade förgyllt kejsarkronan, det var väl minst femte gången. Men så hade han upphört midt i arbetet och satt sig att grubbla. Han hade märkt det själf. Det var ej förgyllning, som fattades honom, det var en idé.

Då donna Emilia kom in i rummet, sträckte hon fram sina händer mot sin man.

»Se på mig, don Antonio Greco,» sade hon, »jag bär i mina händer guldskålar fulla med kungsfikon!»

Och hon berättade hur hon bedt och hvad hon lofvat och hvad hon blifvit tillrådd.

Då hon sade detta till don Antonio, sprang han upp. Armarna föllo stelt ned utefter kroppen, och håret reste sig på hans hufvud. Han kom i obeskriflig förfäran. »Det gamla martyriet,» skrek han, »Det gamla martyriet!»

Ty Det gamla martyriet är ett mysterium, som i sin tid spelades öfver hela Sicilien. Det utträngde alla andra oratorier och mysterier och spelades hvarje år i hvarje stad under ett par århundraden. Det var årets största dag, då Det gamla martyriet uppfördes. Men nu spelas det ej mer. Nu lefver det endast kvar i folkets minne såsom en saga.

I forna dagar spelades det väl också på marionett-teatern. Men nu har det kommit att betraktas[242] såsom för gammalt och omodernt. Det har kanske ej varit speladt på trettio år.

Don Antonio började ryta och skrika åt donna Emilia, därför att hon kom och pinade honom med dårskaper. Han stred emot henne, som mot en dämon, som kommit för att bemäktiga sig honom. Det var häpnadsväckande, det var hjärtskärande, sade han. Hur kunde hon få ett sådant ord in i öronen? Men donna Emilia stod lugn och lät honom rasa. Hon sade endast, att hvad hon hört var Guds vilja.

Don Antonio började också snart blifva tveksam. Den stora tanken tog så småningom väldet öfver honom. Det fanns ingenting, som varit så älskadt och speladt på Sicilien. Och bodde det ej ständigt samma folk på den ädla ön? Älskade de ej samma jord, samma berg, samma himmel, som deras fäder älskat? Hvarför skulle de ej också kunna älska Det gamla martyriet?

Han stred emot, så länge han kunde. Han sade till donna Emilia, att det skulle blifva för dyrt. Hvarifrån skulle han få apostlar med långt hår och skägg? Han hade icke något bord för nattvarden, han hade icke sådant maskineri, som erfordrades för intåget och korsbärningen.

Men donna Emilia såg, att han skulle ge med sig, och innan aftonen gick han verkligen till fra Felice och förnyade hennes löfte att lägga en aftons inkomst i den lilla bildens kollektlåda, om detta visade sig vara ett godt råd.

Fra Felice berättade om löftet för donna Micaela, och hon blef glad och på samma gång ängslig för hur detta skulle aflöpa.

[243]

Rundt om i staden blef det bekant, att don Antonio höll på att sätta upp Det gamla martyriet, och man skrattade åt honom. Don Antonio hade förlorat förståndet.

Man skulle nog hafva velat se Det gamla martyriet, om man fått se det så, som det spelades i forna tider. Man skulle nog hafva velat se det uppföras så, som i Aci, då stadens ädlingar spelade kungar och legoknektar, och handtverkarna utförde judarnas och apostlarnas roller, och då så många scener ur gamla testamentet voro tillagda, att skådespelet varade en hel dag.

Man skulle också ha velat åter upplefva de härliga dagarna i Castelbuoco, då hela staden förvandlade sig till ett Jerusalem. Där uppfördes mysteriet så, att Jesus kom ridande till staden och möttes af palmer i stadsporten. Där föreställde kyrkan Jerusalems tempel och rådhuset Pilati palats. Där värmde sig Petrus vid en eld på kyrkoherdens gård, korsfästelsen skedde på ett berg ofvan staden, och Maria sökte sin sons lik i grottorna i sindacons trädgård.

Då man hade sådana ting i minnet, hur kunde man nöja sig med att se det stora mysteriet på don Antonios teater!

Men trots detta arbetade don Antonio med den största ifver på att förfärdiga skådespelare och ordna det stora maskineriet.

Och se, om några dagar kom mäster Battista, som målade skyltar, och skänkte honom en affisch. Han hade tyckt om att höra, att don Antonio ville spela Det gamla martyriet, han hade sett det i sin ungdom och haft stor glädje af det.

[244]

Nu stod således att läsa med stora bokstäfver på teaterns knut: »Det gamla martyriet eller Den återuppståndne Adam, tragedi i tre akter af cavaliere Filippo Orioles».

Don Antonio undrade och undrade hurudan folkstämningen skulle bli. Men åsnepojkar och lärlingar, som gingo förbi hans teater, läste affischen under hånskratt. Det såg mycket mörkt ut för don Antonio, men han arbetade ändock troget vidare.

Då den utsatta kvällen kom, och martyriet skulle spelas, var ingen mer orolig än donna Micaela. »Skall den lilla bilden hjälpa mig?» frågade hon sig oupphörligt.

Hon sände ut sin jungfru, Lucia, för att speja. Stod det några grupper af pojkar omkring teatern? Såg det ut, som om det skulle bli folk? Lucia kunde gärna gå fram till donna Emilia, som satt i biljettluckan, och fråga henne hur det artade sig.

Men då Lucia kom tillbaka, hade hon alls intet hopp att ge. Det var ingen folksamling utanför teatern. Pojkarna hade beslutat krossa don Antonio.

Mot åttatiden kunde ej donna Micaela längre uthärda att sitta hemma i denna väntan. Hon öfvertalade sin far att följa henne till teatern. Hon visste väl, att en signora aldrig hade satt sin fot på don Antonios teater, men hon måste se hur detta skulle aflöpa. Det vore en sådan svindlande stor framgång för hennes järnväg, om don Antonio lyckades.

Då donna Micaela kom till teatern, fattades klockan några minuter i åtta. Och donna Emilia hade ej sålt en biljett.

[245]

Men hon var ej nedslagen. »Gå in, donna Micaela!» sade hon. »Vi skola spela i alla fall. Det är så vackert. Don Antonio skall spela för er och er far och mig. Det är det skönaste han någonsin uppfört.»

Donna Micaela kom in i en liten teatersalong. Den var sorgklädd, såsom de stora teatrarna alltid voro förr i världen, då Det gamla martyriet uppfördes. Det var mörka, silfverfransade förhängen omkring scenen. Och de små bänkarna voro klädda i svart.

Straxt efter att donna Micaela var inkommen, visade sig don Antonios buskiga ögonbryn i ett litet hål i kulissen. »Donna Micaela,» ropade han såsom donna Emilia nyss förut. »Vi skola ändock spela. Det är så vackert. Det behöfver inga åskådare.»

I detsamma kom donna Emilia själf och öppnade dörren och höll den nigande på vid gafvel. Det var kyrkoherden, don Matteo, som kom.

»Hvad säger ni om mig, donna Micaela?» sade han skrattande. »Men ni förstår, det är Det gamla martyriet. Jag såg det i min ungdom på stora operan i Palermo, och jag tror, att det var det där gamla stycket, som gjorde mig till präst.»

Nästa gång dörren gick upp, var det fader Elia och broder Tommaso, som kommo med fiolerna under armen och letade sig fram till sina vanda platser, så lugnt som om de aldrig hade varit i tvist med don Antonio.

Dörren gled upp på nytt. Det var en gammal gumma från gränden ofvanför den lille morens[246] hus. Hon var svartklädd och gjorde korstecknet, då hon kom in.

Efter henne kom en fyra, fem andra gamla gummor, och donna Micaela såg helt förtrytsamt på dem, medan de så småningom fyllde teatern. Hon visste, att don Antonio ej skulle vara nöjd, innan han hade åter sin egen publik, innan han hade sina egensinniga, älskade pojkar att spela för.

Plötsligen hörde hon en storm eller en åska. Dörrarna upp på vid gafvel, alla in på en gång! Det var pojkarna. De slogo sig ned på sina vanda platser med en trygghet, som om de dragit in i sitt hem.

De sågo på hvarandra, smått skamsna. Men det hade varit omöjligt för dem att se den ena gamla gumman efter den andra gå in på deras teater och se hvad som spelades för dem. Det hade varit rakt omöjligt att se hela gatan full af gamla sländspinnerskor i makligt tåg mot teatern. Och så hade de rusat på.

Men knappast hade de unga människorna kommit på sina platser, förrän de märkte, att de kommit in under en tuktomästare. Ack, Det gamla martyriet, Det gamla martyriet!

Det uppfördes icke så som i Aci och i Castelbuoco. Det spelades ej så som på operan i Palermo, det spelades endast af arma marionetter med orörliga ansikten och stela kroppar, men det gamla skådespelet hade ej förlorat sin kraft.

Donna Micaela märkte det redan i andra akten under nattvarden. Pojkarna började hata Judas. De ropade hotelser och skymford in till honom.

[247]

Då lidandeshistorien fortgick, lade de af sig hattarna och knäppte händerna. De sutto alldeles stilla med sina vackra, bruna ögon vända mot scenen. Då och då kommo ett par tårar pärlande. Då och då knöts en näfve i harm.

Don Antonio talade med tårar i rösten, donna Emilia låg på knä i utgångsdörren. Don Matteo såg med ett mildt leende bort till de små dockorna och mindes det härliga skådespelet i Palermo, som hade gjort honom till präst.

Men då Jesus fängslades och pinades, blygdes de unga öfver sig själfva. De också hade kunnat hata och förfölja. De voro som dessa fariséer, som dessa romare. Det var en skam att tänka på. Måtte don Antonio kunna förlåta dem!

V.
Damen med järnringen.

[248]
[...]

Donna Micaela tänkte ofta på en fattig liten sömmerska, som hon sett i sin ungdom i Catania. Hon hade bott i huset bredvid palazzo Palmeri, och hon hade alltid suttit i portgången med sitt arbete, så att donna Micaela hade sett henne tusen gånger. Hon hade brukat sitta och sjunga och hon hade visst bara kunnat en enda canzon. Alltid, alltid hade hon sjungit samma visa.

»Jag har klippt en lock ur mitt svarta hår,» hade hon sjungit. »Jag har löst upp min svarta, glänsande fläta och klippt en lock ur mitt hår. Jag har gjort det för att glädja min vän, som är bedröfvad. Ack, min älskade sitter i fängelse, min älskade skall aldrig mer linda mitt hår mellan sina fingrar. Jag har sändt honom en lock af mitt hår för att påminna honom om de lena bojor, hvilka aldrig mera skola omsluta honom.»

Donna Micaela kom väl ihåg denna sång. Det var som hade den ljudit genom hela hennes barndom[249] för att båda henne det lidande, som väntade henne.

[...]

Donna Micaela satt under denna tid ofta på stentrappan till kyrkan San Pasquale. Hon såg då underbara händelser tilldraga sig borta på det sagorika Etna.

Öfver den svarta lavamarken kom ett järnvägståg glidande på nylagda, glänsande skenor. Det var ett festtåg. Det var flaggor längs vägen, det var kransar på vagnarna, sittplatserna voro täckta med purpurkuddar. Vid stationerna stod folk och ropade i festjubel: »Lefve konungen, lefve drottningen, lefve den nya järnvägen!»

Hon hörde det så väl, hon var själf med på tåget. Ack, så hedrad, så hedrad hon var! Hon kallades inför konungen och drottningen, och de tackade henne för den nya järnvägen. »Begär en nåd af oss, furstinna!» sade konungen, gifvande henne den titel, som damerna af Alagonas släkt fordom burit.

»Sire,» svarade hon, som man svarar i sagor, »skänk friheten åt den siste Alagona!»

Och det blef henne beviljadt. Konungen kunde ej säga nej till en bön från henne, som byggt denna goda järnväg, som skall ge rikedom åt hela Etna.

[...]

Då donna Micaela lyfte armen, så att klädningsärmen gled upp, såg man, att hon bar som armband en ring af rostigt järn. Hon hade funnit[250] den på gatan, trängt den öfver handen, och nu bar hon den alltid. Så snart hon kom att se den eller vidröra den, bleknade hon, och hennes ögon sågo ej mer något af världen omkring henne. Men hon såg ett fängelse sådant som Foscaris i dogepalatset i Venedig. Det var en mörk, trång källarhåla, ljus kom insilande genom en förgallrad glugg, och från väggen kom ett stort knippe kedjor och slingrade som ormar kring den fångnes ben och armar och hals.

Måtte helgon göra under! Måtte människor arbeta! Måtte hon själf snart hafva sådan berömmelse, att hon kan tigga friheten åt sin fånge! Han skall dö, om hon ej skyndar. Måtte järnringen ständigt gnaga hennes arm, så att hon ej glömmer honom ett ögonblick!

VI.
Fra Felices testamente.

[251]
[...]

Då donna Emilia öppnade biljettluckan för att sälja biljetter till den andra föreställningen af Det gamla martyriet, stod folket i kö för att få platser, kvällen därpå var teatern så öfverfull, att folk svimmade i trängseln, och tredje kvällen kommo människor resande både från Adernó och Paternó för att få se den älskade tragedien. Don Antonio förutsåg, att han skulle kunna spela den en hel månad för dubbla pris och med två representationer hvarje kväll.

Huru lyckliga de voro, han och donna Emilia, och med hvilken glädje och tacksamhet de lade ned tjugufem lire i den lilla bildens kollektbössa!

I Diamante väckte denna händelse mycken förvåning och många människor kommo till donna Elisa för att få veta om hon trodde, att helgonen ville att man skulle bistå donna Micaela.

»Har ni hört donna Elisa,» sade man, »att don Antonio Greco blifvit hjälpt af Kristusbarnet[252] i San Pasquale, därför att han lofvat ge en aftons inkomst till donna Micaelas järnväg?»

Men då man frågade donna Elisa om detta, slöt hon munnen och såg ut, som om hon ej kunde tänka på något annat än sitt broderi.

Fra Felice själf kom in och berättade henne om de två under bilden redan gjort.

»Signorina Tottenham var mycket dum, som lämnade bilden ifrån sig, då den är en sådan undergörare,» sade donna Elisa.

Detsamma tyckte alla. Signorina Tottenham hade ju ägt bilden i många år, och hon hade ingenting märkt. Den kunde nog ej göra under. Detta var endast ett sammanträffande.

Det var en olycka, att ej donna Elisa ville tro. Hon var den enda af de gamla Alagona, som fanns kvar i Diamante. Människorna rättade sig efter henne, mer än de själfva visste. Om donna Elisa trott, skulle hela staden velat hjälpa donna Micaela.

Men felet var, att donna Elisa ej kunde tro, att Gud och helgonen ville bistå hennes svägerska.

Hon hade gett akt på henne allt sedan San Sebastiani fest. Så snart någon talade om Gaetano, bleknade hon och såg alldeles förstörd ut. Hennes anletsdrag blefvo som en syndares, då han sönderslites af samvetskval.

Donna Elisa satt och tänkte på detta en morgon, och det upptog henne så, att hon lät nålen hvila. »Donna Micaela är ingen Etnakvinna,» sade hon för sig själf. »Hon håller med de styrande, hon är glad, att Gaetano är i fängelse.»

Ute på gatan kommo de i samma ögonblick bärande med en stor bår. På denna lågo uppstaplade[253] en mängd kyrkprydnader. Det var ljuskronor och altarskåp och relikgömmor. Donna Elisa blickade upp för ett ögonblick, så återvände hon till sitt.

»Hon ville ej låta mig pryda Alagonas hus på San Sebastiani fest,» tänkte hon. »Hon ville väl ej, att helgonet skulle hjälpa Gaetano.»

Två karlar kommo nu släpande med en skramlande dragkärra. På denna låg ett helt berg af röda väggbonader, rikt broderade antependier och altartaflor i breda, förgyllda ramar.

Donna Elisa slog ut med handen som för att visa bort alla tvifvel. Det kunde ej vara ett verkligt under, som skett. Helgonen måtte väl veta, att Diamante ej hade råd att skaffa sig en järnväg.

Man kom nu körande med en gul arbetskärra, som var fullpackad med notställare, mässböcker, bönpallar och biktstolar.

Donna Elisa vaknade upp. Hon såg ut mellan radbanden, som hängde i girlander öfver fönsterrutan. Detta var ju det tredje lasset med kyrksaker, som man förde förbi. Höll man på att plundra i Diamante? Hade saracenerna kommit till staden?

Hon ställde sig i dörren för att se bättre. Åter kom en bår och på denna lågo sorgkransar af järnbleck, grifttaflor med långa inskriptioner och vapensköldar, sådana som man hänger upp i kyrkorna till minne af de aflidne.

Donna Elisa frågade bärarna, och hon fick veta hvad som var på färde. Man höll på att utrymma kyrkan Santa Lucia in Gesù. Sindacon[254] och stadsjuntan hade befallt, att den skulle förvandlas till en teater.

Efter upproret hade man fått en ny sindaco i Diamante. Det var en ung man från Rom. Han kände ej staden, men ville dock gärna göra något för den. Han hade föreslagit i stadsjuntan, att Diamante skulle skaffa sig en teater på samma sätt som Taormina och andra städer. Man skulle helt enkelt inreda en af kyrkorna till skådespelshus. Man hade väl mer än tillräckligt med fem stadskyrkor och sju klosterkyrkor, man kunde nog hafva råd att undvara en af dem.

Där var nu jesuiternas kyrka, Santa Lucia in Gesù. Klostret, som omgaf den, var redan förvandladt till kasern, och kyrkan var så godt som öfvergifven. Den skulle blifva en så förträfflig teater.

Detta hade den nye sindacon föreslagit, och stadsjuntan hade gått in på det.

Då donna Elisa fick höra hvad som försiggick, kastade hon på sig mantilj och slöja och skyndade till Luciakyrkan med samma hast, som man skyndar till det hus, där man vet, att någon håller på att dö.

»Hur skall det gå med de blinde?» tänkte donna Elisa. »Hur skola de kunna lefva utan Santa Lucia in Gesù?»

Då donna Elisa kom till det lilla, tysta torget, rundt om hvilket jesuiternas långa, fula klosterhus äro uppförda, såg hon på det breda stentrappsteget, som löper längs hela kyrkofasaden, en rad af trasiga barn och raggiga hundar. Alla dessa voro[255] blindförare, och de gräto och gnällde, så mycket de orkade.

»Hvad står på med er alla?» frågade donna Elisa. — »De vilja taga ifrån oss vår kyrka,» klagade barnen. Och härvid tjöto alla hundarna än ömkligare än förut, ty de blindes hundar äro nästan som människor.

I kyrkdörren mötte donna Elisa mäster Pamphilios hustru, donna Concetta. »Ah donna Elisa,» sade hon, »aldrig i hela ert lif har ni sett något så förfärligt. Ni gör bäst i att ej gå in.»

Men donna Elisa gick vidare.

I kyrkan såg hon först ingenting annat än en hvit sky af damm. Men det dånade hammarslag genom skyn, ty några arbetare höllo på att bryta loss en stor stenriddare, som låg uppe i en fönsternisch.

»Herre Gud,» sade donna Elisa och knäppte ihop sina händer, »de bryta ned Sor Arrigo.» Och hon tänkte på hur trygg han legat i sin nisch. Hvarje gång hon sett honom, hade hon önskat, att hon skulle vara så skild från oro och föränderlighet som gamle Sor Arrigo.

I Luciakyrkan fanns ännu ett stort grafmonument. Det föreställde en gammal jesuit, som låg på en svart marmorsarkofag med gissel i handen och hättan långt neddragen i pannan. Han kallades pater Succi, och man brukade skrämma barnen i Diamante med honom.

»Månne de också skola våga röra vid pater Succi?» tänkte donna Elisa. Och hon letade sig genom kalkdammet upp till koret, där sarkofagen[256] stod, för att se om de vågat flytta den gamle jesuiten.

Men pater Succi låg ännu kvar på sin stenbädd. Han låg där mörk och hård, som han varit i lifvet, och man kunde nästan tro, att han ännu lefde. Hade där varit doktor och bord med medikamentflaskor samt brinnande ljus framför bädden, skulle man trott, att pater Succi låg sjuk i sin kyrkas kor och väntade på sin sista stund.

De blinde sutto rundt om honom, liksom släktingar, hvilka samlas om en döende, och vaggade sina kroppar i tyst sorg. Där voro de båda kvinnorna från hotellgården, donna Pepa och donna Tura, där var gamla mor Saraedda, som åt nådebröd hos sindaco Voltaros, där voro blinde tiggare, blinde sångare, blinde af alla åldrar och stånd. Alla blinde i Diamante voro där, och i Diamante finnas otroligt många, som ej mer se solens ljus.

Alla dessa sutto mestadels tysta, men stundom brast en af dem ut i ett jämmerskri. Stundom sökte sig en af dem fram till munken pater Succi och kastade sig högt gråtande ned öfver honom.

Och det gjorde det än mer likt en dödsbädd, att kyrkoherden och pater Rossi från franciskanerklostret gingo där och sökte trösta de bedröfvade.

Donna Elisa blef mycket rörd. Ack, för alla de gånger hon sett dessa människor glada på sin gård, och nu skulle hon möta dem i sådant elände! De hade lockat henne att fälla ljufva tårar, då de sjungit sorgesånger öfver hennes man, signor Antonelli, och öfver hennes bror, don Ferrante. Hon skulle sannerligen ej hafva velat se dem i sådan nöd.

[257]

Gamla mor Saraedda började tala med donna Elisa.

»Jag visste ingenting, då jag kom, donna Elisa,» sade gumman. »Jag lämnade min hund utanför på trappan och gick in genom kyrkdörren. Så sträckte jag ut armen för att lyfta undan dörrtäcket, men dörrtäcket var borta. Jag satte ned foten så, som om det skulle vara ett steg att träda på under tröskeln, men det fanns intet steg. Jag sträckte ut handen för att taga vigvatten, jag böjde knä, då jag gick förbi högaltaret, och jag lyssnade efter den lilla klockan, som brukar ringa, då pater Rossi kommer till mässan. Donna Elisa, det fanns intet vigvatten, intet altare, ingen klockringning, det fanns ingenting.»

»Stackare, stackare,» sade donna Elisa.

»Så hör jag hur det hamrar och bultar uppe i ett fönster. ’Hvad gör ni med Sor Arrigo?’ ropar jag, ty jag hör genast, att det är i Sor Arrigos fönster.

’Vi skola föra bort honom,’ svara de mig.

Med detsamma kommer kyrkoherden don Matteo till mig, tar mig vid handen och förklarar alltsammans för mig. Och jag blir nästan ond på kyrkoherden, då han säger, att det är för en teater. De behöfva vår kyrka till teater!

’Hvar är pater Succi?’ säger jag endast. ’Finns pater Succi ännu kvar?’ Och han leder mig upp till pater Succi. Han får lof att leda mig, ty jag kan ej hitta. Sedan de hafva tagit bort alla stolar och bönpallar och mattor och plattformer och lösa trappsteg, kan jag ej hitta. Förr hittade jag härinne så bra som ni.»

[258]

»Kyrkoherden skall skaffa er en annan kyrka,» sade donna Elisa. — »Donna Elisa,» sade gumman, »hvad är det ni säger? Säg lika gärna, att kyrkoherden kan ge oss synen. Kan don Matteo ge oss en kyrka, där vi se, såsom vi sågo i denna? Ingen af oss behöfde taga sin ledare med hit in. Där borta, donna Elisa, stod ett altare, blommorna på det voro så röda som Etna i solnedgång, och det sågo vi. Vi räknade sexton vaxljuslågor öfver högaltaret om söndagarna och trettio under festdagarna. Vi kunde se, då pater Rossi förrättade mässan härinne. Hvad skola vi göra i en annan kyrka, donna Elisa? Där kunna vi alls ej se. De hafva släckt våra ögons ljus på nytt.

Donna Elisas hjärta blef så varmt, som om smält lava runnit fram öfver det. Det var säkert en stor orätt man tillfogade dessa blinde.

Så gick donna Elisa fram till don Matteo.

»Högvördighet,» sade hon, »har ni talat med sindacon?»

»Ack, ack, donna Elisa,» sade don Matteo, »det är bättre, att ni försöker tala med honom, än att jag gör det.»

»Högvördighet, sindacon är en främling, han har törhända ej hört talas om de blinde.»

»Signor Voltaro har varit hos honom, pater Rossi har varit hos honom och äfven jag, äfven jag. Han svarar ingenting annat, än att han ej kan ändra det, som är bestämdt i stadsjuntan. Det vet ni väl, donna Elisa, stadsjuntan kan ej taga tillbaka något. Om den bestämt, att er katt skall läsa mässa i domkyrkan, kan den ej ändra det.»

[259]

Det uppstod plötsligen en rörelse i kyrkan. Det var en stor, blind man, som kom in. »Fader Elia,» hviskade man, »fader Elia.»

Fader Elia var ålderman för de blinde sångarnas skrå, som brukade samlas här. Han hade långt hvitt hår och skägg, och var skön som en af de heliga patriarkerna.

Han som alla de andra gick fram till pater Succi. Han satte sig bredvid honom och lutade pannan mot kistan.

Donna Elisa gick upp till fader Elia och talade med honom. »Fader Elia,» sade hon, »ni skulle gå till sindacon.»

Gubben kände igen donna Elisas röst, och han svarade henne med sin grofva gammalmansstämma.

»Ni tror då, att jag väntat för att låta er säga mig detta. Ni tror ej, att min första tanke var att gå till sindacon.»

Han talade hårdt och tydligt, så att arbetarna höllo upp att hamra och lyssnade, i den tanken att någon börjat predika.

»Jag har sagt honom, att vi blinde sångare bilda ett skrå, och att jesuiterna öppnade sin kyrka för oss redan för tre hundra år sedan och gåfvo oss rätt att samlas här för att utvälja nya medlemmar och höra nya sånger.

Och jag sade honom, att vi äro trettio i skrået och att den heliga Lucia är vår skyddspatronessa och att vi aldrig sjunga på gatan, utan endast på gårdar och i rum och att vi sjunga helgonlegender och dessutom sorgesånger, men aldrig en lättfärdig[260] visa, och att jesuiten pater Succi öppnade kyrkan för oss, därför att de blinde äro Vår Herres sångare.

Jag sade honom, att somliga af oss äro recitatores, som kunna föredraga de gamla sångerna, men andra äro trovatores, som uppfinna nya. Jag sade honom, att vi fröjda många människor på den ädla ön. Jag frågade honom hvarför han ej vill låta oss behålla lifvet. Ty den hemlöse kan ej lefva.

Jag sade honom, att vi bruka vandra från stad till stad på hela det stora Etna, men Luciakyrkan i Diamante är vårt hem och här läses mässa för oss hvarje morgon. Hvarför ville han neka oss trösten af Guds ord?

Jag sade honom, att jesuiterna en gång ändrade sinnelag mot oss och ville drifva bort oss från deras kyrka, men det lyckades dem ej. Utan vi fingo vicekonungens bref på att vi i evärdeliga tider skulle få hålla våra möten i Santa Lucia in Gesù. Och jag visade honom brefvet.»

»Hvad svarade han då?»

»Han skrattade åt mig.»

»Kan ingen af de andra herrarna hjälpa er?»

»Jag har varit hos dem, donna Elisa. Hela morgonen har jag skickats från Herodes till Pilatus.»

»Fader Elia,» sade donna Elisa och sänkte rösten, »har ni glömt att anropa helgonen?»

»Jag har anropat både den svarta madonnan och San Sebastiano och Santa Lucia. Jag har bedt till så många, som jag kunnat nämna vid namn.»

»Tror ni, fader Elia,» sade donna Elisa och sänkte rösten ännu mer,» att don Antonio Greco[261] blef hjälpt, därför att han lofvade pengar till donna Micaelas järnväg?»

»Jag har inga pengar att ge,» sade gubben tröstlöst.

»Ni borde ändock tänka på detta, fader Elia,» sade donna Elisa, »eftersom ni är i så stor nöd. Ni skulle försöka lofva Kristusbilden, att ni själf och alla, som höra till ert skrå, skola tala och sjunga om järnvägen samt öfvertala människor att lämna bidrag till den, om ni får behålla er kyrka. Vi veta ej om det kan hjälpa, men man bör försöka allt möjligt, fader Elia. Det kostar ingenting att lofva.»

»Jag vill lofva hvad som helst för er skull,» sade gubben.

Han lade åter sitt blinda hufvud upp emot den svarta kistan, och donna Elisa förstod, att han gjort löftet för att få vara i ro med sin sorg.

»Skall jag bära fram ert löfte för Kristusbilden?» sade hon.

»Gör som ni vill, donna Elisa,» sade gubben.

[...]

Men samma dag hade gamle fra Felice stigit upp vid femtiden på morgonen och börjat sopa i sin kyrka. Han kände sig alldeles kry och frisk, men bäst han gick där, tyckte han, att det var som om San Pasquale med stenpåsen, som satt utanför kyrkdörren, skulle hafva något att säga honom. Han gick ut till honom, men det var ingenting på färde med San Pasquale, tvärtom. Just då gled solen upp bakom Etna, och utför[262] den mörka bergsluttningen kommo strålarna nedilande, mångfärgade som harpsträngar. Då strålarna hunno fra Felices gamla kyrka, gjorde de den rosenröd, rosenröda blefvo också de gamla barbariska pelarna, som uppburo baldakinen öfver bilden, och San Pasquale med stenpåsen och fra Felice själf. »Vi se ut som unga pojkar,» tänkte gubben, »vi hafva ännu en lång rad med år att genomlefva.»

Men då han skulle gå tillbaka in i kyrkan, kände han ett hårdt tryck öfver hjärtat, och det föll honom in, att San Pasquale hade kallat ut honom för att säga farväl. På samma gång blefvo hans ben så tunga, att han knappast kunde flytta dem. Han kände inga plågor, men en trötthet, som ej kunde betyda annat än döden. Han förmådde nätt och jämt ställa undan dammborsten bakom dörren till sakristian, så släpade han sig uppåt koret, lade sig på plattformen framför högaltaret och svepte kåpan om sig.

Det var, som hade Kristusbilden nickat till honom och sagt: »Nu behöfver jag dig, fra Felice.» — Han låg och nickade tillbaka. »Jag är färdig, jag skall ej svika dig.»

Det var bara att ligga och vänta, och det var skönt, tyckte fra Felice. Han hade ej förr i hela sitt lif haft tid att känna efter hur trött han var. Nu ändtligen kunde han få hvila ut. Bilden skulle nog hålla kyrkan och klostret vid makt utan honom.

Han låg och smålog åt att gamle San Pasquale kallat ut honom för att säga god morgon till honom.

