1.

”Min salig farmor, som sett verlden, brukade säga: ’efter sju bedröfvelser inträffar alltid någon solskensdag’, och det ligger stor vishet i de orden.”

”Vishet” – upprepade en ungdomlig röst, i hvilken röjdes en lätt otålighet – ”jag tröstas icke mycket af den visheten, jag, ty detsamma kan jag säga efter tjugusju bedröfvelser, om ej solen dessförinnan blänkt upp.”

”O, tid, o snöda tid, då ungdomen tviflar på de gamles ord och klandrar deras tänkespråk!”

”Jag klandrar ingenting: jag gråter.”

”Och jag gör bättre än så: jag handlar och verkar.”

”Handlar och verkar” – i den unga rösten återtonade nu en djup förvåning – ”hvad skulle vi verka här? Ack, den som vore så lycklig att hitta något!”

”Den som söker han finner, sade salig farmor . . . Men kom ned nu, så får du höra om ej ordspråket besannas.” . . . . . . . . . . . . .

Ofvanstående lilla samtal hölls emellan enkan och dottern efter i tiden välborne fänriken vid kongl. Vestgötadals regemente herr Sven v. Kühlen, under det den förra stod[4] i trappan, som ledde upp till vinden, och den sednare vid sjelfva vindsgluggen, från hvilken man hade en temligen vidsträckt utsigt bortöfver den smala häradsvägen.

På denna väg syntes just nu, aflägsnande sig från fänriksbostället, fyra personer bärande en bår, öfverhöljd med mörkt tyg, och i vårskymningen kunde det föremål, som täckelset dolde, gerna ha tagits för en oformligt stor likkista. Det var likväl icke så.

Båren innehöll endast ett gammalt klavér. Men i ordet endast ligger stundom en hel volym, en hel roman, full af rörande episoder.

Klaveret var aldra sista husgerådsartikeln som bortfördes från auktionen efter den aflidne fänriken. Men om utvandringen af sängar, stolar och bord m. m. redan kostat qväfda suckar, så voro likväl dessa suckar lätta som sandkorn i jemförelse med dem, hvilka egnades klaveret, ty vid detta fästade den lilla familjen lika många heliga som stolta minnen: det innefattade en ordentlig slägtkrönika.

Enkefru Margareta Emerentia von Kühlens farmor – hon, som sett verlden och derför alltid utgjort familjens orakel – hade i sin ungdoms mest lysande dagar erhållit meranämde instrument såsom fästmöpresent. Men då denna dam ej af himlen begåfvades med någon dotter, testamenterade hon klaveret åt sin sonhustru, genom hvilken händelse det från maskulina sidan kom till sista egarinnan inom slägten, den sextonåriga fröken Blenda, som likväl ej längre än under ett enda fattigt år egde lyckan att kalla det sitt.

Detta år hade dock varit fullt tillräckligt att inviga Blenda i alla klaverets hemligheter, hvilka troget gått från mor till dotter.

Ofta hade fru Emerentia sagt till den då varande presumtiva arftagerskan: ”Just der du nu sitter, Blenda, satt jag och slog an det vackra ackompanjemanget till riddar Kuno, då Sven Göran hviskade mig sitt frieri i örat; och[5] på samma plats gaf min mor, som uppfostrades i min farmors hus, tre gånger korgen åt en stenrik baron samt slutligen ja-ordet åt min salig far.” Och vid alla dessa intressanta förtroenden klappade lifligt den unga Blendas hjerta.

Hon kunde ej låta bli att drömma om huru troligtvis en gång, då hon sjöng sin älsklingsvisa om ”riddar Egbert Montabor”, någon skön yngling skulle sätta henne i samma bryderi som det hvari hennes mor och mormor förut varit, och hon fann ganska angenämt att i inbillningen söka gissa de svar, som hon då skulle gifva.

Men hur vackert Blenda än sjöng, hur noggrant hon än spelade efter sin mors och organistens förenade metoder, hur mycken känsla hon än lade i sin röst, ville likväl ingen ungersven komma genom lunden.

I stället kommo sjukdomen och döden – fattigdomen var en gammal förtrogen – och nu tystnade sången, och förhoppningarne förbyttes i tvifvel, ty mer än sju bedröfvelser hade följt på den dag, när hennes far lades ner för att aldrig mera uppstå, och intill den närvarande, då sorgen fullrågades genom familjklenodens bortförande.

För att ännu en gång sända ett farväl åt det gamla klaveret, hvilket utgjort bästa delen af såväl hennes nöjen som hennes uppfostran, hade Blenda ställt sig i vindsgluggen, och just medan hon ännu talade med modern, försvann sista skymten deraf undan hennes blickar: bärarne veko in på skogsvägen.

”Jag klandrar ingenting: jag gråter!” hade den unga flickan svarat sin mor. Och detta var sant, ty om Blenda än kunde röja en gnista otålighet vid afhörandet af de tröstegrunder, hon förut så många gånger hört, hade dock hennes milda och tillitsfulla själ aldrig klandrat det öde, som så tungt drabbat hennes ungdom.

Men gråta var ju dock tillåtet vid den bittra tanken att hon aldrig mer skulle få höra de ljufva toner, utom hvilka sången om riddar Egbert Montabor gaf henne endast ett halft nöje.

Några minuter sednare befunno sig de båda ensamma fruntimren i den lilla kammare, som de gemensamt bebodde och till hvars tarfliga anordning de sammanskrapat allt hvad de kunnat ihopsöka efter förödelsen jemte de få möbler, som fru Emerentia inropat vid auktionen.

”Nå, hvar är nu solen, goda mamma?” frågade Blenda med ett leende, som genombröt tårarna.

”Om du också icke får se fulla solen på en gång, skall jag åtminstone visa dig en stor stråle, och den är mer än tillräcklig, tycker jag, att lifva ett sjunket mod.”

”Jag tror så med, ty jag är redan lifvad genom nyfikenheten.”

”Vackert, vackert, du lilla – man bör njuta långsamt!”

”Långsamt?” suckade Blenda.

”Just så, och medan du stillar din rörelse, så svara mig på den frågan, om du någonsin sett mig fälla modet mer än en enda gång i mitt lif, jag menar vid salig pappas dödsbädd?”

”Ack, nej . . men mamma hör till undantagsmenniskorna, och jag mins ock hvad pappa så ofta sade.”

”Hvad då?” frågade den goda frun med en min nog förnöjd att låta ana det hon på förhand kände hvad hon skulle få höra – men det finnes ord, hvilkas smekande ljud alltid behaga örat.

”Mångfaldiga gånger sade pappa: ’Om du ej hade dina vackra förhoppningar och präktiga drömmar, kära hustru,[7] så skulle vi aldrig kunna vara så rika och glada i vår fattigdom’.”

Fru Emerentia förde afvigsidan af handen till sina ögon.

”Den goda själen”, yttrade hon sakta: ”intill sin sista stund trodde han på mig och mina profetior.”

”Men drömmarna och förhoppningarna gingo ju aldrig i fullbordan!” dristade Blenda, efter en stunds tystnad, att invända.

”Nå, betydde det så mycket – vi voro ändå lyckliga, så länge vi hade dem, och någon gång slogo de ju också in.”

Blenda förde ömt moderns hand till sina läppar. Nu var det hon som visste hvad komma skulle.

”I tio år”, återtog fru Emerentia, ”ja, i fulla tio år efter mitt och salig fars giftermål drömde jag beständigt att den gode guden hörde vår bön och välsignade oss med en god och skön dotter. Nå, slog drömmen felt? I elfte året såg du ljuset, och från den stunden blefvo vi, trots fattigdomen – och mot något skall man väl strida här i verlden – allt lyckligare, ty nu hade vi dig att bygga luftslott för.”

Blenda smålog, och man kunde ej se något vackrare än detta småleende: det var en engels själ, sväfvande öfver randen af en daggig rosenkalk.

I detta ögonblick tycktes solen – just då den var färdig att sjunka ned bakom de blomsterklädda kullarna – liksom samla tillsammans allt sitt guld för att kasta det genom det öppna fönstret in i kammaren, der den unga flickan satt lutad mot karmen. Blendas blonda lockar erhöllo en praktfull glans, under det ett helt diadem af gnistrande strålar lekte kring hennes hvita panna. Men solens makt tvingade henne att ihopsluta de djupblå ögonen, och medan det fina ögonlocket skyddande drog sig öfver dessa hennes själs trogna speglar, medan den mörka ögonfransen, i hvilken en tår ännu glittrade, tecknade sig mot[8] kindens sammetslena hy, betraktade modern på afstånd med ett slags afgudisk dyrkan det sköna, jungfruliga barnet – ty ännu var Blenda knappt en fullvuxen flicka.

Solen drog bort, och vår hjeltinna slog åter upp sina vackra ögon.

”Kors, hvad ser mamma på?”

”Åh, just ingenting . . . men få se, få se, om icke min lilla Blenda en gång får åka i en rik, grann vagn med präktigt vapen – jag har sett den synen, alltsedan du föddes.”

Nu måste Blenda hjertligt skratta. ”Helt visst”, sade hon, ”kommer någon stor och mäktig herre hit ned i den här kroken och söker upp mig!”

”Jag påstod icke att någon kommer hit . . men hvarför skulle vi stanna här nu, då vi icke ha annat att fröjda oss åt än minnet – det kunna vi taga med oss öfverallt.”

”Hvart skulle vi då flytta?” frågade Blenda med bestörtning . . ”Aha, den der strålen, som mamma lofvade, får jag nu ändtligen se den?”

”Ja, mitt barn . . . och den är förvarad i detta bref.”

Fru Emerentia drog upp sin skatt, den Blenda med spänd blick och darrande hjerta följde.

Det var helt naturligt att Blendas hjerta skulle darra: kanske låg hela hennes framtid med alla dess öden – och Blenda var förhoppningsrik nog att tro på många öden – innesluten i detta bref.

2.

”Ett par förklarande ord äro nödvändiga, min dotter, om du skall förstå denna skrifvelse . . . Hör mig!”

”Åh, mamma, jag är bara öra!”

”Då du blef oss född, kära barn, fingo din far och jag ett stort bryderi, ty vi trodde begge på betydelsen af ett lyckligt valdt namn. Jag ville nödvändigt att du skulle heta Konkordia efter min salig farmor, som sett verlden och alltid varit ett lyckligt och förnämt fruntimmer; men den enda gången – det var minsann den första och sista under hela vårt äktenskap – hade Sven Göran fått den fixa idéen att ha sin egen vilja, och utan prut skulle du döpas till Blenda.”

”Är då ej Blenda ett bra namn, mamma?”

”Ah jo visst, men det var, oss emellan, ett litet högmod af salig gubben – gud fröjde hans själ – ty, ser du . . nå, det vet du förut . . hans mor var ingen fröken, utan en bondflicka från Wärend. Också skröt han ibland af värendsflickornas höga anor och menade att de voro likså goda som någon adel. Din farmors stammoder hade gjort så stora ting att hon blef kallad amason, hjeltinna[10] och allt annat stolt, som fins. Nå, icke bär jag agg till salig menniskan, ty om din farmor haft något att ärfva, så hade det varit rätt lyckligt, eftersom värendsqvinnorna genom denna Blenda fått lika arfsrätt med männerna. Men hon var fattig, så att i det liknade hon på håret sin man.”

”Men, älskade mamma, jag begriper icke alls huru detta hör hit?”

”Vänta då . . . Din gode far kallade dig Blenda redan innan du var döpt, ’ty’, sade han, ’med det namnet måste det vara lycka, liksom det är ära.’ Jag teg och sväljde salig farmors namn, ehuru jag var fast öfvertygad att Konkordia skulle ha varit det aldra bästa, och då gubben så såg mig tiga och svälja, blef han rörd och sade: ’hälften hvar, gumma, hälften hvar: Blenda Konkordia, men Blenda skall tösen kallas’!”

”Ack, min gode far!”

”Ja, han var god som guld, och jag blef också snart försonad . . . men hade han lefvat den dag i dag är, så skulle han fått se om icke jag hade rätt!”

”Hvad menar mamma?”

”Jag menar att det här brefvet, som kan ändra så mycket, kom i går på Konkordiadagen, ja, min flicka, på sjelfva Konkordiadagen – tror du det betyder någonting det?” Här log fru Emerentia på ett sätt, som innebar den djupaste öfvertygelse om vigten af detta omen.

”Men om det kom i går, hvarföre fick jag icke redan då veta dess innehåll?”

”Derföre att jag ville spara den tröst och det hopp, jag hade att ge dig, tills det bäst behöfdes. I går kunde du” – här stapplade den beskedliga frun på rösten – ”ännu sjunga om din Egbert vid klaveret; i dag . . . Se så, gråter du nu igen . . mod, mod bara . . . vill du ens ha klaveret tillbaka, om du kunde få det, mot det villkor att[11] någon af de små skulder, som din far lemnat efter sig, skulle stå obetalt?”

”Nej nej, mamma, jag kunde då aldrig glädja mig deråt . . . Men är det bara säkert att auktionen betäcker dem alla?”

”Ja men, gudskelof, ty de voro icke så stora. Likväl ha vi ingenting öfver, mer än det kammarn innehåller; men nog skall försäljningssumman för detta, sammanräknadt med stora lärfts-väfven, som nu är uppe, förslå till respengar för den färden, som jag tänker på.”

”Hvad, en resa – o, himmel – en verklig resa!” Och liksom genom en förtrollning torkade den sista tåren, som glänste i Blendas öga.

Modern nickade.

”Men säg då . . när vi rest den vägen, hvad skola vi då göra – eller säg först, hvad resa vi efter?”

”Efter lyckan!”

”Åh, min gud, icke kan man ge sig ut efter den så der, mamma, på vinst och förlust?”

”Hvarför icke – ha vi något här, som är säkrare? Jag kan visst väfva bomullslärft och du brodera nattkappor och dukar, men menar du att det räcker till allt, när vi i höst måste från bostället? Och se’n, hvem kan få se dig här?”

På detta argument svarade Blenda ingenting, såvida ej hennes blyga rodnad kunde gälla som svar.

”Om salig far fått stanna qvar hos oss, så hade vi naturligtvis lefvat som hittills; men nu är han borta, och det är min pligt att tänka för oss båda.”

”Och hvad har då mamma tänkt?”

”På många saker, du lilla – slutligen beslöt jag mig för en bestämdt.”

”Och det var?”

”Att skrifva till halfsyster min, Regine Sofie i Stockholm. Vi voro goda vänner i vår ungdom, och ehuru hon äfven i[12] sitt andra äktenskap – det första varade icke år och dag – gifte sig till förmögenhet med sin rådman . . tänk bara, kära barn, en rådman i Stockholm, det måtte väl vara något det . . så blef hon ändå aldrig högfärdig mot mig (nånå, han var icke adelsman heller såsom min gubbe), utan skref mig till i långlig tid hvart och hvartannat år tills hon på de sista alldeles upphörde.”

”Och till henne vände mamma sig?”

”Ja, ty jag sade till mig sjelf: vore hon död, skulle hon, som är så noga, bestämdt ha sagt till om notifikationskort till sitt eget kött och blod – vi fingo gudbevars ordentligt sorgbref, när hennes andra man dog . . den första, kapten Blücher, hade förkommit på sjön, som var hans yrke.”

”Ack, söta mamma, låt oss ej uppehålla oss med det der! Mamma skref således?”

”Alldeles, och förtäljde om vårt djupa betryck och huru vi ändå i gudsfruktan och undergifvenhet tackade Gud för det vi kunde klara oss från skuld och kraf; och så sa’ jag: ’Kära hjertans, Regine Sofie, du som alltid varit klok, gif oss stackars fruntimmer ett godt och förnuftigt råd! Min dotter, hvars fagra ansigte är hennes minsta prydnad, är en riktig liten arbetsmyra, och jag sjelf har gudskelof förmåga att arbeta för två, så lefva kunna vi nog, om vi komma på en ort, der arbete fins och arbete betalar sig; och om du, värdaste syster, vill, så kan du visst vara oss till gagn.’ Jag aktade mig väl att säga huru jag alltid drömt om lycka och välstånd, bara vi kunde komma till hufvudstaden, ty jag mindes att Regine Sofie mången gång förebrått mig mina enfaldiga och narraktiga inbillningar, såsom hon kallade dem.”

”Och svaret?”

”Läs det sjelf!”

Med darrande hand tog Blenda brefvet, och då hon såg den raka, stela stilen och den stela öfverskriften: ”Syster[13] Emerentia”, kände hon emot sin vilja en på intet sätt behaglig beklämning.

Skrifvelsen hade följande lydelse:

”Beklagande din svåra förlust, vill jag dock icke upprifva sorgen genom att tala om den, ty jag har sjelf i bedröfvelsen aldrig kunnat lida tomma tröstegrunder, således till den andra saken.

Sjelf i ganska medelmåttiga omständigheter, vill jag dock ej undandraga mig en kristens och slägtinges gemensamma pligt att gifva ett råd, då sådant efterfrågas.

Jag skulle tro att nästan hvarje landsort lemnar lika mycket tillfälle till arbetsförtjenst som Stockholm, ty de flesta af dem, som komma hit med två tomma händer, finna sig sämre här än på det ställe, som de kommo ifrån. Stockholm är en mycket dyr stad, och man kan få lefva här hela år, det vill säga nära nog svälta ihjäl, utan att få arbete för en riksdaler i veckan, ty det vill till att bli känd – och det, min kära Emerentia, faller icke på allas lott.”

”Det här låter just icke uppmuntrande?” sade Blenda och afbröt läsningen för att se på sin mor.

”Läs vidare!”

Och den unga fröken återtog:

”Men om det är din fulla mening att uti allt rätta dig efter de råd, jag gifver, så skulle jag – ehuru vi endast äro halfsystrar och jag således kunde undandraga mig allt trassel, som tyvärr ofta blir följden af visade tjenster – ändå kunna tillstyrka dig att taga din dotter med dig och komma hit.

Jag tänker icke lemna dig på bar backe, utan skall du med din lilla Blenda få bo hos mig i mitt hus på Styrmansgatan å Ladugårdslandet n:o . . , der jag har en vindskammare, ganska snygg, att aflåta; och vi skola genom mina relationer – som visst icke äro många, men dock några – se till att arbete icke kommer att fattas.

Om syster nu är hågad, så ställ så att ni har med er åtminstone ett par byttor smör, en skinka och några ostar. Sådant kan ni visst skaffa er, och i Stockholm är allt hvad födoämne heter att se på.

När jag blifvit underrättad om er afresa och med hvilket ångfartyg ni gå, så skall jag vara er till mötes vid ankomsten.

De mina ha gudskelof helsan.

Anhållande om framförandet af min helsning till lilla Blenda, förblifver jag, min kära Emerentia,

din bevågna och välvilliga vän

Regine Sofie Thorman.”

”Således ett litet hem i Stockholm!” utbrast Blenda, i det hon fällde brefvet i knä’t.

”Jo, jag visste att den nyheten skulle friska upp dig – du känner dig väl liksom du ville flyga?”

”Nej, det kan jag icke säga.”

”Huru – du är icke nöjd?”

”Inbjudningen var så kall, så formlig, så beskyddande!”

”Kära barn, om allt vore fullkomligt på en gång, så hade man ju ingenting att vänta och hoppas på.”

”Det är väl sant, men . . . ”

”Låt oss framför allt icke vara oförnöjsamma! Din tant är en mycket välsinnad menniska, som utan all fråga menar bättre än hon intrycker sig; och skulle hon än ha sin lilla stolthet, är ju icke så mycket att säga derpå: hon är i välmakt, och vi behöfva hennes beskydd.”

”Dessutom”, tillade Blenda, ”lofvar hon oss tillräckligt arbete – vi komma således icke att ligga henne till last.”

”Rätt, barn, vi kunna också ha vår lilla stolthet. Och sedan, efter arbetet, sådana njutningar! Om vintern spara[15] vi in till ett par spektakelbiljetter i månaden – föreställ dig, du lilla, att sitta på kungliga operan i Stockholm . . . jag ser redan hur söt du skall bli i en liten fin sidenhatt, och huru de skola gapa på dig . . du vet ju hur ofta vi läst om fruntimmer, som blifvit observerade på teatern.”

”Åh, mamma!”

”Och sådan ofantlig grannlåt att skåda sedan – rad på rad med menniskor . . hela hofvet för sig sjelft . . och sjelfvaste scenen då, med riddare och damer, månsken och eldsprutande berg, alltsom de vilja ha det . . vatten och vågor, båtar och hästar, du lilla . . och vagnar och åska och blixt – de kunna visa allting.”

Blendas ansigte återgaf vältaligt ett vexlande uttryck af förtjusning och förbländning: med häpnad uppfångade hon orden från sin mors läppar.

”Än om sommarn då?” stammade hon, medan fru Emerentia drog andan.

”Då njuter man tusen saker för intet!”

”För intet?”

”Ja, bevars! Din tants hus ligger nära den kungliga djurgården, som jag likväl hört sägas icke skall ha några djur nu för tiden, utan bara en ofantlig promenadplats med alla slags lusthus, bersåer och villor, bilder och blomstergårdar och ett vackert slott, der kungen och drottningen och alla de krångliga äta, så att folket får se på dem genom fönstren . . och musik se’n af regementerna . . och vagnar med jägare och förnäma damer i – och officerare, du lilla, som rida på hvita och svarta hästar, och en mängd folk, som går fram likt en sjö. Der är äfven ett spektakelhus, men jag vet icke precist om man får gå in der också utan betalning . . . Och tänk nu – gud bevare landet – om det bure till så lyckligt att gamle hans majestät doge, då finge vi se den kongliga begrafningen[16] och kröningen och rikets herrar och pager . . och kröningshästarna med de kungliga schabraken!”

”Ack, det är aldrig möjligt att vi komma dit!” suckade Blenda, hvilken nu först, då hon rätt kunde uppfatta det perspektiv, som modern höll framför henne, började betrakta svårigheterna.

”Jo, du är så säker att vi skola dit, och det om en månad ändå!”

Blenda skrek till – hon kunde ej tro dessa ord.

”Riksdagsman och jag ha alltid varit vänner . . han skall försälja det lilla vi ha, sedan vi äro borta. Emellertid lägger han ut pengarna i förskott – jag lerkar nog med gubben, jag!”

”Men smörbyttorna, skinkan och ostarna?”

”Än Blackros då, som jag sjelf födt upp – min enda, kära ko, som vi skulle haft att lefva på, om vi blifvit qvar – nämdemans-mor vill för afvelns skull ha henne så gerna som hon vill lefva, och nu, när hon får betala något i varor, går det af sig sjelft. Men gudbevars en del kontant måste det vara, ty vi skola köpa oss hattar i staden, och du får nödvändigt ha dig en shal och . . låt mig se . . ett par nya, nätta skor och handskar och en florslöja. Jojo, min kära Blenda, det vill något till, när man skall resa på ångbåt – men Blackros skall icke svika!”

”Mamma vet då råd för allt . . . Men, mamma lilla, antag nu att vi redan äro der, så blir det ända en omöjlighet.”

”Nå, den skulle jag vilja se i synen – hvad är det för en omöjlighet?”

”Jo, jag tänker att vi två ensamma fruntimmer icke gerna kunna besöka teatern eller den stora promenaden utan något sällskap.”

”Hm, det vet jag just icke. Jag är mycket fallen för anständighet, och jag hoppas att ett par adliga damer alltid böra vara respekterade. Äfven gissar jag att det är hans maj:ts pligt, såsom förste ädlingen och kavaljeren i sitt rike, att skydda äfven den fattigare delen af frälseståndet . . . Men i alla fall kommer jag nu ihåg något.”

”Hvad då?”

”Jo, att syster Regine Sofie har två söner, en ur första och en ur andra giftet, och dessa herrar, dina kusiner, göra oss visst den tjensten att följa oss. Den ene af dem är lärftskrämare . . ”

”Lärftskrämare?” upprepade Blenda.

”Ja, en person som säljer ut lärfter. Den titeln låter ingenting, men jag bryr mig också icke om huru den låter, ty gudbevars icke vill jag att du fäster dina ögon på någon af de herrarna, om de också hade tio gårdar – utom all vänskaplighet, förstås, såsom slägtingar höfves.”

”Och min andre kusin, mamma?”

”Jo, han – den äldste – har, efter hvad Regine Sofie en gång skref, en galanterihandel!” yttrade fru Emerentia med en viss förlägenhet.

”Huru, mamma?”

”Kära barn, de ha deruppe i stora verlden så många namn, som man härnere icke blir klok på. Jag hoppas att det är ett aktningsvärdt och hederligt yrke, ehuru det, sanningen att säga, låter besynnerligt att handla med galanterier.”

”Ja, mycket besynnerligt – mins mamma den boken, der det förekom ett . . . ”

”Åh ja, jag kommer nog ihåg att det var tal om ett slags contor, dit man vände sig för att uppgöra icke blott, såsom[18] det heter i romanerna, ett ridderligt galanteri – jag förmodar att ordet galanteri har sin upprinnelse från riddartiden, ty riddarne voro ytterst galanta karlar – utan också verkliga giftermål. Men sådant är nedrigt. De kunna nog ha tillräckligt med sina annonser . . . Här måtte likväl vara fråga om något annat, ty Regine Sofie är alltför ärbar och sträng i sina seder att hon skulle tillåtit sonen öfvertaga en sådan rörelse.”

”Vi få nog se, mamma lilla! Emellertid är min sömn nu borta för både denna och många nätter.”

3.

Såsom man redan torde funnit, tillhörde fru Emerentia v. Kühlen en af dessa karakterer, hvilka njuta det privilegiet att alltid sjelfva anse sig för lyckliga.

Hos denna qvinna fans en undransvärd blandning af förnuft och enfald, sjelfklokhet och högmod, tilltagsenhet och godsinthet, men ingendera af dessa egenskaper den andra så öfvervägande, att den stod i vägen för det helas utveckling. Blott en enda sak kunde hos henne kallas allsmäktig, nemligen inbillningskraften, hvilken numera, nästan uteslutande, koncentrerade sig kring hennes dotter. Olyckligtvis hade dock alla karakterens drag lånat stoff till den allrådande makten, hvadan denna också ständigt skiftade i flera färger.

Liksom sin halfsyster Regine Sofie hade äfven fru Emerentia kunnat blifva gift med en förmögen borgare, men af ädel stolthet föredrog hon den fattige ädlingen, ty, sade hon – sjelf en välboren fattig fröken – ”lika barn leka bäst” . . Också blef hennes äktenskap rätt lyckligt, ty hon lät kalla sig hennes nåd, och så länge hennes man lefde, kunde det väl stundom tryta bröd och andra nödvändighetssaker i huset, men hoppet tröt aldrig, lika litet[20] som fru Emerentias sträfvan och glada lynne; och hur fattigt man än lefde, var man ändå med kommissariens och komministerns i kompani om den årliga afgiften för böcker från närmsta lånbibliotek.

Och när efter några dagars romanfastande ett stadigt paket ankom, skulle man hafva sett moderns och dotterns forskande blickar, medan salig fänriken försigtigt – till besparande af segelgarnet – löste, i stället att skära af, knuten. Ändtligen ligger der herrligheten för öppen – fruntimren kunna knappt andas af bäfvande förtjusning.

”Ha vi fått de böckerna vi begärde, min vän?” hördes gemenligen då fru Emerentia yttra. ”Är Naturmenniskan med, är Arkadien med, är det Bortauktionerade Barnet med?”

”Alltsammans, mor, alltsammans!” Och vidt och bredt från början till slut, ända ned till de imponerande orden ”Tryckt hos Lindh i Örebro,” läste fänriken hela titelbladet.

Med blyg röst frågade nu Blenda: ”Är der ingen riddarroman, pappa?”

”Åhjo . . . här ha vi ju Rudolph von Werdenberg.”

Nu voro alla belåtna, ty om mamma och pappa helst fröjdade sig åt la Fontaines ömsom humoristiska och idylliska familjmålningar, klappade dock aldrig Blendas hjerta så hårdt som då fadern med sin uttrycksfulla röst läste de vackra riddarböckerna, der tornerspel, mystiska hjeltar med slutna hjelmar och borgfröknar, sömmande i guld och silke, hvimlade om hvarandra med bakgrund af vindbryggor, götiska torn, hemliga domstolar och framför allt dessa tjusande varelser, som nämdes kringvandrande trubadurer, under hvilkas skepnad så ofta en förklädd älskare, stundom en älskarinna, dolde sig.

Men vare sig nu att böckerna handlade om familj- eller riddarlifvet, kände sig dock den lilla slägten så fängslad – fruntimren vid sina sakta surrande spinnrockshjul, som tycktes gå af sig sjelfva, fänriken vid pipan och sitt föreläsarekall – att eftermiddagen och aftonen flögo bort som en[21] vindfläkt; och om ofvanpå all denna själsnjutning man icke hade annat än kornmjölsgröt för kroppen, så betydde det visst ingenting, ty, sade husmodern, sedan hon likväl först ur skafferiet uppsökt en bit kallt kött åt far: ”man äter ju endast för att lifnära sig, och om det ock slutligen stannar vid hafremjölsgröt, så har jag icke ledsammare för det.”

Aldrig en enda gång föll det den beskedliga frun in att betänka det all denna poetiska och lösa föda, njuten till sådant öfvermått, kunde skada hennes älskade Blenda – nej, i Blendas hufvud fingo fritt hvimla riddare och pager, fröknar och trubadurer; och ehuru hela denna skola, jemte den lafontainska och kotzebueska med sin högspända och utsträckta känsloflygt, redan då var gammal, och den öfriga verlden hänfördes af den nya eller walter-scotska, var det likväl icke värdt för waverleysnovellerna, med sitt nyktra förstånd, sina beundransvärda naturbeskrifningar och kraftfulla, men, enligt gamla smaken, oromantiska karakterer, att på fänriksbostället sticka ut sina föregångare.

Om egaren af lånbiblioteket någon gång skickade en ”nymodig” roman, skref fru Emerentia och anhöll ödmjukast att hon måtte slippa att få ”sådant der krafs”, hvilket visst hvem som helst kunde skrifva, som sett berg och sjöar – hon betalte för att få ”riktiga” böcker, och finge hon ej sådana, så funnes det gudskelof lånbibliotek såväl i Vennersborg som i Skara.

Efter den betan erhöllo de icke annat än hvad den nymodigt sinnade bokhandlaren kallade gammalt skräp, och på det sättet kom det sig att den lilla familjen ständigt lefde tillbaka och med envishet fasthöll sig i den sfer, der den bäst trifdes.

Bland alla de romaner, som fängslat Blendas unga sinne, var det isynnerhet en som hon så högt älskade, att fadern köpte och skänkte henne den på hennes födelsedag; och detta non plus ultra af intressanta arbeten bar titel af: ”Bertha och Agnes eller Stolthet och Kärlek”.

Den stolta Bertha och den kärleks-veka Agnes älskade begge riddar Egbert Montabor; och riddar Egbert Montabor, ”en stjerna lik” såsom det heter i visan, lyste för dem båda, ty han tillbad den modiga, högdragna Bertha, men hans kärlek tillhörde den ömma, milda Agnes, som bäfvade för hans starka manliga mod, då deremot Bertha ständigt uppeldade honom att söka faran.

Allt detta orsakade inom Blenda en evig strid. Ena stunden drömde hon sig som Agnes, vandrande mellan blommor, lam och fåglar, än red hon som Bertha förklädd till sin ridderlige älskares läger och trotsade sitt köns blygsamhet för att tillbringa några timmar i hans tält, än åter smög hon, med harpan på armen förvandlad till trubadur, upp till Agnes’ borg för att sjunga om riddar Egbert Montabors bragder: denna sång skulle komma Agnes att förråda sig, hvarigenom Bertha sjelf finge se och dömma om ryktet talade sanning, då det berättade att Egbert, hennes trolofvade, blifvit kär i dottern till den enka, hvars rättigheter han – dertill uppmanad af Bertha – såsom en rättskaffens riddersman gått att i härnad försvara.

”Ack”, sade Blenda till sig sjelf, ”de äro begge så afundsvärda, att jag ej vet hvilkendera jag helst ville vara . . kanske ändå Agnes”, tillade hon rodnande, ”men icke så dufvolik” (Agnes blef slutligen riddar Montabors maka).

Men när i skymningsstunden klaveret öppnades, då var hon åter den frimodiga Bertha, som i trubadurens skepelse besökte Agnes’ borg och sjöng:

Så lefde vår unga hjeltinna i sitt hem, delande tiden mellan sitt arbete, sina drömmar, sitt klaver, sina dufvor och sitt rosqvarter, hvilket sista utgjorde för henne en verld föga mindre intressant än för drottning Semiramis de hängande trädgårdarna: äfven Blenda hade uttänkt huru en liten terras – 6 alnar lång och 4 alnar bred – kunde anläggas på en ur berget utskjutande klippspets; och sjelf hade hon, med pigan och vallpojken, skaffat jorden dit och sedan planterat.

För en så ung och oskuldsfull varelse som Blenda måste också allt detta vara tillräckligt att finna sig säll.

Men vid faderns sjukdom rubbades den vänliga friden i hennes lif, och enligt hvad vi veta, hade allt varit trassel, mörker och bekymmer, intills denna afton, under hvilken modern utvecklade den stora framtids-kartan, der så många vägar löpte omkring hvarandra.

Såsom Blenda förutsagt, hade hon icke fått sofva särdeles under natten; och de stunder då slummern tillslöt hennes ögon, voro drömmarna desto verksammare.

Men det var nya drömmar:

Än satt hon på spektaklet, under det en förnäm herre med många ordnar artigt lutade sig mot ryggstödet till hennes bänk. Än såg hon sig, ytterst elegant, klädd, vandra på ”den stora promenaden” med en livréprydd betjent bakom sig och vid sin sida en skön ridderlig gestalt, den der med sina blickar tycktes utgissa hennes önskningar. Dernäst rullade hon fram half-liggande i en beqväm vagn; och slutligen befann hon sig i ett litet mystiskt kabinett, der hon läsande i en bok afvaktade att dörren skulle öppnas af kammarjungfrun, som fått befallning att insläppa en person, hvars ögon voro förbundna.

Kortligen: den stackars Blenda var helt och hållet förbryllad af alla de olika roler, som hon utan tvifvel skulle komma att spela i stora verlden, der så många rivaler till den stolte riddar Montabor voro färdiga att täfla om hennes ynnest.

Naturligtvis finge först, innan man hunne till allt detta, ett lif af vedervärdigheter och stora försakelser föregå – sådant hörde till pjesen. Men då utgången blefve god (och huru kunde man tvifla derpå?), borde förspelet lätt låta bära sig.

Emellertid var vår hjeltinna på intet sätt enfaldig: hon var tvertom en flicka med klart förstånd, och ehuru hon saknade den sorts takt, som umgängeslifvet och vanorna utveckla, saknade hon likväl icke egenskaper att förvärfva den. Men i följd af hennes lifliga sinne hade den helt och hållet romantiska uppfostran, som hon fått, så sammangjutit sig med hennes varelse, att hon trodde ingenting vara omöjligt, om hon än icke gick så långt i tron på händelserna som hennes mor.

Dessutom sade henne denna mor beständigt att hon – dottern – var skönare än alla de hjeltinnor, som hon läste om; och då Blenda, för att bedömma sanningen häraf, såg sig i sin lilla spegel, förmodade hon att mamma kanske icke hade orätt, och med hemligt välbehag och barnslig naivitet nickade hon då åt sin förtjusande bild, liksom hon velat säga: vi få väl se hvad det kan bli af!

Det bästa hos Blenda var dock hjertat, detta goda, älskliga hjerta, som ofta kom henne att uppoffra alla de granna drömmarna, ja sjelfva romanläsningen, för att hasta till en nödställd likes bistånd; och den hjelp, hon då gjorde, röjdes icke blott i vakande, vård och ömhet, utan äfven deri att hon i tysthet förfärdigade många små arbeten, af hvilka inkomsten var bestämd för dem, som hade mindre än hon. När så de hulpna hviskade att det var en himlens engel som besökte dem, då log Blenda lik en verklig engel och tänkte, att det aldra skönaste af allt skönt på jorden dock var att kunna tjena och trösta andra . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

”Sjusofverska, vill du ej vakna!” sade fru v. Kühlen, i det hon smekande vidrörde dotterns rosiga kind.

”Ack, mamma, hvilken tokig sömn och sådana tokiga drömmar jag haft!” Blenda räckte sina armar mot modern, och gömde sitt glödande ansigte vid dennas bröst.

”Jojo, det kunde jag väl tro . . . Men hör på hvad jag redan uträttat i dag – jag har varit både hos riksdagsman och hos nämdemans-mor.”

”Jag törs knappt fråga huru det gått?”

”Du ser det väl på mig – allting är uppgjordt: riksdagsman förskotterar oss respengarna. ’Det vore synd och skam’, sade den hedersmannen, ’att icke hjelpa två ensamma fruntimmer, helst nu, då det är så väl stäldt att en slägting vill ta dem i hägn’.”

”Ack, min gud, det blir då verkligen af?”

”Bestämdt! Riksdagsman skjutsar oss sjelf till Wennersborg; och så fort jag lagt ett ord hos kommissarien att han beställer oss plats, och dagen är bestämd, så skrifver jag till Regine Sofie att hon är oss till mötes i det främmande landet.”

Det uppstod ett ögonblicks tystnad.

Fru Emerentia var beredd på allt annat: hon väntade sig att få höra utrop af förtjusning och beundran öfver den verksamhet hon utvecklat.

”Tror du ej mina ord, mitt barn – tror du ej på din egen lycka?”

”Jo, jag tror, men . . . förlåt mig, mamma!” Och med ett uttryck af ångest och rörande smärta hopknäppte Blenda sina händer, i det hon till modern höjde en blick, hvari tårar glindrade.

”Men, flicka, hvad är åt dig?”

”Jag är rädd!”

”Rädd – för hvad då . . under Guds beskydd och din mors?”

”För mig sjelf.”

Fru Emerentia såg en smula brydd ut. ”Huru?”

”Jag vet icke hvad som är åt mig – jag är icke så som förut. I går afton glömde jag fyra saker, som jag först nu påminner mig.”

”Låt höra hvilka de voro? Du hade ju dessutom hufvudet så fullt, stackars barn, att du stort icke kunde tänka på något.”

”Åh jo, jag kunde nog tänka på något: jag har varit så . . . så förnäm i mina drömmar, både sofvande och vakande. Jag har . . men jag blygs att tänka på det. Allt detta kan icke vara rätt, efter det kommit mig att fela så mycket.”

”Nå, kom då till bekännelsen om dina fel!”

”Först och främst har jag aldrig förr någon afton, allt ifrån vårens början intill hösten, glömt att vattna mina blommor.”

”Din toka, ingenting annat?”

”Var det då icke orätt att jag glömde dessa kära blommor, som gjort mig glädje i så många år, som jag sjelf uppdragit, ansat och följt under både fruktan och hopp – och detta för en tanke, som var blott en timma gammal!”

”Det var dock ganska förlåtligt att rosqvarteret fick stå tillbaka för en sådan tanke.”

”Dernäst”, återtog den unga sjelfanklagerskan med starkare tonvigt, ”glömde jag att dela ut kornet till mina dufvor – var det heller ingenting?”

”Åtminstone betydde det icke något, ty jag såg Lisa göra det.”

”Det blir visst icke detsamma. Men, min gud, det är väl ännu värre!”

”Nå?”

”Jag går ju hvarje tisdags- och lördagsqväll till stackars Britta på Jonsängen . . hon, som sitter der lam och öfvergifven, har ingen annan glädje i verlden än då hon får se mig med min lilla korg – hon fick ej se mig i går!’

”Så blir det så mycket kärare i dag: hon skall fröjda sig åt allt det goda, som väntar dig . . och för att göra det rätt högtidligt, så ta vi och lägga en fläskbit i korgen.”

Blenda skakade på hufvudet, och denna rörelse, jemte den tysta suck som höjde hennes bröst, förrådde att hon ej kände sig tröstad.

”Det är ännu icke allt!” tillade hon helt sakta.

”Det sista då?”

”Jag tänkte icke ens på min aftonbön – jag bad ej!”

”Jag bad i ditt ställe, kära barn, och jag är mycket förvissad att den gode guden förlåter dig denna lilla skuld, hvartill din stora oförberedda lycka var orsaken.”

”Men”, invände den unga flickan med ett uttryck, som röjde på en gång förtrytelse och förskräckelse, ”det kan ej vara rätt att öfverlemna oss åt en lycka, som kommer oss att glömma våra fordna både nöjen och pligter, ja till och med Gud och bönen. Detta tillstånd gör mig orolig.”

”Lugna dig, min dotter! Du är ung, ditt blod är varmt, men jag, som känner dig mycket bättre än du sjelf, jag bedyrar heligt att du aldrig skall glömma hvarken dina pligter eller din Gud, om du också liksom en annan syndig menniska – ty vi äro ju inga englar – i en upprörd stund kan vara mindre tillgänglig för dessa invanda och ömma känslor.”

”Mamma tror då . . . ”

”. . att din frid blir återställd, när du godtgjort alla dina små försummelser – och då blir du den första som åter kommer till tals om resan.”

”Åtminstone”, svarade Blenda, ”vill jag först förordna huru jag skall ställa till med det, som jag lemnar qvar.”

”Blommorna, dufvorna och din gamla lama Britta?”

”Ja, ja!”

”Det förordnandet är snart gjordt. Anders Persson, som tar emot bostället i höst, har en beskedlig dotter, lilla Kerstin – henne testementerar du ditt rosqvarter, och för det hon med glädje skall skaffa sig sjelf ett nöje, ger du henne din gulrutiga shalett, som kanske ändå var för urblekt att ha i Stockholm . . och får hon ytterligare lilla papperslådan med luktvattensflaskorna i, så vet jag att hon är lönt för mödan!”

’Tack, lilla mamma – det kommer Kerstin visst icke att försaka. Jag vill dessutom be henne så vänligt, att hon nog blir god mot mina blommor . . . Men dufvorna?”

”Dem lemna vi hos riksdagsmans-mor, som har dufvor förut – det blir stort sällskap för dem, och aldrig brist på korn. Och dessutom, om vi få det så stäldt i Stockholm att vi kunna ha dem der, så äro dina älsklingar i behåll, och vi behöfva bara skrifva efter dem.”

”Åh, min gud, hur mamma glädjer och lättar mitt sinne – blotta hoppet att få återse dem gör mig redan nöjd . . . Nu ha vi endast qvar gamla Britta.”

”För den beskedliga gumman, som älskar dig så mycket, skall du hvar afton arbeta en halftimma längre än vi eljest kunde behöfva, och af alla dessa halftimmars arbete blir i månaden en liten nätt summa, den du får skicka din skyddsling i ett bref, som komministern nog läser för henne.”

Nu kastade sig Blenda i moderns famn, utan att likväl ett ord undföll hennes läppar: det var blott ögonen som talade, men deras språk var ganska begripligt.

Och sedan Blenda gjort alla sina besök och lugnat sina små samvetsskrupler, var hon – såsom fru Emerentia förutsagt – den första som återkom på kapitlet om de stora händelser, hvilka måste bli en följd af deras nya utsigter.

Vi öfverhoppa den mellantid af tre veckor, under hvilken tillrustningarna upptogo våra resande damers alla tankar, och återfinna dem, efter denna tids förlopp, i Wennersborg, första stationen.

4.

Den 2 Juli 1832 var den märkvärdiga dag, från hvilken vår hjeltinna antog sin nya tidräkning, ty det var på den som hon jemte sin mor inträffade i Wennersborg, väl konserverad i riksdagsmans par-vagn, der äfven den just icke väl försedda kappsäcken hade rum vid sidan af de tvenne smörbyttorna, skinkan och ostarna, allt likväl hyggligt inslaget i säckväf.

Med undanlag af ett par besök i Skara, hade Blenda aldrig varit i någon stad. Men hon hade läst om så många, och i fantasien så ofta lefvat der, att hon på intet sätt kände sig, som man säger, bortkommen.

Wennersborg var ju dessutom endast ”residensstad” och betydde föga för personer, som ärnade sig till hufvudstaden.

Klockan led bortåt 2 på dagen.

Straxt utanför staden hade man hållit sista måltiden ur matsäcken, och som ångbåten icke väntades förrän emellan 7 och 8, hade fru v. Kühlen beräknat mellantiden till uppköp af de saker, som borde försköna Blenda och något litet hjelpa upp henne sjelf.

Hvad beträffar våra damers lynne vid denna stora vändpunkt, måste vi sanningsenligt tillstå att det hos ingen var så färgrikt som då vi lemnade dem – icke att den värda frun en sekund tviflade på att allting till slut skulle gå förträffligt, eller att Blenda med något slags missmod emotsåg det trägna arbetslif, som väntade henne, ty det blefve nog afbrutet af en och annan oförutsedd tilldragelse; men afskedet från makens och faderns graf, äfvensom från det lilla hem, der de så länge lefvat lyckliga, hade – i förening med den sedan föregående natt uthållande stormen – nedstämt sinnena, isynnerhet som ingen af dem kunde hoppas att bli hjeltinna på sjön.

Riksdagsman hade föreslagit sina gamla grannar att taga in i hans bekanta qvartér, men fru Emerentia var alltför mån om sin värdighet att bifalla något dylikt.

En adelsdam med sin dotter kommande ut från ett näringsställe – omöjligt! Om ångbåts-sällskapet finge se en dylik syn, skulle ingen vilja stiga upp för de nya gästerna.

Nej, på ”stora värdshuset” måste man hetas bo, och en kopp kaffe, för skams skull, var allt som behöfde tagas. Rummet betaltes icke, hade kommissarien sagt, då man ej låg der.

Vagnen stannade alltså utanför riksdagsmans qvartér, der sakerna lemnades, för att af honom föras om bord, hvaremot fruntimren af den hedersmannen, som var hemmastadd i staden, visades först till en ”hattfru,” hos hvilken de förnyade sina hufvudbonader, och sedan till gästgifvaregården, der de erhöllo ett rum en trappa upp innanför den stora danssalen, en lokal, den de troligen icke fått tillgodonjuta, om de inträdt i sina grårutiga bomulls”kråkor” och gamla reskappor. Men Blenda var så förtjusande i sin nya välsydda sorgklädning, sin lilla moderna halmhatt med det fladdrande svarta krusfloret, och de mjuka blonda lockarna framsmygande öfver kinden, att ingen kunde emotstå det behagliga inflytande, som hon utöfvade[32], ett inflytande, hvilket mycket stegrades, när hon talade med sin milda och melodiska stämma.

För uppasserskans öron gingo ej heller titlarna på de nya resenärerna förlorade.

”Hennes nåd och fröken ska höra af mig, när fartyget kommer!” sade riksdagsman, och nickade ett trohjertadt farväl, det mor och dotter besvarade genom att fryntligt framräcka sina händer.

Och nu voro våra damer ensamma under afvaktan på sitt kaffe. Men så snart de erhållit detta, skulle de åter ut i staden för att förvandla de sista öfverlefvorna af den beskedliga Blackros – fru Emerentias f. d. enda kära ko – i shal, skor och flor åt Blenda . . ty ännu hade man hunnit blott till hufvudet.

”Se så, min flicka, nu äro vi gudskelof vid början!” yttrade fru Emerentia, under det hon upplockade och genomsåg ridikylens innehåll . . . ”Jag undrar just hvad här bor mera för folk? Gaf du akt på den unge vackre mannen, som stod vid porten, då vi passerade?”

. . ”och som såg på mig så mycket, att jag icke rätt kunde urskilja hurudan han var?” inföll Blenda öppenhjertigt.

”Ja, han riktigt åt upp dig med ögonen – men sådant förundrar mig ej: jag visste förut att du skulle bli sedd, bara du stack foten utom dörrarna. Om jag blott visste hvad han var för slags person . . . Låt se nu om jag har alla mina don . . kammen . . pomadburken . . nålhuset . . . knappnålsdynan . . . Han såg riktigt förnäm ut, ehuru han var bra brunmuskig . . Hvita . . och svarta trådnystanet . . segelgarnet . . glasögonen . . . Åh, herre min gud – bandrullen, som jag så bestämdt behöfde, ligger i kappsäcken!”

”Jaså, mamma tyckte att han var så mörkhyad?” frågade Blenda nyfiket.

”Jag säger dig att jag har glömt bandrullen, och att jag måste ha den – du mins ju sjelf hvar mina band[33] fattas, du lilla slarfva, som sytt så illa i dem . . . Nå, jag vet hur jag gör: vi följas åt ut, och sedan vi köpt shalen, så springer jag ner till qvarteret, medan du tar ut skorna och floret . . derefter möter du mig vid högra ändan af torget.”

Jungfruns ankomst med kaffet afbröt de förtroliga anordningarna.

”Det är ett rätt vackert hotel det här!” började vår nygiriga fru, i det hon kastade en uppmuntrande blick på uppasserskan. ”Jag gissar att här också bor mycket resande?”

”Jo, temligen kan jag säga!”

”Det var jag säker om – och mest är det väl förnäma herrskaper?”

”Åh, alla slag!”

”Bor någon vägg om vägg med oss? Det är alldeles tyst.”

”Der inne – ja, bevars – der bor den rike grefve C..creutz, som har två rum och ändå betjent-rum nere. Men om han inte hörs till, så är han antingen ute eller sofver han middag.”

”Det är väl en gammal man?”

”Hvarför det – han är unga menniskan, en vacker herre, och unga vackra herrar behöfva nog sofva middag de också, helst om de suttit vid spelbordet hela natten som den här skånske grefven i natt som var.”

”Hvilket skönt och smakligt kaffe, och så fina, hvita skorpor . . . Är han mörklagd eller ljuslagd den unge grefven?”

”Nå, inte kan en skylla honom för att vara ljuslätt till håret och ögonen och ansigtsfärgen – det är mörkt alltsammans – men nog är han ljusmild i sättet alltid.”

”Och officer kantänka?”

”Om jag det vet – han är klädd som vanligt folk, fast mycket fin.”

Jungfrun gjorde nu en min, som tycktes tillkännage att hon ansåg sig hafva till öfverflöd tillfredsställt de resandes nyfikenhet, och var just på väg att aflägsna sig, då Blenda, som under hela samtalet stått tyst vid fönstret, blygt inföll: ”Hvilka bo här mer?”

”Åh, vi ha hela hotel volé – en ryss, som di säger lär vara furste, två stycken engelsmän och en hel hop herrar och fruntimmer, som ska gå med ångbåten till Stockholm.”

Men efter dessa bålstora upplysningar försvann också den upptagna värdshusjungfrun.

Hennes nåd v. Kühlen tyckte sig i närvarande stund vara i ungefär samma belägenhet som en dam, hvilken står i valet och qvalet angående den paryr, hon ärnar välja för en stor fest. Hon var fullt säker att både den ryska fursten, de engelska ”lorderna” – de kunde ej vara mindre, men det var möjligt att de voro hertigar – och den rike skånske grefven skulle blifva kära i Blenda, endast de finge se henne, och den omständigheten berodde af slumpen, hvilken kanske fogade så, att de allesammans skulle gå på ångbåten . . . Men här ville de stora förhoppningarna nästan qväfva henne.

”Mamma är så tyst – hvad tänker mamma på?”

”Jag sitter och småfunderar för mig sjelf, du lilla! Jag erinrar mig beskrifningen på ett slott, der det omtalas att det fans rum af renaste marmor, med springbrunnar och de gudomligaste blommor, och af sådan ovanlig byggnadskonst, att allt var liksom förtrolladt, och jag tror – fast jag icke precist kan säga det – att det fans sina tre eller fyra hundra rum i det slottet.”

”Åh, jag mins: det var ju ett mohriskt slott!”

”Det vill jag icke neka för – men hvad ondt är deri: en mohrisk prins kan vara likså god som en rysk furste och lika berättigad att resa verlden omkring som engelska pärer eller tyska hertigar . . . det fins många hertigar i Tyskland, och de kunna väl icke ständigt vara hemma heller – sådant folk reser ofta inkognito!”

”Det är nog möjligt, mamma, men icke resa några mohriska prinsar mer . . . Ack, så jag gret, när jag läste om deras flykt ur Spanien! De ha visst icke kommit tillbaka – nej, der fins ej mer några mohrer!”

”Så fins det spanska grander, kära du, det är alldeles utom all fråga: don Juan, don Sebastian, don Rodrigo och hvad de allt heta. Min salig farmor, som sett verlden, hade en gång träffat icke mindre än tre spanjorer.”

”Men hur i all verlden kommer mamma, när vi skola ut och handla, att tänka på spanjorer och mohrer?”

”Åh, tanken flyger och far. Jag vill blott säga att det icke är precist omöjligt att vi, som nu äro resande damer, kunna träffa ut för både ett och annat . . . Men det är tid att tänka på din handel och min bandrulle. Sätt på dig hatten, och se icke för mycket ner i gatan, under det du går, kära du!”

”I gatan?”

”Åh, du förstår nog!”

”Icke det ringaste.”

”Hör då – ärbarheten är qvinnans högsta prydnad, men hon skall icke visa sig hvarken folkskygg eller tillgjord, utan kunna se rätt upp på den, som ser på henne. Gud bevars att någon skulle säga: ”Se der går en landtfröken!”

”Men, mamma!”

”Tyst, min engel! Icke menar jag att du bör uppmuntra någons blickar, om du förföljes af sådana, utan jag menar att, om ett naturligt tillfälle yppar sig till en anständig konnäsans, du också skall vara naturlig som du[36] brukar vara. Det flyger ingen på dig med näsvisheter, det kan jag försäkra, ty du ser lika durabel ut som jag i min ungdom.”

’Godt, lilla mamma, jag begär intet bättre än att få vara naturlig – jag skall då göra precist som det faller sig, om något sådant tillfälle, som mamma tänker på, inträffar.”

”Bra, min flicka . . och nu marsch! Jag tycker icke att jag ser så galen ut jag heller – bara det blir vackert väder hela tiden, så att vi slippa att ta fram kapporna!”

I samma ögonblick som mor och dotter öppnade den ena halfdörren från sitt rum, trädde en person från dörren midt emot in i salen.

Denne person var samme unge mörklagde man, hvilken vid deras ankomst stått utanför gästgifvargården.

Då han under vägen öfver det långa golfvet passerade förbi damerna, helsade han aktningsfullt och hans blick häftades åter på den unga flickan med ett uttryck, som denna gång förrådde icke blott nyfikenhet, utan äfven ett visst deltagande.

Så hastigt å Blendas sida det utbytta ögonkastet än var, var det likväl tillräckligt att i hennes minne fästa dragen af denne man, hvilken – utan att vara vacker i den mening, hvari Blenda föreställde sig en vacker karl, d. v. s. en yngling utrustad med nära nog gudomlig skönhet, en ny upplaga af riddar Egbert Montabor – egde något så välvilligt och fängslande i sitt behagliga, manliga ansigte och sin hela person, att man ej kunde underlåta att gifva akt derpå.

Ankomna till tröskeln af förstugan, kunde våra fruntimmer omöjligt låta bli att se sig tillbaka. Främlingen gick in i det rum, som låg vägg om vägg med deras eget.

”Ah, grefven!” hviskade Blenda.

”Jag var viss derom!” svarade fru Emerentia. ”Denna höga och prydliga växt, denna lediga hållning kunde blott tillhöra en verklig ädling.”

”Hans svarta ögon voro så fulla af godhet . . . Men icke var han så mycket ung!”

”Nå, det måtte jag säga – han var visst icke på långt när tretti år.”

Midt i trappan mötte våra resande en ny personage.

Denna gång var det en militär, hvilken högljudt ropade nedåt förstugan, der en betjent nu blef synlig:

”Är grefven hemma, min käre Hallgren?”

”Ja, herr löjtnant, var god och stig upp!”

”Kors så roligt”, hviskade fru Emerentia, som knappt gaf akt på löjtnanten, hvilken dess mer gaf akt på dem han mötte, ”så roligt, kära du, att vi fingo visshet om att det var grefven sjelf!”

5.

Handeln var gjord.

Med sin nya shal på armen, de nya skorna invirade i näsduken, och nya floret i hast draperadt öfver hatten, stod Blenda, som först inträffat på mötesplatsen vid torgets högra sida, och afvaktade moderns ankomst.

Men redan hade goda tio minuter förflutit, och ännu syntes hon ej till.

”Kanske”, sade Blenda till sig sjelf, ”vore det så godt att jag sökte upp henne. Det är lätt att hitta . . . Men jag stannar hellre qvar – om hon tagit en annan väg, så skulle vi gå om hvarandra.”

Vår unga fröken började promenera fram och tillbaka på gatan, hvarifrån hon kommit, och till fördrifvande af tiden företog hon sig att särdeles uppmärksamt granska husen.

”Förlåt”, sade hastigt en välljudande röst bakom henne, ”skulle ni händelsevis gått miste?”

Blenda vände sig med en viss häftighet. Någonting sade henne att det var samme person, som hon tvenne gånger förut mött. Och det var han.

”Nej, jag inväntar min mor!” svarade hon utan bryderi, ty hon var ju redan liksom lite bekant med sin granne eller visste åtminstone hvem han var, ehuru hon naturligtvis ej kunde tilltala honom med hans titel, då han icke presenterat sig.

”Jag hoppas”, återtog han, ”att ni icke förtörnas öfver min djerfhet att framställa en fråga, men den förmodan, jag hade äran yttra, jemte önskan att vara till tjenst, öfvervann hvarje betänklighet.”

”Jag vore rätt otacksam, om jag illa upptoge en så enkel artighet – jag skulle gjort detsamma jag, om jag trott någon gå vilse.”

Ett lätt småleende sväfvade öfver främlingens vackra läppar. Han syntes ett ögonblick tveksam, troligen mellan begäret att ytterligare tilltala den unga flickan och fruktan att genom en förlängd närvaro lasta de förbigåendes uppmärksamhet vid henne.

Hvilkendera af dessa känslor som fått behålla segern är ovisst, men det vissa är att han förhjelptes ur sitt bryderi af Blenda, som – fullkomligt obekant med de grannlaga betänkligheter, hvilka kunde uppstå hos den, som hon inom sig benämde grefven – helt naivt yttrade sin förmodan att de hade ressällskap till Stockholm.

”Nej, jag är icke så lycklig: jag reser åt motsatt håll.”

”Åt Skåne?”

”Och hvarför just det?”

Blenda rodnade. Hon hade mot sin vilja förrådt den kunskap hon fått.

”Jag vet icke”, svarade hon med en liten förlägenhet . . ”man påstår att en mängd folk reser dit . . . Men säg, äro sjöresorna mycket tråkiga?”

”Stundom äro de det visserligen, men den, som ni ärnar företa, är en af de behagligaste och intressantaste, förutsatt att väderleken är gynnsam; och har man försett[40] sig med lektyr, så tar man sig ut, äfven om sällskapet och väderleken icke skulle vara allt hvad man kunde önska.”

”Lektyr – ack, jag har icke mer än en bok jag, och den har jag läst så många gånger att jag känner hvart ord!”

”Det är då någon älsklingsförfattare – Walter Scott, Cooper, Bulwer?”

”Ingendera.”

”Skulle det då vara Sue?”

”La Fontaine.”

”La Fontaine!” upprepade den främmande med ungefär samma ton som om han velat fråga: men, min gud, hvarifrån kommer då ni, som icke vet att glömskans stoft redan i decennier betäckt den gode mannen?

Blenda förstod honom fullkomligt, och i det hon utbrast i ett hjertligt skratt, sade hon:

”Jag kommer från bondlandet, min herre, och ehuru min far tillhörde ett ganska gammalt adligt hus – han sade åtminstone att von Kühlenska familjen var gammal – så lefde vi ändå helt patriarkaliskt, och ni bör derföre icke det ringaste förundra er öfver att vi i hvarjehanda, således äfven i litterärt hänseende, äro långt efter vår tid.”

”Om jag erfar någon förundran, min fröken, så är det åtminstone icke deröfver.”

”Så mycket bättre! Ni kan helt enkelt föreställa er att ni råkat en borgfröken från förra århundradet . . . Men se der kommer ändtligen mamma nerpå gatan om andra sidan torget,”

”Farväl då, fröken Agnes – jag tror att detta var ett modernt och omtyckt namn på den tiden?”

”Hvarför icke så gerna Bertha – det var lika omtyckt, herr riddare af slutna hjelmen . . alla riddare, som önskade vara okända, nyttjade, som ni väl vet, detta skyddsmedel.”

”Olyckligtvis är jag ganska litet bevandrad i det gamla ridderskapets lagar, men om jag ej alltför mycket misstager mig, så uteslöt icke den omständigheten dem från täflan[41] om tornerets pris, och jag tror att de alltid hemligt eller öppet förvarade något tecken af sin utsedda dams färger, en handske, en bandros eller dylikt – ett mera skyddande palladium än både sköld och hjelm.”

Och i det den unge främlingen uttalade dessa ord, upplyfte han sin hand, i hvilken någonting svart var inneslutet.

Häpen föll Blendas blick på hennes hvita krage – den svarta bandrosen, som sammanhållit den, var försvunnen, bortblåst.

Rodnande och djupt förvirrad såg hon upp. Hon hade ej ord för att fråga, men hon kände sig betagen af fruktan att hon, i sin okunnighet om verldens bruk, gått alltför långt med den obekante. Var det missaktning som han visade henne, ansåg han henne som en flicka, med hvilken man kunde tillåta sig att leka? Hennes stolthet uppreste sig mot denna tanke . . . Ovillkorligt ville hon tala, men hon var i stället nära att brista i tårar.

Med blickar af, man kunde säga, innerligt intresse hade främlingen så fullkomligt läst alla Blendas rörelser i hennes skiftande ansigtsuttryck, som om hon i ord biktat sina tankar, och det var med en ton af både öm och djup aktning som han yttrade:

”Var lugn, min fröken – den person, som njutit den ynnesten att under några minuter samtala med er, skall icke visa sig denna godhet ovärdig. Vore han en vän, en slägting, så skulle han våga tillägga ett råd. Nu vore det för djerft.”

”Säg det ändå! Jag är ung, jag har aldrig varit ute förr, vi äro ensamma – min mor och jag – och ni menar mig säkert väl!”

”Efter ni tror det, så skall jag tillåta mig bevisa att ni gissat rätt; men endast och allenast min högaktning och mitt deltagande kunna ursäkta detta råd . . . Möt icke för öppenhjertigt den tjenstaktighet, de artigheter, som säkert[42] skola erbjudas er! När man är ung, och framför allt när man är skön och utan manligt beskydd, behöfver man vara något misstrogen . . . Och nu farväl, min fröken! Måtte resan bli lycklig!”

Och innan Blenda hunnit säga ett enda ord, hade hennes vänlige rådgifvare försvunnit.

Några ögonblick sednare voro mor och dotter åter förenade. Men i stället att begära några upplysningar öfver det möte hon sett, eller öfver Blendas rörelse, yttrade fru v. Kühlen endast detta :

”Gå på, gå på, kära du – låt oss komma inom dörrarna!”

Det märktes ganska väl att den goda frun var, så att säga, ordentligen fullastad af den hemlighet, som hon bar på.

Ändtligen var man uppför trappan, öfver salen och inne i gästrummet.

”Lås till dörren, Blenda!”

”Ack, jag gissar att mamma är förundrad öfver att mamma såg mig i samtal med grefven.”

”Förundrad – nej, bevars, på intet sätt! Jag var beredd på något dylikt. Men undrade icke du öfver att jag dröjde så länge?”

”Jo visst . . hvad uppehöll mamma?”

”Berätta mig först huru grefven träffade dig och ord för ord hvad ni sagt hvarandra!”

Blenda fullgjorde detta, och fru Emerentia nickade alltjemt sitt bifall.

”Ser du nu, du lilla, om jag hade orätt! På stund äfventyr, bara man börjar lefva en smula . . Skulle väl i all[43] evighet något sådant händt, om vi blifvit qvar på bostället . . . ”

”Nej, aldrig!”

”Men jag märker att han vill uppträda inkognito – nå, det är ingenting ondt i det; och de der råden, som naturligtvis voro ganska välmenta, ehuru helt och hållet öfverflödiga, härledde sig af intet annat än . . du begriper?”

”Än af hvad?”

”Kors, svartsjuka, vet jag – fruktan att du skall ta emot någon annans hyllning. Sådant der är lätt att förstå.”

Blenda skakade på hufvudet. ”Jag tror att han menade något mycket bättre. Dessutom talade han ej ett ord om återseende.”

”Hvad var det att tala om, som faller af sig sjelft!”

”Mamma tror då . . . ”

”Jag säger jag, att han blef kär i dig, i samma minut som han fick se dig. Och vet du hvad?”

Blenda teg naturligtvis.

”Riksdagsman hade något att tala om för mig – det var det som gjorde uppehållet.”

”Riksdagsman –hvad kunde väl det han hade att säga ha för sammanhang med grefven?”

”Det får du straxt höra. När han gick ifrån oss, stod samme herre qvar vid porten som stod der, då vi gingo upp – du vet ju att det var grefven?”

”Ja visst!”

”Nå, ser du nu, när riksdagsman kom ut, frågade den främmande hvilka de begge fruntimren voro, och när han fick veta det . . . ”

”Hvad då?”

. . . ”röjde han så påtagligt både öfverraskning och nöje, att gubben Lars i sin enfald frågade honom om han kände oss . . . naturligtvis begrep icke riksdagsman att både öfverraskningen och nöjet kom deraf att grefven icke väntade sig att få höra det vi voro adelsdamer. Emellertid[44] – märk det, du lilla – gjorde han sig helt gemen med riksdagsman, som icke blef litet stor på sig, när jag berättade honom att det var en rik skånsk grefve som han gått gatan rakt fram med; ty du skall veta, att under det han letade ur gubben hvarenda smul, som rörde oss, fortsatte han vägen med honom, och jag var derför ganska säker att – sedan han har fått höra allt det goda om dig och oss alla, gudskelof, som riksdagsman kunde förtälja – han bestämdt skulle skaffa sig tillfälle till personlig bekantskap. Men i alla fall måste man ha tid på sig: gudbevars, en får väl andas ut, innan man blir öfverlupen af friare.”

”Söta mamma, tala icke så – jag fruktar att vi på något sätt kunna göra oss löjliga.”

”Jag måtte säga – löjliga . . tror du att jag inte vet hvad jag gör . . . . Men rättnu blir jag orolig, om icke ångbåten kommer! Jag frågade hvarenda menniska på vägen från qvarteret, och de svarade ideligen ett och detsamma, att det är storm och motvind som uppehåller, men att den väl snart är här.”

”Ja, gudbevars för annat! Vi ha nu gjort vår handel, och ha ingenting öfver.”

”Nej, vände jag så tjuge gånger ut och in på ridikylen, så blir det ändå icke mer än det bestämda, som är aflagdt för maträkningen på ångbåten – och gud hjelpe oss ifrån att straxt sticka åstad och tala med Regine Sofie om lån!”

”Kära mamma, jag fruktar att vi gjorde ganska illa i att köpa mig alla de här sakerna! Tänk endast, om ångbåten icke kommer, utan vi finge bli här i natt – åh, min gud, två sängar . . . det fins ju inga andra än för en person . . . och litet till afton se’n . . vi bli nog hungriga.”

”Jag är det redan, kära du! Men icke är det värdt att vi bli modlösa. Shalen kunde du icke undvara, ty komministerskans, som du hade på bilvägen, måste ju hem med[45] riksdagsman. Likadant var det ju med skorna, hatten och florsslöjan . . Skulle du icke vara som folk, när jag släppt till Blackros!”

”Men antag ändå, mamma, att vi få bli här i natt?”

”Än se’n – då säga vi att vi, af fruktan att icke komma upp nog hastigt, icke töras lägga oss.”

”Om också det går an, så tänk hur illa det ser ut att vi ingenting reqvirera!”

”Det får se ut som det kan! Har icke fartyget kommit klockan 9, så göra vi en promenad för att höra efter det – och vid hemkomsten ha vi druckit té ute.”

” . . hvilket likväl vi ha ganska litet godt af!” menade Blenda skrattande.

”Åh, hvad du är oförnöjd!”

”Jag tillstår det; med då man är hungrig . . . ”

”Nå så knipa vi till riksdalern, som jag beräknat för drickspengarne, ty jag säger att jag hellre gör hvad som helst än jag rör en enda styfver af dagtraktamentet!”

”Så får väl jag nu granska min ridikyl!” inföll Blenda, i det hon tog den från bordet; och efter att några ögonblick med en min af tröstlöshet ha känt igenom den, ryckte hon slutligen triumferande upp en hel tvåriksdalerssedel.

”Kors, i himlens namn, flicka, hvad vill det säga? Jag prutade ju sjelf pris på både shalen och skorna, så att du skulle få en styfver öfver till handskar och luktvatten?”

”Emellertid ha vi nu två riksdaler. Således får ångbåtsjungfrun behålla sina drickspengar.”

”Men jag begriper ej . . . ”

”Mamma tänkte att ingen kunde vara ädelmodig mer än prosten och kommissarien, som gåfvo oss det som fordrades till vivre ombord! När jag tog afsked hos komministerns, räckte den vänlige, gode gubben mig den här[46] tvåriksdalern och hviskade mig i örat: Det är så litet, barn, att jag ger det åt dig sjelf!”

”Se, om icke lyckan alltid är med oss! Nu går jag på stund och beställer oss té – det skall bli ett helt kalas. Och bäst som vi sitta, så skjuter det och ångbåten kommer.”

Men tyvärr inträffade ej detta. . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Téet var längesedan drucket. Och lyssnande än vid fönstret och än vid dörren åt grefvens rum, der allt var tyst, sutto de stackars fruntimren i bäfvan att jungfrun slutligen skulle komma för att bädda.

Och nu kom jungfrun med lakan på armen för två sängar; och de voro minsann icke få, de föraktliga rynkor som bildade sig på hennes lilla näsa, då frun förklarade att de aldrig tordes tänka på att lägga sig.

”Åh, det blir väl inte värre för herrskapet än för alla de andra främmande, som vänta här!”

”Lika mycket”, svarade vår nåd harmsen och rodnande, ”man måtte väl få ha sin frihet!”

”Ja, gudbevars, gerna för mig!” svarade uppasserskan med denna näsvisa ton, som fullkomligt uttrycker dessa damers tankar, då de enligt sin förmening se hvad slags folk de ha framför sig.

”Usch, sådan förödmjukelse!” hviskade Blenda, då de åter voro ensamma.

I detta ögonblick blef det ett buller ute i salen: det var deras granne som kom hem.

”Befaller herr grefven något?” frågade jungfrun med nu helt och hållet förändrad ton.

”Ingenting!” svarade en kort röst; och grefven inträdde på sin sida, men stannade icke i det rummet, som låg intill fruntimrens.

Än en stund trippade jungfrun af och an i salen, och fru Emerentia försmådde ej att lyssna.

Åter kom någon in från förstugan.

”Fasligt hvad grefven var snäf i qväll!”

”Tycker jungfru Christine det?” svarade betjenten. ”Jag märkte annars ingen skillnad på honom. Men kanske var han trött vid att springa och speja efter . . . ”

Fru Emerentia kunde ej se den rörelse, som åtföljde orden – eljest skulle hon hafva märkt en hand utsträckt åt den plats, der hon stod.

”Aha”, återtog Christine, ”han hade fått nys om vår vackra fröken?”

”Det var löjtnanten som fick syn på henne i trappan, och straxt gick allarm i lägret. Men jag menar” . . . här gingo flera ord förlorade för den lyssnande . . . ”narrade dem på orätt spår.”

En röst från annat håll ropade nu: ”Christine, jungfru Christine!” Och dermed var sammankomsten upplöst.

”Ingenting går upp mot resor!” utlät sig fru Emerentia. ”Men jag vet icke hvad jag ville ge till, om jag kunde begripa hur han lyckades skilja sig från löjtnanten! Det var åtminstone icke grefven som blef narrad. De betjent-sluskarna ha då aldrig reda på något!”

Blenda hade under tiden inslumrat mot ena soffhörnet; och snart nog somnade den förhoppningsfulla modern i det andra från alla sina ”spanska slott.”

Omkring 3-tiden blef rörelse i huset.

Nu kom riksdagsman med förkunnande att fartyget var anländt, och att det skulle gå om en timma.

Trötta och olustiga kommo fruntimren ut från sitt rum.

Det hördes ett slående och springande fram och åter i alla dörrar, utom hos grefven, der allt var tyst.

Då Blenda gick öfver salsgolfvet, och sände sin sista blick åt det rum, der hennes granne bodde, kunde hon ej befria sig från en känsla af bedragen väntan, af . . hon visste ej rätt hvad för slags obehag.

Men när hon kom ut, när hon fick se den nu lugna och vackra morgonen och sjelfva det märkvärdiga ångfartyget, på hvilket hon skulle göra den stora färden, fingo hennes tankar en helt annan riktning, och snart undergingo de en ännu större förvandling, då hon med skilsmessan från riksdagsman ännu en gång skiljdes från det gamla kära hemmet: det var ju så godt som att ånyo taga farväl af faderns graf, blomsterqvarteret, dufvorna, lama Britta och klaveret, det kära klaveret! O, skulle hon någonsin mer sjunga sången om ”riddar Egbert Montabor!”

Då maschinen sattes i gång och fartyget lade ut, var det för Blenda fåfängt att återhålla sina tårar.

Stående bredvid sin mor, hvars nyfikna, yrvakna blickar riktades på allting, riktade hon sina tillbaka på den strand, från hvilken hon aflägsnade sig. Och se – hastigt träffade de ett föremål, hvars åsyn öfverhöljde hennes ansigte med purpur, medan ett ljuft och intagande småleende förskönade hennes vackra läppar.

Det var främlingen, med hvilken hon föregående dagen sammanträffat.

Han stod något afsides för sig sjelf, och då han märkte att han fästat hennes uppmärksamhet, aftog han hatten och bugade sig med ett uttryck af aktningsfull bekantskap.

Först en timma sednare gingo fruntimren ned i sin hytt; och ehuru de sågo den för dem bestämda nummern på dörren, trodde de ända att de tagit miste, ty på bordet låg en stor präktig bukett af friska blommor och bredvid denna ett paket böcker. Men framkomna till bordet, funno de att intet misstag kunde ega rum, ty paketet hade en utanskrift:

”Fröken Blenda von Kühlen.”

