KABINETS
BIBLIOTHEK
AF
DEN NYASTE LITTERATUREN.
____
SJUNDE SAMLINGEN.
____
I.
ROSEN
PÅ
TISTELÖN.
STOCKHOLM.
Tryckt hos N. H. Thomson, 1842.
[2][3]ROSEN
PÅ
TISTELÖN.
Berättelse från skärgården
AF
EMILIE CARLÉN
FÖRF. TILL ”GUST. LINDORM,” ”KYRKOINVIGNINGEN,” M. FL.
____
FÖRRA DELEN.
Stockholm.
Tryckt hos N. H. THOMSON,
1842.
[4]Första Kapitlet.
Gyllenborg.
Leopold.
OMKRING en half mil inom de i nordvest från Marstrand belägna Pater-Noster-skären, hvilka – än i dag ryktbara för de ofta der inträffande skeppsbrott – troligen fått sitt namn af de många pater-noster, forntida sjöfarare der uppsändt för sina lifs räddning, ligger en liten grupp af ofruktbara öar, hvaribland dock en är bebodd och den vi i vår berättelse vilja kalla Tistelön. All vegetation[6] på denna fläck af jorden är nästan utdöd, och de buskar och andra växter, som här och der visa sig, hafva ett tvinande utseende, liksom för öfrigt hela naturen på dessa klippmassor bär pregeln af en ödslig tomhet.
Vestra kusten af ön består endast af rödaktiga berg, emellan hvilkas öppningar hafvet, nästan ständigt i raseri, vräker sina fradgande vågor. Stenarne, som betäcka stranden, under årtusenden rullade fram och tillbaka af de rastlösa böljorna, hafva alla erhållit en nästan klotrund form. I sjelfva bergen äro bildade runda, genombrutna hålor, der hafsvattnet oupphörligt rusar in och åter fradgande utströmmar, så att dess klagande, entoniga ljud sammansmälter med de hemska skri, sjöfoglarne låta höra, antingen de uppstämma sina liksånger öfver de ovigda menniskoben, hvilka, jemte spillror af vrak, ligga spridda omkring kusten, eller de för strandbons vanda öra förkunna sin väntan på ett nytt skeppsbrott.
Vid tiden för vår berättelse låg på öns östra sida, genom bergen något skyddadt för de rasande vestliga stormarne, ett litet halfförfallet hus, vid hvars yttre omgifning vi först skola fästa vår uppmärksamhet. Huset hade en påbyggd gafvel, hvars blanka timmerstockar och friska mossa visade en skarp motsats till de genom fisktorkning och saltvatten unkna och gröna väggar, som utgjordes af det gamla bjelklaget. Fönstren liknade[7] gluggar med tvenne blyrutor i höjd, och mellan hvarje glugg voro råa skälskinn utspända från takåsen ända ned till den låga muren. Sjelfva gårdsplanen bestod af en stor flat bergshäll, i hvars ena hörn några stänger med uppträdda rockor hängde i regelmessiga rader. Alla klintar rundtomkring voro betäckta med långor och fläckt torsk. Ungefär vid midten af bergshällen var, i en trång remna, en mast inkilad, på hvars topp en flöjel ängsligt gnisslande vände sig för vinden. Tänker man sig vidare en arg hund, vanligen posterad på hällens nedra afsats med nosen vänd mot vester, och en fräsande katt sysselsatt att godta sig med det stinkande agnet i en hummertina, så har man en nära fullständig teckning af den plats, dit vi inbjuda läsaren.
En tung dimma låg utbredd öfver det ödsliga landet. Mot de nakna klipporna slogo vågorna sin entoniga takt, och under gälla skri flaxade sjöfoglarne till sina undangömda boningar: dagen hade lidit fram, solens sista stråle hade nedsjunkit i hafvets famn, och mörk skymning bredde sig öfver Tistelön. Men inne i stugan skimrade en tranlampas bleka sken.
Från den rymliga förstugan, der ett par våta nät och en mängd metspön voro upphängda, ledde en dörr till det rum, som beboddes af husets manliga personal. Detta rum, stort, ödsligt och svartrökt, bar pregeln af en omisskännelig rå[8] vildhet, hvilken ej heller motsades af dess först i ögonen fallande invånare. En undersättsig, bredaxlad man af omkring femtio år satt, vid ena ändan af ett gammaldags ekbord, på en kort afhuggen trädstubbe, hvars släta grönmålade sidor och märken efter jernringar tillkännagåfvo lemningarne af någon mast. Ansigtet var mörkbrunt och väderbitet, omkring hufvudet tofvade sig en tät massa af gråsprängdt hår; och polissongerna, yfviga som sjögräset, hvaribland de ofta varit gömda, drogo sig i en spetsig vinkel nedåt den framstående hakan, från hvilken ett långt skägg nedföll. Mannen var klädd i en bundttröja af ylle och byxor af ett slags tjockt sjögrönt holländskt bomullsammet, temligen vida och slutande vid knät, der de grofva skälskinnsstöflarna vidtogo. Hvarje rörelse hos denne hafvets son, isynnerhet muskelspelet på armarne, förrådde mycken fysisk kraft. Och de gråa skarpa ögonen, som med välbehag betraktade en studsare, den han höll på att rengöra, uttryckte något, som icke oegentligen tolkade en stark själ eller åtminstone en bestämd själsnärvaro.
Midtemot denne man, hvilken utgjorde familjens öfverhufvud, satt äldste sonen Birger, en rese, som gerna kunnat dricka brorskål med Ralf Krake. Hans drag egde ett vackert manligt uttryck, en viss befallande styrka; men läppens hånfulla krökning, jemte det vilda, menniskoskygga i hans irrande öga, ingaf den föreställningen att öfver[9] hans själ hvilade en svart midnatt. Birger Haraldson, klädd i segelduksbyxor och med de blårandiga skjortärmarne uppskjutna till axeln, hvilade sig vårdslöst mot sin lodbössa, under det han sysselsatte sig att skärpa flintor, dem han emellanåt pröfvade mot nageln.
Men som motsatser framstå i alla företeelser af lifvet, så funnos de äfven här. På sidan om den mörke, allvarsamme mannen satt hans yngre son, Birgers halfbror. Det var en ljuslätt, klent bildad gosse mellan tolf och tretton år, i hvars bleka ansigte en djup, sorglig liknöjdhet redan tagit plats, och ett matt svårmod framblickade ur de dunkla ögonen. Gossen tycktes, genom ett verkligt misstag af naturen, hafva blifvit kastad på denna plats, der han tydligen icke kunde komma att spela någon rol; emellertid vittnade den flit, hvarmed han snodde taglet till en metref, att han invandes för yrket, under det han emellanåt med skygg ängslan lyssnade på ett samtal, hvilket Haraldson och Birger fortsatte, utan att gifva akt på honom.
”Nå, hvad hörde du mera?” frågade Haraldson den äldre.
”Jag tror inte att far skulle rosa marknaden, om det gick som jag hörde,” svarade Birger med ett gement uttrycksfullt leende och kikade bortåt den mörkaste vrån af rummet, der en stor hög af större och mindre packor låg gömd under en mängd lösa segel.
[10]”Åh, en gammal räf är inte så lätt lurad! Men du tog för tidigt upp packorna ... Skäller inte Passopp? Gå du ut, Anton, och se åt om du märker något på sjön!”
Gossen lydde genast, men återkom med försäkran att det blott var vinden, som pep i knutarne.
”Godt, godt, jag tänker han tar sig på natten. Jag ville önska vi fick en storm sådan, att tulljakten, i fall hon är ute, behöfde se sig om efter hamn! Men du nämnde inte ett ord om resten, Birger – hvad sa’ Instö-packet?”
”Jo, efter far vill veta det, så sa’ Halvar Ramundson: ’Hör du, Birger, har ni haft något obytt än med den nye jaktlöjtnanten? Det sägs att han skall vara en så öfverduktig satan, att han har skarpare öron än f-ns mormor, och han lär gett sig den och den på, att han inte skall ligga ur sjön, förrän han fiskat upp hvalfiskarne från Tistelön. Jo, jo, drar han först upp dem, så få de nog tacka Gud, om de slipper med bara huden!”
”Den krabban pöser af pur afundsjuka!” sade Haraldson, med en spotsk dragning på ögonbrynen; ”han skulle akta sig han för hvalfiskarne från Tistelön; de kunde lätt svälja honom i en munsbit. Jag förstår nog att det är den krukan, som eggat upp jaktlöjtnanten; men vänta, vänta, mina gossar! J ha ännu icke så riktigt lärt känna Håkan[11] Haraldson: i alla tider ha små fiskar blifvit slukade af de stora; medan j lägger ut nätet, leker han med er, men hoppar ut när han vill.”
”En, två, tre gånger,” skrattade Birger; ”men den fjerde kan han fastna.”
”Nej, nej, säger jag! Jag har idkat rörelsen i några och tjugu år: jag förstår den; och när jag blir gammal och orklös och ej förmår annat än att gå hemma och ställa, då, Birger, står du för kulan.”
”Vi få väl se; det kan ingen veta!” Birgers irrande ögon fästade sig på en dörr, som förde till trappan af den förut omnämnda gafveln, hvarifrån nu hördes ett sakta buller.
”Det är den lilla,” sade Haraldson, och de mörka, om rå vildhet nyss talande dragen ljusnade till ett smekande uttryck af kärleksfull ömhet.
”Det är Erika,” mumlade Birger och vände sig med en egen kort rörelse åt sidan.
Efter några ögonblick öppnades dörren, och ett fruntimmer omkring några och tjugu år, af ett intagande, men allvarsamt utseende, trädde in i stugan med en sjuårig flicka vid handen. Barnet, en skön uppenbarelse från englarnes hem, hoppade genast upp på den gamles knä, slog sina små hvita armar om hans hals och ropade ett vänligt: ”God natt, pappa! Erika vill redan ha mig till sängs. Den stygga, snälla Erika!”
[12]”Ni skall åter ut i natt, hör jag!” yttrade den unga qvinnan, vänd åt Haraldson, och i hennes ton låg en anklagande förebråelse.
”Jag har göromål,” svarade Haraldson vårdslöst, i det han med tindrande ögon betraktade sitt älsklingsbarn, den lilla Gabriella, som lekte och ryckte i hans långa skägg och lade sin mjella fina kind mot fadrens brunbrända hud. Haraldson kysste och strök med sin grofva hand hennes glänsande lockar; sedan lyftade han henne tillbaka ned på golfvet så varsamt, som han fruktat att göra henne illa.
”Jag ville önska, mamsell Erika,” återtog han med stolt sjelfkärlek, ”att min hustru fått lefva. Det hade gjort henne godt i själen att se det här barnet. Jag tror inte, skam att säga, dess make så lätt är att finna! Det skulle tröstat Britta Lisa för många ledsamheter.”
”Jag tror tvertom. Det skulle kommit henne att lida dubbelt, både af missnöje med det närvarande och fruktan för framtiden,” svarade Erika strängt.
”Ja kanske, sedan hon lärt sig af er att vara stormodig både i ord och tankar. Men det är som ordspråket lyder, att ’makt ger mod.’ Hon kan likväl komma ihåg att myggan surrar så länge omkring ljuset, tills hon bränner sig. Mamsell Erika stämde inte pipan så högt för tre år sedan.”
[13]”Låt mamsell Erika vara i fred, far!” sade Birger sträft. ”Hvad skulle det bli af flickungen der, utan henne?”
Haraldson, hvilken i sonen såg bilden af sig sjelf i sin ungdom, ville ej reta det vilda blodet; han lät derföre sitt eget visligen svalna och yttrade i halfgod ton: ”Det var ju inte så illa ment, vet jag.”
”Men du såg så styggt på Erika,” sade Gabriella. ”Hvarför gjorde du det, pappa?”
Erikas blick uttryckte lugn. Hon visste hvad hon var för invånarne på Tistelön, och att endast hennes fasta, bestämda själ höll henne i den aktning, som erfordrades för en qvinna, hvilken sällsamma omständigheter dömt att vistas i en sådan omgifning.
”Tag god natt, lilla Gabriella! det är tid för dig att gå till hvila,” yttrade Erika vänligt till sin skyddsling.
Lydig bjöd Gabriella munnen åt sin far – handen fick hon aldrig kyssa. Derefter nickade hon rätt nådigt med det lilla hufvudet åt Birger; men med ett språng var hon i Antons famn.
”Skall du också ut i mörkret på sjön, Anton?”
”Nej, inte, om jag fick slippa! Jag vill mycket hellre vara hemma,” svarade gossen med en half suck.
[14]”Så bli hemma då!” sade den lilla Gabriella, som var van att hafva sin egen vilja, och tyckte det just kunde anstå Anton att ha detsamma.
”Fråga far – han vet bäst om det kan ske!”
”Låt honom bli hemma, pappa,” ropade Gabriella och sprang åter till fadern. ”Hör du, jag vill ändtligen att han i morgon bittida hjelper mig att plocka snäckor.”
”Nej, min pulla, han får inte bli hemma. I morgon, när han kommer igen, får han hjelpa dig; men i qväll skall han ut och fresta på sig. Det duger inte att han blir en sådan mes, som ständigt sitter och värmer sig vid spisen, medan far och bror hans ha arbete på sjön. Men lägg dig du, sockerbarn – kanske har du Anton välbehållen hemma före dagningen.”
Det var något så utomordentligt sällsynt att den lilla förgudade, bortskämda Gabriella fick afslag på något, hvarom hon bad, att en liten smärtans och förtrytelsens droppe föll från ögat ned på läppen. Men hon sade ingenting, ty ”krutet var godt,” skulle Haraldson tänkt, om han kunnat genomskåda sin unga dotters själ. Der fanns redan en, om än så liten, kraft. Erika teg alltid, då man gjorde henne ondt: och Erika var Gabriellas mönster, hennes verld. Derföre ville den lilla också likna henne, så vidt hennes barnsliga förmåga medgaf.
Det rum, dit Gabriella med sin uppfostrarinna begaf sig, utgjorde förnämsta delen af den nya[15] påbyggnaden och var till alla delar fullkomligt olikt den svarta stugan på nedra botten. Oberäknadt att det var försedt med temligen höga fönster, pryddes det med en mängd dyrbara praktartiklar, hvilka hvar för sig vittnade om ett olika hem. Gardinerna, af det dyrbaraste musslin, smakfullt uppfästade, nedföllo i tjocka veck till den turkiska mattan, hvilken likväl icke serdeles tog sig ut mot de många olika skeppsstolarne af groft tillhugget mahogny, till större delen försedda med tageldynor. De mest utsökta persiska tapetstycken voro uppfästade på väggarne; och der dessa icke räckte till, sågos lemningar af flera nationers flaggor, blandade med stufvar af sidentyger. Öfver hvarje hopfästning sågs en större eller mindre spegel, eller taflor; de sednare, som utgjorde det betydligaste antalet, föreställde fartyg af alla konstruktioner. Hela tafvelsamlingen hade kanske kunnat liknas vid ett litet galleri med porträtter af hädangångna personer; och när den djerfve sjöröfvaren Haraldson besökte sin dotters rum, uppstego kanhända från de prydliga däcken, den fina luftiga tågbyggnaden skarpa minnen, hvilka, likt vålnader af oförsonade personer ur glömskans natt, straffande uppträdde för att gifva en vink om redogörelse.
Anblicken af det hela lät ana rof från strandade skepp, och deruti skulle den så mycket mera blifvit styrkt, som fått kasta en blick i det kompassfodral, hvilket af Erika förvarades åt[16] Gabriella, hvars enskilda tillhörighet det var: det oansenliga fodralet innehöll de mest utsökta perlrader och andra nipper, till ett ganska högt värde.
På den stora mahognyskifvan, hvilken som bord var uppslagen mellan begge fönstren i detta rum, dit en klemande far hopfört allt hvad han ansåg kunde roa och behaga den förgudade dockan, brann, i en konstrikt arbetad silfverlampa, en klar behaglig låga, lagom att belysa de tjocka brokadgardinerna omkring den grofva eksängen, dit Erika nu ledsagade Gabriella.
”Vill inte du också lägga dig, Erika?” frågade den lilla. ”Du sitter nu så ofta uppe om nätterna.”
”Jag skall sy färdig din docka, Ella,” svarade Erika och började framplocka en mängd granna lappar.
”Ack, låt mig då sitta uppe i sängen och se på, söta Rika! Du syr på dockan alla nätter; men hon blir aldrig färdig!”
”I afton skall den säkert bli det; men du får icke sitta uppe och se på mitt arbete, ty då har du intet nöje af det, när det är färdigt. Lägg dig nu ner, så skall jag berätta dig något vackert.”
”Men jag har icke läst min aftonbön ännu, Erika.”
”Det var sannt, den får du icke försumma!” sade Erika, och en matt rodnad, föranledd af[17] tanken att hon för egna angelägenheter glömt pligten mot sin älskling, färgade hennes kinder. ”Läs dina böner, min Gabriella, och sedan skall du bedja Gud för din pappa och dina bröder!”
”Men Birger är alltid så konstig; jag tror inte att jag vill bedja för honom –”
”Du skall bedja för alla menniskor, Ella, och de dina isynnerhet! Birger är din bror.”
”Ja, men han är ändå stygg – ber du för honom, Erika?”
”Ja, Ella, mera för honom än för Anton. Anton är vek och mild, och gör aldrig någon förnär. Birger, med sitt vilda häftiga sinne, behöfver deremot flera böner.”
Gabriella läste sin aftonbön, hvaruti Birger för Erikas skull äfven inneslöts. Sedan somnade hon ljuft under sin vårdarinnas halfhviskade berättelse om ”den förtrollade Svanen på Tistelön” – den, om hvilken legenden förtäljer en så underbar och skön saga.
[18]Andra Kapitlet.
Vitalis.
Erika Malm, en i alla afseenden rikt begåfvad natur, stod så fullkomligt ensam i verlden att hon egde hvarken vänner, gods, skydd eller hem. En så öfvergifven belägenhet erfordrades kanske ock för att med ståndaktighet och försakelse uthärda på den plats, hon nu var kallad att fylla. Omkring tjugu år före den tid, vi gjort Erikas bekantskap, uppehöll sig i Stockholm en rik barnlös enkefru[19] från landsorten. Hon medförde från hufvudstaden en tre års flicka, som hon utlöst från barnhuset. Om Erikas föräldrar egde man ej den ringaste kunskap. Ingen hade någonsin frågat efter henne; men den ädla fostermodern ersatte henne allt hvad hon icke känt och ej heller saknade. Under den sorgfälligaste omvårdnad uppnådde Erika sitt fjortonde år. En god och stadig grund var då lagd både för den verldsliga och moraliska bildningen; men olyckligtvis dog fru Malm vid denna tid helt hastigt under en resa, utan att, såsom hon ofta ernat, hafva förordnat något om sin skyddslings framtid. Och den värnlösa Erika, hvars utmärkta naturgåfvor hittills blifvit odlade på ett sätt, som kunde kallas mindre lyckligt valdt, då hennes framtida ställning icke blifvit tryggad på samma gång, måste nu hastigt afsluta den påbörjade banan och i stället med tålamod och undergifvenhet finna sig i den helt nya befattningen att roa och sköta sjelfsvåldiga barn.
Fru Malms arftagare, en aflägsen slägting, hade såsom en serdeles välgerning tagit Erika med det öfriga; och i konsul N–s hus i Götheborg lärde den arma ur familjlifvet och kärlekens hem utstötta flickan att se och uppfatta lifvets skuggsidor.
Fru Malm, sjelf ett gudfruktigt och mildt fruntimmer, hade tidigt hos Erika inplantat det herrliga frö, hvilket, uppskjutet och mognadt i en qvinnas rena hjerta, ensamt förmår skydda mot[20] sjelfförvillelsens giftiga retelser. Vand att pröfva de onda och goda känslor och böjelser, som uppstodo i hennes inre, fortfor Erika att utbilda sig sjelf. Hon motarbetade sina fel, och undvek att visa de små talanger och företräden, som kunde väcka andras afund. Utan jemnårigt sällskap och utan att någonsin hafva känt någon friskare och gladare sida af lifvet, än sin fostermors tysta boning, der allt, jemte den huldaste ömhet, andades den strängaste ordning, hade Erikas lynne redan vid denna tid antagit ett allvar och en djupsinnighet, som ofta gjorde henne till föremål för skämt och framkallade binamnet ”den lille-gamla.” Men tiden upphäfde motsägelsen mellan de fjorton åren och det lugna afmätta väsendet. Barnet uppnådde jungfruålderns blomma; och den nittonåriga Erika, i sin beroende, tryckande ställning, klädde det modesta allvaret; ty det gaf henne, den fattiga, förbisedda, ett värde, som ingen kunde bestrida eller förtaga.
Erika hade fortfarit att lefva i konsul N–s hus, emedan det icke fallit henne in att hon kunde ega rättighet att undandraga sig den andliga och fysiska skärseld, hon der genomgick. Ifrån barnflicka hade hon stigit till den dubbla befattningen af husmamsell och lärarinna för barnen. Dessa poster voro från alla sidor behäftade med ledsamheter af de små, men aggande slag, hvilka icke kunna vara fullt begripliga för andra, än[21] dem, som sjelfva kastat ett deltagande öga på en fattig flicka i samma läge.
Fru N– var en i sällskapslifvets former och behag väl erfaren dam. Hon ville vara, och var verkligen intagande utomhus, samt äfven hemma, då hon hade fremmande. Men ensam, osedd af andra än dem, som utgjorde hennes hvardagliga omgifning, var hon en tyrann i smått och pinade de varelser, hvilka berodde af hennes godtycke, lika uppfinningsrikt, som ett elakt barn plågar den insekt, det fått mellan fingrarne.
Tidigt om morgnarne skulle Erika bestyra sina husgöromål för dagen, så att hon omkring klockan åtta fick börja sin befattning hos småherrskapet. Men om detta ibland var ogörligt, vankades bitande stickord, hvilka blefvo högljudda, när barnen hade något att sqvallra om; ty deras uppgifter voro trosartiklar för den svaga modern. Härtill kom att fru N–, som var ytterst fåfäng, indrog för toilettens räkning en stor del af de hushållspengar hennes man bestod; och Erika fick uppbära alla förtretligheter både af herrskapet, barnen och tjenstfolket, när förknappningar än i ett eller annat afseende egde rum. Två nätter i veckan stod Erika vid ugnen och gräddade bröd; ty om dagen fick ingenting synas; och om hon då på morgonen lutade sig mot hufvudkudden på sin säng, kom frun bullrande och efterhörde om mamsell ernade hålla hvilodag midt i veckan, m. m.
[22]Men allt detta var dock något, som kunde uthärdas. Vid den dagliga kryddan af gnat och erinringar om de välgerningar hon åtnjutit, tröstade sig Erika om aftonen af medvetandet att hon stundligen godtgjorde dessa välgerningar. Hon sökte ock en tröst i den öfvertygelsen att vissa varelser i verlden voro födda att lida, och att hon sjelf, fullkomligt skild från allt hägn, all ömhet, tillhörde dessa. Men det gafs något, emot hvilket hennes rena religiösa känsla upprördes, något, som hon ej trodde sig behöfva lida, och hvarifrån hon således med fast föresats beslöt att befria sig. Detta onda var den orena låga, som egnades henne af hennes husbonde. Konsul N–, en lättsinnig, omoralisk menniska, förföljde den öfvergifna Erika med föraktliga anbud. Hennes strängt sedliga väsende gjorde motståndet mera retande; och ju mera Erika undvek honom, desto oförskämdare blef han.
Ännu hade icke frun i huset den ringaste aning om sin verkligen förgudade mans otrohet; men en för Erikas öde vigtig händelse uppväckte de furielika känslorna i fru N–s bröst och släckte med detsamma sista gnistan af Erikas möjliga tacksamhetsförbindelse.
Det var en vacker eftermiddag i Juni månad. Konsul N–s familj var utbjuden att dricka kaffe i en trädgård straxt utom staden. Frun gick förut, med den äldsta af sina döttrar, och Erika[23] hade fått befallning att emot aftonen komma efter med ”lillan,” så vida den hufvudvärk, hvaröfver barnet klagat, då gått öfver. Konsuln skulle, enligt det löfte han gifvit sin fru, infinna sig så snart han på sitt kontor afslutat en vigtig affär.
Sällskapet i trädgården var redan församladt, då genom en af dessa serdeles tillfälligheter, som ingen kan förklara, fru konsulinnans granne råkade med armen stöta till den nyss framburna, alldeles orörda kaffekannan; hela innehållet kom fru N–s splitter nya sidenrock tillgodo – och skrikande af smärta och i harm att se sin toilett förstörd, svepte hon shawlen omkring sig och skyndade tillbaka åt staden, för att afhjelpa skadan, hvilken dessutom var ganska känbar.
Brådskande uppnådde fru N– sitt lyckligtvis ej långt bort belägna hus. I förmaket fanns ingen menniska, men i nästa rum stod hennes lilla gunstling och snyftade vid ett fönster.
”Kors, min söta pulla, hvarföre står du här så ensam, och gråter till på köpet? Jag vill väl icke förmoda att Erika på något sätt varit stygg emot dig?”
Flickan bara lipade, utan att svara.
”Men säg då, min lilla engel, säg för mamma, hvarföre pullan gråter?”
”Pappa har kört ut mig.”
”Det var en annan sak; hvad skulle du göra på kontoret? Har icke mamma sagt sin snälla flicka[24] att hon icke får gå dit? Men det blir alltid spektakel, bara jag är borta. Jag begriper icke hvad den slynan Erika gör, som icke ser efter dig!”
”Jag var inte på kontoret!” snyftade pullan.
”Har då pappa varit nere, och lillan varit olydig?”
”Pappa är hos Erika, och der var jag också; men han sade att jag skulle gå hit och leka; och när jag inte ville vara här ensam, tog pappa mig i armen och slängde mig ut.”
Fru N– blef alldeles gulgrön i ansigtet. ”Hvad sade Erika,” frågade hon med darrande röst, ”då pappa körde ut dig?”
”Hon ville följa med; men det fick hon inte, för pappa sade att hon skulle sy fast en knapp i hans väst.”
”Stanna här, min engel! mamma skall nog taga reda på saken: och du skall få en stor tallrik smultron, för det du är mammas kloka och rara pulla.”
Fru N– flög till Erikas kammare. Vid dörren stannade hon, för att hemta andan och en smula ordna de orediga fantasier, som togo hennes förnuft i beslag. Stormen var väckt, och den rasade förstörande genom hennes bröst. Skulle hon öppna dörren eller icke? Derinne var allt så[25] fullkomligt tyst, liksom ingen menniska funnits i rummet. Tre à fyra gånger försökte hon att lägga handen på låset; men häftigheten af de afgrundskänslor, hvaraf hon beherrskades, beröfvade henne all fysisk kraft. Slutligen förmådde hon likväl göra ett försök; men det misslyckades, emedan dörren var riglad inifrån.
Hvad som nu föregick inom fru N– låter icke beskrifva sig. Förvirrad af svartsjuka och raseri, alldeles ur stånd att tänka, ropade hon Erika med de mest skymfande namn, och befallde henne att i ögonblicket öppna.
Då frånsköts rigeln; men icke Erika, utan konsuln sjelf, visade sig i den för öfrigt tomma kammaren.
För några ögonblick stodo man och hustru tysta midtemot hvarandra.
”Hvad för dig hem, så oförmodadt, och i ett sådant skick, min vän?” frågade konsuln med ett visst försmädligt lugn.
”Jo, just min aning att något ovärdigt bedrägeri här förehades. Men hvar är den nedriga, den eländiga, som på detta sätt lönar de välgerningar, jag slösat på henne?”
”Sakta, sakta! Erika är, som du väl ser, icke här; gör derföre lagom väsende af ingenting!”
”Ingenting!” upprepade fru N– i lidelsefull ton; ”ingenting! Står icke fönstret öppet, det[26] är ej mera än tre steg till trädgården. Utvägen var rätt god, men något för uppenbar, då hon hörde min röst. Men, vid Gud, det aflöper icke så lätt! Hon skall straffas; hon skall ur huset på stunden, på ögonblicket! Hela verlden får snart veta att jag uppfödt en orm i min egen barm.”
Då konsul N– såg den verkliga fara, som hotade att förstöra en ung, oskyldig flickas enda egendom, hennes rykte, lät samvetets och hederns pligt mäktigt höra sina förenade röster. Han var en lättsinnig, kanske en dålig karl, men likväl ej en så fullkomlig usling att han längre förmådde höra den oskyldiga Erikas goda namn lida för hans skull. Med en beslutsamhet, som kunde kallas manlig, hejdade han sin hustru, hvilken redan var på väg att lemna rummet, nedtryckte henne i en stol och riglade på nytt dörren.
”Stilla din rörelse, din stormande, obilliga häftighet,” sade han till sin fru, ”så skall jag med några ord säga dig hvad du vill veta och kanske ändå litet mera. Men kom derjemte ihåg att, om du med ett enda ord, en enda tvetydig vink förolämpar Erika, så får du att göra med mig! Hittills har jag med ett tålamod utöfver all billig väntan tålt ditt slöseri, dina nycker, din fåfänga och alla dina öfriga fel, hvilka gemensamt gjort vårt äktenskap till en börda för mig; men uppfyller du ej det vilkor, jag nyss nämnde, så var förvissad att du skall lära känna mig från en annan[27] sida: du skapar dig då sjelf en herre, under hvars vilja du skall blifva den första att få lära lydnad.”
”Hvad vill du då, vill du taga lifvet af mig?” frågade hans hustru, halfgråtande af förargelse och skrämsel.
”Ingalunda! jag vill blott att du bär dig förnuftigt åt och tager saken lugnt. Du bör först veta och förstå att Erika är en fullkomlig motsats till dig: hon är ung, vacker, blygsam, mild och behaglig. Jag har icke dagligen kunnat se henne, utan att inse detta. Derjemte insmög sig en känsla, som den fattiga, men hederliga flickan var för stolt och dygdig att besvara. I eftermiddags, då du var borta, begagnade jag tillfället. Jag skickade bort flickungen och pröfvade min vältalighet på nytt. Erikas hårdnackenhet förtröt mig: nog af, den stackars flickan tog sin tillflykt genom fönstret; och om du äfven vill veta, hvarföre jag det oaktadt qvarstannade, så vill jag säga dig att det skedde i hopp att dufvan skulle återkomma, då hon trodde höken utflugen. Detta är i korthet hela sammanhanget. Jag föraktar att hopsmida några osanningar; och du kan så säkert trygga dig vid mitt ord i detta hänseende, som du gör, då jag gifver det till borgen i andra affärer. Men du finner väl tillika att du för bådas vår skull, din egen isynnerhet, gör bäst att låtsa som ingenting passerat.”
[28]”Tackar ödmjukast, det kan du tro! Jag undrar just hvad jag med tiden skulle ha att vänta, om jag behölle den der?”
”Vackert, vackert, min vän! du har dervid ingenting att frukta. Den fara, Erika i dag för min skull varit underkastad, har gjort mig ondt; och jag lofvar dig, vid min salighet, att flickan skall hädanefter vara alldeles fredad för all efterhängsenhet från min sida. I samma stund du är invigd i hemligheten, inser du väl att det förnämsta behaget är borta. Vänd derföre du i allsköns lugn och beskedlighet tillbaka i trädgården; som en artig man infinner jag mig straxt efter.”
”O Gud, hvad jag nödgats höra!” suckade fru N– i qväfd ton. ”Jag arma, försmådda qvinna trampas under fötterna af en man, utan ära och sedlighet! Men det är ej möjligt att kunna uthärda ett sådant qval – nej, jag svär det, jag vill ha luft ...” och innan herr konsuln var det minsta beredd på ett så förtvifladt beslut å sin frus sida, var hon redan uppe i fönsterkarmen och med ett hopp nere i trädgården.
”Helena, Helena!” ropade konsuln efter den bortilande, ”erinra dig hvad jag sagt, och kom ihåg att jag håller ord!”
Men utan att vidare höra eller se, eller begagna något af sina fem sinnen, sprang fru N– genom den lilla trädgården, och behöfde ej länge söka[29] innan hon fann Erika, gråtande på en torfbänk, till hälften skuggad af ett stort träd.
”Så, att jag finner mamsell här!” utbrast fru N– i skarp, andfådd ton. ”Hon har vackert hedrat mig, men sig sjelf allra mest, genom sitt hyggliga uppförande! Packa genast ihop sina smulor, och ge sig af; ty är hon icke ur huset, innan jag återkommer i afton, så skall hela staden få veta, af hvilken orsak jag kört bort henne!”
Vid detta oväntade och grofva utbrott torkades Erikas tårar af sig sjelf. Hon steg upp med ett uttryck i sitt ansigte ingalunda egnadt att blidka den stränga domarinnan; och med fullkomligt lugn och stadig röst svarade hon: ”Jag är oskyldig, Gud känner att jag är oskyldig! men jag vill lyda och gå, ty jag eger ingen beskyddare.”
”Ja, gå, gå! jag undrar just hvart hon vill taga vägen. Hon ernar väl anlita konsulns bistånd – men försök icke det!”
”Jag ernar icke anlita konsuln. Jag vill gå fattigare än jag kom hit! Nu eger jag intet, ej en gång tron på någon rättvisa.”
Fru N– visste icke sjelf hvad hon tänkte; men säkert var det en flyktig förmodan att Erika skulle vara ur stånd att verkställa sitt yttrade beslut. ”Gå!” utbrast hon än en gång i föraktlig ton, ”då jag i afton återkommer, hoppas jag finna mamsell borta.”
[30]Fru N– klädde om sig, lade smink på den bleka kinden och ett leende på de darrande läpparne. Derefter tog hon sin mans erbjudna arm, sin lilla dotter vid handen och återvände till sällskapet utom staden.
På vägen yttrade konsuln: ”Jag hoppas du kalmerat dig efter den häftiga motionen! Fann du Erika?”
”Ja,” svarade frun lakoniskt.
”Men min erinran glömde du väl icke, hoppas jag?” Konsuln fästade härvid ögonen med ett så nästan hårdt uttryck på sin hustru, att hon, som verkligen börjat lugna sig, ånyo kände en stark orolig hjertklappning. ”Vi få väl tala om saken i afton,” sade hon undvikande. ”På gatan måtte jag väl åtminstone få ha den frid, jag nödgas sakna inomhus.”