[263]

Så låg fra Felice till långt fram på dagen och småslumrade för det mesta. Ingen var hos honom, och det kom öfver honom en känsla af att det ej kunde gå an att så där smyga sig till att dö. Det var som om han bedroge någon på något. Detta väckte honom gång på gång. Han borde väl hafva prästerna till sig, men han hade ju ingen att sända efter dem.

Medan han låg där, tyckte han, att han kröp ihop mer och mer. För hvarje gång han vaknade, tyckte han, att han blifvit mindre. Det var som skulle han alldeles försvinna. Nu kunde han visst rulla kåpan om sig fyra gånger.

Han skulle väl hafva fått dö helt ensam, om ej donna Elisa kommit för att anropa den lilla bilden om hjälp åt de blinde. Hon var rätt underlig till mods, då hon kom, ty hon ville nog ha hjälp åt de blinde, men hon önskade ändå ej, att donna Micaelas sak skulle befordras.

Då hon kom in i kyrkan, såg hon fra Felice ligga på plattformen under altaret, och hon gick fram och knäböjde bredvid honom.

Fra Felice vände sina ögon till henne och smålog stilla: »Jag skall dö,» sade han hest, men så rättade han sig och sade: »Jag får dö.»

Donna Elisa frågade hvad som fattades honom och sade, att hon skulle hämta hjälp.

»Sätt er här,» sade han och gjorde ett matt försök att torka af dammet på plattformen med ärmfliken.

Donna Elisa sade, att hon ville hämta präster och barmhärtighetssystrar.

[264]

Han fattade i hennes kjortel och höll henne kvar.

»Jag vill först tala med er, donna Elisa.»

Han hade svårt för att tala och andades häftigt mellan hvarje ord. Donna Elisa satte sig bredvid honom och väntade.

En stund låg han och flämtade, så steg en rodnad upp i hans ansikte, hans ögon började glänsa, och han talade med lätthet och ifver.

»Donna Elisa,» sade fra Felice, »jag har ett arf att ge bort. Det har bekymrat mig hela dagen. Jag vet ej till hvem jag skall gifva det.»

»Fra Felice,» sade donna Elisa, »bekymra er icke öfver sådant. Det är ingen, som ej behöfver en god gåfva.»

Men då fra Felice nu var vid bättre krafter, ville han, innan han bestämde öfver arfvet, tala om för donna Elisa hur god Gud hade varit mot honom.

»Har ej Gud varit stor i sin nåd, som gjort mig till en polacco?» sade han.

»Jo det är en stor gåfva,» sade donna Elisa.

»Endast att vara en liten, liten polacco är en stor gåfva,» sade fra Felice, »framför allt är den nyttig, sedan klostret blifvit upplöst, och då kamraterna äro borta eller döda. Det är att hafva påsen full af bröd, innan man sträckt ut handen för att tigga. Det är att alltid få se ljusa ansikten och bli hälsad med djup bugning. Jag vet ej någon större gåfva för en fattig munk, donna Elisa.»

Donna Elisa tänkte på hur vördad och älskad fra Felice varit, därför att han kunnat förutspå de[265] nummer, som skulle komma ut på lotteriet. Och hon kunde ej låta bli att ge honom rätt.

»Om jag kom vandrande framåt vägen i solhettan,» sade fra Felice, »så kom herden till mig och följde mig långa vägar och höll sin paraply öfver mig till skydd mot solen. Och då jag kom ned till arbetarne i de svala stenbrotten, delade de sitt bröd och sin bönsoppa med mig. Jag har ej varit rädd för röfvare och ej för karabinierer. Karlen vid stadstullen har blundat, då jag gått förbi med min påse. Det har varit en god gåfva, donna Elisa.»

»Sant, sant,» sade donna Elisa.

»Det har ej varit ett svårt ämbete,» sade fra Felice. »De talade vid mig, och jag svarade dem, det var det hela. De visste, att alla ord hafva sitt nummer, och de fäste sig vid hvad jag sade och spelade därefter. Jag visste ej hur det tillgick, donna Elisa, det var en Guds gåfva.»

»Det blir en stor saknad för fattigt folk efter er, fra Felice,» sade donna Elisa.

Fra Felice småskrattade: »De brydde sig ej om mig på söndag och måndag, då det nyss varit dragning,» sade han. »Men de kommo på torsdag och fredag och på lördagsmorgon, eftersom det är dragning hvarje lördag.»

Donna Elisa började blifva orolig, därför att den döende ej tänkte på annat än detta. Plötsligen dök upp för henne minnet af både den ene och den andre, som förlorat på lotteriet, och hon kom ihåg flere, som spelat bort hela sin välfärd. Hon ville leda hans tankar bort från detta syndiga lotteriväsen.

[266]

»Ni sade, att ni ville tala om ert testamente, fra Felice.»

»Men det är ju därför att jag har så många vänner, som jag har svårt att veta till hvem jag skall ge arfvet. Skall jag ge det till dem, som bakat de söta kakorna åt mig, eller till dem, som bjudit mig kronärtskockor, brynta i färsk olja? Eller skall jag skänka det till barmhärtighetssystrarna, som skötte mig, då jag var sjuk?»

»Har ni mycket att ge bort, fra Felice?»

»Det räcker nog, donna Elisa. Det räcker nog.»

Fra Felice tycktes åter bli sämre, han låg tyst med flämtande bröst.

»Jag hade också velat ge det till alla stackars vandrande munkar, som förlorat sina kloster,» hviskade han.

Och så efter en stunds betänkande. »Jag skulle också hafva velat ge det till den gode, gamle mannen i Rom. Han, ni vet, som vakar öfver oss alla.»

»Är ni så rik, fra Felice?» sade donna Elisa.

»Det räcker nog, donna Elisa, det räcker nog.»

Han slöt ögonen och hvilade en stund, så sade han:

»Jag vill ge det till alla människor, donna Elisa.»

Han fick ny kraft af denna tanke, det syntes åter en svag rodnad på hans kind, och han reste sig på armbågen.

»Se detta, donna Elisa,» sade han, i det han stack handen inom kåpan och tog fram ett försegladt kuvert, som han räckte henne. »Ni skall[267] gå och ge detta till sindacon, till sindacon i Diamante.

Här, donna Elisa,» sade fra Felice, »här finnas de fem siffror, som vinna nästa lördag. De hafva blifvit uppenbarade för mig, och jag har tecknat upp dem. Och sindacon skall taga dessa siffror och låta slå upp dem på den romerska porten, där allt viktigt kungöres. Och han skall låta folket veta, att detta är mitt testamente. Detta skänker jag alla människor. Fem vinnande siffror, en hel kvintern, donna Elisa!»

Donna Elisa tog kuvertet och lofvade att ge det till sindacon. Hon kunde ej göra annat, ty den stackars fra Felice hade ej många ögonblick kvar att lefva.

»Då nu lördagen kommer,» sade fra Felice, »då är det många, som skola tänka på fra Felice. — ’Månne gamle fra Felice skall bedraga oss?’ skola de fråga sig. ’Månne det kan vara möjligt, att vi skola komma att vinna en hel kvintern?’

På lördagskvällen är det dragning på rådhusets balkong i Catania, donna Elisa. Då bära de ut lotterihjulet och bordet, och lotteriherrarne komma, och det lilla, vackra barnhusbarnet. Och det ena numret efter det andra lägges ned i lyckohjulet, ända tills de äro där, alla hundra.

Men allt folket står nedanför och darrar af förväntan, som hafvet darrar under stormvinden.

Alla människor från Diamante skola vara där, och de skola stå helt bleka och knappast våga se hvarandra i ansiktet. Förut hafva de trott, men ej nu. Nu tänka de, att gamle fra Felice har bedragit dem. Ingen vågar hysa det minsta hopp.

[268]

Då drages den första siffran, och den är rätt. Ah, donna Elisa, de skola bli så bestörta, att de knappt kunna jubla. Ty de hafva alla väntat, att de skulle blifva bedragna. Då den andra siffran kommer ut, blir det dödstyst. Så kommer den tredje. Lotteriherrarne skola förvåna sig, att allt är så stilla. ’I dag vinna de intet,’ skola de säga, ’I dag gör staten en god vinst.’ Så kommer den fjärde siffran. Barnhusbarnet tar upp rullen ur hjulet, och markören öppnar rullen och visar siffran. Nere bland folket är det nästan hemskt, man orkar ej säga ett ord under så mycken lycka. Så kommer den sista siffran. Donna Elisa, man skriker, man ropar, man faller i hvarandras armar och snyftar. Man är rik. Hela Diamante är rikt – – –.»

Donna Elisa hade hållit armen under fra Felices hufvud och stödt honom, medan han flämtat fram allt detta. Nu föll hufvudet med ens tungt tillbaka. Den gamle fra Felice var död.

[...]

Medan donna Elisa var ute hos den gamle fra Felice, hade många människor i Diamante börjat bekymra sig om de blinde. Ej just männen, de flesta män voro ute på fälten och arbetade, men kvinnorna. De hade kommit i stora skaror till Santa Lucia för att trösta de blinde och till sist, då vid pass en fyra hundra kvinnor blifvit samlade, hade det fallit dem in, att de skulle gå och tala med sindacon.

De hade dragit upp till torget och ropat på[269] sindacon. Han hade kommit ut på rådhusbalkongen, och de hade bedt för de blinde. Sindacon var en vänlig och vacker man. Han hade svarat dem välvilligt, men hade ej velat ge med sig. Han kunde ej återkalla det, som blifvit bestämdt i stadsjuntan.

Men kvinnorna hade beslutat, att det skulle bli återkalladt, och de stannade på torget. Sindacon gick åter in på rådhuset, men de stodo kvar på torget och ropade och bådo. De ämnade icke gå sin väg, förr än han hade gifvit efter.

Medan detta pågick, kom donna Elisa gående för att lämna sindacon fra Felices testamente. Hon var sorgsen till döds öfver allt elände, men på samma gång kände hon ett slags bitter tillfredsställelse, därför att hon ej fått någon hjälp hos Kristusbarnet. Hon hade ju alltid trott, att helgonen ej skulle vilja hjälpa donna Micaela.

Det var en skön gåfva hon fått därute i San Pasquales kyrka. Icke nog med att den ej kunde hjälpa de blinde, den var i stånd att fördärfva hela staden. Nu skulle allt det lilla, folk ännu ägde, gå till lotterikollektören. Det skulle bli ett lånande och ett pantsättande.

Sindacon tog genast emot donna Elisa och var lika lugn och artig som alltid, fastän kvinnor ropade på torget, blinde jämrade sig ute i väntrummet och folk hade sprungit ut och in hos honom hela dagen.

»Hvarmed kan jag stå er till tjänst, signora Antonelli?» sade han. Donna Elisa såg sig först om och undrade hvem han talade till. Så berättade hon om testamentet.

[270]

Sindacon blef hvarken rädd eller förvånad. »Det är mycket intressant,» sade han och sträckte ut handen efter papperet.

Men donna Elisa höll hårdt fast om kuvertet och frågade. »Signor sindaco, hvad ämnar ni göra med det, ämnar ni sätta upp det på den romerska porten?»

»Ja, hvad annat kan jag göra, signora. Det är en död mans sista vilja.»

Donna Elisa skulle velat säga honom hvilket förfärligt testamente det var, men hon hejdade sig för att få tala om de blinde.

»Pater Succi, som förordnade, att de blinde skulle få vara i hans kyrka, är också en död man,» föll hon in.

»Signora Antonelli, börjar ni också med detta?» sade sindacon helt vänligt. »Det var ju ett misstag, men hvarför talade ingen om för mig, att de blinde höllo till i Luciakyrkan. Nu, sedan det en gång är bestämdt, kan jag ej upphäfva beslutet. Jag kan ej.»

»Men deras rättigheter och bref, signor sindaco.»

»Deras rättigheter gälla ju ingenting. De gälla för jesuiternas kloster, men där finnes ju ej mer ett sådant kloster. Och säg mig, signora Antonelli, hvad skall det blifva af mig, om jag ger vika?»

»Man skall älska er som en god man.»

»Signora, man skall tro, att jag är en svag man, och jag skall hvarje dag hafva fyra hundra arbetarhustrur utanför rådhuset, tiggande än om ett än om ett annat. Det är ju bara att härda ut en dag. I morgon skall det vara glömdt.»

[271]

»I morgon,» sade donna Elisa, »aldrig skola vi glömma det.»

Sindacon smålog, och donna Elisa såg, att han trodde sig känna folket i Diamante mycket bättre än hon.

»Ni tror, att detta ligger dem varmt om hjärtat,» sade han.

»Det tror jag, signor sindaco.»

Då småskrattade sindacon. »Ge mig det där kuvertet, signora.»

Han tog det och gick ut på balkongen.

Han började tala till kvinnorna. »Jag vill säga er,» sade han, »att jag just nu fått veta, att gamle Fra Felice är död och att han lämnat ett testamente till er alla. Han har upptecknat fem siffror, som lära komma att vinna på lotteriet nästa lördag, och han skänker er dem. Ingen har ännu sett dem. De ligga här i kuvertet, och det är oöppnadt.»

Han teg ett ögonblick för att kvinnorna skulle hinna tänka öfver hvad han sagt.

Ögonblickligen började de ropa: »Siffrorna, siffrorna l»

Sindacon tecknade åt dem att tiga.

»Ni skall tänka på,» sade han, »att fra Felice omöjligen kunde veta hvilka nummer, som komma ut nästa lördag. Om ni spela på dessa siffror, så töra ni alla förlora. Och vi hafva ej råd att blifva fattigare, än vi redan äro här i Diamante. Jag ber er därför, att ni låter mig förstöra testamentet, utan att någon sett det.»

»Siffrorna,» ropade kvinnorna, »fram med siffrorna!»

[272]

»Om jag får förstöra testamentet, » sade sindacon, »lofvar jag er, att de blinde skola få åter sin kyrka.»

Det blef tyst på torget. Donna Elisa reste sig från sin stol därinne i rådhussalen och grep med båda händerna om stolkarmen.

»Jag ger er att välja mellan kyrkan och siffrorna,» sade sindacon.

»Gud i himlen,» suckade donna Elisa, »är han en djäfvul, som frestar fattigt folk på detta sätt!»

»Vi hafva varit fattiga förr,» ropade nu en kvinna, »vi kunna vara fattiga än.»

»Vi skola ej välja Barrabas i stället för Kristus,» ropade en annan.

Sindacon tog en tändsticksask ur fickan, strök eld på en sticka och förde den långsamt upp till testamentet.

Kvinnorna stodo stilla och läto fra Felices fem vinnande nummer förintas. De blindes kyrka var räddad.

»Det är ett under,» hviskade gamla donna Elisa, »de tro alla på fra Felice, och de låta hans nummer brinna. Det är ett under.»

[...]

Fram på eftermiddagen satt donna Elisa åter i boden vid sin broderbåge. Hon såg gammal ut, där hon satt, och det var någon fallfärdigt och brustet öfver henne. Det var ej den vanliga donna Elisa man såg där, det var en fattig, åldrig, öfvergifven kvinna.

Hon drog nålen trögt upp ur tyget och då hon skulle sätta ned den, var hon långsam och[273] villrådig. Hon hade svårt att hindra, att tårarna föllo ned på broderiet och fördärfvade det.

Donna Elisa hade en så stor sorg. I dag hade hon förlorat Gaetano för alltid. Det var ej mer något hopp om att få honom åter.

Helgonen hade gått öfver på motståndarnas sida. De gjorde under för att hjälpa donna Micaela. Ingen kunde tvifla på att det var ett under, som skett. Icke skulle de fattiga kvinnorna i Diamante kunnat stå stilla, medan fra Felices siffror brände, om de ej bundits af ett under.

Det gjorde en stackars människa så gammal och led, detta, att de goda helgonen hjälpte donna Micaela, som ej tyckte om Gaetano.

Det pinglade häftigt i dörrklockan, och donna Elisa reste sig af gammal vana. Det var donna Micaela, som kom. Hon var glad och kom emot donna Elisa med framsträckta händer. Men donna Elisa vände sig bort. Hon kunde ej trycka hennes hand.

Donna Micaela var hänförd. »Ack, donna Elisa, du har hjälpt min järnväg. Hvad skall jag säga? Hur skall jag tacka dig?»

»Låt du bli att tacka mig, svägerska!»

»Donna Elisa!»

»Om helgonen vilja ge oss en järnväg, så är det väl därför att Diamante behöfver den, och ej därför att de älska dig

Donna Micaela ryggade tillbaka. Nu ändtligen trodde hon sig förstå hvarför donna Elisa var ond på henne. »Om Gaetano vore hemma,» sade hon. Hon stod och tryckte handen mot hjärtat och jämrade[274] sig. »Om Gaetano vore hemma, skulle han ej tillåta dig att vara så grym mot mig.»

»Gaetano, skulle ej Gaetano?»

»Nej, han skulle ej. Äfven om du är ond på mig, för att jag älskade honom, medan min man lefde, så skulle du ej våga att förebrå mig det, om han vore hemma.»

Donna Elisa drog upp ögonbrynen något litet. »Du tror, att han skulle förmå mig att tiga med en sådan sak,» sade hon, och hennes röst var helt underlig.

»Men, donna Elisa,» donna Micaela kom hviskande tätt inpå henne. »Det är ju omöjligt, rent omöjligt att ej älska honom. Han är skön, du. Och han betvingar mig, och jag är rädd för honom. Du måste låta mig älska honom.»

»Måste jag?» Donna Elisa såg ned och talade helt kort och sträft.

Donna Micaela blef utom sig. »Det är mig han älskar,» sade hon. »Det är ej Giannita utan mig. Och du borde betrakta mig som en dotter, du borde hjälpa mig, du borde vara god emot mig. Och i stället står du mig emot. Du är grym mot mig. Du låter mig ej komma till dig och tala om honom. Hur jag längtar och hur jag arbetar, får jag ej säga dig det.»

Donna Elisa kunde ej hålla ut längre. Donna Micaela var ju ett riktigt barn, ung och dåraktig och skälfvande som ett fågelhjärta. Just en, som man behöfde taga vård om. Hon måste slå sina armar om henne.

»Jag visste det ju inte, du stackars dumma barn,» sade hon.

VII.
Efter undret.

[275]
[...]

De blinde sångarnas skrå hade sammanträde i Luciakyrkan. Högst uppe i koret bakom altaret sutto trettio gamle blinde män på jesuiterfädernas snidade korstolar. De voro fattige, de fleste af dem, de fleste hade tiggarpåsen och kryckkäppen vid sidan af sig.

Det rådde stort allvar och högtidlighet bland de blinde. De visste hvad det ville säga att vara medlemmar af detta heliga sångarskrå, af denna härliga, gamla Academia.

Nere i kyrkan hördes någon gång ett dämpadt buller. Där sutto blindförarna, barn, hundar och gamla gummor, och väntade. Stundom började de unga rasa med hvarandra och med hundarna, men det blef genast kväfdt och nedtystadt.

De blinde, som voro trovatores, trädde upp en efter annan och sade fram nya rim.

»Folk, som bor på det heliga Etna,» reciterade en af dem, »människor, som lefva på undrens berg, resen er, skänken er härskarinna en ny prydnad![276] Hon längtar efter två långa band för att förhöja sin skönhet, två långa, smala band af järn vill hon fästa vid sin mantel. Skänken detta till er härskarinna, och hon skall löna er med rikedom, hon skall ge guld för järn. Otaliga äro de skatter, som den mäktiga skall skänka dem, som nu bistå henne.»

»En mild undergörare är kommen ibland oss,» sade en annan. »Han står fattig och obemärkt i den nakna, gamla kyrkan och hans krona är af järnbleck och hans diamanter af glas. ’Gifven ej offer till mig, I fattige,’ säger han, ’byggen ej tempel åt mig, I eländige. För er lycka vill jag verka. Om rikedom strålar ur era hyddor, lyser jag i äkta stenar, om nöden flyktar från landet, klädas mina fötter i pärlbesatta guldskor.’»

Allt eftersom det ena nya rimmet efter det andra framsades, blef det antaget eller förkastadt. De blinde förforo med stor stränghet.

Men nästa dag drogo de ut öfver Etna och sjöngo in järnvägen i folkets hjärtan.

[...]

Efter undret med fra Felices testamente började människor ge gåfvor till järnvägen. Donna Micaela hade snart samlat vid pass hundra lire. Då reste hon och donna Elisa till Messina för att se på ångspårvägen, som går mellan Messina och Pharo. De hade ej större tankar. De skulle vara nöjda med en ångspårväg.

»Hvarför behöfver en järnväg vara så dyr?» sade donna Elisa. »Den är ju som en vanlig väg,[277] fastän man lägger ut två järnskenor på den. Men det är ingeniörer och fina herrar, som göra vägen dyr. Bry dig ej om ingeniörer, Micaela! Låt våra goda vägbyggare, Giovanni och Carmelo bygga din järnväg.»

De besågo noga ångspårvägen till Pharo och hämtade all lärdom de kunde. De mätte hur långt det skulle vara mellan skenorna, och donna Micaela ritade ut på en bit papper, hur spåren löpte om hvarandra vid stationerna. Det var ej så svårt. De voro säkra om att de skulle kunna reda sig själfva.

Denna dag tycktes det ej finnas några hinder. Det var ej svårare att bygga ett stationshus än ett vanligt hus, sade de. Mer än ett par stationshus behöfdes dessutom ej. Det var nog med en liten kur vid de flesta hållplatserna.

Bara de kunde låta bli att bilda bolag, taga fina herrar i sin tjänst och göra sådant, som kostade pengar, så skulle nog järnvägen komma till stånd. Den skulle ej bli dyr. Mark skulle de nog få kostnadsfritt. De höga herrarne, som ägde jord på Etna, skulle väl förstå hur mycken nytta de kunde få af järnvägen och låta den fritt passera öfver deras ägor.

De brydde sig ej om att få riktningen utstakad på förhand. De skulle börja vid Diamante och småningom bygga sig fram till Catania. Man behöfde endast börja och så lägga en liten sträcka hvarje dag. Det var ej så svårt.

Efter denna resa började de att pröfva på att bygga vägen på egen hand. Don Ferrante hade ej lämnat stort arf efter sig till donna Micaela, men en god sak var det, att han skänkt[278] henne en stor sträcka lavabetäckt ödeland borta på Etna. Här började Giovanni och Carmelo att röja för den nya järnvägen.

Då detta arbete vidtog, ägde järnvägsbyggarna endast hundra lire. Men det var undret med testamentet, som uppfyllt dem med ett heligt vansinne.

Hvilken järnväg detta skulle bli, hvilken järnväg!

Blinde sångare voro aktiesamlare, och helgonbilden gaf koncessionen, och den gamla bodfrun, donna Elisa, var ingeniör.

VIII.
En jettatore.

[279]
[...]

I Catania fanns en gång en man med »det onda ögat», en jettatore. Han var nästan den fruktansvärdaste jettatore, som funnits på Sicilien. Så snart han visade sig på gatan, skyndade människor att kröka sina fingrar till det skyddande tecknet. Och det hjälpte som oftast alls icke. Den, som mött honom, kunde bereda sig på att få en bedröflig dag. Han skulle finna sin mat vidbränd och den fina, gamla geléskålen sönderslagen. Han skulle få veta, att hans bankir hade inställt sina betalningar, och att den lilla biljetten, som han skrifvit till sin väns hustru, hade kommit i orätta händer.

Oftast är en jettatore en lång, ranglig karl med bleka, skygga ögon och en lång näsa, som ligger och hackar på öfverläppen. Gud har satt papegojnäsan som märke på jettatoren. Men allting är skiftande, ingenting är ständigt återkommande. Denne jettatore var en liten karl med en näsa som en San Michele.

[280]

Däraf kom det sig, att han gjorde ännu mycket mera ondt än en vanlig jettatore. Hur mycket oftare blir man ej stucken af en ros än bränd af en nässla!

En jettatore borde aldrig bli vuxen. Han har det godt, endast då han är barn. Då har han ännu sin lilla mamma, och hon ser aldrig det onda ögat, hon förstår aldrig hvarför hon sticker nålen i fingret, hvar gång han kommer fram till hennes sybord. Hon kan aldrig bli rädd för att kyssa honom. Fastän hon ständigt har sjukt i huset, och tjänstefolket flyttar, och vännerna draga sig undan, kan hon aldrig märka något.

Men sedan jettatoren kommit ut i världen, har han det ofta svårt nog. Man måste ju först och främst tänka på sig själf, man kan ju ej fördärfva hela sitt lif genom att vara god mot en jettatore.

Det finnes flere jettatores, som äro präster. Det är ej underligt, vargen är ju glad, om han kan rifva många får. De kunna väl ej göra mer ondt, än om de blifva präster. Man skulle bara veta hur det går de barn, som de döpa, och de brudpar, som de viga.

Den jettatore, hvarom här är fråga, blef ingeniör och ville bygga järnvägar. Han fick också anställning vid en af statens järnvägsbyggnader. Staten kunde ju ej veta, att han var en jettatore. Ah, men ett elände, ett elände! Så snart han fått plats vid banan, skedde idel olyckor. Då man skulle skära igenom en kulle, ras på ras, då man skulle lägga en bro, bräcka på bräcka. Då man[281] skulle lossa af ett sprängskott, dödades arbetarne af kringflygande stenflisor.

Den ende, som aldrig blef skadad, var ingeniören, jettatoren.

Men de stackrarna, som arbetade under honom! De räknade sina fingrar och lemmar hvarje kväll. »I morgon hafva vi kanske mistat er,» sade de.

Man underrättade öfveringeniören, man underrättade ministern. Ingen af dem ville lyssna till klagomålen. De voro för kloka och lärda att tro på det onda ögat. Arbetarne skulle se bättre upp vid arbetet. Det var deras eget fel, att de kommo i olycka.

Och grusvagnarna stjälpte, lokomotiven exploderade.

En morgon hviskade man, att ingeniören var borta. Han var försvunnen, ingen visste hvad det blifvit af honom. Hade kanske någon stuckit ned honom? Ånej, ånej, skulle någon vågat sticka ned en jettatore!

Men han var verkligen borta, ingen människa såg vidare till honom.

Några år därefter var det, som donna Micaela började tänka på att bygga sin järnväg. Och för att skaffa pengar till den, ville hon hålla en basar i det stora franciskanerklostret utanför Diamante.

Därute finnes en klostergård, omgifven af präktiga, gamla pelare. Donna Micaela anordnade små butiker, små lotterier och små förlustelseställen under arkaderna. Hon svängde girlander af venetianska lyktor från pelare till pelare. Hon lade upp stora fat Etnavin omkring klosterbrunnen.

[282]

Medan donna Micaela arbetade därute, samtalade hon ofta med den lille Gandolfo, som hade blifvit väktare i klostret, sedan fra Felice var död.

En dag lät hon Gandolfo visa sig hela klostret. Hon gick igenom alltsammans från vinden till källaren. Och då hon såg dessa otaliga små celler med deras gallerfönster och kalkrappade murar och hårda träbänkar, fick hon ett infall.

Hon bad Gandolfo, att han skulle stänga in henne i en af cellerna och lämna henne där under fem minuters tid.

»Nu är jag en fånge,» sade hon, då hon var lämnad ensam. Hon kände på dörren, hon kände på fönstret. Hon var säkert inbommad.

Så var det att vara fånge! Fyra tomma väggar hade man omkring sig, graftystnad, grafkyla.

»Nu vill jag känna, som en fånge känner,» tänkte hon.

I detsamma glömde hon allt annat för den tanken, att Gandolfo möjligen ej skulle komma och släppa ut henne. Han kunde ju bli bortkallad, han kunde bli häftigt sjuk, han kunde falla och slå sig till döds i någon af de mörka gångarna. Det kunde hända mycket, som gjorde, att han ej kom.

Men ingen visste hvar hon fanns, ingen kunde söka henne i den bortglömda cellen. Om hon blefve lämnad där endast en timme, skulle hon vara tokig af skräck.

Hon såg framför sig hungern, den långa hungern. Hon kämpade sig fram genom ångestens oändliga timmar. Ah, hur hon skulle lyssna efter steg, hur hon skulle ropa!

[283]

Hon skulle skaka dörren, hon skulle skrapa murbruket af väggarna med sina naglar, hon skulle pröfva på att bita sönder fönstergallret.

Då de ändtligen funno henne, skulle hon ligga död på golfvet, och man skulle öfverallt finna spår af hur hon försökt att bryta sig ut.

Hvarför kom ej Gandolfo? Nu hade hon dock varit där en kvart, en halftimme. Hvarför kom han ej?

Hon var viss om att hon varit instängd en hel timme, då Gandolfo kom. Hvar hade han varit så länge?

Han hade alls ej varit länge. Han hade endast varit borta i fem minuter.

»Gud, Gud, detta var således att sitta fången, detta var Gaetanos lif!» Hon föll i skakande gråt, då hon åter såg den fria himmelen öfver sig.

En stund senare, då de stodo ute på en öppen loggia, visade henne Gandolfo ett par fönster med luckor och gröna persienner.

»Bor där någon?» frågade hon.

»Ja, donna Micaela, det gör det.»

Gandolfo berättade, att där bodde en man, som aldrig gick ut annat än om natten, en man, som aldrig talade vid någon människa.

»Är han vansinnig?» frågade donna Micaela.

»Nej, nej, han är klok som ni och jag. Men man säger, att han måste dölja sig. Han är rädd för regeringen.»

Donna Micaela blef mycket intresserad af denne man. »Hvad heter han?» sade hon.

»Jag kallar honom signor Alfredo.»

»Hur får han mat?» frågade hon.

[284]

»Det är jag, som lagar åt honom,» sade Gandolfo.

»Och kläder?»

»Jag skaffar honom, jag. . . Jag bär också till honom böcker och tidningar.»

Donna Micaela gick tyst en stund. »Gandolfo,» sade hon och lämnade honom en ros, som hon höll i handen. »Lägg denna på brickan, då du nästa gång bär mat till din stackars fånge!»

Sedan dess sände donna Micaela nästan hvarje dag någon småsak till mannen i klostret. Det kunde vara en blomma, en bok eller ett par frukter. Det var ett sådant nöje för henne. Hon gick och lekte med sina inbillningar. Hon lyckades nästan föreställa sig, att det var till Gaetano hon sände allt detta.

Då dagen för basaren kom, var donna Micaela ute vid klostret tidigt på morgonen. »Gandolfo,» sade hon, »du skall gå upp till din fånge och fråga honom om han vill komma på festen i afton.»

Gandolfo kom snart tillbaka med svar. »Han tackar er mycket, donna Micaela,» sade gossen. »Han vill komma.»