Den tillkallade jungfrun förklarade att dessa saker tidigare på morgonen blifvit inlemnade af en ung mörklagd herre, hvars namn hon likväl icke kände.

6.

Blendas sällhet att vara egarinna till ett helt bibliotek – hon kunde ej förmå sig att anse sex särskilta verk för något mindre – var på intet sätt minskad af det mystiska och grannlaga sätt, hvarpå hon erhållit det; och den sköna, friska buketten uppfyllde henne icke blott med sitt ljufva doft, utan aldra förnämligast med minnet af det flyktiga, men intressanta mötet dagen förut.

Detta möte var för vår lilla romanhjeltinna en outtömlig episod, hvilken hon till och med var nöjd att icke se fortsatt i verkligheten, ty härigenom egde hon fördelen att efter behag få spinna ut och sluta den.

Vi nämna icke ett ord om fru Emerentias triumf. Hon hade ju på förhand vetat att äfventyr skulle komma att regna öfver dem.

Återstod nu att taga reda på valutan, nemligen romanerna. Men här förlängdes hennes läpp betydligt, då hon började studera titlarna:

”Kenilworth – nå, min gud, det är ju den der tråkige Scottens elemenskade bok, som jag en gång skickade tillbaks till lånbiblioteket!”

”Det mins jag icke, mamma!”

”Åh, det vet du inte om . . det är nu fyra, fem år se’n . . . . Ivanhoe – hm hm . . när man skulle ge bort böcker, så . . . ”

”Ack, mamma lilla, låt oss icke vara otacksamma! I de här arbetena öppnar sig för mig en helt ny verld, och då herr grefven haft den godheten att sjelf välja dem åt mig . . . ”

”Jag säger intet på att du försvarar din grefve . . . Men se nu sjelf efter hvad de öfriga heta!”

Med beräknad långsamhet, på det njutningen måtte räcka så länge som möjligt, gjorde Blenda efter hand bekantskap med Coopers Den siste Mohikanen och Susquehannas källor, Bulwers Pelham och Den Förskjutne, samt tvenne smärre arbeten – instuckna emellan de andra och hvilka borde för tillfället vara de icke minst välkomna – nemligen: en beskrifning öfver Stockholm och en dito öfver kanal-linien jemte karta.

”Hvilken godhet, hvilken vänskap, hvilken uppriktig önskan att både gagna mig och göra mig nöje!” sade Blenda till sig sjelf. ”Denne främling måtte säkert mena mig mycket väl . . jag skall också icke glömma hans råd, ifall det händer att – man observerar mig.”

Under den obehagliga färden öfver Wenern, ännu upprörd efter den föregående stormen, nödgades våra passagerare hålla sig orörliga i hytten.

Sjösjukan minskade vår gamla nåds pratsamhet och stäfjade en smula hennes fantasi.

Det enda hon nu fantiserade öfver var den sorgliga och harmfulla omständigheten att frukosten och middagen, som hon ej kunde förtära, ändå måste liqvideras. Också vädjade hon till alla kända makter, om det ej var det mest, himmelsskriande och oanständiga prejeri i verlden att låta folk betala för hvad de icke erhållit. Endast en ganska ofullkomlig tröst låg i den tanken, att hon följande dagen skulle bjuda till att äta för två.

Blenda, som visserligen äfven mådde något illa, var likväl icke så förlorad: hon kunde både äta och läsa, och gjorde sig nu på förhand hemmastadd med allt det sköna och underfulla, som hon skulle få se.

Hon var kanske i synnerhet förtjust öfver lyckan att icke behöfva synas alltför okunnig och att kunna hejda de utbrott af plötslig förundran eller hänryckning, åt hvilka hon utan fråga skulle hafva öfverlemnat sig, om icke den obekante ”riddaren med slutna hjelmen” eller ”riddaren af svarta rosen”, såsom hon också fann nöje i att nämna honom, förutsett och förekommit allt.

På eftermiddagen greps hon likväl af längtan att se det vida, upprörda elementet, och som hon kände sig kunna stå på fötterna, gick hon upp på egen hand, medan mamma sof.

Ensamt fruntimmer bland ett halft dussin herrar, fann hon sig litet besvärad och äfven litet orolig; men då hon föreställde sig att det skulle se löjligt ut, om hon genast sprunge tillbaka, tog hon plats på en af de gröna sofforna, och sedan hon kastat en djup och intresserad blick öfver Wenerns långsträckta, svallande yta, vågade hon en annan öfver däcket och passagerarna.

Granskningen af de sednare lugnade henne, ty alla sex herrarna hade detta utseende af trädaktig stadga, hvilket bättre än ord annonserar att i sådant grannskap all fara försvinner.

Två af dem höllo på att tillsammans sofva en duett, hvilken likväl stundom gick öfver till trio, när hunden, som[53] låg midt emellan dem, då och då föll in med sin snarkning.

Tvenne andra herrar, långa, torra, bruna och iskalla, uppifrån och ned insvepta i sina mörka rockar, sutto fullkomligt orörliga med cigarren i munnen och ögat mot horisonten. Blenda fick sedermera veta af den gamle tjenstvillige kaptenen, hvars bekantskap hon redan på morgonen gjort, att dessa herrar voro engelsmän – just desamme som bott på gästgifvaregården, och dem hennes mor ansett för lorder – och att den ene var mekanikus och den andre bryggeri-föreståndare, begge stadda på resa till de orter, hvarifrån de blifvit efterskrifna.

Det återstående paret befans vara tvenne aktningsvärda borgare, hvilka på minst tjugufem år icke sett åt någon vacker flicka, och deras regelmessiga promenad fram och åter förkunnade att de icke heller nu läto någonting ditåt störa sig.

Kaptenen sjelf fans icke på däck.

”Nå, här kan jag då sitta så trygg som nere i hytten!” tänkte Blenda, och slog upp sin beskrifning, i hvilken hon snart fördjupade sig. Hon brann af längtan att få resa genom dessa underbara slussar uppför backar med ängar på ömse sidor – det var ju en hel trollsaga.

”Är det icke något kyligt på denna sidan, min nådiga?” frågade en röst med utsökt artighet.

Förvånad såg Blenda upp, och framför henne stod löjtnanten, som aftonen förut mött henne i trappan, då han gick upp till grefven.

I allmänhet hade Blenda ganska lätt för att rodna, och att det nu skedde så grundligt att hela hennes ansigte förvandlades i en morgonrodnad, härledde sig deraf att löjtnanten var bekant med grefven och att han kanhända händelsevis skulle komma att nämna honom.

Den unge militären, som visste sig se tillräckligt bra och martialisk ut för att sjelf kunna göra det behagligaste intryck, tviflade icke en sekund, sedan han sett denna rodnad, denna förlägna tystnad – ty för ögonblicket var Blenda fullkomligt svarslös – att den lilla förtrollande landtfröken blifvit dödligt betagen i honom; och för att visa sin tacksamhet för denna ”fortune”, som kom ännu mer brådstörtande än de hvarvid han var van, och hvilken dessutom lofvade honom ett oskattbart nöje under resan, antog han genast en ton, som på ett behändigt sätt parade en viss påflugen förtrolighet med den mest insinuerande artighet.

”Så här under resor, fröken von Kühlen, är det ju icke blott tillåtet, utan ett häfdvunnet bruk, att en smula rubba på etiketten . . . tillåt mig således förstått presentera mig sjelf – löjtnant S.*, alltid till er tjenst – och dernäst att underrätta er det jag redan i går inhämtade den intressanta och lyckliggörande vissheten att jag skulle komma att resa i sällskap med en af de skönaste bland de sköna.”

Vår hjeltinna tog för afgjordt att det obesvärade sätt, hvarpå hennes nya bekantskap uttryckte sig, hörde till god ton, och fann det äfven ganska angenämt, ehuru det långt ifrån icke hade samma behag för henne som det hennes hemlighetsfulle riddare uppenbarat; och utan att det föll henne in att hon redan här var vid ett af de tillfällen, för hvilka han varnat henne, svarade hon så frimodigt som hon trodde det anstå en belefvad fröken, hvilken skulle göra sig löjlig genom att visa landtlig blyghet:

”Nå, om det hör till resornas förmån att lägga bort all etikett, så har jag ingenting deremot. Låt oss då genast göra början!”

Löjtnanten betraktade icke utan förvåning sin nya eröfring. ”Det här”, tänkte han, ”kan då verkligen kallas[55] tur . . . hvarifrån kommer denna lilla koketta oskuld?” Men högt hette det:

”Ingenting i verlden kan vara mera förtjusande än ett sådant förslag, och första reveny jag drar af vår öfverenskommelse blir det att jag utnämner mig till er ständige ciceron och förste hofkavaljer på resan. Går fröken in på det?”

”Med största nöje!” svarade Blenda skrattande.

Men nu hördes stadiga steg komma den lilla trappan att svigta, och en allvarsam röst, i hvilken Blenda genast igenkände den fryntlige kaptenen, lät höra dessa ord:

”Den ciceronen duger icke! Lilla fröken skall ha en annan af mig. De unga damerna välja icke så unga hofkavaljerer!”

Och härvid sänkte sig kaptenen helt lugnt ned på den plats bredvid Blenda, som löjtnanten stod färdig att intaga.

”Se det”, sade denne med harmen dold under det spetsiga småleendet, ”är en omtänksamhet som jag tror att icke alla kaptener befatta sig med!”

”Så mycket sämre!” svarade sjöbussen, i det han drog omkring sig den fladdrande hvita linnerocken.

”Och hvarför sämre?”

”Emedan hvarje skeppare på sitt fartyg äfven bör vara chef för all god ordning. Han bör tillse det intet otillbörligt tilldrager sig på hans område, och framför allt bör han taga under sina vingars skugga de ensamma fruntimmer, som segla under hans konvoj.”

”Hvad säger fröken om herr kaptenens filantropiska tänkesätt?” frågade löjtnanten.

”Jag tycker att de låta som en god fars,” svarade Blenda med en intagande blick på gubben, ”och jag är ganska villig att bli en hörsam dotter.”

”Nå, det var ett utslag som hedrar en ung dam – jag lofvar också att mitt beskydd skall vara säkert!”

Ankomsten af flera passagerare tog nu kaptenens uppmärksamhet i anspråk; och Blenda gick – oaktadt löjtnantens ifriga bemödanden att qvarhålla henne – ned för att efterhöra om mamma vaknat.

Ehuru det icke är vår afsigt att uppehålla oss vid sjelfva resan, kunna vi likväl icke undgå att nämna några omständigheter.

Sedan fru Emerentia med farten öfver Wenern öfverstått det värsta, återtog hon sin vanliga menniska; och efter att hafva uppifrån och ned tagit notis om hela ångfartygets inredning, började hon med beundransvärd behändighet göra bekantskap med alla passagerarne.

Hon ville nödvändigt hafva reda på den ryske prinsen och de engelska lorderna, men ingen hade hört omtalas att några dylika notabiliteter funnos ombord – en omständighet, som emellertid icke afskräkte henne, emedan hon var fullt och fast öfvertygad att hvar och en, som hon frågat, måste ha några hemliga biafsigter med denna tillgjorda tystnad.

Också sade hon om aftonen till sin dotter:

”Jag skulle våga Blackros på – notabene om jag ännu hade henne i behåll – att hans höghet är här! Någonting inom mig säger mig det, och hvad lorderna beträffar, så har jag ju sjelf både hört och sett dem hela eftermiddagen . . . och i förtroende sagdt, min kära Blenda jag har redan sett prinsen.”

”Är det möjligt?”

”Ts . . . Det var en stund efter sedan du gått upp i eftermiddags som jag vaknade . . . ”

”Af något buller?”

”Ja, vid det att dörren öppnades och en person – med den klaraste olivgula hy och ett något grinmulet, men förnämt utseende – sade till mig: ’Ursäkta, jag gick miste’ Jag begrep det mycket väl, ehuru det till hälften var bråkadt på ryska.”

”Nå ja”, menade Blenda, ”det må nu vara den ryske prinsen eller ej, så gör det oss ingenting.”

”Ingenting – nå, du begriper då aldrig något . . . men låt oss afvakta morgondagen!”

Men med morgondagen försvunno tyvärr alla mystiska slöjor.

Kaptenen, som nu ändtligen begrep om hvilka personer frågan var, upplyste förhållandet – den ryske prinsen förvandlade sig i en gammal finsk militär, som återvände från badet vid Gustafsberg, och de stolta brittiske ädlingarne, såsom man vet, den ene i mekanikus och den andre i en bryggeriföreståndare.

Stöten gick vår romantiska fru rakt till hjertat.

Detta var då alltför mycken otur att börja med! Grefven förlorade man redan i Wennersborg, de engelske lorderna fingo icke ens behålla sina titlar, och af den ryske prinsen fans ej qvar ens så mycket som hans nationalitet.

Således fyra nästan så godt som säkra utsigter förlorade! Ty hade grefven förblifvit längre i Blendas sällskap, eller hade de andra verkligen varit hvad man ansett dem för, så skulle det icke ha lidit ringaste tvifvel att ju något blifvit af.

Det uppseende, som Blenda väckte, var ju mer än tydligt: det bestyrktes tillräckligt af de på ångbåten varande unga männens trägna uppmärksamhet.

I detta hade fru Emerentia rätt.

Det fans fyra s. k. lejon om bord. I spetsen stod löjtnanten, som redan kallade sig gammal bekant. Dernäst kom en ung baron, hvilken påstod sig vara slägt med en sådan mängd familjer i hufvudstaden, att om hennes nåd[58] och fröken ville hedra honom med sitt förtroende, skulle han bland sina fruntimmersbekanta kunna skaffa flera nyttiga protektioner i afseende på broderier och dylikt. Vidare kom en tjenstaktig kongl. sekter, som vurmade på den nya konstberidaretruppen och anhöll att få uppvakta fröken och hennes vördnadsvärda fru mor med biljetter till den första representation, som gafs efter deras gemensamma ankomst till Stockholm. Och ändtligen och slutligen en super fin handelsexpedit, hvilken syntes vara djupare träffad än någon af de öfriga, ty han supplicerade om den ynnesten att i vagn få föra damerna omkring till de kongl. lustslotten.

Hänryckt och halft förryckt af så många triumfer, så många artiga och oegennyttiga anbud, hvilka lofvade dem både nytta och nöje, stred fru Emerentia i valet mellan de fyra kavaljererna; och om det varit baronen i stället för handelsexpediten som framställt förslaget om vagnarne och de kongliga slotten, så hade hon troligtvis bestämt sig åt det hållet. Men nu lofvade hon sig högtidligt att ej taga något beslut, ej en hårsmån uppmuntra någon, ty om Blenda redan gjort fyra, eller rättare fem, eröfringar under resan, hvad skulle det då bli, när hon kom till hufvudstaden!

”Nej”, förklarade fru Emerentia än en gång, ”vi måste ha fria händer för att kunna vara beredda att ta emot ödets skickelser!” Ordet skickelser åtföljdes likväl af en djup suck. Hon kunde ej neka till lyckans bedrägerier: den ryske prinsen och de engelske lorderna spökade ständigt i hennes svaga hufvud.

Emellertid hade den hederlige ångbåtskaptenen, enligt sin egen försäkran, ett verkligt herkules-arbete med att vakta sin vackra skyddsling; ty trots hennes otvungna försäkran att hon skulle bli en hörsam dotter, märktes dock klart att hon var alltför benägen att lyssna till de unga ciceronernas vältalighet.

Hon kunde också icke begripa att deruti var något ondt, och i sin oskyldiga okunnighet skulle hon utan tvifvel hafva ådragit sig de andra fruntimrens skarpa anmärkningar för friheten i sitt sätt att vara, derest icke kaptenen – som verkligen fattat en faderlig välvilja för den unga flickan, hvilken han fann alltför illa bevakad af modern, den han i tankarna kallade en fjolla – en gång förrådt en viss liten hemlighet, som han lofvat förtiga.

Det var en afton vid Berg. Blenda, omgifven af alla sina herrar, som ville ledsaga henne i land, visade för första gången en liten grad af otålighet öfver kaptenens förmynderskap, då han tillrådde henne att invänta sin vanliga ledsagare. ”Herr Ramsberg” – detta var namnet på den gamle herre, som kaptenen valt till Blendas hedersvakt – ”herr Ramsberg”, sade han, ”har straxt slutat sitt spelparti och kommer då upp!”

”För min del”, yttrade fru Emerentia, ”sitter jag likså gerna qvar här, der jag ser lika bra!”

Saken var att hon hade sin hjertans lust af att se de mörka miner, som vid dylikt tal tecknade sig på herrarnes anleten.

Emellertid måste ett beslut tagas.

Sällskapet steg i land, och Blenda blef qvar för att komma efter, när spelpartiet slutades.

Det var likväl med en blick af obeskriflig saknad som hon med ögonen följde de försvinnande. Under hemlig glädje märkte hon dock snart att hennes kavaljerer oupphörligt stannade på vägen och läto alla andra passera förbi.

Då – medan modern sprang ner i hytten för att hemta något – nalkades kaptenen vår unga fröken, hvilken likväl icke mötte honom med samma glada, behagliga leende som vanligt.

”Jag märker att fröken finner mig vara en riktig björn, men jag bedyrar att jag menar väl. Alla dessa fjäskar äro på intet sätt passande att ha i så beständigt släp!”

”Men hvad ondt göra de mig då?” frågade hon, och en liten harmsen tår glindrade i hennes öga.

”Den saken torde bli nog vidlyftig att nu förklara! Nog af: fröken har en vän, som på det högsta rekommenderat fröken i min vård, och jag skall – med fara att till och med synas för mycket närgången – icke svika det löfte jag gaf denne person, hvilken jag icke en gång känner, men som jag förstod var en aktningsvärd man.”

”En vän af mig?” upprepade Blenda, och man skulle ha sett hvilket förändradt uttryck nu strålade i hennes öga, på samma gång som hennes sammetslena kind återgaf en nyss aftagen persikas skära rodnad.

”Jag vill minnas att han sade sig vara slägt med fröken. Huru som helst förband jag mig att ej nämna honom – men det löftet har jag nu brutit, dels för att ge förklaring öfver min egen omsorg och dels för att skänka fröken ett nöje, som kunde göra denna omsorg mindre obehaglig.”

”Månne det var samma person som . . som . . . ”

”. . som lemnade paketet och blommorna – ja, just han, ja . . . Men se der kommer herr Ramsberg. Gå nu i land!”

Från denna stund bortdog hvarje anmärkning, som kunde göras öfver Blendas frihet i umgänget. Hon syntes ej mer hälften så intresserad, då de unga herrarne omgåfvo henne, och drog sig till och med stundom tillbaka från deras efterhängsna förtrolighet.

I blyga och sälla drömmar tänkte hon i stället på sin riddare af svarta rosen. Ehuru frånvarande, vakade han således öfver henne, och hans milda varning utöfvade åter sitt inflytande, ett inflytande, så mycket mäktigare som det nu understöddes af den tanken: Hvarföre skulle han vaka, om han ej anade ett återseende?

7.

”Här är jag nu! Det är väl ingen fara, hoppas jag – ni skickade ju genast efter doktorn?”

Dessa ord yttrades af ett ungt, knappt tjugeårigt fruntimmer, under det hon med brådskande steg gick öfver golfvet i en liten sal, der hon dock som hastigast stannade framför spegeln, medan hon afkastade hatten och tillslätade håret.

Med ett finger tryckt mot läpparna endast nickade den tilltalade, i hvars person man kunde igenkänna ett af dessa aktningsvärda inventarier, hvilka, under rubrik af gamla husmamseller, icke sällan utgöra hufvudhjulet i det husliga maschineriet.

”Nå, hvad sade han, min kära Debora?” återtog damen i en mellan nyfikenhet och oro sväfvande ton.

”. . att det var ett ganska betänkligt anfall och att gamla frun efter detta behöfde vara ytterst försigtig . . . Men är icke herrn med?”

”Han kommer straxt efter – han hade några personer på kontoret . . . Kära Debora du, det är ett ganska ledsamt tillfälle! Jag häller rätt mycket af min svärmor, men[62] det svåraste tror jag nästan är att det återkallar så sorgsna minnen.”

I ögonblicket var mamsell Deboras förklädssnibb i ögonvrån.

”Det är så sant det – och jag, som var i nådig fruns föräldrars hus i tjuge års tid, jag har väl skäl att begråta min goda matmor. Om hon icke så hastigt följt salig stadsmajor’n, så hade jag visst icke varit der jag nu är! Nå, gudbevars, jag klagar ej: gamla frun är väl en styf fru, men rättvis och bra i alla fall . . . Vill icke nådig frun gå in nu?”

”Att Debora då icke kan låta bli att säga nådig fru!”

”Bevara mig – vi kallade ju alltid nådig fruns fru mor så, och för öfrigt är det nu allmänt bruk här i Stockholm att det rika borgerskapets hustrur låta kalla sig nådiga till skillnad från de andra.”

”Visserligen, och jag ser ej hvarför icke vi kunna vara lika nådiga som många andra!”

”Just det tänker jag också.”

”Men min man är likväl endast lärftskramhandlare utan titel, då pappa deremot var lärftskramhandlare och stadsmajor. Dessutom tycker svärmor icke om detta bruk – det har jag väl märkt, och jag vill icke stöta henne . . . Men à propos af den saken, var det icke i dag som de der gässen från landsorten skulle komma – jag tillstår att jag icke gerna vill bli hedrad med uppdraget att hemta dem!”

”Säg för all del ändå icke nej, ifall det kommer i fråga – herr Patrik är visst så beskedlig . . . ”

”Men just Patriks välsignade beskedlighet kunde ställa till några följder, som det är bäst att förekomma! Man vet nog huru sådana der fattiga slägtingar tro sig ega rätt att liksom krypväxter klänga sig omkring de rika. Nej, jag tackar – jag är nog förut öfverlupen af genanta konnäsanser . . . Men kom nu!” . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Genom ett litet utmärkt städadt, men helt tarfligt möbleradt förmak trädde den unga frun in i sin svärmors sängkammare.

Dörren, som förut stått halföppen, drogs igen af mamsell Debora, hvilken trippade efter.

”Vill hon att jag skall qväfvas, efter hon låser till dörren?” frågade en snäsig röst från den vidlyftiga sparlakanssängen. Men straxt derefter hördes samma röst i en något förmildrad ton yttra: ”Jaså, är det du, min kära Henriette! Hvar har du Patrik?”

”Han kommer rätt straxt – men jag blef så dödligt förskräckt, när jag fick höra att mamma fått ett allvarsamt anfall af den svåra krampen, att jag ej gaf mig tid att vänta på honom.”

”Nånå, icke behöfver du väl tro att det är så allvarsamt heller – du skall icke sätta begrafningsmin på dig i förtid, min docka!”

”Ack, goda mamma, hur kan mamma säga så?”

”Så se då ut som vanligt – hvem kan icke råka ut för en liten sjukdomssläng! Det här är icke värre än hvad jag haft många gånger, men det bar så förtretligt till, efter jag just i dag väntar upp syster min, kräket!”

”Får icke jag stanna qvar hos mamma, medan Debora går till Riddarholmen? Fartyget kommer väl ändå icke förrän på eftermiddagen.”

”Stor tack skall du ha, min lilla fru sipp, men om du håller dig för god att erbjuda dig sjelf att hemta din svärmors syster och systerdotter, så kan jag allt på egen hand ställa vägvisare emot dem.”

”Åh, man begriper nog huru väl nådig frun mente!” inföll Debora medlande.

”Nådig frun, nådig frun – hvem är det som är nådig fru här? Det skall väl vara jag det, efter jag råkar till att vara född fröken och efter min första man, salig Blücher – fastän han aldrig mindes den strunten – var af tysk adel.[64] Men från det jag gifte mig andra gången med min Thorman, har jag aldrig hört någon låt om nådig frun, och jag skulle icke vilja ha den bjellran på mig på gamla dagar!”

”Då får väl mamma, när Johan gifter sig, ändå en svärdotter, som opåtalt kan heta nådig fru?” yttrade med lätt darrning på tonen arftagerskan, som gifvit sin hand åt den jemförelsevis obemedlade lärftskramhandlaren.

”Hvarför icke, om det behagar honom! Men han är för vettig, skall jag säga dig, min lilla Henriette, att bry sig om tocket der: så jag tror nog att du slipper den förtreten att höra din svägerska, om du får någon, med rätt eller orätt kallas nådig.”

Henriette teg och kastade en förstulen blick på mamsell Debora, hvilken, dold bakom sparlakanen, gjorde allehanda fredstecken.

”Stackars min Johan”, återtog den stränga frun med en blick på det midt emot hängande porträttet af hennes son, aftagen i goss-åren, ”det hade varit hårdt för både mig och honom, om jag skulle ha pallrat af, medan han är i främmande land, och ännu har han ej varit borta stort mer än en månad – det blir långt tills half-året gått.”

”Men”, sade Henriette, nöjd att lemna det förra ämnet, ”kan det väl åtgå så lång tid att köpa upp några galanterivaror?”

”Visst tar det väl tid, när det skall ske med urskillning och så att affärerna bli till vinst – det är att passa på tillfället. I alla fall har han ju ett par år bortåt talt om den der Paris-resan, när han gjort upp i Hamburg . . . Hå hå, min Johan, han sitter icke gerna i ro på sin qvist. Men i nästa månad fyller han åtta och tjuge år, och då mannaåldern är inne, följer väl det rätta förståndet med.”

”Nå, hvem har förstånd, om icke Johan – jag tror icke att det endast är de tre åren, han har före Patrik, som gör att . . . ”

”Ts, min dotter, en hustru vet icke om att någon är vettigare än hennes man, helst” – tillade hon med en kort hviskning, som jagade blodet upp på Henriettes kinder – ”helst om det varit sagdt af folk, som icke bättre vetat, att hon hellre tagit en annan än den Gud beskärt henne.”

”Det är tid att ta in, söta frun lilla!” inföll mamsell Debora; och styrande fram emellan svärmodern och sonhustrun, ryckte hon med välment häftighet till sig ett pulfver.

”Hon tar visst miste, min kära Debora! Jag, som icke ser klockan, har bättre reda på tiden – men så har jag också i all min dar gudskelof varit van vid ordning.”

”Minsann, fattas hon icke tio minuter . . . Men det ringer – nu kommer herr Patrik!”

Och några minuter sednare var sällskapet i sjukrummet förstärkt med en ung man om tjugufem år, hvilken, med den lugna och trovärdiga hjertligheten hos en person af stilla lynne och stilla vanor, trädde fram till sängen och helsade sin mor genom att kyssa hennes hand, en kärleksgärd, den han alltid visade, när han kom eller gick, eller när han tackade för maten; men man såg nog att det var hvarken mer eller mindre än gossens inöfvade bruk.

”Åh, gudskelof, icke är det någon fara med mamma – det ser jag straxt!”

”Jo, du vet visst, du, hur farligt det är!” svarade den retliga qvinnan, som nu tycktes lika mycket förtreta sig öfver sonens sjelftagna tröstegrunder som nyss öfver svärdotterns sorgbeklagelser. ”Du tror väl att jag kan lefva i evighet! Men du är van att icke tänka en hårsmån framför dig.”

”Se så der ja, skall jag nu råka illa ut för det jag önskar att mamma måtte lefva i evighet eller så länge mamma nånsin orkar och förmår – och hvarför skulle icke det bli länge: mamma har ju icke fyllt femti år ännu?”

”Min käre Patrik, om du icke bättre mins din mors ålder, så tror jag det är klokare att du låter bli att tala om den – jag fyllde ju femtitvå år i våras . . . Debora, tag hit pulfret . . alltid glömmer hon bort sig . . . Så tungt mitt bröst är!”

”Du for ifrån mig, Henriette!” sade den nygifte mannen hviskande till sin hustru. ”Jag tänkte att jag skulle få åka med dig jag!”

”Usch, det var ett beskt sattyg . . . Jaså, hon for ifrån dig? Hade unga-frun så brådtom! Det var väl nya droskan som skulle pröfvas?”

”Jag ville ju skynda till mamma!”

”Men jag skulle tyckt bättre om jag, min docka, att du väntat på din man. Eftersom det slås på så stort att det hålles häst och åkdon, vore det väl icke ur vägen, om herrn och frun njöte staten tillsammans!”

”Nå, mamma lilla”, medlade Patrik, ”det är ju icke ondt i att man har sig ett nöje, när man icke betalar det med andras pengar. Och jag tar väl droskan ensam jag en annan gång i stället, så är det qvitt.”

”Ja, du är icke svår att spela qvitt med, du, min beskedlige Patrik!”

”Det är väl icke jag heller, hoppas jag?” inföll Henriette inställsamt.

Fru Regine Sofie låtsade icke höra; kanske tvingade henne också plågorna att tillsluta munnen, och dessa plågor voro verkligen svårare än hon ville erkänna, ty hon hade, så att säga, föresatt sig att bekämpa döden tills hennes älskling, hennes käre Johan, hemkom.

Man må dock icke tro att denne älskling var befriad från de moderliga anmärkningarna – tvertom var han mer än någon annan blottställd för det tyranni, som låg i hennes kärlek.

Till denna i grunden rättsinniga och aktningsvärda qvinnas lynne hörde ett medfödt behof af gnat, hvilket, då[67] hon kände några krämpor, gemenligen stegrades till ytterlighet. Men det märkliga härvid var, att hon midt i farten af sitt gräl-svall kunde bryta af och kasta om, så snart hon trodde det föremål, som hon utsett åt sig, vara angripet från annat håll.

Hennes ömmaste känslor innefattades i dessa tre hufvudstycken: hon afgudade sin äldsta son, var den andra hjertligt tillgifven, men höll sig på defensiven med sonhustrun, ehuru hon sjelf utsett henne till en af sina söner – det var Johans egen skull att det blef Patrik som fick i sin rörelse den vackra Henriettes 50,000 riksdaler banko.

”Kanske mamma vill sofva lite? Det kunde nog behöfvas!” dristade sonen att ödmjukt afbryta tystnaden.

”Jag sofver väl du, när jag blir sömnig! Jag hade god ro i natt som var – ty det här anfallet kom först på morgonen . . . Men jag tänkte på syster min. Du får hålla dig dernere du, min snälle Patrik: jag vill icke att hon skall råka på villostråt, stackarn, som jag sjelf rådt att komma hit.”

”Och jag försummar icke kommissionen, mamma, lita på det! Arma fruntimmer, de blefve väl icke lite illa vid, om de, som förmodligen ingen själ på hela ångbåten tagit notis om, icke heller nu vid ankomsten finge se ett vänligt ansigte. Men jag skall trösta dem jag med den försäkran att de ha goda kusiner här!”

”Kanhända du ändå har svårt att komma ifrån dina göromål?” invände Henriette. ”I det fallet skulle kanske jag . . . ”

”Åh nej, min sonhustru, gör dig icke det stora besväret – det blir bättre att du, såsom du nyss erbjöd dig, håller mig sällskap tills Patrik kommer igen.”

”Som mamma befaller!”

Men då mannen gick, följde hustrun honom – troligtvis af artighet – ut i salen, der det i ett förtroligt mellan-fyra-ögon hette:

”Du glömmer väl icke bort att jag ej väntar några kusiner!”

”Hvad menar du?”

”Att vi ha tross nog omkring oss förut, och att det är tillräckligt att största delen af linnsömmen för boden skall tas ifrån mamsell Pettersson – hvilken jag ärnat låta behålla den – för att ges åt folk, som man icke känner . . . men dervid stannar det åtminstone!”

”Nå, söta du, icke kan väl jag neka för slägtskapen – du skall icke vara högmodig, lilla Henriette!”

Med en min af otålighet sammanrynkade den unga frun sina ögonbryn. ”Kors, att jag kunde inbilla mig att du tänkte som jag!”

”Visst gör jag det – skulle jag icke tänka som du, när du är så beskedlig och tänker beskedligt. Men, ser du, det är så, att . . . ”

”Farväl med dig, min vän! Jag har ingenting att säga öfver dig och ditt beteende: du herrskar öfver dina handlingar och din bod, men jag herrskar öfver mitt hus – och dit, förstår du, kommer ingen annan än den jag vill se!” Och med en spotsk knyck på nacken försvann den unga damen.

Ett ögonblick stod den äkta mannen med förlängdt ansigte och såg efter henne. Derefter sade han helt filosofiskt:

”Hon låter nog jemka med sig!”

8.

Under eftermiddagen befann sig fru Regine Sofie Thorman så mycket bättre, att hon kunde sitta uppe i sängen. Men hon blef otålig, då téet stod färdigt och de resande ännu icke hördes af.

Ändtligen rördes ringklockan i tamburen.

”Skynda sig, Debora – kan hon flytta på sig . . . Åh, herre gud, det är snart trettio år sedan Emerentia och jag träffades! Nånå, känner jag icke ändå den rösten . . . . jo, det är hon!”

Och fru Emerentia var det som, med Blenda trippande bakom sig, kom in i rummet.

Nu kunde väl ingenting vara naturligare än att den romantiska systern med en störtsjö af tårar skulle kasta sig öfver den så fullkomligt prosaiska, men lika naturligt var att den sednare på sitt eget tvära vis afbröt all romantik.

”Nå nå, så så, vi äro ju gamla menniskorna! Bevars gud, tycker du det är så ledsamt att se mig igen, efter du icke kan stäfja gråten?”

”Jag är ju så glad, och ändå så sorgsen!” snyftade fru Emerentia. ”Jag kan aldrig förstå att det bar så illa[70] till att du skulle sjukna just i dag, liksom jag fört olycka med mig öfver huset.”

”Ack, ditt stackars kräk, du är lika narraktig som förr i verlden . . . Men, herre gud, så mager och skranglig du blifvit! Jo, annat slag såg du ut, när vi skiljdes åt i Göteborg.”

”Ja, du må säga det! Det var den glada tid, då salig moster Tena hade gjort bröllop åt dig och Blücher. Sedan reste du med din man på hans skepp till Stockholm, och så . . . ”

”Tyst, tyst, det for bort som en dröm alltsammans det der . . Stackars Blücher – innan året var gånget, hade lyckan vändt sig och han gått till botten med både skepp och manskap. Trösta mig, för tid det var!” Och vid det bittra minnet af sin enda, korta ungdomsdröm måste den starka fru Regine Sofie släppa ögonen till. Men snart fattade hon sig med vanlig manhaftighet, sköt systern tillbaka och förkunnade att hon nu ville ta syn på systerdottern.

Blenda hade emellertid nog varit besedd från hufvudet till fotabjellet af Henriette, som stel och ståtlig satt vid fönstret, hvarifrån hon med sin stolta blick tycktes vilja nedtrycka den fattiga slägtingen.

”Jaså, detta är flick-ungen . . . Kom fram, mitt gryn – var icke blyg: jag äter icke upp dig!”

Men Blenda kunde icke rå för att hon för första gången under sin lefnad behäftades med en verklig blyghet.

Den gamla fruns korta, sträfva ton, hennes besynnerliga sätt att uttrycka sina känslor vid återseendet af en sedan trettio år icke träffad syster förstelnade Blenda, och hon förmådde endast att med en ödmjuk nigning helsa den barska tanten, hvars hand hennes darrande läppar i detsamma vidrörde.

”Sådant sjåp till unge!” utbrast fru Regine Sofie i en ton, som likväl var ganska vänligt menad . . ”Och nu tror[71] jag att hon vill duscha mig, hon också . . . Kära hjertandes, go’ vänner, pipen j så der mycket i gamla Westergötland – det är riktigt en ful vana!”

”Kära barn”, hviskade fru Emerentia sin dotter i örat, ”var icke tafatt och barnslig – tant tycker om kurage! Du var icke så borttappad på vägen.”

”Jag ber om förlåtelse . . . ” framstammade Blenda, i det hon med något bemödande upplyfte sina milda ögon på tant Regine Sofies hederliga, men skarpa anletsdrag.

”Litet fel är snart förlåtet! Men var icke gråtmild, om du vill stå väl hos mig – nå, se så ja, nu är allt bra!” Och den värda frun behagade att med sin egen snusnäsduk aftorka tårarna på Blendas kinder och derefter att med stort välbehag betrakta flickans älskliga ansigte.

Under detta slags revy höll fru v. Kühlen sina ögon stadigt riktade på systern: hon darrade af bäfvan att den, af hvilken deras öde till så stor del berodde, icke skulle blifva nöjd. Men hon lugnade sig fullkomligt, då hon hörde följande:

”Ser man på – vår Herre har ingen skam: frisk, välskapad och fager som ett nyutslaget blomster . . . Nå, vänd dig om nu, så skall jag visa dig din kusin Henriette, min sonhustru!”

Vid dessa ord flyttade sig lärftskramhandlandens förnäma fru långsamt från sin plats vid fönstret och nalkades med ett utseende af nedlåtenhet först fru v. Kühlen, för hvilken hon gjorde en höflig, men kall nigning, och derefter Blenda, den hon räckte ett par fingerspetsar, i det hon småleende sade:

”Välkommen till Stockholm, min lilla vän! Jag rekommenderar mig sjelf som kund till den snälla sömmerskan, ty jag har en hel hop saker att låta sy.”

Men nu skulle man ha sett hvilka ögon svärmodern satte på den styfva svärdottern!

”Rekommendera dig som slägting först, min docka – det passar bättre, inbillar jag mig! Ty hvad kunderna beträffar, så kan jag skaffa dem sjelf . . . Nå, min kära Emerentia, vill du icke hedra din systersons hustru med en omfamning . . . så ja . . så skall det vara . . . Nu kommer lilla Blendas tur – ni kan väl kyssas vackert som systrar!”

Med en öm och innerligt bedjande blick såg Blenda upp till sin obekanta slägting, men om denna också icke vågade undandraga sig sin despotiska svärmors spira, så kunde ingenting hindra henne att lägga en verkligt impertinent vårdslöshet i det sätt, hvarpå hon besvarade sin påtrugade kusins blyga och vänliga helsning.

”Godt, godt!” mumlade fru Regine Sofie och kastade en vältalig blick på sin sonhustru . . ”Men sätt er nu, go’ vänner, och se hemmastadda ut! Jag tycker ej om att folk har utseende af att icke veta antingen de skola stå eller gå . . . Och du, Debora, tag fram téet, så att nådig frun sedan får fara hem . . . Men hvar är son min – följde icke han er in?”

”Här, mamma – jag skulle bara skicka af hyrkusken.”

”Jaså, du tog vagn – nå, den gången passade det icke så dumt . . . Fick ni vänta på Patrik, eller kom han i rättan tid?”

”Nej, bevars”, försäkrade fru Emerentia, ”vi fingo visst icke vänta!”

”Och om moster än så fått, hade det visst icke märkts”, inföll Patrik skrattande, ”ty mamma skall veta att jag kunde knappt komma fram till fruntimren, så omgifna voro de af herrar, som täflade med hvarandra i artiga anbud – jag tror min själ, att de gerna skulle ha spänt sig sjelfva framför lilla kusin Blendas vagn!”

Vid denna underrättelse syntes ett mycket olika uttryck i de tillstädesvarande fruntimrens ögon: modersfåfängans uppenbara triumf lyste ur fru Emerentias, en med afund[73] blandad omätlig förvåning ur Henriettes, förskräckelse och en ingalunda dold harm i tant Regine Sofies.

”Hvad vill detta säga?” frågade den sednare, och tonen liknade bruset af en på afstånd hörd stormvind. ”Är du af den ullen, min flicka, har du sådana anlag?”

”Kära Regine Sofie, misstänk icke barnet!” afbröt fru Emerentia, hjeltemodigt offrande sig för sin ögonsten.

”Tyst du, syster, och låt henne svara sjelf – hon är allt så gammal, att hon har mål i mun . . . Se mig rakt i ögonen, du lilla slinka, och svara mig, men utan omvägar, hör du, på den frågan om du är road af att sällskapa med unga herrar?”

”Ja, söta tant, nog är jag det.”

Vid denna öppna bekännelse föll Henriette i ett så häftigt skratt, att hennes svärmor med en vresig blick frågade om hon hade fått konvulsioner.

Härefter tillade den stränga matronan, som verkligen behöfde återhemta sig litet efter Blendas svar: ”Det kan ingen anklaga dig för falskhet, och det är då rätt väl det, men om du vill njuta mitt skydd, så får du nog umbära dylika nöjen . . . Dina artiga herrar torde ha erbjudit sig att komma och se efter huru du finner dig i ditt nya hem?”

Blendas rodnande kinder gåfvo det svar, som hon ej sjelf vågade sig fram med.

”Jo, jag tackar, jag märker hur det står till! Och du, Emerentia, har du kunnat bifalla . . . ”

”Ack, herre gud, jag har hvarken sagt ja eller nej! Men det var så, att det var fråga om att visa oss de kongliga lustslotten; och baron T–svärd var så genom-artig och ville rekommendera Blenda hos en mängd förnäma fruntimmer, som han bestämdt visste hade broderier att lemna.”

”Gud sig förbarme, så tokig du är, som låter flickungen ta emot slika offerter! Hon skall sy linnsöm åt Patriks bod; och hvad de kongliga lustslotten anbelangar, så[74] kan hon väl i sinom tid äfven få se dem utan sådana sprättars försorg.”

”Men jag försäkrar dig, bästa, kära Regine Sofie, att de alla voro unga män af god uppfostran och hederliga tänkesätt! Och jag är väf icke sjelf så alldeles utan erfarenhet och vett, att jag icke skiljer på hvad som bör vara.”

Det var icke utan att en retad och sårad känsla gaf sig luft i detta fru Emerentias försvar; men systern, långt ifrån att höra på, vände sig helt tvert till mamsell Debora, som nu inträdde med teet:

”Hör på ett ord så godt som två, mamsell: komma här några unga herrar och fråga efter fru v. Kühlen och den här unga fröken, så skicka dem tillbaka med det beskedet att fruntimren icke ta emot besök! Och nu icke ett ord mera om den saken . . . Slå i teet!”

Sedan dessa order utgått från den i sin slägt och särdeles i sitt hus egenmäktigt regerande gamla frun, uppstod en undergifven tystnad i hela kretsen, hvilken tystnad icke afbröts så länge tekopparna slamrade. Men så snart de återkommit på brickan, började Henriette draga shalen omkring sig; och Patrik förmodade att mamma nu kanske ville vara ensam med de nykomna slägtingarna.

”Jag behöfver nu vara alldeles ensam. Debora skall straxt följa syster min och barnet upp på deras kammare, så att de få se öfver sakerna! I morgon hålla de hvila, men i öfvermorgon kan du skicka hit shirtingen, Patrik!”

Nu blef allmänt uppbrott.

Vid afskedstagningen hoppades Henriette att hon följande dagen skulle finna mamma återställd, men mamma svarade sötsurt:

”Det kan du höra åt genom bud – jag vill ej hindra dig att längre vara ifrån sommarnöjet . . . Farväl med er . . . Är jag frisk om söndag, så kan ni äta middag här!”

Då fru v. Kühlen och hennes unga dotter, efter mamsell Deboras bortgång, befunno sig ensamma i den stora och rätt vackra kammare, som blifvit dem upplåten, var bådas första rörelse att kasta sig i hvarandras famn.

”Döm icke efter början, mitt barn!” tröstade modern, hvars eget eljest så förtröstansfulla hjerta nu var temligen tungt.

”Ack, så narraktiga våra luftslott voro!” hviskade Blenda. ”Här bli vi liksom fångar.”

”Åh nej, du lilla, det skall du icke tro – det blir icke så illa heller!”

”Se då ut genom fönstret – den stora mörka muren stänger ju all utsigt: vi ha icke ens en skymt af himlen!”

”Sa veta vi ändå, kära du, huru den ser ut, och bära den dessutom alltid i hjertat, när vi äro vid mod och hopp.”

”Men det kunna vi icke vara . . . Säg, på samvete, om mamma i denna stund eger någondera delen?”

”Det eger jag visst! Stackars syster Regine Sofie var sjuk, och har dessutom alltid haft sitt eget sjelfrådiga sinne; att hon emellertid vill oss väl, försäkrar jag heligt! Och Patrik – det såg du sjelf, om han var hederlig och beskedlig, som förde oss i en sådan vagn!”

”Kusin Patrik är rätt bra, jag har ingenting emot honom, ty om han icke har särdeles hvarken utseende eller sätt, så har han åtminstone hjerta. Men hans fru – jag vet icke hvarföre hon såg så besynnerligt på mig och bemötte mig liksom . . . jag kan ej säga hur: det pinar mig dock mycket.”

”Åh, det blir nog bra, du lilla! Om hon också är lite på sin kant, så hör det kanske till stockholmskornas fasoner . . och se’n så snäbbade allt Regine Sofie åt henne också.”

”Just det var så ledsamt – hvilket tråkigt lif inomhus att höra svärmodern så der hugga på sonhustrun . . . ja ja,[76] hon tycks hugga på något hvar, och summan af alltsammans är, att om en önskan kunde uträtta något, så skulle jag af allt hjerta önska att jag i morgon bittida vaknade i vårt gamla hem!”

”Men dermed förlorade du också minnet af sjelfva resan, som du haft så mycket nöje af, och minnet af eftermiddagen i Wennerborg, hvilken väl också var något värd.”

”Ack, ja” – Blendas ögon började åter glänsa – ”denna eftermiddag var det bästa, ty jag har den att tacka för det enda nöje jag här lär få!” Hon visade på sitt bokpaket.

”Och jag är viss”, uppmuntrade fru Emerentia, som så gerna ville se molnen fly från dotterns panna, ”jag är viss att grefven med snaraste kommer hit till Stockholm, och honom, han som har ett både värdigt och förnämt utseende, våga de ej stänga ute: ty den vore väl blind, som kunde tro att han far med hafs, såsom syster min – oss emellan sagdt – kanske icke så orätt inbillar sig om de fyra andra.”

”Jag bryr mig också just icke så mycket om dem!” menade Blenda, hvars alla tankar från böckerna drogo sig till den vänlige gifvaren och det samtal hon haft med honom – och här råkade hon så lyckligt erinra sig det om i verkligt deltagande vittnande råd, som han vid afskedet gaf henne: ”Möt icke för öppenhjertigt den tjenstaktighet och de artigheter, som säkert skola erbjudas er! När man är ung, och framför allt när man är skön och utan manligt beskydd, behöfver man vara något misstrogen.”

Modern smålog. ”Jag är nöjd med det så som det är!” sade hon. ”Du blir nu alldeles lik den i tornet inneslutna prinsessan, och syster min är draken, mot hvilken alla de kämpar månde strida, som önska få en skymt af den fördolda skönheten.”

”Nå, så får väl jag också vara nöjd!” inföll Blenda, hvars af naturen lätta och spänstiga lynne vid dessa tröstgrunder[77] ej längre kunde stå emot det dystra intryck, som hon rönt. ”Men jag är säker”, tillade hon leende, ”att ingen öfvervinner den draken och att jag blir qvar i tornet tills döden eller – min riddare befriar mig.”

”Sådant skall sinnet vara . . . Låt oss nu utan afvoga känslor blicka omkring, så finna vi det nog bra . . . Hvilken vacker soffa, du . . äkta bombasänget till öfverdrag . . . och betsad byrå med spegel på – jo, jag tackar, du lilla . . Än sybord då! Den beskedliga Regine Sofie, detta var då alltför vänskapligt i Stockholm, der allt är så dyrt.”

”Men i alla fall är det tungt och mörkt härinne. Och se’n dessa stora husmassor, dessa ändlösa gator – det är ängsligt alltsammans!”

”Och ändå blef du så godt som tokig af förtjusning, när du först fick se sta’n!”

”Ja, men då stod jag på ångbåten, och derifrån var den så skön, att jag kunde bli tokig än en gång, om jag åter finge se den synen. Men när man kommer in uti den. så är det icke på det sättet – bara bullret på gatorna gör en ju alldeles döf.”

”Du finner dig nöjd med alltsammans, du lilla, när du blir van och, som min salig farmor plägade säga, lite varm i kläderna . . . Och låt oss nu plocka upp sakerna, så att den beskedliga mamsellen, när hon kommer tillbaka, icke får någon nys om att vi så här gett oss öfver, utan äro nöjda och tacksamma – ty lita du på att syster min nog hör efter den saken!”

9.

Det kunde nästan anses som en lycka i de nya husliga förhållanderna att det myckna pratet och stora ansträngningen så medtagit den stränga husfruns krafter, att hon följande dagen befann sig i ett tillstånd af djup afmattning, hvilken omständighet materielt tvingade henne att icke tyrannisera hvarken sig sjelf eller andra.

Denna förändring öppnade genast Blendas medlidsamma hjerta.

När hon sedan – under det hon sakta och utan allt fjäsk, men mildt och klokt skötte om sin sjuka tant – fick fröjda sig åt en och annan nästan öm blick, var hon snart helt och hållet försonad. Och när hon ytterligare, innan tant Regine Sofie återvann sina vanliga krafter, genom mamsell Debora inhemtade hur god menniska denna tant, trots sitt sträfva lynne och sitt sträfva väsende, var, hur välgörande i tysthet mot många betryckta, fastän ingen vågade sig fram att tacka henne, beslöt Blenda att med allt tålamod underkasta sig sin beskyddarinnas ledning, öfvertygad att hon genom eftergivenhet, flit och vänlighet snart skulle lyckas att intaga denna till sin förmån.

Och så skedde äfven.

Under de första fjorton dagarna fick Blenda sitta nere för att, såsom det hette, hålla sin tant sällskap under tillfrisknandet, men egentligen derföre att tant Regine Sofie skulle få tillfälle att sjelf pröfva tvenne vigtiga saker: den ena, huru fort och framför allt ihärdigt Blenda kunde föra nålen, den andra huru tåligt och böjligt hennes lynne var, hvilket lätt skulle utrönas, ty under denna pröfningstid kom hon ej längre utom dörren än ned i tants trädgård straxt bredvid, och dit ledsagades hon icke af sin mor – ”den fjollan”, tänkte vår tant, ”litar jag visst icke på” – utan af mamsell Debora, som eftertryckligen var tillsagd att hålla ögonen öppna, så att icke några ”basilisk-blickar eller söta miner” insmögos genom planket.

Blenda – okunnig såväl om den omständigheten att hon undergick vissa eldprof, som om den, att tre biljetter till henne och hennes mor undergått konfiskation, sedan åtskilliga besök först blifvit afvisade – undrade inom sig att ingendera af de fyra artiga medpassagerarne hördes af; och då hon i följd häraf icke hade några nöjen att försaka, visade hon sig högst tacksam för det enda, som tilläts henne, att en eller halfannan timma hvarje afton få sitta under syrenhäcken i tants trädgård, der det då var hennes ljufvaste nöje att läsa i någon af sina kära böcker eller att tänka på honom, som bland alla hennes intryck stod klarast.

”Jag är ganska nöjd med din flicka, min kära Emerentia!”

Med dessa ord behagade fru Regine Sofie öppna samtalet en dag, då hon första gången helsade på i systerns kammare, der denna helt ifrigt vadderade morgonrockar för kusin Patriks lärftsbod.

”Herre jesses, sådan glädje det gör mig!” svarade den af så mycken nåd öfverraskade modern.

”Ja, jag kan säga att jag till och med är mycket nöjd: hon syr väl och ordentligt sin skjorta färdig på två dagar, och hon sitter stilla på stolen, utan att i hvar handvändning göra sig ärende ut eller åt fönstret, såsom de unga flickorna pläga. Och se’n har hon hvarken begärt eller visat minsta otålighet öfver att hon ej fått komma någorstädes utom i trädgården.”

”Ack, skulle det falla henne in!”

”Bra att ej så skett – jag tycker om att man tål sig tills jag säger ifrån, ty jag har alltid skäl för hvad jag gör.”

”Det är jag ganska viss om. Men . . . ”

”Hvad för men?”

”Vi ha nu öfver fjorton dagar legat dig till last – jag tycker det vore billigt att vi började vår egen lilla hushållning?”

”Det lär bli bäst att vänta med det, tills ni fått samla en smula. Jag säger nog ifrån, när jag icke längre vill lägga i grytan mer än jag har brukat . . . Men hör på, du, jag har något att tala med dig om!”

Fru Emerentia upplyfte hufvudet och tyckte sig se liksom ett försmädligt leende lägga sig i ordning på kära systers läppar.

”Hvad menar du om det här?” Och kära syster kastade tre små uppbrutna biljetter på bordet.

”Hvad skall jag mena, hjertandes du – jag begriper icke det minsta!”

”Ser du, Emerentia: om jag i allt vill vara som en riktig mor för Blenda, så sker det naturligtvis endast af god mening.”

”Begriper jag icke det!”

”Och den, som åtager sig ett sådant ansvar, bör också ha rättigheter derefter . . . Men kanske du tycker dig[81] på något sätt förfördelad af att jag såsom en god syster tagit halfva bördan ifrån dig?”

”Sant är väl”, tog sig vår värda fru mod att svara, ”att jag aldrig ansett som en börda, utan fastmer som ett stort nöje, att handleda min lilla Blenda. Men . . . ”

”Jaså, nå det borde jag ha begripit! Du har i din enfald dernere i menlösheten på landet icke ens så mycket som tänkt på att du skulle vakta henne. Det är, min själ, lätt att vara mor på det sättet – men om flickan haft godt af en sådan efterlåtenhet här midt inne i ulf-landet, det, hade vi fått se, om ingen åtagit sig det öfverflödiga besväret.”

”Kära Regine Sofie, jag tycker du är icke mycket beskedlig mot mig nu! Jag vet . . . ”

”Du är en gås, Emerentia – det var du från barndomen, det är du än i dag och det blir du till din död, och det kommer sig af de eländiga romanböckerna, som vridit om hufvudet på dig. Nånå, icke säger jag sådant der, när barnungen hör det; men sant är sant, och derföre skall du ha förtroende till mig, som vet hur det går till och hur faran står för dörren, när sysslolösa vettvillingar springa efter en vacker flicka.”

”Men jag har icke märkt till någon fara jag!”

”Så märk den nu då . . eller hvad menar du om de här tingestena?”

Syster Regine Sofie pekade med en verklig meduseblick på de tre biljetterna, som hon kastat på bordet.

”Ja, icke vet jag hvad der står!”

”Men jag vet det! Hör på bara – så här lyder den första, som är skrifven till dig . . . ”

. . ”och som du öppnat?”

”Jaha, du, och äfven besvarat!”

”Besvarat?

”Alldeles, eftersom icke något hafs får passera i mitt hus, som i all sin dar varit ett ärbart hus!”

Och fru Regine Sofie slog upp den första biljetten, och läste:

”Min nådigaste fru v. Kühlen!

Sedan jag flera gånger haft den oturen att förgäfves söka herrskapet, då jag önskat få aflägga min uppvaktning, tager jag mig denna gång friheten att göra det skriftligen.

Utom det att afsigten med mina besök varit att få betyga min tacksamhet för det intressantaste ressällskap jag någonsin haft, var det min mening att få utbedja mig den äran att föra damerna till det lustparti med dans, som nästa söndag kommer att ega rum på Drottningholm. Ångbåten, som har regementsmusik om bord, afgår klockan 2, och ifall jag icke blir så lycklig att få afhemta herrskapet direkte från herrskapets bostad, skall jag troget passa på vid Nybron.

I förhoppning om ett gynnsamt svar, hvilket jag kommer att afhemta i afton, har jag äran teckna

vördnadsfullt

J. G. Born.”

”Nej, så artigt af den hygglige kongl. sektern . . . Om söndag – kors, det är ju i morgon det!”

Ett kort skratt och en försmädlig blick af systern påminde likväl fru Emerentia om sitt beroende.

”Jo jo, det hörs nog hvad du i din kortsynthet ärnat ta för ett steg, och du tycker väl det var stor skada att det der lustpartiet råkat till att gå för sig sistlidne söndag i stället för i morgon . . . Men se här skall du få höra svaret på så tjenstaktigt anbud.”

Vår sjelfherrskande fru stack handen ned i sin förklädsficka, der brefvexlingens andra afdelning förvarades, sökte ut originalet till den afskrift, som blifvit afsänd, och läste[83] med triumferande röst för den i stum tystnad försänkta Emerentia:

”Min kära herre!

Det är i mitt hus (enkans efter en aktningsvärd borgare) som syster min med sin dotter bor, och som de här njuta allt det skydd de behöfva, så är det i samråd med mig som fru v. Kühlen tackar herrn för hans goda mening, hvilken icke kan antagas.

Regine Sofie Thorman.

P. S. Om besökens inställande anhålles.”

”Nå, hvad säger du om det der? Menar du jag handlat mot Blenda som en värdig moster, eller tror du att någon hederlig karl nånsin kastar ögonen på henne, om hon först blir känd som lätt på trå’n?”

”Kors, kors!”

”Ja, du må väl korsa dig – om ni varit ute på det viset under skydd af en ung herre, som bara vill kurtisera henne, skulle hon vid det här laget icke haft mer rykte i behåll än som fått rum i ett synålsöga.”

Den stackars fru Emerentia blef alldeles blek af förskräckelse.

Hon måste tillstå, och hon gjorde det af uppriktigt hjerta, att hennes obekantskap med den verkliga verlden kunde komma henne att taga vilse; och som hon egde urskillning nog att inse hvad som här fordrades af henne, kufvade hon sin stolthet och tackade sin syster af ödmjukt sinne.

”Bra!” sade denna tillfredsställd . . . ”Nu komma vi till n:o 2:

”Bästa fru von Kühlen . . . ”

(”Den här”, afbröt sig fru Regine Sofie, ”anser jag vara af sämre slag, efter han söker dölja sig under sken af att gagna dig!”)

”. . . Såväl i tisdags som sistlidne lördag var jag i fru v. Kühlens bostad utan att blifva emottagen, men då detta utan tvifvel härledt sig från något misstag, skyndar jag att på detta sätt förklara att jag gjort allt i verlden för att kunna hålla mitt gifna löfte.

Tre af mina slägtingar, grefvinnan C., friherrinnan H. och statsrådinnan P., ha alla lofvat att lemna fröken så tillräckligt broderier, att hon icke alls behöfver vända sig åt annat håll. Grefvinnan, som jag först vidtalade, är angelägen om skyndsamhet, och jag har lofvat att i morgon presentera fröken hos henne, hvarföre jag klockan 12 på förmiddagen skall ha det nöjet att afhemta min vackra portegé.

Med uppriktig glädje öfver att ha kunnat vara herrskapet till tjenst tecknar jag

högaktningsfullt

J. T–svärd.”

”Nå, hjertandes, i den der var väl ingenting ondt!” inföll fru Emerentia med upplyftadt hufvud. ”Den välmenande baron har hållit bättre ord än jag tänkte, och om grefvinnan och friherrinnan och statsrådinnan vilja vara så goda att ta emot min dott . . . ”

” . . . så skulle du utan försyn släppa henne, att löpa kring gatorna med en . . en . . . Emerentia, är du icke galen, så är du åtminstone dummare än folk har lof att vara!”

”Hvad?”

”Kan du då icke begripa att din baron tar den der tjenstaktigheten till förevändning att komma på förtrolig fot med flickan. Om det varit ärligt menadt, så skulle han bedt grefvinnan sjelf besöka den stackars fattiga fröken, eller åtminstone skicka ett fruntimmer efter henne.”

Åter teg fru Emerentia: för andra gången kände hon sig slagen af syster Regine Sofies logik.

”Hvad svarade du?” stammade hon.

”Nog fick han svar . . . hör på:”

’Min högtärade herr baron!

Såsom moster åt den unga person, som herr baron haft den omsorgen att intressera sig för, får jag tillkännagifva, att om hon i sin barnsliga okunnighet emottagit något löfte om rekommendation till arbete, så har sådant nu helt och hållit förfallit, emedan hon af mig blifvit upplyst om att det icke är af unga herrar som man önskar sådana der rekommendationer.

Vidare anhållandes att mitt hus måtte respekteras för såväl besök som bref, har jag äran etc.

Regine Sofie Thorman.”

Fru Emerentia tordes icke ens öppna munnen. Och tagande tystnaden för bifall, öfvergick syster Regine Sofie till biljetten n:o 3.

”Den här, skall du veta, är till Blenda sjelf och så skamfullt förtrolig, att jag velat spotta åt den slyngeln, som skrifvit den . . . Så här låter det:

’Dyra, himmelska fröken Blenda . . . (”Jag skulle himla dig jag, om jag hade dig här!”)

Skrifvelsen var från löjtnanten: och som man erinrar sig att han ansåg Blenda vara minst lika betagen i hans person som han i hennes, var den rådande tonen i biljetten lätt förklarad.

” . . . Med förtrytelse öfver mina tio motgångar – ty så många gånger är det jag sökt er utan att träffa er – griper jag nu till pennan för att förklara er att jag icke längre uthärdar denna oerhörda och oförtjenta grymhet.

Har ni kommit till Birgers gudasköna stad, nöjenas och glädjens stad, min fröken, för att gå i kloster? Eller har ni råkat under inflytelsen af någon vresig duenna, som egennyttigt vill gömma er för verldens beundrande blickar?[86] I så fall besvär jag er att icke vara mindre uppfinningsrik än de spanska donnorna äro mot sina duennor!

Jag brinner af begär att få visa er en mängd herrligheter, som jag vet skall förtjusa er, och om ni i sällskap med er förträffliga fru mor – hon är alltför fördomsfri och upplyst att vara prude – ville skänka mig det nöjet att nästa fredags eftermiddag klockan 4 möta mig i vestra alléen på Carl XIII:s torg, så förer jag herrskapet till Djurgården, der vi skola ha oss en gudomlig eftermiddag, hvarefter vi på aftonen bevista Gauthiers representation och supera på Blåporten.

Svaret skickar jag efter i morgon bittida, men låt det för guds skull icke bli nej!

Den undergifnaste af edra beundrare

E. S.*”

”Vill du ha större chikan åt dotter din?” frågade fru Regine Sofie med gäckande röst. ”Eller kanske du anser det språket också för hederligt? Begriper du hvad han tänker om dig – du är för fördomsfri att vara prude!”

Nu började den stackars fru v. Kühlen att snyfta.

Det var en förskräcklig lexa hon erhöll, men så slet sista brefvet åtminstone sjelfförblindelsens bindel fullkomligt från hennes ögon. ”Kapten, kapten – så rätt han hade och så väl han menade oss, stackars fruntimmer!”

”Hvad var det med kaptenen?”

Fru Emerentia förtäljde nu utförligt om ångbåtskaptenens faderliga omsorg om Blenda och hur han hållit de unga herrarnas tjenstaktighet tillbaka.

”Gud välsigne den hedersmannen! Jag skall sjelf gå ned en gång ock tacka honom . . . Men nu skall du höra hvad jag svarade den påfågeln!”

”Löjtnanten?”

”Jaså, det var en löjtnant, det borde jag ha begripit!”

Vår tant läste:

”Herre!

Biljetten, som ni varit nog skamfull att skrifva till ett anständigt barn, hvars fullkomliga obekantskap med lifvet bort skydda henne för all oredlig påflugenhet, har råkat i den vresiga duennans händer, och hon tar sig härmed friheten att låta er veta att, derest ni någonsin sätter foten inom hennes hus, ni skall få att göra med en person, som åtager sig att lära er hvad hederligt folk bör vänta af hvarandra.

Regine Sofie Thorman.”

”Tack, tack, hjertandes syster! Du har handlat som vår bästa vän, det du också är . . . Får jag nämna något för Blenda?”

”Aldrig ett ord! I sin barnsliga fåfänga kunde hon yfvas öfver att så mycket allarm varit för hennes skull . . . Jag har nu gjort mig af med de tre, och väntar dagligen på den fjerde.”

”Den fjerde?”

”Ja, här har ju sprungit en till, och han kommer väl med biljett, han också, hvad det lider.”

Fru Emerentia, som fruktade att det möjligtvis kunde vara ”grefven”, vågade sig ej fram med minsta fråga. Här måste man afvakta händelsen – ty kanske var det ingen annan än den artige handelsexpediten från ångbåten, han som tyckts visa sig mer allvarsam än någon af de andra.

”Gud bevars”, tänkte hon vidare, ”från att väcka den björn, som sofver – syster min skall slippa att få minsta hum om hvad som passerade i Wennersborg!”

”Nu skall du veta”, återtog fru Regine Sofie, ”att jag ärnar belöna Blenda för hennes goda och tåliga förhållande . . . Son min, lärftskramhandlarn, eller rättare sonhustru min, har sommarnöje bortåt Liljeholms-trakten – ett riktigt litet grannt ställe – och en mängd herrskaper[88] har sina lustboningar deromkring, så att de, som råkat i bekantskap, gå tillsammans än hos den ene och än hos den andre. Se, tockna der nöjen äro anständiga för ungt folk. Och jag har skrifvit ett par ord till Henriette att vi komma ut i morgon middag.”

Vid denna nyhet glänste fru Emerentias ögon af glädje.

”Äro vi bara riktigt så med kläder, att vi utan skam för dig kunna vara med: lilla kusin Henriette är så . . så . . . ”

”Bry dig icke om henne – hon är icke så illa, fastän hon har något högmod och en styf nacke.”

”Jo jo!”

”Men min nacke är likså styf, det vet hon. För resten, om hon är klädd som en docka på modjurnalen, så är det en sak som blir mellan henne och hennes man. Du och Blenda klä’ er efter era omständigheter.”

”Det är sant” – en lätt suck sammanflöt med orden.

”Jag lagar väl i alla fall att du får dig en snygg sorgmössa, och så lånar du min ena svarta silkesshal. Innan vi resa i morgon, skall jag tala ett par ord med barnet – jag har kanske något åt henne också. Och farväl med dig nu . . . . Glöm icke att tacka Gud för det du har din vresiga gamla syster som tar dig under armarna!”

”Det lär jag, min själ, få svårt att glömma!” mumlade fru Emerentia inom sig, men hennes goda hjerta förebrådde henne straxt den lilla bitterhet, som låg i meningen.

10.

Samtalet i föregående kapitel hade egt rum under mamsell Deboras vanliga aftonpromenad med Blenda, och de återkommo just så att de mötte husmodern i förstugan.

”Hvad håller du under shalen, barn?” frågade hon, och såg med temligen stora ögon på Blendas rodnande kind.

Utan ett ord räckte den unga flickan fram en bok.

Under det tant Regine Sofie runkade på hufvudet och hotande upplyfte pekfingret, tog hon likväl boken i hand.

”Hvad är det här för slag . . . Ke . . Kenil . . worth – nå, gud förlåte dig, din slinka, som förnöter den tid, hvarunder du skall hemta luft till kropp och själ, på tocket der otyg . . jag trodde dig bättre, det kan jag säga!”

”Goda tant, när jag har en fristund, bör jag ju få göra den så njutningsrik som möjligt.”

”Menar du det?”

”Ack ja, och om tant visste hur skönt det är att, när jag sitter i lilla bersåen, få roa mig med läsning, skulle tant visst icke misstycka min sysselsättning. Dessa historiska tilldragelser äro alldeles nya för mig.”

”Historiska – jo, vackra historier: bara kärleksglam!”

”Åh nej, lilla tant, det är helt annat – åtminstone mycket annat.”

Ett hemlighetsfullt tecken, som mamsell Debora gjorde bakom Blenda, föranledde den värda tanten att icke längre fortsätta förhöret.

”Gå då, barn!” hette det. ”Jag skall sjelf sedan titta på den der luntan.”

Blenda var ej sen att efterkomma tillsägelsen.

Hon brann af längtan att ännu en stund få sysselsätta sig med lord Leicester, den sköna Amy Robsart och intrigerna vid drottning Elisabeths hof.

”Hvad står Debora och grimaserar för, när jag examinerar systerdotter min?” frågade matmodern, då hon med sin hus- och sällskapsmamsell inkommit i sängkammaren.

”Jo, jag hade nog min goda mening, och det var denna: frun borde låta henne sitta och bäst hon ville försänka sig i sina historier.”

”Är Debora tokig?”

”Så länge hon har ögonen i boken, ser hon ingenting annat.”

”Aha”, utbrast tant Regine Sofie, ”krypskyttarna ha kanske kommit på spåret?”

”Det är icke så utan det, men bara en, ehuru det visst kan vara alldeles tillräckligt.”

”Hvilkendera?”

”Han som ingen biljett har lemnat.”

”Hvar har han synts?”

”Jag har två eller tre aftnar – fast jag aldrig begrep att det skulle betyda något – hört att någon spatserat på[91] andra sidan planket, men då det är så högt att man icke kan se öfver det, har jag icke ens tänkt ditåt.”

”Nå?”

”Jo, i afton blef jag uppmärksam, ty bäst som hon, den lilla beskedliga varelsen – sedan hon gjort några slag upp och ned – satt sig tillrätta i bersåen med boken i hand, och jag gått en bit åt sidan, började det knacka på planket . . . ”

”Skönt – jag ville bara att det hade varit jag!”

”Den som stod på andra sidan, inbillade sig väl att jag var ett godt stycke ur vägen, ty när fröken fortfor att läsa utan att ge akt på något, förnyades knackningen starkare och den gången åtföljd af sakta hostningar. Men då gick jag hastigt fram, tittade genom springan och kände igen mannen, som också kände igen mig.”

”Nå, hvad gjorde han då?”

”Han dröp af så fort han kunde.”

”Flickan är vacker som en dager och utsatt för stora frestelser! Jag ville önska, vet hon, Debora, jag ville just af hjertat önska att jag kunde sätta henne i godt och säkert skydd – och hvem vet . . hm . . nog fins det karlar, det har man väl sett, som icke sätta rikedomen först.”

Mamsell Debora trodde att hon icke kunde tillåta sig att förstå häntydningen, ja, hon ansåg det vara nära nog en pligt att icke göra det. Hon, som kände de inre slägtförhållandena, och så mycket höll af dottern till sitt gamla herrskap, kunde ej tänka sig vara medveten af en plan, hvilken, om det verkligen blefve en plan, oberäkneligt, ja kanske oläkligt, skulle såra den stolta Henriette – mamsell Debora visste nog, enligt sin egen förmening, hvar skon klämde . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Samma afton begärde fru Regine Sofie att få ned ”historieboken”.

Men sedan hon bläddrat hit och dit i den och icke stött på något opassande kärleksglam, utan tvertom råkat finna många saker, som läto kloka, allvarsamma och ärbara på allt sätt, lemnade hon ”luntan” tillbaka åt Blenda med tillåtelse att alltid få läsa i den, när hon var i trädgården. Vid samma tillfälle underrättades vår hjeltinna äfven om den lycka hon nästa dag hade att vänta – en lycka, som likväl på intet sätt tjusade henne, ty Henriettes kalla och högdragna öfvermod smärtade hennes känsliga sinne.

Men det förstås att Blenda icke vågade visa detta.

Morgonen kom, solklar, frisk och herrlig på allt sätt. Resan var utsatt till klockan half 12.

Vid det bästa lynne, hvari hon på länge varit, började tant omkring 10-tiden plocka fram ur byråen några småsaker, som voro ärnade åt ”barnet”, då mamsell Debora hastigt kom in och med en nästan häpen min berättade att ”herrn bakom planket” eller handelsexpediten A., som han kallade sig, anhöll att få tala med fru Thorman.

”Nå, det kan jag säga – jag ville just önska att han komme och beklagade sig för det han icke får besöka syster min! Bed honom vara god och fritt stiga in!”

Med ett utseende, som tillkännagaf att hon icke ärnade låta besegra sig, trädde vår tant straxt härefter ut i förmaket.

Efter några ögonblick kom från andra sidan den person, som begärt audiensen.

Herr A. egde en hygglig figur och en min af sjelfförtroende, som befriade hans uppträdande från all förlägenhet.

Med största ledighet helsade han värdinnan, som satte på sig glasögonen för att kunna rätt betrakta sitt främmande.

”Jaså, det är herrn som har ärende till mig – sitt ner, sitt ner!”

”Ehuru obekant har jag tagit mig friheten att i anledning af en omständighet, som jag skall ha äran . . . men jag hoppas att jag icke kommer olägligt?”

”Hm, hvad den saken rör, är det väl både si och så, ty först och främst är det under gudstjensten, och se’n hade jag ärnat fara ut till landet just nu på förmiddagen.”

”Jag är ganska ledsen att jag valt denna mindre passande tid, men det var af en nödtvungen orsak. Jag skall emellertid icke uppehålla mer än några minuter.”

”Så mycket bättre!”

”Det hände i går afton, då jag stod . . spatse . . . med ett ord . . ”

”Vidare, vidare!”

”. . då jag befann mig på andra sidan om fru Thormans trädgård . . . ”

”. . och då herrn knackade i planket för att väcka min systerdotters uppmärksamhet . . ”

”Ack!”

”. . att det ej bar bättre till, än att det blott var min gamla husmamsell som gaf akt på signalen och tittade ut!”

”Jag var säker”, svarade herr A. med ett småleende, som visade att han redan hemtat sig, ”att frun icke skulle vara mindre väl underrättad. Men just den omständigheten att jag sjelf kommer hit, för att bekräfta sanningen af den influtna rapporten, torde vara ett tillräckligt öfvertygande bevis att mina afsigter äro hederliga.”

”Jag vet icke om det ligger något hederligt i att spionera på en stackars flicka och skaffa henne i vanrykte – ty om någon af grannarna gått förbi, så hade det icke varit svårt att gissa till meningen med herrns knackningar.”

”Om detta, min bästa fru, var en oförsigtighet å min sida, så tvangs jag ju dertill, då jag icke på något sätt kunde få träffa fröken.”

”Men hvad vill herrn henne då?”

”Jag vill bemöda mig om att fängsla hennes tycke, ty hon har i högsta grad fängslat mitt; och ehuru det icke var min afsigt att efter en så kort bekantskap förklara mig, ser jag mig likväl tvungen dertill, för att befrias från alla misstankar.”

”Såså, herrn vill gifta sig med barnet – hvad har då herrn att gifta sig på? Kan herrn visa att herrn är i tillfälle att försörja en hustru?”

”Jag kan det icke för det närvarande, men inom två, högst tre år eger jag tillfyllest för att, med det jag redan samlat, kunna underhålla familj; och då både jag och fröken äro unga, har jag trott att ett par års väntan icke kunde blifva något hinder för mina önskningars uppfyllande.”

Fru Regine Sofie hostade.

