I.

Klockan är mellan två och tre en tidig vårmorgon. Solen har ännu inte gått upp, gatorna äro hårda och kalla; i det gråmörka dunklet mellan husen ge stegen dånande genljud på vida avstånd. Över hustaken ligger himlen jämnstruket grå som en vägg, utan rymd. Några ensamma, yrvakna sparvar skrika åt varandra i kylan, medan en renhållningskarl sopar undan deras mat. Hans kvast rasslar och sveper över gatstenarna som ett gissel av stål.

Genom gryningens mörker skymta några svarta figurer i ett gathörn. De klistra upp ett stort plakat på väggen. Där står med väldiga, röda bokstäver:

Bort med Jesus-kulten!

Ner med den förbannade kärleksreligionen!

Endast det organiserade hatet kan hjälpa arbetarna!

Uppropet skriker ut sina blodröda ord i mörkret, sedan anarkistpojkarna försvunnit. Ingen ser ännu deras nattliga verk. Husen luta sig mot varandra och sova med tomma, svarta fönster och sammanbitna portar. Gatorna äro öde. Renhållningskarlen drar sig allt längre bort med sitt arbetes dån. Sparvarna skrika gällt där han drar fram. Över den isiga himlen glider en tunn, tunn sky som en rök, mörk och kylig. Och ungsocialisternas upprop skränar ideligen i gathörnet med sina röda bokstävers oförminskade styrka:

Bort med Jesus-kulten!

Ner med den förbannade kärleksreligionen!

Endast det organiserade hatet kan hjälpa arbetarna!

Morgonen stiger upp ur natten, ljuset reser sig ur utkanternas skogar och berg, ur hamnens blåglittrande, flockiga små vågor, vinden vaknar därute och blåser en pust över stenöknen, skorstensskogen, den sovande grå staden. Morgonen stiger allt vidare, ljuset reser sig allt högre, vinden dansar ner på den hårda, kalla gatan och gör en rök av renhållningskarlens prydliga arbete. En blå gryningsdager speglar sig i fönsterrutorna högt uppe under taken. Luften smälter i klarhet, skyarna bli röda, de flamma som i lågor av guld. Alla trädens sparvar vakna, ruggiga av nattlig olust. Överallt hörs deras kvittrande morgonskrik av vaknande solglädje och evig hunger. Vad allt ska inte hända nu i denna nya, friska värld! Men ingen hör dem.

Nu klarnar den blånande dagern, allt blir blekare grått i det bleka, gula ljuset av solen, som runnit upp genom skyarnas dis. Den fantastiska, skuggfyllda gryningen rinner undan, försvinner bort från de breda gatorna, slinker in i grändernas dunkel. Det klarnar och klarnar allt mer, och allt blir annorlunda. Fastare, hårdare, men blekare i soldagern, som ännu är utan värme och ljus och gör alla skuggor långa och matta som på kvällen. Allt stelnar till, fryser ihop i den kalla luften. Det är vår, trist vår.

Bort med Jesus-kulten!

Ner med den förbannade kärleksreligionen!

Endast det organiserade hatet kan hjälpa arbetarna!

Det skär i eldrött, hatets brinnande röda, genom det nyktra morgonljuset. Två män stå vid knuten och läsa. De säga ingenting. De gå vidare, trötta och böjda.

Men andra komma. Det trampar på alla gator med[7] tunga steg, det är stövlars dån, det är smällande klackars eko mellan sovande stenmassor. Nu stå andra människor framför anarkisternas välmenta upprop. En grant klädd och mycket berusad kvinna lutar sig mot väggen och tar stöd för att kunna bära upp sitt rus, hon läser och stavar och flinar och vänder sig åt sin kavaljer, en mycket ung liten knoddherre, ett näpet barn i konfektionskläder. Nu läsa de tillsammans och säga åt varandra: ähä-tji-ää-va? – Deras ordförråd är inte stort större, men de behöva inte mer, de hjälpa sig förträffligt fram med att flina i alla möjliga olika tonarter. De likna två snaskiga könsorgan, som fullkomligt förstå varandra. Ett par mycket vanliga människor, som försvinna bland skuggorna.

Men omkring dem har vuxit upp en mängd ur den tidiga morgonens tystnad. Ett tramp av tunga steg, ett dån av stövlar, ett eko av smällande klackar. Det är en människomängd av ett annat slag, som kommer utefter alla gator, strömmande med brådska mot bestämda mål. Hos dem finns ingenting av planlöshet. De ge intryck av att med största möjliga hastighet gå den kortaste och rakaste vägen dit de måste gå. Spöklikt röra de sig framåt i det snåla solskimret, en tät massa av gråa, skymtande skuggor.

Det är ännu så tyst som i sömn och dröm, och de likna drömmens gestalter, dessa snabba, hastigt kommande män och kvinnor, som lika hastigt försvinna. Ur den hårda gatan stiger ett ändlöst, entonigt slammer av deras steg, en dov och tungsint sång, som breder ut sig vida över hela staden och stiger upp ur stenarna, smäller i med klackjärn utanför portarna, höjer sig som ett eko förbi de tomma, svarta fönsterna upp mot himlen, rökig och smutsgul. Man hör inga andra ljud i tystnaden. Solen är tjurigt sömnig och hänger snett, dess surmulna strålar gitta knappast bryta igenom morgonens dimmor och dis. Husen och gatorna äro insvepta i en kall, isigt nykter dager, och alla människors[8] skuggor hoppa odrägligt långa framför fötterna – det är som en otäck dröm allting, ögonen svida, i armar och ben surrar sömnen, och ryggarna värka med stick mellan skuldrorna och hugg i veka livet. Sömn och dröm, sömn och dröm, så ljuder sången av smällande klackar mot stenarna, sömn och dröm – och det är som om de ännu skulle sova, alla dessa människor; som om de skulle fortsätta sin störda morgonsömn, ännu medan de så hastigt som möjligt gå de genaste vägarna till dagens arbete.

Nu klingar en sprucken klang av klockor, det är spårvagnen, som sätter i gång. Det är inte den vanliga muntra signalen, det är en dov, olustig ton, ett brådskande: skynda er! ett buttert: nu börja vi! Tungt och motvilligt rör den sig framåt, fullastad med tunga, allvarliga män. Arbetaretåget.

Allt fler och fler bli de trampande fötterna på gatorna, allt hastigare och hårdare blir stegens takt. Det är sorlet och svallet av en väldig flod, som rusar fram under de sovande i stadens alla hem. Den kommer från utkanterna, söker sig i många små flöden ner till de stora gatorna, pressas fram i mörka böljor av män och kvinnor med mörka tankar och bittra sinnen, väller bort genom staden och silas ut igen i allt mindre flöden, som slukas upp av vida portar, arbetsplatsernas fängelseportar. Det är stövlars dån och smällande klackars takt; det är den kalla morgonens tystnad över deras huvuden, det är stengatans håliga genljud under fötterna – sådan är sången, morgonsången, arbetareflodens sång. Tungsint, sorgmodig och oändligt tålig under det nödvändiga – eller bitter, hatisk, trotsig, stampande med tramp av vilda beslut. Seg, seg går den här så stilla fram, steg för steg, som öka takten, de hinna, de finna sig fram, de vinna sitt mål – entonig, utan glädje här, utan skratt eller buller – gråa spöken likna de,[9] drömmens gestalter i sömnen, tunga, böjda av år utan vila, pinade jämt av drömmar utan ro.

Men hör i det tunga trampet kvinnornas steg! Inte av lätta, trippande fötter i dans – men arbetets kvinnor i slitna skor. De veta sin väg och skynda med en fart utan iver. De ha hunnit allt, som de måste hinna var morgon, innan de få komma i väg; de veta, vad som väntar, de veta, att allt vad än händer i dag, blir vägen inte lättare hem.

Hör männen! Längre steg; och starkare, men inte fastare, tyngre, men inte mera bittert hårda. Här kommer en rad av steg i raskare takt, smattrande käckt, fort, fort, jämnare fart, styrka och ungdom! Unga män, ett led kamrater i arbetets här – nu äro de redan borta. Men sävligt, varsamt vandra de gamla, trötta steg gå tungt förbi.

Det låter som sladder av löpande tungor, när en och annan halvspringer framåt, orolig att komma för sent igen – men alltid stannar någon i hörnet framför ungsocialisternas upprop. Då och då kommer ett tyst skratt ur något hjärta, som kittlas behagligt av de råa ordens prakt. Sedan skyndar man vidare, gladare.

Här går en man, som trampar så tungt och säkert, som funnes för honom ingen oro. Något vet han, något vill han, något kan han – nu stannar han, nej, han stannar inte, han såg några ord, han fortsätter lika lugnt. Bättre vet han, bättre vill han, bättre kan han.

Nu sjunger mot gatans stenar en liten sällsam glädjesång – en ung flicka går fram så lätt, så lätt och är borta i mängden. Hur var hon? Hennes fötter gingo som en fläkt av vårvind; olik de andra och ändå så lik dem alla. Säkert hade hon endast glada tankar. Men här komma tunga stövlar, som bryta loss gnistor ur stenen och skrapa med brak mot gatan, tunga fötter, en tung kropp, en tung, hård man, som inte vill vika för någon, som bryter sig fram, sparkar sig fram och skrattar fräckt åt den han trampar.

Alla komma de från små, små hem, mödosamt sammanhållna mellan fattiga väggar. Arbetet fyller alla deras tankar, ett glädjelöst arbete, mest bara pina och kamp för livet. Att vara som järn till kropp och själ och aldrig bli efter de andra, det är lagen. Det är som om var och en skulle ha vargar omkring sig, faller man, blir man söndersliten.

De ha vuxit ur en säd, som rotats i stenmarken, bland törne och tistel. Hur skulle i denna jord någon glädje kunna blomma, någon färgens, doftens, sångens glädje? I fattigmarken växa inga rosor. Inga stora eller förfinade glädjens blomster, men annat – bleka, gråa styvmorsvioler, deras doft är både mild och hetsig, både rusigt dövande och kyligt smekande, små fattiga bägare för himmelens dagg. Allt som kan glädja människohjärtat blir här så annorlunda än i de rikas örtagårdar, i fet mylla, i gödda blomstersängar.

Som torr lav och färglös mossa är utkantens folk, vuxet under förbannelser – så många unkna själar, rotade i svarta djup, ur vilka endast ruttenheten stiger upp i dagen! Så många saftlösa, förtorkade hjärtan utan frukt och utan fruktsamhet! Så många heta, förgrämda sinnen – så många frusna, isiga begär! Men även seghet, förtrampad vilja, som reser sig till ständigt nya tag, hårda själar, som längtat sig hårda, men leva ändå; aldrig kommer till dem en droppe av välsignelsens regn, men man kan leva utan, bita sig fast i kall sten, breda ut sig sida vid sida och hölja hela berget med markens fattiga, gråa proletärer. –

Här komma dödströtta, ständigt sovande människor, somliga insvepta i stank värre än smutsiga djur, män och kvinnor, som leva av brännvin; märgen ruttnar i deras ben, deras själar sjunka neråt i allt djupare svarta djup. Här komma andra med nersölade ögon, fuktiga över hela kroppen, skälvande i lemmarna, pinade natt och dag av könsoro och könslystnad. Och de gamla med rynkiga ansikten[11], tomma, urvattnade ögon, de äro redan längesedan vanda vid all leda, all tyngd och svett och livslång pina.

De se uppropets röda ord, och där äro ögon, som lysa upp en kort sekund med något, som liknar glädje. Där äro ansikten, som stirra tomma mot detta, likgiltiga, utan att visa något medvetande om sammanhanget mellan kärleksreligionen och livet sådant det är. Där äro de, som rynka ögonbrynen av smärta, som hade de fått en spark, ett knytnävslag ända in i själen. Där äro de, som se med bittra ögon, hur andra säga och ropa högt, vad de knappast vågat viska i sina hemligaste tankar. Där äro de, vilka med rundade ögon och öppnade munnar stirra av respekt – respekt för de förfärligt djärva pojkarna, som vågat trycka och klistra upp sådant, men även respekt för de svarta prästerna från barndomen, som ännu förmå pressa fram hjältedåd ur unga hjärtan; all deras respekt flyter ihop i en enda virrig föreställning om att ordet förbannad är ett farligt ord och ett bra ord. Där äro de, som gå förbi med en hastig blick och en hastig nick: gillas! Där äro de, som stanna ett ögonblick på avstånd och tycka att rött är vackert. Där äro även de, som stått bakom den här kraftansträngningen, de njuta av att man äntligen lyckats åstadkomma någonting, som måste drabba det förbannade samhället som ett dråpslag, nu ska allt brackorna bli arga igen!

Men brackorna sova. De ana inte, att de borde bli arga, det är så mycket sådant här, som de aldrig få veta. Men anarkistpojkarna ha ju lika roligt i alla fall.

Det sjunger upp med klang i gatans stenar, det är spänstiga, hårda, fasta steg. Stolthet, stolthet, sjunger det – en ung man går fram i det myllrande vimlet av slitna, böjda proletärer.

En ung man, fattig som de andra, med lika slitna kläder[12] som de andra, byggnadssnickare till yrket. Hans ansikte är hårt, som gjutet i någon blek, men oböjlig materia och sedan slipat av väder och brynt en smula av sol. I detta ansikte med sammanbitna läppar utan en skymt av leende lysa ögonen som kallt stål. Utan en skymt av leende. Men allt är ljust och fritt hos honom. I hans blick finns något av öppet hav, genomlyst av flödande sol. Men även något annat. Där skymtar en mans vilja något blankt, som liknar en ständigt dragen värjklinga. Där finns ingenting av rå träl. Snarare liknar han en romersk kejsare, en ungdom av vespasianernas ätt, eller något däråt, stolthetens avbild i kallgjuten brons. Men händerna äro lyckligtvis en arbetares händer, annars skulle han se ut som en utklädd herreman; hans nävar äro kraftiga verktyg att göra något med. En ung man som tiotusen andra, men ändå den ende i sitt slag bland tiotusen. Fattig som alla andra böjda, slitna proletärer, där de strömma fram med hast omkring honom. Hans arbetskläder äro lika nötta som alla andras. Men hans mannavilja är stoltare och hårdare än de andras tillsamman. –

Han är borta, Vespasianus, byggnadssnickaren. Men morgonen har ljusnat, himlens töcken har smält, där ovan är klar dag med endast tunna små vita skyar i det vida blå, solen lyser äntligen varm, vaken, klarögd och ljuvlig.

Vart gick den stolte, den ende? Man behöver inte veta mycket av världen för att förstå hans liv. Det där unga ansiktet utan ett spår av ungdomens leende, det vittnade i all sin kalla tystnad om ett eget, ärligt förvärvat människoförakt.

Men det ligger en gnista av samma förakt i nästan varje öga runt omkring här. Tysta vandra människorna sina givna vägar i nya och nya skaror, mörka, slutna. Individerna flyta samman, alla bilda en enda varelse, arbetaren. Alla[13] ha ett enda mål, arbetet. Inte det frivilliga arbetet, som ger livet innehåll och resultat. Utan straffarbetet. Alla tyckas så lika varandra, som vore de avbilder av ett och detsamma. Alla tyckas veta som något mycket vanligt, att de äro alla lika och höra ihop och måste vara många för att kunna räknas som någonting. De veta, var det osynliga bandet går, som förenar dem, de ha prövat detta band i glädje och i nöd och i kamp för bröd. De veta, att det håller ofta och att det borde vara oslitligt, men nog också kan brista. Det bandet är invävt i deras innersta, okända medvetande, är av samma tyg som den oemotståndliga instinkten. Solidariteten är för dem, vad religionen var för de gamle. För solidaritetens skull offras blödande hjärtan, för solidaritetens skull begår man grymma brott i hemliga stunder, då själ slår emot själ som stål mot flinta. För solidaritetens skull kan man stundom erövra något av solglädje att bära ner i de fattiga skuggornas mörker, där proletärerna leva. För solidaritetens skull väljer man kriget utan att blinka, även om man lyckats få ett ögonblicks frid för sig själv. Ty vargarna stryka omkring där utanför, ibland låter det som ett lockrop, ett vilddjurens gnäll av hycklad ömhet: vi äro ju alla bröder och barn av samma mor! – Nej. Inte vi och ni.

Det ligger en gnista av samma förakt i allas ögon, föraktet hos människor, som känna striden och veta hur smutsiga vapnen äro och hur liten glädje det är att döda. Men det är nog också sin egen träldom de förakta, sitt eget ömkliga liv, helt annorlunda än det andra livet, det där, som bara är en vacker dröm, gömd i en liten vrå i hjärtat. Om man vore rik! Om man vore någon annan! Och om man vore någon annan stans än här, långt borta, i Amerika eller ännu längre bort än i Amerika! Då skulle man nog kunna leva det där andra livet, som är något så helt annat än[14] det här; rikare, mäktigare, skönare, men oändligt långt borta och alltid overkligt. –

Men nya skaror komma, nya hopar ila förbi, nya böljor i den glidande, svarta människoströmmen från utkanterna, där det är billigt att bo, genom hela den riktiga staden, där gatorna äro breda och rena och lukta gott av alla butikerna vid sidorna, som ännu äro stängda. De äro gjorda för helt andra människor, allt är där förnämt och stort. Arbetareströmmen ilar förbi med sina fattiga främlingar, som föras bort till andra utkanter, där fabrikernas fästningar och fängelser vänta med nyeldade ångpannor och nysmorda maskiner att krama kraften ur de levande. Alla den tidiga morgonens vandrare bära med sig sin egen atmosfär, sin egen fattigdoms lukt, mest lik alla andras, men med en egen liten personlig nyans, svett och öl – svett och maskinolja – svett och färskt trä – svett och kalk – svett och snusk – svett och fläsk – svett och sill – svett och brännvin. Alla dunster flyta samman till en fattigdomens lukt av arbete och kamp, möda och tungsinta bekymmer.

Vid hörnet, där ungsocialisternas uppklistrade plakat nyss gormade så gällt, stå några poliser. En stannar kvar på passet, två andra gå vidare. Uppropet är samvetsgrant bortrivet, några smutsvita fläckar visa var det varit klistrat. Här och där ur hoparna av skyndande arbetare skjutas svarta blickar efter poliskaskarna. Protesten från de omedvetnas värld är hastigt kvävd. Anarkistpojkarnas lilla förnöjelse är slut.

Den frusna morgonen blir ljusare och ljusare, tinar upp i vårsolen. Det isiga i luften smälter undan. Det börjar bli en vanlig dag, en arbetsdag som alla andra. Sparvarnas ivriga, förväntansfulla pipande har stillnat – det hände[15] ingenting, det blev som alltid. Var solig morgon ter sig så ny, så bräddad full av oanade, daggfriska möjligheter, i dag blir det något, i dag händer det härliga, vi ha väntat; men när solen hunnit en bit längre, ser man, att det blir ingenting annat än det vanliga: Klen mat och ständigt samma strävan.

I stängda hus, bakom noga reglade dörrar, sova ännu adel, präster, borgare och brackor. Sova i hemmens mörker, som gömmer så mycket bakom slutna fönster och svarta gardiner. Inte ett ljud tränger upp och in till dem från det tysta sorlet och trampat därnere på gatan, från dem, som var dag gå därnere till ständigt detsamma, hur vackert än morgonen strålar i österskyar med nya, lockande löften – ständigt detsamma blir det: klen mat, möda och bekymmer, även när livet är som bäst.

Skillnaden kan väl inte vara så stor mellan individerna i denna lika gående, lika tänkande människohop, men alldeles lika varandra äro de ändå inte.

Där står en gammal käring, blanknött, men ändå hel i kläderna, urblekt, urblåst som ett tomt fodral, en rest av en människa efter någon liten stilla, okänd tragedi, utan skymt av tankar i sina rödgråtna ögon, utan skymt av annat än oro för de väldiga tidningspackor hon har omkring sig. Men packorna smälta ner, tidningarna strös ut bland alla dem, som gå förbi – de hålla pengarna färdiga på långt håll och få, utan att sakta farten eller säga ett ord, sin rätta, dagliga själaföda. Som de i alla fall inte alls tro på, men något måste man ju ha.

Förbi käringen går strömmen. Mest karlar, men även många huttrande små kvinnor. Där äro män, som likna maskiner och ingenting annat äro än maskiner, stora, väldiga, med fasta muskler inkopplade i grova lemmar. När de[16] skratta, blir ett buller som av utsläppt ånga, deras tänder lysa som smorda av fett och olja mellan ett och annat svart röthål i gapet; huvudena äro just ingenting att tala om. – Där äro magra, kvickögda karlar med senor, hårda som stålvajor – men även många ohyggligt bleka, tillplattade, förvridna, undernärda eller förstörda av yrkessjukdomar eller yrkesolyckor. – Där vandra lungsot och könssjukdomar, kräfta och skabb av smuts, struma och strumans dumögda barn kretinerna, som ännu låtsas vara kloka. – Där plöja de starka och friska sin säkra väg bland kamraterna. Och de osäkra linka efter, de evigt räddhågade smyga fram utmed väggarna.

Hesa, skrovliga röster, rostiga av brännvin och tobak, slunga smutsiga svordomar över gatan. De äro varandra så lika, alla sådana karlar med glosiga ögon, fräcka munnar och den ohyggligaste, fattigaste enfald i varje rått ord. Och ändå olika! Ungefär som skilda varianter av en och samma svordom. Det är en stor skillnad mellan de här tre kamraterna: en stor, tung, ganska gammal lymmel, redan gråspräcklig i skäggstubben och med elaka hundögon – en mörk och mager karl, halvgammal, med lömska ögon, som likna två smutsfläckar, med lömsk, trasig mun och lömska; flottiga händer – en gammal vildgalt till karl, borstig, ljusraggig, med gula betar stickande ut mellan läpparna och små hårda blickar ur botten av en massa borst, det finns hos honom bara en känsla, som är ärlig, och det är grymheten, djurets omedvetna grymhet. Skillnaden dem emellan kan synas stor, men de äro ändå som skurna ur samma stycke, huggna ur samma block, Caliban, Tschandala och vinterlandets vilde, barbaren med isiga ögon.

Där kilar en liten rödhyad karl, som mest liknar en ekorre, skrattsam och pigg. Hans hår är vitt och kort som på ett nyfött barn, och han har hatten i pannan för solen. Han kan en ny historia, som han måste berätta för alla han[17] känner – det är egentligen inte alls någon historia, det är bara en förevändning för att få tala om könsorganen och deras underliga sätt att fungera. Han är en ny variant av barbaren. Det finns otaliga avbilder i alla möjliga variationer av samma typ liksom av Caliban och Tschandala. Här kommer en rad karlar, som se ut som smeder. Ibland dem går en ytterligt mager gamling med otroligt långa armar. Han ser ut att bestå av en massa lösa bitar, hopfogade i all hast till dagens arbete. Han är så hjälplöst tom i blicken som om hela hjärnan sugits ur honom med vacuumcleaner, men i skäggstubben kring munnen dreglar ett gallgrönt hat. Hans specialitet är att hata militärer. Hans ena dotter, som nu bor hemma, har råkat i olycka för en flottist och fått ett barn i dagarna. Nu talar han om för kamraterna på vilka olika sätt han gör livet till ett omöjligt helvete för flickan. Hela tiden, medan han berättar, är blicken lika tom och fullständigt innehållslös. Men munnen grinar. Han ska tvinga flickan att gå i sjön med horungen. Alldeles frivilligt, förstås, inte vill han ta i henne för att ha ihjäl henne, inte. Och ni ska få se, att hon gör’et till slut, hon gör’et!

Smederna gå bort. Ingen säger något, när fadershjärtat talar ur Tschandalas djup.

Några gatuarbetare komma. Bland dem är en jättegestalt med låg panna och flottig mun. Han resonerar med sina kamrater om ett snusk, som inte med ord skulle kunna beskrivas – vad man kan äta och dricka, när man på allvar vänder sig mot naturen, vilka raffinerade kompositioner man med någon uppfinningsförmåga kan åstadkomma, vilken sagolik bragd han nyligen utfört på detta område endast med tillhjälp av peppar och salt och mot en kontant ersättning av en hel riksdaler, betalad av åskådare, som beundrat Calibans verk. –

Av snusk och skam och hemliga laster ur okända djup är livsaften blandad, som rinner genom oändligt många trasproletärers hjärtan. Den saften är det enda deras själar har att dricka och nära sig av. De äro därefter. De tillhöra egentligen inte proletärernas klass, inte heller förbrytarnas, de stå lägre, trasproletärerna, de bilda det djupaste lagret i samhället.

Man har nog bjudit dem även annan andlig dryck och näring. De äro ju konfirmerade en gång i tur och ordning, innan det värsta arbetet fick begynna. Ur vackert förgyllda bägare fingo de en klunk av Kristi blod och sedan var det inte mer. En djupsinnig, dunkel symbol, sedan fingo de gå. Det var för dem ett galet skämt, och de kommo inte igen. Man läskar inte sin törstande ande med symboler, när man i sitt eget inre har en ständigt flödande källa, visserligen oftast bara dyngvatten, men vem vet det, och det är i alla fall något som man begriper. Andarna bli därefter, träffa de inte kamrater, som kunna dra dem uppåt, så sjunka de ner i djupet.

Många hundra års tryck har format ut typerna. Man har pressat kraften ur människornas muskler, den har man alltid behövt, resten har man kastat som skulor för svinen. Och där äro de nu.

En del, ja! Men det finns andra. Grått i grått är deras enda färg i alla olika nyanser, bergets färg, urberget, ur vilket varje individ synes lösbruten och utformad med några hammarslag i största hast. Berget har inte överallt varit likadant. Somliga block vittna om rötan därnere på djupet, i andra är malmen gömd i slagget. Somliga människor likna mest den hårda, fasta graniten, andra äro lösa som kes. Det finns själar, som äro liksom täckta av bergrost, och andra, som långsamt vittra ner och flagas av. Det är inte blod, som fyller somliga hjärtan, utan blodröd kax, smulor, som borren brutit ur berget, blandade med ruttnande[19] grundvatten till en seg gröt – det ser ut som blod, men det är kallt som is, ger ingen eld åt arbetande bröst, sprider förvittring genom hela själen, genom alla sinnen. Men här finns också människor, som äro liksom formade ut ur den rena, blanka malmen, själar av härdat stål eller kallhamrat järn.

Vid spårvagnens hållplats samlas arbetare i täta klungor, väntande på vagnarna, som komma med fart, fyllas på ett ögonblick och rulla vidare åt alla håll, tyngda av mörka, svarta kroppar. Farten bland människorna börjar ökas, oron ökas, klockan blir mer och mer, en rödbrun rök från fabrikernas skorstenar breder ut sig över den rena rymden, som blodröda slöjor glider den fram förbi solen och sprides för vinden ut över hamnen. En och annan skramlande kärra skakar fram över gatorna. Men ännu äro husen stängda och hemmens fönster mörka och tomma.

Ett arbetaretåg drar fram i susande fart. Vagnen vaggar trögt åt sidorna som i sakta sjögång, medan den glider snabbt över skenorna; det ligger ett brus i luften av medveten, behärskad kraft. Gatan viker undan och rullar upp sitt trista perspektiv på allt längre och längre avstånd. Husen tyckas vagga, där de fara i en blink förbi, men de ordna åter in sig i sina gamla, raka led långt bakom tåget, tills de hastigt försvinna i kurvan.

Vagnen är fullsatt och luften är kvav därinne, tryckande, frän av orena kroppars och arbetskläders dunster. De flesta av karlarna läsa sina tidningar. Några unga pojkar fröjda sig gemensamt åt könsorganens många smeknamn, och detta outtömliga glädjeämne uppfyller helt och hållet deras tillvaro. Andra ägna sig åt politiken. Under halvhöga samtal drar man konsekvenserna av den slukade tidningsvisdomen. Snabba domar fällas över alla och allting. Men[20] andra tiga, vänta sida vid sida under förgrämd tystnad på dagens fortsättning.

Tre män sitta tillsammans i ett hörn, lutade mot varandra i ett tyst, allvarligt samtal. De äro bergsprängare, klädda så lika, att man kommer att tänka på uniform – tjocka, grova kavajer, tjocka, grova arbetsvästar, tjocka, grova stövlar. Stora, breda kroppar. Hattarnas brätten hänga ner över ögonen. Samma färg, grått i grått, med bleka toner i blått, rödviolett, ärggrönt. Alla tre äro rena allmogetyper, män från jorden, som inte kan föda dem, män med bondeblod och ärliga bönders hjärtan. Kunde man öppna dem och se in i deras innersta, skulle man i den mest gömda, skyddade hjärtevrån hos alla tre finna precis samma lilla hemliga längtan: jord! Egen jord mellan egen hage och egen skog. Egna åkrar med grön vårsäd, egna gärden, där havren går i ax. Egen stuga, egna kreatur. Egna redskap, eget ägande arbete!

Men det är en hemlighet, som de aldrig yppa.

För resten se de ut som stora, gamla barn. Det är barnaögon i de slitna, rynkiga ansiktena, ljusa, klara ögon, allvarliga, öppna, ärliga blickar. Men bekymrade just nu. Ty de ha svåra saker att tala om.

Den ene av dem är en verklig jätte, skinande solröd i hyn, med runda, en smula enfaldiga ögon under pannluggen, som är kortklippt och rödgul till färgen. Det är Sotare-Olle. Han deltar inte i samtalet utan låter kamraterna avgöra svårigheterna.

Bredvid honom sitter Dalman. Han ser ut att vara bokstavligen hamrad ut i kallt järn, tills han fått sin rätta form. Det är något slutet, fast och hårt i hela hans väsen, brutalt kanske, men utan råhet. Vilja finns där, en levande vilja av järn är vad han mest liknar, en vilja, som mycket riktigt bryter berg och är uppfostrad av berget. Han är[21] som en stålborr, som bit för bit äter sig in i graniten, hans armar och händer äro levande släggor, hans ord komma långsamt, men säkert som dynamitskott. Brutalt vräker han undan varje invändning och skaffar sig plats för sina egna meningar. Grå som järnet är huden över senor och muskler, grå som järnet är blicken ur ögonen, en blick, som håller fast vad han vill hålla fast, som kan gnistra av hån, isa av likgiltighet, men också lysa av den borne arbetarens kärlek till arbetet och lidelse för sina händers verk. Liksom konungen är född till konung, krigaren till krigare, tänkaren till tänkare, konstnären till konstnär, så är denne arbetare av Guds nåde född just till arbetare, född ur folkets kärna och märg till kloka tankars och starka händers gärning i det tunga. Arbetet är hans stolthet, hans glädje, hans livs ära och mening; hans minne är som ett klart ordnat, väl uppställt register över alla arbeten han varit med om och slutfört från den stund han som ung torparepojke började tjäna dräng till dess han kom till staden och prövade många yrken innan han stannade bland bergsprängarna – varenda plats, där han lagt ner sina krafter finns inpräglad i hans hjärna, vartenda släggans slag mot borren och vartenda dånande skott i de berg han krossat har liksom ristats in i hans medvetande och givit honom en fond av erfarenhet i arbete, som sträcker sig över hela hans liv.

Den tredje, som sitter mitt emot Sotare-Olle och Dalman, är en äldre man. Hans ser i första ögonkastet ut att vara nästan lika bred över bogen som han är lång. Ett par tjocka, gulbleka mustascher välla ner över hans sorgbundna mun. I de stora ögonen, som blicka fram under hattens brätte, ligger ett obegripligt, bottenlöst tungsinne, utan spår av ljus eller glädje, allt är svårmod, tungt, tungt svårmod. Men också en gammal mans stolthet. Ingen vet orsaken till det slutna allvaret i hans väsen. Till ingen har[22] han sagt det. Han är, i olikhet med de båda andra, ogift och ensam. Han heter Mellin.

Nu får han ett papper av Dalman, ett stort papper, viket i fyra delar, ett arbetskontrakt. Innan han tar emot det, fiskar han upp sina glasögon, sätter dem långsamt på sig och börjar läsa, men spårvagnen kränger till av farten i kurvorna och läsningen går långsamt. Dessa män ha inte sin största dygd i sådana flotta kunskaper som läsning och skrivning. Deras liv är inriktat på annat.

Nu är saken den, att de här tre äro med i ett kooperativt bergsprängarelag, kallat K. B., vilket är en förkortning både av lagets namn och av basens namn, K. B. Dalman. De ha gjort upp med en äldre herre, en doktor Henningsson, om sprängning och grundläggning i tomten numro sex, kvarteret Vargen vid Utkantsgatan. Men arbetet går inte bra för dem. Antingen nu ritningarna varit oklara eller de inte förstått att till alla konsekvenser tolka de vita strecken på blåpapperet – det går inte bra för dem. De måste lägga ner betydligt mycket mer arbete än de i sitt kostnadsförslag beräknat. Det hela tycks sluta med direkt förlust för hela K. B. Nu har Dalman resonerat om saken med Henningsson, men denne har stramt hänvisat till kontraktet. Alldeles för stramt tyckte Dalman, och då lämnade Sotare-Olle i kamratskapets namn sin tribut åt överläggningen förmedels ett rysligt ord, som luktade svavel. Nå, hur står det i kontraktet? frågade Mellin. Han fick det av Dalman.

Om igen läste han halvhögt som gammalt folk brukar:

– Smärre ändringar från närliggande ritningar, icke överstigande kronor etthundra, skola av entreprenören utföras utan särskild ersättning.

Det var nu inte egentligen där skon klämde. Läs vidare! Längre fram, mot slutet!

– Just de, ja! sade Sotare-Olle utan att egentligen veta varför. Och Mellin läste:

– Skulle mot förmodan i dessa ritningar med närliggande arbetsbeskrivning någonting vara uteglömt, som fordras för att arbetet skall bli i fullgott och förstklassigt skick, tillkommer det entreprenören att utan särskild ersättning fullborda detsamma.

Det föll ingen av männen in, att inte det arbete, som doktor Henningsson nu fordrade av dem, var nödvändigt för att resultatet skulle bli fullgott. Men vi har räknat för lågt! – Annars skulle vi inte ha fått’et!

Ingen av dem trodde heller, att det kunde vara bergets fel. De hade sett på det, de hade känt på det med sina spett och hört på klangen – man kan ju bedra sig, förstås, och stenmassan såg nog annorlunda ut på djupet den här gången än de väntat. Men man kunde inte göra mer än de gjort. Ingen ingenjör skulle på förhand ha kunnat sagt dem något om bergets beskaffenhet där nere bättre än de själva med sin erfarenhet. Och de hade just inte väntat granit, fast nog var det sämre än de trott. Men vi såg inte opp på ritningarna! – De kan också vara ritningarnas fel, di va inte tydliga nog.

Och åter kom Dalman tillbaka till det farliga, betydelsefulla: De ä ja som skjuter!

Ja, det är sant. Den möjligheten står alltid öppen. Större skott, hårdare arbete, större flak av berget bort för varje laddning. Men sådant måste göras med försiktighet, så att det inte förstör arbetet i stället för att hjälpa fram det. Mellin värjde sig mot detta. – Du kanske hellre vill förlora, va? sade Dalman. Näej du, de ä ja som skjuter!

Plötsligt gastade en rå och borstig brännvinsstämma genom vagnen: Ni stenmokare går å sprättar å sprättar å[24] sprättar – nä, ta en ordentli ståndare å va som karlar, de ä tage, de!

Pojkarna, som ännu voro med sina själar mitt inne i könslivets snaskigaste upplevelser, flinade så att saliven rann ur deras uppfläkta gap. Men Dalman skrattade bortåt fyllgubben, vek ihop kontraktet och stoppade det i fickan igen. Mellin tog bort sina glasögon och sade:

– Henningsson ä ju en rejäl karl annars. Men han står på sitt, förstås.

– Han gör de, sade Dalman.

– Men annars ä han bra att ha å göra me.

– Han ä de.

– Var å en håller ju på sitt, å de vi ska ha, de har ju aldri mankerat en minut.

– Han ä bra på sitt sätt, sade Dalman. Och Sotare-Olle svor en ryslig ed på, att doktor Henningsson va en rejäl herre.

– Men här har han orätt. Eller också ljuger ritningarna, fortfor Dalman. Och återigen svor Olle på, att Henningsson hade orätt och att alla ritningar ljög, för di brukade allti ljuga.

– Men de ä ja som skjuter, avgjorde Dalman.

– De ä de, Dalman, sade Olle, de ä de! De vet du att de ä, Dalman!

Mellin teg. Saken var avgjord.

Spårvagnen stannade vid ändpunkten. Endast ett tiotal människor voro med ända fram. Pojkarna hade nyss hoppat av. De tre bergsprängarna gingo Utkantsgatan framåt. I fonden syntes mellan söndersprängda berg några svarta trädtoppar långt borta mot den klarblå vårhimlen. Efter dem ropade fyllgubbens borstiga röst: Ni går å sprättar å sprättar, nä, ta en ståndare å va som karlar. –

Utkantsgatan ligger söder om staden. Går man därifrån tillbaka ungefär en halv mil gator åt alla väderstreck, kommer man till den trakt, där Arbetaregatan ligger. Det är ett svart och smutsigt helvete, konstruerat med passare och linjal och uppbyggt med höga, lodräta stenväggar, som dölja tusentals små hålor och rum, liknande celler för strafffångar. I dem bo de arbetande om nätterna. Om dagarna finns där bara käringar och ungar.

Ur en av Arbetaregatans mörka portar kommer en trettio års karl, en bergsprängare. Huset är högt, fem våningar sotig sten, fullprickat med smutsiga fönster. Ur porten skriker en gäll kvinnoröst efter karlen, en rå stämma som av en skrattsjuk skata. Hon kallar honom vid namn. Han heter Lasse. Han står tyst och stilla med ögonen mot gatan, och när den där skränande rösten slutat, muttrar han ett svar, inte till henne precis, utan mer en uppmuntran till sig själv. Sedan går han igen. Trött. Slö. Tom i hjärnan.

En ung kvinna kommer som ett skott ut ur porten, springer efter Lasse, kränger på sig något slankigt, som liknar en kappa, medan hon springer. De ska till sitt arbete, var och en för sig, de ha samma väg ett stycke framåt.

Hon heter Adelina och är hans kvinna. De bo tillsammans. Vad som förenar dem är inte giftermål, men något liknande, fast mycket enklare. Adelina arbetar på en syfabrik. Hon är liten, mager och bittert elak. Lös i hullet, lös i benen, lös i själen, lös och liksom uppblött överallt, glåmig och osövd efter en natt med Lasse, men ännu lika liderlig, lika jagad av en omättlig könshunger.

Gatan är nu i det närmaste tom. Karlarna äro bortspolade av arbetareströmmen, och de andra hålla sig inne, om de äro vakna. Morgonsolen linjerar upp en vass rand av guldljus högst uppe på den ena husväggen, allt därunder[26] ligger i skum skugga. Adelina huttrar och fryser efter nattens mödor och viker upp kappkragen kring den nakna, solkiga halsen. Hon ser sig omkring, hennes ögon äro rödkantade och grymma. Som en nyvaken katta ser hon ut, färdig att hugga klorna i vem som helst. Men det finns ingen inom räckhåll för henne. Hon slickar sig kring munnen, snål om kaffesmaken, som ännu sitter kvar i hela ansiktet, söt och varm. Men ingen ser hon att klösa, jo Lasse, som klampar slött bredvid henne, men han har redan fått sitt och är för resten ännu ganska riskabel så här dags på dagen.

Barnet, som hon har med honom, en pojke på fyra år, är ensam kvar hemma. Hon tänker på hans stora, vita ansikte, hans allvarliga ögon och hans evigt förskrämda tystnad. Han är rädd för ensamheten, gossen. Det vet hon. Och det är som om tanken på barnets rädsla skulle trösta henne nu, där hon frusen och elak traskar till sin fabrik.

I hörnet vid den stora gatan skiljas de båda älskande utan ett ord, knappt nog med en nick. Lasse går ensam vidare.

Den här karlens själ är den enklaste möjliga. En enda cell. Svartaktig, fylld med surnat hat. Han är rätt snyggt klädd. Han är van att vara ute bland folk, van att tala. Han har rest över hela landet som läsarepredikant den tiden han var religiös. En sådan tid ha ju alla människor haft, fastän den hos de flesta tar slut med konfimationen. Hos Lasse räckte den längre, och så blev han predikant. Han förkunnade hatets religion och sysslade mest med alla bibelns förbannelser. Allt det andra var för honom endast fadda, kraftlösa barnsagor. När han i sin tid tolkade ordet var det som om den gode Guden börjat svära. Svordomarna och förbannelserna[27] gällde alla höga och rika, som hade mer än Lasse, alla som över huvud taget ägde någonting alls, så länge han själv ägde intet. Hans religion gick i korthet ut på, att gamle Jehovah skulle göra ett personligt ingrepp i naturens gång för att skaffa Lasse pengar och stor lycksalighet. Med tiden övergick han till socialismen, som i hans ögon var en mera praktisk form av samma religion. Han halkade igenom alla socialistiska föreställningar och begrepp i ett enda glidande, tills han plumsade ner längst ut till vänster och befanns vara glödhet anarkist, hans fanatism vara fortfarande lika stor och på det hela taget av samma slag som medan han var predikant, han nämnde aldrig Guds namn vidare, det var hela skillnaden, men han svor och förbannade lika tappert. Handlingens propaganda, det var Lasses religion i full mognad, tills han fick veta, att man egentligen borde skjuta någon. Då drog han sig diskret tillbaka. Liksom så många andra religiösa människor var han fylld av respekt för ordet. Han dyrkade symboler. Men att göra någonting, det tillhörde inte hans fack. Han gled tillbaka till socialismen igen, som för honom var endast en orgie av ord utan gärningar. Han drev omkring på åsikternas formlösa hav som ett blötdjur, utan ryggrad. Bland mycket annat gott upptäckte han även syndikalismen och älskade numera att tala om sabotage. Hans enkla, hatiska själ producerade utan uppehåll ett ständigt framsipprande missnöje, gallblandat och giftigt.

Lasse såg, att morgonen var grann av sol, men det sved i hans ögon. Han tyckte bättre om de kalla skuggorna, där han inte blev bländad av ljuset. Han lunkade framåt, trött och ensam i mängden av trötta, tigande proletärer. Sömnen jäste ännu i hans kropp, han knorrade för varje rörelse och fann allting omöjligt, ohjälpligt. Genom hela ryggen surrade och malde en dov trötthet, underlivet var utsuget[28] tomt och benen slankiga – ty om natten hade han herravälde över sin kvinna. Hon tog skadan igen om dagen.

Lasse tände en cigarrett för att mjuka upp sin igentorkade mun, men röken kändes besk på fastande mage, den fastnade i halsen och luktade bara gräs. Trycket över skuldrorna pressade honom neråt med hängande armar, ögonen orkade han knappt lyfta från gatstenarna, ögonlocken liksom gnisslade av sömngruset. Han försökte tänka på någonting, men allt var så ohjälpligt dumt så här tidigt på morgonen, det kunde endast uttryckas med en svordom, och den halade han då fram ur sitt fullaste hjärta. Sedan spottade han efter hälarna på en liten mager flickstackare, som halvsprang framför honom, det lättade ju alltid litet. Han sköt upp hatten, strök undan sin flottiga pannlugg och märkte, att flickan framför honom hade snygga axlar och en liten trevlig rumpa.

Då kom han i blinken ihåg en sak från i går kväll, som hade retat honom obeskrivligt, vid minnet halade han fram en ny svordom. Det var på ungdomsklubbens möte. En kamrat från landsorten var där och hade erbjudit sig att deklamera. Det gjorde han också, och han kunde utantill både känsliga bitar och kraftiga bitar om kamp och sådant. Det kändes riktigt uppiggande. Så hade den nye kamraten bett, att lamporna skulle släckas, så att rummet blev alldeles mörkt, han ville ha det riktigt ordentligt mörkt för flickornas skull, för han tänkte deklamera Frödings dikt om en morgondröm, hela morgondrömmen, även de bitarna, som det hycklande borgardömet hade åtalat och velat konfiskera. Ja, Lasse visste ju, att morgondrömmen var en skarp bit, en riktigt fysisk bit, så att han hade makat sig närmare sin flicka och redan på förhand börjat njuta av mörkrets fröjder, men då kom Pelle Vesterberg och förstörde alltihop. Han ville inte veta av något mörker, sade[29] han, kunde inte kamraten läsa en sådan vacker dikt i ljuset, så var det bäst att låta bli.

Och efter det hade ingen velat släcka lamporna, till och med flickorna hade protesterat. Den där oppkäftiga byggnadssnickaren begrep inte, att det måste vara den rätta stämningen, när man läser sådana saker. Det vart heller ingen läsning av, deklamatören sade tvärt nej, när han inte fick som han ville och var van.

Nej, Lasse förstod inte den nya ungdomen i klubben, tjugu års pojkar och flickor utan förstånd. Di ä ju värre än läsare, å di ska låssas vara radikala, köss mej!

Han svor och spottade och traskade vidare. Han och Adelina hade beslutat sig för att inte vara med i klubben längre. Så fick dom där ungdomarna se hur dom skulle kunna klara sej sedan. –

Det var oro i luften omkring honom. De många tusen människornas tunga marsch genom staden hade lämnat värme efter sig. Morgonrymdens isiga stelhet hade alldeles smält undan. Jäsande, bittra tankar hade släpats kring alla gator och lämnat efter sig en dunst av feber. Vilda ord hade strötts ut i luften och lämnat efter sig något av det råa blodets hetsighet. Morgonen var färdig, dagen började breda sin klarhet över den lilla vrå av världen, där arbetsfolket myllrade över alla stenvägar som ivriga, svarta myror på väg till dagens verk. Samma vimlande hast på alla gator som i stacken bland vaknande arbetsmyror. Samma mening: arbete, mat, mera ungar, mera proletärer.

Men Lasse tänkte inte på de arbetande, han tänkte på drönarna och ville bli som en av dem. Det stod två sådana herrar utanför ett femkafé. De hade nyss kommit ut därifrån och offrade nu ur sitt innersta åt rännstenens gudom. Var och en har ju sin gud, och dessa unga gentlemän voro säkra i ritualen. Ett och annat kvalfullt stönande[30] letade sig fram mellan flin och tjut och manlig vilddjursglädje, det där vrålandet, som hos rusiga tränger upp ur spökvärlden under allt medvetande, banar sig väg genom förtorkade svalg och gap, medan hjärnan ligger sanslös som en gråsten i sprit bakom svullna ögon – det där skränet, som brukar locka fram polisen alldeles som genom ett trolleri.

Lasse, bergsprängaren, var mycket intresserad av dessa båda herrar, men det kom ingen polis, och det tyckte han var orättvist. Den ene var klädd i storm och pincenez och sidenfodrad vårrock, den andre var barhuvad, hade lackerade skor och en avbruten stump av en smal käpp i handen. Bägges ansikten liknade ofärgat, smutsigt läskpapper, och bägge voro höljda av fläckar och pladaskor av all möjlig orenhet. Plötsligt sjönk herrn i stormen ihop mot väggen, slut, knäckt av ruset. Den barhuvade ansträngde sig att fixera honom, fann sedan tidpunkten lämplig att reglera något mellanhavande, varför hans knytnäve smaskade ner någonstans i ansiktet mitt emellan pincenezen och gapet. Och gapet formade sig till ett slött flin – ett vänligt småleende – ett vackert barnaleende under smuts och blod, ty nu sov han, herrn med stormen, satt och sov på trottoaren, lycklig och alldeles borta från världen.

Då gick den barhuvade bort på vinglande ben.

Lasse suckade djupt, bitterheten nästan kvävde honom. Det var överklassen, det! Något annat förstod han ju inte. Sådana voro de allihop. Det var det enda han hade klart för sig. Och han frös av samma gamla längtan – att få lika mycket pengar som de där, att kunna leva så där, fylla sig med samma njutningar. Ty dessa njutningar hade ju överklassen stulit från Lasse. Han hade samma gudomliga rätt att leva och vara som en av dem, och den rätten berövade man honom!

Lasse vände om och gick till kaféet, som hade varit öppet sedan klockan fem på morgonen. I förbifarten gav han den sovande herrn med stormen en förkrossande spark i plånbokssidan. Sedan försvann han in på ölsyltan.

Arbetareströmmen hade redan böljat undan genom staden. Endast spridda, försenade enstaka eller små grupper halvsprungo här och där. Mest unga flickor på väg till fabrikerna. En bagarevagn hasade sig med tjutande bromsar utför en backe. Några blänkande fönster öppnades i en och annan våning för att släppa ut nattkvalmet och få in den kalla, rena morgonluften.

– Nå, Pelle, hur har de gått i da, då?

Där stannar Pelle. Det är den unge byggnadssnickaren, som liknade en romare av vespasianernas ätt. På långt håll, förstås! Vid närmare beskådande försvinner ju all yttre likhet, och man ser, att han är en arbetare som alla andra.

Pelle svarar:

– Som vanligt.

Det är Kvisslan han talar med, en kamrat i facket. En liten seg smålänning, fullprickad med finnar och kvisslor i ansiktet. Han liknar en kortvuxen, vresig, knuten enbuske och luktar på långt håll av kåda och karbolineum.

– Hur går det för er då? säger Pelle.

– De ä konkurs nu, bygget har stoppat.

– Ja naturligtvis. Det var ju klart. Har ni fått ut era pengar?

– Inte!

– Nej visst. Dem tänker han skrapa av sig i konkursen.

De båda kamraterna fortsatte neråt gatan, tysta i egna tankar. Pelle förde ett otäckt liv nu för tiden. Arbetslös[32] och utan möjlighet att få något i sitt fack, måste han mest gå och slå dank. Ibland fick han litet slarvarbete och småplock hos små egna byggare utanför stan. Egentligen var han inte byggnadssnickare utan modellsnickare och var som sådan känd på de flesta verkstäder. Men han fick inte arbeta nu längre. Efter storstrejken var han märkt, stod på arbetsgivarnas svarta lista och skulle kväsas. För en tid sedan hade han fått börja på samma bygge, där Kvisslan arbetade. Efter tre dar fick han gå sin väg igen. Det hade ryckt i en tråd från Arbetsgivareförbundets kontor och Pelle hade ramlat. Denna morgon hade han som vanligt sökt arbete på olika ställen och överallt fått samma vanliga svar: ni passar inte här.

Arbetsgivareförbundet var mycket noga med, att folk skulle få en lämplig inblick i Pelles karaktär. Man gav naturligtvis aldrig någon order om att Pelle skulle avskedas av sin tillfälliga arbetsgivare. Man lämnade bara en upplysning i förtroende, och resultatet blev alltid att Pelle fick gå. –

Med Kvisslan var det en annan affär. Han hade arbetat på ett stort bygge vid Utkantsgatan, tomten numro tretton i kvarteret Räven, hos byggmästare Karl Överstehn, som hade bygget på entreprenad åt Byggnadsaktiebolaget J. Överstehn & C: o. Den ledande själen i detta bolag var byggmästarens bror, en frireligiös för detta skräddare Jonas Överstehn. För resten var bolaget ett så kallat familjebolag, aktieägarna voro alla medlemmar av familjen Överstehn. Just nu hade direktör Jonas funnit tiden lämplig att göra konkurs. Arbetet på bygget hade avstannat, och arbetarna förlorat sista veckans hela avlöning och innestående överskott för utförda ackord till åtskilliga tusen kronor.

Då hade de uppvaktat firman och fått träffa bolagets[33] representant. Det var brödernas far, gamle Efraim Överstehn, en åldrig lymmel med en hel massa billig konjak under sin vita väst och för resten en smula slö, blöt i hjärnan. Han hade tagit mycket vänligt emot arbetarna, men det enda svar han kunde ge, det var, att arbetarna skulle bevaka sina fordringar i konkursen. Det kunde han säga så tydligt att alla förstodo honom, därför att det hade han lärt sig utantill. –

Pelle och Kvisslan drevo utför gatan med de arbetslöses trötta steg och trötta tankar.

– Vill du ta hand om den här affären åt oss, Pelle?

– Den klarar ni lika bra själva.

– De gör vi. Men du kan sätta opp skrivelser å sånt där, som kan behövas.

– Här behövs ingenting annat än blockad. Över hela linjen! Vartenda bygge, där Överstehn bara sätter sin fot, ska blockeras, tills han blir tvingad att betala.

Man kan inte bevaka sådana fordringar i en konkurs. Den direkta arbetslönen kan man nog få ut, men inte överskott på ackordslönen. Av den får man ingenting med förrän vid utdelningen, och det kan bli några hundra kronor att dela, där man skulle haft lika många tusen.

– Men skaffa mej fullmakt, så ska jag i alla fall kräva direktörn en gång till. På lämpligt sätt.

En rad unga flickor kommo på andra trottoaren. Klackarna smällde, hattarna vaggade ivrigt, när pojkarna gingo förbi, handväskor svängdes till hälsning. Ytterst i raden gick en lång, smärt tös med granna ögon, en smula kalla bara. Det var Anna Dalman, sin fars barn, samma[34] gråa hy och samma viljefasta drag kring munnen. Hon gick förbi med den minsta möjliga lilla nick åt pojkarna och skyndade vidare. Pelle såg knappast åt henne, de voro fästfolk, han och Anna, men gjorde sannerligen inte något väsen av den saken. Älskog är ju för resten en historia för sig, som man inte kan ha tid att syssla med när som helst.

– Såg du inte Anna? frågade Kvisslan.

– Jo. Men eftersom hon har bråttom och jag inte har något roligt att tala om, så –

Nå! skaffa mig fullmakt, så ska vi se på Överstehns affärer ett tag!

Dagen har kommit, den är som alla andra dagar. Klockan är halv sju. Ett tåg blåser långt borta bakom gator och hus. En och annan klocka slår en darrande klang genom rymden under vita, vårliga skyar. Kyrktornen sträcka sig ur stenmassorna upp mot ljuset.

Vid Utkantsgatan ligger några halvfärdiga byggen. Arbetet har nyss börjat. Yxhugg dåna, hammarslag skalla mellan våta, nakna väggar. Hantlangarna plocka sina tegelbördor fulla, brukssmäckor knoga under ok med dinglande ämbar. Uppför vägen kryper en rad av nya, vita plankor, som hissas av snickarna från fönster till fönster, tills de halas in i översta våningen.

Längre bort är gatan slut, förlorad bland de smutsiga bergknallarna. Några pålar med fastspikade fluktskivor stå nerkilade i berget på långa avstånd från varandra. De visa, var gatan skall fram. Där ligger nu i skrevorna endast allt möjligt avskräde och avfall efter människorna, tidningspapper, rostiga konservburkar, äggskal, trasiga tunnband, gamla klädespaltor, som smultit ihop till hårdnad lump.

Stängerna med fluktskivor föra allt vidare ut i ödemarken, och plötsligt öppnar sig gatan igen, mitt i berget.[35] Den ser nu ut endast som en bred, rak väg efter sprängskotten, fullströdd med stenblock, översållad med glittrande stenskärvor och genomplöjd av dypölar och smutskanaler.

Här öppnar sig en tvärväg, som en gång ska bli en tvärgata. I hörnet står ett väldigt huskomplex med ännu våta tegelmurar, det är ett bygge, som nyss kommit under tak. Allt är tyst där, allt är stilla och dött. Inga yxhugg dåna, inga hammarslag skalla, inga tegelbärare synas där och inga smäckor, intet arbete, ingenting av liv. Det är ett sjukt hus och en sjuk affär; bygget är övergivet tills vidare, lämnat att ensamt dö och falla sönder mitt i ödemarken, bland skrovliga berg och stenar. Men det ser bara så ut, ännu är inte den här affären slut, ännu kommer det att omsättas mycket pengar i huset n:o 13, kvarteret Räven. Ägaren, byggnadsaktiebolaget J. Överstehn & C: o, har nyligen gjort konkurs, men direktör Jonas har redan ett nytt, välskapat litet bolag färdigt att fortsätta i gamla kända spår.

Längre bort slutar gatan lika plötsligt mitt i en tvärbrant bergvägg. Några svarta människofigurer krypa upp och ner där borta på bergväggen – det är gatans arbetare, dvärgarna, som krossa urtidsjättarna och smula sönder dem till grus.

Längst bort står en svart skogssilhuett, och där under sträcker sig en mörk, blank tystnadens sjö med giftigt vatten. Över skogskanten dyka de vita molnen upp och segla fram för morgonvind högt över den ödsliga utkantens ödemark, högt över stadens ännu värre ödemark av sammangyttrade stenmassor, svarta skorstenar och blänkande tornspiror. Över allt grått och smutsigt strömmar det gyllene solljuset ner från himmelen, men marken är förbannad och ofruktsam. Här och där ett litet smutsigt grässtrå, här och där en risig buske med bleka, späda knoppar och skott, det är allt.

Snett emot kvarteret Räven ligger kvarteret Vargen, på andra sidan om den blivande tvärgatan. Hela kvarteret är ännu endast en enda hög och skrovlig bergklack. På ena sidan av klacken, åt gatan till, är en urgrävning, ett tvärsnitt genom stenen. Nedanför ligga stora, lössprängda block. En lyftkran sträcker sina armar och kedjor efter mera sten. Ur djupet av klyftorna mellan blocken tränger upp ett tunt, silverklingande ljud, tick, tick – som ett urverk med sakta men aldrig tystnande gång, tick, tick –. Det är stål, som slår emot stål, det är släggan, som driver borren in i bergets sida, i såret, där den röda dynamitdegen ska tryckas in, allfördärvaren, kulturvägarnas banbrytare i obygden. Tick, tick – stålet sjunger i slägga och borr, medan berget tiger med den besegrades bittra tystnad, då dvärgarna äta sig in med skonslösa händer och tänder, allt djupare in i jättens kropp av sten.

Här är tomten numro sex i kvarteret Vargen. Där nere i bergbotten står Dalman och släggar, Mellin håller borren och vänder den för varje silverklingande slag runt i borrhålet. Med osviklig säkerhet drabbar släggan, borren vändes och kryper en hårsmån djupare in. Mellin sitter på ett stenblock och stirrar rätt framför sig med oändligt tungsinta ögon i skuggan under hattens brätte. Dalman står bredvid, och hans armar svängas som av en maskin, medan ögonen stirra på slagytan och liksom hålla fast borren i medvetandet med ett grepp av järn.

Men vid kranen står Lasse. Han har kommit nu, långt senare än alla andra, med dov olust och gnisslande jämmer inom sig för att just han ska vara tvingad att arbeta så här tungt.

I en lång, smal kista, liknande en ho, ett stycke därifrån, ligga en massa borrar, stålspett av olika längder. Den är redan öppnad. I verktygskuren, ett litet träskjul bredvid,[37] stå släggor och korpar och andra grejor insatta. Dörren är redan öppnad. Lasse står orörlig och stirrar på verktygen. Ur stendjupet hör han Dalmans slägga sjunga, men längst inne i Lasses själ har samlat sig ett nytt flöde av hatfull olust, och det tynger honom, han kan inte röra en lem, han bara stirrar på kistan med alla borrar och på kuren med alla släggor och korpar, där finns dynamit också, och den tanken kittlar honom som en hemlig njutning – den mjuka dynamiten! vad allt skulle man inte kunna åstadkomma med den! om man tog den dit in till staden och använde den med förstånd!

Han tycker, att han gitter inte röra ett finger för att ta i de andra hårda kalla sakerna, man måste ju isas till döds av detta tunga stål, som pressar en ner i vanmakt mot stenmarken, binder en fast i fattigdom och hindrar en att leva. I sin vilda bitterhet känner han tårar i ögonen, han vet, att han måste i alla fall därhän, måste in i helvetet, måste svinga släggan, borra, borra, borra ända in i bergets hjärta, se kaxen välla fram under borren, stensmulor och grundvatten ältat samman till en gröt, röd av den röda stenen, grön av kesen, svart eller grå av ruttenhet ur djupen, endast sällan ren och vit ur den hårda, härliga graniten.

Nej, man orkar inte, man måste sätta sig ett ögonblick först. Hur skulle man kunna slå och borra med uttröttade armar, med hela kroppen vanmäktig och hela medvetandet fyllt av brinnande förbannelser?

Plötsligt hör Lasse, att det har blivit mol tyst. Då far han upp och ser sig omkring. Där borta ser han Dalmans ansikte titta fram, gråblekt som kallt järn och Dalman hånler med gnistrande isgrått hån i sina ögon. Dalman vänder sig bort från Lasses åsyn – Dalman skakar på huvudet – Dalman rycker på axlarna – Dalman försvinner[38]. Och åter börjar den silverklingande stålsången tona från hans plats i berget.

Då kränger Lasse av sig kavajen, knäpper till skinnvästen och böjer sig nästan jämrande för att leta bland borrarna. Han får liksom en känsla av svindel inför arbetets äckel och plåga, hans rygg värker och han svär tyst mellan sammanbitna tänder. Stålet isar i hans fingrar, han ryser till, när han tar sina borrar och går. Runt omkring ha arbetets tunga melodier spelat upp. Dagen har obevekligen börjat, ingenting nytt har inträffat, allting är det enahanda gamla vanliga.

Nej, bättre blir det inte, det blir bara värre och värre, och denna dag blir svårare än många andra.

II.

Ur hesa strupar bröto orden fram, långsamt och högtidligt som en psalm. Melodien var den enklaste möjliga, det gällde bara att få en svingande takt till stötarna. För varje betonat ord slängdes den tunga bjälken ner mot plankan, som trycktes allt djupare fast i marken.

Man sprängde en grav i gatan för rör och ledningar. Gravens sidor stöttades med plankor, som undan för undan flyttades fram allt efter som man borrade och grävde. En ny bit hade vunnits från ödemarken, vunnits åt staden, och plankorna slogos ner igen för att hindra väggarna att rasa och ge åter åt ödemarken det stycke som vunnits. Sången gick tung som en psalm:

Det kallas att slå en talja, och talja betyder helt enkelt tjugo, det tjugonde slaget. Efter detta vilar man ett ögonblick och börjar sedan på nytt igen:

Silverklangen i berget hördes runt omkring. Ett tjogtal släggor voro i gång mellan stenblock och skrovliga hällar. Deras ivriga tickande takt smälte samman med all den övriga arbetets sång, som fyllde hela den vårliga rymden här ute. Det var inte bara Dalmans slägga, som tonade i tomten n:o sex. Ett stycke ifrån honom satt Lasse på ett stenblock, som skulle sprättas sönder. Han höll borren, medan Blekingen släggade. Blekingen var en lång mager karl med ögon så ljusa och klara som vattendroppar i det rödbrända ansiktet. Hans hopbitna mun försvann i halvlång, vitgul skäggstubb. Det fanns säkert inte en gnista fett i hela hans seniga lekamen. Till sin uppsyn liknade han mest en bild av seghet och klok försiktighet.

Som en solröd och skinande jätte satt Sotare-Olle ensam för sig själv och småsjöng. Han borrade med järnet mellan knäna, flisorna yrde omkring honom, ty han hade nyss börjat sitt borrhål. Det sang i stålet och skalv i hela blocket för varje slag han slog. Allt emellanåt lade han ifrån sig släggan och strök med aviga handen svetten bort ur pannan. Tog fatt igen, blinkade mot släggan, sjöng för sig själv och skrek ibland ett mustigt karlaord till de andra pojkarna.

Några unga karlar hävde undan den söndersprängda stenen. Kranen knarrade och drog, kedjorna slingrades rasslande om väldiga flak, som lämpades på kärror och kördes bort. Bland karlarna vid kranen voro två gubbar, Loppan och Stamp-Anders. Loppan liten och förskrämd, gumman död, barnen i Amerika, själv alldeles ensam här i livet. Han tillhör en nykterhetsförening för att på något sätt kunna komma ifrån sin övergivenhet; där är han mest bland barnen i nykterhetsskolan, men ungarna äro rädda för gråhåringen med det förtorkade, hoprynkade ansiktet, ur vilket två ögon blinka fram, förpinade och hjälplösa. Ensam[41] i livet är gamla Loppan, ryggen är krokig och söndervärkt, de människor, han tyr sig till, göra skoj av honom så långt de våga och alltid, när han inte ser dem. Gubben är gammal och skinnet är skört, men ännu har han armar och nävar, som lämpa sig för arbete.

Den andre gubben vid kranen, Stamp-Anders, kan egentligen ingenting annat göra än att ha tillsyn över åkarna, så att de inte fuska bort några öre för laget. Stor, fet och försupen, röd som koppar i ansiktet, inte alldeles blank koppar, nej, utan tämligen ärgig och rostig. Anhöriga har han visst aldrig haft, allt han förtjänar super han upp och ligger om nätterna i något lider eller under någon buske. Han stinker som ett as och har knappast förmåga att tala. Då och då bubblar någonting upp liksom ur magen på honom, men det blir aldrig ord, det blir bara förfärliga svordomar, vilda, fantastiska utgjutelser under flera minuter, som alltid avslutas med ett kraftigt framhostat: höppjoho si! Det är i det närmaste hans hela ordförråd. Det gör detsamma vad man säger till gubben, svaret blir alltid ett buller ur avgrunden. Ibland menar han vänligt och väl, men oftast ha förbannelserna en fullkomligt ärlig och uppriktig mening.

Ett stenblock baxas fram med långa järnspett. Här är sången:

Det kallas för att sjunga upp. Den äldste i laget häver ur sig ett kommandorop, de andra svara med vad som helst, hur som helst och på vilken melodi som helst. Det är en obeskriflig, vild symfoni av svordomar, skällsord, blixtsnabbt framkastade order och för övrigt vad som helst, lika gärna katekesbitar som oanständiga uttryck, satta på[42] melodier, som skapas i ögonblicket, improviseras för ögonblickets behov, inspireras av arbetet och dess ständigt skiftande fordringar. Sjunga måste man, det vore omöjligt att annars kunna förena alla krafter i den sekund de behövas på en given punkt. I huvudsak följer man gamla, bestämda traditioner, men varierar dem i det oändliga.

I allt det starka, bullrande liv, som nu härskar i ödemarken, står bygget snett emot, Överstehns bygge, som en förlamad, förtvinande sjukling. Ställningarna luta sig emot murarna, de nakna fönsterhålorna gapa av svart mörker. Murbruket torkar och spricker till grus i lavar och baljor. Några arbetslösa karlar stå därutanför och vänta. De tro, att de kanske ska kunna träffa byggarn här. De vilja ha ut sina pengar.

I tomten n:o sex har Dalman slutat slägga. Han har annat att tänka på. Det stora skottet ska laddas. Han går upp på bergklackens översta höjd med ett par ämbar fyllda med dynamitpaket. I berget är ett litet runt hål, stort som en femöring i omkrets ungefär och väl tjugu fot djupt – en kraftig ståndare ska skjutas, och Dalmans mening är att med ett tag slunga dän så mycket som egentligen borde tas i flera skott. Han reser upp den smala, svajande laddstaken och sänker den ner, prövar, stöter i borrhålet och försöker känna i sina händer hurudant berget är därnere. Är det hårt och fast, en enda stadig massa? Då är det ingen risk, då åker det ner utan vidare bråk och[43] krångel. Men är det trasigt, sönderfrätt av vatten därnere, är det bomt, lösa block, staplade på varandra, är det krossat och malet till småsten kanske? Dalman kniper ihop ögonen och tänker på, vad som skulle kunna hända – den splittrade bergmassan virvlande omkring överallt med ödeläggelse och fördärv. Han ser sig begrundande om, ser över skogen och vattnet där nere, över ödemarkens gråa ödslighet, men han ser utan att se, han räknar tyst för sig själv.

Laddstaken trevar omkring i hålet. Sjutton fot djupt har man borrat, resten har man skjutit upp, putsat och skjutit, putsat och skjutit igen, ett tjogtal gånger, tills man fått hålet vidgat där nere till en gryta. Det har gått åt en massa dynamit bara till grytan. Men nu rymmer den ju åtskilligt också, och Dalman tänker packa den full med ammunition.

Lyckas inte det här, så finns det ingen råd, då måste de förlora. I verktygskuren ligger blåkopian av ritningen, de där vita strecken ha medfört åtskilligt, som inte syntes från första början. Och bredvid ritningen därborta i kuren ligger tillståndsbeviset för sprängningen. Där står klart och tydligt tryckt, hur mycket dynamit man får lägga i – dumheter! Hur ska någon människa kunna veta vad det här berget tål och inte tål? Har di sett, om där finns några sprickor eller vridningar, som vänder bort skottet? – Ingenstans står det tryckt eller skrivet var pengarna ska tas, som de nu måste förlora. Det kan inte dom tekniska herrarna tala om. Dalman biter ihop tänderna, och hans ögon glittra isgråa med gröna, lekande gnistor – det är inte så helvetes lönande, det här arbetet, man har just inte råd att betala för att man går här dagen i ända och tömmer ut varenda droppe styrka ur kroppen. Det är inte det, nej! Nej. Och jag skjuter väl så de räcker, tänker jag. –

Det har kommit ett rykte hit i dag, löpande kamrater emellan. Doktor Henningsson ämnade sälja tomten, han var trött, hans hustru hade blivit död, han ämnade bosätta sig på landet. Den som skulle köpa tomten av honom, det var Jonas Överstehn, svindlaren från bygget snett emot, som stod och väntade att konkursen skulle bli slut. – Värre å värre blir de, tänkte Dalman. De spörs väl, om vi får nåra kroner över, när de här blir slut.

Nu kommer Mellin upp på höjden. Hans kortvuxna, grova kropp rör sig så stillsamt fram över berget. Ingen säger något. Mellin tar laddstaken och prövar några tag, skakar på huvudet. Lägger händerna på ryggen och ser på Dalman:

– De håller inte.

Dalman lägger huvudet på sned och kisar på kamraten. Det gnistrar vasst i hans ögon. Så skrattar han till ett kort hånskratt, och hans gråa hy blir bara blekare under stendammet.

– Håller! Ja, de –!

Blekingen står därnere och släggar. Han ser med oro upp på de båda karlarna, som avteckna sig på höjden som gråa skuggbilder mot den ljusa, vida himlen. Nu lägger Blekingen släggan i Lasses händer och går upp till de båda andra. Lång, mager och gänglig kliver han mellan stenblocken och kommer fram till Mellin. Dalmans ögon gnistra emot honom, bräddfulla av hån:

– Nå? Va? Nåå?

Blekingen tiger. Hans ögon äro som klaraste vatten, men han böjer undan för Dalmans blick. Han ser på Mellin. Och Mellin vänder sig bort. Sjön ligger där nere,[45] tystnadens svarta sjö. Ditåt ser Mellin, Blekingen ställer sig också och tittar däråt, som om den kunde ge något svar.

Och Dalman skrattar till igen. Samma korta, gäckande hånskratt. Han lägger sina järnhårda nävar på laddstaken och skakar den, när han säger:

– – Såna stollar! Va ä de å bråka om? Vem sir de? Här? Ja tänker vi tar ett ordentligt skott. Så de räcker. De ä alltihop, de.

Blekingen lättar på hatten och kliar sig i skallen, bekymrad och orolig. Sedan går han sin väg. Mellin sätter sig ner bredvid borrhålet, öppnar ett dynamitpaket, makar fram ett ämbar fin sand och börjar laddningen. Dalman tar några tomma ämbar och går efter mer dynamit.