Hon blef förvånad, ty hon hade ej trott, att han skulle våga sig ut. Hon hade endast velat visa honom en vänlighet.

Det var något, som kom donna Micaela att se upp. Hon stod på klostergården, och ett fönster slogs upp i en af byggnaderna öfver henne. Donna Micaela såg en medelålders man af ett behagligt utseende stå däruppe och se ned på henne.

[285]

»Där är han, donna Micaela,» sade Gandolfo.

Hon var lycklig. Det var, som om hon hade frälsat och räddat denne man. Och det var mer än detta. Människor, som icke hafva inbillning, skola icke förstå det. Men donna Micaela gick hela dagen och darrade och längtade. Hon gick och tänkte på hur hon skulle vara klädd. Det var, som om hon väntat Gaetano. —

Men donna Micaela fick snart annat att göra än att drömma. Hela dagen strömmade en massa vedervärdigheter in öfver henne.

Den första var en skrifvelse från den gamle Etnaröfvaren Falco Falcone.

»Kära vän, donna Micaela!

»Då jag har hört, att du ämnar bygga en järnväg utmed Etna, vill jag säga dig, att med min vilja kommer detta aldrig att ske. Jag säger dig det nu genast, på det att du ej må öda mer pengar och möda på denna sak.

Upplysta och högvälborna signora, jag förblifver

din ödmjuke tjänare

Falco Falcone.

Passafiore, systersonen, har skrifvit brefvet.»

Donna Micaela kastade det smutsiga brefvet ifrån sig. Det föreföll henne, som vore detta en dödsdom för järnvägen, men i dag ville hon ej tänka på det. Nu hade hon sin basar.

Ögonblicket därefter kommo hennes vägbyggare Giovanni och Carmelo. De ville råda henne att skaffa sig en ingeniör. Hon visste väl ej hvad slags mark det var på Etna. Det var[286] först lava, så var det aska och så lava igen. Skulle vägen läggas på det öfversta lavalagret eller på askbädden, eller skulle de gräfva sig ned än djupare? Hur pass fast grund behöfde en järnväg? De kunde ingenstans komma utan en man, som förstode detta.

Donna Micaela afskedade dem. I morgon, i morgon, hon hade ej tid att tänka på detta i dag.

Strax därpå kom donna Elisa med än sämre nyheter.

Det fanns en stadsdel i Diamante, där det bodde fattigt och vildt folk. Dessa stackare hade blifvit skrämda, då de hörde talas om järnvägen. Det blir Etna-utbrott och jordbäfning hade de sagt. Det stora Etna tål inga bojor. Det kommer att skaka bort hela järnvägen. Och folket sade nu, att man borde gå ut och rifva upp vägen, så snart en skena blefve lagd på den.

En olycksdag, en olycksdag! Donna Micaela tyckte sig vara längre från målet än någonsin.

»Hvartill tjänar det nu, att vi samla in penningar på vår basar?» sade hon missmodigt.

Hon tycktes ej heller komma att förtjäna pengar på sin basar. På eftermiddagen började det regna. Det hade ej regnat så i Diamante, sedan den dagen, då klockorna ringde. Molnen lade sig ända ned på hustaken, och vattnet hällde ned ur dem. Man var genomvåt, då man varit två minuter på gatan.

Vid sextiden, då donna Micaelas basar skulle börja, regnade det som häftigast. Då hon kom ut till klostret, fanns ej heller några andra där än de, som skulle hjälpa till att servera och sälja.

[287]

Hon började känna sig gråtfärdig. En sådan olycksdag! Hvad hade dragit ned all denna motgång öfver henne?

Donna Micaelas blickar föllo på en främmande man, som stod stödd mot en pelare och betraktade henne. Nu med ens kände hon igen honom. Det var jettatoren. Det var jettatoren från Catania, som man hade lärt henne frukta redan som barn.

Donna Micaela gick raskt emot honom. »Kom med mig, signor,» sade hon och gick före honom. Hon ville gå så långt bort, att ingen skulle höra dem, och sedan ville hon bedja honom aldrig mer komma inför hennes ögon. Hon kunde ej annat. Han fick ej förstöra hela hennes lif.

Hon tänkte ej på åt hvilket håll hon gick. Plötsligen var hon vid dörren till klosterkyrkan och steg in där.

Därinne var nästan mörkt. Endast framme vid Kristusbilden brann en liten oljelampa.

Då donna Micaela såg Kristusbilden, blef hon bestört. Just då hade hon ej velat se honom.

Han påminde henne om hur hans krona rullat till Gaetanos fötter, då denne vredgats på banditerna. Kanske Kristusbilden ej ville, att hon skulle drifva bort jettatoren.

Men hon hade verkligen skäl att frukta jettatoren. Och det var orätt af honom att komma på hennes fest. Hon måste laga, att hon blef af med honom.

Donna Micaela hade gått fram genom hela kyrkan och stod nu och såg på Kristusbilden. Hon kunde ej säga ett ord till mannen, som följde henne.

[288]

Hon kom ihåg hvilket medlidande hon nyss hyst med honom, därför att han suttit fången, han som Gaetano. Hon hade varit så glad, att hon kunnat locka fram honom i lifvet. Hvad var det hon nu ville göra? Ville hon sända honom tillbaka i fängelset?

Hon kom ihåg både sin far och Gaetano. Skulle detta bli den tredje, som hon . . .

Hon stod där tyst och kämpade med sig själf. Ändtligen började jettatoren att tala.

»Nåväl, signora, är det ej sant, att ni nu haft nog af mig?»

Donna Micaela gjorde en nekande rörelse.

»Önskar ni ej, att jag skall vända åter till min cell?»

»Jag förstår er ej, signor.»

»Jo, jo ni förstår. Det har händt er något förfärligt i dag. Ni har ett helt annat utseende nu än i morse.»

»Jag är mycket trött,» sade donna Micaela afvärjande.

Mannen kom tätt inpå henne liksom för att tvinga fram sanningen. Frågor och svar föllo korta och flämtande mellan dem.

»Ser ni ej, att hela er fest håller på att misslyckas?» — »Jag får göra om den i morgon.» — »Har ni då icke känt igen mig?» — »Jo, jag har sett er förr i Catania.» — »Och ni är ej rädd för jettatoren, ni?» — »Jo förr, som barn.» — »Men nu, nu är ni ej rädd?» Hon undvek att svara honom. — »Är ni själf rädd?» sade hon. — »Tala sanning!» sade han otåligt. »Hvad var det ni ville säga mig, då ni förde mig hit?»

[289]

Hon såg sig oroligt omkring. Hon måste säga något, hon måste hafva något att svara honom. Då framställde sig för henne en tanke, som föreföll henne alldeles förfärlig. Hon såg på Kristusbilden. »Fordrar du detta?» tycktes hon fråga honom. »Skall jag göra detta för denne främmande man? Men det är ju att kasta bort mitt enda hopp.»

»Jag vet knappt om jag vågar tala om hvad jag ville er,» sade hon. — »Nej, ser ni, att ni ej vågar.» — »Jag ämnar bygga en järnväg, vet ni det?» — »Ja, jag vet.» — »Jag ville, att ni skulle hjälpa mig.» — »Skulle jag?»

Nu, när hon gjort början, gick det lättare för henne att fortsätta. Hon förvånade sig öfver hur naturligt det lät, då hon talade.

»Jag vet, att ni är järnvägsbyggare. Ja, ni förstår väl, att vid min järnväg ges ingen lön. Men det vore bättre, att ni hjälpte mig arbeta än att ni sitter instängd här. Ni förstör ändå er tid.»

Han såg nästan strängt på henne. »Vet ni hvad ni säger?» — »Det är naturligtvis en förmäten bön.» — »Just så ja, en förmäten bön.»

Därpå började den stackars mannen skrämma upp henne.

»Det skulle gå med er järnväg som med er fest.» Donna Micaela trodde som han, men nu tyckte hon sig ha stängt alla vägar för sig, nu måste hon hålla ut med att vara god. — »Min fest skall snart vara i full gång,» sade hon tryggt.

»Hör mig nu, donna Micaela,» sade mannen »Det sista en människa upphör att tro godt om[290] är sig själf. Man kan ej upphöra att ha hopp om sig själf.»

»Nej, hvarför skulle man det?»

Han gjorde en rörelse, som vore han otålig öfver hennes tillit.

»Då jag först började tänka öfver saken,» sade han, »tröstade jag mig lätt. Det har varit ett par olyckliga tillfälligheter, sade jag till mig själf, så har du fått ryktet om dig, och så har det blifvit en tro. Det är tron, som förhäxar. Man har mött dig, och man har trott, att man skulle misslyckas, och man har misslyckats. Det är en olycka, som är värre än döden, att vara ansedd för en jettatore, men du behöfver ej själf tro på det.»

»Det är så orimligt,» sade donna Micaela.

»Ja visst, hvarifrån skulle mina ögon ha fått makt att bringa olycka? Och då jag tänkte så, beslöt jag att göra ett försök. Jag reste till ett ställe, där ingen kände mig. Nästa dag fick jag läsa i tidningen, att tåget, som jag farit med, kört öfver en banvakt. Då jag varit en dag på hotellet, såg jag värden i förtviflan, och alla gäster på språng. Hvad har händt? frågade jag. — Det är en af våra tjänare, som insjuknat i kopporna. — Ah, hvilket elände!

Nåväl donna Micaela, jag stängde mig inne och drog mig undan från all beröring med människor. Då ett år gått, var jag kommen till ro. Jag frågade mig hvarför jag var så instängd. Du, du är ju en ofarlig man, sade jag, du vill ju ej skada någon. Hvarför lefver du lika eländigt som en förbrytare? Jag hade just ämnat gå in i lifvet igen, så råkade jag möta fra Felice i en af gångarna.[291] Fra Felice, hvar är katten? — Katten, signor? — Ja, klosterkatten, som brukade komma och få mjölk af mig. Hvar är han nu ? — Han har fastnat i en råttfälla. — Hvad säger ni, fra Felice? — Han kom in med tassen i en ståltrådsfälla, och han kunde ej göra sig lös. Han släpade sig bort på en af vindarna och dog af hunger. Hvad säger ni om detta, donna Micaela?»

»Skulle ni vara skuld till att katten dog?»

»Jag är ju en jettatore.»

Hon höjde på axlarna. »Ack, en sådan dårskap!»

»Då någon tid gått, vaknade hos mig å nyo lusten att lefva. Då knackade Gandolfo på min dörr och bjöd mig på er fest. Hvarför skulle jag ej gå? Det är omöjligt att tro om sig själf, att man bringar olycka blott genom att visa sig. Det var en hel fest, donna Micaela, bara detta att göra sig i ordning, och taga fram sina svarta kläder, borsta dem och sätta dem på sig. Men då jag kom ned på festplatsen var den öde, regnet strömmade ned, era venetianska lyktor voro fyllda af vatten. Och ni själf såg ut, som om ni mött alla lifvets olyckor på en enda dag. Då ni såg på mig blef ni askgrå af förfäran. Jag frågade någon: Hvad heter signora Alagona i sig själf? — Palmeri. — Ah, Palmeri, hon är således från Catania. Hon har känt igen jettatoren.»

»Ja, det är sant, jag kände igen er.»

»Ni har varit mycket vänlig, mycket god, och jag är bedröfvad öfver att jag förstört er fest. Men nu lofvar jag er, att jag skall hålla mig borta både från er fest och er järnväg.»

»Hvarför skulle ni hålla er borta?»

[292]

»Jag är en jettatore.»

»Jag tror det inte. Jag kan inte tro det.»

»Jag tror det inte jag heller. Jo, jo jag tror. Ser ni, man säger, att ingen kan få makt med en jettatore, som ej är lika stor i ondska som han. En gång, säger man, såg sig en jettatore i spegeln, och då föll han ned och dog. Nåväl, jag ser mig aldrig i spegeln. Jag tror det således själf.»

»Jag tror det inte. Jag tror nästan jag trodde det, då jag såg er därute. Nu tror jag det inte.»

»Ni vill kanske låta mig arbeta på er järnväg?»

»Ja, ja, om ni endast ville.»

Han kom åter tätt inpå henne, och de bytte några korta satser. »Kom fram i ljuset, jag vill se ert ansikte!» — »Ni tror, att jag förställer mig.» — »Jag tror, att ni är artig.» — »Hvarför skulle jag vara artig mot er?» — »Den där järnvägen betyder den något för er?» — »Den betyder lif och lycka för mig.» — »Hur så?» — »Den skall gagna en, som jag har kär.» — »Mycket kär?»

Hon svarade ej, men han läste svaret i hennes ansikte.

Då böjde han sina knän för henne och sänkte sitt hufvud så djupt, att han kunde kyssa kjortelfållen. — »Ni är god, ni är mycket god. Jag skall aldrig glömma detta. Om jag ej vore den jag är, hur jag skulle tjäna er!»

»Ni skall tjäna mig,» sade hon. Och hon var så rörd öfver hans olycka, att hon ej mer kände fruktan för att han skulle skada henne.

Han sprang upp. »Jag vill säga er något. Ni kan ej gå öfver golfvet utan att snafva, om jag ser på er.»

[293]

»Åh!» sade hon.

»Försök!»

Och hon försökte. Men hon var helt rädd. Allt sedan hon tog sina första steg, hade hon ej känt sig så osäker. Men så tänkte hon: »Om det vore för Gaetanos skull, då kunde jag nog.» Då gick det.

Hon gick fram och åter öfver kyrkgolfvet. »Skall jag göra det än en gång?» Han nickade.

Medan hon gick, föll den tanken henne in: »Kristusbarnet har tagit förbannelsen från honom, därför att han skall bistå mig.» Hon vände tvärt och kom åter fram till honom.

»Vet ni, vet ni, ni är ingen jettatore!»

»Är jag ej?»

»Nej, nej,» hon tog honom i axlarna och skakade honom. »Ser ni det ej, förstår ni ej? Det är taget ifrån er.»

Den lille Gandolfos röst hördes i gången utanför kyrkan. »Donna Micaela, donna Micaela, hvar är ni? Vi hafva så mycket folk, donna Micaela. Hör ni, hör ni?»

»Regnar det ej mer?» sade jettatoren med osäker röst.

»Det regnar ej, hur skulle det kunna regna? Kristusbilden har tagit förbannelsen ifrån er, för att ni skall tjäna hans järnväg.»

Mannen vacklade och grep ut i luften med händerna. »Det är borta. Ja, jag tror, det är borta. Nyss var det där. Men nu ...»

Han ville åter falla på knä för donna Micaela.

»Icke för mig,» sade hon, »för honom, för honom.» Hon visade på Kristusbilden.

[294]

Men han föll likafullt ned för henne. Han kysste hennes händer och under skakande gråt berättade han henne hur människor förföljt och afskytt honom och hur mycket elände lifvet hittills bragt honom.

Nästa dag gick jettatoren borta på Etna och stakade ut väg. Och han var ej farligare än en annan människa.

IX.
Palazzo Geraci och palazzo Corvaja.

[295]
[...]

På den tid då norrmannerna regerade Sicilien, långt innan ätten Alagona kommit till ön, uppfördes i Diamante de båda härliga byggnaderna palazzo Geraci och palazzo Corvaja.

De ädla baronerna Geraci lade sitt hus vid torget, högst på krönet af Monte Chiaro. Baronerna Corvaja däremot byggde sitt hem långt nedåt berget och inbäddade det i trädgårdar.

Palazzo Geracis svarta lavamurar uppfördes kring en fyrkantig liten gård, som var idel stämning och härlighet. En hög trappa, som gick fram under en vapenprydd äreport, förde upp till andra våningen. Ej rundt om gården, men här och där på de mest oväntade ställen uppläto sig väggarna för en liten pelarprydd loggia. Murytorna voro klädda med reliefplattor, med brokiga skifvor af siciliansk marmor och med de Geraciska baronernas vapensköldar. Fönster funnos där också, mycket små, men med präktigt arbetade karmar, vare sig de voro runda med ljusöppningar så små, att de[296] kunde täckas af ett vinblad, eller aflånga och så smala, att de ej släppte fram mera ljus än en gardinspringa.

Baronerna Corvaja tänkte ej på att pryda palatsets gård, men i husets bottenvåning inreddes en härlig sal. I golfvet inlades en stor cistern för guldfiskar, i väggnischerna uppsattes mosaikklädda fontäner, där klart vatten sprutade ned i väldiga jättesnäckor. Öfver detta hvälfdes moriska dropphvalf, uppburna af lätta pelare, omvirade med mosaikrankor. Det var en sal, hvars like endast fanns att se i Palermos saracenslott.

Det var täflan och äflan under hela byggnadstiden. Då palazzo Geraci fick en balkong, fick palazzo Corvaja sina höga gotiska bågfönster, då palazzo Geracis tak smyckades med rikt uthuggna tinnar, fick palazzo Corvaja en alnshög fris af svart marmor, med hvita inläggningar. Geracis hus hade ett högt torn, Corvajas hade en takterrass med ålderdomliga krukor längs räcket.

Då palatsen ändtligen blefvo färdiga, vidtog i stället täflan mellan familjerna, som byggt dem. Fiendskap och strid tycktes meddela sig från husen till alla, som bebodde dem. En baron Geraci kunde aldrig tänka lika med en baron Corvaja. Då Geraci stred för Anjou, kämpade Corvaja för Manfred. Bytte Geraci om sida och bistod Aragonien, drog Corvaja till Neapel och kämpade för Robert och Johanna.

Men det var ej nog med detta. Det var gifven sak, att då Geraci skaffade sig en svärson, måste Corvaja öka på sin makt genom ett godt gifte. De båda ätterna kunde aldrig komma till[297] ro. Man måste äta i kapp, roa sig i kapp, arbeta i kapp. Geracis drogo till Bourbonernas hof i Neapel, ej af lust efter utmärkelser, utan därför att Corvajas voro där. Corvajas å sin sida måste odla vin och bryta svafvel, därför att Geracis voro intresserade af jordbruk och bergshandtering. Då en Geraci fått ett arf, måste någon gammal släkting till en Corvaja lägga sig att dö, på det att ej ättens ära skulle vedervågas.

Palazzo Geraci hade ständigt arbete med att räkna sina tjänare för att ej låta palazzo Corvaja gå förbi sig. Men det var ej nog med tjänarna, man måste också hålla reda på mössornas galoner och på seldon och på hästar. Fasanfjädern i nacken på Corvajas spannhästar fick ej vara en tum högre än Geracis. Deras gethjordar måste förökas i samma mån, och Geracis oxar måste hafva lika långa horn som Corvajas.

I våra dagar skulle man kunna tro, att det bort vara slut på fiendskapen mellan de båda palatsen. I våra dagar finnes det lika litet någon Corvaja i det ena palatset, som det finnes någon Geraci i det andra.

Nu är Geracis gård ett smutsigt hål, som inrymmer både åsnestall och svinstia och hönsgård. På den höga trappan torkas trasor och reliefplattorna äro sönderhackade och ärriga. I den ena af de båda förstugorna drifves handel med grönsaker och i den andra sys skor. Portvakten ser ut som den trasigaste tiggare, och från källare till vind finner man ej annat än fattigt och utarmadt folk.

[298]

Det är alls ej bättre med palazzo Corvaja. Det finnes ej ett spår kvar af mosaikbeklädnaden i den stora salen, utan endast tomma, nakna hvalf. Där bo inga tiggare, därför att palatset till största delen ligger i ruiner. Det lyfter numera endast sin sköna fasad med de smyckade fönsterbågarna mot den ljusa, sicilianska himmelen.

Men fiendskapen mellan Geraci och Corvaja är ej slut. I gamla tider var det ej endast de höga ätterna själfva, som täflade med hvarandra, det var ock deras grannar och underlydande. Hela Diamante är alltjämt deladt mellan Geraci och Corvaja. Det går ännu en hög krenelerad mur tvärs igenom staden och skiljer den delen af Diamante, som står på Geracis sida, från den, som förklarat sig för Corvaja.

Ännu i våra dagar vill ingen, som är från Geraci, gifta sig med en flicka från Corvaja. Och en herde från Corvaja kan ej låta sina får dricka vid Geracis brunn. De hafva icke en gång samma helgon. San Pasquale tillbedes af Geraci, och den svarta madonnan är Corvajas skyddspatronessa.

En man från Geraci kan aldrig tro annat, än att hela Corvaja är fullt af trollkarlar, häxor och varulfvar. En man från Corvaja vill våga sin salighet på att i Geraci finnes ingenting annat än skälmar och ficktjufvar.

Donna Micaela bodde på Geracis område, och snart var hela den stadsdelen anhängare af hennes järnväg. Men då kunde Corvaja ej annat än göra henne motstånd.

Corvajas invånare misstyckte i synnerhet två saker. De voro afundsjuka om den svarta madonnans[299] anseende och tyckte därför ej om att ännu en undergörande bild kommit till Diamante. Det var det ena. Det andra var, att de fruktade, att Mongibello skulle begrafva hela Diamante i aska och eld, om man sökte omgifva det med en järnväg.

Några dagar efter basaren började palazzo Corvaja visa sig fientligt. Donna Micaela fann en dag på takterrassen en citron, som var så tätt besatt med knappnålar, att den liknade en stålboll. Det var palazzo Corvaja, som sökte trolla så många smärtor in i hennes hufvud, som där voro nålar i citronen.

Så väntade Corvaja ett par dagar för att se hvad citronen kunde åstadkomma. Men då donna Micaelas folk alltjämt gick ute på Etna och gjorde utstakningar, kom man en natt och ryckte upp dessa. Och då stakarna åter sattes upp nästa dag, slog man sönder fönstren i San Pasquale och kastade sten på Kristusbilden.

[...]

Det var ett långt och trångt litet torg på sydsidan af Monte Chiaro. På båda långsidorna stodo mörka, höga byggnader. På ena kortsidan var en stupande afgrund, på den andra reste sig det branta berget. Bergväggen var anordnad i terrasser, men trapporna voro sammansjunkna och marmorräckena bräckta. På den bredaste af terrasserna reste sig den ståtliga ruinen af palazzo Corvaja.

Torgets förnämsta prydnad var en präktig, aflång vattenbassin, som stod alldeles under terrasserna[300], tätt vid bergväggen. Den stod där snöhvit, reliefsmyckad och full af klart, kyligt vatten. Den var bäst bibehållen af all det forna Corvajas härlighet.

En skön och fridfull vårkväll kommo två svartklädda damer vandrande in på det lilla torget. För ett ögonblick var där nästan folktomt. De båda damerna sågo sig om, och då de ej funno någon människa, satte de sig på bänken vid brunnen och väntade.

Snart kommo några nyfikna barn fram och betraktade dem, och den ena af dem, som var gammal, började tala med barnen. Hon företog sig att berätta sagor för dem. »Det täljes, och det förtäljes, och det var en gång,» sade hon.

Så fingo barnen höra om Kristusbarnet, som förvandlade sig till rosor och liljor, då madonnan mötte en af Herodes soldater, som hade fått befallning att mörda alla barn. Och de fingo höra legenden om hur Kristusbarnet en gång satt och formade fåglar af lera, och hur det klappade i händerna och gaf lergökarna vingar att flyga undan med, då en elak pojke ville slå sönder dem.

Medan den gamla damen talade, samlades många barn omkring henne, men där kom också stort folk. Det var just lördagskväll, så att landtarbetarne kommo hem från arbetet på fälten. De fleste kommo fram till Corvajas brunn för att få sig en dryck vatten, innan de gingo hem. Då de hörde, att där berättades legender, stannade de och lyssnade. De båda damerna voro snart omgifna af en hel mörk mur af grofva, svarta mantlar och slokhattar.

[301]

Plötsligen sade den gamla damen till barnen: »Tycka ni om Kristusbarnet?» — »Ja, ja,» sade de, och deras stora, mörka ögon tindrade. — »Ni ville väl gärna se det?» — »Ja, det ville vi.»

Damen slog upp sin mantilj och visade barnen en liten Kristusbild i ringbesatt linda och med guldkrona på hufvudet och guldskor på fötterna. »Här är det,» sade hon. »Jag har tagit det med mig för att visa er.»

Barnen blefvo hänförda. De knäppte först sina händer inför bildens allvarliga ansikte, så började de kasta slängkyssar till den.

»Han är vacker, ni,» sade damen.

»Låt oss få honom, låt oss få honom!» ropade barnen.

Men nu var det en stor, grof arbetare, en mörkhyad man med borstigt, svart skägg, som trängde sig fram. Han ville rycka till sig bilden. Den gamla damen hann nätt och jämt sticka den bakom ryggen.

»Gif hit, donna Elisa, gif hit!» sade karlen.

Den stackars donna Elisa kastade en blick på donna Micaela, som hela tiden suttit tyst och missnöjd vid hennes sida. Donna Micaela hade endast med svårighet låtit öfvertala sig att gå med till Corvaja och visa bilden för folket där. »Bilden hjälper oss, då den vill,» sade hon. »Vi skola ej tvinga oss till underverk.»

Men donna Elisa hade nödvändigt velat gå, och hon hade sagt, att bilden ej väntade på annat än att bli förd till de otrogna stackrarna i Corvaja. Efter allt hvad han gjort, kunde de väl hafva så[302] mycken tillit till honom, att de trodde, att han skulle kunna vinna också dessa.

Men nu stod hon där, donna Elisa, med karlen öfver sig, och hon visste ej hur hon skulle kunna hindra honom att rycka till sig bilden.

»Ge mig den med godo, donna Elisa,» sade karlen, »annars, vid Gud, tar jag den ändå. Jag skall hacka den i små stycken, i små, små stycken. Ni skall se hur mycket det skall bli kvar af er trädocka. Ni skall få se, om den skall kunna stå sig emot den svarta madonnan.»

Donna Elisa tryckte sig upp mot bergväggen, hon såg ingen undflykt. Inte kunde hon springa och inte kunde hon strida. »Micaela,» klagade hon, »Micaela!»

Donna Micaela var mycket blek. Hon höll händerna mot hjärtat, såsom hon brukade, då något upprörde henne. Det var förfärligt för henne att stå som fiende gent emot dessa mörka karlar. Det var dessa i slokhattarna och de korta mantlarna, som hon alltid varit rädd för.

Men nu, då donna Elisa vädjade till henne, vände hon sig snabbt, ryckte till sig bilden och sträckte den fram mot karlen.

»Se här, tag den!» sade hon trotsigt. Och hon gick honom ett steg till mötes. »Tag den och gör mot den hvad du kan!»

Hon höll bilden på sina framsträckta armar och kom allt närmare upp mot den mörke arbetaren.

Han vände sig mot kamraterna. »Hon tror ej, att jag kan göra den dockan något,» sade han[303] och hånade henne. Och hela klungan af arbetare slogo sig för knäna och skrattade.

Men han tog ej bilden, utan grep i stället efter den stora jordhackan, som han höll i handen. Han vek undan ett par steg, lyfte hackan öfver hufvudet och spände hela kroppen till ett slag, som på en gång borde krossa hela den förhatade trädockan.

Donna Micaela skakade varnande på hufvudet. »Du kan det ej,» sade hon, och hon drog ej tillbaka bilden.

Han såg, att hon ändå var rädd, och han njöt af att skrämma henne. Han stod längre än han behöfde med lyft hacka.

»Piero,» ropade det då högt och jämmerligt. »Piero, Piero!»

Mannen sänkte hackan utan att slå till. Han såg förfärad ut.

»Piero,» kom det gällt och skärande som ett nödrop.

»Gud, det är Marcia, som ropar,» sade han.

I detsamma kom en hel hop människor uttumlande ur en liten hydda, som var inbyggd i det gamla palazzo Corvajas ruiner. Det var ett tiotal kvinnor och en karabinier, som voro i kamp. Karabinieren höll ett barn på armen, och kvinnorna sökte rycka barnet ifrån honom. Men polismannen, som var en lång och stark karl, gjorde sig lös från dem, fick barnet upp på skuldran och sprang utför terrasstrapporna.

Den mörke Piero hade sett på utan att göra en rörelse. Då karabinieren ryckte sig lös, böjde han sig fram mot donna Micaela och sade ifrigt.[304] »Kan den lille afstyra detta, skall hela Corvaja bli hans vän.»

Nu var karabinieren nere på torget. Piero gjorde ett tecken med handen. Ögonblickligen slöto alla hans kamrater en ring om den flyende. Denne vände sig rundt om. Öfverallt var det en tätt sluten ring af män, hvilka hotade honom med sina hackor och spadar.

Det uppstod på en gång en förfärlig förvirring. Kvinnorna, som kämpat med karabinieren, kommo nedrusande under höga rop. Tösen, som han höll i sina armar, skrek allt hvad hon förmådde och ville slita sig lös. Folk kom tillrusande från alla sidor. Det var ett frågande och ett undrande.

»Låt oss nu gå,» sade donna Elisa till donna Micaela. »Nu tänker ingen på oss.»

Men donna Micaela hade fått ögonen på en af kvinnorna. Hon ropade minst, men man såg genast, att det var henne saken gällde. Det syntes på henne, att hon skulle förlora sitt lifs lycka.

Det var en kvinna, som varit mycket skön, fast all friskhet nu var borta ifrån henne, ty hon var ej längre ung. Men det var alltjämt ett imponerande och storslaget ansikte. »Här bor en själ, som kan älska och lida,» sade ansiktet. Donna Micaela kände sig dragen till denna fattiga kvinna som till en syster.

»Nej, ännu är det ej tid att gå,» sade hon till donna Elisa.

Karabinieren frågade och frågade om man ville låta honom komma fram.

[305]

Nej, nej, nej! Icke förr än han lämnade igen barnet!

Barnet var Pieros och hans hustru Marcias. Men de voro ej barnets rätta föräldrar. Det var om detta grälet stod.

Karabinieren sökte att få folket öfver på sin sida med godo. Han sökte öfvertyga, ej Piero eller Marcia, men de andra. »Det är Ninetta, som är mor till barnet,» sade han, »det vet ni ju. Hon har ej kunnat ha barnet hos sig, medan hon varit ogift, men nu är hon gift och vill ha sitt barn åter. Och nu nekar Marcia henne att få gossen. Det är ju hårdt för Ninetta, som ej fått ha sitt barn hos sig på åtta år. Marcia vill ej afstå det. Hon kör ut Ninetta, då hon kommer och ber om sitt barn. Till sist har Ninetta måst klaga för sindacon. Och sindacon har sagt till oss att skaffa henne barnet. Det är ju också Ninettas barn,» sade han vädjande.

Men detta gjorde ej stor verkan på Corvajas män.

»Ninetta är en Geraci,» utbrast Piero, och kretsen stod fast omkring karabinieren.