”Jag skall säga herrn rent ut min tanke, och det är den att herrn ger sig till tåls med frieriet tills herrn är färdig att gifta sig!”

”Och hvarför det?”

”Långa förlofningar, med kurtis, missämjor, försoningar och tåcket der, äro icke helsosamma för den, som bör ha friska tankar på arbetet.”

”Min värdaste fru Thorman, ingenting i verlden är väl vanligare än en två eller tre års förlofning – dessutom begär jag icke frökens ja nu genast: allt hvad jag anhåller om, är att någongång få träffa henne i hennes tants hus. Jag, som ständigt reser, är icke oftare i Stockholm än tre eller fyra gånger om året, och det blir således icke mycket tillfälle till någondera delen af hvad fru Thorman tycks befara.”

”Det är hederligt och anständigt taladt det der, jag säger icke annat. Jag skall väl fråga Blenda då, om hon har något nöje af att herrn kommer hit ibland. Medger hon det, så tillkommer det icke mig att förhindra saken, och herrn skall då vid sina tillfällen i min eller någon annans närvaro få språka med flickan, utan att likväl något bindande derföre skall vara sagdt . . Emellertid tänker jag göra mig underrättad om herrn; och om herrn vill lyss hit på tisdagen, skall jag vidare ge besked.”

Sedan giftermåls-kandidaten gifvit hänvisning på flere personer, som kunde vitsorda hans karakter och lefnadsomständigheter, steg tant upp och nickade sitt farväl åt handelsexpediten, hvars belåtna anlete tillkännagaf en man, som redan med ena foten stod i himlens förgård.

Han drömde ej ens om ett afslag.

11.

Straxt efter friarens bortgång kom Blenda, qvittrande som en lärka, utför trappan.

Under föregående aftonen hade hon ej rönt något synnerligt nöje vid tanken på detta lustparti; men i dag kände hon sig så glad, så frisk: solen glänste ju ock så skönt och vinkade ut i det fria.

Förgäfves är ock att neka det en annan liten omständighet upplifvat Blenda. Hon hade nemligen – bäst som hon tidigt på morgonen läste i sin kära Kenilworth – hittat ett understruket ställe . . hvem utom gifvaren hade kunnat understryka det? Och hvarföre var just detta ställe valdt? Det handlade särskilt om troheten och förtroendet.

Blenda kunde ej gifva sig något svar på dessa frågor; men hennes lynne erhöll hastigt en spänstighet, som återverkade på hela hennes varelse . . . . .

”Kom in, din lilla sångfågel – jag har något att tala med dig!” ropade tant utåt dörren.

Och nu befann sig Blenda i rummet, der hon likväl, på en gång förstummad, trodde sig drömma vid hvad hon här fick se.

Tant Regine Sofie stod med en elegant och luftig saxoniklädning i ena handen och en vacker violettfärgad parasoll – Blendas första parasoll – i den andra, och på toppen af parasollen hängde en liten italiensk rot-hatt.

”Hvad menar du om den här utstyrseln, barn . . . duger den?”

”Tant, tant, jag törs ej se dit!”

”Din bombasinsklädning är rätt bra, men efter du icke har annat än den till både söcken och helgdag, så tänkte jag att den här icke skulle vara ovälkommen.”

Hvad Blenda nu gjorde, skulle aldrig ha varit värdt för någon annan, utan att fru Regine Sofie blifvit ond, grälat och skrikit på dumma teaterscener, tillgjordhet och fjäsk.

Hon kastade sig nemligen blixtsnabbt ned på knä för den, som hon i början så djupt misskänt, och lindande sina armar omkring den stränga frun, sade hon, gråtande och skrattande på samma gång:

”Min gud, min gud, hvad jag är lycklig – en sådan tant och en sådan klädning . . en sådan parasoll, en sådan hatt!” Och tryckande kyss efter kyss än på tant Regine Sofies händer och än på parasollen – den aldra förnämsta af gåfvorna – tillade hon saktare:

”Tro ändå att tants kärlek gör mig lyckligast!”

”Stig upp, barn, stig upp, du lilla toka, och låt mig säga dig att du har ett sådant ödmjukt sinne, som jag tycker om!”

”Ah, tant håller då af mig?”

”Ja, ty du är en bra flicka – fortfar att arbetsam, sedig och mild som hittills framlefva din verld, och du skall få se att ditt förtroende till mig icke kommer på skam.”

”Och min goda tant skall få se att tant kommer att ha heder af mig . . . Men får jag gå nu och kläda mig – jag är så rädd att klädningen icke passar.”

”Frukta icke för det, du: måttet är, dig ovetande, taget efter den, som du har på dig . . . Men jag är nyfiken att höra hvad du skall säga om att jag i dag haft en visit för din skull.”

”För min skull?”

Med tankarna på det understrukna stället i boken var Blenda nära att skrika till: ”Grefven?”

Men lyckligtvis hejdade hon sig och afvaktade under stark rodnad tants andra ord:

”Handelsexpediten, som du var i sällskap med på ångbåten!”

”Jaså, han!”

Dessa ord sades med en ton, hvars påtagliga likgiltighet förtjuste tant Regine Sofie, hvilken redan, såsom. man förmärkt, umgicks med vissa egna planer.

”Då jag såg dig rodna, trodde jag att du gissade det, men jag vet väl att en ärbar flicka rodnar vid blotta tanken på att någon söker fånga hennes frihet.”

”Söker herr A. det?” frågade Blenda med barnslig nyfikenhet.

”Jag tänkte icke tala med dig om den saken förrän i morgon, men då jag finner att du tar den på ett sätt, som jag är ganska belåten med, kan jag så gerna nu säga dig att han sprungit här flera gånger utan att träffa dig.”

”Aha!”

”Att han spionerat kring trädgården, men då ingenting lyckats, har han tagit sin tillflykt till mig och begärt tillstånd att komma hit och i min närvaro se dig emellanåt.”

”Icke annat än det!”

”Begriper du icke, barn, att karlarna säga så, när de ärna fria till en vacker flicka.”

”Nej, tant, det visste jag icke!”

”Om han får löfte att försöka sin lycka . . . ”

”Hvad då?”

”. . är det så godt som ett halft hopp. Han menar ärligt och vill gifta sig med dig om ett par år.”

”Är det så, kära tant, låt honom då icke komma hit!”

”Hvad, du tar ej emot honom?”

”Hade han ej velat annat än prata, så skulle jag gerna ha gått in på det, ty han är rätt treflig; men om det skulle förbinda mig till något, afstår jag från hans sällskap.”

”Kära barn, det är bäst att du besinnar dig på den saken! En fattig flicka har icke lätt för att få hederliga anbud.”

Tant yttrade detta, dels emedan hon ville att Blenda skulle tro så, och dels emedan hon önskade att än en gång blifva vederlagd.

”Jag skall besinna mig så länge tant behagar, men jag försäkrar att jag aldrig kommer att ge något annat svar. Och får jag icke mer någon friare, så tröstar jag mig med att jag ändå haft en.”

”Du gör mig allt mer och mer nöjd, min flicka! Jag trodde att du, ung och roman-yr, skulle vara tillreds så snart du fick höra talas om kärlek.”

”Åh!”

”Godt att du vet bättre! Jag åtager mig att svara herr A. jag, nota bene sedan du rådgjort med din mor, ty i denna fråga har hon första ordet . . . Men eftersom du varit så uppriktig i frågan om handelsexpediten, så säg mig på samvete, om du icke skulle svarat annorlunda, ifall det varit någon af de andra passagerarna?”

”Jag bedyrar, tant, att jag icke för någon af dem känt den ringaste annan känsla än nöjet att vara . . . vara . . . observerad och nöjet af glädtiga samtal.”

”Förträffligt!”

”Men, söta tant, jag kan icke, då tant talar så öppenhjertigt till mig, dölja sanningen. Mamma har aldrig varit[100] van att hålla något hemligt för mig – jag känner alltsammans: visiterna, biljetterna och min goda tants klokhet att befria mig från så farliga bekantskaper. Jag börjar nu begripa många saker, som jag ej förut förstått, och minsann”, tillade hon med en liten stolt min, som rätt väl klädde henne, ”ingen skall hädanefter ta miste genom min okunniget.”

”Så der skall det vara, min flicka! Och då jag nu hör dig i detta ämne, förebrår jag visst icke syster min att hon sqvallrat: bättre som bättre är, och att allt är klart . . . Men nu, barn lilla, gå nu och kläd dig – vi ha så försummat oss, att vi visst icke komma af förrän med 1-båten; men så gör det ingenting: nådig frun låter icke servera bordet före half 3.”

Blenda flög bort.

12.

Det var en lif-full och tjusande anblick som visade sig öfver hela Riddarholmsfjärden, der den nu vid middagstiden låg öfverströdd med sina otaliga små båtar och segel, kryssande och korsande hvarandra i olika riktningar bortåt Mälarens solbeglänsta stränder, älsklingsplatserna för den sjöälskande delen af Stockholms befolkning.

Blenda – elegant som en riktig stockholmska och så skön att folket på gatan, till tant Regine Sofies hemliga stolthet och tillfredsställelse, vändt sig om för att betrakta henne – satt nu och gungade i den lilla kullbåten, hvars kringhvirflande hjul gjorde henne ett obeskrifligt nöje.

Men kullbåtens maschineri glömdes dock snart för utsigten öfver denna på en gång så pittoreska och praktfulla natur, bland hvilken konsten rest sina ståtliga vårdar. Här passerades de allvarsamma skinnarviksbergen . . der höjde sig kungsholmskyrkan och längre bort framskimrade Marieberg . . här fick man bakom sig åter sigte på Strömsborg . . . och innan kort strök båten in i den vackra Långholmsviken.

”Du är bra lycklig nu, min Blenda!” sade modern leende. ”Detta är just en af de sköna dagar, hvarom vi drömde, när vi tänkte på hvilan efter arbetet.”

”Ack, denna är långt skönare, mamma! Jag känner mig så förunderlig till mods: det är både sällhet och häpnad och ändå en liten smärta öfver att en sådan färd så snart tar slut.”

”Kära du”, menade tant Regine Sofie, ”den varar alldeles tillräckligt länge!”

”Tillräckligt länge?”

”Se så, bli nu bara icke hjertnupen för det du får se vatten, träd och gröna kullar, ty vet du hvad Henriette då kallar dig?”

”Nej, låt mig höra!”

”Den lilla enfalden från landet!”

”Är det möjligt?”

”Jaha, der har du den hederstitel, som hon gaf dig från första stund . . akta dig nu, att hon icke får vatten på sin qvarn! Det är visst bra att vara enfaldig i somt, ser du, men . . . ”

”Var icke rädd, tant, jag skall icke ge henne tillfälle att kalla mig enfalden från landet!”

”Godt, godt!”

”Men hon torde väl göra det ändå . . och medan vi tala om henne” – här lutade sig Blenda ned till fru Regine Sofies öra – ”så sade nog tant sista gången åt oss att vi skulle kalla hvarandra du, såsom kusiner bruka, men hon sade aldrig du till mig, utan undvek att kalla mig något. Det gjorde mig ondt, och jag vill helst nu kalla henne fru.”

”Nej, barn, nej det går icke an! Får Johan, när han kommer hem, höra att Henriette visat sig så vettlös, då lär hon icke rosa markna’n.”

”Bryr hon sig då så mycket om sin svåger?”

”Bryr sig om Johan – jo, det kan du tro! Och han tål icke högmod eller penningdryghet han . . . Men Henriette är bra för öfrigt: hon är en liten snäll och artig sonqvinna, och Patrik är väl belåten.”

Samtalet afbröts här, medan båten vid Långholmen aflemnade och emottog passagerare, och under den återstående vägen var Blenda så upptagen med ögonen – i hvilka alla hennes sinnen tycktes vara sammandragna – att de andra fruntimren läto henne njuta på egen hand, tills slutligen unga herrskapet Thormans landställe blef synligt mellan löfmassor och blomsterparterrer.

”Se dit, Blenda”, ropade tant, ”se dit – hvad menar du om det der sockerhuset, som ligger ofvanför bryggan med de gröna bänkarna?”

”Ack, så vackert ställe!”

”Det är Henrikslund, som Henriette ärft efter sina föräldrar . . . Åhå, der kommer Patrik nedåt bryggan – beskedliga gossen, han håller af mamma: glädjen lyser ur ögonen på honom.”

Och nu lade båten till.

Den beskedlige Patrik – helt briljant klädd i hvita underkläder, grön sommarrock och brokig långhalsduk – kom med öppna armar emot sin mor, gaf derefter handen åt moster Emerentia och lilla kusin och sist åt mamsell Debora.

”Nå, hvar ha vi nu sonhustrun?”

Innan Patrik hann svara, kom Henriette, omfladdrad af en hvit klädning och fläktande röda negligéband, utför backen.

Hon var så frisk, behaglig och småleende i dag, den unga frun, att man tvingades att glömma hennes vanliga utseende af spotsk högdragenhet. Men som denna spotska högdragenhet tycktes vara naturaliserad på hennes ansigte, var hennes solskenslika blidhet i dag så mycket mera att beundra.

Men Henriette, liksom alla andra, hade sina dagar för älskvärdt lynne, och om dessa händelsevis råkade infalla på en af dem, hvarunder hon egde tillfälle att i sin lilla societet få uppbära den gärd af artighet och smicker, som[104] hon så gerna emottog, så fick man icke laga detta så noga: älskvärdheten kom ändå hennes omgifning till godo.

”Bevars, min docka, så solskenslik du lyser i dag!” började svärmodern. ”Det riktigt sprakar ur dina ögon – stackars min Patrik, om all den elden är för honom: då spår jag att han bränner sig.”

”Åh, jag är redan både kokt och bränd!” förklarade Patrik skrattande. ”Henriette ville nödvändigt promenera på morgonen, men när vi kommo till tall-dungen, bad hon mig vänt . . . ”

”Kära Patrik, hur kan du uppehålla vår goda mamma och hennes sällskap här ute i hettan, då vi ha verandans svalka att bjuda på!”

”Kors, det är ju förträffligt under hvalfvet här! Din veranda – det skall väl vara den der långa rangliga skyllerkurn med qvistarna emellan, som ni satt framför huset – har visst mindre svalka . . . Men få vi icke höra Patriks lilla historia, då han koktes och brändes?”

”Jag trodde att mamma och de andra fruntimren voro törstiga efter resan. Dessutom är middagen straxt i ordning.”

”Du är för artig, för artig . . . Men så berätta då, Patrik!”

”Åh, det är gjordt i ett ögonblick. Det var bara ett gyckel af Henriette: hon bad mig vänta, medan hon gick bort att bada.”

”Aha, att bada?”

”Men när jag spatserat en god timma i solbaddet, blef det ledsamt och då ville också jag bada.”

”Det var billigt det!”

”Jag tänkte: nu har Henriette nog slutat. Jo, pytt ock – hon var icke der!”

”Icke der?”

”Hvart knäfveln har hon tagit vägen’ sade jag för mig sjelf. Jag skulle springa omkring och söka henne, och springa fick jag också, tills jag ändtligen helt andtruten vände om hem och såg efter.”

”Och då”, utbrast Henriette med ett högt skratt, ”hade jag sprungit om dig! Åh, jag hörde dig nog hela vägen, under det du ropade: ’Henriette, så svara då, Henriette’. . . Men sådan der lek, som jag förmodar icke är ovanlig bland nygift folk, bör man icke berätta för andra, min käre Patrik!”

”För min del”, återtog svärmodern, i det hon fäste en lång, något misstänksam blick på sin sonhustru, ”tror jag icke att sådan der lek just är så vanlig bland nygifta . . . Men låt oss nu komma in i unga-fruns veranda!”

Och härmed steg sällskapet uppför trappan till den af fina, gröna spaljerer uppförda utbyggnad, som slöt sig intill det lilla hvita huset, hvilket, med sina åt sjösidan öppnade glasdörrar, sina blomstersmyckade fönster och vackra inredning, såg obeskrifligt näpet och inbjudande ut. Väl inkommen, fann man sig än bättre genom åskådandet af den herrliga utsigten öfver Mälarens djupblå vatten.

Fru Emerentia stod, liksom Blenda, full af häpnad qvar på tröskeln.

Det var blott den skillnad, att modern vände sig inåt i stum förtjusning öfver så många vackra möbler och grannlåtssaker, då Blenda vände sig utåt och, ihopknäppande händerna med djupaste uttryck af andakt, stod stum öfver den tafla, som sjön och landskapet erbjödo.

”Nej se vår lilla oskuld, vår lilla enfald, hur andäktig hon ser ut!” utbrast Henriette muntert. ”Jag vet icke hvad jag ville ge till, om jag kunde sätta på mig den der minen!”

”Är det jag,” svarade Blenda, hastigt vändande sig inåt rummet, ”som får bära titeln af den lilla enfalden?”

”Ack, min gud, hon frågar det der med en ton, som om jag begått en dödssynd!” svarade Henriette, och föll åter i ett af sina högljudda skratt.

Vid detta gyckel, mera sårande genom tonen än orden, rullade blodet i varma vågor från Blendas hjerta till hennes kinder, hvars mjella sammet de öfvergöto med en starkare purpur än sjelfva kaktusblommans. De milda själfulla ögonen antogo ett uttryck af stolt köld; och beherrskad af en känsla för henne främmande, nemligen harmens, svarade hon Henriette dessa ord, som denna sedermera med icke mindre förtrytelse erinrade sig:

”Jag vet icke, om det är en dödssynd att göra en stackars oerfaren flicka som jag till föremål för åtlöje, men det vet jag, att jag icke är så enfaldig att jag genom stillatigande samtycker att tjena till ett sådant!”

Vid detta yttrande af hennes englafromma Blenda, trodde sig fru Emerentia sjelf färdig att dö af hjertsprång: så förhäpnad blef hon. Hennes enda rediga tanke var denna: ”Hvad skall syster säga?”

Lyckligtvis behöfde hon icke länge sväfva i okunnighet härom.

”Nej, hör på barnet!” svarade tant Regine Sofie skrattande och klippande med ögonen, ett säkert tecken till belåtenhet. ”Minsann kan icke hon försvara sig sjelf – det gör du rätt i, min lilla! Stå på dig, du, mot Henriette, när hon sätter dig i trångmål!”

”Jag visste icke” yttrade unga frun med en stor geste på hufvudet, ”att landsortsdamerna voro så tyckmyckna – men jag skall väl akta mig en annan gång att skämta med fröken!”

”Du må gerna skämta huru mycket som helst”, återtog Blenda, som nu hastigt och med en vänlig rörelse räckte handen åt Henriette, ”men skratta icke åt mig – ty det[107] käns så ondt, att jag blir alldeles som om jag icke vore jag sjelf.”

Det låg ett så afväpnande behag i Blendas både ton och sätt, då hon, med denna för första gången begagnade förtrolighet, gick emot sin kusin, att Henriette, åtminstone för tillfället, kände sig besegrad. Och, kyssande Blendas kind, sade hon småleende:

”Du är just en liten näbba, och det skall du få heta, om du förkastar att vara den lilla enfalden från landet!”

”Med den tonen får du kalla mig allt hvad du vill – ack, så älskvärd du kan vara!”

13.

Efter en förträfflig middag, intagen i en sval berså, satte sig sällskapet att afvakta den förstärkning, som väntades från granngårdarna.

Under det Blenda, luktande på de sköna blommor, hvarmed kusin Patrik försett henne, för sig sjelf undrade huru hon som bäst skulle skicka sig i societeten, började fru Regine Sofie anställa förhör efter gästerna.

”Det här starka rosendoftet, med suset i träden och suset i sjön, gör mig just lite sömnig – sladdra derföre du, Henriette, som har lätt för det, och säg mig hvilka du väntar . . . Men jag menar att du redan somnat, min kära syster Emerentia!”

”Jag – nej, jag är långt ifrån sömnen!”

Och häri hade den goda själen fullkomligt rätt.

Liksom Blenda var hon sysselsatt med tanken på sitt första uppträdande, och som det fallit henne i minnet att hon någorstädes läst att tystnad och tankfullhet tillkännagåfve bildning och förstånd, föresatte hon sig att i dessa punkter icke låta öfverträffa sig af någon. Hennes tillbakadragenhet vore dessutom lätt förklarad af sorgdrägten, och[109] emellertid vunne hon förmånen att observera och lära, utan att blottställa sig för några misstag.

”Vi vänta inga andra” – svarade Henriette sin svärmor – ”än de som höra till vår vanliga sällskapskrets härute under sommarn.”

”Vet jag hvilka det är?”

”Sidenkramhandlanden Lorens känner mamma . . Hallbergs likaså, tror jag . . . ”

”Jaså, hökarns?”

”Ja, rika hökare Hallbergs . . Se’n ha vi spegelfabrikör Lundgrens, hofrättsrådet Ahlstens och . . låt mig se . . kanske kommer också hattstofferare Cederlunds, slagtare Brunns och gamla öfverstinnan Wollsmidt, hvilken är liksom en oldmor för oss alla.”

”Än kammarjunkaren, kära du, du glömmer honom!” inföll Patrik.

”Hvem är det?” frågade mamma.

”Öfverstinnans son. Han är ute ett par gånger i veckan, och nästan alltid kommer han hit och sjunger med Henriette.”

”Kanske mamma befaller att vi servera kaffet?” inföll unga frun, uppstigande. ”Det är visst det enda som sätter lif i oss!”

Den aristokratiska fru Emerentia stafvade emellertid inom sig på den besynnerliga sammansättningen af gästernas rang.

Hon var van vid landsortens trånga åsigter och kunde i sitt lif icke begripa hur en hökare, en hattstofferare – denna titel togs efter bokstafven – och ännu värre en slagtare kunde komma i sällskap med öfverstinnor, kammarjunkare och hofrättsråder. Den värda frun hade väl förut hört omtalas penningens makt, men aldrig hade hon inbillat sig att den vore i stånd att åstadkomma slika underverk.

Medan Henriette, utan att afvakta sin svärmors tillåtelse, ilade bort, begagnade fru Emerentia tillfället att fråga sin syster om det i Stockholm brukades särskilta embeten för att göra hattar och att stoffera dem.

”Är du tokig! En hattstofferare är helt annat än en hattmakare. Vet du icke att son min, Johan, är hattstofferare?”

”Kors, jag tyckte att du en gång skref – men kanske kunde jag icke rätt läsa ordet – att han hade en gal . . galanterihandel?”

”Nå ja, hattstofferare – och Johan först och främst – ha nog sådan handel.”

”Men hvad sälja de då?” frågade vår fru, ganska nöjd att få denna upplysning.

”Allt möjligt! Du skall få följa med mig en dag till son mins bod, så skall du få se militärprydnader, ljusstakar, ljuskronor, parfymerier och tåcket der.”

Nu är det ej för mycket sagdt att fru Emerentias hufvud bokstafligen svindlade.

Hon kunde knappt ta ögonen från sin syster. Galanteri och hattstoffering var i Stockholm således liktydiga begrepp – och slutligen bestod hattstofferingen ej i att stoffera hattar, utan i att sälja ljuskronor, ljusstakar, militärprydnader och parfymerier!

Innan detta stora kaos hunnit reda sig, anlände en trupp främmande.

Och se, dessa lysande fruntimmer, hvilka förde sig så väl som någonsin någon hjeltinna i la Fontaines eller Kotzebues romaner, voro de ej just den rika hökarfrun, den rika slagtarfrun och ändtligen den rika hattstofferarfrun, hvilken dessutom i behag och elegans var alla de andra, ja sjelfva Henriette, öfverlägsen.

Efter ännu en timma hade hela sällskapet ankommit, på öfverstinnan när, och under intagandet af kaffet, börjades en konversation, som gjorde Blenda ej mindre hufvudyr än den föregående märkvärdiga upptäckten gjort modern.

Stackars Blenda kände ej ett enda af dagens ämnen eller nyheter, visste ej namnet på en enda aktör, sångare eller sångerska, hade ringa begrepp om badorterna och ännu mindre om Svea-orden, Thalia, sällskapet det och sällskapet det, om konserter, soaréer, tillställningar i Kirsteinska trädgården, och mycket mer.

Ännu värre befann hon sig, då damerna språkade henne an, ty alla ämnen började med: ”har fröken sett . . har fröken hört . . har fröken varit der och der”; och när Blenda blygt svarade att hon ännu ingenting sett utom den vackra staden och en del af dess omgifningar, företogo sig damerna godhetsfullt, men något inkrångladt, att beskrifva så många olika saker, att hon icke kunde fatta fjerdedelen. Och under allt detta slammer gingo de på och snörpte och sydde så qvickt, att Blenda tyckte det nål och tråd skötte sig sjelfva, och detta på sjelfva söndagen – den landtliga Blenda var dömd att falla ur den ena förvåningen i den andra.

Under tiden hade herrarna, som voro vida mindre språksamma än damerna, dragit sig till ”verandan”, dit cigarrer och punsch blifvit utburna.

Man hade redan öfvergifvit hoppet att få se öfverstinnan denna eftermiddag, och damerna funderade just på en promenad, då Henriette – som troligen hade någon liten hemlig otålighet att bekämpa, ty hon gjorde sig oupphörligt ärenden in – vid återkomsten från en af dessa husmoderliga ronder hugnades med underrättelsen att öfverstinnan och kammarjunkaren syntes i parken.

Det är omöjligt att veta hvilka angenäma egenskaper dessa personer egde, men nog måtte de ha varit af högre[112] art, ty intet enda af fruntimren – med undantag af våra tanter och Blenda – undgick en viss elektrisering.

Öfverstinnan var hvarken mer eller mindre än en gammal fryntlig hedersgumma, den der gerna såg sig utmärkt som den förnämsta i den lilla kretsen, hvilken ock mycket fjäsade för henne.

Hennes son kammarjunkaren var deremot en ung artig man, som roade sig att fjäsa för de unga fruntimren. Han hade ett sätt att prata, som helt och hållet förtjuste dem, och han talade tillräckligt gerna för att icke ledsna på att höra sig sjelf.

Men till sina vanliga åhörarinnors och beundrarinnors stora missbelåtenhet gjorde han sig i dag förtjent af ett visst klander.

Knappt hade han en qvarts timma låtit sin tunga genomlöpa den intressanta bana, der den med så mycken smak brukade kapriolera, än han hastigt afbröt och vände sig, icke till Henriette, som var beredd på och van vid en mera uteslutande uppmärksamhet, utan till Blenda, hvilken han helt okonstladt nalkades med en fråga om det intryck, som Stockholms sköna nejder gjort på henne.

”Jag fruktar att jag ej kan reda det!” svarade hon med sitt intagande leende. ”Men jag har ej ens drömt om något så präktigt.”

”Icke ens drömt – det vill säga att fröken anser det drömmen alltid öfverträffar verkligheten?”

”Jag inbillar mig åtminstone att det ganska ofta är händelsen.”

”Och jag gissar att fröken nog framdeles ändrar tanke . . . Men får jag ej lof att hålla de der grässtråna – vi stockholmare förstå oss också på att binda strå i gröngräset.”

Och till Henriettes djupa förtrytelse satte sig kammarjunkaren nu bredvid Blenda, artigt framräckande handen för att sammanhålla de grässtrån, som hon, sig sjelf ovetande[113], uppryckt, men dem hon nu villigt lemnade, emedan det gaf henne tillfälle att, under det hon knöt, tänka på om hon någonsin mer finge återse ”riddaren af svarta rosen” . . . och se, kammarjunkaren hade tur att hålla: Blendas riddare skulle nog komma åter.

”Hvad tror herrskapet, borde vi ej nu göra allvar af promenaden?” frågade värdinnan. ”Här tar då värman alldeles öfverhand!”

Förslaget väckte delade tankar.

Öfverstinnan, tant Regine Sofie och ett par andra fruar föredrogo att i ro smutta på limonaden och knapra på de öfriga förfriskningarna, hvaremot den yngre afdelningen gaf sitt fulla bifall.

Men hvem var det, o himmel, som icke såg att Henriettes shal, vid hennes försök att kasta den öfver axlarna, ville fladdra ifrån henne, och hvem var det som hjelpte tillrätta Blendas shal – hvilken icke fladdrade någorstädes – om icke kammarjunkaren, och hvem, om ej han, gick sedan troget vid den unga landsortsfrökens sida!

Det var först vid vändningen i en allé som han befann sig helt nära Henriette, hvars gnistrande ögon kommo honom att hastigt draga sig några steg före med henne.

”Jag är ganska förundrad!” sade hon kort.

”Det kommer deraf”, hviskade kammarjunkaren med en röst så mild och len, att den liknade suset af sommarvinden i en blomsterparterr, ”det kommer deraf att ni ej hunnit längre än till . . . ”

”Till hvad?”

”. . . er första lilla intrig.”

”Hvad vill det säga?”

Frågan åtföljdes af en blossande rodnad.

”Att den tjusande Henriette framdeles lär sig att finna nyttan af en afledare!”

”En afledare?”

”Det lilla bryderi, som vi erforo i förmiddags, skänker ju oss erfarenhet.”

”Det medgifves.”

”Nåväl, hellre tvingar jag mig att sysselsätta mig med den obetydligaste, än jag . . . ”

”Än ni?”

”. . . blottställer den skönaste.”

”Om jag blott visste, om jag vore öfvertygad . . . ”

”Om hvad?”

”. . . att” – Henriettes röst hade nu erhållit en oändlig förmildring – ”att det vore blott tvång?”

”Elaka – kan ni tvifla derpå!”

14.

Bref från fru Regine Sofie Thorman till hennes son

herr Johan Blücher i Hamburg.

”Min kärälskelige Johan!

Om du icke så vist börjat med att anklaga dig sjelf, så skulle du fått se att jag gjort det, och det på skarpen ändå, du snyffel, som låter din egen mor vänta på bref så länge ifrån dig! Men jag tuggar icke om en sak, som en gång är erkänd – jag vet nog ändå att du håller af mor din.

Nå, du, hvad säger du om den nyheten, att det var på håret när att du icke fått se mig, då du kommer hem?

Jojo, du, det hade kanske låtit känna sig i hjertat! Din stackare, du är så blödig att jag just skäms för dig i somt. Skall du icke vara karl? Och det säger jag dig, att om det hände, som nu gudskelof visst icke händer, eftersom jag är kryare än jag på länge känt mig, så bär dig icke åt som en tok, ty fastän ingen i verlden kan älska dig, din vettvilling, så som jag, så tviflar jag icke på att du nog ändå får den, som ser hvad du går för, och oss emellan har jag inbillat mig att det är rena guldet.

Men, som sagdt, Johan lille, jag vet icke hvad det våller att jag har ett sådant behof att förmana dig i detta. Lofva mig att du sätter ett styft hufvud mot olyckan, när hon träffar – fast, gudbevars, icke nekar jag dig att ha hjerta.

Det är för bra att du då kommit fram till det välsignade Hamburg och att du håller på att uppgöra lyckliga affärer!

Det är likså godt att jag säger dig rent ut att jag ärnar tala med dig i en sak, som du alltid slagit i vädert; men gör du så äfven den här gången, så handlar du som en stor narr.

Nu är det så till förståendes att syster min, som jag väntade upp, riktigt nog kommit med sin lilla tös – och du skall tro, att så sjuk jag var den dagen, så blef jag ändå riktigt häpen öfver en sådan skön liten guds engel: mild som en dufva och oskyldig, du, så att en kan riktigt både skratta och gråta åt henne!

Henriette visade sig genast på styfva linan – den Henriette, den Henriette . . den gången hade du goda ögon . . . Nå, käre Johan du, jag pröfvade flickan till både arbetssamhet och lynne, och du kan tro mina ord, att hon är en äkta perla. Fattigdomen gör ingenting, ty jag säger att det blir välsignelse att föra ett så fromt och vänligt barn i huset; och den djupa tacksamhet, som hon säkert skall både känna och ådagalägga, är bättre hemgift än Henriettes 50,000 banko.

Och se’n behöfver du icke tro att, för det jag talar om fromhet, hon är något pjåk – nej bevars du, annat slag! Henriette kallade henne i går åtta dagar se’n, då vi voro derute i sockerhuset till middag, för vår ”lilla oskuld”, vår ”lilla enfald”, men jag ville att du sett hvilken min vår lilla enfald då satte på sig, och sådant svar hon hade i beredskap – jag mins nu icke orden, men nog fick Henriette veta att hon tagit fel i sin mening, och ehuru hon se’n, att börja[117] med, låtsade lite vänlighet mot barnet, kom ändå den hjertligheten icke af ett godt sinne: det märktes sednare på aftonen.

Du vet att de derute på sommarnöjet umgås med en hel hop folk, som gå tillsammans och sladdra, och högsta gåsen i gåshuset är en kammarjunkare, hvilken jag – dömmande efter Henriettes miner och rodnad – starkt misstänker att ha lagt ut sina krokar för henne; men den eftermiddagen lofverade han kring lilla Blenda, som lyckligtvis icke röjde hvarken någon försagd blyghet eller något synnerligt nöje öfver den äran.

Men nu bar det så till, vid vår hemresa, att kammarjunkaren lagade sig i ordning att följa med till staden, i stället för att – såsom han lär bruka om söndagarna – stanna öfver ute hos modern, öfverstinnan. Han hade, hette det, så många göromål att uträtta andra dagen. Och om jag förut tviflat på Henriettes afund mot barnet, så begrep jag den nu, då hon ett tu tre fick den högsta lust att behålla sin kära Blenda hos sig några dagar. Men jag sade nej, och dermed var det slut.

Gifta hustrun . . hm hm hm – gud hjelpe mig, skulle icke jag läsa lagen för henne, om jag kunde tro att det är annat än barnsligheter. Men jag vill ändå hålla ögonen öppna, ty det var något med en promenad som icke förekom mig riktigt helt, fast Patrik, stackare, icke begrep någonting . . . i alla fall vill jag icke ha Blenda i den skolan.

Under öfverfarten hem gjorde kammarjunkaren sig artig på mångahanda sätt, i all ärbarhet, förstås.

Bland annat erbjöd han sig att visa de nykomna kongl. slottet och klädkammaren samt en riddardubbning som skulle ske i veckan. Jag såg hur glädjen och ångsten ömsom lyste i det stackars barnets ögon, och hon såg på mig[118] med så innerligt bedjande blickar, att jag icke var menniska att säga nej, utan antog löftet för både dem och mig sjelf.

Åh, herre min gud, sådan lust jag har haft af de fruntimren både före, under och efter den dagen!

Syster min, kollran, var ackurat som en snurra, och Blenda gick icke på jorden, utan i luften. Jag trodde att barnungen skulle svimma, när hon fick se kungen, de utnämda herrarne och hela herrligheten, och jag måste riktigt nypa henne lite i armen, medan kammarjunkaren drog proppen ur en eau-de-colognes-flaska, allt för att få henne till lifs. ”Den der lilla”, hörde jag då en herre hviska helt högt i örat på kammarjunkaren, ”ser ju riktigt ut som Rafaels madonna” – jag för min del har visst icke sett hans madonna, men nog såg flickungen hygglig ut alltid, och det tyckte annat folk också, ty det vet jag att de fleste karlarne sågo lika mycket på henne som på kungen och dubbningen.

Hvad beträffar syster min, så var hon mest förtjust i klädkammaren: jag trodde att hon nära nog vuxit fast framför glasskåpet, der drottningens brudklädning hänger, och hon skrek, så att jag skämdes, öfver en konglig barnkolt, icke mins jag hvems.

Sedan dess ha vi icke sett till kammarjunkaren, men jag märker att han slår sina krokar förbi fönstren, och derföre låter jag Debora sitta der.

Men om vi ej sett kammarjunkaren, som blef narrad på sin förhoppning att i går åter träffa oss ute hos Patriks, så ha vi i stället sett Henriette, och när hon kom hit dagen efter riddardubbningen, trodde jag att hon hade fått min gamla kramp, då hon fick veta hvar vi hade varit och hvem som fört oss dit.

Till en början lisade hon sitt sinne genom att försmädligt fara ut mot ”små intriganta koketter, som icke vore så bortkomna som de ville synas.” Men se då –[119] efter barnet icke var inne – fann jag för godt att tysta munnen på nådig frun genom att låta henne förstå att det såg misstänkt ut att hon så mycket intresserade sig för kammarjunkaren. Hon sväljde sina piller, och teg.

Jag är ledsen, käre son, att du ej kan komma hem före slutet af november, ty jag är riktigt i bryderi öfver att icke kunna nog vakta den skatt, som jag ärnar dig. Jag ser grant att hvarken kammarjunkaren eller någon annan har det i hjertat, men så barn hon är, kunde det väl ändå hända att hon slutligen tappade det till någon af de sökande.

Det var en hel svärm ungherrar, må du veta, omkring henne på resan. Se’n ha de sprungit ner dörrarna för mig och skickat biljetter, som jag svarat på, så att nu är jag då ifrån dem. Men en – det var en hygglig handelsexpedit – har ordentligt friat, och till min stora undran (ty den saken måste jag meddela både åt barnet och syster min) var ingendera för partiet: jag kunde aldrig tro annat än att Emerentia, så färdig hon är med planer, skulle nappa på första krok, men tänk, hon var fullkomligt likgiltig, och så fick han formligt nej, hvilket jag klart såg lika mycket förtröt som smärtade honom.

Jag tror icke att den lilla just är behagsjuk på något sätt, men hon är glad och barnslig och pratar gerna med herrarna, hvilket hon också sjelf tillstår.

Om jag endast finge ge henne en liten, liten vink om det jag önskar! Men jag vet nog hvad du skall invända, då du ej sett henne. Å andra sidan kan jag icke hålla henne innesluten tills du kommer hem; och flyger hjertat sin kos, så är det förbi med hela glädjen, ehuru, förstås, hon alltid med ödmjukt sinne skall ta emot ett anbud, hvars stora förmån hvarken hon eller modern ens kunnat drömma om.

Farväl nu, min ömt älskade lille Johan! Jag tillägger blott, att om du vore klok, så litade du på din mors omdöme, ty vackrare, älskligare och huldare ledsagerska kan du icke få. Jag ville så gerna, innan jag stiger ned i min graf, veta hvem som skall älska min Johan, och barnet håller jag så mycket af, att det förundrar mig sjelf.

Än en gång farväl! Skrif så att jag har glädje af det!

Din hulda moder

Regine Sofie Thorman.”

15.

Det är nu tid att efterse huru vår hjeltinna befinner sig efter de stora njutningar, som fru Regine Sofie Thorman i sitt bref omnämnt.

”En stjerna lik” glänste den oförgätliga riddardubbningen öfver allt annat.

Den förverkligade ju på visst sätt Blendas höga drömmar, och för hennes lifliga fantasi var det en ringa småsak att förvandla slottskapellet till ett tornérskrank – läktare för damer funnos ju äfven der – och att tänka sig huru de nyslagna riddarne, eldade af tappert hjelte- och mannamod, stego till häst att fäkta med en utanför skranket stående okänd riddare, hvilken nyss insändt sin handske och låtit härolden högt och ljudligen utropa att han till häst och fot, med lans och svärd, var redebogen att kämpa med så många, som hade lust att i ärlig strid mäta sig med honom, och på lif och död med hvar och en, som vågade bestrida att hans hjertas dam var den skönaste bland de sköna.

Olyckligtvis blef alltsammans slut i kapellet, innan Blenda fick sin lysande dröm färdig.

Hon hann blott så långt, att hon såg – och det såg hon ganska tydligt – hvarenda nydubbad kastad ur sadeln; men nu nöp henne tant Regine Sofie för andra gången i armen, och det – o, ve – just då den okände, som hade en svart ros målad på skölden, efter sin lysande seger ärnade upplyfta visiret. En lycka i olyckan var dock att hennes goda ögon, oaktadt afståndet, tilläto henne att läsa sköldens devis: Ett ögonblick, en evighet! Och derföre, om hon ock gick i luften, såsom tant sade, gick hon dock villigt, ty hon bar en öfversvinnlig sällhet inom sig.

Af hvad den betagne kammarjunkaren sade henne under hemvägen – och det var sannerligen en hel hop – hörde hon ingenting. Hon smålog dock så behagligt, att han var öfvertygad att hon hört allt; och hennes okonstlade försäkran vid afskedstagandet, att hon hade honom att tacka för det största nöje hon känt i hela sitt lif, tycktes honom vara en riklig ersättning för den ojemförliga pina, som han utstått af fru Emerentia, hvilken icke tröttnat att fråga efter allt hvad hon både såg och icke såg.

Under slika omständigheter kunde naturligtvis handelsexpeditens anbud icke väcka någon uppmärksamhet, åtminstone ingen intresserad.

Fru Emerentia tyckte det till och med vara underligt, att visst folk hade så mycken inbilskhet, att de kunde tro det en flicka, som blott behöfde sträcka ut sitt finger för att draga in ett helt notvarp med förnäma tillbedjare, skulle vilja gå ett par år, kanske än längre, och vänta på en så måttlig eller, rättare, obetydlig lycka.

För sin syster var hon dock alltför klok att uttrycka sig på det viset.

För henne hette det: att som Blenda var så ung och dessutom ej visat tycke för någon, vore det bäst att se tiden an – ett tänkesätt, som man vet högeligen gillades af tant Regine Sofie.

Ack, hur långt var dock ej den goda tanten från en aning om rätta bevekelsegrunden!

Efter dessa vigtiga tilldragelser – middagen på sommarnöjet, korgen åt handelsexpediten och stora ronden i slottet, jemte dubbningen eller det improviserade tornérspelet i slottskapellet – återkom allt i sin jemna gång; ty tant hade sina planer, och derföre sattes Blenda, såsom hon leende sade till sin mor, ”åter i tornet”, likväl – det måste medgifvas – icke i alldeles så sträng enslighet som förut.

Under de tvenne följande veckorna fick hon tvenne gånger se Djurgården, hvilken likväl, så vacker den ock var, icke på långt när motsvarade de förhoppningar hon gjort sig, ty hvarken hördes der någon musik, sågos de kongliga äta för öppna fönster eller gick der fram någon böljande sjö af menniskor – den listiga tanten hade valt ett par hvardagsförmiddagar. Men nu hade Blenda ändå varit der, och hon egde icke vidare rätt att sucka:

”Ack, den som finge se Djurgården!”

Hon suckade också icke, men hon längtade såsom fågeln längtar i buren.

Till ett afbrott i ensligheten kom dock slutligen en bjudning af Patrik att medfölja honom och Henriette till Gauthiers manege.

Och se, det var nu en afton, som åter kunde göras till ett minne!

Natten efter denna tilldragelse såg Blenda endast ridande araber, dansande beduiner och nymfer med florsvingar ilande fram på förtrollade hästar.

De stora fäktningarna, belysta af bengaliska eldar, hade – under sjelfva det verkliga åskådandet – kommit henne[124] att skrika och klappa händerna, tills Henriette för sin del förklarade att hon nödgades gå ut, om hon underkastades att vidare bevittna dylika galna och tillgjorda utbrott.

”Ack, låt henne vara – hon är gudomlig, hon är på min ära bättre än hela spektaklet!” hviskade kammarjunkaren, som af Henriette fått en vink om hvar hon (Henriette) kunde träffas.

När denna vink gafs, var emellertid Henriette okunnig om den bjudning, som Patrik gjort sin moster och systerdotter.

”Jaså, hon är gudomlig?” svarade den sårade unga frun försmädligt.

”Ja, i den mening jag förstår.”

”Och som äfven jag förstår! Jag just beundrar herr kammarjunkarens smak, och skattar mig sjelf lycklig att ha beredt tillfället till ett så utsökt nöje!”

En blick, som ville vara förebrående, mötte nu Henriettes gnistrande öga.

Men Henriette var onådig – hon spelade den stolta föraktfulla – och vände hela sin yttre uppmärksamhet från föremålet för sina tankar . . . .

”Du ser så fnurrig ut, min söta vän!” hviskade den äkta mannen åt sin hälft, då de gingo ut. ”Du har visst åter för trånga skor?” (Det var en gång för alla vanligt att, då Henriettes lynne var i olag, utan att hon dertill kunde uppge något skäl, hon alltid brukade skylla det på sina skor, som klämde henne.)

Men denna gång åtnöjde hon sig icke blott med att kasta skulden på de stackars oskyldiga skorna – hon svarade sin ännu oskyldigare man:

”Visst tränga de, det får jag minsann nog erfara, och för den pinan har jag att tacka den, som beständigt köper så dumt!”

”Kära du . . . ”

”Aj aj!”

”Du lemnade ju sjelf måttet!”

”Ah, prata ej om mått!”

”Se så, Henriette!”

”Skulle man ej kanka gåselank med det här intressanta sällskapet, som du behagat påtruga mig, så kunde jag haft droskan – men en annan gång . . en annan gång!”

”Söta du, någon torde höra oss!”

”Än se’n?”

”Än se’n!”

Den beskedlige, tålmodige Patrik tog sig den friheten att genom en begriplig pantomim med hufvudet fullständiga den upprepade meningen.

”Jag undrar just i alla fall hvem som skulle höra? Den der sliskige, odräglige kammarjunkaren – jag tager alldeles icke vidare emot den karlen – slår ju sina krumbugter för den tokan, som jag aldrig mer går i sällskap med, så mycket du vet . . . och hennes nåd – min gud, man kan skratta sig förderfvad åt en sådan nåd!”

Här afbröts Henriette just af nåden sjelf, som i sin oskuld förklarade att hon var både förtjust och tacksam öfver den stora, innerliga vänskap, som den söta, snälla Henriette visade henne, en yttring, hvari Blenda lifligt instämde, under det hon med en viss häftighet drog sig åt Henriettes ’sida, lemnande kammarjunkaren helt och hållet åt mamma.

Men hvad helst Blenda nu ville företaga, var det fåfängt att söka återvinna en ynnest, som hon redan förut egde i ringaste möjliga grad.

Under hela hemvägen fick man ej ett ord af Henriette.

16.

Dagen efter denna lilla utfart inträffade i vår hjeltinnas lif en händelse af stor vigt och de allvarsammaste följder.

Hon var nyss uppstigen och ärnade just sätta sig ned att skrifva ett bref till den gamle komministern i hemorten, i hvilket bref den första besparingen åt lama Britta skulle inneslutas, då mamsell Debora steg in med kaffebrickan i hand.

Dessa små välsignade sladderstunder voro en stor välgerning för såväl fru Emerentia som mamsell Debora sjelf, ty begge hade längesedan – i djupaste hemlighet förstås – öfverenskommit att det ganska väl kunde behöfvas att ibland undanstjäla några ögonblick från fru Regine Sofies tryckande välde.

”Hur står det till med syster min i dag, mamsell Debora lilla? Vi kommo hem så sent, att vi icke fingo ta godnatt.”

”Jo, jag tackar, hon var vid riktigt helsosamt lynne i går qväll.”

”Gudskelof!”

”Straxt efter det herrskapet gått, kom postbudet . . . Men det var väl roligt hos Gauthiers?”

”Roligt – ja, min himmelske, det är nu visst det minsta en kan säga! Och jag påstår, att skall man veta om lifvet en smula, så måste man till Stockholm . . . Men hvad var det med postbudet?”

”Det hade med sig bref från herr Johan, och då blir frun alltid glad till humöret. Men den här gången var det likväl mer än godt humör: hon visade sig så glad, att jag aldrig, se’n jag kom hit, sett henne sådan.”

”Ack, man skall få se”, utbrast Blenda, ”att kusin Johan råkat ut för någon stor lycka utrikes – kanske han för hem en rik hamburgerflicka till sonhustru åt tant?”

”Jaja, icke vore det omöjligt – han är en riktigt vacker herre, mycket annorlunda än herr Patrik: han spelar också fortepiano som en engel och är med i harmoniska sällskapet . . . Men, fröken lilla, hvad jag nu skulle säga var att fröken måtte komma ned tidigt i dag, ty frun sa’ visst tre eller fyra gånger i går afse att hon var nyfiken att höra om fröken haft roligt.”

”Hvad det gläder mig att min goda tant så håller af mig! Och se’n är jag likså angelägen om att berätta, som hon att höra.” . . . . . . . . . . . . .

En knapp timma efter mamsell Deboras morgonbesök satt Blenda hos sin tant, som leende följde henne i beskrifningen på alla hennes intryck.

”Ack, tant lilla, jag vet ej hvad jag ville göra – gerna arbeta fjorton timmar om dagen – för att än en gång få se den stora stormningen vid Missolunghi! O, min gud, om tant bara sett hur de redo, hur de flögo, hur de fäktade, så att gnistorna dansade kring svärden, huru slagna och sårade lågo hoptals om hvarandra, hur kanonerna dånade och gevären smattrade – jag gret och skrattade på en gång, jag tyckte att jag icke alls var på ett spektakel . . . ack ack ack, så gudomliga hästar, så gudomliga karlar!”

”Bevars, barn, hvad du har för en hetsig fantasi – jag fruktar att jag måste ge dig någon förståndig ledare, du lilla slinka, ty kammarjunkaren, som ni hade med er, är visst icke mycket att lita på.”

”Vet tant” – Blendas ansigte, som nyss återgifvit det mest omvexlande och lifliga spel, blef på en gång helt betänksamt – ”vet tant, jag har en riktigt besynnerlig känsla mot den herrn!”

”Huru nu – du tycker väl icke för mycket om honom heller?”

”Åh nej, tant lilla, jag är visst tvertom ganska otacksam emot honom.”

”Hvarför det då?”

”Det var ju ändå honom jag hade att tacka för det jag fick se riddarslaget . . . men jag tycker precist att det är som om något ondt nalkas mig, då han småler och ser på mig.”

”Han har väl icke förolämpat dig på ett eller annat sätt?”

”Nej, bevars, han har visst aldrig sagt mig ett ord som icke varit artigt!”

”Nå, hvad det beträffar . . så behöfver en förolämpning just icke bestå i ord – han kunde t. ex. . . ”

”Hvad, tant?”

”Kors, icke vet jag så precist . . . han kunde ha velat ta dig i handen, kanske till och med vågat trycka den, eller . . . ”

”Ja, just det – om det är en riktig förolämpning, så har han vågat den, ty i går afse, då vi voro i värsta trängseln vid utgången, tog han min hand för att hjelpa mig ut, såsom han förebar, och minsann tryckte han ej då både den och armen – som han ville lägga i sin – så hårdt att jag bestämdt skulle ha skrikit till, om jag icke varit rädd för bannor af Henriette.”

”Bannor af Henriette?”

”Ja, hon hade blifvit ond en gång förut för det jag icke kunde återhålla ett utrop, men det var för de slagna det.”

”Hör på, mitt hjerta, om du hädanefter träffar den der mannen – emellertid vill jag göra Patrik uppmärksam på att han icke vidare bör taga emot honom – så visa dig mycket kall!”

”Ja, tant lilla, det skall jag visst! Han har dessutom aldrig något trefligt att säga: han talar beständigt om ett och detsamma.”

”Och det är?”

”. . om mig sjelf – och jag tänker så mycket på mitt eget lilla jag, då jag är ensam, att jag vill tänka på något annat, då jag är med andra.”

”Stackars barn, du har redan varit blottställd för mycken förförelse! Alla de der ångbåtsherrarna skulle mig förutan ha slagit ner som hökar öfver min lilla dufva.”

”Tror tant det?”

”Ja, de unga, fagra, men värnlösa flickorna beluras alltid som ett lätt rof – det är derför den högsta lycka som kan hända dem, om de bli väl försörjda genom ett hederligt giftermål.”

”Det tror jag också.”

”Jaså, du tror det – du har då kanske ingenting mot den saken?”

”Nej, jag skulle gerna gifta mig, om det komme någon hygglig karl, som jag tyckte om.”

”. . och som du icke, liksom på handelsexpediten, behöfde vänta på under ett par år! Långa förlofningar äro ibland sämre än friheten.”

”Jag vet icke det, tant, eftersom jag icke varit förlofvad . . . men hvad det måtte kännas roligt att vara en ung fru, att få nyttja negligé och ha ett vackert hem med[130] granna möbler, taflor och mycket, mycket blommor och en man se’n, som fjäsar för mig – ja, han får lof att fjäsa för mig alldeles ofantligt: han skall bära mig på händerna.”

”Jaja, om du förtjenar det, barn, men du må icke bygga romanslott, utan tänka dig ett tarfligt, men godt lif vid en hederlig mans sida; och när du vunnit den lyckan, bör hela din diktan och traktan gå ut på att bereda hans trefnad och sällhet.”

”Nå ja, det förstås, vi skola väl hjelpas åt att bereda hvarandras.”

”Och se’n bör du bli särdeles arbetsam och huslig och framför allt tacksam, ty du bör betänka att få bergade män ta en fattig flicka.”

”Var icke rädd, tant, jag glömmer visst icke det – men tror tant verkligen att . . . att det kommer en sådan man?”

”Barn,” svarade fru Regine Sofie med högtidligt profetisk röst, ”han kommer!”

”Ah!”’

”Jag kan nästan säga att han är kommen, ehuru du ännu icke personligen får se honom.”

Vid dessa ord färgades Blendas kinder af höga rubinröda lågor.

O, himmel, vore det möjligt att hennes riddare skriftligen vändt sig till hennes tant?

”Anar du någon, min lilla Blenda, efter du blir så förvirrad?”

”Ja . . nej . . jag vet icke!”

”Nå, vill du veta då?”

Blenda mindes mycket väl att hon hundra gånger läst, det en blygsam flicka hvarken låtsade förstå en så benig fråga, eller sade ja i första vändningen; men Blenda var alltför naturlig att göra sig dessa lärdomar till nytta. Hon svarade helt uppriktigt:

”Goda tant, det vill jag visst!”

”Nåväl – den jag ärnar till din make . . . ”

”Den tant ärnar till min make?”

” . . och som är dig värdig mer än någon . . . .

Den stolta modern gjorde här åter ett litet uppehåll, för att gifva så mycket mer vigt åt slutorden.

. . ”är?” stammade Blenda.

. . ”min son Johan!”

”Ku . . ku . . kusin Johan?” upprepade den unga flickan med en så släpande och häpen ton, att tant Regine Sofie med en uppmuntrande blick ansåg sig böra tillägga:

”Sansa dig, mitt gryn! Jag inser ganska väl att du ej kan vara annat än oberedd på en så oväntad lycka; men, ser du, du har vunnit mitt hjerta, och derföre har jag rekommenderat dig till hustru åt min mest älskade son, en man, kära du, som kunde få tre flickor för hvart finger, arftagerskor, så många han ville, ty du må tro att det är karl hela dagen – oss emellan sagdt höll Henriette på att mista förståndet för det hon icke fick honom i stället för Patrik . . . Men så kom då till dig en gång, barn . . du kan tro att det är rena sanningen!”

”Men . . men . . herre gud, han har ju icke sett mig . . och . . . ”

”Kors, du har ett besynnerligt sätt att uttrycka din tacksamhet, och icke heller ser du ut så som jag hade hoppats att du skulle göra, när jag lät dig förstå att jag kanske kunde blifva en verklig mor för dig. Men jag vill tro att det är blygsamhet och kanske litet misstro till hela saken som förvirrar dig?”

Blenda ville försöka att svara, att bestrida denna villfarelse, men fåfängt!

”Vet, att jag skrifvit till Johan och ömt lagt dig på hans hjerta. Jag har sagt honom – ja, barn, det har jag verkigen gjort – att jag skulle känna mig mycket lycklig, om[132] jag innan min död finge se dig gift med honom . . . och se här hvad han svarar.”

Tant uppvecklade sin sons bref och läste derur följande stycke:

”Beträffande min goda mammas omsorg för en följeslagerska åt mig, säger jag denna gång kanske icke nej; ty den beskrifning, som mamma gjort öfver min unga kusin, är nog förledande att göra mig benägen för saken. Hvad som mest slår an på mig, är att hon är utan förmögenhet och utan pretensioner, god och okonstlad – det har alltid varit min afsigt att ej gifta mig till annan rikedom än den jag skulle få i min hustrus hjerta.

Men för all del” . . . . Här afbröt fru Regine Sofie – det var onödigt att läsa de efterföljande raderna (. . ”Men för all del säg ingenting, innan jag kommer hem; och skall mamma nödvändigt ge någon vink, så låt det åtminstone endast ske under form af mammas enskilta önskan, ty hvem kan veta huru det framdeles artar sig”.)

Men genom fruktan att den lilla efterlängtade sonhustrun skulle gå henne och hennes Johan ur händerna, hade vår fru fått en sådan feber att tillställa detta giftermål, att hon omöjligen kunde efterkomma sonens önskan angående uppskofvet, en försummelse, mot hvilken också denna hennes favoritplan strandade; ty hur egenkär hon än i detta hänseende var, hur öfvertygad hon än ville vara om Blendas tacksamma glädje, måste dock dennas nedslagna min och sänkta ögonlock taga henne ur den angenäma villan.

”Hvarför svarar du ingenting, min flicka? Fatta mod och var uppriktig!”

”Törs jag det?”

”Naturligtvis!”

”Är det säkert att tant . . . ”

Hon tystnade ånyo.

”Din toka! Du förstår ju att hvad jag sagt dig, endast är ett ord i förhand . . . icke har Johan bedt mig fria för sig – det åtager han sig väl sjelf, om han gillar dig, och se’n kommer det att bero på hvad intryck han gör på dig, när du får se honom.”

”Åh, det vet jag förut!”

”Vet du det?” svarade tant starkt rodnande. ”Men jag tror tvertom, att du icke vet det och att du blir så kär i honom, att du vill ge bort ditt ena lillfinger för att få honom.”

”Nej nej, tant, det är säkert att jag icke blir!” vågade Blenda svara, och äfven på hennes kind upprann nu en liten förtrytelsens blomma.

”Akta dig för dig sjelf, barn! Det är svårt att begripa hvad slags känslor som rör sig inom dig, då du, oaktadt den håg du nyss hade att gifta dig, nu kan visa dig motig i en sak, som är till så oberäknelig fördel för dig, ty Johan är – om icke precist rik – åtminstone mycket välbehållen, och mer får han, när jag går bort. Och jag var sjelf så vänligt sinnad mot dig, att jag ville meddela dig hela denna plan, på det du skulle ega liksom ett skyddsmedel mot all lockelse och flärd.”

”Jag är så tacksam, älskade tant . . så . . så tacksam!” snyftade Blenda, vid dessa sista ömma ord djupt bedröfvad öfver att nödgas bedröfva tant. ”Men . . . ”

”Men hvad?”

”Ack!”

”Är det något som lägger sig emot mitt förslag?”

”Jag vet icke . . ”

”Hm hm!”

”Jag är åtminstone icke riktigt säker på mer än ett . . ”

”Och det är?”

”Att . . . jag icke vill ha kusin Johan.”

”Gå då, vettlösa – du skall nog slippa honom! Men från denna stund har du dig sjelf att tacka, om det lägger sig liksom en kall hand mellan mitt och ditt hjerta . . . Farväl med dig!”

”Icke så, älskade tant – för guds skull var icke ond på mig! Jag blir rädd . . . ack, ack, hvad skall jag göra?”

”Gå . . lemna mig! Jag vill ej höra några smek-toner, sedan du visat dig sådan som du nu gjort . . . Skicka in Debora!”

Blenda tordes ej envisas. Men när hon gick ut, erfor hon en känsla liksom om den kalla handen redan gripit hennes hjerta.

17.

Flera timmar hade förflutit.

Likt ett par uppskrämda fåglar, hvilka hvart ögonblick frukta att träffas af skyttens skott, sutto fru Emerentia och hennes dotter darrande tillsammans.

Deras stumma förtviflan ökade sig för hvarje minut, som närmade dem till middagstimman, tiden för sammanträffandet med deras förolämpade värdinna.

”Jag försäkrar, barn”, sade modern helt sakta, ”att jag för gud icke begriper hur du kunde våga att säga nej – nej till syster min! Men himlen vare pris att du egde det modet, ty det måtte jag säga hade varit ett snöpligt slut på vår flyttning och våra förhoppningar, om du skulle ha trädt i brudstol med en hattstofferare!”

”Hvad än kusin Johan varit, hade jag ändå sagt nej, ty . . . ”

”Alldeles det, du lilla, ty han hade ändå varit kusin Johan!”

Blenda endast suckade.

”Nej, mindre än en grefve, aldrasist en baron, tar jag icke till måg . . . Annars är kammarjunkaren en hygglig man.”

”Tala icke om honom, mamma! Han – åh, det är rätt skamligt – han har icke mycken aktning för mig.”

”Icke mycken aktning – du misstar dig säkert, du lilla!”

”Men han kan försöka en gång till att ta min hand! Tant Regine Sofie har upplyst mig om mycket, och gud nåde mig som med så stor otack lönat hennes godhet . . . Men hvad är klockan nu?”

”Rätt straxt half 1 – om en timma gäller det! Jag tror dock aldrig att jag vågar mig ned . . . om hon skulle sätta åt mig . . . ”

”Det gör hon icke: tant är för stolt att skaffa sig sonhustru genom öfvertalande.”

”Om det vore så väl!”

”Hon hoppades ju – och det kan ingen undra på – att tvertom vinna vår djupa tacksamhet . . . Men kors, sådant spring i trapporna . . hvem kommer så häftig? Ack, min gud, kan någonting ha händt!”

Något hade verkligen händt, och det ganska olyckligt ändå.

Fru Regine Sofie hade fått ett nytt, våldsamt och denna gång ohjelpligt sjukdomsanfall . . . . . . . .

Aftonen af samma dag, på hvars morgon Blenda haft det afgörande samtalet med sin tant, var denna stränga, men rättsinniga och hederliga qvinna – icke mera till.

Hon hade ej fått tid till några verldsliga anordningar: döden hade, så att säga, öfverrumplat henne; men det syntes klart att, från det ögonblick då hon insåg detta, hon upphörde att spjerna emot, utan visade det lugn och den fasthet, som man kunde tilltro hennes fasta och i grunden gudfruktiga sinne.

Hennes sista ord innehöllo en öm och varm helsning till hennes Johan. Kort förut hade hon i mild ton hviskat till Blenda, som snyftande låg på knä vid sängen: ”Gud hjelpe dig, din stackare – jag kan det icke mer!”

Och ganska snart fingo de öfvergifna fruntimren lära begripa att deras förträffliga beskyddarinna för alltid var borta.

Några dagar efter begrafningen – fru Emerentia och Blenda voro ännu halfs sanslösa af det plötsliga slaget – erhöllo de ett besök af Henriette, hvilken ända från dödsdagen regerat efter sitt behag i sin aflidna svärmoders hus.

Hon kom för att, såsom hon ganska deltagande yttrade, efterhöra huru herrskapet nu ärnade ställa sig.

”Ställa oss – min gud, min gud, vi ha icke tänkt på att ställa någonting!” utbrast fru Emerentia med illa återhållen förskräckelse. ”Det var på Regine Sofie – gud välsigne och löne henne för all hennes godhet – som vi stackare leto.”

”Ja, men då hon nu är borta, får väl herrskapet ändå ta något beslut!”

”Kanske”, stammade Blenda, ”är meningen att vi skola flytta med detsamma?”

”Åh nej, bevars – vi ha ju ännu en månad till flyttningstiden, och till dess må herrskapet gerna behålla rummet. Men vid den tiden blir hela huset uthyrdt och kanske äfven snart såldt – det kommer dock an på hvad öfverenskommelse bröderna göra, när Johan hinner hem.”

”En månad” – återtog fru Emerentia med nyvaknadt hopp – ”ha vi så lång tid på oss, så blir nog råd, fastän jag just icke för ögonblicket ser något.”

”Om herrskapet blott icke toge det illa, så skulle jag gerna, och efter bästa samvete ge ett råd – och det rådet är äfven Patriks.”

”Kära hjertandes nämn det – jag följer det genast, om det är godt.”

”Åtminstone”, svarade Henriette, icke utan ett visst eftertryck på tonen, ”är det lätt att inse att det är det klokaste, ja till och med kanske det enda verkställbara.”

Med undrande och forskande blickar betraktade våra stackars fruntimmer den, som så bestämdt och med så mycken tillförsigt åtog sig att leda deras öde.

”Jag anser att herrskapet bör . . . ”

”Hvad böra vi?”

”Återflytta till er egen ort!”

Helt bestörta, voro våra damer för ett ögonblick ur stånd till något svar.

”Der man är känd”, fortfor Henriette, uppmuntrad af denna tystnad, ”der man har lefvat i många år, är det naturligtvis vida lättare att ta sig fram än i en stor främmande stad. Och jag får tillägga att resan kommer att ske på vår bekostnad, och att vi nog skola plocka ihop något smått efter salig svärmor.”

”Nej se, om det är rådet”, utbrast fru Emerentia nu med fullt återvunnen fattning, ”så tackar jag för både det och anbudet om respengar, men tar ändå icke emot någondera delen.”

”Jag måtte säga!”

”Himlen bevare mig från att så der snöpligt och skamligt återkomma till ett ställe, der vi nu icke ega det minsta att luta hufvudet intill!”

”Nå, om herrskapet har bättre utsigter här, mig obekanta, så gör ni bäst i att begagna dem!”

”Vår herre visar oss nog någon.”

”Det är möjligt, men jag säger uppriktigt, att herrskapet icke bör vänta att vi, som äro öfverhopade af såväl behöfvande slägtingar som de fattige i församlingen, kunna göra några uppoffringar. Det är visst icke behagligt för mig att nämna detta, men det är min pligt att icke lemna er i en villfarelse, som skulle vara otjenlig.”

”Vi hade i alla fall aldrig kommit att hysa någon sådan”, svarade Blenda med kufvad förtrytelse och en blossande rodnad på sin kind, ”ty vi förstå ganska väl att, sedan vår älskade beskyddarinna är borta, vi endast ha Gud att lita oss till.”

”Och den trösten är så mycket värderikare som det icke torde bära sig så lyckligt att det blir flera anbud att förkasta!” yttrade Henriette spetsigt.

Blendas öga blixtrade, men hon försmådde att yttra sig – hvad ville hon ock hafva sagt?

”Handelsexpediten, hvars förhållanden svärmor lät efterhöra, är en ganska hederlig och aktningsvärd man, men han har nu rest – således intet hopp från det hållet, ifall någon ånger skulle komma i fråga. Och ännu mindre, fruktar jag, är det värdt att fästa sig vid den tron att en sådan person som Johan skulle förnya det frieri, som hans mor framställde honom ovetande och på hvilket han fått afslag . . . ja ja, sen ut så förvånade och förnärmade som helst: här i huset har ingenting passerat som ej jag vet!”

”Jag lemnar derhän”, utlät sig fru Emerentia med all den högtidliga värdighet, som hon förmodade att hennes salig farmor, ”hon som sett verlden”, skulle hafva antagit vid ett dylikt tillfälle, ”jag lemnar derhän om det är grannlaga, än mindre beskedligt, att tala med oss stackars värnlösa fruntimmer i denna ton, men det kan jag försäkra att vi hvarken ångra hvad som skett eller eftersträfva att omändra det – enkornas och de faderlösas beskyddare har väl utsett något åt oss!”

”Jaså”, inföll Henriette, ”det är på det sättet herrskapet upptar min välmening! Jag skall då visst icke besvära hädanefter med hvarken besök eller råd – jag vill blott ge det sista, ehuru jag knappt borde det, och det är att fröken bör akta sig att alltför mycket uppmuntra kammarjunkaren! Med någon erfarenhet kan man väl förstå hvad[140] mening en sådan herre har med sina små artigheter . . . jag bedyrar att han ibland varit nära att skratta sig förderfvad åt vår lilla oskuld!”

”Tyst, barn”, sade fru Emerentia, då hon såg Blenda, hvars beherrskning nu led till slut, vara färdig att svara, ”tyst, barn – det tillkommer ej en ärbar flicka att ens låtsa förstå dylika vinkar! Men jag som mor kan säga att, hur fattiga vi än äro, vi dock ha vår heder och att jag icke kan gå in på att höra den så oförsynt angripas.”

Nu uppreste sig Henriette under ett iskallt och förnämt småleende.

”Det syns”, sade hon vårdslöst, ”att svärmor är borta: jag tror verkligen icke det skulle gått an i hennes tid att taga en sådan ton!”

”Jag säger detsamma!” inföll vår fru, ännu under inflytelsen af sin starka rörelse.

Men då Henriette hunnit till dörren, föll hastigt den stackars qvinnans mod.

Med Henriette försvann hennes sista förhoppning om biträde i bekymren – det var Henriette som verkade allt på Patrik, och Patrik var nu den ende, till hvilken man kunde vända sig.

”Kära hjertandes, gå icke med bittert hjerta ifrån oss!” Och fru Emerentia fattade ångestfullt i fliken af den unga fruns spetsgarnerade mantilj.

”Jag kom – det må jag sjelf bäst veta – med de bästa afsigter”, svarade Henriette, ”men mitt bemödande har blifvit så lönadt, att det just icke kan inge mig lust att förnya välmeningen.”

”Förlåt, förlåt oss, om vi sagt något som varit misshagligt! Denna sorg” . . . och nu började fru Emerentia storsnyfta . . . ”denna förskräckliga och hjertslitande sorg har alldeles förvirrat oss! Vi äro fattiga och hafva visst icke rätt att sträfva emot dem, som vilja oss väl.”

”Nå, det der låter höra sig! Och om j ären färdiga att resa – jag bedyrar att en hygglig småstad är vida lämpligare för er än Stockholm – så står mitt anbud om respengar ännu qvar, och likså förnyar jag löftet om en och annan liten hjelp af annat slag.”

Men se, att lemna Stockholm – dit vår frus fantasi i så många år syftat och der (detta ville hon både lefva och dö på) någon utländsk hertig, grefve eller lord, hvad det lede, skulle få se Blenda och göra henne till en förnäm dam – det var radikalt omöjligt.

Hade man icke der hemma mången gång lefvat på sill och potatis och hafremjölsgröt – och om man också nu var bortskämd, vore det långt bättre att återgå till de gamla vanorna, ja att lefva på en ännu knappare diet, än att öfvergifva de lysande förhoppningar, som i sjutton år föresväfvat henne.

”Jag kan icke, käraste, nådigaste Henriette – på tro och ära, jag kan icke . . . eller säger du annat, Blenda?”

”Jag lyder hvad mamma föreskrifver!” svarade hon undvikande; men det märktes nog på både ton och min att hon hellre ville lefva på luft och vatten än lemna Stockholm – hvar, om icke der, skulle hon träffa den, på hvars återseende hon alltid hoppades!

”Men hvad är det då för lockande i utsigten att sitta här och svälta?”

”Svälta – hm!”

”Ja, ty äfven om vi fortfarande ville beröfva dem bodens arbete, som förut haft det, så kan väl den förtjensten ändå icke räcka till allting!”

”Hjertandes vän, låt oss åtminstone få behålla sömmen, tills vi få flera kunder! Vi skola annonsera, och så hyra vi oss en liten möblerad kammare.”

Sedan Henriette afhört detta afgörande beslut, kunde ingenting längre qvarhålla henne.

Hon försvann med utseende af en vredgad drottning, som förgäfves talat till upproriska undersåter.

Lyckligtvis fingo våra betryckta damer ett annat besök på aftonen, nemligen af Patrik, som förklarade dem att, om de ville, de gerna kunde få behålla kammaren öfver vintern.

Men då de tvekade att emottaga denna godhet, icke för Patriks, utan för Johans skull (kunde de åtnjuta hans välgerningar, sedan de genom sitt afslag förolämpat honom?), så lade Patrik sig icke emot deras beslut om flyttning; men han gjorde det betydligt lättare derigenom att han försäkrade dem, att allt hvad som fans i det rum, de för närvarande bebodde, skulle flyttas med, ty han var fullt öfvertygad att salig mamma velat gifva det åt moster Emerentia. Beträffande sömmen vore det likväl hjertans roligt, om de kunde få någon mera på annat håll, ty . . .

Både mor och dotter förstodo halfqväden visa, och när de sågo den hederlige Patriks bryderi emellan sitt goda hjertas föreskrifter och sin hustrus kommando, hastade de att försäkra honom det de nog hoppades finna arbetsförtjenst, emedan de arbetade i flera vägar.

”Och när det kniper på något sätt”, sade han vid bortgåendet, ”så stöt så oförmärkt på mig!”

”Ädla själ!” suckade fru Emerentia.

18.

Efter denna dag studerade fruntimren Dagbladet och sprungo efter annonser ett par timmar hvarenda förmiddag. Och som tant Regine Sofies hushåll icke skulle upplösas förrän vid flyttningstiden kunde de taga sig denna ledighet.

Men ehuru salig farmor, som sett verlden, försäkrat att ”den som söker, han finner”, befans likväl detta tänkespråk vara ganska problematiskt.

Först hvad rummet beträffade, var det ena för dyrt, det andra för litet, i det tredje slog röken in och det fjerde, som hade ett skäligt pris och temligen snygga väggar, var behäftadt med olägenheten af fem höga trappor, i hvilka man höll på att bryta nacken af sig, hvar gång man skulle upp eller ned.

”Men der bo vi ändå för sexti riksdaler om året”, sade Blenda, ”då deremot alla rum, som ha ett hyggligt läge och kök, kosta nitti, ja hundra riksdaler.”

”Det är nog sant, du lilla!” svarade mamma med en fundersam min. ”Men då vi besinna . . . ”

Fru Emerentia betänkte sig tydligt litet på fortsättningen – den var säkert kinkig.

”Hvad skola vi besinna?”

”Det, kära barn, att vi, om ej den gode guden sänder oss någon särdeles lycka, ändå icke för vårt handarbete torde kunna anskaffa ens dessa sexti riksdaler jemte föda, ljus och sådant mer; och derför . . . ”

”Derför?”

. . . ”tycker jag att vi likså gerna kunna sätta oss i vidlyftighet för hundra som för sexti riksdaler – då bo vi åtminstone som folk!”

”Men, min gud, om vi icke förmå betala – tänk på det, mamma – så kunde de ju helt enkelt sätta oss i arrest . . o, min gud, hur rysligt!”

”Alldeles tvertom: så mycket bättre, säger jag – du skulle få se!”

”Hvad då?”

”Åh, vi finge nog tag i någon hygglig person, som skrefve i tidningen en lång rörande historia om tvenne värnlösa adelsdamer, som råkat i det mest oförtjenta betryck, och så gissar jag att det äfven sades något om den enas makalösa skönhet och den andras fasta karakter . . . och derefter skulle man få se, hur kammarn blefve för trång för alla de besök, som nyfikenheten lockade till oss.”