Konsuln fann detta billigt; och ämnet återtogs icke förrän andra morgonen, då man med någon bestörtning fann att Erika gjort allvar af sitt beslut. Redan om aftonen, straxt efter herrskapets bortgång, hade hon lemnat huset, utan att gifva någon upplysning om hvart hon tagit vägen; och först efter flera veckor, då hon genom en bekant i staden lät uttaga sitt prestbetyg, för att flytta till annan ort, blef det bekant att hon sökt och funnit en fristad bland skärgårdens klippor.
[31]Tredje Kapitlet.
Fru Nordenflycht.
Stenhammar.
Erikas själ var stark, hennes kropp likaså; derföre kunde hon verkställa hvad hon ansåg att hennes pligt både emot sig sjelf och fru N– bjöd henne. Men hvar öppnade sig väl genast en fristad för den, som på ett så oförmodadt och tvetydigt sätt lemnat det hus, der hon vistats under åratal? En känsla af blyg fruktan förbjöd Erika att söka detta skydd hos någon af de få bekanta hon hade i staden. Det föll henne snarare in att hon kunde få någon plats i skärgården; och utan[32] att göra långa öfverläggningar, tog hon shawl och hatt och begaf sig nedåt hamnen, för att se efter några segelfärdiga båtar. Vid ankomsten dit såg hon ett fruntimmer, hvars klädedrägt, ehuru både fin och snygg, likväl af snidten röjde sig tillhöra det förmögnare skärgårdsfolkets klädsel; qvinnan gick af och an, liksom hon väntat på någon, och efter en stunds förlopp ankom också en karl, bärande hvarjehanda saker. Så snart han var framme, gick qvinnan förut till en af de bättre båtarne. Det var tydligt af hennes säkra rörelser att hon der stufvade in egna förnödenheter.
Genast i beslut att försöka begagna sig af denna lyckliga tillfällighet, hoppade Erika ned på landgången och stod hastigt på det renskurade däcket bredvid den fremmande.
Bekantskapen var snart gjord; och mor Haraldson från Tistelön försäkrade, att som båten tillhörde hennes man, kunde hon så mycket lättare uppfylla mamsells önskan att få medfölja.
Glad öfver den lyckliga framgången, hastade Erika hem, tog det oumbärligaste af sina saker och återvände med lättadt hjerta till båten, hvilken innan aftonringningen lyftade ankar.
Under den sköna svala natten satt Erika, den hem- och nästan fredlösa flickan, vid den vänliga mor Haraldsons sida och berättade om sina få, men bittra öden. Deltagande sökte den hederliga[33] qvinnan att ingjuta tröst i den nedtrycktas hjerta. Också var hennes själ lättare och hennes aldrig förklemade lynne lugnare, då hon efter en kort slummer vid dagningen väcktes af den underrättelsen att båten låg förtöjd vid Tistelöns brygga.
Både den äldre och yngre Haraldson gjorde på den bildade finkänsliga Erika ett vidrigt intryck; men desto mera drogs hon till husmodern. Mor Haraldson hade lika gerna kunnat kallas fru, som mången annan rik skärgårdsbos hustru, hvars man eger båtar och trankokerier; men hon föraktade en sådan fåfänglighet. Ehuru född prestdotter, ville hon icke emottaga någon annan titel än den af ”kära mor;” och genom denna benämning, jemte hennes vänliga ömhet, uppkom snart det förtroligaste förhållande mellan mor Haraldson och Erika, hvilken tills vidare qvarblef der hon nu var.
Mor Haraldson egde en skatt, som låg henne högre om hjertat än allt annat i verlden: det var den lilla treåriga Gabriella. Med grämelse såg den rättsinniga qvinnan det lif, som hennes man och stjufson förde, och anade ej något godt slut på deras djerfva äfventyr. Hon sörjde i tysthet öfver det hon ej förmådde ändra, men tackade tillika Gud för den rika trösten att, om hon fölle ifrån, den späda knoppen, hvilken redan af alla resande för sin sällsynta skönhet kallades ”Tistelöns ros,” icke handlöst skulle öfverlemnas åt de råa männerna, utan i Erika erhålla ett vårdande hägn.
[34]Erika, ovan vid en så uppfriskande känsla som mensklig kärlek och ren välvilja, lyssnade till de förnyade bönerna att qvarstanna och ej vidare söka något annat hem. Hon vårdade sig föga om de nakna ödsliga klipporna, den elaka lukten och hela den vilda natur, som omgaf Tistelön. Hon såg blott den själfulla tacksamheten i mor Brittas ögon, medan den lilla täcka strandrosen, den yra Gabriella, med hvarje dag växte allt fastare i hennes hjerta.
Det var ljuft för Erika att sysselsätta sig med det hoppfulla barnet, hvilket troligen annars blifvit alldeles bortskämdt af de klemande föräldrarne.
Erikas alltid lugna och värdiga väsende inverkade äfven på de barska männen. De kände i hennes närvaro en aktning, hvilken blef alltmera märkbar, ju längre hon stannade qvar. Råheten i deras tal antog en mindre anstötlig form; och det välde hon utöfvade, isynnerhet öfver Birger, var så stort att det ofta förvånade henne, huru hon med en blick, ett enda ord kunde leda denna vilda natur, hvilken annars ingen fick makt med.
För att behaga Erika och göra hennes vistande på ön så behagligt och långvarigt som möjligt, hade rummet i den påbyggda gafveln blifvit inredt efter den beskrifning vi redan lemnat. Tid efter annan tillkom der någon prydnad ur de hemliga[35] förrådskamrar, hvilka endast Haraldson och hans äldre son kände. Det förundrade Erika icke litet att en sådan rikedom och mångfald af husgeråd och praktartiklar voro förvarade inom den murkna stugans lutande väggar; men det blef först längre fram som hon med smärta och afsky erfor huru alla dessa herrligheter tillkommo, och ifrån den tiden tillät hon ej mera att hennes och Gabriellas rum fick någon tillökning i lösöreboet.
Ett knappt år efter Erikas ankomst till ön dog den goda kärleksrika korsdragerskan, den tåliga Britta. Hon dog af sorg, djup, tärande sorg; och hennes sista stunder, hennes sista tankar voro för barnen.
Uti Erikas vård anförtrodde hon Gabriella och tog af den förstnämnda det heliga löfte att icke, utan i den mest trängande nöd, lemna det hus och de varelser, som hon lade på hennes hjerta. Derefter fästades hennes uppmärksamhet vid sonen, den unge Anton, hvars veka lynne helt och hållet liknade moderns milda sinne. Gossen ryste för de vilda uppträden, han redan vid tio års ålder upplefvat, och lofvade i sin mors kallnande hand att aldrig utöfva någon handling, den hans samvete fördömde, och att, så fort han uppnått sitt myndighetsår, skilja sig från sin far och bror, i fall dessa icke under tiden förbättrat sitt lefnadssätt.
Mor Britta var borta; och i Haraldsons hårda bröst, der kanske ändå några gnistor af ömhet[36] brunnit, bodde ånger och grämelse öfver det, som ej mera kunde ändras; men tiden lät det grofva ämne, hvaraf han var danad, allt mera hårdna. Han blef vild, grym och roflysten som förut; och endast hans afgudalika dyrkan för den lilla Gabriella antydde någon svaghet i hans jernnatur.
Åren kommo och gingo. Tistelöns orubbliga klippmassor badades som förut af Kattegatts salta böljor, och de rasande höststormarne kastade årligen nya vrak till dess stränder. Det var ett hemskt, oroligt och likväl enformigt lif, som Erika förde på den kala ön; men vanan och kärleken till hennes fosterdotter, i förening med den djupt nedslående känslan att hon var älskad på ingen annan fläck af jorden, att intet hjerta fanns, som längtade efter hennes eller ens frågade efter hvar hon vistades, bildade i hennes inre verld ett slags stillastående lugn, ett medvetslöst öfverlåtande åt ödet. Hon ville icke rubba det förhållande, hvarför hon trodde sig kallad att lefva, och kände dessutom en innerlig och upplyftande tröst i den tanken, att just der hon nu befann sig, var hon till den bästa nytta för sina medmenniskor.
Sedan någon tid hade Erika likväl oroats af ett förhållande, som hittills varit henne omöjligt att klart reda. Hon hade funnit att de känslor, som herrskade öfver den mörke Birgers själ, tillhörde en natur, hvaraf hon ej egde någon erfarenhet. De voro utan tvifvel kärlekens; men en[37] vild, stormande kärlek, som skrämde henne, ehuru hon icke vågade visa det. Erika kände att det endast var genom ett fullkomligt lugn, en beständig själsnärvaro, som hon tyglade sin omgifnings råhet. Under de sista veckorna hade förhållandet likväl så vida ändrat sig, att Birger lika enträget undvek hennes sällskap, som han förut sökte det. Erika tyckte sig äfven finna att den tid, hon varit mera mild och vänlig emot honom, hade hans lynne och väsende antagit samma pregel. Men sedan hon börjat behandla honom med en viss, i följd af deras förhållande, naturlig köld, syntes han mörk och hotande som natten, då den utslår sina stormiga vingar för att famna det kyliga hafvet.
Men vi återvända till den afton, på hvilken vi infört läsaren hos lurendrejarne på Tistelön.
Gabriella hade somnat. Erika satt vid bordet och arbetade på den lofvade dockklädningen, men hennes hjertas ängsliga oro tillät henne ej att fästa mycken uppmärksamhet vid sitt göromål. ”Hvarföre skola de åter ut i natt?” tänkte Erika, då hon hörde huru de nere i stugan släpade och drogo och gjorde sig i ordning för det nattliga äfventyret. Hon bad innerligt Gud styrka henne till det bästa beslutet. Skulle hon äfventyra att framlefva sina dagar i denna förfärliga omgifning, ständigt hotad af den dystert flammande lågan i Birgers ögon? Skulle hon kämpa,[38] segra och återföra denna halft förlorade menniska på det rättas väg? Eller skulle hon hafva nog mod och beslutsamhet att åter ge sig ut för att söka ett nytt hem i den verld, som redan förskjutit henne, innan hon ännu fattade betydelsen af en enda bokstaf i det vigtiga ord, som nämnes samfundsförhållande? Men om hon äfven tänkte sig möjligheten att finna en god plats för sig sjelf, huru kunde hon förmå sig att öfvergifva den moderlösa Gabriella, som hon så heligt lofvat att vårda?
Striden inom Erikas bröst var icke lätt. Hon hade, sedan hon beträdt Tistelön, aldrig känt sig så underligt upprörd som denna afton; och aldrig hade vågorna, kastade af den allt häftigare tilltagande oktoberstormen, förekommit henne mera våldsamma. Det väsnades och pep i det svarta djupet utanför hennes fönster; och bandhundens dofva skällande sammanflöt i ryslig samklang med orkanen, som piskade kring knutarne.
”Gud i himlen, bevara alla, som äro ute under denna förfärliga afton!” bad Erika med andäktigt sammanknäppta händer och lät sitt hufvud nedsjunka mot bröstet. Då hördes ett sakta knarrande ljud i trappan. ”De gå åt loftet,” tänkte den af ångest fattade flickan; men stegen närmade sig hennes kammardörr, och med sammanpressad andedrägt lyssnade hon till de med en egen djup ton uttalade orden:
[39]”Låt upp, mamsell Erika!”
Det var Birgers röst. Erika kunde knappt resa sig från stolen. Öfver tvenne år hade förflutit, sedan den vilde ynglingen beträdt tröskeln till detta rum, hvilket tycktes vara alla i huset heligt. Hvad ville han nu på denna ovanliga tid?
Efter en förnyad knackning, reste sig Erika och frågade med återvändande fattning, utan att likväl öppna: ”Hvad önskar ni så sent, Birger – hade jag icke gjort allt i ordning?”
”Jo visst; men efter mamsell Erika ännu är uppe, så öppna! Jag har något att säga.”
”Säg det! jag hör rätt väl.”
”Är ni rädd?” var det hånande svaret, och ett hemskt tvunget skratt ljöd genom den ödsliga förstugan.
”Nej, hvarföre skulle jag vara det?” sade Erika, som vid dessa ord återfick hela sitt naturliga mod. Hastigt var regeln från dörren, och hög och allvarsam stod den unga qvinnan framför den sena gästen.
”Nå, hvad vill ni mig nu, Birger?” var hennes lugna fråga.
”Hvad jag vill, det får ni kanske tids nog veta; var icke så sträng, låt mig se mig omkring! Jag har icke varit här på länge, mycket länge: jag vågade icke och ville ej heller störa er, så gerna jag än ville vara der mamsell Erika är!”
[40]Han gick fram till bordet, der lampan brann. En uppslagen psalmbok låg bredvid Erikas arbete. Birger böjde sig ned och läste den vers, hvarvid hon lagt märke. Först tycktes det, som han endast begagnade denna förevändning, att hemta mod till det han ville säga; men efter några minuter upprepade han orden högt och med en känsla, som Erika trodde vara honom fremmande:
”Jag ville önska, mamsell Erika, att jag kunde läsa den här versen med samma andakt och uppbyggelse som ni!”
”Hvarföre skulle ni icke kunna det, Birger? Om ni oftare hörde det heliga ordet, blefve ni förtrogen dermed. Ni skulle finna kraft till det goda och stöd emot frestelsen. Det vore välgörande för både hjerta och sinne.”
”Mitt hjerta och mitt sinne äro begge onda, mamsell Erika! Genom mig sjelf, genom mig ensam, förmår jag icke att göra dem bättre.”
[41]”Det är sannt, Birger, och att ni erkänner det, är redan vackert och kristligt; men bönen, bönen förmår mycket och ...”
”Nej, icke mina böner, mamsell Erika!” afbröt Birger i häftig rörelse. ”Kanske kunde jag ännu bli en annan menniska, en förbättrad menniska, om – men det är väl omöjligt. Det har väl varit en galenskap att jag kunnat tänka det ni ville bli hustru åt en så simpel karl, som jag. Jo jo, ni bleknar; det var nog förmätet tänkt! Men ni bör likväl veta, mamsell Erika, att jag, om ni kunde besluta er till en så stor uppoffring, icke skulle låta er skämmas för mig. Jag har i alla fall tänkt att läsa navigationen i vinter; och i stället att som nu lefva af äfventyr, ville jag bygga mig ett fartyg, det jag sedan som både redare och skeppare sjelf för på resor till Jutland; och ett hus, så präktigt ni önskade det, skulle jag uppföra på stommen af det här rucklet, som då komme bort! Och sedan blef ni fru, så god som någon här i skärgården.”
Under det långa, med en viss rå förtröstan anförda tillägget hemtade sig Erika från den obehagliga öfverraskningen. Hon kände en innerlig afsky för äktenskapsförbindelse med en sådan menniska som Birger. Likväl låg i hans manliga, kraftfulla, alltid bestämda handlingssätt något, som anslog hennes egen starka själ. Hon tyckte sig kunna göra hvarje uppoffring för den vilde[42] ynglingen, utom den att bli hans hustru; och i följd af denna rörelse svarade hon öppet:
”Nej, Birger, det förslaget hvarken kan eller vill jag bifalla. Icke derföre att ni, som ni sade, skulle vara ’för simpel’ åt mig. Jag vet ju icke hvem jag sjelf är, troligen ett barn af armodet, kanske af synden. Således är hvarje hederlig karl, som vill taga den fattiga Erika till hustru, äfven god nog. Men det är något annat, som ni skall förstå, Birger, hvilket både nu och framdeles hindrar att tänka på detta förslag. Alltsedan jag kom hit till Tistelön har er vilda och oftast säkerligen syndiga lefnad skrämt mig. Ni har alltid stått för mig som en menniska, hvilken omöjligt kunde vinna mitt förtroende. Och för den man ej känner detta, kan man ej heller älska. Likväl vill jag icke undandraga er min vänskap. Gör er genom godt uppförande värd både min och andra menniskors aktning, så skall jag alltid behandla er som en bror.”
”Tack, tack, ni är för god, mamsell Erika!” svarade Birger med hånfull bitterhet. ”Låt mig likväl säga er ännu något, som kanske kunde vara värdt att tänka på. Kom ihåg att ni nu, nu i denna stund, har en menniskas framtid och troligen också dess välfärd i ett kommande lif i edra händer. Erika!” tillade han med en hos honom vek, bedjande röst, ”ni är ju gudfruktig, ni önskar att omvända syndare – nu förmår ni det, ty[43] jag svär, vid min salighet, att om ni vill blifva min hustru, skall jag ifrån denna timma aldrig vandra på sådana vägar, der jag ej kan möta ert öga. Men stöter ni mig bort, då” – hans ton blef åter skarp och bitter – ”fins ej heller något, som håller mig tillbaka! Hittills har jag endast varit vild och öfverdådig; det onda jag gjort är ej sådant, som bestämdt skadat någon menniska: det är ej något brott mot annat än lagarne. Men utan er, Erika, förtärd af de känslor ni föraktar, hatande mig sjelf, er och hela verlden, skall Birger Haraldsons namn blifva en skräck för hela kusten!”
För första gången stod Erika darrande inför den man, hon var van att beherrska genom sin röst och sitt väsende. Ett stort ansvar hvilade i denna stund på henne. Hon kände sina krafter svigta; hennes hjerta ville nästan brista af ångest. Skulle hon uppoffra sig sjelf eller honom, och med honom kanhända draga djupa olyckor öfver oskyldiga varelser? Det var dock alltför rysligt att i detta ögonblick gifva ett löfte för lifstiden! Hon hade tillräckligt sansning qvar att känna det denna handling öfversteg hennes krafter och att långa år skulle komma att gälda hvad stundens nöd aftvungit henne.
Erika upplyftade den bönfallande blicken till Birger. Resens gestalt höjde sig i det osäkra lampskenet; hans ögon brände sig in i hennes hjerta:[44] dessa ögon, som på en gång tycktes ödmjukt tigga och likväl hota, de voro förfärliga. Erika uthärdade icke att se på dem; hennes ögonlock sänktes, och sakta framsmögo orden öfver hennes läppar: ”Jag kan icke, Birger, jag kan icke!”
”Ännu är det tid,” sade han med oroligt, ångestfullt uttryck. ”Ni kan, ni kan, men ni vill icke! Se, Erika, jag är så eländig, så förhäxad, att jag på mina knän tigger er om förbarmande!” Birger nedsjönk verkligen framför den darrande Erika, och i hans ansigte speglade sig ett qval, för starkt att målas i ord. ”Samtycker du att bli min hustru?”
”Tag mitt lif, om ni så vill, Birger! men jag kan ej befalla öfver mitt hjerta, som sträfvar emot.”
Då reste sig Birger. Hans läppar voro hårdt sammantryckta, och muskelspelet i hans ansigte var förfärligt. Uti dörren vände han sig om och sade med en röst mera sorglig än bitter: ”Farväl, Erika! ni får inför Gud ansvara för allt det onda denna stund för med sig.”
”Nej, Birger, nej, tag edra grymma ord tillbaka! Gud är rättvis!”
”Ja, Gud är rättvis; och om brottets väg blir min, så blir ångerns din!” Han tillslöt dörren och gick med tungt knarrande steg tillbaka ned i stugan.
Den äldre Haraldson hade emellertid omklädt sig och gick nu resklädd uti ett par byxor af[45] tunnt beredt skälskinn, och deröfver en kavaj af mörkblå fris.
”Är du färdig, Birger, så gå ned! Slå seglen under på däcksbåten, och låt pojken hjelpa dig med packorna. Jag är snart efter.”
Den i ett hörn af rummet halfsofvande Anton uppväcktes och befalltes att i ögonblicket vara färdig. Förskrämd sprang den arme gossen upp och lät tåligt packa på sig, liksom han varit ett lastdjur. Han kunde likväl icke hindra ett par suckar att framsmyga ur det pressade bröstet; men de besvarades af fadern med ett groft: ”Åh, skäms, din slyngel! Är du bättre än far din? Packa dig åstad, och kom ihåg att du ej mer har mor din att klaga för!”
Gossen sväljde ett par bittra tårar och gick tyst med packorna nedåt bryggan. Den stora båten kastades, liksom den varit af papper, af och an för stormen, under hvars pipande gny tillredelserna gjordes. Haraldson satte sig sjelf till rodret, prisande det gynsamma vädret. Focken och spriseglet halades an; och sedan Birger kastat ännu en mörk blick åt fönstret, hvarifrån det matta skenet flämtade, stötte båten ut. Natten famnade både folk och farkost; och högt slogo vågorna tillsamman öfver den försvinnande punkten.
[46]Fjerde Kapitlet.
Sätherberg.
Ett par mil från Tistelön ligger ett litet fiskläge af obetydligare art, men likväl tillräckligen stort att någorlunda helgjuten framställa taflan af en sådan liten undangömd verld.
Uti åtskilliga riktningar från den gropiga, ojemna stenläggningen, hvars tydliga mening är att föreställa en gata, finnes en mängd små stugor uppförda. De förnämsta skryta med en rödfärgad framsida; men nästan alla hafva på gafveln af de utbyggda förstuguqvistarne något bildhuggeriverk från förolyckade fartyg, till det mesta förgyllda trähufvuden efter Holländare m. m.
[47]En pestartad stank, uppkommen genom den förruttnade fisken, är så inbiten att knappt de friska vindarne förmå rensa luften; men invånarne, vane vid denna och många andra olägenheter, märka den knappt. Männen ligga nästan dag och natt på sjön, och qvinnorna, i allmänhet fula, syssla hemma med fisken samt att iordningställa backor, metrefvar, nät, kassor, ostrontänger och annan fiskredskap. Barnen, ett otaligt antal, här som vid andra fiskelägen, äro kastanjebruna, med gulhvitt hår och blå ögon. De synas vanligen i flockar, de fattigaste utstyrda endast i en trasig skjorta, svartgrå till färgen; de förmögnare med beckiga fragmenter af fars aflagda byxor och dito tröja, hvilken likväl icke blifvit ändrad, utan tjenar den unga plantan till ett slags kapprock, hvarvid dock de långa, dinglande ärmarne falla sig litet besvärliga. Raske och vane vid verksamhet, arbeta barnen antingen med fisktorkningen eller roa de sig vid stranden i sällskap med en eller annan genom svält mjeltsjuk gris, åt hvilken de kasta agn och andra dylika godbitar.
Vänder man nu blicken till det inre af dessa armodets boningar, finner man likväl en renlighet och en ordning med det lilla, som lemnar ett på sätt och vis tröstande intryck. Ett gammalt, men rentvättadt segel, stoppadt med hafstång, utgör sängkläderna. Den stora bordskifvan är renskurad och blank af nötning, och golfvet prydt med den finaste skälsand. I ena hörnet står vanligen ett[48] skåp, med pilastrar af slättäljda furupinnar, hvar förvaras den förnämsta delen af husgerådet, såsom två eller tre thékoppar med ett sprucket fat, en kaffekanna utan tut, en bränvinstumlare af tenn, m. m. Öfver det lilla fönstret är en smal hylla, och der ligger husets bibliothek, bestående af en gulnad bibel och en psalmbok med svarta läderpärmar; såsom mellanlägg får man se en af apostlarne, prunkande på gullpapper. Men den smala hyllan förvarar icke blott andlig litteratur: den hyser äfven några dammiga bundtar, innehållande ”Lunkentus,” ”Katten i stöflar,” ”Den sköna Melusina” samt ett par visor att sjunga ”på sin egen behagliga melodi, tryckta i år.” Den fattiga stugan har äfven sin prakt. På väggarne hänga, fästade med en tretumsspik, taflor föreställande hans majestät och kronprinsen till häst, allt i träsnidt, med versar inunder. Emellan dessa dyrbarheter och fiskredskapen, som äfven har sin plats på väggarne, är ett visst anständigt afstånd; ty ära den, som ära bör! De hederliga själarne skulle anse sig fela i hyllning emot majestätet, om de kommo det för nära med sina nät, metrefvar och hummertänger. Såsom i sammanhang med dessa senare, få vi, i parenthes, omnämna att vår historia tilldrog sig på den angenäma tid, då Bohusländningen fick fritt köpa och äta sin egen hummer, utan att med lång näsa se den ”till landets bästa” uppslukas af Engelsmännen.
[49]Men sedan vi tecknat den först åskådliga sidan af ett fiskläge, borde vi måla allt det elände, som vintern och dess följeslagare, hungern och nöden, åstadkomma bland dess invånare; dock längre fram få vi återkomma till detta ämne. Vi inträda nu i det lilla rödmålade huset, som, med sina hvita fönsterluckor och afskilda belägenhet mellan bryggan och de ruckliga sjöbodarne, tyckes hänvisa på något förmer än de andra. Sådant är ock förhållandet: huset bebos af den tjenstgörande kustbevakaren, jaktlöjtnanten Arnman med hans lilla hushåll.
Se, hur snyggt det ser ut! Förstuguqvisten är städad och fin som ett förmak; genom de små, men rena fönsterrutorna lysa höga balsaminer vid sidan af en geranium och en liten apeltelning i grönmålad låda. Och midtigenom det anspråkslösa orangeriet framtittar ett ärbart hufvud, med uppstruket hår och bindmössa; hufvudet tillhör fru Kathrina Arnman, jaktlöjtnantens välförståndiga husfru.
Gök-klockan i stugan slog tolf; och vid dess sista slag trädde fru Arnman ut på förstuguqvisten och såg sig omkring. Det var en präktig qvinna, denna fru Arnman: hon utgjorde sin mans ära och krona, var att anse som ett slags lefvande hjelpreda i alla förhållanden, hvarföre hon ock flitigt anlitades af de fattige fiskrarne, hvilka i henne, så nykommen hon var, sågo en mor,[50] färdig att höra och hjelpa så långt hon förmådde, men äfven att skrubba till och ej lägga fingrarne emellan, när det gällde att bestraffa ett fel, en ovana eller någon fallenhet för osnygghet. Fru Kathrina var en sträng och allvarsam husmoder. Icke desto mindre var hon högt älskad af sin enda betjening, gamla Annicka; och ehuru äfven sträng i sin uppfostran mot det enda barn, hvarmed Herren välsignat hennes äktenskap, var hon äfven, som mor, älskad, vördad och åtlydd: ett ord från hennes läppar var ett orakel, omöjligt att motstå. I fru Kathrinas hela väsende och stora, nästan präktiga figur låg också något, som rätt gerna kunde kallas imposant: en hvar, som såg henne, rönte inflytandet af hennes omedvetna värdighet.
”De karlarne ha nu aldrig reda på tiden!” mumlade hon för sig sjelf i misslynt ton. ”Jag undrar just hvad gubbarne ha för sig?”
I detsamma syntes ett par personer med hastiga steg vika om hörnet af ena sjöboden och nalkas huset. ”Kors, så ni sölar!” utropade fru Kathrina; ”vet ni icke att klockan slagit tolf, långan kallnar, och Arve, stackars pojke, är färdig att bita i fingrarne af hunger.”
”Brumma icke, mor!” svarade i godlynt ton den yngre af männerne, hvilka likväl begge räknade mannaålderns gräns bakom sig. ”Jag har[51] fått något att tänka på – tulljakten skall ut ännu i eftermiddag.”
”Då slår jag vad att du fått väderkorn om skälskyttarne på Tistelön! Men det kan vi tala om sedan. Nu skall vi se till att ni får taga supen på fisken, innan den kallnar.”
Alla tre gingo in i det snygga, trefliga rummet, der ett bord för fyra personer stod dukadt. De tvenne platserna intogos af jaktlöjtnanten och hans hustru, den tredje af sonen Arvid, en fjortonårig lefnadsfrisk gosse, och den fjerde af husets vän, f. d. underlöjtnanten vid Kongl. Maj:ts och Kronans flotta herr Pehr Fabian Askenberg, gammal kamrat till gubben Arnman, som i sin ungdom äfven tjenat vid flottan.
Det var en liten vacker familjtafla att se dessa fyra goda och lyckliga menniskor tillsamman. Den fullkomligaste kärlek och enighet rådde i deras krets, och ofta lifvade löjtnant Pehr med sina trefliga historier den mera allvarsamme Arnman, då efter dagens slut de språkade vid aftonpipan och i minnet genomgingo sina bivistade sjöäfventyr.
Den gamle invaliden Askenberg lefde ingalunda på nåder hos sin vän; nej, han hade, i utbyte mot förmågan att nyttja sin högra arm, erhållit en anständig pension, hvartill lades räntan af ett litet kapital, förvärfvadt under bättre tider;[52] och denna senare skatt, som af gubben Askenberg ansågs lik en fremmande egendom, var, jemte hans vapen, hvilka prydliga och blanka hängde öfver sängen i hans kammare, bestämd åt Arve, hans gudson, gunstling och lärjunge.
Den ordrikhet, som vanligen vid bordet höll jemn takt med anfallen i fiskfatet, lät likväl i dag icke förnimma sig. Fru Kathrina stökade i tankarne till med fars matsäck. Arve spekulerade på något råd att få följa med på resan. Jaktlöjtnanten sjelf såg fundersamt ned på tallriken; och gubben Askenberg hemsöktes af det nog sällsynta fallet att känna sig olustig, nästan oroad, utan någon orsak.
Men vid soppan, då fru Kathrina hade matsäcken färdig, ville hon veta hvarföre alla tego. ”Hur var det, Arnman, min gubbe, hvad hade du hört?”
”Mycket, mor, vigtiga nyheter! Angifvelse för lurendrejeri är åter gjord mot de misstänkta skälskyttarne på Tistelön. Men denna gång hoppas jag få dem i fällan! Vinden är god; och med Guds hjelp skall jakten före nattens inbrott ligga på god utkik.”
”Är det då så säkert, som att taga på hyllan, att de ge sig ut i natt?” frågade fru Kathrina. ”Det blåser upp till en storm på aftonen, och det är ej gyckel att söka upp dem i deras smyghål,[53] isynnerhet för dig, far, som ännu icke är så berest i den här gemena skärgården.”
”Nej, mor, gyckel är det visst icke; men jag förtröstar först på Herren och sedan på rättvisan af mitt förehafvande. De smugla icke i smått, de kanaljerna; och det vore vacker fångst att göra, om saken lyckades.”
”Ja, derpå beror det!” inföll gubben Askenberg betänksamt. ”Här blir en tjocka i natt, som jag fruktar mera än stormen. Jag skulle icke få en blund i ögonen, om jag vore hemma; derföre följer jag med på expeditionen.”
”Jag också far, jag vill ändtligen vara med!” utbrast Arve, som vid löjtnant Pehrs raska utfall icke ville blifva efter.
”Åh prat, din byting; sitt du hemma, tills du blir torr bakom öronen!” inföll fru Kathrina. ”Natten och lurendrejeribeslager äro blott för männer, som äro faran vuxne; men icke skall ungen flyga ur boet, innan vingarne bära honom.”
Arve knotade sakta inom sig; men fru Arnman hade uppfödt sin son i tukt och Herrans förmaning. Der hon hade sagt sitt nej, var icke värdt att knysta. Men den efter äfventyr längtande gossen kunde dock icke afhålla sig från att tid efter annan kasta bedjande blickar på den vanligen mera eftergifvande fadern. Denna gång skulle likväl alla försök vara förgäfves; ty Arnman[54] yttrade i allvarsam ton: ”Du blir hemma, min son, och farbror Pehr också! Jag vill endast hafva mina tvenne jaktkarlar med mig.”
”Hvad nu!” inföll gubben Askenberg halft ond; ”jag är väl ingen hare heller? Ehuru högra handen stelnat, kan den venstra ännu röra sig så raskt som någons.”
En förebrående blick af Arnman tystade löjtnant Pehr; men sedan de lemnat bordet, och fru Kathrina gått att syssla i köket, dit hon medfört Arve som biträde, emedan, efter hennes förståndiga sätt att se, all kunskap var nyttig för en ungdom, ställde gubbarne sig vid fönstret, och Arnman yttrade, i det han visade utåt det oroliga hafvet: ”Der kan du ingen tjenst göra mig; men väl här hemma – i alla händelser.”
”I alla händelser?” upprepade Askenberg och såg skarpt på sin vän. ”Ja, ja, de kunna vara många, som fru syster nyss anmärkte; du känner icke lurendrejarnes smyghål. Men de åter äro bland dem så hemma som i stugan. Den Högste styre till det bästa!”
”De hafva redan tre gånger gått mig ur händerna!” återtog Arnman, som, med kropp och själ lifvad för sitt yrke och ännu med fulla krafter att sköta det, kände sin förtrytelse uppflamma vid tanken på de misslyckade expeditionerna; ”ja, tre gånger, bror, ha de hundarne narrat[55] mig April – men denna gång har jag fått säkra underrättelser att de skola leverera betydliga och dyrbara packor till ett köpmanshus i Götheborg. Just nu någon af nätterna lära de ha sina möten; och troligt är att de välja den här, som artar sig att blifva passande för dylika företag.”
”Men om bror icke träffar dem i natt?”
”Så lemnar jag dem ändå ej ur sigte, innan jag vunnit målet; komma skola de, om det än dröjer ett par tre nätter. Om dagarne, förstås, går jag under segel och kryssar åt annat håll.”
”På det sättet kan du bli länge borta, utan att vi, som äro hemma, få besked om något.”
”Ja, nog kan det dröja ett par dagar. Men träffar jag dem icke i natt eller i morgon natt, styr jag i öfvermorgon hem på några timmar.”
Klockan tre gick Arnman, åtföljd af sin hustru, sin son och den gamle invaliden, ombord på tulljakten. Fru Kathrina hade medtagit sin kaffekittel med varmt och skönt kaffe; och nu, sittande i den lilla ruffen, trakterade hon sin man med en afskedskopp, och önskade honom sedan med tårar i ögonen en lycklig resa.
”Jag är alltid vid sorgligt mod, far, när du så här skall stryka ute om natten,” sade fru Kathrina i hjertlig ton; ”men i dag är det värre än vanligt. Gud den högste skydde och ledsage dig på din färd! Snusburken står till venster i mattinan, och tobaksrullen stoppade jag i den ena[56] släpstöfveln; i den andra ligger ett par humrar, som ej fick rum i tinan. Herren hålle i natt sin hand öfver alla sjöfarande! Farväl, farväl, min gubbe!”
”Farväl, min gumma!” Arnmans bruna, väderbitna kind lutade sig ned mot fru Kathrinas, och hans läppar sökte och funno den trogna ledsagarinnans mun.
”Var bara icke för oförvägen,” hviskade gubben Askenberg, i det han skakade Arnmans hand; ”kom ihåg, du icke är ensam i verlden!”