»Då vi kommo hit för att hämta barnet,» sade denne, »funno vi det ej. Marcia var klädd i svart, och hennes rum var klädt i svart, och en hel hop kvinnor sutto och sörjde hos henne. Och hon visade oss barnets dödsattest. Då gingo vi och sade Ninetta, att hennes barn fanns på kyrkogården.

Nåväl, nåväl en stund senare gick jag på vakt här på torget. Jag såg på barnen, som lekte där. Hvem var starkast och hvem ropade högst, om ej.[306] en af flickorna? ’Hvad heter du?’ frågade jag henne. — ’Francesco,’ svarade hon genast.

Det föll mig in, att denna flicka Francesco kunde vara Ninettas pojke, och jag stod stilla och väntade. Nu nyss såg jag Francesco gå in i Marcias hus. Jag gick dit, och där satt flickan Francesco och åt aftonvard hos Marcia. Hon och alla sörjerskorna började skrika, då jag kom. Så tog jag fatt i signorina Francesco och sprang. Ty barnet är ej Marcias. Förstå det, signori! Det är Ninettas. Marcia har ingen rätt till det.»

Då började Marcia ändtligen tala. Hon talade med en djup röst, som tvingade en att lyssna, och hon gjorde endast få, men ädla åtbörder. Hade hon ej rätt till barnet? Men hvem hade då gett det föda och kläder? Det hade varit dödt tusen gånger om, ifall hon ej varit. Ninetta hade satt det till La Felucca. De kände La Felucca. Att lämna sitt barn till henne var detsamma, som att säga till det: »Du skall dö». Och dessutom rätt, rätt! Hvad ville det säga? Den, som gossen älskade, hade rätt till honom. Den, som älskade gossen, hade rätt till honom. Piero och hon älskade gossen som sin egen son. De kunde ej skiljas från honom.

Det var förtviflan öfver hustrun, men kanske än mer öfver mannen. Han hotade karabinieren, så snart denne rörde sig. Dock tycktes karabinieren märka, att segern skulle bli hans. Man hade skrattat, då han talade om signorina Francesco. »Hugg ned mig, om du vill,» sade han till Piero. »Hjälper det dig? Får du behålla barnet för den skull? Det är ej ditt. Det är Ninettas.»

[307]

Piero vände sig mot donna Micaela. »Bed honom, att han hjälper mig!» Han pekade på bilden.

Donna Micaela gick då genast fram till Marcia, Hon var skygg och darrade för hvad hon vågade, men det var ej tid nu för henne att hålla sig undan. »Marcia,» hviskade hon, »bekänn! Bekänn, om du törs!» Kvinnan såg bestört på henne. — »Jag ser det ju,» hviskade donna Micaela, »ni äro så lika som två bär. Men jag säger ingenting, om du ej vill.» — »Han dödar mig,» sade Marcia. — »Jag vet den, som ej skall låta honom döda dig,» sade donna Micaela. »Annars tar man barnet ifrån dig,» tillade hon.

Alla tego och fäste sina ögon på de båda kvinnorna. Man såg hur Marcia kämpade med sig själf. Dragen i hennes kraftiga ansikte ryckte våldsamt. Så rörde hon läpparna. »Barnet är mitt,» sade hon, men med så låg röst, att ingen hörde det. Hon sade om det, och nu kom det som ett skärande skri: »Barnet är mitt.»

»Hvad skall du nu göra mig, då jag bekänner det?» sade hon till mannen. »Barnet är mitt, men ej ditt. Det blef födt ett år, då du var på arbete i Messina. Jag satte det hos La Felucca, och då var också Ninettas pojke där. En dag, då jag kom till La Felucca sade hon, ’Ninettas pojke är död.’ Först tänkte jag blott detta: ’Gud, om det varit min!’ Så sade jag till La Felucca: ’Låt min pojke vara död, och låt Ninettas lefva’. Jag gaf La Felucca min silfverkam, och så gick hon in på det. — Då du kom hem från Messina, sade jag till dig: ’Låt oss taga ett fosterbarn! Det har aldrig varit bra emellan oss. Låt oss försöka att[308] taga ett barn!’ Du tyckte om det, och jag tog mitt eget barn till mig. Och du har varit glad åt det, och vi hafva lefvat som i paradiset.»

Redan innan hon slutade att tala, satte karabinieren ned barnet på marken. De mörka männen öppnade tyst sina led för honom, och han gick sin väg. Men det for en frosskakning genom donna Micaela, då hon såg karabinieren gå. Han borde hafva stannat just då för att beskydda den stackars kvinnan. Då han gick, var det som skulle han hafva sagt: ’Hon är utom lagen, den kvinnan. Henne kan jag ej skydda.’ Detsamma kände hvarenda man och kvinna, som stod där. ’Hon är utom lagen.’

Den ene efter den andre började gå sin väg.

Piero, mannen, stod orörlig och såg ej upp. Men något styggt och hemskt samlade sig inom honom. Allt möjligt af vrede och lidelse drog ihop sig i hans inre. Där skulle bryta ut något fruktansvärdt, så snart som han och Marcia voro ensamma.

Det förfärligaste var, att kvinnan ej gjorde något för att undgå sitt öde. Hon stod stilla, förlamad af vissheten, att hennes dom var beseglad och att ingenting kunde ändra den. Hon hvarken bad eller flydde. Hon kröp ihop som en hund inför en vred husbonde. De sicilianska kvinnorna veta hvad som väntar dem, då de sårat sin mans ära.

Den enda, som sökte försvara henne, var donna Micaela. — Aldrig skulle hon bedt Marcia bekänna, sade hon till Piero, om hon vetat hurudan han var. Hon hade trott, att han var en ädel man. En ädel man skulle hafva sagt så här: Du har[309] handlat illa, men detta, att du bekänner ditt brott inför alla och utsätter dig för min vrede för att rädda barnet, försonar allt. Det är nog straff. En ädel man skulle hafva tagit barnet på ena armen, lagt den andra om hustruns lif och gått glad till sitt hem. En signor skulle hafva handlat så. Men han var ingen signor, han var en blodhund – – – –

Hon kunde tala bäst hon ville, mannen hörde henne ej, kvinnan hörde henne ej. Det var, som hade hennes ord kastats tillbaka af en ogenomtränglig mur.

Barnet kom just då fram till fadern och sökte draga till sig hans hand. Han såg förgrymmad på pojken. Nu då denne var klädd i flickkläder och hade håret slätkammadt och tillbakastruket vid öronen, såg han genast likheten med Marcia, som han ej märkt förut. Han sparkade undan Marcias son.

En hemsk stämning rådde på torget. Grannarna fortforo att stilla och långsamt draga sig undan. Många gingo ogärna och med tvekan, men de gingo dock. Mannen tycktes endast vänta på att den siste skulle gå.

Donna Micaela upphörde att tala, i stället tog hon bilden och lade den i Marcias armar. »Tag honom, min syster Marcia, och må han skydda dig!» sade hon.

Mannen såg detta, och det tycktes öka på hans vrede. Det var som skulle han ej mer kunna invänta den stund, då han blef ensam. Han drog samman kroppen. Han var som ett rofdjur före språnget.

[310]

Men bilden hvilade ej förgäfves i kvinnans armar. Den utkastade bevekte henne till en handling af den största kärlek.

»Hvad skall Kristus i paradiset säga till mig, som först bedragit min man och sedan gjort honom till en mördare?» tänkte hon. Och hon kom ihåg hur hon älskat denne store Piero i de glada ungdomsdagarna. Sådant elände hade hon ej då tänkt, att hon skulle bringa öfver honom.

»Nej, Piero, nej, döda mig inte!» skrek hon hastigt. »De sätta dig på galererna. Du skall ändå slippa se mig mer.»

Hon sprang mot andra sidan af torget, där den stupande afgrunden vidtog. Man förstod nog hvad hon ämnade göra. Hennes ansikte bar vittne för henne.

Flere skyndade efter henne, men hon hade godt försprång. Då gled bilden, som hon ännu bar på, ur hennes armar och lade sig för hennes fötter. Hon snafvade öfver den och föll. Så blef hon upphunnen.

Hon kämpade för att komma loss, men ett par karlar höllo fast henne. »Ah, låt mig göra det,» ropade hon, »det är bättre för honom.»

Men nu kom också mannen till henne. Han hade uppfångat hennes barn och satt det på armen. Han var mycket rörd.

»Seså, Marcia, låt det vara,» sade han. Han var förlägen, men hans mörka ögon tindrade af glädje djupt inne i hufvudet på honom och sade mer än hans ord. »Kanske det efter gammal sed borde så vara, men jag bryr mig inte om det.[311] Seså, kom nu! Det vore skada på en sådan kvinna som du, Marcia.»

Han lade armen om Marcias lif och gick mot sitt hem uppe i palazzo Corvajas ruiner. Det var, som då en af de forne baronerna tågade in där. Folket i Corvaja stod på båda sidor om hans väg och bugade för honom och Marcia.

Då de gingo förbi donna Micaela, stannade de båda, bugade djupt för henne och kysste bilden, som man lämnat henne tillbaka. Men donna Micaela kysste Marcia. »Bed för mig i din lycka, syster Marcia!» sade hon.

X.
Falco Falcone.

[312]
[...]

Nu hafva blinde sångare vecka efter vecka sjungit om Diamantes järnväg, och den stora kollektbössan i San Pasquales kyrka har hvarje kväll varit fylld med gåfvor. Signor Alfredo mäter och stakar borta på Etnasluttningen, och sländspinnerskorna i de mörka gränderna berätta om härliga under, som blifvit verkställda af den lilla Kristusbilden i den föraktade kyrkan. Från de rika och mäktiga män, som äga jord på Etna, komma bref på bref, att de vilja upplåta mark för det välsignade företaget.

I dessa sista veckor komma alla med gåfvor. Några skänka mursten till stationshus, och några skänka krut till att spränga undan lavablock, och några gifva mat till arbetarna. Men de fattiga människorna i Corvaja, som ej äga något att gifva, komma om natten, då de slutat sitt arbete. De komma med spadar och skottkärror och smyga ut på Etna och gräfva upp mark och mura väg. Så att då signor Alfredo och hans folk komma[313] på morgonen, måste de tro, att Etnatrollen brutit sig lösa ur sina lavaströmmar och hulpit dem att arbeta.

Men så länge som detta varat, har man frågat och sport: Hvar är Etnakonungen, Falco Falcone? Hvar är den mäktige Falco, som behärskat Etnasluttningen i fem och tjugu år. Han skref till don Ferrantes änka, att hon ej skulle få anlägga denna järnväg. Hvad menade han med sitt hot? Hvarför sitter han stilla, då man trotsar hans förbud? Hvarför skjuter han ej ned Corvajas folk, då de komma smygande genom natten med skottkärror och hackor? Hvarför släpar han ej de blinde sångarna ned i stenbrottet och piskar dem? Hvarför låter han ej stjäla bort donna Micaela ur sommarpalatset för att kunna begära upphörandet af järnvägsbyggandet, som lösen för hennes lif?

Donna Micaela säger till sig själf: »Har Falco Falcone glömt sitt ord, eller väntar han att slå, tills han kan drabba som hårdast?»

Och alla människor fråga på samma sätt: När störtar Etnas asksky ned öfver järnvägen? När brusar Mongibellos störtflod bort med den? När är den mäktige Falco Falcone färdig att förstöra den?

Medan man går och väntar på att Falco skall förstöra järnvägen, talar man mycket om honom, i synnerhet bland de arbetare, som följa signor Alfredo.

Midt emot ingången till kyrkan San Pasquale, säger man, står ett litet hus på en naken bergklint. Huset är smalt och så högt, att det liknar en skorstensmur, som står kvar på en afbränd tomt.[314] Där är så trångt, att trapporna ej få rum inne i huset, utan slingra fram utanpå väggarna. Här och där hänga balkonger och andra utbyggnader, som ej äro ordnade med mer symmetri än fågelbon på en trästam.

I detta hus föddes Falco Falcone, och hans föräldrar voro endast ett fattigt arbetsfolk. Men i denna fattiga stuga var det Falco fick lära sig högmod.

Falcos mor var en olycklig kvinna, som under de första åren af sitt äktenskap endast födde döttrar till världen. Hennes man och alla hennes grannar föraktade henne.

Denna kvinna längtade endast efter en son. Då hon väntade sitt femte barn, strödde hon hvarje dag salt på tröskeln och satt och spanade efter hvem som först skulle stiga öfver den. Skulle där komma en man eller en kvinna? Skulle hon föda en son eller en dotter?

Hvarje dag satt hon och räknade. Hon räknade bokstäfverna i den månad, då barnet skulle födas. Hon räknade bokstäfverna i sin mans namn och i sitt eget. Hon lade ihop och drog ifrån. Det blef jämna tal. Hon skulle alltså föda en son. Nästa dag gjorde hon om räkningen. »Kanske jag i går räknade orätt,» sade hon.

Då Falco föddes, fick hans mor så stor heder, att hon för den skull älskade honom mer än alla sina andra barn. Då fadern kom in för att se barnet, strök han af sig mössan och bugade djupt. Öfver husets port satte man upp en hatt som ett äretecken, och man slog ut barnets badvatten öfver dörrstenen och lät det rinna ned på gatan. Då[315] Falco bars till kyrkan, lades han på sin gudmors högra arm, då grannkvinnorna kommo för att se till hans mor, nego de för barnet, där det slumrade i sin vagga.

Det var också större och starkare än barn bruka vara. Falco hade genast sträft hår, och då han var åtta dagar gammal, hade han redan en tand. Men då hans mor lade honom till bröstet, var han så vild, att hon skrattade och sade: »Jag tror, att jag har satt en hjälte till världen.»

Hon väntade alltid storverk af Falco, och hon satte högmodet i honom. Men hvem annars hoppades något af honom? Falco kunde icke en gång lära att läsa. Hans mor försökte att taga boken och lära honom bokstäfverna. Hon pekade på A, detta är stora hatten, hon pekade på B, detta är glasögonen, hon pekade på C, detta är ormen. Detta lärde han. Så sade hans mor: ’Om du lägger ihop glasögonen och stora hatten, så säger det Ba.’ Det kunde han ej lära. Han blef ond och slog henne. Och hon lät honom vara. »Af dig blir det ändå en storman,» sade hon.

Falco var trög och elak under sin barndom och ungdom. Som barn ville han ej leka, som vuxen ville han ej dansa. Och han tog sig ingen käresta. Men han gick gärna dit, där man kunde vänta strid.

Falco hade två bröder, som voro lika andra människor och som räknades mycket för mer än han. Falco kände sig nog sårad af att se sig tillbakasatt för sina bröder, men han var för stolt att visa det. Och hans mor stod alltid på hans sida. Sedan hans far dött, lät hon honom sitta högst[316] vid bordet, och hon tillät aldrig, att man gycklade med honom. »Min äldste son är den förnämste af er alla,» sade hon.

Då man påminner sig allt detta, säger man: Falco är högmodig. Han skall sätta en ära i att fördärfva järnvägen.

Och knappast har man skrämt upp sig med detta, förrän man kommer ihåg en annan historia om honom.

Under hela trettio år, säger man, lefde Falco på samma sätt som andra fattiga människor på Etna. Om måndagen gick han bort till arbetet på fälten med sina bröder. Han hade bröd i sin påse för hela veckan, och han kokade bönor och ris till soppa såsom en hvar annan. Och han var glad, då han om lördagskvällen fick vända åter till hemmet. Han var glad åt att finna bordet dukadt med vin och maccaroni och sängen bäddad med mjuka kuddar.

Det var en sådan där lördagskväll. Falco och Falcos bröder voro på hemvägen, och Falco kom som vanligt en smula efter de andra, ty han hade en tung och långsam gång. Men se, då bröderna kommo hem, stod ingen aftonvard och väntade, sängen var obäddad, och dammet låg tjockt på dörrtröskeln. Hvad, voro alla i hemmet döda? Då sågo de sin mor sitta på golfvet i ett mörkt hörn af stugan. Hon hade håret neddraget i ansiktet och satt och ritade med fingret på jordgolfvet.

»Hvad står på?» sade bröderna. Hon såg ej upp, hon talade, som om hon talat till jorden. »Vi äro utarmade, utarmade.» — »Vilja de taga huset[317] ifrån oss?» ropade bröderna. — »De vilja taga äran och brödet.»

Så berättade hon: »Er äldsta syster har varit i tjänst hos bagar Gasparo, och det har varit en god tjänst. Signor Gasparo gaf Pepa allt bröd, som blef öfver i boden, och hon bar det till mig. Det har varit så mycket, att det räckt för oss alla. Jag har varit glad, alltsedan Pepa fick den tjänsten. Detta ger mig en sorgfri ålderdom, tänkte jag. Men förra måndagen kom Pepa hem till mig och grät. Signora Gasparo hade kört bort henne.»

»Hvad hade Pepa gjort?» frågade Nino, som var äldst näst Falco.

»Signora Gasparo beskyllde Pepa för att stjäla bröd. Jag gick till signora Gasparo och bad henne taga åter Pepa. — ’Nej,’ sade hon, ’flickan är ej ärlig.’ — ’Pepa har fått brödet af signor Gasparo,’ sade jag, ’fråga honom blott.’ — ’Jag kan ej fråga honom,’ sade signoran, ’han är borta och kommer hem i nästa månad.’ — ’Signora,’ sade jag, ’vi äro så fattiga. Låt Pepa komma åter i tjänsten.’ — ’Nej,’ sade hon, ’jag själf flyttar ifrån signor Gasparo, om han tar åter den pigan.’ — ’Akta dig,’ sade jag då, ’tar du brödet från mig, tar jag lifvet från dig.’ Då blef hon rädd och ropade in folk, så att jag måste gå.»

»Hvad är att göra vid detta?» sade Nino. »Pepa måste skaffa sig en annan tjänst.»

»Nino,» sade mor Zia. »Du vet ej hvad den där kvinnan sagt till grannarna om Pepa och signor Gasparo.»

»Hvem kan hindra kvinnor att prata?» sade Nino.

[318]

»Om Pepa nu ej har annat att göra, kunde hon åtminstone lagat mat till oss,» sade Turiddo.

»Signora Gasparo har sagt, att hennes man lät Pepa stjäla bröd för att hon skulle ...»

»Mor,» afbröt Nino eldröd. »Jag ämnar ej låta sätta mig på galererna för Pepas skull.»

»Galererna äta inte kristna,» sade mor Zia.

»Nino,» sade då Pietro, »vi få gå in till staden och skaffa mat.»

Då de sade detta, hörde de någon skratta bakom sig. Det var Falco, som skrattade.

En stund därefter, kom Falco in i signora Gasparos bod och bad att få köpa ett bröd. Den stackars kvinnan blef rädd, då Pepas bror kom in i boden. Men så tänkte hon: Han är nyss kommen från arbetet. Han har ännu ej varit hemma. Han vet intet.

»Beppo,» sade hon till honom, ty Falco hette då ännu ej Falco, »går vinskörden godt?» Och hon var beredd på att han ingenting skulle svara.

Men Falco var mera talför, än han brukade, och berättade genast hur mycket drufvor de hade hunnit föra under pressen. »Vet ni,» sade han vidare, »att i går blef vår förpaktare mördad.» — »Ack ja, den stackars signor Riego, det hörde jag.» Och hon frågade hur det tillgått.

»Det var Salvatore, som gjorde det. Men det är för hemskt för en signora att höra?» — »Ånej, hvad som är gjordt, kan ock bli spordt.»

»Salvatore gick emot honom så här, så signora.» Och nu drog Falco sin knif och lade sin hand på kvinnans hufvud. »Så skar han honom öfver strupen från öra till öra.»

[319]

Men i detsamma Falco sade detta, gjorde han det. Kvinnan hade ej ens hunnit skrika. Det var gjordt som af en mästare.

Efter detta kom Falco på galererna, och han var där i fem år.

Och då man berättar detta, växer förskräckelsen. »Falco är modig,» säger man. Ingenting i världen kan skrämma honom att afstå från en föresats.

Så kommer man genast att tänka på ännu en historia.

Falco blef förd till galererna i Augusta, och där gjorde han bekantskap med Biagio, som sedan följt honom genom hela lifvet. En dag blefvo han och Biagio och en tredje fånge befallda att gå ut på fältarbete. Det var en af uppsyningsmännen, som ville anlägga en trädgård kring sitt hem. Där gingo de helt stilla och gräfde i jorden, men deras blickar började vandra och vandra. De voro utanför murarna, de sågo slätten och bergen, de sågo till och med ända upp till Etna. »Det är tid,» hviskade Falco till Biagio. »Jag dör hellre, än jag går tillbaka till fängelset,» sade Biagio. Därpå hviskade de till den tredje fången, att han måste bistå dem. Han ville ej, därför att hans strafftid snart var slut. »Så döda vi dig,» sade de. Då gaf han med sig.

Men vaktsoldaten stod öfver dem med sitt laddade gevär i handen. För fotbojornas skull hoppade Falco och Biagio jämnfota fram till vaktsoldaten. De svängde sina spadar öfver honom, och innan han hann tänka på att skjuta, var han kullkastad, bunden och hade en jordtorfva i munnen. Därpå bände fångarna upp sina kedjor med[320] spadarna, så att de kunde taga ut stegen. Och så smögo de sig bort öfver slätten och in bland bergen.

Då natten kom, smögo sig Falco och Biagio från fången, som de tagit med sig. Han var gammal och svag, så att han skulle hindrat deras flykt. Nästa dag blef han gripen af karabiniererna och skjuten.

Och man ryser, då man tänker på detta. Falco är obarmhärtig, säger man. Man förstår, att han ej skall skona järnvägen.

Och historia efter historia kommer och skrämmer de stackars människorna, som arbeta för järnvägen ute på Etnasluttningen.

Man berättar om alla de sexton mord Falco begått. Man berättar om hans öfverfall och plundringar.

Det är en historia, som skrämmer mer än alla de andra tillsammans.

Då Falco kom från galererna, bodde han i skogar och grottor samt i det stora stenbrottet vid Diamante. Han fick snart ett mäktigt band samladt omkring sig. Han blef en härlig och ryktbar hjälteröfvare.

Då fingo hans släktingar ett helt annat anseende än hittills. Man aktade dem, som man aktar de mäktige. De behöfde knappast arbeta, ty Falco älskade sina släktingar och var frikostig mot dem. Men han var ej öfverseende mot dem, han var sträng.

Mor Zia var död, och Nino hade gift sig och bodde i sin fars stuga. Då hände en dag, att Nino behöfde pengar, och han visste sig ej bättre råd[321] än att gå till kyrkoherden, ej till don Matteo, utan till gamle don Giovanni. »Högvördighet,» sade Nino till honom, »min bror ber er om femhundra lire.» — »Hvarifrån skulle jag taga femhundra lire?» sade don Giovanni. — »Min bror behöfver dem, behöfver dem nödvändigt,» sade Nino.

Då lofvade gamle don Giovanni att lämna pengar, om han endast finge tid på sig att skaffa några. Nino ville knappast gå in på det. »Du kan dock ej begära, att jag skall taga fram femhundra lire ur min snusdosa,» sade don Giovanni. Och Nino beviljade honom tre dagars uppskof. »Men akta er för att råka min bror under den här tiden,» sade han.

Nästa dag red don Giovanni till Nicolosi för att söka utkräfva en fordran. Hvem mötte han på vägen, om ej Falco och två af hans band. Don Giovanni kastade sig af åsnan och föll på knä för Falco. »Hvad vill detta säga, don Giovanni?» — »Jag har ännu inga pengar åt dig, Falco, men jag vill försöka skaffa dem. Haf barmhärtighet med mig!»

Falco frågade, och don Giovanni berättade. »Högvördighet,» sade Falco, »man har velat bedraga er.» Han bad don Giovanni följa med till Diamante. Då de kommo till det gamla huset, red don Giovanni in bakom San Pasquales mur, och Falco ropade ut Nino. Nino kom ut på en af balkongerna. »Eh, Nino!» sade Falco och skrattade. »Du har lurat pengar af kyrkoherden?» — »Vet du det redan?» sade Nino. »Jag ämnade just berätta det för dig.»

[322]

Nu blef Falco strängare. »Nino,» sade han, »kyrkoherden är min vän, och han tror nu, att jag velat plundra honom. Du har handlat mycket illa.» I ett nu satte han bössan till ögat och sköt ned Nino. Och då han gjort det, vände han sig till don Giovanni, som var nära att falla från åsnan af skräck. »Se nu, Högvördighet, att jag ej hade någon del i Ninos anslag emot er!»

Och detta hände för tjugu år sedan, då Falco ej hade varit röfvare i mera än fem år.

»Skulle Falco skona järnvägen,» säger man, då man berättar detta, »då han ej skonade sin egen bror?»

Man påminner sig ännu något annat.

Efter Ninos mord fick Falco en vendetta öfver sig. Ninos hustru blef så skräckslagen, då hon fann sin man död, att hon blef lam i halfva kroppen och ej mer kunde gå. Men vid fönstret i den gamla stugan tog hon sin plats. Där har hon suttit i tjugu år med bössan bredvid sig och väntat på Falco. Och för henne har den store röfvaren varit rädd. På tjugu år har han ej gått förbi sitt fädernehem.

Den kvinnan har ej svikit sin post. Aldrig gick någon fram till kyrkan San Pasquale, utan att han såg hennes hämndgiriga ögon lysa bakom rutan. Hvem såg henne sofva, hvem såg henne arbeta? Hon kunde ej göra annat än vänta sin mans mördare.

Då man hör detta, blir man än mera rädd. Falco har lyckan med sig, tänker man. Den kvinnan, som vill döda honom, kan ej röra sig från sin plats. Han har lycka med sig. Han skall också lyckas förstöra järnvägen.

[323]

Lyckan har aldrig svikit Falco. Karabiniererna hafva jagat honom, men aldrig kunnat gripa honom. Karabiniererna hafva fruktat Falco mer, än Falco fruktat karabiniererna.

Man berättar historien om en ung karabinierlöjtnant, som en gång jagade Falco. Han hade anordnat skallgång och jagade Falco från snår till snår. Ändtligen var officeren viss om att han hade Falco instängd i en småskog. Rundt om skogen stod vakt, och officeren gaf sig in där och gick fram och åter med bössan i hand. Men hur han än letade, såg han ej Falco. Han gick ut igen och mötte en bonde. »Har du sett Falco Falcone?» — »Ja, signor, han gick nyss förbi mig, och han bad mig hälsa er...» — »Diavolo!» — »Han såg er inne i snåret, och han var nära att skjuta er, men han gjorde det ej, därför att han tänkte det kanske var er plikt att förfölja honom.» — »Diavolo, Diavolo!» — »Men om ni försöker ännu en gång efter detta ...» — »Diavolo, Diavolo Diavolo!»

»Tror ni, att han kom åter den där löjtnanten? Tror ni ej, att han genast sökte sig till en trakt, där han icke behöfde jaga röfvare?»

Och arbetarna, som gå ute på Etna, fråga sig själfva: »Hvem skall bistå oss emot Falco? Han är fruktansvärd. Till och med soldaterna darra för honom.»

De tänka på att Falco Falcone nu är en gammal man. Han plundrar ej mera postvagnen, han röfvar ej bort godsägare. Han sitter för det mesta lugn i stenbrottet i Diamante, och i stället för att röfva pengar och ägodelar, tar han pengar och ägodelar i sin vård.

[324]

Han tar afgift af de stora godsägarna, för att han skall skydda deras gods mot andra tjufvar, och det har blifvit lugnt och fredligt på Etna, ty han tillåter ingen att skada dem, som ge skatt till honom.

Men detta lugnar ingen. Sedan Falco blifvit vän med de store, kan han ju desto lättare förstöra järnvägen.

Och de komma ihåg historien om Niccola Galli, som är uppsyningsman på markis di San Stefanos gods på det sydliga Etna. En gång strejkade hans arbetare midt i skördetiden. Niccola Galli råkade i förtviflan. Hvetet stod moget, och han kunde ej få det afmejadt. Hans arbetare ville ej, hans arbetare lade sig att sofva på dikeskanten.

Niccola satte sig upp på en åsna och drog ned till Catania för att fråga sin herre om råd. På vägen mötte han två män med bössor på axeln. »Hvart skall du rida, Niccola?»

Innan Niccola hunnit säga många ord, togo de hans åsna vid betslet och vände henne. »Du får ej rida till markisen, Niccola.» — »Får jag ej?» — »Nej, du skall rida hem.»

Det bar af framåt vägen. Niccola satt och skälfde på sin åsna. Då de voro framme vid gården, sade männen: »Visa oss nu till åkern!» Och de gingo ut till arbetarna. — »Arbeta, era lymlar! Markisen har betalt sin afgift till Falco Falcone. Ni kunna strejka annorstädes, men ej här.» Den åkern blef mejad som ingen annan. Falco stod vid ena sidan af åkern och Biagio vid den andra. Det går undan med skörden, då man har sådana rättare.

[325]

Då man kommer ihåg detta, minskas ej förskräckelsen. Falco är ordhållig, säger man. Han skall göra hvad han hotat göra.

Ingen har varit röfvarhöfding så länge som Falco. Alla de andra ryktbara hjältarna äro fallna eller fångade. Han ensam håller sig med otrolig lycka och konst kvar vid lifvet och yrket.

Så småningom har han dragit till sig hela sin släkt. Hans svågrar och systersöner äro alla med honom. De flesta hafva blifvit satta på galererna. Ingen af dem frågar efter om han lider i fängelset. Han frågar endast om Falco är nöjd med honom.

I tidningarna står ofta att läsa om Falcos bragder. Man vet, att engelsmännen sticka en tiolire-sedel i handen på föraren, om han visar dem fram till Falcos stenbrott. Man vet, att karabiniererna ej mer skjuta på honom, därför att han är den siste store röfvaren.

Han är så litet rädd att bli fångad, att han ofta vandrar till Messina och Palermo. Han har till och med gått öfver sundet och varit i Italien. Han for till Neapel, då Guglielmo och Umberto voro där och döpte pansarskeppet. Han reste till Rom, då Umberto och Margherita firade silfverbröllop.

Man tänker på detta och bäfvar. Falco är älskad och beundrad, säga arbetarna. Man tillber Falco. Han har frihet att göra hvad han vill.

De veta också, att då Falco såg drottning Margheritas silfverbröllop, behagade det honom så mycket, att han sade: »Då jag har lefvat på Etna i fem och tjugu år, vill jag fira silfverbröllop med Mongibello.»