”Fy, det vore förnedrande!”

”Alldeles icke – och min själ, det vore ett så dåligt tillfälle att bli sedd af allehanda slags folk!”

”Men i alla fall vore det ovärdigt, mamma! Jag känner att vi ej kunde ega rättighet att handla så, ty vi hade ju med flit ställt oss i onödiga utgifter . . . ”

”Prat!”

”Låt mig denna enda gång råda: låt oss taga den lilla kammaren för sexti riksdaler!”

”Bestämdt icke, kära barn!”

”Men, mamma!”

”Se så – låt oss komma öfverens! Ingen skulle krångla uppför alla de trapporna, du lilla! Vi måste ha ett[145] riktigt rum . . . Och hör nu – under denna tiden ha vi insparat öfver tjugufem riksdaler: det är så mycket att vi betala första qvartalet. Nå, när man har tre månader på sig – nittiotvå dagar, du lilla – så skulle man väl vara bra dum, om man icke hittade något råd i nöden.”

”Men om det icke bure sig bättre?”

”Så blir det, gudbevars, icke värre än att jag sätter örhängena och sommarkappan, som jag ärfde efter salig Regine Sofie, på assistansen – under vintern behöfver jag den ändå icke, och der är just en välgörande inrättning den der assistansen: det man har der, slipper man vakta hemma för tjufvar.”

Blenda log och motsade ej längre.

Ett vackert rum med kök för ett hundra riksdaler togs tre trappor upp vid Riddargatan – och med fri utsigt åt sjösidan.

När man skulle besluta sig att bo ”reelt”, så borde man välja en gata med reputerligt namn, och hvilket kunde väl vara på en gång reputerligare och betydelsefullare än Riddargatan! Blenda var idel förtjusning öfver att en sådan gata verkligen fans.

Men nu gällde det att skaffa sig arbete, hvilket blef än svårare.

Nipperhandlerskorna voro öfverhopade af sökande – det enda som hos dem fans att få, nemligen hattsöm, förstod ej Blenda. I lärftsbodarna var man lika fjär, ty hvar och en hade sina. Återstod att annonsera om emottagande af ”alla slags sömnader”; och nu kommo visserligen några personer, som ville ha klädningar ”väl och modernt sydda för godt pris”, men detta var åter något som våra[146] damer från landsorten ej kunde åtaga sig. De ville ha linnsömnad och broderi – och man svarade dem att den förra finge man verkställd på korrektionshuset för hälften så lindrigt pris, och hvad broderiet beträffade köpte man det färdigsytt i modehandeln.

”Nånå, nånå”, sade fru Emerentia, dagarna förrän de skulle flytta från den lugna bostad, som de nu snart i tre månader innehaft, ”nånå, man får icke misströsta vid de första motgångarna!”

”De första” – svarade Blenda: ”vi ha nu så visst haft tjuge som en!”

”Om än så är, kära du, så ha vi deremot minst tjuge ressurser qvar!”

”Än obehaget se’n att så här springa på gatorna!”

”Lugna dig, du lilla!”

”Det är icke så lätt att vara lugn: den otäcke kammarjunkaren möter mig öfverallt, jag må komma från hvad håll som helst, och ständigt tilltalar han mig så artigt, att jag icke har kontenans att säga honom hur ledsamt det är.”

”Men, kära barn, det får du väl ändå göra, ty han är ingen karl för oss – och se’n tålde icke, som du mins, salig Regine Sofie det ringaste, som stötte på si och så.”

”Ack, min goda, goda tant, om hon ändå lefvat – hon hade aldrig öfvergifvit oss.”

”Se så, mitt gryn, gråt icke! I morgon skola vi gå ut till Regine Sofies graf: vi vilja icke lemna detta hus utan att hafva tagit afsked af och tackat den, som värnat oss . . . Men hör på, du lilla, om jag skulle baka smörbakelser, som jag är så snäll med? Gud välsigne oss för sådana smörbakelser som de ha här!”

”Kära mamma, hur kan mamma tänka på smörbakelser, just när vi begråta salig tant och tänka på en vallfart till hennes graf!”

”Bevars, du lilla, det ena goda skämmer icke bort det andra – man får väl, oaktadt sorgen, också tänka på det[147] jordiska, och utan all fråga var det en lycklig idé, isynnerhet som förslaget icke är så särdeles kostsamt.”

”Men hvad skall jag göra, om det blir så motigt att ingen söm kan erhållas?”

”Jo, vet du, jag har för den händelsen en annan plan i görningen.”

”Hvilken då?”

”Det faller mig in att du med din talang i ritning – ty det var då en riktigt grundlig undervisning pappa gaf dig – att du, säger jag, kan annonsera om att ta emot mindre barn.”

”Tycker mamma det?”

”Det tycker jag visst: på det sättet får man bekantskap med föräldrarna, och bekantskaper, kära du, det är alltid hufvudsaken.”

”Men . . ”

”Tyst, tyst med dina men: sådana taflor som du ritar, med de sötaste sjöar, träd och små hundar, duga nog för barnungar att göra efter – således är den saken bestämd.”

Blenda ville ytterligare försöka några små invändningar, men det var omöjligt att betaga fru Emerentia hennes öfvertygelse och hennes mod, hvilket sednare betydligt underhjelptes af vissheten att man med egandet af skinkan, smörbyttorna och osten – hvilket allt ännu fanns i behåll – kunde trotsa en hel hop missöden.

Blendas mod var på intet sätt jemförligt med hennes mors. Men exemplets makt verkade dock lycklig.

På vägen från nya kyrkogården gingo följande afton tvenne sorgklädda fruntimmer med näsduken för de tårdränkta ögonen. Det var fru Emerentia och hennes dotter.

Med blödande hjertan, djupt kännande det öfvergifna tillstånd, hvari de genom tant Regine Sofies död blifvit lemnade, hade de nu sagt henne sitt sista ömma farväl, och Blendas känsla var ej minst upprörd vid tanken på att hon några timmar innan den goda tantens bortgång gjort henne så mycken smärta.

Ännu hade ej mor och dotter meddelat sig åt hvarandra i ord – hvad skulle de också ha haft att säga utom det många gånger upprepade: ”I morgon måste vi lemna vår fristad, i morgon är det liksom vi först trädde in i denna villsamma verld!”

Ett häftigt gående bakom dem, derefter en djerf blick från sidan och sist ett ljudligt: ”Åh, ödmjuka tjenare . . se, det var ett möte som kan kallas angenämt!” uppskrämde fruntimren ur deras smakfulla dvala.

De upplyfte på en gång sina ögon och sågo framför sig en af sina ångbåtsbekantskaper: kongl. sekter Born.

”Vi komma från min systers, vår enda beskyddarinnas, graf!” svarade fru Emerentia med en så sorgsen och allvarsam ton, att den unge mannen ögonblickligt lät leendet på sina läppar och i sina ögon försvinna.

Med ett uttryck af grannlagenhet sade han, i det han deltagande betraktade Blendas milda, svårmodiga ansigte:

”Det var sannerligen ett hårdt slag, som jag djupt beklagar – men jag vill minnas att det var en annan slägting som hemtade herrskapet från ångbåten?”

”Ja, det var min systersson lärftskramhandlaren, en mycket hederlig man, men, herre gud, han har många att lemna sitt skydd och sitt arbete åt, och vi äro icke heller gerna någon till last, om vi kunna undvika det.”

”Får jag fråga om herrskapet bor qvar vid Styrmansgatan, eller om herrskapet flyttat?”

Fru Emerentia såg forskande på sin dotter. Kongl. sekterns uppförande var ju så hjertans hyggligt och aktningsfullt som någon kunde begära, och det skulle visst[149] kännas som en stor himmelsk lisa i sorgen att någon stund få språka med en person, som visat sig så deltagande. Men syster Regine Sofies varningar ljödo ännu i fru Emerentias öra, och då Blenda med en lätt skakning på hufvudet tillkännagaf sin mening, återtog vår fru med en liten förlägenhet:

”Var så god, min bäste kongl. sekter, och . . och fråga oss ingenting!”

”Hvad?”

”Jag tviflar visst icke på den vänliga meningen, nej nej, på intet sätt, men vi äro ett par värnlösa fruntimmer och vi böra icke mera vara så tillgängliga som på ångbåten – och jag kan säga kongl. sektern att vi blefvo rätt ledsna öfver att den tillgängligheten kunde tydas illa.”

”Hvad i himlens namn menar hennes nåd – sannerligen ser det icke ut som om jag mycket misskrediterat mig?”

”Åh, icke just det; men . . biljetten och . . . ”

”Min bästa fru v. Kühlen, det skulle göra mig obeskrifligt ondt, om herrskapet å sin sida gifvit någon dålig tydning åt min enträgenhet att få förnya bekantskapen. Om emellertid min biljett för öppet röjde det intresse jag skulle hafva haft af det nöje, som jag hade äran att föreslå, så torde åtminstone mitt beskydd derunder icke i någon mån ha stridt mot det passande, ty min mor och mila systrar, som för tillfället voro i staden, befunno sig på samma ångbåt.”

”Men den omständigheten nämdes icke vid bjudningen!” inföll Blenda.

”Jag erkänner att denna glömska var felaktig. Men det vore hårdt, om det straff, som fru Thormans svar innehöll, icke kunde anses tillräckligt, utan att det ytterligare skulle skärpas genom ett misstroende, som på det högsta sårar mig!”

”Men när vi i alla fall ej kunna taga emot kongl. sekterns besök, hvartill tjenar då att säga hvar vi bo?” invände fru Emerentia. ”De andra herrarna finge minsann också då snart veta det!”

”Ingen af dem, som fru v. Kühlen benämner de andra, äro för närvarande i staden. Löjtnanten – som verkligen var otröstlig öfver sin motgång att ej få återse herrskapet – hade blott ett par veckors permission; baronen, hvilken höll på att röra upp både himmel och jord af samma orsak, blef så godt som genast hemkallad för en vigtig familjangelägenhet, och herr A., handelsexpediten, vistas, efter hvad jag hört, för närvarande i Frankrike. Af hela vårt lilla ångbåts-kotteri är jag således ensam qvar, för att uppbära skulden för allas våra synder.”

”Jag tror icke”, återtog Blenda, ”att vår goda tant skulle gilla att vi förlänga detta samtal, och herr kongl. sektern förstår lätt vår fruktan att försumma de goda råd, som vi tyvärr ej mer kunna höra.”

”En så tydlig befallning kan jag ej annat än förstå. Men vid sjelfva denna tants stränga grundsatser bedyrar jag, att, ifall det är så olyckligt att herrskapet icke eger någon beskyddare och hjelpreda här, det är att drifva grannlagenheten för långt, om min välmening afslås. Jag begär hvarken att få föra herrskapet på nöjen eller promenader – ty min mor och mina systrar ha redan återvändt till landet – men jag utber mig deremot att, under den månad jag ännu kan disponera här (jag skall sedan nedåt landsorten och fara på ting), få vara herrskapet till gagn med råd och handling, ty vid gud jag känner något bättre sätt att godtgöra min förra påflugenhet!”

”I hvad fall skulle kongl. sektern då kunna gagna oss?” tog sig fru Emerentia mod att fråga.

”I hvad som jag blir hedrad med, hoppas jag! Har herrskapet rum? Har herrskapet fått inköpt ved? Vintern tillstundar[151]. Och kom ihåg, att om min tjenst blir antagen, begär jag att få anses som en verklig vän! De som känna mig, veta att under mitt naturliga lättsinne ändå en smula hederlig karl är gömd.”

”Det tycker jag att vi kunna rätt väl skönja, Blenda mitt barn? Och jag ser icke hvarför vi i vår ensliga belägenhet ej skulle tala uppriktigt, med den gode kongl. sektern?”

”Liksom till en son, en bror – på min heder, jag är nu så allvarsam att fröken gerna kunde kalla mig onkel . . . Således börja vi med rum . . ”

”Det ha vi fått, ett ganska gladt och prydligt på Riddargatan i n:o . . ”

”Och ved?”

”Den har Patrik – gud välsigne honom – redan skaffat oss, liksom vi ha honom att tacka för det vi efter salig syster min erhöllo hyggliga och galanta möbler till rummet.”

”Nå, gudskelof, utsigterna ljusna ju allt mer och mer!” yttrade kongl. sektern med ett så innerligt deltagande, att sista gnistan af misstro försvann ur både moderns och dotterns tankar.

”Men”, inföll Blenda med en lätt suck, ”det aldra nödvändigaste saknas emellertid.”

”Och det nödvändigaste?”

”Är arbete.”

”Se der då ändtligen ett fält för min verksamhet!”

”Verkligen – skulle det vara så lyckligt att kongl. sektern har något förslag?”

”Jag är bekant med ett par gamla hedervärda fruar, och som de äro goda själar och i allmänhet ganska verksamma, skola de hjelpa mig i den här saken. Vill herrskapet ta emot mig, då jag kommer med svaret?”

”Ja, herre gud, när det är i så angeläget ärende, kan ej annat komma i fråga, min gode kongl. sekter!”

Och nu en gång i farten med sina förtroenden, lemnade fru Emerentia kongl. sektern en så fullständig redogörelse öfver hvad som passerat efter ankomsten till Stockholm, att han tyckte sig sjelf hafva bevittnat alltsammans – och man förstår att det icke var en ringa triumf för vår fru, att i tysthet få meddela sin nye förtrogne att hennes dotter haft tvenne utmärkt hedrande giftermålsanbud.

”Om jag vågade”, sade kongl. sektern, och lutade sig ned mot fru Emerentia – Blenda, som gick något afsides, hörde ej detta samtal – ”om jag vågade, skulle jag fråga hvarför icke fröken fann något af dessa så hedrande anbud värdt sin uppmärksamhet?”

”Åh, det, min gode kongl. sekter, hade sina randiga skäl, som ligga i framtiden . . . nog af: vi hade gudskelof ej behöft hafva alla de bekymmer, som vi nu dras med, om vi varit benägna att ta hvad som bjöds. Men kommer dag, kommer råd, sa’ alltid min salig farmor, som sett verlden. Flickan är ung och föredrager allt slags vedermöda framför förlusten af sin frihet.”

”Nå, det är precist som jag . . . För att löna fru v. Kühlens förtroende med ett annat, vill jag erkänna att min familj för närvarande rätt ifrigt konspirerar mot min frihet, den man vill lemna i händerna på en ung rik prestdotter. Att börja med retirerar jag nu till landsorten, men det torde väl hända att, då jag får min vice-häradshöfdingefullmakt på fickan, jag återkommer för att helt stadigt lägga den och mig sjelf vid den ifrågavarandes fötter.”

Efter denna bekännelse, tydligt afgifven för att fullkomligt lugna fruntimrens farhågor, nalkades äfven Blenda. Och i bästa förstånd kom man till staden, der kongl. sektern sade dem farväl under förnyadt löfte att visa sig som en värdig onkel till fröken Blenda . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Dagen derefter flyttade mor och dotter in i sin nya bostad – och hvilka känslor kunde liknas vid fru Emerentias, då Patrik mötte henne med dessa ord:

”Hyran för första qvartalet är betalt, moster . . . fördömme mig, skulle jag icke vilja göra en hel hop till, men det har sig icke så lätt att göra allt hvad man vill!”

Sednare på dagen infann sig kongl. sektern och medförde äfven å sin sida goda nyheter.

”Ser du nu, du lilla”, sade modern triumferande, ”ser du, hur den gode guden jemnar allt för oss! Patrik är så godt som en liten försyn, och kongl. sektern vår goda engel.”

”Ack ja, jag hade orätt i att frukta!”

19.

Tvenne månader voro förflutna.

Under en kall och ruskig afton i slutet af november återfinna vi vår hjeltinna sittande framför den sparsamma brasan i det nya hemmet.

Med en blandning af glädje och öm oro betraktade hon sin mors bleka, infallna kinder, hvilka, efter en flera veckor långvarig frossa, åter började få färg och en anstrykning af hull.

Fru Emerentia half-låg i en länstol, men i sjelfva sitt medtagna tillstånd hvilade hon dock icke från arbetet: hon stickade på barnstrumpor.

”Ack, mamma, hur kunna vi nog prisa Gud att denna så mörka och sorgliga tid ändtligen börjar ljusna – ty blott mamma blir frisk, ljusnar allting.”

”Tack, mitt älskade stackars barn, du har lidit mer än jag . . . ”

”. . . af smärtan att kunna göra så oändligt lite – ja, det tror jag nästan.”

”Och hvarken Henriette eller Patrik ha varit här på hela långa tiden. I början kom ändå han någon gång . . [155] nånå, de karlarna ha mycket att tänka på – och se’n, då han icke hört af oss, har han förmodligen trott att vi mådde bra.”

”Förmodligen!”

”Om du besökt honom, hade han kommit straxt, derom är jag fullt säker.”

”Jag har icke kunnat förmå mig att gå dit . . . och se’n så var jag rädd att träffa kusin Johan – troligtvis är han nu hemkommen.”

”Ack”, suckade fru Emerentia, ”tänk om vi ej handlat så alldeles klokt – tänk, om den der skånske grefven aldrig låter se sig mer?”

Sjukdomen hade, som man ser, gjort vår fru en smula förnuftig.

Blenda svarade ej – hon vände sig hastigt bort för att dölja en tår, frampressad af hennes nu så länge gäckade förhoppningar.

”Och den här dyra välsignade chinan, kära du . . ja ja, den skall till – men så är det också ingen drygsel i de styfrar vi förtjena.”

”Och ändå hade vi rätt stor förtjenst under första månaden, då den snälle vänlige kongl. sektern med sin rekommendation gick oss till handa.”

”Men, gudnås, nu är han borta; och fastän fruarna lofvade att ej ta sin hand ifrån oss, fruktar jag att den här krångliga sjukdomen gjort dem uppledsna: det sista täcket gick allt bra långsamt!”

”I går, när jag var hos fru C., sade hon mig också något rätt ledsamt.”

”Hvad då, barn?”

”Att hon var tvungen dela på de arbeten, som hon och hennes vänner hade att bortlemna, emedan det fins så många behöfvande, som hon ej har hjerta att neka.”

”Det har hon visst rätt i, du lilla, och ehuru det blir en förlust för oss, är det så mycket bättre för andra stackare[156] att hon tänker så . . . Men låt se – vi ha ännu i behåll min stora fantasi.”

”Hvilken då, mamma?”

”Kors, smörbakelsen, vet jag! Så snart jag blir frisk, sätter jag den planen i verket, och det är något inom mig, som säger att den skall lyckas.”

”Åh, det blir mycket långt tills mamma kan gå ut i köket, och emellertid . . . ”

”Jag förstår väl ditt emellertid, barn, men min salig farmor, som sett verlden, brukade alltid säga att efter sju bedröfvelser . . . ”

”Ack, jag vet, jag vet, mamma!”

”Om du vet, så bör du också lita på att äfven vår sol går upp igen . . . Låt se, hur mycket pengar ha vi nu in alles?”

”In alles”, svarade Blenda med ett leende, som bekymret icke kunde undertrycka, ”äro vi i besittning af 3 en-riksdalrar och 12 sk. i löspengar!”

”Nånå, kära du, sämre kunde det vara, helst som vi ännu ha qvar af vår proviant – skinkan är ju icke halftagen . . . ”

”Men sista osten är borta – jag hade inga kontanter åt madam för förra veckan. Och dessutom är sådan mat nu icke passande för mamma: doktorn talar om buljong, och portvinet är slut!”

”Trösta dig, min engel! Jag skall ta ännu en butelj af de pengarna vi ha, och några marker kött köpa vi oss också till en kraftig buljong – men blir jag icke sedan menniska, så må katten kosta på sig sådana dyra saker! Kanske är det aldra bäst att jag återgår till min gamla diet.”

”Men till allt slags diet fordras ju ändå något, och för detta något måste vi på ett eller annat sätt finna utvägar. Jag tror . . . ”

”Hvad?”

”. . att det enda möjliga är, att jag annonserar om att gå bort och sy i husen.”

Detta förslag stridde ganska starkt emot fru Emerentias lilla högmod, och det kostade henne ej ringa ansträngning att komma till en öfverenskommelse dermed.

Slutligen gaf hon dock med sig, likväl blott på det villkor att Blenda, som helt och hållet förkastat ritlektionerna, i stället skulle på samma gång med sömnaden annonsera om ett ungt fruntimmer, som för billigt pris önskade undervisa mindre barn på fortepiano.

”Ja, vet mamma, det tror jag att jag vågar göra! Noterna känner jag fullkomligt, och nog kan jag tillräckligt för att hjelpa dem tillrätta, som icke kunna något.”

”Nå, ser du nu hvad en förnuftig öfverläggning medför! Redan i morgon skall du lemna in annonserna.”

Ett par dagar sednare voro verkligen båda annonserna att läsa i Dagbladet.

”Vi få aldra minst tjuge svar på hvardera!” spådde fru Emerentia.

Men oaktadt denna lysande förhoppning blef hon icke särdeles modfälld, då de fyrtio svaren reducerade sig till två, d. v. s. en biljett för hvardera annonsen.

Den angående sömnaden tillkännagaf att det unga fruntimret, som önskade gå från och till, kunde för muntlig öfverenskommelse infinna sig i det uppgifna huset på Österlånggatan, hvaremot svaret åt ”den billiga musiklärarinnan” hänvisade till Glasbruksgatan, n:o . .

”O, min gud, hur skall jag ens hitta dit en så förfärligt lång väg!”

”Det värsta är,” anmärkte vår fru, en smula nedstämd, ”att du troligen kommer att slita ut dina skoplagg, kanske[158] innan någon betalning utfaller! Vore det ändå sommar, så kunde du för tre styfver komma öfver på roddarbåtarna.”

”Det blefve i alla fall – då jag måste öfver på två ställen – 3 sk. fram och åter . . . Men jag skall gå så nätt, att mina nya kängor nog hålla ut den här vintern. Och madam är visst beskedlig och följer mig.” . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Andra förmiddagen, sedan hon omsorgsfullt klädt sig – det var alldeles nödvändigt att göra ett behagligt intryck – och sedan hon erhållit sin mors varmaste lyckönskan, begaf sig Blenda å väg för att söka lyckan.

På första stället emottogs hon af ett par gamla mamseller, mycket surmulna och mycket prutande, som ville ha en person att sitta hos sig och sy hela dagen för 8 skillingar.

”Ack nej, det är mig icke möjligt – då förtjenar jag alltför lite!” svarade Blenda ödmjukt, men fast.

”För lite . . huru för litet – då hon får maten till, min lilla mamsell!”

”Jag går ej ut dermed.”

”Men vi kunna säga henne, att det fins öfver hundra fattiga flickor, som anse det anbudet öfverdrifvet hederligt, och att, om vi vore småaktiga, vi kunde få så många vi ville för 6 skillingar . . för 4 . . ja, för bara maten, och ändå erhålla välsignelser dertill – gudskelof, vi hafva de fattigas välsignelser: de veta hvilka vi äro!”

”Men jag måste nödvändigt ha 16 skillingar! Jag syr så flitigt, och min mor, som nyss legat sjuk, är i stort behof af det lilla jag kan förtjena.”

”Åh, sådant der känner man mycket väl till: den historien är gammal, min lilla vän . . . Hvad heter annars hennes mor?”

”v. Kühlen.”

”Hvad för slag – är hon fröken? Gudbevars, bjud då ut sin tjenst hvar hon behagar, min fina nåd! Vi vilja visst[159] icke ha så förnäma sömmerskor . . . Fröken . . kantänka! Förmodligen från landsorten? Till Stockholm skola de då alla, antingen det bär eller brister: der skär man guld med täljknifvar. Men det är nog annat slag!”

Blendas hjerta svällde af harm: hon kände tårarna stiga sig i ögonen, men var likväl nog lycklig att kunna återhålla dem.

Skyndsamt vände hon ryggen till de gamla mamsellerna, som hade så godt om de fattigas välsignelser, och ställde kosan till det hus, dit hon blifvit anvisad för musiklektionerna.

Då hon kom upp för första trappan i det ståtliga huset och fick syn på den eleganta klocksträngen, visitlådan och det blankpolerade låset, bad hon i hast en varm bön att den, som bodde inom en så lysande utsida, måtte vara mildare stämd än mamsellerna, till hvilka hon kommit genom en portgång lika dyster och otreflig som de sjelfva.

Med en rörelse af obeskriflig fruktan att åter blifva tillbakavisad, ringde hon på klockan.

Efter en stunds väntan, väl behöflig att stilla Blendas oroliga hjertklappning, öppnades dörren af en jungfru, hvilken, innan vår fröken hunnit säga ett ord, helt obesvärad yttrade:

”Är det mamsell, som emottagit nådig fruns biljett?”

Blenda bejakade frågan.

”Var god och stig in i salen så länge – nådig frun kommer straxt ut.”

Blenda satte sig att vänta.

Under tiden besåg hon med intresserad uppmärksamhet de många taflor, som prydde väggarna, ett nöje som[160] likväl icke hindrade henne att höra ljudet af ett par lifliga röster, som då och då trängde sig från ett annat rum in i salen . . Ändtligen öppnades dörren, och ett ungt fruntimmer af ett lika behagligt som vänligt utseende inträdde.

”Jaså, det är lilla mamsell som önskar ge undervisning?” Den unga damen, hvars utsökta morgonklädsel föll Blenda bjert i ögonen, såg på den sökande med en uppmuntrande blick . . . ”Hvilka lärare har mamsell sjelf haft här?”

”Ack, jag har icke haft någon lärare i Stockholm! Det obetydliga jag kan, men som jag dock tror skall vara tillräckligt för nybörjare, har jag lärt dels af min mor och dels af organisten i församlingen, der vi bodde. Men han hade fått grundlig undervisning af en musikdirektör vid Vestgöta regemente.”

Dessa oskyldiga underrättelser om musiklärarinnans egen musikaliska bildning, hvilka man skulle tro icke kunde ha varit särdeles rekommenderande, tycktes tvertom just slå an på frun i huset: en blixt af tillfredsställelse lyste i hennes ögon, och med ännu mera godhet sade hon:

”Det är alldeles tillräckligt för mina pretentioner, ty min lilla flicka är blott fem år gammal. Men jag vill att hon börjar i tid. Dessutom skall jag sjelf vara närvarande vid lektionerna.”

Blenda ärnade uttrycka sin tacksamhet, då den unga damen tillade:

”Jag hoppas att mamsell icke hörer till dessa försagda och ledsamma personer, som icke kunna fortsätta sitt arbete, om de höra pratas omkring sig? Som lektions-timman, hvilken jag önskar mellan 11 och 12, är min första visittimma, kan det väl hända att någon då och då kommer hit under den tiden.”

Vid de sista orden fästades den vackra fruns blick med ett forskande och genomträngande uttryck på Blenda. Men Blenda hvarken rodnade eller blinkade, utan svarade helt[161] okonstladt, att hon visst icke var så blyg att hon ej kunde fortsätta med sin elev, fastän andra personer voro i rummet.

”Godt – men nu måste jag för ordningens skull höra något litet af mamsell . . . sätt sig vid pianot, och var för all del icke rädd!”

”Jag fruktar dock att jag icke kan utföra något, som är värdt att höra!”

”Åh jo, försök, försök!”

”Egentligen har jag blott spelat för att ackompanjera mig till sång.”

”Syperbt, mamsell sjunger – då ålägger jag mamsell att genast börja sin befattning med att sjunga en stump för mig! Och blir jag nöjd – jag är visst icke svår att tillfredsställa – kan mamsell påräkna ett vida högre arfvode än hvad jag är viss att hon sjelf skulle begära.”

Förtjust öfver så mycken godhet, satte sig Blenda helt lycklig till instrumentet.

Men hvad skulle hon spela – hvad? Sade henne icke det tusen röster i hennes själ! Kunde det väl bli något annat än den stolta Berthas sång på Agnes’ borg!

Och inspirerad af sitt skönaste minne, minnet af saligt klaveret och riddar Egbert Montabor, uppstämde Blenda:

Men innan hon hann börja andra versen, och just då hennes själ på sångens och fantasiens vingar sväfvade bort från jorden, med glömska af både ärendet och befattningen, afbröts hon af ett så bjert, klingande gapskratt, att hon, ryckt ur sin himmel, hastigt vände sig om.

Och se, hvad såg hon då i dörren till det inre rummet, om ej den älskvärda damen och bakom henne kammarjunkaren – Blendas egen försmådde tillbedjare – hvilken troligen i sin personlighet ensam innefattade de visiter, som skulle emottagas under ”första visit-timman.”

Med ett obeskrifligt uttryck af sårad värdighet steg Blenda upp.

Den unga frun, som förefallit henne så innerligt god, hade då på detta hjertlösa sätt kunnat gapskratta åt hennes, vare sig, röst eller föredrag: och intetdera – om den saken var vår hjeltinna fullt öfvertygad – förtjente åtlöje. Och den infame kammarjunkaren se’n, han, hvilken hon nu af särskilt orsak ej kunde fördraga . . äfven han, åh, det var för mycket, för mycket!

”Min lilla bästa mamsell, blif för guds skull icke ond, jag ber!” sade den muntra frun, men fortfor härunder att skratta så häftigt att hon måste kasta sig ned på soffan. ”Blif icke ledsen – jag försäkrar att det icke är min afsigt att förolämpa, ty rösten är verkligen vacker, men lilla mamsell sjunger denna gamla riddar-romans med en sådan oförlikneligt heroisk sentimentalitet och en så inspirerad känsla, att jag aldrig i mitt lif haft roligare.”

Kammarjunkaren fann det nu vara passande att träda emellan.

”Ah”, sade han vårdslöst, ”det är ju lilla fröken v. Kühlen, som jag förut sett hos hennes slägtingar, lärftskramhandlaren Thormans” . . . En hastig och hemlighetsfull blick på värdinnan tycktes derjemte vilja säga: För guds skull, icke den der!

”Ack”, återtog frun med någon släpning i rösten, ”en fröken – jag visste ej . . . ”

Men Blenda ville ej afhöra sitt andra afsked, som hon redan såg i antågande.

”Jag begriper ej”, sade hon, ”hvarför den omständigheten att jag är af en fattig adlig familj skall hindra mig att vinna framgång genom arbete – men i alla fall skulle det vara ett opassande inträde för en lärarinna, huru obetydlig som helst, att bli utskrattad innan hon ännu börjat!”

Hon upptog sina handskar och sin näsduk från pianot, gjorde en nigning och var redan utom dörren, innan man, i händelse man ens önskat det, tänkte på att hålla henne qvar.

Men i tamburen kom frun efter henne och sade med brådskande röst:

”Förlåt, förlåt . . jag ville icke såra fröken, var säker på det – och ehuru det kanske icke passar sig med musiklektionerna, så låt mig ändå icke ha besvärat förgäfves! Då man är främmande i en stor stad och (ursäkta min öppenhet) måhända i förlägenhet, så” . . .

Hon ville trycka en sedel i Blendas hand, men Blenda sköt den tillbaka och svarade i en ton af djup förödmjukelse:

”Jag arbetar visst för pengar, men jag tar icke emot dem såsom allmosa!”

Hon stötte hastigt upp dörren, och ilade så fort hon förmådde utför trappan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

”Jesses, så upprörd och bedröfvad fröken nu är igen!” sade den beskedliga städerskan, som varit den stackars Blenda följaktig på hennes plågsamma vandring.

”Det är ingenting, madam lilla!”

”Ingenting – det syns det!”

”Lika godt . . det blir snart bra, och var så god och uppehåll sig icke längre, kära madam – jag känner nu vägen, och kommer snart efter, sedan jag varit inne i ett par bodar.”

Madam lät icke bedja sig om den saken – hon hade alltid brådtom.

Sedan hon försvunnit, skyndade Blenda in i första mörka portgång hon varseblef, för att få snyfta ut, ty tårarna qväfde henne vid tanken på det, som hon genomgått, och på det, som väntade henne hemma, då hon nödgades beröfva sin mor alla förhoppningar.

20.

Det var en outsägligt tröstlös känsla som skakade den unga flickans själ.

Ensam, öfvergifven, utan vänner, utan råd, utan tillgångar, tillbakastött, förödmjukad, förolämpad, dignande af trötthet efter den långa promenaden och den starka spänningen, var hon nära att falla omkull i den kalla, svarta förstugan – och för att ej göra det, måste hon omfatta pelaren till den trappa, som hon påträffat.

Sången om riddar Egbert Montabor, denna för hennes hjerta så heliga klenod, hade hånfullt blifvit utskrattad, och hon sjelf behandlad som en fjålla – var det då fjålligt att ega känslor, derföre att dessa känslor icke öfverensstämde med andras?

Om Blenda i detta ögonblick af hård pröfning kunnat afväga något, så är det nästan troligt att hon måst erkänna, det hennes dubbla olycka att icke erhålla någon arbetsförtjenst smärtade henne mindre, än det att man så skoningslöst kränkt den högsinta Berthas sång om den tappre riddar Montabor.

Emellertid tycktes det henne att de framstörtande tårarna något lindrade hennes qval.

Hon började gifva inrymme äfven åt andra känslor, ty hon erfor den marterande smärtan af kölden, som isat hennes lemmar; och skyndsamt andande på näsduken – för att, innan hon gick ut på gatan, befria sina ögon från spåren efter tårarna – stod hon färdig att lemna den plats, som skyddat henne mot nyfikenheten, när hon fick höra tvenne personer komma utför trappan.

Instinktmessigt drog hon sig härvid ännu djupare tillbaka i förstugans skuggor.

Men hastigt – då ljudet af en aldrig glömd röst nådde hennes öra, och profilen af en person, den hon tusen gånger förebrått att han återkommit endast i hennes drömmar, blef synlig i dunklet – störtade hon fram, under det enda utropet:

”Ändtligen!”

De begge gående, som nu kommit ända till tröskeln mellan portgången och gatan, stannade tvert.

Den ene, hvilken var barhufvad, emedan han var hemma hos sig och under samtalet följt sitt främmande ända nedför trappan, kastade en blick af bestörtning på den oförmodade uppenbarelsen. Men gästen deremot, Blendas riddare, ropade genast:

”Ah, min lilla kusin!” och härvid tog han så vänskapsfullt och enkelt hennes hand, att herrn uppifrån blott yttrade: ”Nå, lycka till gladt möte”, innan han, tänkande på sitt bara hufvud, skyndade bort.

Blenda stod häpen öfver såväl sitt eget oförsigtiga och opassande uppförande som öfver grefvens fattning att gifva denna färg åt hennes besynnerliga förtrolighet. Ack, den stackars flickan ville förgås af på en gång glädje, bestörtning och blygsel: hon visste ej hvart hon skulle se hän – åtminstone hade hon ej mod att fästa ögonen på grefven.

Efter ett par minuters ganska vältalig tystnad hördes åter främlingens röst – denna gång likväl med ett vida mindre förtroligt uttryck än nyss:

”Förlåt, min fröken, att jag påbördade er en slägtskap, som ni troligen icke vill erkänna, men sannerligen jag visste något bättre parti att befria oss båda från all nyfikenhet!”

”Det är tvertom jag som . . som bör be om förlåtelse för det min påflugenhet tvingade er till en osanning!” svarade Blenda darrande. ”Men jag var i detta ögonblick så olycklig, så upprörd, att jag glömde allt annat än det att ni en gång visat er som en verklig vän.”

”Och begär jag väl bättre nu än att få anses så” . . . blicken bekräftade tydligt orden . . . ”Men tillåt mig att fortsätta vårt samspråk, under det vi gå framåt! Åt hvad håll får jag göra fröken sällskap?”

”Vi bo på Riddargatan.”

”Så mycket bättre: vi ha då en lång väg . . . Men fröken bleknar – min gud, fröken mår illa?”

Och Blenda, skakad af så många olika sinnesrörelser, kände sig verkligen gripen af en svindel. Hon tyckte sig färdig att dö vid den ångestfulla, djupt marterande tanken att grefven måhända tänkte något illa om henne – det var så besynnerligt, det talade ju så emot henne, det sätt hvarpå han funnit henne.

”Bästa fröken, tag min arm . . och anse mig för guds skull som en verklig slägting – ingen sådan, var derom uppriktigt öfvertygad, kan mena fröken bättre!”

”Men”, invände hon stammande och med en obeskriflig sorgsenhet, ”denna öfvertygelse, som jag eger, hindrar mig icke att vara förtviflad deröfver att jag ej alltid rätt kan urskilja hvad som är passande och opassande. Jag ville gerna antaga anbudet – jag förmår knappt hålla mig uppe. Slig mig då ni sjelf, ni, som säkert icke vill missleda mig, om det går an?”

Det svar Blenda erhöll på sin öppna fråga, var, så att säga, helt och hållet odecideradt.

Det bestod deruti, att hennes riddare, efter att med en öm och uppmuntrande blick hafva betraktat henne, hastigt ropade till sig en vagn, som just lagom kom emot dem; och förrän den unga flickan hunnit ens tänka på, långt mindre efterhöra, huruvida detta passade bättre, satt hon i den slutna täckvagnen, och vid hennes sida den, hvilken hon för sig sjelf fortfor att kalla ”grefven”.

Innan denne person steg upp, hade han yttrat några ord åt kusken. Blenda hörde dem ej, men att dömma af den tid, som åtgick för hemresan, trodde hon sig begripa att befallningen icke innehållit en befallning om kortaste vägen.

Med den tjenstaktigaste och ifrigaste sorgfällighet gjorde sig vår frökens följeslagare nu underrättad om hennes helsa, och då hon försäkrade att hon begynte befinna sig ”mycket bättre”, tillade han med en ton af så vänlig godhet, att det velat till ett mer stålsatt hjerta än unga Blendas att motstå den:

”Berätta mig då era öden, sedan vi skiljdes! Jag har så ofta i tankarna sysselsatt mig med dem, att jag brinner af längtan att höra huru det gått fröken i Stockholm.”

”Det skall jag!” försäkrade Blenda, och hennes ögon började stråla af en barnslig glädje.

Ack, hur lycklig var hon ej nu!

”Och fröken blir uppriktig?”

”Det förstås: jag vill berätta alltsammans! Ni kan tro, det har icke varit någon brist på händelser, och nu i dag . . . om ni endast visste hvad jag lidit i dag! Det förtretar mig mest att det var den otäcke kammarjunkaren, som min[169] onkel kongl. sektern en gång så präktigt näpste . . . men ni begriper ingenting af allt det der . . Säg likväl först om det verkligen är säkert att ni någon gång kommit ihåg den lilla landtfröken, som hade er goda rekommendation hos kaptenen att tacka för . . . mycket godt?”

”Det är så säkert, att om icke händelsen fört oss tillsammans, skulle jag hafva genomsökt hela Stockholm för att få rätt på er . . . Men för all del säg mig då hvem ni menar med den otäcke kammarjunkaren och er onkel kongl. sektern?”

Allvaret i förra delen af svaret och otåligheten i den sednare tillfredsställde Blenda i lika grad.

Hon nickade helt triumferande åt sig sjelf, såg med ett skälmskt leende på den bredvid henne sittande unge mannen, som i sin eleganta pelsrock och med sitt fina, mörka ansigte tog sig mycket väl ut, och sade muntert – ty nu kände hon sig åter munter som lärkan:

”Det är helt enkelt: kammarjunkaren har liksom kongl. sektern och alla de andra, utom ni, velat kurtisera den lilla enfalden från landet. Men min förträffliga tant – ack, om ni visste hur jag sörjer henne . . hon är död nu, dock lofvar jag att ni skall få göra bekantskap med henne i mina öden – hon lärde mig så väl förstå värdet af deras innehållslösa smicker, att jag nog vetat akta mig från att fångas deraf.”

Blenda gjorde här ett uppehåll. Minnet af tant Regine Sofie återverkade på hennes sinne.

Äfven främlingen försjönk i tystnad för ett par ögonblick. Derefter sade han: ”Förlåt att jag återför er till ett ord, hvarpå jag fick löfte om förklaring: ordet näpst?”

”Jo, dermed var det så . . . men för att begripa det, bör ni först veta att kongl. sektern, efter tants död, förvandlade sig från fjäsk och kurtisör till en hederlig, tjenstaktig och mycket redbar vän, som skaffade mig och mamma tillräckligt arbete. Han bedyrade att han dåmera tänkte[170] så allvarsamt och ärligt, att han ganska väl kunde passera för min onkel, en titel, som jag äfven fortfor att ge honom ända tills han reste . . . ”

”Jaså, han är då rest?”

”För en hel månad sedan, och det är osäkert när eller om han återkommer.”

”Och kammarjunkaren?”

”Ifall ni icke så ofta afbröte mig, hade jag redan kommit till honom.”

”Förlåt, förlåt – nu tiger jag.”

”Det var en söndag, då jag gått ensam i aftonsången, såsom jag ibland brukar . . Nå, när jag kom ut, hade den efterhängsne kammarjunkaren, som visst ett par månader förföljt mig med sin tråkiga uppmärksamhet, ställt sig vid kyrkdörren och ville nödvändigt – det är en mycket påflugen karl – följa mig hem. ”Nej, jag tackar, min herre”, sa’ jag, ”jag går nog sjelf!” . . . ’Åh, tillåt, lilla nådiga fröken’, svarade han, ’att jag får vara envis!’ . . . ”Ingalunda: hvarken envis eller näsvis, ty om jag icke misstager mig, är det verkligen rätt näsvist att så här påtruga en stackars flicka sitt sällskap” . . . Jo, ni kan lita på att jag reder ifrån mig!” Och med en förtjusande liflighet vaggade Blenda sitt lilla hufvud fram och åter.

Denna rörelse gick visst icke förlorad för hennes åhörare. ”Det märks nog”, sade han leende, ”hur hjeltemodig fröken är . . . Men fortfar, fortfar!”

’Jag måste tala med fröken!’ bedyrade han då fort och häftigt. Om fröken visste hur denna rysliga köld plågar och smärtar mig, skulle fröken vara mindre sträng!’ Nu blef jag både rädd och otålig: jag fick tårar i ögonen och var visst icke någon modig hjeltinna, när jag sade: ”Var så god och gå er väg, min herre, ty ni skrämmer mig, då ni ser på mig så der!”[171] Men tänk, han var nog djerf att vilja bjuda mig sin arm ändå!”

”Den eländige!” mumlade främlingen, och en hög rodnad lågade upp på hans kind.

”Lyckligtvis kom i detsamma min onkel kongl. sektern, som också ville hemta mig; och då jag fick se honom, gaf jag till ett rop i glädjen och sade honom att jag varit ganska blottställd . . . Ni förstår väl att jag dervid kastade en mulen blick på kammarjunkaren – men efter ni ej sett det, kan ni aldrig förstå sådan myndig och patriarkalisk min som kongl. sektern satte på sig, då han, efter att ha yttrat ett par skarpa ord om oblygheten att påtruga ett fruntimmer sitt sällskap, bjöd mig armen och förde mig bort. Kammarjunkaren stod qvar helt flat, och sedan dess har jag icke återsett honom förrän i dag.”

”I dag – ah, var det kanske för att undfly hans förföljelse som ni sprungit in i den mörka gången? Arma unga flicka, ni hade gråtit – jag vill tala med den karlen jag, om det är han som afpressat er dessa tårar!”

”Åh nej, nej, han har icke förföljt mig; men han har i sällskap med ett fruntimmer, till hvilket jag var kallad, gapskrattat åt mig för det . . för det . . . ack, det var verkligen rätt illa af dem!”

”Jag ber er, tala tydligare: hvilket fruntimmer?”

”Jag känner ej hvad hon heter. Men ser ni, då efter en långvarig frossa, som mamma haft, vi befunno oss mycket illa – kongl. sekterns beskedliga fruar hade så många att gifva arbete åt – ville mamma nödvändigt . . . ”

”Hvad?”

. . ”att vi skulle annonsera om . . . Men kan ni säga mig”, afbröt hon hastigt, ”hvaraf det kommer att jag berättar allt detta för er, liksom jag träffat en gammal bekant – vi ha dock icke sett hvarandra mer än en enda[172] gång förut, och kanske handlar jag orätt i att vara så öppenhjertig: ni har ju icke ens sagt mig hvem ni är!”

”Jag skall börja med att besvara frågan, innan jag går till invändningen.”

”Det är bra – låt mig höra!”

”Orsaken att fröken ifrån vårt möte i Wennersborg fattade förtroende till mig var, såsom jag vågar hoppas, den, att fröken såg och begrep att, om äfven jag, hänförd af stundens makt, tillät mig ett ögonblicks galanteri, det likväl låg en allvarlig väns uppriktiga och djupa mening i hvad jag sade – ni såg, med ett ord, att jag menade ärligt.”

”Ah, fattar man förtroende för personer blott för det de mena ärligt, så begriper jag icke hvarför jag ej kände något sådant för den hygglige handelsexpediten, som ville gifta sig med mig!”

”Han anhöll då om er hand?”

”Hos min tant! Men, ser ni, jag hade icke förtroende för honom. Sedermera, när det blef så ledsamt för oss, har jag tänkt att jag kanske hade orätt i det, äfvensom i en viss annan sak.”

”Ångrar ni då ert afslag?”

”Åh nej, hvarken det ena eller andra, ty jag skulle visst göra om det igen, ifall det komme i fråga.”

”Aha, fröken har då varit i valet och qvalet mer än en gång?”

”Hvarför icke? Föreställ er att min tant – jag skall också begagna mig af ett riktigt tantligt uttryck – ville försörja mig med sin son hattstofferaren . . . hattstofferare – usch, sådan vedervärdig titel – nej, förr än jag kunde älska en person, som kallades så, skulle jag . . . ”

”Omöjligt”, anmärkte hennes granne, ”kan den barnsligheten vara frökens allvar, att mannens yrke skulle motarbeta frökens känslor, ifall mannen sjelf vunnit dem?”

”Jag har icke sett honom!” utbrast hon skrattande. ”Men om jag också sett honom tusen gånger, millioner gånger . . . fy, det låter så simpelt!”

”Jag fruktar”, återtog främlingen, och det uppenbarade sig ett visst tvång i den glädtighet, som han ville gifva sin ton, ”jag fruktar att fröken är behäftad med några små synder.”

”Synder – kan man höra!”

”Ja, antingen är fröken högmodig eller romanesk, och begge delarne motarbeta det enklaste sättet att bli lycklig.”

”Det är kanske så godt att jag erkänner mig skyldig till den sista anklagelsen . . . Men säg, hvilket är det enklaste sättet att bli lycklig?”

”Att icke skapa oss högre behof än dem vi kunna vänta att se uppfyllda.”

”Ni lär väl vara filosof, ni . . . Men med allt det der har ni nu pratat bort ert namn. Jag måste ju, för att icke öka antalet af mina romaneska synder, nödvändigt veta med hvem jag åkt och för hvem jag bigtat!”

”Ingenting kan vara på en gång rättvisare och mera billigt än denna fordran . . . ”

”Ja så, ni erkänner det!”

Blenda spetsade sitt öra – i hennes ögon strålade nyfikenhet, triumf och sällhet.

”Men hur billig frökens önskan är, kan jag icke uppfylla den. Ty ehuru jag visserligen anser mig vara den siste att komma i fråga vid en romanhjeltes rol, nödgas jag dock anhålla att fröken täcktes tillåta mig att bibehålla mitt inkognito!”

”Åh, verkligen . . det väntade jag icke! Jag får då icke mer återse er?”

”Mitt hopp är tvertom att jag någon gång skall få njuta den glädjen att träffa fröken . . . och då kongl. sektern[174] erhöll ynnesten att benämnas onkel, torde jag möjligtvis få behålla min redan antagna kusins-titel? Säkerligen eger ni någon slägting, hvars namn och rol jag vid påkommande tillfällen kunde öfvertaga?”

Ingen lärer väl tro att Blenda fann någonting besynnerligt i ett dylikt förslag!

”Minsann”, utbrast hon, ”var icke det förträffligt – och min kusin Patrik, lärftskramhandlaren, är en så beskedlig karl, att han visst förläte oss denna lilla mystifikation; men jag fruktar att Henriette, hans hustru, refve ut mina ögon, om jag dristade taga något, som henne tillhörde!”

”Än den der andre då?”

”Allt bättre och bättre! Ni skall passera för kusin Johan, hattstofferarn . . . gudomligt” . . . Hon skrattade som en liten toka . . . ”Nåväl, min kusin, detta förslag är icke illa uttänkt, särdeles som den verklige kusin Johan icke känner någon af oss, och Stockholm är så stort att icke hälften kan känna honom.”

”Det är då uppgjordt?”

”Vänta ett ögonblick, medan jag tänker efter . . . jag fäster vid mitt löfte ett villkor.”

”Ah, hvilket då?”

”Namnet Johan är så trivialt och opoetiskt, att jag ej kan vänja mig vid det . . . ni måste alltså förbättra det på något sätt!”

”Tycker ni mer om Jean?”

”Ja, det är ypperligt . . . Jean Blücher – tänk bara, min gud, jag kunde ju hafva blifvit kär i min kusin, om jag hört honom benämnas så . . . . Men, allvarsamt taladt, jag har ett annat skäl att icke kalla er Johan.”

”Törs jag fråga derefter?”

”Gerna – min förträffliga tant nämde alltid sin älsklings namn med så mycken kärlek, att jag aldrig skulle[175] kunna tillåta mig att gyckla med det, som hennes läppar så uttalat.”

”Jag tackar er innerligt för denna grannlagenhet, som vittnar om det bästa hjerta . . . Men berätta vidare om era förhållanden – jag är mer förvirrad än upplyst af det ni vidrört.”

”Ack, vi hinna icke med hälften!”

”Säg icke det! Jag kan ej återse er förrrän om ett par veckor . . . Äfven jag har lidit!” tillade han derefter med ett uttryck af djup sorgsenhet. ”Och så många göromål fordra för närvarande min uppmärksamhet, att jag icke eger mer än den närvarande stunden att egna åt mig sjelf. Döm då huru det bör oroa mig, ifall denna enda stund – då vi, ostörda af all nyfikenhet, kunna samspråka – skall afbrytas, utan att jag fått veta allt som rör er och huru jag kan gagna er . . . ty jag kan det, om vi också icke så snart träffas.”

”Men . . men . . ”, stammade Blenda, liksom uppvaknad ur en ljuf yrsel, ”vägen måste väl taga slut!”

”Ni ser min oro, och ni undviker att svara – har ni då ej mera förtroende för mig?”

”Ack, jo! Jag vill också försöka att i korthet berätta min lilla historia!”

Och börjande från ångbåten, genomgick hon – ty underbart nog, räckte vägen ännu – hela sitt lif, och i dessa bekännelser förekom så ofta, henne sjelf omedvetet, intrycket af hennes första bekantskap, att denna ”första bekantskap” behöfde hela sitt sjelfvälde för att icke fatta den lilla handen, med hvilken hon under sitt tal flitigt demonstrerade.

Nu var äfven hennes bedrövelse på morgonen klar för hennes åhörare, och hans första ord, sedan hon slutat, var icke ett tack, utan en ifrig bön att hon ej måtte företaga[176] sig det ringaste, innan hon erhållit budskap från honom. ”Det skall vara hos er i morgon afton!” tillade han.

”Det lofvar jag bestämdt!” försäkrade Blenda . . . ”Men om icke kammarjunkaren varit, så hade jag ej i dag behöft gråta. De gamla välgörande mamsellerna kunde jag förlåta; men den unga vackra frun var så nöjd med mig att hon helt säkert antagit mig, om icke den dåliga menniskan – det förlåter jag aldrig – hade narrat henne i skratt.”

”Tro icke det! Då kammarjunkaren kände igen fröken, kunde den lilla intrigen, som var beräknad att spelas under slöjan af en obetydlig musiklärarinnas närvaro, icke utföras.”

”Min gud, ni tror då att det vore möjligt . . . ”

”Både möjligt och säkert . . . Men fröken blottställer sig icke vidare?”

”O, att jag ej behöfde det! Ack . . . när jag kommer hem – min stackars mor!”

”När ni kommer hem, skall ni säga er mor att hon i morgon får ett bref, och detta bref skall försäkra er båda om arbete af det slag, som ej kan blottställa för något.”

Straxt härefter höll vagnen stilla ett stycke från Blendas hem, och hon steg ur.

”Hör” – sade hon, vändande tillbaka, sedan hon först gått ett par steg framåt – ”jag har icke glömt, kusin[177] Jean, att tacka er för böckerna och blommorna, men jag ville göra det aldra sist!”

Och i det hon skänkte sin inuti vagnen djupt helsande riddare ett obeskrifligt intagande småleende, ilade hon bort som en vindfläkt.

”Till Drottninggatan!” sade herrn åt kusken, som slog igen vagnsdörren. Och kastande sig tillbaka i vagnen, frammumlade han endast tvenne ord:

”Arma engel!”

21.

Det är icke möjligt att gifva en föreställning om Blendas uppträdande i moderns kammare.

Hon gick icke: hon dansade, hon flög in – hon ville berätta den stora tilldragelsen, men hon föll i gråt och visade sig i ett så öfverspändt tillstånd, att fru Emerentia blef helt rädd.

”Du har gått för häftigt, stackars mitt barn: blodet har slagit åt hufvudet, eller kanske åt hjertat . . . drick vatten, flicka, i himlens namn drick vatten!”

Men Blenda kunde hafva druckit så många glas vatten som helst, och hennes blod skulle ändå icke hafva blifvit afkyldt, ty det var icke blott hennes lifliga fantasi som råkat i denna vådliga rörelse och, icke nöjd med det närvarande, genombröt framtiden: äfven hennes hjerta genombröt plötsligt de fördämningar, som blygsamheten och oförmågan att begripa sig sjelf hittills satt emot dess rörelser.

”Vill du då icke tala ett klokt ord, barn . . . Tag åtminstone af dig . . kasta dig icke så med enda hatten . . . Får du lektionerna?”

”Grefven!” utbrast Blenda. Och genom detta magiska ord var det liksom hon återfått talförmågan.

Med en uttrycksfull pantomim slog fru Emerentia tillsammans sina händer.

Nu följde en fullständig beskrifning öfver hela förmiddagen intill det ögonblick, då Blenda skildes från sin hjelte.

Och under allt detta sväfvade modern i icke stort mindre rosenfärgade rymder än dottern.

Morgonens första händelser, de som så mycket förödmjukat hennes Blenda, ansågos af den goda frun endast som poetiska skuggor, hvilka voro oumbärliga för att höja effekten af det stora och lysande ögonblick, då grefven åter uppträdde på scenen.

”Nå väl, mitt barn, min lilla grefvinna,” sade hon högtidligt, ”hade jag rätt i mitt påstående att salig farmors namn förde lycka med sig? Det var på Concordia-dagen din tants bref kom, och derefter blef det för oss just lagom att, efter ödets outransakliga beslut, inträffa i Wennersborg på samma gång som den lysande ättlingen af en skånsk anrik familj . . . Och denne son af hjeltefäder, denna aristokratiens och rikedomens yppersta blomma, var – o gudamakter – den förste som fick se dig och som du såg, allt till er ljufva framtids himmelska besegling.”

”Ja, det var undransvärdt!” suckade Blenda.

”Ingenting kan likväl vara mindre undransvärdt, du lilla – sådana äro just naturens beslöjade hemligheter! Och ehuru jag hade påräknat en rysk eller tysk furste, en engelsk lord eller spansk grand, vill jag visst icke – ty det kunde vara en synd – strida mot naturkrafterna, som utgå från Gud sjelf, utan jag ger min fulla moderliga välsignelse till din förening med den ädle grefven!”

”Åh, vi hafva icke på långt när hunnit dit ännu mamma!”

”Icke hunnit dit – nå, det lär väl icke dra långt ut, menar jag!”

”Hvem vet!”

”Jag har mycket hört omtalas de skånska magnaternas lyx och rikedom” – fortfor fru Emerentia, utan att ge akt på sin dotters blyga invändning – ”och jag gissar att han, den dag du presenteras på hofvet, icke sparar hvarken kostnad eller smak för att göra ditt uppträdande så lysande som möjligt – man kan icke heller klandra en förälskad man, du lilla, för det han vill skryta med det skönaste han eger!”

”Ack, måtte han få heder af mig!”

”Nå, den saken är gudskelof utom att fråga, och jag är viss att deras majestäter komma att emottaga dig mycket nådigt: kanske kungen till och med kysser dig på pannan – sådant har man visst hört – eller förärar dig någon juvelsprydnad . . men jag sätter kyssen förut: den ger mera hyllning åt din skönhet . . . Och den Henriette, du, den högmodiga, sjelfrådiga Henriette, som ville jaga oss tillbaka ned i landsortens mörker, hon skall bli lite förvånad och afundsjuk, när hon får emottaga underrättelsen om din förmälning med ättlingen af en bland de äldsta och anseddaste familjer i riket!”

”’Men jag skall då sätta en heder uti att vara så enkel, så vänlig, att hon glömmer sin afvoga sinnesstämning emot mig.”

”Ja, nog vet jag att du har för godt hjerta att yfvas öfver din lycka, men här blir mycken fråga om huruvida din nya familj kommer att bifalla ett sådant umgänge!”

”Jag hoppas det – ett motsatt förhållande skulle mycket smärta mig.”

”Låt oss emellertid på annat sätt som goda slägtingar komma ihåg dem!”

”På hvilket sätt då?”

”Du skall som en ynnest utbedja dig af din älskare att han tager allt det primalärft, som behöfs för er bosättning, hos Patrik . . liksom alla grannlåtssaker hos Johan[181]. Jag hoppas att det blir en rätt artig beställning, som försonar den beskedliga Johan med sin korg . . . Och se’n köper den lilla grefvinnan alla sina parfymerier hos honom, och låter sin vagn ofta hålla utanför hans bod, så att han kan få säga till sina kunder: ’Ah, se der kommer min kusin, den vackra grefvinnan Blenda C–creutz . . . nå, gud sig förbarme, nu rifver hon väl som vanligt upp och ned på allt som fins – ingenting är godt nog åt de förnäma damerna!”

”Och då han får veta,” sade Blenda skrattande, ”att grefven lånat hans namn och kusins-titel för att bättre bevara sitt inkognito, så skall han visst finna äfven det värdt att omtala . . . Men hvad kan tvinga grefven till detta inkognito, och huru länge skall det väl fortfara?”

”Efter min åsigt måtte den hemlighet, som han iakttager, ha sin grund i antingen någon familj- eller hofintrig: man tör vilja gifta bort honom, kanske är till och med hans heder på något sätt bunden, eller behöfs det konungens samtycke – allt detta måste vi lemna, att redas af tiden. Emellertid tviflar jag icke det ringaste att det bref, han ärnar skrifva till mig, skänker oss alla de upplysningar, som vi för närvarande behöfva.”

”Men han talade om arbete?”

”Detta var, förstår du väl, din lilla toka, endast ett grannlaga sätt att uttrycka sig för dig . . . arbete – jo, det vet jag visst! Men ack, att jag, medan du var borta, skulle begå den dumheten att låta köpa upp hvetmjöl och färskt smör till en stor sats smörbakelse! Jag ville öfverraska dig med min verksamhet – men sådana öfverraskningar bli efter detta öfverflödiga.”

’”Men, herre gud, då tog ju mamma våra enda pengar? Nu ha vi ingenting att köpa kött för, och följaktligen heller ingenting att koka buljong på!”

”Betyder icke det ringaste, kära du: jag kan nog lefva på hafresoppa tills i morgon, då det väl icke kommer[182] att fattas oss något. De nyheter, som du hemfört, äro mer stärkande än all buljong.”

”Ja . . ty aldrig” – sade Blenda tvekande och rodnande vid att utsäga en så narraktig tanke – ”kunna vi ha bedragit oss . . . nej nej: han gick in i grefvens rum. Grefven var en mörklagd person. Och betjenten svarade, när vi mötte löjtnanten i trappan, att grefven var inne.”

”Kors, är du vurmig, flicka – tviflar du på att grefven är grefven!”

”Jag kom blott att erinra mig hans förundran, då, vid vårt första samtal, jag gissade att han reste till Skåne. Men när jag åter tänker på den der händelsen angående stilen . . . ”

”Hvad var det för händelse?”

”Kors, mins mamma icke att jag omtalade att löjtnanten en gång under ångbåtsresan tog upp några papper och bref och lade bredvid sig på soffan, och att jag då kände igen stilen på en utanskrift, emedan denna stil var densamma som fans på mitt bokpaket.”

”Ja ja, nu kommer jag ihåg det och äfven att han på din fråga, hvem som skrifvit den vackra utanskriften, svarade att det var ett rekommendationsbref från en ung grefve C–creutz, som varit vår granne på gästgifvargården.”

”Ja, ja!”

”Nå, vill du ha bättre bevis?”

”Ack, nej, jag är fullt och fast öfvertygad! En så ädel figur och ett så ädelt ansigte kunna blott tillhöra en ädling!”

Det är öfverflödigt att nämna det hela dagen och äfven den derpå följande användes till samma barnsliga och öfversvinnliga beräkningar.

Man hade knappt en minut ögonen från klockan, till och med hafresoppan glömdes, så att damerna bokstafligen lefde på luft jemte de improviserade läckra anrättningar, som förekommo i programmet öfver den blifvande grefvinnans fester.

Ändtligen, vid pass klockan 6 e. m., ringdes det på dörrklockan.

Fru Emerentia hade tändt upp två ljus, så att det skulle se ”lystert” ut från gatan. ”Betjenterna”, sade hon till Blenda, ”äro värre än de förnäma herrarna sjelfva, och den här lilla kostnaden ersattes af brefvet tusenfaldt.”

Vid ljudet utifrån foro de begge fruntimren upp ur sina ljufva drömmar.

”Det passar ej dig, min lilla grefvinna, att öppna – jag skall gå. Möjligen torde lakejen medföra några dyrbarare presenter, som du ej sjelf kan emottaga.”

Och darrande så att hon knappt förmådde stå på fötterna, trädde den stolta frun – sedan hon först vederbörligen draperat sig i salig Regine Sones svarta silkesshal – ut i sin lilla tambur och vred upp låset.

Men nog blef hon en smula häpen, då hon, i stället för en lakej eller ”jägare”, såsom hon väntat, fick se en gammal madam, förmodligen af det vandrande slaget, ty hon hade en korg på armen.

”Vi behöfva ingenting, min vän!” sade fru Emerentia, som ansåg att det rätta budet ännu icke kommit.

Men då madam, i stället för att aflägsna sig, satte ned korgen och började trefva i kjolsäcken, hvarifrån ett bref slutligen upphemtades, fick hon andra tankar. Och så snart madam åter blifvit utsläppt, vaggade vår fru tillbaka in i rummet med dessa ord:

”Min gud, kära du, hvad han lär vara i för trångmål för sin kärleks skull, den stackars grefven! Brefvet har[184] blifvit skickadt med en springmadam, hvilket klarligen bevisar att familjen – som under vintern förmodligen är i Stockholm – spionerar på honom.”

”Bryt, bryt, mamma . . . mitt hjerta slår så att jag blir dödssjuk!”

”Lugna dig, du lilla – vare sig att det är föräldrar, syskon eller ett halft dussin svartsjuka älskarinnor som bevaka honom, finner han nog ändå utväg att låta sitt hjertas dam veta hans tankar . . . Men hvad är det här . . hvad skall detta betyda?”

Under det hennes nåd talade, hade hon med en viss vördnadsfull häftighet brutit det endast med munlack förseglade brefvet och upprepade ännu en gång, i det hon såg på underskriften:

”Hvad i himlens namn vill detta betyda?”

Derefter fortsatte hon, släpande på rösten:

”Eleonora Gyllenhake . . . jag begriper ingenting!”

”Således icke från honom sjelf?” stammade Blenda . . . ”Men låt oss se!”

Fru Emerentia läste:

”Värdaste fru!

På anmodan af en vän, som jag icke anser mig ega rätt att nämna, får jag härmed, då jag hört att min värda frus dotter önskar sig en befattning, det nöjet att erbjuda henne en sådan hos mig.

I anseende dertill att mina svaga ögon icke tillåta mig att sjelf läsa, och jag likväl icke vill förlora denna njutning, är jag i stort behof af en person, som kan åtaga sig befattningen att läsa högt; och om det faller sig lägligt för herrskapet, önskade jag få behålla fröken från kl. 3 till 7 hvarje eftermiddag.

Jag skall, om fröken behagar göra början i morgon, ha den äran att öfverlemna första qvartalet i förskott.

Härjemte får jag nämna, att som jag åtagit mig bestyret med en min systerdotters hemgift, har jag en mängd arbeten af åtskillig beskaffenhet att bortlemna, hvarom vi vidare muntligen kunna språka.

Med största högaktning

Eleonora Gyllenhake.

(Adress: Drottninggatan,

n:o . . ).”

Efter att några ögonblick hafva suttit tysta och sett på hvarandra, utbrast slutligen modern, hvilken lyckligtvis alltid hade råd för allting:

”Aha, han har vunnit på sin sida någon gammal rik tant, som vill se dig och tager detta steg till förevändning. Kanske är det också hans afsigt att pröfva dig och låta dig någon tid sväfva i villfarelse. Men var blott stark, du! Om den der leken med arbetet verkligen blifver af, så låtsa om ingenting – den dag kommer, då han för dig ur mörkret till bländande ljus.”

”Ja ja”, svarade Blenda med hänförelse, ”jag bedyrar att jag skall vara klokare än den tokiga Amy Robsart! Om hon tåligt väntat, såsom grefve Leicester så varmt bad henne, hade hon ej blifvit blottställd för alla de svarta ränker, som slutligen kostade henne lifvet.”

”Tyst, det går ett ljus upp för mig! Det var för att kunna lemna dig den boken som han äfven gaf dig de andra . . Ser du nu klart alltsammans: Elisabeths mäktige gunstling tordes icke högt förkunna sitt giftermål med den fattiga fröken . . . Nånå, du lilla, det kan finnas gunstlingar, som gudskelof ha andra skäl för sin tystnad! Du befinner dig lyckligtvis under din mors vård, och dessutom går han nog alltför klokt till väga för att inblanda någon opålitlig person i sin hemliga kärlekshandel . . . ”

. . ”som likväl innan kort blir offentligt!” svarade Blenda med en blick, hvars stolthet förrådde att hon icke fullkomligt låtit varna sig af det skräckfulla öde, som träffade Leicesters olyckliga brud.

”Kors”, ropade fru Emerentia, ”se här är ett postskriptum, som jag icke såg!”

’En i allo fullkomligt pålitlig person skall hvarje afton återföra fröken!’

”Ack, det är han sjelf!” utbrast Blenda.

”Ja, det kan man då begripa – och noga öfvervägdt, torde jag få bifalla till denna lilla oskyldiga mystifikation.”

22.

”Jaså”, sade Henriette, och gaf sitt hufvud en förnäm och likgiltig lutning, ”han är då ändtligen återkommen . . . Gör han oss den äran i afton?”

”Kors, så kallt du talar om Johan, min engel – jag trodde, och det har jag alltid trott, att han stod fasligt högt i favoritskapet.”

”Kära Patrik” – Henriette, som satt i en beqväm länstol framför brasan, sköt eldskärmen längre åt sidan – ”kära Patrik, du är så ofantligt enfaldig!”

”Må’ det – det har jag icke vetat!” svarade den äkta mannen skrattande. ”Men som du är så mycket klippskare, så kan det ena hjelpa det andra.”

”Ärnar din bror sig hit i afton?”

”Visst tusan gör han det! Jag hunsade opp honom dugtigt jag för det han icke redan kom till middagen. Men fastän det nu är öfver tre månader sedan salig mamma dog – ack, herre gud, hvad hon var beskedlig och hvad jag höll af henne: förbanna mig, längtar jag icke så ibland efter hennes bannor, att jag är färdig att storgråta för det jag aldrig mer får höra dem . . . men jag trasslar bort[188] mig – jag skulle säga, att fastän mamma varit död öfver tre månader, är det ändå vid hemkomsten, begriper du väl, upprifvet i Johans hjerta. Han var alltid gullgossen.”

”Och sedan han nu varit så länge utrikes, är han väl ända ett strå förnämare än förut?”

”Jag tror du är tokig – rår han för, om han ser en smula förmer ut än jag? Det ligger i kroppen, ty, min lif och själ, han är ej mer stor i sinnet än jag! Johan är en hederlig karl, som alla högakta, och jag känner mig icke afundsjuk, fastän det hände mig en dag, när jag stod inne i boden hos honom, att man tog mig för betjenten.”

”Kan man tänka – Johans bodbetjent!” Henriette började fnysa på ett högst föraktligt sätt. ”Jag tror ändå att du med mina pengar bör gå likså långt som han!”

”Nog borde jag det hvad pengarna beträffar, ehuru Johan nu eger nära på lika mycket som jag; men, besitta, blir det ändå icke alltid på det sättet, då vi befinna oss tillsammans, att Johan är Johan och Patrik är Patrik – nå, det är icke vår skull, utan annat folks.”

”Ah, det är din egen också!” utbrast Henriette, alltmera förtörnad.

”Min egen?”

”Ja visst, du, som skall ha honom till ditt eviga ombud – hvem var det, om icke du, som trugade Johan att i ditt ställe föra mig på börsbalen . . hvem är det som skall skaffa platser, då det är fråga om att få se något vid stora högtidligheter . . hvem är det som måste hålla tal för dig, när du ser några vänner hos dig – du kan icke ens proponera skålen för en stackars resande, utan att Johan skall börja: ’Mitt herrskap, värden har uppdragit mig’ etc. etc. Åh, du är alldeles odräglig – ja, jag vet bara icke huru jag kan härda ut!”

”Sötaste min vän, du visste väl förut hurudan jag var, och det är ganska orimligt att så här utan orsak förebrå mig att jag icke kan hålla ta . . . ”

”Får jag slippa att höra något vidare?”

”Alltför gerna – detta är just icke så afundsvärdt roligt heller!”

”Men nu är det så mycket du vet, att jag vill upp på Svenska Akademiens högtidsdag, och du följer med!”

”Nej, tack du, der skulle jag gäspa mig till döds! Johan är nog så besked . . . ”

”Visste jag icke det att Johan kom fram igen! Hör på: vet du, att det är just sådana der drumlar till män som tvinga sina hustrur att se på andra karlar.”

”Nej men, hvad menar du med det? Det kan jag då icke begripa! Ser du på andra karlar du?”

Henriette slog till ett gapskratt – så öfvermåttan löjlig förekom henne den förvånade och enfaldiga min, som hennes man antog.

”Se så, din lilla snärta, skratta så mycket du vill, det är intet ondt i att skratta, men tänk icke på någon annan än mig, ty, förbanna mig, så god jag är, slår jag icke armar och ben af den, som sticker åstad och vill nafsa i min blomstergård!”

”Fy, sådant pöbel-uttryck!”

”Jag tyckte att det var f-n så fint sagdt jag . . . Men kära du, för att tala rena allvaret, så tror jag det är ganska illa att vi på så länge icke hört efter moster Emerentia – det just sticker i samvetet att jag totalt glömt dem på sista tiden. Du skall få se att Johan blir missnöjd.”

”Han må bli missnöjd och kriticera hvem han behagar, men jag fritager mig från att afhöra . . . Kors, jag tror att han redan är här – gå ut i salen, du, och se åt!”. . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Och medan Patrik sprang ut, tryckte Henriette hårdt handen först mot hjertat, sedan mot ögonen.

”Ack”, mumlade hon, ”jag känner nog att den der sommar-intrigen med kammarjunkaren betydde ingenting![190] Jag kan nu se honom gå förbi, utan att det rör mig det minsta, men jag kan ej höra ens fotstegen af den, som . . som försmådde mig, utan att jag vill qväfvas . . . Dock, han skall slippa se den eländiga svaghet, som kanske just var största skälet till hans resa!”

I detta ögonblick öppnades salsdörren, och in i det prydliga förmak, der Henriette satt, inträdde jemte Patrik en ståtlig och välväxt karl med ett något blekt, men intagande ansigte. Den lediga och behagfulla värdighet, som utmärkte denne person, afstack skarpt mot Patriks platta, beskedliga figur; och lika mycket afstack hans enkla, men utsökta klädsel mot den smaklösa grannlåten i Patriks, hvilken icke ens sjelfva sorgdrägten efter salig mamma kunde hindra att bära blixtrande kråsnålar jemte guldkedja på snedd öfver västen, och ha hela toiletten skuren efter modjurnalen, ett fodral, i hvilket likväl hans knubbiga kropp icke riktigt ville passa.

Med en lätt och broderlig förtrolighet gick den här presenterade verklige kusin Johan fram och omfamnade sin svägerska, som, oaktadt allt hvad hon föresatt sig att säga, ej fick öfver sina läppar mer än det enda ordet:

”Välkommen!”

”Tack!” sade Johan, i det han hastigt, men innerligt tryckte en kyss på Henriettes hand. ”Välkomsthelsningen är mig så mycket dyrbarare, sedan ingen annan numera uttalar den.”

Han tystnade och förde handen öfver ögonen, hvilkas mörka glans skymdes af en svällande tår.

”Men det är sant”, tillade han straxt derefter, då ingen egde mod att svara på den sorgliga häntydningen, ”det är[191] sant, jag har ju nya slägtingar – kanske torde också de ha ett välkomstord åt mig.”

”Det är kanske icke så utan det!” menade Patrik, rifvande sig i pannan. ”Annars är det så, att . . ja, det är så, ser du, att vi icke ha hört af dem på länge.”

”Bo de ej qvar i mammas hus?”

”Nej, de ville icke ha rummet öfver vintern . . . Hur var det, Henriette – du, som först talte vid dem, får reda det der! Jag har varit så öfverhopad af göromål, att jag ej haft särdeles tid att springa bort.”

”Men du har väl omöjligen kunnat lemna tvenne värnlösa fruntimmer, som mamma lofvat skydda, helt och hållet åt sig sjelfva?” yttrade Johan, och på hans panna tecknade sig ett moln af missnöje.

”Om detta ämne”, inföll Henriette, som nu återhemtat sig, ”är så intressant för min svåger, att han, i samma ögonblick han kommer, önskar upptaga det, så är jag färdig att svara.”

”Alldeles det, ty du har varit den som rådt i allt!” förklarade Patrik (– ’utom i det som du icke känner!’ tillade han för sig sjelf, tänkande på hyran jemte vedinköpet m. m.). ”Gör nu upp det med Johan, medan jag går efter vinet!”