Arvid framträdde sist. ”Se der, min gosse!” sade jaktlöjtnanten och tog den stora massiva silfverklockan med pinsbakskedjan ur fickan; ”du skall väl hafva något att trösta dig med, för det du icke fick vara med. Jag har klocka här på jakten och behöfver ej denna, som du likväl skall förvara så troget som jag. Det har varit din farfars – och nu alle man från bord, Gud välsigne!”
Den lilla familjen vände åter till sitt hem, under det tulljakten stack ut i sjön.
Det var samma afton skälskyttarne gjorde sig färdiga till sin nattliga färd.
[57]Femte Kapitlet.
Atterbom.
Jaktlöjtnant Arnman hade uppnått den plats, han ansett tjenligast för att hafva Tistelöboerne i ögonsigte; men redan hade flera timmar skridit fram under ett hemlighetsfullt spejande, utan att lemna ringaste spår till förhoppning om god fångst. Jakten krängde för stormen, likt en slingrande ormunge; men tålig och ihärdig stod Arnman på däck och lyssnade, om icke bland de rullande orkanerna något annat ljud skulle blifva hörbart.
”Mårten,” sade jaktlöjtnanten till den raskaste af sina karlar, ”langa mig hit flaskan nerifrån; vi skola ha oss en styrketår!”
[58]”Det skall smaka skönt!” sade Mårten och rullade redan, i försmaken af den väntade njutningen, bussen åt andra sidan; men knappt var han halfvägs nedför trappan till ruffen, då en sakta hvissling af jaktlöjtnanten kallade honom tillbaka.
Mårten, som fruktade att hans beskickning vid förefallande omständigheter möjligen kunde indragas, utsträckte skyndsamt handen, grep den på hyllan stående flaskan, liksom i flykten, och återvände i blinken till jaktlöjtnanten, hvilken sakta rörde honom på axeln och hviskade: ”Hvad ser du der i dunklet, Mårten?”
”En båt i lä, om inte f-n drifver sitt spel!”
”Nej, Mårten, det är en båt, och säkert den vi slå efter. Sätt ut focken och låt oss hålla af ned på den!”
Arnmans gissning eller rättare väderkorn hade sin riktighet: det var verkligen skälskyttarne från Tistelön.
Haraldson och Birger hade redan bemärkt faran; och utan att spilla många ord vid rådslaget, vände de båten och satte rakt ut emot Pater-Noster-skären, i förhoppning att narra jaktlöjtnanten och sjelfve komma undan. Men Arnman förföljde emellertid; och som tulljakten var skarpare seglare, hann den så småningom allt närmare skälskyttarnes båt.
Haraldsons drag antogo under fortgången af detta ömsesidiga jägtande en mera rå och, om man[59] så får säga, karakteristisk vildhet. De stora grå ögonen rullade förfärligt under sina djupa bågar, och de skarpa ansigtsmusklerna ryckte af och an. ”Leken blir allvar!” sade han med dof röst till Birger, som var sysselsatt vid taklaget. ”Vi ha dem snart på halsen, och se’n ... men, pojke! har du inte mål i mun? Här fordras raskt beslut!”
Birger vände sig, och vid det svaga skenet af en frambrytande månstråle varseblef fadern sonens bleka, förställda ansigte.
Haraldson, som icke gifvit akt på Birger efter dennes återkomst från Erikas kammare, förklarade detta besynnerliga uttryck såsom fruktan för den förestående faran, och röt till af ilska: ”Hund, slokar du med öronen, när du ser far din färdig att våga det yttersta, för att rädda lif och gods!”
”Jag ernar icke ge er efter!” svarade Birger med så fruktansvärdt allvar, att Haraldson, som insåg sin orättvisa, lugnare tillade: ”Här kommer icke att fattas tillfälle för profstycke. Jag har ett förtvifladt beslut i hågen.”
Derefter befallte han Birger att bättre sprita ut focken och sedan nedlägga sig på däck, för att mot den grånande morgonhimlen lättare kunna urskilja Pater-Noster-skären.
Ännu syntes ingenting; men de förfärliga bränningarne hördes som en aflägsen åska, och ju närmare båten nalkades skären, desto belåtnare och[60] ljusare blef uttrycket i Haraldsons grymma drag. ”Hör du hur det ryter, hafstrollen spela och dansa; det är en lustig lek!” sade han till Birger, som låg bredvid honom och dystert stirrade utåt det hemlighetsfulla svalget.
”En gång i min ungdom,” återtog Haraldson med ett underligt leende, ”en enda gång har jag seglat genom bränningarne. Öppningen är knappt tio alnar; styr man det minsta ur rännan, ä’ fartyg och lif inte värda en kabelända. Den gången lyckades jag, och förföljaren blef för mina ögon krossad mot klipporna. Förstår du min mening, Birger? Vi ha intet annat val; och jag hoppas, med satans hjelp, att det nu skall gå på samma sätt!”
”Vi få se,” sade Birger entonigt; ”vi ä’ inte der än.” Han sprang hastigt upp. ”Hör ni, far, han prejar oss, vi ha honom rakt på hälarne.”
”Ännu icke, ännu icke,” sade Haraldson med märkvärdigt stadig röst; ”än ha vi lite försprång.”
”Men om vi icke ge oss, skjuter han innan vi hinna ... Hör, han ropar oss åter an,” yttrade Birger, äfven med ett lugn, värdigt ett bättre mål.
”Nu!” ropade Haraldson i högsta spänning, då båten nästan uppnått svalget; men i samma ögonblick for en eldstrimma från tulljakten, som[61] kommit helt nära – en kula susade förbi skälskyttarnes båt, och en annan afslet fockskotet.
”Död och förbannelse!” röt Haraldson, ”vi äro förlorade, om icke skotet blir inhaladt. Gör hvad du förmår, Birger; vi hänga på ett hårstrå!”
Men resen hade redan, utan att afvakta faderns befallning, fattat den för stormen fladdrande focken, bemäktigat sig stumpen af skotet, och höll med jettekrafter denna i ena och i äsingen på båten med den andra handen.
”Bra gjordt, pojke!” ropade Haraldson, då båten åter sköt fart genom de rasande bränningarne. Det var ej vågor de genombröto: himmel, jord, berg och vatten syntes icke till – endast hvit fradga omgaf farkosten, öfver, under och på sidorna; och tjutande frampustade de mot klipporna krossade vågorna sina darrande dödssuckar.
Slutligen flög båten fram i det omätliga hafvet på vestra sidan om skären. Faran var öfverstånden, och Haraldson lyftade åter hufvudet med den djerfva tillförsigt, ett lyckadt vågstycke skulle ingifva en sådan natur. ”Det var ett godt stycke arbete!” sade han triumferande till Birger. ”Belägg nu skotet så godt du kan, så skola vi se på, hur det går med kronans gossar här bakom oss.”
Det var i morgongryningen. Stormen hade saktat af; men luften var mörk och kulen. Haraldson[62] ansträngde sina vanda skarpa ögon, för att desto bättre kunna urskilja, huru den hatade tulljakten reste all verldens väg. En grym, hånande tillfredsställelse spelade i hans ögon. Men detta uttryck förvandlades i det bittraste raseri, då han med en röst, som för första gången under hela affären förrådde en darrning, yttrade, vänd mot Birger, hvilken förgäfves sökte att få focken belagd: ”Vid alla dj–r, den gamle krontjufven har kommit helskinnad igenom! Tiden är kort, det duger ej att förspilla den med ord. Vi ä’ förlorade, om inte ..” han kastade en uttrycksfull blick på sonen, medan han betänksamt vägde studsaren i handen.
Ett leende af fruktansvärd vildhet besvarade från Birgers läppar den halft framkastade vinken. ”Erika!” mumlade han mellan tänderna, ”i går skulle jag ej kunnat göra detta: i dag fruktar jag ingenting; jag aktar ej mera hvarken mitt eller andras lif.” Han nickade betydelsefullt åt fadern, sprang för-ut och nedhalade med några väldiga tag focken, hvarunder han sorgfälligt stack geväret.
Haraldson, som redan fullkomligt återfått sin vanliga köld, gömde sitt på botten i styrrummet och lade derefter båten mot vinden.
Tulljakten nalkades nu, och jaktlöjtnanten prejade båten för tredje gången.
[63]Haraldson erkände sig hafva förbjudna varor ombord, men underkastade sig, emedan all strid ändå nu vore förgäfves.
”Det fägnar mig att ni ändtligen erkänner sådant!” svarade Arnman med en viss förlåtlig stolthet. ”Men bättre hade varit, om ni sparat oss begge ett vågstycke, som nära kostat både fartyg och lif. Men lägg bi nu, så att jakten kan komma långsides.”
Haraldson lydde med ett utseende af ödmjuk undergifvenhet; och inom några ögonblick låg ändtligen efter den ihärdiga striden kronbåten sida vid sida med skälskyttarnes.
”Nu är det vår tur, Mårten, att spela herrar och betala det packet!” sade jaktlöjtnanten och beredde sig att stiga öfver relingen; men förrän han hunnit verkställa sitt beslut, hade Haraldson omärkligt fattat sin studsare och lagt an; nästa ögonblick brann den af – och den hederlige gubben Arnman, hvilken så värdigt beträdt sin farliga tjenstbefattning, föll med krossadt hufvud framstupa öfver lurendrejarnes båt.
Nästan liktidigt befann sig Birger ombord på tulljakten, och efter ett kort, men förfärligt brottande med de begge jaktkarlarne, hvilket erfordrade hela Birgers jettelika styrka, kastades den ene i hafvet och den andre, den ihärdige raske Mårten, krossades af gevärskolfven, då han redan[64] till hälften lyckats draga Birger öfver relingen, Begge tumlade tillbaka mot däcket, och Mårtens sista ord voro: ”Din blodhund, då du en gång dinglar i galgen, kommer du väl ihåg den här leken! och när din syndiga själ lemnat din eländiga kropp, skall du inför Gud svara mig för mina två gossar, som du gjort faderlösa.”
Omedelbart på detta ohyggliga uppträde borrades jakten, sedan den nemligen först blifvit undersökt af den roflystne Haraldson, som lade sig till en del af tågverket, samt fastsurrade liken vid tofterna. Och med de sista ringlarne af den sjunkande kronobåten, öfver hvilken vågorna snart vältrade sig i vanlig enformighet, försvann äfven hvarje farhåga för mördarne att blifva upptäckta; ty så långt ögat nådde, syntes hvarken fartyg eller någon lefvande varelse.
Far och son voro rysliga att åse, då de, efter slutadt blodsarbete, tysta som vålnader stodo der i den halfdunkla skymningen och kastade på hvarandra blickar, förrådande ömsesidigt hat och afsky. ”Det är nu gjordt som gjordt är!” sade slutligen den äldre Haraldson, och öfvervann sig sjelf genom antagandet af en fräckhet, hvilken kunde liknas vid det sista afklädandet af alla menskliga känslor. ”Det var nödtvång,” tillade han i ett slags öfvertygande ton, ”sjelfförsvar! Vi voro tvungna, om vi inte ville öfverlemna oss sjelfva[65] i lagens händer. Men låt oss nu tänka på att komma vår väg ... Hvar är pojkbytingen?”
Birger och Haraldson erinrade sig nu först, att de under loppet af flera timmar icke sett till Anton. Förundrade kastade de ögonen omkring och varseblefvo nu med en gemensam rysning huru den arme gossen, inkrupen i öppningen till plikten, stod och stirrade på dem med blickar, hvilka förrådde lika mycken fasa som vildhet och oredighet.
”Hvad gör du der, Anton?” frågade Haraldson i en ton, som, begagnad af honom, kunde kallas mild. ”Kom fram, gosse!”
”Nej, nej, jag törs icke! Då gör j med mig, som med jaktlöjtnanten och de andra. Låt mig vara, låt mig vara!” Och darrande af ångest halade han sig allt djupare ned och gömde sig slutligen ibland de lösa klädespersedlarne i kojen.
”Usling, kanalje, bär dig ej åt som en galning!” ropade Haraldson, i det han stack hufvudet ned genom öppningen och visade daggen, som han höll i handen.
Ett vildt, hemskt och gällt tjutande var Antons enda svar; och ehuru skakad af vrede och knappt i stånd att styra sitt obändiga lynne, nödgades Haraldson, af fruktan att blifva hörd och upptäckt, draga sig tillbaka.
[66]”Hvad är att göra?” sade han till Birger; ”pojken kan förråda oss.” Rysande för sina egna ord, såg han ned i kojen med en blick, för hvilken till och med Birger blinkade. ”Hvad är att göra?”
”Intet,” sade Birger dystert, ”intet kan göras; ty den stackars gossens hjerna är rubbad. Fyra blodskulder hvila på våra hufvuden. Det hade varit så godt att bränningen vid Pater-Noster-skären slukat oss alla.”
”Är du en sådan feg kruka, att du redan ångrar dig?” sade Haraldson med rå stolthet. ”Hvad jag en gång gjort, ångrar jag aldrig; käringar kunna pipa, men männer handla. Du borde blygas att tala såsom du ej vore son till Håkan Haraldson, den störste lurendrejare i skärgården!”
”Och mördaren och sjöröfvaren,” hånade Birger med grym bitterhet.
”Tig, pojke, och gå till arbetet!” dundrade Haraldson med rullande ögon – ”eller vill du bli sedd här?”
Birger mätte med en föraktlig blick den, hvilken han gaf det helgade, men missbrukade fadersnamnet. ”Vi måste bort! jag vill hjelpa er,” sade han med stadig, lugn röst, ”sedan ...” Han slutade ej meningen; men Haraldson såg i sonens öga något, som öfvertygade honom att deras blomstrande verksamhet öfverlefvat sina bästa dagar.
[67]”Feg, feg,” mumlade den gamle med sammanbitna tänder; ”afkomman duger ej! Men bort nu, medan galningen dernere tiger.”
Och gynnade af den starka dimman, undkommo de brottsliga lurendrejarne.
[68]Sjette Kapitlet.
Vitalis.
Åter stod fru Kathrina Arnman vid de blommande balsaminerna och blickade öfver deras rika kronor utåt stranden. Dagen var så lugn och klar, som hösten i sitt allra bästa lynne förmår skänka den; men fru Kathrinas sinne var tungt och vemodigt, ty det var tredje dagen efter hennes mans afresa – och ännu hördes han icke af.
Löjtnant Pehr hade gått ut, för att hos de nyligen från en långresa hemkomna fiskrarne efterfråga, om de ej varsnat tulljakten, hvilken efter all förmodan kryssat åt samma håll, hvarifrån de kommit; men till fru Arnmans stora förtrytelse[69] dröjde gubben Askenberg alltför länge, och hon var just på väg att sjelf begifva sig åstad för att erhålla underrättelse om saken, då Arve kom inrusande med en häftighet och en bestörtning, hvilken tydligen målade den starkaste oro, den förskräckligaste ångest.
”Hvad står på, gosse? är jakten kommen – kanske far är sjuk?”
”Jakten är icke kommen, mor,” svarade Arve, och ett par stora tårar rullade långsamt utför de friska, fylliga kinderna.
”Nå, hvarföre gråter du då, barn?” Fru Kathrina höll sig med ena handen fast i bordskanten. Hela hennes kropp darrade; hon hade likväl styrka att, då Arve icke svarade, ännu en gång fråga: ”Hvarföre gråter du? Säg det, att jag må gråta med eller trösta dig.”
”Nej, nej, mor, det finnes ingen tröst!” utropade Arve och snyftade högt. ”De sade derinne hos Nils Asmundsons att tulljakten aldrig mer kommer igen, att den förgåtts i den starka stormen i förgårs natt; ty ingen af alla, som sedan rest samma väg, har sport den.”
Fru Kathrinas svigtande knän ville ej längre bära henne: med sammanknäppta händer nedsjönk hon på stolen; men hennes blick, i hvilken den stumma, djupa smärtan talade, dröjde ännu med ett sönderslitande uttryck vid hafvet.
[70]”Hvar är farbror Pehr?” frågade hon slutligen med en svag skymt af det vanliga, lugna och bestämda allvaret; ”kommer han ej hem?”
”Han är derinne i Nils Asmundsons stuga, mor, och står och talar med karlarne. Jag stod utanför fönstret, och hörde hvad de sade. Och jag tänkte också något, jag, när far reste. Han såg så vackert på mig; och sedan gaf han mig klockan och bad att jag skulle förvara henne troget, som han gjort. Ja, jag skall förvara henne, och hvar dag vill jag be till Gud, att jag blir en sådan karl som far.” Arve upptog det sorgfälligt i fickan undangömda uret, kysste det och sköljde det med varma tårar.
Då fru Arnman såg klockan, denna skatt, som hennes gubbe så högt aktat och så sorgfälligt i alla skiften bevarat, såg den i sonens hand, brast den starka beklämning, som hvilat öfver hennes bröst. Tårar, heta, bittra, men ensamma, rullade en och en öfver den krithvita kinden. ”Gaf han dig klockan, barn?” frågade hon med stapplande röst; ”hvarföre har du förtegat det?”
”Jag tänkte att, om jag visade fram den, mor skulle vilja gömma den åt mig.”
”Låt mig hålla den!” Fru Kathrina utsträckte handen, fattade uret och betraktade det med ögon, hvaruti ett bäfvande hjerteqval starkare talade än i ord. Men hennes själ var för stark att duka[71] under för den första smärtan. Hon reste sig med återvändande kraft och förklarade för Arve i få, men stadiga ord att det vore syndigt att sörja öfver en olycka, som man ej sett i ögonen: ”Det kan ingen veta hvar far funnit bäst lämpligt att ligga och speja efter de gemena lurendrejarne. Gå efter löjtnanten, Arve – han skall väl ha något att säga!”
Gubben Askenbergs inträde gjorde det erhållna uppdraget öfverflödigt.
”Hvad är det för historier de omtala hos Asmundsons?” sade fru Kathrina och bemödade sig att visa sig så oförskräckt som möjligt. ”Fins några bevis för deras slutsatser? Kan ej gubben ligga undangömd der ingen anar det?”
”Jo, det är just hvad jag fruktar,” svarade med upprörd, darrande ton den gamle sjöbussen; ”jag tror, fru syster, att han ligger der ingen söker honom.”
”På utkik, menar jag,” rättade fru Kathrina.
Askenberg skakade på hufvudet. ”Ingen har sett till jakten sedan på eftermiddagen, då hon gick ut härifrån. Och här är just nu en skeppare från Känsö, som i går förmiddag gick åt samma håll förbi Lyholmarne; han borde hafva sett eller åtminstone sport henne, om hon funnits ofvan vatten.”
[72]”Ofvan vatten! Herre, himmelske Gud, om min gubbe, det den Allsmäktige i sin nåd förbjude, verkligen skulle hafva förlist, så måtte väl vraket ändå finnas!”
”Nej, det är icke att lita på, om hon stött på någonstädes. I sådant mörker och tjocka kan hon hafva sjunkit. Vi hade ju en storm den natten, att vi ej fick en blund i våra ögon. Och Arnman var alltid för nitisk i tjensten; han gick ofta längre än pligt och nödvändighet bjöd.”
”Herren är nådig; jag öfvergifver icke hoppet!” sade fru Kathrina med fast tillit. ”Jag vill sjelf ut – vi skola låna Asmundsons båt och söka igenom hvarje vinkel häremellan och Tistelön.”
”Ja, ut skall vi, ännu denna timma!” inföll gubben Askenberg. ”Asmundsons båt göres redan klar. Men hvem kan ana eller begripa huru långt jakten kan hafva varit utom Lyholmarne, om han fått spaning på och förföljt Tistelöpacket.”
”Lika mycket, vi skola söka; vår Herre ger väl något tecken. Tag du med dig klockan, Arve, att vi må se hvad tiden lider under vår bedröfvelse – eller låt mig ha den, barn! När vi komma hem, i sorg eller glädje, skall du återfå den.”
Och Asmundsons båt med den olyckliga familjen, jemte flera andra af fisklägets farkoster med deltagande grannar, gåfvo sig ut i olika riktningar.
[73]”Vänner och barn,” sade fru Kathrina, innan de åtskildes, ”hafven tack för den kärlek j bevisen mig genom att medfölja på min sorgliga färd! Jag är nu för upprörd att bättre kunna säga hvad jag känner; men söken mig, när bedröfvelsens timma kommer för er – och jag skall vara hemma.”
Den vördnadsbjudande qvinnan fattade sjelf rodret, och i det hon helsade till höger och venster, skildes båtarne, och tårfyllda ögon följde den sökande på hennes osäkra, vanskliga resa.
Den stilla familjen Arnman var djupt aktad och älskad; knappt fanns en själ, som ej ville ut och söka dess öfverhufvud.
Tre långa dagar varade det hemska let-ölet. Tistelöns stränder besöktes äfven; och den fräcke Haraldson, som stod på bryggan, beklagade med lömskt deltagande att den nitiske tjenstemannen skulle omkomma såsom offer för sin egen vaksamhet. ”Det var likväl alltför djerft,” tillade han, ”att nattetid, i sådan storm och tjocka, våga sig ut i en sådan skärgård som vår!”
”Frestade ni sjelf stormen den natten?” frågade gubben Askenberg och såg skarpt på Haraldson.
”Det gjorde jag visst!” svarade denne med djerf fattning, väl vetande att någon af hans folk lätt kunde förråda detta; ”men jag måste bege’t, för[74] maken till oväder har jag ej många gånger, så van jag är, varit ute för.”
”Och ni varsnade ej minsta skymt af tulljakten?”
”Hvarken den eller något annat.”
Tröstlösa återvände de sökande till fiskläget. Ingen skymt af misstanke kunde falla på Haraldson; ty brottet var för oerhördt att af någon ens anas, och ingen annan förmodan ansågs grundad, än den att jakten under natten stött på och sjunkit.
Dagar och veckor förgingo. Tulljakten med sin besättning var och blef borta. En ny kusttjensteman utnämndes; och med bristande hjerta flyttade fru Kathrina balsaminerna och all sin lilla lösegendom till en annan stuga. Här stökade hon visserligen till så godt hon förmådde, att bereda trefnad åt sin son och löjtnant Pehr, hvilken troget följde i lust och nöd; men för sin egen del fann hon ej mera någon plats, den hon ville anse som hem på jorden. ”Jag går här,” plägade hon ibland säga till gubben Askenberg, ”som en fremling, hvilken fortsätter resan, så länge det täckes Herren; men mitt lif är i himmelen, dit min gubbe gått förut. Dock pris vare den Allsmäktige, äfven när han tuktar! Jagvar så lycklig, som en menniska kunde vara, hade så mycket att glädja mig åt; medgången är[75] likväl icke alltid nyttig för vårt stolta sinne; det vet jag bäst nu, sedan motgången lärt mig väga mina krafter.”
Gubben Askenberg aktade högt fru Kathrina och den enkla värdighet, den sanna gudsfruktan, hvarmed hon bar sin sorg; men sjelf förmådde han ej höja sig till samma styrka. Han knotade ofta i bittra ord öfver det underbara öde, som tillät den dygdige och rättsinnige gå under just i sina bästa och kraftfullaste bemödanden, då deremot den lismande, den lastfulle lättingen ständigt seglade med förlig vind.
”Och hvilken anser bror afundsvärdast?” frågade fru Kathrina i en ton, som nödvändigt skulle sätta den gamla ärliga sjömanssjälen i vånda.
”Afundsvärdast! det var nu en sak för sig, en rätt kinkig sak, fru syster. Jag finner just ingen utaf dem serdeles afundsvärd; ty om vi besinna att ...”
”Kom icke med några underhandlingar!” invände gumman Arnman allvarsamt; ”jag ville ej att gossen der skulle höra att hans gudfar tvekade att gifva svar på den frågan. Säg, Arvid, hvilket vill du helst vara, en redlig och rättskaffens menniska, förföljd af ständiga motgångar, än vinna alla verldens förmåner mot det att du sålde ditt samvete och vandrade på syndens väg?”
[76]”Det är säkert, mor, att jag hellre vill dras med all verldens onda, än bli en sådan usling, som skulle göra dem sorg, som älskat mig,” svarade Arve med fast tillit; ”och frukta icke, mor, att jag glömmer de förmaningar jag fått vid hvar aftonbön!”
Fru Kathrinas läppar öppnade sig till ett stilla leende. Hon såg på löjtnant Pehr, och han besvarade hennes ögonkast med ett annat, som förvissade henne att de i grunden hade samma tankar, samma tro, ehuru qvinnans tålamod att lida och fördraga ej alltid föll på mannens lott.
I sådana ögonblick af rörelse trädde alltid fru Kathrina fram till fönstret, pysslade med sina balsaminer, och sökte mellan deras blomrika grenar så oförmärkt en skymt af hafvet, hvars böljor sakta lullade sin eviga sång i hennes lyssnande öra.
[77]Sjunde Kapitlet.
Palméer.
Det var vinter: på Tistelöns klippiga stränder bäddade sig allt högre drifvor. Storbåten låg overksam och fastfrusen vid strand, småbåtarne uppdragna i sina värnande skjul, och taklaget i sina skräpiga förvaringsrum drömde om höstens öfverståndna besvärligheter. Inne i stugan, der[78] de isiga fönsterrutorna knappt tilläto en stråle af dagen framtränga, satt Haraldson vid den ensliga brasan och rökte sin knaster. Han syntes mörk och tankfull; och de moln, som sväfvade på hans rynkade panna, blefvo allt mera dystra, ju längre han stirrade på den vid ändan af rummet belägna dörren. Denna dörr förde till en smal, svart förstuga, dit aldrig någon af tjenstfolket gick, emedan det endast var igenom den stora dörrn på husets framsida som all känd och naturlig gemenskap egde rum. Den förra begagnades således blott af Haraldson sjelf och Birger, hvilken haft sitt rum i ändan af nämnde förstuga.
Birger hade ej som vanligt hållit vinterhvila på Tistelön. Sedan den förfärliga blodnatten vid Pater-Noster-skären kände han en afsky att återse Erikas rena blick. Han återvände ej med fadern efter afslutandet af deras gemensamma lurendrejeri-affär, utan företog i det stället en länge påtänkt resa, och stannade på återvägen i Götheborg, der han för det närvarande sysselsatte sig med att läsa navigation. Så mycket om Birgers yttre – det inre få vi längre fram tillfälle att betrakta på närmare håll. Emellertid skola vi besöka den kammare, som under hans frånvaro innehades af en varelse, åt hvilken den snarare syntes bestämd till fängelse än boningsrum.
Detta rum, lågt, mörkt och trångt, hade ett vida obehagligare och ödsligare utseende, än sjelfva[79] stugan. Vid ena väggen var en lafve eller säng uppslagen, hvars dubbla botten beqvämt var inredd till hemliga förvaringsrum. För öfrigt bestod hela möbleringen af några grofva stolar, en gammaldags skeppspulpet och en bordskifva, inkilad mellan fönstret och muren.
En tillfällig förökning i möblemanget, en illa arbetad fällsäng, stod, troligen att skyddas för köld och drag, midtpå golfvet. På den rena hvita hufvudkudden hvilade ett gulblekt ansigte, och öfver täcket låg en hand utsträckt, som med sina utmärglade fingrar tycktes söka att komma i beröring med mannen af lian.
Vid den sjukes säng satt Erika lyssnande med sänkt hufvud och bleka kinder. Oro, nattvak, sorg och bekymmer talade tydligt ur de dunkla ögonen och de matta rörelserna. Det var icke samma lifsfulla kraft i hållning och väsende, som man var van att finna hos den starka, förståndiga qvinnan: någonting tärande gnagde synbart på de friska bladen af hennes lifsblomma, men något, hvars orsak ej borde sökas i ett sjukt hjerta; ty Erikas var oangripet, och ögats blick antydde ej på detta halftrånande lidande, som uppstår af dylika sorger. Snarare var det förståndets än hjertats strid, ett grubbel öfver ämnen, som ej hade att skaffa med ljufvare rörelser.
”Låt mig behålla tåget, låt mig behålla tåget!” ropade på en gång med skärande röst den arme[80] sjuklingen, den beklagansvärde Anton, hvars sinnen, ännu alltid orediga, icke tilläto honom att komma till klart medvetande om hvad han upplefvat den rysliga natten vid lurendrejeri-affären. Han hade af fadern blifvit hemförd i ett tillstånd af sanslöshet, hvarpå följde en lång, tärande sjukdom, den Haraldson hoppades skulle sluta sonens unga, plågsamma lif och på samma gång begrafva den sista möjligheten till brottets upptäckande. Men den egennyttiga bönen hördes ej. Lågan flämtade matt, utan att lefva, utan att slockna; de kroppsliga krafterna ville svagt återkomma, men själens töcken snarare till- än aftog.
”Min stackars Anton,” sade Erika med sin vänliga, lugnande röst, ”hvad skall du göra med tåget?”
”Jag skall hala mig ned! Släpp det, släpp det, så att jag får gömma mig!” och han kröp tillsammans med en rörelse af bäfvan, i det han drog täcket högt upp öfver öronen.
”Hvarföre skall du gömma dig, Anton? Vill någon göra dig ondt?”
”Tyst, tyst, tala icke så högt! Då hör han oss, och han säger alltid att jag skall tiga, för det var bara nödtvång. Men gå undan, så jag får hala mig ner i plikten; der ser han mig inte!”
”Hvem ser dig icke dernere, Anton? hvem fruktar du?”
[81]Gossen skrattade hemskt. ”Var icke enfaldig, Erika, och tänk att du får veta sådant,” sade han med ett hos honom ovanligt uttryck af list. ”Ser du icke att han står bakom dörren och hotar mig? Åh, jag kan nog tiga! jag kan nog tiga!” ropade han högt, liksom till försvar. ”Frukta icke; slå mig bara ej! Icke så mycket, icke så mycket! Aj, aj! Jag skall tiga!” Och nu krökte sig den vansinnige gossen fram och åter, liksom under täta slag. De jemmerrop han uppgaf voro förfärliga; de söndersleto Erikas hjerta och ljödo ända ut i stugan, der Haraldson satt.
”Håll dig stilla, gosse! det är ju ingen som gör dig något ondt,” sade fadern och trädde fram till den lidandes säng.
Vid den välkända rösten tystnade Anton ovilkorligen; men hvarje muskel i hans ansigte uttryckte en dödlig återhållen ångest; och ju längre Haraldsons genomträngande blick fixerade honom, desto mattare tycktes han blifva, och slutligen återföll han i det tillstånd af slapphet, hvarest det endast i den inre verlden var de rysliga bilderna tillåtet att uppträda till lif och verksamhet.
”Jag vet icke, huru ni så kan se på honom!” sade Erika och vände sig till Haraldson med ett uttryck af harm och afsky. ”Det är ju klart att er blotta blick skrämmer honom ifrån förståndet, så snart en enda gnista deraf vill bemöda sig att framtränga.”
[82]”Hvad är det för prat?” svarade Haraldson sträft. ”Skall hela huset oroas af hans galna skrik!”
”Husfolkets känslor äro väl icke så ömtåliga, att de behöfva skyddas på den sjukes bekostnad. Dessutom får ju ingen komma hit. Men på detta sätt kan det ej gå i längden. Jag förmår ej, så gerna jag ville, att beständigt vaka; och att lemna honom åt er, är min förskräckelse, emedan hvar gång, då jag återkommer, gossen är så förskrämd att icke flera timmar förmå lugna honom.”
”Jag är van att göra hvad jag tycker, och tar inga föreläsningar!” yttrade Haraldson, som under Birgers frånvaro utöfvade sin råa vilja otyglad. ”Vill mamsell gå hit, må det så vara; vill hon deremot vara härifrån, är jag mera tjent med det: ty flickungen saknar henne, och pojken sköter jag bäst sjelf.”
”Nej, Haraldson, mitt samvete tillåter icke att jag lemnar den arme gossen i edra händer; och än mer, min pligt, den er döende hustru öfverlät på mig, uppfordrar mig att fråga, om ni på samvete kan säga att ni icke känner orsaken till gossens kropps- och sinnessjukdom. Han var frisk, då han om aftonen tvingades af er att följa med på er hemliga resa. Hvad har derunder förefallit? något, derom är jag fullkomligen öfvertygad, Haraldson!”
[83]”Men jag säger att ingenting föreföll, utom det att pojken, som är bortskämd och van att sitta i spisen och röra i askan, ej tålt vid att vara ute i ett sådant herrans väder. Han blef kall och våt, och det kan vara orsak nog för en sådan stackare att få sig en sjukdom på halsen.”
”Det är sannt, nog kunde han bli sjuk af en stark förkylning; men hans sinnesförvirring skiljer sig tydligen från sjukdomen, ehuru den senare kan inverka derpå. Och besynnerligt är det att samma ämne alltid förekommer. Hvad fruktar han och hvarföre vill han alltid gömma sig i plikten?”
Haraldsons öga ljungade en nästan mördande blick på Erika; men hon mötte den oförskräckt, i det hon med fast röst tillade: ”Haraldson, sök icke att bedraga mig! Något har bestämdt förefallit, som ni vill dölja.”
”Akta er att säga om detta!” svarade Haraldson i en ton, som darrade af illa kufvadt raseri. ”Edra galna tankar får ni ha för er sjelf; men räkna på det värsta, om ni öppnar munnen!”
”Hvad – vågar ni hota mig!” yttrade Erika, som kände att hennes sinnesnärvaro var det enda, som kunde trygga hennes egen säkerhet. ”Vet ni icke, Haraldson, att jag lemnar ert hus hvilket ögonblick jag vill, och att om ni sökte qvarhålla mig, skulle jag ropa till ert tjenstfolk att ni[84] fruktade det mina läppar kunde förråda de ord jag här hört. Tag er till vara – ni vet att jag icke låter skrämma mig!”
Det är osäkert, om Erikas ord eller den nyhet, Haraldson samma dag erhållit, bidrog att återföra honom till sansning; nog, hans drag återtogo sitt vanliga illistiga och isande lugn, och med ett slags förtrolighet började han på nytt: ”Nå, efter mamsell Erika så dugtigt står på sig, ehuru jag intet ondt hade i sinnet, vill jag säga rena sanningen: Pojken sprang mig i vägen, under det jag hade fullt upp med att sköta segellapparne i stormen; och då tog jag honom i armen och kastade honom något ovarsamt ned i plikten. Han fick dervid ett slag i hufvudet, hvaraf jag fruktar den här oredan i hjernan uppkommit. Men då det nu är lätt begripet att detta icke skett af ondska att skada barnet, utan i hettan, så förstår nog mamsell Erika, som är så klok och belefvad i verlden, att jag kan vara rädd det något ondt rykte kunde bli utspridt. Folket har alltid velat åt mig. Jag behöfver just icke sjelf ge dem något att hacka på.”