Ett rött skimmer av kvällsol ligger över hela Utkanten. Kärrorna vältra med dunder och dån över gruset, kranen knarrar, kettingarna slamra och knarpa, när stenen hivas hem – släggorna picka och ticka runt om i bergen, allt arbete åker i väg med iver och brådska mot kvällen. Klockan är över fem.

Då skallar ett hest rop: Si-i-i opp!

Ur alla hål och skrevor komma människor fram, berget överges för en stund av sina gnagare, som långsamt maka sig undan.

Överst på bergklacken i tomten n:o sex ligger en jättehög av grova timmerstockar, sammanlänkade med kättingar och överhöljda med trasor, mattor och säckar. Allt lyser rött i kvällsolen. Dalman står bredvid fördämningen och vinkar åt alla att gå bort. Skottet är laddat.

Åter höjer Dalman sin hesa stämma: Si-i-i-i opp! – Ropet skallar över backar och hällar. En åkare sätter sin[46] häst i rörelse. Den tunga kärran gnisslar och rullar långsamt bort med sin stenbörda. Gatan är tom.

Där gå de båda gubbarna, Loppan och Stamp-Anders. Loppan stirrar rätt fram, medan han går och går för att hinna undan. Han är inte rädd för skottet, sådant känner han för väl till, men han är rädd för kamraternas skällning, om han sölar och hindrar dem. Stamp-Anders rullar sina svordomar runt, runt i munnen – höpp! joho si!

På vägen mot staden står Mellin med en röd flagga. Långt, långt bort åt ett annat håll står Blekingen med sin röda flagga. Och ända in i ödemarken står Sotare-Olle med sin stoppsignal för att hålla människor på avstånd.

Nu är Dalman ensam på berget. Han har en lång stubintråd i handen. En precis lika lång stubintråd är fäst i dynamiten nere i borrhålet. Han skall tända bägge två på en gång, och när säkerhetstråden i handen är utbrunnen, vet han, att skottet går. Varom inte, är det något fel. Ensam och avlägsen skallar hans stämma: e-e-e-ell i berge!

På skilda håll, långt ifrån varandra, vänta Mellin och Blekingen och Sotare-Olle på skottet.

Nu tänder Dalman bägge trådarna och ger sig i sakta mak i väg därifrån. Ännu har han god tid. Men på vägen får han tag i Lasse. – Gå dän! ryter Dalman. Det är ännu ingen fara. Men Lasses slapphet, när han hasar sig undan några steg till – Dalman blir som galen, hela hans kropp ömmar av nervernas hårda spänning, det låter som ett jämmerrop, när han skriker:

– Dän med dig, satans drummel! Dän med dig!

Stubintråden i hans hand brinner och brinner, en liten fladdrande låga äter sig allt längre fram. Han tar Lasse med vänster hand i nackskinnet och nästan lyfter honom, medan han halvspringer några steg fram: i väg med dig![47] Så kastar han honom ifrån sig så långt han kan. Nu kommer skottet.

Nej. Allt är tyst. Dalman skälver till i vansinnig oro. Men ännu behöver det inte vara någon fara. Stubintråden är utbrunnen i hans hand, men det kan skilja till och med på ett par minuter. Det blir att vänta. Och se till. Kanske är det inte något fel ändå. Fast säkerhetstråden har brunnit slut.

Det kryper en svordom sakta fram ur Dalmans mun. En dödens tystnad ligger över hela Utkanten.

Lasse kommer fram igen, skrattar till med ett elakt flin: jo, du skjuter du, Dalman!

Det måste vara något på tok, något fel på stubintråden, skottet var nog riktigt laddat. Dalman går framåt fördämningen igen. Lasse följer efter och skäller som en liten hund. Det är någon som skriker åt dem på långt håll, Dalman tänker just sparka i väg Lasse, när någonting otroligt tar tag i honom framifrån och håller honom fast, håller dem båda fast och pressar ner dem – marken lyfter sig under dem – berget framför dem reser sig högt i vädret, hela berget. Det rämnar uppifrån och ner, viker sig, vänder insidan utåt, lyftes ännu högre i höjden, medan det delar av sig i skilda stycken, som komma seglande emot dem.

En tjock rök far upp som ett moln, sänker sig ner, kväljande och stinkande, breder ut sig överallt och sveper in hela platsen i en ogenomtränglig dimma. Dundret skakar luften, det ringer i öronen, ekot rullar upp ur jordens djup, det hörs ett mullrande dån av block, som tumla över varandra, ett rassel av stenar – sedan är allt tyst igen, så tyst som förut. Ingenting syns. Allt är böljande vit rök.

Då hörs ett jämmer, ett tjut, ett skri ur röken. I samma ögonblick står Mellin där, han skymtar som ett spöke i dimman. Blekingen är där, Sotare-Olle kommer och andra komma, stegen trampa över gruset, stövlar dåna och gnissla med klackjärn över stenarna.

Lasse ligger där och vältrar sig fram och tillbaka, fram och tillbaka. Han tjuter och gnäller som en hund. Vänstra armen är fast, ligger inklämd under ett väldigt stenflak. Karlarna ramla i väg på oviga ben, komma farande tillbaka med spett – en – två – tre – fem – femton karlar med järnspett, som slungas in under Lasses stenflak. Och av gammal vana är det någon i hopen som sjunger upp, det är ett dödens allvar över den samlande sången, som sakta viskas fram.

Det är Mellin, som är försångare, rösten klingar klar och iskall, medan hans ögon stirra efter den punkt, som bäst kan angripas:

Nu är Lasse fri, men han tiger. Han är avsvimmad. Karlarna böja sig fram för att se honom, hela vänstra armen är som en blodig köttmassa.

– Han har fått sitt, säger en.

– Jo, han har de, men de kunde gått värre. Ni skjuter skarpt här, kan märkas.

Mellin går längre in i grunden och ropar: Dalman! – Ingen svarar.

På ett annat håll går Blekingen och ropar: Dalman! – Ingen svarar.

Nu kommer flera andra. Ä Dalman borta? – Va? K. B.? – Dalman! – Dalman!!

– Tyst! Han svarar!

Alla tiga. Ingenting hörs.

– Dalman!

– De ä hört! svarar Dalmans röst långt borta. Dalmans röst – och ändå en helt annan människas röst. Det lät som en liten gosse. Mellin och Blekingen skifta en hastig blick – alla gå efter rösten.

Där sitter Dalman. Tigande. Vit som ett lik överallt där ansiktet syns för blod. Men han är söndersprängd i huvudet. Där högra ögat fanns förut, hänga nu endast några tjocka slamsor. Han tiger. Det vänstra ögat stirrar kallt och klart rätt fram.

– Herre Gud!

Några karlar tvärstanna. Mellin går fram till honom.

– Ge mej vatten! Det är Dalman, som talar. Lugnt och stilla.

Vattnet kommer om en stund.

– Om ja bara hade en trasa. Att binda om skallen!

Dalman är egentligen den ende, som är vid riktig sans just nu. De andra bara stirra. Det är något overkligt, omöjligt, otroligt. En karl med söndersprängt huvud begär en trasa att binda om skallen.

Blekingen hämtar sig:

– Ta i här några stycken! säger han sakta och försiktigt. De vilja lyfta upp den skjutne, men därav blir ingenting.

– Va ä de? frågar Dalman skarpt.

– Vi ska hjälpa hem dej.

– Hem? Va i helvete ska ja hemma å göra?

– Du ä –

– Nå? Än sen då? Skaffa mej en trasa har ja sagt! Några karlar gå. Andra följa efter. De stå inte ut med detta. De tro, att mannen är vansinnig. Medan de gå, mumla de vilda svordomar för sig själva. Synen av det sönderskjutna huvudet, som fortsatte att leva och tänka lika klart, har framkallat ett underligt, spökaktigt raseri i deras innersta. De skulle inte kunna förklara någonting om orsaken till detta raseri, men det är som ett vilt djur skulle resa sig i medvetandets mörker vid anblicken av kamratens blod. De tugga på sina svordomar och känna en isig kyla över axlarna – i nacken – i hårrötterna. Fötterna skälva under dem.

Men det är så, att Dalman skulle aldrig kunna förmå sig själv att lämna arbetsplatsen så här. Inte så länge han kan tänka och tala och röra sig. Till slut kommer Sotare-Olle med något vitt, det ser ut som en skjorta. Och Sotare-Olle skulle nog kunna tala om, att det verkligen är en skjorta, som han nu river sönder. Trasorna doppas i vattnet, sköljas av, vridas ur och bindas om såret.

– Ta i här nu! säger Blekingen igen, men mycket tyst.

– Han blir slut strax. Vi måste försöka få hem’en!

Ett halvt dussin karlar luta sig ner över Dalman utan att säga ett ord.

Men den gamle arbetaren reser sig upp ur berget igen. Reser sig själv med egen kraft. Hård som sten, sönderskjuten, men lika stark ännu, fastän ansiktet är vitare än de blodfläckiga trasorna han har om huvudet. Han biter ifrån sig:

– Ge djävulen i mej, ni!

Men ansiktet stelnar, hyn blir grönblek, handen far upp till ögat och han tar sig om huvudet. Han viskar något – han är lilla barnet igen, en bondgosse, som gjort sig illa, han får sin hembygds dialekt i munnen utan att han tänker på det, ett helt annat sjungande tonfall än det vanliga.

– Nä, nä! En har ju rakt gått å förlora sej!

Plötsligt bryter han ut i en ny svordom, läpparna dras isär, och tänderna grina under mustascherna – men han står kvar på sina ben. Han är som en rasande varg, ser ut att vilja bitas. Slänger bort blodet, som runnit ner över fingrarna, föser brutalt bort de närmaste kamraterna och går fram till arbetsplatsen igen. Hastigt, i ilska, i blindo. De andra se efter honom. Ingen kan få fram ett ord. Så småningom maka de sig efter. Dalman lever ju? Han är redan i full fart med att röja undan efter skottet.

Om en stund är arbetet i gång igen. Var och en på sitt håll. Släggorna picka och ticka i takt på sista versen före kvällen. Kranen gnisslar och knarrar. Mellin och Dalman och Blekingen se över skottets verkan. Nära nog halva bergklacken har rasat ner i väldiga klumpar, med brottytor, som gnistra i solen efter att ha legat gömda i millioner år. Men vad som skulle vinnas är ändå inte vunnet. Den återstående bergklacken är rämnad, sönderbrusten, men hänger ändå ihop. Här blir etter värre att skjuta, svårare att beräkna, vilken riktning skotten ska få. Men något är dock undanstökat. Förlusten behöver kanske inte bli så stor nu. Ett par tag till så här, så klarar vi oss, säger Dalman, sedan avsyningen slutat.

Lasse är borta. Han blev buren till närmaste telefonplats, en droska hämtades dit, i den lades Lasse och kördes till sjukhuset. Två kamrater följde honom. En främling klev upp och satte sig i droskan, just som den stack i väg.[52] Han presenterade sig som tidningsman. En sluskig halvherre, notisjägare på jakt. Han pumpade dem på alla detaljer, sög ur dem allt som kunde vara av intresse, det här var ju ett ganska lyckligt fynd, värt flera, flera kronor.

Lasse vaknade till sans och svimmade om vartannat, grät och tjöt, när han var vaken, hickade och tuggade fradga, när han lurade av. En sista glimt av skadefröjd sköt fram i hans ögon, när han sade:

– Nu ska Överstehn köpa sexan också. Få se va di kan förtjäna nu – för allt va di har stått i å jobbat i berge!

Notisjägaren spetsade öronen – vad var det?

– Ingenting alls. De ä bara sånt som han säjer.

– Yrar han?

– Han gör väl de.

De båda arbetskarlarna sneglade skyggt på herremannen, som vräkte sig ibland dem. En våt cigarrstump rykte i mungipan på honom, och han betraktade den förolyckade med grymma, nyfikna ögon.

III.

Det är sommar och Arbetaregatan blommar. Husen få knoppar av flott, som i hettan slå ut till breda smutsfläckar. Gatan mognar i sol och ångar av kvalm och hetta. I alla portar, över alla trottoarer kräla barnungar. I alla rännstenar, mitt på gatan springa och rulla och krypa barnungar, klädda, halvklädda eller betänkligt nära den ursprungliga nakenheten. Omkring dem står en gloria av intorkad smuts och rykande damm.

Tidigt på morgonen är det ju inte på det viset, förstås. Då är gatan nästan tom. Magasinet har nyss öppnats. Några käringar stå därutanför med flaskor och kassar. Solen häller ner över dem ett gnistrande, överdådigt ljus, några vindfläktar glida fram, ännu svala av den flyende sommarnatten.

När käringarna gått, kommer en ung flicka ut ur sjuttiofyrans port. Hon har stått gömd där och väntat att vägen skulle bli fri. Hon är rädd för människorna. Hon är nämligen ett litet barn, som nyss, för några månader sedan, har blivit mor. Gossen, som hon trodde på, har längesen försvunnit. Han var flottist. Hans lilla jungfrubrud skälles nu för gardisthora, det nyfödda barnet är en gardistunge. Hon är rädd för alla människor, den här lilla tösen.

I arbetarehemmet över gården i sjuttiofyran, trångt och smutsigt, lever hon som instängd i ett tukthus. Föräldrarna äro över henne natt och dag med slag, sparkar och skällsord. Fadern är smed, en sotig vilde med hela ansiktet fullt av skägg, med otroligt långa armar och förfärliga nävar. Tidigt i morse väckte han henne på ett sådant sätt, att hennes linne ännu är vått och hennes kropp ännu stinker. Gardistungen skrek i natt, och därför var smeden arg, och man kan ju inte slåss jämt, allra helst när flickan blivit van vid misshandeln. Smeden hatar och förbannar gardister, flottister, militärer och sådant, dagtjuvar, mördaregesäller, avskum! Men själv har han ingenting emot att mörda, bara det kan ske i smyg och gärna en smula långsamt. Det är också märkvärdigt vad en sådan där liten svag och ynklig flickunge kan vara frestande – det är rakt omöjligt att gå förbi henne utan att ge henne en spark eller ett knytnävslag, inte på lek, inte, nej ett ordentligt slag, så att det sjunger till mellan revbenen på henne – och så ett slag i nacken för ordningens skull, så att hon far på huvudet i väggen. Och det bästa av allt – man är ju i sin goda rätt! Flickan har obestridligen syndat. Varför kan hon inte gå i sjön, som andra, hederliga flickor få göra, när de burit sig så där illa åt? Varför går du inte i sjön, jänta? Tänker du inte gå i sjön i dag heller, gardisthora? Det blev ju alltid en mindre hemma. Men var så god och tag ungen med dig också! –

Lilla jungfrumor! Hon är så ljust, ljust gul i sitt rufsiga hår, ja, det är ju nästan rött, förstås. Hon är så genomskinlig som vax i hyn, de hopplösa sjukas hy, hon är så trött i sina tunga ögon, så blodigt röd i sina läppar. Hon lockar och frestar alla människor till det som ont är, ingen kan gå förbi henne utan att säga ett grymt ord eller nypa henne i själen ett litet tag för ro skull, det är det roligaste[55] gatan har haft nu på en tid. Och så är man ju i sin goda rätt. Det är i moralens namn, det är det allra bästa; det är sannerligen inte alltid man kan komma åt att vara moralisk, åtminstone brukar det annars aldrig vara så här roligt. Och därför är hon så rädd, flickan, därför gömmer hon sig i porten bara hon ser en människa i vägen, när hon ska gå till magasinet efter mjölken.

Nu är gatan tom. Nu törs hon gå. Hon ser sig runt omkring – nu springer hon, springer, springer. Men i sjuttiofyrans port står en jäntslyna och skriker efter henne:

– Hilda! Hilda! Ska du gå till magasine?

Lilla Hilda tvärstannar. Hon känner den där rösten, den hesa skatans röst. Det är Adelina, Lasses kvinna, som också bor i sjuttiofyran.

Adelina firar i dag från arbetet. Hon vill ha mjölk och några franska bröd, och det ska Hilda ta hem åt henne, eftersom hon ju ändå ska till magasinet. Adelina har inte kommit åt att leka med Hilda ännu riktigt, sedan det blev ett barn. Men nu sträcker hon på sig som en katta på språng, med klorna färdiga att klösa. Nu ska hon ha en rolig stund, när Hilda kommer tillbaka. Gardisthoran! – Adelina känner sig oändligt hederlig. Hennes karl är åtminstone inte flottist.

Hilda kommer; med mjölkhinkarna tyngande i bägge händerna och med brödpåsarna inklämda mellan armarna.

– De va längesen jag såg Hilda nu? börjar Adelina leken.

– Ja-a! säger Hilda och lyser upp. Adelina låter så vänlig i rösten! Så smeksam!

– De ä flera månar, tror ja? säger Adelina.

– Ja, de ä nog de.

– Å Hilda som har fått ett barn under tiden? Me[56] en flottist, säjer dom! Å han har gett sej i väg, förstås. Joo, så ä de, när man inte håller sej på sin kant!

Hilda kan inte följa med riktigt, och därför står hon ännu och småler sitt blyga, en smula virriga leende.

– Vart de inte tvillingar? Ja tyckte ja hörde de ner på verkstan. För alla människor talar ju om Hilda nu och hennes flottistunge. Så går de, när man inte ä på sin kant, vassågo!

Adelina strålar av moral och glädje. Den glåmiga blekheten i hennes ansikte får till och med en smula färg av sinnesrörelsen, de rödkantade grisögonen blinka av pervers förtjusning. Håret hänger i testar över öronen och ner i nacken. De giftiga orden dregla fram ur hennes slappa mun. Hon står med händerna i kors över sin platta mage, precis som en ordentlig arbetarehustru, och hon känner sig nästan riktigt vigd vid Lasse.

Hilda fryser av rädsla. Det finnes ingen blygsel, ingen skam i hennes ögon, bara en ohygglig förskräckelse. Men ett litet förtvivlat småleende av vänlighet hänger ännu kvar över hennes läppar.

Adelina njuter av moralens triumf.

– Si, somlia flickor har så dåli karaktär så. Å därför blir dom såna där dålia flickor. De måste väl finnas såna me, kan ja tro, å väl ä ju de, för hur tusingen skulle de annars gå för oss andra? Som håller oss på kanten å ä hederliga flickor, vassågo!

Men Hilda går sin väg. Bara går helt enkelt. Adelina gallskriker efter henne:

– Gardisthora!

Det ekar i hela porten, det ekar av skatans gemena skratt genom hela den smutsiga, halvmörka gården, det skriker i Hildas öron, när hon går uppför stentrappan, som blir allt mörkare och trängre, ju högre hon går. När hon kommit ända upp, sätter hon sig på översta trappsteget och gråter, innan hon törs gå in. Du får sitta där och gråta tills du hårdnar, flicka! Det är ingenting annat att göra åt den saken. Det är verkligen ingen, som tänker lägga två strå i kors för en sådan som du.

Men dörren ryckes upp, och Hildas mor kommer utrusande, tukthuset öppnas igen för henne.

– Sitt inte där och tjut! De vore bättre du makade dej åv ner i sjön me bå dej å din otäcka unge!

Hon ser det i en blink – ett stinkande kök, på golvet ligger ett månadsgammalt, halvnaket barn, ett litet blåblekt knyte, Hildas barn, utan vård i smuts och elände. Hon går lydigt dit in, och dörren smälles igen med en skräll. Moderns förfärliga röst klippes tvärt av mitt i en slamrande svordom. Dagen har börjat igen. Som alla andra dagar börja i denna lilla trista värld.

Arbetaregatan liknar en jättestor rännsten, där vattnet torkat fast av sommarhettan och lämnat all smutsen kvar på väggarna. Husen breda ut sig i ett oändligt perspektiv, som förtonar långt borta i solrök och guldglänsande dammskyar. Det ena huset är precis lika dant som det andra från grunden ända upp, fyra eller fem våningar. En och annan husägare har kanske velat visa, att han förstår sig på konst och arkitektur och har därför försett sin kasern med några trasgranna ornament, fantastiska människobilder, stela, otäcka blommor eller djur, allt löst påmålat utanpå rappningen. Men de flesta husen dölja ingenting av sitt armod, de visa öppet fram all sin smuts, allt sitt skrikande elände; två ändlösa rader av fattigdom och hjälplöshet.[58] En väldig rännsten liknar det hela, en kloakledning med förpestad luft, helvetet kan inte tänkas vara värre. Luften är genompyrd av en äcklig, sötaktig lukt – sött som jäsande sirap, sött som ruttnande halm, sött som härsket stekflott från alla tusentals hemmen längs gatan.

Där fattas inte ens en kyrka. Det är ju ingen riktig kyrka, förstås, utan bara ett vanligt stenhus med fönster ända upp till takranden. Det står inklämt mellan alla de andra och är lika svartflammigt av sot och brunrött av regn och rost som alla de andra. Men i bottenvåningen finns en mörk dörrsmyg med glasrutor några trappsteg upp, den liknar en vanlig magasinsdörr, fullstänkt med gatsmuts efter vinterns regnväder. Där över står målat med svarta, halvt utsuddade eller bortsmutsade bokstäver: PREDIKOLOKAL. Det är en liten filial för själavården, anlagd här av statskyrkan, eftersom människorna här äro många och bottenlöst fattiga och bo långt från de stora, verkliga templen. I våningen ovanför predikosalen bor väl antagligen lokalvaktmästaren, ty genom fönstret rakt över dörren, sticker ut en stång, på vilken är fästad en halmkärve. Havren är dyr och kyrkan fattig, därför har man här använt en redan uttröskad halmkärve. Den sattes dit i julas och har fått sitta kvar sedan dess. Det är en vacker plägsed, den visar, hur man tänker till och med på himmelens fåglar. Det är en djupsinnig symbol, en tilltalande framställning i bild av Mästarens ord: Kommen till mig I alla, som arbeten och ären betungade, jag skall vederkvicka eder! – Havren är dyr och kyrkan är fattig, men den tomma halmkärven visar dock, att man tänkt även på himmelens fåglar, och den jordiska födan blir till slut så oändligt betydelselös för alla levande.

Litet längre bort ligger ett ölkafé. Det huset ser ut att jäsa över alla bräddar av flott och slapp välmåga. Det[59] ligger i hörnet, just där Arbetaregatan skäres av en större gata. Här glida spårvagnarna förbi med surrande sus och äro borta igen. Här strömma människohoparna fram, blickarna vändas likgiltigt neråt tvärgatan, som sträcker ut sin illaluktande fattigdom i solhettan. När man sett den, skyndar man gärna bort därifrån.

På Arbetaregatan finnas egentligen inga människor om dagarna. Jo, käringar förstås, och ungar. Sådant växer här som svamp i våta skogen. Då och då sticker en arbetarehustru ut huvudet genom ett öppet fönster i något hus och skriker något ilsket åt ungarna därnere, men det är mest av gammal vana, liksom för att visa, att det finns folk innanför husväggarna också; ingen av ungarna fäster avseende vid de där kända ljuden.

Ett stycke från hörnet av den stora gatan står Adelina och pratar med gumman Dalman, ett gammalt stadigt fruntimmer från landet, som med tiden blivit riktigt som en stadsmänniska. Båda äro barhuvade och för resten så tunt klädda som möjligt i värmen. Dalmans bo vid en annan arbetaregata ett litet stycke härifrån.

De ha kommit rätt mycket tillsammans på sista tiden, Adelina och gumman Dalman. Ända sedan olyckan hände, då Lasse förlorade sin arm. Han är inte bra ännu och blir heller aldrig bra, påstår han. Aldrig kan han arbeta mer, och aldrig vill han arbeta mer, därtill älskar han alltför mycket sin lilla välkomna olycka. Den har befriat honom och fört honom ur träldomen över till överklassens värld, där man aldrig arbetar. Han får allting till skänks nu, människornas medömkan håller honom uppe, kamraterna hjälpa honom så gott de kunna, ur sjukkassan har han snart sugit ut så mycket han hade att få. Han har alltid predikat emot understödsföreningar inom fackföreningsrörelsen, de endast bundo arbetarna fast vid den nuvarande borgerliga[60] samhällsordningen och förhindrade revolutionen. Nu är han emellertid en mycket ivrig understödstagare. Han kan inte se något skäl, varför denna härliga tid skulle ta slut. Han vill inte vara någonting annat än en parasit, och han har blivit det på ett alldeles hederligt sätt. Nu vill han ingenting mer. Hans vilja räckte förut nätt och jämnt till det minsta möjliga arbete, nu är den alldeles slut, slapp som en trasig resår. Han sitter på ölkaféet varje dag från tidiga morgonen till sena kvällen.

Dalman är numera enögd, men det går ju lika bra att arbeta ändå.

Gumman Dalman är ett rejält fruntimmer. Mannens brutala viljestyrka har hos henne efter ett långt samliv åstadkommit en solid myndighet. Hon har respekt med sig och väjer inte för någon annan än för mannen. För honom går hon numera skyggt undan, sedan kärlekslivet tagit slut för alltid. Hon vet vad han duger till, och hon vet, vad man ska akta sig för hos honom.

Stor och tung och tämligen fet är gumman. Munnen är oftast hopbiten, så att hakan skjuter fram. Hennes ögon knipa tag som ett par tänger, när det är något hon riktigt vill se. Det är därför Adelina helst böjer undan, när de talas vid. Adelina har verkligen inte något intresse av gumman Dalman, är närmast rädd för henne, hon känner med sig, att man alltid måste vara annorlunda än vanligt, när hon är med, man måste vara rejäl, man blir gärna litet mjukare i mun, det är besvärligt för Adelina. Gumman Dalman har hjälpt henne och Lasse mycket den här tiden, men det är så, att Lasse intresserar inte heller Adelina nu mera, fast det törs hon inte visa fru Dalman.

Inte kan det vara något nöje för en sådan kvinna som Adelina att bli omfamnad av en karl, som bara har en arm.[61] När hon tänker på en karl, är det hans famntag hon tänker på, hur han kan göra det, något vidare begrepp om saken har hon inte. Men gumman Dalman har så mycket annat att tala om jämt. Det är en massa bråk om karlarnas arbete. Bygget i tomten tretton är i full gång igen. Jonas Överstehn gjorde ett nytt bolag av sin familj, det kallas nu för Aktiebolaget Byggnadsindustri, och det bolaget har köpt bygget på exekutiv auktion. Inte ett öre ha de gamla arbetarna fått av sina innestående löner. Fackföreningarna ha blockerat bygget, men vad hjälper det, där är alldeles fullt med strejkbrytare redan, det är ju alldeles som att stjäla pengarna från de andra. –

Adelina begriper inte alls sådant där, men hon måste ju tala och svara ändå och vara vänlig. Hon står hela tiden och tänker på Alfred, en kamrat på fabriken, han har lockigt hår, Adelina känner inte många gossar med lockigt hår, och så är han stor och kraftig och ser ut att kunna –

Överstehns nya bolag har köpt in doktor Henningssons tomt också, doktorn fick en liten lantegendom i stället påstås det, och Överstehn förtjänade minst trettiotusen kronor på den affären bara med några penndrag, och arbetarna måste förlora i stället på sitt arbete. Men mot Dalman och de andra var Överstehn rysligt vänlig, han övertog arbetskontraktet, så att K. B. fortsätter med sprängningen där, han har till och med lovat skadeersättning för allt extra arbete, så att ingen kan ju klaga på bytet precis. Men Överstehn är en räv, han lovar guld och gröna skogar, vad gör det honom, han skojar ju i alla fall ifrån sig allting, till och med arbetslönerna. –

Adelina står och fryser riktigt i hettan, gång på gång silar vällusten genom alla ådror och nerver i hennes kropp

– Alfred, Alfred! Men hon blir stel som en pinne, när gumman Dalman i ivern lägger sin hand på hennes arm, Pelle Vesterberg, Annas gosse, som hon går i sällskap med, han är ombud nu för Överstehns gamla arbetare, fast det gick ju inte alls för honom att få några pengar av Överstehn, och Pelle hade varit grov och kallat direktören för du och allting, och nu ville Pelle, att tomten sex ska blockeras också, men de vill inte Dalman, för Dalman säger, att man ska inte blockera och lägga ner arbetet i onödan. –

Adelina måste tala och svara och vara vänlig, det är förfärligt svårt – o Alfred, om du visste! Hon begriper inte alls sådana där saker, hela bråket i Utkanten angår ju inte henne för resten.

Äntligen går gumman Dalman – hon vaggar i väg på ömma fötter – hon kommer runt hörnet. Adelina ser efter henne oändligt allvarsamt. Men tungan kryper sakta fram mellan läpparna på henne, en liten röd tungspets, den åker hastigt in igen. Inte vågade hon klösa gumman heller. – Hon svänger på klacken och går hemåt – Alfred! Hon ska ge sig i väg från Lasse nu och flytta ihop med Alfred i stället, hon vill ge sig i väg när som helst, i dag, genast. Hon känner på sig, att hon behöver vara tillsammans med en kraftig karl, en karl, som kan omfamna henne med båda armarna, med hela sin kropp mot hennes kropp, oh, Alfred, Alfred! –

Gamla fröken Fager traskar neråt gatan till magasinet. Det påstås, att hon egentligen ska heta Ulrika Eleonora Fagerhielm, men det är ingen som vet mer än hon, och hon tiger. Hon är inte riktigt klok, fröken Fager, och därför är hon allas värnlösa byte, den som bara gitter jaga henne. För många år sedan kom hon hit, utfattig och[63] fnoskig, och representerar sedan dess överklassen vid Arbetaregatan. Förut hade hon bott i någon småstad, där hennes far hade varit apotekare, sägs det. Alla, som hade något med henne att göra, äro längesedan döda eller borta. Hon ensam är kvar. Hur hon bär sig åt för att leva, vet man inte riktigt säkert. När man talar till henne, blir hon vild av förskräckelse, stampar i marken som en skrämd tacka, snurrar runt på samma fläck och gnäller ideligen med en liten bräkande frökenröst: Ja – ja – äh! Ja – ja – äh! –

Adelina är inne hos sig nu, så att fröken Fager får vara i fred för henne. Men andra faror lura i hennes väg. Alla gatans ungar bruka kasta gatsmuts på henne. Det är det roligaste som finns för dem att se hur hon då springer för livet med sina små fjantiga hopp och skutt, snubblande åt alla håll i sin övergivna ångest för proletärbarnens otäcka vapen. Hon tillhör inte längre de skyddade i samhället, hon är fågelfri, utlämnad åt barbarerna, och de leka med henne sina egna, hårda lekar, barnen hämnas utan att veta det på sitt blods fiende.

Hon brukar gå ärenden åt en familj av yrkestiggare, som bor vid denna gata. Familjefadern är en hemkommen svensk-amerikan, förmodligen en förolyckad medicinare, hans livs stora passion är att fantisera om sjukdomar och läkemedel. Han bor ihop med en duktig arbetarekvinna, som han emellertid numera lärt att tigga i stället för att arbeta. Själv är han obotligt sjuk, och det är på denna sjukdom han lever. Han har för resten ett tämligen skarpt huvud, helst när han är lagom full, och han behärskar tiggaremarknaden med suverän överlägsenhet. Till alla stadens förmögnare personer enligt taxeringskalendern skriver han i tur och ordning. Breven bäras omkring av hustrun och fröken Fager och äro verkliga mästerverk av[64] tiggarekonst, noga utformade i enlighet med mottagarens sinnelag. I nio fall av tio vinner han spelet och kasserar in pengarna. Då får hustrun vad hon behöver för att livnära sig, fröken Fager får mycket porter och en liten slant, själv lever han som en herreman, en lagom berusad gammal medicinare, på alla stadens sämre kaféer, där han av alla bekanta kallas Döddoktorn. Ibland har han sina ryck av generös nedlåtenhet och kallar sig själv för arbetare; med samma ton, som de höga och fina bruka använda, när de säga, att egentligen äro alla människor arbetare. – I sitt förträffliga yrke har han en präktig hjälp av fröken Fager.

I dag har hon själv köpt sin porter; då har hon väl fått en slant igen, kanske är det någon liten pension, som fallit ut. Att dricka porter är hennes lilla glädje i jämmerdalen. Det ger henne styrka, och det ger henne så vackra fantasier. Där hon nu kommer från magasinet med buteljen snyggt inslagen i papper, tänker hon inte alls på barbarer och hästsmuts, sådant finns inte till, där hon är i tankarna, mitt inne i minnenas sagovärld. Kanske beror det på värmen att ingen av alla hennes fiender bryr sig om henne just nu. Hon stannar utanför sin port, niger för sig själv, krusar och ber: för all del – för all del – det är någon i hennes sällskap, som ingen kan se, någon, som hon tycker mycket om, en vacker dröm, som delar hennes fattigdom och ensamhet. Med hela sin själ är hon i det andra landet, endast hennes kropp går ännu och spökar här nere i människolivets förvillelse.

Gatan blommar i sommarsol, och blommen är smuts och elände. Gatan mognar i stickande hetta och höljer sig i dunster av orenhet. Mellan husväggarnas höjder stiga söta ångor upp mot den skylösa glödande himmelen.

Det myllrar av barnungar längs trottoarerna, utmed rännstenarna, de hänga i klungor utanför portarna som bin utanför kupornas fluster. I den lilla smala rand av skugga, som trängs utmed ena husraden, sitta massor av barn. De sträcka ut sina nakna ben i solgasset på den brännheta stenläggningen. Där är ett virrvarr av nakna ben, svartbruna underkläder, för detta skjortor och lintyg, trasiga byxor, smutsiga förkläden och glåmiga ansikten med ögon fulla av fräckhet. Där är ett ändlöst stim av olika röster, olika hårda och olika gälla, gemena i tonfall och ord, i skrik och tjut till alltför tydliga åtbörder. De bära med sig ut på gatan stämningen i de tusen olika hemmen, fattigdomens lukt och andliga atmosfär. Ännu kunna dessa späda armar endast slåss, små händerna kunna endast nypa och riva, kanske snatta litet vid tillfälle, men om något år eller några år vandra de in i fabrikerna, de små proletärerna, och bliva arbetsmän och arbetskvinnor, kunniga i det onda, befästade i hatet och med mycket liten lust för det gott är. Och då ha de ändå kommit den bästa vägen fram. Många komma aldrig därhän, de gå från gatan till straffanstalten, från straffanstalten till tvångsarbetet, från tvångsarbetet till straffarbetet, därifrån till gatan och så tillbaka igen den samma cirkelgången. Man tycker, att man skulle kunna peka ut offren i skaran, välja ut de gemenaste och säga: om några år, gosse – – – om några år, flicka lilla – – – . Men kanske är det i stället den renaste blicken här, som först kommer att slockna i fängelsets skuggor. Med visshet vet man endast, att många av dessa måste därhän. Och för dem alla utan undantag är ett gemensamt: arbetet väntar dem som ett tvång eller ett straff med eller utan skam, aldrig som en glädje. En kamp för livet blir det i bästa fall, ständigt så nära gränsen för armodets död, att avståndet kan räknas i kronor, ett fåtal[66] kronor. Så måste ni växa starkare i hatet, att ni inte förgås, små barn!

Varifrån komma dock alla de goda människorna? Hur kunna de växa här, hur kunna de leva här? Hur ha de fått veta det godas hemlighet, den eviga visdomen? När man ser barnen i detta helvete, förstår man, vilka oändliga svårigheter de ha att övervinna, om deras själar ska kunna mogna i ljus. En liten sexårs flicka sitter på trottoarkanten och leker med ett tygbylte. Där finns inte den ringaste glädje i hennes lek. Den är tung möda. Hon ger sitt barn di. En annan liten flicka kommer och säger: vet lilla fru Andesson, så lessamt så, men Andesson kommer nog inte hem i kväll heller. – Den lilla modern svarar med en hemsk, beklämmande verklighet: nå guschelov fö de då i jötte nam, va han tå full nu då, lilla fju Ejiksson? – Och fru Eriksson svarar med en djup, djup suck, vänder ut sina båda händer med en stor gest och himlar med ögonen. En liten vardagstragedi utan vidare innehåll. Den behöver inte ens några ord för att förklaras.

Det finns inte den ringaste glädje i deras lek. Därtill veta de alltför mycket. Och ändå ana de inte, vad som väntar dem. De leka bara. De växa just nu, livets safter samlas just nu i alla små kärlen i deras kroppar, och så stå de där färdiga en dag som bleka, färglösa blommor, färdiga att bära sina egna kroppars och sina egna själars frukt. Hur blir den dock så ofta god, den frukten? Hur kan ett enda av dessa barn växa upp och ändå bli en god människa? Det är ju underverk, ett sällsamt, obegripligt underverk.

I sjuttiofyrans port sitter en liten gosse på fyra år, Lasses och Adelinas barn. Han vet allt. Hans ögon, klara som glas, ha sett förfärliga ting. Ångest är den starkaste förnimmelse han har av livet.

Ensam har han vuxit upp i ett litet rum och ett litet kök, allt som finns därinne känner han till, det har han haft tid att lära sig under långa dagar, vars bleka gråljus så hastigt dragit bort och ständigt lämnat honom i ett nytt mörker. Plantor, som växa i källare, få en vitgrön, fuktig färg. Gossen har samma hy, och hans ögon ha nästan samma blekhet som hyn av all skrämsel, som trängt genom dem in i hans medvetande. Han minns många olika, främmande kvinnor, som kommit in till honom om dagarna med mat. Han känner till en karl och ett fruntimmer, som jämt skrika till varandra eller till honom, när de tala, och som jämt äro onda och jämt slå varandra och göra varandra illa. Utom när de ligga tillsammans i sängen och tala underliga ord, som han redan lärt sig förstå. Han kallar dem pappa och mamma efter som han blivit lärd. Pappa är för resten snäll mot honom, när de äro ensamma, han gör så många lustigheter då; mamma vet han ingenting annat om, än att hon skriker jämt.

I dag är mamma hemma, och därför får han sitta ute på trappan. En avfallen och vissnad syrenkvist har han fått att leka med. Och han leker. Han talar till blomman allvarliga ord om allt vad han vet – att blomman ska vara snäll, att blomman inte ska vara rädd, att det inte finns någonting att vara rädd för, att det är bara elaka blommor, som äro rädda, att blomman måste vara mycket snäll. Han har fått den lärdomen inbränd i sin själ. Om det talar han med blomman. När man är barn, kan man tala med alla ting och höra hur de svara.

Nu kommer en liten flicka fram till honom, en åttaårs tös, som redan gått i skolan länge, länge, förfärligt länge. Hon stannar och ser på honom. Hon säger ingenting. Men efter en stund ser hon på honom på ett helt annat sätt. Båda tiga. Det går en lång, lång stund. Tystnaden omkring[68] dem växer och växer, blir allt större och allvarligare. Alla trappans och husets stenar tyckas också växa med hast och bli allt större, allt mörkare, allt allvarligare i tystnaden. Men det är inte alls samma tystnad hela tiden, den växlar oupphörligt och blir ny, de se på varandra oupphörligt på ett alldeles nytt sätt och göra stora upptäckter. Då är det som om en viskning gick emellan dem, fastän endast ögonen tala, stora, oroliga, irrande eller stela av undran.

Flickan är så förståndig. Hon ser att gossen är sjuk och mycket snäll. Därför böjer hon sig ner över honom som en mor över barnet och säger:

– En sån vacker blomma du har.

Gossen svarar inte. Han skjuter sig ända längst in i hörnet, rädd om sig själv och sin blomma.

– Får jag lukta på den? säger flickan.

Gossen svarar ändå inte. Han bara stirrar förskrämd på henne. Kanske hon tänker ta blomman ifrån honom? Och det är just det hon tänker. Hon tar om hans små händer, som hålla fast i kvisten hårt, hon lossar dem så mjukt hon kan och jollrar som en liten mor:

– Får jag lukta på blomman?

– Nej, svarar gossen, nej, nej, n-n-n-ej!

Han vrider sina tomma händer, pressar dem mot bröstet och ser på henne med stor ångest. Men flickan vill lukta på blomman. Då skriker han till, ett litet varningsrop från vän till vän:

– Lukta inte – lukta inte, blomma!

Och flickan är genast med. Hon blir så förfärligt ledsen, hon låtsas gråta:

– Kan den inte få det? Å jo, du ska vara snäll mot flickan, låt lilla blomman lukta nu! Kan den inte få det?

Han ser på henne allvarligt. Det är kanske en snäll flicka? Han känner en doft, det är hennes rena förkläde. Hon kanske tycker om blomman? Hon tog så vackert med sina händer. Hon skrek inte som de andra, hon talade så tyst, och hon talade bara till honom. Han ser länge på henne. Om han verkligen skulle låta blomman lukta ett litet tag? Plötsligt lyser hela hans ansikte upp av det käraste ljus vår Herre har givit sina fattiga barn:

– Jo! Du får! sade han.

Nu sitta de bredvid varandra och tala. Hon smeker honom utan att hon vet det. Han har aldrig känt något så underbart. Hon är mor, och han är barnet. Hon lindar armarna om hans hals och lägger hans huvud intill sitt bröst, han kryper ännu närmare, ännu närmare. Flicka, flicka, lilla mor! Gossen vill sova i din famn. Hans hela mörka ångest är borta, nu vill han bara sova. De tala, men det är egentligen inte med ord. De viska om ingenting, hon nynnar sina visor för honom. Hon säger, att han ska blunda, hon andas på hans ögon för att tvinga honom, och det kittlar, så att han måste skratta, fast han är så ovan, hans mun kan inte riktigt forma sig till skratt, det blir bara ett litet hjälplöst glädjeskri. Men blundar gör han, han måste. Flickans förkläde är mjukt och luktar så gott, men där är en annan doft också, ren och frisk, han sjunker ner i hennes famn med en liten rysning av glädje, han känner doften av äpplen, flickans egen doft, hela hennes kropp luktar som äpple. Och hon vill vara hos honom, hon vill vara snäll mot honom! Hon talar med honom och bara med honom! Det är ingenting att vara rädd för mer, aldrig mera rädd.

Men nu ligger han med huvudet i hennes knä och ser[70] rätt in i hennes glada ansikte, som böjes ner över honom. Han ser in i hennes ögon, det är underligt att se sådana ögon, det är små dockor därinne, som le emot honom, och flickan ler emot honom så att tänderna lysa. Så mötas deras läppar i en smekning, och i hela sitt mörka innersta ryser han, men han hänger kvar vid hennes mun, den doften av äpple vill han ha mera, mera! Då drar hon sig från honom till slut – han skulle ju sova? Han känner hennes röst i sitt öra: gossen ska sova! – Hon är ju modern, som leker med sitt barn. Men han säger: jag vill gå hem.

Nu har han sagt det. Hela sin hemlighet har han sagt. Han har ett hem någonstans långt, långt borta, han minns det så otydligt, han har kanske dött några gånger, sedan det hemmet fanns för honom, så otydligt är det, långt bakom livet. Han minns det bara som något oändligt ljuvt – där var det hela tiden lika ljuvligt som här i flickans famn. Nu förstår han, att det fanns en sådan flicka också i hans fjärran hem. Därför säger han det genast till henne, hon måste veta det: jag vill gå hem. –

Flickan känner honom inte. Hon vet inte, att Adelina i sjuttiofyran är hans mamma. Hon tror, att han bor i något hus bredvid. Hon tror, att han är trött, sjuk – och hon reser sig genast, lyfter honom upp och nästan bär honom utför trappan, ner på gatan. Sedan hukar hon sig ner framför honom, ordnar hans kläder, tar hans små händer i sina, ler så vackert hon kan mot honom och frågar: var är det du bor, då?

Men då vet inte gossen det. Var är hans hem, det som ligger så långt borta? Han tiger, han kan inte svara på det. Men han vet, att folk, som ska gå långt sin kos, bruka alltid gå till den stora gatan och sedan runt om hörnet, bort. Där måste det vara. Han pekar för flickan: där! –

Och med armarna slingrade om varandra gå de båda barnen bort för att söka efter gossens hem.

Det lider emot middag. Det osar mat överallt. Barn med fullpackade matkorgar och fyllda flaskor börja gå från hemmen till arbetsplatserna. Karlar komma hem med släpande steg. Bistert tigande eller med dundrande svordomar ramla de uppför trapporna. En automobil kommer gungande fram över gatan, stannar utanför en port, chauffören kliver upp till sig. Det är middag. Gatans ungar leka, och deras skrik fyller hela den solheta rymden. På stora gatan skymta spårvagnarna, som löpa förbi och äro borta med sjungande surr bland alla människohoparna.

Vid gathörnet står en klunga pojkar. De speja och kika försiktigt om knuten. De vänta på någon. Han kommer – tss! – de vänta – nu kommer en annan pojke och svänger med dröjande steg in på Arbetaregatan, han bär en matsäckskorg och en bleckflaska. Med ett vinande tjut är hela klungan över honom. Han kastas omkull, allt blir en enda vältrande hög av små vilda djur, som sparka, klösa, bita, kindpusta, misshandla. Blodig och trasig får han till slut ta sin korg och sin flaska och gå vidare, men hela vägen äro de efter honom och omkring honom med sparkar och slag. Hans far är nämligen strejkbrytare. Gossen är på väg med mat till honom. Var dag blir han så här misshandlad. Detsamma skedde på samma sätt i går, i förrgår, var dag under lång tid tillbaka. Detsamma ska upprepas i morgon, i övermorgon, var dag under lång tid framåt. Det kan inte undvikas. Ingenting kan rädda honom undan de klassmedvetna barnens grymhet.

Utanför den lilla predikolokalen står en man, som liknar en präst, och det är ju ingen skam att se ut som en präst. Liten, mager, allvarlig, utsliten av fattigdom och själlös träldom. I ögonen lyser en liten glimt av trött ironi,[72] när han ser pojkarna slåss. Han lägger sig inte i sådant. Pojkar och hundar måste slåss.

Han är fullständigt fri från alla illusioner om gott och ont; på samma sätt som en skådespelare är fri från alla sceniska illusioner, medan han själv använder hela apparaten. Vad andra människor ta för stora livsvärden, det ser han bakom kulisserna. Denne man är en medelgod präst, en nyttig aktör, som aldrig förstör en sak, även om han aldrig kan ge någonting. Utan att vara särdeles begåvad, kan han sitt yrke som han kan sin roll, därför att han lärt sig den utantill. Och han är tillräckligt gammal för att själv förstå vad han mäktar och vad han inte mäktar.

Från ölkaféet nere i hörnet kommer en karl emot honom. En lång, gänglig, knotig lymmel, böjd i ryggen och slapp i knäna. Han är klädd i mörkblå söndagskläder, ganska snygga. Men inga stärksaker. Skjortan är svartgrå i västöppningen. Han är smutsig och orakad, ögonen ligga djupt intryckta under pannan, nu stannar han framför prästen, på något avstånd. Det är Lasse. Hela dagarna sittet han på kaféet. När det lider emot middag, makar han sig hem för en stund. Han är alldeles lagom full. Alla människor bjuda honom på dricka. Han för ett härligt liv var dag, parasitens liv, överklassens liv, sådant Lasse tänker sig det. Alla människor beklaga honom och hjälpa honom och syssla med honom, alla tala om hans olycka. Det är bara prästen här, som inte har sagt någonting ännu, men han ska också spännas för Lasses triumfvagn och betala skyldig tribut med vackra, rörande ord. Prästen ska trösta den olycklige, det är ju hans yrke. Lasse går närmare, lättar på hatten en smula, bara så mycket att den lossnar från skallen och faller ner igen; han hostar till och gör sig trevlig:

– Hå, hå! Se pastorn, då! Go dagen!

Prästen tar åt hatten och nickar kort. Det glimmar till i hans ögon, en liten munter blink, han är allvarligt road. Lasse byter om fot, skruvar sig och blänger ner på den lille prästen från höjden av överklassens höghet.

– Jaså, Larsson är ute och går, säger prästen.

Lasses blick blir fräckare och fräckare där djupt under pannan. Luggen hänger ner ända över näsan, han stinker av öl och måste återigen byta fot. Också en präst! som inte begriper, att han ska trösta den olycklige! Lasse vänder sig så, att den tomma vänstra rockärmen ska synas, som är nerstucken i kavajfickan. Och då kommer det äntligen:

– Nå-å, hur går det för Larsson nu?

Lasse flinar till så att tandköttet sticker fram under mustascherna, ölstanken piskar den andre i ansiktet:

– De går inte alls, pastorn, de går åt helvete, vill säja. För när en fatti arbetare gått å förlora sej, så ä de slut sen, å di kunde lika gärna gräva ner’en i gösselhögen me’re samma.

Nu är prästen helt och hållet inne i spelet och fortsätter att läsa upp sin roll:

– Ingen är förlorad, Larsson, om han erkänner sin stora synd och skuld. Gud prövar inte över förmågan, och hans son, Jesus Kristus vår frälsare, har ju givit oss de sköna orden: kommen till mig I alla, som arbeten och ären betungade, jag skall vederkvicka eder.

– Har’an sagt de? Va kunde han mena me de’rå?

– Han menar, att Larsson ska ge sitt hjärta åt honom, Honom.

– Ska han ha hjärtat också, när han har tagi armen?

– Är det Larssons mening att komma med hädelser –

– För all del, näe’rå, fölåt att ja andas i så fall, för all del, inte vill ja stå här å schenera pastorn. För man ä ju bara en fatti arbetare. Å de heter ju, att man ska tro. Tro heter de, å inte tänka efter, om de ä sant som dom lurar i en, nä. Å i så fall så har ja läst så mycke, så ja tror va ja vill, i så fall. Å kan pastorn säja mej, var de ä i bibeln de står skrivet: förbannad vare den, som leder en blind vilse på vägen? Va? Å kan pastorn säja var de här står: ett stumt arbetsdjur talade me människoröst å förhindrade profetens galenskap? Ä’re inte rätt, kanse? Säj om de inte ä rätt, va?

Det dök upp i Lasses minne, att han själv varit som en präst en gång i tiden, när han var läsarepredikant. Han hade ju predikat. Han kunde bibeln lika bra som någon präst, var lugn för det! Nu skulle han bräcka till! Komma och diskutera med honom om bibeln! Jo, det skulle han visa – men prästen sade:

– Har Larsson hört det uttrycket, att djävulen läser bibeln baklänges?

– Ja, dom säjer de, har ja hört. Fölåt att ja ä så näsvis, så ja säjer va ja tänker, för i så fall så har ja ju läst lite ja me. Å de står skrivet: ve eder, som stadga orättfärdiga stadgar och med allt edert skrivande skriva endast våldslagar för att vränga de ringas sak och beröva de fattiga i mitt folk deras rätt. Ä’re inte sant, kanse? Kan ja inte, kanse? Ä’re bakomtaget kanse, som pastorn sa att de va nyss –

– Hör nu Larsson –

– Sa inte pastorn, att de va bakomtaget, kanse? Jo, man förstår nog piken, va lugn fö de, men en annan får nog smaka på va de vill säja å råka i olycka å så bli hånad sen av prästen. Fö dom föbannade kapitalisterna å prästerna[75] håller ihop å skriver orättfärdiga stadgar å berövar de fattiga i mitt folk deras rätt. Å de står ytterligare skrivet: de sälja den oskyldige för pengar å den fattige för ett par skor. Ty de längta att se stoft på de armas huvuden och de vränga de saktmodigas sak.

– Larsson rör ju ihop Moses och Petri brev och Esaias och Amos –

– Rör ihop? Kyss mej! Men har ja inte läst’et, va, kan ja inte de där, kanse? Jo, va lugn fö de i så fall, en ann ä nog lika go som en ann, fast man inte kan lägga ut’et så där fint å bildat, för en ann har ju aldri haft rå att studera. Ett tag så tänkte ja bli präst, föstår u, å ja läste så ja kunde bli toki, men en ann måste ju arbeta för å kunna försörja sej själv me sitt ärlia arbete, men du må tro mej eller ej, ja har predika, kanse lika bra som du, om inte bättre, å ja predika så att – ja, du ska se, ja sto i å la ut’et så att – ja usäkta att ja står här å säjer du å schenerar pastorn, men ja säjer rent ut som ja tänker. Ja de gör ja, å i så fall att de schenerar, så säj bara ifrån!

– Nej. Men kanske kunde vi fortsätta det här samtalet en annan gång? Larsson tycks ju känna till Guds ord, men har Larsson tänkt på någon gång, att i bönen försöka bli delaktig av Kristi nåd? Gör det! Och kom till mig sedan, så få vi talas vid.

– Kristus, ja, den kör ni me jämt, ni präster, fölåt att ja säjer de, ja ska bara säja en sak, bara en sak, pastorn. Kristus. De ä eran Gud, de. Men profeten Essaias säjer så här: man skakar ut guld ur pungen och väger upp silver på vågen och så lejer man en guldsmed att göra de till en gud, för vilken man kan falla ner och tillbedja. De ä eran gud, de. Men profeten talar också om en annan Gud: ja, jag skall komma till eder för att hålla dom, hålla dom, säjer han! och jag ska vara ett snarfärdigt vittne mot trollkarlar, äktenskapsbrytare och menedare, så ock mot dem som förhålla[76] dagakarlen hans lön, kom i håg di ordena, som förhålla dagakarlen hans lön, eller förtrycka änkan och den faderlöse eller förvränga rätten för främlingen, men inte frukta mig, inte frukta mig, vassågo, säjer Herren Sebaot.

– Det är inte Esaias, det är Malaki, Larsson, och nu –

– De gör’e samma, de gör’e samma! De ä min gud, de! Va lugn fö de. Å min gud ä en stark hämnare, å han ska slå ihjäl dej å din gud, präst, å när hans dag kommer att han ska hålla dom som skrivet är, då tar satan dej, kom ihåg de, präst, för de står ytterligare skrivet, att vi ska skära tarmarna ur dej, å i dina tarmar ska vi hänga kapitalisterna i lyktstolparna. Kom ihåg de!

– En dåre talar dårskap, och bedragaren, bedragaren, märk det namnet, Larsson! brukar ordens vapen också där, när den fattige har rätt i sin talan. Men en ädling tänker ädla tankar. Det är Esaias, som säger även de orden, och Larsson tror ju på Esaias? God middag!

Prästen gick med små snabba steg. Han kände, att han började bli het. Och ändå var han van vid sådana här ordstrider med olärda människor, som i sitt enfaldiga högmod ville visa, att de kunde bibeln lika bra som prästen. Det var ingenting nytt i det, han hade många gånger blivit utmanad och uppsökt för en tvekamp med bibelspråk. Men vad som pinade honom nu, var att det personliga hatet mot prästen slog emot honom mer fanatiskt än någonsin annars och var blandat med hämnd mer än annars, det fick sin speciella smak och lukt av Larssons egen ruskiga gestalt. Orden kommo ju som explosioner med bitter knall, ströddes omkring som mördande skrot.

Prästen skämdes att han hade brytt sig om att svara. Han förstod inte vad som kommit honom att deltaga i den här obehagliga diskussionen. Och han mindes alldeles[77] säkert, att han till slut stått och letat i sitt minne efter något bibelspråk att slå Larsson i skallen med så att han teg, alldeles som andra teologer ständigt söka att mörda varandra med Guds olika ord.

Det var den där knotiga, låga pannan, som sköt fram över ögonhålorna och lade blicken i skumt mörker – den där otäcka, lurande blicken av fräckhet, som aldrig slog emot honom med öppnat hat, men jämt böjde undan, feg i all sin list och skam – de där grova kindkotorna, över vilka huden låg spänd och åtstramad, en smutsig, maskäten hud, hård som läder – de där förbittrade, förgrämda vecken från näsroten förbi mungiporna – den tunna mustaschen, som skälvde av raseri över tandköttet – de snusbrända tänderna – och stanken, när han lutade sig ner över sin motståndare! Stanken av öl och snusk och liderlighet och all kroppens elände! Allt detta hade smittat prästen, det var värre än de råa orden med all deras drumlighet och hätskhet, det var detta, som hetsat honom till strid. Lika mycket som hans eget inlärda odium theologicum, som hörde till den andliges roll och yrke.

Lasse stod kvar på samma plats.

Han hade en gång varit läsarepredikant. Det var för flera år sedan. Mycket hade hänt sedan dess, medan han på sitt sätt utvecklades. Men när olyckan slog honom, så att han äntligen kunde slippa arbeta och i stället fick leva som en parasit, då slutade denna utveckling. Det slog back i maskineriet, och hans själsliv började rusa baklänges. Han var också alldeles lagom full, när han träffade prästen och fick höra bibelspråk – då fick han andliga uppstötningar, hela det gamla religionslivet, som han passerat, kom igen.

Där han stod, ensam, utanför predikolokalens dörr, tyckte han först, att han givit prästrackaren på tafsen riktigt[78] ordentligt. Men så småningom gick det upp för honom, att prästen hade behållit sista ordet, då hade ju prästen besegrat honom! Han ilsknade till. Han skulle ha svarat, givit prästen mer bibelspråk att bita i, han kunde ju sin bibel bättre än någon. Han kunde rabbla upp varenda förbannelse i hela gamla testamentet, vartenda fult ord, vartenda tvetydigt eller otvetydigt mustigt ställe – han skulle ha saftat i värre, sådana där prästkanaljer ska man klämma efter!

Han stod där under den urtröskade halmkärven, som var en bild av barmhärtigheten mot de hungrande och nödlidande. Han upprepade för sig själv vad han nyss hade sagt, han gjorde i ensamheten samma stora svängande rörelser med sin högra hand, han talade halvhögt för sig själv, öppnade munnen på vid gavel och rullade vällustigt de gamla vilda orden över tungan. Sakta, så småningom föll predikarens anda över honom igen, han blundade av stigande hänryckning, orden strömmade fram ur gömmorna i hans inre, förbannelsens ord, uttalade i namn av förbannelsens gud, Javeh, Herran. Några barnungar samlades kring den berusade karlen, som stod och pratade för sig själv och fäktade med sin ena arm. Men när han hörde skrattet och stimmet från hela högen av ungar, som började tränga inpå honom, vaknade han upp. Han såg med bister vrede ut över dem, sträckte sin arm emot dem och talade med sjungande, entonigt klagande röst som läsarepredikanter bruka:

– Hör, någon talar: predika. Och jag svarar: vad ska jag predika? Ja, folket är gräs. Så säger profeten Essaias, å ä dom annat än gräs, kanse? Man ropar till mig från Seir: väktare, vad lider natten? Väktaren svarar: morgon har kommit, och likväl är det natt. Ja, folket är gräs och likväl är det natt. Oh! Men förödelsen kommer, den är oryggligt beslutad, den kommer med rättfärdighet[79] såsom en flod. Det larmar på berget såsom av ett stort folk, det sorlar av riken med hopade hednafolk. Men ni, va gör ni? Man dukar bord, man breder ut täcken, man äter och dricker, joo då, vassågo! Äten och dricken, I förbannade! De gör’e samma, de gör alldeles desamma. Deras späda barn ska krossas inför deras ögon, deras hus ska plundras och deras kvinnor skändas. Ty se, jag vill uppväcka mot dem mederna. Ja, de vill ja. Mederna vill jag uppväcka mot dem, just mederna, som akta silver för intet och fråga intet efter guld. Äten och dricken en liten stund till, I förbannade! Gör de! För sen ä’re slut. Som gräs ä di, ja, och sedan kommer domen över dem, deras hus ska uppfyllas av gravluft, uvarna ska bygga där sina bon och hundarna ska tjuta i salarna. –

Han bättrade på förbannelserna en liten smula. Det måste man göra enligt hans begrepp om religiös nitälskan. När han slutat, knöt han näven mot barnungarna, som med jubel och flin hörde på hans utgjutelser. Därefter vände han tvärt och gick hem. Barnen efter i stora skaror, skrikande och hurrande. I sjuttiofyrans port stannade han än en gång och knöt näven åt dem, innan han slank in.

Varefter ungarna började disputera inbördes om vem det var, som först hade upptäckt Lasse, vad han hade sagt i början och vad han hade sagt sedan. Det blev ett gräl, som slutade med ett kort och kraftigt slagsmål. Sedan skingrades så småningom församlingen.

Uppfylld av predikarens ande, gick Lasse in i köket till Adelina. Han hade en dunkel förnimmelse av, att nu skulle något ske. Att han inte på flera år ägnat en tanke åt någon högre gudomlighet, det kom han helt enkelt inte ihåg. Han anknöt utan vidare bekymmer en fortsättning[80] på avbrutna tankebanor från sin läsaretid. Gud hade gjort ett personligt ingripande i Lasses liv, äntligen, utvalt honom och korat honom till ledare för sitt folk.

– Nu du! sade han till Adelina. Nu börjas de! Nu ska’ru få si!

– Ocke då? svarade Adelina. Hon brydde sig inte om honom ett tecken. Hon var alldeles betagen av tanken på Alfreds härliga mannakraft, och Lasse var för henne en avslutad period.

Men Lasse gick omkring i det lilla köket som en tupp på sopbacken. Han skulle visa sig i all sin nya glans för kvinnan, men han visste inte hur han skulle börja. Det var litet ovant ännu, och han kände med sig, att Adelina skulle vara ändå mera ovan vid ett intimt umgänge med vår Herre. Det var det, som gjorde saken litet svår. Inte var hon riktigt snygg heller – men allt det där skulle ju strax bli bra, fattigdom fanns inte längre, pengar skulle strömma ner från himlen, de skulle gå klädda i guld och purpur och sida vita kläder.

Inte ett ögonblick föll det honom in, att det hade förgått flera år, under vilka han varit borta från sin gud. Det hade skett ett underverk, och det var det enklaste i världen att det skedde underverk. Att just han hade blivit utvald var något alldeles naturnödvändigt. Vår Herre kunde helt enkelt inte ha valt någon annan. Just detta, att predikarens ande så här alldeles oväntat fallit över honom, att han plötsligt befann sig mitt inne i en myllrande massa av bibelord, just detta var den logiska fortsättningen av hans liv. Naturligtvis fanns det en hel del, som han inte begrep, men det behövde han inte heller göra. Han kunde tala och handla precis hur som helst, genom ett underverk blev allting utav sig självt alldeles riktigt, bara därför att det var han som sade eller gjorde det. Det gällde inte alls att[81] tänka, det gällde bara att vara uppfylld av nåden. Någonstans i den närmaste framtiden låg makten och äran och väntade på honom.

Men först skulle ett blodbad anställas. Massor av människor skulle mördas, tusen sinom tusen skulle dödas, huggas ner med svärd. Blod skulle strömma, knivar och svärd skulle röja väg för Herren Sebaot och Lasse.

Han uppehöll sig för övrigt inte så mycket vid mördandet, det låg ännu endast i de oklara föreställningarnas värld, mordet var en mycket naturlig och mycket nödvändig detalj. Inte alls obehaglig, tvärsom! Tanken på att få hugga in stålade vapen i levande, skrikande människor till höger och vänster kittlade honom som en vällustig smekning. Men det var i alla fall bara en detalj, en enda liten njutning av alla de många, som väntade inom den närmaste framtiden. Och när han så riktigt betänkte, att härlighetens tid äntligen var kommen för honom, då blev han så upprörd, att det stockade sig tjockt i halsen på honom, han måste få luft, ge sig hän igen.

– Ve dig, ve dig! sade han och återtog omedvetet sin predikareställning med utsträckt arm, uppåtvänt ansikte, gapande mun och blundande ögon.

– Ve dig! Ve dig! skrek han ut, så att Adelina fick ett ögonblicks intresse för honom, där hon gick och smusslade med en massa saker i hemlighet. Men han var ju full igen, förstås.

– Ve dig, du Efraims druckna mäns stolta krona, du hans strålande härlighets vissnande blomster på bergshjässan ovan de vinberusades bördiga dal. –

Det där stack Adelina. Just i går kväll hade Alfred bjudit henne på vin, Alfred var nämligen en fin gosse och inte en sådan där krake som Lasse, som aldrig hade råd[82] att bjuda på sherrycobbel. Därför sade Adelina enkelt och kraftigt i all sin sårade vänlighet:

– Har ja drucki vin nu också, kanse, har ja de kanse, va?

Men Lasse vinkade bara åt henne med handen att vara tyst och fortsatte:

– Jorden brister, ja den brister, jorden rämnar, ja den rämnar, jorden vacklar, ja den vacklar, jorden raglar, ja den raglar såsom en drucken, den gungar såsom vaktskjulet i trädets topp. Men också här raglar man av vin, stapplar man av starka drycker, både präster och profeter ragla av starka drycker, de äro överlastade av vin, de stappla av starka drycker, de ragla, när de profetera, de vackla, när de skipa rätt. Ja, alla bord äro fulla av vämjeliga spyor, usch så de ser ut, usch, ingen ren fläck finnes. Vem är det då han vill lära förstånd, och vem ska han få att giva akt på sin predikan? säjer dom. Äro vi då nyss avvanda från modersmjölken, säjer dom, nyss tagna från modersbröstet? Det är ju gnat på gnat, gnat på gnat, prat på prat, prat på prat, säjer dom, lite här, lite där. Ja väl, Adelina! Genom stammande läppar och på ett främmande tungomål ska han tala till detta folk. Du ska akta dej för den förbannade dryckenskapen, Adelina, de är de profeten vill säja. De är profeten Essaias, som talar så, å du tror ju på Essaias, Adelina?

Men Adelina gick bort och satte sig på en stol och sade: Koss i jösse nam!

Hon kände sig riktigt matt. Det var inte bara det, att hon gick och plockade ihop sina privata tillhörigheter i paket – några blusliv och psalmboken, en smula underkläder och annat smått – utan hon hade ju också alldeles[83] glömt att laga någon mat till middag åt Lasse. Hon hade alldeles glömt, att Lasse existerade, så bråttom hade hon haft att komma i väg till Alfred. Och nu kom den här karlstackaren ramlande ner över henne, full och galen, skvatt galen!

– Nä, hörru Lasse, sade hon och kliande sig betänksamt i håret, nä, hörru Blöt-Lasse! Har u vari å blivi blöt nu igen?

Han klippte av.

– Håll din mun, kvinna! Vet vem du talar till å smäda inte!

Blöt-Lasse var det värsta öknamnet på honom, det träffade en ömmande punkt. Vid stora, högtidliga tillfällen blev han kallad Larsson. Annars hette han mest Lasse. Men en gång hade en liten olycka hänt honom. Ett skott hade gått för tidigt, medan Lasse ännu var i närheten, han visste ingenting av och blev så illa skrämd, att han blötte ner sig. Sedan den gången bar han även öknamnet Blöt-Lasse, som användes vid alla tillfällen, då han skulle anses ha förnedrat sig alldeles särskilt djupt. Det där öknamnet träffade honom nu som ett knivhugg mitt i alla storhetsdrömmar.

Han röck ifrån henne paketet, hon höll i handen, letade efter anledning att slå till:

– Va ä’re här?

– Va har u me de å göra? Nåra blusliv bara! skrek hon ilsket och nappade paketet tillbaka igen.

– Blusliv, ja! Flärd å grannlåt å fåfängligheter, de tänker u på. Men inte på din eviga själ, nä, tycker nån de? Har u nån gång tänkt på, att i bönen söka bli delaktig av Kristi nåd, Adelina? Nä, de har u inte. Inte en enda gång. Va säjer du – har u de, kanse? Va? Nä! Men om du visste, va de ä bra! Gör’et medan tider ä, Adelina, innan[84] du blir fördärvad alldeles för din fåfänglighets skull. För så här säger profeten: Eftersom Sions döttrar äro så högmodiga och gå med rak hals och spela med ögonen och gå där och trippa och pingla med sina fotringar, därför ska Herren låta Sions döttrars hjässor bli fulla av skorv, och Herren ska blotta deras blygd. På den dagen ska Herren borttaga all deras ståt: fotringar, pannband och halsprydnader, örhängen, armband och slöjor, huvudprydnader, fotstegskedjor, gördlar, luktflaskor och amuletter, fingerringar och näsringar, högtidsdräkter, kåpor, mantlar och pungar, speglar, kostbara linneskjortor, huvudbindlar och flor. Och där ska vara stank i stället för vällukt, rep i stället för bälte, skalligt huvud i stället för krusat hår, hölje av säcktyg i stället för högtidsmantel, märken av brännjärn i stället för skönhet. Å du borde allt brännas ett tag, du, gatslinka! Man borde sätta glödheta järn i ansiktet på dej och sticka ut dina ögon med glödgade järnspett!

Lasse slet till sig paketet igen, fylld av helig vrede mot all grannlåt, och då fick han psalmboken i hand, den kröp rätt ut genom det söndertrasade tidningspapperet.

– Oh! sade han och fick en gränslös ömhet i rösten:

– Psalmboka!

Adelina hade äntligen fått känning av vinden som blåste nu och gjorde som alla goda kvinnor ska göra, hon följde med och smorde honom om munnen.

– Jaa då, sade hon, de ä min lilla psalmbok, de. Som jag fick när jag gick fram.

Och tänk, hon började genast gråta! Tårarna trillade nerför näsan på henne, när hon fortsatte:

– Ja brukar ju sitta å läsa i den iblann!

Med darrande knän sjönk Lasse ner på en stol och stirrade på psalmboken, som på ett nytt underverk, eller som på en bekräftelse av det stora miraklet. Det sista tecknet gick i uppfyllelse. Hans kvinna var en troende – det hade han dock inte anat. I nästa ögonblick märkte han till sin gränslösa häpnad, att han själv grät! Han kände tårarna krypa ner utför sina kinder, och dessa hans egna tårar rörde honom ända in i djupaste hjärtebottnen. Han kände, att han äntligen var fullt och helt benådad, det var uppskakande, storartat. Med ett bölande tjut kastade han loss och tog sig av uppriktigaste hjärta en riktigt god gråt.

När de så hade snyftat och snorat tillsammans en stund, kom han att tänka på sitt barn.

Det kom sig därav, att han i allt sitt elände, tyckte om gossen. Det skulle bli någonting av den pojken en gång, något fint, något stort. Alltid när han grälade och slogs och grät med Adelina, hade han en dunkel känsla av, att han inte riktigt var på rätt väg i sin barnuppfostran, det brukades kanske inte att låta barn, som voro bestämda för något fint, vara med, när föräldrarna slogs. Sådana känslor hade visserligen aldrig hindrat honom klämma till kvinnan, men de gåvo honom alltid obehagliga förnimmelser så länge slagsmålet varade. De döko upp nu igen, de där tankarna, av gammal vana, när han hörde Adelina tjuta – och nu saknade han barnet. Därför sade han plötsligt, allvarligt och högtidligt:

– Var ä gossen, Adelina?

Hon svarade, med en gång lika behärskad och allvarlig:

– Pojken, ja. Han fick vara ute ett tag.

– Ja vill se mitt barn, sade Lasse. Ja vill se min lilla gosse, innan ja dör. För ja känner, att ja dör snart, Adelina. Men ja vill se mitt barn en gång till först.

Adelina svalde sin sista snyftning, medan hon petade sig i näsan och funderade. Sedan gick hon ut. När hon hade varit ute en bra nog lång stund, blev Lasse orolig av ensamheten och den plötsliga tystnaden. Han gick ut han också. Då var Adelina borta, och ingen, som han frågade, visste något om gossen.