”Hvad menar Patrik med sitt ’rådt i allt?’ Jag är förvissad att du, min goda Henriette, ej kan hafva rådt till annat än hvad din billighet och aktningen för din svärmors minne bjudit.”

”Jag har mycket svårt att åtaga mig utläggningen af Patriks mening, men deremot skall jag gerna förklara min egen angående dessa fruntimmer, hvilka – det måste jag bekänna – jag är ganska glad öfver att icke behöfva kalla mina slägtingar!”

”Jag trodde att, då de äro din mans, de äfven måste vara dina!”

”Nej, det går jag visst icke in på! Nog har jag hört att man gifter sig till gemensamhet i boet, men du ursäktar, om jag icke begriper att man kan gifta sig till gemensamhet i afseende på slägtingar.”

”Emellertid lär det vara på det sättet. Men, detta apart, hvarigenom ha dessa stackars fruntimmer ådragit sig din ogunst?”

”Genom otaliga saker.”

”Nå, låt höra!”

”Jag vill nu icke ens nämna att deras enfald och obekantskap med det bildade sällskapslifvet låter dem begå en mängd dumheter, som man blir sjuk åt; ej heller vill jag uppehålla mig vid att den lilla näbban Blenda under sin tillgjorda oskuld döljer ett förvånande koketteri, och att hon genom affekterade förtjusningsutrop, vid tillfällen der ett fruntimmer med blott den ringaste uppfostran vet att styra sina känslor, fäster allas blickar på sig, såsom hon gjorde en afton, då vi tagit dem med oss till Gauthiers.”

”Allt detta synes icke vara så farligt, om hon med godhet rättas.”

”Jo, jag ville se den, som rättar henne! Till och med svärmor, som kanske aldrig varit svag för någon menniska, var det likväl i så hög grad för denna lilla vindleka, att hon ej förmådde ta bort hennes många fel.”

”Kanske upptäckte hon dem ej?”

Henriette låtsade ej höra.

”Hvad som djupast retar mig emot fröken Blenda är den omständigheten att kanske just hon genom sin envishet och otacksamhet; var skulden till svärmors död.”

”Hur kan du tillåta dig ett dylikt yttrande, Henriette? Det är sannerligen att låta den känsla, som leder dig – hvilken den då är – leda dig alldeles för långt!”

”Tror du det?” utbrast den unga frun med en försmädlig min.

”Ja, i sanning!”

”Vi få straxt se det! Du nekar väl icke att mamma föreslog henne till din hustru?”

”Det nekar jag ingalunda: jag vill till och med erkänna att den beskrifning, som jag erhöll om henne, så mycket intresserade mig, att jag lofvade mamma att, då jag komme hem, tänka på saken.”

”Ah, du lofvade det?”

”Med full afsigt att hålla det, och du finner således att jag, utom blotta medlidandet och slägtskapen, har all möjlig orsak till det intresse jag yttrat.”

”Så mycket snarare skall du billiga den känsla, som intog mig, då jag erfor att mamma – jag vet ej af hvilken orsak – icke inväntade din hemkomst för att meddela sin favorit ditt hedrande anbud, utan gjorde det i sitt namn.”

”Nå?” svarade Johan, och en lätt färgskiftning spelade öfver hans ansigte.

”Hon gaf dig korgen, och det så decideradt att svärmor blef i högsta grad uppbragt.”

Ett uttryck af misstroende sväfvade öfver den unge mannens ansigte . . . ”Hvem hörde detta?”

”Om jag skall säga dig det, så hördes hela samtalet af Debora, som sedan kommit i vårt hus, och hon, som aldrig är i stånd att ljuga, har bedyrat att din mor gjorde de ömmaste föreställningar; men då dessa icke hjelpte, befallde hon med häftighet Blenda att lemna rummet. Ett par timmar sednare” . . .

”Vidare?”

”. . . fick hon det anfall, som . . som samma afton slutade hennes lif.”

En mörk och kylig blick mötte Henriette från hennes svågers öga.

”Fick min kusin icke mera återse mamma?” frågade han efter ett ögonblicks tystnad.

”Jo, det fick hon, det vill jag ej neka. Din mor visade sig bekymrad om henne i sin sista stund.”

”Ack, på det känner jag så väl igen henne, och jag är viss, att om hon hörde det grymma yttrande du nyss hade, då du tillskref den stackars flickans vägran att gifta sig med en henne fullkomligt okänd person mammas sista sjukdom – hvilken, efter hvad doktorn redan sagt mig, af honom var förutsedd långt förut – så skulle hon vilja förebrå dig det, liksom jag skulle vilja, om jag ej trodde att det endast var ett obetänkt ord, framkalladt vid minnet af mammas förlust.”

”Ursäkta och förklara mitt yttrande hur du behagar – jag trodde dig emellertid vara långt mer känslig för ett afslag!”

”Du ger nog mycken vigt åt saken, när du benämner den så. Jag kan icke ha fått ett afslag, då jag hvarken friat eller befullmäktigat någon annan att göra det. Min kusin har nekat till det förslag, som mamma önskningsvis framställt – det är allt.”

”Men om det nu händelsevis råkade att icke vara allt”, svarade Henriette med ett hånfullt småleende, ”om jag sedermera af fruntimrens egna läppar hört. . . ”

”Hvad?”

”Åh, bara det att de, i hvilka omständigheter som helst, icke ångra det afslagna partiet – förlåt att jag, i brist på något bestämdt uttryck, håller mig till det naturligaste?”

”Skulle då du ansett passande att äfven blanda dig i en sak, som på sin höjd en mor kunde tillåta sig?”

”Nå, min bäste svåger, blif då icke så allvarsam! Jag försäkrar dig att jag på intet sätt ansett mig berättigad att tala till ditt bästa. Men deras yttrade beslut framkallade hos mig det goda rådet att de borde återvända till sin hembygd, hvartill jag erbjöd mig att lemna respengar . . . [195] och sannerligen jag förstår hvarföre de ej antogo detta råd!”

”Men härvid stannade din omsorg – du erbjöd dem ingenting vidare?”

”Min gud, hvad har jag med dem att göra! Personer, som äro nog tokiga att afslå hederliga utvägar till försörjning, anser jag mig berättigad att ta min hand ifrån, hvilket jag också gjort: jag ville ej att de från vår bod skulle bekomma den sömnad, som bättre förtjenta behöfde.”

”Och Patrik lät dig råda?”

”Ja, hvad tycker du – det är ju förskräckligt att han ej stöter sig med sin egen hustru för ett par sjåp, som förefalla, åtminstone mig, temligen tvetydiga, ty ehuru jag icke just direkt tagit kunskap om dem, sedan de flyttade, vet jag ändå ett och annat.”

”Såsom t. ex. . . ?”

. . . ”att de emottagit en af frökens fordna kurtisörer, en viss kongl. sekter . . och att en viss kammarjunkare, af alldeles icke tvetydigt rykte i fråga om fruntimmer, helt öppet förföljt lilla fröken, hvilket säkerligen icke kunnat blifva händelsen, ifall han ej fått uppmuntran.”

”Min bästa Henriette”, svarade herr Johan Blücher med det egna småleende, som han egde i sin makt, ”låt oss aldrig dömma ett fruntimmer efter tvetydigheten af dens rykte, som hyllar hennes skönhet – man kunde eljest råka att begå oförlåtliga misstag.”

”Verkligen?”

”Helt visst . . . Kan du t. ex. föreställa dig att ryktet stämplat just samme kammarjunkare som din egen beundrare – ja, jag har till och med hört hviskas att, om de dunkla skogsdungarna vid Henrikslund förmådde sqvallra, de kunde förtälja saker, som, så lugn vår beskedlige Patrik än är, skulle sätta hans blod i starkare svallning än som vore helsosamt för husfriden.”

”Åh, det der är högst skändligt, högst nedrigt! Dock: jag behöfver icke försvara mig mot något så orimligt.”

”Det är sant – det vore att öfverflödigt nedsätta dig; och jag nämde ej saken af annan orsak, än endast för att visa dig huru lätt och framför allt hur oskyldigt ett stackars fruntimmer kan råka i förtal.”

Nu var Henriette drifven dit, der hon måste stanna.

Hennes hjerta var färdigt att qväfvas, hon flämtade efter luft – hon hade aldrig så lifligt som nu känt sig hata Blenda.

”Hör på, min lilla svägerska”, återtog den lugne svågern i förändrad ton: ”jag har en bön till dig!”

”Låt höra . . . du vet väl, att, om jag kan, jag vill vara dig till nöjes.”

”Om så är, så neka ej att med det snaraste bjuda hit min kusin och hennes mor!”

”Hit?”

”Javäl!”

”De ha aldrig varit här! Nej, gode Johan, detta blefve för obehagligt. Deras högmod har ej under två månader kunnat förödmjuka sig att bedja om mitt beskydd, och jag skulle bjuda dem!”

”För min skull, Henriette!”

Han tog hennes hand och såg på henne med en öfvertalande blick.

Med en häftig, feberaktig rörelse lossade den unga qvinnan sin hand ur hans.

”Nej, nej”, utbrast hon, ”jag vill det icke . . . hör du, jag vill det icke!”

”I så fall måste Patrik vilja det! Jag finner nog utväg att i mammas namn öfvertala honom dertill. Du vet att jag förmår något öfver honom . . Skall jag strida mot ditt välde, eller går du in på att sjelf föreslå det de hitbjudas om söndags middag? Välj hvilketdera du behagar!”

”Ah – det är bra djerft att så der förelägga mig ett val!”

”Hvad vill du att jag skall göra? Jag har föresatt mig att se dem, och efter hvad som förefallit, kan jag icke gerna besöka dem.”

”Nåväl . . jag skall fundera på saken . . . Men låt nu detta vara slut – jag hör att Patrik kommer.”

Under hela den öfriga delen af aftonen talades ej om annat än den af sönerna så ömt sörjda och saknade modern. Men då Patrik följde sin bror nedför trappan, sade han:

”För husfridens skull vill jag icke blanda mig i någonting – ty du begriper väl: Henriette har sina små pretentioner . . . men jag har gjort hvad jag kunnat för moster: jag betalte första qvartalets hyra och skaffade de stackrarna ved. Och om du vill, så skola vi härefter betala ett qvartal hvar?”

”Det är jag gerna med om, blott det går genom dig . . . lofva mig dessutom att du tittar upp till dem med det aldra första!”

”Min lif och själ, kan du icke det tro på! Jag riktigt längtar att se dem.”

23.

Dagen efter de i sista kapitlen omförmälda händelserna begaf sig vår fröken – full af hemliga, men ingalunda obetydliga förhoppningar – på väg till den gamla damen, som skrifvit brefvet till hennes mor.

Adressen var, såsom man vet, till ett hus på Drottninggatan, och Blenda föreställde sig att hon skulle komma till ett af de palats-likaste.

En högboren fru, en troligen f. d. hofdam, en grand tant till den rike grefven, kunde ej bo annorlunda. Och så till vida fann hon sin förmodan bekräftad, att husnumren stod öfver porten till en af de ståtligaste byggnaderna.

Blenda, som icke erhållit närmare upplysning angående lokalen, ansåg för gifvet att hon borde höra åt i första våningen, och begaf sig alltså en trappa upp och ringde på. Men här bodde en utrikes minister . . . Der var det således ej.

”Nå, så måtte det vara två trappor upp” . . . Åter misstag: här bodde en öfverste.

”Tredje trappan då?” . . . Ännu en gång nej: denna våning innehades af en bankokommissarie.

Fjerde trappan ledde upp till några hattsömmerskor, och den femte till en liten skräddareverkstad.

”Detta var besynnerligt!” tänkte Blenda; och stigande trappa efter trappa ned, började hon öfverväga om det kunde vara möjligt att den förnäma tanten bodde i bottenvåningen . . . ”Kanhända lider hon af någon sjukdom, så att hon der har det beqvämast.”

Ense med sig sjelf i denna punkt, blef det nu på nedra botten som vår alltid högtsträfvande hjeltinna försökte sin lycka. Och ändtligen ville det sig, ty vid den förnyade knackningen kom en liten uppasserska och öppnade.

”Bor hennes nåd Gyllenhake här?”

”Ja, var så god och stig in!”

Blenda trodde först att hon blifvit införd i något bättre domestikrum, ty den enkla möbleringen och de svartnade och illa medfarna tapeterna tillkännagåfvo ej att det var ett förnämt fruntimmers förmak; men huru som helst kom hon ej till något annat, utan blef direkte af en vänlig röst från det inre rummet – en lika enkel sängkammare – anmodad att ställa kosan dit.

”Lilla fröken v. Kühlen – är det icke så?” sade den tarfliga värdinnan, ett äldre fruntimmer af vördnadsbjudande utseende och som satt i en stor armstol med ett litet bord och ett sticktyg framför sig.

”Ack ja, det är jag, och jag önskar ingenting högre än att jag måtte kunna göra mig värdig den, som visat mig godheten att kalla mig till sig!” svarade Blenda under en djup nigning, ty denna fru hade, oaktadt den icke särdeles lockande omgifningen, något så vänligt och intagande att Blenda genast kände sig dragen till henne.

”Jag känner mig förvissad derom, mitt goda barn, och jag är icke mindre förvissad att vi snart blifva så bekanta med hvarandra, att den lilla fröken gerna skall komma hit.”

Vid dessa milda ord antogo alla föremål rundtomkring ett vänligare och trefligare utseende i den unga flickans[200] ögon; och när ljus kom upp och hon, afskakande de öfverdrifna och lysande tankar hvarmed hon kommit, såg sig om, fann hon denna lilla sängkammare så väl ombonad, så lugn och beqväm med dess gamla möbler, att hon, bestraffande sina fordna dårskaper, inom sig sade:

”För tre dagar sedan skulle jag hafva ansett denna tillflykt för den högsta af all lycka, och om den, som intresserar sig för mig, valt den framför alla andra, så är det derföre att han utan tvifvel insett nyttan af att jag ännu arbetar för mitt uppehälle. Och jag tror verkligen att det högmod, som jag känt sedan i går, var på väg att skada mig.” . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Denna första afton, då Blenda inträdde i sin tjenstgöring, tillbragtes för det mesta under samtal.

Den gamla damen meddelade sin ”lectrise”, att som hon älskade omvexling, skulle de icke hålla sig blott till den nya skön-litteraturen, utan äfven genomgå en kurs i historien och andra bildande ämnen, som kunde ge dem anledning att tala öfver hvad de läste.

”Ty jag, en gammal gumma”, sade den blida matronan, ”som numera icke är ute i verlden, men i fordna dagar varit det, är mycket road att språka. Dernäst är jag kär i musik och skall låta stämma upp mitt gamla piano derute, så får den lilla fröken försöka det.”

”Ack”, sade Blenda, med tanken på sitt sista försök i musikväg, ”jag kan så lite!”

”Men fröken har kanske röst?”

”Åh ja, jag tror att jag har det – åtminstone har jag trott så.”

Och nu hjelpte det ej: den goda damen ville sjelf dömma. Och hon skrattade ej åt Blendas sång; tvertom sade hon (och dervid nickade hon så godt åt den något upprörda flickan):

”Åh, den der rösten blir ju förträfflig under en god[201] handledning . . . jag är bekant med en skicklig musiklärare, som jag fordom nekades göra några små tjenster, och om han, hvad jag tror, icke glömt det, så skall jag nu fordra en återbetalning.”

Darrande af glädje såg Blenda med blickar af den djupaste tacksamhet på sin välvilliga värdinna. Och under omvexlande samspråk ilade timmarna bort så fort, att Blenda tyckte dem bevingade.

Klockan 7 serverades téet, och nu var det tid att gå.

”Är vaktmästaren här, Carolina?” frågade matmodern den lilla tjenstflickan; och då denna besvarade frågan med ja, tog den gamla frun afsked af sin nya bekantskap, nedlade sjelf första qvartalet i hennes ridikyl, försäkrade att hon icke på länge haft en så treflig afton och bad Blenda vara välkommen åter följande dagen.

”Och det der arbetet – törs jag fråga derom?” sade Blenda, fruktande att denna vigtiga sak kunde råka i glömska.

”Jag skall i morgon skicka upp några stycken lärft, och sedan få vi vidare öfverlägga om ullklippningen, hålsömmen och mera dylikt. Min systerdotter ser ej på betalningen, endast arbetet blir så vackert som möjligt.”

Nu aflägsnade sig Blenda. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Huru hårdt slog ej hennes hjerta, då hon trädde ut i förstugan.

Hon fann det sjelf temligen narraktigt att tro det grefven så der skulle förkläda sig. Emellertid var hon ej förr i stånd att få ur sin inbillning en stor i kappa insvept figur, än hon midt framför sig såg en liten man i grå syrtut, hvars ljusa långstripiga hår icke det ringaste erinrade om hennes riddares glänsande svarta lockar.

Den lille, helt och hållet opoetiske mannen höll en lanterna i handen.

”Der är vaktmästarn, som skall följa fröken hem!” sade tjenstflickan.

Och ett tu tre var Blenda med sin ledsagare ute på gatan.

Här spanade hon åter till höger och venster. Men olyckligtvis röjdes ej minsta tillstymmelse till ett äfventyr.

Hon kom ganska välbehållen till hemmet, der fru Emerentia afvaktade henne under en otålighet, som ej härledde sig ensamt från nyfikenheten, ty äfven hon å sin sida hade något att meddela.

”Nå, mitt barn, min Blenda, min lilla grefvinna, hvad har händt dig? Hvad har den nådiga damen sagt dig? Och hvem var den mannen som följde dig hem?”

Så der ljödo den nyfikna moderns frågor, alla hvimlande om hvarandra.

Blenda berättade allt, och fru Emerentias min antog en allt högre och högre förvåning.

”Hvad”, utbrast hon, sedan Blenda slutat, ”var det icke ens fråga om grefven?”

”Nej, fru Gyllenhake nämde icke med minsta ord den person, som rekommenderat mig hos henne; men af all hennes godhet syns det ju klart att jag blifvit ömt rekommenderad, och för mig är redan denna gamla frus sällskap en stor lycka.”

”Jag tviflar icke på det, du lilla; men ändå . . . hm, hm!”

”Hon är så bildad, så intagande!” fortsatte Blenda. ”Jag får läsa så mycket, som blir mig gagneligt; och musiken och sången se’n – min gud, om det blir af, såsom hon lofvade!”

”Åhå, lutar det ditåt – godt, då är jag redan på rätt spår.”

”Mamma tror . . . ”

” . . att han vill det du skall genomgå en finare uppfostran, få med ett ord en förstärkning i dina talanger, men detta likväl så, att du ej anser det komma från honom, utan tror dig ha dig sjelf och den gamla fruns välvilja att tacka derför. Allt detta är sannerligen mycket grannlaga och i hög grad anständigt och förträffligt tills vidare. Och ju mer du påskyndar din utveckling, desto snarare har du att vänta din presentation för familjen . . . Men fick du qvartalet?”

Blenda tog fram sin ridikyl – och man kan tänka att våra damer, i afvaktan på något bättre, råkade i ej ringa förtjusning vid åsynen af en hel 50-riksdaler.

”Har mamma sett så mycket pengar på en gång?”

”Nej, barn, icke mer än en gång, när jag kom att blicka i salig Regine Sofies byrå . . . Nu skall du ha dig vinterkappa och ny hatt!”

”Nå så minsann jag det går in på . . . Först taga vi af till hyran, och se’n förse vi hushållet. Mamma är icke så rask ännu.”

”Vi bli väl ense. Men huru genom-estimabelt och förbåldt aktningsvärdt af grefven, att han ej försöker att sjelf låna oss penningar!”

”Åh, han inser väl att jag icke emottager det minsta af honom, förrän han bjuder mig allt.”

”Riktigt, du lilla, och var säker att pröfningen icke kommer att räcka särdeles länge . . . Men hör på nu hvad jag har att förtälja – jag har haft ett besök.”

”Af hvem då, kära mamma? Väl icke af kusin Johan heller?”

”Nej, du lilla; men emellertid är han nu hemkommen . . . Det var mamsell Debora som var här.”

”Beskedliga Debora!”

”Hon stackare har också haft frossan, eljest hade hon besökt oss långt förut. Hon sade visst att hon nu kom[204] af sig sjelf, men jag begrep för innerligt väl att hon var utskickad af Henriette.”

”Åh nej, mamma, Henriette bryr sig visst icke det ringaste om oss!”

”Men kanhända att någon annan, du lilla, gör det i stället!”

”Någon annan?”

”Min salig farmor, som sett verlden, brukade alltid säga: ’det är blott de, hvilka sjelfva äro enfaldiga, som tro andra vara lätta att bedraga’. Henriette röjde minsann icke mycken klokhet, då hon trodde att jag skulle fastna på den kroken.”

”Men, mamma, tala då tydligare! Jag blir riktigt nyfiken.”

”Jo, ser du, sedan mamsell Debora förmält att herr Johan Blücher kommit hem, nämde hon att han om söndag skulle spisa middag hos Patriks, och att det visst blefve flere andra också. Derefter hette det händelsevis: ’och jag är säker att fru v. Kühlen och fröken äfven skulle blifva bjudna, ifall fröken under någon förevändning tittade upp i veckan till min lilla fru’.”

”Nå, det var ju på det hela innerligt vänligt, som jag tycker!”

”Begriper du då icke, barn, att det endast är svågerns inflytande som vållar omvändelsen! Men jag svarade så här – jag tror det var fint –: Åh, ett besök af Blenda kan väl icke förändra Henriettes sinne, då hon en gång så bestämdt visat af oss – men gudskelof att det fins andra menniskor här på jorden, och fast det någon gång för ögonblicket kan vara lite bekymmersamt, sakna vi ändå icke beskydd.”

”Jag kan ju i alla fall gå till Henriette, om hon vill det – det vore roligt för mig.”

”Hvad tänker du på, du lilla – tror du att grefven, din älskare, skulle gilla, om du så der stode tillreds att på första vink möta din gamla friare!”

Blenda blef tankfull.

”Middagen är – ty ett slags verklig bjudning kom slutligen fram – blott en förevändning för att låta honom på ett naturligt sätt träffa dig. Ett sådant möte måste nödvändigt sätta dig i det svåraste bryderi: giftermålet med din kusin var ju salig Regine Sofies sista önskan, och alltför väl torde det kunna hända att han ansåge som en hederssak att uppfylla den.”

”Ack, det är sant – och jag skulle känna mig grufligt förlägen med honom! Det är väl då bäst att jag icke tänker på att träffa kusin Johan, ehuru jag är mycket nyfiken att få se honom.”

”Det är jag också, efter salig Regine Sofie gjorde så mycket väsen af honom. Men det blir tid nog att göra hans bekantskap, då din förbindelse med grefven kommit till stånd och du offentligt blifvit erkänd af hans familj.”

”Ja, det är kanske mest passande att vänta tilldess, såvida ej någon oförutsedd händelse kommer emellan.”

24.

Andra morgonen kom Patrik sjelf på besök hos moster’ Emerentia och lilla kusinen.

Han ursäktade sig på sitt godlynta sätt för det han råkat att glömma af dem en tid. Men nu var han här för att säga moster det hon icke skulle vara bekymrad för hyresqvartalet, det han tog på sin partage, och att dessutom hugna henne med den nyheten att hon skulle få nattrockssömmen tillbaka.

”Jag försäkrar dig, min käre systerson”, utlät sig vår fru med en ton, som besynnerligt vägde mellan tacksamhet och högmod, ”jag försäkrar att din godhet icke är kastad på otacksamma, men jag hoppas att det icke blir rätt länge som vi behöfva att taga emot den, ty det är alltid hårdt att lefva på andras välgerningar. Men det gläder mig dock storligen att jag hade rätt, när jag under den här långa sjukdomen – då vi tycktes vara öfvergifna af hela verlden – sade till Blenda: ’Patrik är hindrad af göromål . . eller något annat . . ej af sin goda vilja, ty han har ett godt hjerta’.”

”Tack skall moster ha för den rättvisan! Ta mig f-n håller jag icke så mycket af både moster och lilla kusin[207] att jag gerna skulle ta er hem till mig begge två, om . . . det inte vore omöjligt . . . Nå, lilla kusin Blenda, hur står det till med helsan och kärleken?”

”Jag är frisk som ett vinterny och glad som en lössläppt fågel, ty vi ha fått löfte om fullt upp med arbete och stor arbetslön. Och se’n så” . . . Blenda nickade med sitt lilla täcka hufvud såsom hon brukade göra, då hon ville lägga vigt på sina ord.

”Och hvad se’n?”

”Jag vet icke rätt om jag bör tala om det som händt?”

Hon såg på mamma.

”Åh, något kan du gerna säga! Kusin Patrik menar oss så väl och deltager i din lycka . . tala du, kära barn!”

”För katten, är här någon lycka å färde – den är jag nyfiken att höra!”

”En gammal vördnadsvärd fru”, återtog Blenda, ”har hört talas om oss och sjelf sökt upp oss. Hon ger mig 50 riksdaler i qvartalet – och har redan gifvit mig det första – för det jag några timmar hvar eftermiddag läser högt för henne. Och så – ja, det är riktigt sant – har hon en god vän, som är musik- och sånglärare, och hon ärnar låta mig ta lektioner för honom.”

”Ser man på: sådana der lyckträffar, det må jag medge, växa icke på träd! Men det var ändå en mensklig sak – jag tänkte att det var fråga om ett parti jag . . . nej se, så hon rodnar . . det göra flickorna alltid, när en talar om kärlek och giftas.”

Fru Emerentia var på väg att gifva vika för sitt eget meddelelsebehof och låta Patrik få en vink om att han icke så alldeles misstog sig, då en orolig blick från Blenda erinrade henne att grefvens intressen och hemligheter voro för vigtiga att blottställas. Det kostade dock storligen på henne att icke få öppna den minsta flik af dessa hemligheter, men hon var hjeltemodig, sväljde och teg,

”Nå, jag skall helsa från Henriette!” återtog Patrik. ”Hon bjuder herrskapet till söndags middag på något rart.”

”Ack, kära systerson, nog ser du att icke jag på minst ett par veckor kan sticka näsan ut! Jag krafsar mig med nöd fram i kammarn – den gemena frossan tar så på krafterna!”

”Ja, moster ser rätt bedröflig ut, det är visst det, men jag skall skicka moster några buteljer portvin att sätta merg i benen med. Emellertid hindrar ju ingenting Blenda att komma – jag försäkrar att det är Henriettes egen bjudning!”

”Det är mycket beskedligt att hon ser ned på oss, men för att så godt vara fullt uppriktig, så finner du väl att det skulle sätta barnet i förlägenhet!”

”För hvad då?”

”Kors, Johan vet jag!”

”Han är visst icke svår att umgås med: han sätter ingen menniska i förlägenhet.”

”Åh, du förstår mig ej!”

”Nej, min själ!”

”Du vet ju dock rätt väl hvad din salig mor önskade?”

”Nog har jag hört – fastän hon aldrig sade det till mig – att hon ville ha Blenda till sonhustru, och det kan jag säga moster: gör lilla kusin en sådan lycka, då har hon icke försofvit sig!”

”Det kan vara – men om hon nu ginge till ert om söndag, såge det precist ut som om hon komme för att möta honom.”

”Än sen?”

”Sådan fråga!”

”Den må vara fri – om hon vore så blygsam som jag vet icke hvad för slags helgon, måtte hon väl hos sin gifta kusin kunna möta sin ogifta! De ska väl gudbevars en gång träffas?”

”Men hvad är det nödigt?”

”Hvad det är nödigt?”

”Blenda har en gång sagt sina tankar åt salig Regine Sofie: flickan vill icke gifta sig ännu, och hon skall icke heller komma i en ställning, som bara blefve kinkig för henne att reda sig ur.”

”Förbanna mig, mina fruntimmer, ären j icke löjligare än jag någonsin hört menniskor det vara! Att förkasta Johan, innan han sjelf friat! Men jag tänker att Blenda kan komma tryggt, ty får han höra hälften af hvad jag nu hört, så lägger han visst icke – om han ens någonsin kastat tankarna ditåt – två strån i kors för henne”. Den gode Patrik var högeligen förargad.

”Jag försvarar min dotters heder ända in i döden!” svarade fru Emerentia, som också började uppblossa. ”Och löjligt eller icke, skall kusin Johan ej behöfva att förkasta henne – nej, aldrig skall det blifva sagdt, sedan hon en gång förkastat honom!”

Nu måste Blenda medlande gå emellan de båda stridande.

”Ack, tala för guds skull icke mer om kusin Johan! Jag är ju bara barnet ännu, och endast af blyghet, för det jag så mycket hört talas om min kusin, har jag icke mod att träffa honom. Och du, gode Patrik, var icke ond på oss . . . Helsa Henriette . . Framdeles, då allt det här är glömdt, kommer jag innerligt gerna.”

Patrik steg upp.

Han kände sig icke längre ond, men han fann fruntimren vara så öfver höfvan befängda, att han icke längre ville förnöta sin tid med dem. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

”Gudskelof att han ändtligen gick sin väg med sina lofqväden!”

Fru Emerentia yttrade dessa ord på ett sätt, som förkunnade den stora triumf, hon ansåg sig hafva vunnit.

”Men han var missnöjd!”

”Grefven blefve troligen mera missnöjd, ja, kanske ursinnig af svartsjuka, om han finge veta allt hvad Johan arbetat för att få se dig . . och det skulle ingenting ha att betyda – jo, min själ betyder icke det något: här kunde komma till en duell, innan vi visste ordet af!”

”Och en resa öfver gränsen, gud allena vet huru lång.” – bifogade Blenda – ”himlen, bevare oss!”

Söndagsmiddagen kom.

Herr Johan Blücher inträdde i sin vackra svägerskas kabinett och kastade genast ett sökande ögonkast kring rummet och ett ännu längre åt förmaket innanför. Henriette satt ensam vid fönstret och såg med ifrig uppmärksamhet i reflexionsspegeln.

”Du ser efter våra fruntimmer?” sade svågern vänligt helsande. ”Jag trodde minsann icke att de skulle vara så sena af sig!”

”Nej, bäste Johan, det är icke efter dem jag ser: det vore öfverflödigt, ty de komma icke.”

”Icke?” upprepade Johan, och hans mörka ögonbryn drogo sig lätt tillsammans. ”Du hade likväl lofvat mig att bjuda dem!”

”Och jag har till och med gjort mer än jag lofvat!” sade Henriette förtrytsamt. ”Jag har först låtit bjuda dem genom mamsell Debora . . . ”

”Nå?”

”Hon fick afslag – och derefter skickade jag Patrik dit för att öfvertala dem . . . förgäfves!”

”Men hvarför då?”

”Hvarföre – det vore artigare att förskona dig för sanningen! Men jag kan icke dölja den.”

”Så mycket bättre!”

”Eller sämre – de vilja på intet villkor göra din bekantskap.”

”Verkligen?”

”Verkligen!”

”Men hvad frukta de? Tro de att jag vill truga mig på det stackars barnet?”

”Det ser så ut . . jag menar: det ser ut som om de trodde så. Visst är emellertid att de önska få vara i fred för alla inviter från oss, hvilka de anse härleda sig från dig – och deruti åtminstone ha de rätt.”

”Nå, så skola de få sin vilja fram!” svarade den unge mannen, ej med tonen af en snarsticken älskare, utan med tonen hos en förnuftig man, som öfverger en barnslighet, hvilken någon tid sysselsatt honom. ”Låt oss icke vidare tala om dem!”

Henriette triumferade. Hon önskade ej bättre, och det kostade henne ingenting att glömma, det tvenne så obetydliga varelser som fru v. Kühlen och hennes dotter funnos till i verlden.

På länge hade ej Henriette varit så älskvärd som denna dag.

Hon fick ju se Johan, han tänkte ej på någon – hon kunde ej begära mer. Hon upphörde att vara svartsjuk, och i blotta upphörandet af en plåga ligger stundom mer än i sällheten.

Denna dag syntes dessutom särskilt vara bestämd till en glädjedag för henne.

Bland Patriks post fans ett bref från hans svåger, Henriettes enda bror, gift i S., och brefvet innehöll den mest enträgna bjudning att Patrik och Henriette jemte Johan – om det vore möjligt att öfvertala honom – skulle komma och jula hos sina slägtingar. Man lofvade att roa sig dugtigt, man hade en treflig umgängeskrets och Henriette kunde motse – brodern kände den bästa magneten – minst tio baler, förutan slädpartier och småtillställningar.

”För all del låt oss resa! Jag har så länge önskat se min svägerska, och jag och Wilhelm ha alltid hållit af hvarandra. ”

”Men det blir knäfveln att vara borta ett par veckor, söta du! Det står min sjä . . . ”

”Åh, kära Patrik, var icke odräglig! Nog kunna bodbetjenterna mäta upp lärft utan att du jemt hänger din näsa öfver det . . . Jag är säker att Johan billigar min önskan att resa – jag, som aldrig varit längre från Stockholm än till Upsala!”

”Ja, hvad menar du – skall Henriette nu som alltid ha sin vilja fram?”

Det var till sin bror, eller rättare sitt orakel, som Patrik i halft betryck ställde denna fråga, ty ehuru Patrik sjelf oändligt gerna roade sig, så var han ändå helst hemma vid boden om dagarna.

”Visst skall hon det!” svarade herr Blücher med en bestämdhet, som förtjuste Henriette. ”Du måtte väl icke vid slutet af gamla året vilja börja spela husbonde!”

”Åh nej”, inföll Patrik skrattande, ”det är icke värdt att jag begynner förrän på nyåret, när vi komma hem. Men bered dig då, ”stumpan lilla”, att dansa efter min pipa!”

Vid detta uttryck, som eljest var unga fruns förskräckligaste prevention, behagade hon denna gång icke ens att rynka näsan, utan svarade glädtigt:

”Det har jag ingenting emot, notabene sedan jag först dansat mig trött efter en annan musik – jag lofvar dig att alltid få föra kommandot, när jag hvilar mig!”

”Jo, hon är god den der . . . Men hör på, följer du med Johan, så taga vi oss en täckvagn tillsammans?”

Henriettes hjerta började klappa med förtviflad häftighet – i en täckvagn skulle Patrik utan tvifvel sofva hela vägen. Hon tordes emellertid icke säga ett ord.

”Nå, Henriette, öfvertalar du icke din herr svåger att göra sällskap!”

”Dertill behöfs intet öfvertalande!” svarade han. ”Hvad nöje har jag, ensam ungkarl, här hemma öfver julen? Vi ha numera icke mamma som gläder oss med sin närvaro.”

”Topp, du kommer då med?”

”Bestämdt!”

”Det var satans så hederligt! Nå, vi skola roa oss dugligt . . . Tag bara icke med dig för många askar, Henriette!” Och efter dessa ord gick Patrik att rangera ett spelbord för de andra herrarna. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

”Jag vet icke”, sade Henriette halfhögt, i det hon lyfte en beslöjad blick mot sin svåger, ”jag vet icke om det är sant som det säges, att Paris är artighetens egentliga skola, men nog ser det så ut.”

”Huru så?”

”Du, som ofta varit mig emot, icke blott tillstyrker denna resa, hvilken du vet så mycket skall roa mig, utan du följer också sjelf med.”

”Hvad vill du att jag skall göra!” svarade Johan, antagande en munterhet, som likväl föreföll något tvungen. ”Man snappar gerna i flykten förslaget om en resa, när man är träffad i hjertat – har jag ej fått korgen!”

”Åh, det glömde jag!”

25.

Trenne veckor hade förflutit.

Dagligen hade Blenda besökt sin gamla fru, icke blott om aftnarna, utan äfven ett par timmar hvarje förmiddag för musik- och sånglektionerna. Och vår unga hjeltinna gjorde så stora framsteg man kunde vänta af en brinnande håg och ett för musiken så känsligt sinne.

Men med allt detta, hur angenämt det än var att spela, sjunga, läsa och slutligen språka om hvad man läst – (den älskvärda gumman syntes i allt som rörde lifvets förhållanden vilja vara en moderlig lärarinna för Blenda) – med allt detta, upprepa vi, hördes dock ingenting af om grefven: den gamla frun nämde honom ej, och hvar afton var det endast vaktmästaren som stod på sin post.

På det viset, medan hjertat är fullt af längtan och hufvudet fullt af planer, som aldrig hinna att förverkligas innan andra uppstå, blir slutligen sjelfva lyckan enformig.

Blenda fann att hon gjorde orätt i att hoppas något vidare.

Hon var ju nu på väg att förvärfva sig de angenäma talanger, som erfordrades för en guvernant-plats, i händelse hon skulle behöfva söka en sådan – på väg att genom[216] en förnuftig läsning kunna bedömma sig sjelf, på väg att blifva ett mönster af förstånd, ja, att blifva sjelfva ”Elise eller Qvinnan i sin fullkomlighet” (någon smula romantik måste nödvändigt vara med) . . . Men ehuru hon stod på väg till så mycket godt, gret hon dock sina ”modiga” tårar i tysthet, ty nu var hennes greflige älskare hårdare än Leicester – det hade visst aldrig varit så lång tid emellan de tillfällen, då han lät Amy Robsart höra af sig – och äfven en engels, ja, till och med en erke-engels tålamod kunde under ett sådant prof slutligen brista.

Blenda hade glömt att hon förut fått vänta vida längre på hans återseende.

Ändtligen hade vår hjeltinnas goda stjerna barmhertighet med henne och skickade henne en liten stråle, tillräcklig att öfvertyga henne det hon haft orätt i att anse sig helt och hållet öfvergifven.

Det var en afton, då hon som vanligt lemnade sin goda fru. Hon hade kommit till slutet af Enkhusgränden och skulle just passera Packartorget, då en person, som här syntes afvakta hennes ankomst, försigtigt nalkades, välförståendes på behörigt roman-maner insvept i en vid och mörk kappa, med hvilken nämde figur fullständigt draperat sig.

”Nå”, var Blenda på väg att utbrista, ”till slut händer ändå något! Det är han – det är afgjordt . . . han ser sig omkring . . . . jag förstår: han vill låta vaktmästaren gå förbi med lyktan . . Ack, så häftigt mitt hjerta klappar – blott på det skulle jag känna igen honom.”

Den hemlighetsfulle vandraren syntes verkligen hafva väntat vaktmästarens aflägsnande, ty så snart denne fått[217] lagom försteg, kom han Blenda helt nära och bjöd henne armen, likväl utan att säga ett enda ord.

Öfverrumplad och lycksalig, men ändå förvånad öfver att grefven uppenbarade sig på detta tysta sätt, ansåg hon det vara opassande att förolämpa honom genom ett afslag eller en fråga. Hon lade således sin arm i hans och stammade blott:

”Hvad det var längesedan jag såg er!”

”Himmelska engel, om jag kunnat ana att ert hjerta ändtligen blifvit rördt af min smärta, hade ni ock längesedan sett mig vid era fötter – men jag var himmelsvidt skild från den saliga drömmen om en så oväntad sällhet. Likväl kunde jag ej längre styra min längtan. Jag har sökt era spår öfverallt, och först i afton har jag lyckats hitta er.”

I början hade förskräckelsen förstummat Blenda, men nu stötte hon med afsky och fasa ifrån sig den person, hvars arm hon frivilligt tagit.

”Lemna mig, lemna mig genast, herr kammarjunkare! Det är rätt dåligt att så spionera på en ensam stackars flicka . . . Ser ni icke dessutom att jag har beskydd!”

”Men, min lilla gudomliga, hvarför göra så mycket väsen nu, när jag emottagit ett så förtjusande prof på ert verkliga tänkesätt?”

”Nå, min gud, så ytterligt oblyg och enfaldig ni är!”

”Huru?”

”Men ni låtsade bara tro att jag kände igen er. Kammarjunkaren är en högst afskyvärd menniska!”

”Ja ja, jag går in på att vara allt hvad ni behagar, blott ni vill visa någon smula rättvisa! Om ni kan taga den ene tillbedjarens arm, må ni icke förundra er att den andre gör sig samma förhoppning.”

”Vaktmästare,” ropade Blenda med sväfvande röst, ”lys på den der herrn, så få vi se hur en riktigt nedrig menniska ser ut . . . Ah, om jag hade krafter som jag[218] har mod – ty ni skall veta att jag alls icke är rädd för er . . . .

Hon tystnade flämtande, ty en flod af qvinliga tårar var nära att göra slut på det mod, som harmen uppdrifvit.

Men på en gång kom icke blott vaktmästaren tillbaka, utan äfven andra steg hördes – och ingen lärer väl betvifla att vår romanhjeltinna fick den tillfredsställelsen att befrias af sin egen hjelte.

Då denne person helt oförmodadt uppträdde på scenen, tog kammarjunkaren, som icke var någon vän af oordningar och opassande uppträden, genast ett par skutt åt sidan för att kunna aflägsna sig utan att blottställa sitt inkognito.

Men Blendas riddare fattade ett kraftigt tag om hans arm, förde honom några steg afsides och sade med upprörd ton:

”Akta er att ännu en gång förfölja detta unga fruntimmer, såvida ni sätter något värde på ert utseende, ty jag lofvar att, om jag åter träffar er i ett sådant ärende, så stämpla om er, att ingen skall känna igen er!”

”Aha”, svarade kammarjunkaren, som ansåg sig lika litet vara känd som han sjelf kände den, hvilken så djerft tilltalade honom, ”ni tar ton af en lycklig älskare – det var då på er hon väntade, när hon af misstag tog min arm! Jag visste väl att den lilla förtrollerskan icke va . . . ”

”Håll inne, min herre! Fröken v. Kühlen är min kusin – och nu hoppas jag att ni anser mig ega rättighet att beskydda henne.”

”Obestridt – för sådana rättigheter drager jag mig baklänges, och tillägger den välvilliga önskan, att kusinskapet måtte befria er lika lätt från alla de rivaler, som ni möjligen eger och bestämdt framdeles får!”

”Fördömde väderhane!”

Dessa ord frammumlades i vredgad ton af den, hvilken, enligt Blendas egen tillåtelse, ännu en gång utgifvit[219] sig för hennes kusin, allt under det han skyndade tillbaka till den unga flickan, som orörlig stod qvar och väntade.

”Ack, så lyckligt, så lagom ni kom!” utbrast hon med en röst, som fullkomligt förrådde hela den glada hänryckning hon erfor.

Och utan all ceremoni fattade hon denna gång den rätta armen.

De började gå framåt.

”Ja, i sanning lyckligt!” svarade grefven. ”Men min gud, så ni darrar!”

”Nu efteråt, ja . . . Men hörde ni icke, min kusin, att jag var tapper?”

”Jag följde er på icke längre afstånd än att jag verkligen uppsnappade några ord.”

”Tyckte ni om dem?”

”Visserligen – men nog vet jag hvad jag skulle tyckt bättre om.”

”Hvad då?”

”Ni torde misstycka!”

”Icke det ringaste!”

”Är det visst det?”

”Säg hvad ni behagar!”

”Nåväl, jag skulle tyckt bättre om att ha visat någon liten försigtighet, min lilla kusin! Då ni tog emot den der mannens arm, kunde han ej gerna tro annat än att han var igenkänd.”

”Men jag trodde ju . . . jag tänkte . . . begriper ni då icke hvad jag tänkte, kusin Jean?” frågade hon med en viss förtrytelse.

”Jo, ganska väl!”

”Nå?”

”Men huru kunde ni föreställa er att jag skulle visa en sådan brist på grannlagenhet, eller rättare ha den djerfheten att presentera mig under tystnad?”

”Åh?”

”Jag är dessutom ej nog inbilsk att förmoda det sympatien skulle ha ersatt dagsljuset, och hvad som händt bevisade äfven att jag blifvit ganska strängt straffad, om jag vågat förlita mig på en dylik inbilskhet.”

Detta sista sades i en ton, som uppenbart röjde den svartsjuke älskarens djupa förtrytelse öfver att, om blott för några sekunder, ha blifvit förvexlad med en annan.

Språket var begripligt för Blenda, men det kunde ej ersätta henne den smärta, som hon erfor vid att ha ådragit sig sin beskyddares missnöje – och ändå gjorde detta missnöje henne lycklig.

Hon teg således.

”Min uppriktighet har sårat er – var det ej det jag gissade!”

”Nej nej, men jag är ledsen för det ni har skäl att klandra mig. Jag borde icke alls hafva tänkt på . . . på min kusin Jean.”

”Det förebrår jag er icke”, återtog han glädtigt: ”endast det att . . . ”

”. . att?”

”. . ni ej bättre kände igen honom!”

”Och ändå, tro mig, var äfven det på visst sätt ursäktligt.”

Älskaren inskränkte sitt svar till ett tviflande, något utdraget ”hm!”

”Hör på – i detsamma jag händelsevis yttrade till mig sjelf: ’jag vill påminna mig att kusin Jean sade: först om ett par veckor få vi återse hvarandra; nå, dessa veckor äro nu förflutna, och han kan komma i öfvermorgon, ja kanske i morgon, eller kanske redan i aft . . . ’ Jag vet icke hvad jag vidare kommit att tänka, ty det var just då som jag blef afbruten och fick se liksom ett lefvande svar på min förmodan framkomma i skepnaden af en artigt framsträckt arm . . Tycker ni ännu att det[221] var så oförlåtligt att jag i förvirringen icke kom att besinna det man äfven kan misstaga sig om en kusins arm?”

”Nej, nej, efter ett sådant försvar tar jag min anklagelse tillbaka.”

”Nå, det var då väl det . . . Men låt höra, hvad säger ni vidare?”

”. . att, till förekommande af flera misstag, jag hädanefter – om min älskvärda kusin så tillåter – icke skall hålla mig på afstånd, utan ta mig friheten att personligen ledsaga henne hem.”

”Är detta sant?”

”Skulle det kunna vara annat! Denna händelse förekommer mig i sanning alltför obehaglig att få hända en gång till!”

”Men vet ni, kusin Jean, hvad jag kunde sluta af det ni sagt mig?”

”Nej, hvad?”

”Att ni följt mig flere aftnar förut. Är det så? Svara uppriktigt!”

”Jag tillstår att jag ibland gjort det: jag fruktade alltid att något litet äfventyr kunde möta.”

”Och fastän ni var så nära, kom ni ej fram till mig och pratade – hvarföre gjorde ni ej det?”

”Derföre att jag är rädd att gifva andra anledning att prata.”

”Skall man ej göra det nu då?” frågade Blenda, under en rodnad så hög, att till och med december-aftonens skymning icke kunde dölja den.

Kusin Jean gaf nu, liksom någon gång förut, ett undvikande svar.

”Jag måste vidtala fru Gyllenhake att timmarna efter jul-dagarna förändras så, att ni under vintern besöker henne endast på förmiddagarna.”

”Men tills jul?” invände Blenda. ”Vi ha ännu fem dagar dit . . ”

”Under dessa få aftnar skall, som sagdt, er kusin ha äran att uppvakta er. En slägting bör i alla fall opåtalt få vara beskyddare . . . A propos, har ni ännu träffat er kusin, hattstofferarn?”

”Nej, men jag har haft ganska svårt att undvika det.”

”Och hvarföre undvika honom?”

”Hvarföre – det frågar ni!”

”Ack ja, och jag ville gerna veta skälet, om det ej besvärar er.”

”Har jag icke berättat er det!” svarade hon med en oförklarlig känsla af missnöje . . . ”Dessutom tål jag honom ej, ty för hans skull har jag lidit den smärtfullaste tanke jag någonsin haft, den tanken att min tant, som jag så innerligt höll af, icke mera höll af mig, då hon gick bort . . Och ändtligen ett sista skäl: kusin Johan älskade henne också högt, han kände hennes lifligaste önskan och kunde derföre vilja uppfylla den.”

”Men sjelfva billigheten både mot honom och er sjelf, tycker jag, bjuder er att icke afstyra bekantskapen. Ni vet ju icke, då ni icke sett honom, hvilka känslor han kan ingifva er.”

”Aldrig” – utbrast Blenda häftigt, och på samma gång sårad af grefvens besynnerliga skämt, eller pröfning. , hon visste ej rätt huru hon skulle klassificera hans yttrande – ”aldrig kan det bli annat än likgiltighet . . . För öfrigt”, tillade hon under samma rörelse, ”ärnar jag icke gifta mig med någon borgare!”

Vid den tonvigt, som hon lade på det sista ordet, såg kusin Jean hastigt upp.

”Behåller kusin Blenda ännu sina små romantiska idéer – och jag som hoppades att de redan blifvit drifna på flykten!”

”Hvad romantiskt är deri, att jag ej kan älska en borgare?”

”Är ni alldeles säker på att ni ej kan det, eller bättre sagdt, är ni säker på att instinkten bestämdt skall upplysa er, om ert val händelsevis faller på en sådan?”

”Händelsevis – tror ni att jag kunde det ringaste fästa mig vid en person händelsevis, utan att veta hvem han vore?”

”Nå men, min fröken, ni förbryllar mig alldeles!”

”Hur så?”

”Jag hoppades att ni åtminstone med en känsla af välvilja erinrade er den vän, som ni förvärfvade i Wennersborg, och nu behagar ni försäkra att ni icke det ringaste fäster afseende vid mig!”

”Vid er?”

”Ja, vid mig!”

”Känner jag då icke er?” sade Blenda med ett hjertligt skratt.

”Icke, så mycket jag vet!”

”Men så är det ändå! Ni tror er ha bevarat ert inkognito så väl, och vet ni hvad – redan innan jag talat ett ord med er i Wennersborg, visste jag hvem ni var.”

”Verkligen?”

”Jaha!”

”Jag tar mig likväl friheten att betvifla riktigheten af er kunskap . . . Men tillfredsställ min nyfikenhet och säg hvem ni tager mig för – det är alldeles nödvändigt att jag får veta det?”

”Förlåt mig, min herr kusin, det är alls icke nödvändigt, och jag ärnar icke mer tillfredsställa er nyfikenhet, än ni under hela långa tiden funnit nödvändigt att tillfredsställa min. Ni är för mig kusin Jean, jag är för er kusin Blenda, och dermed är saken uppgjord!”

”Tills vi komma öfverens om någon ny uppgörelse – är det så?”

”Just så!”

”Och emellertid lofvar ni ju att tro min försäkran – den jag gifver er vid min heder – att ni alldeles icke vet dens namn, som ni, genom kännedomen af hans handlingar, tillåtit att söka förvärfva er gunst!”

”Hvad säger ni, kusin: min gunst – nej, dertill har jag visst icke gifvit någon tillåtelse!”

”Jag missade mig – er vänskap, ville jag säga. Och ni skall alltid finna i mig en vördnadsfull vän. Tro mig: jag är så lycklig af att kunna beskydda er och vara er till gagn, att jag icke ville äfventyra denna lycka mot en, som jag ej vore fullt viss om!”

”Vi äro hemma!” anmärkte Blenda, i det hon, nu helt och hållet lugnad, drog armen ur sin ledsagares. ”Jag får önska er en god natt, min kusin, och på samma gång tacka för era omsorger.”

”I morgon!” sade den unge mannen med en bugning, men utan att ens visa den förtroligheten att framräcka sin hand.

”I morgon!”

De skiljdes.

”Ack, så syperbt, att jag fick säga honom att jag ganska väl vet hvem han är – det kom fram rätt lyckligt och behändigt. Och nu må han tro hvad han vill . . . Åh, min herr grefve, det var också alltför djerft att inbilla er det jag skulle så intressera mig för en person, hvars namn och titel jag icke kände – nej, en sådan romanhjeltinna är jag visst icke, att jag fäster mig vid bara handlingar . . . låt se, hvilka äro i alla fall dessa handlingar?”

Det var under det Blenda, föregången af vaktmästaren och lyktan, gick uppför de skäligen långa trapporna till sin bostad, som hon i hast hopsummerade sin riddares konto.

”Först och främst blef han kär i mig – det var en ofrivillig handling, hvilken således ej förtjenar att nämnas.

Dernäst förstod han att finna ett passande tillfälle att tilltala mig och att intressera mig – det var en handling, som instinkten lärde honom. Den var således icke heller värd så mycket. Men i alla fall är jag tacksam för den, ty den förutan hade hela denna lilla roman icke funnits till . . . Låt oss nu ta i begrundande de förtjenstfulla handlingarna:

Pro primo gaf han mig goda och kloka råd, i stället för att såsom de öfrige prata mig full med tok och smicker.

För det andra, skaffade han mig sådana böcker, som på ett grannlaga sätt visade att han ville afhjelpa min värsta okunnighet.

För det tredje, rekommenderade han mig i kaptenens beskydd, hvarförutan jag skulle ha funnit mig rätt illa blottställd.

För det fjerde – mycket berömvärdt – skyndade han vid återseendet att ställa sig sjelf i skuggan, emedan han var för ung att som beskyddare öppet kunna gagna oss i vår fattigdom, och sände mig i stället denna gamla förträffliga och aktningsvärda fru, som gör allt hvad i hennes förmåga står att skapa mig till en hygglig och förståndig qvinna.

För det femte, skaffade han mig lektioner, utan att jag behöfver ana hvem jag har att tacka derför.

För det sjette visar han sig aldrig – mycket tråkigt, men ganska klokt – för att icke blottställa mig.

Och ändtligen och slutligen följer han mig ändå på afstånd, på det att han må vara till hands, ifall, såsom i afton, något äfventyr skulle inträffa.”

Här var Blenda under sina ifriga bevisningar nära att falla omkull på tröskeln till sin egen förstuga.

”Det är nog”, sade hon: ”sju goda handlingar berättiga honom verkligen att anses som en utmärkt hederlig karl. Men han har orätt i att tro, det de skulle ha varit tillräckliga att tillåta honom den ton, som han antagit, om han ej förut varit fullkomligt bekant för mig.”

Helt nöjd med det vunna resultatet, hastade hon nu in.

26.

Två dagar före julaftonen sågs en ung elegant man vandra utåt Riddargatan.

Denna vandring gick emellertid ganska långsamt, ty i hvarje hus hade han att fråga efter någon. På ena stället ville han ha reda på en skomakare, på det andra sökte han en målare, på det tredje var han öfvertygad att hafva hittat den snickare, som han måste träffa. Men utan att hafva funnit den han letade efter, hade han snart genomspårat hvarenda våning och öppnat hvarenda dörr på nära nog hela gatan.

”Att också icke veta husnumret!” mumlade han i hvarannan minut. ”Och att icke kunna fråga rätt fram! Men tålamod – någon ny drake kunde ligga på lur och bli uppskrämd – man måste öfverrumpla, för att ej bli afvisad!”

Huset, hvaruti fru v. Kühlen bodde, låg nära slutet af gatan, och som ordningen nu var kommen till detta hus, var det också dit som kavaljeren ställde kosan. Och anländ till behörig ort, började han sina frågor på nedra botten.

”Ursäkta – jag hoppas att jag icke åter gått miste? Man har sagt mig att det är här som svarfvaren Runström bor?”

”Nej, bevars!”

”Kanske en trappa upp?”

”Der bor en handelsman.”

”Ah, det var då två trappor upp? Jag visste ju att det var här!”

”Inte heller der fins någon svarfvare.”

”Är det säkert det?”

”Jag måtte ska veta det jag, som är hjelphustru hos hökarns!”

”Nå, så gör jag mig väl besvär då uppför tredje trappan.”

”Det kan herrn gerna göra, efter han är så envis – men der bor endast ett par enkefruar i hvar sin lägenhet.”

”Åhå, ett par enkefruar!” tänkte den främmande, och hans ansigte ljusnade.

Så snart dörren väl blifvit igenslagen, steg han, så fort, som om han i hvar sekund fruktat att blifva qvarhållen, upp till tredje våningen.

”Hos huru många enkefruar jag misslyckats, torde jag nu ändtligen ha råkat rätt.”

Han knackade på.

Inom den slutna dörren satt fru Emerentia och betraktade med moderligt bekymmer sin dotter, på hvars kind en feberaktig rodnad brann, ehuru hon gick uppe och sysslade med några småsaker.

”Du skall icke längre vara envis, älskade barn!” sade fru Emerentia.

”Ack, mamma!”

”Se så, i stället för att gå till den beskedliga gumman Gyllenhake, bör du låta mig skicka bud efter doktorn?”

”Men”, svarade Blenda med sin stundom påkommande lilla otålighet, ”detta är rysligt: jag har ju för den här lapprisfebern ej kunnat komma dit på tre dagar!”

”Det är visst ledsamt, du lilla, men du får tåla dig!”

Blenda leg – hon såg sig i spegeln.

”Jag tror att det icke blott var skrämseln då om aftonen, och den derpå följande glädjen, som verkade på dina nerver, utan att du allvarsamt har förkylt dig i din tunna kappa.”

”Åh nej, mamma!”

”Jo, säger jag, och du ser nu följden af din envishet att vilja använda pengarna till hushållet, hvilket var så innerligt onödigt, då Patrik är snäll och sörjer för hyran.”

”Tvertom, mamma, var det en nödvändighet att vi fingo något att lefva af . . . medgif att det var nödvändigt, och att mamma blifvit ojemförligt bättre, sedan vi ha tillgång på färsk mat?”

”Stackars liten – du sörjer alltid för mig!”

”Icke alltid!” svarade Blenda rodnande. ”Nu t. ex. sörjer jag för mig sjelf!”

”Nå nå, det är billigt!”

”Ack, hvad skall han säga, hvad tänka, hvad har han ej skäl att tänka, då jag icke kommer, ehuru han erbjöd sig att sjelf följa mig hem? Kan han icke anse detta som ett ovärdigt misstroende å min sida?”

”Nej, kära du, det är ej möjligt – vi skola dessutom skicka bud.”

”Bäst hade varit, om det skett redan i går – det hade blotta höfligheten fordrat.”

”Nå, var det icke det jag sade! Men i förhoppning att du skulle bli så frisk att du kunde gå, uppsköt du timma efter timma, tills det var för sent.”

”Ja ja, jag var en toka . . . Men i dag är jag mycket, mycket bättre, och jag försäkrar mamma att, om jag får gå ut, friska luften fullkomligt botar mig!”

Fru Emerentia skakade misstroget på hufvudet.

”Ts” . . . återtog Blenda, i det hon spratt till . . . ”ts – det ringer! Ack, skulle han ha blifvit orolig . . skulle det kanske vara han sjelf?”

Och med ännu högre feberglöd på sina kinder lutade sig Blenda ned mot ena hörnet af soffan, sedan hon likväl först genom en flyktig blick omkring sig funnit att rummet var klanderlöst, till och med prydligt, ty rena gardiner voro redan uppsatta för julen.

Fru Emerentia var alltid ordningen sjelf, men i dag hade hon – under en hemlig förhoppning, precist lutande åt samma håll som den Blenda nyss yttrat – gjort underverk med sin enda kammare.

Det är fåfängt att skildra Blendas känslor, då hon hörde karlsteg i tamburen.

Straxt derefter kom madam – hvilken ännu var qvar på morgonen – och underrättade fruntimren att en herre, som sade sig vara bekant, anhöll om den äran att få helsa på.

”Är han ung, ser han förnäm ut?” frågade fru Emerentia sakta.

”Är han mörklagd och vacker?” hviskade Blenda.

”Både ung, vacker och fin” – upplyste madam – ”en riktig grannlåtsherre!”

”Bed honom vara god och stiga in – jag vet hvem det är!” yttrade hennes nåd, i det hon darrande reste sig upp för att göra les honneurs för sin tillkommande måg.

”Vid allt hvad heligt är, du lilla”, utbrast hon, så snart madam stängt dörren, ”hemta dig och visa dig i denna stora och högtidliga stund af ditt lif så som det anstår en qvinna, hvilken går att förena sina öden med en man af lika hög börd som höga tänkesätt! Utom all fråga ärnar[231] han nu förklara sig – himlen vare lof att en aning liksom tvingade mig att ta på mig min nya bombasinsklädning!”

Man hann icke längre innan madam med stor ceremoni uppslog dörren.

Och der stod nu verkligen en ung man, med smidiga former, rörliga anletsdrag och ögon fulla af en så stark och liflig eld, att de tycktes vilja bokstafligen förbränna vår unga fröken, som kanske aldrig i sitt lif varit vackrare än i detta ögonblick, då hon, ur stånd att upplyfta ögonen, i blyg förvirring väntade sin älskares första ord.

”Herre gud, hvad vill det här säga?” utbrast fru Emerentia med stor och ingalunda dämpad bestörtning. ”Det är ju . . . ja, sannerligen är det icke baron T–svärd från ångbåten!”

”Från Östergötland, om hennes nåd behagar – det förefaller kanske mera bestämdt . . . Ja, det är verkligen jag, som i somras något apropos blef tvungen att afbryta vår angenäma bekantskap, men som nu – då jag för ett par dagar sedan återkommit till Stockholm – med stor möda letat upp herrskapet för att af hjertat erbjuda min ringa tjenst, ifall den behöfves.”

Vid baronens röst hade oron och den bedragna väntan samfäldt kastadt ett liljeskimmer öfver Blendas purpurheta ansigte.

Stum reste hon sig upp.

Hvad ville denne man? Ack, Blenda hade ej mer sin goda tant att hålla sig till.

Emellertid var den helsning, hvarmed hon besvarade baronens lika lediga som artiga bugning, så iskall, att den endast kunde jemföras med hennes lika kalla blick.

Med häpnad åsåg baronen denna förändring – det var klart att hon väntat någon annan – med häpnad såg han den glada, okonstlade och pratlystna lilla fröken på ångbåten förvandlad till en bildstod, men till en så beundransvärd[232] bildstod, att hennes förra behag förekommo honom vara ett intet emot behaget i detta döda lif.

Fru Emerentia, med sina invanda patriarkaliska seder, kunde, oaktadt sin förlägenhet, icke låta komma sig till last en så stor ogästvänlighet som den, att icke bedja baronen sitta ned.

Hon gjorde det således, men med en ton som tillkännagaf stort tvång, och skyndade derjemte att yttra dessa ord, som borde öfvertyga gästen om obehörigheten af hans besök:

”Gudskelof, herr baron, vi behöfva ej nu anlita främmandes bistånd – och jag vill minnas att det stod något ditåt i svaret, som salig syster min skickade på den lilla biljetten, hvilken herr baron tillskref mig.”

”Mycket riktigt! Men hade icke underrättelsen om min fars oförmodade sjukdom i detsamma hemkallat mig, skulle jag mycket säkert haft nöjet att personligen aflägga ett besök hos den vördnadsvärda gamla frun, ty hennes skrifsätt – ehuru det tolkade ett vid det tillfället ogrundadt misstroende – vittnade om så mycken heder och karakter, att jag varit förtjust, om jag fått muntligen framföra mitt försvar . . . Men jag hör att denna redbara slägting icke mera är till?”

”Ack nej, herr baron, hon har lemnat oss, den förträffliga vännen, men, såsom jag nyss nämde, lyckligtvis icke vind för våg.”

”Så mycket bättre!”

”Och min systerson Patrik, lärftskramhandlaren, en både rik och ansedd man här i Stockholm, är nu i allt till vårt gagn, alldeles vår högra hand.”

”Det är naturligt – och då han så fullkomligt uppföljer de pligter, hvilka tillkomma honom som slägting, skall icke jag hafva den förmätenheten att vilja täfla med honom. Jag visste det emellertid ej . . . ”

”Det är lätt att förstå!”

”Tvertom hörde jag” – under det baronen talade, var hans blick ofta och med ett forskande uttryck fästad på Blenda – ”tvertom hörde jag att herrskapet förlorat sitt beskydd, att herrskapet flyttat från sitt förra hem och att hennes nåd legat sjuk i en envis feber; och vid allt detta var min enda tanke den, att jag, med åberopande af vår förra vänliga bekantskap, skulle kunna våga att efterhöra hvad som vore att uträtta.”

Denna förklaring afgafs så enkelt och uppriktigt, att den ömhjertade fru Emerentia såsom vanligt blef mycket rörd och intagen.

”Himlen vare lof”, tänkte hon, ”menniskorna äro alltid bättre än man dömmer dem! Syster min – gud fröjde henne – var alltför sträng i sina omdömen.”

”Då man sjelf erfarit en djup olycka”, återtog den unge baronen, ”är man dubbelt känslig för andras. Sedan vi sist träffades, min bästa fru v. Kühlen, har jag blifvit ensam i verlden!”

”Hvad?” utbrast Blenda, som, vunnen af baronens grannlagenhet att icke ställa talet direkte till henne, nu icke kunde återhålla sitt deltagande.

”Tack för detta uttryck af deltagande min fröken! Straxt efter min hemkomst dog min far, och egandet af ett betydligt fideikommiss ersätter ej hans förlust, ty han var en exemplarisk far. Emellertid äro fyra månader förflutna sedan dess, och jag har nu återkommit till Stockholm för att förströ mig.”

”Men herr baronens mor?”

”Ack, bästa fröken, vore jag ensam, om jag egde en mor? Jag har aldrig fått glädja mig åt hennes smekningar, ty hon dog tidigt.”

I detta ögonblick ringde det ånyo.

En darrning flög genom både modern och dottern. Deras sinnesrörelse var tillräckligt stor att ej undgå deras gäst – han fick allt mera ämne till förundran.

Men denna gång insläppte madam endast en liten tjenstflicka.

Det var fru Gyllenhakes lilla uppasserska, som kom att efterhöra orsaken till Blendas uteblifvande.

”Orsaken, mitt barn”, hastade fru Emerentia att genom sitt svar förekomma Blendas, ”är den att min dotter varit sjuk både i förgår och i går, och ännu i dag känner hon sig så matt, att jag icke törs låta henne gå ut.”

”Min gud, är fröken illamående?” utropade baronen, i det han genast reste sig upp. ”Förlåt – jag är förtviflad öfver att ha generat med mitt besök!”

Han fattade sin hatt, men stod det oaktadt qvar, ty han märkte att ingen hört hans artighet.

”Mamma, låt mig gå – jag är icke längre sjuk!” hviskade Blenda med brinnande oro, då modern lutade sig emot henne.

”Omöjligt, barn, fullkomligt omöjligt!” svarade den goda frun, som också trodde sig hviska. ”En liten oro skadar honom icke – men dig skulle aftonluften skada.”

Och med en ursäkt till fru Gyllenhake affärdades den lilla budbärerskan.

Knappt i stånd att återhålla tårarna, gömde Blenda sitt hufvud i handen.

Ännu stod baronen qvar.

Han hade hört allt.

Hans aktier, som nyss varit i stigande, sjönko nu hastigt, och tyvärr icke på ett fullkomligt oförklarligt sätt – tvertom.

Fru Emerentia framstammade en förklaring om Blendas befattning hos fru Gyllenhake.

Blenda såg honom ej ens.

Men just denna köld gjorde det tusen gånger önskvärdare att bli sedd af henne. Det kunde anses så godt som utan tvifvel att en gynnad rival fans; och det lilla äfventyret, hvilket han börjat blott för att förströ sig – ty hittills hade han ej rönt annat intryck än det retande nöjet att vara tillsammans med detta lilla näpna mellanting emellan en utbildad kokett och ett barn, så oskyldigt att det ej tycktes ens begripa hvad kotteri ville säga – detta äfventyr fick plötsligt en annan färg, då ett par gnistor svartsjuka blandade sig deri.

Under ångbåtsresan hade vår baron icke varit svartsjuk på någon: han hade, så att säga, kurtiserat i kompani med de andra ungherrarna.

Men efter skilsmessan försvann till hans undran icke Blendas tjusande bild ur hans minne: vid jemförelsen med många andras behöll den ständigt främsta rummet, och ångbåtsfärden återkom hundrade gånger i hans tankar, alltid förande i släptåg den förtrytelse han erfor öfver att ha blifvit afvisad af fru Thorman, en förtrytelse, som nog kommit att vidare bära frukt, ifall han ej tvungits att resa ifrån alltsammans.

Vid återseendet – och detta återseende föresväfvade honom under hela färden till Stockholm – hade Blenda blifvit ett halft år äldre. Hennes former, hennes ansigte, hennes hela varelse hade undergått en, såsom det tycktes honom, obeskriflig försköning, den hennes nuvarande likgiltighet gjorde ännu mera pikant. Slutligen kom svartsjukan eller åtminstone afundsjukan dertill – och sålunda hade man alla ingredientier till en ordentlig liten passion af det slag, som omständigheterna utveckla eller qväfva, allt eftersom den gynnas eller motarbetas. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

”Jag är troligen numera endast till besvär”, yttrade den unge baronen med en förstulen blick åt soffan, ”men jag hoppas att hennes nåd tillåter mig att någon annan[236] dag få förnya mitt besök – jag skulle bli ganska ledsen, om detta nekades mig!”

”Jag vill för ingen del göra någon, hvem det vara må, ledsen, herr baron – men sanningen att säga, så . . . ”

”Hvad menar hennes nåd?”

”Jo, att herr baron nog inser att det för två ensamma fruntimmer icke passar att emottaga besök af en ung herre. Min dotter eger blott sin heder – vi måste vara stränga!”

”Men, nådigaste fru v. Kühlen, skulle någon pedant på jorden kunna upphitta anledning till klander för det att ett fruntimmer vid hennes nåds ålder emottager besök af en bekant – det är ju ingenting som strider mot allmänna bruket!”

”Om min salig syster lefde, skulle hon, bättre än jag förmår, svara herr baron. Jag kan blott säga: kom icke hit, ty det lilla nöje, som baron möjligen erfar af att språka med två stackars qvinnor, skulle kanske blifva oss nog dyrköpt, och det är herr baron alltför hederlig att vilja.”

Baronen kände sitt ansigte öfverdragas af rodnad. Han blef rörd, och i den vackra, ögonblickliga föresatsen att aldrig mer återkomma, tog han hastigt afsked.

Men Blendas sista blick, hennes hulda småleende, då hon såg honom hörsamma moderns bön, brände sig fast i hans hjerta; och under det han sade till sig sjelf: ”Arma qvinnor, en sådan bön skulle man vara en usling för att ej höra . . jag lemnar er för alltid i fred!”, tänkte han dock på ingenting annat än tillfälle att återse den tjusande unga flickan.

Tvenne timmar efter baronens bortgång ankom doktorn, okallad af fruntimren, till deras boning.

Han sade sig hafva genom en vän till dem blifvit underrättad att hans närvaro behöfdes; och sedan han ordinerat något obetydligt, förklarade han att allt hvad som erfordrades till helsans återställande, var att fröken hölle sig inne ett par dagar.

”Ja, det är godt och väl”, sade Blenda, då han var borta, ”men nu går julen förbi utan att jag . . . det är ju så, att man kan dö af förtviflan!”

”Kära barn, du är för häftig! Min salig farmor, som sett verlden, brukade alltid säga . . . ”

”Mamma”, utbrast den unga flickan med ett sjelfsvåldigt barns okufliga harmsenhet, ”om jag icke dör af förtviflan, så dör jag bestämdt af ledsnad, om jag skall nödgas höra på allt hvad salig farmor sagt!”

”Kors, du lilla, jag är viss, att om salig farmor lefvat och sett dig så här, skulle hon blifvit mycket förvånad!”

27.

”Nå, äro vi klara nu, min lilla gumma?” ropade Patrik, i det han sprang ur rum och i rum efter sin hustru för att påskynda henne.

”Kära Patrik, du begriper då ingenting!”

”Det har du sagt mig tusen gånger så visst som en, min vän!”

”Och får väl ännu säga det tusen gånger . . . Det är en hel hop saker som jag måste uträtta i sista stund . . såsom t. ex. den här sändningen till din moster – tror du att det rangerar sig sjelft allt det der! Jag försäkrar att jag ruinerat alla mina förråder, endast för att göra dig till viljes.”

”Hvad du ändå är god, min lilla Henriette, när man förstår sig på att ta dig rätt!” sade Patrik och kastade en öfvermåttan lycksalig blick på sin äkta hälft.

”Jag tror minsann att han vill säga artigheter åt sin egen hustru!”

”Bara sanningen! Jag hade väntat invändningar, angående det der till moster, men du har i dag, och i går också, varit en riktig engel!”

Henriette smålog behagligt.

”Nå, det är ju icke mera än min pligt att uppfylla dina önskningar.”

”Det är väl så det, men det gaf du förr icke mycket akt på. Nej, tacka vill jag, som du nu är! Också sade jag i går till Johan att jag är . . . gissa hvad?”

”Har jag tid att gissa!”

”Det är så sant det!”

”Men jag kunde ändå vilja veta . . . ”

”. . . hvad jag sade till Johan? Ser du! Ni äro alltid nyfikna . . . . Nå, jag sade bara att jag var den lyckligaste man i hela Stockholms stad, och att ingen har en sådan liten rar hustru.”

”Det är bra, min vän, mycket bra . . Men hvad gör då Johan som icke kommer – han narrar oss väl icke på ressällskapet?”

”Nej, för tusan, nog vet han bättre! Han har skickat sina saker hit, allt är påpackadt och vi hemta honom i förbifarten.”

”Godt!”

”Således finner du att det blott är på dig vi vänta, och om du tänker på att det i morgon – sjelfva julafton – är rätt obehagligt att komma fram för sent, så vet jag visst att du drifver på en smula!”

”Jag är ju färdig, jag har slutat allting – jag trodde att vi väntade på Johan.”

”Och der kommer han”, utbrast Patrik . . . ”så nu har du icke honom till förevändning.”

”God morgon, mitt herrskap! Huru gå era klockor – eller var kanske icke meningen att vi skulle komma ut före middagen?”

Så ljöd helsningen.

Henriette fick knappt syn på sin svåger, innan hon ropade åt honom:

”Kors, så otålig du ser ut i dag, min bäste Johan! Minsann ligger det icke flere förebråelser för mitt lilla söl i din min, än i alla Patriks: ’seså, Henriette, är du färdig nu?’ eller: ’Henriette, Henriette, kommer du då aldrig, din stygga’!”

”Den som är van vid resor, är van vid punktlighet, min lilla svägerska – och nu ha hästarna stått förspända mer än en och en half timma.”

”Och lika lång tid har väl du gått påpelsad hemma och väntat?”

”Åh nej, så alldeles okunnig om fruntimrens punktlighet är jag ej heller att jag föreställde mig det vi skulle komma ut på första timman efter beställningen; men nu, då det led mot slutet af den andra, tyckte jag att jag kunde förfoga mig hit för att ge dig en liten lexa öfver den kristliga barmhertigheten.”