Erika fann förklaringen temligen sannolik; likväl var det ett och annat, som ännu syntes henne ganska mörkt, och hon tvekade ej att derom uttala sin mening.
”Om förhållandet är som ni säger, Haraldson, hvarföre fortfar ni att skrämma gossen till tystnad,[85] då ingen fara finnes utan för honom sjelf? Och har Anton icke annat att förråda, än att ni under stormen och i sinnesuppbrusning kastade honom ned i plikten, hvad är det då nödigt att aflägsna alla menniskor härifrån?”
”Jag sade det ju nyss; jag fruktar att hans tal kan falla så att det läte som jag med uppsåt vållat olyckan.”
”Detta är ett fullkomligt misstag af er, Haraldson. Ingen skall tänka så ogudaktigt. Gör bara icke någon hemlighet af saken! Och ehuru sent det är, så kalla en läkare, hvilken kan undersöka förhållandet, och låt någon af tjenstfolket ligga härinne att hjelpa oss med vakandet!”
”Ingen doktor botar den sjukdomen. Vår Herre står för lif och död, och han gör som han behagar. Att låta någon ligga härinne, det låter jag bli, ty, som sagdt, jag sköter honom bäst sjelf. Dessutom får jag snart hjelp; jag har i dag fått veta att Birger kommer hem i nästa vecka.”
Nu hade Erika icke mera att tillägga. Birgers blotta namn bringade henne till tystnad. Efter ett långt, plågsamt afbrott, hvars orsak lyckligtvis var Haraldson obekant, steg hon upp och yttrade det de nu kunde lemna Anton, emedan hans sömn tycktes vara naturlig. I dörren vände hon sig likväl ännu en gång tillbaka, för att öfvertyga sig det äfven Haraldson gick; och sedan hastade[86] den omsorgsfulla Erika från den stackars sjuklingen till den friska rosen, den lilla Gabriella.
Hos vår unga hjeltinna uppenbarade sig den stora modern naturens underbara förmåga att låta den ljufvaste blomma växa af den giftigaste rot. Denna späda telning af en grof och vild stam visade redan frön till de mildaste och skönaste egenskaper, egenskaper, hvilka icke ens det beständiga klemandet och det lätta uppfyllandet af hvarje önskan, till och med en nyck, förmådde utplåna eller störa. Men så kan det också med skäl tilläggas att Gabriella till största delen hade sin trogna, kärleksfulla lärarinna att tacka för att det goda, som fanns hos henne, herrligt utvecklades och bar frukt. Det var icke första beviset på hvad uppfostran förmår, en förnuftig uppfostran, som eger makt att motarbeta både medfödda och förvärfvade fel.
Den lilla ”rosen på Tistelön,” en benämning, den hon erhållit både för sin ovanliga fägring och sitt barnsligt ljufva och friska väsende, var en späd, skön knopp, som lofvade att en gång rättvisa det namn, hvarmed hon redan helsades af alla sjöfarande, som lade till vid ön. I hvarje rörelse hos det lifliga naturbarnet låg ett behag; och hennes gång var så flygande och eldig att man tänkte sig en liten sylf, då hon klättrade bland klipporna på sin ensliga ö. Om någon annan verld egde Gabriella ännu ett mycket otydligt begrepp;[87] ty blott ett par gånger hade hon varit med Erika i närrosta kyrka på fasta landet, och endast en gång, men deraf hade hon knappt något minne, med far och mor till Marstrand. Ej under således, om den nakna och ödsliga Tistelön innehöll allt hvad hon tänkte sig präktigt och skönt. I de djupa remnorna i bergen, der vattnet samlade sig, lät Anton sina båtar segla, och Gabriella satt förtjust bredvid och uppmuntrade farten. I de stora jettegrytorna eller klipphålorna hade hon sina lekhus; och dit bar Anton hvarje dag de grannaste snäckor, den finaste sand och allt märkvärdigt, som han uppgräfde omkring stränderna.
Med tacksam kärlek slöt sig Gabriella till sin yngre bror, och en dag utan honom föreföll henne som en vecka. Hon njöt icke, hade ej den ringaste glädje, då den ej delades med Anton; och så högt hon än älskade Erika, kunde denna ändå icke skingra den ledsnad, som längtan efter hennes vanlige lekkamrat medförde.
Under ett så hjertligt förhållande mellan de båda syskonen är det naturligt att vintern, hvilken alltid afbröt de egentliga nöjena, denna gång måste förekomma Gabriella dubbelt så lång som vanligt.
”Blir ej Anton snart frisk? Kommer han icke upp i dag, eller får jag icke gå ner till honom?” voro alltid de frågor, hvarmed hon emottog[88] Erika. Och det var de första, som äfven i dag sväfvade öfver hennes läppar, då hon, i full verksamhet med att kläda en liten fiskareflicka till brud, såg Erika inkomma.
”Nå, söta rara Rika, hvad sade Anton? Kommer han upp i dag? Du sade honom väl huru mycket jag väntat på honom?”
”Anton längtar också efter dig, Ella; men han är i dag sämre än vanligt. Han orkar icke lemna sängen, ännu mindre gå uppför trapporna.”
”Då kan ju jag gå ner. Snälla Rika, får jag icke det?”
”I morgon, om han blir bättre!”
”I morgon, det säger du alltid, Rika! men det är nu visst en månad sedan jag såg Anton. Jag ville nu visa honom de här rara snäckorna, alldeles som små hus. Jag har fått dem af fiskare-Kajsas Lena. Äro de icke bra vackra?”
”Ja, för söta. Men i dag kan Anton icke ha nöje af att se dem.”
”Söta, snälla Rika, var icke stygg!” Och den lilla sirénen, som naturen redan lärt att begagna sina fördelar, klef behändigt upp på Erikas knä, lade sin kind intill hennes och såg henne med en så innerlig och förtröstande blick i ögonen, att Erika så vida gaf efter att hon lofvade på aftonen föra henne till Anton.
[89]Gabriella, som icke tordes begära mera, började åter sin lek med fiskare-Kajsas Lena, en liten rask flicka, den Haraldson af sällsynt barmhertighet upptagit, emedan Lenas mor, en fattig enka, som i många år sålt fisk på Tistelön, helt nyligen genom vådlig händelse omkommit. Men leken ville icke mera komma i gång; ty Gabriellas otålighet förstörde i ena ögonblicket allt det nöje hon haft möda att framkalla i det föregående.
Ändtligen kom den så ifrigt efterlängtade aftonen. Vid Erikas hand inträdde Gabriella i sjukrummet. Anton satt till hälften upprätt i sängen och roade sig att medvetslöst uppdraga bomullen ur täcket.
”Ella!” utropade han gladt och sträckte armarne mot den älskade systern. ”Gud ske lof att du är hemkommen. Nu skall du icke mera resa ifrån mig och lemna mig ensam nere i den stygga svarta plikten, der jag om natten, då vi for genom – jag törs icke säga dig det, för det varbara nödtvång, sa’ far. Men hu så kallt det är; sjön slår upp ända hit! Se, jag har dragit seglet så långt upp öfver mig, och ändå är det snart vått. Akta dig, Ella! du förkyler dig, om du så vadar i vattnet.”
Gabriella utbrast i tårar och kastade sig med ett uttryck af fruktan i Erikas armar: ”Söta Rika, Anton skrämmer mig. Han ser så blek och[90] stygg ut, som Birger gjorde ibland; och så talar han så underligt.”
”Ella, är du rädd för mig?” frågade den sjuke gossen, och hans röst förrådde sorg. ”Var icke det; jag blir bra, om du sitter här på sängen hos mig, ty då törs vattnet icke komma upp, utan då blir det alltsammans dernere i djupet. Om du visste, Ella, hvad som ligger der! Hu, hu, se inte dit! du skulle bli så rädd att du ej kunde sofva på mänga nätter. Men jag är tvungen att beständigt se på det: antingen jag vill eller ej, gå ögonen dit.”
”Men hvad ser du då?” hviskade Gabriella, redan intagen af en underbar skräck, liksom då hon hörde någon hemsk saga.
”Jag måste tiga, annars får jag stryk, så att jag kryper så här.” Och nu började de vanliga slingringarne med kroppen, alldeles som han sökt rädda sig undan slagen. Märkligt var likväl att han icke skrek, ehuru ansigtet utvisade större smärta än vanligt. Och då Erika, som med trogen sorgfällighet följde hvarje sjukdomens förändring, frågade honom, om det i dag icke gjorde ondt, svarade han sakta, nästan hviskande:
”Jo, grufligt, värre än vanligt; men jag törs icke skrika; ty då ser han på mig, och det gör ännu mera ondt.”
Då den stackars sjuklingen blef lugnare, upplyftade Erika den darrande Gabriella och satte henne[91] på sängen. Antons vänliga smekningar tröstade henne väl något öfver det första emottagandet; men hon bibehöll likväl en viss oro och såg med barnslig fruktan efter Erika, hvarje gång denna aflägsnade sig åt en annan sida af kammaren. Slutligen insomnade den till kropp och själ trötte gossen, under det Gabriella med sin lilla hand strök hans heta kinder och blåste svalka på den brinnande pannan.
”Mamsell Erika står icke ut med det här vakandet,” sade Haraldson i vänligare ton än vanligt, då Erika med Gabriella återvände från sjukrummet.
”Nej, jag ser att Haraldson finner det öfverflödigt, efter min lilla soffa blifvit utflyttad.”
”Det kommer deraf att jag sjelf ernar bo derinne, tills Birger återkommer. Jag skall nog ge gossen all den vård han behöfver; och mamsell Erika kan vara öfvertygad att, fast jag är sträng och sträf – det är nu en gång min natur – vill jag ändå icke göra mitt eget barn något ondt.”
”Kanske vill ni det icke; men säkert är att ni skrämmer Anton med blotta ögonen.”
”Icke då vi äro ensamme. Då är han spak som ett lam, och jag är då aldrig sträng. Om mamsell Erika icke gick ned så ofta, skulle han bli bättre. Jag kunde då lättare sköta honom med mildare medel.”
[92]”Visste jag att detta vore sanning, ville jag aldrig gå ner,” svarade Erika; ”men, Haraldson, endast Gud ser huru det är! Jag kan i detta fall icke strida med er; men jag ber er innerligt: var icke hård emot gossen! Ty så mycket bättre är han likväl, att jag bestämdt tror det endast sträng behandling förvärrar det onda.”
”Hvarföre skulle pappa vara stygg emot Anton?” frågade Gabriella och såg förundrad än på sin far och än på Erika.
Litet förlägen öfver sin oförsigtighet att vidröra detta ämne i barnets närvaro, gjorde Erika i korthet sin skyddsling begripligt huru sådana sjukdomar som Antons fordrade än stränghet än godhet, och huru svårt det var att hålla medelvägen.
Icke tillfredsställd förklarade Gabriella sitt misshag med dessa upplysningar. ”Det är nog något annat, som du icke vill säga, Rika. Pappa slår visst Anton, då ingen är derinne,” och nu började Gabriella gråta så bittert, liksom hon sjelf lidit af det onda. ”Hvarföre är du så stygg emot alla menniskor, pappa? Det är bara mot mig du är snäll; men om du inte vill vara beskedlig mot Anton också, så skall jag aldrig hålla af dig det bittersta.”
”Guds barn, gif dig tillfreds! Jag skall inte göra Anton ondt. Så, trösta dig du, min[93] sockerdocka! När Anton vaknar skall jag ge honom den stora taflan, som han så ofta önskat sig.”
Då ljusnade Gabriellas vackra ögon; hon nickade vänligt med sitt lilla hufvud och sprang sedan tillbaka på sin kammare, för att ännu en liten stund, innan hon somnade, språka med fiskare-Kajsas Lena.
[94]Åttonde Kapitlet.
Runeberg.
Något öfver en vecka hade förflutit. I gafvelkammaren var det skumt. Gabriella låg, med den nya dockan på armen, insomnad i ena soffhörnet, och Erika stod, qvald af mörka föreställningar, vid fönstret och tänkte på den sig allt mera närmande stunden, då hon skulle återse Birger. Han hade redan några timmar varit hemma; men en ångest, som hon icke kunnat öfvervinna, hade hindrat henne att gå ned och bedja honom vara välkommen.
[95]Uti Erikas hufvud arbetade en tanke, hvilken ständigt förföljde henne. Än antog den skepnaden af pligt, än af synd; och grubblandet på den städse olösta gåtan tärde hennes lifskraft, utan att lemna något stöd åt öfvertygelsen. Det uppträde, som egde rum aftonen före den bekanta mordnatten, hade inbränt sig i Erikas hjerta, och hennes verksamma inbillning upprepade beständigt hvarje serskild del. Hvad Birger blefve i en framtid, hvarje syndig gerning han kunde komma att begå, vältrades på henne: hennes namn skulle blifva en lösen för brott och olyckor – förfärligt! Och hvilka följder hade redan hennes ståndaktiga nekande haft? Något hade passerat denna hemska natt, som jagade Birger från ön, och som lät den arme Anton förlora sin helsa och sina sinnens bruk. Erika förmådde ej reda dessa frågor; men hon kände sig förvissad att svaret, om hon kunde erhålla det, skulle blifva fruktansvärdt.
Ofta, då hon suttit ensam vid gossens sjuksäng, sett hans lidande och hört de orediga utbrotten af hans plågsamma fantasier, hade hon med skälfvande ångest frågat sig sjelf, om hon icke var en omedveten orsak till all denna jemmer. Blott en enda gång hade hon haft mod att uttala Birgers namn. Anton hade då med en häftig sprittning vändt sig om och gifvit alla tecken till oro och förskräckelse; och ifrån den stunden aktade sig Erika att gifva den sjukes feberaktiga drömmar någon ny näring. Hon inneslöt[96] sina tankar för sig sjelf; men tyvärr voro dessa tankar så bittra och plågsamma, att den arma Erika ofta dignade under deras börda.
Tulljaktens försvinnande, samma natt lurendrejarne voro ute, hade i hennes själ, på grund af månget ord, som undfallit den sjuke, jemte Haraldsons misstänkta vaksamhet, väckt, om icke en bestämd misstanke, åtminstone en svag, dunkel aning att Haraldson och Birger visste något derom. Stundom missleddes hon väl derigenom att intet spår funnits efter tulljakten; men åter kastade Antons förfärande ord ”att något hemskt fanns på djupet” en ryslig klarhet öfver det ämne, hon sträfvade emot med både känsla och förstånd. Haraldsons berättelse var det sista stödet, hvarvid hon sökte fästa sig; men äfven detta ville icke hålla, ty hon kände hans falskhet och erinrade sig dessutom den hotelse, hvarmed han rådt henne till tystnad. Och qvalen vid alla dessa svarta, oroliga föreställningar, hvilka ofta förvirrade hennes hufvud, väckte den tanken ständigt till nytt lif, att hon borde uppoffra sig sjelf, hela sitt ringa hopp om jordisk lycka, för det stora målet att rädda en medmenniska från förderfvet, och genom denna handling förebygga de grymheter, som den åt sig sjelf lemnade förvildade Birger i en framtid kunde begå.
Icke utan isande rysning tänkte hon sig genom äktenskapets band förenad med en menniska, som[97] kanhända ... Nej, hon hade icke styrka att fortsätta den förfärliga meningen – men vore den grundad, hvems var skulden? En känsla, omöjlig att tolka med ord, genomfor Erikas hjerta, då hon anade möjligheten att sjelf vara en oskyldig orsak till det gräsligaste brott. Hade hon icke hållit Birgers öde i sina händer och vid den betydelsefulla vändpunkten afklippt tråden, som kunnat sammanlänka honom med en bättre framtid, ett rättskaffens lif? Borde det då också ej vara hon, som uppoffrade sig sjelf för blotta möjligheten att ännu kunna verka något godt?
Från denna synpunkt, den moraliska sidan, betraktade Erika frågan. Men den hade en annan: den lagenliga. Om Birger vore delaktig i något brott, var det ej då en synd, som förnedrade henne inför Gud och sig sjelf, att förena sitt öde med hans? Tillhörde det icke snarare hennes pligt att utspana hvarje möjlighet, som kunde leda till ljus – och om hennes aning besannade sig, befallte icke då lagens stränga bud att hon skulle angifva de brottsliga?
Så stred den arma Erika; och måhända hade en strängare logik, än den hon hunnit förvärfva sig, äfven kunnat förvillas under likartade förhållanden.
Omsorgen för qvällsvarden nödgade henne att lägga band på sina känslor; hon måste gå ner, hon[98] måste återse Birger, och hvad hjelpte det att fly undan för några ögonblick – stunden nalkades.
I stugan, dit Erika inträdde, satt Birger ensam vid bordet och ristade med sin fällknif några rispor i den tjocka skifvan. Antingen hörde han ej eller låtsade han icke höra den lätta gången, som alltid satt hans hjerta i rörelse; och Erika hade således god tid att betrakta den märkbara förändring, så väl hans utseende som klädedrägt undergått.
Den bruna, men friska färgen hade lemnat rum åt en olivgul anstrykning öfver kinder och panna. Ögonen lågo djupt under sina hvalf, och omkring munnen, vanligtvis krusad till ett hånande tvunget skratt, syntes nu ett helt olika drag. Erika tyckte det liknade smärtans och orons. Sjelfva det egna uttrycket af rå vildhet, som alltid utmärkt honom, låg liksom bundet; men der fanns ett annat: sorgens och passionens förenade makt hade inbränt sin omisskänneliga pregel i hvarje hans rörelse. Hvad klädseln vidkom, var den både finare och bättre, än den han förut begagnade till helgdagsdrägt; men Erika ihågkom att hon af Haraldson hört det Birger nu tagit sin skeppare-examen. Det var således mindre underligt att han lagt sig till herrekarlsrock, i stället för den fordna tröjan.
”God afton, Birger!” sade Erika, som omöjligt kunde förmå sig att säga välkommen.
[99]Birger steg upp. En ryckning flög genom hans lemmar. ”Mamsell Erika!”.. Han var icke i stånd att frambringa ett ord mera; men den blick, han fästade på henne, innehöll en sådan blandning af qval och bitterhet, att Erika häpnade och kände sitt hjerta darra af medlidande.
”Jag tror ni varit sjuk, Birger?”
”Nej, jag har icke varit sjuk. Tycker mamsell Erika att jag är så förändrad?”
”Ja, verkligen.”
”Det kan väl icke heller vara så underligt; mycket har förändrat sig sedan vi sist träffades. Jag är ej mera densamme.” Birgers afmagrade kind öfverdrogs vid dessa ord af en hemsk blekhet, och hans ögon följde troget alla Erikas rörelser. Hon, som ej kunde uthärda den forskande blicken, sänkte sin. Då tillade han saktare: ”Har mamsell Erika ibland kommit ihåg mitt afsked?”
”Ja visserligen, men jag har tänkt ...”
”Hvad?” frågade Birger ifrigt; ”har ni kanske tänkt att jag icke höll ord?”
Erika ryste ovilkorligt för den häftiga frågan, hvilken tycktes henne innebära den försäkran att hon i det fallet misstagit sig. ”Jag har innerligt bedt,” sade hon, ”att Gud skulle hålla sin hand öfver er, Birger.”
[100]Han såg på henne med ett obeskrifligt uttryck af smärta. ”Gud har icke hört er bön. Då ni förkastade mig, uttalade ni också min förkastelsedom.”
”Nej, Birger, tro icke något så rysligt! Jag är ju endast en fattig syndig menniska, och handlade efter hvad min känsla och pligt bjöd mig.”
”Pligt! ja pligten mot er sjelf.”
”Ja visst. Denna är också helig. Anser ni er icke ha någon pligt mot er sjelf, Birger?”
”Åh jo, bevars! såsom skyldigheten att hålla sig sjelf uppe. För att rädda mitt eget lif, min egen säkerhet, försöker jag alla slags medel. Är icke det i sin ordning, mamsell Erika? Man uppfyller ju då pligten mot sig sjelf?”
Det var något i Birgers ton, mera än i hans ord, som kylde blodet omkring Erikas hjerta. ”Jag menar det visst icke så, som ni tyckes förstå det, Birger. Man får ej begagna andra än lofliga medel!”
”Ja, men det är ej godt att veta, när de just äro olofliga. Jag förstår inte så mycket; men jag tror att det kommer an på af hvad sinnesbeskaffenhet en är, då något svårt fall kommer för handen. Är blodet riktigt upprördt, så att förnuftet ej har håll på en, då griper man nog till hvad medel som helst, utan att stort tänka på, om det är lofligt eller icke.”
[101]”Jag förstår ej, Birger, huru en menniska med sundt förnuft kan komma i ett sådant tillstånd, att icke en olycka eller en öfverhängande fara eller någon annan tillstötande händelse bringar henne till besinning.”
”Jo, det låter allt förklara sig. Jag har i vinter läst mera än jag gjort under hela min lifstid; och ibland annat råkade jag på en bok, som uttryckligen beskrifver att det fins menniskor, hvilka till och med födas med de grymmaste och vildaste anlag till allt ondt, och som känna ett riktigt behof att plåga andra. De kasta sig utan besinning i de största faror, för att tillfredsställa denna oöfvervinneliga lust, detta raseri, som uppstår af kroppens inre sammansättning. Om mamsell Erika nu tänker sig ett sådant der missfoster, om icke precist så, likväl ditåt, och detta kräk lemnadt åt sig sjelf eller i händerna på den, som uppmuntrar de dåliga anlagen. Hvart skall det bära hän? Tänk sedan på, när sinnena hos en sådan menniska retas till ytterlighet, om det är möjligt att han, i nästa stunden derefter, tänker på lofligheten af några medel.”
”Det är märkvärdigt,” yttrade Erika förvånad, ”att ni kunnat fästa er vid en så ryslig tanke, Birger. Den låter väl icke alldeles osannolik; men den måtte väl i alla fall icke kunna tillämpas här. Under alla omständigheter anser jag den högst farlig att nära; ty på det sättet skulle ju[102] en menniska kunna begå de gröfsta synder i den falska öfvertygelsen att hon ledes af en oemotståndlig inre drift. Och vore det verkligen förhållandet, anser jag att en sådan menniska framför alla andra behöfver hafva ögonen på sig sjelf och ständigt vara i strid med sin syndiga natur, för att öfvervinna denna förfärliga lust. Men det är ännu något, som väcker min förundran: jag förstår icke huru ni, Birger, på ett par månader lärt er att finna ord för alla edra tankar. Ert språk har blifvit mera städadt; men det ni säger förekommer mig farligare.”
”Åh, jag har väl, alltsedan jag blef så pass karl att jag kunde resa på egen hand, haft folkvett, ehuru far bara tycker det är högmod att tala bättre än han. Bokvett har jag inhemtat efterhand – mest nu i vinter; men det gagnar mig icke stort, hvarken det ena eller andra!” tillade han med en bitter suck.
”Det är orätt sagdt, Birger – blott icke det senare inverkar falskt och förvillande på ert omdöme! Men har ni varit inne och sett på den stackars Anton ännu?”
Vid gossens namn strömmade blodet till Birgers ansigte. ”Nej,” sade han i alldeles förändrad ton; ”far är nu der: jag vill uppskjuta mitt besök tills i morgon.”
”Det är en märkvärdig sjukdom!” återtog Erika. ”Jag har mycket grubblat på de ord Anton fällt[103] under sin sinnesförvirring. Likväl har det icke blifvit mig klart, hvad som vållat rubbningen i hans hjerna. Jag kan, uppriktigt sagdt, icke hafva mycket förtroende till Haraldsons utsago. Ni, Birger ...” Erika afbröt tvert. Hon fann att hon redan vågat för mycket.
”Af mig ville ni således veta, mamsell Erika, om det förhåller sig som min far berättat? – af mig? Har ni då så mycket förtroende till mig att ni icke fruktar det äfven jag kunde föra er bakom ljuset?”
Erika besinnade sig knappt ett ögonblick, innan hon svarade: ”Jag känner att jag kan tro er, Birger.”
”Tack för dessa ord! Det var det bästa jag på länge hört. Men besinna er också noga, om ni verkligen vill höra hvad jag kunde förtälja! Tänk om det sedan ångrade er?”
”En riktig erinring, Birger! förtroendet kunde kanske blifva en mera tryckande börda, än sjelfva ovissheten. Jag binder mig i alla fall aldrig genom tysthetslöfte.”
”Den, som efter mogen öfverläggning vill afhöra ett öppet meddelande, är kanske bunden lika starkt, som genom tysthetslöfte,” anmärkte Birger.
”Ja, det är mycket sannt; men ...”
”Vi få tala vidare en annan gång. Jag hör far i gången. Mamsell Erika kan emellertid vara[104] säker att jag aldrig skall fästa hennes tystnad som vilkor för det jag kan komma att säga. Den, som har så pass hjerta och förstånd, vet nog hvad rätt är.”
Erika aflägsnade sig, emedan Haraldsons återkomst erinrade henne att timman för qvällsvarden redan var inne. Sedan hon slutat sina hushållsbestyr, gick hon som vanligt in att se om den sjuke Anton. Gossen hade under loppet af de sista dagarne visat sig något stillare; själen syntes mattad, ett nytt stadium i hans sjukdom hade vexlat.
Då Erika närmade sig sängen, fann hon hans blick med ett spändt, men likväl belåtet uttryck vexelvis vända sig från den ena till den andra af de stora bruna trädknapparne, som fasthöllo sänggaflarne på hvardera sidan Han märkte icke Erika, utan helsade vänligt till höger och venster, liksom han sett något föremål sitta på hvardera sängknappen.
Efter en liten stunds tystnad sade han i innerligt mild och vänlig ton: ”Jag har så länge väntat på er i qväll.”
”Ack, det är hans englar,” tänkte Erika, och en ljuf välgörande rörelse vaknade i hennes bröst, då hon erinrade sig att återkomsten af denna fantasi alltid varit tecknet till ett förbättradt, ett lugnare tillstånd. Anton hade ofta, då Erika om[105] natten vakat hos honom, förtrott henne såsom en helgedom, att tvenne små sköna barn, skönare än Gabriella, men mycket lika henne, brukade långa stunder sitta på hvar sin sängknapp. De sutto likväl icke alltid stilla, utan spatserade emellanåt uppför sängens sidor, men aldrig så nära att de vidrörde honom. Den ena af Antons englar var alltid, efter hvad gossen berättade, hvitklädd och hade ett skönt uttryck af innerlig glädje i sitt utseende; den andre deremot, som var långt mera grann, i sin purpurklädning, syntes lidande och djupt nedtryckt. Men begge voro öfver all beskrifning herrliga och tycktes älska att vara hos den stackars sjuklingen.
”Jag skall väl lyssna på honom,” tänkte Erika, som, ehuru upptagen af egna bekymmer, ej kunde undgå att känna det djupaste deltagande för den arme Anton.
Gossen tilltalade nu sina små gäster med en röst, af hvars stilla intagande ton Erika förstod att han trodde sig höra en af englarne tala.
”Ja så, ni har inte varit borta ifrån mig, säger du, fastän jag inte sett till er på länge. Det var snällt det! Jag vill likväl alltid se er; jag håller så mycket af er. Men,” fortfor den sjuke och såg med en frågande uppsyn åt högra sidan, ”säg mig, du lilla röda tosing, hvarför du ständigt ser så ledsen ut? Det gör mig ondt i hjertat, när du så der fäster ögonen på mig.”
[106]Nu blef det några minuters tystnad, hvarunder Anton lyssnade med spänd uppmärksamhet. I förundrad ton utbrast han ändtligen: ”Lifvets engel, säger du. Ja så!.. Bitterhet och smärta! – du är så medlidsam – inte skall du vara ledsen för det: du bjuder ju så godt du har, och du kan inte rå för att det växer mask i dina granna äpplen; trösta dig du!.. Ack, så’na fina lockar – räck fram ditt lilla hufvud, så jag får klappa dig. Nå, se ej sorgsen ut! När du blir lite större, ska’ vi ofta leka tillsamman med Gabriella.”
”Och hvem är du då?” frågade Anton och vände sig till sin glädtige kamrat på venstra sängknappen. Åter följde en stunds tystnad, hvarefter han med lika förundrad ton som nyss återtog: ”bjuder ljus och salighet utan ända – du som är dödens engel!” Han tycktes begrunda detta. – ”Ja så, när jag ser dig komma närmare hufvudgärden, väger då min sjukdom åt dödens sida; men när bror din kommer, lutar det åt lifvet. Var det inte så du sade?.. Tack, tack; men håll dig nu i styr! Spring inte så häftigt fram och åter. Sängkanten är ju så smal att du lätt kan falla ner och slå ihjel dig. Du ler du ... gå inte ifrån mig. Nej, nej, bli qvar begge två!” bad den sjuke nu med en ton, som hastigt antog ett förtvifladt uttryck; ”det är bäst som det är: jag vill inte dö – det är så svart nere i[107] djupet, der de ligga allesamman vid Pater-Nosterskären!”
En kall rysning lopp genom Erikas lemmar. ”Min aning,” sade hon sakta och fattade nästan krampaktigt uti sängen.
Anton gaf till ett skri. Hela den lugna fantasien var störd, och i häftig ångest ropade han: ”Se der, der äro de. Se, huru de dyka upp ur vattnet! Låt mig vara, låt mig vara! Släpp mig; jag är oskyldig! jag stod bara i plikten och såg på!”
Erika lade sin kraftfulla arm om den sinnessjuke gossens lif. ”Ligg stilla, Anton lilla!” sade hon med den lugnaste röst det var henne möjligt att antaga. ”Det är jag, det är Erika som är hos dig. Tala du med dina englar! Jag ser de sitta så snällt på sängknapparne och vaka öfver dig.”
”Ja så, ä’ de qvar ännu? De ä’ så snälla! Det var roligt att du också fick se dem,” inföll Anton, som vid återkallandet af den lyckliga villan åter försattes dit. ”Men, Erika, de sitta nu ej längre på knapparne, som du sade. Se hur de springa upp och ner på hvar sin sida om sängtäcket. Märker du hvilken som är mig närmast?”
”Ja, den vackra engeln med rosenröda klädningen står straxt vid hufvudgärden.”
[108]”Det var bra! Jag ser det nu.” Han nickade till höger och venster.
”Dina små sällskapsbröder be dig sofva nu, Anton! De lofva att vaka omkring dig och skicka dig vackra drömmar.”
”Jag tycker också att jag är sömnig. Men, Erika, jag vill först hviska något vid dig.” Erika lutade sig ned, och med mycken försigtighet, liksom för att ej bli hörd, lade Anton sina läppar intill hennes öra och sade: ”Om du ser den hvita engeln komma för nära hufvudgärden, så – schassa bort honom!”
Hon lofvade uppfylla hans önskan, hvarefter den stackars Anton förtröstansfull insomnade; men Erika gick till sin kammare – att lida af vakna drömmar.
[109]Nionde Kapitlet.
Wallin.
Birger hade redan tillbragt fjorton dagar på Tistelön, utan att hvarken han eller Erika sökt tillfälle att fortsätta det vigtiga samtalet. Han var nästan oafbrutet hos Anton; men under första veckan fick Erika icke komma in och se deras sammanvaro. Hon saknade således alla underrättelser om det intryck Birgers återseende gjort på den sjuke.
[110]Hon måste likväl tillstå, då Antons kammare åter stod henne öppen, att detta intryck till sina följder varit högst välgörande.
Anton var nu tyst och stilla. Hans tankeföljd egde ofta redighet, och han visade ingen rädsla att se Birger hos sig. Men så var ock Birgers bemödande att roa och förströ sin sjuke bror beundransvärdt. Alla tankar på det förflutna förstod han skickligt aflägsna eller vända så att de ej fingo sin gamla makt öfver den stackars gossens lättretliga fantasi. Erika förstod icke huru det var möjligt att Birger, för hvilken alla sådana fredliga och stilla sysselsättningar alltid varit fremmande, kunde hafva en sådan makt öfver sig, att han med outtröttlig uppmärksamhet och försakelse helt och hållet egnade sig åt vården af den sjuke. Dessutom varseblef hon ett slags sympatiserande mjeltsjuka i brödernas blickar; och hon kunde ej undgå att märka det Birgers för hvarje dag allt mera insjunkna kind, sänkta hufvud och stirrande ögon fingo en talande likhet med Antons utseende, hvaremot gossens krafter började småningom återkomma, tills han slutligen, efter ett par veckor, stödd på Birgers arm, kunde vandra omkring i kammaren. Den bleke Anton, som under sin sjukdom skjutit upp, log vänligt åt dem, som nalkades eller talade till honom; men sjelf talade han nästan aldrig. Ett stilla svårmod var tecknadt i hans drag och i alla hans släpande rörelser.
[111]En afton, då Gabriella, som nu åter tordes vara ensam inne hos sin så länge saknade lekkamrat, satt på en pall vid hans fötter och uppmärksamt afhörde den vackra berättelsen om de begge englarne, gick Erika fram och tillbaka i sin kammare; hennes tankar voro hos dem, som genom tulljaktens undergång blifvit faderlösa; och den qväljande oro, hvilken alltid var förenad med detta ämne, höll henne i en så stark spänning att hon ej märkte den sakta knackningen på dörren, förrän den åter förnyades.
Det var blott en enda person inom hushållet på den ensliga ön, som så kunde anmäla sig, det kände Erika, och derföre öppnade hon hellre dörren, än hon genom det vanliga ”kom in!” förrådde den rörelse, hvaruti de tre små slagen försatt henne, en rörelse, hvilken ofelbart skulle återklingat i rösten.
Det var verkligen Birger, som ännu en gång besökte gafvelkammaren.
Erika stod tyst, till det yttre fullkomligt lugn och kall; men inom hennes bröst var det annorlunda: der bodde ångesten, smärtan, aningen om den stundande förklaringen, följderna deraf, kanske omstörtningen af hela hennes lif. Hon fattades af ett outsägligt qval, redan innan Birger talat; men hvad behöfde han ord: hans utseende förtäljde det värsta hennes egen inbillning redan uppfunnit. Utmattad af den stora inre kampen satte[112] sig Erika; hennes ögon uppmuntrade Birger att tala.