De äro långt borta nu, de båda barnen. Flickan vet, hur farligt det är att gå så här långt, men det tänker hon knappast på längre. Gatorna utanför hemmets gata ha för henne varit en stor och farlig värld, som man måste vara rädd för, så att man inte kommer vilse eller blir överkörd. Nu minns hon inte den världen, ser knappast var hon går bland de stora människorna, som ha så bråttom omkring henne. Ibland komma stora händer farandes ner över dem och knuffa till dem eller skjuta dem åt sidan, ibland ramla grova och hårda ord ner över dem däruppifrån de stora människorna, men flickan hör inte på sådant. Det har öppnat sig en ny värld för henne, hon har så småningom kommit allt längre in i den lille gossens allvarliga, hemska fantasier.

Hon trodde först, att han menade ett vanligt hem, när han ville gå. Då gingo de bort, med armarna lindade om varandra. Hon sjöng tyst för honom, hon smekte honom, och allt var den lugnaste, ljuvaste glädje. De hade redan kommit långt bort, när hon började förstå vad som hände. Det var så enkelt och naturligt, de råkade att stanna utanför en liten cigarrbutik. I fönstret hängde några soltorkade tidningar, där funnos också cigarrlådor, vykort, cigarrettskyltar med granna ansikten och sådant. På en av de gulnade tidningarna var en tavla, som föreställde en kvinna i en båt på ett stort vatten med vackra, skogiga stränder. En underligt formad båt, som ingen här har sett i verkligheten. Gossen sade genast:

– Där är båten.

– Vilken båt?

– Vår båt, som vi hade hemma.

– Vem är tanten, då?

– Mamma.

– Din mamma?

– Ja. Hon var så där.

– Är din mamma död?

– Nej, inte hon, inte. Min riktiga mamma är inte död. Det var min andra mamma, som jag hade förut.

– Då har du varit på landet och hade en annan mamma på landet?

– Jag vet inte.

De gingo vidare. Men flickan var inte lika säker på sin sak längre. Hon tordes inte riktigt vara som förut mot gossen, hon höll honom i handen nu och ledde honom. Och allt var ljust. Gossen hade aldrig förr gått fram i ett sådant ljus. Han ville gå långt, långt bort med flickan, ända hem. Hon gick och grubblade över det här, det var så svårt att förstå, hon rynkade pannan av ansträngning, men det där om den andra mamman var alltför svårt för henne. Hon sade:

– Var har du varit förut, då?

– Inne.

– Var då?

– I rummet. Hos min riktiga mamma.

– Alltid?

– Jaa då, hela tiden, jämt, hela dagarna.

– Har du aldrig varit i skogen?

– Det vet jag inte.

Återigen det där svaret, som stängde för hennes förstånd. Han hade aldrig varit i skogen, det förstod hon i[88] alla fall, eftersom han inte visste vad det var. Men hon kunde ju inte veta, att han inte varit långt utanför Lasses och Adelinas dörrar sedan han blev född. Detta lilla allvarliga ansikte med de blanka, klara ögonen bredvid henne, denna allvarliga röst utan den ringaste glädje, dessa underliga, obegripliga ord – hon blev rädd. Men gossen började berätta själv:

– Kamraten var också där.

– Var?

– Hemma. Han brukade leka med mig.

– Har han aldrig kommit till dig sedan?

– Jo då. Han kommer alltid och leker med mig.

– När då?

– När jag är ensam och pappa och mamma är på arbetet.

– Kommer han in till dig?

– Jaa, han är ju inne hos mig då. Och han leker med mig. Och han säger, att jag ska inte vara rädd. Och jag ska vara snäll.

– Är du inte förfärligt rädd för honom?

– Inte. Men ibland är jag rädd. När han inte kommer in till mig.

– Hur ser han ut?

Gossen funderade, ansträngde sig att beskriva kamraten, men det gick inte.

– Nej, sade han.

– Är han en gosse?

– Nej.

– Är han en flicka då? Som jag?

– Neej då. Han är inte alls sådan. Han syns inte.

– Syns han inte? Oh! Varför syns han inte, då?

– Det vet jag inte. Men jag ser honom, förstås.

Den här lille gossen har sett svåra syner i ensamheten. Han fortsatte:

– Och när jag var hemma –

– Vad då?

– Jo, när jag var hemma, så –

Han kunde inte alls beskriva det där. Det var så ljust, så vackert, så ljuvligt, det han menade. Det kunde inte sägas med några ord.

– Du ska följa med mig hem, sade han.

– Vart – hem till dig?

– Ja. Du får gå med mig hem.

– Det törs jag inte!

– Joo då, det är inte farligt. Det är inte alls något farligt.

– Ja men, din mamma?

– Jaa!

– Och kamraten?

– Jaa! Vi ska leka!

– Neej. Jag törs inte.

Då såg hon, hur ledsen gossen blev. Hans ansikte blev grått, och hans ögon slocknade. Glädjen var slut för honom.

– Jo, sade flickan, jag törs nog. Men inte ända riktigt hem.

– Jo, jo, jo!

– Jag ska gå med dig nästan hem. Så att jag ser var det är. Din mamma kanske inte tycker om mig?

– Joo då, det gör hon.

– Och kamraten – kanske han inte vill – inte vill –

Å Gud, vad den tanken pinade flickan! Kanske gossens kamrat, som brukade vara inne hos honom och leka med honom, kanske han inte ville –

– Vad då? sade gossen.

– Leka med mig. Det vill han nog inte.

– Varför det? När jag säger vem du är?

– Ja men jag är inte så.

– Du? sade gossen och såg länge på henne.

Efter en stund fortsatte flickan:

– Men jag kan följa med dig nästan ända hem. Och sedan vet jag var det är du bor, och då kan jag gå dit själv, och då ska du stå vid grinden och vinka åt mig, så kanske jag får komma in till dig sedan.

Hon visste nu, att det måste vara en stor grind med guld på och många träd med sjungande löv. Och många blommor, sådana blommor, som aldrig finnas annars. Och människor i vita kläder, fina människor som på slottet eller ute på landet vid en herregård, som hon hade sett.

De hade gått många gator, och gossen var trött. Han stannade. Då ledde flickan honom in i en öppen port, där inga människor funnos. Och genast, när de kommit in dit, stannade gossen, bredde ut sina armar mot flickan och sade:

– Ta mej!

Hon tog honom. Han fick vila i hennes famn. De kröpo tätt tillsammans, hårt omfamnade. Hon vaggade honom sakta fram och tillbaka. Han andades in hennes härliga doft, som av unga äpplen, djupt, djupt andades han in all ljuvligheten i hennes famn, hennes mjuka godhet, hennes renhet.

Så frågade flickan:

– Är det långt kvar nu?

– Vi ä nästan hemma snart, svarade gossen.

Under tiden gick Lasse upp och ner på Arbetaregatan för att söka efter pojken. Han märkte inte Adelina, som stod i en port och såg, när han gick bort, varefter hon smög hem igen. Den där välsignade ungen brydde hon sig då sannerligen inte om att gno efter som en galning. Skönt att snart bli av med honom. Hon var inte mera mor än en ung katta, som låter sina första ungar ligga och självdö. Ett könsdjur var hon, men endast för njutningens skull. Att bli mor var en pina, en skam och en olidlig börda.

Lasse letade överallt, huvudsakligen vid kloaköppningarna. Att pojken förolyckats på något sätt, hade han klart för sig. Han började ana, att Gud inte skulle ge honom all makt och ära i världen alldeles gratis. Det fanns något, som kallades offer. Lasse började förstå, att Gud tagit offer av honom. Och det måste sägas, att detta offer var Lasse dyrt. Hela värdigheten som Guds profet bland de egendomslösa miste nästan allt skimmer av lycka för honom. Den var för dyr. Lasse hade redan sett sig själv, hur han stod på gatan, medan tjockt blod strömmade ända upp till knäna på honom och hela världens svultna och fattiga människor hyllade Sonen, profeten Lasses son, som arvtagare och kejsare i Guds världsrike. Vår Herre är kitslig, som fordrar sådana offer av människorna. Inte ens Lasse kan stå ut med sådant. På det viset var det ju inte den ringaste glädje att vara en stor man.

Medan så ångesten för gossen brände och bultade inom honom, sköt även hatet mot Adelina allt djupare rötter. För varje gång han på något ställe förgäves sökt efter pojken eller frågat efter honom, svor han grymma eder för sig själv över den satans kvinnan, som vanvårdat hans barn. Han skulle flå henne levande, slita sönder henne i små, små bitar. Hans barn! Hur skulle det kunna bli något av hans barn efter en sådan uppfostran? Och med en sådan mor? Vart skulle det ta vägen? Alla Lasses ansträngningar[92] att forma gossen efter sitt beläte tjänade ju till ingen nytta. Modern förstörde ju alltsammans. Herre Gud, vad ska det bli av mitt barn, tänkte han. Satans kvinna!

Då kom Alfred. Han var på väg till Adelina. Han skulle hämta henne och hjälpa henne att flytta. Men det visste ju inte Lasse. Och det var ju onödigt att han fick veta det i förväg.

Alfred var en stor, välfödd arbetarepojke, såg ut att vara omkring tjugu år, nära nog direkt kommen från landet. Hans hår var krusigt och krulligt under hatten, det såg verkligen alldeles förfärligt vackert ut. Hans glatta, skägglösa barnansikte var rödbrunt av sol och skinande fett av välmåga. Hans ögon voro endast två smala springor mellan fettkuddar. Hans läppar voro tjocka, överläppen alltid uppdragen, så att tänderna ständigt lyste fram; vid minsta dragning på mun blottades hela det väldiga tandköttet. Men han skrattade inte ofta. Han var en djupt allvarlig gosse, en verkligt fin gosse i så fall. Med sin orörliga ansiktsmask, sina smala ögon och grinande tänder motsvarade han kamraternas begrepp om en kines, varför han kallades Kinesen, men aldrig så att han hörde det, ty egendomligt nog tålde han inte just det öknamnet, och han satt inne med ohyggliga krafter i sin bondgrova kropp. Han var arbetsklädd nu och tycktes passera gatan alldeles av en slump. Lasse stod just på huk och stirrade ner i en källarelucka, en av de många, som han hade undersökt i sitt meningslösa letande.

Alfred såg honom och var alldeles för enfaldig, alldeles för självtrygg, alldeles för stark för att göra ens ett försök att undvika honom. Han var ju segrare i kärlekskampen, varför skulle han inte njuta av sin triumf? Han skulle med samma orubbliga lugn ha lyft Adelina direkt[93] ur Lasses armar. Nu stannade han, tittade på Lasses bakända, som var vänd i vädret och sade efter en stund:

– Go da.

Lasse vände huvudet ur källargluggen och svor åt Alfred:

– Var i helvete ä pojken, go da på dej?

Alfred teg en lång stund, tänderna lyste i hans allvarliga ansikte. Äntligen kom det.

– Ocken pojke?

– Min förstås! Han har kommi bort i hastigheten.

Åter teg Alfred en lång stund, och fortfarande lyste hela tandgården skinande vit och frisk i hans ansikte, det fanns inte en rörelse i hela köttmassan. Till slut sade han:

– Ja mötte dom, din pojke menar ja.

– Var då, i jösse nam, var då?

– Borta ve bron.

– Ve bron, hur har han kommi så långt sin kos härifrån?

Då log Alfred. Ögonspringorna voro fortfarande lika orörliga i fettkuddarna, men de tjocka läpparna drogos isär, tandköttet steg fram i hela sin röda prakt och glans:

– Vet ja de ja?

Lasse var redan borta. Och Alfred fortsatte till Adelina.

Utanför en port stod en automobil. Chauffören hade varit uppe i sitt hem och ätit middag. Nu höll han på med en liten reparation. Han kröp i skjortärmarna under bilen, som brusade och dånade och skalv i varje bit. Under vagnen var en stor våt fläck, det var väl från motorn, men[94] det kunde lika gärna ha varit svett av mannen, som låg i hettan därunder och arbetade mitt i brinnande solskenet.

Efter en stund kommo Adelina och Alfred ut ur sjuttiofyrans port med några paket i fickorna och några i händerna. Adelina flyttade från man och barn lika glatt som om hon hade gått från ett dåligt arbete till en bättre plats, där hon fick mera betalt. Hon sökte med ögonen utefter hela gatan efter Lasse, men där fanns bara barnungar och käringar i rykande solhetta och smala, smala band av skuggor. Hon hade gärna velat möta Lasse nu, när hon var under säkert beskydd, hon hade velat slunga honom rätt i ansiktet sitt skräniga skatskratt i förtjusningen över den nye mannen, som var stark och väldig och full av oanade möjligheter, som ännu inte prövats. Blott några droppar av vällust hade hon ännu fått av honom, smakdroppar, som lovat det oändliga, det ofattbara av lycka.

Men Lasse syntes inte till. Och så försvunno de båda älskande från Arbetaregatans horisont, man såg dem nog i många fönster, i många portar, men ingenting sades förrän de voro borta.

Från automobilen brusade en skälvande ansats till språng. Den var strax färdig att börja jakten.

Det är redan långt fram på eftermiddagen. En dag börjar lida mot sitt slut, en vanlig dag, en pinans och ångestens dag, en rättfärdighetens och den oanade lyckans dag. Den blinda döden får ett förtvinat människofrö i sina händer.

Långt borta från Arbetaregatan ligger en liten tyst och stilla park. Det är egentligen bara några gator, som mötas. På den rundade mötesplatsen äro träden planterade. Här[95] är alldeles ensamt och öde, inga människor bruka vara här, alla, som bo i närheten, äro bortresta till lyckodagar långt från grå staden. Träden, som växa här, äro stora och lummiga. De nästan skymma för himmelen, under deras kronor ligger hela den lilla planen i en skimrande grön dager, fylld av härlig skugga och svalka. Intet buller från gatorna hörs hit. Man vill nästan hålla andan, när man kommer in i denna dunkla gård, för att inte med en suck störa dess frid. Det är bara en massa duvor, som ropa halvhögt och kuttra åt varandra. En och annan sparv piper bland löven. Mitt på planen hoppa några andra sparvar. De purra ut sina fjädrar och vältra sig så att dammet står som en liten sky omkring dem, de bada.

Nu komma två små barn hit in i detta paradis, hand i hand. Två små trötta barn, som stanna av häpnad i den gröna svalkan under träden. Flickan har runda, vänliga kinder, glada ögon och mjuka, moderliga läppar. Hennes förkläde är så rent och fint. Gossen är mycket mindre, men hans huvud är större än hennes, hans ansiktes hy är grönvit, utan ringaste färg av sol, hans ögon äro trötta och tunga. Även han har ett förkläde över kolten, men det är nog ganska smutsigt och fläckigt. De äro alldeles ensamma. Allt är stilla och tyst omkring dem. Endast duvorna kurra och prata buttert med varandra.

När barnen ha stått en stund och sett allt, tar flickan och lyfter upp gossen i sina armar. Hon bär honom, nästan, hans fötter släpa nog i marken, men hon får honom till en soffa i skuggan. Där sätter hon honom och slår sig ner själv bredvid och är den minsta, vackraste lilla mor i världen. Ingenting säga de, men hon ler emot honom, och detta leende, flicka lilla, detta leende såg visserligen Gud!

Flickan har ju gått i skolan och lärt sig alldeles förfärligt[96] mycket, men den här lille gossen vet ändå mycket mer än hon om både gott och ont. Han är bara fyra år, han har aldrig hunnit lämna den oanade visdomens land. Flickan har redan kommit ett stycke in i den öken, som människorna gjort av sin dåraktiga kunskap, snart ska hon inte längre minnas någonting av det, som är människobarnens enda, verkliga visdom. Ännu minns hon något, ännu kan hon förstå gossens saga, och ju mer han berättar med sin tunna, allvarliga stämma, desto mer förstår hon, desto mer minns hon av sin egen början i tiden. Gossens hem har tagit dem båda in i sin lustgård. Han gav sig inte, förrän hon lovade att följa honom ända hem. Ju mer de tala om den plats, där de skulle vilja vara, detta dunkla minne av liv som gått, av tider som flytt, detta sällsamma, som endast barn kunna tala om och sedan glömma, ju mer de tala om detta, desto mer försjunka de med varandra in i hemmets hemlighet. Gossen vet allting mycket bättre än flickan, känner mycket närmare till det, men hon börjar också minnas, hon börjar tala sakta med stammande tunga samma barnaspråk som han. Han talar om en grotta i berget, som fanns hemma, och nu är det för henne ingenting märkvärdigt längre. Båda tala länge om den grottan, de bodde där och lekte där med kamraten. Där fanns också den gången något så underligt som en get, ingen elak get, utan en snäll get, som de lekte med. Där fanns rinnande vatten och där fanns båtar – små båtar och båtar med master. Båda komma överens om, att de måste fara på en stor båt med stora, stora master för att komma hem, så långt är det. Och de äro förfärligt trötta. Men nu ska de vila sig först.

Då var det något hände med duvorna på planen. De voro så underliga, buro sig så märkvärdigt åt. Barnen måste luta sig fram och se på dem. Alldeles framför soffan stod en[97] stor duva, som stampade och ropade och blåste ut sina fjädrar. På ett litet avstånd från honom sprang en annan duva fram och tillbaka, oroligt och ängsligt fram och tillbaka i en halvkrets kring den stora duvan, som bara stampade och trampade och ropade. Bådas ögon glödde som små röda eldgnistor. Barnen blevo rädda, flickan måste hålla i gossen, så rädd var han. Och länge höllo duvorna på så där på samma sätt.

Inte vågade barnen yttra ett ljud – duvorna kunde ju flyga på dem och hacka och bita dem. Så onda som de sågo ut. –

Plötsligt känner flickan något underligt inom sig – hon förstår! – Långsamt, långsamt höjer sig något i hennes innersta medvetande – hon förstår det. Hon vet, varför duvorna göra så där. Hon känner, att det är något inom henne, som också trampar så oroligt fram och tillbaka som den rädda duvan, hon förstår, att det finns något att vara rädd för hos den stora duvan, något, som hon förut aldrig anat, men hon känner ännu otydligare, att det är bara hon, som behöver vara rädd, gossen behöver inte känna den oron. Hon förstår det inte på samma sätt som andra människor förstå, det kommer nog att dröja många år ännu, men hon känner det i mörkret inom sig, hon ser det som dunkla bilder i en sagobok.

Med en gång griper henne en blygsel, som om hon hade gjort något ont. Hennes kinder blossa och hetta, hon vågar inte röra sig för det otäcka hon gjort eller tänkt i tankarna. Och duvorna framför dem kuttra och stampa och springa i sin underliga lek närmare och närmare varandra. Om hon bara vågade mota bort dem innan – om bara gossen inte fick se det – hon måste, måste snegla åt honom i smyg – om han såg det – vad han tänkte. Då märkte[98] hon, att han satt så lika lugn som vanligt, men hon såg något i hans ögon. Då visste hon, att han också förstod det. Han förstod! Han visste sådant, han hade sett det så många gånger förr om nätterna där hemma. Ingen behövde säga honom, att detta var alldeles detsamma, samma lek, som han sett de stora människorna leka om nätterna. Det var som om han hade vetat det långt innan han sett det. – Men han bryr sig ju inte om det! Det har för honom inte det ringaste intresse. Han knappast ser på duvorna. Allt sådant går honom förbi utan spår, som något mycket vanligt. Inte ett stoftkorn av den sortens smuts finns i hans själ.

Ännu hetare blir flickan i sitt ansikte, ännu hetare i örsnibbarna. Hon ser, hur likgiltig han är för det där, som intresserar henne så, som upprör henne, som formligen sliter i henne. Hon biter ihop tänderna i förtvivlans mod, tårarna tränga fram i hennes ögon, hon måste köra bort duvorna innan –

Så hoppar hon då ner från sätet och springer mot de båda lekande djuren. Hon skriker på långt håll åt den stora: – Fula duva! Fula duva! Usch, du!

Och duvorna springa. De flyga inte, de löpa med hängande vingar utmed gatan, med utblåsta fjädrar, med ivrigt kuttrande, bultande bröst.

Då vänder hon om igen. Gossen skrattar emot henne, inte så som andra barn skratta, hans mun förvrides, det blir ett rop, ett frustande ur bröstet och strupen på honom. Det såg för lustigt ut, när de sprungo!

Flickan satte sig hos honom igen. Men inte så nära. Det var något annat nu. En annan tystnad rådde mellan dem. Flickan var mycket mera rädd än förut; rädd för gossen. Hon försökte vända tillbaka till barnafantasien igen,[99] men det gick inte. Hon hittade inte tillbaka. Den var alldeles försvunnen för henne. Då fick förtvivlan hela hennes hjärta. Inte en sådan förtvivlan, som man gråter av, men en sådan, som man tiger med och gömmer för alla människor, därför att man skäms för den. Hon fick aldrig komma med gossen hem till hans hem, det var något inne i henne, som inte var rätt, hon var inte så som hon skulle vara. Med oändlig sorg tänkte hon på det. Men hon försökte i alla fall att hitta hemmet med grottan och kamraten igen – då blev det bara ord! Människors skröpliga ord, människors dåraktiga kunskap. Hon talade om himlen. Så som hon lärt sig i skolan. Och om änglar. Det blev ändå inte detsamma, fastän det var det allra högsta som fanns. Men ingen himmel kan vara vackrare än den, som barnen själva skapa åt sig. Och nu var ljuset borta, glansen och verkligheten i sagan var borta. Inte var det någon glädje med himlen, som hon lärt sig om i skolan! Det blev bara gamla nötta ord utan syner. Gossen förstod för resten inte vad en ängel var för något. Flickan förklarade:

– Det brukar sitta i julgran. Det är vitt och har vingar.

– Och ser ut som en flicka och glittrar?

Så var det. Men gossen frågade:

– Varför sitter änglarna bara i julgran?

– De bo i himlen också.

– Varför det?

– Gud vill det.

– Varför låter inte Gud änglarna komma ner på jorden, då?

– Det vet jag inte.

Vilken skam för en flicka, som har gått så länge i skolan, att inte veta sådant! Hon lider, pinas, hon har aldrig förr varit så olycklig, så dålig, så dum som nu.

Hes av sorg säger hon för att något säga:

– Änglarna kunde kanske göra illa sig.

– Jag vill se en ängel.

– Det får man aldrig se.

– Varför det, då?

– Det, det – vet jag inte.

Gossen avgjorde saken:

– Gud är dum. Jag ville, att ängeln skulle komma och leka med mig och följa med mig hem.

– Ängeln! Ska ängeln följa med dig hem? Inte jag? sade den stackars flickan.

– Jo. Du också.

Men det är något, som flickan måste säga, något om kunskapen:

– Gud kan inte vara dum.

– Varför då?

– Jo, han kanske – han får nog inte det.

Gossen avgjorde saken igen:

– Då är det någon, som slår honom, om han är dum. Han skulle vara snäll.

Flickan kan inte mera. Säkert ska hon minnas denna pinans stund i hela sitt liv. Och nu började duvorna igen. De hade inte sprungit så långt, minsann, och där fortsatte de som förut med sitt kuttrande – den rädda sprang som förut fram och tillbaka kring den stora, som bara ursinnigt skrek och stampade på samma fläck. Flickan upp igen. Hon måste göra slut på det där. Duvorna måste bort, det var ju en förfärlig skam, en skam för flickan, när gossen såg dem. Hon sprang, och när hon kom nära dem, stannade hon, slog armarna rätt ut, flög upp på tå och ropade:

– Flyg, duvan! Flyg, duvan!

Duvorna sprungo igen, löpte efter marken med hängande vingar och struparna fulla av rop. Flickan efter dem. Där voro flera duvor. Hon stannade mitt i hopen, slog ut med armarna, reste sig på tå och ropade:

– Flyg, flyg, flyg!

Gossen satt ensam på soffan, bredbent som en hel karl, de små fötterna petade rätt ut. Han slog med händerna av förtjusning, ropade högt och frustade sitt eget skratt. Han hade aldrig sett något så roligt. Flickan sprang som en fågel så lätt, hon stannade, flög upp på tå med armarna ut och ropade åt duvorna – och duvorna flögo undan, smällde med vinande vingslag en liten bit och slogo ner på gatan längre bort. Och alla trädens skuggor böljade över marken i den svala, grönskimrande aftondagern.

Pojken vände sig på soffan och kravlade sig ner, inte utan besvär. Han nådde marken, han började springa som flickan, han ville också flyga. Men det gick inte lika bra, han snubblade på trötta fötter, han kunde inte fara upp så mjukt och lätt på tå, han flaxade med armarna och han skrek gällt – det var inte flickans glidande flykt över skuggorna, inte hennes klingande klara rop. Hon var före honom runt planen. Hon jagade bort de otäcka djuren, så att han skulle slippa se dem, hon drev undan all smuts av jorden, där han skulle fram. Hon var modern och kvinnan. Han var barnet och något mer, något härligt vackert, som gossar bruka vara i sagorna.

Då sände Gud döden. Den sänkte sig ner över dem, och ingen såg, att det var döden som kom.

Det hördes ett skälvande dån därutifrån den andra världen, den soliga sommarvärlden utanför paradiset. En darrning gick över marken in bland skuggorna, något stort[102] och tungt gled fram med gungande fart på jakt, det svängde om hörnet och flög in på planen under de susande, sorgsna träden. Det sade inte ett ljud, det bara kastade sig över gossen och nystade honom samman till en liten boll, som sedan låg alldeles stilla på marken.

Flickan stod och såg på. Hon grep med bägge händerna om ett träd, hon skakade från huvud till fot, varenda liten led av kroppen slets ur hennes våld, böjde sig som gräs i storm och skalv. Hon kunde inte gråta eller skrika, munnen var vidöppen, men hade stelnat mitt i ropet, ansiktet förvreds, ur hennes innersta kom ett ljud, oh! och hon höll fast i trädet, höll fast i trädet.

Ett stycke därifrån stod automobilen stilla med ett dovt morrande, ännu skälvande av jakten. Chauffören klev ur. Såg på gossen. Gick sakta och tveksamt, obegripligt undrande fram till honom. Ställde sig bredvid och såg på honom. Då förstod flickan, att det verkligen var något, som hade riktigt hänt, när en stor människa stannade i en automobil och vände om för att se efter. Hon sprang – med fladdrande kjolar sprang hon ut ur skuggornas hemska rike, ut till de levande i ljuset där utanför.

Chauffören kände inte igen gossen. Han borde ha gjort det, så många gånger som han hade sett honom på Arbetaregatan i sjuttiofyrans fönster. Men han kunde inte alls känna igen det här ansiktet nu. Det var inte det, att gossen var så blek, att hans hy var grönvit, nej vit, alldeles vit – det var något annat, ansiktet lyste ju på marken. Det sken som genomskinlig is, där det låg. Gossen var inte alldeles ren i ansiktet, där fanns några smutsfläckar. Men man såg, att smutsen låg löst på den översta ytan, där under var allting genomskinligt, och ur djupet av det genomskinliga[103] kom ljuset inifrån och spreds ut, kanske mest genom ögonen, som stirrade upp mot himlen, stora, orörliga, klara som det klaraste glas. Ingen människa kan känna igen sådant.

Det är sörjt för, att träden inte växa in i himlen. Men det är också sörjt för, att ett levande litet frö har kraft att stiga mot ljuset. Gossen hade levat sitt liv. Det förfärligaste visste han, och det ljuvaste hade han fått veta. Lille parveln var bara fyra år. Han slapp ta arv efter far och mor, slapp att gå ut i öknen av dåraktig, fruktlös människokunskap. Han visste för övrigt en annan mor, en annan kamrat att leka med, ett annat hem att bo i.

Chauffören förstod inte vad han helst borde göra. Han såg bara pojkens ben, det var något onaturligt, gräsligt med det där benet, det stack rätt ut ur kroppen som en stång, där inga stänger kunde finnas. Chauffören förstod till slut, att han måste få det där benet rätt igen, det var det viktigaste. Han tog i det, men det höll emot. Han bröt till, det krasade, benet föll platt ner. Då gick som en fladdrande vindil genom gossens kropp, han klippte med ögonen – sedan låg han stilla, tom och tung som ett stycke jord. Det var inte annat kvar av honom. Möda, pina och bekymmer är livet, även när det är som bäst. Den arvedelen slipper man inte ifrån, förrän den sista fläkten av ande jagats ut ur mun och ögon, ur allt, som åter ska bli jord i jorden.

Chauffören bar gossen bort till sin vagn. Den döde måste köras till polisen. –

Kvällen har kommit, sval och kylig, med blåa, dunkla skymningsslöjor över staden.

På Arbetaregatan ha skriken tystnat. Ännu äro många barnungar ute, men de tala mera tyst och hålla sig[104] mera stilla. I portarna stå karlar och kvinnor, en röst hörs på långt håll i den klara luften. Ett rått skratt på avstånd ger eko utefter gatan. Allt är tyst annars. Fönsterna stå på vid gavel överallt, från bottenvåningarna och ända upp. Solhettan jäser ännu i alla stenväggar, men kvällens kyliga svalka smyger sig ner över hustaken, ner över gatorna, in genom fönstren, det är som balsam i feberheta sår.

Kvällen blir mörkare och mörkare. Fönsterna stängas. Barnungarna hämtas in efter ett sista, krampaktigt gräl i sista stund. Magasinet och de andra butikerna äro för länge sedan stängda. I den urtröskade gamla julkärven ovanför predikolokalen ha några halmstrån lossnat, de svänga sakta för ett luftdrag genom gatan, tills de falla ner på trottoaren med det lättaste, tommaste prassel. Där ligga de en stund, men några ensamma vandrare gå fram ännu i kvällen, och till slut hamna även dessa halmstrån i rännstenen, tillsammans med allt annat skräp, som samlats där under dagens lopp.

Utanför ölkrogen i hörnet stå några berusade karlar och svära som hjältar, det dånar av deras rösters våld över hela kvarteret.

Spårvagnen glider förbi i gatukorsningen med stilla sus och tindrande ljus. Det blir mörkare och mörkare runt omkring. Äntligen sluta de sista käringarna sitt sista, viskande prat. De sista portarna stängas. Ett barn skriker någonstans i den förfärligaste nöd, men ett fönster smälles igen och det blir tyst. Kanske fortsättes misshandeln i tystnaden, kanske var det ingen misshandel. Det är ju för resten alldeles likgiltigt.

Portarna äro stängda, husen sova. Svarta mörkret stirrar ur alla fönster, ur fönster vid fönster, rad efter rad, hundratals fönster, tusentals fönster med samma sovande[105] mörker. De löpa samman från båda sidor i sommarnattens blåa dunkel långt i fjärran. Himlen högt över gatan är inte himmel längre, bara ett smältande sken, som sakta slocknar. Och bakom alla stenväggarna sova människorna, sova som djur, men en tyngre sömn än djurens; deras eländes sömn är deras egen arvedel och gåva.

Det är tyst på Arbetaregatan. Den stora, stilla tystnaden. Varje steg ger smällande eko mot stenarna i denna lilla värld av smutsig sten. Det är två människor, som vandra här i natten upp och ner på gatan och släpa efter sig sina steg och efter stegen ett döende eko. Inga lyktor brinna denna årets tid, de ljusa nätternas tid.

Som tunga skuggor vandra dessa båda människor upp och ner, upp och ner på gatan. Den ena är Lasse, som ännu väntar på sin gosse. Den andra är flickan, som fått ett barn, men ändå inte vill gå och dränka sig, smedens Hilda, som älskade en flottist.

Det är bara det med henne nu, att hon inte får komma in. Fadern har fallit offer för sitt eget hat, han har gjort det han sagt så många gånger han skulle göra, han har stängt henne ute. Hon hade varit borta ett tag på kvällen, när hon kom hem, var dörren låst, hon bultade, ingen svarade, hon bultade igen – då kom en av småsystrarna ut, darrande av skrämsel och kyla i sin lilla skjorta, hon viskade åt stora syster: du får inte komma in har pappa sagt, du ska gå i sjön, sa han. –

Men hon vill ändå inte gå i sjön. Hon har ju barnet därinne. Vad skulle ske med det, om hon inte fick det med sig?– Inte ville hon sitta i trappan heller. Det kunde ju komma någon och se henne. Därför går hon på gatan, på natten finns där inga människor, då kan hon få vara i fred.

Hon vet, att hon är förbannad av Gud och människor för den synd hon gjort. Det är alldeles riktigt, att hon får lida så här, ingen kan säga annat, det tycker hon själv. Det viktigaste i livet är att strängt hålla det sjätte budet. Det kunde kanske inte alltid vara så noga med de andra, men sjätte budet måste man alltid kunna hålla. Den flicka, som bröt mot det, vart för evigt förbannad. Ingenting annat än helvetet väntade henne, utan nåd. Det fick hon var dag veta, och det föll henne inte in att förneka det. Det var så. Med tiden vande hon sig också vid den tanken, att hon måste ner i helvetet sedan, bara att tänka på möjligheten att bli benådad var ju att ytterligare öka sin synd, men kanske kunde man på något vis finna sig till rätta även där, så att det inte blev allför svårt i längden. Att hon ännu hyste motvilja mot att gå i sjön, som hon var tillsagd, det berodde mycket på vissheten om vad som väntade henne efter döden. Emellertid böjdes motviljan var dag, och mera ju mer hon vande sig vid tanken på helvetet. Om hon bara kunde få vara i fred ett enda ögonblick, medan hon levde. –

Hilda har för resten alltid varit illa tåld av Gud, även förut, innan hon gjorde synden. Hon kan inte minnas annat. Hela den tid hon levat är ju bara ett enda svart mörker. Med några ljusa sommardagar, men de äro vita och skinande av synd. Det var hennes bästa tid ändå. Hon var utanför stan, på ett kafé, nästan på landet, där fanns träd och grönt gräs och fågelsång och solsken. Och vilken sommar, vilken synd! Där kom en dag en rask och lättlivad gosse av kungliga flottans manskap, klädd i kronans dräkt, enkla och smakfulla kläder, som det heter i visan.

Hon såg en gång en teaterpjäs, och där var det så, att innan gossen kom in, hörde man honom sjunga först[107] på långt avstånd – sedan kom han närmare – han kom in – och han var bara, bara vacker! –

Nog hade väl ändå den här sjömansgossen sjungit först på avstånd, innan hon kunde se honom, innan han kom nära henne? Alltsammans var så vackert som en teaterpjäs, och tänk, den kom att handla om henne!

Sjömannens kärlek är som havets vind. Det är en visa som börjar så, men hon kan bara första raden. En annan börjar så här:

Den visan kan hon. Den kostade femton öre, hon fick den av gossen i flottans blåa uniform. Han var så röd i hyn, hans breda nacke var ändå rödare. Han hade nästan vita ögonbryn och inga mustascher, han var alldeles ren om läpparna, använde ingenting att tugga heller, åtminstone mycket litet, han var alldeles för fin att göra det.

Han skulle bli befordrad, så att de kunde gifta sig. Men flickan gungar lätt på vågen, när en sjömansgosse älskar. Och här vid lag fanns ingen falskhet och inte något smussel, rejält skulle det vara, befordrad skulle han bli, och roligt skulle de ha medan de väntade.

Hon skulle säkert ha gjort om detsamma än en gång, om han nu hade kommit och frestat. Ännu medan hon gick på Arbetaregatan och väntade utanför sjuttiofyrans port i sommarnatten, längtade hon efter honom och efter den förgångna kärlekstiden.

Han fick en kommendering, när hon blev sjuk. Det[108] blev en liten gosse. Sedan sökte hon upp honom och bad om hjälp. Han talade allvarligt med henne, han var ju så fattig, men säkert skulle han hjälpa henne så fort han kunde, och med tiden skulle de nog kunna gifta sig, trodde han. Bara hon kunde hålla ut? Och vara trogen? Han talade mycket allvarligt med henne.

Sedan fick hon veta, att han var gift och hade varit gift i flera månader den gången hon bad om hjälp och han talade allvar. Han hade nämligen blivit befordrad.

Det var slutet på visan hon fick av honom. Den var mycket sorglig och rörande, och den handlade bara om kärlek.

De båda människoskuggorna, som kretsade utanför sjuttiofyrans port, de mötte varandra och gingo förbi varandra och möttes och skiljdes igen. Ibland gick Lasse över på andra trottoaren. Ibland försvann han bakom något hörn och gick runt kvarteret eller bort till andra kvarter. Han trodde ännu, att pojken kanske kunde komma hem. Eller att någon kunde komma hem med pojken. Men ingen kom.

Han hade nog blivit alldeles nykter nu. Men det hjälpte honom inte mycket. Ju nyktrare han blev, dess värre blev[109] ångesten. Den store predikaren krympte ihop allt mer, han blev till slut en mycket liten predikare. Alla bibelspråk han kunde och var så stolt över att kunna, de miste sitt värde för honom, och han kände endast ångest, en verklig, levande ångest. Var gossen kanske död nu? Den store profeten började stilla bedja, han, som var Guds blodige hövding, tog till bönboken: låt inte gossen vara död, Gud! – Men Gud svarade honom med stor tystnad, och natten var fortfarande lika tung, fastän profeten hade bedit.

Ibland kände han, att han bar ett brev i handen, och då svor han. Det var en liten brevlapp, som han burit på i flera timmar, inte visste han vad han skulle göra med den eller hur han skulle bli av med den, han bar den fortfarande i handen. Den hade legat på köksbordet, när han var inne ett tag på kvällen. Från Adelina, som hade gått sin väg. När han läste det brevet, svor han, och var gång han kände, att han ännu bar det i handen, svor han igen.

Det var ett mycket enkelt brev, rakt på sak:

Lasse!

Jag går borrt en stund å kommer kanse inte hem i kvell. Jag går ut å går med Alfred, fast inte ska du inbilla dej att jag bryr mig om Honom inte, man har vel smak. Fast nog är du en blötlasse, som bara blöter ner dig jemnt, men jag är i alla fall med högaktning å venlighet å kanse treffas vi nån gång igen å jag hoppas att du fick tag i Pojken sedan.

Din in i döden trofast elskande

Adelina.

Så enkelt var det. Lasse förstod det lilla kvinnobrevet. Därför svor han var gång han kände det i sin hand. Sedan[110] tänkte han på gossen och bad igen: låt inte gossen dö, gör så att mitt barn lever i morgon, Gud! –

Det var en svår natt för Lasse. Han mognade till sitt kall och till sitt stora verk. Men han kände det själv på ett annat sätt. Det var inte något nöje att vara en stor man, benådad av Gud. Han tyckte, att han sjönk. Trottoaren och gatan sjönk allt djupare ner med honom i allt svartare djup, husraderna stego allt högre mot höjden, sjuttiofyran steg i vädret med de andra, det var som att sitta i en hiss och glida ner – allt omkring honom åkte så sakta upp mot den ljusa sommarnatten däruppe under himlen, som slocknade högt över allt annat. När han hade sjunkit ända ner till botten, så långt han kunde komma, tyckte han, då var han alldeles som i en svart grop. Bredvid honom i gropen stod smedens Hilda, flickan med gardistungen. Då blev Lasse arg och ville bitas. Henne skulle han väl åtminstone kunna få ge ett nyp. Han grinade mot henne, svor och sade alla fula ord han visste, och de voro inte så få. Då tyckte han, att hon med en gång försvann. Han såg sig om efter henne – hon var borta. Och gossen var också borta. Han var alldeles ensam.

IV.

Per Vesterberg gick åt Utkantsgatan en lördagseftermiddag i högsommaren. Han skulle träffa Dalmans och de andra kamraterna bland bergknallarna nere vid sjön. De skulle vara ute hela natten i det gröna. Dalman menade, att de kunde gärna vara i närheten av tomten numro sex, så kunde de gå upp i grunden ett tag på söndagen och göra undan litet, om de kände sig hågade. Man får se till, att man kan förena det nöjsamma med det det nyttiga.

Pelle gick just inte och funderade på det nu. Det var något annat, något med Anna, som han inte förstod. Han var inte vidare klyftig i sådana saker, och deras kärleksförhållande var den kallaste, isigaste älskog.

Anna hade börjat bli orolig på sista tiden, och en och annan liten kyss kom med i leken mycket oftare än förr. De hetsade upp varandra, medan de försökte att ingenting annat vara än två kamrater. När de förr kysstes, var det mera på lek, av okynne. Nu började det bli någonting annat och allvarligare. Vad betyder sådant? Att isen lossnar, kälen tinar och det stundar vårbrytning? Farliga saker för en fattig man.

Pelle hade endast mycket oklara begrepp om det som kallas kärlek. Anna var den bästa kamrat han visste, därför gick han i sällskap med henne. Äktenskap var ett[112] mera ordnat kamratskap, men dyrare. Han kände inte till, att det i denna underliga värld finns andra ting än kamratskap, arbetarnas inbördes solidaritet. Nog visste han av, att gossar och flickor hade sådant för sig, som kunde sluta med barn, men det fanns inte till för honom. Det lockade honom aldrig att försöka, hade han några sådana begär inom sig, så visste han ännu inte av dem, de voro sovande och kalla. För övrigt var han en fullblodsidealist. Det var inte endast det, att han aldrig som man rört en kvinna, han hade heller aldrig smakat sprit och aldrig tobak. Han hade dragit upp en mängd snäva gränser för det tillåtliga och överskred dem aldrig, vilket gjorde honom tämligen stolt. Han var mycket ung, endast några och tjugo år.

Hans dagliga liv hade gått ut på arbete, hans lediga stunder hade upptagits av självstudier. I den lilla skrubb, där han bodde, hade han en bildad mans boksamling, ensidigt sammansatt förstås, huvudsakligen sociala arbeten, men av förstklassiga författare. Där funnos även diktsamlingar, men endast sådant, som kunde deklameras på möten. För annan diktkonst hade han ingen förståelse. Skönlitteraturen skulle behandla sociala stridsfrågor för att kunna fånga hans intresse. Bildkonsten skulle hämta sina motiv från det sociala slagfältet. Men av sådant var honom endast det bästa gott nog. Hans själ hade formats under trycket av social nöd och utvecklats i den säregna drivhusatmosfären inom den socialdemokratiska ungdomsrörelsen. Men han var ännu långt ifrån färdig.

På egen hand och i rörelsens studiecirklar hade han förskaffat sig en bildning, som skulle kunna kallas politisk partikultur. Den gav ingen vidare förfining, men den hade lärt honom att böja sig under disciplinen, den hade givit honom ordning och styrka i själslivet. Han hade fått ett vidlyftigt levnadsprogram med en massa krav, och han hade fått taktiska lärdomar. Men ingen djupare själens förfining.[113] Han var fortfarande en havets son från kusten, inflyttad i grå staden. Hans utseende och hans hållning som en kejsare med romaremakt var ett arv av många generationer sjöfolk. Ung och ren, stolt över sig själv, sin ungdom och sin renhet och allra stoltast över att vara en arbetare, i samma kamp som all världens proletärer, sådan var Pelle, när han började vakna.

Det där med Anna oroade honom emellertid. Det strålade ut en ny, okänd värme från hennes kropp, som förvirrade honom och kom honom att göra upptäckter. Oron tog inte någon bestämd form i hans medvetande, men den sysselsatte honom ständigt. Den blev inte till syner, men den band hans tankar vid henne. Vad skulle ske? En allvarligare lek? Man skulle nog gifta sig. Men man kunde inte gifta sig. Och kunde det för resten verkligen vara sådant Anna tänkte på?

Där han gick fram bland de små kvarteren i arbetarnas avstängda, undangömda värld, såg han män och kvinnor driva förbi i lördagsaftonens ljuvliga lättja, leende av lättnad, betagna av lördagstankarnas poesi. Det talades, skrattades och skreks omkring honom, han hörde det som ett muntert sorl utan mening. Himlen bleknade långsamt, molntapparna drevo omkring däruppe utan mål och utan fäste i den oändliga rymden. Men han gick härnere på gatorna och grubblade över något, sökte i tankarna efter något som borde göras nu.

Han hade emellertid inte stora utsikter att kunna göra något alls.

I förra veckan hade han fått börja arbeta på en verkstad, där det för tillfället var bråttom. Han arbetade i tre dagar, sedan hände det vanliga. Verkmästaren kom till[114] honom med order, att han fick sluta. – Kan verkarn säga mig orsaken? – Nej, det kunde inte mannen. Han hade bara att utföra ordern. Men han hade fått tillstånd meddela, att Vesterberg skulle få högsta betyg för arbetsskicklighet. – Det är väl något annat jag inte kan få högsta betyg i, då? – Det är väl det.

Tre dagars arbete, det värsta hinnes undan, upplysningen, som kommit från Arbetsgivareförbundet om den nye arbetaren, kan användas. Det var bara en upplysning, inte alls någon order, principalen gör alldeles som han vill – Pelle får gå.

Några dagars arbetsförtjänst och dessemellan ingenting. Så har han fått leva under ett par års tid nu, de äro många i vårt fattiga land, som få leva på samma sätt, fastän de flesta inte stå ut så länge. Men Pelle är seg och stolt, han ville inte böjas, vill inte resa; han vill hämnas hellre. Han väntar.

För några år sedan arbetade han på en stor fabrik, en av de största i landet. Det blev storstrejk. Han utsågs, unga pojken, till ordförande i strejkkommittén. Vid en ålder, då så många andra pojkar ännu läsa sina läxor, lades av hundratals gamla och unga kamrater i hans händer myndighet och ansvar. Striden slutade, efterräkningarna började. På en måndag återupptogs arbetet. På förmiddagen kommo direktören och storbasen in i verkstaden, Pelle såg dem på långt håll. De talade vi verkarn, som pekade på Pelle. Herrarna fixerade arbetarepojken vid hyvelbänken, de togo ögonmärke. Ingenting sades till honom. Men det hände något.

Ett anslag kom upp på svarta tavlan i porten, att arbetet skulle pågå i tolv timmar dagligen, tio timmar enligt ordinarie lön, de två sista, från sex till åtta på kvällen, enligt övertidsberäkning. Ingen fick utan särskilt tillstånd[115] lämna verkstaden förrän de tolv timmarnas arbete var fullgjort. Detta var i arbetarnes ögon ett öppet brott mot avtalet, som bestämde femtiosju timmars arbetsvecka, utom övertiden, som skulle tas ut efter noga detaljerade föreskrifter. Allt detta korsades med en enkel order från arbetsledningen.

På måndagskvällen gick varenda arbetare klockan sex. På gatan, ett stycke från porten, stodo direktören och överbasen och kontrollerade. På tisdagsmorgonen gallrades några märkta ut och avskedades för exemplets skull. Bland dem var ännu inte Pelle. De hade gått i en fälla, som emellertid visst hade fungerat något för hastigt, ty de avskedade återtogos omedelbart.

Direktionen ville på disciplinär väg, med maktspråk, genomföra vad som inte genom öppen strid kunde vinnas. Arbetarna ordnade genast motståndet, men de voro uttröttade efter storstrejken, det var till en hopplös strid de slöto leden. De höllo möte på tisdagskvällen, under vilket beslöts, att den nya ordern inte skulle godkännas. Man erkände, att verkstaden efter storstrejken måste arbeta med övertid för att ta igen det förlorade, men man ville inte bli kommenderad dit mot avtalet, man ville inte utan närmare överenskommelser låta herrarna börja tillämpa spritt nya principer. Tolv timmars arbetsdag var en farlig nyhet, helst när den infördes genom öppet avtalsbrott, här kunde sedan hända vad som helst, det ena avtalsbrottet kunde följa efter det andra. Man kunde kanske när som helst vänta en kompletterande order numro två, att ingen övertidsberäkning skulle ifrågakomma, utan endast ordinarie lön betalas för alla tolv timmarna. I ett tag skulle man så glida ner från den något högre, något mänskligare ställning, man mödosamt tillkämpat sig under många år av strider. Pelle ville inte vara med om det. Ingen annan heller. Mötet avslutades, sedan man bestämt, att nytt möte skulle hållas[116] nästa kväll. Tiden för onsdagskvällens möte bestämdes till halv sju. Klockan sex skulle varenda man lägga ner sina verktyg och gå. Övertidsarbete skulle utföras endast efter bestämmelserna i avtalet, inte enligt nya tvångsåtgärder. När Pelle på onsdagskvällen klockan halv sju skulle öppna mötet, var han ensam. Så småningom kommo emellertid några andra, ungefär halva styrkan. Resten kom klockan halv nio. Sedan de arbetat på övertid. De hade böjt sig. De talade något om hustru och barn, som kinkade. Man beslöt hålla nytt möte på torsdagskvällen. Klockan halv sju skulle det vara! Kom ihåg det!

På torsdags förmiddag kallades Pelle till verkmästaren och uppmanades att lyda order. Nej, svarade Pelle, tjugo år gammal.

Till kvällens möte kom inte en fjärdedel av styrkan. Pelle såg och förstod.

Han hade haft myndighet och ansvar. Nu kom den ingalunda ovanliga lönen: förräderiet. Han kallades av trötta kamrater för uppviglare och provokatör. Vid en ålder, då så många andra pojkar läsa sina läxor, utlämnades han av gamla och unga vänner till fiendens nåd eller onåd. Utan att till slut en enda arm höjdes till hans försvar. Tröttheten efter den stora striden gjorde alla maktlösa, alla utom herrarna, som ännu hade nog styrka kvar att slakta. Pelle var så ung, att han inte visste vad ordet nåd betyder. Att man kunde be om nåd, ingick inte i hans föreställningar om livet. Det blev naturligtvis onåd, allt annat hade ju legat utanför det tänkbaras område. Men vilken onåd! Inte straff, inte hämnd, ingenting, som kunde kontrolleras, mätas ut under ansvar. Vad man ville var mord, och man försökte det medvetet. Inte ett dödande slag, lagen är inte sådan, att man törs göra det, fastän det var en proletärpojke, som besegrats i strid. Det blev en utomordentligt[117] väl ordnad, långsamt marterande kvävning, som måste sluta på åsyftat sätt.

På fredagsmorgonen skulle Pelle som vanligt börja sitt arbete. Då kom verkarn. – Det är inte värt Vesterberg börjar förrän öververkarn kommer. – Jaså, det är så dags nu? – Det tycks vara det.

Öververkarn kom, en gammal importerad tysk:

– Festerperk får dock schlute.

– Såå?

– Genast!

– Jaså.

Pelle samlade ihop sina egna verktyg, hack i häl följd av verkarn och öververkarn. Han fick inte säga ett ord till kamraterna. Några kommo för att säga farväl, ett tack kanske, en förklaring, en hälsning, en upplysning om nytt arbete – ingen fick tala med honom. Han var avstängd och följdes av vaktarna ut.

Sedan började äventyret. Det är historien om svarta listan, silkessnöret, som stryper de starka och hårdnackade, de bästa. Lika väl som kristendomen under seklerna har förföljt och pinat ihjäl de starkaste och friast tänkande andarna och sålunda hämmat hela mänsklighetens utveckling, lika väl gallrar man nu för tiden ut de självständigaste, de bästa av arbetarefolket och stryper dem med silkessnöre.

Den där lilla inventiösa inrättningen kände Pelle till nu mera. Han visste, hur den var inrättad.

Varje arbetsgivare, som ansluter sig till Arbetsgivareförbundet, måste dit lämna uppgifter om alla sina arbetare. I minsta detalj. Det finns ett särskilt cirkulär för det. Varje ny arbetare, som anställes hos honom, genomgår ett korsförhör. Född? Konfirmerad? Gift? Kyrkligt eller borgerligt? Barn? Livförsäkrad? Sjukkassa? Organiserad[118]? – Ungefär så låter det, en hel rad frågor, även närgångna och näsvisa. Allt antecknas på ett kort, som behålles av arbetsgivaren, till dess arbetaren av en eller annan anledning slutar hos honom. Då fullkomnas anteckningarna på kortet med en avskrift av det betyg arbetaren fått. Men det skrives även något, som inte står i betyget. Det tillfogas några hemliga uppgifter, arbetsgivarens privata omdöme om karlen vänner emellan. Dessa uppgifter röra inte endast arbetarens politiska åsikter så som arbetsgivaren uppfattat eller uppsnappat dem – och ofta begriper inte principalen sådana saker hälften så bra som en intelligent och skolad arbetare – de röra också möjligen fylleri, dåligt arbete; de kunna röra misstankar om stöld eller annan ohederlighet, vad som helst.

Arbetaren kan gå omkring med hjärtat svällande av stolthet över det bästa betyg – på det hemliga kortet står inte endast betyget, utan kanske även att han är ohederlig, undermålig, oduglig. Han är brännmärkt och får inte arbeta mer. Dessutom användes av många ett hemligt chifferspråk. Arbetaren läser i sitt betyg: utmärkt arbetare. Arbetsgivaren läser samma betyg och översätter enligt överenskommet språkbruk: dålig arbetare. Mannen får gå. – Vem kontrollerar dessa uppgifter? Betyget kontrollerar arbetaren själv och tror, att allting är i god ordning. Men vem kontrollerar de övriga uppgifterna? Ingen. Vem bär ansvaret för dem? Ingen. Men alla förbundets medlemmar använda dem. Var och en anmäler, att han antagit en ny arbetare, och får per omgående alla tillgängliga, hemliga upplysningar om karlen. Sedan ökar han själv efter bästa förmåga denna skatt av uppgifter.

En liten arbetsgivare, som på grund av oduglighet eller annan inkompetens inte skulle kunna bli anförtrodd det obetydligaste offentliga uppdrag, fäller ett omdöme om de[119] politiska eller sociala åsikter, han möjligen uppsnappat hos en för sådana saker intresserad man. Ingen kontrollerar den okunniges omdöme. Ingen påyrkar ansvar, om den inkompetente orsakat skada genom att bara döma fel i en sak, som inte angick honom. Den man, om vilket omdömet fälles i hemlighet, är en dömd man utan att veta det. Det kan gälla politik. Det kan gälla fylleri. Det kan gälla stöld, eller bara misstankar. Det kan gälla vad som helst. Den dömde vet ingenting om domen, men ser följderna. Även om han visste domen, kunde han ingenting göra, den är fälld i högsta instans och kan inte överklagas. Om den då åtminstone kunde kontrolleras! Om där åtminstone funnes någon ansvarig! Men då vore ju systemet förfelat. –

Sedan kortet blivit färdigskrivet, sändes det till Arbetsgivareförbundets kontor. Där hamnar det hos registratorn, som ordnar in det bland tusentals andra kort. De hemliga uppgifterna om tusentals duktiga och kunniga arbetare ordnas systematiskt av nidingsdådets registrator.

En ung arbetare stämde en gång för sådant sin arbetsgivare, ett millionbolag. O ungdom! – Han förlorade naturligtvis. Systemet är fullt lagligt. Och vore det inte så, skulle lagen ändras i en handvändning, så att det blev lagligt. Ty samhällets uppgift är att upprätthålla ordning under striden mellan kapital och arbete. Det kan inte tillåtas, att arbetarna rubba denna ordning genom att under striden göra motstånd mot sina fiender. –

Pelle är trött, där han på lördagsaftonen driver gatorna framåt mot Utkanten. Han brukar gå så här i ensamheten och fantisera om svarta listan, tills han står så nära vansinnets brant en klok människa kan komma utan fara.

Han minns en god vän han hade. De arbetade kamrater[120]. Av någon intimt privat anledning blev vännen en kväll upprörd, utom sig av förtvivlan; han drack sig för första gången i sitt liv berusad. Efter en tid begärde han avsked för att flytta till en annan stad. För kamraterna var sammanhanget klart och tydligt. Han ville bort från flickan. Avskedet från principalen försiggick i bästa möjliga sämja.

Alldeles av en händelse råkade Pelle samma dag vara på kontoret i ett ärende. På kassörens pulpet låg ett kort, det var upplysningskortet om Pelles vän, som flyttat. I några gnistrande ögonblick läste Pelle: God och skicklig arbetare, men ivrig socialist och fackföreningsagitator. Periodsupare. –

O, detta men!

Och periodsupare var han också. Verkarn hade sett honom berusad och fullföljt en privat hämnd genom att rapportera. Under sex månader sökte Pelles vän förgäves arbete. Överallt nej! Att han omedelbart efter sitt förtvivlade rus blivit absolutist för att bättre kunna kontrollera sig, hjälpte inte ett spår. Möjligen ansågs det som en ytterligare svaghet. Efter sex månaders svältliv lyckades han komma över till Amerika. Det var en pojke med jättefysik, med utomordentlig yrkesskicklighet i sitt fack och med en stor fond av självförvärvade, allmänna kunskaper. En av de bästa alltså. –

Men Pelle tänker inte resa. Han har gått här i ett par år nu. Ibland har han haft något plockarbete åt egnahemsbyggare och andra mindre byggherrar. Dessutom har han försörjt sig genom att resa omkring och agitera. Inte så sällan har han svultit långa tider. Men han väntar. Det är ju möjligt att han aldrig kan resa sig mer. Men då kunde han kanske åtminstone få ett tillfälle att hämnas.

Det är inte mycket att gifta sig på, det här. Och det är väl inte heller nödvändigt, tänker Pelle.

Men Anna är på något vis orolig, och oron smittar. Det är inte på samma sätt som förr mellan dem och kan väl inte bli det mer heller. Det är något nytt, som gror och sväller inom dem, något, som vill skjuta rötter i fast mark och resa sig upp till liv. Men det får inte fast mark, det får inte liv. Det bultar och spränger i blodet som vårfeber, det måste tryckas ner, det får inte växa fram. Att bli man som andra män, det går inte. Man måste bli som ett djur till slut, när man jagas så här. Av vårfeber blir ångest. I grodden, som inte får rotas, kommer röta.

Det ligger något av svek och bedrägeri i Annas oro. Jo, just det! Han ville ha en kamrat, inte en hustru; nej, en käck och modig petrolös. Just petrolös.

Ett ovant, otäckt mörker lurar i Pelles ögon. Huden är hårt spänd över ansiktets kotor, näsan sticker fram som en rovfågels näbb, munnen hånler. Det är inte den forne Pelle längre, inte romaren; det är trälen, som börjar leta efter stenar.

Just petrolös! Så borde hon vara, hans unga kvinna, en tigerhona på samma jakt som hanen. Och det fanns nog ett stycke tigerhjärta i Anna, det visste han, som sett henne i strejk. Hon var en av de få specialisterna i landet inom sitt fack, hon hade högsta möjliga lön, och hon var den första som gick, när strejksignalen kom. Från morgon till kväll höll hon vakt utanför fabriken. Många tveksamma kommo smygande, för att återgå till arbetet, men Anna hejdade dem, hon tvang dem att stanna, redan med ena foten i förräderiet. Många gånger hade hon fått avsked, men fått börja igen, eftersom man inte kunde få någon[122] annan att sköta det arbetet hon hade. Hon fick lära upp sina egna efterträderskor, men hon lärde dem även något, som inte var meningen: solidaritet.

Det talades om svältens elände bland kvinnor och barn, medan männen voro i strejk. Men Anna sade till Pelle: blir jag gift någon gång, ska min man hellre få strypa mig och barnen än bli strejkbrytare för vår skull. –

Det fanns nog en liten djävul i henne också, hon var ett gott ämne till en petrolös.

Det var en sådan kvinnna han ville ha. Men kamraten gled bort, och i stället kom något, som han aldrig önskat: ett ämne till en hustru. Det låg svek och förräderi i detta. Älskog var ingenting för dem, smek och joller fanns det nog av förut i denna jolmiga värld. Men stålhårda själar var det ont om. Här var nu en till, som började svikta. Ge dig i väg då och gnäll med andra, löp som en katta i mars! Men jag vill inte vara med.

I ett väl ordnat arbetarehem är dock alltid arbetsgivaren den viktigaste personen. Det fanns ingen sådan, som ville ge Pelle möjlighet att leva, mycket mindre då möjlighet att gifta sig. Organisationen hade gripit dem och pressat dem tillsammans till ett block, och blocket hade dömt Pelle. Nå, då försöker man att svara på lämpligt sätt. Men då tillhör det också kvinnan att tiga eller att dra slipsten, när kniven ska vässas. Man går inte omkring och jämrar av kärlek, när man är i fiendeland.

Man skulle kunna resa. Men Pelle vill inte gå undan. Han ville åtminstone hämnas först. För detta fick ingen kvinna hindra honom. Petrolöser! – Här är den nu igen, den gamla historien, som gör proletärerna odugliga och ovärdiga att segra, sveket, det inbördes förräderiet. Hur satan kunde hon gå och tänka på älskog nu? Och drömma[123] borgerliga drömmar om kärlek och eget hem, hon, tigerhonan! Hellre skulle han ha fått strypa henne och ungarna – stora ord ha de gott om och granna fraser! Ännu var hon fri och oberoende av hans fattigdom, ännu fanns där inga ungar av deras blod, och redan svek hon! Redan ville hon i honom se familjemannen, barnafadern, hennes barns far. Redan begärde hon i sina hemliga önskningar, att han skulle underkasta sig, resa ut och bygga ett idylliskt fågelbo med största möjliga matho i ena vrån och största möjliga vagga i den andra, kvinnans bo, moderns bo, må då satan ta både henne och boet!

Idealisten och renlevnadsmannen inom honom rasade, det var något, som vill slå rot och växa upp och narra honom att leka – nej, det fick inte komma fram, ner med det! Det var stridsmannen, proletärernas kämpe, som ensam skulle bo i hans hjärta.

Eller ville hon kanske, att han skulle underkasta sig så, att han gick upp till herrarna i förbundet och tiggde om nåd? Ville hon det? Men det tänker jag vi låter bli! Det finns ett annat sätt att be om nåd. Det sättet ger inte eget hem åt hona och ungar. Det finns det sättet, att med revolvern tacka för nåden. Att gå dit upp till herrarna och tala med någon om de två år som hade varit. Tala förståndigt med någon, vem som helst, som kom i hans väg. Två skott. Det ena för herrn och det andra för proletären.

Bakom böckerna på byrån i Pelles skrubb ligger en gammal revolver. Det finns två skott i den. Det ena för herrn och det andra för proletären. Om nu Pelle inte hade gått så här i uppjagade fantasier, skulle han ha märkt, att han inte längre var på väg till Utkanten. Han var på hemväg. Utan att han visste av det eller tänkte på det hade han vänt och börjat gå hemåt. Han gick med snabba steg. Och handen kröktes redan i tankarna kring revolvern.

Han hade fått nog av arbetsgivarna och tänkte inte längre bygga sitt liv på dem. Det där packet var för fegt att möta i ärlig strid. För resten var det synd om många av dem, de flesta, de små och svaga. De tvingades in i blocket, annars ströp man krediten för dem. Man avtvang dem grova reverser, som sedan förföllo, om de inte lydde storherrarnas order. Tala om arbetarnas tvångsorganisation! Den avsåg ju dock att höja massan. Men sedan de stora herrarna hade ringat in de små, sedan började slakten, konkurrenterna slaktade varandra. Vad vore lockouterna annat? Det gällde för herrarna att krossa arbetarna, ja, det också förstås, men det gällde lika mycket att matta ut de många små konkurrenterna. Man understödde dem med mat för dagen, men vem ersatte det arbete de förlorade för all framtid? Gjorde storkapitalisterna det? Nej, de slogo under sig hela marknaden och blevo ännu fetare.

Det finns arbetsgivare, som behandla sitt folk bättre än de andra göra. Oftast av beräkning, förstås. De vägra att lägga ner arbetet och köra ut arbetarna, när kollegerna öppna strid. Man vill ha en lag, som straffar dessa arbetsgivare. Och man kommer att få den. Ty samhället måste ju se till, att striden mellan kapital och proletärer blir en ordnad strid med många dödade proletärer.

Hela arbetareklassen måste höjas. I alla avseenden. Det inser varenda människa. Vem skall göra det? Arbetarna själva, ingen annan kan det. Och de måste göra det genom att av egen kraft höja sig själva och tvinga de efterblivna att följa med. Men de som höja sig över massan och gå före de andra, de lönmördas av kapitalisterna. Fegt. Bakifrån. Och hela samhället jublar åt den sinnrika mekanismen, åt det sluga lönmordet, som täpper till munnen på de få, på dem, som kunna tala de nödvändiga orden till kamraterna. Nå, låt då klassen sjunka igen! Låt hela arbetarestammen åter bli en oordnad pöbelhög. När de[125] bästa av dem äro borta, faller hela sammanhanget sönder. Skrik inte sedan, när pöbeln kommer! Det blir inte de bästa, som då komma att tala. Ni få lyssna till det hungriga djurets jakttjut i stället.

Låt så vara, då! Livet är en strid på liv och död mellan kapital och arbete, där finns ingen nåd, man dödar eller dödas, utan ärlighet eller mannamod; styrka eller slughet gäller det, hatet regerar världen, det gemensamma hatet eller allas hat mot alla. När en människa av Pelles material varit med i den bataljen sedan barndomen, blir han hård. Han är van att slå och bli slagen. Då blir han omringad, blir fegt övergiven av de sina, står ensam med osynliga fiender överallt, bakom ryggen, runt omkring. Han ser dem aldrig, men han känner silkessnöret om halsen, och snöret dras åt, långsamt, med en utomordentlig precision. Då förstår han, att striden är slut, den öppna, ärliga striden. Det återstår bara en affär med kniven. Silkessnöret måste skäras av, även om halsen ska följa med i snittet. Havets son med generationer sjöfolks blod i kroppen famlar efter kniven, efter ett vapen, vad som helst, när övermakten bryter ner honom. Han skall själv dö, men sannerligen inte ensam. Någon annan skall också dö, likgiltigt vem, bara han får göra slut på någon, någon enda av fienderna. –

Så stora ord! Så vilda fantasier! Pelle är bergfast övertygad, att hans död blir en förlust för hela arbetarerörelsen, så allvarligt har han tagit sin sak. Han är ända in i djupet av sin själ förvissad om, att han, Per Vesterberg, är en av de mest hatade männen i landet. Han tror på fullaste allvar, att kapitalistherrarna gärna ville se honom död och gärna skulle offra stora pengar för att få honom därhän. Han skulle inte bli förvånad, om han nu fick se en grinande djävul efter sig, en lejd mördare eller spionerande kapitalistdräng.

Men han skulle nog häpna, om han visste hur litet han betyder. Det skulle kanske krossa honom fullständigt, bli honom en outhärdlig missräkning. Om han visste, hur innerligt likgiltig han är för sina fiender! Om han kunde ana, att ingen offrar en tanke på hans existens annat än när man för ett ögonblick avbryter någon allvarligare sysselsättning för att ta del av kortet med hans namn och upplysningarna om hans person och sedan genast glömma honom igen. På sin höjd har hans envisa rännande efter arbete givit någon herre anledning till en lustig anmärkning med grogg och cigarrer vänner emellan. Eller också har kanske hans namn förorsakat något ordande om hur nödvändigt det är att även arbetsgivarna organisera sig; om man för ögonblicket inte haft något trevligare att resonera om. Men hans person har sannerligen inte framkallat några bekymmer, än mindre den hatfyllda skräck, som unga hjältar så gärna tro sig injaga hos sina motståndare.

Pelle hade för ögonblicket trettio öre liggande i västfickan, det var allt vad han ägde av jordiska skatter, och han hade ingen aning om, på vad sätt han inom den närmaste tiden skulle kunna skaffa sig bara trettio öre till. Så som världen nu en gång är beskaffad, betydde det, att hans kropp ägde endast för trettio öre liv. Men han ägde inom sig ett annat liv, som föreföll honom själv så betydelsefullt, att det fördenskull gott kunde vara evigt. En massa obrukad ungdomsstyrka hade samlats inom honom och ville användas till någon handling. Det kom röta i grodden. Hans stolthet pinades av kvinnans svek, att hennes kärlek var en sådan, som väckte oro inom honom själv – och oron pinade hans renhet. Oklara drifter ville tränga sig fram, men tvingades ner och vändes i ont. Hans vilja hade hårdnat i förtid, han visste inte att han tinade, förvandlingens ångest värkte i alla hans lemmar; den[127] värken var av samma slag som den man känner, när livet återvänder till en kroppsdel, som varit förfrusen. Han visste inte, att det var detta vaknande liv, som drev honom mot en avgörande handling – han trodde, att denna handling skulle visa hur han stod över alla kroppens begär att leva. Han kände sig som en fri örn, vilande på vingarna i rymden och glidande ut över andra vidder för att slå ner bland feta jordedjur – men han var nog mera lik en träl, smädande före stenkastningen. Den hämnd, han beredde sig till, var en frukt, som hade mognat i många timmar av uppjagade fantasier under de två år han tvingats leva i förnedring, men den fick sin fränaste smak av det gift, som samlats i hans blod, medan han själv kuvade sin egen vaknande manlighet av fruktan att förlora ynglingens hjälteära.

Den förnimmelse, han hade av sin själ, var inte längre något stort och ljust och härligt. Nej, det var ett djupt mörker just nu. Och längst inne i mörkret lyste något, det liknade ett eldsken, man ser på långt håll i vilda skogen. Framför elden rörde sig skuggor i hans medvetande, de dansade och svängde förbi – svarta, krypande skuggor, som knappast liknade mänskliga gestalter, de voro ludna, de hade platta pannor och otäckt långa armar, de voro mest lika djur. Han tyckte han hörde dem tjuta inom sig, vilda djurens tjut, när de jaga om natten. Han ville själv tjuta högt, där han gick på gatan med hast till sitt hem. Han ville ropa efter blod, han hade själv hetsat sig utanför förnuftets gränser, hans ansikte var vitt, hans blick flöt isär och öppnades för vanvett och mörker och hat, några droppar av saliv runno ur ena mungipan, han ville bita någon som levde, hugga tänderna fast i en skrikande hals.

Det var som om ett rep skulle hala hem honom. Sedan skulle repet hala ut honom med revolvern i fickan, dra honom ner till de vackra trakter av staden, där de rika bo.

Och den förste av dem han mötte skulle dö. Två skott, det ena för herrn, det andra för proletären. Han hoppades bara, att det skulle bli något riktigt högdjur, så att hans handling desto bättre skulle synas.

Så skulle han göra.

Nu gick han och föreställde sig de trakter av staden, där det skulle ske. Och han kastade några hastiga blickar åt sidorna där han gick fram. Hämnden var inte bara hans egen, den var även alla deras, som bodde här. Just det. För deras skull dödade han, för dem skulle han dö i sin offergärning.

I denna arbetarestad voro husen låga, gråa, otroligt fattiga. Alla voro varandra lika, varenda smutsfläck var lik den andra, varenda liten svärjande människa var lik sin granne. Denna likformighet i eländet föreföll rent av vansinnig, så tröstlös var den, utan början eller slut, oändlig som evigheten, förnuftslös och djurisk som det eviga helvetet. Pelle började nästan springa för att komma därifrån, det kvävde honom.

Det blev sent. Det började redan kvällas.

Men mellan de små böjda människorna på denna gata mellan små lutande hus kom en man emot Pelle på trottoaren, en jätteman, skinande av fetma. Han vinkade med sin feta hand åt Pelle på långt håll. Pelle ville förbi utan vidare, men hans rock fastnade mellan ett par fingrar, som kunde konsten att hålla i.

– Lugna dej, Pelle! Det är inte stängt ännu. För du ska väl till stampen kan jag tro. Och sätta om en växel?