”Då du blir gift, min bror”, sade Patrik skrattande, ”får du lära dig att hvarken lita på deras barmhertighet eller minne af klockslag – förbanna mig, om jag icke tre timmar förrän vagnen väntades börjat schasa på Henriette, så hade vi icke nu fått se henne med hatten på . . . Nej se, sådan liten satunge till söt hatt – den har jag icke sett förr. Ärnar du resa med den, min engel?”

”Visst gör jag det – i en täckvagn har man på sig hvad som helst.”

”Katten i det!”

”Jag ville dessutom icke dra med mig mer än en ask, efter du icke tål dylikt bagage, och du bedt mig spara på det.”

”Hör du, Johan, skaffa dig en sådan hustru, om du kan leta upp henne . . . Hon är också en smula vacker i den hatten . . . Hvar har du köpt den, mitt sockerhjerta?”

”Hvar skulle jag väl köpa mina hattar annorstäds än hos Folkers!”

Och stående framför spegeln, böjde Henriette – förmodligen för att dess bättre kunna böja panaschen – sin välformade kropp i så många olika rörelser fram och tillbaka, att man knappt kunde hafva begärt mer af en dansös. Och efter hatten kom ordningen till den svarta sidenpelisen, hvilken icke gaf mindre anledning till plastiska ställningar.

Johan, som haft ögonen fästade på fönstret, vände sig nu om, tog upp lorgnetten och började bekika sin svägerskas toalett med all den uppmärksamhet, som han visste smickrade henne.

”Syperbt – man måste medgifva att du förstår att kläda dig!”

Henriette rodnade af glädje.

Men Patrik tillade:

”Så förstår hon också all förstöra pengar . . . nånå, en skall väl veta af att en är gift – det kostar alltid att ha en vacker hustru!”

Om Henriette nu befunnit sig ensam med sin man, skulle hon utan allt krus erinrat honom att en hustru, som sjelf fört pengar i boet, äfven egde rätt att använda dem; men i stället yttrade hon med den täckaste nigning:

”Mina herrar, jag är färdig . . och jag har klädt mig på tio minuter!”

Efter ännu ytterligare tio minuter satt sällskapet i vagnen. Och så bar det af . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Men man hade icke hunnit längre än till Jerfva, då Patrik började beklaga sig öfver att det var ”f-n så tråkigt” att sitta så der inpackad.

”Dessutom” – tillade han då ingen svarade – ”är det icke lif i någon af er!” och han lät klagande den sömniga[242] blicken vandra från brodern till hustrun, hvilka sutto midt emot honom.

”Jag grubblar på ett fallisemang, som jag tror mig i dessa dagar få underrättelse om, och hvilket kommer att ge mig en svår stöt!” sade Johan.

”Och jag”, yttrade Henriette, ”är trött efter mitt stökande hemma.”

”Men på det viset får ju jag, som hvarken är trött eller har något att grubbla på, och ej heller kan sitta och tiga, rasande ledsamt – förbanna mig jag nånsin funderar på en olycka innan den är skedd, ty det kunde lätt hända att jag oroat mig förgäfves, och när den är skedd, tjenar grubbel till platt ingenting: då söker jag hjelpa den så godt jag kan.”

”Du är ganska lycklig som har så många ressurser i ditt lynne!”

Johan svarade med förströdd ton, och tillslöt derefter sina ögon för att fundera på ”fallisemanget” – eller något annat.

”Och ingen cigarr får jag väl heller försöka att sticka fram med?”

Patrik lät under synbar otålighet cigarrfodralet voltigera fram och åter mellan fingrarna.

”Hvarför icke – om du vill qväfva mig, så står det dig fritt!” svarade Henriette med rösten hos en primadonna, som vid tredje aktens slut gör sig färdig att falla i svimning.

”Kors, hvad knäfveln är nu i olag? Den här gången kan det ej vara skorna som klämma, efter du har ytterkängor. Men visst är att du alls icke varit lik dig, sedan du satte dig i vagnen.”

”Än se’n?”

”Jag skall säga er, mitt herrskap, att ni är rätt odrägliga, begge två, och att jag, för att få vara i sällskap med[243] min cigarr och friska luften, helt simpelt går och sätter mig på kuskbocken.”

Sagdt och gjordt.

Några ögonblick sednare hade Patrik klifvit upp bredvid kusken; och blossande af hjertans grund, började han språka med denne, ej vidare störd af en enda tanke angående orsaken till Henriettes förändring.

Inuti vagnen fortfor emellertid tystnaden.

Och det var denna tystnad som, snarare än Patriks cigarr, slutligen skulle hafva qväft Henriette, om hon ej helt oförmodadt utbrustit i en snyftning.

”Hvad i himlens namn står på?” frågade Johan, i det han, uppvaknande ur sina egna tankar, vände sig mot sin upprörda granne. ”Är du sjuk . . har du glömt något . . eller . . . ”

”Var så god och inspara dina reflexioner öfver en så obetydlig person som jag! Jag har icke begärt din uppmärksamhet.”

”Huru?”

”Hvad för huru?”

”Äro vi nu ovänner igen?”

”Ovänner – jag måtte säga . . jag vet just icke om vi någonsin varit vänner!”

”Sannerligen jag heller vet det så noga . . men jag skulle önska att vi vore det, ty det är temligen tråkigt att så här oförskyldt råka ut för ditt dåliga lynne!”

”Jaså, det är oförskyldt?”

”Icke annat jag vet.”

”Nå ja, det fins vissa varelser som man kan bemöta hur som helst!”

”Hvad vill det säga?”

” . . som man ej ens anser sig vara skyldig vanlig aktning och icke en gång så mycken höflighet, som det obetydligaste fruntimmer har rätt att fordra.”

”Min bästa Henriette, du förvånar mig! Hvari har jag då försyndat mig – ifall det händelsevis skulle vara jag som mot min vilja framkallat dina tårar?”

”Och det frågar du?” yttrade Henriette med en ton af det djupaste förakt.

”Ja visst – och nu väntar jag tåligt på svaret, om du behagar gifva det.”

”Men jag ärnar icke svara! Du kan förolämpa mig så mycket du vill, men du kan icke tvinga ett ord öfver mina läppar, då jag föresatt mig att tiga!”

Och aftagande den eleganta hatten – den hon nu utan misskund slängde på sitsen framför sig – knöt hon en svart shalett kring hufvudet och kastade sig sedan tillbaka mot vagnshörnet.

Om Henriette med denna lilla scen haft den beräkningen att göra någon större effekt, så kostade det utan tvifvel oerhördt på henne att se Johan snart med samma orörlighet som förut försjunka inom sig sjelf. Ännu hade ej en qvart förflutit, då han tycktes hafva glömt att någonting passerat . . ja, han syntes till och med glömma att han icke var ensam, ty han suckade flere gånger på detta sätt, som tillkännager själens djupare rörelser.

Det kunde gerna hafva fortfarit så ända till Barkarby, om Henriette älskat den passiva rol, som hon utförde.

Men passivitet hörde, som man vet, icke till denna unga frus karakter.

Hastigt reste hon sig upp och började, knackande på glasrutorna, af alla krafter att ropa:

”Patrik, Patrik!”

Men vagnens buller och Patriks samtal med kusken förtog derute allt annat ljud.

”Vill du Patrik något?” frågade Johan, i det han utsträckte handen för att få upp fönstret.

”Jag ärnade blott fråga honom, om han ej nu tänker erbjuda dig cigarren och kuskbocken – de måtte begge vara särdeles lifgifvande!”

”Hade du ingenting annat att säga honom?”

”Var icke det nog?”

”Det var till och med alldeles för mycket, ty om du tillåter, sitter jag långt heldre qvar.”

”Åh ja, man suckar och grubblar mera beqvämt i en tillsluten vagn!”

”Du har rätt.”

”Man störes der af ingenting, icke ens af tanken på sin granne – ty ingen menniska lär väl genera sig för sin halfbrors hustru.”

”Aha, det är åter något i olag?”

”Man kan till och med, om man så vill, begagna den fördelen, att glömma bort det hon visat sig nog narraktig att gråta öfver en förolämpning, som säkert icke var ondt menad, emedan man ej det ringaste gaf akt på henne.”

”Är det då verkligen möjligt, min lilla Henriette, att du gret af den orsaken?”

Hon svarade ej.

”Och min synd bestod deruti att jag, utan afsigt, försummade att roa dig?”

”Jag har ej en så orimlig fordran som den, att du skall roa mig; men . . . ”

”Hvad för men?”

”Allt ifrån det vi lemnade vår husport, har du ej af dig sjelf . . . ”

”Vidare?”

” . . talat ett enda ord till mig, och du kunde ju straxt på stund glömma att jag var . . . ledsen . . bedröfvad.”

”Men, min sötaste svägerska, du hör ju att det var en ofrivillig försummelse!”

”Så mycket sämre!”

”Jag var så helt och hållet inne i mina tankar, att jag råkade förgäta din behagliga närvaro.”

Detta var värre än allt annat: han ville icke ens fatta att en frivillig försummelse kunde hafva förlåtits.

Det finnes omständigheter, då det räknas en man till heder att vara oartig mot ett fruntimmer, såsom t. ex. ifall han ej har något annat val för att bevara sitt hjertas hemlighet. Men tyvärr syntes ej denna ursäkt kunna lämpas på Johan.

Att Henriette insåg detta, visade ock hennes svar:

”Åh, du behöfver alldeles icke uppgifva den saken – det syntes nog, och jag skulle vilja våga mitt lif på att den orsak, som hindrade dig att minnas mig, var mycket angenäm.”

”Du gör mig högst nyfiken – och du förbinder mig, om jag får veta denna orsak?”

”På ett villkor!”

”Låt höra?”

” . . att du säger mig sanningen!”

”Jag lofvar det.”

”Du tänkte på ett annat fruntimmer?”

”Ah, menar du det?”

Den unge mannen uttalade dessa ord i en icke alldeles obesvärad ton, och den rodnad, som dervid öfvergöt hans kinder, kom Henriette att spritta till.

Hon hade icke sjelf satt den ringaste tro till sin gissning, som hon yttrat endast för att bli vederlagd, men nu ansåg hon den likväl fullt besannad, och den förfärliga och vilda smärta, som denna visshet förorsakade henne, kom henne att blekna så starkt, att Johan förskräckt lutade sig ned och upplyfte hennes hufvud, hvilket sjunkit mot bröstet.

”Henriette!”

”O, tyst . . . det är ingenting! Det behöfs intet svar . . . Du var så glad i förgår, du visade dig lycklig – ah, min gud, hur jag kunde bedraga mig: i dag suckar du!”

”Jag tror verkligen att du yrar! Jag måste ha upp fönstret – du behöfver frisk luft.”

”Smäda, krossa mig med detta iskalla hån, men försök ej neka att du suckat, och att du suckat för en qvinna?”

”När du frågar så, finner jag icke nödigt att svara hvarken ja eller nej. Jag vet dessutom icke om jag suckat, men om så skett, är ju det en naturlig rättighet, hvilken hvar och en eger!”

”Men vet du att den, som icke vill yttra hvarken ja eller nej, samtycker?”

Johan teg.

”Åh, allt bättre – du svarar med tystnad, hvilket vill säga att du öppet erkänner, att ditt hjerta ej mer är i ditt våld!”

”Henriette, Henriette!”

”Nåväl, hvad är det att förtiga – är det en sak som jag bryr mig om . . kan du verkligen vara nog inbilsk och förmäten att föreställa dig det?”

”Nej, min bästa svägerska . . gud bevare mig från en sådan synd! Då först skulle jag förolämpa dig på ett sätt, mot hvilket min förra förseelse, att icke hålla dig sällskap, vore en verklig bagatell.”

”Ack, hvad du är bitter!”

”Nej nej, det är icke min afsigt . . . Och eftersom du nödvändigt vill veta sanningen . . . ”

”Nåväl?”

” . . så skall jag säga dig att jag verkligen tänkte på ett fruntimmer . . . ”

”Ha!”

” . . som jag lärde känna under min resa.”

”Under din resa?” återtog Henriette med ett djupare och förmodligen lättande andedrag. ”Förlåt – jag trodde . . jag föreställde mig, att du varit nog lättsinnig att, så här straxt efter vår goda mammas död, ha blifvit kär i något fruntimmer i Stockholm.”

”Om jag rönt det intryck, som du tycks taga för afgjordt, så rönte jag det åtminstone långt innan mammas död . . . Men en stackars resande har icke mycken tid på sig att ordna sina intryck.”

”Detta intryck torde då kanske redan vara på väg att förblekna?”

”Nu blir du nästan väl sträng i dina frågor, och jag nödgas fritaga mig från pligten att gå längre i mina svar – detta likväl med all upptänklig aktning för ditt vänskapsfulla deltagande.”

”Åh, var lugn: jag tänker ej vidare besvära” . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

I detta ögonblick stannade vagnen, och Patrik, som öppnade dörren, förkunnade att man ändtligen var vid Barkarby.

”Jag är så hungrig”, sade han, ”att jag ärnar äta upp en half skinka och ett helt tjog ägg – jag hoppas att de så här dagen före julafton ha godt om mat . . . Vill du ha kokt mjölk med skorpor, min snärta?”

”Ah, låt mig vara, jag vill hvarken ha din mjölk eller dina skorpor!”

”Hur i herrans namn står det nu till – värre än när jag lemnade er . . hvad har du gjort åt Henriette, Johan?”

”Jag har försyndat mig, och jag erkänner att jag med fullt skäl fallit i onåd.”

”Hur då?”

”Jag har ej, såsom min pligt fordrat, kunnat roa min lilla svägerska.”

”Det har du dina dumma funderingar att tacka för – besitta det fallisemanget som skull förstöra nöjet af vår resa!”

”Låt oss bara komma in!”

”Ja ja, min pulla, och se’n skall jag sitta hos dig och roa dig jag – jag hörde några helvetes så roliga historier af skjutsbonden, som jag skall berätta dig.”

”Usch!”

28.

I fru Emerentias stora, vackra kammare sågs på festligheten att julaftonen inträdt.

Klockan var half 7 på aftonen.

I anseende till den ”öfverdådiga” skickningen från Patriks hade man kunnat rangera sig i stor skala.

Madam var tingad för hela dagen, så att den värda frun sjelf icke behöfde röra i risgröten.

Fyra stora, präktiga ljus i solblanka stakar voro framsatta på bordet – ”då man får dem till skänks, kan man gerna slå på!” sade fru Emerentia; och efter samma princip dukade hon upp ett tebord, som kunnat räcka till åt fem personer i stället för två.

Men om fru Emerentia fägnade sig åt ljusen, tébordet, bakverkshögarna och risgröten, hvilken skulle kokas i rena mjölken, och allt det der öfriga, som man lyckligtvis aldrig haft en halfdragen anda om nere på bostället i verlden, så fägnade sig Blenda åt något annat, helt olika.

Men för att begripa denna fägnad, måste vi kasta en blick tillbaka på det ögonblick, då hon, i förtviflan öfver doktorns föreskrift att hon skulle hålla sig inne ett par[251] dagar, visade sig nog oförsynt att icke ens vilja tröstas af salig farmors vackra och visa tänkspråk.

Den alltför svaga fru Emerentia hade väl känt sig sårad häraf, men det oaktadt icke längre än några timmar kunnat se sin dotters dåliga lynne utan att slutligen göra den af mödrar så vanliga frågan:

”Är det då ingenting, alldeles ingenting, kära mitt lilla barn, som kan muntra dig?”

Den unga flickan såg upp med ett utseende, som tillkännagaf den fullkomligaste misströstan.

”Hitta på du, hvad som helst, mitt gryn – du skall nog få det, såvida det är möjligt!”

Länge lät Blenda bedja sig, ja, krusa sig: hon visste alldeles icke något, som i minsta mån kunde motsvara det höga nöje, hvilket genom hennes lilla opasslighet gick förloradt och hvilket – det var just det aldra värsta – kanske icke mer komme att erbjudas. Detta allt oaktadt utbrast hon slutligen i ett:

”Ack, jag vet ändå en sak, men också blott en, som skulle göra mig bra lycklig!”

”Nå, gudskelof för det, hvad kan det då vara, min lilla engel – låt höra?”

”Något rätt narraktigt!”

”Narraktigt?”

”Ja, det erkänner jag förut.”

”Lika mycket, blott det gör dig nöje!”

”Säg: sällhet!”

”Skynda dig då och tala, du lilla – dess förr kommer du i besittning af din sällhet!”

”Men den kostar så mycket!”

”Vi ha ännu tie banko i behåll, efter vi ej behöfde göra några inköp till helgen, och förslå icke de, så skola promt örhängena på assistansen!”

”Det kommer icke i fråga, mamma: de kontanter vi ha bli tillräckliga . . . Men gör jag icke orätt i att ta dem?”

”Är du tokig – det är ju det enda du behåller af hela femti-riksdalern, som du sjelf förtjent; och du kan så mycket säkrare använda dem som vi genom Patriks och Henriettes utomordentliga godhet – den vi nog en gång rikligen skola återgälda – äro försedda till minst tjugondagen.

”Nåväl, mamma, då skicka vi genast ut och köpa batist och spetsar – vi skola tala med snörlifs-mamsellen i portgången, så är hon visst beskedlig och uträttar handeln.”

”Batist, barn, och spetsar – hvad kan det bli för slags märkvärdig sällhet?”

”Jo jo!” svarade Blenda rodnande som en ros.

”Men så säg ändå – jag begriper ju ingenting . . . se’n skall jag straxt få upp mamsell.”

”I de moderna romanerna, som jag nu på sista tiden läst, förekommer så ofta . . ofta . . . ”

”Nå, hvad förekommer der då?”

”Ett slags plagg, hvari de förnäma damerna, grefvinnor och markisinnor, insvepa sig. Det kallas peignoir, och är ungefär detsamma som en puderskjorta eller blus-rock. Peignoirerna äro mycket vida, mycket mjuka och rikt garnerade . . idel luft och grace. Jag har natt och dag, i flera veckor drömt om dem – och jag tror nog att jag skulle komma att taga mig bra ut i en sådan drägt. Hur intagande måste den ej vara med sina öppna fladdrande armar! Ack, jag är säker att jag kunde öfvervinna hvilken ledsnad eller sjukdom som helst, om jag finge sy mig en sådan och taga den på mig i morgon afton – o, så roligt, så roligt: jag skulle då föreställa mig att jag redan vore en ung . . . ”

” . . grefvinna?” inföll fru Emerentia med en skälmsk blinkning och en icke stort mindre hänryckning än Blendas egen.

”Mamma, goda mamma!”

”Nå, jag går ju, barn, går på stund och talar med mamsell i portgången!” . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Batisten och spetsarna hemköptes, jemte några blekröda band; och med tillhjelp af den vänliga snörlifs-mamsellen, som fått löfte om den öfverblifna batisten till en näsduk, kom den oförlikneligt intressanta peignoiren verkligen i ordning.

Och just nu – medan fru Emerentia uppdukade tebordet – var det stora ögonblick för hand, då Blenda, iklädd sin luftiga och eleganta ”grefvinne-markisinne”, kostym, stod framför spegeln och med djupaste uppmärksamhet mönstrade den tillkommande grefvinnan.

Om man finge tro det småleende, som då och då flög öfver hennes läppar och förskönade hennes ansigte, så var det säkerligen icke till för liten belåtenhet som granskningen utföll.

”Ack, så söt du är – ackurat så lefvande som en morgonrodnad . . . och så mjuk din växt syns i den der rôben!” utlät sig fru Emerentia, i det hon – oupphörligt lemnande hvad hon höll i händerna – trippade rundt omkring sin dotter. ”Jag säger, du lilla, att de ljusröda bandrosorna taga sig alldeles gudomligt ut! Och så säger jag att hvar menniska, som får syn på dig, bör kunna svära på – så framt de äro någon smula fysionomister – att du är född till furstinna, ehuru du också kan nöja dig med att bli grefvinna . . . . Och sådana tofflor med perlbroderi – du gjorde ganska rätt i att du behöll dem sjelf, när folk icke skämdes att så missbjuda madam, som skulle sälja dem.”

”Vet mamma hvad jag tycker klär mig aldra bäst?” inföll den lilla behagsjuka, under det hon öfver sin hvita underklädning jemkade tillrätta den långa, öppna peignoiren.

”Nej, du lilla . . men det vet jag, att om jag icke vore rädd att téet komme för nära inpå gröten, så att jag[254] icke orkar att äta så mycket som jag ärnar, kunde jag gerna stå här och gapa på min lilla grefvinna tills i morgon så dags . . . . Men hvad tycker du klär dig mest?”

”Den här spetsmössan!”

”Du säger något – den är allt sprättig . . . sådan smak, sådan smak!”

”Jag tog också mönstret i en af de förnämsta nipperbodarna, och just efter en, som bars upp till ryska ministerns fru.”

”Jo, jag tackar – mössa efter ryska ministerfruns!” Fru Emerentia neg och fällde händerna med ett slags andakt tillsammans.

”Det är en sådan”, återtog Blenda, ”som de förnäma damerna dels gå i på förmiddagarna och dels ligga med. Och mitt hår, så här slätkammadt inunder, ser icke dumt ut mot de skära banden, som slingra sig mellan spetsen . . . Men nu skall jag icke längre pröfva mammas tålamod, och sanningen att säga, tror jag icke” – hon gjorde ett ögonblicks uppehåll,– ”att jag angripit mig alltför starkt för att få min grannlåt färdig . . . Ah, mitt hufvud, mitt hufvud!”

”Hur är det då?”

”Aj . . det börjar gå rundtomkring – det käns så underligt . . . jag blir helt matt!”

”Ser du, din toka”, klagade den stackars modern genast i ångest, ”det är följden af att sitta uppe nästan hela natten, då man är sjuk . . . Och jag, galna, fåfänga mor” – så sant hade aldrig den beskedliga själen bedömt sig – ”som kunde tillåta det!”

Blenda svarade ej.

Men svaret låg i hennes rörelse. Hon stapplade – stödd på den vänliga arm, som räcktes henne – fram till soffan och nedsjönk der, utan att kasta en enda tanke på den tjusande peignoiren, som dervid blef mäkta nedskrynklad.

”Låt mig slita sönder den olyckliga strunten, mitt hjerta, låt mig genast kasta den på elden, ty det är för den trasan som du blifvit tie resor sämre än du var!”

Lyckligtvis påhittade den förtviflade fru Emerentia ett mindre förtvifladt medel.

Hon ihågkom eau-de-colognes-flaskan och vattenkaraffen. Och med tillhjelp af det ena och det andra kände sig Blenda snart någorlunda återställd.

Småleende försäkrade hon, att ehuru hon icke trodde sig orka att vara uppe – hvilket visst var ett rättvist straff af Gud för det hon så gerna velat spegla sig – så kunde de ändå ha rätt roligt.

”Roligt nu – det vet jag visst!”

”Åh jo . . mamma pratar, och jag hör på!”

”Kan du bara dricka té, du lilla, så vill jag ändå ge mig tillfreds?”

”Ja ja, en liten tår – skulle jag icke på sjelfva julaftonen dricka té med mamma!”

”Din stackare, slut då ihop ögonen och hvila dig en smula, medan jag går ut och tar in det! Jag vill icke be madam springa ifrån, ty då skulle hon genast skylla på det, ifall gröten blefve vidbränd.”

”Gå, söta mamma!”

Blenda tog en vårdslös och beqväm ställning, lydde mammas råd och tillslöt ögonen.

Om den betagne unge baronen nu fått se henne, skulle utan tvifvel hans vackra beslut, att lemna i fred ett visst hus på Riddargatan, lidit något afbräck.

Det var väl endast mot det grofva röda och svarta bombasinet på en tarflig furusoffa som den sköna flickan hvilade, men i ljusskenet draperade sig ända de mjuka vågorna af hennes hvita klädning effektfullt mot den mörka grunden; och hennes vackra fot, i den perlbroderade toffeln, framstack från en sky af spetsar.

Hela gestalten hade ungdomens behagfulla spänstighet förenad med dess sprittande lif; och dock låg nu öfver detta friska lif liksom ett skimmer från hvita rosor: det var blekheten på Blendas kind som förorsakade denna poetiska brytning i taflan, liksom skuggan af hennes blonda hår bidrog till denna förtjusande kolorit, så genomskinlig, att man såg den drömmande mattigheten och den lefvande sällheten kämpa om väldet öfver hennes varelse.

En sakta och upprepad ringning på tambur-klockan hördes icke af Blenda: hon halfslumrade redan, ej störd af den minsta aning.

Ännu mindre förnam hon att något föreföll derute.

Detta något bestod deruti att madam, som ändtligen rusat åstad att öppna dörren, af en herre – den hon förut icke sett, men den fru Emerentia med ett qväfdt glädjeskri både såg och igenkände mellan öppningen på den halfslutna köksdörren – emottog det uppdraget att efterfråga, om en slägting finge lof att helsa på fruntimren.

”Släpp in honom”, hviskade vår fru, röd och ifrig, då madam forskande stack in hufvudet, ”släpp in honom, säger jag, på eviga fläcken!”

Sedan så skett, var fru Emerentia likväl ej den som gjorde sig brådt med téet: det blef en hel vidlyftig, ehuru, förstås, sakta utförd dispyt emellan henne och madam, enär matmodern påstod att vattnet bestämdt aldrig kokat, hvilket hon ganska tydligt förstod på lukten, hvaremot madam påstod att det bestämdt kokat i himmels sky och att, om det stode på längre, hvarenda tår skulle koka bort.

För första gången efter deras bekantskap höll hennes nåd och madam på att bli verkliga ovänner . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Under tiden hade gästen afkastat kappan och trädt in i det rum, som blifvit honom anvisadt.

Då man säkerligen redan tagit för afgjordt att det var Blendas riddare som – troligen beherrskad af oron öfver att icke, enligt hennes löfte, få återse henne – sent omsider beslutit sig för ett personligt besök, så lärer man ej heller betvifla att den syn, som mötte honom, förekom honom vara allt utom jordisk.

Sedan han först förvissat sig att ingen mera fans i rummet, smög han sig fram helt sakta, nästan återhållande andedrägten, af fruktan att alltsammans skulle försvinna. Men han uppnådde soffan utan att finna sig gäckad. Det var ej en magisk villa, utan en verklighet.

Och nu stod han framför den förtjusande slumrerskan, som han trodde sig se för första gången, så troget än hennes bild var inpreglad i hans minne.

En lätt darrning ilade igenom hans lemmar.

Den stora friska buketten, som han medfört, föll ned på soffan vid hennes fötter. Han ville taga upp den, han utsträckte sin hand, han vidrörde garneringen på peignoiren – buketten hvilade på spetsen af hennes lilla toffel – omöjligt att återtaga den: platsen var fridlyst.

Men han följde en annan makt, så enväldig att den ej kunde motstås: han böjde knä vid soffan och betraktade den unga flickan med blickar af häpen hänryckning.

Blendas flyktiga halfslummer vek i detsamma bort.

Doftet från blommorna eller kanske den hastiga andedrägten af någon, som hon hörde ej var hennes mor, kom henne att slå upp ögonen – och då hon såg den man, på hvilken hon i sömnen tänkt, inneha en ställning, hvarom hon mången gång, om ej nu, drömt, undföll ett utrop[258] hennes läppar, men så tyst att det blott hördes af honom, som, ur stånd att återtaga den ton han hittills begagnat, endast fortfor att se på henne.

”Men är det då verkligen ni, kusin Jean – kan det vara ni?” frågade Blenda, hvilken denna tystnad gjorde outsägligen förvirrad . . . ”Tala till mig!”

Han tog hennes hand, förde den öfver sin panna och intill sina brinnande läppar, och sedan han några sekunder fasthållit den, sade han:

”Förlåt, o, förlåt – min ångest har drifvit mig hit. Likväl hade doktorn försäkrat mig att ni var bättre, att ni var uppe.”

”Ja visst: jag hvilar blott!”

”Och nyss, när jag kom in, var ni så blek, så blek, att jag ej visste hvad jag gjorde.”

I det han uttalade dessa ord, reste han sig upp, likväl utan att kunna löslita sina blickar från hennes gestalt.

”Men jag är icke sjuk mer: jag hade blott en lätt svindel – jag kan gå uppe och . . . ”

”Nej nej, det skall ni icke . . . O, Blenda, har jag verkligen sett er förr – hvad ni är englaskön! Er stackars kusin förlorar snart hufvudet, om ni icke hjelper honom att skingra den berusning, som angripit honom.”

Blenda, som sjelf var nära att förlora hufvudet vid detta så nya språk, reste sig likväl hastigt: icke förgäfves skulle han hafva anlitat hennes styrka.

Hon varseblef nu buketten, och den förorsakade henne så mycket mer glädje som hon här hade ett passande ämne, allt hvad denna Evas läraktiga dotter behöfde för att återställa den vanliga jemvigten i deras förhållande . . ty oaktadt hvad grefven frivilligt eller ofrivilligt förrådt, var det klart att han icke ännu ärnade aflägga sitt inkognito, eljest hade han ej sjelf begagnat ordet kusin.

”Ack, friska blommor på sjelfva julafton!” utropade hon i en ton, hvars innerliga jubel utan tvifvel härflöt[259] snarare från sällheten af hennes hemlighetsfulle älskares första knäfall, än från egandet af hans andra bukett. ”Ack, kusin Jean, så väl ni förstår att fånga en stackars flickas tacksamhet . . . Jag måste pryda mitt hår med dem – de skola aflösa den här lilla mössan, den jag i alla fall, förstår ni väl, omöjligt kan ha på mig, då ni är närvarande. Fort, min kusin, tag spegeln der borta och håll framför mig, under det jag pröfvar och fäster tillsammans den här rosenknoppen med den hvita syrénqvisten . . . jag tror nästan att geraniibladen få göra sällskap.”

Och med en glädtighet, en barnslighet, ett behag, som så verkade på kusin Jean, att det från hans sinne aflägsnade all lust för svärmiska kärleksscener, började Blenda – sedan han med beredvillig beställsamhet efterkommit hennes önskan – att framför spegeln så ogeneradt ajustera sitt hår, i hvilket hon inflätade blommorna, som om den, hvilken höll den och muntert vände den efter alla hennes otaliga rörelser, befunnit sig på hundra mils afstånd i stället för bredvid henne.

29.

I detta ögonblick hade striden i köket angående tékitteln nått sin kulminationspunkt: fru Emerentia nödgades, om hon ej ville för evigt stöta sig med madam – och en sådan brytning hade icke varit en småsak – taga vattnet och anse det för färdigt.

Innerligt önskande att den heta och betydelsefulla stund, på hvilken hon skulle emottaga sin förnäma måg, väl måtte vara öfver, lät vår fru slutligen öppna dörren åt sig.

Men det vara nära nog att brickan kommit i golfvet, i stället för på bordet, då den ömma modern fann grefven – den hon bestämdt väntat sig få se i någon vacker och högtidlig scen – leende stå med spegeln i hand framför Blenda, som icke längre hade ondt af svindel, utan blomstrade likt rosenknoppen, hvarmed hon smyckade sig.

Den unge mannen, för hvilken det nu gällde en kinkig stund, visade genast att han återfått hela sin fattning.

Hastigt lemnande den förtroendepost, hvarmed Blenda i nödens stund hedrat honom, gick han emot fru Emerentia med mer hjertlighet och mindre ceremoni, än hon på förhand beräknat och beredt sig på. Och innan hon hunnit yttra minsta ord, hvilket likväl ej hindrade henne att göra[261] den ena djupa nigningen efter den andra, sade han vördnadsfullt:

”Jag har tagit mig den friheten att anmäla mig hos herrskapet som en slägting, men då jag icke gerna kan vänta att på endast god tro bli antagen som sådan, är jag färdig att – om fru v. Kühlen så befaller – förklara huru jag vågar räkna denna slägtskap.”

”Var så god och lemna alla förklaringar å sido tills de falla herr gre . . . herr kusin lägliga! Vi äro gudskelof för grannlaga” – här följde en ny serie af nigningar – ”vi äro för grannlaga, både jag och min dotter, att genom någon otidig nyfikenhet vilja framtvinga ett förtroende, som i sin tid visst icke uteblir. Det är mig som mor nog att veta det afsigten är redligt menad, och det har jag också aldrig tviflat på, ehuru öfvertygelsen blifvit, om möjligt, ännu mera fullkomlig, sedan herr kusin behagat göra oss den äran att komma hit i vårt anspråkslösa hem.”

”Nå, jag är lika förtjust som öfverraskad att finna mig så hemmastadd, der jag, att säga sanningen, fruktat ett litet tvång. Och var säker, min bästa tant – en slägting kan ju icke begagna en mindre förtrolig titel – var säker att vi en gång framdeles skola skratta rätt hjertligt tillsammans, då vi påminna oss vårt första möte!”

”Åh, det är icke så första heller: i Wennersborg, der vi voro grannar, träffades vi i den stora salen, en gång då herr kusin kom hem.”

”Hem – jag bodde icke på gästgifvaregården.”

”Jaså, kusin bodde der icke?”

”Nej, men nog erinrar jag mig att vi verkligen mötte hvarandra i salen, då jag gick in till en bekant.”

”Det var säkert en mycket nära bekant!”

Fru Emerentia log skalkaktigt, ehuru, förstås, med mycken värdighet.

”Söta mamma”, bad Blenda, ”låt oss icke mer tala om kusin Jean i Wennersborg, utan om nöjet att ha honom[262] här i Stockholm, hvilket är så mycket underbarare som han på samma gång lär befinna sig i S. med sin bror och svägerska.”

”Akta sig, fröken Blenda, att gå för långt i tron på mina hexmästeri-egenskaper: det skulle kanske kosta mig ganska ringa att förvandla mig i den förhatlige kusin Johan sjelf, och då ville jag just undra hvad min lilla kusin skulle säga?”

”Först och främst”, sade Blenda skrattande, ”skulle jag svimma och icke återkomma till sansning på fulla tre timmar. Derefter skulle jag tro mig ha drömt hela vår lilla roman – ty medge ändå att det är bra romantiskt allt det här! Och slutligen, om jag tvingades att tro det jag icke drömt, skulle jag, i förtrytelsen öfver ett så prosaiskt slut, försvära att aldrig mer läsa någon roman . . . men nej, det der tager jag tillbaka, ty ett sådant straff hade jag endast sjelf ondt af. Jag skulle derföre i stället med alla tecken af den djupaste afsky förjaga er ur min åsyn, och det hade ni förtjent för det ni, likt hjeltarna i de gamla sagorna, förvandlat er från en förtrollad prins till ett vidunder, hvilket åtminstone vore något vida mer poetiskt än en hattstofferare.”

”Blefve jag ensam om det straffet?” frågade Blendas riddare med en blick så djup och genomträngande, att Blenda kände dess verkan in i hjertats fördoldaste gömma.

”Det vet jag icke” . . . svarade hon rodnande . . . ”Men låt bli att mera förtreta mig med kusin Johan – eljest börjar jag att gråta . . . kom ihåg att jag varit sjuk, och att det är farligt att reta en tillfrisknande!”

”Skulle jag ödmjukast få supplicera om den hedern att se herr kusin taga plats här vid vårt tébord?” afbröt fru Emerentia detta skämt, som hon tyckte gå nog lång.

”Med största tacksamhet, min goda tant, ingenting kan vara mig angenämare!”

Uppmuntrad af denna enkla förtrolighet och helt förtjust att få spela jemlike med grefven, återtog vår fru:

”Ifall jag vågade, skulle jag äfven uttrycka den önskan att herr kusin täcktes med sin närvaro hedra julgröten i vår tarfliga boning?”

Det behöfs väl icke sägas att gästen med lika synbart nöje emottog såväl den ena som andra bjudningen.

”Nå”, sade den öfverlyckliga modern, ”kan du dricka ditt té här vid bordet, mitt barn?”

”Ja bevars, mamma, jag är ju så frisk att jag nästan tror det min svindel var en fantasi.”

Fru Emerentia smålog.

”O, hvad denna afton är herrlig!” återtog Blenda . . . ”Nå, kusin Jean, jag förlåter er elakhet att vilja vara er sjelf – tag denna stol bredvid mig, och säg om icke allt detta är så roligt att man kan lefva på minnet deraf i flera månader?”

”Min lilla kusin är en verklig profetissa!” svarade han i en ton, bruten mellan glädje och vemod.

”Hur så?”

”Tredje dag jul måste jag tyvärr resa bort, och det för en längre tid.”

”Hvad?” utbrast Blenda, och spratt till så häftigt att hon nära släppt tekoppen.

”Men under dessa tvenne dagar”, återtog han med uttrycket af en icke återhållen ömhet, ”ställer jag mig helt och hållet till herrskapets disposition.”

Vi skola icke längre utsträcka beskrifningen om ”grefvens” första besök.

Under denna afton voro fru Emerentia, Blenda och troligen äfven deras gäst så lyckliga som det nära nog är möjligt att vara.

Efter den sistnämdes bortgång, då fruntimren egde frihet att utbyta sina tankar, påstod fru Emerentia enständigt att hela denna märkliga tilldragelse härflöt deraf, att hon vid Blendas dop lyckats genomdrifva den omtvistade namnfrågan.

”Aldrig – var öfvertygad derom”, sade hon högtidligt – ”aldrig skulle något ditåt ha inträffat, om du ej burit salig farmors aktade namn Concordia!”

På en så lycklig afton kunde Blenda naturligtvis icke disputera; men för sin del tillskref hon det passerade den omständigheten, att hon förskaffat sig den förtjusande peignoiren. Det var klart som dagen att just den elegans, som detta oemotståndliga plagg förlänade hela hennes varelse, så hade förvirrat grefven, att han alldeles fallit ur sin vanliga rol, hvilken till och med icke under hela aftonen kommit riktigt i gång.

”Åh nej, barn, i det fallet är du för blygsam!” menade mamma, som fick en liten vink om dotterns tanke. ”Jag håller visst troligt att han förvånades öfver att finna dig klädd så här som en verklig dam; men nog var det din egen person som åstadkom den rätta brytningen i hans hjertas malm.”

Blenda nickade.

”Hvad han är själfull och glädtig, den ädle grefven, och det under alla dessa hemliga trakasserier med den andryga familjen – ja, jag säger att han är verkligen exemplarisk, som i sitt bryderi kan vara så oförlikneligt älskvärd!”

För att få utgjuta sig i beröm öfver sin blifvande måg, försmådde fru Emerentia ej tautologien, och Blenda var icke hågad att förebrå mamma detta fel.

”Ack, han kan nog vara ännu älskvärdare!” suckade hon vid minnet af aftonens första scen . . . ”Men hvilka förslag kunde han hafva för dessa två dagar? Han skulle underrätta oss derom i morgon, sade han, då han förvissar sig om min helsa.”

”Kors – hvem ringer så sent?”

”Är madam gången?”

Madam var icke gången. Tvertom fick man snart höra hennes röst i ett beständigt stigande utropa: ”Gud bevara . . . åh, gud bevara mig!”

”Hvad kommer åt menniskan?” sade fru Emerentia, och skyndade mot dörren.

Men denna öppnades nu utifrån, och mor och dotter slogo begge tillsammans sina händer, då en stor låda och en dito ask inskötos af madam, som på samma gång tillkännagaf att budet, hvilket redan aflägsnat sig, blifvit skickat från lärftskramhandlaren.

”Från Patrik!”

Blenda kastade en strålande, lätt begriplig blick på sin mor.

Fru Emerentias ögon tycktes svara:

”Alldeles, du lilla, jag inser nog också hvem som här spelar kusin Patrik, då han ej längre kan eller, rättare, vågar spela kusin Johan.”

Stackars Blenda – hade hon ej förut haft svindel, så fick hon det nu, då hon, efter att hafva öppnat lådan, började röra i den uppsjö af eleganta saker, som den innehöll.

När hon kastade omkring sig en mjuk, med pelsverk fodrad kachimirskappa, storskrattade hon som en toka; men då en hatt af perlgrått atlas med en likaledes perlgrå plym uppdykade ur asken, var icke annat att göra än[266] att sätta sig och storgråta, ty alltsammans kunde omöjligt vara annat än en dröm.

Lyckligtvis fans hela herrligheten i behåll, då dagen grydde.

Denna juldagsmorgon, den sällaste i hennes unga lif, var den första på hvilken hon var sysselsatt att räkna julklappar, ett arbete, hvaruti fru Emerentia – som ej heller blifvit lottlös – under stormande förtjusning deltog, allt under det hon med varlighet profvade och i tankarna värderade klädningstyger, shalar, shaletter och en mängd för våra fruntimmer fullkomligt ovanliga, nästan obegripliga toalett-artiklar . . .

Vid middagstiden liknade hela rummet en bazar; och Blenda sjelf – springande från det ena till det andra – var just sysselsatt att för femtonde gången pröfva den förtjusande hatten, då hennes riddare af mamma sjelf insläpptes.

”Ah, det var alldeles förträffligt, min lilla kusin, att jag finner er icke blott frisk och blomstrande, utan äfven resfärdig!”

”Hur så då?”

”Jo, emedan vädret är gynnsamt och vi helt oförmodadt fått oss ett präktigt slädföre, har doktorn gifvit mig tillåtelse att å sina vägnar förklara det en utfart skulle göra mycket godt.”

”En utfart?” utbrast Blenda. ”Nå, jag visste väl att jag ännu ett par dagar skulle fortfara att lefva i tusen och en natt!”

”Hvad menar ni dermed?”

”Jag skall svara er med en annan fråga: huru tycker ni om kusin Patriks smak?” – hon gjorde en rörelse med handen, och denna rörelse innefattade en presentation af all hennes grannlåt. ”Jag måste öppet säga er”, tillade hon, ”att hvem som helst hädanefter får mycket svårt att uttränga honom ur min ynnest.”

”Ack, hvad de veritabla kusinerna äro lyckliga med sina privilegier!”

”Jaså, ni finner det?”

”Jag icke blott finner det, jag beherrskas af afund. De våga hvad . . . ”

”Nå?”

” . . hvad en stackars improviserad kusin aldrig skulle våga.”

Kusin Jean yttrade sig så naturligt och med en sådan suck af saknad, att Blenda nästan började betvifla att han var gifvaren.

Men nu företog han sig att kriticera kusin Patriks smak så närgånget, att hon åter fick sin första visshet; och under deras lilla dispyt inkom fru Emerentia och började vidt och bredt orda om sin stora förbindelse till den hederlige Patrik.

Detta rökverk för den frånvarande kusinen syntes emellertid föga behaga den närvarande, ty han afstyrde det genom att återkomma till det trefliga förslag, som han framställt för Blenda och till hvilket begge damerna nu gåfvo sitt tacksamma bifall . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

En utfart i täcksläda, en middag på värdshus och en eftermiddag under hvilken musik, sang och glädtiga samtal omvexlade, kommo mor och dotter att tro sig på en gång förflyttade till himlen.

Kusin Jean var icke blott en mästare på piano: han hade äfven en förträfflig röst som tjuste Blenda. Och Blenda sjöng också förstås, ej om riddar Egbert Montabor – det var något som afhöll henne från denna hennes gamla älsklingssång – utan några små täcka folkvisor från hennes hembygd, hvilka åter hänryckte hennes tillbedjare.

Slutligen hade man den mest poetiska hemfärd i månskenet.

Och just under det fru Emerentia i sitt sinne upptog den första tanken på hvad salig Regine Sofie med sina stränga grundsatser skulle hafva sagt, om allt detta passerat i hennes tid, lutade sig kusin Jean, som satt midt emot Blenda, intill henne och hviskade:

”Påminner ni er den svarta bandrosen?”

Blenda spratt till vid detta minne – det var alltför ljuft att glömmas.

” . . som ni tog ifrån den stackars borgfröken? Jo, jag tror väl . . . Har ni tappat den?”

”Nej, men i går afton gaf jag den ett sällskap . . . jag tycker mer om de röda rosorna.”

Blendas rodnad var hela hennes svar.

”Som jag likväl sedan haft ett litet samvetsqval öfver min stöld, ber jag er, min kusin, säga mig om jag utan samvetsqval kan behålla frukten af min industri?”

”Jag vågar ej dömma i samvetssaker . . men hvem har ej hört att ångern botar alla sår!”

”Men nu är just händelsen, att jag, långt ifrån att känna den – ty ånger och samvetsqval äro ej detsamma – ingenting högre önskar än att kunna gifva desse tvenne flyktingar ännu en syster . . . men den skulle ock ega den färg, att jag sedan kunde låta all dylik industri hvila . . . Är ni nyfiken att veta den färgen, min kusin?”

”Icke det ringaste! Det skulle kunna vara grönt, som jag aldrig tålt, eller blått, som jag aldrig ärnar bära.”

”Jaså, ni föraktar både hoppet och troheten – men jag säger er, att jag ändå en vacker dag måste ha en blå ros att lägga bredvid de begge andra.”

Under dylikt skämt fans tiden icke till för de lyckliga, och man blef mäkta förvånad, då vagnen stadnade utanför fruntimrens port.

Vid skilsmessan beslöts, att följande aftonen – den sista af de tre sällhetsdagarne – bäst kunde tillbringas på spektaklet.

Kusin Jean skulle föra ”sin tant” och ”sin kusin” på kongl. operan, alla unders under, hvarom fru Emerentia så mycket drömt, utan att ännu hafva skådat med sina verkliga ögon.

Huru våra damer sofvo natten före en så vigtig tilldragelse, är lätt att förstå.

30.

I händelse fru Emerentia och Blenda känt till lokalen, och framför allt om de fått välja plats, är det ganska tvifvelaktigt om de beslutat sig för den, till hvilken kusin Jean förde dem, ty de ville gerna både se och bli sedda.

Men hvad var att göra!

Kusin Jean hade tagit avantscenen på första raden, och huru hennes nåd än sträckte sig genom ”gluggen”, försäkrade hon likväl att hon var viss om att herrskaperna, som sutto på de ”öppna” raderna, sågo mycket mer och långt bättre.

”Men här”, svarade deras artige kavaljer, ”är man deremot inkognito!”

Detta magiska ord återförde genast vår fru till verkligheten.

”Aha”, tänkte hon, hell förundrad öfver att hon ej förr insett detta, ”aha, grefven lär väl just valt den här platsen för att ej sjelf bli sedd, i händelse någon af den andryga familjen är närvarande.”

I denna slutsats styrktes hon än mer derigenom att grefven icke alls visade någon benägenhet att titta utåt salongen.

Blenda teg, försänkt i åskådande.

Hennes lifliga själ upptog det ena intrycket efter det andra, men af fruktan att göra sig löjlig, ifall hon gåfve luft åt alla dessa olika intryck, lade hon band på sina känslor: hon hade ännu Henriette och aftonen på Gauthiers representation i minnet.

”Om blotta teatersalongen och åskådarna så fullkomligt underhålla er, min lilla kusin, är det väl föga hopp att få ett enda ord af era läppar, sedan ridåen gått upp!”

Blendas riddare yttrade detta med en liten släng af misslynthet.

Hon vände sig om och gaf honom ett småleende, mycket behagligt, det är sant, men endast flyktigt, ty i detta ögonblick började orkestern att låta höra uvertyren, och nu gick Blendas själ in i hennes öron.

Hon tillslöt ögonen för att bättre kunna höra. En skakning genombäfvade hvarje fiber.

Man gaf denna afton Preciosa, och kusin Jean skulle tio gånger kunnat ha gått ifrån sitt hjertas dam utan att hon märkt det, så bortryckt, så hänförd var hon.

Men han märkte deremot att hon kunde vara lycklig utan honom, och det fastän hon visste att han följande dagen skulle resa ifrån henne för lång tid.

Denna tanke, som likt ett kallt stål trängde genom hans hjerta, uppjagade ett moln på hans panna.

För honom var skådespelet ingenting – han hade hört och sett det otaliga gånger och var blott intresserad af att se de intryck, som afspeglade sig på hans unga älskarinnas sköna ansigte. Och detta ansigte var så strålande, så inspireradt och uttryckte ett så innerligt med-lif i allt hvad som tilldrog sig mellan de handlande personerna, att han, till trots för den sällhet, som hon erfor, och till trots för den sällhet, hvilken han icke sjelf kunde undgå att känna, då han fann henne så lycklig, så intagande, likväl led de grymmaste qval.

Kusin Jean var tydligt en smula egoist – och han erkände det inom sig – men straffet uteblef ej.

Han var bestämd att denna afton känna en långt bittrare afund än den emot musiken, skådespelarne och dekorationerna.

Ridåen hade gått ned första gången.

Fru Emerentia, som nästan mistat andan, gjorde tusen frågor, utan att afvakta svar på en enda. Hon vände sig icke ens om.

Men unga fröken vände hufvudet, och hennes ögon sökte den, som stod bredvid henne.

”Jag tror att kusin Blenda aldrig haft en så stor njutning?” sade han.

”Ack, det är sant!” svarade hon, ännu i fullaste hänryckning.

”Således är då denna afton utan undantag den lyckligaste i ert lif?”

”Det har jag icke påstått . . . man är ju lycklig på olika sätt!”

Hon blickade åter utåt salongen, denna gång likväl mindre af nyfikenhet än för att dölja den brinnande rodnaden på sina kinder.

”Hvem helsar ni på?” frågade kusin Jean, som såg Blenda göra en böjning på hufvudet.

”Åh, så dumt – jag kom alls icke att tänka på att jag icke bort helsa!”

”Hur så?”

”Det är ju kammarjunkaren som sitter dernere. Men han såg på mig med en så innerligt ödmjuk blick, att jag icke kunde vara oartig.”

”Det är han som varit tillräckligt oartig att icke förtjena ett igenkännande . . . Men, min gud, på hvem helsar ni nu åter igen?”

Denna gång hade Blenda gjort en lika intagande som djup komplimang. Och nu började äfven fru Emerentia en mängd nickningar, tillkännagifvande en förtroligare bekantskap.

”Ser ni den der herrn”, frågade Blenda lifligt, ”han till venster nedanför kongl. logen och som håller den granna kikaren i hand?”

”Der sitta flere herrar med kikare.”

”Jag menar den med hvita halsduken!”

”Aha – nå, hvad är det med honom?”

”Kan ni gissa hvem det är?”

”Visst icke . . . jag gissar blott att han måtte vara bra intresserad af att betrakta er, min lilla kusin, emedan han gör det nog länge för att ha fullt reda på det passande.”

”Nåväl, det är herr A.”

”Handelsexpediten?”

”Just han . . . Hvad tycker ni om honom?”

Lyckligtvis befriade musiken kusin Jean från att meddela sitt svar, och denna gång var han icke missnöjd med att Blendas uppmärksamhet drogs till scenen. Han såg det så mycket hellre som, förutom kammarjunkarens och handelsexpeditens kikare, äfven en mängd andra kikare riktades på den sköna flickan.

Men det skulle bli ännu bättre.

Mot slutet af akten öppnades dörren till avantscenen midt emot, och tvenne herrar stego in.

Så snart de satt sig och kastat ögonen kring salongen, fästades dessa, efter en flyktig blick inåt teatern, på logen gent öfver.

Kusin Jean såg då den ene af dessa herrar hastigt spritta till, vända sig åt sin granne och derefter åter rikta ögonen rakt fram, hvarunder begge utbytte några lifliga ord, hvilkas föremål icke var särdeles svårt för den uppmärksamme älskaren att urskilja, ty de upphörde ej att betrakta Blenda.

Och den, som först blef henne varse, hade i sina blickar en eld, en otålighet, som tycktes vilja tvinga henne att återgälda hans ihärdiga uppmärksamhet; men så länge ridåen var uppe, hade Blenda, liksom förut, endast sinne för de spelande.

Ja, ännu sedan den gått ned, stirrade hon åt samma håll efter den sköna Preciosa och kände i sjelfva själen återklangen af hennes sång:

Ändtligen sade hon till den otåligt väntande unge mannen, som stod der bakom henne liksom på brinnande kol:

”Hur kan man någonsin med likgiltighet eller ens med lugn sitta på spektaklet? Ni ser icke ut att njuta mycket, kusin Jean!”

”Jag har ju icke heller – hvad jag vet – påstått att jag njuter!”

Blenda såg på honom med förvåning.

”Hvad tänker ni på?”

”Jag tänkte på min resa i natt.”

”I natt – far ni redan i natt?”

Den lifliga glans, som nyss strålat ur Blendas öga, insveptes genast i ett töcken; alla de intressen, hon nyss haft, voro glömda.

Hvad fru Emerentia beträffar, var hennes uppmärksamhet under mellanakterna så oafbrutet riktad på de logerader, som hon kunde se, och de menniskor, hvilkas klädsel hon kunde granska, att de unga ansågo sig som nära nog ensamma: den kloka modern var på samma gång både närvarande och frånvarande, ty hon hörde rätt väl, ehuru hon låtsade icke höra det ringaste.

”Ja”, återtog kusin Jean, ”jag skulle ändå icke kunna sofva i natt – derföre är det bättre att använda tiden på landsvägen. När jag återkommer . . . ”

Han gjorde ett afbrott, men det språk, som hans ögon förde, fyllde pausen och kom Blenda att darrande vända sig bort.

Hvad blef följden af denna blygsamma rörelse? Jo den, att hon alldeles omedvetet såg öfver till den andra avantscenen, hvarifrån genast den förut nämde herrn, som så länge och otåligt betraktat henne, med utsökt artighet bringade henne sin helsning, den Blenda rodnande besvarade.

”Jag tror verkligen att ni känner hela teatersalongen, min fröken?” sade kusin Jean, och hans ton hade en märkbar kyla.

En häftig host-attack, som i detsamma öfverföll fru Emerentia, hindrade Blenda från att svara.

Den värda frun, som med ett halft öra följt samtalet emellan dottern och sin greflige måg, ansåg såsom ett mästerstycke af finhet att vid denna kinkiga punkt åstadkomma ett afbrott. Hon tillställde också ett sådant allarm – innan hon fick reda på bröst-kakorna i ridikylen, den hon förut behändigt tappat – att samtalet verkligen afstannade.

Under sökandet fick hon tillfälle att hviska Blenda följande ord i örat:

”Nu har du åtminstone haft tid att sansa dig – akta på ditt svar . . . jag märker på grefven att han är svartsjuk som en spanjor!”

Blenda blef helt förvånad: hon begrep icke det ringaste, och fattade ej heller hela innehållet af moderns hviskning.

Vår nåd, som emellertid icke hade lust att förlora en enda smula mer af all sin ögonfägnad, och dessutom nu ansåg sig hafva uppfyllt sin moderliga pligt, återtog, med en ursäkt för grefven, sin plats och med detsamma sin döfhet.

31.

Sedan stillheten sålunda blifvit återställd, nalkades åter kusin Jean.

Hans läppar frågade ingenting, men hans blick gaf en påminnelse om det afbrutna ämnet.

”Jag har glömt”, sade Blenda med en liten förvirring, den hon utan moderns varning icke skulle hafva känt, ”jag har glömt nämna att baron T–svärd var hos oss för några dagar sedan . . . Det var dock alldeles en händelse att han blef emottagen.”

”Den herrn är förmodligen också en af era bekanta från resan?”

”Hvarför säger ni det så förargligt?”

Nu kände hon sig genast modig och obesvärad, ty hon märkte att kusin Jean var nära att dömma henne utan förklaring.

”Jag säger det mindre af förtrytelse än ledsnad – ni har ju sjelf berättat mig att ni, i följd af er förträffliga tants kloka råd, aldrig skulle emottaga någon af dessa herrar.”

”Ja, men var säker”, svarade hon med en liten gäckande elakhet, ”var säker att tant skulle ha blifvit icke mindre sträng i fråga om andra herrar?”

”Det är icke något svar, min fröken – och jag vågar tro . . . ”

”Nåväl, hvad tror ni, min kusin?”

” . . att ni ej bör vägra att säga den vän, på hvars heder ni kan förlita er, orsaken till detta afvikande från ett beslut, som pligten mot er sjelf förestafvat er!”

”Den är helt enkel . . . ”

”Nå?”

”Alltsammans är er skuld!”

”Då är det förmodligen min skuld på samma sätt som jag var skyldig till misstaget den aftonen, då ni tog kammarjunkaren för mig?”

”Ja, ungefär . . . Föreställ er att jag, som ni vet var lite hängsjuk dagarna före jul, inbillade mig att det icke vore någon omöjlighet att en viss person kunde falla på den idéen att efterhöra mitt tillstånd – var det något underligt deri?”

”Visst icke!”

”Nå, just i det ögonblick jag i samråd med mamma öfvervägde, om jag skulle våga att gå till fru Gyllenhake för att lugna den oro, mitt uteblifvande kunde ha väckt såväl hos henne som . . som hos den, hvilken åtagit sig att följa mig hem, kommer madam in och säger att en ung herre, den hon aldrig förut sett, men hvilken sade sig vara en bekant, bad att få göra oss ett besök. Mamma och jag hade blott en mening: ’Släpp honom in!’ Och rår jag för, min kusin, är det mig ni skall anklaga för det att det icke var ni utan baronen, som nyligen – efter att ha förlorat sin far och tillträdt ett fideikommiss – kommit till Stockholm att förströ sig?”

”Och väl hit anländ, är det hos er han söker denna förströelse och finner sig så emottagen, att han i utbyte lemnar berättelsen om sina lefnadsförhållanden!”

”Kusin Jean, hvad vill allt detta säga – jag känner icke igen er!”

”Nej, det är jag som icke känner igen er.”

”Jag försäkrar likväl att jag blef så förtretad – notabene icke på baronen, utan på den, som så der blottställde mig – att, om jag varit uppe och hört, när madam på julafton anmälde ”en slägting”, jag visst tillrådt att icke släppa in honom: det kunde ju åter igen ha varit någon annan!”

”Denna bitterhet”, sade han efter ett ögonblicks tystnad, ”är kanske rättvis – jag erkänner det. En dag, Blenda, skall ni dock få erfara att ni sjelf ej mindre är skulden till den falska ställning, som ni förebrår mig, än jag är skulden till era misstag.”

”Har jag då förebrått er någonting?”

”Utan tvifvel . . Men då jag nu reser bort, bör jag väl kunna hoppas att ej ge anledning till flere förvexlingar; och intill dess ni erhåller en helsning från kusin Jean . . . ”

” . . skall jag naturligtvis”, inföll Blenda leende, ”vara både döf och blind för såväl slägtingar som bekanta? Men betänk att äfven detta torde ha sin stora förtret.”

”På hvad sätt?”

”Den verklige kusin Jean kunde vilja göra oss ett besök och råka att äfven bli insläppt på er räkning!”

”Hvad ni är sinnrik i att plåga mig!”

”Sådant infall!”

”Var det måhända orättvist?”

”Helt och hållet!”

”Jag skall då ha ett bättre: slut igen era dörrar tilldess jag skriftligen underrättar er om min återkomst!”

”Men om det dröjer, så . . . ”

”Jag förstår: jag begärde för mycket – hvad rätt har också jag att fordra en sådan uppoffring? Baron T–svärd torde redan ha erhållit tillåtelse att fortsätta sina besök, och det är otvifvelaktigt att handelsexpediten . . . ”

”Jag begriper ej hvad dessa aktningsvärda herrar gjort er emot, bästa kusin!” sade Blenda med en blick af tjusande skälmaktighet. ”Men bry er i alla fall icke om dem! Baron har lofvat att icke mera besvära oss – han har lofvat det ganska allvarsamt; och hvad beträffar herr A., så blottställer han sig visst icke för att ånyo blifva afvisad.”

”Emellertid”, återtog kusin Jean med denna mjuka och vibrerande röst, som fördubblar uppmärksamheten hos den qvinna, i hvars öron den genljuder, ”emellertid, o Blenda, är ni fri: jag vill ej binda er genom något löfte . . Äfven om ni sjelf kunde tro att ni pröfvat er tillräckligt för att gifva ett sådant, skulle jag ej våga emottaga det, innan ni visste till hvilken ni gåfve det.”

I detta ögonblick slutades den för de öfrige åskådarne långa mellanakten.

Ridån gick upp.

Men för Blenda fick den nu fritt gå både upp och ned: hon vände icke ens sitt hufvud ditåt, och än mindre sin själ, sina sinnen – alltsammans blef qvar i avantscenen.

Och då nu fru Emerentia, som klart märkt huru sakerna stodo, snart med sin ensamma person fyllde hela öppningen, blef det skymning i logen.

Denna skymning var likväl icke djupare, än att anletsdragen fullkomligt kunde urskiljas.

Blenda varseblef att en stark, nästan ångestfull rörelse aftecknade sig på hennes älskares ansigte. Och då hon i detsamma, för första gängen efter deras romantiska bekantskap, kände hans brännande kyss på sin hand, blef[281] hon så häpen, så skakad, att hon, ur stånd att svara med ord, endast svarade med ett par tårar, hvilka tycktes vilja förebrå honom att han ens kunde tala om hennes frihet.

Han förstod dessa tårar, och hans hjerta upphemtade dem.

”Och om jag nu vore fattig, verkligen fattig, med ett helt obetydligt namn och än mindre anseende . . . om jag framstode för er, Blenda, utan den clair-obscur, som vår hemlighetsfulla förbindelse lånat mig – hvad då?”

”Då”, sade Blenda med stolthet och sällhet, ”skulle jag skynda att gifva er hvad ni icke nu vill fordra.”

”Öfverväg dessa för mig så himmelska ord, medan jag är borta . . . Ni är ung, romanesk genom både natur och uppfostran; ni är – tillgif denna uppriktighet – fåfäng, men mera dock af barnslighet än af ett lyte i själen; måhända har ni drömt någon lysande och farlig dröm, jag fruktar det nästan. Men jag svär er nu i denna allvarsamma minut: jag är ingen förnäm man!”

”O, tyst, tyst, hvarför säger ni mig detta?”

”Emedan det är min pligt. Den lott som jag kan erbjuda er är tarflig – jag säger icke att den är fattigdom, men den är också långt ifrån att vara rikedom och lyx. Af blott ett slags rikedom kan ni vänta öfverflöd, och det kommer an på, om det är den rikedomen ni föredrager.

”Jag tror att ni ej bedömmer mig rätt!” svarade Blenda, hänförd af grefvens lilla ”så skickligt spelade” komedi.

Att en sekund tro att det låg sanning i hans ord, föll henne icke in.

Hon visste ju att hennes älskare var en rik och högboren ädling, och att allt det han sagt, blifvit yttradt endast för att pröfva henne. Men hon önskade verkligen, notabene i denna stund af tjusning, att han måtte vara den obetydligaste af alla män, för att få tillfälle att visa[282] honom huru ren och djup hennes känsla var och att den var långt ifrån att grunda sig på högmod och fåfänga, om äfven dessa felaktiga böjelser voro inflätade i de ädlare.

”Ja, tro mig, jag bedömmer er rätt – jag hoppas det åtminstone . . Men vi få se huru tiden kommer att verka för eller emot mig. Än en gång upprepar jag att ni är fri, fri som luften; äro känslorna sanna, så behöfva de ju inga löften, för att visa sin varaktighet.”

”Det är sant . . . Men . . men om ni icke misstyckte, icke missförstode en fråga?”

”Ack, fråga allt hvad ni behagar!”

”Nå väl: jag skulle önska veta någon viss tid för er återkomst!”

”Och hvarför?”

”Hvarför . . naturligtvis för att derefter räkna tiden.”

”Tack, ljufva engel, tack tusen gånger för detta svar! Men jag måste låta min frånvaro bero af vissa förhållanden. Kanske är jag icke alltid så långt ur vägen; men tills jag blifvit fullt öfvertygad om det, som jag önskar veta, är jag ändå borta.”

Huru det var möjligt att spektaklet under deras tysta samspråk – hvilket dem sjelfva ovetande utsträcktes från tredje till fjerde akten – kunnat taga slut, begrep hvarken Blenda eller hennes älskare; men nu var det dock slut, och med förtjusning, med hemlig triumf sade kusin Jean:

”Ack, förlåt mig hvad jag nu beröfvat er! Jag hoppas att en gång med så många spektakler, som ni vill bevista, få godtgöra den förlust jag nu förorsakat! Ni är ju icke otröstlig deröfver, min kusin?”

”Jag förvånar mig blott öfver att jag icke är det – ty jag borde vara det!”

”Åh, du lilla”, tröstade fru Emerentia, ”jag skall berätta dig hvar smul . . och musiken har du i alla fall hört.”

Ett tvifvelaktigt småleende på kusin Jeans läppar besvarades af Blendas.

Hvad de nu voro lyckliga!

Men det fans personer som grymt afundades dem denna lycka, personer, hvilka spionerade på damerna, då de lemnade logen, hvilka följde dem och noga granskade den person, som var deras ledsagare.

Af vår nåd och Blenda förmärktes ingen särskilt person bland den stora folksamlingen i korridorerna. Men deras kavaljer märkte allt, och helt sakta sade han till Blenda, hvars arm låg i hans:

”Kom ihåg att det är er kusin som denna afton fört er på spektaklet – i händelse ni blir frågad, är detta svar alldeles tillräckligt!”

Först då Blenda steg upp i täckslädan, varseblef hon vid skenet från lyktan den unge baronen. Han stod tätt invid henne och stirrade med ett uttryck af obeslutsamhet på hennes ledsagare.

Helt högt ropade hon då:

”Ack, kära kusin, var snäll och tag emot min kikare och min muff!”

”Hennes kusin?” mumlade baronen. ”Nå, det var då väl det! Men i alla fall var det en alltför hygglig kusin. Under de tvenne sista akterna måtte han ha underhållit henne oförlikneligt . . . Ah, denna unga flicka gör mig tokig! Ju mera jag föresätter mig att icke tänka på henne, desto envisare förföljer mig hennes bild . . . Hvarföre blef hon på en gång så likgiltig för spektaklet . . . kanske kände hon sig illamående – hon har varit sjuk . . . I alla hänseenden måste jag hafva reda på om denna kusin besöker henne, och om det var honom som hon skulle ha träffat, då hon gret för det hon ej fick gå ut, honom, som en liten oro icke skadade.”

Vi nämna ingenting om afskedet mellan vår hjeltinna och hennes mystiske tillbedjare.

De sista ömma orden vexlades i släden under återvägen – och vid ankomsten till fru Emerentias boning vexlades den första handtryckningen.

I ett dylikt afsked finnes alltid lika mycken sällhet som smärta . . . och hoppet om en ännu högre lycka vid återseendet befriade det närvarande från all sentimentalitet.

32.

Det föll sig icke så litet svårt för Blenda att efter de tre märkliga och poetiska sagodagarne återgå till det vanliga lifvet.

Men tanken på att hon var ”fri som luften” – hvilket för hennes själ betydde att hon just från detta nu var för lifvet och evigheten förenad med sin frånvarande älskling – gaf henne mod att trotsa sjelfva det alldagliga, hvilket i alla fall kunde förbättras, då man såg det genom den magiska slöja, som en lysande inbillningskraft förmår kasta öfver hvarje föremål.

Blenda beslöt alltså att anse den delen af sin lifstid (varade den också i åratal), som skulle förflyta emellan grefvens afresa och återkomst, såsom ett slags skärseld, genom hvilken hon luttrad och förädlad skulle inträda i den sköna himmel, hvilken förr eller sednare väntade henne.

Men för att göra denna skärseld rätt gagnelig, fattade hon äfven det beslutet, att genom en utomordentlig flit fullända sig i de talanger, som hon egde utväg att förvärfva. Hon ville dessutom med ifver studera sådana böcker, som hon hade bort börja med.

Hennes hjelte hade många gånger smålett åt hennes romantiska idéer. Nå väl, hon ville icke längre vara en romanhjeltinna i känsla, lif och handling: hon ville binda fast denna yra fantasi vid eftertanken och bli lik andra unga flickor, som nöjde sig med att helt enkelt läsa och njuta af en roman och kanske stundom begagnade sig af de lärdomar den innehöll, d. v. s. hon ville ej längre spela de roler, som hennes sprittande sinne hittills varit så färdigt att upptaga.

Sedan dessa goda beslut kommit till stånd, återstod ingenting vidare än att sätta dem i verket.

Det första gick förträffligt.

Hon spelade och sjöng snart så, att hon med verklig förskräckelse tänkte på det sjelfförtroende, hvilket kommit henne att för kort tid sedan vilja uppträda som lärarinna för andra. Dernäst studerade hon med begärlighet, icke blott under den goda gumman Gyllenhakes ledning, utan äfven på egen hand, den egna slags lektyr, som småningom blifvit införd och hvilken, i stället att roa den hederliga gamla frun, tycktes vara beräknad att låta den unga flickan genomgå en fullständig skolkurs.

Men oaktadt alla dessa ansträngningar, oaktadt att hon vid ”kinkiga möten” (hvarom vi sedan skola tala) antog hela den trygga värdighet, som hon ansåg att ett förståndigt, bildadt och icke romantiskt fruntimmer borde ega i hvarje lifvets såväl enklare som svårare förhållanden, kunde likväl ingenting stäfja hennes oroliga inbillnings flygt.

Hon tvingade sig att gå ända till löjlighet för att få hejd på denna istadiga fantasi. Hon omskapade sig till en estimabel matrona, en ny gumma Gyllenhake i miniatyr.

Men det tjenade till intet: midt under all sin yttre värdighet öfverraskade hon sin inre menniska på bar gerning under en af dess mest öfversvinnliga utflygter.

Vid dessa utflygter var hon än på sina gods – der hon emottog stora, lysande sällskapskretsar, inom hvilka[287] hon sjelf var solen, som förlänade hela omgifningen lif – än på hofvet, alltid observerad af deras majestäter, alltid afundad, firad och omtalad i hofkretsarna . . . än satt hon med sin älskade ”Leicester” – hon förvexlade sig ofta med Amy Robsart – på spektaklet, och med ett ljuft småleende erinrade hon sig då sin första spektakel-afton och den intressanta mellanakten i avantscenen, ett minne, som den alltid lika käre och tillbedjande Leicester förklarade som ett af de skönaste i sitt lif.

För hvarje gång hon spratt upp ur en sådan dröm, förfärades hon emellertid och kunde icke begripa hvarföre hon ej skulle lyckas i alla sina ifriga och allvarliga bemödanden att befria sig från detta romantiska virrvarr.

Det var först längre fram som hon förmådde uppfatta hvarföre romanläsningen på henne utöfvat ett annat inflytande än på andra.

Romanen, den rena och sunda, är en god och lärorik skola, men för att draga nytta af den, måste sinnet först hafva genomgått andra skolor.

Blendas uppfostran hade, såsom man sett, gått bakfram, och hon fick derföre vidkännas följderna af det oförstånd, hvari fru Emerentia ej var ensam, att låta ett ungt barns fantasi utveckla sig på alla de andra själsförmögenheternas bekostnad.

Lyckligtvis för vår romanhjeltinna skyddade henne följderna af hennes första intryck från vådan af de öfriga. Det var måhända ensamt hennes unga kärlek som – derigenom att den tillfälligtvis egnats åt ett värdigt föremål – bevarade henne från att blifva ett lätt byte för smickret och kurtisen.

”Nu vet jag hvad jag skall göra!” sade Blenda en dag till sig sjelf, sedan hon länge förgäfves grubblat på medel mot det onda, som hon ville bortarbeta. ”Jag vill bli barmhertighetssyster – då är jag säker att alla dessa farliga drömmar, såsom han nämde dem, skola stanna långt ifrån mig och att jag ändtligen kan vara sådan som alla andra, utom i det att jag vill vara mer god och göra mig mer nyttig för mina likar.”

Huru gerna hade ej Blenda – som visst icke misstänkte att äfven detta vackra förslag mera var en ny idé af hennes produktiva inbillning, än af verkligt kristliga känslor – huru gerna hade hon ej iklädt sig nunnedoket för sitt nya kall? Men från detta måste hon olyckligtvis afstå, hvaremot hon så mycket lifligare satte sjelfva saken i verkställighet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

”Men hvar i guds namn håller du hus, mitt barn?” frågade fru Emerentia en gång vid dotterns inträde.

Mycket förvånad att se Blenda dag för dag blifva borta, utan att hon velat dertill uppgifva något visst skäl, hade modern i dag, då det dröjde längre än vanligt, skickat bud till fru Gyllenhake och då fått veta att Blenda alltid gick ifrån henne på den bestämda tiden om förmiddagarna, hvilket hon också denna gång hade gjort.

”Hos de fattiga, de sjuka, mamma!” svarade Blenda med lågande kinder och strålande ögon. ”Nu, sedan jag väl kommit i gång med mitt verk, vill jag ej längre fördölja det.”

”Jag förstår dig ej rätt, du lilla!”

”Ack, min gud, det är dock så lätt att förstå! Bör jag ej göra mig en pligt af att på de lidande återgälda det goda, som jag sjelf erfarit?”

”Nå kors, kära du, jag säger ingenting på det – jag har ju alltid uppmuntrat dig, fastän det visst icke behöfts, att ordentligt skicka din skärf till gamla Britta.”

”Men hon är blott en.”

”Det är sant – och i ditt tillkommande nya stånd är det din höga rättighet att gifva skydd åt en mängd olyckliga; och jag kan just icke klandra att du, medan du nu har godt om tid, uppsöker de mest förtjente, så att du sedan må veta hvart du skall vända dina välgerningar . . . Men för det närvarande har du ju ingenting att gifva?”

”Jo, mycket!”

”Hvad i guds namn då?”

”Jag ger ömhet, sjukvård och äfven penningar . . åtminstone få de penningar genom mig. Äfven ger jag sådana kläder som jag kan umbära”. . . (Fru Emerentia skulle hafva blifvit ganska bestört, om hon kommit att hålla revidering med dotterns linne och garderob) . . . ”O, mamma vet icke huru mycket elände här gömmer sig, och hur lycklig jag är, då jag kan aftorka andras tårar – det är då som jag längtar efter att bli rik.”

”Men, hör på, du lilla – så vackert än detta är, måste jag likväl varna dig att gå ut så der ensam!”

”Hur så?”

”Du vet att den stackars baronen – som säkerligen tager döden af kärlek till dig – oaktadt sitt löfte att aldrig komma hit, likväl varit här flere gånger under dessa månader . . . ”

”Ja, hvarföre har mamma tillåtit det?”