”Ni har då beslutit att höra mig, mamsell Erika?”
Hon böjde hufvudet.
”Säg mig då först uppriktigt, på det vi må bespara oss så mycket som möjligt af det bedröfliga ämnet, hvad ni har misstänkt och hvilka slutsatser ni dragit af Antons orediga tal?”
”Dessa slutsatser, Birger, hafva varit rysliga. Jag fruktar att uttala i ord hvad jag beständigt sökt undertrycka som en elak villfarelse.”
”Mamsell Erika,” sade Birger med en röst, som talade djupt allvar, ”det är ju meningen att öppet framlägga våra tankar. Undanflykter eller smyghål för orden tycker jag vi kunna utesluta. De taga bort tiden. Vill ni säga er mening rätt fram?”
”Tulljakten ...” frampressade Erika; hon förmådde ej mera än det enda ordet.
Men det var nog. På Birgers ansigte låg redan förut ett uttryck, hvilket genom sin hemskhet skrämt henne. Nu företedde det ett så fasansfullt spel, att Erika med våld qväfde ett utrop af förskräckelse. Några minuter förgingo. Birger mätte kammaren med stora steg. Hans egen rörelse tycktes kosta honom största ansträngningen att besegra. Slutligen stannade han helt nära[113] framför Erika och sade med sakta, men genomträngande, klar röst:
”Det är så – jaktlöjtnanten och hans tvenne följeslagare hafva omkommit genom mig och min far. Jakten ha vi borrat och sänkt.”
Erikas hufvud nedsjönk mot bröstet. Golfvet gungade under hennes darrande fötter. Hvad hon kände var för mycket djupt, för mycket ohyggligt, att ett ord kunnat bana sig väg öfver hennes läppar; och tanken kunde ej heller reda sig, sedan den blifvit nedslungad i den anade afgrunden.
”Mamsell Erika,” sade Birger och lutade sig ned till henne; ”vet ni hvarföre jag uppenbarat er en hemlighet, som klokheten borde rådt mig att förtiga?”
Erika bortvände sitt hufvud med en smärtsam rörelse.
”Ni har icke hört mig än!” fortfor Birger, och hans ton förrådde vidden af de grymma känslor, som stormade inom honom. ”Vill ni icke höra mig – vill ni skicka mig bort med ert hat och förakt, utan att höra på det öfriga?”
”Hvad jag ytterligare får höra,” svarade Erika med ansträngning, ”betyder föga, efter hvad jag redan hört. Mitt samvete säger mig att jag förbunde mig med er, på sätt och vis delade ert gräsliga brott, om icke ...” Hon hade ej mod att fullborda.
[114]Då sväfvade ett bittert leende öfver Birgers läppar. ”Jaså,” sade han entonigt, ”ni vill ange oss, mamsell Erika?”
”Mitt hjerta sönderslites vid tanken på detta steg; men huru skulle jag kunna lefva under samma tak med ...”
”Med en menniska, som ni sjelf gjort till mördare!” afbröt Birger, och hans öga ljungade en skarp, förebrående blick på Erika.
”Det är för mycket, Gud i himlen, se till min ångest!” suckade den qvalda qvinnan, och hennes starka själ förmådde ej längre qväfva smärtans naturliga utbrott. Hon flöt i tårar.
Birger hade aldrig sett Erika gråta. Hennes rörelse mildrade bitterheten i hans hjerta; endast bedröfvelsen att hafva försatt henne i ett sådant tillstånd af elände qvarstod. ”Mamsell Erika, lugna er och hör mig!” bad han nästan ödmjukt. ”Jag fordrar ju ej er tystnad, vill ej lägga något hinder för ert förehafvande. Jag begär blott att ni låter mig säga allt hvad som ligger mig på hjertat; och vidhåller ni derefter ert beslut, så var säker att jag lemnar er, för att aldrig återkomma. Denna afton skall afgöra mitt öde; jag ber er att ni ej mera leker dermed – ni har sett hurudan följden kan blifva.”
”Låt oss uppskjuta till i morgon! Jag uthärdar ej längre.”
[115]”Jag kan ej lida ett längre dröjsmål!” återtog Birger; ”alltför länge har det varat. Nu vill jag hafva visshet; ty om detta overksamma, eländiga lif, jag nu för, måste fortfara, så går jag visst och gör en olycka, för att bli det qvitt. Något skall beslutas!” Och utan att invänta svar, beskref Birger, att börja med, det vilda raseri, som bemäktigade sig hans själ, då han, efter att ödmjukt hafva tiggt om Erikas löfte, fick afslag för andra gången. Hans sinnesförvirring, då han lemnade ön, var, efter hvad han vid sin salighet bedyrade, så stor att han derunder kunnat begå hvilken gerning som helst, utan att hafva tydligt medvetande derom, förrän efteråt. Han omtalade sedan hela affären med tulljakten, faderns uppmaning och det för några ögonblick återvändande förnuftet, som likväl straxt vek tillbaka för det rysliga minnet att just vara utstött i samma stund han önskat och hoppats att få vandra en bättre väg. Allt genomgick han; i hela föredraget låg dock kanske en omedveten, men i alla fall en tydlig anspegling på den skuld, Erikas handlingssätt hade i hans begångna ogerning. Emellertid häntydde ännu intet ord på hoppet eller ens på den önskan att hon skulle dela hans ensliga, brottsliga lif. Och Erika började långsamt hemta andan, då han tillade: ”Så usel kunde jag bli ... Jag kunde i sinnesyra, i galenskap begå ett brott, hvars ryslighet öfvergår allt hvad jag ännu hört. Men hvad tror ni[116] följde derpå? Jo, ångern. Ånger är ett förfärligt ord; det är ännu värre att känna den så, som jag gjort och gör det. Jag har varit i ett förskräckligt tillstånd. Jag har pinats, bedt och vakat, till och med gråtit tårar, ända från det innersta af mitt hjerta – blodstårar! De hafva likväl ej förmått utplåna min skuld eller lindra mina samvetsqval. Blott ett par gånger har jag känt liksom droppar af en välgörande balsam falla på det svidande såret, och det har varit när jag på omvägar, som ändå ingen menniska anat, skickat hjelp till den ene jaktkarlens begge efterlemnade söner; den andre hade hvarken hustru eller barn. För de två stackars gossarne, som också äro moderlöse, har jag dragit försorg på det sättet att den yngre kommit i handtverkslära; den äldre, som nödvändigt ville blifva jaktkarl, liksom fadern, reser nu med den nya tulljakten – och hjelp skall ingen af dem sakna, fast jag aldrig får synas. Detta, mamsell Erika, är det enda goda, jag har att komma med mot allt det onda. Jag ser nog i edra ögon, huru litet det är – men tänk på hvad jag utstått, dessa långa nätter, som ingen ända haft. Dagarne håller jag mig upprätt; ty så usel vill jag icke bli, att alla menniskor ska läsa det, som endast är mellan mig och min Gud.”
Han tystnade några ögonblick. Äfven Erika teg; hon hade intet ord att säga den olycklige, ångerfulle syndaren.
[117]”Mamsell Erika, står det icke i Guds ord,” sade han och sökte förgäfves att möta hennes sänkta blick, ”att ingen synd är så svår, ingen skuld så stor att icke ett förbättradt lif kan utplåna den? Ensam förmår jag dock icke, såsom jag redan sagt er, att fullborda ett arbete; deremot strider mitt sinnelag – men ni mamsell Erika, som är god och mild, en ljusets engel, ni skulle, det vet jag, ännu kunna göra mig till menniska. Men jag ser nog af er rörelse att ni tänker på annat; ert samvete tror ni uppmanar er att anklaga oss. Gör då som ni vill; men öfverväg noga följderna! Ni skall intrassla er i en långvarig ransakning, utan att ni får oss fällda. Och detta kan aldrig ske, emedan inga vittnen finnas. Vi neka bestämdt till allting, och gå fria från saken. Er återstår då endast minnet att i grund ha förstört en menniska, hvilken ni kunnat rädda och dra tillbaka från afgrunden.”
Den grufliga striden i Erikas hjerta begynte på nytt. ”Lemna mig tre dagars ro,” suckade hon, ”jag måste hafva tid att reda mina förvirrade tankar.”
”Undanflykter – om tre dagar eller tre veckor är ni säkert lika villrådig. Aldrig skall ni förlika er med den rysliga tanken att blifva Birger Haraldsons hustru, förrän det oåterkalleligen är afgjordt. Sedan känner jag er för väl, att icke veta det er själ, som är så stark, också skall uppfylla det ni åtagit er.”
[118]”Gör hur ni vill, Birger,” sade Erika och upplyftade med möda sitt sänkta hufvud. ”Vill ni icke vänta dessa tre dagar, tilldess jag hinner sansa mig och ordna mina tankar, så lemna mig; ty, vid den allsmäktige Guden, i afton tvingar ni intet ord af mig.”
Birger såg den ädla, fasta ståndaktighet, som låg på hennes ansigte. För att vinna en sådan hustru, var det väl värdt att foga sig efter det vilkor hon gjorde, ehuru Birger tillräknade sig som en stor svaghet att ge efter för en qvinnas vilja. Men denna enda qvinna, som härtill kunde förmå honom, var Erika. Sakta gick han ur kammaren och sade blott i förbigående: ”Om tre dagar kommer jag tillbaka.”
Under hela denna tid var Erika icke nere. Hon tillbragte dagarne i tankar, natten i bön. En andaktsbok var hennes enda förtrogne. Oräkneliga voro de förslag, hon uppgjorde att undkomma sitt öde. Beständigt förföljdes hon af den skräckfulla anklagelsen att hon var en medelbar orsak till Birgers brott, och att, om hon äfven nu försköt honom, då den djupaste ånger talade ur hvarje hans ord, skulle hon äfven sjelf en gång förgäfves bönfalla om förbarmande. För Erika var och blef sakens moraliska sida att hon borde uppoffra sig sjelf; den andra, den rättsenliga, att angifva brottslingarne, erkände hon gagnade till intet, då hon ej egde bevis; och den tredje, att[119] fly och på nytt uppkalla Birgers raseri, alla hans onda och syndiga anlag, att lemna den moderlösa Gabriella utan hägn, och åt Haraldsons förfarande den sinnessvage Anton, för hvars olycka hon äfven anklagade sig – kunde hon det? Borde hon uppoffra alla dessa varelser, endast af egennytta att rädda sig sjelf, och till hvilket lif! Erikas hjerta, fritt från all egoism, ett hjerta öppet och känsligt för hvad hon ansåg som pligt, detta enkla, milda, gudfruktiga hjerta, segrade öfver alla förnuftsslut. På sina knän anropade hon den högste Domaren öfver handlingar och känslor att granska hennes uppsåt och att tillgifva henne, om hon orätt tydt det bud, som var inskrifvet i hennes samvete, att lemna allt jordiskt ur sigte för Guds rikes tillväxt. Ty fast och djup var Erikas öfvertygelse att hon genom sin uppoffring förde en syndare till himmelen.
Den tredje aftonen kom. Men vi skola ej afhölja den slöja, som bör hvila öfver stadfästelsen af Erikas och Birgers förbund. Den djupt ångerfulle mannen, den i sin försakelse höga qvinnan, Gud såg dem och upptecknade deras löften. Men menniskorna förundrades då, såsom alltid, öfver det de icke kunde begripa.
[120]Tionde Kapitlet.
Nicander.
Atterbom.
”Låna mig brors! mina äro så dunkla,” sade gumman Arnman och utsträckte handen efter löjtnant Pehrs glasögon. ”Jag kan i allt mitt lif icke begripa hvad det här är för slag!” Fru Kathrina vände med försigtighet ett bref, som hon höll mellan tummen och pekfingret.
”Ja, det är anmärkningsvärdt nog!” yttrade gubben Askenberg, lika nyfiken som hans granne. ”Så vidt jag kan erinra mig, har fru syster icke[121] erhållit något bref sedan straxt efter salig Arnmans försvinnande; och det blir i höst fem år sedan.”
”Jag känner icke sigillet, och der står i alla fall ingenting att läsa!” menade fru Arnman och klippte det undan med sin stora sax. Nu uppvecklades brefvet och lästes högt, emedan fru Kathrina ej hade några hemligheter för den gamle invaliden.
”Min ärade Fru!”
”Jag vet icke, om en gammal bekant till den hederlige Arnman ännu ihågkommes af hans fru; men ...
”Jag skall väl se på underskriften,” afbröt fru Kathrina sig sjelf, och stafvade ihop det något krångliga namnet: ”Isak Gabriel Palmqvist. Ack, du nådige Gud, den välsignade mannen kan jag visst icke glömma. En ärans man var han och är det väl ännu, tullförvaltarn i H–, käraste herr bror. Det var icke man att glömma, det. Bror mins väl huru Arnman alltid berömde honom. Han var, på den tiden vi hade vår station i H–, min salig gubbes beskyddare, liksom Arnman, skam att sjelf ta fram det, just var tullförvaltarns högra hand. Men låt se, huru var det nu igen.” – ”Min ärade fru!”.. ”Så artigt! Ja, han var alltid artig!” Och nu läste hon halfhögt, tilldess hon uppnått det afbrutna stället.[122] – – ”jag har i friskt minne så väl er sjelf, min bästa fru, som ert förträffliga kaffe, edra vackra balsaminer och er raske son.”.. Nu tog gumman Arnman till näsduken, och den ena droppen efter den andra nedföll på brefvet. ”Gud fröjde honom, det var en menniska, det! Han höll sig icke för god att sitta nere i vår lilla kammare och dricka en kopp kaffe. Men det har mången dags regn och solsken vexlat sen den tiden. Det är ändå alltid en glädje, som gör hjertat godt, att se sig ihågkommen ...”
”Min kära fru Arnman! Det tunga öde, som träffat frun, har jag af innersta hjerta beklagat; men jag vill ej tala derom, för att icke på nytt upprifva såren. Nog, Arnman var en rättskaffens och redlig man, med fast och manligt sinne. Han skötte sin tjenst som en karl, och uppoffrade sig kanske af öfverdrifvet nit. I denna mörka sak ser endast Gud, och han dömer.”
”Jag har underrättat mig om fru Arnmans omständigheter, och hört att hvad dagligt bröd beträffar nöden icke stått för dörren. Gud har gifvit frun ett godt stöd i den gamle, redlige löjtnant Askenberg; och jag är säker att han icke heller försummat sin väns son. Hvad jag således nu egentligen hade till ärende, var att tala några ord om min önskan att kunna verka något för gossens framtid. Har han lust för handeln, så vill jag skaffa honom någon fördelaktig kondition; men[123] står hans håg åt tullväsendet, så är jag just för närvarande i behof af en skicklig skrifvare på tullkammaren. Hvad som kan brista honom i kunskaper för sin nya befattning, är jag säker han ersätter genom flit och beredvillighet. Jag skall utomdess se honom tillgodo, såsom son af min hederlige Arnman, och efter förmåga sörja för hans vidare fortkomst. Utan bekymmer kan fru Arnman med fullt förtroende lemna ynglingen i mina händer; det skall icke missbrukas. Om mitt förslag antages, vore önskligt att han kunde vara här inom loppet af ett par veckor; i alla händelser får jag ju invänta några rader till svar.
Med gammal vänskap
tecknar
Isak Gabriel Palmqvist.”
”Ja, se det var något, det!” utbrast gumman Arnman med tindrande blickar, i det hon tog glasögonen af näsan och återräckte dem till gubben Askenberg. ”Se bara, hjertans bror, huru Herren håller sin hand öfver de faderlösa och tröstar enkor uti deras bedröfvelse! Först skickar oss den gode Guden vår käre löjtnant Pehr, som varit oss ett troget stöd i lust och nöd. Och nu, då jag i mitt hjerta dagligen suckat: ’Hvad månde det blifva af detta barnet? han är nu gamla gossen, hela nitton år och ännu icke ifrån väggarne!’ se, då såg han, som all nöd kan hjelpa, till vårt bekymmer. Pris vare hans nåd!”
[124]”Nå, nå, fru syster, det var väl icke så illa med Arve heller! Han har ju icke drifvit bort sin tid till onytta. Och att han icke redan är styrman och, som ordspråket lyder, karl för sin hatt, det är åtminstone hvarken hans eller min skuld, utan helt simpelt fru systers, som alltid lagt sig emot hans håg för sjön. I öfrigt har jag, hvad gossens uppfostran beträffar, intet på samvetet: att han räknar, skrifver och har kunskaper dubbelt opp för en tullskrifvare, derföre kan han tacka sin hemmavaro. Och genom sina resor med den nye kustuppsyningsmannen har han vunnit vana och skicklighet för yrket, i fall han skulle komma att en gång gå i sin fars fotspår.”
”Kära, hjertandes bror, tag ej så illa vid – det var icke så menadt, som bror tager det!” sade fru Kathrina, helt nedstämd vid det oväntade fallet att löjtnanten blef allvarsamt ond. Men se gubben Askenberg hade, och det med rätta, sin egenkärlek så väl som andra menniskor, och derföre kände han en liflig förtrytelse deröfver att fru Arnman kunde anse Arves hemmavaro såsom någon så förfaslig olycka.
Men snart afväpnades gubbens vrede af hans trogna vårdarinnas synbara förlägenhet och bedröfvelse; och i det han tog pipstumpen ur munnen, sade han helt fryntligt: ”Ursäkta, fru syster, om gubben förgick sig! Men med gossen har det ingen nöd. Han hade alltid blifvit karl; det var bara det jag menade.”
[125]”Ja, herre Gud, icke vill jag bestrida det, kära bror. Jag ville bara i all enfaldighet säga min tanke, att bättre som bättre är. Icke kunde det i längden vara nyttigt, att han ej kom ut i verlden. Det gör de unga junkrarne godt att sjelfva pröfva på krafterna. Och hvad dugligheten beträffar, hoppas jag med Guds hjelp att verket skall prisa mästarn.”
Fru Kathrina nickade vid dessa ord betydelsefullt åt löjtnanten, hvilken, genom denna artiga vändning, kände sig fullkomligt försonad. ”Jag kan undra,” sade han, liksom ingenting förefallit, ”när vi ha vår Arve hemma?”
”Åh, det blir väl hvarken i dag eller i morgon,” menade fru Kathrina och bjöd löjtnanten en pris. ”Han är liksom förhexad i skälskytteriet; men så får han också rätt vackra fyrkar för hudarne, och ståtlig ser han ut, min vackre pilt, då han kommer med sin höga skälskinnsmössa på hufvudet och väskan öfver axeln. Många gånger, då jag får se honom, kommer mig just tårarne i ögonen. Han påminner mig lifligt, salig Arnmans utseende, då han första gången friade till mig.”
”Första gången?” inföll löjtnanten; ”gaf fru syster honom afslag?”
En skär rodnad, som icke tog sig illa ut på gumman Arnmans vänliga ansigte, förrådde minnet af fordna dagars händelser. ”Kära bror,[126] hvar och en har väl haft sina svagheter i verlden. Det var en tid, då jag i lättsinnighet och oförstånd yfdes öfver den skapnad Gud gifvit mig, och lyssnade på förföriskt prat af granna herrar. Salig Arnman, som då tagit afsked från flottan och var tullvaktmästare i H–, tycktes mig alltför simpel. Men vår Herre, som har många ris, straffade min fåfänga. Jag fick kopporna, ganska svåra, och då var det alldeles förbi med mitt fagra skinn. När jag först kom upp efter sjukdomen, gret jag ögonen så röda, att jag blef fulare än jag var. Och sedan gret jag i lång tid ej mindre bittert för det jag blef sittande ensam. Men, som jag sedan ofta sagt och Gud ske lof alltid tänkt: Vår Herre är de dårars förmyndare. Min pröfning var min lycka.”
”Nå, det skall bli roligt att höra, huru dermed förhöll sig!” sade gubben Askenberg och makade sin stol närmare fru Kathrinas.
”Jo, det var en vacker aftonstund; jag mins det så grannt, som om det passerat i går. Vi hade just råg ute att soltorka, och jag satt på gården och nystade garn, för att på samma gång vakta säden från grannens fyrfotingar och våra egna höns. Nå, som jag säger – behagar bror inte en pris – så satt jag der och nystade och tänkte att det hade varit mig bättre, om jag icke försmått tullvaktmästarns giftermålsanbud. Han menade ärligt med mig och skulle säkert lika mycket haft[127] mig kär i min olyckas dagar – bror förstår att jag då ännu ansåg som en olycka att hafva förlorat min skönhet – som i mina bästa solskensdagar. Men nu voro flera år förgångna sedan dess. Arnman hade fått en tulljakt och kallades löjtnant och brydde sig visst icke om den, som ej bättre visste skatta sin lycka. Ja, just så eller så omkring flögo tankarne, då någon sakta bakifrån rörde mig på axeln. Jag såg mig om och hade så när skrikit högt till i glädjen, då jag fick se salig far stå der så mild i synen och buga sig för mig. Men med ens for mig i minnet kopporna och den fulhet de qvarlemnat. ’Det var ett nöje att se herr jaktlöjtnanten,’ sade jag, steg opp och neg det djupaste jag förmådde i mitt hjertas stora förlägenhet.”
”’Det var mycket längesedan jag träffade jungfru Dahlstedt,’ sade han; ’jag hoppas allt står väl till!’ Vid de orden hade jag så när brustit i gråt; men jag tog mod till mig och bad honom, i stället för svar, att stiga in. Far var i verkstaden; men jag skulle underrätta honom om besöket.”
”Nu var då bekantskapen förnyad, och sedan kom Arnman hvar eviga vecka. Men ehuru kär jag redan då höll honom, emedan jag hade börjat inse hans stora värde, ville jag ändå ej låta honom märka det ringaste; ty ännu var der så mycket högmod qvar att det kostade på att ’bita i[128] försmådd kaka,’ och på det sättet var han länge i ovisshet om han skulle göra andra försöket. Men slutligen drog kärleken honom så starkt i armen, att han fattade beslut att fria på nytt. En förmiddag, vid den tiden min far plägade vara i verkstaden, putsade Arnman sig och begaf sig från sitt. Medan han gick nedför trappan sade han i sitt sinne: ’Om jag först möter en käring, då vänder jag om, ty det bådar otur och förtret; men möter jag en hund, det är lycka, och då går jag fram.’ Och ser nu bror att vår Herre hade sin hand med i spelet. Gubben hade knappt vändt om första hörnet, förrän borgmästarns store Karo kom springandes emot honom och hviftade med svansen så vänligt och förtroligt. Med gladt hjerta gick far då öfver kyrkogården och in till vårt. Nu skall bror vela att jag satt i sidokammarn och siktade mjöl, och hade så oförhappandes kommit att knyta om hufvudet, så att det ej skulle dofta i håret, en gulrosig sidenduk, som Arnman aftonen förut qvarglömt. Arnman plägade alltid komma om aftonen, då jag hade slutat mina göromål, och derför kan bror tro att jag blef ’kors i bröstet,’ då herr jaktlöjtnanten dristigt stiger in och säger: ’Håll tillgodo, jungfru Majsen! Duken kläder så väl, att den aldrig borde komma dän.’”
”’Jag ber om ursäkt!’ sade jag och drog duken hastigt från hufvudet, ’det var bara ett misstag; jag tyckte i brådskan att det var fars.’ Men jag[129] var ej van att ljuga; derföre steg mig också skamrodnaden upp i ansigtet.”
”’Kära, lilla jungfru Majsen,’ började han igen och sökte få tag i min hand, som alldeles mjölade ner hans nya svarta kläder, ’Gud gifve jag fick skänka något mera än detta lappri! Jag vill icke tala om den snön, som föll i fjol, mitt frieri för några år sedan. Men om jag nu fick bjuda jungfru Majsen min person, och hon toge den tillgodo, skulle ingen vara lyckligare än jag.’”
”Då satt hjertat mig i halsgropen. Jag tänkte på mitt svåra högmod, på straffet, de stygga kopporna, och Gud vet hvad, och drog mig så i all ärbarhet bakom mjöltunnan, ty jag skämdes att säga ja. Men salig gubben, som rätt väl såg hvad klockan var slagen, och kom mig allt närmare och närmare, tills, Gud allena vet huru det gick till, han fick mig om armen och, mjölig som jag var, förde mig in i stugan. Far hemtades, och då han, fick höra hvarom frågan var, tog han af sig nattmössan och sade ’amen,’ och så var allt i god ordning och jag trolofvad.”
”Det der var en riktigt nöjsam historia, fru syster,” sade löjtnanten och strök sig om hakan; ”riktigt nöjsam! Jag tror nog det var en lycka att den fina jungfru Majsen fick kopporna.”
”Ja men, var det så! Högmod går för fall; men Gud straffade mig i sin mildhet med den lindrigaste agan. Efteråt har jag först insett det[130] och kommit till den slutsatsen att någon värre olycka lätteligen kunnat hända mig, om jag ej i så behaglig tid fått de välsignade kopporna ... Men, herre min fader, jag har ju icke vattnat balsaminerna i dag! Det må jag ej försumma; ty skulle de dö ut, då vore min dagliga glädje och trefnad borta.” Och gumman Arnman hastade med ett stort vattenglas till fönstret, för att uppfriska sina älsklingar.
”Jag vill slå vad,” yttrade gubben Askenberg leende, ”att något kärt minne äfven fäster sig vid de der blommorna? Jag har märkt att fru syster lemnar dem en sorgfälligare vård än deras grannar.”
Gumman Arnman såg vänligt på sin gamle vän, och det låg något obeskrifligt godt, nästan tacksamt i den blick, hvilken sedan föll på de präktiga balsaminerna.
”Jag ser de hafva sin historia – och efter fru syster är i taget att berätta, så låt höra!”
”Åh ja, hvarför icke! Jag behöfver ej skämmas för min kärlek till dem. Alltifrån den dag jag fick dem eller rättare deras föregångare – ty dessa ä’ bara afläggare förstås – hafva de burit mig glädje, och mången gång har det varit min tröst att se dem knoppas och blomstra. Jag har alltid dervid tänkt på den dagen de först prydde mitt fönster. Ser bror, jag fick i dopet af mina saliga föräldrar namnet Maria Kathrina. Men i[131] min ungdom, den tid jag ännu icke haft kopporna, och var fjäsad och bortskämd, kallades jag allmänt Majsen och skön Majsen, hvilket jag väl ock kände, fast jag ej låtsade om det. Men nu hände sig så, att den första af mina namnsdagar, som inföll efter min trolofning med Arnman, var Kathrina. Salig far kom i god tid på morgonen att önska mig lycka, och hade då under armen en kruka med en hög grann balsamin, omkring hvars stam var lindad en pappersrimsa, som jag ännu i dag förvarar, och på rimsan stod, i en liten rad af grannt målade förgät-mig-ej, namnet Kathrina. ’Jag vet icke,’ sade Arnman, i det han bjöd mig sin gåfva, ’om jag har så dålig smak; men Kathrina ljuder bättre för mina öron än Majsen. Och om du riktigt håller af mig, så låt mig hädanefter kalla dig så!’”
”Jag förstod nog Arnmans mening, så fin hon var. Namnet Majsen tyckte han erinrade om den tiden jag var vacker och fåfäng; Kathrina passade bättre efter de nya omständigheterna. Jag var nöjd med förändringen, föresatte mig i mitt hjerta att alltid göra mig värd det nya namnet; och från den dagen kallades jag aldrig annat än Kathrina.”
”Och syster höll ord,” inföll löjtnant Pehr med en ton, hvilken vittnade om den rörelse, hvarmed han afhört balsaminernas enkla historia.
”Men nu är det brors tur att berätta,” sade fru Kathrina och upptog den nedfällda stickstrumpan[132]. ”Jag har aldrig vetat hur det bar till att bror kommit att lefva i ungkarlsståndet hela sitt lif igenom?”
”Åh, derom är historien kort,” yttrade den gamle invaliden med ett hjertligt leende. ”I min ungdom hade jag aldrig tid att fria, ehuru jag ett par tre gånger var rätt varm om hjertgropen; och sen jag blef gammal, var det för sent. Hade jag icke haft min vän Arnmans hus, der jag gick i vinterqvarter, när jag ej längre dugde till tjensten, så hade jag kanske ändå sett mig om efter en beskedlig menniska. Men det var nu bäst som skedde. Jag har i fru systers sällskap funnit mig så väl, att jag aldrig saknat någon hustru, hvilken kanske i alla fall icke gifvit mig hälften så god och vänlig omvårdnad, som fru syster gjort.”
”Bror är alltför god! Det ä’ vi som stå i skuld hos bror,” sade fru Kathrina, högst belåten med den välmenta artigheten. ”Men, min kära löjtnant, klockan har slagit tolf – och ännu ingen dukning! Bror kan just vara snäll och slå upp bordskifvan, medan jag tittar ut i köket och ser åt om Annika icke bränt vid maten under vårt långa prat.”
[133]Elfte Kapitlet.
Tegnér.
Hedborn.
Den väldiga ande, hvilken med säkra steg genomgår verlden, delande mörkret och skiftande ljuset, och under sin framfart rubbande alla förhållanden, hvilken öppnar eller tillsluter menniskornas ögon och öfverändakastar bruk och seder, stiftar nya lagar och utplånar äfven de mest inrotade fördomar, tiden, som, med ett ord, förmår allt, hade äfven visat sin makt på den fläck af[134] jorden, hvilken vi känna under namn af Tistelön. Fem år hade der hunnit gifva sakerna ett annat utseende.
Om vi nu betrakta till exempel denna stupande bergshäll, framför den fordna stugan med sin hoplappade påbyggnad, så finna vi att hällen nu är sprängd, fylld och planerad, hvarigenom han visar sig för den resande som en snygg fyrkantig gård, omgifven af en vacker mur. Katten, som fordom satt vid det stinkande agnet i hummertinan, sitter nu och solar sig på tröskeln till det nya, granna huset med tre fönsterlufter på hvardera sidan om den utbyggda frontespisen, ur hvars tvenne mindre fönster lätta gardiner af grönt tyg hvifta fram och åter. Solen, som har så godt om förgyllning åt allting, skiner strålande ned på planteringarne vid husets baksida, hvilka nu dölja den skrofliga grunden. Allt detta antyder att skälskyttarne, de misstänkta sjöröfrarne på Tistelön – liksom många andra, hvilka dragit nog förmögenhet tillsamman – byggt sig ett hus och nu lefva på god fot, ge socknens fattiga deras bestämda underhåll, kanske ibland en måltid, och visa mot alla, som anropa dem, en vänlig gästfrihet, hvilket välförhållande inom kort förskaffat dem namn, heder och värdighet af hederligt folk.
Sådant var ock förhållandet. Lurendrejarne hade lagt ned handtverket. Birgers giftermål med den förståndiga Erika måste nödvändigt åtföljas[135] af en stor förändring i deras lefnadssätt och husliga förhållanden. Kapten Birger Haraldson var nu den styrande makten. Gubben hade sitt rum för sig, der han väl stundom hemsöktes af fruktan i afseende på det förflutna lifvet, men oftare öfverlemnade sig åt saknaden deraf. Hans sysselsättning bestod numera uti det ännu alltid älskade skälskytteriet, samt att leda bergsprängningen, hvilken fortgick för att upptaga beqvämare vägar på den klippiga ön. Anton lefde äfven hemma. Hans sinnessjukdom hade med åren småningom aftagit; men hans ungdomskraft var bruten: en tvinande och mjeltsjuk varelse, framsläpade han sitt lif tyst och obemärkt. Alla försök att upplifva hans håg till något yrke voro fåfänga. ”Jag vill ingenting bli, jag orkar icke,” var hans ständiga svar på alla uppmuntringar.
Hela timmar kunde han sitta sysslolös på bryggan och stirra i vattnet, dit han nedsänkt metspöet, hvilket han vanligen glömde att draga tillbaka. Stördes han då af någon, spratt han häftigt upp, tog sitt redskap med sig och gick till något annat ställe, der han hoppades få vara ostörd. Hans uteslutande grubbleri vände sig kring religionen, öfver hvilken han nu ofta talade med Erika. Men oaktadt den utmärkta aktning och det stora förtroende, han egnade sin svägerska, förmådde hon aldrig tända trons ljus i hans skumma själ, der tviflets mask stundligen allt starkare[136] innästlade sig. Öfver den stackars Antons tärda ansigte och bleka läppar sågs aldrig sprittningen af en glädjerörelse, och om ett matt leende der visade sig, var det säkert framkalladt af den, som han minst kunde motstå, af den ömsinta Gabriella, hvilken gerna försakade alla nöjen, hon kände, för det största: att roa Anton.
Men Birger och Erika? Huru såg det ut hos dem? Såsom man ungefär borde kunna sluta till. Erika, den goda, förståndiga qvinnan, ledde med lätt och varsam hand den orolige, halfvilde mannen från de sysselsättningar, som fordom fängslat honom. Birger hade byggt en galeas, hvilken han sjelf förde. Under hans frånvaro var Erika den verkande kraften inom hushållet på Tistelön. Ty äfven gamle Haraldson, som mera fruktade än älskade sin son, tordes icke i uppenbar fejd strida mot dennes ögonsten, hans hustru.
Då Birger om hösten återkom, var Erika den första på bryggan att välkomna honom. Hon hade då alltid verkställt någon inredning i huset eller gjort någon annan förbättring, hvarmed hon kunde öfverraska och fägna sin tacksamme make. Och Birger var tacksam. Han hade velat bära Erika på sina händer och akta henne för hvarje den minsta förtret och ledsamhet, till tack för det hon uppoffrat sitt lif åt honom. Likväl, vare detta sagdt till heder för den menskliga känslan i hans bröst, njöt han aldrig sin lycka fullt eller[137] oblandadt: tärande samvetsqval gnagde på hans lif, och så kärt hemmet var vid Erikas sida, längtade han dock beständigt efter våren, för att genom frisk och kraftfull verksamhet döfva den oro, som aldrig lemnade honom.
Uti Erikas hjerta, templet för en sann gudsfruktan, der en stark och allvarlig förmåga lefde och verkade för det kall, hon iklädt sig, fanns likväl rum nog för en sorg, som icke jordades af hvarken tid eller förhållanden, sorgen öfver att hafva förenat sitt öde med en mördares. I from undergifvenhet betraktade hon derföre den bittra lotten att vara barnlös. Hon hade ej hoppats få ega den glädjen att trycka en varelse till moderligt bröst; hon hade ej ens vågat bedja derom, och det fanns stunder, då Erika under stilla tårar erkände att just det, hon sörjde och saknade, var en lycka. Kunde icke händelsen upptäcka det vid Pater-Noster-skären begångna brottet! Ångestfullt sammandrog sig Erikas hjerta vid denna tanke. ”Herren gör allt väl,” suckade hon; ”bättre att lida ensam, än se varelser, som vi gifvit lifvet, begråta det som den sämsta gåfva.”