– Släpp!

– Nej pass!

En virvelstorm yrde upp genom mörkret i Pelles hjärna, och han reste näven. Men den fete mannen hade ett par kloka ögon, som Pelle tvekade att drabba med slag.

– Ska du ut och slåss? Eller vart bär det i väg med dig?

– Angår det dig? Jag ska för resten till Utkanten och träffa Dalmans.

– Mycket riktigt. Och därför går du den här vägen. Du tänker gå jorden runt, då. För att komma till Utkanten.

– Släpp!

– Inte! Jag tänkte fråga dig om en sak. Bra att jag träffade dig. Men först måste du bli alldeles lugn.

– Skynda dig, jag har bråttom!

– Det har inte jag. Tänker du stå här och konstra och hoppa galen en stund till, så kan jag gott vänta tills du blir färdig.

Få svenska män torde vara så feta som denne; han är nämligen förtroendeman. Och fetare och fetare blir han för var dag, ju mer tidningarna syssla med honom. Han kallas därför Den svältavlönade Proletären. Om arbetarna endast hade begrepp om vad de skola göra! Naturligtvis är en sådan här herre den olämpligaste tänkbara. En förtroendeman borde vara den allra magraste i hela flocken, utsvulten och ynkligt tom, så att han kunde visas överallt och väcka medlidande. Då skulle arbetarna få rättvisa. Men i stället tolerera de ett sådant här spektakel. Därtill kommer, att även hans hustru väcker uppseende. Hon är nästan ännu fetare än han och har varenda finger täckt av tjocka guldringar. Hon brukar visa sig för tidningarna, när nöden är särskilt stor bland arbetarna. Förtroendemannen är djupt bekymrad över sin hustrus sällsamma beteende. I privatlivet är han annars fullständigt och lyckligt ogift. De borgerliga lögnerna om hans person, om[130] hans familjeliv och löneförhållanden ha alltid fyllt honom med stolthet och glädje – han vet, att hans vapen äro bättre än fiendens.

Som ung pojke gick han till sjöss och seglade överallt. Arbetade överallt i hela världen. Kom hem igen utan ett öre. Arbetade här hemma tillsammans med de fattigaste och uslaste av alla arbetare. Han organiserade kamraterna, ordnade dem och ledde den svarta kåren i batalj. Fot för fot trängde han fram och tvingade dem att följa med. Under tiden förändrades de. Snygga kläder kommo på dem, mindre söps det, mindre ofta kommo de i konflikt med polisen. Hemmen kommo i ordning, hustrurna fingo matpengar och barnen fingo mat och kläder betydligt mycket oftare än förr. Hela den lilla skara av människor, som samlats kring kamraten, som blev deras förtroendeman, höjdes ett litet trappsteg upp ur det djupaste eländet.

Han har en briljant hjärna, kan konsten att ordna och leda och är en fullkomlig rakkniv, när det gäller att underhandla med motparten. Liksom Folkets hus kallas Vatikanen, heter han själv bland annat även Påven, men ansikte mot ansikte med sitt folk får han nog veta, att han är den minst ofelbare av alla påvar. Som en gallionsbild på proletärskutan ska han gå i spetsen, alltid i den riktning folket vill ombord, gör han bara det, får han gärna inbilla sig att det är han som drar. Men nog vet man, att han kommit hit som en fattig, utsvulten stackare, vem är det, som har klätt opp’en och fött’en fet? Jo, det är vi det, folket! Då ska han inte försöka ta sig någon ton mot dem, som hjälpt fram honom. – Den visan är tämligen gammal.

Han har egentligen ingen hals, ryggen fortsätter i ett ända upp till hjässan. Hans ansikte är skinande fett, underläppen skjuter ut, och kring munnen simmar ett ständigt cyniskt eller ironiskt eller jovialiskt grymt småleende. Hans[131] små ögon äro ljusa och kalla, men kloka. De borra sig just nu in i Pelles ansikte, de pröva och se, de mäta, väga, jämföra, dra slutsatser.

Pelle säger slutligen, tämligen lugnt:

– Nå, vad är det?

– Det är just det jag står och funderar på. Vad är det? Du ser ju ut som om du hade råkat gnugga sönder geniknölarna. Dom va väl tomma, förstås?

– Tror du?

– Eller hittade du händelsevis världsgåtans lösning, di kallar’t?

– Tänk om jag skulle ha funnit den, du?

– Tala inte om’et bara, så gör det ingenting. Akta dej för dårhuset!

– Eller det andra stället.

– Se opp, gosse! Se mej i vitögat! Bättre! Opp me korpgluggarna! Vad är det för griller du har i skallen?

– Ja, säg det! Men nu kan det vara min tur.

– För all del, joo då, var så god! Det har det varit länge, tycker jag.

– För resten får du nog se i tidningarna, vad jag tänker göra, ha ha, hm!

– Gräsligt. Mycket gräsligt.

Stor fet rubrik – vad ska vi säga? Mord? Passar det? Många underrubriker – till exempel: gärningsmannen en organiserad, socialdemokratisk arbetare, det låter inte illa. Och sedan ord för flera, flera kronor.

– En liten handling också.

– Lycka till då, min gosse, lycka till! Men det var en sak jag tänkte fråga dig om, innan du löper din väg igen. Har du din revolver kvar? Eller har du den på stampen?

Pelle kände med häpnad, att just nu började han att rodna. Förtroendemannen släppte inte taget med ögonen[132] – en underlig rodnad, det där? Inte röd, men brun som gammal ärgig brons – och Pelles ögon! Vilda, stora, vidöppna, flammande av gröna eldar – gossen darrade på rösten.

– Vad vill du med den?

– Ville låna’n ett tag. Jag är trött på det här. Jag tänker ge tidningarna något att skriva om. Nu kan det vara min tur. Jag har löst världsgåtan och blivit anarkist. Jag ska ut och skjuta ka-pi-ta-lister!

Pelle trodde faktiskt, att han var den ende unge man i världen, som hade fått den tanken. Men här var han utan vidare genomskådad. Här stod en karl och drev med honom för det, som skulle bli hans mannagärning! Förtroendemannen fortfor:

– Eller kanske revolvern är upptagen för ögonblicket? Du kan ju vika’n åt mig, när han blir ledig. Så får jag tills vidare nöja mig med en sar-din-låda!

Han drog ut ordet ungefär som om det hade varit en bit tugg-gummi i hans mun.

Det här skådespelet hade han nog sett förr. Det är ett sorts vansinne, som griper unga människor i järnnätternas tid, medan själarna ännu äro mjuka. Han visste vad det betydde, när en pojke av Pelles kaliber hade fått sådana där ögon och hade en revolver liggande hemma och hade haft arbetsgivarnas silkessnöre om halsen i två års tid. Man hindrar honom inte med goda ord. Man måste få honom att explodera på ett ofarligt ställe. Det var just vad han nu tänkte göra – och han kastade en snabb blick ner på Pelles nävar, alldeles för stora för att vara trevliga. Här vill till att se opp, när det smäller, framför allt måste man akta hjärtat – det är en liten smula för fett hos förtroendemannen.

Men det kändes kallt över ryggen på den gamle sjömannen, när han nu hörde Pelles röst, ingenting mänskligt fanns kvar i den stämman:

– Står u å driver me mej?

Tiden medgav intet svar. Pelle fortsatte som en maskin, vars hjul börja svänga fortare och fortare:

– Står u å driver me mej, va – oh – djävlar!

Det sista ordet var bara ett tjut, som skakade hela gatan. Varenda människa runt omkring stannade som frusen fast, husen tycktes spritta till och lyssna i en isig tystnad. Pelle exploderade. Han tjöt oupphörligt, stampade så att det skrällde i stenarna, svor, vrålade – inte mänskliga ljud, vansinnets skrik direkt ur själen; vitt skum bröt fram ur läpparna, ögonen ville ut ur hålorna under pannan. Förtroendemannen stod klar att parera. På långt håll samlades människor, men ingen gick nära. Pelle började skratta och lutade sig mot väggen. Mössan satt i nacken, håret hängde ner i oordning, han bara skrattade. Hatet kastades upp ur honom som ur djupet av en brinnande vulkan. Han snappade efter luft, det gurglade i halsen, och han skrek:

– Står u å driver me mej – du – ditt förbannade tjocka svin!

– Tjock, ja! Men du skulle se hustru min, gosse! Hon är mycket fetare än jag. Och fetare blir hon för var dag.

Och så – men den gamle var snabbare i vändningen! Pelles knytnäve satt fast i hans hand, han klämde till och vred gossens arm ett halvt varv runt – att sitta fast i ett skruvstäd är som en kärleksdröm i jämförelse med ett sådant rövaregrepp, som håller hela kroppen i tvångsställning och hindrar den andra armen att arbeta. Nu var[134] Pelle inte mörk i synen längre, han var vit som en förfrusen, blev kall som is i hela kroppen. Rösten skar sig:

– Släpp! Släpper du inte? Släpp!

Ovillkorligen tog förtroendemannen baksteg. Ett par gamla män gingo något närmare och sade: nej – nej – nej!

Men explosionen var över. Den unge mannens kraft var slut. Han satte sig ner på trottoaren och viskade:

– Nu kan du gärna släppa!

Då blev han fri, satte händerna för ansiktet och vaggade fram och tillbaka, utan att få fram ett ljud. En av gubbarna gick, kom tillbaka efter en stund med ett dricksglas i ena handen och en flaska brännvin i den andra, han slog glaset halvt medan han gick. Förtroendemannen tog det, tvekade en stund, men gav det sedan åt Pelle och sade: drick!

Pelle trodde det var vatten, satte glaset till munnen, men då kände han stanken av brännvin. Lät glaset sjunka igen och såg på förtroendemannen.

– Brännvin?

– Ja, det är inte något skoj. Drick, du behöver få litet starkt i dig.

– Brännvin? Nej!

Pelle började förstå, att han varit borta från sans och vett en lång stund. Nu såg han det hela – så ynkligt, så futtigt banalt! Det här skulle alltså bli hela gärningen? Att sitta i en rännsten och dricka brännvin! Det skar sig i själen, och kom surt upp:

– Nej. Jag skulle ju kunna ta det här – som medicin – men jag vill inte. Jag skulle ju kunna börja supa nu och bli ett svin, ett vanligt kräk, men jag vill inte. Det[135] vore inte svårt. Det vore bara att gapa nu och hälla i sig det här – som ska vara en sån läckerhet – en sån tröstare i nöden – en sån stärkare i svagheten – men jag vill inte. Där har ni ert brännvin!

Han kastade glaset i gatan. Det blev bara några skärvor och en våt fläck efter smällen på stenarna. Då hördes ett samfällt mummel bland åskådarna – de ä inte rätt gjort – slår han bort brännvine? – Den gamle gubben skakade sitt grå huvud: en sån där tjänar de ingenting till att vara vänlig mot, där sir man tacken!

Förtroendemannen såg nog egentligen först nu, hur verkligt allvarlig situationen egentligen var. Men han sade:

– Som du vill. Men stig opp och kom med nu. För jag ska ha ett glas pilsner åtminstone. Om herr renlevnads mannen tillåter?

Han hjälpte Pelle upp, och de gingo bort tillsammans.

Man är det mest betydelsefulla i världen, och man förgås. En enda liten ond tanke släpper man lös och bär den i ljusa händer som ett vapen – men varifrån kommo alla de andra? Millioner vilda djävlar rusade upp ur ens inre, de togo makten och drevo bort det klara förnuftet, alla onda drifter i blodet förenade sig, när man trodde att man gick leende som en hjälte mot mannadådet – men förtroendemannen säger, vänligt överseende: det finns något som kallas för järnnätter, dem måste man gå igenom, det är svårt, men man måste igenom. Lider du då av otillfredsställd könsdrift också – då kan man vänta sig vad som helst av dig, du blir ingenting annat än en rytande galning, om du får gå som du vill och reta upp dig. –

Vad den där tjocke mannen blev liten för Pelle i samma stund; han begrep ju ingenting, han var ju bara[136] ett vanligt svin! Och allting i världen var lika litet, lika enfaldigt för honom.

– Är det verkligen så hopplöst allting? sade han.

– Så länge man inte är gift, finns det alltid hopp. Tänk på dem, som är i samma fördömelse som du, och därtill ha käringar och ungar att sörja för! Du har ju ännu knappast smakat på, vad det vill säga att leva. Ändå klagar du.

– Har du hört mig klaga?

– Si, si, si! Vi ska inte märka ord, adjö med ordet klaga! Men vid det här laget borde du väl ändå kunna erkänna, att du höll på att göra en dumhet.

– Det svarar jag inte på.

– Nä nä!

Hela Pelles handling var redan borta för honom, låg overklig och fantastisk utanför det möjligas gränser. Men ännu sved det i såren inom honom efter gärningens uppryckta rötter. – Förtroendemannen fortsatte sitt prat:

– Hopplöst, ja! Tror du det finns en enda människa, som har något att hoppas? Nej, inte en enda en, gosse! Ni ungdomar, ni går och inbillar er, att livet nog en gång på något underligt sätt ska bli bara grannlåt för er. Flickor i mängd att leka med – ursäkta, inte du! – härlighet på alla vis, makt, ära och rysliga massor med pengar – inte det? Då är det något annat grant du inbillar dig, sak samma! Men det ni verkligen kan göra och ska göra, det bryr ni er inte om. Därför är allting så innerligt, orimligt hopplöst. Ska du nödvändigt längta, di kallar’t, önska dig något – så önska, att du får en hygglig föreståndare på fattighuset där du hamnar. Det är det enda du kan ha verklig nytta och glädje av, när du blir gammal. Håll dig på jorden med dina önskningar, så kan det kanske bli litet bättre att leva här. Vi andra, vi ha mindre ideal och knoga[137] lugnt mot framtidsmålen, som Strindberg säger; vi hoppas ingenting, men vi arbeta i alla fall. Och du må säga vad du vill, vi ha det i alla fall något bättre nu än för femtio år sedan.

– Det är inte fråga om det.

– Jo, för mig är det fråga om bara det.

– Men det är inte bättre, det är inte sant!

– Kanske det. Men det är nästan sant. Så nära sanningen kommer du aldrig med exempelvis en revolver.

Hopplöst! Har du tänkt dig att kunna bli en hjälte, en allsmäktig riksdagsman eller en väldig operaherre som Lohengrin med uppstoppade trikåer och rustning av silverpapper och ett bart huggande svärd i handen och hela världens proletärer liggande vördnadsfullt på magen framför dig – då har du inte något hopp. Då kan du lika gärna se till att du dör genast. Vi behöva dig inte, vi klara oss lika bra utan dig, till och med bättre, eftersom du är nog lymmelaktig att bråka med småmord, så att kamraterna ska få svårigheter för din skull.

– Låt det vara slut med den där historien. Det var dumt, jag erkänner det. Men jag var trött, allting var slut för mig. Betänk – två år!

– Tänk, att du är så gammal. Två år. Det kunde man knappt tro. Två år i elände – vad är det för en ålder att skryta med? Nu tycker du, att du har varit dum? Jag är inte säker på, vad du tycker i morgon. Därför är det nog bäst jag pumpar dig läns på den där äregirigheten, medan jag ändå är i tagen. Antag, att du kommit ner till Strandvägen – vem skulle du träffa? Alla de människor du vill åt ligga i hängmattor just nu och dricka grogg och pilsner flera mil härifrån. De ha ingen aning om, att något sådant som du existerar. Det gör alldeles detsamma vem du skjuter, menar du. Varenda en av människorna där borta är lika brottslig, eftersom varenda en av dem är[138] med i samhället, njuta frukterna av samhällets brott och på så vis deltar i brottet. Gå på med det! Tänker du så, kan du ju börja fundera på dig själv också, och du ska få se, att resultatet blir ganska förunderligt. – Därnere skulle du kanske få tag i någon gammal tant eller farbror eller högre gardist – och nog är du väl ändå för god att komma in i evigheten i sådant sällskap? Dessutom är det ju omoraliskt.

– Vad säger du?

– Omoraliskt. Du bryter mot proletariatets moral, mot solidariteten.

– Ord har du, men det är allt. Den enda sorts handling du förstår är väl underhandling.

– Då är väl det den enda du inte förstår. Och se på Överstehnska affären bara!

– Den, ja! Där hittade du just på det rätta!

– Hur har du skött den?

– Han är ju en skojare, en lymmel!

– Vem ä inte det? Jobbare ä di allihop, fast på olika sätt, ingen säger nej till ett skurkstreck, bara det kan hållas innanför lagens gränser – det är för resten inte alltid så kinkigt det heller. Och ändå äro de flesta hederliga människor. Skratta inte, gosse, du blir bara dummare och dummare ju mer du skrattar. De flesta av våra arbetsgivare är hederligt folk, tro mig, jag känner dem bättre än du. De anse sig ha rätt emot oss. Varenda en av dem försvarar sig själv, sin familj, sitt arbete, sin industri, sin affär – alldeles som vi försvara oss och vårt. Livet är nu en gång för alla en smutsig historia, därför bli vapnen så oaptitliga. Våra vapen ä sannerligen inte blanka.

– Till exempel underhandling?

– Jojo men, det är inte det renligaste görat, det vet jag, som har blivit smutsig invärtes av’et. Men ibland har jag vunnit. Många ha kunnat köpa sig rena kläder och[139] bättre mat, därför att jag inte har varit rädd för att ta i smuts. Men du är en sådan där idealistlymmel, du vansköter uppdrag, kamrater givit dig. Vilken annan som helst hade kunnat sköta den Överstehnska affären bättre än du. Men du fick händelsevis förtroendet. Och hur ser det ut nu?

– Vad skulle jag göra?

– Där ha vi det! Filosofera kan du – tror du! – prata lort kan du, en massa ord har du att svänga dig med – men handla, det kan du inte, nej, inte ens underhandla. Förlåt den usla vitsen, det är du som är pappa till den.

– Kan du säga, vad jag skulle ha gjort?

– Du fick i uppdrag att tvinga fram lönerna, som Överstehn hade lurat arbetarna på. Var har du pengarna?

– Han vägrade ju att betala!

– Ja, tacka för det! Annars hade du väl aldrig blivit besvärad. Eller trodde du, att han skulle bli snäll, bara han fick se dig?

– Jag kunde väl inte ta pengarna med våld?

– Prata inte smörja, du svänger dig som ett linjeskepp i ett kvarter svagdricka – vad hör det hit, våld? Antingen lyckas du eller misslyckas du. Om du lyckas, får du gå sedan utan stryk. Om du misslyckas, är hela felet ditt, och du får ta följderna. Jo jo, smaka på, du gosse! Det där har jag fått i mig, när jag har misslyckats, nu blir det din tur. – Vad du skulle ha gjort? När bygget gick på exekutiv auktion, var du där då? Nej. Anmälde du till auktionsförrättaren, att arbetarna hade så och så många tusen kronor att fordra? Nej: Överstehn köpte själv huset för sitt nya bolag. Den här gamla skulden ingår inte alls i hans kalkyler. Nu stå vi där.

– Vi ha blockerat bygget. Han får inga arbetare att fortsätta.

– Ack ack ack, han har fullt hus, vet du väl? Så länge det finns strejkbrytare och poliser att skydda dem emot er, få ni aldrig ut pengarna. Och ändå är inte Överstehn nöjd. Han vill behålla sitt ärliga namn också, och få se, om inte här sker en värre olycka!

– Att han inte tyckte om vår blockadannons i Arbetaretidningen, och att han stämt tidningen för ärekränkning och penningeutpressning och Gud vet allt – kan jag hjälpa det? Det är ju en utstuderad skojare. Inte underhandlar man med sådant folk.

– Inte skjuter man dem heller. Det är inte skottpengar på dem ännu. Det blir väl, när du kommer i riksdan och världen förvandlas och allt brännvin vändes till sockerdricka och alla människor bli som barn på nytt. Men tills vidare måste man överlista rävarna. Om man duger till det.

Hittills ha vi lyckats rätt bra. Vill du ha siffror, kanske? Det är min specialité, det. Här så!

Han läste siffror på rak arm utan minsta anteckning. I det fallet kunde man lita på hans minne som på en maskin.

– För fem år sedan blockerade byggnadssnickarna här i stan arbetsplatser, där de hade inalles tjugufyra tusen kronor att fordra. Året därpå räddade samma fackförening trettiotusen kronor åt arbetarna på samma sätt. Murarna räddade samma år åt sig trettiotre tusen kronor, året därpå tolv tusen kronor. Byggnadstimmermännen blockerade hem trettiosju tusen kronor för fem år sedan. Den tredje februari i fjol tillkännagåvo murare, byggnadssnickare, timmermän, tegelbärare och mureriarbetare genom vår tidning, att de efter en blockad, som varat ett år och fyra månader, lyckats utkräva inte mindre än tiotusen tvåhundratre kronor och sjutton öre, som de hade att fordra för arbete vid ett enda bygge. Jag brukar dra de här siffrorna, när jag agiterar, därför kan jag dem utantill.

Det står en fin bit om Överstehns synpunkter på den här affären i tidningen, som du går och bär i fickan. Har du läst den? Nej visst. Han har lurat en murvel att skriva en härlig, hjärtslitande ledare om arbetarnas övergrepp och den nya moralen och det ena med det andra. Överstehn är inte dum. Lura honom, om du kan. Det är inte så lätt. Jonas Överstehn, Överstyf brukar vi kalla honom, är verkligen en rasande duktig karl.

– Oh! Ditt svin! Honom kallar du duktig!

– Det finns tillräckligt många ynkryggar som du här i världen. Man lär sig så småningom att uppskatta kraftkarlar, även om de äro motståndare. Och Överstehn har både vilja och förmåga och en skarp hjärna på köpet. Stort mer kan det inte bli av en människa.

– Men hur använder han sina krafter?

– Han anser sig alldeles säkert använda dem rätt. Ur samhällets och ur sin egen synpunkt är han en fullständigt hederlig karl. I privatlivet är han jovialisk och angenäm, fastän han är en smula sjuklig, stackarn.

– Det är alltså din mening om en sådan människa?

– Jag hoppas komma i allvarlig underhandling med honom någon gång. Så får jag visa honom, att jag är starkare.

Men om han eller jag är den bättre människan – det avgör varken han eller hans vänner eller jag eller du eller våra vänner.

– Nej, i dina ögon kommer det ju bara an på vem som är starkast och kan bäst försvara sin brödbit. Men inte av bröd allenast lever människan. Fast det lönar sig väl inte att tala om för dig.

– Jo då, jag är idel öra, som det heter i romanerna. Om en arbetare går till prästen och klagar över, att kapitalisterna tagit maten ur munnen på honom, så får han samma ord till svar: inte av bröd allenast lever människan, laga[142] bara att ni har den rätta tron, bry er sedan inte om vad kapitalisterna ha för sig. Säger prästen. Men det är i alla fall bröd man först och främst måste ha för att kunna leva. Sedan må prästen och du säga vad som helst. Jag vill inte bara ha bröd, jag vill ha ett glas kall pilsner också. Du vill utom brödbiten ha ett snyggt och trevligt ideal. Begriper du inte, att det är samma sak, ett njutningsmedel? Mer blir det aldrig, mer kan livet inte ge.

– Men då måste väl du medge, att man har rätt att göra vad man vill, bara man för ögonblicket är den starkaste?

– Inte alldeles – nej, du rackare! stopp litet! Du har ingen rätt att blottställa dina kamrater genom att göra dumheter! Solidariteten – du glömde solidariteten! Den gemensamma styrkan!

– Hur ska man kunna veta vad som är dumt och inte dumt?

– Tja, säj de! Erfarenhet kanske. Och annars frågar man någon mer än vanligt klok människa. Men nu börjar du bli otrevlig, jag slinker in här på kaféet och får min lilla pilsner.

– Det kunde du inte svara på!

– Jo för all del! Gör som jag, laga att du alltid kan se dig själv i spegeln, rätt in i vitögat, utan att rodna. Så länge du kan det, är du inte dum.

– Och det kan du?

– Det är inte fråga om mig.

– Kan du?

– N-ja – jag undviker ju helst speglar. Men tala inte om det för någon.

– Således är det bara galenskaper, du har gått här och pratat?

– Jo, det skulle jag tro! Att man ska behöva prata vaggvisor för dig, stora karlen, är tillräckligt galet. Mina[143] små funderingar om livet ha åtminstone en förtjänst, och det är, att alla andra funderingar ä ännu galnare.

För att inte alls tala om dina – revolvern! Gud i himmelen så fånigt! Precis som om du inte hade ett litet stycke hjärna att tänka med. Mycket har du ju inte förstås – men det är väl ändå alltid någon smula?

– Hur ska jag bära mig åt? Vad vill du jag ska göra? Allt är ju för mig fullständigt hopplöst!

– Är du inte för stram att ta emot ett råd av en fattig påve, så säger jag dig: res! Om du ändå hade gett dig i väg för några år sen! Du skulle ha haft hundåren klarade nu. För hundår blir det, var lugn för det, jag har seglat med amerikanare, så jag vet vad som fordras. Men du skulle ha varit karl vid det här laget där borta. En härlig karl! Vad är du nu? En pojke, en krake utan märg i benen, utsugen, utsvulten och enfaldig, du börjar ju likna Blöt-Lasse! Bara full av meningslöst hat, utan disciplin och behärskning, en hundvalp är du, en slankig, drumlig valp, ingenting annat. Du har spelat kort med herrarna här och spelat som en enfaldig barnunge. Men herrarna använde märkta kort som falskspelare. Det är väl ingenting att lipa för? Världen är full av sådana herrar, de finnas i alla land. Börja om igen, res över och få nya kort och se upp med bondfångarna, att du inte blir lurad. Det är mitt råd.

– Jag vill inte resa.

– Tala med Anna. Hon vill. Hon vill mer än du anar, renlevnadsgosse!

– Har hon möjligen anförtrott det åt dig?

– Hon har frågat hur det är i Amerika. För resten har man väl ögon att se med. Gå ut till Anna nu, du är ju väntad, himmelens Gud, gosse, vad du i alla fall är för en lycklig människa! Du är väntad av någon! Du har livet för dig, du är ren invärtes, du är stark och grann att[144] se på, du är ett ämne till en verklig man! Det finns inte en enda av dina fiender, som i fråga om människovärde kan mäta sig med dig. Rädda det där i tid! Gå till Anna nu, direkt till henne, och säg ordagrant så här: Jag, Per Vesterberg, är en stor lymmel, men jag vill, att du, Anna Dalman, som är den bästa människa jag känner, ska följa med mig ut i världen och leva med mig och bli mina lortiga ungars mor. – Dom brukar visst bära sig åt så, när dom friar i romanerna, har jag hört dom säger, som läser sådant. Gör det, Pelle, gör det snart!

– Nej. Men du ska ha tack i alla fall för rådet!

De båda kamraterna skakade hand – den gamle mannens handslag var fast och säkert, det var en självmedveten trygghet i varje hans rörelse, i varje hans tanke. Med en munter glimt i ögat trängde han sig in genom kafédörren för att få sin pilsner. Han visste med sig, att han gjort en god gärning, när han tagit gadden av pojken.

Men olyckligtvis var det inte så värst mycket kvar av Pelle sedan. Blek och skygg drev han i väg utåt Utkanten. Han hade en pinsam förnimmelse av att något skamligt hade skett med honom, något som kunde jämföras med kastrering.

Explosionen av pojkaktigt raseri hade uttömt hans krafter, där fanns bara en stor, sotig tomhet kvar, där nyss en väldig mannagärning hade vuxit i hans själ. Starkare var han alltså inte. Så lätt gick det att brista. Så lätt – han kände till och med en viss glädje, o skam, skam! en viss glädje att vara av med sitt beslut. Han slapp att göra sådant mera. Framför allt slapp han göra någonting i kväll.

Slavar ha blivit kejsare, torparepojkar ha blivit väldiga människor med herravälde över världen, fattiga stackare[145] ha kunnat få styrka att offra livet för någon dröm. Det var nog bara humbug. Det var inte på grund av sin egen styrka eller sin egen mäktiga ande de hade vuxit över alla andra. Man hade hjälpt dem upp, sparkat dem fram, tvingat dem till offret. De hade fått sina tillfällen av tur. Att de hade använt rätta tillfället på det rätta sättet var deras enda storhet. Men Pelle hade inga utsikter mera. Han hade förlorat sitt tillfälle, offret hade gått upp i en rök av ord, aldrig skulle han mera orka samla sig till en handling, aldrig skulle han mer kunna tänka på att dö för sina bröder. Det fanns ingen annan utsikt kvar, än att på vilket sätt som helst försöka leva. Men vilket liv, vilket liv! –

Utkantens ödemark stupar brant ner mot sjön, tystnadens sjö. På andra sidan vattnet, ett svart och giftigt vatten, står skogen och väntar stadens anlopp. Allt närmare kommer husmassan med skorstenar, kyrktorn, spårvagnar och krälande, allsmäktiga människor. Staden har redan börjat klättra upp på bergshöjden, den steniga ödemarken är hotad, tystnadens sjö är hotad, skogen väntar mörk och stilla på döden, dess tungt susande tallar ha redan svartnat av sot och smuts från människornas värld.

Över hela Utkanten lyser kvällshimlen. Mot väster brinner rymden i gult och guld, upp mot zenit svalnar den och smälter in i sommarnattens blånande oändlighet. Över det oljiga vattnet i sjön ligger en dager, som bleknar stilla bort och sprider ett gulnande återsken över bergsluttningen upp emot grå staden. Längst ner bland stenarna vid stranden växa pilar och alar och andra förkrympta träd, alla lika svarta och sotiga. Högre upp bland skrevorna mellan skrovliga hällar och block växa ännu magrare, ännu svartare busksnår, här och där ha även några torra grässtrån bitit sig fast i stenen.

Överallt ligger avskräde och smuts, äggskal, bleckburkar, trasor, ett virrvarr av lämningar efter människors vägar här. Ett stycke tidningspapper, genomdränkt av regn och torkat av sol, glider fram med ett ryck, när vinden rör sig, och lägger sig stilla, när vinden stannar – svävar åter vidare för en ny stöt, tills det fastnar i en buske och går till ro.

Här och där finnas grupper av människor, enkla och torftiga. De synas höra hit som om de vore hemma här.

På en sten nära vattnet sitta två små flickor, mycket tysta, mycket allvarsamma. Små arbetshänder vila trötta i deras knän. Den ena bryter den tunga stillheten och säger:

– Tänk, va de ä trevligt här.

– Ja, här ä de så trevligt, så man kan riktigt trevla ihjäl sej.

Varefter de åter sjunka ner i sina tysta funderingar.

Ur vattnet, som värmts av sommarsolen hela dagen, stiger upp en fet lukt av ruttenhet. Annars har ödemarken sin egen speciella lukt, skarp och genomträngande, inpyrd överallt i marken, i stenarna, i buskarna, i gräset, i hela rymden, överallt luktar det katt. Det är åtminstone den starkast förhärskande bland alla de olika odörer, som tillsammans bilda Utkantens säregna parfym. Men vänjer sig vid allt, och snart har man ingen aning om, att det är något märkvärdigt med den här luften.

Långt borta hörs ett handklaver, som stöter fram en tårdränkt melodi i någon sugande valstakt. Långt borta är spelet, halvdöda dala tonerna ner i bergskrevorna till människorna, som slagit sig ner där. Fyra män ligga på mage på marken och spela kort, några andra stötta under spänningen med kraftfulla anmärkningar. Här och där äro familjer samlade kring matkorgar. Ungdomen stryker omkring[147] och lyssnar på handklaveret och väntar, att det skall bli ännu mörkare.

I en backsluttning har Dalmans slagit sig ner och hos dem kamraterna i laget. Gumman Dalman kokar potatis på ett primuskök, som brinner i skrevan mellan några stenar. Anna dukar fram kvällsmaten.

Kvisslan ligger på rygg och läser en ny billighetsbok. Han lider av allmänbildningsfeber och är djupt övertygad om nödvändigheten av att studera. Han läser för resten inte bara skönlitteratur för att få kunskaper, han läser allting utan åtskillnad. När han diskuterar filosofi, sociologi, religion, naturvetenskap eller kvinnan, eller allt detta på en gång, stöder han sina påståenden med att citera Jules Verne, Darwin, Strindberg, Hæckel, Marx och Conan Doyle i ett enda andedrag. Han är i det avseendet fullständigt opartisk och tillmäter inte den ene mindre auktoritet än den andre.

Dalman, Mellin och Blekingen diskutera om sten. Trakten omkring dem ger material. Berget uppe i tomten numro sex, där de ha sitt arbete, är dåligt, bara kes, genomkorsat av sättningar, vresigheter, klyftor och sprickor, ingenting fast att ta i; på sina håll är stenmassan hoppressad och vriden som en korkskruv. Men här ute se de en annan sten ett stycke bort, det är ett kolossalt block, som ligger fritt på den övriga grunden. Rena, fasta graniten! Dalman sjunger den stenens lov i ordalag, som bäras av verklig hänförelse, av arbetets egen poesi. Han går bort till blocket och stryker det smeksamt med sina nävar, de ä sten, de här! – Och nävarna se ut att vara lika hårda. För högra ögat bär han ännu en svart skyddslapp.

– De här ä någe, de! Man skulle kunna ta sönder[148] den i småbitar, me stålkilar, å använda varenda liten bit, de skulle bara va fasta sten allt igenom!

Blekingen måste dit också. Även han är där med händerna, de tyckas darra, men det är bara av försiktighet, när han känner sig fram över ytan med knotiga fingrar. Han kisar betänksamt, de ljusa, vattenklara ögonen krypa in i en massa rynkor, han ser noga och dömer med varsamhet: stålkilar vore kanske inte så bra här, man fick nog använda krut?

– Krut! Dalman fnyser föraktfullt. – En sån här sten! Kom aldri me de, här finns inte en spricka, ingenting, kilarna skulle bryta opp’en lika fint som man skär en skiva ost!

– Dynamit finge man ju inte ta, förstås –

– Dynamit!

– Den skulle ju bara bränna sönder alla ytor, men krut vore nog bäst, för kilarna finge du nog sätta tätt, om du skulle få någe me, som vore rejält.

Mellin reser sin tunga kropp och kommer dit. Han mönstrar blocket överallt – de ginge nog att kila, förstås, men krut vore nog lika bra –

Medan han ännu ser på graniten, blir hans blick så sakta vänd inåt igen, mot andra gåtor, djupare hemligheter. Han har samma lidelse för arbete, han som de andra. Men han har något annat också. Arbetet tycks för honom vara ett straff, som han sätter en ära i att fullgöra på bästa tänkbara sätt. Det tycks som om grubblet i hans oändligt tungsinta blick gällde det brott, för vilket han straffas i detta liv. Han är inte religiös, men han har den religiösa människans hela skuldmedvetenhet. Han hör till dem, som söka i mystik och dröm efter livets mening. Han har börjat[149] förstå, hur förfärligt brottet har varit, straffet är välförtjänt, det måste uthärdas med undergivenhet och ständiga försök att avplåna bördan av det förgångna onda. –

Sotare-Olle har inga sådana funderingar. Han vräker sin väldiga lekamen bredvid bordduken och gör inga försök att dölja sin glupska hunger. Han retas med Anna och narrar henne oupphörligt att förgå sig i ord och gärning. När hon dänger till honom med sina flicknävar, vrålar han av förtjusning. Han undrar, om hon tänker alldeles slå sönder honom? – Jo, nog för att hon tänkte det. – Skulle han inte numrera sina bitar först, så att hon kunde sätta ihop honom riktigt igen? – Nej, bitarna kunde gärna få ligga. – Och så skulle hon inte ställa ansjovisburken så nära pannkakorna, för de ä inte den rätta sylten, så här ska de vara – han fick sig en stjärnsmäll igen, inga falska tag, och han blev tårögd av den innerligaste barnaglädje.

Bakom honom sitter Loppan med sitt förskrämda ansikte, som darrar i tusen skrynklor och veck. Stamp-Anders håller bister utkik efter buteljerna. Inget brännvin! Dalmans äro nykterister. Inget öl! Bara svagdricka! – Stamp-Anders känner sig riktigt sjuk, när han ser ett sådant elände. Magen går i mullrande vågor på honom, men han tiger ändå. Han har en känsla av att gumman Dalman är ett kraftigt fruntimmer.

Pelle Vesterberg kommer inte. Kvisslan är egentligen här för att träffa honom och har blivit kvarbjuden. Eftersom inte Pelle kommer, så fortsätter Kvisslan att läsa. Han har en förnimmelse av, att allt vad han läser ska så småningom berättiga honom till inträde på någon folkhögskola, när han någon gång i livet kan få ihop så mycket pengar. Det är hans stora dröm. Och sedan – ja, sedan är världen[150] hans! På folkhögskolan får han veta alla världsgåtorna, och har han bara en gång fått veta hur de se ut, de där kanaljerna, så ska han nog lösa dem också, det finns inte det ringaste tvivel om den saken. Kvisslan är nämligen smålänning.

Kvällen kom, och tystnaden kom, och dunkel skymning kom; en och annan liten stjärna gjorde matta försök att lysa genom de disiga ångor av värme, som efter solfallet stego upp ur jorden mot svalare höjder.

Handklaveret suckade fortfarande långt därborta samma enformiga vals – eller var det kanske en ny, det lät som en och samma gråtsjuka, evigt upprepade melodi.

– Pelle får komma när han vill, men nu börjar vi, förklarade Dalman. Och så började festmåltiden i det gröna.

Medan käkarna tugga och smörgåsarna krossas, får Kvisslan förklara hur affärerna nu egentligen stå med Överstehn. Vad i Herrans namn är meningen med att han stämt Arbetaretidningen? – Kvisslan förklarar.

Jonas Överstehn hade omsorgsfullt valt ut det rätta ögonblicket för bolagets konkurs. Arbetarnas fordran var omkring sex tusen kronor inalles. När de inte kunde få sina pengar, blockerades bygget. Den där blockadnotisen retade Överstehn, så att han stämde Arbetaretidningen.

– Stämde? Inte kan man stämma för sånt?

Jo, vad man kan! Det var ändå en mycket vanlig notis. Det står väl dagligen flera sådana i den tidningen. Kvisslan halar upp en tidning ur fickan, breder ut den och läser:

– Ett nidingsdåd. De ä rubriken. Här menas, att de ä Arbetaretidningen, som har begått nidingsdådet. För någon tid sedan lästes i Arbetaretidningen följande, om gemen förföljelselusta vittnande annons – här ä våran notis avtryckt[151] me fin stil, så här låter den: Som byggmästare C. Överstehn vid sin byggnad vid Utkantsgatan ännu ej fullgjort sina förpliktelser till arbetarna, så avstänges nämnda byggnadsplats för arbetskraft och varnas varje om sin heder mån arbetare att taga någon befattning med det Överstehnska bygget. Blockaden kvarstår mot ovannämnda plats, oavsett vem som än övertager den, intill dess att rättelse vunnits och annorlunda i denna tidning meddelats.

Annonsen är undertecknad av styrelserna för murarnas, byggnadstimmermännens, byggnadssnickarnas, byggnadstegelbärarnas och mureriarbetsmännens fackföreningar härstädes gemensamt. Dessa bära sålunda ansvaret för den gemena annonsen.

– De ä ju precis en vanlig blockadnotis?

– Precis som alla andra. Men nu står de så här i tidningen:

Det som gör denna annons så mycket mer skändlig, är att arbetarna här uppträda under falsk flagg. Förhållandet är, att deras fordran gäller den föregående husägaren, Byggnadsaktiebolaget J. Överstehn och kompani, som emellertid måste göra konkurs, huvudsakligast just på grund av arbetarnas förföljelser mot den oskyldige byggmästaren. I stället för att gå den väg som alla hederliga människor måste gå enligt gällande lag, i stället för att bevaka denna sin fordran i konkursen, ha arbetarna föredragit att på äkta tjuvskyttemanér tillämpa den bekanta nya moralen. De ha avstängt platsen från arbetskraft, som det älskvärda uttrycket lyder, det vill säga att från envåldshärskarna i Folkets hus har utgått order, att ingen får arbeta hos byggmästare Överstehn. Därigenom drabbar förlusten inte den skyldige, det gamla bolaget, utan i stället den nye ägaren, Aktiebolaget Byggnadsindustri, som sålunda ska tvingas betala föregående ägares skulder.

– Bevaka våra fordringar i konkursen! avbröt Kvisslan sig själv med en fnysning. Då hade vi kanske fått femtio kronor att dela, när vi skulle haft sextusen, å kanske vi rent av hade fått betala i stället! Arbetet ä väl en gång för alla gjort? Vem drar vinsten av de? Den nya ägaren förstås. Då ska väl han betala, då? Å här ä för resten den nye ägaren precis den samma som den gamla, de ä Överstehns familj, som går under nytt namn, de ä alltihop. Ska inte dom betala?

Underligt vad Anna har blivit förändrad i en hast – hon ser visst något. Hon ler så mjukt, hela hennes kropp blir mjuk, alla rörelser bli smeksamma, hon liksom tändes och strålar upp – som en julgran. Gumman Dalman ser på henne, sedan tittar hon utåt backarna – jo, kunde tro det, där borta kommer Pelle drivande.

– Nå äntligen! ropar gumman.

Pelle hälsade på långt håll, betraktades av många par forskande ögon – vad han såg blek och trött och eländig ut!

– Skynda dej, Pelle! skrek Dalman, här så!

– Anna har vari så till sej, så till sej, härjade gumman.

– Läs vidare, Kvissla! sade Sotare-Olle. Tjänare, Pelle, trampa inte i pannkakorna, du nöter sönder halvsulorna.

– Å hut! sa gumman.

– Jag menar, att hans halvsulor sir så klena ut, förstås, man ska inte missförstå –

– Höpp – joho si! kom det ur Stamp-Anders, som svalde en suck, när han tänkte på hur mycket brännvin det i alla fall finns på så många andra håll i världen.

– Nå, läs nu vidare, gosse!

– Va är det om? frågade Pelle.

– Överstehns rättegång.

– Så – jaså den där tidningen – nå gå på med det, då.

– Jo, nu står de här på ett annat ställe, bland rättegångsnotiserna, att byggmästare Överstehn har stämt Arbetaretidningen för den där notisen –

– Byggmästarn? Va vill den?

– Han ä bulvan, förstås. De ä ju han, som ä namngiven i våran notis, eftersom han ä ansvarig för uppgörelsen. Jo, nu har dom där bröderna gjort ihop ett kontrakt mellan sej, å i de kontrakte står, att om inte bygget blir färdigt på dagen, så ska byggmästarn, som har’et på entreprenad till bolaget, böta åt bror sin – hur mycke tror ni?

– De ä väl vanligt me femti kroner om dan?

– Femti! Nä, hundra kronor om dan första veckan, tvåhundra om dan andra veckan å trehundra om dan sedan. De ä rena skojet, förstår ni, ett gjort kontrakt bröder emellan. Å annars brukar de allti finnas ett undantag för tidsförlust, vållad genom arbetskonflikt – de finns inte här. Nu fordrar byggmästarn skadeersättning för di där böterna, som han påstår, att brodern kommer att tvinga honom betala. Å så fordrar han skadeersättning för att han inte har kunnat få någe ordentligt folk, de ä bara nåra försupna kräk han fått att göra strejkbrytarejobb.

– Jo jo!

– Å de ska han ha skadeersättning för utav Arbetaretidningen. Sedan ska han ha skadeersättning för att han blivit ärekränkt å fått krediten skadad genom notisen, eller annonsen, som di kallar’t för här i tidningen. Sedan yrkar han ansvar på tidningen för försök till penningutpressning – jo, de ä säkert! De står här klart å tydligt, var så go![154] Han säjer, att de hela ä ett försök av arbetarnas fackföreningar att pressa honom på pengar under hot att annars ruinera hans affär!

– Vartannat bygge i hela stan ä ruttet å ramlar – ekonomiskt vill säja, utlät sig Sotare-Olle.

Pelle orkade knappast tugga. Han var som fylld ända upp till halsen av vämjelse och galla. Överstehn är en duktig karl – en skarp hjärna, en hänsynslös vilja, en kraftkarl, så ringde det i hans öra. Sådan ska en man vara för att kunna kallas för en man! Han höjer sig upp ur arbetarnas led, han blir något, han gör något, han offrar inte, han tar offer av andra i stället, han handlar. Men vilka handlingar! Med sådana ska man strida – med tjuvar och skälmar ska man stå och byta ord inför samhällets domstol, den listigaste tjuven vinner – om man inte kan överlista honom. Sådant är alltså livet. Är det värt att leva? Kanske det. Men sannerligen inte att man anstränger sig för att få lov att leva.

Hur innerligt liten och obetydlig är inte hela denna sak, en helt vanlig vardagshistoria! Det är ingen stor, uppseendeväckande strid, minsann, bara en liten detalj i den världsomfattande kampen mellan kapital och arbetare. Men hela den stora striden är ingenting annat än summan av dessa små konflikter överallt. Så innerligt likgiltigt, allting! Så smått, så fullständigt hopplöst! Det är inte blanka värjor dragna man mot man – det är smutsiga händer i varandras fickor bara. Det är inte öga mot öga, bröst mot bröst, död mot död; en allt uppslukande, hela evigheten famnande sekund av jublande styrka och liv, det är inte ett hänfört, självförglömmande offer för en strålljus idé, det är inte ens vargens hämndlystna bett i dödsryckningen – det är bara en svart massa fattiga människor på den ena sidan och en hop av finare klädda människor på den[155] andra; och mitt emellan skarorna en oändlig mängd av underhandlingskommittéer, där de slugaste käbbla om femöringar – en mängd rättegångar, där den listigaste tilldömes penningepriset. Det är hela striden. Hur kan man orka hata så ynkliga fiender? Helst när man själv är en lika ynklig part i målet. –

– Hur ska det gå nu, då? Det var Anna, med ögonen oroligt fästade på Pelle, han var ju dödsvit i ansiktet. – Om tidningen nu blir fälld? Hur går det då? Det blir slut med alla blockadnotiser sedan – och hur ska vi göra då?

Det hördes inga tuggande käkar längre. Alla stannade i bettet över matbiten. Hur ska vi göra sedan? – Det var så tyst som om tusen och hundra tusen hade tystnat på en gång inför samma tanke: vårt enda vapen – tar man det ifrån oss?

– Det är juryn, som avgör, sade Pelle med ett elakt skratt. – En jurydom kommer alltid som en vinst på ett lotteri. Man vet ingenting förrän det är gjort.

Långsamt, långsamt kommo käkarna åter i rörelse. Frågan skulle besvaras genom lotteri.

– Vi få hitta på något annat sedan, sade Pelle. Och i detta ögonblick tänkte han åter på revolvern, det löjligaste, fånigaste av alla argument.

– Organisation ä de enda som duger, bet Dalman av, kärvt och brutalt. – För resten har Översthen allti vari hygglig mot oss i sexan. Vi har ingenting att klaga på.

Dalman vägrade att tro fullt, det han inte själv erfarit, även om han med sina egna ögon såg det hos andra. Det[156] föreföll honom, som om där i alla fall kunde vara något på tok, något han inte såg, men som förklarade, att andra blevo lidande och inte han. Endast på sig själv trodde han och på det han själv var med om, själv erfor med sin egen kropp och själ. Det föll honom aldrig in att fatta hat till något annat än det som hindrade honom själv och hans eget arbete.

– Nå, läs nu vidare, gosse, fortfor han. – Om du ser ännu. Va säjer tidningen mer?

– Jo, här ä de – så här låter de –

– Står det något om mig? frågade Pelle hastigt.

– Inte!

– Varför skulle det stå något om dig? frågade Anna.

– Nå, inte för något särskilt.

Nej, han syntes inte i den här bataljen. Han hade bara fullmakt att kassera in pengarna, och det skulle vem som helst ha gjort bättre. Ingen ära att vinna, intet hat att skörda – varför ska man då egentligen bry sig om att hata själv? Här är ju ingenting annat att göra än att underhandla om en helt vanlig affär – för resten angick hela saken honom inte för närvarande. Bollen hade sparkats över till tidningen, som fick sparka den vidare bäst den kunde. – Men nog var det en besvikelse att inte ens vara hatad!

– Här ä de, sade Kvisslan. De ä rara saker. De står lite om bankernas åtstrypningspolitik, som ska visa arbetarnas maktlöshet – å om husspekulation å tomtjobberi, som tidningen skäller på ett tag, för Överstehn ä ingen jobbare, inte. Sen kommer de: I ett samhälle som vårt är det icke heller folk med kapital, som är det viktigaste för att föra byggnadsindustrien framåt, utan det är folk med framsynthet, företagsamhet och arbetskraft, som samhället[157] behöver just nu. Dessa låta icke avskräcka sig, vad som än säges om dem, de arbeta och beräkna samt uttänka nya planer och sätt för att övervinna svårigheterna, och de föra samhället med sig oemotståndligt framåt.

En sån karl ä Överstehn, var så go! Men vänta ska ni få höra:

På samma sätt som arbetarnas ledare förstå att tukta strejkbrytare och andra självständiga kamrater, som våga hysa en egen tanke och handla som fria män, på samma sätt förstå de ock att göra även den misshaglige arbetsgivaren omöjlig för det samhälle han tillhör. Man sprider ut nyheten, att han inte vill betala ut lönerna, och skadar därigenom hans rörelse, det förtroende, som han så nödvändigt måste åtnjuta bland arbetarna och bland leverantörerna. Oftast spridas dessa rykten utan grund, endast emedan förtroendemannen vill få ett tillfälle att på arbetarnas vägnar kassera in löner, som annars skulle ha rakat hans näsa förbi. På sådant sätt veta dessa herrar arbetareledare att sko sig på sina fattiga och hederliga kamraters bekostnad. Det är solklart, att detta oefterrättlighetstillstånd måste få ett slut, det skadar lika mycket byggnadsindustrien som det skadar arbetarna själva. Ett exempel måste statueras, så att denna arbetarledningens skändliga trafik må kunna stoppas, innan –

– Sluta i Herrans namn! sade Pelle.

– Ja för all del, de ä för resten bra mörkt nu.

Det är inte bara mörkt. Det är tyst också. Man hör bara fotogenkökets stilla susande. Det skymmer allt mer över ödemarken.

– Det är lika mörkt över hela landet nu, sade Pelle tyst.

– Organisation ä de enda som hjälper, upprepade Dalman. – När ja arbetade där utanför stan, till exempel. De ä väl tjuge år sen snart. Hur mycke tjänte vi då, tror ni? Tjugutvå öre i timmen hade vi i allmänhet. När de blev vinter å gott om arbetslösa, sattes timpenningen ner nåra öre. Men vi, som höll på därute, vi hade extra bra. Vi va fyra man, ja va yngst i lage å hade tjugufyra öre i timmen; en hade tjugufem öre, den tredje hade tjugusju öre och den fjärde tretti öre. Åtta timmar om dan arbeta vi, sen blev de mörkt. Minst en gång i vickan måste en fara in till stan för att få verktygen vässade, resan fick vi va så goa å betala själva. Bergborrningen va ju på ackord i allmänhet, för aln hette de då. För mellanborrning, sju åttondels tum stål i vidd vill säja, hade vi sextiofem öre för alnen in i berge, för små borrningar va de tjugufem öre. Vi hade inte nån organisation då, som kunde göra sej känd. Vi va faktiskt så hjälplösa som hundvalpar, di gjorde me oss va di ville. Minns du, morsan, om julen? När ja kom hem me julpengar, va? Hur mycke hade vi den julen? Tvi för sånt elände! Å nu vill di ta bort organisationen, ä di kloka? Å göra oss till syndikalister allihop. Ä de vetit? –

Han skrattade sitt korta, fräna skratt vid tanken på gångna tider.

– Va vet ni egentligen om arbete, ni pojkar? Vi byggde en brygga där i sjön, vi arbeta i vattnet lika mycket som på land. De va vinter, ingen is, för stora fjärden va utanför me ström å sjö. Minns du julgran ja hade hem, morsan? Ja högg’en därute åt lill-Anna. En liten kröpplinge. Ja hade den å nåra kroner me mej hem på julafton. Ja minns ’et nog. Ja kände mej som om ja hade gjort nå ont, som om ja hade vari den värsta förbrytare, när ja gick hem. Då hade ja stått i å arbeta som en galning hela vintern. Ja minns ’et nog.

Å säja va ni vill, nog har vi de bättre nu, någon smula åtminstone. Inte har samhälle ramla för de? Inte ä arbetsgivarna fattigare för de? Nä, pojkar, organisation ä de enda som hjälper; ordning å disciplin å solidaritet ska de vara, så går de framåt i alla fall. –

Alldeles mörk är ändå inte natten. Det är ju sommar. Genom hela den oändliga rymden skälver en stilla ljusning, ett återsken av en döende dager, som redan smälter samman med gryningsljuset från en ny morgon.

Då ropar en röst genom natten, en hes och grym stämma:

– Proletärer i alla land, förena eder!

Det är ändå en kampsignal! Gnistor tändas i trötta ögon, krokiga ryggar rätas. Är det någon som tänker hålla tal? Åter ropar samma stämma, den är mycket närmare nu:

– Hela huvudet är krankt och hela hjärtat är sjukt!

Plötsligt dyker en man upp genom skymningen framför dem, han avtecknar sig mot den ljusnande sommarhimlen som en sotsvart skugga, lång och gänglig, kläderna hänga i trasor omkring honom, han är barhuvad, och håret hänger ner i toviga testar, han fäktar och slår omkring sig med sin ena ram – en lång och trasklädd arm! Den andra är nerstruken tom i rockfickan.

– De ä ju han Lasse, vet ja! säger gumman Dalman. Herre Gud, så han ser ut nu!

Det är Lasse, förfallen till bara trasor, förvandlad nära nog till oigenkännlighet på några veckor. Men någonstans inne i den där lumpen brinner en förtärande eld, ett hat, som slickar himlen med sina flammande eldslågor.

– Nå, säger Lasse, här ä ja nu. Va vill ni?

– Vem har skicka bud på dej? svarar Dalman.

– Ingen. Men Gud vill de. Va lugn fö de. Tänk inte vidare på den saken, Dalman. De ä Gud, som vill de. Res er upp, ni Herrans kämpar, förena er, proletärer i alla land! Dagen kommer, då den goda striden ska kämpas till slut. Men va satan har ni där? En kapitalisttidning? Oh!

– Lugna dej, Lasse, svarar Kvisslan, de ä bara till förnöjelseläsning.

Men Lasse har redan sparkat sin fot tvärs igenom tidningen, som blir hängande kring hans ben, en grotesk fotring, prasslande för varje rörelse han gör, det torra papperets och de torra ordens prassel kring proletärstöveln. Lasse intar predikareställning och börjar mässa, hans röst är halvdränkt i tårar och hat:

– Så säger Herran till den gudsmannen Moses: du ska inte göra en arm och fattig daglönare orätt, evad han är en av dina bröder, eller han är en av främlingarna, som äro hos dig i ditt land, inom dina portar. Samma dag han gjort sitt arbete ska du giva honom hans lön och inte låta solen gå ner däröver, eftersom han är arm och längtar efter sin lön, han kan eljest ropa över dig till Herran och så kommer synd att vila på dig. Föräldrarna ska inte dödas för barnens skull, och barnen ska inte dödas för föräldrarnas skull, men varför dödas då det enda barnet, som den fattige fadern ägde? Var och en ska lida döden genom sin egen synd, men vad hade min pojke syndat? Han var ett blodigt slaktoffer, och ja ska ta offret tusenfalt igen.

Var och en ska dö genom sin egen missgärning, var man som äter sura druvor, hans tänder ska bli sura därav. De äta vårt blod, herrarna, å vi ska slå tänderna ur munnen på dem. Kom ihåg de!

Du ska inte förvränga rätten för främlingen eller den[161] faderlöse, och en änkas kläder ska du inte ta i pant, du ska komma ihåg, att du har varit en träl i Egypten och att Herren din Gud har förlossat dig därifrån, därför bjuder jag dig att iakttaga detta.

– Var står de i bibeln?

Det var Sotare-Olle. Han satt på marken, upprörd och skälvande.

– Moses har sagt de.

– Oh, Herre Gud!

Att sådant står i bibeln! Om arbetare! Att de ha rätt att leva! Sotare-Olle hade annars alltid hört, att den fattige ska vara tålmodig och saktmodig och förnöjsam och aldrig fordra sin rätt utan gärna låta sig bedragas. Sotare-Olle visste ju, att prästerna hade lön för att de skulle predika den läran för de fattiga. Och så stod det i alla fall på ett helt annat sätt i bibeln! Det måtte ha varit borttaget ur hans bibel?

– Det är borttaget ur alla biblar numera, sade Pelle. Allt sådant är borttaget, det finns ingenting annat kvar än att vi ska betala skatt och vara ödmjuka inför de rika och lydiga gentemot överheten. Allt annat är borttaget enligt kyrkomötets beslut.

Sotare-Olle såg ut som om han trodde, att det där var sant. Hans små runda barnaögon stirrade i förfäran rätt ut i den ljusa rymden.

– O, Herre Gud, Herre Gud!

Lasse var hemlös nu. Stark i själen hade han aldrig varit. När hans kvinna gick, som hon ju måste göra, och när han fick se pojken död, då miste han allt vidare sammanhang[162] med världen. Allt löpte ihop till ett virrigt kaos för honom, i detta kaos levde två varelser, en predikande profet, vars makt var utan gräns, och en hemlös, svältande fattig sate. De voro varandra lika som två bär, dessa båda varelser i hans inre, de tänkte samma tankar av hat och hämnd, brunno av samma hunger, tärdes ner av samma trängtan, levde i samma meningslöshet, den ene grät av hat, och den andre svor alla bibelns förbannelser av samma hat och samma lystnad efter hämndens vällust. Lasse var ohjälpligt brusten, uppfrätt av sitt eget gift. Men förbanna kunde han! Mera död än levande var han, där han stod framför Dalmans i mörkret, mera galen än klok. Han predikade, och ingen kom sig för att tysta ner honom. De voro som förlamade av hans åsyn. Orden brusade fram i en evig ström inom Lasse, ibland bröto de fram över hans läppar, ibland rusade de i tystnad genom hans förbrända hjärna, tills de åter flödade fram med hesa, grymma ljud:

– Förbannad vare den, som förvränger rätten för främlingen, den faderlöse och änkan.

Förbannad vare den, som falskeligen flyttar sin nästas råmärken.

Förbannad vare den, som lönligen mördar sin nästa.

Förbannad vare den, som tager mutor för att slå ihjäl en oskyldig och utgjuter hans blod.

Förbannad ska han vara i staden och förbannad ska han vara på landet. Förbannad ska han vara vid sin ingång och förbannad ska han vara vid sin utgång. Förbannad ska han vara i allt vad han företar sig, intill dess han förgätes och med hast förgås.

Amen! sade Sotare-Olle som om han vore i kyrkan. Han strök av sig sin hatt och lade den bredvid sig på marken. Med undran och häpnad stirrade han på Lasse, som förkunnade[163] religion – att den fattige fick leva! Och den religionen stod i bibeln, i prästboken! Det visste Lasse, det som prästerna tego med, det talade Lasse, eller var det Gud, som talade genom Lasses mun? Själva stenarna skulle ju ropa, om inte Guds sanna ord förkunnades! – Lasse fortsatte.

– Pest ska ansätta honom, som i rikedom lever av vårt arbete. Av sjukdom, feber och hetta, av brand och torka, av sot och rost ska han förföljas. Himlen över hans huvud ska vara som glödande kopparplåt och jorden under hans fötter såsom vitglödande järn. Det regn, som regnar över honom och hans marker, ska vara förtorkat som damm och brännande stoft, från himmelen ska det komma ner över honom, tills han förgås.

Feta och skinande äro de nu, de rika, de veta inte av någon gräns för sina ogärningar, de hålla inte rätten vid makt, och i den fattiges sak fälla de vrånga domar och håna de olyckliga. –

Då kände Pelle, att en liten rädd hand smög sig in i hans, han hörde Annas röst i sitt öra: Men han har ju rätt! Lasse har ju rätt! – Pelle vände sig bort med ovilja, men alltjämt måste han lyssna till Lasses berusade ord, gång på gång kände han en tryckning av Annas hand, som sade, att Lasse hade rätt.

– Men den rike ogärningsmannen ska se sitt eget liv hänga på ett hår, det hänger var dag på en fin tråd, han ska känna fruktan dag och natt och aldrig vara säker för sitt liv. Om morgonen ska han längta efter aftonen, att hans fruktan må vara slut, och om aftonen, när mörkret kommer, ska han ropa efter morgonljuset, att hans ångest må få en ände. Sådana syner ska han få se för sina ögon. –

Då drog Pelle sin hand ifrån Anna. Han ville inte känna den. Han ville inte minnas, att en rik mans liv hade hängt på en tråd i kväll, han ville inte minnas, att det hade varit tal om en revolver med två skott – Pelle ville inte tänka på hur han hade liknat Blöt-Lasse, som talade om stora handlingar.

– Herren den väldige ska slå den rike mannen med Egyptens bulnader och bölder, med skabb och skorv så att han inte ska kunna botas, med vanvett och blindhet och sinnesförvirring. Underliga plågor ska komma över honom och hans säd och över hans gårdar och åkrar och ängar, stora och långvariga plågor, svåra krankheter ännu okända, om vilka man ännu ingenting kan veta, men de ska vara förfärliga, så att han förgöres och hans välde lägges öde. Han ska famla mitt på ljusa dagen såsom en blind famlar i mörkret och inte lyckas finna den rätta vägen, han ska förtryckas och plundras och ingen ska frälsa honom. Han ska trolova sig med en kvinna, men en annan man ska sova hos henne, han ska bygga ett hus, men aldrig få bo däri. Hans söner och döttrar ska komma i främmande folks våld, och hans ögon ska se det och försmäkta, men intet ska han förmå göra därvid eller hjälpa. Han har en son, en enda liten son, den ska dö, krossas i bitar mellan vagnar inför hans ögon. Vanvettig, vansinnig ska han bli av sina egna ögons syner. Hans kära ska dö, de ska dödas, sannerligen, de måste bli dödade alla, så sant Herren är en rättvis Gud, och deras kroppar ska bli mat åt alla himmelens fåglar och åt markens djur, och ingen ska lyfta ett finger för att bära dem till graven. –

Pelle såg i smyg på Anna. I sommarnattens bleka ljusning såg han, att hennes ögon voro av järn, hennes mun var sammanbiten, hennes ansikte var gråvitt, hon var en[165] petrolös, en tigerhona. Hennes vackra ansikte var förstenat av hat. Hon var egentligen fin och ren och god, hon hade vackra, rena kläder, hon var sin moders barn, men också sin faders. Hennes hat var ett barn av hans hat mot arbetets och arbetarnas fiender. Var det inte en för stor ära de visade sina fiender? Eller vad är en kapitalist? En rik man – vilken ynklighet! Men det är inte bara en rik man. Ordet betecknar ingenting särskilt, det är ett vapen, smitt av samma materia som Lasses vansinniga ord, av hat och hämnd. Det användes inte endast mot den, som köper arbetare, det användes även mot var och en, som försöker att klänga sig upp ur fattigdomens värld. Var och en sådan människa är en förbannad kapitalistsjäl, som bryter mot solidaritetens moral. Är livet verkligen värt så många stora ord?

– Den fattiges sista mantel, har han tagit i pant, och naken har den svage fått sova. Skökolön och hundpengar har han burit in i Guds hus och köpt sig rätt av prästen att få leva som ett orent djur. Den fattiges enda lilla lamm har han slaktat och prästerna ha hjälpt honom dricka blodet.

Herre evige Gud! Ge oss hämnden!

Och hämnden kommer! Frukten av den rikes mark och av allt hans bedrägeri ska förstöras av ett folk, som han inte känner, han ska inte veta, om de äro människor ens, förtryck och övervåld ska han sedan lida i all sin tid. Hans oxe ska slaktas inför hans ögon, och han ska inte få äta av köttet. Gräshoppor ska förstöra hans säd, maskar ska uppäta hans träd, hans hus och gårdar ska läggas öde av krälande ohyra. Fjärran ifrån ska komma ett folk, ifrån jordens ända ska det komma, det är som örnen i sin flykt, dess språk kan ingen förstå. Grymt ska det folket vara, grymt som han själv och hans släkte, ingen[166] försyn ska det ha för de gamla och ingen miskund med de unga. Det ska vara i allt så som han själv har varit, grymt, grymt! Ja, grymmare än han och hela hans släkt. Det ska tränga över hans höga och fasta murar, falla in i hans land och tränga in i alla hans portar. Det främlingsfolket ska förstöra hans verk och uppäta frukten av hans mark, och han ska inte veta ens om de äro människor. Och liksom vi ha förtryckts av honom som om vi vore i fiendeland, så ska han få tjäna fiender under hugg och slag och hunger och törst och nakenhet och brist på allt, ett järnok ska läggas på hans hals tills han förgås.

Han har stulit sina bröder och behandlat dem som trälar och sålt dem. Då ska tjuven dö, ty det står skrivet: du ska skaffa bort ifrån dig vad ont är!

– Ta en smörgås, Lasse, å ät i Herrans namn! sade gumman Dalman. Hon började bli alldeles virrig i huvudet av alla dessa Guds ord.

– Nej, sade Lasse. Ingen mat å ingen dryck, ingenting.

Han svalt, men han ville inte äta. Han kände knappast någon hunger. Han levde av något annat, medan kroppen ruttnade ner. Han förtärde sig själv och kände ingen hunger.

Men han teg i alla fall och satte sig ned på marken. Ännu arbetade hans hjärna med förbannelsens ord, läpparna rörde sig fortfarande fastän inga ljud trängde fram längre.

Pelle såg på kamraterna. Där fanns inte en, som inte var gripen av de vilda ordens förtrollning. Mest Sotare-Olle. Detta barnasinne hade inte långt mellan skratt och gråt och hade lätt att gå så långt som möjligt i båda riktningarna[167], han kunde ledas vart som helst. Han var som skapad att trampa med bägge fötterna i första bästa fälla eller rävsax, som sattes ut i hans väg. Så värst många dagar hade han heller inte kvar av sin frihet, fastän lyckligtvis varken han eller Pelle eller någon annan anade, vad framtiden hade för gåvor att giva dem. Sotare-Olle förstod inte den nya religionen, han kände bara, att det gällde den fattiges rätt och den rikes orätt. Det grep honom djupare än någon annan, därför att hans medvetande om rätt och orätt var mest osammansatt, mest barnalikt och daggfriskt.

Men även de andra voro tagna. Blekingen med rynkade ögonbryn! Glömsk av all inbränd försiktighet hade han fått ett uttryck av förtvivlans upphetsade raseri i sina ljusa ögon, nästan helt vita nu. Det skvallrade om åtskilliga erfarenheter, det där uttrycket – han liknade ett magert, senigt djur, som vänder sig om i flykten för att bitas.

Och Mellin! Hans blickar vidgades av förfäran för inre syner. Hat fanns inte hos honom. Han var en av dem, som bära all världens lidanden utan att klaga, endast bemödande sig att bära dem väl. Men han var inte av dem, som förbättra världen och möjligheterna att leva där. – Det hade aldrig fallit Pelle in att grubbla över Mellins tungsinne. Det föreföll vara så naturligt, så oundvikligt hos just den mannen. På sin höjd hade han tänkt, att där var en av de bästa, som hade stannat i växten, men ännu led av samma längtan mot höjden. Man skulle kunna tala om otillfredsställda religiösa behov, som hejdats i sin utveckling, därför att ordet eller ordets förkunnare ingivit leda.

O, dessa allvarliga ansikten i den ljusa natten! Brungarvade av sol som Blekingen och Mellin – kopparröda[168] som Sotare-Olle – eller spöklikt gulgrå som Dalman! Hur berättade de inte i sin stumma tystnad, i sitt hat, sin förtvivlan, sin förfäran, sin förgrämda bitterhet om vad livet är och vad det har att giva, även när det är som bäst! Hur rynkorna hade skurits in som med knivar i dessa järnhårda anleten! Svett och arbetets smuts hade bitit in så hårt, att huden var svartprickad som av krutstänk. Deras ögon voro vända utåt sjön, utåt den ljusa rymden – men ändå gingo deras blickar inåt mot det eviga mörkret. Den svarta lappen för Dalmans högra öga bar vittne om en batalj, som aldrig slutar.

Endast gubben Loppan föreföll oberörd. Han var då alltid lika uppskrämd i blicken, förstås. Långsamt, långsamt tuggade han oändligt länge varje tugga, så som den gör, som vet vad maten är värd.

Nå, Kvisslan tycktes inte heller ta så hårt åt sig. Han satt och hånlog för sig själv. Men vem visste, om hånleendet gällde Lasse? Det kunde gälla Lasses fiender också.

Pelle tänkte på, att inte en enda av dessa var från staden. Alla voro från landsbygden, födda i torparehem och statarestugor. Man kunde se det bäst nu. De sågo ut som bondfolk i kyrkan, upprörda, upphetsade av prästens predikan, men ändå orörligt stilla och allvarstunga.

Då kände Pelle, att han själv var tom. Det hade förut funnits något inom honom, som ständigt hade låtit sig hetsas upp, nu var det borta, det fanns bara en sotig tomhet kvar i hans själ. Han var som en åskådare på avstånd och kunde knappt ens önska att få vara med. Han visste nu, hur litet det hela var värt.

Och Anna – nej, han vågade inte se på henne igen. Han var rädd att åter möta samma uttryck av tigerhat i hennes ögon. Han såg på gumman Dalman. Hon stod med[169] händerna korslagda på magen och betraktade Lasse – med ömkan och stilla löje. Då såg Pelle med en gång, att Lasse var från staden – därifrån allt ont, allt giftigt och dumt kommer över landsbygdens folk. Där satt profeten från bakgatan som ett smutsigt trasbylte – men han hade Gud ske lov vänt ryggen åt dem, han teg.

– Du kan, du Lasse! sade Pelle.

– Höpp – joho si! kom det som ett rullande eko bortifrån Stamp-Anders.

Men ingen svarade mer. Alla sutto lika orörliga och stirrade in i sina egna tankar. Gumman gjorde tyst ett tecken åt Anna, som började duka fram kaffekoppar.

Pelle visste, att Lasse var fördärvet. För sig själv, för dem alla. Han grep dem med makten av sitt vilda pöbelhat från gränderna, och han drog dem ner. Pelle kröp ihop med ett stönande och gömde ansiktet mellan knäna – han tänkte på revolvern med två skott i. –

Han hade ju alltid vetat, att sådana människor som Lasse voro fördärvet, sådana handlingar, som Lasse svamlade om, voro fördärvets handlingar för proletärerna. Han hade ju själv sagt det så många gånger, talat om det, hånat dem, som voro så svaga i hjärnan, att de måste argumentera med döden i nävarna. Och ändå var han själv en bland dem. Själv hade han i tankarna redan gjort en sådan gärning, som Lasse predikade, han skulle ha gjort den färdig i verkligheten, om han inte hade krossats mot förtroendemannen, liksom en hundvalp, som slänges mot en mur. Mitt i all sin skam kände han en skälvning av lycka nu, att han haft turen törna emot just den där gamle cyniske grovhuggaren, som inte hade för ett öres respekt för all världens granna ideal. Det är i alla fall styrka – att inte hata! Att strida mot fiender, som man varken gitter hata eller förakta,[170] att strida lika lidelsefritt och lika beräknande som när man löser ett matematiskt problem. Vad hjälper det att sitta som en skolpojke och gråta och svära ve och förbannelse över siffrorna – därmed ordnas de inte in i de rätta kombinationerna! Och ännu mindre ordnas de, om man fuskar i räkningen och stryker ut en eller annan fuling. – Nog hade förtroendemannen pratat en massa smörja – men, milde Gud! vad var det i jämförelse med Pelles egen bottenlösa enfald! Att så låta sig ryckas med av blodets makt, där man skulle stått som herre och härskare över alla, alla drifter!