[326]

Människor hafva skrattat åt detta och sagt, att Falco där hade en god tanke. Ty han hade aldrig haft en käresta, men Mongibello med grottor och skogar och kratrar och isfält hade tjänat och skyddat honom som en hustru. Mot ingen i världen var Falco skyldig sådan tacksamhet som mot Mongibello.

Man frågar, när Falco och Mongibello skola fira sitt silfverbröllop. Och man svarar, att det skulle ske denna vår. Då tänka arbetarna: »Han kommer att förstöra vår järnväg på Mongibellos dag

Det är tvekan och förfäran ibland dem. De våga snart ej arbeta vidare. Ju närmare den tiden kommer, då Falco skall fira sitt förbund med Mongibello, ju fler äro de, som lämna signor Alfredo. Snart går han så godt som ensam vid arbetet.

[...]

Det är ej många människor i Diamante, som hafva sett det stora stenbrottet ute på Etna. De hafva lärt sig att undfly det, därför att Falco Falcone bor där. De hafva vaktat sig att komma inom håll för hans bössa.

De hafva ej sett det stora gapet i Mongibellos sida, ur hvilket deras förfäder, grekerna, togo sten i längesedan försvunna tider. De hafva ej sett de härligt skiftande väggarna och de mäktiga klippblocken, som likna fallfärdiga pelare. Och de veta kanske ej att på stenbrottets botten stå präktigare blommor än i ett växthus. Där är ej mer Sicilien, där är Indien.

[327]

I stenbrottet stå mandarinträden, så gula af frukter, att man tror dem vara jättestora solrosor, och där blifva kameliorna stora som tamburinbottnar. Och på marken mellan träden ligga massor af dyrbara kungsfikon och ludna persikor bäddade på affallna rosenblad.

En afton sitter Falco ensam i stenbrottet. Falco håller på att binda en krans, och han har framför sig en massa blommor. Bindgarn har han tjockt som rep, han håller foten på nystanet, för att det ej skall rulla ifrån honom. Han har glasögon på sig, men de glida alltjämt för långt ned på den buktiga näsan.

Falco svär styggt, ty hans händer äro styfva af valkar, som de fått genom att ständigt sköta bössan, och kunna ej lätt handskas med blommor. Fingrarna knipa om dem så hårda som järntänger. Falco svär öfver att liljor och anemoner falla i små smulor, endast han ser på dem.

Falco sitter i sina skinnbyxor och i den långa, knäppta rocken, så inmurad i blommor som ett helgon på festdagen. Biagio och systersonen Passafiore hafva samlat dem åt honom. De hafva staplat upp framför honom ett helt Etna af stenbrottets praktblomster. Falco kan välja mellan liljor och cactusblommor och rosor och pelargonier. Och han ryter åt blommorna, att han skall trampa dem till stoft under skinnsandalerna, om de ej foga sig efter hans vilja.

Aldrig förr har Falco Falcone haft att göra med blommor. Så länge han lefvat, har han ej bundit en bukett åt en flicka eller brutit en ros[328] för att sätta i sitt knapphål. Han har icke en gång lagt en krans på sin mors graf.

Därför äro också de späda blommorna upproriska mot honom. I håret och i hatten insnärja sig blomrefvor, och blomblad hafva fastnat i hans borstiga skägg. Han skakar våldsamt på hufvudet, och ärret i kinden glöder eldrödt, så som det brukade göra i forna dagar, då han kämpade med karabiniererna.

Dock växer kransen, och tjock som en trädstam slingrar den omkring Falcos fötter och ben. Falco svär öfver den, som vore den järnbojan, hvilken en gång släpade mellan hans fotleder. Han klagar värre, då han rifver sig på en törntagg eller bränner sig på en nässla, än han jämrade sig, då galérvaktarens piska snärtade till hans rygg.

Biagio och Passafiore, hans systerson, våga ej visa sig, utan ligga dolda i en grotta, tills allt är färdigt. De skratta åt Falco med full hals, ty sådan jämmer som Falcos har ej genljudit i stenbrottet, sedan olyckliga krigsfångar gingo där vid sitt arbete.

Men Biagio ser upp till det stora Etna, som rodnar i solnedgången. »Se på Mongibello,» säger han till Passafiore, »se hur det rodnar. Det måtte ana hvad Falco sysslar med nere i stenbrottet.» Och Passafiore svarar: »Mongibello har väl aldrig trott, att det skulle få annat på hjässan än aska och snö.»

Men plötsligt upphörde Biagio att skratta. »Detta är ej bra, Passafiore,» sade han. »Falco har blifvit för högmodig. Jag fruktar, att det stora Mongibello skall drifva gäck med honom.»

[329]

De två banditerna se hvarandra forskande in i ögonen. »Det är godt, om det endast är högmod,» säger Passafiore.

Men nu se de bort på samma gång och våga ingenting mer säga. Det är samma tanke, samma förfäran, som gripit dem båda. Falco är på väg att bli vansinnig. Han är redan stundtals vansinnig. Det går så med de stora hjälteröfvarne, de kunna ej bära sin ära och sin storhet, de bli alla vansinniga.

Passafiore och Biagio hafva gått och sett det länge, men de hafva burit det hvar för sig under tystnad, och hvar och en har hoppats, att den andre intet märkt. Nu förstå de, att de båda veta det. De trycka hvarandras händer utan ett ord. Det är ännu så mycket stort hos Falco. De båda, Passafiore och Biagio, skola vaka öfver att ingen skall komma att märka, att han ej mer är den han varit.

Ändtligen har Falco sin krans färdig, han hänger den på bösspipan och kommer fram till de andra. Sedan gå de alla tre upp ur stenbrottet och i närmaste landtgård taga de hästar för att komma snabbt upp till toppen af Mongibello.

De rida i sporrstreck, så att de ej hafva tillfälle att tala, men då de fara förbi landtgårdarna, kunna de se huru folket dansar på de platta taken. Och från skjulen, där landtarbetarna hafva sina nattläger, höra de prat och skratt. Där sitta glada, fredliga människor och gissa gåtor och laga skämtrim. Men Falco stormar förbi. Sådant är ej för honom. Falco är en stor man.

[330]

De jaga uppåt mot höjden. Först rida de mellan mandelträd och cactus, så under plataner och pinier, så under ekar och kastanjer.

Men natten är ej ljus, de se intet af Mongibellos härlighet. De se ej det rankomslingrade Monte Rosso, de se ej de två hundra kratermynningarna, som stå i krets rundt om Etnas högfjäll såsom torn kring en stad, de se ej den i det oändliga utsmyckade skogsmarken.

I Casa del Bosco, där vägen upphör, stiga de af hästarna. Biagio och Passafiore taga kransen och bära den mellan sig. Men under det de gå, börjar Falco tala. Han talar gärna, sedan han blifvit gammal.

Och Falco säger, att berget är likt de tjugufem år af hans lif, som han tillbringat där. Kring hans storhets grundläggningsår hade det blomstrat af bragder. Att då färdas med honom hade varit som att gå under en ändlös pergola, där citroner och drufvor hängde ned öfver en. Då hade hans bragder växt ymniga som orangerna, hvilka omgärda Etnas fot. Då han kommit högre, hade bragderna glesnat, men de han utfört hade varit väldiga som ekar och kastanjer på det stigande berget. Nu, då han var på storhetens höjd, föraktade han att handla. Hans lif var så kalt som bergstoppen, han nöjde sig med att se världen vid sina fötter. Men man borde också förstå, att om han nu företoge något, kunde ingenting motstå honom. Han var förfärlig som den eldsprutande höjden.

Falco går före och talar, Passafiore och Biagio följa honom i tyst förfäran. Helt dunkelt se de[331] Mongibellos väldiga sluttning med städer och fält och skogar utbreda sig under dem. Och Falco tycker sig vara lika väldig som allt detta!

Alltsom de sträfva uppåt, omhvärfvas de af tilltagande hemskhet. Det är markens gapande remnor, det är svafvelröken ur kratern, som böljar nedåt berget, för tung att genast höja sig i luften, det är den ristande skakningen i berget, det är den ständiga, doft mullrande jordåskan, det är det hala, knaggliga isfältet, genomforsadt af vattenbäckar, det är den orimliga kölden, det är den bitande blåsten, som göra vandringen ohygglig. Och Falco säger, att detta är likt honom! Hur har han det då i sin själ? Råder där en köld och en hemskhet, som äro jämförliga med Etnas ?

De snafva öfver isstycken, och de arbeta sig fram genom snö, som stundom ligger alnshög. Bergvinden håller på att kasta omkull dem. De måste vada genom issörja och stora vatten, ty förra dagen har solen smält en myckenhet snö. Och medan de stelna af köld, skakar marken under dem af den eviga elden.

De komma ihåg, att Lucifero och alla de fördömda ligga därnere. De rysa öfver att Falco har fört dem till helvetets port.

Men de komma dock fram öfver isfältet och nå till själfva den branta askkäglan på bergets topp. Här kämpa de sig upp, gående i glidande aska och pimpsten. Då de äro halfvägs uppåt käglan, tar Falco kransen och vinkar åt de andra att dröja. Han ensam skall bestiga höjden.

Det ljusnar i detsamma, och då Falco kommer upp på höjden, visar sig solen. Då omgjutes[332] Mongibello och äfven den gamle Etnaröfvaren på dess topp af det praktfulla morgonljuset. Men Etnas skugga kastas öfver hela Sicilien, och det är, som om Falco, hvilken står däruppe, nådde från haf till haf, tvärs öfver ön.

Falco står där och ser sig omkring. Han ser öfver till Italien, han tycker sig se Neapel och Rom. Han låter sina blickar fara öfver hafven till storturkens land i öster och saracenlandet i söder. — Han känner det, som om allt detta låge för hans fötter och erkände hans storhet.

Då lägger Falco ned kransen på Mongibellos topp.

Då han kommer ned till kamraterna, trycker han allvarligt deras händer. Då han stiger ned från själfva käglan, se de, att han tar upp en pimpsten och lägger i sin ficka. Falco tar med sig ett minne af den skönaste stunden i sitt lif. Så stor som där på Mongibellos topp har han aldrig förr känt sig.

Men på denna glädjedag vill ej Falco arbeta. Nästa dag, säger han, skall han gå till verket med att befria Mongibello från järnvägen.

[...]

Det ligger en ensam landtgård på vägen mellan Paternò och Adernò. Den är rätt stor, och den äges af en änka, donna Silvia, som har många och starka söner. Det är käckt folk, som vågar att året om bo ensamma ute på landet.

Nu är det dagen efter den, då Falco bekransat Mongibello. Donna Silvia sitter på gårdsplanen[333] vid sin slända. Hon är ensam, det finns ingen mer än hon hemma vid gården. Då kommer en tiggare sakta insmygande genom gårdsporten.

Han är en gammal man med lång, krokig näsa, som hänger ned på öfverläppen, borstigt skägg, bleka och rödkantade ögon. Det är de fulaste ögon man kan få se, det hvita i dem går i gult, och de blicka snedt. Tiggaren är lång och mycket mager, han rör kroppen, då han går, så att man tycker, att han slingrar sig fram. Han går så tyst, att donna Silvia ej hör honom. Det första hon märker af honom är hans skugga, hvilken smal som en orm buktar sig fram mot henne.

Hon ser upp, då hon märker skuggan. Då bugar tiggaren för henne och ber om en rätt maccaroni.

»Jag har maccaroni öfver elden,» säger donna Silvia. »Sitt ned och vänta, skall du få ditt lystmäte.»

Tiggaren sätter sig bredvid donna Silvia och om en stund börja de språka. De komma snart att tala om Falco.

»Är det sant, att ni låter era söner arbeta på donna Micaelas järnväg?» säger tiggaren.

Donna Silvia biter ihop läpparna och nickar jakande.

»Ni är en modig kvinna, donna Silvia. Falco skulle kunna ta hämnd på er.»

»Han får hämnas då,» säger donna Silvia. »Men jag vill ej lyda den, som dödat min far. Han tvang honom att fly från fängelset i Augusta, och min far blef infångad och skjuten.»

[334]

Då hon sagt detta, reser hon sig och går in för att hämta maten.

Men då hon står i köket, ser hon genom fönstret tiggaren, som sitter och vaggar på stenbänken. Han är ej stilla ett ögonblick. Och framför honom slingrar hans skugga, smal och rörlig som en orm.

Donna Silvia påminner sig nu hvad hon en gång hört Caterina, som varit gift med Falcos bror, Nino, säga. »Hur skall ni känna igen Falco nu efter tjugu år?» hade man frågat henne. »Skulle jag ej känna igen mannen med ormskuggan?» hade hon svarat. »Den förlorar han ej, så länge han lefver.»

Donna Silvia tar sig för hjärtat. Därute på hennes gård sitter Falco Falcone. Han är kommen för att hämnas, därför att hennes söner arbeta på järnvägen. Skall han sätta eld på huset, eller skall han mörda henne?

Donna Silvia skakar i hela kroppen, då hon lägger upp sina maccaroni.

Men Falco börjar finna tiden lång, där han sitter på stenbänken. Så kommer en liten hund fram till honom och stryker sig upp mot honom. Falco känner i fickan efter bröd, men han finner endast en sten, som han kastar till hunden.

Hunden hämtar stenen och kommer genast fram till Falco med den. Falco kastar den än en gång. Hunden tar stenen på nytt, men nu springer han bort med den.

Falco kommer ihåg, att detta är den sten han tog uppe på Mongibello och går efter hunden för att få den åter. Han hvisslar på hunden, och den[335] kommer genast till honom. — »Gif hit stenen!» Hunden sätter hufvudet på sned och vill ej ge den. — »Ah, gif hit stenen, kanalje!» Hunden sluter läpparna. Han har ju ingen sten. — »Få se, få se!» säger Falco. Han böjer hundens hufvud bakåt och tvingar den att öppna gapet. Stenen ligger långt inne under tandkäxet och Falco försöker att peta fram den. Då biter hunden till honom, så att det flyter blod.

Falco blir förfärad. Han går in till donna Silvia. »Er hund är väl frisk?» säger han.

»Min hund, jag har ingen hund. Den är död.» — »Men den som springer därute.» — »Jag vet ej hvilken ni menar,» säger hon.

Falco säger ej något mer, icke heller gör han donna Silvia någon skada. Han endast går sin väg. Han är rädd. Han tänker, att hunden är galen och att han själf nu skall få vattuskräck.

[...]

En kväll sitter donna Micaela ensam i musiksalen. Hon har släckt lampan och öppnat balkongdörrarna. Hon tycker om att lyssna till gatan om kvällen och natten. Då höras där ej mer smeder och stenslipare och utropare. Då är där sång, skratt, hviskningar och mandoliner.

Plötsligen ser hon en mörk hand läggas på balkongräcket. Handen drar upp efter sig en arm och ett hufvud, inom ett ögonblick svingar sig en hel människa ned på balkongen. Hon ser honom tämligen väl, ty gatlyktorna brinna ännu. Det är en liten, bredaxlad och storskäggig karl.[336] Han är klädd som en herde, han har skinnsandaler, slokhatt och paraply, fastbundet på ryggen. Så snart han är nere på sina fötter, rycker han en bössa från axeln och kommer in i rummet med den mellan händerna.

Hon sitter stilla utan att ge tecken till lif. Det är ej tid hvarken att kalla hjälp eller att fly. Hon hoppas, att mannen skall taga hvad han vill taga och gå sin väg utan att märka henne, som sitter djupt inne i det mörka rummet.

Karlen sätter ned bössan mellan benen, och hon hör, att han börjar repa eld på en tändsticka. Hon sluter ögonen. Han kan få tro, att hon sofver.

Då röfvaren får eld på stickan, ser han henne genast. Han hostar för att väcka henne. Då hon förblir orörlig, kommer han framsmygande och sträcker försiktigt ut ett finger mot hennes arm. »Rör mig inte, rör mig inte,» skriker hon och kan ej mer sitta stilla. Karlen drar sig genast tillbaka. »Kära donna Micaela, jag ville endast väcka er.»

Där sitter hon och skakar af förskräckelse, och han hör hur hon snyftar. — »Kära signora, kära signora,» säger han. — »Tänd ljus, så att jag ser hvar ni är,» ropar hon. Han repar eld på en ny sticka, lyfter kupa och glas af lampan och tänder den lika behändigt som en kammartjänare. Sedan ställer han sig åter borta vid dörren, så långt ifrån henne som möjligt. Rätt som det är, går han ut på balkongen med sin bössa. — »Nu kan väl ej signoran vara rädd längre.»

Men då hon ej upphör att gråta, säger han: »Signora, jag är Passafiore, systersonen, jag kommer[337] med bud till er från Falco. Han vill ej mera förstöra er järnväg.»

»Är ni kommen för att skämta med mig?» säger hon.

Då svarar karlen, nästan gråtande: »Gud, att detta vore skämt! Gud, att Falco vore den han varit!»

Han berättar henne hur Falco gått upp till Mongibello och bekransat dess topp. Men berget hade ej tyckt om detta, utan nu hade det fällt Falco. En enda liten pimpsten från Mongibello hade varit nog för att fälla den fruktade.

»Nu är det förbi med Falco,» säger Passafiore. »Han går nere i stenbrottet och väntar på att bli sjuk. Sedan åtta dagar har han hvarken sofvit eller ätit. Han är ej sjuk än, men såret i hans hand läkes ej heller. Han tror, att han har giftet i kroppen. ’Snart skall jag vara en galen hund,’ säger han. Det är intet vin och ingen mat, som lockar honom. Han har ingen glädje af att jag prisar hans bragder. — ’Hvad är det att tala om,’ säger han. ’Jag skall sluta mitt lif som en galen hund.»

Donna Micaela ser skarpt på Passafiore. — »Hvad vill du jag skall göra vid detta? Det är ej din mening, att jag skall gå ned i stenbrottet till Falco Falcone?»

Passafiore ser ned och törs ingenting svara.

Hon förklarar för honom hvad denne Falco låtit henne lida. Han har skrämt bort hennes arbetare. Han har satt sig emot hennes käraste önskningar.

[338]

Plötsligen faller Passafiore på knä. Han törs ej gå henne ett steg närmare än han är, men han faller på knä.

Han ber henne, att hon skall förstå hvad det gäller. Hon vet ej, hon förstår ej hvem Falco är. Falco är en stor man. Ända från det att Passafiore var ett litet barn, har han hört talas om honom. Hela sitt lif har han längtat att få komma till stenbrottet och lefva med honom. Alla hans kusiner gingo till Falco, hela släkten var hos honom. Men kyrkoherden hade satt sig i sinnet, att Passafiore ej skulle gå. Han gjorde honom till skräddare, tänk bara till skräddare! Han talade vid honom och sade, att han ej skulle gå. Det var en sådan förfärlig synd att lefva som Falco. Passafiore hade äfven kämpat emot i många år för don Matteos skull. Men, till sist hade han ej kunnat motstå, han hade gått till stenbrottet. Och nu har han ej fått vara med Falco mer än ett år, förrän denne är helt fördärfvad. Det är som hade solen slocknat på himmelen. Det är hela lifvet, som är förhärjadt.

Passafiore ser bort till donna Micaela. Han ser, att hon hör på honom och förstår honom.

Han påminner donna Micaela, att hon hade hjälpt en jettatore och en äktenskapsbryterska. Hvarför skulle hon vara hård mot en röfvare? Kristusbilden i San Pasquale gaf henne ju allt hvad hon bad om. Han var säker om att hon bedt Kristusbarnet skydda järnvägen för Falco. Och det hade lydt henne, det hade låtit Mongibellos pimpsten bryta Falcos kraft. Men nu, ville hon ej nu vara nådig och hjälpa dem, så att Falco kunde[339] få hälsan åter och blifva en ära för landet, såsom han förr varit.

Passafiore lyckas röra donna Micaela. Plötsligt förstår hon hur den gamle röfvaren har det nere i stenbrottets mörka grottor. Hon ser honom gå där och vänta på vansinnet. Hon tänker på hur stolt han varit och hur han nu är bruten och krossad. Nej, nej, ingen bör lida så. Det är för mycket, för mycket.

»Passafiore,» bryter hon ut, »säg hvad du önskar! Jag skall göra hvad helst jag kan göra. Jag är ej rädd mer. Nej, jag är ej alls rädd.»

»Donna Micaela, vi hafva bedt Falco, att han skulle gå till Kristusbilden och begära nåd. Men Falco vill ej tro på bilden. Han vill ej göra annat än sitta stilla och vänta på ofärden. Men i dag, då jag tiggde honom om att gå och bedja, sade han: ’Du vet hvem som sitter och väntar på mig i det gamla huset midt emot kyrkan. Gå till henne och fråga henne om hon vill ge mig frihet att gå förbi henne in i kyrkan. Ger hon lof till detta, så skall jag tro på bilden och göra min bön för honom?»

»Nå?» frågar donna Micaela.

»Jag har varit hos den gamla Caterina, och hon har gett sin tillåtelse. ’Han skall få gå in i San Pasquale, utan att jag fäller honom,’ sade hon.»

Passafiore ligger alltjämt kvar på knä.

»Har då Falco redan varit i kyrkan?» frågar donna Micaela.

Passafiore makar sig något närmare. Han vrider sina händer i förtviflan. »Donna Micaela, Falco är mycket sjuk. Det är ej endast det där[340] med hunden, men han var sjuk redan förut.» Och Passafiore kämpar med sig själf, innan han kan säga ut det. Slutligen erkänner han, att ehuru Falco är en mycket stor man, har han stundom anfall af vansinne. Och nu hade han ej endast talat om den gamla Caterina, utan hade sagt så här: »Om Caterina vill låta mig gå in i kyrkan och om donna Micaela Alagona kommer ned i stenbrottet och räcker mig handen och för mig till kyrkan, så skall jag gå till bilden.» Och från detta hade man ej kunnat få honom att vika. Donna Micaela, som var den yppersta och heligaste af kvinnor, skulle komma till honom, eljest ville han ej gå.

Då Passafiore talat ut, håller han alltjämt hufvudet nedsänkt. Han vågar ej se upp.

Men donna Micaela tvekar ej ett ögonblick, sedan det blifvit tal om Kristusbilden. Hon tyckes ej tänka på att Falco redan är vansinnig. Hon talar ej ett ord om hur rädd hon är. Hennes tillit till bilden är nu sådan, att hon svarar stilla såsom ett kufvadt och lydigt barn:

»Passafiore, jag skall följa dig.»

Sedan följer hon honom liksom gående i sömn. Hon tvekar ej att gå med honom uppåt Etna. Hon tvekar ej att klättra utför de branta klippväggarna i stenbrottet. Hon kommer helt blek, men med härligt glänsande ögon, fram till den gamle röfvaren i hans klipphåla och räcker honom handen. Och han reser sig upp, spöklikt blek liksom hon och följer henne. Det är som om de ej äro människor utan spökvarelser. De röra sig mot sitt mål alldeles tysta. Deras egen människa är död, men en mäktigare ande för och leder dem.

[341]

Redan nästa dag förefaller det donna Micaela som en saga, att hon gjort något sådant. Hon är viss om att ingen hennes egen barmhärtighet, eller miskundsamhet, eller kärlek kunnat förmå henne att gå ned i röfvarhålan om natten, utan en främmande kraft har fört henne. Hon har varit helt utom sig själf.

Medan donna Micaela är nere i röfvarhålan, sitter den gamla Caterina vid sitt fönster och väntar Falco. Hon har gifvit med sig, nästan utan att man behöft bedja henne,

»Han skall fritt få gå till kyrkan,» säger hon. »Jag har väntat honom i tjugu år, men han skall få gå fritt till kyrkan.»

Snart kommer Falco gående med donna Micaelas hand i sin. Passafiore och Biagio följa honom. Falco går lutande, man ser, att han är gammal och svag. Han ensam går in i kyrkan, de andra stanna utanför.

Den gamla Caterina har sett honom mycket tydligt, men hon har ej gjort en rörelse. Hon sitter tyst, allt medan Falco är inne i kyrkan. Hennes systerdotter, som bor hos henne, tror, att hon ber och tackar Gud, därför att hon kunnat öfvervinna sin hämndtörst.

Ändtligen ber Caterina henne öppna ett fönster. »Jag vill se, om han ännu har kvar ormskuggan,» säger hon.

Men hon är blid och vänlig. »Tag bössan, om du vill,» säger hon. Och systerdottern flyttar bössan öfver till andra sidan af bordet.

Ändtligen kommer Falco ut ur kyrkan. Månskenet faller rätt i ansiktet på honom, och Caterina[342] ser, att han är olik den Falco hon mindes. Den förfärliga vresigheten och stoltheten finnes ej nu i hans ansikte. Han kommer böjd och bruten. Han nästan inger henne medömkan.

»Han hjälper mig,» säger han högt till Passafiore och Biagio. »Han har lofvat bistå mig.»

Röfvarne vilja gå, men Falco är så glad, att han först af allt måste tala med dem om sin lycka.

»Jag känner intet sorl i mitt hufvud, det är ingen sveda, ingen oro. Han hjälper mig.»

Kamraterna taga honom vid handen för att föra bort honom.

Falco går ett par steg, så stannar han åter. Han rätar upp sig och rör på samma gång kroppen, så att ormskuggan slingrar och buktar på vägen.

»Alldeles bra skall jag bli, alldeles bra,» säger han.

Karlarne rycka honom med sig, men det är för sent.

Caterinas ögon ha fallit på ormskuggan. Hon kan ej styra sig mer, hon kastar sig upp öfver bordet, tar bössan och skjuter af skottet. Och hon fäller Falco. Hon hade nog ej ämnat göra det, men då hon såg honom, var det henne omöjligt att låta honom gå. Hon hade närt hämndtanken hos sig i tjugu år. Den tog makten öfver henne.

»Caterina, Caterina,» skriker systerdottern.

»Han bad mig ej om annat än att få gå fritt in i kyrkan,» svarar den gamla.

Den gamle Biagio lägger Falcos lik tillrätta och säger med bister min:

»Alldeles bra, skulle han bli, alldeles bra!»

XI.
Seger.

[343]
[...]

Långt bort i forntiden bodde på Sicilien den store filosofen Empedokles. Han var den skönaste och fullkomligaste människa, så härlig och vis, att man ansåg, att han var en människoblifven gud.

Empedokles ägde ett landtställe på Etna, och en kväll gjorde han där en fest för sina vänner. Under festen talade han sådana ord, att de tillropade honom: »Du är en gud, Empedokles, du är en gud!»

Under natten tänkte Empedokles: »Du har nu nått det högsta du kan hinna på jorden. Nu bör du dö, innan motgång och svaghet gripa dig.» Och han vandrade upp till Etnas topp och kastade sig ned i den brinnande kratern. »Då ingen finner mitt lik,» tänkte han, »skall man säga, att jag blifvit lefvande upptagen till gudarna.»

Men nästa morgon sökte honom hans vänner öfver hela villan och öfver hela berget. De kommo också upp till kratern, och där funno de vid[344] kratermynningen Empedokles’ sko. Och de förstodo, att Empedokles sökt döden i kratern för att blifva räknad bland de odödliga.

Och detta skulle äfven hafva lyckats honom, om ej berget kastat upp hans sko.

Men just för denna sagas skull har Empedokles’ namn aldrig blifvit glömdt, och mången har undrat hvar hans villa kunnat vara belägen. Fornforskare och skattgräfvare hafva sökt den, ty den härliges villa var naturligtvis uppfylld af marmorstatyer, bronser och mosaiker.

Donna Micaelas far, cavaliere Palmeri, hade satt sig i sinnet, att han skulle lösa problemet med villan. Hvarje morgon satte han sig upp på sin ponny, Domenico, och red bort för att söka den. Han var rustad som en forskare med skrapa i bältet, spade vid sidan och en stor ränsel på ryggen.

Hvarje kväll, då cavaliere Palmeri kom hem, berättade han för donna Micaela om Domenico. Under dessa år, som de ridit omkring på Etna, hade Domenico utbildat sig till fornforskare. Domenico vek af från vägen, så snart han fick sikte på en ruin. Han stampade i marken på de ställen, där han ansåg, att man borde anställa gräfningar. Han fnös föraktligt och vände bort hufvudet, om man visade honom ett eftergjordt gammalt mynt.

Donna Micaela hörde på med stort tålamod och intresse. Hon var viss om att ifall den där villan ändtligen läte finna sig, så skulle Domenico få all äran af upptäckten.

Men cavaliere Palmeri frågade aldrig sin dotter om hennes företag. Han visade aldrig något intresse[345] för järnvägen. Det var nästan, som vore han okunnig om att hon arbetade på den.

Det var ju ej heller underligt, han visade aldrig intresse för något, som rörde hans dotter.

En dag då de båda sutto vid middagsbordet, började donna Micaela plötsligen tala om järnvägen.

Hon hade vunnit seger, sade hon. Hon hade ändtligen vunnit seger.

Han måste höra hvilka nyheter hon fått i dag. Det skulle ej blott bli en ångspårväg mellan Catania och Diamante, såsom hon först tänkt sig. Det skulle bli en järnväg rundt om hela Etna.

Genom Falcos död hade hon ej blott sluppit Falco själf, utan nu trodde folket äfven, att det stora Mongibello och alla helgon stodo på hennes sida. Och så hade det uppstått en folkrörelse för att skaffa järnvägen till stånd. Det tecknades bidrag i alla Etnastäder. Ett bolag var bildadt. I dag hade koncessionen kommit. I morgon började arbetet på allvar.

Donna Micaela var upprörd. Hon kunde ej äta. Hennes hjärta svällde af lycka och tacksamhet. Hon kunde ej låta bli att tala om den mäktiga hänförelse, som gripit folket. Hon talade med tårade ögon om Kristusbarnet i San Pasquale.

Det var rörande att se hur hennes ansikte lyste af hopp. Det var, som hade hon, utom den lycka, som hon talade om, en hel värld af lycksalighet i förväntan.

Denna kväll kände hon, att försynen styrt väl och lyckligt för henne. Hon insåg, att Gaetanos fängslande varit ett Guds verk för att föra[346] honom åter till tro. Han skulle blifva befriad genom den lilla bildens underverk, och detta skulle omvända honom, så att han skulle blifva en troende som förr. Och hon skulle få tillhöra honom. Hvad Gud var god!

Och medan denna stora lycksalighet brusade inom henne, satt hennes far midt emot henne alldeles stel och likgiltig.

»Det är ju ganska märkvärdigt,» sade han blott.

»Du vill väl vara med i morgon på grundläggningsfesten?»

»Jag vet ej, jag har mina forskningar.»

Donna Micaela började smula sönder sitt bröd tämligen häftigt. Tålamodet förgick henne. Han hade sluppit att taga del i hennes sorger, men hennes glädje! Han måste taga del i hennes glädje!