”Tillåtit, tillåtit – det är visst fråga om det nu! Jag är väl icke af sten heller: han är så innerligt vördnadsfull och artig. Men för hvar gång ser jag att, fastän hans läppar ännu tiga, han blir allt mer och mer intagen . . . ”

”Hvad hör det hit?”

”Jo, tänk, om han komme under fund med dina promenader – det vore ett tillfälle för honom att förfölja dig.”

”Han skulle förfölja mig – nej, han förföljer mig icke . . långt derifrån!”

”Hvad menar du nu?”

” . . att han mött mig, med ett ord, att jag träffat honom, och det flera gånger.”

”Och det säger du helt lugnt, sedan du förut visat dig så rädd och bekymrad för hans besök!”

”Ja, ty då kände jag honom ganska litet.”

”Känner du honom bättre nu då?” frågade fru Emerentia med stora ögon.

Blenda nickade med en min af hemlighetsfullhet.

”Du måtte väl ej vilja dölja något för din mor, barn?”

”Nej bevars, mamma, icke det aldra ringaste: jag skall säga alltsammans!”

”Jag litar derpå – men jag fattas af en aning. I himlens namn, har du kallnat för grefven, och är du sinnad att utbyta den grefliga kronan mot den friherrliga? Det vore ganska illa!”

”Jag kallnat?” utbrast Blenda med en blick af nästan fasa . . . ”Jag upphöra att älska den, som jag, från första ögonblick jag såg honom, tillbedt liksom min skyddande engel – aldrig, aldrig!”

”Men hvad är det då med baronen?”

”Han . . jo, han är min bror!” svarade hon helt naivt.

Fru Emerentia – som, enligt sin egen utsago, var ”mycket fallen för anständighet” – kunde nu icke återhålla ett utrop af bestörtning:

”Barn, barn, nog gick det an att du ansåg kongl. sektern som din onkel – han var så godt som förlofvad med en annan – och nog går det an att du kallar grefven, din tillkommande make, för din kusin . . . men aldrig passar det att du antager baronen till din bror!”

”Hvarför det då?”

”Kors, så du frågar! Om han vill passera som din bror, så är det endast för att kunna gömma älskaren under denna anständiga titel.”

”Gömma älskaren?”

”Ja – och akta dig du . . . Jag kan ej tillåta en sådan lek!”

”Men han bär icke blott denna titel. Liksom jag, för att dämpa lifligheten i min inbillning, gjort det bästa och ädlaste bruk af mina krafter, då jag blifvit hvad de i Frankrike kalla barmhertighetssyster, har han, för samma ändamål och uppmanad af mitt exempel, gjort sig till barmhertighetsbroder. Det är han som med det högsta ädelmod delar ut betydliga penningsummor, sedan vi tillsammans undersökt de behöfvandes förhållanden . . Ack, jag är säker att han är den mest ädelmodige man under solen!”

”Men jag säger dig, flicka, att jag vill veta huru allt detta kommit till . . . barmhertighetsbroder – minsann var icke det konstigt!”

”Det är ändå så enkelt att mamma genast skall fatta det.”

”Låt höra då!”

”Jag hade gjort en föresats att förändra mig, att i allt likna andra fruntimmer . . jag kan icke precist säga hurudana de äro, men de se alltid så lugna och hyggliga ut – kortligen, jag ville bli annorlunda.”

”Så enfaldig du då var – det är just sådan du är som grefven finner dig förtjusande.”

”Ja, men jag vet att han skulle finna mig ännu mer förtjusande, om jag vore mindre romanesk.”

”Trösta mig, sådant sjåp!”

”Jag tror likväl icke att jag numera är det, ty vet mamma hvad som hände mig härom dagen?”

”Nej!”

”Jo, en förmiddag, då fru Gyllenhake var borta, satte jag mig ned vid fortepianot för att ännu en gång höra hur min gamla älsklingssång lät – jag har aldrig haft mod att sjunga den, sedan kammarjunkaren, det odjuret, skrattade[292] åt mig . . gudskelof att jag slipper se honom vidare: jag önskar att hans utrikes resa måtte räcka i evighet!”

”Du kommer från ämnet!”

”Åh nej, icke så alldeles, ty antingen det nu härledde sig från det åtlöje, som Berthas romans uppväckte, eller att jag omärkligt förändrat smak, nog af: sången om riddar Egbert Montabor föreföll mig sjelf nästan liksom lite narraktig; och då jag sedan på aftonen tog sjelfva boken för att läsa om Bertha och Agnes och deras riddare . . . aldrig kan mamma någonsin gissa hvad som då följde?”

”Det är bäst att du låter mig slippa att gissa!” svarade modern, hvars ansigte antagit en viss mulenhet.

”Jo, att jag gäspande och halfsofvande fällde den ned på knäet! Och sedan dess har jag icke haft lust att förvissa mig om huruvida denna förändring var blott ett tillfälligt eller fullkomligt affall från min gamla smak.”

Några ögonblick teg fru Emerentia. Derefter sade hon högtidligt:

”Min salig farmor, som sett verlden, brukade säga, att förakt för gamla kära minnen och vanor alltid vore följden af antingen högfärd eller dårskap. Jag vill önska, barn, att all din nya lärdom icke gör dig syndig . . . hm hm hm: finna riddar Egbert Montabor, för hvilken ditt hjerta så många gånger klappat, narraktig – gäspa åt deras öden, öfver hvilkas ädelhet och heroism du så mången gång gråtit!”

”Det är den nya tiden som rycker mig med sig!” urskuldade sig Blenda. ”Och jag bör visst vara glad öfver att jag ej mera står under inflytelsen af den gamla.”

”Det är likväl den som gjort dig till hvad du är!” svarade fru Emerentia triumferande . . . ”Men låt oss lemna detta och återvända till baronen . . . Du blef alltså barmhertighetssyster?”

”Ja, för att qväfva de sista symtomerna till all öfverflödig romantik, föresatte jag mig att egna en del af mitt[293] lif åt de fattigas vård . . . Men redan första dagen, då jag återkom från Tyskbagarbergen, dit jag först ställt kosan, mötte jag baronen. Han helsade så artigt och så innerligt vänligt, att jag, ehuru jag bestämdt vet att jag såg mycket värdig och allvarsam ut, ej kunde låta bli att ge honom ett litet småleende.”

”Nå nå, det var just ingenting!”

”Detsamma tyckte jag. Mitt hjerta var så fullt af glädje (ty jag hade åstadkommit glädje der, hvarifrån jag kom) att jag i alla fall immerfort smålog för mig sjelf – och att han just då höll sig framme, det var händelsens fel och icke mitt . . ifall det var något fel alls.”

”Men för att bli din bror fordrades något mer?”

”Vänta då . . ’jag är säker’, sade han, i det han stannade, ’att, oaktadt all den antipati, som fröken visat mig under vår sista bekantskap, ändå någon sympati finnes emellan oss’ . . . Hvari då? sade jag . . . ’Det torde frökon framdeles gissa’, tillade han, och försvann sedan åt det håll, hvarifrån jag kommit.”

”Jag är ganska säker att det der mötet icke skedde så tillfälligtvis! Han hade väl den dagen, likasom många gånger förut, på afstånd följt dig från fru Gyllenhake, derefter blifvit nyfiken att se hvart du tog vägen, och, då han kommit underfund dermed, inväntat dig och låtsat möta dig för att äfven i sin tur gå åstad att göra godt. Han visste nog huru det skulle verka på dig . . . Men vidare!”

”Om det också vore såsom mamma med skäl tror, så vore det väl ändå intet ondt deruti . . . Andra dagen när jag kom till mina sjuklingar, hade de allting bättre: de hade fått riktiga sängkläder i stället för halmen och trasorna och dessutom penningar, och de berättade mig att straxt efter min bortgång en ung herre varit hos dem och sagt att en engel sändt honom till deras hjelp.”

”Nå men, du lilla, det der var alltför sött och intressant[294]! Jag förstår blott icke huru du kunnat tiga med det för mig?”

”Jag borde icke skryta – barmhertighetssystrarna skryta aldrig med de välgerningar, som de göra – men det var också gifvet att jag skulle svara, så snart mamma allvarsamt frågade mig.”

”Godt, godt . . . Huru gick det sedan?”

”Jo, så att jag på hvarje ställe, som jag uppsökte, alltid dagen derefter fann spår af baronen, som kom på engelns vägnar.”

”Tillbedjansvärde unge man”, utbrast fru Emerentia andäktigt, ”han är en värdig medtäflare åt grefven!”

”Just detta var min tanke, och derföre, då jag ej kunde tillåta honom att gifva mig sin hyllning som älskare, sade jag honom för fem dagar sedan, när han åter mötte mig och så bedjande såg på mig, att jag ansåge honom som en bror och att jag vore lycklig att dela med honom omsorgerna om mina fattiga.”

”Nå, denna förklaring förtjuste honom, det är jag säker på, ty han fick endast veta sednare hälften?”

”Det förslås: jag kunde naturligtvis icke nämna någonting om min förbindelse med grefven, den han ej ens anar. Hvad jag sade honom, gjorde honom derföre mycket lycklig. Han kysste mina händer med hänryckning och försäkrade, att han var beredd att offra fjerdedelen af sin förmögenhet på de ädla nöjen, som jag anvisat honom . . . Derefter tillade han några ord, som hade mycken likhet med mammas aning angående anledningen till vårt första möte i Tyskbagarbergen.”

”Men jag vet ändå icke precist, du lilla, om det går an att fortfara på detta sätt?”

”Hvarför icke – det är ju så oskyldigt!”

”Men om grefven – som vi nu på öfver två månader icke hört af – helt oförmodadt återkomme, torde han bli allvarsamt[295] svartsjuk . . du mins ju hurudan han var på operan . . och i trots af det rena i din bekantskap med baronen, skulle denna renhet kunna fullkomligt misstydas af din älskare!”

”Min gud”, svarade Blenda bleknande, ”på det har jag icke tänkt! Redan i morgon måste jag då säga baronen – utan att likväl förråda min hemlighet – att det ej längre kan fortfara på det sättet som vi nu hafva det.”

”Alldeles så, barn, det är en pligt mot din tillkommande make, och äfven mot dig sjelf, ty onda tungor kunde skada ditt rykte, om onda ögon såge dig promenera med en ung man.”

”Det är sant, det är sant!”

33.

Rodnande och brydd af den rol, som hon i dag hade att spela och hvilken fordrade af henne den strängaste uppmärksamhet på sig sjelf, gick Blenda följande morgonen att besöka den gamla damen, i hvars hus hon alltid tillbringade mesta delen af förmiddagarna. Och hon gick så i tankarna, att hon ej såg det hon mötte ett ungt fruntimmer, innan detta fruntimmer med förundrad blick utbrast:

”Kors, är det min lilla enfald som jag får se så fin och riktigt elegant utstyrd . . . Nå, hur mår herrskapet nu för tiden?”

”Ack, min gud, se Henriette – så roligt detta var . . . Men har ej Patrik, som haft den godheten att flere gånger efter jul titta upp till oss, sagt dig att vi må mycket väl?”

”Jo visst, men det kunde icke hindra mig att göra om frågan, då tillfälle erbjöds . . . Jag hör att du fortfar att vara föreläserska åt en gammal fru, som lär vara förundransvärdt god emot dig?”

”Ja, förundransvärdt, det är just rätta ordet. Du kan ej tro för huru mycket jag har mina besök hos henne att tacka! Det är nu öfver tre månader som jag sjungit och[297] spelat för den utmärkt skicklige läraren, hvilken hon skaffat mig.”

”Nå, det var då ett mönster för ädla beskyddarinnor . . Jag är nyfiken att höra något mer om din fortyn, och framför allt att få höra din röst och din musik.”

”Hvad du är god!’

”Följ med mig hem och blif hos mig i dag!”

”Jag tackar dig af hela mitt hjerta för det anbudet, men . . men jag vet icke . . . ”

”Seså, var icke narraktig! Det måtte väl aldrig falla dig in att finna dig förnärmad för det jag icke varit hos er? Men först var det, såsom du sjelf vet, lite grått emellan oss, och sedermera kunde jag – om notabene snarstickenhet hörde till mina svagheter – haft skäl att vara stött, efter herrskapet hvarken kom, då vi bjödo till middagen, eller tackade för bjudningen.”

”Goda Henriette, du gissar nog hvilka skäl som hållit oss hemma?”

”Nej, minsann!”

”Först och främst trodde jag att du icke rätt fördrog mig. Dernäst var jag ledsen öfver att du sade mig så många förolämpande saker för kammarjunkarens skull. Och slutligen var jag blyg för att träffa Johan.”

Vid detta trefaldiga svar rodnade Henriette starkt.

Hon kunde ej neka för sig sjelf att Blenda, i hvad som rörde henne (Henriette), haft rätt; men tiderna voro nu förändrade, och med dem den unga frun.

Å ena sidan syntes de fattiga slägtingarne ej vidare vara i behof af hjelp, något som oändligt höjde deras aktier i den rika slägtingens ögon. Blendas prydliga klädsel gaf minsann också icke mer tillkänna en stackars sömmerska. Dernäst var kammarjunkaren icke blott ur riket, utan – hvad vida bättre var – totalt ur spelet: han hade, såsom man vet, endast utgjort en tillfällig förströelse för Henriette, en liten episod på det skuggrika Henrikslund.[298] Slutligen hade ju Johan under den vådliga färden till Barkarby erkänt att hans hjerta var fängsladt på främmande ort, och tyvärr var det alltför tydligt att den der okända – som lefde gud vet hvar – fängslat honom med sådana bojor, som ej kunde slitas af andra.

Slutsumman af allt detta blef, att – sedan Henriette icke mer i något afseende kunde vara svartsjuk på Blenda och dessutom återfann henne i en belägenhet, som befriade den unga frun från tvetydigheten att umgås med ett par pauvres honteux – hon icke visste bättre sätt att tillfredsställa sin nyfikenhet än att inbjuda Blenda till en förtrolig sammankomst.

Förnämsta orsaken till Henriettes nyfikenhet – en nyfikenhet, som hon redan längesedan föresatt sig att på något sätt få tillfredsställd – var den, att fru Emerentia, som hade så hjertans svårt att bära på sin ljufva hemlighet, gifvit mamsell Debora, hvilken stundom besökte Riddargatan, några små mystiska vinkar om en mäkta förnäm man, som i djupaste tysthet var betagen i Blendas behag . . . .

Men vi återkomma till våra damers möte.

”Var lugn du!” gaf Henriette till svar på Blendas ursäkter. ”Det lilla obehag, som fans mellan oss, härflöt endast och allenast från salig svärmors stora partiskhet för dig. Jag älskade så innerligt den vördnadsvärda gumman, att jag riktigt var svartsjuk på din framgång i hennes ynnest. Men det är nu glömdt allt det der, liksom hela det lumpna trasslet med kammarjunkaren.”

”Det är visst godt och väl, men . . . du får icke bli ledsen!”

”Aha – jag glömde sista skälet. Nå, hvad Johan beträffar kan du vara än lugnare . . han tänker icke mer på dig än på, jag vet icke hvem! I förtroende sagdt oss emellan, har jag anledning att tro det han skulle uppoffrat ett allvarsamt tycke ifall han följt svärmors önskan.”

”Min gud, älskade han sin mor så högt?”

”Kanske mötte och möta ännu några svårigheter vid hans val. Huru som helst reste han bort i går och återkommer ej på flera veckor – således har du ingen anledning att längre envisas!”

All denna godhet å Henriettes sida var för Blenda omöjlig att emotstå – och hvarför skulle hon emotstå den nu, då hon erfarit att kusin Johans hjerta längesedan var bortgifvet? Hon lofvade komma efter, så fort hon slutat sina lektioner och skickat bud hem till mamma.

”Mina sjuklingar få umbära mig i dag!” sade den unga barmhertighetssystern för sig sjelf, då Henriette försvann.

Hon var dock långt ifrån missnöjd öfver att erhålla en dags uppskof med den svåra pligt, som ålåg henne i afseende på hennes bror.

”Hvad han skall speja efter mig!” tillade hon sorgset, ”Stackars karl, jag är viss att han blir mycket ledsen, då han får höra att vi måste utöfva våra barmhertighetsverk hvar på sitt håll!”

Med tanken helt melankoliskt fästad på den unge baronen, biträdde Blenda hos sin gamla väninna.

Men troligtvis fick hon just med detsamma någon hastig aning, ty lik en ung hind tog hon ett språng fram till pianot och bemäktigade sig en der liggande stor blomsterbukett, omlindad med en pappersrimsa.

Ingen fans i rummet.

Blenda kunde således fritt öfverlemna sig åt sin dårskap och i ett utbrott af vild glädje smeka detta tecken af sin älskares hågkomst, det första hon sedan två och en half månad bekommit.

När blommorna fått sin hyllning, kom ordningen till pappersrimsan.

Så länge det var henne möjligt, uppsköt hon att undersöka den.

Måhända öfverlemnade hon sig åt blott en tom villa, då hon trodde att någonting fans skrifvet på papperets innersida. För den händelse således att hon bedroge sig, vore det mesta skälet att spara vissheten, ty så länge den ej var gifven, kunde hon åtminstone njuta af sin illusion.

Men nyfikenheten tog öfverhand.

Rimsan uppvirades, och – o, himmelska gudamakter – det var verkligen en riktig biljett.

Den innehöll följande ord:

”Om det är för de fattigas skull som deras ömma vårdarinna bifallit att taga en följeslagare på sina promenader, så finnes i fru Gyllenhakes vård en summa, som till någon del torde ersätta hvad baron T–svärd gör för dem . . . . . Är det åter för egen skult som de lidandes goda engel tycker om sällskap, så är detta lilla budskap från en frånvarande vän helt och hållet obehörigt.

Jean.”

Blenda stod så slagen, att hon var nära att digna till jorden.

Hvad hade hon gjort? Sårat sin älskare, väckt misstroende hos honom, och detta just då hon föresatt sig att vara förnuftet och eftertanken sjelf.

Hennes högljudda snyftningar – hon gjorde sig visst ingen möda att bekämpa dem – måtte hafva hörts i andra rummet, ty dörren öppnades och den gamla vänliga frun visade sig.

”Huru är det fatt med min lilla fröken?” frågade hon hjertligt, och i detsamma räckte hon den unga flickan sin hand med en min af moderlig förtrolighet.

”Åh, jag är förfärligt bedröfvad!” svarade Blenda, i det hon vördnadsfullt tryckte sina läppar på denna moderliga hand.

”Hvad har då händt?”

”Något hvaröfver jag aldrig kan trösta mig!”

”Det fins ingen sorg, för hvilken ej någon tröst växer – tro mig, som är gammal och erfaren!”

”Ack, om jag vågade det – gud vet hur gerna jag ville! Men det är så, att . . att . . . ”

”Nå, låt oss höra vidare!”

”Ack jo, jag har begått en ryslig oförsigtighet, ehuru – jag bedyrar det – i den aldra bästa afsigt. Och om blott den, som skrifvit den här lilla biljetten, finge veta att jag ej varit felaktig eller, rättare, om han finge veta hvarföre jag felat – ty jag har ju både gjort det och icke gjort det – så skulle han icke längre dömma mig strängt. Men ack, nu gör han det, och han får väl aldrig veta . . . ”

Här hindrade henne de allt häftigare frambrytande tårarna att fortfara.

”Hvad får han aldrig veta?”

”Att jag just i dag ärnat säga baronen – ty det är han som följt mig på mina vandringar i kojorna – att han efter detta ensam får uppleta föremålen för sina välgerningar, ty redan i går afton kom jag genom ett samtal med mamma till den öfvertygelsen att så borde ske.”

”Och detta förnuftiga beslut skall du nu sätta i verket med detsamma?”

”Ja, i morgon!”

”Hvarföre icke i dag?”

”Derföre, min bästa tant” – redan länge hade Blenda gifvit sin gamla vän denna titel – ”att jag på hitvägen mötte min slägting, unga fru Thorman, som enträget bad mig komma hem till sig i dag . . och på det hela skadar det ej att jag får lite tid att tänka mig före. Tant förstår[302] nog att det icke blir så alldeles lätt att säga allt det der åt den beskedlige baronen.”

”Åh, tyst, tyst, det är väl densamme unge herrn som brukar spatsera fram och åter här utanför fönstren, då du sjunger – du är icke mycket försigtig, min lilla fröken!”

”Ack, förebrå mig ingenting – jag är verkligen så beklagansvärd, att jag knappt kan lefva!”

”Nu öfverdrifver du visst!”

”Nej, icke det ringaste . . . Men om jag skrefve en liten rad till den, som skickat hit denna bukett, skulle den då komma till honom? Tant har aldrig nämt honom, men tant vet ändå hvem jag menar.”

”Torka dina ögon . . din lärmästare kommer . . . Spring in i sängkammaren och skrif den der raden, så skall jag emellertid språka en stund med herr E.!”

Blenda lät ej två gånger gifva sig denna uppmaning.

Hon uppstötte dörren till sängkammaren och skulle hafva gifvit sin bestörtning luft i ett anskri, om ej kusin Jean – som stod midt framför henne – lagt fingret på läpparna.

”Ack, store gud, är ni här, min kusin!” hviskade hon häftigt darrande från hand till fot, och den höga glädje, som strålade i hennes ögon, häfde i sekunden älskarens nästan alla svartsjuka farhågor.

”Ja, Blenda, det är jag som på några minuter kommit för att förvissa mig att den fruktan, som marterat mitt hjerta, varit öfverflödig . . . baronen . . tala, skynda . . . hur är det då med dessa förtroliga, dessa obegripliga möten?”

”Skulle jag ej vara fri som fågeln i luften?” svarade Blenda med ett skälmaktigt leende, ty nu, då hon muntligen finge förklara sig, hade hon ingenting att frukta – det var just rätt och lagom att lite smått plåga den, som nyss plågat henne så förfärligt.

”Jo, visserligen!” menade Blendas riddare. ”Och denna frihet eger ni ännu.”

”Nå, ser ni, min kusin . . då är det verkligen rätt löjligt att ni skrifver en sådan der biljett – begriper ni ej att den, som är fri, icke behöfver aflägga räkenskap för någon . . . ”

” . . utom för sitt samvete, elaka!”

”Det är sant, och mitt samvete anklagar mig ej för det jag i mitt sällskap tagit en barmhertighetsbroder.”

”Emellertid får denna broder i morgon sitt afsked?”

”Ja visst . . . Men jag vill ej skämta häröfver!” sade hon med en hastigt förändrad ton. ”Baronen är en god menniska, och . . . ”

”Ja, nu fattas det icke mer än att ni beklagar honom . . . . ah, Blenda, du gör mig förtviflad!”

Detta du – det första som någonsin sväfvat öfver hennes älskares läppar – föreföll Blenda så ljuft att hon lyssnade derefter liksom hon hört en ton från himlen.

”Ja, du gör mig förtviflad, emedan du delar din ynnest åt flera!”

”O, var icke orättvis, kusin Jean!” svarade hon djupt rodnande. ”Hvad jag gifver bort åt andra är ingenting mot det, som . . . ”

Hon tystnade och vände sig bort.

” . . mot det, som . . . . Jag bönfaller: afbryt ej!”

” . . som jag gömmer för en enda!”

”Nog, nog då!” sade han, och en blixt af outsäglig glädje flammade i hans svarta öga. ”Jag begär ännu ingenting mer!”

”Och ni är nöjd, är öfvertygad?”

”Fullkomligt . . . men var försigtig: låt ej någon ana att det fins en person, som fäster hela sitt hopp om framtida sällhet på de ord han nu hört! Lofvar ni det?”

”Ja, och ni kan lita på det!”

”Farväl då tills härnäst . . ljufva, ljufva Blenda, farväl!”

”Ack, ett ögonblick ännu – detta härnäst, när blir det?”

Hon bemödade sig att qväfva smärtan af afskedet, men den framskymtade dock i hennes röst.

”Fråga ej – det blir så snart jag tror mig tryggt kunna lita på det hjerta, som jag eftersträfvar. Nyss ansåg jag mig sväfva i fara att förlora det.”

Blenda svarade endast med ett småleende, men detta var nog betydelsefullt att göra hennes tanke klar.

Nästa sekund var kusin Jean försvunnen.

Men trots hastigheten i både mötet och skilsmessan kände Blenda sitt lynne nu fullkomligt återstäldt.

Hon bar en verld af lycksalighet inom sig.

34.

Efter lektionens slut och lärarens bortgång, kastade sig Blenda, med ett utbrott af den inneboende, för en stund qväfda hänryckningen, i sin gamla väninnas armar.

”Ack, goda tant, tala med mig om honom – hvartill denna förbehållsamhet?”

”Han har ju önskat det!”

”Men numera kan han hvarken önska eller fordra det, då han sjelf visat sig här!”

”Jag har också ingenting emot att tala om honom, blott du icke begär att jag skall besvara vissa frågor, öfver hvilka jag ej har rättighet att yttra mig.”

”Nej, jag vill icke, jag behöfver till och med icke göra några frågor som kunna sätta tant i bryderi – jag vet ju mycket mer än han tror.”

”Åh, hvad vet du då?”

”Det vigtigaste!”

”Och det är?”

”Jag kunde svara med fyra ord: att jag älskar honom – ty det är verkligen det vigtigaste . . icke sant?”

”Jo, visserligen – men dernäst?”

” . . är det vigtigaste att jag vet hvem som begått den stölden att knipa bort mitt hjerta.”

”Din lilla toka, du är på villostråt!”

”Visst icke!”

”Jo, ganska visst – jag vet genom honom sjelf att du tror dig känna hans namn och ställning . . . ”

”Nå?”

”Men du känner intetdera!”

”Tant bedrager sig.”

”Det är tvertom du som äflas att bedraga dig sjelf – jag vill slå vad att du inbillar dig att han är en ganska hög person?”

Blendas rodnad förrådde tillräckligt hennes mening angående detta ämne.

”Jo jo”, återtog gumman Gyllenhake, som ganska väl syntes förstå detta slags svar, ”jag visste väl att jag hade rätt . . . stackars barn!”

”Men . . . ”

”Se så, inga undflykter – du ser i honom en man, vid hvars sida du kan vänta dig att få inträda i de förnämasta kretsar?”

”Ja, jag tillstår det.”

”Och jag svarar ännu en gång, att du bedrager dig och att du ovillkorligt och för alltid bör förkasta denna oförnuftiga fantasi!”

”Ingenting”, svarade Blenda beslutsamt, ”skall emellertid förmå rubba min öfvertygelse! Hvartill dessa försök att inbilla mig motsatsen tjena, vet jag ej – men jag vet, att, om jag än icke med mina egna ögon sett och med mina egna öron hört att han är en man af rang, jag ändå skulle hafva trott det . . så säkert litar jag på instinkten!”

”Jag säger dig, min lilla fröken, att din inbillning är så fabulös, att du sjelf utgör en hel fabel, och en gång skall du, liksom jag nu, skratta åt din narraktighet . . . Likväl måste jag allvarsamt underrätta dig om en sak . . . ”

”Hvilken då?”

” . . att du öfver all beskrifning sårar den, som en dag önskar erhålla dig till sin maka!”

”O, min gud, sårar jag honom?”

”Det är ju helt naturligt, då du icke vill se hans eget värde, utan blott det, som du sjelf förlänar honom.”

”Säg för all del icke så!”

”Jag skall tvertom säga ännu mer: jag skall varna dig för att genom denna envisa chimêre för alltid stöta honom tillbaka! Är det icke för honom ett lidande, tror du, och ett ganska svårt lidande ändå, att nödgas föreställa sig det du gör din kärlek och er samfälda lycka beroende af hans yttre ställning i lifvet?”

”Men, min gud, icke gör jag det?”

”Är det säkert?”

”Ja, utan all fråga!”

”Således – om han hette Larsson . . Pettersson . . Lundgren eller bure något annat lika aktningsvärdt, men mindre klingande namn . . . ”

Blenda skiftade färg.

”Icke heter han Larsson . . . ?”

”Hvarför icke?”

”Men det är ju afskyvärdt!”

”Afskyvärdt – det måtte jag säga . . . jag kände en häradshöfding med domsaga, som hette Larsson, och han var en ganska älskvärd karl . . . Men tycker du bättre om att heta fru Pettersson, så icke mig emot!”

”Jag är icke angelägen att heta hvarken det ena eller andra!” svarade Blenda skrattande . . . ”Och jag slipper det nog.”

Hon hade redan återhemtat sig efter tants elaka skämt.

”Du är ohjelplig, ser jag!” återtog gumman Gyllenhake, och satte för första gången på sig en min af sträng värdighet. ”Tror du att jag ens på skämt skulle vilja så ihärdigt vidhålla en osanning?”

”Om . . om han bedt . . . ”

”Han har ej bedt mig om något annat än att i allt hvad jag förmår vara dig nyttig. Han har äfven bedt mig aldrig nämna hans namn, aldrig ens låtsa om hans tillvaro . . . och dervid hade det äfven förblifvit, ifall icke ditt barnsliga uppförande förmått honom att komma hit.”

”Men”, invände Blenda, ”om han verkligen är något annat än hvad jag tror, hvarföre har han icke då från början sagt det?”

”Det blir hans sak att förklara . . . Men nu, kära barn, är det tid för dig att gå, såvida du skall hinna till herrskapet Thormans innan middagen.”

”Säg blott att tant icke är ledsen på mig!”

”Jag är endast ledsen för dig – men jag hoppas, och jag kan gerna säga jag vet, att ditt hjerta är bättre än ditt lilla förvridna hufvud.”

”Minsann var icke det ett förtretligt svar – mitt hufvud skulle då vara så obetydligt?”

”Seså seså, jag säger icke det . . hufvudet blir bra, det också, när alla tokiga griller fått respass.”

”Nå, jag får väl nu vara nöjd . . . Adjö, goda tant . . . Jag har haft otaligt många trefliga stunder här, men i dag tackar jag ändå för den aldra trefligaste!”

”Det förstås . . . . Farväl med dig nu!”

Blenda sväfvade bort.

Hela samtalet med den gamla frun försvann som en skugga, då ”solen” – det vill säga minnet af det föregående samtalet – åter blänkte upp.

Hon smålog för sig sjelf, hon upprepade hvarje ord, som hennes älskare sagt henne, och framför allt kom hon ihåg att han häntydt på att det var hans nyss utståndna fruktan som gjorde en förlängd pröfning af hennes känslor nödig.

”Han skall icke vidare få anledning till någon fruktan! Sedan jag i morgon haft mitt sista samtal med baronen, vill jag icke ens se på någon karl, undantagandes min goda kusin Patrik.”

Dagen hos Henriette var för Blenda så mycket angenämare, som hon fann att denna verkligen kunde vara ganska älskvärd och vänskaplig, då hon det ville.

Men Henriette visade sig icke blott vänskaplig, hon röjde äfven en så innerlig och tillika intagande håg att bemäktiga sig Blendas hela förtroende, att det var fara värdt att denna förrådt alla sina hemligheter, derest icke kusin Jeans varning plötsligt återljudit för hennes öron.

Ingenting skulle väl eljest hafva varit vår hjeltinna ljufvare än att rätt fullständigt ha fått gifva Henriette detta förtroende; men då det ej kunde låta sig göra, fick hennes nya vän i stället veta allt, som angick baronen. Och i utbyte berättade Henriette att hon, vid sin hemkomst, af Patrik erhållit den underrättelsen att han på morgonen haft ett besök, som angått Blenda.

”Gud i himlen, skulle grefven hafva ändrat sig och helt hastigt . . . ”

Men här hejdade hon sig, bleknande af förskräckelse öfver sin nya oförsigtighet.

”Hvilken grefve?” utbrast Henriette, genast fattande i ämnet. ”Har du en grefve också? Du har då haft ett helt dussin älskare!”

”Åh nej”, stammade Blenda, ”icke en gång ett halft!”

”Det skola vi räkna efter . . låt mig se . . . Löjtnanten: n:o 1 . . . kongl. sektern: n:o 2 . . . baronen: n:o 3 . . . handelsexpediten: n:o 4 . . . Johan, inkognito genom[310] svärmor: n:o 5 . . . kammarjunkaren: jo, jag tackar, n:o 6 . . . och den der grefven, som så oförmodadt kom i dagen: n:o 7 – nå, sannerligen hjelper det sig icke! Jag har aldrig haft mer än tre i sänder.”

”Åh, det går nog an det!” menade Blenda leende.

”Medgifves . . . Men du slipper icke så lätt ifrån med grefven, din sjunde älskare?”

”Ack, kära du, vi få hålla oss till halfdussinet – du förstår väl att jag miss-sade mig: jag menade baronen.”

”Må vara, jag får väl tro dig . . . Men med allt det der, ser du, äro älskare ändå inga friare, och du torde oaktadt öfverflödet på kurtis aldrig bli gift, om du ej lyssnar till handelsexpediten, ty du skall veta att det är han som – nyligen hemkommen från en resa – inställt sig här hos Patrik och hos honom såsom slägting anhållit att han af din mor skulle utbedja att hon och du ville emottaga honom.”

”Nej nej, för ingen del!” svarade Blenda, i half förtviflan öfver att ännu ytterligare ha en rival till grefven att undanrödja. ”Jag är nu icke alls angelägen om några tillbedjare: tvertom har jag mina skäl att önska dem nära nog allesammans försvunna från jorden, ty de göra bara förargelse och oreda.”

”Godt”, sade Henriette, ”du borde kanske ändå sjelf tala vid din handelsexpedit, ty, tro mig, du är tokig, om du ej behandlar saken allvarsamt: mannens utsigter äro verkligen ganska goda.”

”Tänk om mig hvad du vill, men jag ärnar endast vidtala Patrik att han på något hyggligt och artigt sätt afstyr besöket.”

Detta gjorde äfven Blenda, och fick dervid veta att kusin Johan – hos hvilken herr A. först anmält sig – innan sin bortresa visat honom till Patrik för att genom denne bli presenterad hemma hos fruntimren. Men då Patrik nu ingalunda ville åtaga sig Blendas enträget ombedda kommission,[311] hvilken innefattade ungefär detsamma som ett nytt afslag, afgjorde man att Patrik för herr A:s visit på Riddargatan skulle utfästa den tid på förmiddagen, då Blenda var frånvarande.

Ifrån talet om älskarne – det måste erkännas att deras mängd mer än hennes egna ögon bevisade Henriette att Blenda verkligen var en skön och älsklig varelse – öfvergick man till musiken, då det äfven bevisade sig att Blendas röst och spel öfverträffade sjelfva Henriettes . . . det förstås att denna sednare icke högt medgaf detta; men hon sade likväl med sitt behagligaste leende:

”Nå, se nu kan du vara ett sällskap, som ett bildadt fruntimmer har nöje af – nu äro vi slägtingar . . helsa på mig, när du vill, ju oftare desto bättre . . . och, hör på, ställ så till, att du blir friherrinna: det vore kanske icke omöjligt att på allvar fånga den förälskade baronen; jag råder dig att begagna ditt inflytande . . något så märkvärdigt – ehuru det verkligen vore ganska märkvärdigt – har man sett förr en gång.”

”Åh, man har nog sett det som varit ännu märkvärdigare!” svarade Blenda med ett litet gäckande leende.

Hon kunde ej låta bli att tänka på hur förvånad Henriette en gång skulle blifva. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Vid återkomsten hem hade mor och dotter i allt det märkliga, som under dagen passerat, såsom man väl kan förstå, tillräckligt ämne för samspråk under halfva natten.

”Det är ganska besynnerligt”, sade fru Emerentia för tjugonde gången, ”att till och med den aktningsvärda fru Gyllenhake söker föra dig bakom ljuset – men gudskelof, den som har en fast tro, blir icke sviken!”

Blenda tänkte detsamma.

Då man kunde taga för så godt som afgjordt att herr A. redan följande förmiddag ärnade aflägga sin visit, blef det överenskommet att fru Emerentia skulle för allo afskeda[312] honom, under det Blenda sjelf åtog sig den mera ömtåliga punkten att afskeda den unge ”barmhertighetsbrodern.”

”Gudskelof”, mumlade den värda frun, i det hon ändtligen öfverlemnade sig åt sömnens milda våld, ”gudskelof, så mycket är det, att din blifvande make kan skryta af att hafva fått en grefvinna, som ej haft brist på friare – jag hoppas också att han senterar den saken!”

”Och framför allt annat hoppas jag, att han redan nu senterar den beslutsamhet, hvarmed jag gör mig af med dem . . ty innan han kommit till visshet om att ingen går honom i vägen, visar han sig ej – och förr än han visar sig, blir jag ju ej grefvinna.”

35.

Klockan led emot 1 följande förmiddag, då Blenda begaf sig till det sista af dessa möten, hvilka hon ansett så oskyldiga, men dem hon nu bedömde helt annorlunda, ehuru de i sjelfva verket icke voro mindre oskyldiga nu än förr.

Hon gick framåt Nya vägen, ty det var åt den trakten som hon denna gång skulle träffa baronen.

Emellertid syntes han icke till hvarken före eller efter henne, och ej heller fans han på något af de tvänne ställen, der han visste att hon skulle uppehålla sig.

Blenda tyckte icke om detta.

Väl sade henne en viss känsla att det vore aldra bäst, om han blifvit missnöjd och aflägsnat sig af sig sjelf, men så sade åter en annan, långt mera smickrande känsla: ”Det är icke gerna möjligt att han skulle kunna försaka hvad han anser som en lycka” . . . . ”Och”, tillade hon, ”det vore högst förargligt, om det icke blefve jag som visade honom nödvändigheten att draga sig tillbaka – minsann jag ville att han i den vägen skulle lära mig någonting!”

Under det känslorna så der vexlade, hade den unga barmhertighetssystern sett om sina stackars skyddslingar.

Hon var stolt och lycksalig öfver att nu få göra godt genom sin tillkommande makes penningar, men det goda, som hon gjorde, skedde ej med öfverflödig frikostighet, utan med måtta och klokhet, ty hon ville att det skulle förslå åt många och hade sjelf varit tillräckligt fattig för att veta huru man kunde hjelpa sig med litet.

Dertill hade hon under mammas handledning hemma på landet lärt sig en mängd förträffliga hus-kurer, som gjorde henne till en verkligen god sjuksköterska, så mycket mer välkommen, som hon alltid med en innerlig hjertats mildhet föreskref eller verkställde sina små ordinationer.

En gammal lam madam utgjorde Blendas synnerliga favorit, och detta emedan gumman lifligt påminde henne om en af hennes äldsta bekanta, Britta på Jons-ängen, den gamla goda själen, som i komministerns bref skickade sin unga fröken de siratligaste tacksamhetsbetygelser.

Hos denna nya Britta dröjde vår hjeltinna i dag längre än hos någon annan, och tiden förkortades ej litet genom gummans berättelse om att hon föregående dagen haft besök af en vacker herre, som sett mycket ledsen ut, flere gånger gått och återkommit och slutligen lemnat henne en hel silfver-riksdaler.

Med en förtretlig känsla af bedragen väntan steg Blenda slutligen upp.

Hon var missnöjd med sig sjelf för det hon väntat på en person, som hon ej bort vänta på, och likväl var det med en otrolig långsamhet som hon sade sin gamla favorit farväl och förfogade sig ut.

Ändtligen var hon på återvägen.

Men hon hade ej gått mer än tre eller fyra steg, då någon ifrån sidan kom emot henne.

”Ack, fröken Blenda”, sade en röst, hvars fröjd ej lät dämpa sig, ”så kom fröken ändtligen! Jag väntade förgäfves i går, och i dag var jag för tidigt ute.”

”För tidigt?”

”Ja visst, jag har varit här länge och hunnit gå vidt omkring. Också har jag funnit ett mål för vår verksamhet, det vi i morgon närmare skola undersöka, eftersom fröken nu är på hemvägen.”

”I hvilket hus var herr baron inne?” frågade Blenda, emot sin vilja bedröfvad vid tanken på att hon måste göra sin följeslagare – som hon nu fann icke hade försummat sig – den sorgen att förklara det ingen morgondag skulle komma för dem gemensamt.

”Jag tog icke reda på husnummern”, svarade han, ”men det intryck, som de arma menniskornas elände gjorde på mig, är en lika säker vägledare.”

”Det är då mycket illa för dem?”

”I högsta grad . . . Föreställ er en mor med ett nyfödt barn omgifven af fem eller sex andra, trasiga och utsvultna, darrande af köld, mannen ofärdig genom en skada i armen, och ingen som sköter dem, utom då medlidandet inkallar någon af grannarna.”

”Låt oss vända om!” inföll Blenda häftigt. ”Herr baron skall visa mig huset!”

”Fröken kan vara lugn – har jag ej nu lärt mig huru man gör sig välkommen i armodets boningar! Det stackars folket lider ej nöd för ögonblicket, och jag har vidtalat en qvinna, som icke mera lemnar dem.”

”Herr baron är ädelmodig och har gjort allt väl; men . . men . . . ”

”Fröken får nog se i morgon!”

”Men i morgon är det så, att . . . jag må så godt med ens säga det . . . att vi icke gå dit tillsammans!”

”Huru så?”

Blenda teg, grubblande på svaret.

”Det är då åter något som hindrar fröken att komma ut?”

”Icke just det . . men . . . ”

” . . men . . Hvad då?” frågade baronen, rodnande af oro att den sällhet, som fordom skulle hafva förekommit honom ganska löjlig, men nu utgjorde nästan hela målet för hans tillvarelse – ty hans kärlek blef allt mer och mer djup – genom något fiendtligt öde skulle upphöra.

”Man har gjort mig uppmärksam på att dessa promenader, oaktadt renheten i deras ändamål, äro . . . ”

” . . äro?”

” . . opassande?”

”Och fröken lyssnar till detta prat, då likväl så många menniskor, som förtjena hjelp, just genom dessa våra vallfärder erhålla hvad de eljest måste sakna. Skall ej Gud se med välbehag på tvenne unga menniskor, hvilka icke företaga sig något annat än att uppfylla hans bud!”

”Jag vet icke huru Gud anser det – jag hoppas att han finner det rätt – men menniskorna deremot anse det illa, mycket illa.”

”Och deraf följer?”

” . . att vi måste göra det goda hvar och en för sig.”

”För att lyda de tadelsjuka?”

”Nej, för att icke blottställa mitt rykte.”

Vid detta inkast teg den unge mannen, men blodet kom och gick oafbrutet på hans ansigte: hans rörelse blef allt starkare.

”Säkerligen kan herr baronen, sedan jag fått veta andras omdöme öfver vårt förhållande, icke vilja att jag skall trotsa det: för en ung flicka som jag passar det ej att sätta sig öfver allmänna opinionen. Jag kan fela af okunnighet, men icke med uppsåt.”

”Fröken ångrar då, fördömmer kanhända, dessa timmar som varit de lyckligaste i mitt lif?”

”Nej, visst icke!”

”Är det sant?”

”Fullkomligt . . jag erkänner till och med – ty jag vet icke hvarför jag skulle dölja det – att de äfven för[317] mig haft intresse och behag. Tiden har gått ganska fort under våra rådplägningar. Men om jag efter denna dag fortsatte vårt umgänge, skulle det ångra mig, emedan jag då gjorde någonting orätt.

Vid detta svar blixtrade det till i baronens öga, och denna blixt upplyste Blenda om att han måtte ha fattat någon förhoppning af hennes ord.

”Fröken har rätt” – sade han med uttrycket af en så ren ömhet att, om icke Blendas hjerta varit så väl förskansadt, denna röst skulle hafva genomträngt det – ”fröken har rätt, och jag har haft orätt i att blottställa fröken. Men allt kan förso . . . ”

Han afbröt, liksom han fruktat att tala i yrsel, han tvingade sin upprörda röst till lugn och tillade:

”Jag lemnar Stockholm på ett par månader, kanske också för längre tid, men om jag återkommer, söker jag ännu en gång upp fröken, och då . . . ”

Det blef ett nytt och längre afbrott, en tystnad, som för begge kändes ganska tryckande.

”Men hvarhelst herr baron befinner sig”, sade Blenda slutligen ”skola ju icke de, som haft godt af våra sammankomster, helt och hållet förgätas af baronen – att tro något sådant skulle mycket bedröfva mig.”

”Fröken bör ej heller tro det, ty det vore en orättvisa, icke blott emot mig, utan emot fröken sjelf.”

”Jag tackar herr baron – men nu har jag ett ärende att uträtta, som för mig åt ett annat håll!”

Hon stannade, ty man hade ingenting mer att säga hvarandra.

”Lef väl då, fröken Blenda, dyra fröken Blenda . . . Jag tager mina minnen med mig, och” – här sänktes tonen till en hviskning, som den talandes tilltagande rörelse gjorde nästan ohörbar – ”och de skola utan tvifvel föra mig tillbaka!”

Så var nu Blenda på en gång af med alla sina älskare, ty under hennes promenad med baronen hade fru Emerentia haft tillfälle att afgöra affären med handelsexpediten.

Och man må tro att fru Emerentia i nya svarta bombasinsklädningen utvecklade en oändlig värdighet, när hon – efter herr A:s förklaring att frökens återseende på spektaklet så återuppväckt alla hans känslor, att han efter ett par månaders strid icke kunnat undgå att förnya sitt anbud – högtidligt svarade med ett annat förtroende.

Det var likväl under ”tystnadens insegel” som herr A. fick emottaga detta vigtiga förtroende, nemligen att hennes dotter redan var så godt som förlofvad och att Blendas hjerta var fästadt innan hon hade äran att emottaga herr A:s första anbud. Och dessa upplysningar bidrogo icke blott att snart läka den enträgne friarens hjert-sår, utan hade äfven den verkan att hans andra korg kändes mindre tung än den första . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Under det interregnum, som nu inträffade, var det för vår lilla fröken en verklig välgerning att ha Henriette att tillgå.

Äfven fru Emerentia blef stundom hedrad med en kaffebjudning; och om hon kom till ett bostons-bord med Patrik, mamsell Debora och någon annan gammal tant, var hon nära nog lika lycklig som under de behagliga timmar, hvilka hon tillbragte vid stickstrumpan och salig la Fontaines romaner . . det förstås af sig sjelft att hon, så snart utsigterna började ljusna, äfven i Stockholm anlitade lånbiblioteket.

Hvad som dernäst utgjorde hennes förnämsta lycka var tanken att hon snart skulle komma i tillfälle att belöna sina slägtingars artighet: hon såg sig redan å sin dotter grefvinnans vägnar inbjuda Henriette och Patrik till grefvinnans små-soaréer.

Under detta goda familjförhållande fortfor hattstofferaren herr Johan Blücher att vara frånvarande. Patrik talade beständigt om honom, allt med längtan efter hans återkomst; och numera kände Blenda ingen motighet vid tanken på att träffa honom: hennes blyghet hade försvunnit genom underrättelsen att hans tycke var fängsladt på annat håll.

Men tiden förgick, och ingen – hvarken baronen, kusin Johan eller grefven – återkom. Och ej ett enda minne, ej en enda rad från den sistnämde!

Den lilla biljett, som hon erhållit kring blomsterbuketten, gaf henne likväl tillräckligt att fundera på, icke för innehållets skull, utan emedan, då hon efteråt jemfört stilen med den på bok-paketet, hon med förvåning funnit att de voro hvarandra helt olika.

36.

Pingst nalkades.

Herrskapet Patrik hade redan utflyttat till sitt landställe, och fru Emerentia och Blenda voro bjudna att tillbringa hela helgen på Henrikslund, dit Johan – som i dessa dagar skulle återkomma – äfven väntades.

Ett par dagar före pingstaftonen satt Blenda och fastsydde volangerna på en skär musslinsklädning, i hvilken hon skulle briljera på landet, då Patrik med ett uttryck af stor vigtighet inträdde till fruntimren, som, förundrade öfver hans utseende, på en gång utbrusto:

”Hvad är å färde?”

”Jaså”, sade Patrik skrattande, ”j sen att något är å färde! Nå, jag vill icke neka till det, och icke heller att det är någonting riktigt skyhögt!”

”Skyhögt” – mumlade fru Emerentia för sig sjelf – ”man skall få se att vi ändtligen äro framme!”

”Jag har blifvit”, återtog Patrik, ”en f-n så vigtig person, sedan den ene efter den andre vänder sig till mig med sina frierier till lilla kusin.”

”Huru” – hviskade Blenda – ”ett nytt frieri?”

”Jo så men, och ett, för hvilket våra rikaste grosshandlardöttrar skulle niga ända i backen! Också lär du den här gången icke säga nej . . . vi bli nu bara småfolket mot vår högförnäma kusin!”

Blenda kunde för sinnesrörelse icke yttra ett ord.

Men fru Emerentia steg upp, ställde sig ceremoniöst framför Patrik och svarade:

”Din nyhet, käre slägting, finner oss icke alldeles oförberedda. Men var förvissad att, ehuru den omätligt rika skånska adeln är ansedd att vara den drygaste i hela riket, vi dock skola ställa så till, att min måg grefven vet att förena begge sina familjer i en!”

”Förbanna mig”, inföll Patrik alldeles förbluffad, ”om jag begriper ett endaste ord af det moster säger! Han som friar, är östgöte och icke skåning, och ej heller är han grefve, utan baron, hvilket väl hjelper sig, helst – om han just icke råkar att vara ”omätligt” rik – han i alla fall har ett fideikommiss, som gör honom till en liten magnat . . . . Se här brefvet till Blenda, som låg inuti mitt!”

Det uttryck af bedragen väntan, som målade sig i fruntimrens ansigten, var så tydligt att till och med den icke särdeles skarpsynte Patrik utbrast i ett skratt öfver det bedrägeri, som de spelat sig sjelfva.

Men just detta löje väckte dem genast; och medan Blenda emottog brefvet, hemtade sig modern tillräckligt för att kunna svara:

”Den intagande och aktningsvärde baronens anbud är visst mycket hedrande för min dotter, men emellertid förmodar jag att det icke torde gå honom bättre än handelsexpediten.”

”Det vore knäfveln – moster väntar då bestämdt att få en grefve till måg?”

”Jag väntar hvad Gud behagar, min vän . . . Baronen har icke vunnit Blendas hjerta.”

”Emellertid råder jag här, liksom salig mamma vid detta tillfälle skulle hafva gjort, till ett förståndigt öfvervägande! Anbudet är så öfver allt hvad Blenda kan vänta sig, att det vore en verklig splitt spångande galenskap att låta det gå sig ur händerna!”

”Ur händerna?”

”Ja, jag talar simpel svenska jag! Och i helgen, när moster och Blenda komma ut till Henrikslund, kan hon skrifva svaret hos oss – jag tänker, att när ni besinnat er och fått öfverväga med Henriette, blir det nog gynnsamt . . . Och nu lemnar jag er ensamma . . farväl tills i öfvermorgon!”

”Jag är ganska ledsen att vi skulle förråda oss . . . men det lät också bra naturligt!” yttrade fru Emerentia, då Patrik gått . . . ”Min gud” – tillade hon, i det hon närmare betraktade Blenda, som under tiden brutit och börjat läsa baronens bref – ”du gråter, du är rörd . . tala, barn! Kanske du, såsom Patrik sade, verkligen besinnar dig? Och i sanning, han dröjer bra länge, den käre grefven!”

”Må han dröja så länge som helst – han återkommer nog en gång! Aldrig, aldrig skall jag göra mig skyldig till ett enda tvifvel.”

”Men hvad skrifver baron? Det är då åtminstone säkert att du nu kunde bli friherrinna, visserligen det sista af allt hvad jag tänkt mig, men i alla fall en hög rang, som förenad med rikedom vill säga ganska mycket.”

”Jag vill ej tänka derpå ett ögonblick!”

”Emellertid anser jag mig som mor berättigad att erinra dig att grefvens familj genom sina intriger kan i åratal uttänja er förbindelse och slutligen fullkomligt sönderslita den, helst som det icke är en verklig förbindelse . . . jag har aldrig rätt kunnat tycka om grefvens upprepande att du är fri, ty jag tror att han dermed velat antyda att det fins omöjligheter, som kanske bli omöjliga att öfverstiga, och att du för en sådan händelse icke borde vara oförberedd.”

”O, min gud, öfverger nu mamma mig – på hvem skall jag då lita . . . Äfven tant Gyllenhake har icke, så säger hon åtminstone, haft minsta underrättelse från honom sedan i mars, då jag träffade honom hos henne.”

”Jag öfverger dig visst icke, mitt barn . . . Men jag vill ej utlåta mig vidare, innan jag läst brefvet.”

Och sedan fru Emerentia med djup vördnad betraktat det präktiga vapnet – hvilket hon kunde få se anbragt på allt, som omgåfve hennes dotter, från vagnsdörren ända ned till duktyget, hvilket dagligen skulle påminna henne om sällheten att vara mor till en så förnäm dam – läste hon följande:

”Dyra, älskade fröken Blenda!

Om jag skulle förtälja hela historien om min kärlek, huru den gradvis förvandlats från en flyktig låga till en stark, djup och allvarlig känsla, finge jag skrifva en hel liten roman.

Men hvem har ej läst denna hjertats roman, som, med undantag af några få variationer, är densamma som började vid verldens början och som ej skall sluta förrän vid dess slut!

Kärleken förklarar hvarje under – hvad under då, att jag, den flyktige fjärilen, blifvit träffad och sårad . . och hvad under, att jag söker bot hos henne, som ensam kan gifva den!

Ifrån vårt återseende vid jultiden fingo mina känslor icke blott en ny riktning, utan äfven en mig fullkomligt okänd häftighet. Jag hade dock icke ännu något visst beslut. Ni jagade bort mig, och jag lydde, emedan jag ej ville störa er frid – jag lydde, men blott en tid.

Sedan kom en annan tid. Min lidelse tilltog i styrka: jag tillbad er som ett helgon, och jag tyckte att jag sjelf var bättre, då jag med er vandrade till de fattigas boningar – ni var också min goda engel. Men jag var sjelfvisk, äfven i min förbättring, och tänkte endast på min stundliga sällhet, intills det bittra ögonblick då ni åter skickade bort mig . .

Redan då var jag nära att för er öppna hela mitt hjerta, men denna förklaring syntes mig i en sådan stund vara icke rätt grannlaga. Jag besegrade mig sjelf, emedan jag ville att vi begge skulle ha tid att öfvertyga oss om varaktigheten af det välde, som ni utöfvade på mig.

Nåväl, älskade, tillbedda Blenda, jag har rest, för att pröfva mig sjelf – och denna pröfning har utfallit så, att jag på mina knän ber dig återkalla mig, återkalla mig såsom din, såsom den hvilken eger rättighet att opåtalt få följa dig öfverallt, egna dig hela sitt lif!

För att gifva denna bön hela den officiella formen, vänder jag mig på samma gång till din slägting lärftskramhandlanden Thorman och utber mig hans benägna förord hos din af mig högt värderade mor – hos dig vill jag ej ha någon annan förespråkare än mig sjelf.

Jag väntar . . . hvilken väntan – ack, skrif genast . . . nej nej: besinna dig väl!

Under en resa för kort tid sedan träffade jag din andra kusin, galanterihandlaren. Jag är mycket intagen af honom, och om han är det endast hälften så mycket af mig, så är jag säker att han rekommenderar mig. Jag gaf honom del af de åtgärder, som jag ärnade taga, men jag vet icke af hvilken orsak han ej ville blifva mitt ombud . . . ”

Här slutades brefvet med de vördnadsfullaste helsningar till hennes nåd, jemte hänvisningar för henne, i hvad rörde ekonomien, till det bref, som Patrik erhållit.

Fru Emerentia fällde tårar af öm rörelse och tillfredsstäldt högmod.

Ändtligen hade då det stora, länge väntade och efterlängtade målet upphunnits!

Det var ej mer fråga om kurtis, utan om ett ordentligt frieri af en rik baron, hvars namn och rang icke voro insvepta i någon mystisk slöja.

Den arma qvinnans bröst höjdes och sänktes under stolta suckar, och det var en lycka för Henriette att hon förut försonat sig med moster Emerentia, ty så god denna än i hjertat var, hade det säkerligen fallit sig svårt att blidka henne, sedan hon kunde, eller åtminstone kunnat, säga: ”min måg, baronen.”

Hennes första ord efter fullbordad läsning utgjorde en klagan öfver den enfaldiga menniskan Patrik, som sprungit sin väg, i stället att visa henne baronens bref och i stället att, såsom denne begärt, på allt sätt lägga sig ut för honom.

”Nå nå”, småmumlade hon, ”han blef förtretad för det vi drogo saken i betänkande!”

”Icke ha vi på minsta sätt dragit den i betänkande, mamma!”

”Nå, så skola vi göra det!”

”Nej, visst icke – derute på Henrikslund vill jag skrifva till honom ett innerligt vänskapligt bref och, så nära jag kan, förtro honom orsaken till det afslag, som i alla fall smärtar mig mer än det kanske bor . . . ”

En ringning på tamburdörren afbröt Blendas ord.

Hon sprang att öppna.

Då hon i nästa sekund återkom, flämtade hon af sinnesrörelse, ty hon höll nu i handen ett nytt bref med samma utanskrift som på grefvens biljett.

”Nej, men i dag regnar det då händelser och nyheter!” utbrast vår fru. ”Skynda dig, barn! Jag förgås af otålighet . . . Är det grefvens vapen i sigillet?”

”Blott ett munlack!”

”Lika mycket – vi få nog se den grefliga kronan, när tid blir!”

Sedan Blenda under häftig darrning brutit det lilla brefvet, hvars alla bokstäfver för hennes ögon hvimlade om hvarandra, fick hon dock slutligen reda på sammanhanget.

Hon läste högt följande:

”Min bästa lilla kusin!

I morgon klockan 9 förmiddagen håller en vagn utanför huset n:o . . på Riddargatan. Denna vagn väntar på kusin Blenda och hennes mor, och den kommer, ifall inbjudningen antages, att föra herrskapet ut på en liten lustfärd öfver pingstdagarna.

Jag skall ha den äran att vid någon passande mötesplats inträffa under vägen.

I den sälla, men kanske alltför djerfva förhoppningen att ej få afslag, anhåller jag icke om svar.

Jean.”

Medan Blenda i hänryckningen lät sina rosenröda läppar smyga intill den lilla rosenröda biljetten, småpratade och öfvervägde fru Emerentia, såsom vanligt, för sig sjelf:

”Nå, min salig farmor, som sett verlden, hade då aldrig orätt! Sällan kommer en lycka ensam . . . Hvilken fördel, hvilken oerhörd vinst att det faller sig så väl! Den här gången är det då utom all fråga, att vi på allvar få en förklaring! Baronens har visserligen blifvit gifven först, men han kan ej känna att grefvens kom efteråt. Blir förbindelsen med grefven icke fullt tillfredsställande – det vill säga: möter den bestämda hinder – återstår alltid den med[327] baronen. Och således är det redan innan några timmar afgjordt antingen min dotter skall bli grefvinna eller friherrinna: ett tredje gifs ej . . . O, sällhet, sällhet, heliga sällhet, hvad jag tillber dig – du bedrog mig ej i de ljufva drömmar, som jag så ofta haft om dig.” . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

”Resan till Henrikslund, mamma, kommer ju icke i fråga – det är alldeles omöjligt att tänka på den nu!” utbrast ändtligen Blenda, i det hon half-tokig af glädje dansade omkring i rummet.

”Det förstås, du lilla, och de skola icke ta illa upp, när de få veta ursäkten . . . Jag hoppas att grefven icke skall ha någonting emot att med sin fästmö aflägga en ceremoni-visit hos de goda menniskorna!”

Så uppgjordt, flög Blenda åter till sina volanger och den röda musslinsklädningen; och under det fingrarna med en färdighet utan like förde nålen, sväfvade alla hennes tankar kring den mystiska resan.

Hvart gällde denna resa?

Blenda förvillade sig i gissningar.

Var det fråga om att möta hans slägtingar? Skulle de ändtligen ha beqvämt sig dertill, de andryga!

Kunde det vara en hemlig vigsel i något aflägset kapell – ack nej, sådant brukades blott i gamla tidens romaner . . . .

Eller en enlevering . . något sådant hörde man väl omtalas i de engelska böckerna, men olyckligtvis hade man ej något Gretna-Green i Sverige!

37.

Med biträde af den beskedliga ”mamsell’ i portgången”, hon, som varit behjelplig vid den märkvärdiga peignoirens förfärdigande, hann Blenda att få sin toalett ordnad i rättan tid. Och då mamsell och madam följde de begge öfversälla fruntimren ned till trappan, der en vacker vagn på bestämdt klockslag väntade, sade Blenda till den förra och fru Emerentia till den sednare ungefär en och samma fras:

”Snart, gudskelof, skola vi vara i tillfälle att belöna er tjenstaktighet!”

Aldrig hade Blenda varit så strålande skön som i dag, aldrig hade lifvet synts henne så himmelskt – jorden var ingen jord: den var ju sjelfva himlen.

”O”, sade hon till sin mor, då vagnsdörren slogs igen och vagnen rullade bort, ”kan man tänka sig en intressantare belägenhet!”

Fru Emerentias svar bestod deruti, att hon på ett rörande sätt hvälfde ögonen.

”Vi resa bort”, återtog Blenda . . ”vi veta ej hvart – ty gudbevars från att göra kusken minsta fråga: emedan[329] han är utan livré, bevisar det att han sjelf är ett slags hemlighet. Vi hinna till ett vigtigt mål . . vi veta ej hvilket! Vi skola träffa en riddare med sluten hjelm . . och när vi skiljas från honom, är han ej mer den gåta, som han tror sig vara för oss . . . Sannerligen, mamma, i detta ögonblick skulle jag nästan vara frestad att önska det jag icke känt hans höga rang: nu får icke han den öfverraskning, som han väntar, då han ändtligen tillkännager sitt stånd!”

”Jo, något sådant som allt det här skulle ha händt oss nere på bondlandet . . . Våra öden äro verkliga romanöden, och vi borde riktigt laga att få dem i händerna på någon bra författare . . . jag får genast en idé, du lilla: jag skall obligera min måg, så snart j blifvit gifta, att han låter presentera hos oss den söte författarn till Blomman på Kinnekulle – hvad heter han nu igen . . . . Mellin . . . ja, Mellin var det – han skall icke skämma bort det, han!”

”Det var en lysande idé, mamma . . . . bara vi få uppträda anonymt och jag slipper sitta för honom!” inföll Blenda skrattande.

”Godt, godt, vi få väl resonera om det sedan . . Men för att nu återgå till vårt förra ämne, så har du fullkomligt orätt i den önskan att det skulle ha varit väl, om du icke känt grefvens rang, ty utan den kännedomen hade dessa äfventyr icke kunnat ega rum . . icke hade du blifvit kär i en man, hvars stånd varit dig obekant – det skulle ha varit alltför riskabelt!”

Under samtal sådana som de ofvanstående ilade tiden hastigt undan, och man hade färdats omkring tre timmar, då – vid damernas för tjugonde gången uttalade förmodan[330] att grefven väl snart skulle inträffa – vagnen helt tvert stannade.

”Hvarför håller han här, min vän?” frågade fru Emerentia kusken. ”Vi ha ju nyss bytt om hästar, och här fins hvarken hus eller menniskor eller . . . ”

”Men här fins en obeskrifligt vacker skogstrakt, der en liten frukost kanske skulle smaka!” ropade en glädtig röst, och från sidan framkom en ung man, på hvars vackra ansigte sällheten stod lika tydligt tecknad som i de lifliga ögonen.

”Kusin Jean, kusin Jean!” ropade Blenda . . . ”Ah, ni ser icke så mulen ut nu, som då vi sist träffades . . . ”

Men här tystnade hon, ty kusin Jean lyfte henne i detsamma ur vagnen, och under det korta ögonblicket kände hon hans hjerta slå i kapp med sitt eget.

Hennes nåd, som hjelpt ur sig sjelf på andra sidan, stod emellertid och neg för grefven och skogen och himlen och vattnet, som skymtade fram mellan träden.

Hon både hoppades och fruktade att hela den hög-grefliga familjen kunde vara gömd i någon däld, och var mycket rädd att fela i respekt, då de visat henne den attentionen att komma henne till mötes.

”Seså, mina damer” – sade kusin Jean, hvilken var långt ifrån att ana den omätliga vigt, som hans värda tant gaf åt hans lilla tillställning – ”som vi icke ha att vänta middagen så tidigt, inbjuder jag er till en liten förfriskning i gröngräset. Min önskan är, såvida jag vågar framställa den, att vi skola föra ett förtjusande nomad-lif, med frihet att uppehålla oss hvarhelst det oss lyster, ty sådana lustfärder äro ju ändå – låtom oss komma öfverens om det – de aldra behagligaste?”

”Ack ja, ingenting kan vara mera förtjusande, mera poetiskt!” ropade Blenda, som lik en sylf eller en liten elfva hoppade öfver den ljusgröna gräsmattan, som låg utbredd för hennes fötter . . ”Jag önskade att jag hade ett[331] par kastanjetter i händerna, så skulle jag straxt tro mig vara en zigenardrottning – ni, min kusin, är tillräckligt mörk att passera för kungen.”

”Förträffligt – det är då min gemål som jag har äran bjuda armen!”

”Huru . . vet ni då ej att det fins ogifta drottningar?”

”Nej, sannerligen jag trott det vara händelsen, då det på samma gång fins en kung på tronen!”

”Se, der ser ni faran att tala om det, som man icke känner – zigenarne ha sina egna lagar . . . . Men vet ni, kusin Jean, att ni temligen länge gjort er osynlig!”

”Alltför länge?”

”Till och med det!”

”Ack, denna frånvaro har grymt straffat sig sjelf – ni känner icke, ni förtrollerska, hvad längtan vill säga . . . ”

”Icke?”

” . . och fruktan . . ”

”Aha!”

” . . och tvifvel!”

”Det är sant, ty jag har aldrig tviflat, jag!”

”Vet ni, min lilla kusin, att ni är alldeles gudomlig!” . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Fru Emerentia, som eljest så gerna lyssnade till grefvens kurtis för hennes dotter, gick nu blott och funderade på hans framkastade infall angående nomad-lifvet.

Det var naturligtvis ett gyckel, för att bortblanda verkligheten – och gud vet hvarifrån hon fick den idéen att en stilla harmonimusik snart skulle låta höra sig, men derom var hon fullkomligt öfvertygad, liksom att denna musik, hvars första toner hennes själ redan uppfångade, skulle blifva signalen till en kedja af öfverraskningar, den ena olikare den andra, och alla i stigande.

Men dessa intressanta luftslott måste slutligen falla tillsammans.

Efter tio minuters vandring upptäckte man en den vackraste lilla lund af späda björkar och inuti den på sjelfva marken uppdukad en lätt måltid, som egde allt möjligt lockande, utom det väsendtligaste: några gäster jemte dem sjelfva.

Fru Emerentia drog en bitter saknadens suck – hon var icke beredd på detta.

”Ha”, sade hon (förstås inom sig sjelf), ”de grymma hafva ännu icke gifvit med sig! Men må ni vänta, mitt herrskap, tills ni får se min dotter – hon skall veta att hämna sig på er kallsinnighet derigenom att hon stjäl allas era hjertan . . Himlen är rättvis!”

Om man sett vår nåds hemlighetsfulla pantomim vid alla dessa skiftande tankar, skulle man hafva trott henne vara sysselsatt att repetera någon rol, der en förtörnad mor besvärjer himlens och jordens makter att uppmjuka de förstenade känslorna hos den barbar, af hvilken hennes barns öde beror . . . . fru Emerentia hade onekligen sina små anlag för melodramen.

Hvad de unga menniskorna beträffar, voro de i den grad förälskade och förtjusta af hvarandras åsyn, att de ej sågo något annat än sig sjelfva.

Detta afguderi kom den bedragna fru Emerentia ganska väl till pass.

Först och främst fick hon tid att lugna sig och dernäst blef hon i tillfälle att utöfva sina moderliga pligter och gifva grefven en liten lexa – mycket fin, förstås – som kunde lära honom begripa att det med en fru af hennes nåd v. Kühlens belefvenhet icke ginge an att spela den glömske . . . dessutom skulle väl guds-gåfvorna användas, då de en gång voro framkomna . . det vore både synd och skam att icke äta, då en sådan förfriskning retade aptiten.

Men att visa grefven hans glömska var lättare sagdt än gjordt, ty kärleken har ett eget sätt att höra: den både[333] hör och svarar i luften – och då fru Emerentia tröttnade att upprepa sina förmaningar, började hon ensam angreppet på de uppdukade läckerheterna, äfvensom hon icke försmådde att kredensa sig sjelf af det purpurröda vinet, som gnistrade i kristallkaraffen och så oändligt vackert porlade i den förgyllda silverbägaren, hvilken hon förde till sina läppar.

Vare sig att den eldiga drufsaften hade en lifvande verkan eller att hennes nåd såsom vanligt kände sig benägen att öfvergå till de bästa slutsatserna, nog af, hon hemsöktes snart af en blixtrande ide, som, antingen den nu upphämtades ur bägarens botten eller från bottnen af hennes uppfinningsrika hufvud, likväl var lika mäktig.

”Så enfaldig jag var som kunde föreställa mig att hufvudakten skulle spelas här vid första hvilplatsen – det är ju klart som dagen att det först blir allvar af vid den andra! Man behöfver komma sig i ordning, man vill vara längre aflägsnad från staden . . och slutligen vill man så länge som möjligt fördröja tiden, för att göra intrycket så mycket högtidligare.”

Fru Emerentia blef redan rörd: hon förde näsduken till ögonen.

Hon såg – ty hvad kunde ej hon se – grefvens far excellensen . . . . i detta högtidliga ögonblick, då fjällen, så att säga, föllo från hennes ögon, fattade hon tydligt att grefvens far måste vara excellens . . . . hon såg alltså, upprepa vi, hans excellens i stora generals-uniformen och alldeles fullsatt med in- och utländska ordnar komma emot henne, inläggande i sitt skick hela den hofmanna-artighet, som hon hört omtalas från gustavianska tiden . . . och på furstligt sätt behagade han kyssa henne först på ena kinden och sedan på den andra.

Under det denna intagande ceremoni försiggick, syntes grefvens fru mor ”excellensan” sittande på ett slags tron, anbragt af mossa genomslingrad af friska blomstergirlanger[334] och rundtomkring belägrad af små silfverhvita keruber med rosenröda vingar. På den höga damens ädla panna strålade ett familjdiadem af oerhördt värde, men då hennes sons unga brud djupt knäböjde vid hennes fötter, aftog hon diademet och satte det på sin nyvunna dotters hufvud, hvilken då, betagen af heliga och inspirerade känslor, talade ord så sköna, rörande och tillika kraftfulla, att både excellensen och hans gemål greto och unga grefven gret, hvarjemte alla onklar, tanter och kusiner, som blifvit inbjudna, äfven togo till näsdukarne.

Men midt ur denna omätliga gloriad upprycktes hon plötsligt af den tanken, att Blenda var så godt som fastande, en omständighet, hvilken kunde beröfva henne hela den styrka, som hon hade af nöden . . . Fru Emerentia erinrade sig hafva hört huru, vid intagandet i vissa hemlighetsfulla samfund, neofyten genom föregående svält beröfvas sina fysiska krafter, något som i sin tur verkar på de moraliska.

”Nej,” utropade hon högt och med eftertryck, ”aldrig skall det sägas att jag försummat något, som kan underhålla det mod, hvaraf hon är i behof!” Och riktande en bönfallande blick på sin dotter och en dito på grefven, sade hon ännu högre:

”Blenda, mitt barn, i salig farmors och din fars namn besvär jag dig eller – om så behöfs – befaller jag dig att äta!”

Blenda såg leende upp.

”Huru då, mamma . . är den saken så angelägen?”

”Lyd, mitt barn! Det är en sak, hvars nödvändighet jag, din mor, känner. Herr kusin, var så god och förena sig med mig! Jag har erfarenhet af lifvet och vet hvad jag tillråder.”

”Förlåt, förlåt, min bästa tant, att jag är en så försumlig värd!” ursäktade sig kusin Jean.

Och nu började en munter strid mellan de båda unga. Blenda ville icke alls äta, men då hon tvingades dertill, tvingade hon å sin sida kusin Jean att uppäta de dubbla portioner, som hon lade för honom.

Ändtligen var förfriskningen intagen; och sedan kusken och en betjentpojke, hvilken åtföljde grefven under hans sista inkognito, gjort slut på resten, steg värden med damerna i vagnen, och resan fortsattes.

”Nu, då vi kommit oss i ordning”, sade Blenda – som, sittande midt emot sin riddare, med förtretlig skalkaktighet vred parasollen så, att han ej fick kasta någon blick på hennes blomstrande ansigte – ”nu skola vi tala allvarsamt och i förtroende!”

”Börja med det då, min lilla kusin!” svarade han, i det han behändigt fattade om parasollen och sköt den åt sidan. ”Sedan”, tillade han hviskande och med en blick, som höjde rosorna på Blendas kind, ”blir det min tur!”

Blenda kastade ett förstulet ögonkast på sin mor, hvilken till svar gaf henne en temligen eftertrycklig stöt i sidan . . . . begge hade en och samma tanke:

”Nå ändtligen!”

”Jo” – återtog vår unga fröken, sedan hon lyckligt öfvervunnit den blygsamma förvirring, som grefvens sista ord förorsakade henne – ”det förhåller sig så, att jag blifvit uppmanad att taga råd af kusin Johan, och som jag blott känner en kusin Johan, så är det naturligt att jag vänder mig till honom.”

”Och han skall efter bästa förmåga söka att motsvara förtroendet.”

”Nå, hvem tviflar väl på det . . . Händelsen är den, att en ung man af mina bekanta funnit mig så der temligen i sin smak.”

”Detta är något obestämdt, alldenstund det är bestämdt att många andra funnit detsamma!”

”Ah, se det kan kallas ett ridderligt svar . . . men, för att vara ännu uppriktigare, den unge mannen har utvalt mig till sin följeslagerska.”

”Det der blir åter nästan för tydligt!”

”Jag kan icke hjelpa det . . . Vidare har han – såsom jag redan sagt – försäkrat mig att han hoppades det herr Johan Blücher, af hvilken han fann sig ganska intagen, skulle hos mig rekommendera honom till det bästa.”

”Hm – ett kinkigt uppdrag!”

”Så mycket kinkigare, som det väl kommer att bero af huruvida han är lika intagen af – baronen.”

”Aha, det är fråga om att bli friherrinna?”