Pelle såg sig om efter Lasse – voro de verkligen så lika? Men Lasse hade försvunnit, endast den söndertrampade tidningen låg kvar efter honom. Långt borta hördes åter hans tårdränkta, hesa stämma: hela huvudet är krankt, och hela hjärtat är sjukt! – Den sjukdomen heter hat. Han gick bland alla här i Utkanten och spridde sitt eget gift. Den vore sannerligen bättre att döda.

Vad voro de till slut värda, alla kunskaper, Pelle så dyrt, så mödosamt förvärvat? Platt ingenting! När verkligheten drabbade till, sjönk man ihop som en trasa, även om man försökt ståla upp sig med aldrig så mycken kunskap. Han visste ju, hur en man som han borde leva och verka – och ändå handlade han rätt emot sitt eget vetande! Nu först visste han något – nu förstod han det på det viset som allting här i livet måste förstås, handgripligt, svidande verkligt. Kunskapen – det är ju bara något, som man lär sig utantill, ord, som ryka ut ur skallen som bosch, just när de skulle behövas.

Det där, som hade rest sig upp i hans själ som en luden urtidsvilde i begär att bita blodigt kött – det var han själv. Det där, som hade snyftat av vanmakt i hans inre, när han blev hindrad mörda – det var han själv.

Det där, som satt här och tänkte bittra tankar och skämdes för sin likhet med Blöt-Lasse – det var han själv. Det var för mer än alla kunskaper, än all maktlös rök av ord – det var hans egen personlighet. Den gällde det först och främst att ta hand om och göra till en riktig karl – men hur i himlens namn går det till, när en ung man blir en karl? Det visste inte Pelle. Trots sin bildning, sitt vetande, sitt stora, stora förstånd.

Pelle spratt till och spetsade öronen – det hördes sång. Dalman reste sitt huvud – vad är det? Mellin såg upp, Blekingen reste sig och stirrade bortåt – Sotare-Olle strök sig över pannan med aviga handen, som han var van för svettens skull – vad är det för en sång? Den tystnade, togs om igen, spreds som eldgnistor för vinden, slocknade ner i tystnad, slog upp i flammor igen tätt bredvid dem, Kvisslan sprang upp – Internationalen! Pelle visste inte vad det var, förrän han redan hörde Anna gnola högt de gamla kända orden:

I samma ögonblick hördes hundratals röster stämma in överallt över hela Utkantens ödemark i den ljusa sommarnatten. Orden och den eggande melodien hade träffat som ett regn av gnistor, elden hade genast tänts i heta hjärtan:

Att få stiga ur detta mörker mot ljuset! Att få bli något, få bli allt, få slippa detta eländes intet! Dalman sjöng med skärande röst, Blekingen gnolade med, Mellin – Mellin! – viskade samma ord, Sotare-Olle stod som ett barn i kyrkan med hatten i näven och sjöng, Kvisslan skrek ur fulla lungor, till och med gubbarna gnällde och brummade med i sången, Anna sjöng, och gumman Dalman stod stilla med barsk min och vaggade takten med hela kroppen. Pelles ögon stodo fulla av tårar, när han reste sig upp, han frös i hela kroppen, oemotståndligt rycktes han med av refrängen:

Det är en konstlös sång, ingen skönhet äger den, men en makt över betryckta själar, som är större och djupare än någonsin marseljäsens. Proletärernas blod bultar i denna tunga sång, kampen mellan arbetarna och kapitalmaskinerna har fött den, ingen som ett ögonblick stått med i svarta led, när den sången tagits upp och förenat kamraterna över hela världen, kan någonsin glömma dess makt.

En hård, skallande röst någonstans bland bergen fortsatte med sista versen, och allt Utkantens folk följde med, det öppnades i detta ögonblick en väg mellan hjärta och hjärta, den lilla steniga ödemarken med lördagsfirande arbetare var bara en liten del av all världens steniga ödemarker med samlade proletärer.

Sista striden! Det är alltid hoppet. Just nu är tiden nära, just denna strid blir den sista, sedan kommer segern – det är hoppet, det eviga, det evigt gäckande. Men något måste man ju hoppas på, annars orkar man inte längre. Något måste man ge barnen i arv att tro på, annars orka de inte fortsätta fram. Arvet de få är vårt eget hopp: upp till kamp, kamrat! Timmen är kommen, trummorna gå för sista striden! Sedan kommer segern. –

Det är själarnas drivkraft, den rätta. Inte hatet mot fienden eller mot alla och envar – utan hänförelsen för vad som är rätt och stort i denna kamp.

Tystnaden har sänkt sig ner igen, djupare än förut. Man tycker sig höra, hur alla, som nyss pratat och skrattat här runt omkring, nu sitta tigande och lyssna till sina egna bultande tankar. Och man tycker sig se hur varje litet klappande människohjärta här ute rymmer en brinnande gnista av eld – de lysa överallt, de små gnistorna i mörkret, som lysmaskar, samlade i grupper eller svärmande omkring två och två.

För resten tindra även de verkliga lysmaskarna med sina levande små blåa gnistor vart man vänder blicken. Marken är fet av sot och ruttenhet, luften är tung och laddad av hårt spända strömmar.

Lasse går omkring och tänder här och där, medan[174] han på sitt sätt predikar över ingångsspråket: proletärer i alla land, förenen eder! – Sången kan när som helst bryta fram igen. För att hylla profeten – eller för att överrösta och tysta ner honom.

Och nu tänker Pelle med en underlig, bävande glädje, att han dock var med! Han var inte så tom ändå, som han hade känt det, när Lasse stod här och svavlade. Det som då skulle ha svarat, var visserligen borta. Han saknade det inte! Lasse talade till kamraternas sämsta instinkter och väckte deras värsta lidelse. Sådan var den värkande giftböld, som äntligen opererats bort på Pelle. Operationskniven kunde ju ha varit blankare och bättre slipad och kunde ju ha förts litet behändigare, men operatören gjorde så gott han kunde, mer kan man inte begära. Nu började Pelle åter tänka på att leva. Han kunde också börja tänka på att bli en man. –

Då lät Kvisslan höra en morrning som en vädrande hund:

– Bylingen!

– Hå!

Ja sannerligen! Där kom en polis travande utför backen, han hade bråttom, höll i kasken med handen för att inte tappa den.

– Nu, jäklar! sade Kvisslan.

– Äsch, de ä ju bara Jerker, upplyste Sotare-Olle, som kände massor av folk, både människor och poliser.

Efter en kort stund stannade polismannen vid Dalmans lag. Kort och gott mötte Pelle:

– Vad är det om?

– Jo, svarade den stackars konstapeln, som såg alldeles förbryllad ut, jag undrar, om någon av er skulle vilja hjälpa mig?

– Tjänare, Jerker, sade Sotare-Olle, varsågo å sitt på våra bord å bänkar, ta för dej en skorpa å ät dej mätt, de ä Dalman som bjuder, å eftersom man får’et gratis, så får de väl duga!

Men Dalman lade huvudet på sned där han satt, kisade på polismannen, som verkligen såg ut som om något vore på tok. Dalman drog upp mustascherna, så att tänderna lyste, och frågade:

– Hjälpa? Va ä de fråga om då?

– Jo – det –

Han kastade en skygg blick på kvinnfolken.

– Det är just ingenting för fruntimmer, förstår ni!

Det lät allvarligt. Karlarna började resa på sig, och kvinnorna drogo sig undan.

– Nå?

– Det är en, som legat och dött därborta, sade konstapeln och pekade uppåt backen.

– Dött?

– Ja, han tycks ha legat där flera dagar. Om man bara kunde få ner honom till gatan, så finge man lägga’n på en kärra och köra i väg’en.

Det är ju en tjänst, som ingen människa nekar en död. Ingen vet vad som väntar. När som helst kan man själv behöva samma hjälp för att bli förd i jorden på ett anständigt sätt. Hela skaran av män satte sig genast i rörelse efter konstapeln, som visade vägen. Gumman Dalman satte de båda gubbarna att vakta kaffepannan och följde sedan efter karlarna i sällskap med Anna. De kvinnor, som inte vilja hjälpa en död till rätta, äro underligt skapade.

I en lång rad ringlade skaran uppför berget, polisen[176] i spetsen, kvinnfolken sist. Natten började ljusna allt mer. Slutligen stannade alla vid ett busksnår, gingo ändå närmare och sågo knappast någonting i alla fall.

Den hemlighetsfulla sommarskymningen svepte allt i sina blånande slöjor. Några stjärnor plirade sömnigt. Viskningar och sus gingo genom rymden, tycktes stiga ur den steniga jorden upp mot himmelens stjärnor. Det var som om allt i världen skulle viska sina sällsamma, nattliga sagor. Men bland gräs och flisor av sten och grus och allt avskräde bakom busksnåret låg något. Det var så fullständigt livlöst, att det var dödare och orörligare än markens stenar. Och alla, som sågo den döde, blevo tysta.

En arbetsklädd man. Han låg på rygg. Armarna hade han sträckt upp till hälften framför sig, fingrarna voro krökta, som om de velat hålla något fast. Benen voro dragna uppåt, så att knäna stodo i vädret. Det var ungefär allt som syntes. Ansiktet låg vridet åt sidan i mörker, men en glimt av tänderna lyste fram mellan grinande läppar, ett vitöga bligade fram under det halvöppna ögonlocket. Över hela kroppen, på varenda liten fläck, var ett krälande, ett krypande, ett vimlande av ohyra och alla möjliga små bitande djur. Man nästan höide dem kräla – eller var det något annat, som fräste så där tyst som av en porlande jäsning? – Han hade legat så i flera dagar, ensam och hemlös i sin eländiga död.

Kvinnorna började stilla viska.

Men Kvisslan gick närmare. Och Kvisslan bröt tystnaden. Det fanns ingen vördnad för döden, när han sade till Pelle:

– Känner du igen den där?

– Honom – nej?

– Inte? Titta på honom närmare, då!

Pelle böjde sig fram, han såg och såg, men vem kan känna igen sådant?

– Nej, sade han.

– Såå? Annars ä de han, som gick strejkbrytare i fjol, när vi hade konflikt ve slavfösar-Luffes bygge.

– Är det han!

– Just han! Andersson hette han å di kalla honom för Ankan för han gick så illa. Ja känner igen’en på tatueringen på handloven, titta får u se!

Pelle såg efter. Ett stort blått hjärta, ett mindre hjärta inuti det stora, och bokstaven A inuti det lilla hjärtat.

– Det är han!

Varenda man makade sig ett par steg ifrån den döde.

– Han har nog tagit gift eftersom han är så stel, sade konstapeln, som ingenting förstod.

– Kanske de, ja.

– Det var några barnungar, som fick se honom först. De kommo springande till mig och talade om’et där borta.

– Jo jo.

– Vill ni ta i ett tag då, så lämpar vi väl ner honom till gatan?

Tystnad. Orörlig tystnad. Pelle svarade äntligen.

– Nej tack. Det är polisens sak att ta hand om strejkbrytare.

– Hade de vari en människa, sade Kvisslan, skulle ja aldri sagt nej.

Men konstapeln förstod ingenting:

– Strejkbrytare? En människa är det väl ändå?

Från varenda man fick han samma svar, en föraktfull fnysning bara. Även en polisman kan ju bli upprörd, och den här unge konstapeln sjöng ut mot dem:

– Är det kristlig barmhärtighet det här, tycker ni?

Kvisslan var genast färdig att citera bibeln, så som så många andra bondpojkar, som med andakt fullgjort sin konfirmationsläsning:

– Varen barmhärtiga såsom ock eder fader är barmhärtig, heter de. Konstapeln kan inte bibeln, hör ja. De ingår väl inte i konstapelns konstruktion, kan ja tänka mej.

Kvisslan kan sin bibel. Lasse kan den. Många, många andra män och kvinnor av folket ha läst sin bibel, tills de kunna den utantill. Här finns behov av religion, och här finns religion också på djupet. Men vad hjälper det? – Konstapeln parerar:

– I min instruktion står, att jag ska hjälpa de nödställda.

– De står i min konstruktion också, i så fall, sade Kvisslan, den hetsige, ärlige Kvisslan. Men i konstapelns står det också, att konstapeln ska hjälpa strejkbrytare, å de står inte i min. Slavfösar-Luffe kasta ut oss i lock-ut, å vi blockerade för att få våra pengar. Men den här, Ankan, han gick dit å jobba, han å många andra, vi förlora, vi, inte ett öre fick vi igen av våra pengar. De va konstapeln, eller nån annan konstapel, som stog på vakt medan Ankan å di andra stal pengarna ifrån oss. Nä, dra åt helvete me kadavret! De ä di sörjande, som ska styra om begravning. Vi ä inte bland di sörjande, vi!

Kvisslan hade slutat sitt lilla anförande. Det blev tyst igen. Konstapeln såg från den ene till den andre. Såg på dem igen. Sedan gick han. Och han gick inte långsamt, han nära nog sprang vägen fram mot staden.

– Vart du rädd, Jerker? ropade Sotare-Olle efter honom. Si så han löper!

Då gick Anna fram till liket, bröt en späd gren av busken och strök med den bort ohyran ur den dödes brustna ögon och ur hans grinande mun. Sedan tog hon ur fickan sin näsduk, sin egen fina, rena näsduk, och lade den över hans ansikte. Och alla, som stodo däromkring, tego stilla.

Med kvisten sopade hon ytterligare hans styva, öppnade händer rena. Sedan försökte hon böja ner hans armar över bröstet, men det gick inte. Han hade stelnat i sin ställning med händerna sträckta halvt upp framför sig liksom för att gripa något i luften. När hon såg, att hon inte lyckades få honom till rätta, reste hon sig upp igen. Hon såg på dem, som stodo tysta omkring, och sade slutligen, med blicken mot strejkbrytarens trasklädda kropp:

– Han är död nu.

Dalman skrattade till. Ett kort och bittert hånskratt. Och Pelle sade:

– Död, ja! Han må vara aldrig så mycket död, är han bättre för det? Dö ska vi väl allihop, men inte få vi därför leva ett ohederligt liv? Eller ska vi kanske vara som käringar, ska vi ställa oss och lipa över honom nu? Nej. Förbannad må han vara, såsom ock vi – äro – förbannade –

Han teg och bet ihop tänderna. Sannerligen började han inte tala bibelspråk också! Precis som Blöt-Lasse!

– Kom, sade gumman Dalman och drog flickan till sig. Här står vi inte längre!

– Nej!

I en lång rad ringlade sig den lilla karavanen utför bergsluttningen igen till de båda gubbarna, som väntade med kaffe.

På avstånd hördes Lasses röst:

– Herren kommer, ja, han kommer, rättfärdighet ska vara bältet kring hans länder och trofasthet bältet kring hans höfter. Och för sin rättfärdighets och trofasthets skull ska han slå på jorden med sin hand, med sin flata hand klappar han till jorden så att bergen darra och allt levande faller till marken såsom den mogna frukten faller om hösten, och de dödas kroppar ligga som orenlighet på gatorna. –

Hur ljusnar inte natten, hur viska inte djupt i tystnaden små fröjdefulla sagor här i ödemarken – verklig glädje, unga hjärtans salighet hos varandra! En sällsam dager stiger upp ur skogen genom öde rymden, sprides över vattnet, faller över bergmarken och gör allting overkligt i ett skimmer av dröm, ett sällsamt sken av det som varit och farit och ständigt kommer åter. Bland bergen sova människorna, utsträckta på hällarna och grästorven, drömmande om pina och möda; svepta i filtar, ur vilka här och där ett rosigt leende dyker fram. Några pratande gamlingar sitta ännu uppe. De unga äro borta.

Nere vid stranden sitta Pelle och Anna. Vattnet ligger orörligt, blankt och oljigt. En gyllene dager svävar fram så lätt, så mjukt, så klarnande stilla. Pelle stryker med handen längs en hängande pilkvist, och handen blir våt. Han lägger den med en kylande smekning över Annas kind. Deras ögon mötas som blixtar. Dagg!

Se där kommer ett litet lekande moln drivande fram över skogen – molnet är ljusrött, strålande som pärlemor, en morgonsky i morgonljus. Stjärnorna ha bleknat bort och försvunnit. Allt lyser av den kommande dagens ljus.

Vad det är dåraktigt att leva! Vad allt på jorden är[181] uselt dumt! Allting här nere är ju utan verklighet, ett glidande i drömmar, mardrömmar, sådant som man inbillar sig bara, det jagas bort av en enda liten solglittrande morgonsky. Så glid då in i evigheten, unga hjärtan! Två er i dagg, bada era själar i sagans kyliga dager, allt här nere är utan verklighet, vad är oss vårt grubbel av nöden? Ett stycke bort stå några silvergrå aspar. Bladen glänsa våta och hänga sällsamt tysta. Allt är utan verklighet. Livet glider ut långt över sina gränser. Människorna se sig själva och blygas.

De båda unga tiga stilla, men hålla varandra fast i händerna. De våga inte se på varandra. Deras hjärtan viska genom tystnaden.

Vad det är underligt att vara ung, så dum man är! Pelle känner, att han varit gränslöst dum. En karl ville han vara, han med all sin ungdom. Ett dråpslag fick han, men han reste sig igen. Han ville inte dricka brännvin ändå! Hur många skulle inte ha kastat loss och frossat av sorg och alkohol – men Pelle ville vara en karl. Hur oändligt löjlig han såg ut i sina egna ögon nu! Naturligtvis skulle han ha skjutit brännvinsglaset ifrån sig med stum värdighet som en verklig man – i stället skrek han som en pojke och kastade glaset i gatan och deklamerade som en teaterhjälte. Att man aldrig kunde bli gammal!

Sedan blev han bara ännu dummare. Skrek och svor och förbannade med bibelspråk. Bibelspråk! De äro till för de rika, att försvara deras nidingsdåd med. De fattiga borde inte nedlåta sig till sådant, man kunde lika gärna säga rent ut hur det är fatt.

Man ska bära sig åt som en man, ja. Men hur? Han hade ingen aning om, hur han skulle komma ur sin ungdomliga valpaktighet. Hur han än gjorde, så törnade han alltid emot någon dumhet. Ingen kunde säga honom heller[182] hur han skulle göra. Det gällde, att ta vara på sig själv, att alldeles ensam göra det som måste göras. Att man kan det! Att man på det viset, trots allt, ändå kan bli en god och stark man! Hur är det möjligt? – Allt vad Pelle hittills velat och förstått, har han fått av andra, genom böcker mest. Nu gäller det att fortsätta för sig själv, visa sin egen personliga kraft. Hur skulle den se ut, när den en gång kom i dagen? Man fick inte gå längre och höra efter hos alla andra människor, hur de ansågo, att en verklig man skulle vara beskaffad. Nej, man måste bli det på egen hand, efter sitt eget sinne, med sina egna inskränkta möjligheter.

Morgonen steg allt högre i sitt daggfriska pärlesken, medan Pelle satt hos Anna och såg in i sig själv och undrade hur han i själva verket såg ut där allra innerst inne. Var där bara något sådant som hos Blöt-Lasse? Eller fanns där frön, som kunde duga något till?

Och Anna! Lätt blev hon gripen av samma ondskefulla hat, som grep alla de andra, lätt blev hon tänd av samma hänförelsens eld, som tände alla de andra – men hon ville också något annat. När hon stod böjd över liket där uppe, var hon en annan kvinna, det fanns ingenting av petrolös hos henne då! Vilken Anna var den bästa – vilken ville han ha till kvinna? Han visste det inte själv.

Kanske var det så här hon skulle vara. Så som hon satt här nu, varm och smekande mjuk – fin och god och frisk och klar som daggen omkring dem, genomlyst av morgonens pärleljus? Kunde han ta det bästa i hennes själ – och låta henne få det som möjligen fanns av gott hos honom – kunde de så hjälpa varandra, de båda människobarnen, att komma med heder genom den krångliga världen? Med heder måste det vara! Bland bröder och systrar, i samma kamp som de mot samma fiender.

Det hördes ett pip av gälla fågelröster i buskarna: vi vi vi – vi vi vi! – Det svarade ur andra buskar med allvarliga, späda röster: vi vi vi – vi vi vi!

Vem kan veta’t? Vem kan ensam välja sin väg genom livet?

Anna ville säga något åt Pelle, men det var mycket svårt, det hon hade att säga. Hon försökte, men hon kunde bara trycka hans hand – det var så svårt att tala. Han förstod henne inte, pojken! Hon såg på honom, på hans breda panna, hans kraftiga ansikte med de grubblande, ljusa ögonen, ögon av hav och sol – bara han inte varit så stolt! Då kunde det kanske gått lättare för henne att säga det hon ville. Han var formad av en annan materia än alla andra hon kände – spänstigare och ändå lika hård – ljusare, men också renare.

Hon var mer än någonsin Dalmans dotter nu – samma gråa hy, samma hårda ögon, som sökte sig fram, forskade efter en möjlighet att kunna göra sin vilja färdig.

– Pelle!

– Jo. Nå?

– Jag har fått löfte om en bra plats.

– Jaså – du? Var då?

– I Amerika.

Han släppte hennes hand och vände sig helt mot henne. Deras ögon möttes, öppna ögon, utan svek och baktankar.

– Tänker du fara till Amerika? sade han.

– Ja.

– Såå?

– Jag har ju mina släktingar där, och det ska vara lätt för en svensk flicka att få plats har jag hört.

– Piga! Tänker du bli piga!

– Ja, varför inte?

– Det har ju alltid varit din fasa! Att mista friheten.

– Det är väl skillnad. Men det lär ska finnas plats för dig också där borta.

Han teg. Det stod med en gång klart för honom hur nödvändigt detta var. Det gällde ju livet, mer än livet. Han måste arbeta, och han fick inte arbeta här hemma. Varför hade han då gått här så länge? Hämnden – herre Gud så fånigt!

– Respengar kan du väl skaffa? sade Anna. Annars har jag.

– Det kunde jag väl. Till hösten. Om jag får färdigt litet smått jag har åtagit mig.

– Till hösten? Inte förr?

– Omöjligt. Kanske vi kan få slut på den Överstehnska affären till dess också.

– Äsch! Det kan väl vem som helst sköta om!

– Ja, det är klart, svarade Pelle enkelt. Han blev inte arg för så litet längre.

– Nå då!

– Men jag har ju fått hand om’et.

– Vad ska du kunna göra, då?

– Kassera in pengarna.

– Jo, jag tycker! När ska det bli, tror du?

– Vi få se.

– Rättegången då?

– Spelar ingen roll. Vi ska blockera varenda arbetsplats, som Överstehn beträder med sin fot.

– Om inte tidningen får ta in några blockadnotiser vidare, då?

– Så blockera vi ändå och meddela oss på annat sätt.

– Sexan också?

– Den först och främst.

– Det går inte. Aldrig får du farsan att gå med på det.

– Vi få se.

– Men i höst följer du med?

– Kanske förr, du! Så fort som möjligt ska vi resa, flicka!

Anna vänder sig bort, hon törs inte visa sin glädje. Äntligen! Hela hennes ansikte lyser. Hon har segrat! Hon har vunnit honom! Men aldrig törs hon visa honom sin segerglädje.

Himlens pärlesken har övergått i ett mjölkvitt ljus, genom vilket bölja efter bölja av blekt guld strömmar upp bakom skogskanten. En fågel sjunger i våta aspen. Ingen glädjesång precis, bara två enkla, djupa toner, något av vaknande liv, liksom dagen vaknar nu, ren och färdig att åter smutsas intill kvällen. Fågeln sjunger utan uppehåll: fri fri fri fri fri – ut ut ut – fri fri fri!

I fattigmarken växa inga rosor. Men där finns dock blommor! Bleka, gråa styvmorsvioler, deras doft är både mild och hetsig, både rusigt dövande och kyligt smekande, små fattiga bägare för himmelens glädje.

Anna ser redan i tankarna ett amerikanskt arbetarehem, en liten villa från någon snickerifabrik, en liknande villa, som släktingarna ha, Anna har ett fotografi av den där hemma. Hon ser också i tankarna lätta, vackra möbler, prydda med stora bandrosetter, sådant som ingen har här i landet, men det finns på fotografien där bortifrån. Där ska de bo. Och heta mister och missis. Och kanske ändå längta hem. –

Då kommer Lasse drivande utmed stranden. Men vilken Lasse! En helt ny Lasse! Likblek i ansiktet under all smutsen, trött, utbrunnen, slocknad, slut. Han stannar ett stycke ifrån dem, ihopkrupen, frysande, och stammar:

– Vem ä ni? Vilka ä ni?

– Ser han inte? viskar Anna.

– Han tål kanske inte ljuset. Det är jag, Vesterberg!

Den här morgonen är ingenting för Lasse. Profeten gör sig inte, om det inte är mörkt omkring honom. Hans ögon bländas, han fryser i den klara, friska luften.

Lasse kravlar sig närmare.

– Hjälp mej! Hjälp mej!

Anna är hos honom.

– Vad är det?

– Hjälp mej, Anna! Ja vet inte va de ä me mej, hjälp mej! Ja ä visst hungri, tror ja.

– Du ska ha smörgås och pannkaka och kaffe, Lasse! Kom nu bara!

De gå uppåt bergmarken igen till kamraterna. Morgonen har blivit söndagsmorgon, helgdagsmorgon.

Det är de båda unga. Två härliga människobarn, som lämnat mörkret bakom sig och gå fram i ljus. De bära sin fattigdom, inte med ödmjukhet, utan med rena och stolta hjärtan. Deras kraft är inte längre hatets styrka, den är ungdom och ärlig vilja.

Det är det krypande, snubblande, förbrända djuret bakom dem. Gryningen är bittert kall för Lasse, där han[187] kommer i de ungas daggvåta spår. Elden fladdrar i hans hjärta, hans läppar röra sig ännu liksom av kramp.

– Vad säger du? frågar flickan.

– Hela huvudet är krankt. Hela hjärtat är sjukt. Elden har ännu inte slocknat.

V.

Lasse bodde ännu vid Arbetaregatan, i det rum och kök han hyrt i sjuttiofyran. Han var alltfort en väldig profet och öste ner Guds straffdomar i outtömliga strömmar över de rika. Medan han hade sina anfall av detta vansinniga raseri, kunde han varken äta eller dricka, endast tala. Hade man hindrat honom i detta, skulle han säkerligen blivit kvävd av sina egna, hatfulla ord. Han rörde ihop socialism, anarkism, syndikalism och religion. Ingångsspråket var alltid detsamma: hela huvudet är sjukt, hela hjärtat är krankt. – Botemedlet var också alltid detsamma: proletärer i alla land, förenen eder! – Det var till våldets gärningar de skulle förenas under hans ledning. Han svärmade om massmord och om blod i djupa floder. Men det var ännu endast oskyldiga svärmerier.

Dessemellan försjönk han i djurisk slöhet. Under sådana mellantider fick han så småningom erfara, att människornas hjälpsamhet har vissa, ganska trånga gränser. När han pinats av hunger, tills han inte längre kunde stå ut, måste han fram ur sitt bo och börja jakten efter en matbit. Den jakten blev med tiden allt sämre och sämre. När kamraterna sågo, att han inte ville arbeta vidare, tröttnade de att föda honom. Andra människor blevo så förfärade för honom, att de sprungo lång väg bara han visade sig. Han skulle ha fått bokstavligen svälta ihjäl, om inte Döddoktorn tagit hand om honom.

Denne medicinske mästare levde flott på sitt tiggeri. Hans båda medhjälpare, hustrun och fröken Fager, buro omkring i staden de allra vackraste tiggarebrev och kommo hem igen med de allra vackraste pengar. Han visste hur livet skulle tas, den gode Döddoktorn. Och han var rakt ingen elak människa. Med Lasse hade han gjort bekantskap nere på Suggfläsket – kaféet i hörnet strax nedanför Arbetaregatans predikolokal. Hans underliga förkärlek för allt sjukligt, abnormt och förvridet gjorde, att Lasse blev hans hjärtevän. Han försökte lära Lasse tigga, men det gick ju inte. Då gav han honom själv pengar, mat och kläder. Gav rundligen. Vi fattiga arbetare måste hjälpa varandra, sade han. Och varför skulle han inte slösa? Hans kapital var outtömligt som människornas enfald, det var väl förvarat och väl förvaltat. Han visste vägen till plånboksfolkets hjärtan, och de papper han gjorde voro minst lika goda som en otalig massa andra gjorda papper. – Så kom det sig, att den Lasse, som blomstrade upp för en liten tid fram på sensommaren, var en riktigt fin Lasse. Utan stärksaker visserligen, men man kan ju inte ha allt, och en riktigt präktig bonjour med fina anor hade han, dessutom pressade byxor och en något begagnad halmhatt. Grannlåt!

Döddoktorn hade noga undersökt Lasses kropp både fram och bak och till sin förtjusning upptäckt inemot ett hundratal sjukdomar och missbildningar, de flesta obotliga. Lika mycket intresserade han sig för Lasses själsliv. Man skulle se den lille fete herrn, sittande vid köksbordet i sitt tillfälliga hem, med en penna i sin knubbiga, vita hand och ett ark postpapper framför sig, medan han utfrågade Lasse om den stora revolution, som enligt Lasses föreställningar skulle drabba världen någon gång i mitten av nästa vecka. Det var en psykiaters skarpa blick, som genom Döddoktorns guldbågade glasögon utforskade det sociala vanvettet. Han[190] lyssnade till Lasses predikningar och antecknade dem omsorgsfullt. Han brukade säga, att dessa anteckningar voro ett ovanligt värdefullt material för hans vetenskapliga arbete. Grannlåt!

Vetenskapen gick tyvärr miste om detta material. Det samlades i spridd ordning så att säga. Forskningarna avbrötos ständigt av utflykter till Suggfläsket. Där kunde de båda vännerna bli sittande ofta hela dagarna från morgon till kväll. –

Kaféet bestod av två rum, båda lika snuskiga, men det inre var finare, där funnos mjuka sittplatser i stället för de tunna bryggerimöblerna i det yttre, större rummet.

Förmiddagssolen lyste in genom nersmutsade fönster, under flottiga gardiner. Ljuset borrade sig fram och skar som en väg av gnistrande glitter genom damm, matos och ölstank, brände av ett helt fyrverkeri av reflexer bland buteljer och glas vid disken, där korkmaskinen smällde och dundrade. Skratt, svordomar och högröstade samtal bildade ett ackompanjemang av orkestral prakt, genom vilket melodierna rusade fram med nya rop efter nytt dricka. Det var symfoniens genomgående tema, som bearbetades på alla möjliga och omöjliga sätt och fördes fram med alla instrumenters ljud, med röster i alla lägen.

Gatans lägsta slödder strömmade in; från Arbetaregatan voro endast få, de flesta kommo från de hopar av människor, som drevo förbi på den stora gatan. De trampade golvets sågspån till högar i mörka hörn, de spillde skvättar och spott överallt och lämnade kvar efter sig var och en sin egen personliga lukt av svett och snusk och hopplöst armod.

Solskenet drog bort, och sakta svalnade dess skälvande hetta i luften; dagen försvann utan att det märktes därinne[191]; kvällen sänktes över staden och gatorna, inne i ölhålan visste man ingenting förrän gasen släcktes och gästerna obevekligen visades ut.

I det inre rummet sitter dagligen samma societet, Suggfläsket är deras tillhåll.

I soffan primar en hemsk figur, en fet och avsigkommen svensk-amerikan, hemma igen. Därborta i frihetens land var han tidningsredaktör, nu är han notisjägare. Ibland har han pengar, och då är han nära nog elegant, oftast är han utan, och då är han kungen bland alla sluskar. Up and down, det är livets gång, just nu är han down, nere, djupt nere. Han har ett stort, fyrkantigt ansikte, skarpt skuret och slätrakat som en skådespelares, hans ögon äro små och vassa som nålar, hans koncentrerade yankee-blick lyser av sprit-energi – den liksom slocknar ett ögonblick, ansiktet blir slappt, munnen faller ner – då tystnar pratet därinne, redaktören tänker, det gäller affärer, nå! Långsamt öppnas ögonlocken igen, han skrattar till, en pilsner, nu djävlar! Papper och bläck och penna!

Dessa delikata varor serveras av värdinnan själv, en fet käring med arga hundögon i ett vått köksansikte. Med elegans och skrivarevana i händerna diktar redaktören på en bit snaskigt postpapper en rafflande historia, som ska säljas i form av notis med sista posten från det svenska Amerika. Det är hans lilla specialitet.

Inkrupen i soffhörnet bredvid redaktören sitter en jämförelsevis ung man, som en gång författat och utgivit en versbok. Ett sjukt liv, dömt till undergång. För ett tjugotal år sedan skulle han ha varit en intressant företeelse, men tiderna ha förändrats, snillen på dekis stå lågt i kurs numera och anses inte för mer än vilken viljelös stackare som helst. Gänglig och snedvriden sitter han[192] där, skelar lömskt med närsynta ögon bakom en spräckt pincenez och famlar med smutsiga händer efter glaset. Mustascherna krypa in i hans slappa mun, som stinker av öl. Den versbok, han fått ut, är hans livs största kraftansträngning. Nu är han tom och slut, och ingen har väl någonsin läst hans poesi. Själv minns han knappt en rad av hela vackerheten. Det enda han minns från den tid, då han ännu arbetade, är det latin han läst. Men det var aldrig annat än sådant, som föreföll honom på något vis kuriöst och därför roade honom. Sålunda har han nu i sitt tomma huvud ingenting annat än några klingande ord om dryckenskap och otukt. Han lever bland uteliggare i buskar och källare om nätterna, bland sluskar och öldrinkare om dagarna. Han är aldrig nykter och raglar fram mot den snara döden, ännu ung, knappt trettio år. Något sällsynt ögonblick vaknar han till medvetande och gråter brännheta alkoholtårar över sitt förflutna liv. Men tårarna dunsta bort eller sköljas ner i mera pilsner.

– Kanske skulle det kunna intressera herr Larsson såsom teolog och förkunnare av ordet att höra, vad den store kyrkofadern, den helige Augustinus, hade för åsikt om fylleriets avigsidor så att säga?

Redaktören svär ilsket för att han blir störd i diktningen, men skalden fortfar att uppbygga Lasse:

– Ebrietas est flagitiorum omnium mater culparumque materia, radix criminum, origo vitiorum, turbatio capitis, subversio sensus, tempestas linguæ, procella corporis, naufragium castitatis, amissio temporis, insania voluntatis, ignominiosus languor, turpitudo morum, dedecus vitæ, honestatis infamia, animæ corruptela. Detta allt måste vi uppfatta såsom rörande brännvinet. Detta är också några för mig avgörande omständigheter, på grund av vilka jag aldrig förtär brännvin. Eller åtminstone endast vid högtidligare tillfällen, då man ju måste vara med och skåla.

Men i fråga om ölet, om vilket Tacitus uttryckte sig mycket dåraktigt, då han sade, att germanerna fördärvade kornets saft, så att det liknade vin – jo, jag försäkrar herr Larsson! Tacitus säger i antydda arbete uttryckligen: potui humor ex hordeo aut frumento in quandam similitudinem vini corruptus, märk detta corruptus! I fråga om ölet har jag en helt annan mening. Jag anser det vara lika närande som välsmakande. Och framför allt, det ödelägger aldrig en människa så som brännvinet. Ölet är vad jag alltid hållit mig till. Bibamus ergo, herr Larsson!

Redaktören har redan försvunnit ut i vimlet för att göra sin lilla affär.

Vid samma bord som skalden och Lasse sitter en gammal mager man, käpprak i ryggen; långt vitt skägg, under vilket käken darrar och skakar. Han kallas Kapten. Hans ögon äro fyllda av en simmig längtan, man vet inte, om det är skumraskfantasier om hundfröjder med unga flickor eller det bara är spritdrömmar i gubbens immiga blick.

Där bredvid sitter en för detta student, grå och smal, tyst och enögd, det andra ögat ersättes av ett litet rött sår. Där sitter också en för detta gardist, som nu är hantverkare utan hantverk; han är därtill även annonsagent och får matpengar av en flicka, som kallas för hans hustru. Där bredvid är en liten ölfet karl med alkoholrött ansikte, fullsått med brännvinsfinnar, han dyrkar alla gudar. Hans skälvande händer bläddra i en anteckningsbok, som han aldrig lägger ifrån sig. Han är försäkringsagent, säljer även symaskiner på avbetalning. Om nätterna bjuder han ut så kallade fysiska skrifter, små förseglade häften med kväljande innehåll och rafflande titlar. Han gör goda affärer med sådant utanför de stora krogarna och i parkerna[194]. Hans hustru tvättar och stryker och försörjer sig själv, honom och hans mor. Ibland går han hem. Det påstås, att han slår sin mor och får stryk av sin hustru. Hans ögon äro falska och skygga, längst in i ögonvrårna lyser ett lömskt hat mot någon vem som helst.

Råa ord och dånande skrattsalvor spränga genom rummet, luften står tjock som en pelare från golv till tak och trycker mot fönstret, genom vilket sommarljuset bryter sig in från bakgatan.

I den skrällande marknadsmusiken av människoröster hörs en gäll stämma, liknande en barntrumpet. Den åker upp i högsta diskant, brister sönder, börjar om igen – den lille mannen sväljer, hickar, stönar, det flödar ord i forsar och kaskader, men ändå säger han ingenting. Det är bara ett yrande skum av tilltrasade ord och halva, uppslukade meningar utan sammanhang. Tankemekaniken fungerar inte, medan han talar. Det är Döddoktorn. Hans mun är fylld till yttersta randen med namn på sjukdomar, medicinska termer, förstörda latinska ord om åkommor och läkemedel. Plötsligt bubblar hans röst som en sten till botten i allt bruset runt omkring, det blir ett ögonblick nästan tyst. Då sitter Döddoktorn med örat intill ett flåsande bröst. Han ger till känna en sjukdom, och den stackars tidningsproletären, som blir undersökt, stirrar med häpnad på kamratens lärdomsögon med guldbågar – det är ju en riktigt fin sjukdom! Doktorn simmar själv i förtjusning, i salig extas. Patienten blir hans vän, han häller över honom hela massor av ord om pina och död. Han skriver recept, som han undertecknar med sitt namn, det kan aldrig i denna värld bli expedierat, ty det skulle ju först och främst kosta pengar, hur skulle den sjuke få råd med det, sedan ölet blivit betalt? Den arme nyhetsjägaren är skallig och barsliten, han liknar en[195] stor, grå husråtta av respektabel ålder, hans flottiga väst är uppknäppt, skjortan är i der närmaste svart därunder, han har i alla fall skjorta. Och han är alldeles knäckt av häpnad och beundran. Han beundrar sin kunnige, nye vän, han beundrar sig själv, som är så sjuk nu, så intressant, kanske döende? Kanske är hans sjukdom ännu okänd för vetenskapsmännen? Skål, du! Det är styvt i alla fall! Skål, bror! –

I denna societet sitter nu Lasse och jäser. Han bemödar sig att iakttaga den anständiga värdighet, som kräves i umgänget med bildade människor. Att bära bonjour medför ju även ett visst ansvar. Han är emellertid uppryckt med roten och saknar totalt varje fäste i denna nya omgivning. Därför klänger han sig också fast med hela sin själ vid Döddoktorn, som han inte törs släppa ur sikte ett ögonblick. Det värsta är det här med skalden, som talar latin och hypnotiserar Lasse med sina skelande närsynta ögon och sin spräckta pincenez – kanske han verkligen sätter värde på att höra ett kraftigt Guds ord?

För ögonblicket är Lasse mätt och slö. Profeten sover inom honom en orolig sömn, så fort han hunnit bli lagom full igen, kommer gudsmannen att vakna med storm och dunder. Men tills vidare sitter han och klipper sömnigt med ögonen, medan själen tar sig en lur – han spritter upp av förskräckelse, bara någon av herrarna ser på honom. Skalden är han rädd för, och Döddoktorn tyr han sig till, mellan dessa båda irra hans blickar oupphörligt.

När han ser hur den sjuke tidningsherrn blir undersökt, minns han, att Döddoktorn en gång erbjöd sig operera bort högra armen också på Lasse. Med en pennkniv. Och sedan sätta dit den igen enligt senaste kirurgiska metoder från Amerika. Det skulle vara en njutning, en verklig njutning!

Doktorns uppfällda pennkniv blänkte ännu i Lasses minne. Det skulle nog ha gått så också, möjligen utan hoplappning, om inte kirurgen blivit hindrad med våld av de andra. Lasse skulle sannerligen inte ha kunnat hindra honom.

En, som Lasse likaledes fruktade, var redaktören, fast honom var han även arg på. Det var den mannen, som hade åkt med honom i droska från Utkantsgatan till sjukhuset, och sedan hade han skrivit om honom i tidningen. Men redaktören tålde inte socialister. När Lasse började predika och förbanna på sitt språk, brukade redaktören, om han hörde det, börja svära och förbanna på sitt, och ofta nog blev Lasse bet i den tvekampen. Redaktörn höll styvt på kapitalisterna och ville ha skottpengar på arbetarna, alldeles som i Amerika, sade han.

Just nu dyker hans hökfigur igenom dörren igen. De vassa ögonen ha blivit rödkantade av solljuset på gatorna, skjortlinningen är uppknäppt, våt av svett. Med ett gällt skrän av triumf och några glosor från pöbelsaloonerna på andra sidan Atlanten viftar han med händerna en cirkusgest, när han dansar in till kamraterna i lilla rummet. Han slänger upp pengar på bordet, det räcker till pilsner hela dagen, han har sålt sin notis, han har dessutom slagit en vigg, han har skött sig som en hel karl, hej, boys!

– Det är en satans karl, helt enkelt!

Redaktören håller tal för societeten. Aldrig släppa taget, boys! Pengar finns överallt, bara man har vett att se opp och ta för sig. Men ni duger inte till det, ni! Ni har inte gått igenom ekluten, si! Nä, Amerika, det är landet, det! Där skulle såna busar som ni få lära sig veta hut! Och få en smula energi! Men ni har ingen aning om vad det vill säga här hemma!

En ny figur kommer in. En liten darrande krympling, som släpar sig fram fot för fot, böjd och bitvis bruten. Hans blick har slocknat i all den gråsvarta smuts, som är fastgrodd över hela ansiktet, men då och då glimmar det till i de blodsprängda ögonspringorna av skadeglädje och elakhet. Han sätter sig mödosamt, tar sedan fram en tidning och pekar tyst på en notis han skrivit. Bladet går laget runt, författarens verk beundras, det anses vara roligt, kvickt – han är en fin penna, säger redaktören. Den här historien handlar om en gris, som rymt ur sin bur på torget och blivit fasttagen med tillhjälp av en polis och några dagdrivare. Där finns naturligtvis något om gris och polis, och i tryck anses denna kända kombination vara en mördande kvickhet. En rasande skarp penna, den där gubben! Man talar om andra, liknande bragder, som han har bakom sig, man blåser upp den gamla giftblåsan med stora ord. Han är känd! Det finns inte en tidning, där man inte är rädd för honom och hans vassa satir! Han har udd, allt beror på det. Han kunde säga mycket, om han ville. Han känner saker – och retar man honom för mycket där nere i tidningskvarteret, så avslöjar han humbugen helt enkelt!

Gubben tuggar med tandlösa käkar, lägger upp några kopparslantar, sammangyttrade med smuts ur fickans botten. Han dricker och är glömd av hela världen efter några minuter.

Detta är pöbelns grädda, ett slags överklass, som alla leva parasitens liv. De arbeta aldrig, de behöva inte arbeta, de leva på sin intelligens. Lasse har en oerhörd respekt för dessa herrar, som tack vare sin slughet räddat sig undan arbetets förbannelse.

I det stora ytterrummet har den lägre pöbeln sin plats. Det är som oupphörliga svallvågor från gatan in genom[198] dörren, människor sjunka ner vid borden, dricka, skrika och skräna, sugas ut igen av svall och ström och föras bort i den böljande människofloden där utanför. Skratt och rop och svordomar tränga in till parasiterna, som i det lilla rummet slöa bort sin dag. De lyssna sömnigt och sövas allt mer, bruset därute är som havets sjungande dån mot stranden.

Där sitta några unga karlar, som ingenting annat äro än flinande könsdjur. Serveringsflickan ger dem dricka och får en vänskaplig dask i stjärten.

– Va ni ä rar, lilla fröken!

– De finns bara en till på jorden, som ä så rar som ni, säger den andre.

– Å hon ä i Kanada nu, ifyller den tredje.

Alla stormflina av förtjusning. Flickan grinar tillbaka av välvilja och sympati, hennes utstående, runda fiskögon äro immiga av könslängtan. Pojkarnas ord hade inte den ringaste mening, just därför måste de i deras fantasi få en oanständig betydelse, vad som helst, något oanständigt i största allmänhet, en dold hänsyftning på det. Så uppfylld av snusk är deras fantasi, att bara en ensam bokstav skulle vara nog att uttrycka det roliga, som de tänka på ständigt och genast känna igen i allt. Serveringsflickan går ifrån dem, hon måste ju! De unga karlarna kunna knappt göra en aldrig så liten rörelse, utan att den uppfattas som en rolig oanständighet. Det vill ungdom till att kunna härda ut i en sådan spänning!

De tala om en friareannons, som de ha inne i dag i en tidning. De vänta att få svar av en fin dam, något annat är inte möjligt, en grevinna kanske, som av kärlek till folket ger sig åt dem. De fantisera högt och rejält om alla tänkbara äventyr och fröjder med den glada grevinnan, di ä såna, ska ru se! säger en, som har livserfarenhet. Han har sett någonting på teatern om kvinnan av börd och mannen[199] av folket. I fantasien blir nu sagan en ruskig sanning, livet ska levas på krogar och hotell, den glada grevinnan delas broderligt mellan de tre. Men plötsligt upptäcker någon, att annonsen inte är tillräckligt tydlig:

– Vi skulle ha skrivi, att en liten förmögenhet ä önskvärd!

Genast blossar upp en ivrig diskussion om vem det är, som är ansvarig för denna grova glömska. Annonsens författare försvarar sig med hjältemod, naturligtvis har en sådan kvinna pengar, hon är rik, begriper ni väl, stormrik! Han eldar upp sig till verkligt ädelmod:

– Fö resten ä de inte pengar utan kälek vi ska ha, bara kälek, man ska inte sälja sina känsler för pengar!

O, bleka avglans av ideal!

Med anledning av detta, som mycket väl hörs in till parasiterna, reciterar skalden en latinsk vers om konsten att älska. Den förlorar inte i hans översättning, men eftersom den är skriven på latin, får intelligensen av samma sak en vida stoltare njutning.

Könspojkarna ha gått. Vid deras bord, helt nära det inre rummet, sitta nu två äldre karlar och diskutera. De fäkta ursinnigt med armarna och hugga tag i varandra för att få behålla ordet. De skrika om och om igen samma sak, för var och en gäller det att skrika värst och längst, tills den andre ger sig.

– Mej springer dom inte omkull!

– Nä, men ja säjer –

– Hörru, mej springer dom inte omkull!

– Nä, heder åt dej, men ja –

– Hörru de, va, hörru va ja säjer, att mej springer dom inte omkull!

– Nä, de gör’om inte, de vet du, men –

– Ja ä femtitvå år, va säjer du om de, men de va inte värt –

– Nä, men du ska höra va ja säjer –

– Va säjer du om de, va, ja ä femtitvå år, men inte springer dom –

– Hörru, får ja säja ett ord –

– Mej springer dom inte omkull!

– Får ja säja ett ord, ett enda ord bara, de behövs inte mer, bara ett ord, förstår u, de ä karlatag, de. En karl, föstår u, en rikti karl, sirru, säjer bara ett ord, ett enda ord bara, de räcker. De ä nog. Kom ihåg de! Nu ska ja bara säja dej ett ord i så fall, bara ett –

– De vet du! Här har u samma tag! Ett ord ä va som behövs! Å mej springer dom inte omkull, inte mej inte, näe rå!

– Ja ville bara säja de, att Kalson –

– Kalson!!! Kyss mej!

– Ja men i alla fall, va? Skål! Säj?

– Ja sirru de’rå! Ä’re inte de ja har sagt hela tiden? Mej springer dom inte omkull, inte mej, inte! Skål!

O, bleka avglans av förnuft!

Men nu står Döddoktorn vid disken i det stora ytterrummet, mitt i skränet och slamret. Han har funnit en ny patient, en väldig åkaredräng. Hästen står fastspänd utanför och drömmer hästdrömmar om hö och svala hagar, medan huvudet hänger ner mot den heta stenläggningen. Eftermiddagens skuggor börja så sakta krypa fram. Drängen, en kolossal jätte med blårött ansikte och atletfigur under blåskjorta och förskinn, ser ut som en gödd gris. Några tunna, nästan vita mustaschstrån, smala ögon, inlagda i fett. Han står vid disken med ölflaskan i hand och skrattar lugn[201] som en styrkans gud åt den lille knubbige Döddoktorn, som vill komma med fingrarna mot allt detta kött för att undersöka, men då får han ett slag över axeln, så att han försvinner mellan några stolar. Ur djupet av sitt fall skriker han upp sin förtjusning över jättens gammalsvenska kraft. Med orubbligt gott humör tar denne emot den lilles hyllning. Doktorn har kommit upp igen ur stolarna och bjuder på öl. De slå sig ner vid ett bord, de äro bekanta, vänner, inte sant? De dricka, doktorn talar vetenskap, och vilka ord! Drängen häpnar, tystnar, sjunker tum för tum från sin styrkas olympiska höjd. Han har i sig fastborrade den lilles ögon, som sticka bakom villsamma glas, han hör bara ord, nu förstår han att det är en doktor. Och efter en stund förstår han, att doktorn är en karl, som vet mer än de lärda i allmänhet, för det är bara skoj och humbug med läkarna. – Nu förstår drängen, varför han känt sådana stickningar i ryggen och skuldrorna ibland. Mera öl. Nu förstår drängen, att han är sjuk, det kan bli farligt. Han är förlamad, förkrossad, kan inte säga ett ord, när doktorn står bredvid honom, knäpper upp hans blåskjorta och börjar undersöka hjärtat.

Hela kaféet stannar. Man hämtar andan, det blir alldeles tyst.

Nu frossar doktorn! Han tumlar sig i ord, badar i sjukdomar, firar de vildaste medicinska orgier. Hans glasögon blänka som kirurgiska instrument. Han undersöker, palperar ett skinande naket atletbröst, percuterar, analyserar, diagnosticerar – aj aj aj, det är svårt det här, värre än man trodde – bäst att du – hm! – nej, kors!

I detta ögonblick är han en stor, berömd läkare. Ölsyltan är ett vetenskapligt arbetsrum. Drängen är ett för samhället viktigt liv, en statsman, en härförare, en ledande, stor finansman. Till slut sätter doktorn händerna i sidorna,[202] rynkar ögonbrynen, lägger huvudet på sned. Kort och gott faller domen:

– Ja. Gå nu till sjukhuset och säg, att du ska in.

– Inte kommer jag in?

– Säg att du ska in bara!

– Hästen då?

– Den får någon annan köra hem.

– Inte?

– Jag svarar inte för följderna, om du dröjer ett ögonblick!

– Inte kommer jag in, jag har inte mina papper på mig?

– Hälsa från mig! Säg att jag har sagt, att du ska in, genast!

Då fnissar flickan bakom disken. Vi log du, kvinna? Ditt fåniga grin har brutit förtrollningens makt och förintat doktorns lycksaliga dröm. Hundradubblat dånar skrattet genom Suggfläsket, taket tyckes höja sig för trycket, och golvet vill ge vika för de i ursinnigaste glädje stampande fötterna.

– Skål, Döddoktor! Det var styvt!

Redaktören nickar gillande emot honom över glaset. Han förstår sig på humbug.

Men doktorn skriker, fäktar med armarna, svär och bedyrar att drängen är sjuk, dödssjuk. Nu börjar denne så småningom bli arg. Han förstår inte det här. Han vill slå sönder doktorn, som visst har drivit skoj med en hederlig arbetare. Han knäpper igen skjortan över sitt svällande, vitludna bröst och går slutligen i en åska av svordomar, löser hästen, sätter sig upp på kärran och guppar i väg på skramlande hjul efter sin stelbenta krake.

Nu är doktorn i verkligheten igen, på krogen. Så meningslöst, så dumt, o liv, liv! Mera öl, doktor! Drick, käre vän! – Den pipande rösten hörs genom larmet som en barntrumpet, till slut kan han bara viska, han vädjar till Lasse, men det går inte riktigt bra för Lasse att reda ut den här affären. Här behövs bildning, lärdom, kunskaper, och när det inte gäller den stora sociala revolutionen, är Lasse så att säga bakom flötet. I detta sällskap av blaserade, intelligenta män, frigjorda från alla illusioner, är han ingen auktoritet. Inte ens i sina egna ögon. Han gör i alla fall ett försök att hjälpa vännen.

– Hela huvudet ä sjukt och hela hjärtat ä krankt.

– Jo jag skulle tro det! skriker Döddoktorn förtjust.

– Nu börjas det, säger redaktören. Go on, profet!

Alla spetsa öronen och vänta. Det är ett utsökt nöje för societeten att höra ett kraftigt Guds ord från bakgatan.

– Opp nu och vittna, bara! Inte vara lat!

Men Lasse kan inte. Här äro människorna alltför skarpa. De vända allt i skoj, som för honom är blodigt, verkligt allvar. Han saknar den förståelse, han endast kan få hos de sina.

– Nej, ännu är han inte tillräckligt full, säger redaktören. Sup honom galen, så få vi roligt! Hej!

Lasse ser sig omkring med skygga ögon – men längst inne i blicken glimmar ett kuvat, ondskefullt gallgrin. Han börjar så småningom vakna igen.

Skalden spritter upp för ett ögonblick ur yrseln och stirrar sig omkring.

– Så är det, doktor, skål! Bibitur, vomitur, effunditur!

Det sade redan Luthers vän, protestantismens förste pansrade näve, den hetlevrade och tappre riddersmannen Ulrich von Hutten. Bibitur, vomitur, effunditur, det var hans mening om det liv, som levdes omkring honom. Varför skulle vi vara sämre än de gamla tiders hjältar, av vilkas liv vi höra i Huttens ord ett ännu levande eko? Drick, spy och gå i graven, doktor!

Och säg mig, herr Larsson, ni som är en religiöst anlagd natur, är inte livet eländigt? Bachus Germanos vexat, sed femina Gallos: Dic mihi, quid gravius! Ja, säg det! Dessa äro våra enda, odödliga gudar. Ni har alldeles rätt, herr Larsson, vi behöva få en ny; en stark herre med hundpiska. Den goda tiden är förgången, den idylliska och romantiska tiden, då missförståndet var den högsta tragiken. Wein, Weib und Gesang, fyrstämmig Gesang.

Inte sant? Oh! Vi blevo viljelösa, förfallna människor, utan hat, men också utan livsförmåga. Ge oss en ny Gud att dyrka, herr Larsson! Inte ölets gud, inte samlagets svettige herre – men en annan. Vad tänker ni kalla er himlafader? Han måste ha ett namn, som är både rafflande och djupsinnigt, för att få respekt bland pöbeln. Jag skulle vilja föreslå er att kalla honom Voluntas, viljans gud.

Lasse vred sig som en mask i sin erbarmliga oro, men skalden var till kamraternas förtjusning obarmhärtig.

– Har ni någonsin haft ett personlighetsmedvetande, herr Larsson? Nej, naturligtvis. Då skulle ni inte tala om Gud. Men det, ser ni, det är något! Jag har det. Jag är medveten. Jag – jag – jag! Här, där jag sitter, är jaget. Det förstår ni inte. Det är som att vara i helvetet, att vara ett jag. Men det gör ingenting. De ljuvliga förnimmelserna börja, när man blir full. Då går värken över, och det är för den skull man ska skaffa sig värk och sveda och personlighetsmedvetande, för att få känna njutningens finaste droppar – när det släpper, när man blir trött och vill sova. Har ni haft tandvärk? Värken går över, tänk den känslan! Den sjunker sakta bort – ni vill också sjunka bort, domna ner. Och sova av trötthet och av glädje att vara befriad. Så är det. Jag förstår den religiösa fröjden, den beror på tillfredsställd omedvetenhet. Men den njutningen är grov och banal emot jagmedvetandets förintelse – när man glider ut – och inga gudar vet att frukta. Varför ska ni då släppa lös en hund, som skäller på oss i rymden? –

Je dors. Jag sover. Och jag vill sova, herr Larsson. Men det förstår ni inte. Ni kan inte förstå det. Den som aldrig har haft tandvärk, vet inte vad njutning vill säga. Den som aldrig varit medveten, kan aldrig skapa någon gud. För pöbeln att dyrka. Ty själv måste man vara frigjord från sådant. Den gud, om vilken man predikar, måste man själv se oppifrån. Von oben. Det är skapandets hemlighet.

Jag vet det. Här ser ni min gud, ölets gudom, som jag känner så väl och föraktar så innerligt, att jag understundom med två fingrar i min mun befriar mig från tyngden av hans gåvor. Ja, jag vet vad ni vill säga, herr Larsson, man merkt die Absicht und wird verstimmt, menar ni. Men ni misstar er. Jag predikar inte nykterhet i dolda ordalag. En man av min qualité predikar inte. Han talar[206] allvar. Jag menar: von oben måste vi se våra gudar. Då kunna vi vara tillsammans med dem utan att ta skada till våra själar. Då kunna vi med deras hjälp höja oss till livets högsta njutningar. Vi veta ju vad Apuleius Floridorus säger? Sapienti viri super mensam celebre dictum est: prima, inquit, cratera ad sitim pertinet, secunda ad hilaritatem, tertia ad voluptatem, quarta ad insaniam. För detta härliga vansinne höjer jag mitt glas. Drickom den fjärde bägaren, kamrater!

Lasse teg. Men när skalden ville skåla med honom, vägrade han dricka och fnös till av förakt. Han började förstå, att det här var bara ett förbannat skoj.

Skalden blinkar och plirar omkring sig, ser på den medicinske mästaren och flinar. Ser på Lasse och flinar en gång till. Kryper ihop igen i sina trasor och domnar bort som vanligt.

Försäkringsagenten knäpper igen rocken om sina fysiska skrifter, blänger med lömskt förakt – ska vara bildat, de där förstås! Svin! – Han betalar och går.

Kaptenen darrar och jollrar i skägget några gammalmannens ord. Den politiske krymplingen gnäller en rå giftighet, som ingen törs besvara. Redaktören, kungen bland alla sluskar, ser sig omkring i societeten med fräcka, blanka ögon.

– Skål, busar!

– Hä!

Man skålar, dricker och orkar ingenting annat än att dricka och skåla igen.

Överallt i kaféet är luften varm och fet, det luktar härsket och det luktar något syrligt surt. I båda rummen tränges en massa människokroppar med kraftiga armar och[207] skuldror eller med tunna, förvridna lemmar. Allt är en enda dyster röra av tokiga figurer, tunga, klumpiga rörelser, vansinnigt stirrande ögon och vidöppna, söndersupna munnar, ett virrvarr av gråbleka eller glödheta ansikten. Färska svordomar rulla som rykande granater genom larm och dån, tomma buteljer knackas med skräll mot brickor och järnbord, korkmaskinens skott falla tätt som salvor av kanoner i batalj.

Mitt i vimlet sitta två arbetare lutade mot varandra över ölbordet, vars målade järnskiva är våt av skvättar. De äro svarta som negrer i ansiktet, ty de arbeta med kol från morgon till kväll. Ögonvitorna lysa hemskt vita i allt det svarta under nerdragna slokhattar. Det finns egentligen ingen olikhet mellan dessa båda, de äro varandra så lika som två block ur samma kolhög. Deras nävar äro tunga, svartsprängda köttklubbor, med vilka de dunka på varandra i kamratliga smekningar. Halva veckan träla de som djur och den övriga tiden supa de som djur, lydande den gamla gyllene regeln, att en karl, som sköter sig, behöver sannerligen inte arbeta varenda dag. De äro mycket berusade och skrika rätt in i varandras öron.

– Ja har fler att försörja än du.

– Nä, de har u inte. Å en krona har u allti å ge mej. Sämre är’u inte.

– Ha ja inte fler å försörja än du? Va – sä du?

– Sjöttiofem öre, då?

– Nä!

– Femti öre, då? När’u får igen dom?

– Nä, de får ja inte.

– Får’u inte? Va – sä du? Tretti öre, då?

– Ja har inte så ja klarar mej själv över söndan. Ja får inge jobb förrän i nästa vicka, för ja ä inte i tur på länge nu.

– Ä, hörru du? Va? Sä? Har inte ja vari en bussi å renhåri kamrat mot dej? Sä?

– Har ja sagt någe annat, då?

– Ja gillar ’ej skarpt, kom ihåg de, för du ä den enda ja sympaserar me på de hela taget.

– Ja men va – när ja inte har nåra penga? Kan ja ge bort nåra då? Kan ja de, va?

– Ge? Tror u verkligen inte ja tänker betala igen dom, då? Tror u verkligen man vill vara så simpel å skoja en kamrat?

– Om ja hade nåra skulleru få. Om ja får igen dom säkert, förstås. Inte annars.

– Troru verkligen ja tänker skoja dej, Johan? De ska inte vara Kalagust Hagberg, de. Vi som har jobba kamrater i de här lage hela vickan.

– Men de ska vara säkert i så fall om månda.

– Ja gillarej, – – – anamma, ja gillarej, kom ihåg de! Å du ska ha igen dom om månda, för vi sympaserar, sirru. Å i så fall så bjuder ja. Jo – de gör ja, föståru. En bärsa till, två bärsa, lilla hon, lilla fröken med näsan, kill, kill, kill, ja jesses, jesses, tjitt, tjitt, lilla fröken! Nu skaru harej en krök för du ä kamrat i så fall, de ä säkert de, kom ihåg va ja säjer. Om månda! De vet du, Johan! Skål!

I det yttre rummets mörkaste hörn sitter ett sällskap unga långholmare. Ansiktena äro bleka, ögonen hårda och elaka som ormögon. Allting är fängelsegrått i deras gestalter, kläderna äro inte nötta av arbete, utan multnade och unkna av fängelseluft. Bland dem är en käring med sårigt och rödsvullet ansikte. Hon är klädd i schalett och hennes alltför korta kjolar äro nerstänkta med murbruk och med lera från senaste nattkvarteret. En för detta hantlangerska vid något bygge, numera en god kamrat i denna flock av vargar, som känna varje bergskreva och busksnår[209] i utkanterna lika väl som de känna vakterna och kamraterna och arbetsordningen och matordningen på häktet eller på Långholmen.

Det är förunderligt tyst vid deras bord. Ingen säger något. Men de se allt, som sker omkring dem, de känna varandra så väl, att endast en blinkning, en nick eller en hastig rörelse med läpparna behövs för att uttrycka vad de mena. Det är blott käringen, som för ett ögonblick skrattar ett rostigt, otäckt magskratt åt någon lustighet, som telegraferades på tjuvarnas ögonspråk.

En söndagsklädd yngling från landet stiger in. Stannar vid dörren och ser sig förlägen om efter ett bord i vimlet. Nu ramlar en lång och smutsgrå ligist emot honom, snavar över honom, tar törn, krånglar sig loss med några ilskna ord och försvinner ut på gatan. Långholmarne i hörnet betrakta händelsen med överlägsen sakkännedom. Den söndagsklädde ynglingen sjunker äntligen ner vid ett bord, får sitt öl och växer fast vid stolen, ingen tänker på honom mera.

Människor strömma ut och in genom dörren. Nu kommer en ung kvinna med rasande fart, hon går med gammal vana genom rummet rätt fram till ligisterna och brister genast ut i sin berättelse med en iver, som hon inte kan dämpa eller hejda, hon flödar över, hinner knappast stanna sina ord, medan hon tar emot ett glas porter, som räckes henne över bordet. Hon sitter med glaset i sin skälvande hand, slår i luften med väskan, som hon håller i den andra, berättar tills hon storknar, tvärstannar och kastar i sig sin porter med en enda hastig knyck på sitt rufsiga fågelhuvud. Hon har varit hos polisen och vittnat. Hon återkommer ständigt till det svar hon avgivit: Vetnivarhanbordå sahan åihelveteheller saja. – Det är fråga[210] om den skönt svarta Italienar-Aga, som gjort något nu igen, Italienar-Aga, herre jesses! Den gamla stinkande berglärkan lyssnar tills hon smälter av hänförelse. – Vetnivarhanbordå sadomarn åihelvetehellervetja saja. – Den skönt svarta Italienar-Aga kan lita på, att hans kvinnor inte förråda sin mästare inför Pontius Pilatus.

Denna lilla tjugoårs kvinna är en sällsam bild av kärlek och trohet. Klädd i halmhatt med sidenband och en tjutande röd pappersros – hårtestarna äro klibbiga av svett och damm och vittna om många nattkvarter i gräset, i mossan, i snårena – ansiktet består av smuts och enfald och könslystnad – kläderna äro slabbiga sammanplock ur någon hög med avlagt – allt är en bild av djuret utan ryggrad, blötdjuret, ohyran på samhällskroppen. Men hon är ändå en levande varelse med människovärde, hon älskar och är orubbligt trofast. – Vetnivarhanbordå sahan åihelveteheller kanjavetadeja kanjadekanse saja. – Berglärkan, den gamla moderliga kamraten, skrattar åt den unga kvinnans iver; kvinnornas skratt, hänförelse, svartsjuka, beundran, medkänsla, allt rosslar upp ur magen på den gamla hantlangerskan, arbetets, brottets och kärlekens hantlangerska.

Lasse ser ligisterna från sin plats bland parasiterna. Han känner en underlig dragning ditut. Han vill gå och predika för dem. Profeten börjar bli vaken, gudsorden mullra i hans medvetande.

Han reser sig varligt upp och ordnar klädseln före utgången. Han tuggar och spottar ut några mustaschstrån, som fastnat mellan tänderna. Redaktören knuffar på kamraterna: Pass opp! Nu börjas det!

Men Lasse går inte direkt till dem han vill vinna. Han kryssar runt mellan bordena och ser sig för, han känner sig osäker på det nya folket. Äntligen är han dock[211] där. Han höjer armen – den andra är bara en tom ärm. Han vill börja tala. Då tar han ett steg baklänges. Och ett steg till. Han tiger.

Det hördes nämligen som en sakta väsande varning bland ligisterna. Alla dessa smala halsar – dessa glåmiga ansikten – dessa falska, glittrande ögon, som riktades mot honom – de voro så tydligt lika ormar, som reste sina huvuden till hugg, att han hörde dem väsa emot sig, fastän ingen yttrat något. Det skrattade till ett tag i den gamla berglärkan. Lasse måste göra något eller säga något. Det blev bara: ursäkta – fölåt om ja – ursäkta i så fall!

Överklassarna skrattade där inne i det lilla rummet. Men skrattet var dämpat. Parasiterna hade en hälsosam respekt för ormar.

Eftersom Lasse nu en gång var på fötter, sökte han sig en annan publik. Han fann den också i ett hörn. Kapitalisterna drogos fram igen och hudflängdes, men det var inte alls den gamla farten och glädjen i förbannelserna, det lät mera som det entoniga surret av en maskin, den mekaniska yttringen av en fix idé: För nu ska Herren, Herren Sebaot sända tärande sjukdom i hans feta kropp, och under hans härlighet ska en brand brinna såsom en brinnande eld. Och han ska alltigenom göra ände på hans skogars och parkers härlighet, det ska vara liksom då en sjuk tärs bort. De träd, som bliva beståndande, ska vara lätt räknade, ett nyfött barn ska kunna uppteckna dem. –

Publiken lyssnade. Karlarna skrattade, de sågo ut ungefär som den bekante sotaren, som fick se djävulen och till sin glada överraskning fann, att de voro lika svarta båda två. De hade roligt.

Naturligtvis hade Lasse inte några begrepp om religion. Han använde Guds ord, därför att de tilltalade hans fantasi[212] och tillfredsställde hans smak för svordomar och förbannelser. Gud ingick ju också som en mycket viktig detalj i Lasses världssystem. Vår Herre var för honom – liksom för så många andra – ett slags artillerigeneral, som under revolutionen skulle leda de himmelska kanonerna emot de rika. Proletärernas seger berodde enligt hans föreställning mycket på, om Gud var tillräckligt påpasslig att hugga in i rätta ögonblicket och tillräckligt skicklig att kunna tillfoga samhället någon avgörande skada. Och det var han alldeles säkert.

Men för övrigt var hela den här saken en social affär. Religion och samhällslära, profet och kejsare – det var allt ett och detsamma för Lasse. Gud skulle göra ett personligt ingrepp till förmån för honom och för alla hans vänner. Sedan var artillerigeneralens roll slut, och han kunde gå hem igen med sina kanoner. De fattiga skulle nog sköta om resten, bara de brakande underverken hävt segern åt den rätta sidan. Det skulle bli festdagar, man skulle steka smör i flott, man skulle vältra sig i de rikas alla vällustiga njutningar. Det som nu hos överklassen var förhatligt eller föraktligt, var inte i och för sig något galet. Det enda felet var, att Lasse och hans vänner saknade medel att vara med och göra likadant. Men det skulle ändras. Liksom de unga karlarna med friareannonsen hade han den föreställningen, att de fina damerna skulle bli glädjeflickor, bara de lärde känna folket. De skulle inte våga säga nej, och inte vilja heller för resten. Många av dem längtade, men tordes inte för samhällets skull, att ge sig hän åt frosseriet, han skulle frigöra dem och öppna deras gördlar. Lasse skulle vara alldeles oemotståndlig. Naturligtvis skulle han genom ett underverk på något vis få tillbaka sin vänstra arm – och så gränslöst skön han skulle bli sedan!

Det viktigaste – detta allt skulle inträffa någon gång i mitten av nästa vecka. Det gällde bara att vara färdig.