Och med ens brast den boja af undergifvenhet och fruktan, som hade bundit henne alltsedan hans fängelsetid.

»Du, som reser så mycket på Etna,» sade hon med mycket mild röst, »har väl också kommit till Gela?»

Cavalieren såg upp och tycktes söka i minnet. »Gela, Gela?»

»Gela är en by på hundra hus, som ligger på sydsidan af Monte Chiaro, alldeles vid dess fot,» fortfor donna Micaela med den oskyldigaste min. »Det ligger inklämdt mellan Simeto och bergväggen, och en gren af floden tar som oftast vägen genom Gelas gata, så att det är mycket ovanligt att kunna komma torrskodd genom byn. Kyrkans tak störtade in vid sista jordbäfningen,[347] och man har ej kunnat laga det, ty Gela är utfattigt. Har du verkligen ej hört talas om Gela?»

Cavaliere Palmeri svarade med obeskrifligt allvar: »Mina forskningar hafva fört mig uppåt berget. Jag har ej tänkt på att söka den store filosofens villa i Gela.»

»Men Gela är en intressant stad,» sade donna Micaela envist. »De hafva inga särskilda uthus där. Svinen bo i undervåningen, människorna en trappa upp. De hafva också en oändlighet med svin i Gela. De trifvas där bättre än människorna, ty människorna äro nästan alltid sjuka. Där råder ständig feber, malarian lämnar det ej. Där är så fuktigt, källrarna stå alltid under vatten, och träskdimmorna omsvepa det hvar natt. I Gela finnas inga bodar och icke heller polis, post, doktor eller apotek. Sex hundra människor lefva där helt bortglömda och förvildade. — Du har då aldrig hört talas om Gela?» — Hon såg trovärdigt förvånad ut.

Cavaliere Palmeri skakade på hufvudet. »Namnet har jag väl hört — — »

Donna Micaela kastade en forskande blick på sin far. Hon böjde sig därpå hastigt fram mot honom och drog ur hans bröstficka upp en böjd, liten knif, en sådan knif, som begagnas vid beskärandet af vinstockar.

»Stackars Empedokles,» sade hon, och på en gång glittrade hela hennes ansikte af skalkaktighet. »Man tror sig uppstigen till gudarna, men Etna kastar alltid upp ens sko.»

Cavaliere Palmeri sjönk tillsammans som för ett skott.

[348]

»Micaela,» sade han svagt afvärjande, likt en som ej vet hur han skall försvara sig.

Men hon var ögonblickligen lika allvarlig och oskyldig som nyss förut. »Man har berättat mig,» sade hon, »att Gela för några år sedan höll på att gå under. Alla människor där äro vinodlare, och då phylloxeran kom och förstörde deras vingårdar, så voro de nära att svälta ihjäl. Åkerbrukssällskapen sände dem då sådana där amerikanska plantor, som ej angripas af phylloxeran. Folket i Gela planterade ut dem, men alla plantor dogo. Hur skulle Gelafolket förstå att sköta amerikanska vinstockar? Nåväl, så kom någon och lärde dem det.»

»Micaela,» det kom nästan kvidande. Donna Micaela tyckte, att hennes far redan såg ut som en slagen man, men hon fortsatte, som om hon ej märkt något.

»Det kom någon,» sade hon med starkt eftertryck, »och han hade låtit sända sig nya plantor. Han började plantera ut dem i deras vingårdar. De skrattade åt honom, de sade, att han bar sig galet åt. Men se, hans plantor växte och lefde, de dogo ej. Och han har räddat Gela.»

»Jag tycker ej, att denna historia är underhållande, Micaela,» sade cavaliere Palmeri med ett försök att afbryta henne.

»Den är lika så underhållande som fornforskning,» sade hon lugnt. »Men jag skall säga dig något. En dag gick jag in i ditt rum för att hämta mig en bok om fornforskning. Då fann jag, att hela din bokhylla var full med skrifter om phylloxera, om drufodling, om vinberedning.»

Cavalieren vred sig på stolen som en trampad[349] mask. »Tig, tig,» sade han svagt. Han var mer generad, än då han anklagades för stöld.

Men nu blixtrade åter hela den kväfda skalkaktigheten fram i hennes ögon.

»Jag såg ibland på de bref du sände af,» fortfor hon. »Jag ville se med hvilka lärde män du brefväxlade. Det förvånade mig, att brefven alltid voro adresserade till åkerbrukssällskapens presidenter och sekreterare.»

Cavaliere Palmeri var ur stånd att få fram ett ord. Donna Micaela njöt mer, än någon kan beskrifva, af att se honom så maktlös.

Hon såg honom fast in i ögonen. »Jag tror ej, att Domenico ännu lärt att känna igen en ruin,» sade hon eftertryckligt. »De smutsiga ungarna i Gela lära hvarje dag leka med honom och mata honom med vattenkrasse. Domenico lär vara en gud i Gela för att ej tala om hans — — »

Cavaliere Palmeri tycktes få en idé.

»Din järnväg,» sade han, »hvad sade du om din järnväg? Kanske jag dock kan komma med i morgon.»

Donna Micaela hörde ej på honom. Hon tog upp sin portmonnä.

»Jag har här ett eftergjordt gammalt mynt,» sade hon. »En ’Demarata’ af nickel. Jag köpte den för att visa Domenico. Han kommer att fnysa.»

»Hör nu, barn!»

Hon svarade ej på dessa försök att göra bot. Nu var makten hennes. Nu ville det mera än så till för att försona henne.

»En gång öppnade jag din ränsel för att se på dina fornfynd. Det enda, som fanns där, var en gammal vinstock.»

[350]

Hon var idel glittrande lustighet.

»Barn, barn!»

»Hvad skall man kalla sådant? Det är väl ej fornforskning. Är det kanske välgörenhet, är det kanske bot — — »

Nu slog cavaliere Palmeri knytnäfven i bordet, så att glas och tallrikar hoppade. Detta blef för plågsamt. En styf och högtidlig gammal herre kunde ej stå ut med sådant gyckel. »Så visst som du är min dotter, så tiger du nu.»

»Din dotter,» sade hon, och lustigheten var ögonblickligen borta, är jag verkligen din dotter? Barnen i Gela få åtminstone smeka Domenico, men jag — — »

»Hvad vill du, Micaela, hvad begär du?»

De sågo på hvarandra, och deras ögon fylldes samtidigt af tårar.

»Jag har ingen annan än dig,» mumlade hon.

Cavaliere Palmeri öppnade ovillkorligen sina armar för henne. Hon reste sig dröjande, hon visste ej om hon såg rätt.

»Jag vet hur det kommer att gå,» sade han knotande, »ej en minut får jag hafva för mig själf.»

»För att upptäcka villan?»

»Kom nu och kyss mig, Micaela! I kväll är det första gången sedan vi lämnade Catania, som du varit bedårande.»

Då hon slog armarna om honom, var det med ett hest, vildt skri, som nästan skrämde honom.

[...]

TREDJE BOKEN.

[351]

“Och han skall vinna många anhängare.“

[352][353]
[...]

I.
Oasen och öknen.

På våren 1894 började man att bygga Etnajärnvägen, på hösten 1895 blef den färdig. Den steg upp från hafsstranden, omkretsade berget i en vid halfcirkel och kom åter till hafsstranden.

Tågen komma och gå hvarje dag, och Mongibello ligger kufvadt och låter det ske. Främlingar fara förvånade fram genom de svarta, förvridna lavaströmmarna, genom de hvita mandelskogarna, genom de mörka, gamla saracenstäderna, »Se, se, ett sådant land finnes då på jorden!» säga de.

I kupéerna sitter alltid någon och berättar om den tid, då Kristusbilden fanns i Diamante.

Hvilken tid, hvilken tid! Hvarje dag gjorde bilden nya under. Man kan ej berätta om dem alla, men han gjorde det så gladt i Diamante, som om dagens stunder varit dansande tärnor. Man trodde, att tiden hade fyllt timglaset med glimmande guldsand.

[354]

Om någon hade frågat hvem som regerade Diamante på den tiden, så skulle man hafva svarat, att det var Kristusbilden. Allting gick efter hans vilja. Ingen tog hustru eller spelade på lotteri eller byggde sig hus utan att rådfråga honom.

Det var månget knifstyng, som ej blef utdeladt för bildens skull, och mången gammal fejd blef bilagd, och månget bittert ord fick stanna bakom läpparna.

Man måste bli god, ty man märkte, att bilden bistod dem, som voro fredliga och hjälpsamma. Till dem skaffade han goda gåfvor af glädje och rikedom.

Om nu världen varit, som den bort vara, så skulle Diamante snart blifvit en rik och mäktig stad. Men i stället förstörde den del af världen, som ej trodde på bilden, allt hans verk. Det båtade ej hur mycken lycka han strödde omkring sig.

Skatterna växte alltjämt och borttogo all rikedom. Och så var det kriget i Afrika. Hur kunde man vara lycklig, då ens söner, ens pengar och ens mulåsnor måste gå till Afrika? Och kriget därute gick ej väl, det var nederlag på nederlag. Hur kunde man vara lycklig, då fosterlandets ära stod på spel?

Framför allt var det, sedan järnvägen blifvit färdig, som det märktes, att Diamante liknade en oas i en stor öken. Oasen är utsatt för öknens flygsand och röfvare och vilddjur. Så ock Diamante. Oasen borde breda ut sig öfver hela öknen för att kunna känna sig trygg. Diamante började tro, att det ej skulle kunna blifva lyckligt, förr än hela världen tillbad dess Kristusbild.

[355]

Nu gick det så, att allt hvad Diamante hoppades och eftersträfvade blef det förnekadt.

Så längtade donna Micaela och hela Diamante efter att få åter Gaetano. När järnvägen var färdig, drog donna Micaela till Rom och bad om hans frigifvande, men det nekades henne. Kungen och drottningen hade nog velat hjälpa henne, men de kunde ej. Ni vet hvem som då var minister. Han styrde Italien med järnhand. Tror ni, att han tillät konungen att benåda en upprorisk sicilianare ?

Man önskade också lifligt, att Diamantes Kristusbarn skulle få den dyrkan, som tillkom det, och donna Micaela sökte fördenskull företräde hos den gamle mannen i Vatikanen. »Helige Fader,» sade hon, »låt mig berätta er hvad som tilldragit sig i Diamante på Etnasluttningen!» Och sedan hon berättat om alla bildens underverk, bad hon, att påfven skulle låta rena och inviga den gamla kyrkan San Pasquale och anställa prästerskap där för Kristusbarnets kult. Men donna Micaela fick nej i Vatikanen liksom i Quirinalen.

»Kära furstinna Micaela,» sade påfven, »dessa händelser, som ni omtalar, vågar ej kyrkan räkna som under. Men ni behöfver dock alls ej förtvifla. Om Kristusbarnet vill blifva dyrkadt i er stad, skall det göra ännu ett tecken. Det skall visa Oss sin vilja så tydligt, att Vi icke behöfva tveka. Och förlåt en gammal man, min dotter, därför att han måste vara försiktig!»

En tredje sak hade man hoppats i Diamante. Man hade väntat att ändtligen få höra något från Gaetano. Donna Micaela for också upp till Como,[356] där han hölls fången. Hon hade med sig rekommendationsbref från de högst uppsatte i Rom, och hon var säker om att hon skulle få tala med honom. Men fängelsedirektören sände henne till fängelseläkaren.

Denne förbjöd henne att tala med Gaetano.

»Ni vill se den fången,» sade han. »Det får ni ej. Säger ni, att han älskar er och tror er vara död. Låt honom tro det! Låt honom tro det! Han har böjt sig för döden. Han lider ej mer af sin längtan. Vill ni, att han skall få veta, att ni lefver, så att han skall börja längta? Ni vill då döda honom? Jag skall säga er något, om han börjar längta ut i lifvet, skall han vara död inom tre månader.»

Han talade så, att donna Micaela förstod, att hon måste afstå från att se Gaetano. Men hvilken missräkning, hvilken missräkning!

Då hon kom hem, kände hon sig som en, hvilken drömt så lifligt, att han ej ens, sedan han vaknat, kan komma ut ur sina drömmar. Hon kunde ej förstå, att alla hennes förhoppningar blifvit gäckade. Hon öfverraskade sig med att gång på gång tänka så här: »Då jag räddat Gaetano». Men nu hade hon ju ej mer någon förhoppning att rädda honom.

Hon tänkte än på ett, än på ett annat företag, som hon nu ville sätta i gång. Skulle hon dika ut slätten, eller skulle hon börja bryta marmor på Etna? Hon tvekade och undrade. Hon kunde ej hålla fast vid något.

Samma håglöshet, som gripit donna Micaela, smög sig öfver hela staden. Det visade sig ju, att[357] allt, som berodde af människor, hvilka ej trodde på Diamantes Kristusbild, sköttes illa och misslyckades. Till och med Etnajärnvägen blef styrd på ett oriktigt sätt. Det inträffade ständiga olyckor i de branta stigningarna. Och biljettprisen voro för höga. Folk började åter anlita omnibus och forvagn.

Donna Micaela och andra med henne började tänka på att föra Kristusbilden ut i världen. De skulle gå ut och visa hur han skänkte hälsa och bärgning och glädje åt alla, som ville vara lugna och arbetsamma och hjälpa sin nästa. Om så människorna riktigt finge se detta, skulle de väl omvända sig.

»Den bilden bör stå på Capitolium och regera världen,» sade folket i Diamante.

»Alla, som regera oss, äro odugliga,» sade folket. »Vi vilja hellre styras af det heliga Kristusbarnet.»

»Kristusbarnet är mäktigt och välgörande, om det styrde, skulle de fattige blifva rika, och de rika hafva nog. Det vet hvilka som vilja det rätta. Om det komme till makten, skulle de, som nu styras, få sitta i rådsalarna. Det skulle draga fram genom världen som en plog med skarp egg, och det, som nu ligger ofruktbart i djupet, skulle då bära skördar.»

Dock innan dessa rufvande planer kommo att utföras, anlände första dagarna af mars 1896 underrättelsen om slaget vid Adua. Italienarna hade blifvit slagna, och flera tusen af dem voro döda eller fångna.

[358]

Några få dagar senare blef det ministerskifte i Rom. Och den man, som nu kom till makten, kände fruktan för sicilianarnas vrede och förtviflan. För att försona dem lät han lösgifva några af de fängslade socialisterna. De fem, som man trodde, att folket mest längtade efter, blefvo frigifna. De voro Da Felice, Bosco, Verro, Barbato och Alagona.

Ack, donna Micaela försökte att vara glad, då hon fick veta detta. Hon försökte att ej gråta.

Hon hade trott, att Gaetano var i fängelse, därför att Kristusbilden skulle få bryta ned hans fängelsemurar. Han var ditförd af Guds nåd, därför att han skulle nödgas böja sitt hufvud för Kristusbarnet och säga: »Min Herre och min Gud».

Men nu var det ej bilden, som befriat honom. Han skulle komma ut samma hedning som förr. Samma gapande klyfta skulle alltjämt finnas emellan dem.

Hon försökte att vara glad. Det var ju nog, att han var fri. Hvad betydde hon och hennes lycka i jämförelse med detta!

Men så gick det med allting, som Diamante hade hoppats och eftersträfvat.

Den stora öknen var mycket grym mot den stackars oasen.

II.
I Palermo.

[359]
[...]

Ändtligen, ändtligen, klockan är ett på natten. De, som äro rädda att försofva sig, stiga upp ur bädden, kläda sig och gå ut på gatan.

Och de, som hafva suttit och hängt öfver caféborden ända tills nu, rusa upp, då de höra steg ljuda mot stenläggningen. De skaka dåsigheten ur kroppen och skynda ut. De blanda sig i den snabbt tillväxande folkströmmen, och den tröga tiden börjar gå litet fortare.

Ytligt bekanta människor trycka hvarandras händer med varm hjärtlighet. Det märks, att det bor samma hänförelse i alla hjärtan. Och de orimligaste människor äro ute, gamla universitetsprofessorer och förnäma ädlingar och fina damer, som annars ej sätta sin fot på gatan. De äro alla lika glada.

»Gud, Gud, att han kommer, att Palermo nu skall få honom tillbaka!» säga de.

Palermostudenterna, som ej hafva vikit från sitt vanliga högkvarter i Quattro Canti på hela[360] natten, hafva förskaffat sig facklor och kulörta lyktor. De skulle ej tändas förrän via fyratiden, då den väntade skulle komma, men inemot klockan två börjar en och annan pröfva om hans fackla brinner bra. Då tända de allesammans och hälsa ljuset med vivarop. Det är omöjligt att stå i mörker, då så mycken glädje flammar inom en.

På hotellen blifva de resande väckta och uppmanade att stiga upp. »Det är fest i Palermo i natt, o signori!»

De resande fråga för hvem. »För en af socialisterna, som regeringen har frigifvit ur fängelset. Han kommer nu på morgonen med ångbåten från Neapel.» — »Hvad är det för en man?» — »Han heter Bosco, och folket älskar honom.»

Det är ett sysslande öfver allt i natten för den väntades skull. En af getherdarna på Monte Pellegrino håller på att binda små bellisbuketter, som hans getter skola bära i halsbandet. Och som han har hundra getter, och alla bära halsband . . . Men det måste göras. Hans getter kunna ej vandra in i Palermo nästa morgon utan att vara smyckade dagen till ära.

Sömmerskorna hafva måst sitta vid arbetet ända till midnatt för att få färdiga alla nya klädningar, som skola på denna morgon. Och då en sådan liten sömmerska har slutat att arbeta för andra, så får hon lof att tänka på sig själf. Hon sätter ett par plymer till i hatten och reser bandrosetten alnshög. I dag måste hon vara vacker.

Hela långa rader af hus börja illumineras. Här och där kastar man upp en raket. Lustbomber fräsa och knalla i hvartenda gathörn.

[361]

Blomsterhandlarna utmed den långa Via Vittorio Emanuele få sina butiker tömda gång på gång. Ständigt, ständigt mer af de hvita orangeblommorna! Hela Palermo är uppfylldt af den söta orangedoften.

Portvakten i Boscos hus får ej ro ett ögonblick. Praktfulla tårtor och tornhöga buketter vandra oupphörligen uppför trapporna. Och där komma hälsningsverser och lyckönskningstelegram. Det vill aldrig taga ett slut.

Den stackars bronskejsaren på Piazza Bologna, den stackars fule Karl den femte, som är förgrämd och mager och eländig som San Giovanni i öknen, har på något outransakligt sätt fått en blombukett i handen. Då studenterna, som stå på Quattro Canti, alldeles i närheten, få höra talas om detta, draga de upp till kejsaren i ordnadt tåg, lysa upp honom med sina facklor och höja ett lefverop för den gamle despoten. Och en af dem tar hans bukett om hand för att lämna den till den store socialisten.

Därpå draga studenterna ned till hamnen.

Långt innan de komma dit, äro deras facklor utbrända, men det bry de sig ej om. De komma med armarna om hvarandras hals, högt sjungande och stundom afbrytande sången för att ropa: »Ned med Crispi! Lefve Bosco!» Så kommer sången i gång på nytt igen, men blir åter afbruten, därför att de, som ej kunna sjunga, slå armarna om sångarna och kyssa dem.

Gillen och skrån vimla fram ur stadsdelar, där samma handtverk drifvits i mer än tusen år. Där[362] komma murarna med sin musikkår och fana, där komma mosaikarbetarna, där komma fiskrarna.

Då föreningarna mötas, hälsa de hvarandra med fanorna. Stundom ge de sig tid att stanna och hålla tal. Då talar man för de fem frigifna, de fem martyrerna, som regeringen nu ändtligen skänkt Sicilien åter. Och hela folkmassan ropar: »Lefve Bosco! Lefve Da Felice! Lefve Verro! Lefve Barbato! Lefve Alagona!»

Men om någon, som fått nog af lifvet på gatorna, kommer ned till Palermos hamn, stannar han och frågar: »Hvad är detta för ett ställe? Madonna Santissima, hvart är jag kommen?»

Ty han har väntat sig, att hamnen ännu skulle vara öde och mörk.

Men alla båtar och skutor i Palermos hamn hafva blifvit tagna i beslag af olika sällskap och föreningar. De drifva omkring i hamnen, rikt behängda med kulörta venetianska lyktor, och i hvarje ögonblick uppsändas från dem stora raketbuketter.

Öfver de grofva tofterna har man bredt präktiga mattor och draperier och på dessa sitta damerna, de vackra Palermodamerna, klädda i ljust siden och skiftande sammet.

De små farkosterna glida omkring på vattnet än i stora klungor, än skiljande sig åt. Från de stora fartygen höja sig master och rår fullsatta med vimplar och lyktor, och de små hamnångarna fara fram öfver vattnet med blomstervirade skorstenspipor.

Under alltsammans ligger vattnet och blänker och speglar och återkastar, så att skenet från en[363] lykta blir till en hel ljusström, och dropparna, som falla ned från årorna, blifva till drypande guld.

Men rundt om hamnen stå hundratusen, hundrafemtiotusen människor, helt yra af glädje. De kyssa hvarandra, de höja glädjerop, och de äro glada, glada. De veta ej till sig af glädje. Det är många af dem, som måste gråta.

Eld, det är glädje. Det är godt, att man kan tända eldar. Där lågar plötsligen en stor flamma uppe på Monte Pellegrino, alldeles öfver hamnen. Sedan uppstiga väldiga lågor från hela den taggiga bergmur, som omger staden. Det lågar på Monte Falcone, på San Martino, på De tusendes berg, där Garibaldi kom tågande. —

Men långt ute på hafvet går den stora Neapelångaren. Och på ångbåten finnes Bosco, socialisten.

Han kan ej sofva på natten. Han har gått upp ur hytten och ströfvar fram och åter på däcket. Och så kommer hans gamla mor, som farit till Neapel för att möta honom, upp ur sin hytt för att hålla honom sällskap. Men han förmår ej tala med henne. Han tänker på att han snart skall vara hemma. Ah Palermo, Palermo!

Han har suttit i fängelse i mer än två år. Det har varit två år af kval och längtan. Och har det gagnat något? Det är detta han vill veta. Har det varit af gagn, att han varit saken trogen och gått i fängelse? Har Palermo tänkt på honom? Har hans lidande vunnit saken en enda anhängare?

Hans gamla mor sitter sammankrupen i kajuttrappan och ryser i nattkölden. Han har frågat henne, men hon vet ingenting om sådant. Hon[364] talar om den lille Francesco och den lilla Lina, hur de vuxit. Hon vet ingenting om det han kämpar för.

Men nu kommer han fram till modern, tar henne om handleden, för henne till relingen och frågar henne om hon ser något där långt borta i söder. Hon blickar framåt hafvet med sina skumma ögon och ser blott natten, blott den svarta natten på hafvet. Hon ser alls ej, att det sväfvar en eldsky öfver horisonten.

Så börjar han åter vandra, och hon kryper ned under skärmtaket. Han behöfver ej tala med henne, det är glädje nog att hafva honom hemma igen efter endast två års skilsmässa. Han var dömd att vara borta i tjugufyra. Hon hade ej väntat att få se honom mer. Men nu har kungen gett honom nåd. Ty kungen är en god man. Om han endast finge vara så god, som han ville.

Bosco går fram öfver däcket och frågar matroserna om de ej se guldskyn där framme vid horisonten.

»Det är Palermo,» säga sjömännen. »Det sväfvar alltid en sådan ljussky öfver det om natten.»

Det kan ej vara något, som angår honom. Han vill sätta sig in i att ingenting är gjordt för honom. Han kan ju ej begära, att alla människor på en gång skola hafva blifvit socialister.

Men om en stund tänker han: »Det måtte dock vara något ovanligt på färde. Alla matroserna samla sig framme i fören.»

»Palermo brinner,» säga sjömännen.

[365]

Se, det kunde det ju också vara. — Det är därför att han lidit så förfärligt, som han väntar, att det skulle gjorts något för honom.

Men så se sjömännen eldarna på bergen.

Det kan ej vara eldsvåda. Det måtte vara en helgonfest. De fråga hvarandra hvad dagen heter.

Han försöker också tro, att det är något sådant. Han frågar sin mor om det är festdag. De hafva så många af dem.

De komma allt närmare. Det dånande festbruset från den stora staden kommer dem till mötes.

»Hela Palermo sjunger och spelar i denna natt,» säger en.

»Det måtte ha kommit telegram om en seger i Afrika,» säger en annan.

Ingen har en tanke på att det kan vara för hans skull. Han går och ställer sig i aktern för att ingenting se. Han vill ej gäcka sig själf med förhoppningar. Skulle hela Palermo illuminera för en fattig socialist?

Så kommer hans mor och hämtar honom. »Stå ej där! Kom och se på Palermo! Det måtte vara en konung, som kommer dit i dag. Kom och se på Palermo!»

Han tänker efter. Nej, han tror ej, att någon konung gästar Sicilien just nu. Men han kan ju ej våga tro, då ingen annan, icke ens hans mor —

På en gång uppge alla på ångaren ett högt rop. Det låter nästan som ett nödskri. En stor lustkutter har styrt rätt ned på dem och glider nu fram utmed ångarens sida.

[366]

Hela kuttern är blommor och ljus. Öfver relingen släpa röda och hvita sidendraperier. Alla människor ombord äro i rödt och hvitt. Bosco står på ångaren och spanar efter hvad denna sköna budbärare bringar. Då slår seglet om och på dess hvita yta lyser emot honom: »Lefve Bosco!»

Det är hans namn. Icke ett helgons, icke en konungs, icke den segrande generalens! Ingen annan på ångbåten gäller hyllningen. Hans namn, hans namn!

Lustkuttern kastar upp några raketer. En hel himmel af stjärnor regnar ned. Så är den borta.

Han far in i hamnen. Och det är jubel och hänförelse och lefverop och dyrkan. Människor säga: »Vi veta ej hur han skall kunna genomlefva det».

Men så snart hyllningen är där, känner han, att han alls ej förtjänar den. Han tycker sig vilja lägga sig på knä för dessa hundrafemtiotusen människor, som hylla honom, och bedja dem förlåta, att han ingenting mäktar, att han ingenting gjort för dem.

[...]

Liksom af en säregen slump är donna Micaela i Palermo denna natt. Hon är där för att få till stånd ett af dessa nya företag, som hon anser sig böra sätta i gång för att kunna behålla lif och förstånd. Det är väl antingen för utdikningarnas eller marmorbrottets skull, som hon är där.

Hon är nere vid hamnen, hon, som alla andra. Man ger akt på henne, där hon banar sig[367] fram till strandbrädden: en hög, mörk kvinna med utseende af att vara något, ett blekt ansikte med kraftiga drag och tiggande, längtande, lidelsefulla ögon.

Medan mottagandet i hamnen fortgår, kämpar donna Micaela en sällsam strid. »Om nu detta vore Gaetano,» tänker hon, »kunde jag, kunde jag...

Om det vore kring honom alla dessa människor jublade, kunde jag...»

Där är en sådan glädje, en glädje, hvars like hon aldrig sett. Människorna älska hvarandra och äro som bröder. Och detta icke endast därför att en socialist kommer hem, utan därför att de alla tro, att jorden snart skall bli lycklig. »Om han komme nu, medan denna glädje brusar omkring mig,» tänker hon. »Kunde jag, kunde jag ...»

Hon ser Boscos vagn försöka tränga sig fram genom folkmassan. Det går steg för steg. Långa stunder står den stilla. Det skall behöfvas flera timmar, innan den kommer upp från hamnen.

»Om detta vore han, och jag såge alla tränga sig om honom, kunde jag då låta bli att kasta mig i hans armar? Kunde jag?»

[...]

Så snart hon kan arbeta sig ut ur folkvimlet, tar hon en vagn, åker ut ur Palermo och far genom Conca d’oros slätt till de gamla normannerkungarnas stora domkyrka i Monreale.

Hon går in där och står nu öga mot öga med den skönaste Kristusbild, som mänsklig konst[368] skapat. Högst uppe i koret sitter den välsignande Kristus i strålande mosaik. Han är mäktig och hemlighetsfull och majestätisk. Otaliga äro de, som vallfärda till Monreale, för att undfå trösten af att skåda hans ansikte. Otaliga äro de, som i fjärran länder längta till honom.

Marken gungar under den, som ser honom första gången. Hans ögon tvinga främlingens knän att böja sig. Utan att man vet det, stamma läpparna: »Du, Gud är Gud.»

Rundt om tempelväggarna stråla världshändelserna i härliga mosaiktaflor. De leda endast fram till honom. De äro endast där för att säga: All forntid är hans. All nutid tillhör honom. Och likaså all framtid.

Lifvets och dödens hemligheter dväljas inom detta hufvud.

Där bor den ande, som leder världens öden. Där strålar den kärlek, som skall föra världen till frälsning.

Och donna Micaela anropar honom: »Du Guds son, skilj mig ej från dig! Låt ingen människa hafva makt att skilja mig från dig!»

III.
Hemkomsten.

[369]
[...]

En helt underbar sak är det att komma hem. Medan man ännu är på resan, kan man alls ej tänka sig, att det skall blifva så underbart.

När man kommer ner till Reggio vid Messinasundet och ser Sicilien dyka upp ur hafvet såsom ett dimland, blir man först nästan otålig. »Är det ingenting annat?» säger man. »Det är ju ett land som alla andra.»

Och då man stiger i land vid Messina, är man alltjämt otålig. Det borde hafva skett något, händt något, medan man varit borta. Man skulle ej mötas af samma nöd, samma trasor, samma elände, som då man for.

Man ser nog, att våren är kommen. Fikonträden bära åter blad, vinstockarna sända ut refvor, som växa sig alnslånga på ett par timmar, och en mångfald af ärter och bönor äro utbredda på fruktborden vid hamnen.

Kastar man ögonen uppåt höjderna ofvan staden, ser man, att de grå kaktusväxterna, som[370] klättra fram på klippkanterna, äro täckta med brandröda blommor. De hafva slagit ut öfverallt som små, lysande flammor. Det ser ut, som om fichidinderna varit fulla af eld, som nu bryter ut.

Men hur än kaktusen blommar, så står den där lika grå och dammig och spindelväfsklädd. Man säger till sig själf, att kaktusen är lik Sicilien. Hur många vårar, som än komma det att blomstra, så är det ändock alltid det grå armodets land.

Man kan ej förstå, att allting förblifvit stilla och sig likt. Scylla och Carybdis borde ju hafva börjat brusa som i forna dagar. Stengiganten i Girgentitemplet skulle hafva rest sig med sammanfogade lemmar. Selinunts tempel borde hafva uppstått ur sina ruiner. Hela Sicilien skulle hafva vaknat.