Och sålunda tröstad och upprättad efter de skakningar, hvilka minnet af det framfarna eller fruktan för det tillkommande vexelvis läto henne erfara, framgick Erika stilla på sin väg, välgörande för alla dem, som voro henne nära. Hon[138] egnade isynnerhet en moders ömma vård åt sin fosterdotter; och Gabriella älskade Erika så ömt tillbaka, att hon ej egde en tanke, som hon ej delade med denna sin andra mor.
Under en qvalmig julinatt sågs en liflig verksamhet inom det nya huset på Tistelön. Till och med den tröge Anton hjelpte villigt till att bära och ordna sakerna i båten. Haraldson skulle ut på skäljagt, och Gabriella, som länge bedt att få vara med på en sådan färd, hade ändtligen öfvertalat gubben att uppfylla hennes önskan vid nämnde tillfälle, då den nya båten tillika skulle profseglas. Erika, som icke gerna lemnade sin älskling, hade beslutit att göra sällskap; och tillredelserna voro således icke få, ty man ernade både frukostera och äta middag på aflägsnare holmar.
Slutligen var sällskapet i ordning och inskeppadt; ty innan soluppgången måste skyttarne ligga dolda på de skär, vid hvilkas branter skälarne uppgingo om morgnarne, för att sola sig. Gabriella var förtjust. Hon hade så sällan fått tillfälle att lemna sin ö, att hvarje den obetydligaste utfart fröjdade henne och betraktades såsom ett slags epok i hennes stilla lif. Erika hade väl ofta tänkt att göra någon förändring i deras enslighet; men alla förslag till umgänge med städerna strandade gemenligen mot hennes egen olust att utvidga den trånga krets, hvarvid hon blifvit[139] van. Det fanns ock en fin känsla eller kanske blott och bart ett instinktartadt intryck, som afhöll Erika att träda i närmare beröring med menniskorna. Hon visste att de alla, om slöjan en gång föll, skulle med afsky och förakt draga sig ifrån Gabriella, den enda för hvilken en sådan uppoffring kom i fråga – och hvad var då vunnet? Skulle ej den stackars flickan i denna händelse känna en smärta mera, den obekantskapen med verlden kunnat bespara henne! Men å andra sidan var det ej rätt att låta detta unga, lifliga sinne förgäfves längta efter den minsta förändring. ”Jag vill tänka derpå,” sade Erika till sig sjelf eller till sin man; ”vi måste skaffa Gabriella någon passande förströelse.” Och så tillkom, att börja med, en och annan lustfärd, hvaribland den närvarande äfven räknades.
”Hvad jag är glad!” jublade den unga flickan och hoppade som en liten sylf mellan toftorna. ”Du var riktigt snäll, pappa, som lät mig komma ut och pröfva din nya båt. Den klyfver böljorna så raskt att jag har min lust och glädje att bara se på den.”
”Men vill du ej se att jag gjort ett litet tält åt dig?” sade Anton och visade på ett uppspändt segel, inom hvars skydd åtskilliga kuddar och täcken lågo i ordning.
”Åh jo, söta Anton, visst ser jag på det också! Der ska Erika och jag sitta, när solen kommer[140] och skiner hetast på oss. Men nu är det roligast att vara uppe. Se, Erika, hafvet blänker så vackert och klart, som vår stora spegel i gästkammarn. Det är präktigt. Jag vet icke hvarföre vi icke många gånger förut rest med pappa på skälskytteri – men så vilja vi hädanefter ta skadan igen.”
”Om du alltid fick vara med, lilla Ella, skulle du snart ledsna derpå,” sade Erika. ”Mins du huru du, för ett par år sedan, längtade efter att få dig en liten hage? Du trodde dig aldrig tröttna att arbeta der, och ingenting kunde vara roligare än att se och vattna de blommor du sjelf dragit upp. Du mins sjelf huru det gick. Anton bröt upp åt dig en liten täppa bredvid min, och du planterade der sjelf. Blommorna slogo ut, och på lång tid kunde du ej lemna dem. Men du ledsnade snart att ansa din hage, ogräset växte öfver alltsammans, och de stackars rosorna dogo af sorg, emedan du ej mera brydde dig om dem.”
”Ja, men så gaf du mig också bannor ibland, för det jag smutsade ner min klädning!” inföll Gabriella, hvarvid hon riktigt såg ut som en liten Eva.
”Och derföre gick du ej mera i din hage?” Det låg ett frågtecken i Erikas blick, hvilken alldeles afväpnade Gabriellas fintlighet.
”Jag vet icke,” svarade hon med blyg rodnad på den friska kinden, ”hvarföre det icke alltid blef lika roligt som i början.”
[141]”Om du tänker efter, är det ofta nog så med det goda och angenäma, hvilket dagligen står oss till buds; och det är endast derigenom att man sparsamt njuter sina nöjen, som de bibehålla sitt egentliga värde. Detta kan äfven lämpas på din önskan att ofta vara med och se skäljagten. Om du skulle så här stiga upp några nätter i veckan, för att ge dig ut på sjön, blefve det i längden lika tråkigt, som du nu finner det roligt. Tror du ej det?”
”Jag tror allt hvad du säger, Erika; och i morgon dag vill jag åter börja arbeta i min hage. Den skall, minsann, icke mera få gå igen. Men så var jag också bara barnet för två år sedan.”
”Men nu är du stora flickan,” smålog Erika; ”hela tolf åren!”
”Tolf, säger du – alltid säger du tolf: jag blir ju tretton i vinter!”
”Gå in du dansdocka, och lägg dig i huset, som Anton ställt ihop åt dig,” uppmanade Haraldson, hvilken var rädd att hans ögonsten skulle förkyla sig i nattluften och utomdess alltid kände en viss förtret, då Erika, såsom han kallade det, mästrade Gabriella.
”Nej, pappa lilla, jag slipper ju att lägga mig! Det är så roligt att se på hafvet. Ack, den som bara finge se hafsfrun eller en liten grann elfva, det vore något, det! Har pappa aldrig sett något sådant, då pappa legat ute om nätterna?”
[142]”Åh, jag har både sett och hört något af hvardera i min dar. Men hafsmannen tycker icke om att en talar om något sådant.”
”Ja, så ska vi låta hafsmannen vara; men elfvorna, de bli visst icke stötta, om vi språka om dem. Jag mins en saga, som fiskare-Kajsa talte om för mig, då jag var liten. Den skall jag berätta; ty då jag nu sitter och ser på det klara blå vattnet, faller den mig också klart i hågen. Vill du inte höra, pappa?”
”Jo, men då!” Haraldson nickade med hufvudet; och sedan han gjort klart seglet, som han höll på med, tog han opp pipstumpen och satte sig bredvid Gabriella, hvilken mycket belåten började sin historia.
”Jo, det var i utlandet, förtäljde fiskare-Kajsa, en gång en kung, som en vacker qväll hade fått lust att gå till sin badstuga, der han ville sofva öfver natten. Han tyckte det var så ljufligt att somna och vakna vid böljornas sqvalpande, och det lilla huset var bygdt vid hafvet. Sedan han länge förnöjt sig med att lyssna på böljornas brusning, somnade han slutligen, men vaknade hastigt, vid det han hörde ett sakta och djupt suckande, liksom af en menniska. Han reste sig då upp, för han tänkte att det endast var ett spel i drömmen; men då fann han tydligt att någon huttrade och frös utanföre. Han besinnade sig ej länge, utan sprang till dörren[143] och öppnade den. Och tänk – då satt der, midtibland skummet, som slog högt öfver trapporna, en jungfru så skön, att kungen aldrig sett hennes make. Hon hade så långt svart hår, att det räckte henne till fötterna; men ansigtet var så hvitt, som kransen af granna neckrosor, hon bar på hufvudet. Kungen tyckte det var synd om den stackars jungfrun, som satt der naken och frös i vattnet, och bad henne af godt hjerta att komma in och värma sig i badstugan; och så tog han henne i sina armar och bar henne in, och hon sof vid kungens sida. Men när morgonen kom och kungen skulle väcka sin granne, fick han se huru hon med flygande hast for ut genom fönstret rakt ned i hafvet, så att vattnet yrde om henne; och då blef kungen med stor skräck varse att hela nedra delen af kroppen var en stygg, slingrande orm, med otäcka fjell. Och se detta var hafsjungfrun eller elfqvinnan. Var det ej rysligt, pappa?”
”Värre har jag hört!” yttrade Haraldson, som ingalunda var fri från vidskepelse, i afseende på hafvets befolkning. ”Men det har icke lycka med sig att tala om sådant.”
”Det är ju alldeles oskyldigt,” inföll Erika. ”Jag är säker att Gabriella icke tror på sin historia, utan att hon endast berättat den som en gammal folksägen, hvilken alltid såsom sådan kan vara rolig nog.”
[144]”Skulle jag icke tro den?” inföll Gabriella med en liten förtrytelse. ”Fiskare-Kajsa berättade aldrig andra sagor än dem, som voro sanna; och jag mins nu att det var något mera, som jag glömde. Hafsjungfrun kom det följande året tillbaka med en liten flicka, kungen tog emot skänken och kallade flickan Skulda; men hon gjorde sedan stor sorg och många olyckor i landet, och det var för det att hon hade en hafsjungfru till mor. Utomdess hade fiskare-Kajsa sjelf många gånger sett både hafsfrun och elfvorna, då hon om natten legat på sjön och fiskat.”
”Och hon var väl då så förtrolig med dem, att hon ej var rädd?” frågade Erika leende.
”Fiskare-Kajsa var aldrig rädd,” sade Gabriella, med en viss stolthet att kunna åberopa en så trovärdig auktoritet. ”Hon hade lärt af sin man, en gammal van fiskare, att bara man tog fram elddonen och slog eld, måste de försvinna; ty eldgnistor och stål ha de aldrig tålt, alltsedan Thor slog efter dem med sin åskstråle.”
”Fiskare-Kajsa var en klok qvinna!” anmärkte Haraldson och drog ett djupt tag ur snuggan.
”Ja, hon var för rolig,” inföll Gabriella. ”Mins du, Anton, huru många historier hon berättade om Necken? Ack, om du ville sjunga den vackra visan, jag tycker så mycket om! Gör det, söta Anton; det skulle låta så skönt härute[145] på vattnet. Tårarne komma mig alltid i ögonen, då jag hör den stackars Neckens klagan.”
”Den gör också mig tung till sinnes,” sade Anton, som ofta i sina hemliga vurmerier under vandringarne vid hafsstranden inbillat sig att han sjelf var Necken. Men Gabriella, som ej kände detta, var envis; och slutligen började Anton, på en gammal folkmelodi, med klagande och af naturen skön röst, sin dystra sång:
”Den andra också, söta Anton, som handlar om när Necken hade skapat sig till en båld riddare och bortfört den sköna prinsessan, och då presten vid vigseln frågade honom, hvarifrån han var – sjung den också!”
Och Anton sjöng:
”Då riddaren så sjöng, blef den stackars prinsessan rädd,” sade Gabriella och torkade en tår ur sitt eget deltagande öga. ”Hör du, Erika, hon bad så vackert att få vända om och sade:”
”Men då svarade Necken,” inföll Anton med ett vildt leende, och stämde åter, men i ett slags hånande ton, upp sin sång:
”Och sedan drog han med sin brud ned till hafvets djup, och ingen hörde af den bruden mera.”
Gabriella suckade och lutade sitt unga, sköna ansigte så långt ut öfver båtens kant, att det nästan vidrörde vågorna. Hon tycktes genom deras genomskinliga spegel vilja blicka ned på botten och se hvilka underbara hemligheter der doldes.
”Se ej så långt ner!” sade Anton, som blifvit mörk och underligt stämd ”Du kunde märka vrak och menniskoben. Dernere är godt om dem.”
[147]”Det är derföre, säger fiskare-Kajsas Lena, som det skriker i sjön. Har du hört det, pappa, att sådana stackars menniskor, som omkommit i hafvet, skrika hvar natt?”
”Prata inte sådant dumt tyg!” inföll Haraldson kärft, hvars tro här tog en annan riktning. ”Om Lena proppar ditt hufvud fullt med så’na der galna historier, skall hon snart få berätta dem på annat ställe.”
”Hvarför blir du ond för det, pappa? Det ena är ju icke värre än det andra! Hon har hört alltsamman af sin mor. Och du sade ju sjelf nyss, att fiskare-Kajsa var en klok qvinna!”
”Jag tycker du kunde lägga dig en stund,” sade Haraldson, utan att inlåta sig i någon närmare förklaring. ”Se, Erika har lutat hufvudet mot bädden – kryp du också dit! det är gråkulet i morgongryningen.”
Med någon motvilja lydde Gabriella; men ingen blund kom i hennes ögon, och hon låg och pratade sakta med Erika, tills båten i soluppgången lade till vid de bestämda skären.
[148]Tolfte Kapitlet.
Sätherberg.
Wenström.
”Nu gäller det att ni håller er tysta!” sade Haraldson till Erika och Gabriella, hvilka gjorde sig färdiga att följa med upp. ”Kom hit du, min pulla, så skall jag hålla dig i hand; det är slipprigt här på klippan efter nattdaggen.”
”Åh, pappa, jag bergar mig nog. Jag klättrar så raskt som en get. Gå, pappa, bara förut!”
”Nå, så håll er sakta bakom mig, mycket sakta! Pjattra inte och ge inte till något skrik, om du skulle halka.” Efter dessa föreskrifter tog[149] Haraldson sin lodbössa i hand och anförde truppen.
”Gud, hvad detta är roligt!” hviskade Gabriella och nöp Anton i armen. ”Ack, om vi finge skjuta många skälar!”
En blick af Erika erinrade den lifliga flickan om faderns förmaning. Men fick hon ej tala, så hoppade hon åtminstone likväl så lätt, att fötterna knappt vidrörde stenarne.
Snart stod det tysta sällskapet så högt på klipptopparne, att man kunde skåda ned på andra sidan. Och endast med plågsam ansträngning afhöll sig Gabriella från ett glädjeskri, då hon, jemte de andra, varseblef på en bergshäll tätt vid hafvet en ofantlig skälhund, hvilken makligt vältrade sig fram och tillbaka och riktigt tycktes njuta af de första solstrålarne.
”God fångst!” hviskade Haraldson med förnöjdt utseende, och vinkade åt Gabriella att hålla sig fullkomligt stilla. Derefter höjde han utan tidspillan långsamt, men stadigt geväret, och ernade just lägga till ögat, då, till hans obeskrifliga harm och förvåning, ett skott lossades från en sten nedanom hällen.
”Gud fördöme – skottet träffade!” utbrast Haraldson i den vanliga råa tonen. ”Det har jag för ert galna prat i natt! Sade jag ej att det medför olycka att tala om sådana ting! Nu är ej värdt tänka på någon fångst i dag.”
[150]Medan Haraldson utgöt sin harm, rusade en lång, smal yngling fram från sitt dolda gömställe och hoppade som en råbock öfver de skrofliga klipporna, för att hinna ned till djuret, ur hvars ena sida en ström af blod frambröt. Men skälhunden, som i dödsångsten såg sin fiende nalkas, vältrade sig hastigt utför klippan i hafvet. Den unge fremlingen hann emellertid fram, innan besten försvann under vattenytan, och slungade med kraft en liten harpun i dess sida. Derefter lät han djuret dyka; men den korta linan, som var fästad vid harpunen, var snart utlupen – och nu började en väldig strid. Den raske jägaren tycktes icke hugad att släppa tågändan. Han hakade sig med ena handen fast i en remna på klippan, och på det sättet fortgick leken en stund. Slutligen måste likväl jägaren släppa fingrarne från klippan, då han häftigt rusade upp, kastade sig i hafvet och försvann inom några ögonblick från sina förvånade åskådares ögon.
”Jag menar det var sjelfvaste Necken,” sade Gabriella, som det lifliga deltagandet hittills så fängslat, att hon varit stum. ”Men hvad menar du, pappa? Var det en skälskytt, så drunknar han visst – och det vore rysligt.”
Haraldson var för mycket upptagen för att kunna svara; men Erika erinrade Gabriella att, då Necken endast troddes uppehålla sig i floder och strömmar, han ej kunde finnas i hafvet. Följaktligen[151] måste den unge jägaren vara någon rask strandbo från trakten deromkring.
”Ack, om han bara kommer upp igen!” sade Gabriella otåligt. ”Pappa, kan du ej hjelpa den snälle skytten? Vi kunde ju taga båten och fara ut och hemta upp honom.”
”Gif dig tillfreds, min pulla ... Det var icke värre än så,” sade Haraldson och visade med handen utåt hafvet; ”se om icke den sakramenskade pojken åter är uppe på vattenytan!”
Sådant var äfven förhållandet; men den raske skälskytten försvann snart åter och kom på samma sätt upp flera gånger efter hvarandra. Ändtligen sågo de honom långsamt och med mycken ansträngning simma emot stranden. Då han lyckligt uppnått den, svingade han sig upp på klippan och halade försigtigt till sig sin numera döde fiende.
”Bra gjordt, pojke!” ropade Haraldson, hvilken, oaktadt sin harm att ej sjelf hafva erhållit bytet, likväl var för gammal skytt, att ej känna sig lifvad af uppträdet. ”Men, vid salig far mins knäbyxor,” tillade han med en viss öfverlägsenhet, ”antingen är du inte säker på hand, eller har du ett struntgevär, för en kan aldrig lita på att få besten, om en inte sårar’n i hufvut.”
”När han ligger för edra ögon, så tycker jag ni saknar grund för det påståendet att[152] jag ej var säker om honom,” sade ynglingen leende och slog armarne om lifvet, så att vattnet stänkte högt ikring. ”Hade jag velat, så kunde jag gerna hafva skjutit den hunden död på stället; men då hade jag gått miste om bästa delen af nöjet: att låta honom draga mig omkring i vattnet; det svalkar så godt, när vågorna slå omkring hufvudet. Och blefve han min öfverman och droge mig djupare ner, än jag ville komma, hade jag alltid den utvägen att släppa linan. Men sådant har aldrig händt mig. Dessutom kan jag också lära er något, som ni kanske icke vet, att tranen aldrig blir så klar och ren, som när djuret sjelf får arbeta blodet ur kroppen.”
Den raske, frispråkande skytten såg sig nu litet omkring i det nya sällskapet; och hans ögon fästades med ett fritt, gladt uttryck på den täcka Gabriella, som med stor förvåning afhört alla de kunskaper jägaren utvecklade.
”Du är en slug gosse!” sade Haraldson. ”Hvem har lärt dig skytteriet?”
”Det har jag i det mesta gjort sjelf; men så har jag icke försmått den undervisning jag fått af farbror Pehr, vår gamle löjtnant, hvilken skjutit många tjog skälar i sin dar. Och far var också en snäll skytt; det skulle roat honom att se hur jag tagit upp mig i yrket.”
Erika, i hvars anande sinne den förmodan redan uppstått att hon här såg sonen efter den[153] olycklige kustbevakaren, kände sig vid omnämnandet af den gamle löjtnanten fullt öfvertygad derom. På Haraldson tordes hon icke se, utan vände sig bort af en fruktan, som hvarje ögonblick stegrades. Slutligen lyftade hon sin blick på Anton; men dennes uppmärksamhet hade ännu icke blifvit väckt, och Erika tänkte på möjligheten att undgå faran häraf, då Gabriella hastigt frågade: ”Är då din far död, efter han ej mer kan se hvilken duktig skytt du är?”
”Ja,” svarade Arve nedstämd. ”Far är borta; men Gud vet blott hvar hans ben hvila. Det blir i höst fem år sedan han försvann med både tulljakten och karlarne.”
Ett doft oartikuleradt läte från Antons läppar drog allas uppmärksamhet på honom.
”Det är så hans vana, stackare; hans sinnen äro inte riktigt i lag,” yttrade Haraldson till sin nya bekantskap med ett så isande lugn, att blodet nästan stelnade hos Erika.
”Huru är det med dig, gosse?” Den barske fadern vände sig till den bleke, vanställde sonen och drog honom hastigt med sig nedför klipporna till båten. Anton spjernade emot. Den vilda demonen hade åter vaknat inom honom. ”Släpp mig, släpp mig; jag är ju tyst som Pater-Nosterskären!” gnisslade han mellan tänderna. ”Släpp mig, dra ej så hårdt, mitt hufvud ... Aj, aj! det[154] blir mörkt igen!” En välgörande svindel slöt för ögonblicket den svage ynglingens lidande.
På sina ännu muskelstarka armar bar Haraldson honom till det lilla segeltältet, men hade ännu icke hunnit vidtaga något för hans vederfående, då Erika anlände och med en genomborrande blick uppmanade honom att biträda sig.
Den gamle skälmen på Tistelön fruktade sin sonhustru; ty han befarade att Birger förtrott henne deras gemensamma brott, och tanken härpå försatte honom stundom i en känbar frosskakning; men då tröstade han sig med hoppet att, om så rasande äfven vore, likväl ingen hustru vore i stånd att förråda sin egen man, hurudant brottet ock måtte vara.
”Gif mig vinflaskan!” sade Erika. ”Den stackars gossens sinnesskakning har varit för stor mot hans få krafter; men han måste väl åtminstone icke behöfva att sakna hjelp för kroppens helsa.”
”Jag tycker han gör minsta orådet, när han håller tuggan igen!” svarade den råe mannen, men lydde likväl, emedan han icke uthärdade uttrycket i Erikas ögon.
Emellertid samtalade Arve med Gabriella. Han var förtjust att hafva funnit en sådan liten vacker välklädd flicka, och undrade ej längre på det granna tillnamnet, hon hade i orten. Han visste nemligen, genom sitt meddelande sällskap, att det[155] var Tistelöns bebyggare, med hvilka han råkat i bekantskap.
”Då jag härnäst far ut på skäljagt, vill jag besöka er ö,” sade han. ”Ni har ett vackert hus; det syns långt omkring.”
”Åh ja, det är mycket vackert,” inföll Gabriella; ”men det är ändå ensligt, ty resande lägga sällan till der. Jag plär ibland stå uppe på den högsta klippan och nicka åt alla de förbiflygande fartygen och båtarne. Det är alltid liksom jag väntade på någon.”
”Det har visst varit på mig,” menade Arve skämtsamt. ”Men du skall icke få vänta länge!”
”Det är bra! Jag skall då visa dig min kammare, som är i den lilla utbyggnaden. Har du sett mina gröna gardiner, när du rest förbi? så rara gardiner ha de icke i Marstrand en gång. Jag har fått dem af pappa; det är rena sidentyget, så tjockt som huden der på skälhunden.”
”Jo jo, din far har nog plockat ihop hvarjehanda!” sade Arve, med en litet försmädlig ton, hvarpå Gabriella icke gaf akt. Arve hade hört mycket talas om den gamle vrakplundraren på Tistelön; men han sade likväl ingenting vidare, ty hans medfödda fina känsla och goda hjerta förbjöd honom att såra den oskyldiga.
”Ja, vi ha en hel hop kostbara saker,” återtog Gabriella förnöjd; ”du får väl se! Men det blir[156] ingen fröjd med alltsamman,” tillade hon och kastade en orolig blick åt båten, ”om ej Anton blir rask. Då han är bedröfvad eller sjuk, kan jag icke vara glad.”
”Är han verkligen sinnessvag, den stackars gossen?”
”Ja, så säger pappa; men jag tycker att han är så klok som någon annan och ibland mycket klokare. Det är blott när han blir retad eller får ett sådant här hastigt anfall, som hans sjukdom bryter ut. Men det händer mycket sällan, och jag mins icke när det sist inträffade.”
”Det gör mig hjertligen ondt om honom,” sade Arve deltagande; ”men jag tyckte din far talte så hårdt till den stackarn.”
”Det är så pappas lag,” svarade Gabriella, rodnande öfver anmärkningen; men såsom något försonande tillade den unga dottern, blyg vid den knappt för henne sjelf begripliga känslan att vilja rättfärdiga sin far: ”De säga likväl att en sådan sjukdom, som Antons, ibland fordrar en sträng tillsyn; den kunde annars bli värre.”
”Hvilken liten god och söt flicka!” tänkte Arve och betraktade henne med obeskrifligt vänliga blickar.
”Kunde du icke följa med oss nu?” frågade Gabriella, som icke serdeles tyckte om tystnad.
[157]”Nej, så gerna jag ville, får jag låta bli det; ty, ser du, jag reste hemifrån i förrgår, och jag känner på mig att både mor och löjtnanten redan gå åt vindsgluggen och titta efter mig; och så vidt jag kan, narrar jag aldrig mor på någon glädje.”
”Det är vackert tänkt och sagdt!” inföll Erika, som nu återvände med en liten korg på armen. ”Få vi bjuda litet frukost – det kan ju smaka väl efter morgonens arbete! Far nödgas blifva nere i båten hos vår stackars sjukling.”
Arve antog med synbart nöje det välvilliga anbudet; och snart var den flata sidan af berghällen uppdukad med det bästa af Erikas goda förning. Trenne kullerstenar, framrullade af Arve, tjenade som stolar; och så, belysta af morgonsolen, med den högblå himlen till tak, den skrofliga bergshällen till golf och hafvet rundtomkring sig, satt den lilla gruppen i ett rätt romantiskt läge och intog sin frukost.
I Arves och Gabriellas sinnen, der inga bittra erinringar infunno sig, för att störa den rena njutningen af en skön morgon och en glad sammanvaro, var allt ljus, frid och lif. Hos Erika åter log blott ögat, och endast på ytan af hennes jemna väsende låg lugnet: i sitt inre var hon mera upprörd, än hon på många år känt sig; och det qval, hon erfor vid utöfvandet af gästfrihetens[158] vänliga omsorger mot sonen af den förrädiskt afdagatagne kustbevakaren, var så bittert tryckande att endast nödvändigheten att visa ynglingen ett fullkomligt lugnt och höfligt bemötande kunde förmå henne att till en sådan höjd pröfva sina krafter. Men hos Erika, liksom hos alla andra medvetna af ett brott, stod fruktan alltid på vakt: hon inbillade sig att, om de alla lika hastigt och underligt som Haraldson och den sjuke Anton lemnat den unge skytten, kunde han draga några misstankar, som, en gång väckta, möjligen skulle leda långt nog.
När frukosten var förbi, tyckte Erika att hon pinats tillräckligt länge, och erinrade derföre Gabriella att de snart måste återvända till båten.
Det kostade icke litet på vår unga hjeltinna att så tvert bryta den nya bekantskapen; men Erikas blick manade till skyndsamhet, och sedan Arves beslut att nedfölja till båten blifvit afstyrkt, tog det lilla sällskapet afsked. Arve kastade sin fångst på ryggen och gick till andra sidan af holmen, der han hade sin farkost. Och då Gabriella ännu en gång vände sig om att se efter honom, hade han stannat på en af de högsta klipporna, hvarifrån han till slutligt afsked svängde sin skälskinnsmössa öfver hufvudet.
Då Gabriella åter trippat öfver landgången till sin fars båt, fann hon der en betydlig förändring.
[159]Haraldson var vresig, Anton satt hopkrumpen i en vrå, utan att se upp; och tydligen var all glädje förbi. Missnöjd såg Gabriella sig omkring. ”Hvart fara vi nu?” frågade hon och drog otåligt fadren, som ej gaf akt på hennes ord, i rockärmen.
”Hem,” svarade Haraldson med en röst, hvarvid hans klemade älskling icke var synnerligt van. Men Gabriellas mod kufvades icke så lätt: hon lät ej afspisa sig, utan frågade hvarföre man skulle resa hem, då ännu ingen skälhund var skjuten och icke mera än en holme besökt.
”Det är nog för i dag – en annan gång reser jag ensam på skytteriet! När en har qvinfolk och fånar med sig, går det på tok. Jag sade, när vi reste ut, att j skulle låta bli att sladdra om så’na saker, som klokt folk tiger med.”
Då Gabriella märkte att det blef allvar med hemresan, gret hon af smärta öfver det stora missödet att se sig bedragen på en hel dags nöje. Barnasinnet tog ut sin rätt; men hon hemtade sig likväl snart nog och sade då litet förtrytsamt: ”Så skall jag nog resa, när Arve Arnman kommer med sin båt – och det blir rätt snart!”
”Hvad för slag! Skall den göken komma till Tistelön?” Och Haraldson, som trodde att Erika bjudit honom, gaf denna ett par ögon, som skulle hafva skrämt hvarje annan qvinna. Men Erika[160] svarade med mycken värdighet: ”Om han kommer, det jag likväl icke hört omtalas, skall han blifva bemött med höflighet, liksom andra gäster jag i min mans frånvaro emottager.”
Haraldson teg; men hela hans kropp darrade af vrede, emedan han icke vågade qväsa Erika såsom han önskade.
Emellertid var hans bekymmer denna gång öfverflödigt. Dagar, veckor, månader kommo och gingo, och förgäfves stod Gabriella på öns högsta spets och blickade efter den unge skälskytten; han kom icke – och innan de åter träffades, hade lifvet vexlat i många former.
[161]Trettonde Kapitlet.
Tegnér.
” ’Är vinden knapp får man lovera,’ plägade salig far säga – kom ihåg det, min son! I fremmande mans hus få fremmande mans barn icke anse sig hemma. Tullförvaltarn är visst en öfvermåttan hederlig och präktig man; men du är icke hos de dina: staden är icke det lilla fiskläget. Du får lära dig att fördraga mycket och minnas att andra också måste hafva fördrag med dig. Och, som sagdt: ’är vinden knapp får du lovera.’ ”
”Ja, det är ett godt ordspråk,” svarade Arve och tryckte vänligt den hand, som omslöt hans.[162] ”Jag tänker också taga det till rättesnöre och icke tappa modet vid första stöten. Det värsta blir skiljsmessan från hemmet. Jag är just icke blödig af mig; men jag tror icke att mången pojke, som ger sig ut i verlden, skiljes från en så öm mor, som min.”
I Arves röst låg en rörelse, som rikt belönade alla gumman Arnmans omsorger och bekymmer för sin enfödde. ”Herren är mäktig i de svaga!” sade hon andäktigt. ”Om jag kan bära skiljsmessan, Arve, så kan du det lättare. Du är en man och har utomdess godt att påbrås.”
”Det är sannt, och med Guds hjelp skall jag ej vanslägtas. Men alltsamman är ännu så nytt att jag icke riktigt hunnit samla mig. Då jag kom hem, tänkte jag icke på någon annan resa, än att endera dagen göra ett hviftande till Tistelön; ty den rosen, som växer der, är präktigare än alla mors balsaminer. Aldrig tänkte jag att en så vacker liten flicka fanns, som den söta Gabriella!”
”Är du nu der igen!” svarade fru Kathrina med icke så otydligt missnöje. ”Jag vet icke huru du kan tänka på en sådan lapprishändelse, när stora ting förestå, en resa ut i vida verlden!”
”I vida verlden?” upprepade Arve leende; ”inte är det så vigtigt heller att sitta på en tullkammare och skrifva rent.”
”Åh, du vet ingenting. Det blir väl annat i längden, än att sitta och skrifva. Men Rom[163] byggdes icke på en dag. Jag har redan sagt dig att på ingen väg är en ärlig man så blottställd för att skaffa sig ovänner, som då han har någon befattning vid tullen, det må nu vara till lands eller sjös. I begge fallen blir det tillfälle för honom att göra andra otjenst. Vänta bara, om vår Herre låter dig upplefva den tiden, får du väl sanna mina ord.”
”Men om den der otjensten är min pligt, som jag icke kan gå ifrån, utan att fela i tjensten, så bryr jag mig pocker om vän eller ovän. Jag går min väg rakt fram och viker hvarken till höger eller venster. Ingenting förmår mig att blunda, då meningen är att jag skall hålla ögonen öppna.”
”Så tänkte din far, den saliga själen, också; men jag vet ändå ett tillfälle ...” fru Kathrina stannade midt i meningen. Hon var en betänksam qvinna och öfverlade ett ögonblick, om hon för sonen borde blotta en svaghet hos fadern; men om det vore till nytta, om det visade Arve att skrytsamhet i opröfvadt mål ej är någon dygd, då skulle salig gubben visst icke misstycka det – och dermed återtog fru Kathrina med ett slags högtidligt allvar: ”Ja, mitt barn, jag vet ett tillfälle, då din far blundade och ej lät den venstra handen veta hvad den högra gjorde. Derföre är ock bäst att låta stora ord fara och ej trotsa på egen styrka. Det fins, Gud ske lof, en känsla, som,[164] då den verkar, förvandlar ett felsteg till välsignelse.”
”Hvilken då?” frågade Arve förundrad.
”Mensklighetens, min kära son! Du bör väl tro att, om någonting förmådde din far att blunda för sin pligt, var det endast den.”
Arve syntes icke fullt belåten; men han hade alltid varit van att betrakta sin fars handlingar med den djupaste vördnad. Han vågade således icke komma fram med sina tankar. Men fru Kathrina var tillräckligt skarpsinnig för att märka, huru det stod till. ”Ungdomens öfvermod qväses af erfarenheten; lita du på det, min gosse!” sade hon allvarligt och höjde straffande sitt finger mot den tviflande.
”Är det då öfvermod att tro det ingenting kan förmå mig att afvika från mina skyldigheter?” frågade Arve, undfallande för moderns förebrående blick.
”Ja, det är det, och syndigt öfvermod till på köpet! Salig far hade ännu ett ordspråk, som jag lagt på minnet, och det kan du också göra: ’kasta inte små stenar åt vår Herre; ty han kastar stora igen!’ Jaha, min kära Arve, lägg det på minnet, och våga aldrig i dina tankar tvifla på att din far höll sig vid rätta vägen! Blott en gång, en enda gång under hela lifvet, gjorde han ett afsteg från sin tjenstepligt, och det[165] hoppas jag, med Guds hjelp, att vår Herre hållit honom räkning för.”
”Nå, men säg hvad det var, mor! Kanske finner jag då också att jag icke kunde gjort annorlunda.”