I sin predikan uppehöll han sig dock helst vid alla de grymma straffdomar, som skulle drabba de rika, därför att dessa ensamma njöto av livet. Ja, detta var nära nog det enda, om vilket han talade högt. Det andra, framtidsdrömmen om härligheten, var endast hans egna, hemliga fantasier. Högt kunde han endast tala onda ord. De fattigas hopp och glädje var, att pina väntade de andra. Och der var sant, ty det stod i bibeln. Inte som om allt i bibeln var sant, det som prästerna talade om, Kristus och sådant, var idel lögn. Men allt det, som prästerna med sådan ängslan förtego, det var sanning. Varför skulle de annars hemlighålla just dessa ord? Lasse hade reda på dem och talade om dem, han. Han visste mer än någon präst. Det låg något för fantasien oerhört tilltalande i att få slå fienden med hans egna vapen. Och han gjorde dessa vapen, Guds ord, ännu grymmare, ännu råare än gamla testamentets profeter hade kunnat, och de voro dock inga stympare. Men de levde ju i en sådan okunnighet, de där gamlingarna. Vetenskapen var inte uppfunnen på den tiden. De kände inte till svavelsyran, som var så lämplig att låta de rika bada i, de förstodo sig inte på att använda knappnålar, kalla eller rödglödgade, de hade inte reda på alla de obeskrivliga sätt på vilka dynamit och stubintråd skulle kunna användas – ja kring detta vapen kretsade hans tankar helt naturligt helst, när hans mordlystnad var som närmast att glida över från svärmeriernas område till verkligheten. Med litet god vilja kan man sålunda i vår tid åstadkomma storartade förbannelser. Lasse gjorde så gott han kunde. Publiken hade roligt. Karlarna började till slut inse, att han var något framstående i sitt fack. Han var svartare i själen än de någonsin kunnat ana. Det gick med åhörarna alldeles som med den bekante sotaren, vilken till slut fann, att han var ren som ett nyfött barn i jämförelse med den svarte satan. –

De båda kolarbetarna ha så småningom supit upp sig till den extasens höjd, där inga ord längre stå till människans förfogande. Följaktligen börja de uttrycka sig med knytnävarna. Ett slag faller med dånande tyngd. Den fattige tar emot utan att blinka. Som en krossande klubba slår hans näve med duns ner i den rikes ansikte – hatten singlar i väg – den rike reser sig, lutar sig över bordet, griper med båda nävarna den andres rockkragar och drar till. Den fattige får samma rövargrepp i den rikes kläder – bordet välter med rammel och knall, buteljer och glas i golvet. Som två onda mörkrets makter trampa och sparka de båda kämparna bland bord och stolar, de tala inte ett ord, men flåsa som väldiga nordanväder, de tumla, vackla, sammansnörda i kramp, i en fruktansvärd hänförelse, som bär dem högt över jorden in i eviga, strålande världar, medan kropparna kramas samman, så att knotorna knaka, benen svikta och de båda kämparna hamna på golvet – i ett rykande kaos av sågspån, smuts, stolar, bord och skrikande, svärjande människor.

Lugn och stor som den eviga naturen, alltets moder, kommer krögerskan fram, hennes bröst jäsa som gammal gröt under den genomskinliga blusen. Hon ordnar affären med några ord: djävla busar! – Kämparna drivas skymfligen ut ur paradiset och försvinna, vacklande på tunga ben. Allt är klart och ordnat på några korta ögonblick. Värdinnan, urmodern, drar sig tillbaka, upprepande för sista gången samma starka besvärjelseformel: djävla busar!

Vid ligisternas bord står en liten vansinnig figur. Onaturligt liten som en dvärg och med en överrock så stor, att den räcker från golvet ända upp över öronen. Någonstans långt inne i rockens vida ärmar skymta hans blåfnasiga små händer. Någonstans under hans lurviga[215] hundskinnsmössa, som flyter ihop med pannluggen, någonstans mitt bland skäggstubb och yllehalsdukar blinka hans små rödkantade, rinnande grisögon. Han tycks frysa mitt i den förfärliga hettan. Men det syns på hans kläder, att han bär dem ständigt, sommar och vinter; ny mössa, när den gamla fallit sönder i smulor, nya halsdukar över de gamla trasorna. Så växer hans toalett på hög utan hänsyn till årstid eller andra omständigheter. Det är Pirkan, en för detta glasmästaregesäll, farlig och fruktad. Han ser ut över slagfältet utan intresse, utan att deltaga i skränet eller bry sig om oljudet. Han tuggar några tysta ord, som endast höras och förstås av dem de ämnas åt. Det är främmande ord på ett hedniskt tungomål. Han ger underrättelser om Aga, som är ohjälpligt fast. Ingen tycks höra honom eller förstå honom, där han står och småsjunger för sig själv på tjuvarnas eget språk. Men det betyder, att Aga fallit offer för yrkesfaran att bli fast och inte kan väntas ut på långa tider nu. Det betyder vidare, att den söndagsklädde ynglingen från landet förlorat sin klocka; en annan yngling har som hastigast undersökt hans fickor. Och den andre ynglingen, den smutsgråe tjuven, sitter där lugnt igen bland de sina. Han har smugit in på gummisulor i Pirkans sällskap, medan bataljen mellan de båda hamnarbetarna ordnades.

Den söndagsklädde gossen från landet sitter där också, fastvuxen på sin stol. Pirk slår ner på honom, grinande med hela sitt borstiga dvärgansikte:

– Köpa klocka!

Ynglingen sätter upp ett par runda fårögon. Sedan blir han rädd, knackar i bordet:

– Ta betalt här!

– Ä, henn, sä! Var i helsike ä henn ifrån? Har henn sett på den här klockan?

Serveringsflickan svävar fram, grinar igenkännande åt klockskojaren och visar honom en rad gula tänder under en tjock valk av blårött tandkött.

– Far i luften, subba! Kom inte å stör, när henn ska göra affärer. Å så en öl åt mej å en pilsner åt henn. Jo, henn ska ha pilsner, ja bjuder. Nåå, subba? – Henn ska inte vara lessen, för att henn ä fatti. Ja har vari me om bättre tider, å nog kan henn ge gubben tre kroner för klockan?

Ynglingen sitter fast vid stolen. Kan inte komma ifrån Pirkan, som förlamar honom med sin fräcka vänlighet.

– Hör nu, får henn höra, hon går!

Han höll klockan för örat på offret. Den gick obestridligen. En riktig klocka var det nog. För tre kronor? Det är ett förfärligt billigt pris för en klocka som kan gå. Men det är farligt att köpa så här. Den kunde vara stulen, och då blev man fast, för att man köpt tjuvgods. Bäst att akta sig.

– Ta betalt här! ropar han med plötslig energi inför faran. Subban grinar och ställer fram öl och pilsner. Pirkan slår sig ner vid bordet. Sitter som en liten utklädd hund och plirar mot ynglingen. Nu ser ynglingen att det är en dvärg nästan, benen räcka ju inte ner till golvet, när han satt sig. Han känner med en gång, att han är mycket starkare i armarna än den där dvärgungen – han minns i en blink alla slagsmål han klarat där hemma och blir med ens den överlägsne. Vräker sig i stolen – hans fårögon blänka till av den starkes förakt för krymplingen. Häller upp sin pilsner, talar från höjden och säger med den erfarnes flotta säkerhet:

– Herrn bjuder, så. Men den där klockan är nog bara nickel, den.

– De gör desamma. Nickel! Henn sa nickel. Kom ihåg, att de va henn som sa nickel! Skål!

Gubben tömmer sitt glas och torkar tankfullt fraggan ur skäggstubben med sin långa rockärm. Några busar luta sig emot dem över borden och följa noga med i affären, för att se, att allt går rättvist till. Från ligisternas hörn gnistra hårda ormögon, där väntar man med spänning, att Pirkan ska bli färdig med sitt arbete.

Klockskojaren gör en magnifik gest med sina rockärmar. En liten röd och blå och sprucken hand kryper fram som ur en muff, och gubben för sitt otäcka pekfinger över urtavlan.

– Går hon inte? Sä? Kan henn påstå, att hon inte går?

– Går, ja! Men en gammal nickelrova –

– Nickel, tacka fan för de! Tror henn, att henn kan få en gullklocka för tre kroner? Har ja sagt, att de ä gull, kanse? Tror henn kanse, att ja vill skoja, va? Tre kroner ä billit för en nickelklocka, fast henn vill väl ha tjyvpris, om han ska köpa, kan ja tro. Å när ja säjer, att de ä nickel å bjuder på dricka, så har ja välan inte skojat henn, va? Hur fan kan henn va så dum?

– De ä rätt! mena busarna, som sitta runt omkring och lyssna. Det blir allvarsamt, och gossen känner, att han borde gå genast.

– Kyss mej, va nu då? hejdar honom Pirkan. Ska henn köpa klockan eller inte? Ska henn lura en fatti gubbe att bjuda på dricka, när man ä krympling? Å sen klara sej, när man ska göra opp affären? De syns att du ä från lande, djävla bonntupp!

Den söndagsklädde ynglingen är ohjälpligt avslöjad. Att vara från landet är en synnerligen försvårande omständighet. En allvarlig och sträng buse vänder sig om på stolen, han har inte brytt sig om dem förut, men nu ser han på gossen med en ohygglig blick, full av förakt[218] och svarta döden och förfärliga massor av smörj. Han talar ur djupet av folkets rättsmedvetande:

– Djävla bonntupp! Äru malli mot gubben, va?

Den lille klockskojaren flyger upp och börjar fäkta som en vansinnig med sina vida rockärmar. Han skriker:

– Ska henn köpa klockan eller inte? Tre kroner kostar hon!

– De ä rätt! bekräfta busarna runt omkring.

– Jag har klocka, jag behöver ingen ny klocka, försöker den stackars gossen. Han börjar bli som barn i denna svåra stund.

– De va lögn! triumferar Pirkan. Bevisa att du har en klocka!

Ögonblickligen flyger ynglingens hand ner i västfickan och stannar där. Länge stannar den där, orörlig, förlamad. Fickan är tom, och barnets ögon visa hur tom fickan är – hur tom handen måste vara, när den ska fram till bevis – hur tomt, tomt allting är i hela världen just nu.

Då ser han gubbens klocka. Ser på den en gång till, riktigt noga. Det är den – det är ju –! Han betänker sig i sista ögonblicket. Det vore döden genast, om han sade något, han är ju bland tjuvar och mördare. Bara han kan komma ut igen, ska han gärna betala, bara han får behålla livet – och det där, som gubben håller i handen, är ju hans egen klocka, hans egen nattvardsklocka, den låg i fickan nyss, nu är den borta, gubben har den.

– Får jag se på klockan – ja!

Med en tung suck tänker han på, att de ska nog ta alla hans pengar, allt är slut, det är bara hat och bister död och mera stryk än han någonsin anat runt omkring honom.

En lång och glåmig ligabuse står bredvid honom. Det är en gråblek fängelsehy, gråbleka ormögon i ett tjuvansikte[219], det är en smutsgrå bomullsskjorta över ett magert bröst – det lutar sig ner över honom, djupt ner över ett litet barn från landet – det tar honom i kragen med en stor, trasig tjuvnäve, det säger hest: Va i helvete, ljuger du, bonntupp? Du har ju ingen klocka?

– Vänta lite! säger Pirkan. Han köper nog klockan. Punda honom inte, för han köper nog den här klockan, ska ni se!

Den stackars ynglingen halar upp en stor skinnväska med mässingsbeslag, plockar försiktigt fram tre enkronor, som han med darrande fingrar lägger på bordet. Sträcker ut handen efter klockan. Men Pirkan säger:

– Fem kronor.

Efter en stunds ljudlös tystnad leta fingrarna i skinnväskan igen. En gul sedel kommer fram, en femma, och de tre enkronorna med femman försvinna i gubbens djupa fickor. Gossen ser endast klockan, som han äntligen håller i sin hand, och nu måste han gå.

– Tänker u gå nu, va? Tänker u inte betala bärsan, va? Tror u man bjuder bönder, när u ä oförskämd?

– Va så go å betala bara, de råder ja herrn! hotar subban. Så där simpelt skulle ja då allri villa bära mej åt mot en stackars krympling, som ä fatti!

Och åter talar rättsmedvetandet genom den allvarlige, stränge busens röst:

– Visst fan ska bonntuppen betala drickat!

Då betalar gossen, och sedan får han gå.

Pirkan driver omkring bland publiken och blir bjuden på öl.

– Bönder å bondebarn ska döden dö å rallare ska besitta världen!

Det är en ung och livad målaregesäll, som formulerar domen. Den vinner genast bekräftelse. Från tidningsparasiternas högkvarter i det inre rummet föres intelligensens talan av redaktören själv:

– Skål, målare!

Skalden skelar genom sin spräckta pincenez och dreglar fram ett cyniskt flin under mustascherna. Han är alldeles för slö att kunna uttrycka något vidare deltagande. Han orkar inte ens lyfta sina hängande armar upp på bordet, glaset står halvdrucket framför honom, men han kan ingenting göra åt den saken längre, han har redan glidit för långt in i förlamningen, i hjärnupplösningens stora lugn.

– Skål, målare!

Det är den giftige notisjägaren, som efter en stunds funderande bekräftar domen över bondtuppen. Och gamle Kapten vaknar upp ur sina gubbdrömmar. Han kan en lustighet. Han kan vissla målarsignalen. Han samlar med spänt allvar alla sina krafter för att få ljud mellan läpparna – det hörs något – det låter: målardjä-vel!

Varefter Kapten exploderar i ett gnäggande skratt, dricker med förtjusning och upprepar sedan för vem som vill höra på samma gamla lustighet, målarevisslingen: målardjä-vel!

Intelligensen är enig om domen. Och högsta instansen, folket, det förkroppsligade rättsmedvetandet, har redan ägnat sig åt andra, intressantare rättsliga gåtor.

Det fanns ingen som sett, hur affären egentligen gått till. Åtminstone hade inte Lasse sett det, men det föreföll[221] honom vara alldeles obegripligt präktigt gjort. Så skulle man behandla dem, som hade pengar! Bondtuppen borde ha fått stryk också, det var det enda han hade att anmärka. Han ville bli Pirkans vän, han ville bjuda honom på öl, han ville tala med honom, men han vågade inte. Ett par små vänliga grimaser han gjorde väckte endast dvärgens misstankar, så att Lasse måste avstå. Han drogs av en underlig längtan att få sitta bland fängelsekunderna och tala deras hedniska språk och vara som en av dem, fri och laglös, men han visste inte hur han skulle kunna komma dit. Kanske skulle de behandla honom på samma sätt som de behandlat pojken från landet – men det skulle ju inte lyckas med honom, förstås! Om han bara vågade predika för dem – eller kanske man inte ens behövde predika? De visste nog ändå hur man skulle göra, och på det hela taget var det nog lögn allt som stod i bibeln. Om man ändå kunde lära sig att bli som Pirkan! –

Nu är det inte bara pöbel och löst folk härinne. Det är en mängd av helt andra människor, som kommit in helt plötsligt och fyllt varje vrå i ölkaféet. Man trängs vid disken, man sitter i knä hos varandra vid borden. Det är arbetets folk, som tar sig ett ögonblicks eftermiddagsvila. Hela kaféet har fått en annan lukt, här stinker inte öl och pöbel längre, här luktar arbete och mera kaffe än öl; här är en lukt av svettinpyrda arbetskläder, sot och oljat järn, färskt trä och kåda och polityrsprit; här doftar terpentin och bittermandel och tapetklister och fernissa och våt kalk. Hela det stora rummet fylls av ett nytt dån, det är inte pöbelns skrän och skrik, det är ett rullande eko från verkstäder och byggen, ord med släggors klang och hammarslagens knallande takt, skratt som yxhugg och sågars rivande, svordomar som hyvlars visslande och remskivors vin, det är livets arbetstoner, folkets, det verkliga folkets[222] musik. Det är som om de vore av en helt annan ras än de andra, de likna inte ens sig själva. Det är inte samma människor, som om morgonen gå trötta, tysta och sömniga vägen till arbetsplatsen, ruvande över sina egna tankar om sitt eget fattiga liv. Det är inte samma människor, som med tungsint glädje njuta av lördagskvällens vila, medan luften omkring dem blir liksom feberhet av deras brinnande hjärtans längtan efter den stora striden. Det är inte samma människor nu, medan de stå mitt uppe i dagens arbete, medan dagsverkets fart ännu jagar i deras blod, medan ögonen lysa av viljan på helspänn.

Detta är människorna, sådana de äro i sig själva. Utan onödig barlast i hjärnorna, utan tanke på rätt eller orätt, ledda av driften i alla sina gärningar, driften att leva, driften att känna lyckan i sin egen kropp. Det finns många, alltför många av dem, vilkas tankar endast äro gyckelbilder av brännvin och öl, eller yrselfantasier av sjukt blod, tom mage eller omåttligt kittlade nerver; alltför många av dem tänka med hjälp av avföringssymboler och fylla sin hjärna med bilder av könsorgan och deras sätt att fungera. Hos alltför många sover själen en orolig nattsömn, pinad av mardrömmar från djupen. Men de äro på väg, de växa uppåt. De starka tvinga de svaga att följa med mot höjden, mot ljuset.

Dagens tidningar läsas och diskuteras, så att de smälta ihop till trasor med flott och feta skrynklor. De äro handlingar i målet, och folket dömer efter sin instinkt. Samhället förlorar ohjälpligt i denna rättegång, dag efter dag, men tröttnar aldrig att synda på nytt. Ingenting inom området för mänskligt vetande är så visst som detta: det finns ingen lag och rätt i landet. Om någon gång den blinda Rättvisan skulle hitta vägen till rätt person, så bevisar det endast, att maskineriet har gått sönder. Nästa[223] gång man vill ha rätt, är det lagat igen, och då blir det tråkigheter. Eller som pojken sade till kungen: om jag får rätt och du får orätt, blir det väl bror min, som får betala kalaset.

Att Överstehn skulle vinna rättegången mot Arbetaretidningen hade ingen människa tvivlat på. Det var ju något alldeles givet, att arbetarna skulle förlora i en rättegång, som fördes inför samhällets domstol, inför arbetarnas fiender. Men nu hade verkligen det galna inträffat, att Arbetaretidningen blivit frikänd. Ingen kunde göra klart för sig, hur det egentligen hade gått till. Det var tydligen något, som gått sönder i samhällets mekanik. Man hade en oklar föreställning om, att det berodde på juryn, som var någonting trassligt och fullständigt oberäkneligt. Domaren hade nog gjort så gott han kunnat för att få tidningen fast, trodde man, men mot juryn kunde han ingenting göra. Emellertid upplyste Arbetaretidningen, att domaren tvärsom hade visat ovanligt stort tillmötesgående och tagit synnerligen väl reda på, vad tidningen haft att anföra. Saken blev därigenom alldeles obegriplig. Allmänna opinionen på kafé Suggfläsket delades i två partier. Det ena ansåg, att Arbetaretidningen hade skrivit så där för att ge domaren ett så kallat fläskben, emedan han hade varit mer än vanligt fräck, fastän juryn sedan fällde Överstehn. Det andra partiet ansåg, att domaren verkligen hade varit fullständigt rättvis och att han därför skulle bli omedelbart avskedad för visat oförstånd i ämbetet.

För dessa människor gällde nu Lasse mindre än intet. Han blev knuffad, undanstött och bortvräkt var han kom. Han hade råkat i olycka – än sen? Det kan hända vem som helst. I dag dig, i morgon mig och sedan döden. Han hade blivit hjälpt så långt man kunde, nu ville man inte se honom mer. Han iddes inte arbeta – adjö med honom!

Man hade hört hans fnoskiga predikoprat, man gitte inte höra mer, det var inte nytt och roligt längre. Han var prövad och befunnen oduglig, utstött och bortkastad som skrot. För resten gick han klädd i evangelierock om vardagarna, det är alltid något mistänkt med en sådan person.

En ung kuttergast satt och resonerade förstånd med en varvsarbetare.

– Å sånt folk dom tar in ve dockan! Ja gir mej djävelen på, att där finns gubbar, som inte kan slå på en pyts vatten!

– Nä, de ä sanning, de, sade varvskarlen.

– Ja, slå på vill säga, de kan ju varenda buse göra, men de ska göras me förstånd. Å där finns jobbare, som inte kan slå två halvslag.

– Jo, de ä säkert de!

– Å vricka! Ja frågte en djuping där, om han inte kunde vricka. Nä, sa’n.

– Ja, när en får ett negativt svar på en sån fråga, sade varvsarbetaren, som var filosof, då blir en lessen. Ja vet inte hur liten ja va, när ja lärde mej vricka en båt. Ja minns faktiskt inte den tid, när ja inte kunde’t.

– De ä ju ingen konst! De vill säja, konst, jo! De svåra ä, att allti hålla åran nir i vattne, för sen går ju handloven alldeles åv sej själv opp å nir, opp å nir.

– Ja unnrar, om dockmästarn kan vricka?

– Ja? Unnras på de ja me?

– Ja tror inte han kan’et! utbrast arbetaren med sorg och bitterhet i rösten. De ä lätt tjänta pengar han har! Flira, flira tusen om åre å en stor våning. Jo, di kan, ska ja säja! Själva duger di ingenting till, å så tar dom in såna jobbare, så en annan får skämmas för å vara kamrat me dom, när de kommer fackmän te stäss. –

En dockmästare, som inte kan vricka en båt, är tydligen[225] oduglig till allt ordnat arbete. Men vid det här laget tyckte Lasse, att han skulle vara med. Han sade:

– Si, dockmästare i allmänhet –

– Va?

– Va ä’re om?

– Ursäkta, förlåt!

Lasse måste i väg igen. Och ändå hade han tänkt skälla på allt vad dockmästare och andra mästare heter. Det är tacken, det!

En dånande åska av rop och skratt rungade oavbrutet genom rummet. På väggarna darrade ölskyltarna, färdiga att sopas undan av orkanen. Då smattrade en stämma genom larmet:

– Skalden Wennerbom! Av Gustav Fröding.

En ung arbetare med knoddfasoner hade rest sig upp och började deklamera med en tom ölbutelj i hand. Krögerskan gav honom ett nådigt leende och lät honom fortsätta. Han var en känd förmåga. Och han visste det!

Redan vid tredje raden var han i full aktion.

Kommer raglande –

han raglade en lång stund kors och tvärs över golvet;

– butelj i hand,

han gjorde diverse konstgrepp med sin tomma butelj och ägnade den en ingående och kärleksfull granskning;

– kryssar varligt över gångens sand,

åter en oändligt lång stund av raglande över golvet;

– tar en klunk ibland,

och vilken klunk! den var storartad, ett verkligt glansnummer, publiken tjöt till av förtjusning, det lät som om en enda man skulle ha skrikit högt och tvärtystnat;

– ler och mumlar saligt under ruset.

Han gjorde ett clowngrin av hela ansiktet, som långsamt[226] vändes åt alla håll av salongen att noga betraktas och beundras.

Strax bredvid satt en gammal man med ett tunt, stripigt bockskägg. Han hade de lungsiktigas gulgröna, vaxaktiga hy med bruna fläckar över kindkotorna. Med en lång, smärtsam blick formligen sög han sig fast vid skådespelaren. För varje clowntric denne gjorde, förvreds den gamles ansikte, han skakades ett ögonblick av ett hostande, men lyckligt skratt. Sedan fick genast hans ögon åter samma uttryck av smärtsam, sugande längtan efter mera – mera skratt, även om det skulle förkorta livet med tio år.

Huvudsaken för skådespelaren var att få framställa det gamla skådespelet en full karl, men med sina egna, individuella variationer. Allt annat var bara förevändningar. Under de långa stunders uppehåll, han för dessa variationers skull gjorde i dikten, hördes endast publikens flin och rop av förtjusning över hur rolig han kunde vara med sitt ansikte, sin butelj och sitt raglande.

Sedan var det roliga slut. Resten kom med full fart i högelegant konversationston. Med ett flabbigt leende försäkrade skådespelaren slutligen:

– det är skönt för skalder att få sova!

Han tackade matt för applåderna. Han visste ju, att han var en förmåga. Han kunde mera.

– Eftersom vi ha börjat, fortsätta vi väl med Fröding. I bönhuset!

Under en lång stund var det alldeles dödstyst i hela lokalen. I dörren till det inre rummet trängdes intelligensen för att också få vara med. Så småningom kom ett och annat stilla flin, det ökades, det blev skratt, det blev glädjetjut[227] i hela kaféet – skådespelaren hade börjat med det vanliga stumma spelet och förvandlat sitt ansikte till en ohygglig dödsmask, som skulle föreställa en läsarepredikant. När han med sitt stumma spel fått publiken upp till hänförelsens kokpunkt, brast han ut i det sedvanliga galltjutet:

Han tjöt fram varenda stavelse, medan han hela tiden höll sitt ansikte förvridet i samma fruktansvärda skrynklor. Han gjorde för övrigt inga avvikelser från den redan klassiska typen, talade ett slags skånskt fantasiidiom med diftonger och rullande rrr – han skrek så kraftigt som möjligt och förvred sitt ansikte så mycket som möjligt. Det var hela knepet.

– Sluta opp me jobbet! rådde en, sedan man skrattat ut efter den glädjerika stunden. Gå in ve teatern genast!

– Jaa, sannerligen, sämre finns de!

Skådespelaren var gudomligt blygsam:

– Knappast, sade han. Därefter övergick han omedelbart till att berätta svinaktiga historier, som utfördes dramatiskt, medan åskådarna samlades kring honom i en tät klunga. Han var oerhört rolig.

Så småningom försvunno arbetarna igen, eftermiddagsrasten var slut, pöbeln lämnades åter i okvald besittning av Suggfläsket. Men vid ett bord hade några snickare dröjt sig kvar i diskussion om Överstehnska rättegången.

– De blir konkurs igen, sanna mina ord! Han gör konkurs, Överstehn, dummare ä han inte. Å då ryker tomten numro sex också. De blir gubbarna där, som blir lidande till slut för alltihop. Alldeles som pojken sa till kungen. Få si, få si!

En skrovlig fyllbas stämde upp en sång:

Han råkade kasta en blick på tjocka frun innanför disken och tvärstannade förskräckt. Det var hemskt tydligt, att han inte ansågs vara någon förmåga. Han svalde ner resten av sången ihop med en djup klunk öl. Men kamraten var redan vemodigt stämd av de vackra tonerna. Han sade, drömmande:

– De ä en vacker sång, de.

– Nä, vacker – nä – men den ä känsli.

– Ja, de ä’an. Den ä riktit vacker.

– En känsli bit ä’re.

– Ja, de ä de ja säjer –

– Den ä känsli, de ä säkert de.

– De ä –

– Ä’re inte, va? Ä’re inte en känsli bit, kanse?

– Jo sirru, de ä’re. De ä – ja, föståru, ja vill inte säja’t, fö då kanse du tycker att ja ä uppseendeväckande?

– Säj va’ru vill, fö sån ä allti ja.

– Ja, men kanse du tycker att de ä uppseendeväckande?

– Närå.

Kamraten är en försynt natur. Han vill inte vara brutal. Han böjer sig fram mot sångaren och viskar i örat på honom:

– De ä en fin bit, Albet! De ä’re. De ä politik i den biten. Den ä känsli, å de ä religion i den. De ä den känsligaste bit ja har hört på länge.

– Ja kan ju inte sjunga riktit, föståru, som de ska sjungas –

– De kan du, Albet!

– Å så har ja inte nån rikti röst i da –

– De har u! Å hör va ja säjer sen.

– Men de ä en känsli bit. Säj? Va? Du ä en bussi kamrat, Frasse, säj älit å uppriktit, ä’re inte en känsli bit? Fast ja inte kan sjunga’n riktigt så där fint å så.

– Ja ska säja’re, att i så fall så har u en fin röst, fröken – en pilsner till, två pilsner för resten! Du har en – fin röst, Albet, å nu ska’ru sjunga den där biten fö mej, fö de ä en fin bit, bara fö de ä kälek i’n. Kom ihåg de. Hör nu fröken! Fröken! Hör u när ja säjer någe, va? Hör u subba, hör u inte opp? Två pilsner va’re. Jo! Här så! Skål på’re, Albet, du å ja vi ä vänner, de vet du, sjung den där biten fö mej nu, Albet!

– Nä, men ja ska sjunga en annan, som ä sju sofflock djävligare, ska’ru få höra om ja kan. En livad bit, en skarp bit i så fall!

Då var det någon, som skrek till vid disken. Ett ord bara, men det small som ett skott:

– Tig!

Det var värdinnan, den feta. Sången sprack och dog.

Avskilda från de andra sitta ligisterna vid sitt bord. De äro innestängda mitt bland människorna, som om en osynlig fängelsemur reste sig mellan dem och de ärliga. Över deras mörka hörn vilar en tung och unken fängelseluft. Glasen ge dem ingen glädje, ty Aga är borta, och det betyder mycket för var och en av dem. Pirkan är hos de sina. Sedan arbetareskarorna dragit bort och lämnat kusten klar igen, får han höra flickans vittnesmål: åihelvetehellervetja stimmaja. Åså varomkus ålåtamejgå. Domvågante fösökamemej. Nä aktare! – Pirkan lyssnar med dystert[230] allvar. När han hört allt, tröstar han det lilla sörjande kvinnohjärtat: Du går inte å kör fast en kamrat hos hårdingarna, du. Om alla hade vari som du ändå! – Det är tröstens enkla ord. Men det viktigaste vill hon veta. Vad får han? Och Pirkan måste svara som sanningen är: tre år blir de nog.

Det är lång tid att vänta. Ett ögonblick, ett enda ögonblick bävar flickans tjuguåriga hjärta inför den tanken, att när Aga blir fri, då är det nog hon, som sitter inne på några år. Och då tar Aga en annan, förstås. – Sådant är livet. Det unga hjärtat hårdnar genast igen, hårdnar i ännu hårdare hat än förr mot alla dem, som bo i rum och äga allt – och mot dem, som söka i mörkret och binda de fria och döma orubbliga domar.

Men nu, när det blivit litet tystare och lugnare härinne, kan Döddoktorn inte låta bli att tala med Pirkan. Han har hela tiden liksom slukat den lille dvärgen med sina doktorsögon. Nu kommer han fram, skinande av öl och välvilja och vetenskapligt intresse. Han klappar den gamle lurvige ligisten på huvudet, så som man klappar en liten hund. Han böjer sig ner för att se krymplingens ansikte och säger:

– Vad heter den här lille farbror, då?

Inte anar Döddoktorn någon fara. Men Pirkan blir stel i varenda sena. Ur ansiktets skäggstubb stiga blickar som uppfällda knivblad. Han tiger, så som han har tegat i otaliga förhör inför polisen och rätten – som en orm, färdig att hugga eller färdig att rinna undan.

– Nu ska vi framför allt vara lugna, säger den vänlige Döddoktorn. Lugn bara, det är det viktigaste. Inga sinnesrörelser! Undvik starka drycker, så mycket som möjligt åtminstone, det är allt rysligt så mycket öl den här lille farbror dricker?

Doktorn börjar undersöka Pirkans lilla kropp. En rysning av vällust går genom honom, när han med sina små feta händer får vidröra allt detta vanskapliga. Han börjar förhöret:

– Få vi se nu – den här lille farbror har väl aldrig varit sjuk, inte? Nej visst, naturligtvis, det är det vanliga, det –

Och så slog doktorn i golvet, låg där krälande på sin buk bland sågspån och ölskvättar, tills han fick en spark, som vände honom runt – en spark till, som vände honom rätt igen – och så en spark mitt i ansiktet, så att hela vetenskapen sprack. Ormen hade huggit som en blixt, när han kände händerna, som undersökte hans kropp.

Pirkan går till disken, får en ny öl uppslagen, som han tar med sig till sitt bord, där han slår sig ner, utan att se sin slagne fiende. Saken har varit före, och parterna åtskiljas. Döddoktorn ledes in och torkas ren och tvättas med öl i ansiktet, och redaktören frågar häpen:

– Är du klok, du? Damn it! En sån stolle – en sån stolle!

O, detta underliga, fria folk mitt i samhället! De be ingen om lov att få leva, de be ingen om hjälp, de försvara sitt liv var stund som vildar mitt uppe i civilisationen – vad är samhället för dem? De äro i alla fall som vargar i ödemarken, allas fiender, jagade av alla, de låta ingen främmande hand komma sig för nära.

Lasse var tagen av deras åsyn – där gick vägen, bland dem skulle han vara! Lasse – Lasse-Maja, vilket namn, det ska bli hans! Den nye Lasse-Maja! Eller den nye Stålhand! Stora Kevan – Lillkevan – vilken strålglans kring dessa förbrytarenamn! Här finns många möjligheter för Lasse. Han ser en ny väg öppen, fängelset i[232] framtiden, men fängelset, det är ju något stort, väldigt – och sedan den odödlige bovens ära!

Åter sitter han bland intelligensen. Han föraktar den som han föraktar Döddoktorn nu – den ska låtsas vara bildad och lärd! Som får stryk av en krympling! Nej, tack för sådana kamrater. Deras man är han inte. För resten hade han fått nog av det där skojet de fört med honom. –

Han hade faktiskt blivit sönderplockad under sina försök att anpassa sig efter dessa överlägsna andar, han kände oklart, att de trasade till hans enklare begrepp och splittrade honom till bara skärvor. Han blev varken arg eller förlägen, när nu redaktören klart och tydligt undrade, vad han hade där att göra. Han gick därifrån utan ringaste saknad, de skola en gång se, vem de stungit hava. Närmare ligisterna tog han sin plats. Men inte alltför nära. Han visste, att det stod en fängelsemur mellan dem och alla andra. Men den kan man nog komma igenom. Bara man vill!

Pelle och Kvisslan stego in, men ovillkorligen ryggade de tillbaka i dörren för den luft, som slog emot dem.

– Jo, de ä här! sade Kvisslan. Han kommer nog strax. Två kaffe!

De söka Mellin, som brukar gå hit var kväll, han är ogift och bor strax i närheten.

– Nå, hur är det med Dalman egentligen? frågar Pelle.

– Han ä arg.

– Ja det förstås. Men annars?

– Ja hade sällskap me dom från jobbet. Inte ett ord sa Dalman på hela vägen hem. Men vi hade jämt göra att hinna me, så fort gick han. Han ä farlig nu.

– Blir det konkurs, tror du?

– Säkert! Överstehn står inte emot längre. Me våld vinner han ingenting mer, de ser han. Me list kan han vinna mycke.

– Jakten börjar igen. Nu ska vi inte låta räven komma undan!

– Ja tycker inte om den här jakten, sade Kvisslan betänksamt. De blir gubbarna i sexan, som får sitta emellan. Sir du vem de ä, som sitter där? Strax breve ligisterna?

– Lasse.

– Jo jo. Han låssas inte känna igen oss mera. Å desamma kan de vara. Men de ä en dålig jakt de här, Pelle! Där ä den, som fick första skotte.

– Vi ha väl fått våra skott lite var, tänker jag. Och ännu är räven i livet.

Nu står Mellin därinne, stor och bred i bogen, tung i stövlarna, hatten nerdragen över ögonen liksom för att gömma dem och deras tungsinta allvar. Han hälsar bekant som en gammal stamkund och får vad han ska ha utan vidare påstötningar. En lång stund är det tyst vid bordet, tills Mellin varnar:

– Ja ska säja er en sak, pojkar. De händer en olycka, om sexan blir blockerad.

– En olycka?

– Dalman.

Åter blir det tyst. Pelle vet, vilka farliga tankar, som kunna bita sig fast i en människa, när arbetet tas ifrån henne.

– Tror du verkligen, Mellin – att – Dalman –?

Mellin ser prövande på dem bägge. Han ser vad de mena.

– Tokstollar! Men de ä de, ser ni, att ni aldri får Dalman att lämna arbetsplatsen, när de inte brinner hos oss.

Då skrattade pojkarna!

– Dalman strejkbrytare! Nä, Mellin, vila dej nu!

– Ni känner honom inte. De gör ja. Å ja säjer: aldrig får ni honom att govilligt gå arbetslös en hel vinter.

– Om de blir konkurs, måste han väl försöka ändå? sade Kvisslan.

– De blir en annan sak. Govilligt sa ja.

– Men vi måste blockera, genast, antingen han vill eller ej, inser du inte det? frågade Pelle häftigt.

– Joo, joo –

– Har han sagt något?

– Han säjer ingenting. Inte ett ord. Men ni ser väl vart de bär hän?

– Nå, vad säger du själv, då? Och de andra? Blekingen? Sotare-Olle? Tänker ni också gå strejkbrytare i vinter kanske?

– Vi rättar oss efter beslutet. Men Dalman går sin egen väg, han. Å tänk på de, pojkar, vi har tretusen kroner nu att fordra av Överstehn.

– Där ha vi det! Varför blockerade ni inte i tid?

– Man tror ju folk om gott i de längsta.

– Tills man ligger där, ja!

Dagen går bort i fallande mörker, aftonen kommer, kvällen seglar fram över sommarhimlen därute, den ljusa, ljuvliga himlen med rosiga skyar högt, högt över gator, hus och tak. – Kvällen är här, och gasen tänds i rummena, men orkar inte lysa genom os och stank av fattigdomens uselhet med alla kväljande dunster. Det känns på lukten, som om människorna härinne skulle ha ätit drank och svinmat hela dagen. Som om det inte kunde ruttna ändå, det tunna, bleka blodet! Allt saktare spelar nu bruset av människornas rop, allt mera långsamt dunkar korkmaskinen mot kvällen. Därutifrån kommer ett annat sorl av gatans röster, klingande klart i skymningens svala stillhet.

När det blivit tillräckligt skumt på gatan, försvinna ligisterna. Det är med mycken motvilja de lämna sitt varma hörn, därute väntar dem ingenting gott, sedan man börjat spåra dem i gömslena. Lasse ser med längtan efter dem så långt han bara kan. Om han hade fått vara som en av dem! Det är ju något stort att ha en sådan makt som de – att öppet föra krig mot de rika!

Arbetet har slutat på alla verkstäder, byggen och andra platser. Endast enstaka arbetare dröja sig kvar härinne, drickande utan brådska, utan glädje.

Tre kvällens gäster ha nyss kommit in, två eleganta damer och en lika elegant herre. Damerna äro målade i ansiktet, och deras ögon gnistra som oäkta diamanter. Herrn är något solkig, men mycket elegant. Hans rörelser visa, att han är en för detta kypare eller kanske till och med hovmästare. Han är beskyddare åt den ena damen, men mot den andra är han oändligt artig och älskvärd, kallar henne oupphörligt min bästa – min kära vän – min nådiga. Det är alldeles som i en roman, liknar ett äktenskap på tre man hand med man och hustru och väninna.

Vad ska Lasse göra nu? Inte är det någon glädje att profetera. Nej, en annan väg ska det vara. Men det måste sägas, att han svårligen vågar släppa Guds hjälp. Det kunde ju möjligen finnas en Gud i alla fall, och finns han, är det farligt att reta honom. Man får nog ge honom de ord han ska ha, och skulle man råka att bryta mot en eller annan liten lag, behöver man ju inte genast tala om det för honom. – Lasse är inte längre någon väldig profet, men han tänker på de himmelska kanonerna och vågar inte ge artilleristen avsked.

Det finns inte många människor kvar härinne i kaféet, när Lasses sista bibelspråk komma klunkande genom hans[236] hals som den sista, surnade skvätten ur en öltunna – men kanske kan det ändå drickas? Det är ju dock något starkt!

– Nu väl, I rika, gråten och jämren eder, gör de, över det elände, som ska övergå eder. Hela rikedomen är förmultnad, och edra kläder äro uppfrätta av mal, edert guld och silver är förrostat, och deras rost ska vara till ett vittnesbörd för er att ni ska ge – usch, va ni ä för ena as, usch! – och rosten ska som en eld förtära era kroppar. I haven samlat era skatter på de yttersta dagarna, ja, de har ni. Men va har vi för någe? Ingenting, ingenting, ingenting har vi. Se de arbetares lön, som hava avmejat era åkrar, vilken I haven undanhållit dem, den ropar, gör den, och skördemännens rop har trängt in i Herren Sebaots öron, å nu börjas de, va lugn fö de! I haven på jorden levat i kräslighet och vällust, usch, såna svin ni har vari, I haven gött edra hjärtan såsom på en slaktedag. I haven fördömt, I haven dräpt den rättfärdige, mej har ni dräpt, mitt barn har ni dräpt, ni har kastat oss på avskrädeshögen, Gud, min Gud, låt oss få hämnd!

Bland de målade kvinnorna sade väninnan:

– Oh! Det är en karl, som predikar. Tycker du inte, att han ser ganska snygg ut?

Men Lasse började skratta med ett fånigt skratt för sig själv. Det var inte många, som hörde honom, och ännu färre, som brydde sig om honom. Ifrån det inre rummet skrek redaktören, att Lasse skulle tiga eller kastas ut, men ingen märkte det heller.

Vid dörren hade tre karlar stannat, de voro på väg ut. Det var Mellin, Pelle och Kvisslan. De hörde Lasse jollra för sig själv. De sågo den utbrända, förstörda gestalten sitta hopfallen över sin tomma ölflaska, han var dubbelt pinsam att se i gasens matta, fladdrande sken –[237] och därutanför böljade sommarskymningen fram över gatorna med doft av fjärran blommande rosor.

Mellin gick betänksamt fram till Lasse, lade sin hand på hans axel och sade varligt och gott:

– Lasse, du!

– Låt bli mej! Gå din väg, Mellin, ja tål inte si dej!

– Jo, ja ska genast gå, men ja ville bara säja ett ord först.

Han teg och grubblade ett ögonblick. Äntligen – det var från Mellins läppar de kommo, de underbara orden:

– För att äga jorden, måste man försaka henne.

Åter teg han ett ögonblick. Sedan fortsatte han med handen på Lasses axel:

– Man måste de, Lasse, man måste, de finns ingen annan hjälp.

– Nä! bet Lasse av honom, försaka, de ha vi gjort tillräcklit. Nu ska vi ha dynamit. Lite starkt här å där i stan – de vore rätta tage, de!

– Du vet inte va du talar, adjö me dej nu, sade Mellin.

De tre gingo bort.

Men Lasse satt ensam kvar och grubblade. Var skulle han äta, hos vilken kvinna skulle han sova, var skulle han bo? Hem till sig ville han inte gå, där såg för rysligt ut. Fanns det någon annan väg för honom än att försöka komma in genom fängelsemuren? Men hur skulle man göra? Och tänk, om det till slut inte skulle bli någon revolution i mitten av nästa vecka – och inte i nästa månad – eller nästa år? Längre var det ingen idé att vänta. Då stod han där vackert, då hade ju Gud lurat honom med gamla bibelord. Gamla, ja! Det är just det! Tusen år kanske, millioner[238] år? Och det har Lasse trott på nu i dessa upplysta tider! Inte blir det något av med Guds hjälp, inte!

– Nej, djävlar! svor han till plötsligt och slängde näven i bordet.

– Lasse ä full, sade subban, Lasse får gå ut, om han inte håller sej lugn!

– Har ja inte vari en Herrans profet, kanse? Å nu lurar han mej! Men nu är’e slut, kom ihåg de!

– Han är oändligt lustig, min bästa! sade den elegante herrn halvhögt till damen utan beskyddare, men han har ju bara en arm, tänk på det!

Hon såg med ömkan – hon tyckte att han såg riktigt fin ut i sin bonjour.

Men Lasse beslöt sig för att bli tjuv, en stor tjuv. Ingen brydde sig om honom längre, han var inte huvudpersonen i tillvaron. Han var degraderad, hade sjunkit ner igen och var inte förmer än alla andra. Han var alldeles tung i huvudet av allt prat han hört här hela dagen – och ingenting av detta prat gällde honom, det var bara en massa ord om annat, alldeles likgiltiga saker, han hade bägge öronen fullstoppade med stumpar av enfaldiga samtal, sång, skrän och svordomar. Men ingenting av allt detta rörde hans person. Först i början hade alla talat med honom och tyckt synd om honom och bjudit honom på dricka. Sedan hade han predikat för dem, och de hade hört på, de hade skrattat ibland, men de hade hört på, de hade sett upp till honom. Nu ville ingen höra honom längre. Hans tid var slut. Han var utstött, bortkastad. Kamraterna ville inte veta av honom, de ville inte ens hälsa på honom, se bara Kvisslan och den där förbannade Pelle Vesterberg – hade de kommit fram och hälsat kanske? Nä, de lät di allt bli. – Ingen ville veta av honom längre. Herrarna i inre rummet körde ut honom, de voro lärda och bildade, förstås,[239] jo det är snyggt folk, som får stryk av en dvärg! Det är bildning, det! Herrar på dekis, nä tack, sådan ä man inte!

Nej, tjuv skulle Lasse vara. Han skulle bara stjäla av de rika och ge åt de fattiga. Pirkan skulle bli hans vän, och de andra raska gossarna skulle bli hans tjänare. De skulle arbeta åt honom. Själv skulle Lasse bo i en fin våning mitt bland de rika. Han skulle ha hästar och vagnar och automobiler och elektriskt ljus överallt och betjänter. En lysande skara av förnäma gäster skulle trängas i hans salonger, ingen skulle ana, att den elegante mannen, som tog så vänligt emot dem och var så bildad i sitt naturliga väsen, egentligen inte var någon annan än den förfärlige, den fruktade och hatade stortjuven Lasse, kallad Den nye Lasse-Maja, ett namn, som spred skräck och fasa bland alla rika i samhället. Men för de fattige skulle han vara som en gud, en sträng, men omutligt rättvis nämnare. Och han skulle ha två armar. Det underverket hörde visserligen till det gamla religionssystemet, men man kunde ju aldrig veta!

Då var det en så vidunderligt god lukt, som stack Lasse i näsan, att han måste resa sitt huvud och se sig om ett tag. Bredvid honom satt den elegantaste dam i världen, röd och vit i kinderna och med blixtrande ögon. Hon log mot honom! Hon talade till honom!

– Nå, Putte lilla, va ä du så lessen för?

Alldeles som i himmelriket – Lasse var ögonblickligen mitt inne i religionen igen, underverket började, Gud var på väg med kanonerna, nu, nu!

– Inte vara lessen, sade damen, du ser ju ut att vara en riktigt hygglig karl! Kom me mej nu, Putte lilla, så ska vi gå å ha lite roligt!

Men Lasse kände tårarna stiga upp i sina brännande ögon, han skakade sorgset sitt lurviga huvud. Förstod inte den vackra damen hur fattig han var? Inte ett öre hade han kvar. – Hon förstod!

– Ä de pengar? sade hon och skrattade som ett helt himmelrike. Har du inga pengar, liten? Var bor du, då?

– Ingenstans.

– Var tänker du vara i natt?

– Ingenstans.

– O fasa – Henrik! Gabriella! Han har ingenstans, ingenstans att vara i natt, säger han. En så fin och hygglig karl, de ä ju gräsligt!

Hon grät, hon grät, den fina damen! Hon var nog inte riktigt nykter, men det såg inte Lasse.

– Här, här! sade hon och tömde hela sin portmonnä i Lasses darrande händer, där var både sedlar och silver, och allra överst lade hon den tomma portmonnän. – Grina inte illa åt vällingen, den ä go! sade hon med ett skälmaktigt leende, gråt inte mera, min älskling, min egen – va heter du?

– Larsson.

– Min egen, älskade Lasse, gråt inte mera, du ska få se, allt ska bli så bra, ja ska göra allt för dej! Kom me nu bara, kom me mej, kom!

Alldeles riktigt, alldeles som det ska vara! Pengarna regna ner från himlen i Lasses händer. Är det inte underverket, kanske? En ängel hämtar honom ur hans förnedring. Vad är det för ord, han hör? Folk skrattar och skriker efter honom, när han går. Skratta ni! Ni ska få se en gång, vem ni stungit hava!

Lasse bjöd sin ängel armen, man är ju en hygglig karl. Hon var alldeles tokig av kärlek, den lilla glädjeflickan. – Kärlek vid första ögonkastet! viskade hon i Lasses öra.

O, lilla nyckfulla hjärta! Men någon glädje måste hon väl ändå ha av sitt liv, varför skulle hon inte få älska vem hon vill? – Henrik och Gabriella föreföllo inte lika förtjusta.

– Det är alldeles som i Kameliadamen, min nådiga! sade Henrik med sötsur artighet, då de skildes ett stycke från kafédörren.

Lasse hade ingen aning om Kameliadamen, han ville just nu möta någon överklassare. Kom an, bara! Här finns det krafter, revolutionen börjar!

Det var bara gamla fröken Fager, som kom larvande gatan fram. Hon skulle till kaféet efter en porter, i handen bar hon tombuteljen, inslagen i papper.

– Vänta ett tag! sade Lasse till sin ängel.

Han gick fram till fröken Fager och gav henne utan vidare en ordentlig spark i magen, så att gumman började hicka. Men inte vågade hon skrika, hon var i fiendens våld. Hon neg och neg för Lasse, försökte se så vänlig ut som möjligt, hon till och med skrattade, fastän det sved som eld efter sparken.

– Överklasskäring! Gör inte om de där! sade Lasse hotfullt.

– Näe då, näe då, aldrig mer, för all del, kved fröken Fager och neg så vackert för Lasse.

Då vände han henne ryggen och lät henne halta vidare med sin tombutelj.

– Va hade hon gjort för någe? viskade Lasses ängel.

– Äh – hon va dum!

– O, min egen, älskade lilla Lasse!

De gå bort. Mörkret blir mörkare, djupare, svalare. Stjärnorna bli glimmande klara som guld över taken mellan[242] skorstenarna. När Lasse går Arbetaregatan framåt, har han knappast något minne av, att han bor här ännu. Allt är nytt och främmande för honom, han har glidit in i en annan värld. Han försvinner inåt staden, djupare in i mörkret mellan lyktorna, som börja tändas överallt.

Suggfläsket stänges. Dagen är ohjälpligen slut. Även tidningsproletärerna, parasiterna, pöbelns intelligensaristokrati, måste bryta upp, societeten ramlar och raglar framåt gatorna till hemska nästen för sömn och vilda drömmar. Den store redaktören skränar om hur han hjälpte presidentkandidaten en gång därborta – and I said him – yes, mister Bryan – yes, I beg you – jä-ä-ä-äs!

Döddoktorn skriker i gällaste falsett, att när han nästa gång får tag i den där lille lömske dvärgungen, ska han inte låta honom slippa så lätt undan som i dag.

Mellan två snavande komparser ledes skalden bort, han är i det närmaste död, bruten av den fjärde bägarens ljuvliga vansinne.

Stadens buller sjunker bort i natten, den halvmörka sommarnatten. Gatorna liksom andas ut, parken sprider sina blommors vällukt vida omkring. Luften är ännu mild och ljum efter dagens brinnande solbad, solen brinner ännu i blommornas rusiga doft.

Det är som att komma upp ur stinkande vatten, ur en giftig pöl, upp till ytan och känna paradisets luft fläkta emot sig från höjden. I djupet under fötterna bo de sjunkna, de som måste stanna på botten. Man kan se dem som genom ett rinnande vatten – de äro som lik, blåaktigt, grönt bleka; de vackla fram, ragla, föras i virvlar av osynliga vattuströmmar tätt över den dyiga botten. Aldrig komma de upp till livet. Det stinkande vattnet äger dem,[243] suger deras kraft och fyller dem med gyttja tills de ruttna sönder.

De båda kolarbetarna, som blevo skymfligen utdrivna, ha inte hunnit långt. Under oupphörliga sammandrabbningar ha de stannat för varje steg. Ännu ha de endast hunnit några gathörn från det stängda paradiset. De ligga nu som barn i varandras armar, snyftande och svärjande.

– Har ja inte vari en bussi kamrat mot dej?

– De vet du, Johan!

– Hörru, Kalagust, har ja inte vari en bussi kamrat mot dej, å lånat dej pengar å allting?

– Har ja sagt någe annat, kanse?

– Ja gillar dej, Kalagust, ja gillar dej skarpt, kom ihåg de! Svara mej uppriktigt: har ja inte vari en bussi kamrat mot dej?

– Du hör va ja viskar, Johan! Du ä – den bästa kamraten i hela lage, kom ihåg de, för vi sympaserar, sirru!

– De vet du, Kalagust! Å om månda –

– Om månda! Jösses, karlar, ja blir så – arg, men du ska ha dina tretti öre om månda, de vet du! För då ska ja ha två kroner av Masse, å då ska du få dina tretti öre!

– Är’e säkert de’rå?

– Säkert! Tror’u verkligen ja tänker skoja dej, va?

– Jamen, de ska va säkert, sirru!

– Tror’u verkligen – tror’u – o-o-oh! Nä nu, Kalagust, nu djävlar!

Och så ta de ett spänntag igen, tills de törna med duns i husväggen. Deras själar sväva fria över skyarna, men deras kroppar ha inte lika lätt att bära extasens gudomliga nådegåva. Ty de äro dock saliga som gudar!

VI.

Det hände sig inte bättre än att Sotare-Olle råkade förgå sig mot en strejkbrytare.

Det var strax efter middagsrasten. Sotare-Olle kom gående Utkantsgatan framåt på väg mot sexan, där han höll på med borrning. Strax utanför Överstehns bygge, som nu drevs med några hopskrapade arbetsvilliga, mötte han en bekant. Olle kände alla människor, och han stannade för att labba tass med Edvard Karlsson, som mannen kallades för i polisrapporten. Annars hette han Ekan. Och han visade just ingen vänlighet mot Olle. Han blängde snett och svarade surt och höll sig på avstånd, alldeles som om han hade varit strykrädd. Han arbetade nämligen som strejkbrytare hos Överstehn.

Så småningom blev detta sakernas sammanhang klart för Sotare-Olle, och det gjorde honom både ledsen och arg. En sån hygglig karl som Ekan annars! – Man måste väl leva? – Ja, men en sån hygglig karl? – Man får väl ha sin egen fria vilja? – Ja visst, all heder åt dej, men en sån hygglig karl som du? –

Nu var det så, att under sitt enkla jordeliv hade Sotare-Olle slagits oherrans mångfaldiga gånger. Att klappa till med nävarna var för honom lika naturligt som att äta eller leka. Med Ekan hade Olle varit ihop i kragtag och[245] livtag, med knytnävar och tillhyggen, hur som helst, oftast på lek. Det var medan de arbetade kamrater i tiden, styrkan måste ju användas, när den en gång fanns. Olle var alltjämt en stor och lekfull valp. Han lade labben på Ekans axel och ruskade honom ett tag.

– Hör u, gosse, sade han, du ska ge fadren i å gå strejkbrytare, de har u ingen heder av, sirr u, för Överstehn ska betala sina skulder, å du ska väl inte hjälpa honom att smita unnan, du som va en sån hyggli å rejäl å hederli människa förut?

Ekan stod stilla. Han såg något, som inte Sotare-Olle kunde se, därför att Olle vände ryggen åt Överstehns bygge. Där samlades folk, tio – femton – tjugo – trettio – en hel massa. Från olika håll kommo tre polismän. Några herremän kommo också dit. Ekan såg, att han stod under säkert beskydd, och snäste åt Olle:

– Ta bort hann, säjer ja!

– Äh! Är’u dum, Ekan? Du som vari så –

– Ta bort labben, Olle! Annars slänger ja till dej så du blir blöt!

– Tok, nej då! grinade Olle som en solvarg. Han kände igen tagena! – Här så! Och han ruskade om strejkbrytaren ett litet tag.

– Sirru, gosse! fortsatte han. – Ekan hade grabbat tag i Olles västkrage. Ingen människa fanns i närheten, som kunde varna Olle. Utanför Överstehnska bygget stod en tigande massa och väntade – gick sakta närmare.

De båda karlarna stodo stilla i sitt spänntag. Plötsligt gjorde Ekan med knäet en stöt i skrevet på Olle, som ilsknade till och gav ut en ordentlig smäll, en riktigt fet smäll för resten. Sedan var det en stor hög med människor, som rullade om varandra på gatan. I den högen lågo även tre poliskonstaplar och några herremän. Allra underst låg Sotare-Olle, som var tagen på bar gärning.

På vaktkontoret sutto några poliser i ett stort rum och väntade. De voro barhuvade, deras kortsnaggiga huvudsvålar lyste mot Olle som gamla bekanta – han kände dem allihop. Han kände överkonstapeln också och nickade åt honom, när samspråket började; vänner emellan! Olle var ännu inte arg – bara förvånad över hur fort det gick och så konstigt folk bar sig åt i dag.

– Jaså, sade överkonstapeln, du har klappat till en strejkbrytare?

– Jo! grinade Olle tillbaka, vänner emellan! – Men han fick hela släkten till hjälp!

Överkonstapeln skrattade hjärtligt. Olle hade ingen aning om, att han just nu borde akta sig, han uppträdde precis så som brukas gentlemän emellan i förtroende. De voro ensamma i ett mindre rum. Jerker tittade in och sade: det är några som vill vittna här ute!

– Tjänare, Jerker! sade Olle, fick du hem liket sen? Jo jo, du!

– Nå, fortsatte samspråket, du ville väl att karlen skulle låta bli att gå strejkbrytare, förstås?

– Ja, sirru, Ekan ä en hyggli å rejäl å hederli karl, varför ska han gå å bära sej dumt åt mot kamraterna, då?

– Du bad honom låta bli, förstås?

– Ja tacka fadren fö de!

– Nåå, och då sade han –? Att han ville fortsätta arbeta, kan jag tänka mig?

– Han va dum, förstår u, han stimma, att han skulle klappa till mej!

– Om du inte lät honom arbeta i fred?

– Arbeta – ja, vill säja – ja höll ju i’n, förstås.

– Du höll i honom och bad honom låta bli att arbeta hos Överstehn? Och han bad dig släppa – var det så?

– Han skulle klappa till, sa han, å så ga han mej –

– Jo! Men du ville hindra honom att arbeta?

– Hos Överstehn, ja! De ä klart, de! Han ska väl vara en ärli kamrat?

– Just det, ja! Och sedan då? När du inte ville släppa honom, så gav han dig ett nyp – och du slog till?

– Jo de kan du klappa dej –

– Det är nog inte så roligt att råka ut för dina nävar, kan jag tro.

– Nä nä –

– Ja, inte har jag lust, inte!

– Äsch – du?

– Jaha, sitt ner då ett tag där ute, medan jag skriver!

Överkonstapeln började författa sin rapport. Olle myste belåtet för sig själv och strök sig med aviga handen över de ljusa mustascherna, när han gick ut och satte sig hos konstaplarna. Han tänkte på Ekan. Vad hade han nu för att han började bråka med poliser och väsen? Nej, det lyckas inte, vänner emellan! Men vänta du, gosse! Vi ska talas vid i kväll igen! –

Överkonstapeln konfererade med några herremän därinne. Jerker sprang ut och in och fjantade. Det intresserade inte Olle. Det ingick inte i hans medvetande, att det kunde finnas människor, som på allvar ogillade, att en strejkbrytare fick smörj. Nog visste han, att det fanns sådana människor, men de voro alltid långt, långt borta från hans räckhåll. De som så tänkte voro arbetarnas fiender, och dem föreställde han sig som något stort, svart, djurliknande, liksom i ett helt annat land. Det var kapitalisterna. I hans omedelbara närhet hade aldrig någon sådan varelse förekommit. Bland Olles kamrater, i hela hans omgivning var det en naturlig sak, att en ohederlig karl, en människa, som bedrar sina kamrater och förstör för dem, en sådan[248] ska ha stryk. Det fanns ett slags lag, som skyddade strejkbrytarna. Men den menade naturligtvis något annat, inte kunde väl en lag ta Ekans parti mot Olle, det var bara något, som folk talade om. I verkligheten fanns inte något sådant, åtminstone inte i Olles verklighet.

I går kunde han ha slagits med Ekan, fått stryk eller givit stryk, utan att det hade blivit ringaste bråk. I dag var Ekan helig, därför att Ekan hade begått en ohederlig handling. Det där var något galet, som Olle för resten inte alls bekymrade sig om. Ekan hade varit dum. Och falsk. Han hade fått hjälp, saken hade väckt uppseende, därför måste polisen gripa in, det var ju deras skyldighet. Men vidare farligt kunde det ju inte bli, vänner emellan. I kväll skulle man ta ett ordentligt, ärligt tag, och Olle skulle slå Ekan i backen, så fort han fick sväng på honom. Eller hur, Jerker? Ska inte en sån som Ekan ha spö?

– Var snäll och var tyst, sade Jerker.

– Kors i Herrans namn! Är’u dum, Jerker? Å, Nisse! tjänare, Nisse – nå skar’u gifta dej snart? – Olle tyckte, att det började bli tyst och tråkigt. Han ville språka.

Nisse svarade inte, han vände sig bort.

Såna dumskallar! Det här är väl ingenting att bråka om? De hade ju litet besvär med honom nyss, men varför skulle de komma en stor hög och bråka? Nu satt han ju här, nu kunde det vara nog snart. En tia kunde han väl betala i värsta fall, eller sitta av, om det skulle vara så kitsligt. Men därför behövde de väl inte strama upp sig så där?

Överkonstapeln var färdig, och Olle fick gå in.

– Nå vill du höra på nu? –

Han läste i rabblande fart en lång rapport. Olle förstod inte hälften. Där talades om bergsprängare Olsson,[249] han fick tänka en lång stund, innan han kände igen sig själv i det namnet. Och när det hade blivit klart, var den andre långt inne i märkvärdiga historier. Bergsprängare Olsson var känd för att hysa ett starkt hat till arbetsvilliga arbetare, så kallade strejkbrytare; extra konstapeln Eriksson – Eriksson? Jaså Jerker! – hade rapporterat att – jaså, den där historien med liket igen.

Olle blev hela tiden långt efter. Det kom oupphörligen saker, som han hakade upp sig på, innan han förstod; den andre fick försprång igen. Det hela blev en enda röra för Olle, det slutade med, att han hade erkänt. Visst hade han erkänt, det ska man alltid göra, aldrig bråka om sådana saker, det blir bara dyrare.

– Va kostar de här?

– Tja – vi får väl se. Det ska till rådhusrätten nu.

– Råhusrätten!

Olle blev skrämögd. Rådhusrätten? Det här var farligt alltså! Han blev vit i ansiktet, rösten blev grumlig:

– Va ä de fråga om egentligen?

– Äsch, svarade överkonstapeln och klappade honom kamratligt i ryggen, inte ska du vara orolig, inte! Vill du komma med mig ett tag – nå, hur är det med gumman din, nu då? Bra? Nå – nej, den här vägen – nå, ungarna då? Var det inte en av dina, som hade mässlingen? Vill du stiga in här kanske – adjö så länge!

En dörr slog igen bakom Olle. Han var instängd för att sedan av stadsfiskalen häktas.

Som ett barn hade han trampat ner sig med båda fötterna i rävsaxen.

Innerst inne i den allra trångaste delen av staden går en liten mörk gränd. Den är säkert inte två meter bred. Den smyger fram mellan två rader gamla, fyravånings[250] stenhus. Solen orkar aldrig tränga dit ner. Även den vackraste sommardag når den inte djupare än till tredje våningen, ty runt omkring är ett vimmel av andra väldiga stenväggar, som lägga allting under sig i skugga. I grändens botten är ett evigt halvmörker.

Här ligger ett litet, litet kafé, som av någon humoristisk innehavare kallats Solglimten. Genom dess grönskimrande fönsterrutor har aldrig trängt en aldrig så liten stråle sol. Gasen är tänd därinne nära nog dygnet runt.

Här håller Lasse till numera. Hopsjunken i sina trasor liknar han mer än någonsin ett hungrande och frysande djur. Han ser ut att sova jämt. Han kan nätt och jämnt lyfta sina ögonlock så mycket, att han ser framför sig.

Dagarna gå. Dag efter dag. Sommardag efter sommardag. Ljuset förlorar sin must, det bleknar mot hösten. Lasse kommer allt emellanåt slinkande in genom dörren till Solglimten, sjunker ihop i ett hörn, får en öl och slöar ner sig. Han hör röster runt omkring, ett och annat ord träffar honom, men ingenting i världen angår honom. En dag hör han ett bekant namn, Sotare-Olle – han hör flera ord, klappat till en strejkbrytare – Lasse vaknar upp en liten smula – tre månars straffarbete.

Lasse nästan vaknar och ser på karlarna, som prata. De ha en tidning mellan sig, det är i den de läsa om Sotare-Olle.

Karlarna gå. Lasse hämtar tidningen och börjar mödosamt stava och lägga ihop. En straffad niding, stod det med fet stil. Ett nytt brott mot Åkarpslagen – i dagarna fått sitt välförtjänta straff – bergsprängaren, förre gardisten Erik Johan Axel Ferdinand Olsson – känd under namnet Sotare-Olle – tagen på bar gärning, medan han på det råaste sätt misshandlade en arbetsvillig kamrat – känd för sin hätska, hämndlystna och inbundna karaktär – en[251] gång på ett obeskrivligt sätt våldfört sig mot liket efter en avliden strejkbrytare – ett våld mot naturen – en samhällsfarlig niding – måste näpsas.

Sedan Lasse hade läst det där, lade han tidningen ifrån sig igen. Han hade fått sin nyfikenhet stillad. Han fyllde sitt ölglas, drack ur och tänkte inte vidare på saken. En liten droppe galla hade åter plaskat ner i hans själ, som alltid liknade en svart dypöl. Den nya droppen gjorde ingen särskild verkan.

Så här levde nu Lasse. Av yttervärlden visste han inte mer än vad han kunde snappa upp medan han slöade. Då och då fick han en tidning i hand, men det är arbetsamt att läsa, isynnerhet när man helst lever i mörker, han hörde oftast på, när andra pratade.

Aldrig träffade han bekanta, han undvek dem, liksom de undveko honom. Han gick bland främlingar och öppnade sällan sin mun till tal. Ingen visste var han bodde, eller på vad han existerade.

Den lilla episoden med glädjeflickan var slut efter några dagar. Han var ju fullständigt oduglig, kunde inte gillas, varken som älskare eller beskyddare. Han fick stanna i himmelriket till dess att flickan nyktrat till, sedan var det herr Henrik, som kastade ut honom, och så var det slut med det franska brö’t. Åter var han utan matpengar. Han sökte upp sin gamla bostad vid Arbetaregatan, där han betalt hyran i förskott. Han var omkring trettio år, men liknade vid det här laget mera en femtioåring.

Nu var det ju tydligt, att Gud hade lurat honom. Det var bara skoj alltihop, som stod i bibeln. Livet var ingenting annat än det man hörde och såg omkring sig, likadant i alla evigheter. Sten alltsammans, ingenting annat än sten, och stenar i stället för bröd. Lasse kröp baklänges[252] ut ur tillvaron och hade lämnat läsarepredikantens period för alltid. Bibelspråken voro slut, den ständigt flödande källan av Guds ord i hans inre hade sinat ut. Allt det där, som hade varit underverk och gnistrande kaos i hans medvetande, syner och blod och straffdomar och vällustiga belöningar – allt det där hade drivit bort som rök, tomma moln av ord. När han såg in i sig själv, var där bara ett djupt, svart hål ner i avgrundsdjup, vars botten han inte anade. Ur denna brunn kommo ibland uppstötningar av raseri, hat, galla, all själens gift och smuts – i botten på brunnen var en jäsande dypöl.

En trettioårs karl, ett levande lik, i vilket hatet var det enda som levde; det brann en olyckseld under hans tunga, smutsfyllda ögonlock.

Ingen tog någon notis om honom. Om inte man möjligen drog åt sig sina barnungar, när han kom för nära. Han var inte livets medelpunkt, inte huvudpersonen i tillvaron längre – det hade tagit slut efter några veckor. Han var icke ens en biperson som alla andra. Han var ingenting. Han fanns inte. Den enda förnimmelse han hade av sig själv var hunger. Eller, rättare sagt, han kände själv, att någon var hungrig. Något personligt fanns inte i hans förnimmelser.

Hans tankeliv, som aldrig höjt sig synnerligen högt över djurens, var alldeles slut, hade stannat som ett trasigt urverk med smuts i kuggarna. Hans medvetande arbetade endast med känslor och bilder, med nervryckningar och förnimmelser av främmande saker som något avslutat och fristående.

Ännu hade han inte börjat stjäla. Han var i alla fall av arbetareblod. Även i sin djupaste förnedring, utan spår av vilja till arbete, hade han förnimmelser av obehag och motvilja inför varje utifrån kommande impuls till stöld.

Han gick som katten kring het gröt – och gröten var fängelset. Dit ville han, dit skulle han, dit längtade han, men han kunde inte förmå sig att göra den handling, som fordrades för att fängelsets portar skulle öppnas för honom och göra honom till en av vargafolket. Det var inte bara en inre drift att vara ärlig, som höll tillbaka hans hand, det var också olusten för alla handlingar, både ärliga och oärliga. Det var slutligen en nedärvd känsla av fängelset som något farligt. Denna känsla höll stånd mot hans nyväckta längtan efter äran att vara en förbrytare. Han kunde se syner av sådan längtan. Han såg sig själv spela en roll, som blev allmänt uppmärksammad, som blev beskriven i tidningarna och omtalad av alla. Han såg sig själv göra handlingar, som injagade fasa bland rika och fina människor och väckte beundran bland alla andra. Men det blev bara syner. Ännu var den nedärvda ärligheten och den nedärvda fruktan för fängelset starkare än hans hunger efter fängelsegröten.

Lika mycket för honom själv som för andra var hans liv en gåta; om nu någon människa brydde sig om att fundera över den gåtan, hur Lasse kunde existera. Han själv funderade aldrig. Allteftersom dagarna gingo följde han med. Han tiggde, men ytterligt försiktigt, även det hade sina faror. Ibland, när ingen såg honom, letade han i soptunnor och avskrädeshögar och kunde där finna värdeföremål för flera öre. Han sålde tombuteljer. En kväll hade man sett honom äta av gatans hästsmuts, för vilket konststycke han erhöll nära två kronor i silverslantar av några glada herremän. Ett stycke på djupet i samhället äro lyckligtvis förvärvsmöjligheterna nära nog obegränsade. Han existerade faktiskt, utan att egentligen finnas till, och utan att någon människa tänkte på honom eller ens undrade hur han bar sig åt.

Det bar i väg utför, ständigt utför, och hans dödsförnimmelser blevo allt starkare. När han först började känna dessa dödens förebud, satte han till med att springa – sprang som en galning av ångest för sin egen upplösning. Men när han märkte, att han inte kunde springa ifrån den, började han känna efter litet nogare hur denna nya känsla var beskaffad. Det var som ett kallt omslag kring hans nakna hjärta, det kylde vått inifrån, det var döden. Han vande sig även vid den kamraten. Det hände, att hans hjärna liksom öppnade sig, gled isär – han såg sig själv utifrån, och alltid var det i själva dödsögonblicket han såg sig själv, han undrade, alldeles nerisad av fasa, hur han själv skulle bära sig åt just då – just då, när bröstet andades för sista gången och sedan slutade upp – men det gick alltid så, att han överflyttade denna tanke på någon annan, han kunde inte se sig själv riktigt död.

Han brukade sitta och betrakta sin kropp, sina ben, sina armar, sina händer – de skulle snart ligga stilla och vara alldeles döda och grävas ner. Snart, mycket snart, i morgon kanske. Och hur han än bar sig åt, kunde det inte undvikas. Även om han gjorde vad som helst, till och med arbetade, ingenting kunde rädda honom, endast ett pinsamt uppskov kunde han möjligen få. Han krökte sina fingrar och sträckte ut dem, krökte dem och sträckte ut dem igen – snart skulle de stelna i greppet och ligga alldeles stilla och grävas ner och falla sönder och bli ingenting alls.