Om man så reser vidare från Messina nedåt kusten, är man alltjämt otålig. Man ser, att bönderna alltjämt gå och plöja med träplogar och att deras hästar äro lika magra och brutna och utkörda.

Ja, allting är sig likt. Solskenet faller ned öfver jorden som ett regn af färger, pelargonierna blomma vid vägkanten, hafvet ligger vekt ljusblått och smeker stranden.

Vilda berg med djärfva toppar resa sig utmed kusten. Etnas högfjäll skymtar fram i fjärran.

Man märker plötsligen, att det är något underbart som sker. Man är ej mer otålig. I stället sitter man och fröjdar sig åt den blomstrande marken och åt bergen och åt hafvet. Man återbördas till den fagra jorden som en hennes bortkomna[371] egendom. Man har ej tid att tänka på annat än tufvor och stenar.

Ändtligen kommer man i närheten af det riktiga hemmet, barndomshemmet. Hvad har man ej tänkt för ogudaktiga tankar, medan man varit borta? Detta stackars hem ville man aldrig mer se, därför att man lidit för mycket där. Och så får man se den gamla bergsstaden på afstånd, och den står oskyldig och leende och känner med sig ingen skuld. »Kom och älska mig på nytt,» säger den. Och man kan ej annat än vara glad och tacksam, därför att den vill taga emot ens kärlek.

Ack, då man går uppför sicksackvägen, som leder till stadsporten! Den tunna skuggan från oliven faller öfver en. Var det icke ämnadt som en smekning? En liten ödla rasslar fram öfver en mur. Man måste stanna och se. Kan ej den ödlan vara en barndomsvän, som vill säga god dag?

Plötsligen blir man rädd. Hjärtat börjar klappa och bulta. Man kommer ihåg, att man ej vet hvad man skall få höra, då man kommer hem. Inga bref har man skrifvit, inga har man tagit emot. Allt, som påminde om hemmet, har man visat ifrån sig. Det skulle vara det klokaste, eftersom man aldrig mer skulle få komma hem. Och ända till detta ögonblick har allt det hemkända också varit dödt och likgiltigt.

Men i detta ögonblick vet man ej hur man skall kunna uthärda, om ej allt är sig fullkomligt likt här på hemlandsberget. Det skall ge en hjärtesår, om Monte Chiaro har mistat en palm eller om en enda sten har lossnat ur stadsmuren.

[372]

Månne den stora agaven skall stå kvar på sitt klipputsprång? Nej, agaven står där ej, den har blommat och blifvit nedskuren. Och stenbänken i vägkröken är sönderbruten. Den bänken kommer man att sakna, den har varit ett så präktigt hviloställe. Och se, de hafva byggt en lada på den gröna platsen under mandelträden. Man skall aldrig mer kunna sträcka ut sig där i den blommande klöfvern.

Man är rädd för hvarje steg. Hvad skall man möta härnäst?

Så vemodsfullt uppskakad är man, att man känner, att man skulle kunna gråta, om man får höra, att en enda gammal tiggarkäring dött, medan man varit borta.

Nej, man visste ej, att det var så underbart att komma hem.

Man kom ut ur fängelset för några veckor sedan, och fängelsedvalan har legat kvar öfver en. Man visste ju knappast om man skulle bry sig om att fara hem. Den älskade är död, det var alltför förfärligt att komma och rifva upp sin saknad ur grafven. Så dref man håglös omkring, och lät den ena dagen gå som den andra. Ändtligen bemannade man sig. Man måste ju fara hem till sin stackars mor.

Och då man är där, känner man, att man längtat efter hvarenda sten, hvartenda grässtrå.

[...]

Alltsedan han kom in i boden, har donna

Elisa tänkt: »Nu skall jag tala med honom om[373] Micaela. Kanske han ännu ej ens vet, att hon lefver.» Men så uppskjuter hon det minut för minut. Det är ej endast därför att hon vill hafva honom en stund för sig ensam. Det är också därför att så snart hon nämner Micaelas namn, skall han råka in i kärlekskval och elände. Ty Micaela vill alls icke gifta sig med honom, det har hon sagt donna Elisa tusen gånger. Hon ville befria honom ur fängelset, men hon vill ej bli hustru åt en fritänkare.

Endast en halftimme vill donna Elisa behålla Gaetano för sig själf, endast en halftimme.

Men så lång tid får hon visst icke sitta med hans hand i sin och göra honom tusen spörsmål, ty folk har nu fått reda på att han kommit. Med ens är hela gatan full af alla dem, som vilja se honom. Donna Elisa har reglat dörren, ty hon visste ju, att hon ej skulle få hafva honom i fred ett ögonblick, sedan de upptäckt honom, men det hjälper ej stort. De knacka på rutan och banka på dörren.

»Don Gaetano,» ropa de, »don Gaetano!»

Gaetano kommer skrattande ut på trappan. De svänga mössorna och höja lefverop. Han skyndar ned i flocken och omfamnar den ene efter den andre.

Men det är ej så de vilja hafva det. Han skall upp på trappan och hålla tal. Han skall säga dem hur förfärlig regeringen varit emot honom och hur han slitit ondt i fängelset.

Gaetano skrattar alltjämt och ställer sig på trappan. »Fängelset,» säger han, »hvad är det att[374] tala om! Jag har haft min soppa, jag, hvarje middag, och det är mer än mången af er kan säga.»

Den lille Gandolfo svänger sin mössa och ropar till honom: »Nu finns det många fler socialister i Diamante, än då ni for, don Gaetano.»

»Hur skulle det kunna vara på annat sätt?» skrattar han. »Alla människor måste bli socialister. Är kanske socialismen något hemskt och förfärligt? Socialismen är en idyll. Det är den idyll om eget hem och gladt arbete, som hvar och en människa går och diktar på allt från sin barndom. En hel jord, uppfylld af. . . »

Han afbryter sig, ty han har råkat kasta en blick öfver till sommarpalatset. Där står donna Micaela på en af balkongerna och ser ned på honom.

Han tror ej ett ögonblick, att det är en villa eller en spöksyn. Han ser genast, att hon är verklig och lefvande. Men just därför . . . Och så för den skull, att fängelset har tagit krafterna från honom, så att han ej är att räkna som en frisk människa . . .

Han känner sig förfärligt generad af att ej kunna hålla sig upprätt. Han griper med händerna i luften, försöker få stöd mot dörrposten, men det hjälper ej. Benen fara undan honom, han halkar utför trappan och slår hufvudet i stenen med en hård skräll.

Där ligger han alldeles som död.

Så rusa alla till, bära in honom, springa efter fältskär och doktor, ordinera, tala och föreslå tusen sätt att hjälpa honom.

Donna Elisa och Pacifica få ändtligen in honom i ett af sofrummen. Luca kör ut folket och ställer[375] sig på vakt utanför den stängda dörren. Donna Micaela, som kommit in med de andra, har han först af alla tagit vid handen och ledt ut. Hon fick alls icke stanna inne. Luca hade själf sett Gaetano falla, som om han fått ett slag öfver hjässan, då han fick syn på henne.

Så kommer doktorn, och han gör det ena försöket efter det andra att väcka Gaetano. Det lyckas ej, han ligger alldeles förstenad. Doktorn tror, att han fått ett farligt slag i hufvudet, då han föll. Han vet ej om det skall lyckas honom att väcka honom till lif.

Svimningen i och för sig var ju ingenting, men detta slag mot stentrappans hårda kant. . .

Inne i huset är det ett ifrigt sysslande. De stackars utestängde kunna ingenting annat taga sig till än lyssna och vänta.

Där stå de hela dagen utanför donna Elisas dörr. Där stå donna Concetta och donna Emilia. Det har ej varit stor vänskap mellan dem båda i forna tider, men i dag stå de bredvid hvarandra och sörja.

Många ängsliga ögon speja genom fönstren in i donna Elisas hus. Den lille Gandolfo och den gamla Assunta från domtrappan och den fattige stolmakaren stå där hela eftermiddagen utan att tröttna. Det är så förfärligt, att Gaetano skall dö, just som de fått honom åter.

De blinde stå där och vänta, som om de väntat, att han skulle ge dem synen, och fattigt folk både från Geraci och Corvaja står där för att få höra hur det skall aflöpa med deras unge herre, den siste Alagona.

[376]

Han ville dem väl, och hos honom bodde en stor kraft och förmåga. Hade han endast fått lefva . . .

»Gud har tagit sin hand från Sicilien,» säga de. »Alla, som vilja hjälpa folket, låter han förgås.»

Hela eftermiddagen och kvällen och ända fram emot midnatt står folkhopen kvar utanför donna Elisas hus. Precis klockan tolf slår donna Elisa upp boddörren och kommer ut på trappan. »Är det bättre?» ropa alla emot henne. »Nej, det är ej bättre.»

Så blir det tyst, men slutligen frågar en ensam, skälfvande röst: »Är det sämre?» — »Nej, nej, det är ej sämre. Det är sig likt. Doktorn sitter hos honom.»

Donna Elisa har kastat en svart schal öfver hufvudet och bär en lykta i handen. Hon går utför trappan ned på gatan, där folk sitter och ligger, tätt packade intill hvarandra. Hon letar sig sakta fram.

»Är Gandolfo här?» frågar hon.

»Ja, donna Elisa.» Och Gandolfo kommer fram till henne.

»Du skall komma med och öppna din kyrka för mig.»

Alla, som höra donna Elisa säga detta, förstå, att hon vill gå ut till Kristusbarnet i San Pasquale och bedja för Gaetano. De resa sig upp och vilja gå med henne.

Donna Elisa blir rörd vid denna medkänsla. Hennes hjärta flyger upp på vid gafvel.

[377]

»Jag skall berätta er något,» säger hon, och hennes röst darrar starkt. »Jag har haft en dröm. Jag vet ej än hur det kunde komma sig, att jag somnade nu i natt. Men medan jag satt vid sängen och var som ängsligast, somnade jag. Och jag hade knappast somnat, förrän jag såg Kristusbarnet framför mig i krona och guldskor, som det står här ute i San Pasquale. Och det sade så här till mig: ’Gör den stackars kvinnan, som ligger och ber i min kyrka, till din sonhustru, så blir Gaetano frisk.’ Det hann blott säga detta, innan jag vaknade, och då jag öppnade ögonen, var det som om jag skulle se Kristusbarnet försvinna genom väggen. Och nu måste jag dit ut och se om någon är där.

»Men nu höra ni alla, att jag lofvar, att om det finns någon kvinna ute i San Pasquale, så skall jag göra, som bilden befallt mig. Om det än är den fattigaste tös från gatan, skall jag taga vård om henne och göra henne till min sonhustru.»

Då donna Elisa sagt detta, går hon och alla de, som väntat på gatan, ut till San Pasquale. Alla de fattiga människorna äro i rysande förväntan. De kunna knappast låta bli att rusa förbi donna Elisa för att se efter om det finnes någon i kyrkan.

Tänk, om det är en zigenartös, som sökt skydd där under natten! Hvem kan vara i kyrkan om natten annat än en arm, hemlös stackare? Det är ett förfärligt löfte donna Elisa gjort.

Ändtligen äro de vid Porta Etnea, och så går det raskt, raskt nedåt backen. Men bevare oss väl,[378] kyrkdörren står öppen! Det finns således verkligen någon därinne.

Lyktan skälfver i handen på donna Elisa. Gandolfo vill taga den från henne, men hon behåller den. »I Guds namn, i Guds namn,» mumlar hon, då hon går in i kyrkan.

Folket tränger sig efter henne. Man är nära att klämma ihjäl hvarandra i dörren, men spänningen håller alla tysta. Ingen säger ett ord. Alla blicka upp till högaltaret. Är där någon? Är där någon? Den lilla hänglampan öfver bilden lyser eländigt svagt. Är där någon?

Jo, där är någon. Det finns en kvinna där framme. Hon ligger på knä och ber och lutar hufvudet så djupt, att man ej kan se hvem hon är. Men nu, då hon hör steg bakom sig, lyfter hon den långa, böjda nacken och ser upp. Det är donna Micaela.

Hon blir först rädd och rycker till, som ville hon fly. Donna Elisa blir också rädd, och de se på hvarandra, som om de ej skulle råkats förr. Men så säger donna Micaela helt stilla: »Du kommer för att bedja för honom, svägerska.» Och man ser henne flytta sig litet längre bort, för att donna Elisa skall få platsen midt framför bilden.

Donna Elisas hand darrar, så att hon måste ställa ned lyktan på golfvet, och hennes stämma är alldeles hes, då hon säger: »Har ingen annan än du varit här i natt, Micaela?» — »Nej, ingen annan.»

Donna Elisa måste stödja sig mot väggen för att ej falla, och donna Micaela ser det. Hon är genast uppe hos henne och lägger armen om hennes[379] lif. »Sätt dig, sätt dig!» Hon för henne till altarestraden och lägger sig på knä framför henne. »Är det så illa med honom? Vi skola bedja för honom.»

»Micaela,» säger donna Elisa, »jag trodde, att jag skulle blifva hjälpt härute.» — »Ja, det skall du se, att du blir.» — »Jag drömde, att bilden kom till mig, att han där kom till mig och sade, att jag borde gå hit.» — »Han har ju också hjälpt oss många gånger förr.» »Men han sade så här till mig: Gör den stackars kvinnan, som ligger och ber därute framför mitt altare, till din sonhustru, så blir din son frisk.» — »Hvad, säger du, att han sade?» — »Jag skulle göra henne, som låg och bad härute till min sonhustru.» — »Och det ville du? Du visste ju ej hvem du skulle råka!»

»På vägen gjorde jag det löftet — och de, som följde mig, hörde det — att hvem det än kunde vara, skulle jag taga henne i mina armar och föra henne till mitt hem. Jag tänkte, att det var någon fattig, som Gud ville hjälpa.» — »Det är det nog också.» — »Jag blef så bedröfvad, då jag såg, att här ej var någon annan än du.»

Donna Micaela svarar ej, hon ser upp på bilden. »Vill du det? Vill du det?» hviskar hon ångestfullt.

Donna Elisa fortfor att klaga. »Jag såg honom så tydligt, och han har aldrig svikit förr. Jag tänkte, att en fattig, som ej hade någon hemgift, hade bedt honom om en man. Sådant har händt förr. Hvad skall jag nu göra?»

[380]

Hon jämrar och klagar. Hon kan ej komma ifrån den tanken, att det skulle vara en fattig kvinna. Donna Micaela blir otålig. Hon tar henne i armen och skakar henne. »Men donna Elisa, donna Elisa.»

Donna Elisa hör ej på henne, hon fortsätter att jämra sig. »Hvad skall jag göra, hvad skall jag göra?»

»Men så gör då den stackars kvinnan, som låg och bad här, till din sonhustru, donna Elisa!»

Donna Elisa ser upp. Ett sådant ansikte hon har framför sig! Så bedårande, så intagande, så leende!

Men hon får ej se det mer än ett ögonblick. Donna Micaela gömmer det genast i donna Elisas gamla, svarta klädning.

Donna Micaela och donna Elisa gå tillsammans in till staden. Gatan kröker sig, så att de ej kunna se donna Elisas hus, förrän de äro det helt nära. Då det ändtligen är inom synhåll, se de, att bodfönstren äro upplysta. Fyra väldiga vaxljus stå och brinna bakom radbandsgirlanderna.

De båda kvinnorna trycka hvarandras händer. »Han lefver,» hviskar den ena till den andra. »Han lefver.»

»Du får ej säga honom något om det, som bilden befallde dig göra,» säger donna Micaela till donna Elisa.

Utanför boden omfamna de hvarandra och gå hvar och en till sitt.

Om en liten stund kommer Gaetano ut på bodtrappan. Han står stilla ett ögonblick och[381] suger in den friska nattluften. Då ser han huru ljus tändas i det mörka palatset midt öfver gatan.

Gaetano andas häftigt och flämtande. Han tyckes nästan vara rädd för att gå vidare. Plötsligen rusar han åstad som en, hvilken går mot en oundviklig olycka. Han finner porten till sommarpalatset olåst, tar trappan i två steg och rycker upp dörren till musiksalen utan att knacka.

Donna Micaela sitter och undrar om han skall komma nu i natt eller först nästa morgon. Så hör hon hans steg ute i galleriet. Det kommer förfäran öfver henne. Hurudan skall han nu vara? Hon har längtat så otroligt efter honom. Skall han nu verkligen vara sådan, att all denna längtan känner sig stillad?

Och skola där ej mer resa sig några murar mellan dem? Skola de nu en gång kunna säga hvarandra allt? Skola de tala kärlek och ej socialism ?

Då han öppnar dörren, försöker hon gå emot honom, men hon kan ej. Hela hennes kropp skakar. Hon sätter sig ned och döljer ögonen med handen.

Hon väntar, att han skall slå armarna om henne och kyssa henne, men det gör han visst icke. Gaetano har ej för vana att göra hvad man väntar, att han skall göra.

Så snart han kunnat hålla sig upprätt, har han kastat på sig kläderna för att komma och se henne. Han är egentligen sjudande munter, då han nu kommer. Han skulle velat, att hon också hade tagit det lätt. Han vill ej bli upprörd. Han[382] hade ju svimmat på förmiddagen. Han tålde ju ingenting.

Han står stilla bredvid henne, tills hon återvinner sitt lugn. »Ni har klena nerver,» säger han. — Det är verkligen allt han säger.

Hon och donna Elisa och alla människor äro öfvertygade, att han är kommen för att sluta henne i sina armar och säga, att han älskar henne. Men just därför är det Gaetano omöjligt. Somliga människor äro elaka. Det är deras natur, att aldrig göra just det, som de böra göra.

Gaetano börjar berätta henne om sin resa. Han talar ej en gång socialism. Han talar om expresståg och konduktörer och egendomliga reskamrater.

Donna Micaela sitter och ser på honom. Hennes ögon tigga och tigga allt ifrigare. Gaetano förefaller att vara glad och lycklig öfver att se henne. Men hvarför kan han ej säga hvad han skall säga?

»Har ni farit Etnabanan?» frågar hon.

»Ja,» svarar han, och börjar alldeles otvunget tala om banans skönhet och nytta. Han vet ingenting om hur den kommit till.

Gaetano sitter och säger sig själf, att han är en barbar. Hvarför säger han henne ej de ord hon längtar efter? Men hvarför sitter hon där så underdånig? Hvarför visar hon, att han endast behöfver sträcka ut sin hand och taga henne? Han är öfverdådigt, stormande lycklig öfver att vara henne nära, men han har henne så visst, så säkert. . . Det är så lustigt att pina henne.

[383]

Men Diamantefolket står ännu kvar nere på gatan. Och alla känna de en sådan glädje, som om de gift bort en dotter.

De hafva gett sig till tåls ända hittills för att ge Gaetano tid att förklara sig. Men nu måtte det väl vara gjordt. Och de börja ropa:

»Lefve Gaetano, lefve Micaela!»

Donna Micaela ser upp med obeskriflig ängslan. Han måtte väl förstå, att hon ej rår för detta.

Hon går ut på galleriet och sänder ned Lucia med bön, att de skola vara tysta.

Då hon kommer tillbaka, har Gaetano rest sig. Han bjuder henne handen. Han vill gå.

Donna Micaela räcker honom handen nästan utan att veta hvad hon gör. Men så drar hon den till sig. »Nej, nej,» säger hon.

Han vill gå, och hvem vet om han kommer igen i morgon. Och hon har ej fått tala med honom, hon har ej fått säga honom ett ord af allt det hon ville säga honom.

Säkert behöfde det ej vara mellan dem, som mellan vanliga älskande. Den mannen hade ju gett hennes lif allt dess lif under många år. Om han nu talade kärlek eller ej till henne, det var likgiltigt. Hon vill ändå säga honom hvad han varit för henne.

Och nu, just nu. Man måste taga vara på tiden, då det gäller Gaetano. Hon vågar ej låta honom gå.

»Ni får ej gå än,» säger hon. »Jag måste säga er något.»

[384]

Hon drar fram en stol åt honom, själf sätter hon sig något litet bakom honom. Hans ögon äro för muntra i kväll. De störa henne.

Så börjar hon tala. Hon lägger fram för honom sitt lifs stora, fördolda skatter. Det var alla de ord han sagt henne och alla drömmar han kommit henne att drömma. Hon hade ej tappat bort något. Hon hade samlat och sparat på det. Det hade varit all rikedomen i hennes fattiga lif.

I början talar hon fort, som om hon läst upp en läxa. Hon är rädd för honom, hon vet ej om han tycker om att hon talar. Så vågar hon sig till att se på honom. Han är allvarsam nu, alls icke elak mer. Han sitter stilla och lyssnar, som om han ej ville tappa bort en stafvelse. Nyss var hans ansikte sjukligt och gråblekt, men det förändras nu med ens. Hans ansikte börjar lysa som en förklarads.

Hon berättar och berättar. Hon ser på honom, att också hon nu är vacker. Hur skulle hon kunna undgå att vara vacker? Hon får ju ändtligen tala ut till honom. Hon får säga honom hur kärleken kom till henne och hur den sedan aldrig lämnat henne. Ändtligen får hon säga honom hur han varit allt för henne.

Ord kunna ej säga det nog. Hon tar hans hand och kysser den.

Han låter det ske utan att röra sig. Färgen i hans ansikte blir ej starkare, men den blir klarare, genomskinligare. Hon kommer ihåg Gandolfo, som hade sagt, att Gaetanos ansikte blef så hvitt, att det lyste.

[385]

Han stör henne ej. Hon berättar honom om järnvägen, talar om underverk efter underverk. Han ser på henne ibland. Hans ögon stråla emot henne. Han gör alls ej narr af henne.

Hon undrar mycket hvad som försiggår inom honom. Han ser egentligen ut, som om det hon sade ej var något nytt för honom. Han tyckes känna igen allt hvad hon säger. Var det så, att den kärlek han bar till henne var just sådan, som den hon kände för honom? Stod den i gemenskap med allt det ädlaste inom honom? Hade den varit den upplyftande kraften i hans lif? Hade den gifvit vingar åt hans konstnärskap? Hade den fört honom till att älska de fattiga och förtryckta? Tar den nu åter väldet öfver honom, låter honom känna, att han är konstnär, apostel, att ingenting är för högt för honom?

Men då han alltjämt tiger, tänker hon, att han törhända ej vill binda sig vid henne. Han älskar henne, men han vill måhända förblifva en fri man. Han förstår kanske, att hon ej passar till hustru för en socialist.

Hennes blod börjar sjuda. Hon tänker, att han kanske tror, att hon sitter där och tigger om hans kärlek.

Hon har berättat honom nästan allt, som händt, medan han varit borta. Nu afbryter hon plötsligen sin berättelse.

»Jag har älskat er,» säger hon, »jag skall alltid älska er, och jag tror, att jag skulle vilja, att ni sade mig än en gång, att ni älskade mig. Det skulle göra skilsmässan lättare att bära.»

»Skulle det?» säger han.

[386]

»Kan jag bli er hustru?» säger hon, och hennes röst darrar af harm. »Jag fruktar ej mer som förr för era läror, jag är ej rädd för era fattiga, jag ville vända upp och ned på världen, jag, som ni. Men jag är en troende. Hur kan jag lefva med er, om ni ej vill följa mig i detta? Eller kanske ni skulle locka mig till otro? Då skulle världen vara död för mig. Allt skulle förlora mening, betydelse. Jag skulle bli en eländig, utfattig människa. Vi måste skiljas.»

»Verkligen!» han vänder sig mot henne. Hans ögon börja lysa af otålighet.

»Ni får gå nu,» säger hon stilla, »jag har fått säga er allt jag ville säga. Jag skulle önskat, att ni haft något att säga mig. Men det är törhända bättre som det är. Vi skola ej göra det svårare att skiljas, än det behöfver vara.»

Gaetanos ena hand griper hårdt och fast om hennes händer, den andra håller hennes hufvud stilla. Så kysser han henne.

Var hon vansinnig, hon, som trodde, att han nu skulle låta något, något i världen skilja dem åt?

IV.
Endast af denna världen.

[387]
[...]

Då hon växte upp, sade alla människor om henne: »Hon kommer att blifva ett helgon, ett helgon.»

Hennes namn var Margherita Cornado. Hon bodde i Girgenti, som ligger på sydsidan af Sicilien, i det stora grufdistriktet. Då hon ännu var barn, var hennes far grufarbetare, sedan fick han ett litet arf, så att han kunde upphöra att arbeta.

Det fanns en liten, trång och ömklig takterrass på Margherita Cornados hus i Girgenti. En smal och brant trappa ledde dit upp, och genom en låg dörröppning måste man krypa fram. Men det var mödan värdt att gå dit upp. Kom man dit, såg man ej blott en massa tak, utan luften öfver staden stod lekande full af alla Girgentikyrkornas torn och fasader. Och hvarje fasad och hvarje torn var ett dallrande spetsverk af bilder, af loggior, af strålande baldakiner.

Och utanför staden såg man en vid slätt, som sakta sänkte sig ned mot hafvet, och en halfcirkel af[388] berg, som vaktade slätten. All slättens mark var rödskimrande, hafvet var emaljblått, bergsidorna voro gula. Det var ett helt österland i glöd och färgprakt.

Men man såg mycket mer än detta. Gamla tempel lågo utströdda öfver dalen. Murlämningar och egendomliga, gamla torn funnos där. Det var en hel sagovärld.

Medan Margherita Cornado växte upp, brukade hon tillbringa det mesta af sina dagar häruppe. Men hon såg aldrig ut öfver det bländande landskapet. Hon var upptagen af annat.

Hennes far brukade berätta henne om lifvet i svafvelgrufvorna vid Grotte, där han var arbetare. Medan Margherita Cornado satt på den luftiga terrassen, tyckte hon sig ständigt vandra omkring nere på mörka grufgångar och söka sig fram genom dunkla schakt.

Hon kunde aldrig låta bli att tänka på allt det elände, som rådde i grufvorna, framför allt måste hon tänka på barnen, som buro upp malmen till jordytan. »De små vagnarna,» kallade man dem. Det ordet kunde ej gå henne ur minnet. Stackars, stackars de små vagnarna, de små grufvagnarna!

De kommo om morgnarna och följde hvar sin arbetare ned i grufvan. Så snart han huggit malm nog, lastade han grufvagnen med en malmkorg, och så började denne stiga uppåt. Flera af dem råkades under färden, så att det blef ett långt tåg. Och då började de sjunga:

»En färd är gjord med sveda och plåga.
Nitton stå åter att mödosamt tåga.»
[389]

Då de ändtligen voro uppe i dagsljuset, tömde de sina malmkorgar och kastade sig själfva till marken för att hvila ett ögonblick. De flesta släpade sig fram till de svafvelhaltiga vattenpölarna, som funnos invid gruföppningen, och drucko af det stinkande vattnet. .

Men de måste snart ned igen, och de samlade sig vid grufhålet. Då de klättrade ned, ropade de: »Gud och Herre, förbarma dig, förbarma dig, förbarma dig!»

För hvarje resa de små vagnarna gjorde, blef deras sång allt ömkligare. De suckade och gräto, medan de krälade fram på grufstigen.

De små vagnarna badade i svett, malmkorgarna gräfde hål i deras skuldror. Då de gingo upp och ned sjöngo de:

»Sju färder till ä’ af nöden.
Lifvet är värre än döden.»

Hela sin barndom hade Margherita Cornado gått och burit bekymmer för dessa stackars barn. Och det var därför att hon alltid tänkte på deras olycka, som man trodde om henne, att hon skulle bli ett helgon.

Hon glömde dem ej heller, då hon blef äldre. Så snart hon var vuxen, begaf hon sig ut till Grotte, där de flesta grufvorna funnos, och då de små vagnarna kommo upp i dagsljuset, väntade hon dem vid gruföppningen med friskt, rent vatten. Hon torkade svetten ur deras ansikten, och hon skötte såren på deras skuldror. Det var ej mycket hon kunde göra för dem, men snart tyckte de små[390] vagnarna, att de ej skulle kunna uthärda med arbetet den dag, då ej Margherita Cornado kom och hugsvalade dem.

Men olyckligtvis för de små vagnarna var Margherita mycket vacker. En dag fick en af grufingeniörerna se henne, då hon bisprang dem, och han fick henne genast mycket kär.

Ett par veckor därefter upphörde Margherita Cornado att komma ut till Grottegrufvorna. I stället satt hon hemma i Girgenti och sydde på sin hemgift. Hon skulle gifta sig med grufingeniören. Hon skulle göra ett godt parti och komma i frändskap med de mäktigaste i staden. Då kunde hon ju ej mer sköta om de små vagnarna.

Ett par dagar före bröllopet kom den gamla tiggerskan Santuzza, som var Margheritas gudmor, och begärde ett samtal med henne. De begåfvo sig upp på takterrassen för att få vara ensamma.

»Margherita,» sade gumman, »du lefver nu i sådan glädje och härlighet, att det törhända ej är lönt att tala vid dig om dem, som äro i nöd och bekymmer. Du har glömt allt sådant.»

Margherita bannade henne för att hon kunde tala så.

»Jag kommer med hälsning till dig från min son, Orestes. Det går honom illa, och han behöfver ett råd af dig.»

»Du vet, att du kan tala fritt till mig, Santuzza,» sade flickan.

»Orestes är ej längre vid Grottegrufvorna, det vet du väl. Han är vid Racalmuto. Och han har det uselt där. Ej för att lönen är dålig just,[391] men ingeniören är en sådan, som pinar fattigt folk till sista bloddroppen.»

Gumman berättade nu hur ingeniören plågade arbetarna. Han beräknade för kort arbetstid, han lät dem böta, om de försummade en dag. Han skötte icke grufvorna ordentligt. Det var ras på ras. Ingen var säker till lifvet, så länge man var under jord.

»Nåväl Margherita, Orestes ägde en son. En präktig pojke, just nyss fyllda tio år. Så kom ingeniören och ville köpa pojken af Orestes och sätta honom bland de små vagnarna. Men Orestes sade nej. Hans pojke skulle ej fördärfvas af sådant arbete.

Då hotade ingeniören och sade, att Orestes skulle bli drifven från grufvan.»

Santuzza gjorde ett uppehåll.

»Och så?» frågade Margherita.

»Ja, så lämnade Orestes sin son till ingeniören. Nästa dag fick gossen stryk af honom. Han slog honom alla dagar. Gossen blef allt ömkligare och ömkligare. Orestes såg det och bad ingeniören skona gossen, men han kände ingen barmhärtighet. Han sade, att gossen var lat, och han fortfor att förfölja honom. — Och nu är han död. Min sonson är död, Margherita.»