”Nu talar du som du bör, barn: så skall det vara! Skryt aldrig med krafterna, innan du pröfvat huru långt de nå till. Det är klokare att handla än att tala; och för att nu visa dig att äfven den, som är mest nitisk i tjensten, kan fela, så skall jag tala om för dig huru det var med salig far den gången han satt i klämman.”
Och fru Kathrina tog en pris ur sin snusdosa, satte sig i fars länstol och förtäljde:
”Jo, ser du, på den tiden vi hade vår station i H –” (gumman Arnman talade vanligen om sig och sin gubbe i pluralis) ”bodde der en köpman, som hette Carlmark. Han hade nyss slagit vantarne i bordet, och genom kreditorernas stränghet var stackarn försatt i sådant elände, att hustru och barn så när fått svälta ihjel. Om honom var det just ingen synd, han var en dålig karl, en suput, som ingen aktade; men hustrun och småkräken, det skär mig i hjertat ännu den dag i dag är, då jag tänker på huru den bleka, utmärglade Carlmarkskan ibland kom in till oss för att låna ett par riksdaler, antingen på vigselringen eller barnens faddergåfvor. Och[166] Gudskelof, vi sade heller aldrig nej, fast vi ej togo någon pant, och hon var alltid ordentlig med återbetalningen, när hon fick in styfvern.”
”I ett par år lefde de i så djup fattigdom, att ingen menniska begrep huru de egentligen lifnärde sig. Men vid den tiden förbarmade sig någon, jag vet icke hvem, och försträckte dem ett litet kapital att börja en kammarhandel med. Carlmarken, som genom hemsökelser af många slag blifvit nykter, skaffade sig ett litet varulager, i smått förstås; men som han ville spara in tullen, hade han ställt så till att det skulle lurendrejas in.”
”En vacker afton fick far hum om förhållandet, och det värsta var att det skedde från en af jaktkarlarne, så han ej hade någon utväg att komma ifrån saken; men det grämde honom så, att det skulle blifva han, som tog ifrån dem det lilla de erhållit, att han hela den natten gick fram och tillbaka på kammargolfvet, utan att få en blund i ögonen. Om morgonen helt tidigt kom fru Carlmark och bad att få tala med honom. Vi bådo den stackars menniskan sätta sig. Hon darrade i hvar lem, så att benen knappt ville bära henne; men som hon stod der, brast hon i tårar och snyftade: ’Jag vet att min mans förehafvande är förrådt; men, bäste herr Arnman, var barmhertig mot mig och mina fem små. Blir det beslag, så äro vi för alltid och ohjelpligen förstörda, ja, i grund; ty hela den lilla summan, vi fått låna, ligger i varorna’”
[167]”Gud vet hvad Arnman svarade; men så pass mins jag att han talade om sin pligt och nödvändigheten för en tjensteman i hans befattning att qväfva de känslor, som ej öfverensstämde dermed. Tröstlös, nästan halfvägs från sina sinnen, lemnade oss den olyckliga fru Carlmark. Följande natten eller i daggryningen troddes det att godset skulle komma; och hon kunde icke skaffa något bud till mannen, som var borta för att hemta det. Dagen gick tungt förbi. Jag såg Arnmans oro; men jag vågade ej störa honom eller tala för fru Carlmark. Han såg nog på mig hvad jag tänkte; och kunde han hjelpa, så visste jag att han gjorde det. Var det honom åter omöjligt, gagnade det till intet att tala om saken. Emot aftonen reste han ut och visade, efter hvad han sedan berättat mig, all ifver för sitt förehafvande. Men huru det var, tog han miste om kosan och ville veta att båten skulle komma från annat håll.”
”Jaktkarlarne vågade icke säga emot och kände dessutom för väl hans stränghet i tjensten, att ens misstänka minsta oråd. Emellertid lyckades hans list; ty medan tulljakten låg på orätt utkik, gick båten med smuggelgodset lyckligt igenom, och med harmset sinne och långa näsor kommo jaktkarlarne andra morgonen tillbaka. De knotade i tysthet; men de fruktade Arnman för mycket att våga säga honom det hans envishet hindrat dem från en förtjenst. Ett nytt och vida större beslag försonade likväl snart både[168] dem och tullkammarn; och ehuru Arnman verkligen fick en lätt skrapa, var han dock glad i sin själ, och gladast derföre att Carlmarkens icke anade att de hade hans förseelse att tacka för sin lycka; ty du förstår att han aldrig för någon utom mig erkände annat än att det varit ett misstag. Och hvad säger du nu, min kära Arve? Kanske du skulle vilja klandra din far!”
”Nej, Gud bevare mig för det! Men jag ville önska att jag aldrig kom i sådant läge, ty huru en ställde sig, skulle samvetet alltid komma till korta, och tjensten går framför allt.”
Fru Kathrina rodnade. Hon erkände aldrig att det var en svaghet, utan tvertom en stor förtjenst af salig Arnman att hjelpa Carlmarkens, för hustruns och de många barnens skull; och att Arve vågade hafva en annan mening, det förtröt henne, ty han borde gilla allt hvad far gjort.
Men Arve hade redan börjat tänka på egen hand; och hvad han en gång fått i hufvudet hade sig icke så lätt att åter få derifrån. ”Tjensten gick framför allt!” det var hans trosartikel, och dervid blef det.
”Nå, så Gud gifve du icke en gång nödgades gå i samma vånda, som din salig far, natten före det tilltänkta beslaget på Carlmarkens gods! Men skulle så ske, påminn dig då den här stunden och din stormodighet, som inbillar sig[169] bättre förstå rätt och orätt, än dina egna föräldrar. Jag säger icke mera; men det faller mig så före, som vi en annan gång fick språkas vidare i samma sak.”
”Det kan väl vara, mor! Jag har ännu icke lefvat så många år, och litet har jag sett af verlden. Men det tror jag förvisso, att ingenting skall förmå mig (om jag en gång blir så pass karl att jag får sköta kronans flagg) att låta den hvifta mot norr, då den skall vända sig mot söder, och tvertom. Men blif icke ond, mor! Af uppsåt eller för att skada gör jag aldrig någon mask emot; lita på det!”
”Nej, det vet jag väl,” svarade hon förtroendefullt. ”Nog har du heder i bröstet och hjertat på rätta stället; du är min ålderdoms glädje och krona. Men just derföre fruktar jag att du kan gå för långt i nitet.”
Gubben Askenbergs inträde förde samtalet tillbaka till dess utgångspunkt, nemligen Arves resa och vistande i tullförvaltarens hus.
”Det kan bli både bra och illa,” menade löjtnanten. ”Var icke för nackstyf, men låt ej heller frun lägga grimma på dig, ty sådant duger ej för en karl! Men jag mins rätt väl att jag hört, det fru tullförvalterskan icke har något emot att föra kommandostafven inomhus, och att hon brukar skicka den ena skrifvarn hit och den[170] andra dit i enskilda ärender. Ibland, när hon får det infallet att göra så kallade ’tillställningar,’ det vill säga att huset vändes upp och ned, måste ”småherrarna” stå på tå och räcka alla händer till hjelp. Men sådant fjesk är icke min likör! Sköt du dina göromål om dagen, min gosse, och sök dig om aftonen en förnuftig förströelse. Vankas den inomhus, i hyggligt umgänge, så är det väl; gå annars ut och rör på dig, eller förnöj dig på din kammare med läsningen af en god bok. Framför allt undvik dåligt sällskap, personer af tvetydig karakter, och sky som pesten alla förtroende-befattningar inomhus, hvilka ge ditt husbondfolk och ännu värre fremmande anledning att betrakta dig som en tjenare.”
”Men, Gud bevars,” utbrast gumman Arnman otåligt, ”det är ju pura högmodet bror inplantar hos pojken! Verlden och fåfängan ge frestelser dertill nog ändå, utan att bror, som är en klok och erfaren man, skall utpeka vägen för honom.”
”Nej, fru syster! Jag uppmanar honom visst icke till något så syndigt och dåligt, som högmodet. Här är endast fråga om en viss aktning, som en hvar är skyldig sig sjelf, och som han bör veta ingifva andra genom sitt uppförande. Man kan vara välvillig och tjenstaktig, mera än någon tjenare förmår, när man lefver bland sina likar; men nu kommer Arve i ett fremmande läge,[171] der det just blir konsten, hufvudsaken menar jag, att hvarken ödmjuka sig för mycket eller för litet. Kortligen, en yngling, hvilken är borta på sådana vilkor och derföie i det närmaste beror af andras godtycke, skall visserligen alltid hafva detta i tankarne; men i sitt väsende, fru syster, får han icke visa sig som en mes, hvilken säger jaha och mjuka tjenare till hvart ord af sin förman eller ännu värre förmans fru. Så obetydlig hans plats än är, skall han likväl veta skicka sig på ett sätt, som öfvertygar dem han lefver med, att också han har sitt värde, och att han uppfostras till statens tjenare, och icke till husets.”
”Gud förlåte bror, att bror talar så! Arve har af naturen en styf nacke. Nu tänker jag han icke lär veta, på hvilket ben han skall stå; och i stället för att, som jag, uppmana honom att vara undfallande, villig och ödmjuk, blir det troligt att han, med brors lärdomar på fickan, kör emot öfverallt och stoltar på egen klokhet, tilldess han för sent ångrar att ej hafva kommit ihåg det gamla ordspråket, att ’ingen blir god herre, som inte först varit dräng.’”
”Fru syster tar också allt efter bokstafven! Jag är viss att gossen bättre fattat meningen af mina råd. Hvem kan högre än jag önska honom lycka och Guds välsignelse till sitt förehafvande; och skulle jag på samma gång vilja inplanta frön till onda frukter? Nej, kära fru syster! Nu, liksom mången gång förut, kunna vi i ordens vändningar[172] skilja oss ifrån hvarandra; men i grunden vilja vi dock ett och detsamma: gossens bästa, hans förkofran i dygd och visdom. Låt oss derföre icke tvista sista aftonen han är hemma. Hans framtida uppförande kommer nog att visa, det han gömt både fru systers och mina lärdomar.”
”Ja, så är det,” inföll Arve med rörd och hjertlig ton; ”jag bär dem på hvardera sidan om hjertat, liksom jag på hvar sin sida af plånboken förvarat begge sparkassorna, min goda mors och min käre farbrors. Men låt oss nu icke vara ängsliga,” tillade han med gladare mod, ”det går nog bra! Jag vill ärligt skrifva om allt som möter mig; och mor skall se att vår Herre styr till det bästa. Hade jag bara än en gång fått se min vackra ros – hon följer mig öfverallt, hvar jag går och står.”
”Du kommer just bort i behaglig tid,” sade fru Kathrina och kastade en blick på löjtnanten. ”Jag vet ej hvad jag har för en afsky för de der Haraldsons; men jag kan alls icke lida dem. Hade ej det packet, Gud förlåte mig, jag skulle inte så illa säga, varit, så lefde kanske salig Arnman ännu. Det var för det tilltänkta beslaget på ...” Gumman Arnmans slutmening bortdog, under bemödandet att qväfva en frambrytande tår. Hon ville ej bedröfva sin kära Arve; derföre bröt hon af och gick som vanligt, då hon behöfde lugna sig, bort till fönstret att pyssla om balsaminerna, sina gamla förtrogna.
[173]”Vi skola slå ett slag nedåt stranden,” sade löjtnant Pehr, ”så smakar gröten bättre!” Arve log öfver gubbens finhet; men förslaget var klokt, ty när de återkommo, var åter allt godt. Ingen tvist mera den aftonen: allt var frid, enighet och kärlek.
Morgonen derpå afreste Arve.
[174]Fjortonde Kapitlet.
Böttiger.
I det nya huset på Tistelön fanns ett litet hörnrum, der fönstren voro knappt en aln från berget, vid hvars fot byggningen låg. Denna kammare var Erikas älsklingsplats. Der satt hon mången timma ensam, och såg mot bergväggen, hvilken föreföll henne som en mur mellan henne och den öfriga verlden. Hafvet älskade hon icke: det uppkallade mörka minnen – men klipporna voro hennes förtrogne: till dem hade hon många gånger hviskat om de smärtor, som hon ej förmådde bekämpa.
[175]Erikas mörka, svala kammare hade blott en enda prydnad: det var en tafla af sällsynt skönhet, föreställande Kristi korsfästelse; och sålunda liknade det lilla rummet snarare ett bönkapell, än ett boningsrum: det utgjorde också den plats, dit Erika flydde, då hon kände behofvet att uttrycka sitt hjerta i bön, eller genom välgörande tårar uppfriska sitt sinne och gifva det ny spänstighet. Men det var ännu en annan njutning, som drog henne till det mörka hörnrummet. Birger hade, på samma gång han från sin första resa hemförde den tröstrika taflan, äfven gifvit henne en liten skrifpulpet; och i denna förvarade hon de papperslappar, hvarpå hon, år efter år, allt bättre lärde sig uttrycka sina tankar och känslor. Dessa blad voro liksom stycken ur hennes egen själ; det var på dem hon sökte redogöra för sig sjelf det egna och smärtfulla i medvetandet att vara alldeles ensam.
Kanhända skall det ega något värde att kasta en blick på dessa enkla betraktelser af en qvinna, hvilken i hela vida verlden ej egde någon, åt hvilken hon kunde meddela det som lefde och bodde inom henne. Den tidiga bildning hon erhållit hade, oaktadt de smärtsamma öden hon genomgått, mognat genom förståndets ljus. Men Erika hade ej blott förstånd: hon hade äfven känsla, hon hade medvetande af sin utstötta belägenhet. Och det var dessa känslor, detta medvetande, som ville hafva luft.
[176]På ett blad hade Erika, i någon ensam stund, utstuckit med en knappnål ordet längtan, och derunder skrifvit:
”Så långt tillbaka jag kan minnas, har en stor tomhet bott i min själ – det är längtan. Jag har längtat, jag längtar och skall beständigt längta efter det mål, jag aldrig hinner: en modersfamn. Hvarföre stöttes jag ut i verlden, att kämpa der, utan hopp att få återvända till hemmet? Jag har ej egt något hem; ingen moder har vyssat mig på sitt knä, ingen fader välsignat mig! Ensam har jag gått genom lifvet, ensam har jag sökt ljusets väg, ensam går jag också bort. Ingen känner, ingen bryr sig om hvad den moderlösa, den af hela verlden utstötta lidit: hennes trängtan är blott hennes. Ofta förekommer jag mig sjelf som en döfstum menniska, i hvars bröst hör någonting rikt och djupt, men hvilket hon saknar förmåga att meddela åt andra. Jag kan också känna underbart ljuft, ja, så skönt att tårarne ofta komma mig i ögonen; men jag kan ej sammanbinda mina känslor: de ljuda liksom en klocka, då man på afstånd hör den ringa stilla och högtidligt. Det är längtan, längtan till hemmet, som jag icke fick känna härnere – men jag återfinner det deruppe.”
På ett annat blad hade hon ristat ordet förhållanden, och nedskrifvit sina betraktelser deröfver.
”Hon är bra besynnerlig, denna kedja, som sammanbinder menniskor och mellan dem skapar[177] förhållanden, hvilka det sedan blir en pligt att vörda. Jag, en – – – s hustru, beder dagligen Gud för honom, som hvar och en skulle – – – – – om man kände – – – – – Men jag är hans: mitt lif är en lång bönesuck att återföra den ångerfulle till Faderns thron. Och vinner jag detta stora mål – tröstande englar hviska ofta i mitt betryckta hjerta att det redan är vunnet – då vill jag icke klaga, icke knota, icke sörja öfver att jag så ensam blifvit satt hit i verlden. Ty säkert hade jag ej under andra förhållanden velat eller kunnat offra mig till försoning för en fremlings skuld. Det förefaller mig ibland, som mitt kall på jorden vore stort; och en djup känsla ilar genom hjertat, då jag tänker på det ansvar jag åtagit mig, att lefva ibland dessa menniskor, att uppfostra, leda och till det goda dana den moderlösa varelse, jag emottagit. Säkerligen kan endast han, som är mäktig i de svaga, gifva mig kraft att modigt fortsätta min bana och att uträtta något för dem, bland hvilka han satt mig.” – – – – – – – – –
Sorgens hemsökelser.
”Då lifvet kännes mörkt och tungt, har jag min tröst i vissheten att pröfningen är nödvändig.”
”Väl känner jag att det skulle göra mig lycklig, om Gud gaf mig en varelse, hvilken nämnde mig med det ljufva namnet moder, hvarefter jag förgäfves längtat. Då vore jag ej mera ensam:[178] det starkaste och heligaste band sammanhölle mig då med ett annat väsende – men vore det också nyttigt? Jag frågar mig om jag kunde bereda detta barn den sällhet, jag ville skänka det? Skulle det ej en gång, då tiden och förnuftet undanröjt barndomens lyckliga okunnighet, rodna och sörja öfver den, som det enligt naturens bud borde vörda? Och skulle det finnas något straff jemförligt med det att höra sonen afsky sin far, kanske förebrå föräldrarne lifvets bittra gåfva? Nej, hellre än detta vill jag ständigt vara ensam! För några stunder, månader, till och med år af sällhet vill jag icke äfventyra att i utbyte emottaga den djupaste och verkligaste sorg. Gud är rättvis – straffet uteblir icke! Jag vågar ej ens bedja om den lycka, som utgör qvinnans högsta tröst, bästa målet för hennes lif. Omkring Gabriella vill jag sluta all den kärlek, jag kunde slösa på mitt eget barn. Gabriella är äfven moderlös. Icke förgäfves har Gud satt henne under min vård.”
Sådana voro Erikas betraktelser. De utgjorde ett behof för hennes varma hjerta, som under hela lifvet erfor den trånande längtan, hon försökt gifva klarhet i ord. Men sedan hon lemnat sin ensliga kammare och trädt ut i de dagliga rummen till sin omgifning samt återtagit sina pligter och göromål, då var hon den verksamma, förståndiga och ömma husmodern, som ej tycktes hafva något annat mål, någon annan känsla, än omsorgen för de sinas trefnad.
[179]Efter återkomsten från den misslyckade skäljagten hade Erikas uppmärksamhet isynnerhet varit fästad vid den stackars Anton, hvilken efter denna tid åter erfor svaga anfall af den fordna sinnesoredan. Den mjeltsjuka, som tärde honom, blef allt djupare och mörkare, och förgäfves sökte både Erika och den lifliga Gabriella att fängsla hans uppmärksamhet. ”Låt mig vara: jag är bäst så här!” var hans ständiga svar, då han, sittande på en sten vid strandens sankaste sida och med fötterna helt nära vattenytan, roade sig att uppdraga sjögräs, hvaraf han flätade kransar åt Gabriella.
”Men jag vill icke låta dig vara!” sade Erika en afton, då hon åter fann honom vid sin vanliga sysselsättning. ”Du kunde nog göra något nyttigare, Anton. Är det icke orätt att en menniska, som kunde vara verksam och gagna sig sjelf och andra, villigt öfverlemnar sig åt en tungsinthet i lynnet, hvilken rätt väl kunde motarbetas? Du borde, såsom Birger många gånger föreslagit dig, följa med honom på hans resor: det skulle göra dig godt! Du har ej sett något annat än Tistelön.”
”Åh jo, Erika,” sade han med ett eget uttryck, ”jag har sett Pater-Noster-skären, och det minnet har jag ännu godt af.”
”Tala icke om det, som så länge slumrat i glömska,” bad Erika, utan att likväl kunna återhålla[180] en rysning. ”Låt oss i stället tala om din framtid, Anton. Hvad skall det blifva af dig?”
”Detsamma som nu; jag sitter här och flätar mina kransar och metar ibland, men icke så gerna, för jag är alltid rädd att få upp menniskoben.”
”Alltid talar du hemskt och gåtlikt; du envisas att fasthålla din själ vid de händelser, du i din barndom upplefde. Men jag försäkrar dig, Anton, att du begår en svår synd derigenom att du icke vill arbeta dig upp ur detta onaturliga tillstånd. Tror du väl att Gud gifvit dig en odödlig själ, på det att du skall förfara med den liksom med ett liflöst ting, det du kan kasta bort efter behag? Du har en gång att ansvara för det du i overksamhet förspillt ditt lif.”
”Det blir icke på mitt ansvar,” sade Anton med ett kraftfullare uttryck i sin röst, än han någonsin brukat. ”Jag är säker, Erika, att de, som bragt mitt hufvud i oordning, äfven få stå till svars på domedag för det pund, som hos mig blifvit förspildt.”
”Gud hjelpe dem – de hafva skuld nog ändå!” svarade den skakade qvinnan. ”Men det tror jag, Anton, att du sjelf får svara för de krafter du kunnat begagna. Det var som barn din sinnesförvirring egde rum, och nu är det blott din inbillning och din envishet, som kommer dig att tro det du icke är fri derifrån.”
[181]”Jag vet nog bäst sjelf huru det står till i min hjerna, ehuru jag kan tala så klokt som någon annan, då den ej brinner som den ibland gör. Men säg mig du, hvarföre far, emot min vilja, släpade mig ned i båten, då han, skytten du mins, drog upp skälhunden – månne det var för ro skull det?”
”Du var ju sjuk då, Anton; det har du glömt.”
”Åh nej!” svarade han med det hånfulla leende, han ofta begagnade; ”jag var icke sjuk då mera än nu, fast ni sade så! Det var de gamla historierna, som spökade i hufvudet på mig. Men du kan icke veta något om dem, du, stackars Erika, och du är lycklig i din okunnighet. Det är just min kunskap,” tillade han i lägre ton och såg sig försigtigt omkring, ”som gör mig både olycklig och till en fåne, såsom du hör far ibland kalla mig.”
”Kanske blefve det bättre, Anton, om du förtrodde till mig hvad som så tungt ligger på ditt hjerta?” yttrade Erika. Hon ville en gång pröfva, om Antons svaghet kunde blifva farlig; men hans svar öfvertygade henne att all fruktan var onödig.
”Du ville lura ut min hemlighet,” sade han straffande. ”Försök icke det, Erika; det skulle göra dig olycklig, mycket olyckligare än du nu är; och mig kostade det väl återstoden af den smula[182] vett jag har qvar, om jag skulle berätta om den der natten. Nej, bry dig om ingenting! Låt den stackars Anton vara! Min håg och lust är ändå förbi. Men efter vi nu så här tala i förtrolighet, så säg mig, om du tror att en menniska, som har kunskap om ett stort brott utan att upptäcka det, kan vinna förlåtelse? Har icke den medvetne lika mycket ansvar inför Gud, som sjelfva brottslingarne?”
”Hvad säger du!” utbrast Erika, och hennes inre skakades af en våldsam känsla. Den svagsinte ynglingen hade uppfattat och grubblat öfver ett ämne, som hon längesedan afgjort med sitt förnuft. Hvad hon kallat förtjenst, nämnde han synd; och för första gången uppstod hos henne frågan, hvem som hade rätt eller orätt.
”Jag bara frågar dig,” sade Anton och såg skarpt på henne. Men hastigt uppgick ett ljus för honom. ”Jag förstår,” utropade han häftigt; ”jag hade längesedan kunnat begripa att Birger icke hade någon hemlighet för dig! Kan du neka att du känner alltsamman?”
”Nej, Anton, jag nekar det icke; men lugna dig, du vet nu att jag bär samma börda som du. Detta är likväl ett ämne, hvarom vi aldrig böra tala; men efter det en gång skett, vill jag säga dig mina tankar, min tröst. Du vet att hvad som för många år sedan är begrafvet, står icke i[183] vår förmåga att återkalla eller ändra; och om vi kunde förråda det, gagnade det i alla fall till ingenting. Gud ser och dömer! För min del är hela det tröstfulla målet för mitt lif bemödandet att försona Birger med sin Gud. Och jag hoppas att han redan är det; ty hans ånger har varit och är ännu lika djup som sann, och han har aldrig sedan vårt giftermål varit funnen på någon oloflig väg. Hans fordna vildhet har försvunnit: han är som en annan menniska. Mins du icke, med hvilket tålamod och försakelse han skötte dig under din sjukdom? Vid den tiden skulle han troligen icke hafva gjort det, om han icke redan då erfarit ånger och ansett sig delaktig i upphofvet till ditt lidande.”
”Jo, det mins jag alltsamman, Erika; och jag tror säkert att jag ej blifvit så pass menniska jag är, om icke Birger kommit hem. Jag har också sedan dess hållit af honom, fast jag aldrig riktigt kan se honom i ögonen utan att rysa. Har du sett sådana ögon, Erika? Men du tänker att de alltid äro så, som när han fäster dem på dig. Du skulle bara sett dem den natten! Jag glömmer det aldrig – de eldade värre än fars. Men hvad var det nu jag ville säga? Jo, att far på återvägen från den der färden genom den elakaste behandling tvingade mig att tiga. Så länge Birger var med, talade han, af fruktan för honom, så smeksamt som en falsk katt, och sökte på allt sätt öfvertyga mig att det bara varit nödtvång,[184] och att hvar och en skulle gjort på samma sätt; men då Birger var borta och han märkte att han ingen väg kom med sina listiga skäl, utan att jag både skydde och fruktade honom, då sparkade han mig en gång med en sådan häftighet ned i plikten, att jag genom ett starkt slag i hufvudet förlorade den smula sans och redighet, som fanns qvar. Efter den stunden mins jag blott att jag beständigt fruktade hans knotiga händer och hans förfärliga ögon, hvilka nästan åto upp mig vid minsta ljud jag förrådde.”
”Ack, nu förstår jag det, som då var mörkt,” suckade Erika; och minnet af de smärtsamma nätter, hon genomvakat vid Antons sjuksäng, stod åter för henne. ”Men dina englar,” tillade hon med ett svagt leende, ”de tröstade dig, Anton. Kommer du ännu i håg dem?”
”Ja, mycket väl. Gud gifve de ville återkomma – jag skulle ej nu, som den tiden, be dig schasa bort den hvita, då den kom för nära hufvudgärden.”
Erika borttorkade en tår ur sitt öga. ”Min stackars Anton, du fick ej den minsta lotten af lidande på din del; men du kunde likväl kämpa med din nedtryckta sinnesstämning, om det bara komme derhän att du ville försöka.”
”Nej, Erika, jag har hvarken mod eller kraft dertill. Sjuk till kroppen och slö till själen,[185] mattas jag af allt arbete. Jag får dessutom aldrig ro för den tanken att jag är delaktig i brottet.”
”Säg icke så, och ännu mindre tänk något så rysligt och orättvist! Du var ju ett oskyldigt, skuldfritt barn – hvad kunde du väl hafva gjort?”
”Detsamma som jag ännu kan göra: ange dem.”
”Hvad – din egen far, din egen bror!” inföll Erika bleknande. ”Kan du det, så vore du icke menniska. En gång kämpade jag äfven samma strid; men sedan jag förbundit mig med din slägt, förföllo sådana tankar af sig sjelfva. Och utomdess fins intet vittne utom Gud.”
”Och är ej det nog? Tror du icke att han en gång kan låta det tredubbla mordet komma i dagen? Den stora grafven vid Pater-Noster-skären är allt bäddad djup; men Guds under äro än djupare. Det anar mig att allting en gång blir upptäckt.” Vid denna hemska profetia darrade en våldsam rysning genom den sinnessjuke ynglingens lemmar.
Erika lät sitt hufvud sjunka emot handen. Hon led i tankarne hela den förfärliga ångsten af en sådan stund: vanärans – dödens.
Anton fattade hennes hand: ”Stackars Erika, det är synd med dig! Om icke Gud i dig skickat en af sina goda englar till denna mördarekula, hvad skulle det blifvit af oss, och framför allt, hvad skulle det blifvit af vår ögonsten Gabriella?
[186]Du har förtjent himmelriket bara för den välgerningen att du räddat henne.”
”Låt mig äfven rädda dig, Anton! Låt mig få makt med din själ! Lofva mig, lofva mig, för Gabriellas skull, hvars enda stöd du kanske blir i framtiden, att motarbeta denna slöhet, hvilken förstör din kraft till sista gnistan.”
”Vi skola hoppas, Erika, att Gud skickar henne, som är alldeles oskyldig, ett bättre stöd. Hvad mig beträffar, så gagnar det ej att göra några försök. Lemna mig derföre åt mig sjelf, och låt mig gå min egen väg, för jag blir ändå aldrig något annat än en eländig sjukling, en börda för mig sjelf och dem jag tillhör, isynnerhet för far, som i mig alltid ser den, som håller mästermansyxan öfver hufvudet på honom.”
”Det roar dig,” sade Erika nästan strängt, ”att alltid nyttja de rysligaste uttryck. Men efter du nämner din far, så säg mig, om du någonsin talat med honom i detta ämne, sedan du blef äldre. Jag har ofta för mig sjelf undrat, om fars hjerta är så förhärdadt som det synes! Har du sett honom förråda något tecken till ånger?”
”Nej, icke till ånger, men väl till ångest. Han är, Gud hjelpe så visst, ännu en syndare, som icke vill se afgrunden – och det är min djupaste sorg. Den dagen, du mins, då jag läst mig fram för presten, gick jag in till honom, när jag kom hem, och jag tyckte vår Herre sjelf ingaf mig det,[187] som jag talade för att väcka hans samvete. Men han visade mig bort, liksom jag varit en fiende, med släta ord utan mening. Sedan dess har jag ej gjort något försök. Gud omvände honom här på jorden! Jag kan blott förlåta det onda han gjort mig.”
”Ja, måtte Gud vara barmhertig och höja hans styfva sinne! Han har ett mångdubbelt ansvar,” sade Erika.
”Sch, sch!” hviskade Anton sakta, ”jag hör Gabriella – hon är en af mina englar. Hvad hon skall tycka om den här kransen!” Och Antons matta ögon tindrade af den glädjerörelse han alltid erfor, då Gabriella nalkades.
”Var bara försigtig!” sade Erika sakta. ”Glöm icke att Gabriellas hela lycka för alltid skulle störas genom en vink om sanningen.”
”Åh, var lugn! Så länge jag har en redig tanke, styr jag min tunga. Men får jag ännu ett par sådana stötar, som på skäljagten, blir hufvudet snart upp- och nedvändt, och då är det bara instinkten som kan hjelpa mig.”
”Anton, Anton!” ropade Gabriella, ”kom och hjelp mig! Lena och jag hafva skrapat upp en stor mängd mossa mellan stenarne. Du skall vara snäll och bära den åt hagen; ty jag vill fylla på min bänk ... i fall vi få någon fremmande,” tillade hon så sakta att Anton icke hörde det. Anton tyckte ej om fremmande, och Gabriella[188] behöll sitt hopp för sig sjelf. Hon väntade alltjemt den unge skytten.
”Ja, jag skall hjelpa dig; så pass orkar jag väl,” sade Anton, tog kransen och gick att möta Gabriella.
Då de voro borta, drog Erika en djup suck. Hennes ögon höjdes mot himlen, medan hennes tankar oroligt sväfvade in i framtiden.
[189]Femtonde Kapitlet.
Arnman till sin Mor.
Sedan jag nu varit här i fjorton dagar och blifvit någorlunda varm i kläderna, är det tid att jag skrifver hem och, som jag lofvat, redogör för hvad till närvarande dag inträffat.
Ja, min goda och älskade mor, nu är det verkligen så, att jag som välbeställd tullskrifvare sitter vid den stora pulpeten på tullkammaren, alldeles så trygt som jag suttit der i all min dar, och finner mig förträffligt, när jag räknar ifrån de stunder, då längtan efter det kära hemmet tager ut sin rätt. Men jag vet min goda mor vill hafva ordning i allt och säger nu helt visst: han kom väl icke till pulpeten med samma heller. Och mor har rätt; jag skall börja just vid sjelfva början, det vill säga, när jag satte foten i land.
Jag hade, som mor kan tänka, putsat mig på bästa sätt; och då jag hunnit några steg uppåt[190] kajen, mötte jag tullförvaltaren sjelf. Han visste jag skulle komma; och som han kände mig på salig far, språkade han mig an utan vidare omständigheter.
”Välkommen, min kära Arve! Ehuru jag ännu icke hört ditt namn, kan jag svärja på att du är son af min gamle, hederlige Arnman. Har jag icke rätt?”
”Jo,” sade jag, ”så är det. Kanske jag har den äran att ...”
”Alldeles, min gosse!” inföll han, innan jag hunnit att tala ut meningen. ”Kom nu och följ med hem; fastän jag har brådt för tillfället, skall jag ändå visa dig vägen. Har du gjort anstalt om sakerna?”
Jag bugade mig, och så följdes vi åt. Under det vi gingo gatan fram, talade han allt godt om salig far, frågade efter mor och löjtnant Pehr, och berättade mig att han många gånger besökt det lilla gula huset, vi just då gingo förbi, och druckit kaffe hos mor, den tiden far ännu hade sin station i H–. Jag kunde icke låta bli att stanna och se på huset, och en stor tår kom mig i ögat, då jag i fönstret märkte en vacker balsamin, som ståtligt höjde sig öfver ett par små myrtenträd. ”Herre Gud, den har visst mor lemnat qvar,” utbrast jag, utan att tänka på att jag talade högt.
[191]”Hvilken, min gosse?” frågade han.
”Balsaminen, herr tullförvaltare!” svarade jag, men rodnade i detsamma öfver min orimlighet.
Tullförvaltaren smålog och såg åt fönstret. ”Jag vet icke,” sade han mycket vänligt, ”om balsaminer kunna blifva så gamla; men troligt är att den person, som nu hyrer huset, vårdar dem för det att din mor älskade och uppdrog dessa blommor. Din mor var en präktig qvinna; hon var känd som ett mönster af ordning inom sitt lilla hus.”
Det gjorde mig så godt i själen och glad i hjertat att höra min älskade mor berömmas, att jag alldeles glömde bort att fråga efter hvilken som hyrde huset; men nu vet jag det, och i sinom tid skall det omtalas och fägna mor, det är jag säker om.
”Se, här stiga vi in, min kära Arve,” sade tullförvaltaren och steg uppför fem breda trappor till ett stort vackert hus. ”Nu skall jag visa dig min hustru och min yngste son, om han redan är kommen ur skolan – de andra af förra giftet äro redan borta, hvar på sitt håll.” Vi gingo öfver förstugan och kommo in i ett rum så grannt, att jag hade all möda att hålla min förvåning inom munnen. ”Sätt dig här så länge; jag kommer straxt!” Tullförvaltaren öppnade dörren; men i detsamma kom någon, som ville tala med honom. ”Då får du presentera dig sjelf,” sade han[192] åt mig, nickade och försvann med den stora herrn, hvilken jag tyckte kom pockern så olägligt.