Dagarna gingo, dag efter dag, sommardag efter sommardag, det blev höst. Han satt en eftermiddag och hängde över en tidning, läste inte, såg inte, bara for med ögonen härs och tvärs över trycksvärtan. Efter en stund hade han förnimmelsen av ett namn. Hilda Sjöbom. Efter ännu en lång stund kom Lasse ihåg vem Hilda Sjöbom var. Smedens flicka i sjuttiofyran, hon som hade ett barn med en flottist.

Nå, vad var det med henne nu då? Stod namnet i tidningen? Jo, där var det! Den unga barnamörderskan dömd. Då läste han alltsammans långsamt från början. Ogifta Hilda Sjöbom hade gått i sjön med sitt barn, barmhärtiga människor hade dragit upp henne, barnet hade redan dött i vattnet, hon var nu dömd till fyra års straffarbete.

När Lasse hade läst det där, lade han ifrån sig tidningen. Satt och slöade som förut. Hans nyfikenhet var stillad. Mera var det inte. Han fyllde på sitt glas och drack ur. Jaså, smedens Hilda är död nu. Ja, så gott var det – nej, hon var ju inte död? Hon blev uppdragen igen, så var det. Barmhärtiga människor hade räddat henne från döden. Just så, ja. Varför fick hon inte dö, då? Hon hade väl skrikit på hjälp, förstås. Ångrat sig – ja, si fruntimmer!

Lasse kände inte dödsförnimmelsen som något obehagligt längre. Han var van. Han kände egentligen mera nyfikenhet nu. Hurudant var det? Måste man verkligen skrika på hjälp? Inte! En jäntunge möjligen, men inte en karl!

Lasse skrattade till för sig själv inne på kaféet Solglimten. Det var ju det han skulle göra – gå i sjön! Det stod plötsligt så klart för honom – det var ju det han skulle göra i kväll! Det var som om han hade vetat det länge, men glömt det och inte kommit ihåg det förrän nu. Ja, naturligtvis! I kväll skulle han gå i sjön. Så enkelt var det att komma ifrån alltihop. En riktig njutning – och den hade han försummat ända tills nu och så när inte kommit ihåg den alls.

Dödsfrossan hade med en gång gått över till dödsfeber. Han reste sig och gick. Direkt hem till Arbetaregatan. Varför gick han dit? Han hade gått en lång stund,[256] när han kom att tänka på det. Varför gick han till Arbetaregatan? I samma stund såg han svaret inom sig: brevet. Avskedsbrevet, som han skulle skriva till alla människorna och till hela samhället.

Nu visste Lasse, och han gick fort. Tänk, att han skulle få skriva ett brev nu! Vilken makt låg inte i den tanken! Det skulle bli ett farväl och en förbannelse från den döde, det skulle tryckas i alla tidningar, det skulle läsas av alla människor, det skulle tvinga dem att åter tänka på honom och tala om honom. Han skulle ännu en gång bli medelpunkten i livet, huvudpersonen i tillvaron, men kom nu med er falskhet och ert beklagande, ni djävlar! Kom ni – när jag är död! Då ska ni se, vilken man jag var, då ska ni se, vad samhället förlorat, därför att jag inte längre vill leva! – Då ska ni ångra er, men då är det för sent, var så god! Det är rätt åt er. Då är jag borta för alltid.

Döden gav honom åter känslan av att vara en personlighet – en stor, verklig personlighet.

Till slut nästan sprang han hem. Han skulle ju skriva ett avskedsbrev och sedan pröva döden!

Lasse trodde, att det var en lätt sak för en karl att dö. Men det är verkligen en ganska knepig historia. Och för Hilda Sjöbom var det alldeles omöjligt.

Flickan hade äntligen kommit sig för med att gå i sjön med sitt barn. Hon hade så länge blivit uppmanad, att hon till slut inte kunde låta bli. Och bara hon väl kommit sig för, tyckte hon, att det var inte alls så svårt som hon hade tänkt sig. Hon hade trott, att döden skulle vara något fasansfullt, men till att börja med gick det så lätt, så lätt att få ihjäl pojken, han blev slut nästan genast som han kom i vattnet; det var ju inte mycket liv i honom förut heller. Och hon gick mycket ordentligt till väga, med samma[257] lillgamla omsorg som när hon hade tvättat dockkläder, medan hon var liten och lekte. Sedan blev det hennes tur, och då blev det mycket, mycket värre. Inte alls fasansfullt. Men det var alldeles omöjligt att göra det, hon kunde inte stanna kvar under vattnet, hon måste genast upp för att få luft. Vattnet var ganska grunt, hon förstod inte, att det var därför saken var så omöjlig för henne. Det var nog förbannelsen, som höll henne kvar i livet. Men ändå! Medan denna svåra stund varade, kände hon sig nästan lugn. Livet hade för henne många gånger varit mycket värre än detta. Det var svårt att dö, men ändå inte så pinsamt som att leva. Hon försökte gång på gång hålla sig kvar under vattnet, hon trodde, att hon skulle kunna dö på det viset, men det var fullkomligt omöjligt, hon orkade inte med det. Då förstod hon på fullaste allvar, att Gud hade förbannat henne och höll emot för hennes synds skull, hon måste först leva så länge som möjligt och sedan ingå i helvetets eviga pina. Då stod hon stilla i vattnet, tills människorna fingo tag i henne. Hon skrek inte alls, hon var fullständigt lugn och undergiven.

Hon hade egentligen bara en tanke – att den flickan, som flottisten slutligen hade gift sig med, inte skulle få veta detta. För tänk, vad den flickan då skulle förakta henne! – Det var det enda hon var riktigt rädd för.

Sedan fick hon fyra års straffarbete. Fyra års vila, fyra års fullständigt lugn – det finns dock något sött i livets frukter, bara man väl kommit igenom de bittra skalen.

Sedan blev det då Lasses tur att försöka. Det måste sägas, att han redde sig förtvivlat uselt med den saken.

Han hade skrivit färdigt sitt avskedsbrev. Det låg i kavajfickan. Han gick ner till Strandvägen. Där skulle det ske, mitt bland alla de fria, sorglösa människorna. Där lade han kavajen bakom en tegelhög och kröp ner i vattnet.

Det var en ganska mörk höstkväll. Alla stadens lyktor voro tända. Bakom tegelhögen låg den svarta natten över vattnet. Längre upp på gatan fladdrade lyktskenet genom luften i stora, breda knippen. Ännu längre upp på gatan, i allén och på gångbanorna, var rätt mycket folk i rörelse. En och annan människa stannade, lyssnade en stund och gick vidare. Andra stannade, lyssnade, gingo bortåt mörkret till, stannade igen och lyssnade, vände om och gingo vidare. Men några hörde bestämda ljud där nere från vattnet bakom tegelhögen. Det lät oändligt avlägset. Som när en sotare skriker i en skorstenspipa, ohyggligt ljöd det i mörkret – oho-o-oh – – – oho-o-o-oh! – Med långa, långa mellanrum.

Det var alldeles svart bakom tegelhögen, man kunde ingenting se alls. Några människor sprungo där fram och tillbaka och voro så oändligen beskäftiga – några herrar med sina damer, som tyckte, att det var så förfärligt och undrade vem det kunde vara och hur han såg ut. Herrarna sprungo och snokade, men kunde ingenting se. Vattnet svallade alldeles tomt därute, lyktskenet glittrade ner som slingrande ormar i det hävande, tunga vågskvalpet. – Nej, det var ju alldeles under kajen det ropade, det hördes tydligt – oho-o-oh! – Ropen orkade knappt lyfta sig upp ur vågornas kluckande och suckande under pålbyggnaden. En skutskeppare lutade sig över relingen och kikade ner under kajen, då for han upp, vinkade på några karlar från en pråm och fick tag i en båtshake.

Karlarna fiskade en stund i vattnet, en låg på mage och passade. Skutskepparen gav tysta anvisningar:

– Han står där nire, knappt näsan över vattne, men han står på botten, si. Har du’an nu, då? Han behövde bara ta ett steg rätt ut, så va han på djupe, men de lät han nog bli, si. Har du’an nu, då? Så tar vi väl hem’an, då!

Oavbrutet tutade Lasse där nere, och kajen gav ett ihåligt genljud, som blandades med vågornas kluckande: oho-o-o-oh! Oho-o-o-oh!

När den lilla folksamlingen blivit färdig och en polis hunnit se till, att allting var i sin ordning, just då hivades Blöt-Lasse upp, hängande i båtshaken. Våt och blanksvart i kläderna av allt vattnet låg han orörligt utslagen på kajen och fortsatte oavbrutet sitt dova, entoniga rop. Det var förfärligt att se, alla små näpna flickor måste fram och titta på honom. Men Lasse upptäckte polismannen och vaknade till liv! En ström av vilda tjut och svordomar jagade fram ur hans syndiga mun, en enda jämn och outsäglig flod av de ohyggligaste ord, medan han alltjämnt låg orörlig på rygg. Konstapeln tog av sig sina fina vita vantar, droskan var framme, Lasse lyftes upp och stuvades in, och i samma ögonblick började folksamlingen skratta, alla skrattade, de unga herrarna, de unga damerna, skutskepparen, pråmkarlarna, brokikarna och småpojkarna, som kommo springande, varenda människa skrattade eller drog på mun. Lasse såg nämligen inte alls ut som någon tragisk hjälte, där han satt i droskan. Man letade efter hans kavaj, hela tiden satt han stilla och tyst i droskan, rinnande våt, liten och ynklig i sina åtstramade kläder, strimmig av vattnet i sitt smutsiga ansikte, misslyckad, generad av allt skrattet runt omkring, omöjlig i sin groteska tragik, utvisslad av publiken, som fordrar granna hjältar och väntat sig något storartat hemskt. Kavajen hittades äntligen, han fick den över sig igen, men det gjorde honom inte grannare. Han kände det själv, han blundade, hans ansikte förvreds av ett förläget, ertappat smågrin – sorgespelet var alldeles förstört för honom.

Droskan rullade bort, följd av hurrarop. I droskan åkte Lasse, poliskonstapeln och en tidningsman, som redan[260] lagt beslag på Lasses avskedsbrev. Och tidningsmannen kände mycket väl igen Lasse, han satt och tuggade på sin cigarrstump med ett cyniskt flin. Han hade åkt i droska med Lasse förut. Den gången var Lasse ganska allvarligt förolyckad, i kväll var han uteslutande misslyckad. Men därför behövde ju inte redaktören förstöra en god affär. Tvärs om! Avskedsbrevet skulle göra en ypperlig effekt, när det kom ut i tryck:

– Ja vill inte leva längre i det förbannade Tjyvsamhället i kalla vågen vill jag dö, som är sjömannens rätta brud, men in i bleka döden förbannar jag Livet å ja förbannar de förbannade samhället och den förbannade Överklassen som tagit mitt liv.

Förbannade, förbannade Liv!

Tecknar en som går i kalla döden för samhällets skuld. –

Det var ett dyrbart dokument. Man kunde få flera kronor för det i hittelön.

Vid samma tid hade några arbetare vunnit en stor seger över kapitalet. Ungefär vid den timme, då Lasse gick hem till Arbetaregatan för att skriva sitt brev, hade fienden under segrarens jubel sträckt vapen och avtågat ur fästningen. Överstehn hade tvingats att kapitulera.

Under hela sommaren, då årets arbete egentligen borde göras, hade jobbaren suttit fast och endast steg för steg kunnat tvinga sig sakta framåt. Det hade dragits upp en ring omkring honom. Utanför den ringen kunde han inte komma. Inte kunde han få sönder ringen heller, fastän den var gjord av det skröpligaste material, av människovilja. Det vara bara så, att arbetarna vägrade komma till[261] honom. Därmed var han stängd. Han fick ju folk, förstås, men de kunde inte kallas arbetare, precis, de voro odugliga till allting. Och de riktiga, de vägrade att komma. Han blev utskämd, hans kredit kom i fara, han fick ingens förtroende, ställningen blev tråkig. Då tog han samhället till hjälp. Det var ju alldeles klart, att samhället skulle hjälpa honom, den samhällsnyttige företagaren, gentemot arbetarna, parasiterna. Han stämde. Men i det lotteriet förlorade han, det var helt enkelt en svinaktig otur, han hade lika lätt kunnat vinna, om juryn blivit en annan. Nederlaget var emellertid ett faktum, som inte kunde ändras. Återstod bara att göra det bästa möjliga av situationen. Att tillmötesgå arbetarnas fordran och ge dem en massa pengar, det kunde aldrig falla honom in. Han hade slagit under sig dessa pengar på fullt laglig väg, han var ju ingen tjuv, han hade förtjänat dem ärligen, tack vare sin överlägsenhet. Det var emot spelets regler att ge motståndaren till skänks några poäng, som han inte kunde ta själv. Arbetarna hade förlorat sin lön, de hade inte kunnat ta den med andra ord. Nu hade han tusenlapparna och tänkte inte släppa dem, det vore ju att alldeles fördärva hela affären. Bolaget fick göra konkurs, kunde inte hjälpas. Riskabelt var det ju, men har man bara tankarna med sig, så kan man vinna även på sådana affärer. Förlusten drabbar bolaget, det gäller att inte engagera sig för mycket där. Sedan må vem som helst ropa in bygget på auktionen och klara upp med arbetarna. Själv måste han tänka på att klara banken. Det kan bli knepigt nog bara det.

Så kom det sig, att medan det lösa strejkbrytarefolket gjorde så gott det kunde i Överstehns bygge, så gjorde direktören själv så gott han kunde på sitt håll. Tiden droppade ner i solglittrande dagar och mörka nätter, det växte upp ångest och hot, som blev var dag allt tyngre. I tomten[262] numro sex arbetade Dalman och hans lag, Sotare-Olle var ersatt, så som Lasse blivit ersatt, ett människoliv betyder ingenting, så länge det finns massor i förrådet. Några män stångades med berget, de lågo åt med all sin samlade styrka och lade under sig en liten skrovlig bit av ödemarken, gjorde plats för samhället. På deras och många andras arbete byggde svindlaren ett fantastiskt luftslott av andlig kultur, den första, som kom ödemarken till godo. Till slut var Överstenn färdig, den stora gärningen låg mogen. Det var hans verk, det stoppade arbetarnas verk, de fingo gå som förbrytare från sitt arbete, de dömdes till höstens, vinterns och den långa vårens svält och elände.

Tiden droppar ner i solglittrande dagar och mörka nätter, en av dagarna blir stor och betydelsefull för Utkantens folk, den välver sig över världen, den rullar fram mot aftonens skymning, och så blir det kväll igen. Det har vuxit upp hot och ångest, nu växer det inte längre, det lutar sig ner över några fattiga människor och tynger dem till jorden, förlamar dem, så att de ingenting kunna göra. Det sker något runt omkring i det osynliga, det har redan skett, det är färdigt. Gärningen ser mycket enkel ut, spåren synas vid Utkantsgatan. Där finnas några uppklistrade lappar vid några arbetsplatser. På lapparna meddelas, att bolaget tvingats gå i konkurs och lägga ner arbetet, emedan arbetarna lagt hinder i vägen för bolagets samhällsnyttiga verksamhet.

I tomten numro sex är allting tyst och övergivet och har så varit under flera dagar. Dalman kunde inte hindra det, de andra sågo olyckan komma och gingo ifrån honom. De ville inte sälja sig vidare på sådana här villkor, för dem gällde det inte spel enligt industririddareregler, för dem gällde det allvar, utan chansernas hets, men med ansvar[263] för sig själva och för kvinnor och barn. De hade redan tretusen kronor att fodra av Överstehn, som hade lekt med dem var dag de träffats och givit löften, men inga pengar. Då gingo de slutligen sin väg, platsen blockerades, men för sent. Efter endast några dagar kom konkursen.

Utanför bygget i numro tretton var det däremot inte tyst i denna solgranna sensommarkväll. Herren må veta hur sådana här saker spridas och bli kända, utanför bygget hade samlats en massa folk, mest arbetare, som varit med i bygget från början och hade pengar att fordra av byggherrn. De läste på lapparna. De visste, att de hade segrat i kampen mot svindlaren, de väntade på något roligt, segern var tillräckligt dyr, bataljen hade ödelagt sexan. Nu ville de se strejkbrytarnas ömkliga avtåg från stridsplatsen, man skulle ha sig åtminstone någon glad stund på förrädarnas bekostnad.

Från denna väntande massa av arbetare gick ut ett stilla sorl, ett surrande som av en bisvärm. Många hade kommit direkt från jobbet, andra hade på vägen kostat på sig en öl eller en sup, det var fest i deras hjärtan. Under blusar och grova kavajer gick blodet glatt och varmt. De stodo i spridda grupper överallt utanför arbetsplatsen, från det ena laget till det andra gick man och berättade – där spredos många dråpliga minnesord, strejkbrytarnas saga formades ut i detalj. Man talade om murare, som aldrig förr hade tagit i en tegelsten och därför hade fått sina frökenhänder trasiga, klädda i handskar hade de varit, medan de lagt in en sten i sänder här och där. Man talade om timmermän, som möjligen kunde använda en pennkniv, om de fingo hjälp, men som aldrig hade sett en bila. Och om snickare, som drucko dynamit, rena denaturerade spriten, och arbetade en halvtimme med att slå in en halvtumsspik.

Och kakelugnsmakarnas stolta äventyr! De voro ju inte omedelbart i byggmästaretjänst, utan arbetade åt sin egen mästare, som hade kakelugnarna på entreprenad. Men entreprenören fick ingen av sina organiserade arbetare att lägga hand vid verket i ett blockerat bygge. De höllo styvt på solidariteten och gjorde gemensam sak med kamraterna, kakelugnsmakaremästaren, som helst skulle kallas fabrikör, fick en sympatistrejk på halsen och måste i sin tur använda strejkbrytare för att få leveransen färdig. Alla hans gamla arbetare lämnade honom, utom en – ynglingen Jonsson. Den gossen fortsatte i bygget, där han börjat, och blev strejkbrytare. Det var av ungdomstrots, av en motsägelselusta, som tvang honom att alltid gå sin egen väg, bara därför, att de andra gingo en annan. Han ville inte underordna sig, hade inga begrepp om disciplin, tog sitt strejkbryteri som ett muntert äventyr. Han var glad i själen, tyckte att livet var oherrans roligt, såg ingen anledning att göra som andra, när det föll honom något in, som kunde vara trevligare; han var som de stora gåsungarna. Det var inte utan risk, men det gjorde saken bara ännu bättre för honom, som var frisk och stark och framför allt mycket ung – hatten i nacken, näsan i vädret, nävarna klara till batalj i varje gathörn, kom an bara!

Han kunde sitt yrke. Men de kamrater han fått på bygget, de buro sig konstigt åt. Inte voro de så värst många heller, knappt en man i varje våning. De gingo där och plockade i grejorna och gjorde vargar, deras fuskverk måste oupphörligt huggas ner och vrakas. På det viset samlades i varje våning en ansenlig skrothög, som kunde göra en ärlig kakelugnsmakare stollig av förvåning. Och varje skrothög växte och bredde ut sig dag för dag. Ynglingen Jonsson hade ingen skrothög. Han kunde greppena. Han gick till bönhasarna så ofta han kunde. Han betraktade nyfiket deras verk. Han teg och hade oherrans roligt och blinkade troskyldigt[265] åt de nya. Isynnerhet tog han deras skrothögar i betraktande, han såg med något som liknade beundran, hur dessa växte och blevo allt större. Han stack nävarna i fickorna och hade glada stunder. Han såg, hur mästaren svor inom sig, men högt talades bara vackra ord till strejkbrytarna om deras förstånd och duktiga framsteg och goda vilja att arbeta. Verkmästaren likadant. Byggmästaren likadant. Byggherrn likadant. Strejkbrytarna hanterades med ömhet av herrarna, som rent av kunde skämta om skrothögarna och i sin förtvivlade välvilja bjuda fuskmakarna på snus och dricka, medan de försökte öppna deras förslöade begrepp för yrkets hemligheter.

Ynglingen Jonsson betraktade saken noga. Sedan hände sig, att han glömde sitt yrke. Han gjorde en liten varg, han gjorde en stor, han gjorde många vargar. Han fick också en skrothög. Han plirade förtjust för sig själv, det var som om han aldrig hade lärt sig någonting, skrothögen växte, den var hans egna händers verk, och han vårdade den med omsorg. Men inte endast han själv intresserade sig för den, även mästaren lade märke till fenomenet, och verkmästaren, byggmästaren och byggherrn likaså.

Nu vill det till att man besinnar sakernas ställning. Ett bygge, som drives med strejkbrytare, är att förlikna vid ett skepp, som går för nödsegel i hög sjö. Man får vara glad, om man kan behålla lapparna för att göra så pass god fart, att skutan kan styras och tvingas sakta framåt. Och dessa segellappar äro av kött och blod i bygget, mycket ömtåliga människor, som pressas hårt från alla håll. Man kan inte behandla dem så som man skulle vilja ibland. Man kan inte säga, att ynglingen Jonsson fick förbli ovetande om det uppseende han väckte bland herrarna, men klandret var humant, så att säga. Han fick visserligen inte snus och dricka, men han fick veta, att han bar sig åt på ett sätt, som inte överensstämde med herrarnas förfinade begrepp[266] om anständighet och moral. Han teg och plirade och hade kungligt roligt.

Slutligen kröntes hans ansträngningar med framgång. Hans skrothög blev värst, den var i sitt slag storartad. Verkmästaren kom till honom i ensamheten, sparkade i vrakgodset och frågade något fult. Då svarade ynglingen Jonsson med de odödliga orden:

– Har inte ja en lika stor skrothög som di andra?

– Den ä till å me lite större, sade verkarn.

– Jaa, nästan. Å ändå får ja varsken snus eller dricka.

Verkmästaren besinnade sig noga

– Ska Jonsson gå me ner å ha en dricka, då?

– De går väl för sej.

– Men vi ska väl inte ha den här högen större nu?

– Me lite snus å dricka imellanåt, så kan de nog gå för sej å jobba, tänker ja.

Det blev både snus och dricka.

Den historien gick laget runt bland de väntande arbetarna utanför bygget. Den försonade åtskilligt av ynglingen Jonssons brott mot solidariteten. Han var rolig, gåsungen, och det är en starkt förmildrande omständighet inför folkets domstol.

På en bergknalle snett emot numro tretton sutto några unga män och väntade. Bland dem voro Kvisslan och Pelle Vesterberg. Medan de väntade, släppte de lös en inbördes diskussion, så att blodet steg dem ända upp i kammen. Diskussionen gällde naturligtvis vem som var den radikalaste socialisten av dem. Men samtidigt med att de motionerade Marx och hans tiotusen granskare och uttolkare, höllo de ett vaksamt öga på händelsernas gång.

Pelle ansågs inte vara någon rättrogen socialist längre, det var något mankemang mellan honom och dogmerna, Kvisslan hade fått för sig det och ville driva ut Pelle att åka på isen, men någon större iver för den sporten visade inte Pelle i kväll. Han väntade med större längtan än någon annan på vad som skulle ske där borta och göra honom äntligen fri.

Solen skulle just gå ner, hela himlavalvet flammade i rött, hela Utkanten höljdes i ett dis av den röda solröken, staden därborta gömdes i rökskyar, som böljade fram över hustaken i det röda ljuset, sänkte sig ner över gatorna och svepte in all grå sten i rosenfärgade slöjor. Hela världen andades friare i den rostiga dagern av höst, som gjorde sommaren slut. Ända hit kändes svaga dunster av ruttenhet från sjön därnere, ödemarkens fräna stank av katt och annan orenhet stack i näsan – från staden kommo varmare ångor drivande med vinden, det luktade kaffe så starkt, som om kaffepannorna börjat koka på en gång i vartenda ett av Utkantens närmaste hundratal av proletärhem. Och över allt detta, högst uppe, sköto knippen av solguld genom kvällens dimmor; höstens lysande solguld, innan ljuset mister sin färg.

Ständigt sorlade den väntande arbetaremassan. Överallt hade karlarna slagit sig ner på tegelhögar, på brukslavar, på brädstaplar, på stenupplag och bergknallar. Överallt funnos de, och överallt gick man från grupp till grupp och förde med sig nya sagor om strejkbrytarnas stolta bedrifter.

Pelle var med sina tankar långt borta, när hans kamrater slungade emot honom en ny anklagelse, som bättre än något annat bevisade, hur ljum han var nu för tiden.

Han hade vägrat resa för att tala på en ungdomsklubb i ett litet industrisamhälle utåt landet.

– Ja men – när jag nu inte har lust att resa?

– Du törs inte! Du vet, att du ingenting kan säja!

Redan så långt borta, kära Pelle! Men i tankarna ännu längre därifrån.

– Du vet, att inte många talare får komma två gånger till kamraterna där. Di ä svåra att göra till lags och ta inte va som helst. Men dej vill di höra en gång till. För att ta reda på va du går för.

– Tror du, att de skulle kunna bedöma den saken?

– Åjo, för all del, de märks nog!

Pelle var inte säker på det, han kände sig inte så litet överlägsen och tämligen stolt över sig själv igen, så fort gamla nederlag hunnit glömmas. Han kände sig redan äga en livserfarenhet, som räckte till för mer än ett vanligt människoliv, valpen var mycket gammal och allvarsstadig och såg tillvaron oppifrån.

Förr skulle Pelle nog ha varit smickrad av att få komma tillbaka och tala bland så kritiska kamrater. Men nu var det med leda han tänkte på allt sådant. Det var också en sport – att slakta talare! Man reste, man gjorde sitt bästa, man gav vad man hade att ge ur sitt innersta – och där sutto karlar och fruntimmer, pojkar och flickor, allesammans så oerhört okunniga och oerfarna, de bedömde talarens arbete som prisdomare bedöma en häst i tävlan, sportmässigt, med många yrkestermer. Han kunde lika gärna resa omkring och ge uppvisning i akrobatik eller vad som helst. Han skulle bli lika vänligt mottagen, få lika mycket kaffe och smörgås, bli följd till tåget och lika vänligt avtackad. Och efteråt skulle talet gå på samma sätt: nej tack, den får inte komma tillbaka hit, oss bräckte han[269] inte, vi fordrar bättre! eller också: det var en styv rackare att prata, och inte använde han papper heller, han får komma tillbaka fler gånger till oss. – Det var inte alldeles säkert, om det var så värst-hedersamt att få komma tillbaka till sådana ställen.

Det kallas för att sprida socialistisk upplysning, tänkte Pelle. På de ojämförligt flesta platserna togs man nog emot med uppriktigaste glädje. Men här och där hade sinnena börjat surna av för mycket tal. Och varför skulle det nödvändigt vara så många ord? Pelle kände med sig, att han skulle kanske inte kunna säga så mycket, om han nu kom upp i en talarestol, förr hade han kunnat, men det föreföll honom som om de tal, han erinrade sig ha hållit många gånger, betänkligt liknade dem, som Lasse brukade hålla. Han hade fått lära sig åtskilligt på senaste tiden, och han skulle nog kunna ge något annat nu om så fordrades, men helst utan ord. Tyvärr begärde man så sällan någonting annat än ord.

Pelle hade fått lust att leva. Det verkliga livet, som han aldrig sett förut, hade visat sig för honom långt, långt borta. Dit ville han gå med sin kvinna. Där skulle de lära sig livet, lära sig att vara en verklig man och en verklig kvinna – man måste väl först och främst leva så, för att över huvud taget kunna göra någon nytta alls. Eftersom man en gång för alla inte fick döda och dö för folket.

Men Kvisslan och de andra pojkarna voro ännu i de stora ordens förlovade land, där ingenting är verkligt och därför inte heller sanning, den sanning som livet ger och fordrar av allt levande tillbaka. Hur skulle Pelle kunna visa dem det i en diskussion? Det var platt omöjligt. Därför svepte han in sig i en mantel av högdragen tystnad. Han fick finna sig i att anses som en förljummad socialist, mindre radikal och därför odugligare till allt än minsta[270] lille lillpojken i laget. Men genom kvällens röda solskimmer såg Pelle i andanom ett liv av arbete breda ut sig framför honom. Han var tjugufyra år och hade ännu allt att göra i världen.

Nu kom den stund, då strejkbrytarna voro tvungna att börja maka sig ut ur bygget. Här och där stack fram ett litet bleknande ansikte ur de många nakna, knappt ramade fönstren. Det gick som ett ryck, ett samfällt rop genom den väntande massan – nu! –

Men ännu dröjde offren i det längsta.

I en bergskreva ett stycke ifrån alla andra satt Blekingen, som arbetat tillsammans med Dalman i tomten numro sex. Han hade sin son med sig, en tio års pojke, som satt framför fadern, mellan dennes knotiga knän. Den långe, magre bergsprängaren ryckte till, när ropet gick genom massan, ett förgrämt och vissnat småleende darrade fram över hans ansikte, som såg ut att vara alldeles torrbränt. Han lade sin hand på gossens axel – en hårig och brunbränd näve! – och sade:

– Strejkbrytarna, gosse, nu kommer di.

Det var Blekingen och hans son, ett enda väsen voro de tillsammans. Mannen från havslandet och hans ättling, född i grå staden. Den försiktige, tvekande Blekingen! Han uppfostrade sin son i ärlighet och redbarhet, han visade honom vägen genom livet, lät honom med egna ögon se, hur de ohederliga straffas. Långsamt och stilla förklarade han för gossen, varför alla dessa män hade samlats här. De väntade på oärliga människor. Om alla hade låtit bli att arbeta åt Överstehn, skulle han ha blivit tvungen att genast betala ut pengarna, som arbetarna hade att fordra. Men dåliga människor hade gått till Överstehn och arbetat.

Då behövde Överstehn inte betala de andra. Alltså hade de dåliga människorna stulit pengarna från de andra arbetarna. Gossen förstod allt detta mycket väl. Men det var något annat han inte begrep:

– Pappa, varför tar inte polisen dom dåliga människorna? När dom har stulit pengarna?

Det är svårt för Blekingen att förklara.

– Lagen, gosse! Lagen ä sådan. De ä di rika, som har skrivit lagen, vi måste lyda, annars tar polisen oss.

– Ja men lagen säjer ju, att man inte får stjäla?

– De beror på hur man stjäl. Bara man ä tillräckligt knepig, kan man stjäla, så att lagen gillar de. Lagen ä dålig. Hederlia människor stjäl aldrig, antingen lagen skulle gilla de eller inte. Hederlia människor ä alltid hederlia, å bryr sej inte om di rikas lag.

– Får inte vi hindra strejkbrytarna att stjäla av oss?

Han sade: vi! – Det är bland bergknallarna i Utkanten. Det är en hederlig arbetare, som talar med sin son om livet sådant det verkligen är bland arbetarna. För att sonen ska slippa undan många misstag fadern gjort i tiden. Därför känner sig gossen som en man. Men att besvara hans fråga är värre. Blekingen strävar redligen att vara en god uppfostrare:

– Om vi hindrar dom att hjälpa di rika, då tar polisen oss som han tog farbror Olle.

Gossen hör och lär. Han går i en praktisk skola.

– Vi måste alltid vara mycket försiktiga, Överstehn ä mycke mäktiare än vi, fortsätter Blekingen och hans ljusa ögon kisa mot bygget.

– Då ä ju lagen ohederlig?

– De ä di rika som har skrivit den, di måste ha en sån lag, annars kan di inte vara rika.

– Måste allihopa vi alltid vara fattiga för att dom ska vara rika, då?

– Vi ska försöka att ändra lagen så att de blir lite bättre för oss också nån gång. Men vi måste vara mycke försiktiga. De går inte fort. Först å främst måste vi hålla ihop, alla hederliga arbetare. Hör du de, gosse!

– De ä hört! svarar gossen stilla.

Han blir snart en man. Han ska minnas detta i hela sitt liv. Han ska kanske själv sitta så här en gång och lära sin son att vara en hederlig människa utan lag och att vara mycket försiktig och att alltid hålla ihop med de hederliga. Goda lärdomar, Bleking! Gott för en arbetares barn att veta i kampen mot de rikas lag!

Pelle och Kvisslan och de andra unga männen ha slutat diskutera.

De fingo ett litet ögonblick se en skymt av Ekans ansikte i ett av byggets fönster. Då blev det tyst bland dem. Andra hade också sett Ekan. Det blev samma tystnad överallt, en farlig tystnad mitt i sorlet, hundrade kroppar drogos ihop till språng, omedvetet, genast vid första anblicken. Men Ekans ansikte försvann tvärt.

Några poliskaskar blänkte till ett stycke uppåt gatan. Sorlet tystnade överallt, det blev stilla lugnt, det drog ihop till storm.

– Hur tror ni Sotare-Olle ska se ut, när han blir fri? frågar Pelle.

Tystnad.

– Jag har varit hemma i hans hem. Träffade hustrun. Hur hon klarar sig och barnen har jag ingen aning om, men går gör det, ser ut att vara en duktig människa. Hon[273] hade varit och träffat Olle. Hon kände inte igen honom. Han var alldeles förändrad. Precis som när man kränger en rock avig och får fram ett trasigt foder.

– Nå, va sa han?

– Han körde ut henne. Han talte inte till henne mer än att han bad henne gå. Luften på Långholmen är nog inte riktigt hälsosam för honom. – Sedan gick hustrun till Ekan och bad honom ge sig i väg, innan Olle blir fri. Men Ekan litar på polisen, förstås. Och Olle kommer att sticka huvudet i vilken snara som helst, bara Ekan sitter som lockbete. Så blir han slut. Det kommer inte att stå länge på.

Ett skrik gick igenom massan:

– Strejkbrytare! Uslingar! Tjyvpack!

De började komma ut ur byggets port den ene efter den andre, ett sorgligt tåg. Poliserna voro där och höllo passagen fri. Från alla håll rusade människor dit, packade ihop sig till en svart, hotfull klump utanför bygget. Men polisen bröt sig fram. Skyddade av blanka kaskar larvade de arbetsvilliga sin törnestig mot staden. Det regnade skrik och grova ord över dem, deras böjda hjässor kröntes med brokiga glosor, steg för steg fingo de trampa sig fram i förakt och hån. Ingen rörde dem, vilket onekligen till största delen var polisens förtjänst. Man såg och sade sitt hjärtas mening rent ut, rakt på sak. Det var ett sorl av onda tankar, ibland som ett enda tusenstämmigt rop av hat, men undertryckt, kuvat. Varenda en av dessa krypande strejkbrytare kunde vara säker på, att någon gång förr eller senare möta detta nertystade hat på något annat ställe, där inga blanka kaskar funnos – då skulle det flamma fritt, brännande med lössläppta, heta lågor.

Plötsligt steg sorlet till ett dånande tjut:

– Skrotis!

Ynglingen Jonsson, kakelugnsmakaren, den ende yrkeskunnige, visade sig i porten. Han drog på mun åt sitt nya öknamn, han hade gjort allt för att förtjäna det. Så småningom hördes spridda hurrarop – leve Skrotis! – hur stor ä din skrothög, Skrotis?

De närmaste hörde ynglingen svara, leende lugn och obesvärad:

– Min hög blev aldrig större än di andra gubbarnas! Svaret spred som en blixt – bravo, Skrotis! – de ä tamefan rätt gjort av grabben! – han ä inte så dum – de ä en rolig djävel – leve Skrotis!

Man skrek, tjöt, visslade, hurrade, det var ett larm av väldiga röster, som brötos sönder mot varandra.

Skrotis var den ende lugne i hela massan. Poliserna voro nervösa, strejkbrytarna skälvde av den blekaste ångest, oupphörligt kommo nya offer slinkande ut genom porten, men Skrotis tog allas uppmärksamhet. Och han tog den med lugn. Detta var för gåsungen ett härligt äventyr. Med hatten i nacken och händerna i fickorna spatserade han trankilt sin väg mellan poliserna, kisande med sina tokroliga ögon runt omkring på alla vilda människor med svarta blickar och gapande, tjutande munnar – de skulle nog vilja leka med gossen en stund! Han stannade, vänd mot dem, och sade oskyldigt:

– Va vill ni, gubbar?

– Skrotis ä fräck – klappa te’n – nä akta er – rör ’en inte – han står under polisbevakning – alldeles som andra långholmare –

– Äh! sade Skrotis. Va skriker ni för? Då ä de välan mera synd om oss?

Nu kom verkmästarn gående. Han hörde Skrotis tala och stannade. Tänkte verkligen pojken vara så fräck – att han förrådde olyckan i hela dess vidd? Är han verkligen så – trolös! Mot alla och en var!

Verkarn blev orolig, drog den unge i rocken, kom, Jonsson!

– Sno dej, Skrotis – verkarn tänker bjuda på snus å dricka –

Skrotis skakade av sig verkmästaren – dra åt helvete! sade han enkelt och tydligt åt den gamle grånade mannen. Åter vände han sig med sin tokroliga uppsyn mot massan:

– Här har man gått å jobbat –

– Bravo, Skrotis – heder åt dej, Skrotis – gillar du inte att gå strejkbrytare längre? –

– Här har man gått hela vickan, å så i da, när man skulle få löningen –

Åter drog verkarn honom i rocken, tyst, Jonsson lelle, för röde faen, gosse, kan du inte tiga me de där, de blir bara tråkigt –

– Nå, Skrotis, skrek en rungande basröst, fick du ingen löning?

– I helsicke heller! svarade Skrotis lugnt. Inte en enda man har fått nån löning för sista vickan. De går in i konkursen. Dom säjer, att vi får bevaka våra fordringar –

Sedan kom explosionen. Som ett utbrott ur jordens innandömen steg ett vrålande skratt mot höjden, ett dånande hurra rullade ut över hela gatan, ett tjut av glädje och hån borrades in i alla fega hjärtan med hämndens vällust. Polismännen krypte ihop, där de stodo och höllo ordning, strejkbrytarna[276] i porten stannade, vände om och vågade inte fortsätta ut på en lång stund.

– Dom har ingen löning fått – bevaka era fordringar i konkursen, hedersmän – blockera Överstehn, ni som ä så duktiga – akta er bara då för strejkbrytare –

Skrotis fortsatte vägen hem med ett stilla grin. Han hade verkligen haft förfärligt roligt, ärligt hade han förtjänt det namn, han nu skulle få bära till döddagar. Gjorde han avbön, fick han arbeta kamrat med de andra igen, och så var hela äventyret över.

Larmet och skränet fortsätter utanför bygget, det är som ett hav i storm. Genom vågorna sugas strejkbrytarna bort. Plötsligt stannar tjutet, skriket fastnar i vidöppna gap, med en enda tvär ryckning blir allt dödstyst, inte ett ljud höres från de tusen människorna.

Ekan har visat sig i porten.

Några poliser skynda till. Tystnaden är hemsk, och den fortsätter, inte ett ord yttras, medan Ekan, skyddad av polismän, går genom hopen, man hör honom trampa i gruset, så tyst är det. Tusentals ögon ta märke på den, som fick Sotare-Olle på Långholmen.

Ekan vågar inte se upp och möta dessa ögon, plötsligt viner något ur massan – en sten slår in i en fönsterruta några steg från förrädarens huvud, skärvorna blixtra till och slockna i det röda kvällsljuset, som redan bleknar mot natten. Polismännen draga sig närmare varandra, sablarna rivas upp ur slidorna, det rasslar ett skärande ljud av stål. Det drar ihop till blod.

En klar ynglingastämma bryter den hemska tystnaden:

– Ingen stenkastning, kamrater!

– Ingen stenkastning –

Det upprepas halvhögt runt omkring, det låter som[277] ett ovilligt knot, det svarta djuret i massan ligger hopkrupet till språng.

– Den, som går där, fortsätter rösten, är skyddad av samhället. Så stor välvilja kommer samhället aldrig – aldrig – aldrig – att visa oss. Han där kallas av oss med ett namn, som ingen får nämna. Ingen får kalla honom strejkbrytare. Därför kalla vi honom i stället en hedersman. De rika i samhället kalla honom på fullt allvar en hedersman. Aldrig kalla de oss för hedersmän. Oss kalla de för samhällets fiender.

Man vände sig om överallt, man såg efter talaren, där stod han. Han höjde sig över alla de andra, han var barhuvad, och kring hans ansikte flammade kvällens sista solljus. – Pelle Vesterberg, viskades i massan.

– Låt så vara! hördes hans klingande, unga röst. Vi äro fiender till det samhälle, som skyddar tjuvar. Vi äro fiender till det samhälle, som med poliser jagar de hederliga. Men vi ha andra vapen än stenar att kämpa med. Vi ha bättre vapen, skarpare, säkrare vapen. Vi ha segrat i dag. Vi se här framför oss våra fiender slagna. Det är inte med stenar vi vunnit denna seger. Med stenkastning skulle vi aldrig – aldrig – ha vunnit den. Låt fienden gå bort. Låt oss inte fläcka vår seger med blod. Den av er, kamrater, som kastar första stenen, har förstört vår seger. Och vi ha kämpat för länge, för att nu låta lönen gå oss ur händerna.

Hans stämma skar som en kniv den disiga luften, de enkla orden ristades in i varje medvetande, de viktigaste togos om och om igen, tills varenda man hade förstått meningen.

– Ingen stenkastning! ljöd lösen, kraftigare än förut.

– Låt bli att kasta sten! upprepades från alla håll. Mitt i hopen höjdes en ilsken stämma:

– Va ä de för en djävel, som kastar sten?

Ekan hade längesen försvunnit, när Pelle slutade tala. De sista strejkbrytarna skyndade i väg under åskådarnas bittra tystnad. I byggets port syntes en hastig skymt av några herrar, som genast drogo sig in igen. Några polismän stannade, de övriga började dra sig åt staden tillsammans med största delen arbetare, som hade sett nog. Endast ett fåtal dröjde kvar i det längsta för att möiligen få vara med om ännu mer. Andra spriddes ut över bergmarken ner mot sjön.

Pelle och hans kamrater voro kvar. De hade sett herrarna i porten. Pelle var säker på att den ene var Överstehn själv. Här kunde nog vara mer att göra i kväll.

Han satt på bergknallen med de andra ungdomarna. Han hade gjort sin plikt och tänkte inte på den saken vidare. Kvällen mörknade. De gråa stenmassorna i staden reste sig tunga mot himlen, det röda ljuset hade falnat, luften var som fylld av grå aska efter solbranden. Ett och annat fönster gnistrade ännu därborta som eldslågor.

– Jo jo männa, de ä Överstehn, som går därborta å rotar, sade Kvisslan. Men vem ä de han har me sej?

– Byggmästarn vetja, bror hans.

– Den tredje, då?

– Den känns inte igen.

– Jag vet inte vem det är, sade Pelle, som höll skarp utkik, men jag gissar.

– Nå?

– Bankens ombud. Det tycks vara en liten inspektion.

Herrarna stodo mitt på gatan och pratade, pekade, ordade. Runt omkring stodo ännu små grupper av arbetare. Inte ett ljud hördes därifrån.

Pelle hade sett Överstehn förr. När han kräft i kamraternas namn. Men det var bara en mycket kort stund. Nu höll han honom fast med blicken och försökte se vad som kunde finnas i den där kroppen.

En liten, satt herre, en smula korpulent, väl klädd, men rakt inte elegant. Trots sin litenhet, såg han kraftfull och myndig ut. Han stödde sig mot käppen, medan han lät den andra armen liksom stryka under vad han sade åt den tredje herrn, den okände, som syntes äga den avgörande makten för ögonblicket. Byggmästaren, bror till direktören, stod på något avstånd och sade endast då och då ett kort ord.

Överstehn föreföll säker och trygg. När han teg, var munnen hopknipen, underläppen sköt ut, hans mustascher voro kortklippta på engelsk fason och gav honom ett uttryck av öppen rävaktighet. Ögonen voro små, klara och hårda. Men det fanns också något i gestalten, som vittnade om sjukdom och bräcklighet, man såg, att det var inte mycket mer än viljan, som höll honom uppe, viljan att leva med och vinna spelet. Hyn var brungul som hos leversjuka, under ögonen hade han mörka fläckar. Det var väl också sjukdomen, som givit honom det förgrämda, sura draget kring näsvingarna. När han någon gång skrattade, blev leendet alltid ett hånleende, där låg svagheten! Han kunde heller inte skratta högt, det blev bara en invärtes skakning genom kroppen och ett par djupare hånfyllda veck kring mungiporna.

När Pelle hade sett sig mätt på den sjuka ansiktsmasken, upptäckte han, att därunder skymtade fram ett annat ansikte med ett annat uttryck. Det såg ut som en dålig kopia av ett Napoleonporträtt med en modern anstrykning av amerikansk, hänsynslös smartness. Av utseendet[280] att döma kunde han vara nära nog vad som helst, jobbare eller predikant. Frireligiös var han naturligtvis, han var ju sjuk och måste gå genvägar för att få sitt i hamn innan döden kom; det gav också ytterligare en chans att vinna spelet. Varför skulle han för övrigt inte se ut som en yankee? Det är ju idealtypen. Och varför skulle han inte likna den store erövraren så gott han kunde? Det är ju så, att varenda liten knubb, som börjat i större utsträckning få sina växlar diskonterade, genast betraktar sig själv med vördnad som en finansvärldens Napoleon. För resten syntes det tydligt på de båda bröderna, att namnet Överstehn var tämligen nyligen taget, och att de förut hetat något betydligt enklare.

– Ser du där, sade Pelle, han är redan sjuk! Minns du vad Lasse pratade om sjukdomar, som skulle härja bland de orättfärdiga mammonsträlarna?

– Ja, svarade Kvisslan, Lasse hade rätt.

– Nå, lagom rätt i alla fall!

– Jo, han hade alldeles rätt. Han hade andra idéer än vi, men vi skulle ha tagit vara på dem.

– Är du skvatt galen? Den vansinnigaste anarki, den barnsligaste råhet!

– Så har man alltid hälsat frihetens förkunnare. Som du nu. Men utvecklingen går framåt i alla fall. Åt vänster. Å ett steg åt vänster kan man allti försvara. De ä bättre än att gå åt höger som du.

– Lasse är varken höger eller vänster, han är neråt. Och ett steg neråt kan man aldrig försvara.

– Där ser man! Att vara radikal, det kallar du för ett steg neråt!

– Det lönar sig inte att vi diskutera.

– Ser du de, Pelle, alltså erkänner du, att du har gått åt höger! De ä uselt handlat av dej. Vi unga måste[281] vara mycke radikala, mer å mer för varje år. Hur skulle de annars gå?

Den snusförnuftige Kvisslan levde ännu med hela sin själ i de stora ordens värld. Inte en fotsbredd fast mark hade han fått under fötterna ännu. Pelle förstod det, som själv ännu var utan fäste, på drift mot ett land, som han inte kände, endast anade.

Herrarna därnere började promenera fram och åter utanför bygget under ivrigt samtal.

– Där nere ha de nog viktigare saker att diskutera. Där är nog inte fråga om, vem som är mest radikal i tron.

– Du kan ju gå dit, eftersom du hellre vill vara bland dom nu, bet Kvisslan.

– Jaa, du blir nog mottagen, understödde de andra.

– Ni menar, att när jag inte vill vara som Lasse, så är jag en kapitalistsjäl? Och kanske strejkbrytare också?

– Den som inte ä me oss, han ä emot oss. Här ä för resten inte fråga om Lasse. Här är frågan, vem ä radikalast, du eller vi?

– Nej! Här är frågan: vem är slugast och uthålligast, vi eller herrarna därnere?

– Ja, de ja! Men politiskt sett –

– Politiskt sett är du en kapitalist, kära Kvissla!

– Nä nu – ta tebaka de där!

– Inte ett ord. Det är dina pengar, som herrarna där nere arbeta med.

– Mina penga?

– Själva ha de inga pengar. Vi blockerade byggmästaren. Han var bulvan åt Överstehn. Vi blockerade Överstehn. Han var bulvan åt banken.

– Vi ska blockera banken!

– Var har du dina pengar insatta, Kvissla?

– Mina penga? – Ja, de förstås –

– Där du får högsta ränta, inte sant?

– Jo, men ja har ju inte mycke –

– Dina pengar måste i alla fall användas så, att banken får ränta först, innan du kan få någon ränta av banken. Hur mycket har du? Hundra kronor?

– Nä –

– Tvåhundra? Trehundra?

– Hundrasextifem. Till folkhögskola.

– Medan du väntar på folkhögskolan, ta herrarna hand om dina pengar. Dalman har sina femhundra på banken, Anna har sina där, allihop ha de sina pengar där. Lägg ihop! Det blir många millioner! Överstehn är bankens bulvan. Kapitalet är allmänhetens, folkets. Banken använder det, för att kunna betala ränta och utdelning. Vi äro själva kapitalisterna, vi äro våra egna fiender. Jag har inga pengar, men du har, du Kvissla, du är en kapitalist!

Kvisslan teg! Pelle fortfor:

– Herrarna därnere förvalta kapitalet så, som samhället vill att det ska förvaltas. De ha visat sig skickliga i den sortens affärer, därför har samhället arbete åt dem. Den här gången ha de misslyckats i spekulationerna, men märk väl: det är inte deras fel! Samhället har heller inte gjort något för att hindra dem. Det är vi, som förstört affären för dem. Därför är samhället här med poliser, som ska hålla oss på avstånd, så att herrarna få andrum att ordna sig och börja om.

Kvisslan teg alltjämt. Han var stukad. Slutligen sade han:

– Du får ihop’et, du! Ä de sånt, som kallas nationalekonomi?

– Någonting i den vägen är det.

– Ä det svårt?

– Åh-ja!

– Kan man lära sej de?

– Det kan man naturligtvis.

– Ja menar, kan man lära sej de själv, alldeles ensam?

– Det beror på. Tänker du försöka?

– Om de går –

– Det går bra!

– Men ja vet inte hur ja ska börja.

– Du vill ha böcker?

Pelle skrev på ett blad i sin anteckningsbok och gav åt Kvisslan, som gömde papperet noga.

– Men tro nu inte för mycket på kunskapen bara, sade Pelle. När det verkligen kniper, då hjälper den dig inte med ett enda litet ord. På sig själv måste man lita mer än på all världens böcker.

– När ja har läst lika mycke som du, så ska ja prata lika vackert! menade Kvisslan.

– Kanske det! Men hur tänker du bära dig åt till dess? I den där boken, jag antecknade åt dig, är nog mycket, som du inte förstår till en början.

– Ä de en tjock bok?

– Nej, det är det ju inte.

– Då ska ja lära mej alltihop utantill som en katekesläxa. Sen har ja den me mej i skallen var ja går å står å kan fundera på’n, tills ja begriper meningen.

Kvisslan är nämligen smålänning.

Men herrarna hade stannat på gatan. De talade med några arbetare. Ungdomarna på bergknallen reste på sig för att se, vad som skulle hända. En av arbetarna därnere pekade på dem. Därefter började herrarna vinka åt dem[284] med sina käppar. Men de unga stodo orörliga. Kvisslan morrade, han tyckte inte om, att man vinkade åt honom med käpp. Arbetaren, som herrarna talade med, kom springande upp till dem. Han ropade på långt håll:

– Pelle! Sno dej! Herrarna vill tala me dej!

– Me mej? – Pelle rörde sig inte.

– Ja, dom vill tala me någon, som har fullmakt av Överstehns förra arbetare.

– Åhå! Uppgörelse!

– Sno dej ner, Pelle! sade Kvisslan. Vi väntar här.

Pelle gick.

I bygget var inrett ett litet kontor, helt provisoriskt, egentligen bara ett plankskjul. Där sutto Pelle, bankens ombud och bröderna Överstehn.

En liten fotogenlampa kastade ett cirkelformigt ljussken över brädlappen, som var bord, resten av rummet låg gömt i ett virrvarr av svarta skuggor, ur vilka stack fram en mängd bråte, papprullar, brädlappar och annat. På bordet lågo ritningar och räkningar, spik, sten, plåtbitar och prov av diverse varor och material.

– Det är möjligt, åtminstone inte omöjligt, att banken måste ropa in det här bygget, sade bankmannen. Men den här gången ville vi före auktionen veta, hur mycket herrar arbetare anse sig ha att fordra. Därefter måste vi göra våra kalkyler.

Pelle gav siffror. I timmar arbetade de fyra männen med siffertal, jämförde Pelles uppgifter med byggmästarens och byggherrns. Slutsumman blev äntligen fixerad. Pelle tog vartenda litet kopparöre.

Han var för övrigt en dålig underhandlare, det kände han själv med blygsel. Så långt ifrån att vara en man ännu!

Han var tvär, frän, ibland rent av fräck. Det var inte någon mjuk materia i honom, han väjde inte, han bröt sig fram med hotelser, om hinder restes mot hans siffror. Direktören måste flera gånger skratta åt honom – ett otäckt, invärtes skratt av elak gemenhet, tyckte Pelle. Byggmästaren såg ner på arbetarepojken med suverän höghet. Ombudsmannen blev allt mer och mer nervös, han visade tänderna, men situationen var onekligen tråkig. Äntligen blev saken klar; den rörde sig om över sextusen kronor. Överstehn grinade och såg ut att vara tvättad i ättika, vecken kring mungiporna grävdes upp – han fick behålla sitt, som han slagit under sig. Den nye ägaren till bygget fick betala fiolerna. Aktiebolaget Byggnadsindustri fick också bära förlusten, men direktören själv var på det torra.

Bankmannen räknade – hans ögon voro som knappar i en maskin, hans fingrar som tangenter, de lämnade siffror efter sig överallt.

– Vill herr Vesterberg komma upp till banken, låt oss säga i morgon middag?

– Blir det uppgörelse?

– Jag kan säga, att det är mycket troligt. Banken kommer med säkerhet att söka få det bästa möjliga slut på den här affären.

– Utan bulvan?

– Herr Vesterberg är förmodligen inte okunnig om, att lagen fordrar en yrkeskunnig, ansvarig ledare för bygget?

– Det vet jag. Och jag vet också hur lagen kringgås. Men det hör inte hit.

– Det har ni verkligen rätt i!

– Men jag kan säga er en sak: det blir svårt för er att få några arbetare.

– Vi ha fått hittills.

– Hade ni fått tillräckligt, skulle vi inte stå här nu.

– Vad menar ni? Tänker ni fortfarande avstänga bygget för arbetskraft? Då blir det naturligtvis ingen uppgörelse av.

– När pengarna betalas, upphör blockaden, genom notis i vår tidning förklaras arbetsplatsen fri igen och meddelande lämnas, att uppgörelse träffats.

– Nå då!

– Men vi kan inte tvinga folk att gå hit och arbeta åt er. Om de inte ha lust.

– Varför skulle de vägra?

– Direktören där är känd.

– Direktör Överstehn har ingenting med den här affären att göra vidare.

– Byggmästarn där är känd.

– Jag tror inte, att byggmästare Överstehn får något här i bygget att göra.

– Det spörs väl. Och därefter blir det. Herrar Överstehn tycks för resten inte vara värst omtyckta av sina egna.

– Här gör vi affärer, herr Vesterberg, sade bankmannen.

– Ni gör det, ja. Jag menade annars inte er. Jag menade Byggmästareförbundet.

– Va har ni me de å göra? for byggmästaren upp.

– Jag har talat med några herrar i styrelsen där. Och därför stod det på sista tiden i vår notis, som direktörn inte tyckte om, att blockaden ägde rum med Byggmästareförbundets gillande – ja för all del, jag vet nog, att direktörn har sett det, men det lönar sig inte att ni blir förbannad, vi ha nog klart för oss hur mycket den hjälpen vi fick egentligen är värd. Det var inte för vår skull eller för rättvisans skull man hjälpte oss. Era kamrater i facket tycks vara rädda för Leverantörförbundet,[287] därför vill de se ut som granna karlar och låtsas som om de inte gillade något skoj. För det är nog inte bara arbetarna, som får sitta emellan, leverantörerna får nog se opp också, när ni börja göra affärer här i bygget.

– Är herr Vesterberg färdig?

– Jo för all del.

– Vi bruka inte hålla föredrag här. Kanske få vi träffas i morgon? Och resonera vidare. Om affärer, vill säga!

– Blir det uppgörelse eller inte?

– Det kan jag inte säga. Om det nu inte blir – vad tänker ni göra då?

– Har ni hört hur arbetarna fick göra förr i världen – innan det fanns organisation mot sådana här arbetsgivare? Man väntade utanför byggmästarens dörr, tills han betalade. Man tog sängkläder med sig och bodde natt och dag utanför hans dörr, till dess han – eller kanske var det banken då också! – behagade betala sina skulder.

– Era känslor göra er all heder. De äro förmodligen förstklassiga. Men för att återvända till nutiden – jag är inte banken. Saken beror på styrelsens beslut. Och styrelsens beslut beror på kalkylerna. Om vi ska fortsätta affären, vilket jag kommer att tillstyrka, även sedan era siffror tagits med i beräkningen, så lär ingen annan kunna ta den ifrån oss. Och då betala vi arbetarnas gamla fordran.

– Endast fördelar mot nackdelar tas med i beräkningarna? Vad som är rätt eller orätt räknas inte?

– Ha verkligen arbetarna ingen annan att skicka hit? Finns ingen klok människa bland dem, som förstår affärer?

– Jag är inte här för att göra affär. Jag är här för att säga vad vi anse vara rätt.

– Arbetarnas förkroppsligade rättsmedvetande, alltså!

Överstehn grinade surt, byggmästaren skrattade och bankmannen såg road ut, när han fixerade Vesterberg.

– Jag är nog alldeles för ung för att förtjäna det stora namnet, svarade Pelle allvarligt. För första gången mötte han med en mans lugn deras hån.

– Verkligen?

– Men när arbetarna ha fått ett förkroppsligat rättsmedvetande, som liknar ert och samhällets, då blir det synd om herrarna.

– Mycket möjligt.

– För arbetarnas egen skull, för mina kamraters och bröders skull, hoppas jag, att de i all sin fattigdom aldrig måtte bli så uselt utarmade i sina samveten som herrarna – ni rävar och vargar, ni samhällets förkroppsligade rättsmedvetande! – Vi träffas alltså i morgon. På banken. God natt!

När Pelle kom ut, var det mörka kvällen. Han var sannerligen inte nöjd med sig själv. Segern var vunnen, men striden hade just inte varit uppbygglig. Vad det är svårt att stå stilla, när nävarna vill slå! Vad det är svårt att bli hånad, vad det är svårt att underhandla om pengar med folk, som man föraktar! Och detta vapen var det enda man hade att använda! Inga stora handlingar, inga personliga offergärningar, ingenting av det som unga hjärtan hungra efter. Striden består däruti, att man låter bli att göra något. På det viset lyckas man i bästa fall förstöra herrarnas kalkyler. Då har man vunnit. Den personliga kraften betyder ingenting, den är snarare till fördärv. Massan, den okända, namnlösa massan är allt. Dess enighet och uthållighet avgör striden, med slughet och smidighet ska dess talmän använda segern.

Unga hjärtan ha ingen form. De äro oändliga som livet, allt är deras, alltet slutes inom dem. De äro ingenting bestämt, de äro allting, hjältar den ena dagen, lymlar den andra, det klingar inom dem i solljus som sång av vapenstål, det skälver inom dem under nattens stjärnor som lekande vind och fjärran rosendoft. Men levnaden pressar och trycker dem tillsammans, de bli allt mindre och mindre, de börja få form, de begränsas till något bestämt, och allt det, som ligger utom deras gränser, hör dem inte längre till. Det som blir kvar inom dem – hur litet, hur fattigt är inte det emot deras första, allt omfattande oändlighet! Så blir till slut det unga hjärtat förkrympt och hårt, det blir ingenting annat än ett helt vanligt människohjärta, sådant som alla andra gamla hjärtan. Men det vill ändå leva. Det känner sig själv, det förnimmer så nära sina egna gränser, det kan aldrig mer gå över dem och bli någonting annat, någonting mer. Och hjärtat säger till människan, som varit ung och börjar bli gammal: detta är du, någonting annat blev det inte, lev nu! –

Det finns inte många så goda människoämnen som denne unge arbetare. En härlig, stålblank ungdomlighet. Men endast ett ämne till en människa ännu. Han pressas och pressas, hans själ blir allt fastare och hårdare, hans hjärta blir allt mindre, han blir en människa. Han ser sin begränsning allt närmare – det blir ju ingenting kvar av alla de oändliga möjligheter, som rymdes inom honom. Hans medvetande krymper alltmer ihop, till slut blir det bara detta: lev! lev ditt eget liv!

Och då känner han med ångest, att han saknar fast mark under sina fötter. Han har inte längre till sitt förfogande de formlösa evigheterna, de oändliga möjligheterna i framtiden. Han kan inte ens leva sitt eget lilla liv, sådant det blev. Han får inte arbeta, han jagas som ett djur.

Han blir en parasit, som suger varmt blod ur massan och i gengäld ger bara ord. Hellre då bli en av dem, en okänd, namnlös, som med sitt eget arbete tillverkar sitt eget blod. Inte en korporal bland de andra generalerna – en arbetare vill han vara bland alla andra, men därför inte den sämste av dem. Kanske kan han en gång bli en av de bästa, en av dem, som hjälpa de många med sin levnad, med sin kropp, sitt blod, sin själ, sin härdade mannavilja, sina renade rättsbegrepp, med makten av hela sin ärliga personlighet. Och inte bara med alltid tomma ord, även aldrig så klingande vackra.

– Nå, Pelle? Hallå!

Det var Kvisslans röst. Kamraterna väntade ännu på Pelle. De stodo i mörkret vid tomten numro sex. Blekingen och hans son var med dem. Pelle gick dit.

– Nåå?

– Uppgörelse. Antagligen i morgon.

– Nå?

– Vartenda öre är vårt.

– Nå!

Det var hela segerbudet. En liten vardagshistoria, som kostat mycket pina och möda. Och den var ännu inte slut.

Blekingen nickade mot den halvfärdiga sprängningen i sexan, där han arbetat hela sommaren.

– De ska gå på auktion, de här. Vi har tretusen att fordra. Vem ska betala de?

– Den nye ägaren, förstås, sade Kvisslan. Ni blockerar arbetsplatsen, tills ni får pengar.

– Blockera! Nu mot vintern? De går inte. När man går arbetslös å svälter, gör man va som helst.

– Inte tänker väl du gå hit?

– Ånej, inte ja. Men de finns tillräckligt många. Ska här fortsättas i vinter, blir nog arbetsstyrkan fulltalig, om vi blockerar aldrig så.

Det blev tyst. Från de tända lyktorna långt borta trängde ett bleknande återsken fram till dem och kastade deras svävande, svarta skuggor ner i berggrunden framför dem. Blekingens son höll fadern i handen, han var liten och späd, ögonen voro Blekingens ögon, ljusa och klara som två vattendroppar. Ögonbrynen voro rynkade av svårigheten att förstå vad som hände bland de stora människorna och som nog skulle hända honom också en gång. Hans far fortsatte i stillsam men ändå upprörd ton:

– Här ha vi gått å trälat å armarna har blitt så långa av arbete så vi kan trampa oss själva på fingrarna. Här ble Lasse vrak. Här miste Dalman ögat. Här kom Olle på Långholmen. Här har vi andra mist våra pengar. Och vintern kommer. Hur ska vi kunna leva? Säg mej de! Hur ska vi kunna leva över vintern, när arbetet läggs ner överallt?

Tystnad.

– En sån som Överstehn, han klarar sej allti, fortsatte Blekingen, som blivit uppjagad ur sin vanliga försiktiga stillhet. – Han riskerar i värsta fall att förlora en del av sina pengar. För oss gäller det hela vår existens. Å hur får han sina pengar? Bara på bytet han gjorde me doktorn, Henningsson, förtjänte han på några minuter tretti tusen rena. Han gör förbindelser, han gör avtal, så skojar han bort alltihop me en konkurs. Så fortsätter han på nytt. Va förtjänar han på de, tror ni? Var får han di pengarna ifrån, som han ger prästerna, för att di ska predika religion å moral för oss? Arbete befordrar hälsa å välstånd, säjer di. Me oärlighet å skoj å bedrägeri kommer[292] man ingenstans här i världen, säjer di. De ä sånt, som di har lärt sej utantill, ja säjer inte att de ä orätt va di talar, men ja säjer, att va di ordena betyder, de har di själva ingen aning om.

Det var alltjämt tyst. Man kände inte igen Blekingen, man hörde på honom i häpen tystnad, att han kunde tala så mycket?

– Å här ska gatan gå fram. Här ska byggas hus, de ena inve de andra. Här ska bli sta me människor å elände. Här ska folk bo, äta å gifta sej. Barna deras ska leka på gatan här. Å vi ska ligga å ruttna i jorden, vi som slet oss i bitar, medan vi rev ner bergena åt dom. Å vi får vara tacksamma, om inte herrarna i samhället skäller oss för lymlar å busar å lunsar å behandlar oss som förbrytare. För di ä likadana allihop. Varenda herreman, varenda arbetsgivare ä i själ å hjärta precis som Överstehn. Samma deg å samma jäst.

– Lugna dig nu, Bleking! sade Pelle. Det är skillnad på dem också. De flesta av dem är hederligt folk. De slåss ju för sig och sitt. De tro fullt och fast, att de ha rätt mot oss. Vi måste betrakta Överstehnarna som ett par ovanligt fullfjädrade skojare.

– De ä lögn, gosse, kom ihåg va ja säjer. Somlia ä hygglia, ja de ä di. Därför att di förtjänar mer på de. Inte därför att vi har rätt, de bryr di sej allri om. Inte heller därför att di tror sej ha rätt, de tänker di aldri på. Men di ä hederliga di dagar, som di förtjänar mer på ärlighet.

Ja, nu var det Pelles tur att tiga igen. Här kommo ju hans egna ord nyss. Han letade i sitt minne, men han kunde inte komma ihåg en enda arbetsgivare, som just nu kunde framhållas som ett exempel. Allra minst bland de[293] stora millionherrarna. Dem kände han. Han tänkte på svarta listan, silkessnöret, som han ännu hade om halsen. Han visste, att i andra ändan på snöret hängde hela Arbetsgivareförbundet och drog och drog för att strypa honom. Han teg och kunde inte komma sig för med att försvara dem, kunde inte tala mot sin egen erfarenhet. Han visste ju inte, att det, trots allt, verkligen finns arbetsgivare, som inte äro av samma ras som Överstehnarna.

Blekingen fortsatte:

– Alla bär sig ju inte åt på samma sätt, var å en har sin metod, allti fullt hederli inför lagen. Men inte inför samvetet! De går inte å lura samvetet, gosse, därför ä en sån som Överstehn gul i syna å sjuk!

Blekingen darrade på rösten och skakade i kroppen av upphetsning:

– Inte ä de någe nytt, att bolag läggs ner eller går i konkurs, när herrarna vill slippa sina förbindelser å börja på ny räkning me nya namn? Inte ä de någe nytt, att di slår under sej arbetarnas pengar? Antingen gör di som Överstehn, stjäl direkt, eller också stjäl di indirekt genom att vägra å gå me på nåra överenskommelser om mänsklia löner. För resten – överenskommelser! Va hjälper överenskommelser å avtal me såna herrar? Å hör va ja säjer, Pelle, har du nånsin sett att lagen – eller samhället – eller di andra kapitalisterna be en sån där som Överstehn att veta hut? Näj tack, du! Di biter inte varann, di aktar sej för de.

– Nej men, Bleking, se då på Byggmästareförbundet! sade Pelle i sin iver att lugna den gamle arbetaren.

– Ja orker inte höra’t! Di ä rädda för Leverantörförbundet! Begriper du inte de?

– Tack för sist! tänkte Pelle.

Han kände inte till, att det fanns bra folk även bland byggmästarna. Hur skulle han kunna veta det? Han kände inte till andra arbetsgivare än de som hängde i andra ändan på silkessnöret. De andra hade inte visat sig för honom ännu.

– Näj, gosse, menade Blekingen, den ena svarta korpen hackar inte ut ögat på den andra, å nåra vita korpar har ja aldri sitt, så ja vet inte hur di gör. Vi ä inte människor, vi ä boskap, sämre än boskap, för vi har inte ett öres penningvärde för någon som äger oss. Därför sliter man ut oss å kastar oss på sophögen å tar nästa man, di förlorar ingenting på de. Di skriker bara på arbetsintensitet, å den som blir utkramad kastas bort. Vem ä ja? Ä ja en människa me kvinna å barn? Näj. Ja ä arbetskraft för tretti kroner i vickan, di vill ha mej för tjugufem, för tjuge, för tie kroner, bara di kunde få. Hur de går att leva på de, de frågar ingen efter. Men vi ska lära dom de en gång.

– De blir svårt, sade Kvisslan. Men socialismen –

– Socialismen! Du kan gärna dra åt helvite me din socialism, bara vi nån gång får’et så att vi kan leva som människor. Svårt blir de, vi måste vara försiktia. Ja har sett elände, ska ja säja er, så ja har blivi liksom skrämd. Men inte rädd. Vi har lagen mot oss, vi får reda oss utan lag, vi får göra va rätt ä inför vårt eget samvete. Men vi ska hålla ihop, vi ska sätta hårt emot hårt, så går de.

– Om hundra år.

– Inte blir de i morrn å inte i vinter, å hur ska ja å de mina se ut i vår? Har ja nåra krafter kvar då att sälja, tro? Men de får gå. Svält ä inte de värsta. Att leva som en Överstehn vore allt de hemskaste som kunde hända. De ä som att vinna hela världen å ta skada till sin själ.

– Han har inte vunnit. Han har förlorat. Och nu går jag hem och lägger mig på det, sade Pelle.

– Han står opp igen å börjar på ny räkning. Bygget har han förlorat, men den här tomten ä kvar. Tro mej, gosse, här blir ett värre elände!

De gingo emot staden. Långa rader av tända lyktor glindrade emot dem. Över himlen hängde en rödgul rök av ljussken från staden. Men åt skogen till var allting svart och mörkt. Några stjärnor brunno stilla där borta. Natten hade kommit, skogen födde höstmörker, som flödade upp ur svarta djup under stjärnorna. Och i höstmörkret växte onda gärningar.

Blekingen ledde sin son vid handen, medan de letade sig fram mellan grus och stenar, där gatan skulle bli. Efter dem kommo de unga. Sist Pelle. Han skulle gå tvärs genom staden och så en bit ut på landet. Där höll han på i en liten villa han åtagit sig åt ägaren. Han arbetade där om dagen, sov där om natten och sparade krona efter krona till resan. Han kände sig snart färdig att börja sitt nya liv i verklighetens värld.

VII.

Jag drömde om dem i natt, om de människor, vilkas historia jag här berättar. Jag såg dem inte och hörde dem inte heller, men jag visste av dem. De voro inte i mina tankar, de voro i mitt eget blod. I varenda brännhet blodsdroppe i min kropp funnos de och deras hat och deras ångest och deras hela eländes liv. Jag kände ett dunkande dån, en dov skakning, som uppfyllde mitt medvetande liksom ett maskinrum fylles av maskinernas buller. Det blev allt starkare och starkare, det var två olika maskiner, som arbetade. Slutligen hörde jag. Det var ord, som dånade så inom mig, två olika förnimmelser av ord, som upprepades oupphörligt, tills de susade in i varandra som ilande hjul och smällande remskivor: det händer ju så ofta, det händer ju så ofta – du kan det, du kan det, du kan det.