Flickan hade på en gång glömt hela sin lycka. Hon var åter endast grufarbetardottern, de små vagnarnas skyddspatronessa, det stackars barnet, som brukade sitta här på den ljusa terrassen och gråta öfver nöden i de svarta grufvorna.

»Hvarför låter man den mannen lefva?» utropade hon.

[392]

Gumman såg lurande på henne. Så kom hon framsmygande med en knif. »Denna sänder dig Orestes med tusen frågor,» sade hon.

Margherita Cornado tog knifven, kysste klingan och lämnade den åter utan ett ord.

Så kom kvällen före bröllopet. Brudgummens föräldrar väntade sonen. Han skulle komma hem från grufvorna mot slutet af dagen. Men han kom alls icke. Fram på natten sändes en tjänare till Grottegrufvorna för att söka honom. Denne fann honom en mil från Girgenti. Han låg mördad vid vägkanten.

Man började genast forska efter mördaren. Det hölls stränga förhör med grufarbetarna vid Grotte, men den skyldige kunde ej upptäckas. Inga vittnen funnos, ingen kunde förmås att förråda en kamrat.

Då uppträdde Margherita Cornado och angaf Orestes, som var son till hennes gudmor Santuzza och som ingalunda var flyttad till Racalmuto.

Hon gjorde detta, ehuru hon nu hade fått höra, att hennes fästman gjort sig skyldig till allt det, för hvilket Santuzza anklagat honom. Hon gjorde detta, ehuru hon själf hade fällt hans dom genom att kyssa knifven.

Hon hade också knappast anklagat Orestes, förrän hon ångrade sig. Hon greps af svidande samvetskval.

I ett annat land skulle det hon gjort ej räknats som ett brott, men det anses så på Sicilien. En sicilianare dör hellre, än han spelar angifvare.

[393]

Margherita Cornado kände ej ro hvarken natt eller dag. Hon hade en ständig, svidande ångestkänsla i hjärtat, en evig olycka bodde inom henne.

Hon blef ej hårdt bedömd, därför att man visste, att hon älskat den mördade och tyckte att Santuzza farit fram för grymt med henne. Ingen talade föraktligt om henne, och ingen nekade att hälsa på henne.

Men det hjälpte henne ej, att andra voro milda emot henne. Ångern bodde i hennes bröst och pinade henne som ett värkande sår.

Orestes hade blifvit dömd till galererna för lifstid. Santuzza hade dött ett par veckor efter sedan sonens dom fallit. Margherita kunde ej begära förlåtelse hvarken af den ene eller den andre.

Hon anropade helgonen, men de ville ej hjälpa henne. Det tycktes som om ingenting i världen skulle ha makt att taga ifrån henne samvetskvalens förfärlighet.

Vid den tiden vistades den ryktbare franciskanermunken, pater Gondo, i Girgentitrakten. Han predikade för att samla deltagare till en pilgrimsfärd till Diamante.

Det bekymrade ej pater Gondo, att påfven ännu ej erkände Kristusbilden i San Pasquale som undergörande. Han hade mött blinde sångare på sina färder och hört dem berätta om bilden. Under härliga nätter hade han suttit vid fader Elias och broder Tommasos fötter, och från aftonrodnad till daggry hade de berättat honom om bilden.

Och nu hade den mäktige predikanten börjat hänvisa alla bedröfvade till denne store undergörare. Han uppmanade människorna att ej låta denna[394] heliga tid gå obegagnad förbi. »Kristusbarnet,» sade han, »hade ej hittills fått mycken dyrkan på Sicilien. Nu var tiden kommen, då det här ville äga kyrka och kult. Och för att genomdrifva detta, lät det nu under på under utföras genom den heliga bilden.»

Pater Gondo, som hade gått igenom sitt novitiat i Aracœlis kloster på Capitolium, berättade folket om den bild af Kristusbarnet, som fanns där, och om de tusende under han hade förrättat. »Och nu vill detta goda lilla barn dyrkas på Sicilien,» sade pater Gondo. »Låtom oss ej tveka längre utan skynda till det. Nu i dessa dagar är himmelen gifmild. Låtom oss vara de första, som erkänna bilden! Låtom oss vara såsom Österns herdar och vise män, låtom oss gå till det heliga barnet, medan det ännu ligger på halmbädden i den fattiga grottan!»

Margherita Cornado greps af nytt hopp, då hon hörde detta. Hon var den första, som hörsammade pater Gondos kallelse. Sedan slöto sig äfven andra till honom. Fyrtio pilgrimer tågade med honom genom inlandets bergöken mot Diamante.

De voro alla mycket fattiga och olyckliga. Men pater Gondo lät dem vandra under sång och bön. Snart började deras ögon stråla, som om Betlehems stjärna hade gått före dem.

»Veten I,» sade pater Gondo, »hvarför Guds son är större än alla helgon? Därför att han ger själen helighet, därför att han förlåter synder, därför att han skänker anden den saliga hvilan i Gud, därför att hans rike icke är af denna världen.»

[395]

Då hans lilla skara såg trött ut, lifvade han den med berättelser om de under bilden utfört. De blinde sångarnas legender blefvo till läskande frukter och upplifvande vin. De fattiga vandrarna i Siciliens bergöken gingo med lätta steg, som om de dragit upp till Nazareth för att se timmermannens son.

»Han skall taga alla våra bördor ifrån oss,» sade pater Gondo. »Då vi komma åter, skola våra hjärtan vara lättade från alla kval.»

Och under vandringen genom den förbrända, solheta öknen, där intet träd gaf svalka, och där vattnet var bittert af salt och svafvel, kände Margherita Cornado, att hennes hjärtas plågor lindrades. »Den lille himlakonungen skall taga bort mitt lidande,» sade hon.

En majdag nådde pilgrimerna ändtligen till foten af Diamantes berg. Där upphörde öknen. De sågo omkring sig olivlundar och frisk grönska. Berget strålade, staden strålade. De kände, att de voro komna till en plats, som öfverskyggades af Guds nåd.

De vandrade glada uppför sicksackvägen och med höga och jublande röster uppstämde de en gammal pilgrimssång.

Då alla vandrat ett stycke uppåt berget, kom folk från Diamante, springande emot dem. Då man hört den gamla vallfartssångens entoniga ljud, hade man kastat arbetet och skyndat ut. Och folket i Diamante omfamnade och kysste pilgrimerna.

Man hade väntat dem för länge sedan, man hade ej kunnat förstå, att de ej kommit förr. Diamantes Kristusbild var en väldig undergörare,[396] han var så barmhärtig, så kärleksfull, att alla människor borde komma till honom.

Då Margherita Cornado hörde detta, kände hon det, som om hennes hjärta redan helats från sitt lidande. Alla från Diamante tröstade henne och uppmuntrade henne. »Han hjälper dig helt visst, han hjälper alla,» sade de. »Ingen har bedt honom förgäfves.»

I stadsporten åtskildes pilgrimerna. Stadsborna togo dem med sig till sina hem för att de skulle förfriska sig efter vandringen. Om en timme skulle alla mötas i Porta Etnea för att begifva sig ut till bilden.

Men Margherita hade ej tålamod att vänta en hel timme. Hon frågade sig väg ut till kyrkan San Pasquale och gick dit ensam före alla de andra – – –

Då pater Gondo och pilgrimerna en timme senare kommo ut till San Pasquale, sågo de Margherita Cornado sitta på plattformen under högaltaret. Hon satt stilla utan att låtsa om att hon märkte dem, som kommo. Men då pater Gondo var henne rätt nära, rusade hon upp, som om hon suttit på lur och kastade sig öfver honom. Hon grep honom för strupen och ville kväfva honom.

Hon var stor, präktigt vuxen och stark. Det blef en het strid, innan pater Gondo och ett par af pilgrimerna förmådde kufva henne. Hon var alldeles vansinnig och så vild, att hon måste bindas.

Pilgrimerna hade kommit i högtidlig procession, de sjöngo och höllo brinnande ljus i händerna. Det var ett långt tåg, ty många människor från Diamante hade slutit sig till det. De, som[397] gingo först, afbröto genast sången, de efterkommande hade ingenting märkt, utan fortsatte att sjunga. Men så gick underrättelsen om det som händt från led till led, och hvart den kom afstannade sången. Det var ohyggligt att höra hur den dog bort och förbyttes till en låg jämmer.

Alla de trötta pilgrimerna förstodo ju, att de gått förgäfves. All deras mödosamma vandring hade varit fåfäng. De sköna vandringsdagarnas förhoppningar släcktes inom dem. Den heliga bilden skulle ej hafva någon hugsvalelse att skänka dem.

Pater Gondo själf var förfärad. Det var ett hårdare slag för honom än för någon annan, ty hvar och en af de andra hade blott sin egen sorg att tänka på, men han bar alla dessa människors sorger på sitt hjärta. Hur skulle han kunna stå till svars för alla de förhoppningar han väckt hos dem?

Plötsligen for ett af hans sköna, barnafromma leenden öfver hans ansikte. Bilden ville väl pröfva hans och de andras tro. Om de blott ej sviktade, blefvo de nog hulpna.

Han började åter sjunga pilgrimssången med sin klara stämma och gick upp till altaret.

Men då han kom bilden närmare, afbröt han sången på nytt. Han stannade och såg på bilden med vidgade ögon. Så sträckte han ut sin hand, tog kronan och förde den upp mot sina ögon. »Det står där, det står där,» mumlade han. Och han lät kronan falla ur sin hand och rulla ned på stengolfvet.

Från den stunden visste pater Gondo, att han hade framför sig den utkastade från Aracœli.

[398]

Men han ropade ej genast ut detta för folket, utan sade med sitt vanliga saktmod:

»Mina vänner, jag vill berätta er något märkvärdigt.»

Han berättade för dem om engelskan, som vekt stjäla Aracœlis Kristusbild. Och han talade om hur bilden blifvit kallad Antikrist och blifvit utkastad i världen.

»Jag minnes ännu gamle fra Simone,» sade pater Gondo. »Han visade mig aldrig bilden utan att säga: ’Det var den här lilla handen, som ringde. Det var den här lilla foten, som sparkade på dörren’.

Men då jag sporde fra Simone hvad som blifvit af den andra bilden, sade han alltid: ’Hvad skulle det blifvit af honom? Roms hundar hafva väl släpat bort honom och bitit sönder honom.’»

Då pater Gondo sagt detta, gick han alltjämt lika sakta och stillfärdigt och tog upp kronan, som han nyss låtit falla till golfvet.

»Läsen nu detta!» sade han. Och han lät kronan gå från man till man. Människorna stodo med sina vaxljus i händerna och lyste med dem på kronan. De som kunde läsa, läste, de andra sågo åtminstone, att det fanns en inskrift.

Och hvar och en som hållit kronan i sin hand, släckte genast sitt vaxljus.

Då det sista ljuset var släckt, vände sig pater Gondo till sina pilgrimer, hvilka samlat sig omkring honom. »Jag har fört er hit,» sade han till dem, »för att ni skulle finna den, som ger själen frid och ingång i Guds rike, men jag har fört er orätt,[399] ty denne har intet sådant att gifva. Hans rike är endast af denna världen.

Vår arma syster har blifvit vansinnig,» fortfor pater Gondo, »därför att hon kom hit och hoppades himmelska välgärningar. Det bröt hennes förstånd, då hon bönföll denne utan att bli hörd. — Han kunde ej höra henne, ty hans rike är endast af denna världen.»

Han teg en stund, och alla sågo upp till honom för att få veta hvad de borde tänka om allt detta.

Så frågade han stilla som förut: »Skall en bild, som bär ett sådant ord i sin krona, längre få vanhelga ett altare?»

»Nej, nej!» ropade pilgrimerna. Diamantefolket stod tyst.

Pater Gondo tog bilden mellan sina händer och bar den på långt framsträckta armar genom kyrkan och mot utgången.

Men hur stilla och ödmjukt än patern talat, hade hans blickar hela tiden, stränga och med bindande makt hvilat på folkmassan. Där var ej en människa, som han ej kufvat och betvungit med makten af sin vilja. Alla hade känt sig förlamade och ur stånd att tänka en fri tanke.

Då pater Gondo närmade sig utgången, stannade han och såg sig om. En sista bindande blick gick ut öfver folket.

»Också kronan,» sade pater Gondo. Och kronan blef lämnad till honom.

Han satte den på bilden och gick ut under stenbaldakinen, som skyddade San Pasquales bild. Han hviskade ett ord till ett par pilgrimer, och dessa hastade bort. De kommo snart åter med[400] några fång kvistar och ved. Dessa lade de ned framför pater Gondo och antände dem.

Alla, som varit inne i kyrkan, hade myllrat ut. De stodo på gården utanför kyrkan, alltjämt kufvade och viljelösa. De sågo, att munken ämnade bränna deras älskade, välgörande bild, och de gjorde ej motstånd. De förstodo ej själfva, att de ej sökte rädda bilden.

Men då pater Gondo såg elden tända sig och således kände, att bilden var helt och hållet i hans makt, rätade han upp sig, och det blixtrade till i hans ögon.

»Mina stackars barn,» sade han mildt och vände sig till folket i Diamante. »Det är en förfärlig gäst, som ni hyst hos er. Men hur är det möjligt, att ni ej förr än nu hafva upptäckt hvem han är?

Hvad skall jag tro om er?» fortfor han strängare. »Ni säga själfva, att bilden gett er allt hvad ni begärt. Så är det då ingen i Diamante, som under dessa år bedt om syndernas förlåtelse och själens frid.

Kan detta vara möjligt? Diamantefolket har ej haft annat att bedja om än lotterinummer och goda år och dagligt bröd och hälsa och pengar. Ingenting annat än denna världens goda har det begärt. Icke en enda har behöft bedja om en himmelsk nåd.

Kan det verkligen vara så? Nej, det är ju omöjligt,» sade pater Gondo gladt, liksom fylld af en plötslig förhoppning. »Det är jag, som har gjort ett misstag. Diamantefolket har förstått, att jag ej skulle vilja lägga bilden på elden, utan att[401] fråga och forska om detta. Det väntar blott på att jag skall tiga för att träda fram och vittna.

Nu skola många komma och säga: ’Denna bild har gjort mig till en troende’, och många skola säga: ’Han har skänkt mig syndernas förlåtelse’, och många skola säga: ’Han har öppnat mina ögon, så att jag fått skåda in i himmelens härlighet’. De skola träda fram och säga detta, och jag skall blifva till spott och spe och nödgas bära in bilden på altaret och erkänna, att jag misstagit mig.»

Pater Gondo teg stilla och log inbjudande mot folket. Det gick en häftig rörelse genom åhörarskaran. Flera tycktes ämna gå fram och vittna. De gingo ett par steg, men så hejdade de sig.

»Jag väntar,» sade patern, och hans blickar tiggde och anropade folket att komma.

Men där kom ingen. Hela folkhopen var i kvidande ångest öfver att ej kunna vittna till förmån för den älskade bilden. Men ingen gjorde det.

»Mina stackars barn,» sade pater Gondo djupt sorgsen. »Ni hafva haft Antikrist ibland er, och han har tagit väldet öfver er. Ni hafva glömt himlen. Ni hafva glömt, att ni äga en själ. Ni tänka endast på denna världen.

Förr sade man, att Diamantefolket var det frommaste på Sicilien. Men nu måtte det vara annorlunda. Diamantes invånare äro världsträlar. Kanske de till och med äro otrogna socialister, som endast älska jorden. De kunna ej vara annat. De hafva ju haft Antikrist ibland sig.»

[402]

Då folket anklagades på detta sätt, tycktes det ändtligen vilja resa sig till motstånd. Det gick ett vredgadt mummel genom lederna.

»Bilden är helig,» ropade en. »Då han kom, ringde San Pasquales klockor en hel dag.»

»Kunde de ringa mindre tid för att varna för en sådan olycka,» genmälde munken.

Han fortsatte sina anklagelser med stigande häftighet. »Ni äro afgudadyrkare, men ej kristna. Ni tjäna denne, därför att han hjälper er. Men af helighetens ande finnes intet hos er.»

»Han har varit god och barmhärtig som Kristus,» svarade folket.

»Är det ej just detta, som varit olyckan?» sade patern, och nu var han med ens förfärlig i sin vrede. »Han har tagit på sig Kristi gestalt för att förleda er. Det är på detta sätt han kunnat spinna sina garn omkring er. Det är genom att utströ gåfvor och välsignelser öfver er, som han lockat er i sin snara och gjort er till världsträlar. Eller är det ej så? Kanske någon kan framträda och säga motsatsen? Kanske han hört, att någon, som ej är här närvarande, bedt bilden om en himmelsk nåd.»

»Han har tagit makten af en jettatore,» sade en.

»Är det ej den, som är lika stor i ondska som jettatoren, som får makt med honom?» svarade patern bistert.

Så gjorde man ej flere försök att värja bilden. Allt hvad man hade att säga, tycktes endast förvärra saken.

Flere sågo sig om efter donna Micaela, som äfven var närvarande. Hon stod midt i människomassan[403], hörde och såg allt, men gjorde ingenting för att rädda bilden.

Ty då pater Gondo sagt, att bilden var Antikrist, hade hon blifvit skrämd, och då han visade, att Diamantemänniskorna endast begärt denna världens goda, hade hennes förfäran vuxit. Hon hade ingenting vågat göra.

Men i och med detta att han sade, att hon och de alla voro komna under Antikrists välde, var det något inom henne, som uppreste sig mot honom. »Nej, nej,» sade hon, »så kan det ej vara.» Skulle hon tro, att en ond makt behärskat henne under så många år, så skulle det bryta hennes förstånd. Och hennes förstånd började försvara sig.

Då brast inom henne tron på det öfvernaturliga likt en för hårdt spänd sträng. Hon kunde ej följa med längre.

Hennes tankar genomforskade nu med oändlig hast allt hvad hon själf erfarit af öfvernaturliga ting, och de dömde öfver det. Var där något enda säkert bevisadt under? Hon sade sig, att det var sammanträffanden, sammanträffanden.

Det var som att haspla upp en härfva. Från det hon själf upplefvat, gick hon öfver till andra tiders under. Det var sammanträffanden. Det var själsinverkan. Det var törhända dikt, det mesta.

Den rasande munken fortfor att banna folket med förfärliga ord. Hon försökte att lyssna på honom för att komma ifrån sina egna tankar. Men hon tyckte blott, att allt han sade var vansinne och lögn.

[404]

Men hvad försiggick då med henne, stod hon där och blef fritänkare?

Hon såg sig om efter Gaetano. Han fanns där ock, han stod på kyrktrappan helt nära munken. Hans ögon hvilade på henne. Och lika säkert, som hade hon sagt honom det, lika säkert visste han hvad som nu försiggick inom henne. Men han såg ej ut att vara glad eller triumferande. Han såg ut, som hade han velat hejda pater Gondo för att rädda åt henne en liten smula tro.

Men donna Micaelas tankar kände ingen förskoning. De gingo fram och plundrade hennes själ. Hela det öfvernaturligas strålande värld blef förintad, förkrossad. Hon sade sig, att om det öfverjordiska visste man intet, kunde ingenting veta. Många budskap hade gått från jorden till himmelen. Intet hade gått från himmelen till jorden.

»Men jag vill ännu tro på Gud,» sade hon och knäppte händerna liksom för att ändock hålla kvar det sista och yppersta.

»Era ögon, folk af Diamante, äro vilda och onda,» sade pater Gondo. »Gud finnes ej hos er. Antikrist har drifvit bort Gud ifrån er.»

Donna Micaelas ögon sökte åter Gaetanos. »Kan du ge en så fattig och utplundrad varelse något att lefva af?» tycktes de fråga. Hans blickar mötte hennes med stolt tillförsikt. Han läste i hennes sköna, tiggande ögon hur hennes skälfvande själ nu klängde sig upp till honom för att få ett stöd. Han tviflade ej ett ögonblick på att han skulle kunna göra hennes lif härligt och rikt.

[405]

Hon tänkte på den glädje, som numera följde honom, hvar han visade sig. Hon tänkte på den glädje, som brusat omkring henne den där natten i Palermo. Hon visste, att den uppsprang ur den nya tron på en lycklig jord. Skulle denna tro och denna glädje kunna gripa också henne?

Hon vred sina händer i ångest. Skulle detta nya kunna blifva något för henne? Skulle hon ej alltid behöfva känna sig så arm som i detta ögonblick?

Pater Gondo böjde sig fram öfver elden.

»Jag säger er det än en gång,» ropade han, »om endast en enda kommer och säger, att denna bild frälst hans själ, så skall jag ej bränna den.»

Donna Micaela kände med ens, att hon ej ville, att den stackars bilden skulle förintas. Minnet af hennes lifs skönaste stunder var knutet vid den.

»Gandolfo, Gandolfo,» hviskade hon. Hon hade nyss sett honom bredvid sig.

»Ja, donna Micaela.»

»Låt honom ej bränna bilden, Gandolfo!»

Munken hade upprepat sin fråga en gång, två gånger, tre gånger. — Det var ingen, som trädde fram för att försvara bilden. Men den lille Gandolfo smög sig allt närmare.

Pater Gondo förde bilden allt djupare ned mot elden.

Ovillkorligen hade Gaetano böjt sig framåt. Ovillkorligen for ett stolt leende öfver hans ansikte. Donna Micaela förstod, att han kände, att Diamante nu tillföll honom. Munkens vilda framfart gjorde Gaetano till herre öfver själarna.

[406]

Hon såg sig förskräckt omkring. Hennes blickar ilade från ansikte till ansikte. Försiggick kanske detsamma i alla dessa människors själar som i hennes? Hon tyckte sig se, att det var så.

»Du, Antikrist,» sade pater Gondo hotande, »ser du, att ingen tänkt på sin själ, så länge som du varit här. — Du måste förgås.» —

Så lade pater Gondo den utkastade på bålet.

Men bilden hade ej legat där mer än ett ögonblick, förrän Gandolfo grep honom.

Han drog honom till sig, lyfte honom högt öfver hufvudet och sprang.

Pater Gondos pilgrimer skyndade efter honom, och det bar af i hetsande jakt utför Monte Chiaros branter.

Men den lille Gandolfo räddade bilden.

Utför vägen kom en stor, tung resvagn körande. Gandolfo, som hade förföljarna tätt efter sig, visste sig ej bättre råd, utan kastade bilden in i vagnen.

Sedan lät han lugnt fånga sig. Och då förföljarna nu ville skynda efter vagnen, hejdade han dem. »Akta er, signoran i vagnen är en engelska.»

Det var signora Favara, som nu ändtligen tröttnat på Diamante, och reste ut i världen på nytt. Och hon fick resa oantastad. — Ingen sicilianare vågar förgripa sig på en engelska. —

V.
En fresk af Signorelli.

[407]
[...]

En vecka senare var pater Gondo i Rom. Han erhöll företräde hos den gamle mannen i Vatikanen och berättade honom hur han hade funnit Antikrist under Kristi skepnad, hur denne insnärjt Diamantefolket i världslighet och hur pater Gondo hade velat bränna honom. Han berättade också, att han ej kunnat föra folket åter till Gud. I stället hade hela Diamante hemfallit till otro och socialism. Ingen där ville sörja för sin själ, ingen ville tänka på himlen. Pater Gondo frågade hvad han skulle taga sig till med dessa arma människor.

Den gamle påfven, som är den visaste af alla, som nu lefva, skrattade ej åt pater Gondos berättelse, utan han blef djupt bedröfvad.

»Du har handlat orätt, du har handlat mycket orätt,» sade han.

Han satt tyst en stund och eftersinnade, så sade han: »Du har ej sett domen i Orvieto?» — »Nej, helige fader.» — »Gå då dit och se den,»[408] sade påfven, »och då du kommer åter därifrån, skall du berätta mig hvad du sett där.»

Pater Gondo lydde. Han gick till Orvieto och såg den högheliga domen. Och om två dagar var han åter i Vatikanen.

»Hvad har du nu sett i Orvieto?» frågade honom påfven.

Pater Gondo berättade, att han i ett af domkyrkans kapell funnit fresker af Luca Signorelli, föreställande De yttersta tingen. Men han hade ej sett hvarken på Yttersta domen eller De dödas uppståndelse. Han hade fäst all sin uppmärksamhet vid den stora målning, som guardianen kallade Antikrists mirakler.

»Hvad såg du på denna?» frågade påfven.

»Jag såg, att Signorelli målat Antikrist som en sådan fattig och ringa man, som Guds son var, då han gick här på jorden. Jag såg, att han hade klädt honom som Kristus och gifvit honom Kristi anlete.»

»Hvad såg du vidare?» sade påfven.

»Det första jag såg på fresken var, att Antikrist predikade så, att de rike och mäktige lade ned sina skatter vid hans fot.

Det andra jag såg var, att en sjuk bars fram till Antikrist och blef botad af honom.

Det tredje jag såg var, att en martyr bekände Antikrist och gick i döden för honom.

Det fjärde jag såg på den stora väggtaflan var, att människorna skyndade upp till ett stort fridens tempel, ondskans ande nedstörtades från himmelen, och alla våldsmän dödades af himmelens blixtar.»

[409]

»Hvad tänkte du, då du såg detta?» frågade påfven.

»Då jag såg detta, tänkte jag: Denne Signorelli har varit vanvettig. Menar han, att i Antikrists tider ondskan skall besegras, och jorden blifva helig som paradiset?»

»Såg du ännu något mera?»

»Det femte jag såg framställdt på målningen var, att munkar och präster staplades upp på ett stort bål och brändes.

Och det sjette och sista jag såg var, att djäfvulen stod och hviskade i Antikrists öra och ingaf honom hur han skulle handla och tala.»

»Hvad tänkte du, då du såg detta?»

»Jag sade till mig själf: Denne Signorelli är ej vansinnig, utan en profet. Antikrist skall visserligen komma i Kristi skepnad och göra världen till ett paradis. Han skall göra den så skön, att människorna glömma himlen. Och detta skall blifva världens farligaste frestelse.»

»Förstår du nu,» sade påfven, »att det du berättade mig ej var något nytt? Kyrkan har alltid vetat, att Antikrist skulle komma, utrustad med Kristi dygder.»

»Visste ni också, att han verkligen var kommen, helige fader?» frågade pater Gondo.

»Skulle jag sitta här på Petri stol år efter år utan att veta, att han är kommen?» sade påfven. »Jag ser en folkrörelse uppstå, som brinner af kärlek till nästan och hatar Gud. Jag ser människor blifva martyrer för det nya hoppet om en lycklig jord. Jag ser hur de få ny glädje och nytt mod ur det ordet ’Tänk på jorden’, såsom de förr[410] fingo det ur ordet ’Tänk på himlen’. Jag visste, att han, som Signorelli bådat, var kommen.»

Pater Gondo bugade sig tyst.

»Förstår du nu hvari du handlat orätt?»

»Helige fader upplys mig om min synd.»

Den gamle påfven lyfte blicken. Hans klara ögon genomskådade den tillfälligheternas slöja, som höljer tingen, och sågo hvad som doldes bakom den.

»Pater Gondo,» sade han, »det lilla barnet, som ni kämpade med i Diamante, barnet, som var barmhärtigt och undergörande som Kristus, det fattiga, föraktade barnet, som besegrade er och som ni kallar Antikrist, vet ni ej hvem det är?»

»Nej, helige fader.»

»Och han, som på Signorellis tafla botade sjuka och bevekte de rike och fällde våldsmän till marken, han, som förvandlade jorden till ett paradis och lockade människorna att glömma himlen. Vet ni ej hvem han är?»

»Nej, helige fader.»

»Hvem annan kan han vara än antikristendomen, socialismen?»

Munken såg förfärad upp.

»Pater Gondo,» sade påfven strängt, »då ni höll bilden i era armar, ville ni bränna honom. Hvarför detta? Hvarför var ni ej kärleksfull mot honom och bar honom åter till det lilla Kristusbarnet på Capitolium, därifrån han utgått?

Men det är så ni göra, ni tiggarmunkar. Ni kunde taga den stora folkrörelsen på era armar, medan den ännu ligger som ett barn i sin linda, och ni kunde föra den till Jesu fötter, och Antikrist[411] skulle se, att han ej är annat än Kristi efterbildning och erkänna honom som herre och mästare. Men ni göra det ej. Ni kastar antikristendomen på bålet, och snart skall den i sin tur ditkasta er.»

Pater Gondo böjde sina knän. »Jag förstår, helige fader. Jag skall gå och söka bilden.»

Påfven reste sig majestätiskt. »Ni skall ej söka bilden, ni skall låta honom gå sin gång genom tiden. Vi frukta honom ej. Då han kommer anstormande mot Capitolium för att bestiga världstronen, skola Vi möta honom, och Vi skola föra honom till Kristus. Vi skola försona jord och himmel. Men ni gör orätt,» fortfor han mildare, »som hatar honom. Ni har då glömt, att sibyllan räknar honom som en af världsförnyarna. ’På Capitoliums höjd skall världsförnyaren dyrkas, Krist eller Antikrist.’»

»Helige fader, om denna världens olyckor blifva botade genom honom, och himmelen ej lider skada, så skall jag ej hata honom.»

Den gamle påfven log sitt finaste leende.

»Pater Gondo, ni skall tillåta, att också jag berättar en siciliansk historia. Det täljes och det förtäljes, pater Gondo, att då Vår Herre höll på att skapa världen, ville han en gång veta, om han hade långt kvar med arbetet. Och han sände ut San Pietro för att se om världen var färdig.

Då San Pietro kom tillbaka, sade han: ’Alla gråta och snyfta och klaga.’

’Då är ej världen färdig,’ sade Vår Herre, och han arbetade vidare.

Om tre dagar sände Vår Herre San Pietro åter till jorden.

[412]

’Alla skratta och jubla och leka,’ sade San Pietro, då han kom tillbaka.

’Då är ej världen färdig,’ sade Vår Herre, och han arbetade vidare.

San Pietro blef utsänd för tredje gången.

’Somliga gråta och somliga skratta,’ sade han, då han kom åter.

’Då är världen färdig,’ sade Vår Herre.

Och så skall det vara och förblifva,» sade den gamle påfven. »Ingen kan frälsa människorna från deras sorger, men den förlåtes mycket, som föder hos dem nytt mod att bära dem.»

[...]

Holder of rights
ELTeC conversion

Citation Suggestion for this Object
TextGrid Repository (2023). Swedish ELTeC Novel Corpus (ELTeC-swe). Antikrists Mirakler: ELTeC-utgåvan. Antikrists Mirakler: ELTeC-utgåvan. European Literary Text Collection (ELTeC). ELTeC conversion. https://hdl.handle.net/21.T11991/0000-001D-4188-E