”Ja, min kusin – tycker ni att det är att sträfva för högt? Jag kan försäkra er att jag aldrig tänkt på någonting mindre . . . ”

” . . och att bli rik?”

”Det har också ingått i mina beräkningar: den som är rik, har så många förmåner, kan tillfredsställa så många fantasier!”

” . . och att få lefva i den så kallade förnäma verlden?”

”Ja ja, just om allt det der är det fråga . . . Jag tycker om att bli en förnäm dam, att få vagga mig i en vagn med en eller två livréklädda lakejer bakpå, att bli hyllad och uppburen af min mans vänner, en hel svärm grefvar och baroner, och framför allt att göra alla grefvinnor och friherrinnor förtviflade af afundsjuka . . ty jag ärnar icke spara min mans kassa för att bli skön!”

Vid de sista orden fäste Blenda sitt leende öga på sin älskare.

Hon var öfvertygad att han i samma glada ton skulle förebrå henne hennes fåfänga och behagsjuka, ty den orsak, som hon på sista tiden lyckats uppfinna för gumman Gyllenhakes ihärdiga påstående att hon i ”grefven” icke borde se en grefve, var den att han, som egde så ädla tänkesätt, fruktade att hon med alltför mycken förkärlek fästade sig vid de högre ståndens förmåner.

Men tvert emot hvad hon förmodat svarade han henne endast dessa ord:

”Denna verld skulle nog passa er!”

”Bör jag tyda detta svar som ett råd, min kusin . . bör jag tro att ni gynnar baronen?”

”Jag nästan börjar att göra det . . . Men hvad säger tant om saken?”

”Åh, jag tar helst”, svarade fru Emerentia med, såsom hon sjelf ansåg det, utmärkt takt, ”jag tar helst den, som min dotters hjerta utväljer, och jag litar på att hennes instinkt varit så fin, att hon med trygghet kan uppoffra baronen.”

”Detta var ett ganska klyftigt svar!”

Fru Emerentia pöste inom sig, men såg helt blygsamt bortåt vägen.

”Jag skulle deraf kunna dra den slutsatsen, att tant för Blendas lycka icke anser nödvändigt att göra ett förnämt gifte?”

”Åh, kära hjertandes, gå icke ett stackars fruntimmer så der in på lifvet!”

”Huru, min tant?”

”Bevars, jag upprepar ju att jag är nöjd med den, som hon sjelf väljer till man – men det är så, min bäste kusin, att jag alltifrån hennes barndom trott att hon skulle bli en verklig dam, jag menar en dam, som kunde göra sig någorlunda säkert hopp om att bli presenterad på hofvet . . . ”

” . . och få dansa med hans kongl. höghet kronprinsen på hoffesterna!” inföll Blenda.

”Just det, du lilla: du riktigt tar ordet ur munnen på mig . . . men ack, den dag då detta inträffar, fruktar jag endast en sak . . . ”

”Hvad då, mamma?”

” . . jo, att jag ej kommer att se någonting, ty måhända svimmar jag i öfvermåttet af min lycka!”

Ett halft melankoliskt, halft medömkansfullt leende sväfvade öfver kusin Jeans läppar, under det han betraktade de allt mer och mer upplifvade damerna.

Men detta leende försvann hastigt, och i det han ömt betraktade Blenda, sade han:

”Jag begär betänketid tills i eftermiddag med rådet, men lofvar att jag då icke skall undandraga mig det!”

”Det går jag in på . . förbehållet likväl att ni, min kusin, icke anser er förolämpad, om jag icke följer ert råd, ty jag vill icke neka att jag redan beslutat mig att i främsta rummet taga råd af mitt eget lilla hufvud . . . ”

” . . och afslå?”

”Kanhända!”

”Men i eftermiddag . . . ”

”Nåväl?”

” . . torde ni tänka annorlunda?”

En blick af oro smög från den unga flickans öga till hennes grannes.

En obestämd känsla af tvång kom ifrån detta ögonblick öfver dem alla.

Fru Emerentia föll dock snart i en halfslummer och insomnade slutligen helt och hållet, allt under behagfulla drömmar om gamle hans excellens i stora generals-uniformen och hans gemål med juvelsmycket.

Men Blenda sökte förgäfves nyckeln till den förändring, som föregått med hennes älskare.

Den poetiska tystnaden vid frukosten – en tystnad långt vältaligare än ord, emedan de ersattes af blickarnas och åtbördernas språk – fans ej nu.

Men i det närmaste tego de ändå.

Han var försänkt i tankfullhet, hon i ångest. Och de småleenden, de halfva suckar, som då och då utbyttes, syntes, i stället att lifva dem, snarare öka deras förstämning.

Emellertid rullade vagnen utåt vägen. Hästarna tycktes ila fram.

38.

”Kusin Jean, kusin Jean, se då dit bort!” ropade Blenda. ”Om ingenting annat kan uppväcka er ur denna oartiga tankfullhet, så måtte väl åsynen af detta ställe göra det – jag är viss att Adam och Eva icke hade vackrare i paradiset.”

”Ni tycker då mycket om denna trakt, min lilla älskliga kusin?”

”Ja, jag tror väl det . . . se detta genomskinliga vatten med sina små tre fyra alnar långa skogsholmar, som just tyckas färdiga att segla, så snart vinden fattar i deras gröna segel . . . se . . ack, se den lilla båten i vassen der borta – och den mörka skogen och de stora ljusa ängarna . . . och der längst ute på udden det vackra perlgrå huset med en riktig klippmur, sådan som de hade i borgfröknarnas tid . . . Mamma, vakna då . . . Åh, låt oss stanna här, eftersom vi ändå äro ute på äfventyr och få uppehålla oss hvar vi finna det bäst!”

”Det var just meningen att stanna här!” svarade kusin Jean. ”Om kusin Blenda följer riktningen af min hand, så upptäckes lätt en liten paviljong der längst bortåt venster . . . den har jag på förhand lånat, och der väntar oss.[341] vår middag, emedan detta ställe verkligen är ett af de mest poetiska bland Stockholms sköna omgifningar.”

Blenda klappade händerna af förtjusning öfver det präktiga förslaget. Och fru Emerentia gnuggade sömnen ur ögonen för att ändtligen i vakande tillstånd få skåda fortsättningen af drömmen.

Vagnen stannade utanför inkörsporten till parken.

”Hvem rår om den här förtjusande egendomen?” frågade Blenda, under det hon vid sin åter lifvade riddares sida vandrade genom de doftande alléerna.

”Den tillhör eller har åtminstone nyss tillhört – jag vet ej rätt hvilketdera – en öfverste X. För närvarande bebos den blott af inspektoren, en bekant till mig . . . Men är ej denna lilla väg, som slingrar sig långs invid vattenbrynet, utmärkt herrlig?”

”Allt är herrligt . . Men paviljongen ligger undangömd liksom en förtrollad boning.”

”Det är derföre att den nästan hänger emellan tvenne stora klippor, hvilka från den här sidan bortskymma den.” . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Ändtligen var man framme vid dessa klippor, i hvilka trappsteg voro bildade upp till det luftiga och täcka lilla huset.

Och hit inkommen, stod för Blendas minne lifslefvande den gamla sagan, af hvilken hon i sin barndom så mången gång hänryckts, nemligen sagan om den märkvärdiga bord-duken, som, hvarhelst den utbreddes, genast framställde en hel underverld af förledande rätter.

Men hur förledande underverlds-bordet än syntes, fans dock något som mer hänryckte Blenda, och det var den oöfverskådliga karta till sjös och lands, som hon hade framför sig och hvilken utsträcktes nästan till oändlighet, då hon såg genom den vid ena fönstret uppställda tuben.

Men stackars fru Emerentia hade nära nog svimmat, då hon icke upptäckte mer än tre kuverer.

I dyster, men inom sig sluten förtviflan sjönk hon ned på den mjuka divan, som smög sig rundt om den runda kammaren, och endast genom en hjeltemodig ansträngning återhöll hon tårarna, då hon tänkte på all denna grymma hårdhet. Kanske blefve slutet af hela resan en förklaring, som innehöll valet att antingen bryta den mystiska bekantskapen eller gifta sig med familjens förbannelse.

Hvilket rysligt val!

Middagen var förbi, kaffet intaget i parken – man började åter tala om afresa.

Nu kände äfven Blenda inom sig en viss undran, en allt mer och mer bedragen väntan. Liksom modern förut, började hon kasta sina blickar än till höger, än till venster, an framåt, än tillbaka – ingen syntes, ingenting oväntadt eller, rättare, väntadt syntes: man skulle då verkligen resa!

Kusin Jean hemställde nu till sitt sällskap den frågan om de, förrän de stego i vagnen, hade lust att titta upp och bese sjelfva boningshuset.

”Det kommer väl an på hvad tiden medgifver!” svarade fru Emerentia, för första gången efter bekantskapen med grefven något ovilligt stämd.

”Tiden?”

”Ja, jag vet icke hvar min kusin utsett nattlägret . . . och jag får säga att jag nästan fruktar – så behaglig denna resa för öfrigt är – att . . att . . . ”

”Hvad fruktar min goda tant?”

” . . att Patrik och Henriette torde bli stötta på oss – hvad jag för ingen del skulle vilja – ifall vi icke i morgon[343] återkomma till staden så tidigt, att vi hinna ut till deras landställe, såsom vi bestämdt lofvat dem.”

Nu kunde det visserligen anses litet besynnerligt att fru Emerentia så sent kom att erinra sig detta bestämda löfte, men ordspråket säger: ”bättre sent än aldrig”. Och då vår fru starkt började misstänka, att det grefliga partiet icke torde kunna ingås på andra vilkor än sådana, som lemnade endast titeln i behåll, fann hon lämpligt att draga öronen åt sig.

Salig farmor, som sett verlden, brukade alltid säga: ”det är bäst att stämma i bäcken, innan man kommer till ån”.

Och dessutom var baronen med sitt fideikommiss och sitt gamla namn nu ingen ”bäck” heller!

Fru Emerentia, som i sina egna ögon stigit minst hundra procent i värde, sedan hon visste sig med visshet kunna få säga ”min dotter friherrinnan”, ansåg sig ej behöfva krusa alltför mycket: man skulle se att hon icke trugade sig på någon – och det visade hon äfven genom sitt yttrande angående återresan till staden.

Kusin Jean svarade helt obesväradt:

”Om så är, min tant, finnes ingenting som hindrar att vara hemma ännu i natt!”

”I natt – åh . . . ”

”Ja, med friska hästar går det ganska lätt . . . Jag är alltför mån om mina gästers trefnad och nöje, att vilja lägga ringaste band på deras önkningar.”

”Huru, mamma” – utbrast Blenda, och en mild, men förebrående och upprörd blick träffade hennes mor –”skola vi redan vända tillbaka?”

”Ja, jag vet verkligen icke, du lilla, om det ej nära nog är en pligt mot våra slägtingar att afbryta den så glada . . så intressanta . . och – jag finner mig böra tilllägga – ärofulla lustfärd, som herr kusin behagat tillställa åt oss.”

Allt detta åtföljdes af en mängd hemlighetsfulla blinkningar och sakta skakningar på hufvudet samt en ojemförligt väl utförd pantomim med ena handen, hvilken bakom hennes nacke beskref åtskilliga cirklar och figurer, hvilka utom all fråga skulle bevisa att man nödvändigt borde vara på sin vakt.

Blenda såg likväl hvarken det ena eller det andra, ty hennes ögon voro med ett frågande uttryck fästade på grefven.

”Nå”, sade han, ”om vi då ta för afgjordt att ej resa längre, så kunna vi så mycket lättare uppoffra ännu en timma här. Natten tycks i alla fall bli så vacker, att man ej förlorar på att taga den till hjelp.”

”Må vara då, min kusin – detta förslag har mitt odelade bifall, och det är mig ett nöje att kunna göra kusin till viljes!”

”Men hvad i guds namn har kommit åt mamma?” frågade Blenda, då kusin Jean aflägsnade sig något för att tala med betjentgossen. ”Mamma är ju alldeles förändrad!”

”Jag medger det, du lilla!”

”Men hvarför, hvarför?”

”Derför, min vän, att jag, utan att just vilja skryta af salig farmors vishet, likväl eger nog sådan att begripa, det hans familj vägrat att emottaga dig, och heldre än att du skall komma in i den som ett stackars nådehjon, lyssnar jag till min medfödda stolthet och grannlagenhet.”

”Mammas grannlagenhet?”

”Alldeles det, ja – och i dessa ädla känslors namn uppmanar jag dig att nöja dig med baronen! Uppriktigt taladt: jag är trött vid alla dessa bedragna förhoppningar. Hela denna resa är ju en parodi på allt sundt förnuft! Jag trodde oss vara väntade af dina tillkommande svärföräldrar – och så, när allt kommer omkring, är det ingenting annat än ett riktigt nomad-lif, såsom han sade.”

”Resan är förtjusande under hvad namn som helst”, inföll Blenda, ”och mamma vet ganska väl att, som mitt hjerta tillhör grefven, jag ej kommer att välja baronen till man!”

Detta sades i en ton, som tycktes vara temligen afgjord, och ändå sväljdes med detsamma en tår, den mammas oblida anmärkningar framkallat.

Stackars Blenda – hon var mycket illa ute!

Fru Emerentia svarade ej, icke just af undseende med Blendas ångest, utan fastmer emedan hon djupt förebrådde sig att hon ej långt före detta tvungit grefven till en förklaring. Nå nå, på hemvägen skulle den väl komma: han hade ju lofvat en sådan, och den kunde ej uteblifva – men det var just det påkostande att ej en föregående gjort den nu väntade öfverflödig.

Emellertid var det ganska bra att man under afvaktan på det vigtiga ögonblicket finge tillfälle att lugna sig genom ett besök i det vackra huset.

Och som kusin Jean nu åter förenade sig med damerna, stod man snart vid målet för promenaden.

Byggnaden var uppförd i en enkel, men intagande stil, och den vidsträckta trädgården, som bildade både dess fond och sidkulisser, visade sig helt vördnadsbjudande med sina djupa och långa lind-alléer. Sjön utgjorde förgrunden, och ned till den ledde en sluttande trappgång med hvälfdt tak, notabene ett ganska luftigt tak, sammanväft af hvita och violetta syrenträd, hvilkas utslagna blommor behagligt afstucko mot löfvens saftiga grönska.

”Ack” – suckade Blenda, men denna suck förblef inom hennes hjerta – ”den som hade ett sådant hem!”

Uppkomna i våningen – huset var ej så stort att man kunde tala om mera än en sådan, ehuru der visserligen fans både bottenrum och en täck vindslägenhet, innehållande gästkamrarne – således uppkomna i våningen, började[346] våra damer att på resandes vanliga sätt granska hvartenda ting från golf till tak.

Fru Emerentia, som helst sparat sin häpnad tills hon fått se något eget, kunde likväl icke hindra sig från att förklara det hon aldrig sett något enskilt hus så präktigt möbleradt.

Och Blenda visste aldrig huru det var möjligt att få allting så smakfullt, ty det var icke prakten – der var icke så ovanligt praktfullt: lika granna saker funnos hos många – utan det var smaken som gjorde att allt passade tillsammans och tog sig så väl ut för ögat.

”Men hela denna våning består endast af 8 eller 9 rum”, sade kusin Jean, ”och den här salongen, i hvilken vi nu befinna oss, kunde troligtvis, med begge sina kabinetter på sidorna, få rum inuti den salong, som baronen har på sin magnifika egendom!”

”Det må vara”, svarade Blenda, i det hon med en liten kokett vårdslöshet kastade sig ned i en af de svällande hvilstolarna kring divansbordet, ”men jag trotsar honom att i valet af möblerna, färgen och sjelfva anordningen kunna täfla med denna . . . jag är betagen i hela detta gudomliga ställe, så betagen, att jag rikligt ryser för att lemna det!”

”Så blif då qvar, min lilla kusin, om det behagar er” – inföll kusin Jean med en öm och strålande blick – ”ty detta ställe tillhör mig, och ni vet väl att jag icke hyser någon lifligare önskan än att göra er till dess herrskarinna . . . men skall ni väl vilja blifva det – derom har jag bittra tvifvel!”

Denna förklaring kom så utan all förberedelse, så utan någon högtidlighet, att tvenne obestämda utrop, det ena liksom ett eko af det andra, undföllo moderns och dotterns läppar.

Derefter inträdde en minuts häpen tystnad.

”Hvad?” stammade slutligen Blenda. ”Äro vi då hemma bos oss?”

I dessa ord låg ett så obeskrifligt hänförande uttryck, att kusin Jean ovillkorligt utsträckte sina armar för att till sitt hjerta sluta den, som uttalat dem.

Men i samma ögonblick sjönko armarne åter ned, utan att hafva ens vidrört den unga flickan, som darrande rest sig upp.

”Min bästa tant” – med dessa ord vände sig den unge mannen till den nu fullkomligt borttappade fru Emerentia – ”får jag föra Blenda in i nästa rum? Jag har behof af att ensam med henne få förklara mig.”

Vår nåd, som åter fick några ljufva hemsökelser af sin siarförmåga och trodde, tänkte, hoppades att allt kanske kunde ändas bättre än hon nyss förmodat, svarade endast genom nigningar.

Och utan att afvakta någon bestämdare tillåtelse, öppnade husets egare dörren till ett litet hörnrum, hvars alla väggar voro beklädda med bokhyllor och hvars enda flyttbara möbel, utom ett bord med planschverk och gravyrer, bestod i en liten soffa för två personer.

Om Blendas blickar kunnat fästa sig vid något, skulle utan tvifvel detta lilla rum – med sina långa gröna sidengardiner, mellan hvilka heliotroper och myrtnar i mängd framblickade, och med sin anda af lugn – hafva förtjust henne mer än något af de andra . . men hon såg ingenting utom det, att hennes älskares kind bleknat och att hans ögon voro långt ifrån att uttrycka de sälla känslor, som i denna stund borde finnas inom honom.

39.

”Blenda”, sade den unge mannen sakta, i det han satte sig bredvid henne och med en blick af dämpad passion betraktade hennes sköna, själfulla ansigte, ”Blenda, Blenda, har du – låt oss nu begagna denna förtroliga benämning – har du ingenting gissat . . ingenting velat gissa?”

”Jag har endast trott . . . ”

”Du har trott . . hvad?”

”Att denna stund skulle komma och att, när den kom, vi utan tvifvel . . . ”

” . . utan tvifvel?”

” . . skulle bli lyckliga – är det ej helt enkelt?”

”Jo, mycket enkelt, du ljufva sierska . . frågan är blott, om du skall finna det så, då din riddare – den jag gissar att du i din inbillning gjort till gud vet hvad – helt enkelt förvandlas i kusin Jean rätt och slätt . . . men förstå mig väl: det är nu fråga om den verklige kusin Johan.”

”Hattstofferarn?”

”Ja, hattstofferarn!”

”Gud, så narraktigt” . . . Blenda föll här i ett häftigt skratt . . . ”Men nog nu med detta besatta skämt – ty[349] väl kunna vi spela ett litet äfventyr under psevdonymen kusin Jean, men om vi skola gifta oss, måste det väl ske under ditt rätta namn?”

”Så mycket är säkert”, återtog han leende, ”att jag verkligen icke kan bli gift under något annat än det jag nu nämt.”

”Du har icke nämt något annat än kusin Jean?”

”Kusin Jean och Johan Blücher blifva hädanefter en och samme person!”

I dessa ord låg en så oemotståndlig sanning, att Blenda med häpnadsfull blick stirrade på sin älskare.

”Du . . du den rätte kusin Johan, den afskydde kusin Johan?”

”Just densamme!”

”Åh, det är omöjligt – jag säger att det är omöjligt . . . det måste vara omöjigt!”

”Och hvarföre omöjligt?”

”Än grefven då . . grefven?”

”Hvilken grefve?”

”Store gud, han frågar: hvilken grefve . . . Ah, detta gyckel är grymt – jag har ej förtjent det . . nej, i sanning, alldeles icke!”

”Men så förklara då – jag vet ju icke det ringaste hvad du menar!”

”I Wennersborg på gästgifvaregården” – sade hon flämtande, liksom hon fruktat att andedrägten icke skulle räcka till – ”bodde en skånsk grefve C–creutz näst intill oss . . . det var honom jag trodde mig träffa, då du kom till mig på gatan och frågade om jag gått vilse.”

”O, nu begriper jag hvarför du frågade mig, om jag reste till Skåne!”

”Ja ja, lita på att jag frågat hvarken det ena eller andra, om jag ej ansett mig veta med hvem jag talade! Jag hade hört att grefven var en mörklagd ung man, jag trodde att det var han som mötte oss i portgången vid vår ankomst,[350] jag hade sett dig gå in i hans rum och jag hörde betjenten straxt derefter säga till löjtnanten, som vi träffade i trappan, att grefven var hemma . . . Ack, allt detta är för tydliga bevis att kunna bedraga: du är grefven, ja, ja, du är grefven . . . Kusin Johan var ju vid samma tid i Hamburg!”

Då hon uttalade de sista orden, omfattade hon med sina båda händer hans arm och såg honom ångestfullt i ansigtet.

Men han lösgjorde dessa små hvita händer, som han under ett annat förhållande så gerna skulle hafva qvarhållit, och sade med djup, allvarsam ton:

”Hvilken olycksalig villfarelse, hvilken barnslig inbillning! För det jag, som icke ens bodde på gästgifvaregården, går in i grefve C–creutz’s rum, måste jag nödvändigt vara han . . . och denna villa bibehåller du under hela tiden af vår bekantskap! Det är grefven som vunnit ditt hjerta – icke personen, icke kusin Jean!”

Nu brast Blenda i häftig gråt.

”Hvilket oädelt spel” – svarade hon ändtligen, när tårarna omsider lemnat henne luft – ”att så narra en stackars flicka . . . Min gud, min gud, måtte jag ej bli tokig . . . kusin Johan . . hattstofferare . . . . o, det är mycket, mycket ovärdigt!” Och stackars Blenda begynte åter att snyfta, snyfta som ett barn, från hvilket man tagit dess förnämsta leksak.

”Låt oss betrakta saken närmare”, bad Johan, ”så få vi se, om den ej kan bedömmas mildare!”

”Jo, det vill jag se!”

”Först och främst har jag icke utgifvit mig för grefve.”

”Men jag trodde dig vara det!”

”Hvem kan hjelpa att du har en så liflig fantasi, min lilla Blenda, att du ej ser annat än grefvar och baroner!”

”Vidare!”

”Vidare blef jag intagen i hela din förtjusande varelse, från första ögonblicket jag såg dig vid gästgifvaregården i[351] Wennersborg; och när jag af er skjutsbonde erfor hvem du var, beslöt jag att träffa dig, hvilket beslut jag ock utförde, med full föresats att vara dig till nytta.”

”Men hvarföre”, inföll Blenda, och nyfikenheten började redan att få makt öfver de i ögonfransen glimmande tårarna, ”hvarföre blef detta möte liksom första kapitlet i en roman?”

”Derföre att du sjelf gjorde det dertill: du hänvisade mig ju på det mest pikanta sätt till en borgfröken från medeltiden, och jag var mer än villig att blifva din riddare, ty en romantisk anda fattade äfven mig – sådant der smittar!”

”Men hela förtrollningen hade varit slut, om du – såsom du bort – hade sagt hvem du var!”

”Huru kan du begära”, genmälte ex-grefven leende, ”att jag bort gissa till något för min egenkärlek så kränkande? Jag skulle emellertid hafva öppet förklarat mig eller, rättare sagdt, aldrig uppträdt inkognito, om det ej för mamma varit en hemlighet att jag ännu uppehöll mig i Sverige . . . ”

”Och hvarföre narrade du henne också?”

”För hennes egen skull . . . ”

”För hennes egen skull?”

”Ja, och äfven för att slippa det lilla tyranni, som stundom låg i sjelfva hennes kärlek.”

”Nå?”

”Under en längre tid hade jag icke varit rätt frisk – jag önskade besöka någon bad-ort; men säker att mamma, vid blotta underrättelsen att min helsa lidit, skulle hafva rifvit upp himmel och jord, ej gifvit sig ro förrän jag flyttat hem och sedan vårdat mig med en alltför envis ömhet, beslöt jag mig att göra denna bad-tur vid samma tid som jag för affärers skull anträdde en utrikes resa.”

”Aha, det var derföre det dröjde så länge innan det kom bref från Hamburg?”

”Alldeles . . . jag uppehöll mig tre veckor vid Gustafsberg och hade just kommit till Wennersborg, för att ge mig af till Göteborg, då händelsen – till lycka eller olycka för oss båda – sammanförde oss.”

Blendas enda svar blef en suck.

”Du finner nu att jag icke kunde säga mitt namn: hvilken nyhet skulle ej du i den händelsen ha medfört till mamma – det var nödvändigt att jag sjelf vid min hemkomst, förklarade förhållandet.”

”Och när du återkom . . . behöfde hon ej någon förklaring.”

”Tyvärr!”

En flera minuters tystnad inträdde.

Blenda bröt den först, utan att gifva sig tid att begrunda huru denna lugnare öfvergång i hennes känslor så småningom inträdt.

”Hvad”, sade hon, ”kunde sedan föranleda dig att fortsätta denna lek med mig?”

”Några timmar efter min hemkomst träffades vi tillfälligtvis, såsom du mins, då jag kom från en bekant – du vet att jag då presenterade dig som min kusin?”

”Det är sant . . men du ursäktade dig för det, när vi blefvo ensamma!”

”En portgång – det måste du tillstå – var ett föga lämpligt ställe till förklaringar af så grannlaga beskaffenhet. Du var ju äfven så upprörd af dina föregående känslor, att du knappt förmådde hålla dig uppe – huru skulle då jag kunnat uppröra dig ännu mer!”

”Men i vagnen?”

”Der var det också min afsigt att underrätta dig det du i din obekante vän egde en slägting – jag hade ju intet skäl att dåmera dölja detta – men var det underligt att jag, hänförd af det utrop du låtit undfalla dig, först några ögonblick ville njuta af den inbillade sällheten att mitt återseende gjorde dig lycklig, innan jag beredde dig på den[353] lika mycket inbillade angenäma öfverraskning, som jag trodde mig skola göra dig . . . ”

”Angenäma öfverraskning – jo, det vet jag visst!” småknotade den unga flickan.

”Kom alltid ihåg att jag var fullt öfvertygad att det var mig sjelf du såg och ingen annan: aldrig kom ens den aflägsnaste tanke på den illusion, som du gjorde dig, att ett ögonblick grumla renheten af min hoppfulla glädje.”

”Det är alltför sant: du kunde ingenting veta – jag glömmer alltid det.”

”Dessutom önskade jag att, innan jag förklarade mig, erhålla hela ditt oskyldiga förtroende.”

”Och hvarföre det?”

”Emedan jag var högst angelägen att få veta hvad du svarat mamma på det förslag, som hon gjorde dig angående giftermålet med sin älskling. Som du icke visste att din riddare och ”kusin Johan” var samme person, kände jag mig grufligt svartsjuk på mig sjelf och bäfvade för hvarje framgång, som mamma å mina vägnar möjligen kunnat vinna.”

”Du fick likväl snart upplysning om att denna farhåga var öfverflödig, ty jag vill minnas att jag talade tillräckligt tydligt.”

”Ja, så tydligt att jag, i stället att genast förtro dig förhållandet, allvarsamt beslöt att bota dig, du lilla romanhjeltinna, och att till straff för ditt högmod göra dig så betagen i den stackars hattstofferarn, att du – trots alla dessa små romantiska griller – ej skulle kunna ge honom afslag, då han öppet vågade framkomma icke blott med sina känslor, utan äfven med den obehagliga notis, som han nu nödgats meddela.”

”Men i alla fall var det en elak plan . . . Ja”, tillade hon, efter att några ögonblick hafva helt djupsinnigt lutat[354] sitt lilla förtjusande hufvud i handen, ”jag vidblifver att den var elak och till och med oförnuftig!”

”Tvertom: det var en både god och förnuftig plan, ty den hade till mål din sanna lycka . . . ”

”Min sanna lycka?”

”Ja, ty du behöfde en liten lexa . . . Men du skall straxt erfara, älskade Blenda, huruvida den, som – på samma gång han sträfvade att grundlägga sin egen sällhet – var nog sträng att anse detta tvärstreck öfver dina gyllene luftslott såsom en nödvändighet för din framtida sällhet, ej äfven var i stånd att uppoffra sig för dig.”

”Huru menar du?”

”Jag menar att du bör erinra dig, min dyra lilla kusin, att jag aldrig bundit dig genom något löfte, hvad som dock varit . . . ”

” . . ganska lätt? Det erkänner jag!”

” . . och att jag aldrig öfverskridit ens det mest grannlaga förhållande kusiner emellan, se’n då gjort anspråk på ett enda af en kusins förtroligare privilegier.”

”Nej, nej, du har i allt varit redlig och ädelmodig . . . Du har blott ett fel: det, att du är kusin Johan!”

”Men om detta fel är ohjelpligt, så har du alltid en ressurs mot dess obehag . . . ”

”Och hvilken då?”

”Den, att i din stackars kusin se blott din kusin!”

Blendas ansigte öfvergöts af het rodnad . . . derefter, låtsande sig ej hafva hört detta råd, sade hon hastigt:

”Jag begriper nu att orsaken, hvarföre du så sällan visade dig, var den, att du fruktade väcka Henriettes uppmärksamhet . . . Men det är två saker som jag alldeles icke förstår . . . ”

”Hvilka då?”

”Utanskriften på bokpaketet var af den verklige grefvens hand – jag såg händelsevis sedan hans stil på ångbåten, der löjtnanten hade ett bref från honom.”

”Ja, det är rätt: utanskriften var verkligen grefve C–creutz’s stil.”

”Men huru bar det till?”

”Helt enkelt . . . Samma afton, då vi voro några unga karlar tillsammans, satt grefven – som hört din skönhet lofprisas af löjtnanten – under det samtalet skämtsamt fortfor att vända sig kring dig, och fullkluddade ett helt pappersark med ditt namn . . . . ”

”Vidare?”

”Detta namn var redan då – det var efter vårt möte – alltför heligt att jag ville se det så vanhelgadt: jag bemäktigade mig derföre helt oförmärkt papperet, och väl hemkommen fick jag, för att undvika att skrifva sjelf, det infallet att begagna en af dessa namnteckningar på bokpaketet, ty om du händelsevis fått se något af mina bref till mamma, skulle du hafva känt igen min stil.”

Blenda skakade hufvudet med en liten misslynt åtbörd – allting kunde då förklaras!

”Nå, låt oss nu komma till den der andra saken, som du sade dig ej förstå – sessionen drager ut på tiden, och jag väntar domen.”

”Jo, hör på . . . Då du ville bota mig genom ett så fult spratt – och, i sanning, du har botat mig så att jag aldrig mer under hela min lifstid lärer få en enda romanesk idé – var det likväl besynnerligt att du anmodade Henriette att bjuda mig. Om jag kommit, hvilket så lätt kunnat hända, hade ju din hemlighet genast varit upptäckt?”

”Åh, jag visste väl att du var alltför litet angelägen om bekantskapen med kusin Johan för att komma . . . Detta skedde äfven för att på en gång och för allo missleda Henriette . . . Men att få några dagars fullkomlig frihet, intalade jag Patrik att antaga bjudningen för en resa och lät utan svårighet öfvertala mig sjelf att följa med.”

”Ah, jag vet, jag vet: i julas, då vi skrattade åt att den improviserade kusin Jean var på två ställen under samma tid?”

”Ack” – svarade han med ett leende, som erinrade om deras egna scener på operan – ”jag hade nog af att vara på ett!”

”Du hade likväl rest med Patriks?”

”Det begrips – men jag hade tagit mina försigtighetsmått. Sedan jag först låtit förstå den oro, hvarmed jag fruktade ett för mig vigtigt fallissemang, upphans jag i rättan tid på vägen af en expres, medförande ett bref, som bevisade att icke blott mina misstankar varit grundade, utan äfven att min närvaro i Stockholm var nödvändig för några dagar.”

”Jo jo”, utbrast Blenda, som alldeles oförberedt återfick förmågan att skratta, ”fråga är, min kusin, om ej du har de mest romantiska anlagen . . . Men just denna tanke återför mig på ett yttrande, som Henriette hade, nemligen att ditt hjerta redan längesedan iklädt sig andra bojor och att endast kärleken till din mors minne kunnat förmå dig att . . . ”

”O, säg ingenting derom! Det är ett eget förhållande med Henriette, som vi möjligtvis framdeles kunna vidröra . . Jag behöfde äfven häri vilseleda henne för att trygga dig mot hennes uppmärksamhet.”

”Nå, låt oss då återgå till det yttrande, som du nyss hade – det, att . . att . . . hur var det nu igen?”

”Jag förstår dig ej . . . ”

”Ah . . låt mig tänka efter . . . du vore i stånd att . . . ”

”Nu gissar jag . . . ”

”Nåväl?”

”Jag lofvade visa dig att jag vore i stånd att uppoffra mig för dig!”

”Ja, just det!” svarade hon, glödande som en ros. ”Men hvad menade du?”

”Jag trodde att du förstod det, då jag erinrade dig att intet löfte binder dig vid mig.”

”Kan så vara – men förklara mig ändå närmare din mening!”

”Jag har ingen annan mening än den, som hedern förestafvar . . . Ditt sinne, o Blenda, sträfvar till ett lif, som jag icke förmår bjuda dig. Jag vet att ditt hjerta talat för mig, och jag var – med förbiseende af den lilla missräkning, som du kunde göra – färdig att begagna detta inflytande till min fördel, men då hade ej heller något, som kunde anses bättre, ännu yppat sig. Nu deremot, då en rival uppstått, som utom sin kärlek erbjuder dig alla de lysande förmåner, hvilka du såsom min hustru måste sakna, nu” . . . Han höll upp ett ögonblick.

” . . nu?”

” . . skall ditt val vara fritt. Den enda egennytta, som jag tillåtit mig, har varit den att föra dig till detta ställe, hvilket jag i hemlighet inköpt och der jag – under drömmar om en sällhet, som kanske nu frånryckes mig af en annan – oupphörligt med brådskande fart arbetat att få allt färdigt till denna tidpunkt, den skönaste att utflytta på landet . . ty i samma stund som jag gifvit mig tillkänna, är det – ifall mitt hopp bekräftas – också nödvändigt att genast trygga vår lycka.”

”Och nu sätter du likväl i fråga att allt detta skall ha varit förgäfves!” svarade hon med en djup och darrande brytning i rösten. ”Kan du väl tro, dyre Jean – Johan säger jag aldrig – kan du väl en enda sekund på allvar tro att jag, hur fåfäng, romanesk och narraktig jag för öfrigt måtte vara, skulle kunna uppoffra sjelfva min kärlek för glansen af en titel? Nej, då den smeker blott mina öron, och icke mitt hjerta, upphör den att ega någon magisk kraft.”

”Ack, Blenda, Blenda, bedrag dig ej sjelf – måhända behöfver du mera tid att bestämma ditt val?”

”Elake – om det varit din afsigt att i valet gifva mig full frihet, hvarföre har du då beröfvat mig den? Kan jag välja, jag!” Och hennes sköna ögon, från hvilka hvartenda moln af oro och misslynthet försvunnit, föllo med frågande ömhet på hans.

”Huru, min tjusande, älskade engel – baronen, den hederlige baronen . . . ”

” . . får se sig om efter en annan friherrinna: jag . . . ”

”Du . . . ?”

” . . nöjer mig med min kusin hattstofferarn!”

I detta ögonblick – då den lycklige älskaren för första gången famnade sin lycka, då han af Blendas läppar utkräfde den egentliga bekräftelsen på hennes gifna löfte – just i detta ögonblick hade det varit ganska lätt, om man lyssnat ditåt, att utanför dörren höra en våldsam snyftning och straxt derpå ett tungt fall.

De öfverlycklige hörde likväl hvarken det ena eller det andra – ty en viss sorts lycka medför nästan alltid döfhet.

40.

Ur stånd att kufva den naturligaste af alla känslor – den grymma nyfikenheten, det olyckliga arfvet efter allas vår stammoder – hade fru Emerentia försigtigt smugit sig efter de unga till dörren.

Huru skulle hon hafva statt ut med att lefva, om hon ej så fort som möjligt fått uppfånga de vigtiga ord, som skulle afgöra Blendas och med detsamma hennes eget öde!

Att beskrifva den beskedliga nådens känslor, då hon hörde sin systerson Johan Blüchers namn uttalas såsom det enda och rätta, är på långt när icke så svårt som man kunde föreställa sig, ty hela beskrifningen innefattas fullständigt i det djupsinniga yttrande, som undföll hennes läppar:

”Stackars barn, låter hon fånga sig af den dikten och tager sitt ord tillbaka – som hon naturligtvis gjorde, ifall en sådan löjlighet kunde vara sanning – då förlorar hon i den här romaneske grefvens ögon sitt förnämsta behag, det att älska honom i alla skepnader. Måtte hon akta sig för snaran . . i sin oerfarenhet och sin häftiga rörelse torde hon ej se den!”

Men helt prosaiskt följde nu der inifrån bevis på bevis, och allt så klart, så tydligt, att sjelfva salig farmor, om hon hört dem, ej med all sin bekanta vishet skulle kunnat upptäcka annat än rena sanningen.

Fru Emerentia ömsom rodnade och bleknade; ena sekunden darrade hon af köld, den andra brann hon af olidlig feberhetta, och för hvarje ny skiftning erhöll hon förnyad öfvertygelse att hon och hennes dotter, tvenne ädla och hederliga adelsdamer, blifvit spelade det värsta, ärerörigaste och olycksaligaste spratt, hvarför ännu någon qvinna varit utsatt allt ifrån den fasansvärda dag, då ormen spelade Eva sitt nedriga spratt.

”Ha”, mumlade hon med stora gester, allt under det hennes öra och öga ömsom hvilade mot nyckelhålet, ”ha, ovärdige son af den värdigaste bland mödrar, ha, unge man, som förlorat ända till sista gnistan af heder, beklagansvärde, af passionen förvirrade yngling, som blifvit brottslig genom öfvermåttet af din kärlek – här finnes ingen tillgift . . ingen tillgift! Himlen vare lof att baronen, denne ärans och värdighetens sanna typ, finnes i behåll . . . Förlåt mig, älskade syster Regine Sofie . . jag kan icke! Min dotter skall bli friherrinna: hon skall herrska på det stora fideikommisset och emottaga sällskaper i en sasalong, hvari två sådana som den här kunna rymmas!”

Under sednare delen af denna deklamation hade sinnesrörelsen så tagit öfverhand hos fru Emerentia, att hon varit ur stånd att rätt höra.

Men nu ansträngde hon sig på fullt allvar, lade örat till och uppfångade det sista afgörande slaget, detta slag, som genom hennes egen Blendas läppar förkunnade att baronen finge se sig om efter en annan friherrinna, emedan hon nöjde sig med sin hattstofferare.

Det var i denna förfärliga minut som vår fru först utbrast i en häftig snyftning och derefter, för första gången under hela sitt lif hemsökt af svindel, sjönk ned på golfvet.

O, huru många felslagna beräkningar!

Ännu i dag, helt nyligen, hade fru Emerentia icke drömt om någon annan svindel, än den som skulle gripa henne, då hon finge se sin dotter dansa med kronprinsen.

En god stund hade förlidit.

Aftonen började inträda.

Genom de öppna fönstren i salongen inströmmade en frisk och sval luft, som fläktade lifsfärgen tillbaka öfver fru Emerentias bleka kinder.

Hon reste sig upp, liksom hon vaknat ur en tung dröm, och såg sig omkring, men tillslöt åter ögonen i förhoppning att ännu drömma och slutligen vakna i sin säng.

Denna ljufva villa kunde dock icke länge bibehållas: ännu en gång måste ögonen upp, och – o, ve – då bekräftades alltför tydligt att ingen dröm mera egde rum.

Verkligheten blickade från alla håll på den betryckta qvinnan, som nu under djupa suckar reste sig helt och hållet upp.

”Huru är det väl nu?” frågade hon sig sjelf.

Med en rörelse af hjeltemodig resignation tittade hon ånyo in i den tysta kammaren.

Och när hon såg den unge lycklige mannen – med ett ansigte dubbelt förskönadt af den heliga och glödande känsla, som lifvade honom – sitta vid Blendas fötter och blicka upp till henne med tusen förhoppningar i sina ögon . . när hon såg Blenda sjelf, herrlig som en öfverjordisk syn, förklarad af kärlekens mysterium, på samma sätt blicka ned på honom – då tänkte hon åter, och allvarligare, på salig Regine Sofie och huru hon med huldhet och kärlek emottagit sina fattiga slägtingar, gjort dem godt och in i sin[362] aldra sista stund af själ och hjerta önskat att hennes son måtte blifva förenad med den, hvilken hon redan älskade som en dotter.

Sedan det med fru Emerentia kommit så långt, blef striden kort, ty i denna hederliga qvinnas själ fans lika mycket ren godhet som öfverflöd på svaghet.

Visst suckade hon, då hon tänkte på baronen och kastade sista tanken tillbaka på fideikommisset och det friherrliga vapnet – det hade varit en så vacker syn – men det var en ännu vackrare att föreställa sig huru Regine Sofie från himlen blickade ned på jorden och tackade sin syster, sin kära Emerentia, för det hon genom sin stora uppoffring tusen gånger gäldat det goda, som hon åtnjutit.

”I guds namn då!” hviskade vår fru, manhaftigt sväljande den sista tåren.

Men i det hon ärnade öppna dörren, fick hon hastigt ett litet anfall af ny svaghet.

”Ack, om jag ensam fått råda, om hon hetat endast Concordia, så hade ingenting blifvit halft: då hade hon ej erhållit blott anbud att bli friherrinna, hon hade verkligen blifvit det . . . det var salig fars skull att den planen gick i qvaf . . . . Men nu är det som det är, och efter hon sjelf ser ut att vara lycklig, så . . . ”

Här knackade hon på dörren.

Hon ville ej vidare blottställa sig för frestelsernas makt . . . och dessutom, då hon var ”mycket fallen för anständighet”, kunde hon väl ej tillåta de unga menniskorna att sitta så der ensamma hela aftonen.

Vid den ofvannämde signalen utifrån foro de lyckliga upp ur sin dröm.

”Mamma!” ropade Blenda.

”Tant!” ropade Jean ( . . vi våga ej stöta oss med vår hjeltinna och kalla honom Johan).

Och på en gång sprungo begge ut.

Nu skulle förlägenheten och förklaringen hafva börjat på nytt – och ingendera torde ha blifvit särdeles angenäm – om ej fru Emerentia på egen hand undangjort allt.

Hvad det var lyckligt!

Ur stånd att spela den okunniga, afbröt hennes nåd genast sin tillärnade mågs första ord med detta utrop:

”Jag vet allt, jag har hört alltsammans, och för salig Regine Sofies skull får jag finna mig med den måg, som ödet beskärt mig!”

Nu var detta visserligen ett helt annat formulär, än det som skulle hafva fallit på grefvens eller baronens lott, men sådant det var, blef den unge Blücher oändligt förtjust deraf.

”Min goda, min förträffliga tant”, sade han,” detta ädelmod gör mig för lifstiden till den tillgifnaste af söner – och med Guds makt skall min Blenda bli så lycklig, att hon ej får tid att sakna den högre rang, som hon kunnat erhålla!”

Blenda låg i sin mors famn.

”Är du riktigt lycklig, barn?”

”Jag är mer än lycklig – jag har flyttat från jorden, och ändå har jag först nu flyttat dit . . ty hädanefter bor jag aldrig i luftslott.”

”Nå nå, du lilla, då är allt godt, och vi kunna i alla fall – pris ske Gud – vara belåtna med utgången af vår resa.”. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Först sent på aftonen, då våra fruntimmer kommit upp på det stora vackra gästrum, som för framtiden var bestämdt till fru Emerentias eget rum, fingo de utgjuta sig i ett lika efterlängtadt förtroende.

Och när dottern nu på samvete bedyrade för modern, att icke en enda gnista uppoffring ingick i afslaget till baronen, utan att hon blott smärtades af tanken att dubbelt bedröfva honom, när hon underrättade honom om sin egen[364] lycka – en lycka så hög och innerlig, att hon ej ville tänka sig lifvet utan vid Jeans sida – då steg ett fullkomligt lugn ned i fru Emerentias snart förnöjda och snart åter ödmjuka själ.

Den vackra, väl bebyggda egendomen, med sitt tjusande läge och sin beqväma och eleganta inredning, hade naturligtvis också djupt intagit både mor och dotter; och begge hade med känslor af outsäglig fröjd hört att ”kusin Jean” redan nästa höst ärnade nedlägga sin rörelse, hvilken då skulle öfvertagas af hans bokhållare. Han egde tillräcklig förmögenhet att hädanefter lefva lycklig och oberoende som landtbrukare.

Det blef nära morgon, innan sömnen tillslöt våra damers ögon. Modern, som längesedan lagt sig, förjagade den från sig sjelf genom att i hvar minut fråga Blenda om hon aldrig tänkte lemna fönstret. Och Blenda, som icke kunde se sig mätt på sin trädgård, sin sjö, sina holmar och allt sitt, svarade ständigt: ”jag kommer, mamma!” men kom dock ej, förrän fru Emerentia helt fintligt utbrast:

”Nå, min gud, så du lär se ut i morgon – jag är alldeles säker att Johan då tror sig ha drömt om all den skönhet, som han i afton tillbedt!”

Detta var ett argument som icke kunde emotstås.

Blenda flög från fönstret, i det hon kastade ett halft dussin slängkyssar åt alléerna, blomsterparterrerna och all sin underlydande egendom.

41.

Då vår hjeltinna på den sköna pingstaftonen vaknade till fortsättning af det nya lif, som nu ingått för henne, var hennes första tanke – näst efter den, som gaf sig luft i en brinnande tacksamhetssuck till Gud – att genomgå sitt förra lif, för att bestraffa alla sina små dårskaper.

Men – vare detta sagdt till ingen heder för hennes tålamod – innan hon hunnit till hälften af den lista, som hon sökte upprätta, hade hon redan ledsnat; och hastigt öfverkorsande alla förflutna dårskaper med dessa högtidligt uttalade ord: ”nog, jag har varit ett barn, men nu är jag fullvuxen!” började hon skyndsamt kläda sig för att på ett angenämare sätt tillbringa sin morgonstund.

Modern sof ännu; och som Blenda häraf slöt – ty mamma var ett slags lefvande klocka – att tiden icke kunde vara långt liden, ansåg hon att kusin Jean icke heller var uppe, hvarför hon ogeneradt kunde springa ned och taga sin stora våning i besigtning.

Hon brann af längtan att alldeles ensam få spatsera genom alla rummen, få hvila i alla soffor och spegla sig i alla speglar.

Det är så märkvärdigt, så oförklarligt för den, som aldrig någonting egt, att ändtligen kunna säga: mitt eget!

Det förslås af sig sjelft att Blendas ”egen” peignor icke blifvit lemnad hemma. Och så snart den kommit på, bortspillde hon ingen vidare tid, utan sväfvade tyst som en liten luft-ande ut genom dörren, nedför den breda trappan och in i matsalen, hvars dörrar stodo öppna.

Lyckligtvis syntes ingen menniska till.

Men att det ej måtte vara särdeles tidigt ansåg sig Blenda kunna sluta af det redan tillredda kaffebordet.

Sedan den unga blifvande matmodern med en vigtig min inventerat allt sitt synliga silfver, porslin etc. etc. och funnit allt beundransvärdt, hoppade hon in i förmaket, der hon råkade få sigte på en sluten dörr, hvilken hon under föregående aftonen icke märkt; och hon stod redan färdig att öppna den, då det föll henne in att hon möjligtvis kunde – gå miste.

Helt blodröd och andtruten inkom hon i salongen, och om det än gällt aldrig så mycket, skulle hon ej varit i stånd att göra annat än hvad hon nu gjorde, nemligen stanna framför den stora trymån.

Det är osäkert om hon kommit längre – ty trymån hade ett så vackert och hvitt glas – om ej den hemlighetsfulla dörren i förmaket, hvilken ganska väl märktes i spegeln, hastigt öppnats och Jean blifvit synlig.

Då han så oförmodadt fick se sin unga fästmö, uppgaf han ett glädjerop; men Blenda, helt brydd öfver att så här blifva funnen på bar gerning under sin inspektion, ilade bort och upphans ej af sin älskare, innan hon hamnat i det lilla bibliotheks-rummet, der de föregående aftonen utbytt sina löften.

Hvad de här sade hvarandra, derom ha vi ingen kännedom. Vi veta blott att det lilla tu-mans-mötet snart blef afbrutet af fru Emerentia, som i sin tur helt andtruten, kom ilande efter.

”Kors bevars, hur har mamma så fort blifvit vaken och klädd?”

”Åh jo, du lilla, jag vaknade, när du smög genom dörren, och för att tala öppet, så säger jag att jag anser bäst att vi undvika Henriettes små hvassa utfall, att vi genast göra oss i ordning att återvända till staden nu på morgonen och se’n med detsamma låta det bära af till Henrikslund.”

”Ack, bästa tant, hvad är då detta för en onaturlig brådska och öfverflödig grannlagenhet för Henriette! Var då icke obarmhertig – i morgon är ju mer än tillräckligt tidigt?”

”Nej, min käre måg . . . Jag påstår icke att det precist är orätt att ni så här söker tillfälle att träffas . . . man förstår väl . . . ”

”Huru, tant”, afbröt Jean leende, ”skulle det möjligen vara orätt att vi helsa godmorgon på hvarandra – det står ju alla menniskor fritt, se’n då förlofvade!”

”Godt och väl, men jag har i all min dar varit fallen för anständighet, och intills ni blifvit gifva . . . ”

” . . få vi icke helsa godmorgon?” utbrast Blenda, i det hon med en skälmsk blick slog armarna om sin mor.

”Nå nå, så långt går jag väl icke heller, du lilla, men ni få icke träffas så här ensamma – det passar sig ej – och jag ger mig ingen ro, innan vi komma till Patriks!”

Den goda fru Emerentia behöll för sig sjelf det egentliga skälet till sin brådska.

Hon hade feber tills hon finge tag i någon menniska, för hvilken hon kunde berätta sin nyhet och sin ädla handling att på salig Regine Sofies minnes-altare hafva offrat ett fideikommiss och en hel baron.

”Så skall icke heller jag”, förklarade mågen, ”ge mig någon ro innan vi fått lysa och hålla bröllop: alltsammans är klart inom tre veckor – icke sant, bästa tant?”

”Håll bröllop, när du behagar, min vän . . jag vet blott icke – och derpå få vi väl tänka litet – om Blenda kan bli i ordning så snart!”

”Ja, det är just det”, menade fästmön, lite dragande på rösten: ”jag behöfde verkligen sy mig åtskilligt . . . ”

”Lappri, min engel, du behöfver ingenting sy dig: du har ju redan lagat hela hemgiften färdig.”

”Jag?”

”Nå ja, har du ej sjelf lemnat den åt vår goda gamla vän fru Gyllenhake – och hvad beträffar din egen garderob, blir också den i ordning.”

”Af sig sjelf då?” och Blenda skrattade.

”Du skall få se, min lilla herrskarinna . . . Jag har en liten bekant sömmerska i Hamburg, och som jag nyss kommer derifrån, så . . . ”

”Ack, Jean, dyre Jean, jag blir visst mycket lycklig – fins det någon liten vacker negligé också?”

”Hvad du är näpen!”

Helt förtjust och lycksalig slog han armen kring sin vackra brud och stal en kyss från hennes friska läppar.

”Är det ett svar?”

”Vänta – jag har intet annat att ge tills lådan anländer . . du får packa upp den härute, när du kommer hit som brud – ty här fira vi bröllopet.”

42.

Medan detta tilldrog sig på herr Johan Blüchers egendom, gick fru Henriette på sommarnöjet och småmuttrade öfver moster Emerentias och Blendas fasliga söl.

De hade lofvat att komma ut i god tid på morgonen, och ännu, när Patrik vid middagstiden anlände, hade de ej synts till.

”Och icke Johan heller!” sade Patrik . . . ”Men angående honom har jag hört en stor nyhet, som han hållit f-n så hemlig.”

”Hvilken då?” utbrast Henriette. ”Är han förlofvad?”

”Jessus, de qvinnfolken – en kan då aldrig nämna ordet nytt, utan att de genast tänka på giftermål . . . Han har ändå skaffat sig något, om icke just en hustru . . . ”

”Nå?”

” . . en helvetes präktig gård, det vackra Svanvik, som ligger några mil härifrån. Han har fått godt pris, det är det bästa, och det märkvärdigaste är, att han redan reparerat och möblerat hela huset!”

”Ack, den beskedlige Johan, han ärnar göra oss en angenäm öfverraskning – det är enda skälet till hans tystnad[370]. I alla fall var det förnuftigt att han lade sina penningar i en landtegendom . . det är anseende med det . . och så borde äfven du göra!”

”Jo pytt ock, jag har icke nog med att sköta boden! Bättre är det också att dra sina räntor af ett godt stenhus, än riskera att sätta till alltsammans för väta eller torka.”

”Nå, vi få nog vara ute hos Johan så mycket att det nästan blir detsamma som om vi sjelfva hade egendomen; och som han ingen värdinna har, skall väl jag åtaga mig att hålla reda för honom, när han ser främmande . . han vill nog lefva, han, som har så många bekantskaper, och vi skola få ofantligt roligt derute . . . Måtte han bara komma, och de välsignade fruntimren också!”

”Jag gissar att Blenda uppehåller sig med brefvet till baronen.”

” . . och det blir nekande!” svarade Henriette med sin lilla försmädliga min.

”Jag bedyrar att det, min själ, var flick-ungens fulla, rena allvar!”

”Jo, du förstår dig på fruntimren du . . . Men så friherrinna hon blir, vänta vi nu icke en sekund längre med middagen” . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Middagen gick och eftermiddagen också.

Henriette blef ond.

Men då nu mamsell Debora, som återkom från staden, medförde den onaturligt märkvärdiga underrättelsen att fruntimren helt tidigt dagen förut rest bort i vagn – en sak, som icke egde ringaste tvifvel, ty såväl mamsell i portgången som flere andra af husets innevånare hade varit ögonvittnen dertill – föll Henriette i en så djup förvåning och i en sådan mängd gissningar, att hon kände sig riktigt illamående af den pina, som hennes nyfikenhet led.

Men denna pina var ett lekverk eller, rättare sagdt, en verklig vällust i jemförelse med den, som hon sednare skulle utstå.

Omöjligt är att skildra den stackars Henriettes häpnad, icke deröfver att ändtligen emot aftonen alla tre de väntade ankommo på en gång (ty det var blott en obetydlig tillfällighet att Johan och fruntimren råkat inträffa på samma båt), utan den häpnad, som hon erfor, då hon – gratulerande Blenda till hennes tilltänkta förlofning med baronen – afbröts af Johan, som med bästa fattning i verlden yttrade:

”Vänta då, min bästa svägerska, du vet ju ingenting ännu – det är ej baron T–svärd, utan jag som kommer att hemföra den lilla omtvistade romanhjeltinnan!”

”Du . . du?”

Henriette vardt så blek som den hvita narcissen, med hvilken hon smyckat sitt hår.

Lyckligtvis kom nu Patrik ut i ”verandan”, der sällskapet stod; och medan han helsade på moster och ”lilla kusin”, som i bestörtningen öfver Henriettes dödliga blekhet stod der röd som en ros, hviskade Johan hastigt sin svägerska i örat:

”Förlåt mig, Henriette! Det har gått i all tysthet – det var ju bäst så? Om söndag lyses det . . . Se då på Blenda: hon väntar. Vill du att hon skall ana något . . ännu anar hon ingenting!”

En blick, glödande af hälften hat och hälften en annan känsla, träffade Johan. Derefter vände hon sig bort för att tvinga tillbaka en förrädisk tår.

När hon åter vände sig om – och det skedde nästan ögonblickligt – sökte hon Blenda, som emellertid haft den takten att vända sig åt Patrik.

”Men hvad knäfveln, mitt herrskap”, sade denne, ”står ni så högtidliga för? Ni ser ju helt besynnerliga ut allesammans!”

”Seså”, ropade Henriette, och hon kunde åter le – ty qvinnan är gudskelof alltid qvinna – ”du frågar nu detsamma som jag nyss, och jag vill slå vad att du alls icke är i stånd att gissa orsaken till denna högtidlighet?”

”Nej, min själ har du icke det rätt i, min lilla stumpa!”

”Jo, ser du, min lille stump” – öfver Henriettes läppar darrade ett underligt leende, då hon för första gången begagnade sig af ett smek-ord i Patriks anda – ”jo, ser du, min lille stump, de äro lite förlägna, och det ha de minsann skäl att vara, då de nu komma och underrätta oss, deras aldra närmaste slägtingar, så godt som på samma gång med allmänheten, att det nästa söndag skall lysas för . . anar du något?”

”Anar?”

Patrik slog upp sina stora förvånade ögon och såg på den ene efter den andre.

” . . för – galanterihandlanden herr Johan Blücher och fröken Blenda v. Kühlen.”

”Nå, så f-n besitta, var icke det en nyhet som heter duga . . . Men hon slår puder i mig – icke sant, Johan? Den Henriette!”

”Fråga Blenda?”

”Jaså, lilla kusin skall svara?”

”Det tänker jag visst icke – jag hänvisar till mamma!”

”Det var en konstig lek det här . . . Nå, moster Emerentia, vi som äro gamla och kloka, vi gyckla inte – hvad har moster att förmäla om saken?”

”Åh, kära hjertandes, min vän, om det icke vore så lång väg, skulle jag hänvisa dig till stället, som vi komma ifrån – men nu ber jag dig bara helt enkelt att du tror på Henriette, ty hon är visst icke den som far med hafs!”

”Hvad tusan, är det då riktigt sanning? Åh, herre lefvande gud, är du då verkligen förlofvad karl, bror Johan? Men icke begriper jag hur det hänger tillhopa med det[373] här, då lilla svägerskan aldrig tålt ”kusin Johan” och utom dess väntade på en grefve, som låg baronen i vägen!”

”Seså, seså” – inföll Johan, då han såg sin unga fästmö utsatt för hela det grofva artilleriet af Patriks närgångna frågor – ”icke är det värdt, det vet du väl, att fråga efter orsaker till damernas beslut. Grefvetiteln var en liten mystifikation för att slippa yppa verkliga förhållandet. Jag har länge lagt ut mina nät för att fånga min lilla kusins hjerta, men det var först i går, sedan jag enleverat henne och tant, som hon fann för godt att tillåta mig att draga in min fångst. Sålunda är förlofningen icke mer än tjugefyra timmar gammal.”

”Och den skedde väl på Svanvik – man rår icke för att man vet mer än folk finner nödigt att meddela!”

”Aha – och jag, som räknade på, att ha två nyheter att förkunna!”

Tre veckor härefter stod bröllopet på Blücherska egendomen.

Om denna vigtiga dag nämna vi ej ett ord, utom det att Henriette – efter några stormiga timmar, dem hon tillbragte för sig sjelf, innesluten i ett af gästrummen – beslöt att icke blottställa sig för plågan att vara närvarande vid vigseln, ett beslut, hvilket hon under förevändning af opasslighet troligen skulle hafva utfört, derest icke ett paket blifvit uppsändt från brudgummen.

Detta paket hade en magisk verkan: det inneslöt en shal af oförliknelig skönhet.

Men det betydde icke mycket för någon annan än den, som kände historien om denna klenod.

Under det Johan en afton var på besök hos Henriette, hade en köpman ditskickat tre eller fyra shalar, af hvilka[374] Johan skulle utvälja brudens. Bland dessa var äfven den, som nu låg framför Henriettes ögon, men hvilken befans så enormt dyr, att brudgummem leende förklarade att, hur mycket han än beundrade den, han likväl höll sig till en af de andra, som visserligen var ganska vacker, men hade det felet att ej vara den förnämsta.

”Ja”, sade Henriette, ”när Blenda icke sett den här” – hon kastade i detsamma den mjuka persiska väfnaden kring sina axlar – ”blir nog den andra välkommen. Men maken till denna har jag aldrig sett!”

Man förstår nu Henriettes triumf och hur smickrad och förtjust hon blef af sin svågers uppmärksamhet! Den shal, hvilken han presenterat sin svägerska, kostade en half gång till så mycket som sjelfva brudens.

Således besegrad, började Henriette att kläda sig, ty efter en kort öfverläggning fann hon att hon var skyldig sig sjelf och äfven den stackars Patrik den uppoffringen att icke dö af smärta.

43.

Den lilla romanen om fröken Blendas resa efter lyckan kunde här anses vara slutad, enär hon nu uppnått densamma; men alldenstund hon träffades af en liten öfverraskning dagen efter den, på hvilken hon upphört att heta fröken Blenda, anhålla vi att som postskriptum få medsända ett kapitel ur hennes fru-lif.

Klockan var omkring 9 på morgonen.

Hvarken bruden eller någon af de få till bröllopet inbjudna gästerna hade ännu låtit se sig.

Men brudgummen var uppe, ute och i full verksamhet med åtskilliga anordningar; och allt emellanåt knackade han på, än hos sin svärmor, för att tala ett par ord med henne, och än hos gumman Gyllenhake, för att emottaga ett litet råd af denna värderade vän (som, i parentes sagdt, skulle stanna några veckor hos de nygifta).

Slutligen blef det rörelse i korridoren deruppe: gästerna började slå i dörrarna.

Troligen fann den unge äkta mannen tiden nu vara inne att efterfråga om hans ”hustru” vore klädd, ty han skyndade med klappande hjerta mot samma dörr som Blenda en gång så häftigt sprungit förbi.

”Får jag komma in?”

Ett blygt ”kom!” besvarade frågan.

Och icke sen att efterfölja tillåtelsen, stod han nästa ögonblick i den vackra sängkammaren vid sidan af sin rodnande och förföriska maka.

Blenda, som ung-mor, var också beundransvärdt intagande och förförisk.

Det var numera icke fråga om den stackars peignoiren, som under sista veckorna öfverlefvat sina bästa dagar: i den stora garderoben der bredvid funnos flera förtjusande morgonklädningar af den hamburgska sändningen, och Blenda hade ej sparat något för att bli skön.

”Tycker du om mig?” sade hon leende till sin man . . Hon hade just nu fästat sista knappnålen.

”Ja, så, att jag fruktar att jag aldrig törs släppa ut dig . . . ack, hvad du är tillbedjansvärd, och hvad jag är kär!” . . . . hans brännande blick öfverflög hela hennes gestalt.

”Och hvad du är sjelfvisk se’n, som vill låsa in mig! Men vänta, du, jag skall nog finna utvägar att bli sedd!”

”Obarmhertiga, göm sådana förtroenden – eljest kunde det hända att jag behåller för mig sjelf det, som jag nu ärnade gifva dig.”

”Aha, ett förtroende – det vill jag höra!”

”Vänta då . . vi skola först helsa godmorgon – nu lära vi väl få göra det opåtalt!”

”Nog, nog – du skrynklar min krage och spetsarna på min mössa . . . Ack, och se sådant spektakel: hela ena kinden som en vallmo . . fy!”

”Tyst tyst, beklaga dig ej så: vallmor äro vackra blommor . . . och nu . . . sedan den andra kinden blifvit likadan, har du den mest afundsvärda färg!”

”Seså – vackert afundsvärd . . . Nå, hur gick det med förtroendet?”

”Hvad säger du om att i dag bli värdinna vid en så kallad större middag?”

”Kommer det då så mycket främmande? Och jag, som aldrig varit värdinna!”

”Oroar du dig deröfver?”

”Nej, bevars, det går nog syperbt . . Men hvem rangerar om den der middagen – jag förstår mig ej på det minsta jag!”

”Åh, vi ha nog dem, som rangera: din herr man i första rummet. Men det är också fråga om bal på aftonen.”

”En bal – o, himmel, hvad den blir välkommen: jag mins nog när jag var på gymnasist-balen i Skara . . . Se på . . jag dansar ju hjelpligt nog . . . ”

Och Blenda började genast en liten repetition, hvilken gaf hennes make tillfälle att försäkra det hon endast syntes ega alltför rika anlag för denna konst.

”Åh ja, jag gör ingen hemlighet af att jag tänkt på att unga fru Blücher nog kunde få dansa ibland, och derföre har jag tagit några lektioner.”

”Förträffligt – ingenting återstår således, utom det att du bereder dig på att icke visa för mycket intresse, när du får höra ett visst namn!”

”Ett visst namn – hvem väntar du då?”

”Det är min hemlighet!”

”Huru – en hemlighet?”

Jean nickade glädtigt.

”Och du tror att jag låter dig behålla den?”

”Jag hoppas det!”

”Aha, du hoppas bara . . . ett sådant svar, som förråder svaghet, beveker mig. Hade du deremot sagt: ’Jag skall behålla den’ . . . ”

”Nå, om jag varit så djerf?”

” . . jo, då skulle du fått se hur det gått!”

”Men du tvingar mig ju att säga: jag skall behålla den!”

”Och jag säger: behåll den nu, om du kan” . . .

Med en åtbörd af retande skalkaktighet kastade hon sig på knä, och så förledande voro de böner och smek-ord, som sedan följde, att hennes Jean snart utropade:

”Tyst, tyst – jag ber för min hemlighet!”

”Nå, det låter höra sig . . . då får du väl behålla den!”

”Och i utbyte ger jag dig ett råd, du lilla trollslända: gör dig icke alltför vacker till middagen!”

Men tror väl någon att Blenda efterkom ett dylikt råd!

Hon hade knappt tid att äta frukost med de öfriga, att emottaga lyckönskningarna, ja, hon hade knappt tid att rodna vid svåger Patriks fin-korniga skämt – så upptagen var hon af tanken på sin toalett.

Emellertid flög då och då en annan tanke genom hennes lilla hufvud, och då flögo äfven hennes små fötter ut i matsalen, skänkrummet och handkammaren, der mamma, gumman Gyllenhake och Henriette svassade fram och åter.

”Kan jag vara till någon tjenst? Kan jag göra någonting? Är det värdt att jag stannar här?” voro då hennes frågor, under det hon hoppade fram och åter mellan tallrikshögar, buteljkorgar och allehanda kringströdda saker.

”Gå in, du lilla!” ropade fru Emerentia från höjden af en trappa, uppställd framför ett skåp med glas-saker. ”I dag gör du ändå ingen lärspån.”

”Ja, gå du, kära barn!” tillade fru Gyllenhake, der hon satt i en stor länstol och kommenderade manövrerna vid dukningen.

”Gå!” skrek Henriette. ”Du är ju färdig att slå omkull mina blomstervaser, som jag haft så stort besvär att ordna.”

Blenda funderade just om hon ej äfven borde göra en visit hos kokfrun och mamsell Debora i köket, då Jean[379] kom och tog sin lilla hustru på armarna och bar henne tillbaka in. Men hon sprang snart ifrån honom, ty hon hade ännu icke pröfvat paryren för håret . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Ändtligen var middagen inne.

Fru Blenda i en lilasfärgad sidenklädning – ett mästerstycke af smak – och med en elegant hårklädsel af skära törnrosor, presiderade i salongen och vann alla gästernas odelade bifall, ty hon var icke blott vacker och okonstlad, utan hon intog äfven genom sin förekommande artighet och framför allt genom sitt milda väsen.

Men bland alla de presenterades namn hade hon ännu icke hört något, hvarvid hon behöft anlita sin fattning.

Hon satt i en krets af unga fruar och förde samtalet så obesväradt som om hon varit bland idel gamla bekanta, då hennes make inträdde åtföljd af en ung man, som med skäl skulle hafva förtjent att kallas vacker, såvida icke det ”passerade” uttrycket i hans ansigte tillkännagifvit att den något gul-bleka hyn icke bar helsans färg.

En ledig och ”distingverad” hållning utmärkte för öfrigt denne man, som med en liflig blick kom emot den unga värdinnan.

Blenda reste sig upp.

Ej en enda aning genomflög henne, men hon kunde icke afhålla sig från att rodna ända upp öfver tinningarna, då Jean sade:

”Min lilla Blenda, låt mig presentera för dig grefve C-creutz! Du har skäl att lyckönska dig öfver grefvens närvaro, ty för att få dansa en dans med dig i afton, uppsköt han en dag resan ned till sin egen bröllopsfest.”

”Det vore en vinst för mig”, inföll grefven, ”om jag kunde skryta med att hafva gjort någon uppoffring! Men i händelse det ginge an att så här, vid första bekantskapen, bigta sig, så skulle jag säga att mitt eget intresse för herr[380] Blüchers bjudning var alltför stort, att bifallet dertill kan gälla som någon försakelse.”

”Jag antager det emellertid som en sådan, för att ha dess mera rättighet att tacka för herr grefvens artighet – men jag skulle bli otröstlig, ifall herr grefven icke under resan toge den försummade tiden igen.”

”Huru så, min nådiga?”

”Kan man fråga det, då man skall stå brudgum – herr grefvens sköna fästmö torde svårligen ursäkta den, som fördröjt återseendet.”

”Ah” – sade grefven med en lätt rodnad och en oefterhärmlig rörelse på hufvudet . . . ”Vi ha varit förlofvade i åtta år.”

”Åh, det var en förfärligt lång tid!”

Denna gång svarade grefven endast med ett småleende.

Men Blenda fick sedermera af sin man veta att han tyckt sig märka det grefven fruktade mer för den kommande tidens längd, än den förflutnas, ty den unga fröken, med hvilken han blifvit förlofvad, då han var tjuge och hon endast femton år, ansågs vara minst lika ful som hon var rik och hög-ättad.

För att emellertid afleda allt direkt tal om fästmön, yttrade Johan:

”Vet du väl, min vän, att herr grefven, som varit uppe i Stockholm i och för sin bosättning, förer snart sagdt halfva mitt lager med sig – du får således äfven tacka honom för det jag dess fortare kan möta din önskan att nedlägga min handel.”

Dessa ord verkade besynnerligt, ja, starkt på den unga frun.

Det blef således visserligen en grefvinna C-creutz som kom att taga alla sina grannlåtsvaror hos ”kusin Johan”, men – hon hette ej grefvinnan Blenda.

O, öde!

Ett godt öde var likväl nu, att nya gäster inträffade och att mycket buller och prat hördes der rundtom.

Johan var förtjust öfver att Blenda så väl redt sig ur sitt lilla bryderi. Och Blenda sjelf var förtjust öfver att hafva fått visa huru väl hon – om det så burit till – skulle ha uppburit en förnäm dams obesvärade rol. Utom rodnaden hade ju ingenting förrådt att hon nära ett helt år betraktat sig som grefve C-creutz’s trolofvade.

Om grefven sjelf vetat att han egt ett så intressant och ovanligt privilegium som det att vara förlofvad på två särskilta håll, hade det varit fara värdt att han glömt sin gamla flamma för den nya.

Blenda trodde också (för att tillstå sanningen) något ditåt, ty såväl då han förde henne till middagsbordet som då han bjöd henne handen till första françaisen – naturligtvis öppnades balen af brudgummen med bruden – hade hans ögon en förvånande vältalighet, och hvar gång han lyckönskade sin värd, suckade han för värdinnan.

Grefvens hyllning var ej så oförtäckt att den ej rätt väl märktes af alla, och framför allt af den stolta, lycksaliga fru Emerentia, hvilken – utstyrd så som hon aldrig i sin lifstid det varit, med en vajande plym i turbanen – satt i soffan och orerade.

Den greflige ex-mågens instundande giftermål försonade henne mer än allt annat med den borgerlige måg, som hon erhållit; och omätligt steg denne sednare ”i valör”, då hon längre fram på aftonen hörde honom kalla grefven för du. Hon kråmade sig då på ett högst intagande vis och hviskade, än åt sin granne till höger, än åt den till venster, att hennes måg och grefve C-creutz voro ”förbåldt intima” . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

När dagens fläng och stök var förbi – d. v. s. vid soluppgången följande morgonen, ty först då bortrullade[382] den sista vagnen – frågade Jean sin unga maka angående det intryck hon haft af sin fantasi-inklination och om hon kände någon bitter saknad.

”Ack, min gud, jag måste väl trösta mig” – svarade hon skrattande – ”han var ju redan förlofvad. Men”, tillade hon, i det hon ömt smög hufvudet intill sin mans bröst, ”om han också tusen gånger varit o-förlofvad, så hade det ändå icke hjelpt, ty ehuru han är mörklagd liksom du, och äfven vacker, är han ändå icke på långt när sådan som du, och jag känner på mig att jag icke skulle blifvit kär i honom såsom jag blef i min riddare.”

”Är det visst det?”

”Fullkomligt visst . . men nog var det roligt att jag fick se honom och öfvertyga mig lika väl om den saken som om den, att, ifall han fått se mig i Wennersborg, det ändå icke tjenat till något.”

”Således, min ömma, min älskade Blenda, icke minsta skymt mer af saknad öfver de försvunna illusionerna?”

”Icke ens aningen af en skymt . . . jag skickar blott då och då en sorgsen tanke till den gode baronen – hans svar var så ädelt!”

Jeans grannlagenhet tillät icke något vidare yttrande i detta ämne, men hans kärleksfulla blick sade henne att han ej var svartsjuk på denna resande tanke.

Två år efter Blendas giftermål, och sedan hon dagligen haft allt mer och mer tillfälle att värdera sin husliga lycka, som ständigt blomstrade allt högre under ”kusin Jeans” hägn, fullbordade tre vigtiga tilldragelser denna lycka, hvilken hon derefter ansåg otillbörligt att öka med en enda önskan.

Hon fick en liten dotter, som förlänade henne den länge efterlängtade värdigheten att heta mamma.

Hon fick i sitt eget hus emottaga baron T–svärd och hans täcka friherrinna, hvilken med den lilla fru Blücher knöt ett långvarigt vänskapsband.

Och slutligen fick hon – till ersättning för det hennes Jean funnit en anledning att ännu bibehålla sin hattstofferarebod, och alltså ännu räknade sig till Stockholms borgerskap – den outsägliga glädjen att på en börsbal dansa med hans kongl. höghet kronprinsen.

Och lyckligtvis öfverlefde fru Emerentia denna kolossala syn – utan att svimma.