Eländet händer så ofta, det upprepas så utan uppehåll, att det bildar den evigt enahanda bakgrunden till varenda liten yttring av liv. Men ångesten i denna tanke: du kan det! den blev så stark i sitt vinande dån, att jag vaknade. Ansvara! skrek det till. Det var det sista jag hörde.

Vad kan man? Hjälpa? Säga ett ord, som bryter hatets makt? Göra något, vad som helst, som gör livet värt att leva för dem jag vet av i mitt eget blod? Nej. Man kan ingenting göra. Man kan endast vakna upp ett ögonblick[297] av ångest och somna in igen. Och drömma vidare hatets drömmar. Så småningom formas de ut till en dikt, som är verklighetens fattige broder.

Åter är det kväll, en höstkväll. Solen har brunnit ner och ryker med flämtande låga vid horisonten. Staden ligger utbredd mellan berg och blanka vatten. Några skogiga höjder längst bort mot solnedgången sjunka in i ett tonlöst dis av rök, som suddar över alla brokiga färger och låter allting flyta samman i ett rödviolett dunkel, som varken är natt eller dag, varken ljus eller mörker. Den röken är människornas andedräkt, den tränger fram ur husens massor av sten, den bolmar upp ur alla fabrikernas skorstenar, den samlar sig och stiger först mot höjden, mot rymden, där ännu solskenet simmar omkring högst uppe. Röken dras ihop till skyar, som färgas blodröda av rymdens farande solljus, skyarna dala ner igen över staden, lägga sig tungt över berg och blanka vatten, pressa sig ner över gator och gångar mellan ändlösa stenväggar, tvinga in i varje vrå sitt kväljande os av kol och sot.

Solen har slocknat. Där ljuset släppte står endast en svart rökpelare rätt upp i luften, breder ut sig, sänker sig sakta igen och lägger sig över staden med ständigt mera mörker och oro och ångest utan mål. Bakom röken, över diset, bortom skyarna skymtar en stund något lysande ettrigt gult, det bleknar, det blir grönt, ärgigt, giftigt, det blir blått, matt, svart natt. Det är färdigt.

Som ett lock ligger denna natt med allt sitt hopplösa, svarta mörker över staden. Under locket, där nere på botten, krypa människorna över gatorna. De ha tänt sina små lyktor överallt, men ändå pressas de intill varandra i stenhålorna av rädsla för natten därutanför, som suger liv och ljus ur alla brinnande små levande lågor. Människorna[298] tala, där de krypa mellan grottorna, men rösterna bli dova, slå mot sten och stanna mellan väggarna. Människorna tänka, grottdjurens tankar, som stanna i giftig rök och svart mörker. Gatorna äro täckta av slem, det regnar, och regnet blir dy. De levande trängas om varandra utan att våga se omkring sig, färdiga att bitas för att försvara sitt elände. Man tvingas ner i smutsen, bröstet pressas ihop av en beklämmande ångest för något okänt, värre än det värsta man känner, man vill gapa, snappa efter luft som i en kvävning, svälja tungt för varje andedrag man tar, för varje mun full kväljande luft man får, som låter livet fortsätta ännu några sekunder.

En ström av tunga, sotiga gestalter vandra fram genom staden mot utkanterna. I led, som fylla trottoarerna, vandra de hemåt, arbetareskarorna. Med böjda ryggar och böjda knän, hängande huvuden, hängande armar. Det är något hejdlöst, målmedvetet i deras gång, inte morgonens steg, så hastiga som möjligt den kortaste vägen, i den rörelsen ligger något av stigande – men det är kvällens steg från ett hopplöst arbete till ett hopplöst hem, i den rörelsen ligger någonting fallande, tungt och hejdlöst.

Det är en mörk, sotsvart massa, som vältrar längs gatorna under lyktskenet genom det silande höstregnet. Det är levande människohjärtan, som hårdnat under förbannelser, som höljts i lump och smuts, som tvingats tillsammans med tusen och hundra tusen andra levande människohjärtan, kännande samma hårdhet, tänkande samma hatfulla tankar, längtande samma längtan att förbannelsen ska drabba även dem, som förtrycka.

Utanför några fabriker ha stått unga män, som delat ut flygblad till de utsläppta proletärerna. Det är små brandröda lappar, som läsas på hemvägen i lyktskenet, de gå ur hand i hand, de läsas och gömmas eller skickas vidare.

VARNING.

Det kristna skojet är en tvångströja, varmed överklassen håller arbetaren bunden.

Fackföreningsrörelsen är detsamma som hötappen för åsnan.

Parlamentarismen är ett organiserat förräderi mot arbetarerörelsen.

Hatet är proletärens evangelium. Våldet är den enda religion, som kan befria arbetaren.

Efter denna kraftiga inledning följde en kort uppmaning till varje arbetare att ansluta sig till den nya centralorganisationen.

Hatet går sin gång. Det sprids som en förruttnelse genom de nertryckta, hopgyttrade massorna på samhällets botten.

Det är kväll, novemberkväll. Det är isigt regn i hela rymden, det är mörker över hela världen. Det är smuts överallt, smuts som faller ovanifrån och ner och stänker nerifrån och upp, smuts som ältas samman till ett klibbigt slem och täcker varje hus, tränger in genom människornas kläder, genom deras kroppar, in i deras hjärtan.

Där vandra de hemåt i led efter led, de tunga och trötta, i massor. De böjda och kuvade, fyllda av förbittring, ha de vunnit något än? De gingo ut om morgonen utan hopp, de gåvo sina krafter, fingo ingenting tillbaka, ha de vunnit något gott, som var värt ett liv för att vinnas? Fattighuset har kommit dem närmare, ingenting annat än fattigdöden väntar dem.

Affären med kött och blod är samhällets grundval. Det finns ingen annan. Religionen är mångas styrka. Så[300] lyckligt danade individer ha större chanser att vinna i kampen för tillvaron. De nyttja religionen som bläckfisken nyttjar sitt bläck: att göra vattnet svart medan jakten varar och blodet suges ur de bedövade offren.

Vad vinner man för gott till slut med fackföreningsrörelse och parlamentarism? Överallt där de brandröda lapparna spridas, tages frågan upp. Vad ha vi vunnit? Svarta listan är följden av den inskränkta fackliga kampen. Åkarpslagen är parlamentarismens frukt. Ska vi vänta längre ännu? Ska vi se hur nysmidda vapen riktas mot oss, ska vi lägga våra armar i kors och låta samhället sparka oss tjugo eller trettio år tillbaka i tiden? Nej, hellre må hatet organiseras och växa till våld, till noga beräknad skadegörelse.

Frågan tas upp av dem, som vandra hem efter dagens arbete. Med svärjande och slammer av vilda ord föras tankarna vidare och vidare. Olika tankar av samma hat. Hur skulle något annat än hat kunna växa upp av säden, som sås i fabrikerna, i utkantens ödemark?

En liten gråsparv ligger död i en rännsten, där arbetarskarorna strömma förbi. Han ligger på rygg, med benen i vädret, huvudet vridet åt sidan och fjädrarna i oreda av allt kloakvatten, som sköljt över den. Han sparkas upp på trottoaren:

– Där ä va proletären vinner på sitt arbete!

Sparven trampas sönder. Ingen av dem, som komma efter, vet vad han trampar på. Det är bara något mjukt under järnskodda stövlar, det krossas och ältas ut och blir dy i den övriga dyn. Fattigdöden.

I botten på en gränd, längst inne i djupet av grå staden, går Lasse. Han formligen rinner fram som en[301] droppe segt svart i en ränna. Han kommer från kafé Solglimten och trevar sig fram genom mörkret, men stannar vid första bredare gata. Där går arbetareströmmen fram i lyktsken och regndis på väg mot utkanterna. Lasse ser och vänder om. Han vill inte möta den sortens människor. Han kryper tillbaka in i gränden, gömmer sig i det svartaste hörn han ser och väntar. Det ser ut som om han skulle stå där och sova, så djupt har han sjunkit ner i slöhet.

I dag har Lasse för första gången stulit. Det var inte alls något svårt, det gick av sig själv, man behövde inte tänka på det. Man gick förbi, sträckte ut armen, och det följde med. Det var en tjock, fin vinterkavaj, nästan ny, men något begagnad. Den följde med Lasses hand utan minsta motstånd, ingen skrek efter honom, ingen hade sett det. Så lätt kan det vara! Lasse hade inga svårigheter med förberedelserna och inga långa resonemang efteråt, rocken föll som en mogen frukt i hans hand, eftersom tiden var inne, så att han ville ha den. Han pantsatte den genast på ett ställe, där han varit ofta. Sedan åt han sig mätt och drack sig full och drev omkring i staden hela eftermiddagen.

Det var då han helt plötsligt mötte Dalman, som var strejkbrytare nu, Lasse visste det. Det var som när två hundar gå rätt på varandra omkring ett gathörn, de rynka på nosen och visa tänderna och morra – det är ju inte alltid det går för sig att flyga varandra i strupen. Lasse och Dalman visade varandra tänderna – strejkbrytardjävel! sade Lasse. Ja ska spränga bå dej å sexan i luften me eran egen dynamit, kom ihåg de!

Dalman spottade mellan tänderna åt Lasse och gick. Han kom gärna tidigare hem från arbetet än de andra nu, sedan han spårat ur.

Men Lasse drev omkring vidare i staden med pengar i fickan. Mot kvällen hamnade han på Solglimten, drack mera öl och blev en smula mera full. Och nu måste han vänta, arbetarna på gatan ville han inte möta, han hörde inte till dem längre, han hörde till fängelsefolket.

Men han hade haft en tid av gränslös lycksalighet först!

Självmordsförsöket gjorde lycka och ännu mer avskedsbrevet. Han blev intressant. I tidningarna var det en lång historia, brevet trycktes av, fotograferades och klicherades för att inte förlora något av sin ursprungliga skönhet. Lasses historia berättades med en mängd romantiska detaljer. Det var en stund av högtid för Lasse, när han fick se sitt porträtt i tryck. Det var hans största och stoltaste ögonblick. Han kände sig rent av blyg, när han såg den där bilden av sig själv – en låg panna, en väl kammad, fettblank lugg lagd över ena ögat, en alldeles uttryckslös, sömnig blick djupt inne i mörkret under pannan, mustascherna hopsnodda med fett till smala spetsar, en bred mun med tjocka läppar, en kraftig haka, som sprang fram ur grova käkar och mitt i ansiktet en liten lustig, platt näsa – det var Lasse, hans hela namn stod under bilden, han blev kallad Larsson på allvar.

I tidningen stod, att han förlorat sin ena arm genom en annans vårdslöshet med ett sprängskott. Det bet sig fast i honom. Han hade själv berättat hur olyckan gått till, men inte hade han förstått, att Dalman varit vårdslös, där ser man i alla fall, nu kom sanningen i dagen! Det stod klart och tydligt i tidningen att Dalman varit vårdslös, inte Dalmans namn, förstås, honom kände ju ingen, en så obetydlig människa gentemot Lasse, men alltihop var Dalmans fel, det förstod Lasse nu. Inte hade han tänkt på förut, att olyckan kunde ha en naturlig orsak!

Det gjordes en tiggarelista åt Lasse, som fick mycket pengar. Alla ville hjälpa den stackars olycklige, som tvingats mitt i samhället att försöka ta sitt liv. När han såg hur listorna redovisades i tryck, förstod han, hur förfärligt intressant han var, människorna betalade liksom en skatt åt honom, och det var ju inte mer än rätt.

Visserligen blev han av polisen varnad för lösdriveri, men han hade ju bostad och fick pengar, flera hundra kronor, mer än han någonsin haft i sin hand förr på en gång. Han åt och söp. Han skulle börja arbeta också någon gång på något vis, om man kunde hitta på något lätt, som passade för hans ena arm och för hans känsliga natur. Men åt sådana saker vände han aldrig sina tankar det föll honom aldrig in, att det skulle bli allvar, att han verkligen någon gång skulle arbeta. Han tog pengarna såsom något alldeles naturligt, det var alla människors skyldighet att hjälpa honom, han tog det som en tribut åt den överlägsna personligheten.

Det lönar sig att vara defekt och viljelös och olycklig, det vädjar till barmhärtigheten, då får samhället lust att experimentera med välgörenhet. De, som arbeta, vädja endast till rätten, de äro inte intressanta, men ofta nog oförskämda, dem ska man sannerligen inte bry sig om. För övrigt blir det ju större glädje i himlen, när en syndare sig omvänder och bättrar, tänk om man kunde rädda denna stackars människospillra, så att han i framtiden möjligen kunde utföra något lindrigt arbete, o! han skulle bli samhällsnyttig! Men att hjälpa dem, som arbeta och endast fordra rättvisa, det vore ju bara att åstadkomma glädje på jorden, och det är en tvivelaktig ära med den sortens verksamhet.

Det hela blev för Blöt-Lasse en ny storhetstid, den största han haft. Han brydde sig inte om att vara profet[304] eller stor förbrytare, han tog bara vad som gavs och brydde sig ingenting annat om. Detta sakernas tillstånd skulle naturligtvis vara för alltid, nu när han äntligen funnit sin rätta plats i samhället och blivit uppskattad efter förtjänst. Han trodde fullt och fast, att han utfört en stor handling och blev belönad därefter. Han åt sig mätt. Lydande sina djupaste instinkter att först och främst äta, sedan dricka och sedan göra hor eller göra barn, vilket det nu kunde bli, hade han först och främst ätit. Och inte litet. Det var fest och stora dagar, då skulle det vara mycket mat. Han kunde på krogen begära in två eller tre portioner av samma mat, ställa dem bredvid varandra på bordet och äta i sig dem i tur och ordning och sedan börja med ny mat, ett par portioner i taget. Ska det vara något roligt, så ska man äta så mycket mer än annars. Den eviga barnahungern går väl igen tillsammans med rasens äldsta instinkt. Att dricka gick inte lika bra, man måste ju sluta, när man blev sanslös av fylla. Och av sådant blev alltid obehag.

När han var mätt och lagom full, drev han upp flickor. Han tömde livets glädjebägare till sista droppen och slickade kanterna efter mera. Men det blev inte mera.

Man kan inte vara intressant i evighet på grund av ett misslyckat självmordsförsök och ett avskedsbrev med förbannelser. Experimentet med välgörenhet måste till slut avbrytas, det lyckades inte att göra Lasse samhällsnyttig på det viset.

Ja, där blev nu ett nytt exempel på samhällets uselhet och människornas otacksamhet. Så här behandlade man sina välgörare! Lasse blev glömd, hans nya kläder vandrade till pantbanken och glömdes de också, han vandrade åter omkring på gatorna trasig, hungrig, övergiven. För varje dag, som försvann i fattigdom, sjönk han allt djupare i slöhet,[305] men hatet i hans enkla själ hade fått ny näring, man hade åter berövat honom hans rätt.

Lasses utveckling framåt hade ju aldrig någon gång varit särdeles stor eller hastig, utan endast ett ringa resultat av hans egen svaga livsförmåga. När olyckan träffade honom, då han förlorade sin arm, fick han en stöt, så att han kom ur sin bana och började glida baklänges. I sin nergång följde han samma linjer, som under utvecklingen framåt dragits upp i hans medvetande. Upplösningen började och fortsatte att långsamt sänka honom mot jorden som genom en föruttnelse eller snarare en smältningsprocess.

Med varje dag eller avslutad tidsföljd framträdde något, som legat gömt inom honom, ett minne, inkapslat i de olika lager, som avsatts i hans medvetande under tidens gång. Det var alltid något, men oftast något alldeles betydelselöst, någon dunkel erinran, som försvann i likgiltighet igen utan spår. Endast i enstaka undantagsfall var det, som under förruttnelsen blottades i hans själsliv och fördes fram i dagen, av något större intresse.

Ett sådant undantag hade det första fyndet, religiositeten varit. Mötet med prästen blev en andra kraftig stöt bakåt och neråt, då upptäckte han, att han var religiös och ägde bibelspråk. Detta sysselsatte honom under en längre tid, men när han förbrukat sin avlagrade kapacitet som troende – den hade varit ganska stor och i den förgångna perioden varat ganska länge – sedan var den oåterkalleligen borta. Den kunde inte längre ersättas, ty han saknade numera all förmåga att producera nytt, religiositeten inom honom var så helt och hållet borta, att han aldrig mer tänkte på gudsordet.

Åsynen av ligisterna på ölkrogen blev en ny sådan stöt bakåt, genom vilken de slumrande förbrytareinstinkterna väcktes inom honom. Dessa instinkter hade aldrig[306] varit nog starka att övervinna hans inre motstånd och göra honom till en verklig förbrytare, men de hade alltid kommit honom att i oklarhet längta efter brottets gloria. Det hade dock funnits en tid i hans liv, före läsareperioden, då han varit mycket nära den färdiga brottsliga gärningen. Men hans starka motvilja mot varje slag av handling jämte hans nedärvda medvetande av att fängelset var något farligt hade varit honom ett skydd.

När nu dessa instinkter vaknade på nytt, bröto längesen förgätna saker fram i hans minne. Han förstod inte alls, varför han just nu kom ihåg dem. Än mindre förstod han, varför han inte då gjort allvar av sina ansatser till ett eller annat brott, stöld, mord eller våldtäkt, oftast hade det varit stöld, han önskat begå. Mordbegäret hade aldrig fått någon fast gestalt inom honom det hade endast varit längtan och dimmiga syner. Men en våldtäkt hade han i ungdomsåren gjort nästan färdig, varför sprang han den gången ifrån flickan, som var dödsförskrämd? Han förstod det inte själv. Han hade släppt henne och löpt i väg utan ringaste orsak. Hade han inte varit så dum då, medan han var ung och stark och ännu hade två friska armar, då hade han nu kunnat vara en fasansfull förbrytarenas konung! –

Men även dessa minnen försvunno och togo så småningom med sig begäret efter brottets gloria. Efter episoden med glädjeflickan hade han inte stort annat än tomhet kvar.

Andra minnen från ännu yngre år döko fram, men de handlade bara om arbete. Han såg en ändlös rad arbetsdagar bland berg och sten. Många mil borrhål hade han gjort med slägga och spett, om man lade ihop dem alla på längden. Den ena dagen var fullständigt lik den andra, en hel mängd voro kalla, men de flesta voro brännheta, och ibland kom det regn. Det gjorde ingen skillnad. Arbetet var det samma enformiga, ständigt lika. Tunga morgon stunder med rysningar av ovilja inför verktygen – två[307] timmars arbete, ännu nästan som i sömnen – mat. Sedan kom den värsta, längsta tiden på dagen, då allt var bara släggans dån och brinnande solhetta och svett – äntligen mat, middag, och sedan sova med rocken under huvudet mot en sten. Sedan börjades det igen, men då gick det utför mot kvällen, och så blev det slut och natt. Annat var inte att minnas från arbetslivet.

Slöhet förtärde och uppfrätte Lasses medvetande, han var inte längre en personlighet, han löstes upp till en mängd av simmiga föreställningar, i vilka drifterna lågo som levrade blodklumpar. I botten på denna slöhet låg döden. I ett ögonblick av livsångest skar det sig, han greps av en vansinnig lust att pröva döden för att få veta den. Hans personlighet var för mycket upplöst att hindra honom försöka, men ändå inte tillräckligt förstörd för att inte spjärna emot inför det sista steget ut på djupet. När han stod på botten invid kajen och vattnet räckte honom till näsan, då vaknade något inom honom och pressade ur honom ropen på hjälp alldeles mekaniskt, oberoende av hans vilja. Dödsförnimmelsen väckte åter upp hans medvetande, men då var han liksom på andra sidan om livet, och där förblev han. Samhällsmänniskan Lasse var för alltid borta, endast driftmänniskan, enstöringsdjuret Lasse var kvar och kände sig ännu leva, ville alltjämt leva.

Den korta glädjetiden kom och tog slut. Maten hade givit nya krafter åt hans kropp, och spriten kunde inte hinna att fullständigt ödelägga honom. Ständigt sjönk hans medvetande allt längre ner mot det förflutna, bläddrade tillbaka i hans levnadsbok ända till begynnelsen.

Han mindes saker från ungdomstiden och barnaåren, och han mindes dem på ett annat sätt än annars, alldeles som om de nyss hade hänt, så nära i tiden, som i går eller i dag. Och vilken ungdom, vilken barndom! Född vid en bakgata av spritförgiftade föräldrar, uppvuxen i vildaste[308] frihet på gatan, var dag hade endast givit honom förbittring, leda, hat och lust att hämnas. När han blev stor skulle han först och främst hämnas på alla, på föräldrar, på kamrater och jämnåriga, på alla människor – det var egentligen ingenting annat att minnas från hela barndomen, än denna förtvivlade, inbitna lust att hämnas.

Och vad skulle sedan komma? Vad låg gömt på botten i Lasses giftiga själ? Det anade han inte själv, ingen kunde veta det ännu. Där fanns troligen ingenting annat än vilden och djuret, den råa kretinismen och det svarta vansinnet.

Natten tvingar mörkret ner över staden, regnet silar ner genom rök och os mellan gatornas stenväggar. I gränden, där kafé Solglimten ligger, står Lasse lutad in i det djupaste prånget och väntar. Som en droppe segt svart, hängande över rännans kant och färdig att falla.

Han ville inte möta arbetarna på hemväg – de ha för längesedan gått förbi och försvunnit. Lasse står kvar ännu. Han har inte något begrepp om tid, vet inte hur länge han stått där. Han har den lugnande förnimmelsen av att vara mätt och må ganska bra. I fickan ligger mera pengar. I tankarna frossar han av all hämnd han ska kräva ut – det är inte bara längtan och syner längre, hämnden tar fast gestalt i hans medvetande.

Han beräknar inte, överlägger inte. Han är inte på något vis herre över sig själv eller sina göranden. Han ryckes med av ett alldeles nytt begär att själv få tillfoga en annan människa någon skada. Det är ju så enkelt, att han inte tänkt på det förut! Han lever ju, han kan tänka, röra sig, han kan använda sin arm och sin hand, han ska nog visa, att han inte är död. Han ska göra dem något verkligt ont på allvar nu, alla människor han känner, alla ha de gjort någon åverkan på hans liv.

Vet ni va dynamit ä? Nä! Men de vet ja, å ja kan använda de me, å ja vet var de finns, va lugn fö de!

Där är till exempel Adelina. Var det inte hennes fel kanske, att pojken blev överkörd?

När Lasse var rik, hade han bjudit många människor på öl för att få visa hur rik han var, medan de andra alltjämt endast voro fattiga arbetare. Av dem hade han fått veta, att Adelina bodde i ett förstadssamhälle tillsammans med Alfred. Dem båda skulle djävulen ta en vacker kväll. Dynamit skulle göra dem gott, det var ju riktigt oanständigt bara att tänka på dem, usch!

Där är så många andra att hämnas på. En otalig mängd människor trängas i hans minne med gärningar, som fordra hämnd. Till exempel alla de, som nyss tagit ifrån honom hans pengar, berövat honom hans rättmätiga rikedom, de där, som skulle försöka tvinga honom att arbeta, fast han var så olycklig – dynamit bara! Det skulle de ha för besväret. De hade gjort Lasses liv eländigare än det någonsin varit förr, de hade gjort honom till tjuv, men han vet nog var han kan hämta dynamiten.

Ja, där är Dalman också. Hade inte Dalman blivit strejkbrytare! Han var ur alla synpunkter hemfallen åt döden. Och arbetsplatsen, där Lasse blivit förstörd för samhällets skull, för Överstehns skull, ja, det var visst inte Överstehn, som ägde tomten då, men det gör detsamma! Ett spratt ska man spela kapitalisterna där ute i sexan, dynamit få de bestå själva, sand i maskinen ska de vara!

När allt kom omkring, var det nog ändå Dalman, som hade förstört hela Lasses liv. Det var för Dalmans skull han hade mist sin arm, så att han blev oduglig att arbeta, han kunde ju faktiskt inte arbeta mera, stört omöjligt, hur gärna han än ville, han begärde ju inte bättre än att få[310] arbeta, oh! han skulle minsann ta i med sina bägge armar, men han hade ju bara en! Han kunde inte göra någonting alls, inte kan man arbeta med bara en arm. Nej, du satans Dalman, du har förstört mej, lite starkt ska du smaka, strejkbrytargubbe! –

I samma ögonblick som Lasse satte sig i rörelse i gränden, kände han, att han ägde krafter till något stort och allvarligt verk, som måste utföras genast, innan det blev för sent. Han kände ända in i själen med varje rörelse, att han var en tjuv, Dalman hade gjort honom till tjuv, och det var inte alls någon glädje med det. Fängelset väntade, det var varken roligt eller lockande, det hade mist all sin ärofulla gloria. Men hämnas skulle han, hämnas för att han tvungits bli en tjuv.

Lasse gick åt Utkantsgatan för att hämta dynamit. Regnet regnade ner över honom, lyktskenet speglade sig i gatans vatten och glittrade i pölarna. Däremellan vinglade skuggan av Lasses kropp, den for runt omkring hans fötter allt efter som lyktorna passerade förbi. Den irrade åt alla håll som hans egna tankar, sträckte sig stundom uppför husväggarna ända mot taklisterna, svart och hotande, färdig att falla över vem som kom i hans väg. För första gången i sitt liv var han verkligen farlig. Knotig och mager, men tämligen högrest, lång i ryggen som en kyrktjuv. Axlarna voro grova och breda, men underlivet var hopväxt och slankigt, så att hela överkroppen lutade framåt av sin egen tyngd. Huvudet hängde ner, och mössan satt på ena örat. Han slog omkring sig med näven, medan han gick och pratade för sig själv, den vänstra rockärmen fladdrade tom bredvid honom. Benen voro smala och spinkiga, de tycktes vika sig under honom.

Över läpparna låg ett tjockt flin, han såg närmast[311] löjlig ut. Att se på. Men han visste vad han skulle göra, ingenting kunde hindra honom, i hämndlystnaden samlades alla hans övriga drifter, han blev liksom hel på nytt. Och han var på väg till sitt livs gärning.

Ner i djupet, ner! Därhän, därhän! Gå in i natten, själ!

Det hände sig så, att just denna kväll gick Dalman därute i tomten numro sex och väntade på Lasse, ty Lasse hade hotat att gå ut och hämta dynamit, Mellin hade hört det och varnat Dalman, Kvisslan hade hört det, Pelle Vesterberg hade hört det, och i dag hade Dalman själv hört det med egna öron och själv sett med egna ögon hur Lasse såg ut, när han talade om dynamit.

Därute regerade natten och regnet och den livlösa tystnaden. En dagens arbetsplats är om natten tystare än allt annat, vartenda föremål ropar efter rörelse, men ligger meningslöst stilla, som plötsligt slaget av en hastig död. Utkantsgatan var mjuk, våt dy, uppfylld av nersprängda skärvor och flagor, allting därute var vått och hårt berg, halt av regn, eller mjuk dy, klibbig av regn. Från staden kom ett villsamt återsken av tusentals små ljusknippen, som inte orkade ända fram genom mörkret. De orkade endast ge en grågul färgton åt de allra närmaste bergklackarna, några steg längre bort låg bråddjupa natten, i vilken endast syntes ett par små ljusglimtar på olika håll, gatuarbetarnas lyktor vid arbetsplatserna. Längst borta, på andra sidan sjön, kunde man möjligen också upptäcka en eller annan lysande prick, där voro människor, som redan börjat angripa skogen, men regndiset skymde som en rök och gjorde allting osäkert.

Det var nästan ljudlöst tyst, endast ett sakta väsande hördes av fallande vatten. Inga stora vattuflöden, men[312] något stilla, silande, oändligt segt, som dalade ner med ångande dunster.

I tomten numro sex gick Dalman fram och åter bland stenblocken, han syntes knappt i halvmörker och vimlande skuggor av det söndersprängda berget. Han hade fällt upp kragen och dragit ner hattens brätten, medan han väntade på dynamittjuven, som kanske inte alls skulle komma i kväll. Men Dalman hade just ingenting annat att göra än gå här, hade knappast någon annan stans att vara heller, om han inte ville driva omkring på gatorna. Hemma hos sig var han så litet som möjligt. Nu sedan han blivit strejkbrytare, hade det dragits upp en gräns mellan honom och alla hederliga människor i hans omgivning. Över den gränsen kunde han inte komma, ville inte heller försöka, han var för stolt att inte ensam fortsätta den väg han själv hade valt.

Det hela hade utvecklat sig fullkomligt normalt, enligt sjukdomens egen logik.

Aktiebolaget Byggnadsindustri försvann, dess tillgångar realiserades, bygget i numro tretton inköptes av banken, affären med arbetarna gjordes upp och Pelle Vesterberg kvitterade beloppet å kamraternas vägnar. Sedan hade han spelat ut sin roll, som aldrig varit stor eller innehållsrik, han var ingenting annat längre än en helt vanlig liten människa, som försökte få en bit fast mark under fötterna.

Tomten numro sex inköptes vid auktionen av Byggnadsfirman Excelsior. Utsides folk, som intresserade sig för denna firma – de voro både arbetare och leverantörer – fingo veta, att firman ägdes av ingenjör August Överstehn, nyss myndig vorden. I handelsregistret fanns dock[313] antecknat den ingalunda betydelselösa bestämmelsen, att unge August godhetsfullt hade anställt sin pappa hos sig att vara hans prokurist, firman tecknades av prokuristen och fick inte tecknas av någon annan. Sådan var Byggnadsfirman Exelsior, som numera ägde tomten numro sex, där arbetet omedelbart skulle fortsättas så långt ske kunde under vintern. Bergsprängning och grundläggning hade övertagits av en entreprenör.

Det hade varit en rolig strid mellan Överstehn och den nye entreprenören om de tretusen kronorna, som Dalmans bergsprängarelag hade att fordra. I Överstehns ögon sågo dessa tretusen kronor ut som redan utfört arbete, som han hade vunnit av arbetarna. I entreprenörens ögon sågo de ut som arbete, vilket ännu inte var gjort, men måste göras av honom under vinterns lopp och därför också betalas av Överstehn. Entreprenören tyckte, att Dalmans arbetslag gjort nära nog ingenting, så mycket återstod för honom att göra, och så mycket ville han ha betalt för. Hur denna strid avgjordes, visste ingen människa mer än de båda kontrahenterna. Dalman och hans kamrater visste ingenting annat än att de gjort arbetet, som godkänts till betalning av Överstehn, men betalningen hade de aldrig fått, pengarna försvunno för dem i konkursen.

Arbetsplatsen blockerades ju allt fortfarande, oavsett ombytet av ägare. Den här gången brydde Överstehn sig inte om att stämma. Entreprenören skötte arbetet och skaffade arbetare, så många han behövde. Det var inte den ringaste svårighet nu mot vintern, då så många arbeten stoppades.

Det måste dock sägas, att organiserade arbetare fick han inte. Men organisationen var liten och svag, den räknade endast ett fåtal av de yrkeskunniga. De övriga gingo utanför, höllo sig framme, när organisationen under goda år lyckades driva upp lönerna, men drogo sig undan, när[314] svårigheterna började och personliga offer krävdes. Överstehns arbete drevs med fulltalig styrka, de utplundrade kunde endast tiga och svälta, de hade samhällets lag emot sig, byggherrn och entreprenören delade rovet.

Bland dem, som gjorde Överstehns arbete och hjälpte honom vidare, var Dalman.

Det finns strejkbrytare av olika typer. Ynglingen Jonsson, kallad Skrotis, är en typ för sig. Han är ung och dum och leker med elden – en tid. Sedan drar han gärna dän fingrarna. Andra bli ohederliga av öppen, bitter nöd. Det är en sorts stöld, men lagen straffar dem inte. Lagen förser dem tvärtom med ett extra polisskydd. Stölden är riskabel nog ändå, samhället brännmärker dem inte, men de bli isolerade och instängda, avskilda från sina kamrater, de bestulna.

Andra begå strejkbrytarebrottet av lust att gå genvägar för att komma hastigare upp – av tvång, när de ställas inför valet mellan det egna hemmet i arbetarebaracken och en vräkningsdom – av ovilja mot all disciplin och ordning, olust att lyda ett flertalsbeslut – av böjelse för ohederliga handlingar, helst när de premieras av staten – av politiska åsikter – av hänsyn till en redan färdigbildad omgivning av idel strejkbrytare – av en mängd olika skäl, de flesta baserade på instinkter av lägsta art.

Men de, som tvingas in i brottet av sina bästa, livsdugligaste egenskaper, äro inte många. Dalman var en av dem. Att arbeta var för honom ett behov av samma slag som att andas, att äta. Det var inte något nödtvunget, som han ovilligt gjorde för att leva. Det var för honom livets hela förutsättning, och det var hans sätt att ge uttryck åt sin livsförmåga.

Han var nu rätt gammal, men sedan han som ung pojke började arbeta, hade han aldrig varit arbetslös många[315] dagar i sträck, antingen det berodde på en slump eller var en följd av att han var starkare än andra. En och annan strejk eller lockout hade han varit med om, men aldrig mer än några dagar. Under tiden hade han haft fullt upp med arbete åt sig själv. Ett par gånger hade verkligen inträffat, att han stått inför en lucka i sitt livs sammanhängande arbete, därför att konflikten blivit oväntat lång. Då hade han genast fått ihop ett lag kamrater och tagit arbete hos någon mindre byggherre, med vilken överenskommelse träffades utan hänsyn till läget på den övriga arbetsmarknaden. Endast en gång, för några år sedan, hade han under några dagar stått alldeles utan något slag av arbete. Han blev genast sjuk. Det var ett organiskt behov hos hans kropp och själ, som inte blev tillfredsställt och återverkade med automatisk noggrannhet. Efter tre dagar var han alldeles nerbruten av sjukdom, sökte läkare, som ingenting kunde göra. På fjärde dagen fick han börja arbeta igen, på femte dagen var han frisk och i bästa form. Den sjukdomen gick sedan aldrig ur hans minne. – Det drog ihop till storstrejk. Den mötte han med ett eget arbetslag, K. B., och med K. B. arbetade han under hela storstrejken. Det talades kamrater emellan många hårda ord om det arbetet.

Han hade sålunda aldrig blivit allvarligt prövad inför frestelsen att bli en strejkbrytare. Han trodde själv fullt och fast, att han om någon var en bergsäker pelare i organisationen, och vem tänkte inte det? En Dalman och en strejkbrytare, det var för alla känningar två oförenliga begrepp. Han var ingen talare, men privat brukade han ur sin erfarenhet meddela ett och annat om nyttan av en organisation, och det gick visshet genom märg och ben på den som hörde honom. Varenda erfarenhet Dalman ägde, hade han köpt med sin egen kropp, sitt eget blod, sitt eget liv. Men den situation, han nu råkade in i, hade han aldrig[316] förr prövat. Varken han själv eller någon annan skulle på förhand kunnat säga hur han skulle komma att bete sig, endast Mellin hade anat något, han hade öga mot öga med Dalman sett en skymt av svagheten i den själ, som föreföll så stark och fullgod. Den var smidd av bästa material, den själen, men härdningen hade varit bristfällig, det hade uppstått liksom blåsor eller tomrum i godset. Han brast i påfrestningen och han brast nära nog genast. Ju intensivare livsförmågan är, ju hårdare farten jagats upp i den givna riktningen, desto värre att uthärda blir tvärvändningen, de hårdaste splittras, där de smidiga böja av och stå fast.

Under hela tiden medan konkursen varade gick Dalman som kamraterna arbetslös. Han började känna sig dålig, blev sjuk, blev värre, gick till doktorn och fick ingen hjälp. Han kände igen sjukdomen, kroppens vägran att finna sig i overksamhet. Sjukdomen lade honom inte till sängs, men knäckte honom ändå, mer än många år skulle kunnat bräcka honom av ålder. Han sökte arbete överallt men fick ingenting. Då blev Överstehns affär ordnad, arbetet skulle fortgå vintern igenom, det blev känt, och Dalman betänkte sig en dag. En hel vinter av arbetslöshet väntade, det var döden eller värre än döden, ett levande förfall, alla kroppsliga och andliga krafters upplösning. Det var Lasses öde som väntade Dalman, han såg det och förstod det, och dagen därefter gick han till entreprenören. Arbetsstyrkan var fulltalig, han hade dröjt en dag och kom mycket för sent, bland arbetarna rådde panik inför vintern. Men Dalman och entreprenören voro gamla arbetskamrater, för gammal vänskaps skull fick Dalman, som kände till tomten numro sex så bra, börja där igen som knotlangare, fick ungefär samma sysselsättning som gubben Loppan hade haft i K. B., det mest underordnade och sämst avlönade arbetet. Han tog det genast och kände sig räddad.

Han var strejkbrytare. Mot bättre vetande. Emedan han inte kunde känna kropp och själ dö ner, utan att han reste sig till motstånd.

Vad är en strejkbrytare? Ordet betecknar ingenting bestämt. Det är ett vapen, smitt av hån och förakt, och användes mot den, som bryter strejk eller blockad och därmed vrider vapnet ur arbetarnas händer, men det användes även mot var och en, som i övrigt begår en neslig, ärelös handling. Var och en sådan människa är en förbannad strejkbrytaresjäl.

Dalman undgick inte förbannelsen. Den drabbade honom om möjligt hårdare, därför att han var så känd, så aktad av alla i sin omgivning. Han blev i ett tag alldeles ensam, kringstängd, utsopad ur tillvaron. Men det dröjde ändå ganska länge, innan han fick fullkomligt klart för sig vad han gjort och vad som väntade. Betydelsen av vad som skedde gick endast så småningom upp för honom.

Hemma upphörde man att tala med honom eller ens se honom. Pelle Vesterberg gick aldrig dit mer, Anna blev nästan lika osynlig för honom, hon vände sig bort, när de möttes, hälsade aldrig, talade aldrig ett ord till honom. Hon var själ av hans själ, och det gnistrade av blickarna, om deras ögon händelsevis möttes. Hon frågade inte fadern: ska du gå ut nu? – När Dalman efter maten började röra på sig, vände flickan sig till modern och sade: ska han gå ut nu igen? – Det var Dalman, som så behandlades i sitt eget hem, K. B. Dalman, som ibland på skämt blivit kallad kunglig befallningshavanden. – Gumman sade aldrig ett ord mer än det nödvändigaste. Hela hennes solida myndighet reste sig emot mannens gärning, som vanhedrat hela familjen.

Detta var i Dalmans ögon först bara ett naturligt obehag, som snart skulle gå över. Han visste, att flickan[318] skulle fara över till släktingarna i Amerika tillsammans med Pelle, och inte skulle de väl resa på detta sätt, utan ett ord?

Sedan var det alla kamraterna. Han var känd överallt, det var det värsta. Ingen kände honom nu längre. Man vände sig bort eller såg på honom med kalla hånblickar. Tog märke och brände honom med förakt. Han hade mött alla och sett hur de burit sig åt. Blekingen gick in i en port för att slippa möta honom. Stamp-Anders skrattade honom rätt i ansiktet, strejkbrytare! höpp – joho si! – Mellin gick förbi honom, vände sig bort, men kom hastigt tillbaka: – Nu träffas vi väl inte så snart, vi ska väl säja ajö, då. – Så? Ska du resa? – Nä. Men du. – Mellin skakade hand med honom och gick.

Dalman väntade bara, att den förskrämda gubben Loppan skulle springa på honom, så overkligt föreföll det, att allt detta skedde med honom själv, med K. B. Dalman.

Så här hade han aldrig levat förr, utstött med förakt. När han riktigt klart började fatta, att detta gällde honom, att han var medelpunkten i denna cirkel av is, då vaknade inom honom raseriet. Han var van att gå sin väg fram med egen kraft, ta alla svårigheter med våld, bryta ner det som reste sig i vägen. Nu mötte han upp igen. Hårt mot hårt, hat mot hat. Han såg på kamraterna på ett annat sätt nu, såg deras svagheter och brister. Att underkasta sig disciplin var att klavbinda sig, kamraterna voro bundna som boskap. Vad kunde de vinna med sin organisation, sin socialism? Kunde de höja sig upp ur sin fattigdom? Vad vore mer vunnet med det? Det är inte fattigdom eller rikedom det gäller, det är något inom var människa, som måste ta ut sin rätt, om man inte ska uselt dö. Han ville inte dö på det viset, han slet sin klave och rände till skogs.

Han var också för gammal, tyckte han, att underordna sig. Han hade snarare en förnimmelse av, att kamraterna[319] borde underordna sig honom. Han hade så länge varit ledare, kunglig befallningshavande, att han nu, när han slog in på en ny väg, tyckte sig fortfarande vara den, som sökte och fann utvägar åt dem alla. Han märkte knappast, att de inte följde honom, förrän han var långt ifrån dem. Då vände han sig om och fann, att han betraktades av alla som en förbrytare och inte som en ledare genom nya svårigheter. Han hade aldrig förr tänkt på, hur omöjligt det är att leda folket bakåt, mot deras egen instinkt.

Men nu såg han sig själv. Han såg, att han verkligen var en förbrytare.

Han erkände det inte genast. Han frikände sig först med glans. Kamraterna – nåja! Knytnävar är inte hela världen. Han hade själv så många gånger satt de där knytnävarna i rörelse, han kände trådarna, som ledde dem, han hade ingen respekt för dem, när de vändes emot honom. Han gjorde i alla fall som han ville, han arbetade, höll sin kropp vid liv – men det var inte hela livet.

Sedan han frikänt sig, började han fundera på saken. Han hade god tid i sin ensamhet. Det hände mycket i yttervärlden, som han inte fick vara med om. Han såg på. Men avståndet mellan honom och de andra blev allt längre, han såg inte riktigt tydligt, det vart mörker omkring honom. I hemmet lågo reskläder framme, han såg en amerikabiljett. Han förstod, att den var framlagd med flit, gumman ville i alla fall inte låta honom gå alldeles ovetande i sin uselhet. –

Hans hustru meddelar sig med honom genom att lägga fram föremål, så att han ska se dem. Så tyst är det. Det är hans hustru, som gör det. De andra bevaka honom.

När han fick sin avlöning senast, lade han som vanligt pengarna på byrån i köket. Utan att säga något, förstås.

Där ha de legat sedan. Hustrun vill inte använda strejkbrytarepengar. Jo, en dag försvann några kronor, Dalman log bistert för sig själv. Men dagen därpå var summan full igen. Han förstod, vem som lagt dit pengarna. Så oförsonlig är endast ungdomen.

Hur är det i alla fall just nu?

Dalman stannar i mörkret mellan stenblocken i sexan, drar fram sin klocka – hur är det just nu därute i yttervärlden? I dag, när han kom hem, funnos inga reskläder framlagda. Och inga koffertar stodo där. Det var tomt och borta. Han frågade ingenting, ånej. Men gumman var rödögd.

Dalman såg på klockan, men det var för mörkt, han kunde inte se någon tid. De ha rest, tänkte han. Utan ett ord till avsked.

Det oförsonligaste av allt är ungdomen, som blivit kränkt i sin rättskänsla. Dalman är viss, att Anna och Pelle äro på väg mot det andra landet nu, hon är i gott sällskap, måtte livet bli lika gott, tänker den gamle arbetaren. Han känner henne och vet, att där är ett hjärta, som håller ut i hat och kärlek. Hon har handlat rätt, tänker han. Men hon kunde kanske varit mildare. Pelle Vesterberg är inte den, som räcker en strejkbrytare handen, det vet han. Men Anna – nå, det är slut.

Vad är det, att strida mot döden? Man möter honom, där man tror sig ha funnit livet.

Barnen ha gått utan ett ord till avsked. Och hustrun, kvinnan från hans kärleksår, har inte haft ett ord att säga till honom, mannen från hennes kärlekstid. Så djupt är hatet mellan dem. Det är otroligt, omöjligt, men det ligger där i hela sin verklighet. Han har fläckat dem och deras ära. Han är dömd och rättvist dömd. Han frikänner sig inte längre själv. I de ungas kränkta tystnad ligger den[321] rätta domen. Han ville leva. Han blev en förrädare. Han borde hellre ha dött.

För detta har han alltså tagit livet med våld i alla sina dagar? Det är det bästa inom honom, som slungat honom fram till denna stund. Han såg vanäran och försökte hejda sin fart, men härdningen svek, och han brast sönder.

Han anar väl knappt, att detta är sorgespel. Han tänker med lugn, att nu är livet slut ändå. Hans gulbleka ansikte är lika stenhårt som alltid. Han har bara ett öga, men det ser lika klart ut i mörkret som förr. Han har fått en visshet, där han går, att nu är livet slut. Den levande upplösningen slapp han. I bråddjupa natten därute ligger döden och väntar, han känner det, livet är slut, det var barnen, som knäckte honom.

Det molar och gnolar i hans huvud, han brukar aldrig ge akt på den värken, den hör till yrket. Ibland har den kunnat tvinga honom bort från arbetet för några timmar, medan huvudet kändes vitglödande, men det svalnade ju snart, och så var det inte mer med den saken. Det är av dynamitgasen den värken kommer, men han brukar inte ofta känna den, eller känna efter, om den finns där. Just nu är den svår, när han vädrar med näsan känner han lukten av dynamitrök över hela berget, inpyrd överallt – nej, man börjar bli klen! Man får rycka upp sig!

Han sköt hatten i nacken och såg upp. Regnet hade stannat, han kunde skönja några sönderrivna skyar i det svarta däruppe – där lyste också några stjärnor, så förunderligt nära nu om hösten, när mörkret kommit. Om sommaren brukade de dra sig bort, men de vände tillbaka snart och kommo så nära, så nära. Skyarna drevo förbi dem, skymde för och drogos bort igen – nattluften kändes kall, friskare än förut.

Nu kunde Lasse få komma när han ville, om det skulle bli någon dynamitstöld av i kväll. Kanske det inte blev förrän i morgon. Eller i övermorgon. Bra att veta, vart man ska gå om kvällarna nu, när man slutat äta och inte kan stanna hemma. Vilken ensamhet där nu ska bli! –

Dalman såg sig omkring i bergbotten. Här hade man arbetat sig fram bit för bit. Ätit sig ner i berget, vräkt i massor av starkt och skjutit och riskerat liv och lem för sig själv och andra. Ingenting fanns kvar av det arbetet nu. Bara en utnött kropp, såret efter ett sönderskjutet öga – och vanäran av en ohederlig handling.

Ett väldigt stenblock låg falskt och vägde. Han tryckte på det med stöveln – det gungade, men föll inte, hade kommit i kläm där nere. Omedvetet, av gammal vana, böjde han sig ner, kände med handen, trevade efter blockets fästepunkt och fann den. Det var några mindre stenar, som kilat sig fast, det var på dem det hela hängde och gungade.

Ett par hugg med korpen, ett tag med spettet, så skulle det falla och komma i ordning – Dalman for upp som yrvaken, det kunde väl vara tills i morgon, varför skulle han bråka med den saken nu? Det angick ju inte honom. Han skulle langa knot, han hade inte något ansvar längre, han skulle bara städa undan i skrothögen.

Skrotis, ja! Härom kvällen hade Arbetaretidningen legat bredvid maten på köksbordet, när Dalman kom hem. Det var förstås meningen, att han skulle läsa något, han såg genast vad det var. En notis under rubriken avbön. Kakelugnsmakare Jonsson, som arbetat som strejkbrytare i Överstehns bygge och således uppträtt osolidariskt emot övriga kamrater, bad offentligen om överseende för sitt handlingssätt och anhöll, att åter få betraktas som kamrat.

– Därunder fanns ett meddelande, att organisationen godkänt hans avbön och beviljat honom återinträde. –

Hur är den människa beskaffad, tänkte Dalman, som sätter sitt namn under en sådan avbön? Nej, det lyckas inte – K. B. Dalmans namn kommer inte på ett sådant papper. Hellre då en dynamitpatron mellan tänderna, den röde härjaren och vännen ger en präktig död åt mången gammal bergbrytare.

Han skrattade till för sig själv – hur kunde gumman tro något så tokigt om honom? Men han förstod hennes ångest och skam för honom, hon försökte allt. Nå, håll på me de, du! Om de roar dej. Står ja en gång här som strejkbrytare, så står ja väl kvar te slutet. –

Det for en tanke genom hans skalle – tänk, om någon fin herre skulle komma och ta honom i hand och tacka honom för att han blivit en hedersman – han hade sett sådant – djävlar i berget! han skulle svara med en spark!

Det där stenblocket, som låg falskt, kunde han inte se längre. Han gick ju ändå här och slog dank, han kunde lika gärna riva ner det, så att ingen råkade illa ut i morgon.

Han öppnade verktygskuren, tog fram ett spett och en korp och gick tillbaka till klämman. Man kunde ju lika gärna göra någon nytta, medan man väntade. Det låg en massa grus och flisor där nere, han hackade några tag med korpnäbben och kände att det lossnade, satte foten mot blocket, det gav sig, men föll inte.

Det var ett försvarligt stenflak, så högt som kuren ungefär och nära nog lika brett som högt. Att slå undan stödet var riskabelt nog på dagen, medan det var ljust, att göra det i mörker var att leka med döden.

Inte ett ögonblick tänkte Dalman på risken, det var något i olag, det måste rättas och det fanns bara ett sätt.

Han var likgiltig nog för faran i vanliga fall. Men det var en likgiltighet, som kom av klarvaken säkerhet, av medvetandet om sin egen överlägsenhet. Han kände till det här, klev omkring i berget lika säkert som på sitt eget köksgolv, gjorde aldrig en rörelse, som inte var den rätta.

Men just nu, i mörkret var hans likgiltighet inte bara självmedveten säkerhet, han gick som i sömnen, han tänkte på helt andra saker, medan han letade efter den fasta punkten i klämman. Det hela angick honom inte, det var inte av eget intresse han gjorde det, bara av gammal inbiten vana, som han inte kunde komma ifrån. Han var med hela sin själ långt borta från allt arbete och alla skyldigheter, men hans kropp gjorde mekaniskt de inlärda rörelser, som skulle göras.

Han fann punkten, ställde ifrån sig korpen, tog spettet och slog in det med en enda stöt, det satt fast. Resten var en sak för barn om det kom an på styrka. Men det gällde också, att i rätta ögonblicket gå dän, när blocket vände och slängde roten i vädret. Dalman tryckte till, det gungade mjukt och lätt, han höll hela tyngden i sin hand med hävstången mot den fasta punkten. Han lät det hänga några ögonblick, sedan fick det gå. På några stegs avstånd såg han på, hur jätten föll med rammel och brak och lade sig raklång över gruset på backen. Han gick fram till den kullvräkte storkaxen, kände på den, det var som en smekning, när handen strök över stenytan. Man gungar lätt, så faller man, och där ligger man.

Det är meningslöst att göra sådant, att i onödan, utan att ens tänka på det, bara av gammal vana, riskera liv och lem. Men Dalman hade ingen tanke på, vilken mening det kunde ha. Det skulle ordnas, eftersom han såg det vara i oordning. Han gjorde det på samma sätt som han gjorde allt annat i sitt liv, med invand skicklighet, med våld ofta,[325] utan att offra en tanke på, om där fanns en förnuftig mening bakom leken. Det var den blinda naturens slöseri med kraft till ingen nytta. Det var likgiltigt, om det blev någonting av det hela. Blev det något, så fick detta något klara sig vidare så gott det kunde, eller gå under, det var likgiltigt, bara kraften arbetade.

Han satte sig på stenblocket och funderade ett ögonblick. Hans sträva hud rynkades över hela ansiktet, hans klara öga blev liksom immigt av något, som längtade och ständigt längtade inom honom – jorden! Om man i stället hade stannat kvar på landet? Blivit torpare, arbetat i jorden – man hade kanske ägt sitt eget hem nu? Egen växande gröda, egen havande mylla, eget arbete. Något hade man väl haft av livet i alla fall – kanske.

Jord, jord! Svart och god, kråkor hoppa i fårorna, där plöjaren går fram. Man arbetar tungt, men det är för jordens skull, för att få det bästa av den goda givaren. Då växer det härliga gröna, det grannaste ögat kan se, den ljusa brodden av liv, som ska bära frukt och löna arbetets möda.

Vad växer det här i stenöknen? Inte ens ogräs under stövlarna! – Han sparkade bittert i gruset.

Flisor och flagor växa här, onda gärningar och elände, mer och mer elände, om och om igen, onda gärningar bara. Skällkons bjällra hörs inte hit, det är något, som ringer i Dalmans öra, det! Vem har hört det, för resten, en sommarkväll, över daggvåt mark, under den barnarena himlen – och inte längtat efter egna ängar och egen ko med pinglande skälla i hagen? Har man hört det en gång när man är ung och mjuk i hjärtat, då kan man vara viss att få höra det åter ringa i örat en gång, när man är gammal och bruten i själen, när man ser ett mödans liv sluta i stenöknen, i det tomma intet.

Så satt Dalman där på det kullvräkta stenblocket och lyssnade till sin hemliga längtan hem, det bultade i örat, det skimrade för ögat, gångna släkten viskade i bondebarnets blod.

På Utkantsgatan hördes steg, som plaskade i gyttjan och sparkade mot stenarna och gingo fram i raseri. Det hördes något, som snubblade fram med iver inne på tomten numro sex. När Dalman vände sig om, såg han Lasse komma emot sig med fart. Som en våldsman, en hämndens onda ande.

– Nå, nu ä ja här, Dalman. Va vill du nu, då?

Det var ett gammalt hat, surnat och beskt, som bröt fram ur våldsmannens mun. Dalman mindes, att Lasse en gång förut kommit med samma hälsning, men han visste inte, att Lasse bara fortsatte högt sina tankar rätt ut, när han talade så.

– Vem har skicka bud på dej, Lasse?

– De gör desamma, de gör alldeles desamma, Dalman, herr strejkbrytaren skulle ja väl säja, men nu ä ja här i alla fall. Var ä dynamiten?

– Va ska du me den?

– Skjuta.

– De blir ingenting av, de.

– Gå dän, Dalman, innan ja tar i dej, annars händer de en olycka.

Den gamle arbetaren reste sig upp. Liten men bred och stark, fast som den hårda graniten. Han knappt såg på Lasse.

– Tokstolle där! sade han bara, tog spett och korp och ville gå. Men verktygen flögo ur hans händer, en spark[327] av Lasse skickade i väg dem bort över stenmarken, och det bubblade till i Lasses hals, ett kvävt rytande, han tuggade och tuggade oupphörligt.

Då såg Dalman på Lasse. Det var ingen mänsklig syn. Det var en ond djävul han hade framför sig. Det kan nog hända, att Dalman bleknade ett ögonblick, ensam i natten här ute i ödemarken med en vansinnig, och dynamitskåpet i skjulet, som var öppet – men det märktes inte en dragning i hans ansikte; lyktskenet från staden var bara en svag återglans i luften här.

– Jo, sade Dalman, de vore just att ge dynamit åt en sån som du!

– Tig i jösse nam, din usling! Gå dän, gå dän me dej! Ja ska skjuta!

– Hör va ja säjer, Lasse, gå me dej!

– Ska ja höra va en strejkbrytare säjer?

– De begriper du inte.

– Begriper ja inte? Ä du inte en strejkbrytare, va? Nå, ser du de, du, ja tror du teg! Begriper ja inte då?

Dalman lade knutna handen mot sitt hjärta inför dåren. Han hade bara att svara de enkla orden:

– Man måste arbeta.

– Ä du en sån djävla högerman nu? svarade Lasse.

– Du har aldri förstått va de vill säja. Att arbeta. Du har aldri gjort ett ärligt dagsverke i din dag.

– Inte de, inte? Har ja inte vari en ärli arbetare, kanse? Innan du fördärva mej. Jo, just du. Sköt du mej inte förlorad, kanse, när ja jobba här i lage? Här i grunden, just på den här fläcken lå ja som dö, när du hade skjuti mej. Men nu –

– Vem ba dej gå i vägen, när ja sköt?

– Gå i vägen? Höll du inte i mej, kanse?

– För att få dän dej, ja.

– Dän mej! Jo, ja tackar allra mjukast, tackar så mycke, herr strejkbrytaren! Nä, du, för att få in mej i sten höll du i mej, när skotte gick, du knuffa dit mej för att få live ur mej, men ja lever, ja lever än, å nu djävlar!

– Gå din väg! Hör opp! Hör va ja säjer nu. Gå! Stå inte i vägen för mej, Lasse, ta inte i mej, bort me tassen, gå!

Lasse drog tillbaka näven. I sitt förakt för strejkbrytaren glömde han, att Dalman var ohyggligt stark. Men när de skarpa kommandoorden träffade hans öra, begrep han, att med bara handen fick han aldrig omkull en sådan karl. Lasse gick efter korpen och kom tillbaka. Dalman såg på honom och skrattade till. De voro ensamma och övergivna i ödemarken.

– Nå, va ä de nu? sade Dalman.

– De ska du bli varse, menade Lasse. Du som går strejkbrytare här, å slickar i dej Överstehns pengar å har feta dagar, när ärlia arbetare får svälta.

– Så att du ä ett slags ombud, du, för di hederlia arbetarna?

Lasse stödde sig mot korpen som en bödel mot bilan. Han tyckte om den där nya tanken, att han var de ärlige männens karl nu och skulle utkräva hämnd. Visserligen var han en tjuv – men Dalman var en strejkbrytare! För första gången såg han den gamle i ögat – och strejkbrytaren vände sig bort. Det var inte för det ohyggliga hatets skull, som flammade emot honom ur Lasses smutsiga hundögon – det var hans egen rättskänsla, som dömde honom skyldig inför arbetarnas lag och rätt. Utanför samhället, utanför de rikes lag är Utkantens domstol, utan nåd. Den[329] värste domaren sitter i den skyldiges eget hjärta. Bödeln kommer ur kamraternas led, det är kanske den sämste, den uslaste och odugligaste av dem, men han är väpnad med rättens vapen. Man måste ge honom sitt liv.

Dalman vände sig bort. Och han gjorde än mer. Han gick ifrån Lasse. Han kunde inte försvara sig. Han hade inga ord att säga. Inom honom var det tyst, som det blev, när han förstod, att barnen rest ifrån honom utan ett ord. Hade han kunnat tala som han tänkte, skulle det ha blivit: skyldig, K. B. Dalman.

Han vände ryggen åt Lasse och gick några steg – då svingades korpen genom luften och slog ner i Dalmans nacke och högg fast mellan krossade benknotor. Med armarna utsträckta föll han framstupa och låg stilla.

Korpen låg vid den dödes fötter. Lasse stod bredvid honom – tog försiktigt i honom, ruskade honom och sade:

– Dalman!

Då var det ingen som svarade. Högre ropade Lasse, ivrigare, allt mer förskrämd:

– Dalman – hörru – Dalman lille – hör du inte?

Det blev bara tystare och tystare i Lasses öron. Han sjönk ner på knä bredvid den döde. Det kändes, som om hans egna ögon ville brista. Det var hatet, som brast. En annan blick kom fram i stället, ett barns ögon fick han, undrande, frågande:

– Ä du död – ä du verkligen död?

Lasse utan hat. Lasse utan hämndlystnad – vad liknade han? Han liknade Mellin. Hans ögon hade samma sorgmodiga uttryck av aningar om lidandets rättfärdighet.

Det värkte i Lasses arm, slaget surrade ännu i blodet, ända upp i axeln kände han trötthetens tyngd, som om han burit bördor eller arbetat hårt. Han började långsamt vakna – han kände att han varit liksom medvetslös en stund – en lång tid – en mycket lång tid. Han var fri. Krampen släppte, hans lemmar slappnade, utbrottet hade tömt honom. Han var fri från all smuts, som fastnat i själen, medan han levat, det innersta kom i dagen, det som verkligen var han, hans yttersta ursprung – det var inte vilden och djuret, inte rå kretinism och svart vansinne, det var en barnasjäl med obefläckad renhet under den skråpuk av hat, som äntligen lossnade och föll. Det dråpslag, han delat ut, som ännu surrade i hans arm, gav honom den sista stöten neråt, mot utgångspunkten, där han återfann sig själv.

Han rörde åter vid liket, försökte att vända den döde rätt. Han ville se Dalmans ansikte, kunde han inte säga något, inte någonting alls? Med oändlig skygghet såg han såret efter det bortskjutna ögat – det andra var brustet och stirrade emot honom utan ringaste uttryck. Hyn var grå som aska, blod och vatten gick ur den halvöppna munnen, strån av mustascherna hade fastnat mellan tänderna, som om han hade gått och bitit i dem, just när hugget kom. Lasse gjorde hans ansikte rent och fint – huden över pannan kändes redan kall och låg lös över benstommen. Lasse kände med undran, att det var en människa, som låg här under hans hand. Och detta döda öga – det såg ut som en krossad fönsterruta med gråvita bristor, där blicken skulle ha varit, Dalmans blick, K. B. Dalman hade det varit.

Lasse tyckte, att han borde göra något. Tystnaden var så stor här ute under den vida himlen, att den formligen värkte i hans öron. Han borde nog göra något – vad brukade man göra, när det hade blivit så här – ännu[331] medan Lasse funderade, hade hans hand gjort ett tecken över den dödes bröst. Det såg ut som ett kors, men han visste det inte, det gick alldeles utan honom. Det gamla kristentecknet – vem var det, som gjorde det, vem var det, som rörde hans hand så där? Aldrig hade han gjort så, en hedning hade han varit, men fäder och mödrar för hundrade år sedan, de hade varit kristna, så hade de hälsat livet, så hade de sagt farväl åt det levande, som somnat in igen och gått till domen.

Nu kände Lasse, att detta var något högtidligt. Han gjorde åter av fri vilja samma gamla tecken och tänkte på domen över levande och döda. Sedan reste han sig upp, tog spett och korp och bar dem till verktygskuren, där låg dynamitpaketena, men han såg dem inte, han hade inte något minne av, att det var för deras skull han kommit. Nu måste han göra i ordning, han hade mördat, inte mördat, han hade dödat en människa. Ordet mörda är otäckt, nu var allting så högtidligt för Lasse, han ville inte säga fula ord eller tänka fula tankar, han ville göra det som var rätt. Inte var det svårt! Det var bara att göra alldeles så som den människan gjorde, som gick bredvid Lasse. Där gick hela tiden en annan, det syntes inte, men det kändes, Lasse gick bredvid sig själv, han var dubbel, och den ena människan visade den andra vad som måste göras nu.

Just som han skulle låsa igen kuren, kom han att tänka på, att korpen kanske var blodig. Han tog fram den igen, gick bort till en plats, där det var litet ljusare. När han såg efter, fanns det några mörka fläckar på stålet och på skaftet – på skaftet också, hur är det möjligt? – han strök på dem med fingret, de gingo bort. Då ställde han undan korpen. Den skulle han ta med sig till polisen nu genast, så att de skulle förstå, att han talade sanning.

Han ordnade allting först. Låste kuren ordentligt. Såg[332] till, att den döde låg rätt, så bekvämt som möjligt över stenarna. Över likets ansikte lade han hatten, Dalmans egen arbetshatt, händerna fick han till slut hoplagda över bröstet. Hela tiden smög han på tå för att inte störa tystnaden. Slutligen tog han den blodiga korpen och gick. Till polisen. Det var ingen osynlig, som gick bredvid honom längre, när allting kommit i ordning, blev det lugnt och stilla inom honom, han kände, att han var alldeles ensam, men han visste ändå precis vad han hade att göra.

Natten var stor och tyst, skyarna foro fram över himlen, de syntes inte, men man såg genom mörkret några stjärnor här och där, som gömdes ibland bakom svarta förhängen, men åter stego fram – större, klarare, närmare än de varit på länge. Och Lasses ögon vändes emot stjärnorna, de lyste av samma stilla, rena ljus.

VIII.

Det var några unga människor, som lämnade landet, bland dem Anna Dalman och Pelle Vesterberg. På morgonen av den dag, som blev Dalmans sista reste de bort från grå staden tillsammans med några kamrater.

De väntade sig ingenting stort av det nya landet. De väntade hårda strider, hårdare än här hemma, men också mer givande. Inte ville de skära guld med täljknivar, men de ville arbeta. Och de tänkte göra det så långt människokrafter förmå. De visste, att herrar äro sig tämligen lika i alla land. Men striden skulle börja från början igen, de skulle vara fria från silkessnöret, som ströp till om halsen på dem hemma i fosterlandet. Det är gott att vara i det land, där man är född. Men det är bättre att vara i ett land, där man kan leva som människor. Dessa unga arbetare, män och kvinnor, voro av ett folk, som inte känner nationernas gränser. De hade systrar och bröder i alla land, där proletärer funnes. Endast bland dem voro de hemma, var de än sedan bodde, levde eller voro födda.

Tåget jagade bort. Gumman Dalman gick ensam där hemma och hade ingen att vänta mer. Mannen arbetade sitt sista dagsverke som strejkbrytare. De obarmhärtiga unga lade mil efter mil av gamla landet bakom sig och längtade ändå att se mer och mer av skogar och berg och sjöar rusa[334] förbi och läggas i tystnad bakom dem. De längtade hem till sitt nya hem.

Anna såg hård ut i ögonen och kring munnen. Hon såg ut som om hon kände sig vanärad, men ändå på trots ville hålla på sin egen heder lika styvt som någon annan. Det var fadern hon tänkte på. Hon var inte så född, att hon kunde förlåta sådant.

Längre ner åt landet träffade de fler kamrater på samma resa. Snart fyllde de själva en hel kupé, idel unga arbetare, män och kvinnor, som alla längtade hem till det nya hemmet.

En man, han var några och tjugu år, berättade sin historia för de andra. Lågmält och fåordigt, bittert stilla. Han hade arbetat vid en fabrik här i trakten, vi ska få se den strax, vi ska fara förbi den – och om det arbetet berättade han, hur det gick till, från början till slut, när han blev dömd till straffarbete i några månader.

Det var ingen i det sällskapet, som inte kände till historien. Det tjänar ingenting till att upprepa den här, allt sådant är sig så likt. –

– Kom! sade mannen mitt under det att han berättade. Kom ska ni få se – där borta – där ser ni skorsten stiga fram – nu ser ni fabriken, mitt på slätten, arbetarebostäderna ligga i skogsbacken där bakom.

De unga arbetarna stodo samlade i korridoren vid ett fönster. Hela vagnen var för övrigt full av människor. Plötsligt hörde de alla ett rop, ett skrän, en rytande förbannelse, vild och hjärtskärande.

Man rusade till överallt.

Vid fönstret stodo de unga, mitt ibland dem var en, som skakade sina armar med knutna nävar mot en fabrik, som skymtade förbi och försvann.

Det var där han varit. Av vanmäktigt raseri hade hans stämma brustit mitt i berättelsen, brutits av i ett tjut som ett hetsat djur. Men det var människoljud, det var förbannelser.

Han fördes in i kupén av de andra. Några stannade kvar – där kommo ett par herrar emot dem, Pelle Vesterberg ställde sig i deras väg, kall och lugn. Endast en av herrarna gick ända fram till Pelle, och den herrn förlorade totalt sin förargelse, när han mötte arbetarepojkens isiga blick. Han försökte rent av smila vänligt och skämtade:

– Inte riktigt frisk?

– Jo tack, svarade Pelle.

– Jag menar den andre – som skrek?

– Jo tack, han också.

– Vad var det, då?

– Han blev lite arg bara.

– Varför det då?

– För att det finns så mycket knubb.

– Ja men jag trodde det var något farligt, det lät sannerligen pin otäckt.

– Det klarar sig nog, ska herrn få se. Herrn behöver inte vara orolig för oss.

– Nej, det förstås, men jag trodde – ja ursäkta då –!

– Vi klarar oss själva. Antingen herrn tror det eller inte.

Pelle gick in i kupén. När de voro ensamma och ingen främling hörde dem, sade han:

– Den som skriker och jämrar sig, kan gå av vid nästa station.

– Ska inte hända mer, kamrater. Ber om ursäkt, jag är inte riktigt van att vara med folk ännu, jag kommer nästan direkt från fängelset, sade mannen som förbannat.

Tåget for med dån över skenorna fram genom skogar och nya skogar, som drogo förbi; slätter bredde ut sig omkring dem och lades bakom dem; höjder stego upp framför dem, reste sig högt över dem och drogos ner igen långt borta i fjärran land de lämnat. Nya skogar kommo och foro förbi, nya slätter flögo de över, nya blånande åsar och berg närmade sig på nytt och lades till det gamla bakom dem. Dagen led allt mera fram, den sista dagen i landet. De längtade, längtade bort till allt, som nu skulle komma.

De voro inga dåliga människoämnen, dessa unga. Hyn var rödbränd av sol, ögonen ärliga och klara, axlarna breda och kropparna grova, armar och händer tunga av kraft. Det var gossar och flickor av det svenska landet. De reste med förbannelser på läpparna eller i hjärtat.

Pelle var en smula blekare än de andra, han hade kanske legat i hårdare för pengarna. Ändå hade han endast fått ihop till halva resan, med resten hade Anna hjälpt honom. I hans ansikte låg huden åtstramad av svält, hans ögon voro flammande av ljus och vildhet – men vildheten höll han fast, släppte den aldrig lös, han hade lärt sig behärska djuret inom sig. Han såg på mannen, som hade förbannat. Han kände igen den explosionen, när hatet slungas upp ur vulkanen. Det måste ske, det lättar. Giftet måste bort ur kropp och själ, förr kan man aldrig bli en stark och fullgod människa.

Mot aftonen, när skymningen föll så vekt, så betagande över dem, när lamporna tändes i kupéerna och brunno med små susande, ensamma lågor – då var det Annas tur att bli svag. Det var bara ett ögonblick, och det var kanske skymningens fel, ljusdunklets smygande beklämning, övergivenheten i denna resa mot det okända.[337] Hon tänkte på fadern, men ännu mer på modern, som gick ensam hemma nu. Hon vände sig bort, darrade nog en smula i axlarna, Pelle kände hur hon skalv. Det var fadern hon tänkte på, bara på fadern. Hon förstod inte – hur kunde hon resa från honom så?

Pelle såg på henne. Det var något av hån i hans ögon, som gjorde henne rädd ett ögonblick. Men hans hand lades över hennes med en smekning, trots de korthuggna, hårda orden:

– Vill du gå av? Vill du hem igen?

Hon skakade på huvudet och mötte hans blick med sina ögons fulla klarhet och styrka, Dalmans ögon, gråa som berg och hårda igen som järn.

Och Pelle kände, att hån är svaghet och hat är svaghet och ungdom är svaghet, ständigt handlar man orätt, när man så bergsäkert tror sig göra det rätta. Mycket får man att försona, om det ens kan försonas. Men så fort de kunna ska de ta de båda gamla över till sig, båda de gamla, även strejkbrytaren, gubben Dalman, fadern. –

Anna lutade sig in i sitt hörn och blundade. Hennes hand sökte efter Pelles. När hon fått den, blev det stilla i hennes hjärta, all oro försvann. Hon kände, att han var en stark man, som endast ville göra det rätta. Och det är gott att ha en hårdhänt vän, när man far från gamla fiendelandet till nya strider i nya fiendeland.