Jag började nu närmare se mig omkring; men att jag ej satte mig, kom mindre af blyghet, än af ovana att sitta så der, liksom på nålar och glödande kol. Annorlunda var det hemma, att vid återkomsten från fisket eller skäljagten få kasta mig svettig och varm, som jag var, på den blåmålade soffan, med svarta skinnmadrassen, som mor alltid höll blank och ren som en spegel. Ja, då var det hjertans lust att hvila; men här stod en soffa, med förgyllda lejon till fötter, och fina stolar med röda öfverdrag. Jag hade mina bästa kläder på mig; men jag hade ändå ingen lust att sitta så.
Bäst jag nu stod och funderade på mitt nya stånd och de öden jag derunder kunde komma att upplefva, öppnades dörren och ett fruntimmer inträdde, af hvars artiga och vänliga helsning jag slöt att det måste vara fru tullförvalterskan, Jag bugade mig det artigaste och djupaste jag förmådde, framförde helsningar från min mor och löjtnant Pehr, och upprepade i det närmaste ordagrant allt det vackra mor lärt mig om vår tacksamhet, glädjen att ännu vara ihågkomna, m. m. Jag trodde äfven höfligheten fordra att jag kysste min patronessas hand; men då jag skulle verkställa detta, fick jag till min förvåning höra ett högt skratt; och innan jag visste ordet af, stod[193] ett annat fruntimmer, med långt fulare utseende, men med en mycket förnäm min, framför mig.
”Jag får be jungfrun låta bli att spela fru i huset,” yttrade hon till min f. d. patronessa, som med en ödmjuk nigning förfogade sig ut; och medan den nya mätte mig från topp till tå, utbrast hon åter i ett skarpt skratt. Slutligen stillade hon sig likväl och sade med en röst, som jag tyckte på en gång röjde nedlåtenhet och åtlöje: ”Min kära vän, har han aldrig sett ett bättre fruntimmer? Detta var vår hushållerska, jungfru Stina.”
”Jag ber om förlåtelse!” sade jag och ernade just börja på nytt samma kapitel, jag nyss slutat för hushållerskan; men frun afbröt mig med den försäkran, att hon redan hört alltsamman, och att det var godt och väl ändå. Efter ett så snöpligt affärdande hade jag ej mera att tillägga, utan höll mig alldeles tyst, tilldess hon frågade, om jag kanske vore hungrig.
Jag hade redan ätit frukost ombord; men för att få något att beställa, tackade jag och fick nu på en vink följa med min patronessa in uti ett annat rum, der på en skänk någon kall mat var framsatt, hvilken jag i det närmaste åt upp, endast i brist på annan sysselsättning.
”Nu skall Arnman få gå upp och se på sin kammare,” yttrade tullförvalterskan, mycket[194] vänligare, sedan jag bugat mig efter frukosten. ”Det är ett litet snyggt och gladt rum; och på det Arnman, som fremling, icke skall ha för ensligt, har jag låtit sätta dit lilla Larses säng. Lars är en liten munter och älskvärd gosse, just en rustibus, som skall roa Arnman.”
Nu föll mig straxt i tankarne farbror Pehrs beskrifning på min patronessa och äfven hans råd; men här var icke annat att göra, än att tacka för det nöje jag skulle få genom lilla Larses sällskap. Pojken är nemligen enda barnet och fruns afgud.
”Ja, nog blir det ett nöje, derom är jag säker,” återtog min patronessa i lika blid ton; ”men så blir det allt en smula besvär också. Men jag hoppas nog Arnman kommer att hålla af Lars för mycket, att göra afseende derpå. Han är litet ostyrig om morgnarne, när han skall klädas på, för att gå åt skolan; men det kommer deraf att pigslynorna aldrig hafva några manér med barn. En förnuftig och vänlig behandling är alltid erforderlig; och jag är viss att Arnman vill obligera mig genom att om morgnarne kasta ett öga på honom och se efter att han är riktigt kammad och tvättad, och att skjortkragen är nedviken, och att han icke, som vanligt, glömmer näsduken.”
”Huru gammal är han?” frågade jag litet förundrad.
[195]”Bara tolf år,” sade frun med en uppsyn, som tydligt tillade: ”man kan ju icke begära mera vid den åldern!”
Jag var icke utan oro vid detta förslag; ty jag insåg nog meningen vara den, att jag skulle taga hand om unga-herrn. Men blef han bara beskedlig, fick det väl gå. Jag borde i alla fall göra något, för att upphjelpa den dåliga tanke, min patronessa fattat om mig vid början, då jag begick den oförlåtliga tölpaktigheten att taga jungfru Stina för frun sjelf. Men för att behaga henne, lofvade jag göra mitt bästa och se efter att lilla Lars höll sig snygg.
”Det var rätt snällt! Jag tycker om ynglingar, som icke hafva för stora tankar om sig,” yttrade min fru mycket belåten. ”Vi skola nog bli goda vänner, min kära Arnman!” Härvid inropades en piga, som fick befallning att föra mig på min kammare.
Rummet var litet, men snyggt, och innehöll, utom tvenne sängar och fyra stolar, en dragkista och ett bord med en spegellåda, Här tyckte jag mig mera hemmastadd, och sysselsatte mig ända till middagen att ställa i ordning mina saker.
Vid bordet fick jag min plats mellan en gammal skrifvare och lilla Lars, hvilken gerna kunde undvarit tillägget ”lilla”; ty han var en lång drummel, på hvilken jag genast märkte att han ej skulle göra mig det ringaste nöje.
[196]”Jag hör att min hustru inqvarterat Lars uppe hos dig, min kära Arve,” sade tullförvaltaren. ”Om han blir för ostyrig, får du icke vara för mycket undseende, utan säg till om han besvärar dig.”
”Åh, kära du,” inföll frun, ”huru kan du sätta sådant i fråga? Lars är alltid snäll, då han bara får vara i fred.”
”Ska jag bo uppe hos honom?” frågade lilla Lars med en högst förtretad ton och pekade på mig. ”Kan jag inte bo i min kammare?”
”Jag behöfver det rummet, mitt barn,” svarade modern medlande; ”och du kommer att få mycket bättre och roligare uppe hos Arnman. Jag är säker att han leker med dig om aftnarne, när han slutat sina göromål, och förhör dina lexor om morgnarne. Allt det der blir just förträffligt. Du behöfver en påkörare, min lilla vän, en sådan nemligen, som tillika kan utgöra ett gladt och sedigt sällskap.”
Jag kände mig nästan betryckt vid alla de serskilda befattningar jag skulle emottaga; men tröstade mig med att, om jag bara först komme mig i ordning, det vill säga fick fast fot i huset, skulle jag nog reda mig och icke låta bruka mig till mera än jag sjelf fann billigt.
Efter maten, sedan tullförvaltaren gått att taga sin middagslur och tillsagt mig att jag i dag[197] fick sköta om mina saker, hviskade frun mig i örat att jag kunde få roa mig med ett litet nätt hushållsbestyr; det var så trefligt, när man icke lekte fremmande, m. m. Det lilla husgöromålet bestod uti att hacka sönder en stor topp socker, och sedan stöta smulorna för att slå i sockerurnorna. ”Ty,” sade frun ganska förtroligt, ”man kan icke anförtro sådant åt tjenstfolket, och jag är öfvertygad att Arnman gerna, då tiden så tillåter, går mig tillhanda med små husbestyr.”
Då jag om aftonen gick till sängs, bekänner jag att det just icke var med de gladaste känslor, jag såg mig försatt i ett sådant tillstånd af tvång. ”Men man får väl vänja sig,” tänkte jag, (rätt förståndigt, eller huru, mor?) och började på morgonen min kammartjenarebefattning med att tvätta och kamma Lars, hvilken tycktes fullkomligt van vid denna bekvämlighet, den jag likväl bestämdt föresatte mig att efterhand med goda lämpor vänja honom af med. Men nu kom min lärarebefattning, och det var värre. Jag försökte förhöra hans lexor; men han kunde ej ett ord.
”Lars får läsa bättre öfver!” sade jag och antog en viss värdighet, sådan jag tyckte mitt nya kall erfordra.
”Läsa bättre!” svarade min lärjunge näsvist. ”Jag undrar just hvad han förstår annat än att[198] meta krabbor. För öfrigt kan jag lexan – han behöfver inte bry sig om mig, han.”
”Det här duger alldeles icke!” tänkte jag för mig sjelf. ”Om jag ej första gången ger mig något ansende, så reder jag mig aldrig, utan pojken kommer att rida mig på näsan.” ”Min kära Lars!” började jag ganska allvarsamt och ställde mig tre steg ifrån honom, ungefärligen i samma ställning hvilken farbror Pehr brukade, då jag, som pojke, ibland var litet ostyrig och han riktigt ville inverka på mig. ”Min kära Lars, du är ganska oartig, att icke säga näsvis; och derest du ej hädanefter är höflig och uppmärksam på hvad jag har att säga dig, så skiljer jag dig straxt härifrån! Tag nu historien och läs igenom lexan högt, så vill jag förklara för dig ett och annat, hvarigenom du bättre kan förstå det hela.”
Mitt tal hade god verkan. Lars hängde väl läpp, men han läste ändå; och om middagen, då han kom ur skolan och visade sin mamma ett par B, i stället för det vanliga C, som prydde den bok, hvaruti skolläraren tecknade dagens fel eller förtjenster, smålog frun och nickade ytterst vänligt åt mig. Om aftonen hviskade hon: ”Håll bara på som Arnman börjat, så blir det allt bra! Jag hade ett ärende i handkammaren i dag på morgonen, och då hörde jag i förbigående, hur ypperligt Arnman förstår att bestrida den vänskapsbefattning jag uppdragit honom.”
[199]Detta var visserligen smickrande; men förlusten af min frihet aftnar och morgonstunder, då min öfriga tid tillbragtes på tullkammaren, var icke det roligaste. Emellertid slog jag mig igenom åtta till tio dagar, och det, utan skryt sagdt, på ett sätt som kunde förtjena mitt herrskaps bifall; men då inföll en liten förtret, som gjorde mig betydligt kall för min lärare- och kammartjenaresyssla. Det hade nemligen ett par gånger händt, då det varit fremmande om aftnarne, att platserna vid bordet icke räckt till, utan att Lars och jag fått äta vid smörgåsbordet. Men vid nämnde tillfälle behöfde blott en vara från bordet, och lotten föll på mig, genom fruns vink åt Lars, att komma och sätta sig. Harmsen drog jag min stol till lilla bordet, och sväljde min förtret med smörgåsen, hvilken det nu stod mig fritt att taga. Tullförvaltaren hade emellertid kastat ögonen omkring sig och sett Lars vid bordet. ”Hvad nu,” sade han i missnöjd ton, ”har Lars kommit till bordet och Arve sitter derborta? Stig upp, gosse, och lemna din stol åt herr Arnman!”
Om det nu var den tillfredställda högmodsandan eller någon annan syndig rörelse, som spratt till inom mig, vet jag icke; men det säkra är att jag kände mig mycket tillfredsställd, sväljde i hast smörgåsbiten, och var redan uppstigen för att byta ut min plats, då frun med ett sött smilande vände hufvudet till mig och sade: ”Jag[200] menar, om jag icke misstager mig, att vår beskedlige Arnman finner sig bäst belåten der han är;” och med detsamma gaf hon så behändigt en vink åt patron, att han bestämdt trodde det jag var för blyg att vilja sitta vid bordet, då der var fremmande. Flat vände jag åter om till min stol och kände hur blodet af harm steg mig åt hufvudet, när Lars började skratta högt.
Emellertid var det ej nog eller slut med detta. Andra middagen kom Lars gråtande hem ur skolan och berättade, efter många enträgna böner af sin mamma, att magistern rappat honom med rottingen.
”Gud bevars, hvilken vettlös menniska!” yttrade fru tullförvalterskan högst förskräckt, och förtretad. ”Är det lämpor, det? Gråt inte du, Lars lilla; jag skall skicka pappa till rektorn. Vi skola nog taga reda på saken. Men hvad i herrans namn gjorde du, min söta gosse, efter magistern så der förgick sig?”
”Jo, han sade att jag icke kunde min lexa.”
”Jaså, blåser vinden från det hållet!” sade frun och kastade en blick på mig, hvilken jag fattade så: ”vänta bara till i afton, min gosse, då du kommer hem och min man är på klubben,” (nu väntades han hvarje minut) ”så skall jag tala med dig!” Och som mor nu finner af det följande, har jag redan godt väderkorn om de[201] husliga ”småjagterna,” jag kan ej bättre kalla dem. Tullförvaltarens inträde gjorde slut på saken för denna gång; och som jag redan förut haft tillfälle att märka det han, långtifrån att hålla med, när det är klagomål i fråga, snarare litet smått gycklar med fruns svaghet för gossen, var det väl orsaken att hon icke ville nämna något, förrän de blefvo allena.
Om aftonen dröjde jag i det längsta qvar på tullkammaren, emedan jag hade en viss ledsam aning om att något väntade mig; men då det var matdags, måste jag hem. Nu är ordningen den att herrn, då det icke är fremmande, vanligen sitter på klubben om aftonen och spelar sin vira och kommer sent hem; hvarföre frun, Lars, gamle tullskrifvaren Brostedt och jag äta ensamme. Denna afton gick det sin gilla gång. Sedan vi stigit upp från bordet, bugade sig gubben Brostedt som vanligt. Han tackar alltid för maten och tar afsked i en och samma bock. Jag gjorde på samma sätt, i förhoppning att få smyga mig ut med Brostedt; men deraf blef ingenting. ”Jag har några ord att tala vid Arnman,” sade frun, hvarvid hon satte på sig en uppsyn, som icke var att leka med.
Antingen jag ville eller ej, så måste jag bli qvar. När bordet var afdukadt, satte frun sig i soffan. Nu framropades äfven Lars, och der måste jag som en skolpojke stå framför henne, med lilla Lars bredvid mig till åklagare.
[202]”Min kära Arnman!” började hon och såg ganska strängt på mig, ”jag märkte att han upptog onådigt, det jag i går afton lät honom äta vid smörgåsbordet; men att jag gjorde det, skedde för Arnmans eget bästa. Min man har sagt mig att han hållit mycket af Arnmans föräldrar, rätt hederligt folk, hvarom jag hört ganska godt, och han har derföre bedt mig taga en serdeles vård om Arnman, hvilket jag ock gör, derigenom att jag, när så påfordras, qväser den lilla fallenhet för högmod, som jag med ledsnad märkt hos honom. Arnman bör aldrig glömma att en fattig gosse, hvilken i ordets egentliga bemärkelse skall arbeta sig upp, för att en gång blifva en nyttig medlem i samhället, aldrig får försumma något tilfälle eller försmå något ärligt medel, hvarigenom han kan främja detta ändamål. Han bör i första rummet qväfva sin egenkärlek och vackert säga till sig sjelf; ’Jag är den ringaste bland de ringa, och tager med tacksamhet hvilken plats som blir mig anvisad.’ Sedan är det hans pligt att, genom vänligt, tjenstaktigt och sedigt uppförande inomhus, söka att vinna sin patrons och sin patronessas ynnest.”
Jag hoppades att det nu var slut; men sedan hon hvilat sig ett par ögonblick, återtog hon: ”Om jag icke redan fattat välvilja för Arnman, skulle jag icke gjort mig den mödan att säga allt detta. Men som jag verkligen funnit rätt goda anlag hos honom, har jag ansett det som min[203] pligt. Emellertid skulle Arnman i går afton verkligen fått byta plats med Lars, om jag icke till min ledsnad märkt hans belåtna rörelse vid min mans tillsägelse derom. En smula blygsamhet, litet undseende för sonen i huset, hade ej missklädt Arnman; men efter båda delarne saknades, fick han det straff jag ansåg lämpligt. Allt detta vare emellertid sagdt i förbigående. Hvad jag egentligen ville nämna är min uppriktiga bedröfvelse att finna det Arnman icke bättre kunnat beherrska sin förtret, än att han låtit lilla Lars, som är fullkomligt oskyldig, umgälla den. Arnman har vårdslösat honom i dag vid genomgåendet af hans lexor, hvarför den stackars gossen fått rottingslag af magistern. Tycker Arnman att ett sådant uppförande är passande? Denna gång får det passera – men låt mig ej flera gånger komma underfund med att barnet blir försummadt.”
Under denna straffpredikan, hvartill min egen mor aldrig hållit maken, var jag rätt underlig till mods. I vissa delar hade frun rätt; och bara icke vid sista slutet hennes svaghet för Lars kommit och skämt bort det intryck den gjort, så hade jag visst haft nytta af hennes tal. Men nu kände jag tydligt att hon lika skickligt afskilde mina fel och förstod framdraga dem, som hon undvek att nämna om Larses; och det förtröt mig så mycket, att jag med största möda styrde min tunga till ett anständigt och lugnt svar. ”Jag ville[204] förhöra Lars hans lexor i dag som vanligt,” sade jag; ”men han vet väl bäst sjelf att han förnötte tiden med motsägelser, i stället för att läsa eller höra på hvad jag sade honom.”
”Inga ursäkter, om jag får be!” afbröt frun, och hennes ögon riktigt blixtrade. ”Lars, min gosse, var det ej så att Arnman icke brydde sig om dig i morse?”
”Jo, mamma: han sade att jag tröttar ut honom.”
”Ja, med motsägelser!” inföll jag.
”Nog!” återtog patronessan; ”saken är klar och behöfver icke advoceras. Huru såg Lars dessutom ut, då han kom ned i dag, med dun i håret, skjortkragen på sned, och utan näsduk, som vanligt?”
Då förgick mig tålamodet. Jag glömde fars ordspråk, som mor lade mig på hjertat, att ’är vinden knapp, får man lovera,’ och sköt fram med fulla segel, hvilket mor icke får undra på, ty sinnet fyllde dem.
”Jag vet icke,” sade jag och kände att jag icke allenast var röd i synen, som en kokt kräfta, utan äfven att jag tog en ton, som smakade litet af farbror Pehrs råd, ”om det är min egentliga befattning här, att vara Larses lärare och kammartjenare. Enligt brefvet från tullförvaltaren, tror jag att min plats egentligen var på tullkammaren.”
[205]”Akta sig, Arnman!” var allt hvad frun svarade på min djerfhet; derefter vinkade hon både till mig och Lars att aflägsna oss.
Efter denna afton tillstår jag att jag icke serdeles brytt mig om min lärjunge, och ernar ingalunda heller göra det, förrän frun ger mig ett godt ord, hvilket hittills likväl icke skett.
Men det är tid att tala något om husets öfriga befolkning, ehuru frun och Lars egentligen utgöra hufvudpersonerna. Patron sjelf är en hjertans god och hederlig karl, som sköter sin tjenst under dagarne och spelar sin vira om aftonen. Hemma i huset är han icke öfver höfvan språksam; men allt går lugnt och jemnt, och han har både kärlek och respekt af dem, som lyda under honom. Emot frun är han visst god; men icke får hon allt som hon vill ändå, fastän det alltid ser ut som hon styrde ensam. Gamle tullskrifvaren Brostedt är en af dessa egna menniskor, hvilka jag tror kunde bärga sig hela lifvet igenom, utan att tala ett ord; han älskar mest att uttrycka sig med korta nickningar. I många herrans år har han varit tullskrifvare och åstundar visst icke att bli något annat. Patron har sagt att under den tid, han varit hos honom, har patron ännu aldrig hört honom yttra minsta önskan att förändra sin belägenhet, hvarföre det ock är troligt att han blir qvar vid tullkammaren till sin död, utan att någonsin göra sin långa och trägna tjenst gällande.
[206]Somliga menniskor kunna vara nöjda med litet. För min del ville jag ej lefva en dag här, om jag icke tänkte: ”genom tålamod och ihärdighet banar du dig väg till någon slags tjenst, och med detsamma till oberoende, hvilket är lifvets bästa lycka!”
Emot mig är gubben Brostedt alltid vänlig. Då vi sitta ensamme på tullkammaren, nickar han ibland tre till fyra gånger i stöten; och när jag, för ett par dagar sedan, berättade honom min händelse med frun, gjorde han ett stort undantag från sin vanliga tystnad; ty i stället, att nicka eller begagna de kortaste ord, omtalade han att hon i början äfven gjort små försök att lägga beslag på hans lediga tid, men att det genast misslyckats. Derefter sade han att jag borde akta mig att blifva för mycket beroende af hennes godtycke, ty det fölle sig kanske sedan svårt att komma ur ledbandet. Emellertid hade frun äfven många förtjenster; och som hon på sätt och vis menade väl med sin predikan, borde jag gömma och lägga på hjertat den del deraf, som jag sjelf fann egde grund.”
Gubben Brostedts ord, just emedan han så ogerna slösar med dem, hade ett starkt inflytande på mig; och det säkraste beviset att jag behjertat dem, är att jag nu förtäljer alltsamman för min älskade mor, som, i samråd med farbror Pehr, får afgöra om något i mitt uppförande mot frun vid nämnde tillfälle förtjenar klander.
[207]Jag har nu ingen mera att tala om, än hushållerskan jungfru Christina Alsing. Det är en hjertans hygglig och beskedlig menniska, hvilken frun icke kan tåla, för det patron ofta berömmer henne och Lars alltid klagar på henne. För min del känner jag mig aldrig lättare och friare, än då jag, genom något behändigt ärende, kan komma i köket och få språka litet med jungfru Stina, hvilken, så undergifven hon ser ut, icke yttrar serdeles stora tankar om sin matmoder, när denna ej hör henne.
Hon har berättat mig flera ganska roliga saker, hvaråt vi skrattat tillsamman. Ibland annat härmar hon frun alldeles ypperligt, då denna, när herrskapet skall bort, underrättar herrn huru han skall skicka sig. Hon säger då (och härvid tar jungfru Stina på sig hela fruns väsende): ”Min bästa vän, du skall emellanåt gå upp ifrån spelbordet eller ifrån de personer du talar med, för att efterfråga huru jag mår; och dervid kunde du ju artigt kyssa mig på hand eller åtminstone trycka den och förmana mig att svepa shawlen väl om mig, eller hvad som helst, bara det bevisar att du är en öm, uppmärksam man, hvaraf andra kunna taga exempel. Det vore så vackert, om det sades: ’det synes på tullförvaltarn att han tillber sin hustru,’ eller något ditåt.”
På sådana uppmaningar svarar herrn vanligen: ”Men det är f-n så litet roligt att löpa ifrån spelet eller från personer, med hvilka jag är[208] interesserad att tala, för att efterfråga det jag vet, att du mår bra, eller kyssa dig på hand, hvilket jag längesedan lagt utaf. Och hvad shawlen beträffar, så har du ju den ständigt på, sedan halsen blef torr och brun. Du finner att alltsamman således vore löjligt; och du gjorde mig en tjenst, om du lät de der narraktigheterna fara. Kan man icke lefva väl och lyckligt utan att fjeska? Dertill är jag i alla fall för gammal. Och för öfrigt är det icke värdt sätta en vackrare tafla fram för fremmande, än man unnar sig sjelf i sitt hvardagslag.”
Sådana små roliga stumpar ur herrskapets sängkammarlif hör jungfru Stina om morgnarne, när hon går och sysslar och damtorkar i förmaket, och jag kan ej låta bli att skratta, då hon omtalar dem. Men nu har jag fyllt tvenne hela ark, utan att hafva nämnt hvem som bor i det lilla gula huset och vårdar balsaminerna, för det att de älskades af min goda mor. Men jag får språka derom härnäst; ty om jag nu började ett nytt ark, kom brefvet ej utaf denna post. – Gud välsigne min kära, goda mor och min hederlige gamle farbror Pehr! Jag vet att ni begge bedjen godt för eder kärleksfulle och tillgifne
Arve.
P. S. Mor ser att jag i brefvet till löjtnanten hållit mig till det, som rör min tjenst; och tro ej annat, än att jag förnämligast tänker på[209] den, fast jag så här i alla afseenden lättat mitt hjerta. Jag vill språka med mor, liksom jag vore hemma, så käns det mindre att jag är borta. Helsa hjertligt gamla Annicka och alla de andra från
Arve.
[210]Sextonde Kapitlet.
Gumman Arnman till sin käre Son.
Min älskade Arve, mitt dyra barn! Herren hålle sin hand öfver dig!
I vår hydda var tomt och mörkt efter din afresa. Vår glädje var borta, ena väggen ute. Vi kunde icke på lång tid komma oss före, löjtnant Pehr och jag. Men slutligen togo vi bladet från munnen och sade till hvarandra att det var ohöfviskt att sörja för det vi mistat vår fröjd, när det skett till ditt bästa, din lycka och fromma, både för det närvarande och i en framtid. Sedan vi så utgjutit våra hjertan och jag uppläst en vacker psalm för gubben, som, Gud vare lof, med riktig andakt hörde på, togo vi fram korten, hvilka så länge hvilat, och nu spela vi hvar afton ett par tolfvor. Efter maten prata vi bara om dig, välsigna dig och bedja för dig.
[211]I söndags, mitt kära barn, kom ditt bref. Du kan tro det var en högtid. Jag visste om ingenting, förrän jag tog upp serveten om middagen; då låg det inuti den: löjtnanten hade smugit dit det, medan jag var ute. Och hvad mitt hjerta kände för stor fröjd, bara att betrakta de älskade rader, som min Arve hade tecknat! I hela Guds rika och sköna verld fins ingenting, som kan jemföras med en mors sällhet öfver ett dygdigt och godt barn. Mina ögon stodo fulla med tårar, och jag måste gå bort till balsaminerna, för att icke låta löjtnanten se huru rörd jag var, icke för det att jag skäms öfver de naturliga känslor, vår Herre sjelf inlagt hos oss, nej, Gud bevars derifrån; men det har alltid förekommit mig som tårarne voro allra ljufvast, då vi få gjuta dem för oss sjelfva. Den bästa vän kan ändå icke se i vårt inre: det kan blott Gud.
Sedan jag lugnat mig, bröt jag sigillet och läste ditt långa, kära bref. Ja, ja, min Arve, det var vackert upplefvadt på så kort tid. Gud välsigne tullförvaltarn! Han vill dig väl, och jag tror visst att frun vill detsamma, fast hon har sina svagheter för den, som är hennes egen. Men om detta blir jag den sista som dömer; ty den, som sjelf är mor, vet bäst huru partiska vi kunna vara. Vill du emellertid lyssna till mitt råd, så var icke stolt i sinnet, icke högmodig i hjertat, och gör din matmoder till nöjes i allt hvad[212] du förmår. Det kommer dig till godo; hvaremot, om du skaffar dig henne till ovän, det kommer dig till last. Jag tycker det var hederligt af henne att förehålla dig dina fel. Hon hade ej gjort det, om du icke redan stått väl i vantarne; och du, min son, hade orätt att förifra dig för det att hon trodde på gossens utsago. Huru väl hon menar dig, så ”sticker ingen ändå annan mans barn så väl i barmen, att icke foten sitter ute.” Var du förståndig, min Arve! Skulle ingenting bära dig emot, visste du ej sätta värde på de goda dagarne. Det är ej nyttigt att alltid dansa på rosor. Små bepröfvelser späka sinnet och bereda det till de stora, som väl en gång icke uteblifva för dig, som för andra.
Hvad nu anbelangar sällskapet med jungfru Christin, så säger jag dig rent ut, mitt kära barn, att detta icke behagar mig. I köket är icke din plats, och unga sediga gossar böra akta sig för att råka i snaror. Jag vet inte ondt med den der menniskan; men det vittnar ej till hennes fördel, att hon för dig, som nykomling, berättar saker, hvilka herrskapet sins emellan ordat om. Det är en ful och dålig vana att lyssna och spionera; och det är snart sagdt oförskämdt att hon skrattar åt och härmar sin matmor, som det är hennes pligt att ära och vörda. Akta dig, barn, för ondt sällskap! Tag hellre om det voro aldrig så mycket snubbor af frun, än sockersöta ord af jungfru[213] Stina, och lyssna icke mera på vanbördigt tal om herrskapet. Bjuder hon dig på godsaker, som hon har om händer, så tag icke emot; ty utom det att sådant är opassande, föder det förtrolighet, och all förtrolighet är farlig. Med den gamle Brostedt är det helt annorlunda. Håll dig till honom; och behöfver du i en knapp vändning ett godt råd, så är jag viss att han icke nekar dig det.
Men jag har nu skrifvit det längsta bref, jag gjort i all min lifstid. Det är också till dig, du min skatt, som utgjort mitt allt, sedan jag förlorade salig far. En sådan man, som han var, letas icke lätt upp; men aldrig vet en menniska rättligen uppskatta värdet af det hon eger, förrän det tagit slut. Gud välsigne min gubbes ben, der de hvila! Jag fick ej den trösten att sätta en balsamin på hans graf. Men det var så Herrans vilja. Jag vattnar balsaminerna med mina tårar, der de stå.
Men efter jag kom att tala om dessa kära blommor, hvilka jag mycket älskat, sedan far skänkte mig en sådan på Kathrinadagen för många herrans år se’n, faller mig före din erinran om det lilla, kära huset, der jag och min Arnman lefde mången förnöjd dag tillsamman, då du ännu var litet barn. Glöm icke härnäst att nämna hvem som eger huset. Knappt kan jag tro att någon i H– ännu minnes mig så mycket att man för[214] min skull vårdar sig om balsaminerna. Men huru som helst, längtar jag likväl att höra hvad du har att förtälja derom.
Vår gamla Annicka, liksom ”de andra” (jag vet nog att du menade dina fattiga) tacka hjertligt för helsningen. Annicka saknar dig mycket; och den trogna själen suckar och beder med mig. Ditt bästa ligger henne ömt om hjertat, och det är mig äfven ljuft att höra hur våra stackars gubbar och gummor prisa dig för hvar bundt tobak och hvar strut snus du gaf dem af din lilla sparkassa. De sakna dig alla – ack ja, men det är ej värdt att tala om.
Jag innesluter dig i den Högstes beskydd, och beder dig af varmt hjerta, att du lägger mina förmaningar på sinnet, och icke för mycket efter bokstafven följer farbror Pehrs bref, hvilket han visat mig. Du förstår, barn, han menar i grund detsamma som jag; men karlarne ha sitt egna sätt att uttrycka sig.
Din hulda mor
Catharina Arnman.
Fjorton dagar, sedan Arve emottagit detta bref från sin mor, skref han åter bland annat:
”Allt är nu godt och väl igen emellan mig och min patronessa; och min goda mor skall icke oroas af den föreställningen att mitt sinne är[215] för stolt att kunna ödmjukas. Nej, tro icke det! Jag är icke så styfmunt, att en icke med vänlig hand kan lägga betsel på mig, fast jag har för mycket heder i bröstet, att ej skudda det af, om jag märker att man vill köra mig som en oxe för plogen.
Det var visst på ett par veckor, som frun icke talade till mig. Herrn låtsade ingenting märka, och jag lät äfven saken hafva sin gång, ehuru jag nästan saknade den förra tiden, såsom bättre öfverensstämmande med mitt lynne, hvilket led af att se sura miner och kalla blickar. Lars var näsvisare än någonsin, och fick äfven sköta sig sjelf. Då inträffade så lyckligt, till den husliga fridens återställande, att det skulle gifvas en fest på patrons födelsedag, hvartill frun behöfde allt det biträde hon kunde få. Ibland annat var fråga om att spela en liten theaterpjes; men alldenstund inga dekorationer funnos att tillgå, blef förslaget kinkigt att utföra. Då erinrade sig frun att hon ibland sett mig fuska med målande, ett nöje som jag har min goda farbror Pehr att tacka för. Och straxt beslöt hon att låta mig sitta uppe om nätterna och bortstjäla så mycken tid jag kunde af dagarne, för att efter hennes uppgifna plan sudda till en stuga och en landtlig plan med en hop träd på några sammanlånade pappersskärmar.
Redan i flera dagar märkte jag att det var solsken i annalkande; ty vid bordet, i stället för[216] det vanliga: ”Vill Arnman ha mera?” hette det: ”Räck hit tallriken, Arnman, att få sig litet mera soppa!” ”Sitt anständigt, lilla Lars! Se på Arnman; han sitter minsann så rak han, som han tio gånger varit i dansskola, och det är ändå bara natur!” eller ock: ”Hvar har du din näsduk, min gosse? Inte ska andra taga vara på den; du är ju nu stora karlen,” m. m. Alla dessa förebud gjorde mig mycket nöje: jag såg nog att de skulle leda till något vigtigt slut, och det uteblef ej.
En afton, då patron, såsom vanligt, var på klubben, en tid då alla husliga mål sättas på redig fot, kallades jag genom bud ned till frun, som emottog mig mycket väl.
”Arnman går aldrig ned nu om aftnarne,” sade hon vänligt. ”Icke skall en ung menniska vara så långsint! Låt oss ej mera tänka på det som är förbi; man har alltid nog af det man har för händer. Eller huru, min kära Arnman?”
”Jag är icke långsint,” sade jag öppet och nöjd med försoningen; ”jag har bara icke vågat komma, sedan ...”
”Prat!” afbröt hon småleende. ”Arnman får komma och gå när han vill. Det var alltid vår mening att anse Arnman som en bland oss sjelfva. Men för att nu tala om något annat, så har jag en liten väntjenst att begära. Skulle Arnman vilja göra mig en sådan?”
[217]”Om jag bara kunde, så är det säkert att det skulle vara mig ett nöje.” (Mor ser att äfven jag var artig.)
”Åh jo, visst kan Arnman,” återtog frun och syntes mycket belåten med mitt svar. ”Jag har sett honom måla både skepp och åtskilligt annat; och det jag önskar Arnman ville försöka sig uti, är visst icke svårare: bara en stuga på en grön backe, hur illa som helst, det synes ej vid eldsken.” Men sedan utvecklade min patronessa vidare en sådan mängd saker för mig, att jag alldeles förstummades. Det återstod åtta dagar till festen; och dessförinnan borde jag icke allenast hafva målat de så kallade dekorationerna, utan äfven vara närvarande på vinden, för att gifva nödiga råd åt snickaren, hvilken skulle afplanka den till theater. Derefter fick jag i uppdrag att genast skrifva ut rolerna ur en liten pjes, som frun lemnade mig; dito att dagligen inöfva Lars i sin roll. Och till sist att sjelfva spektakeldagen vara sufflör och utomdess hafva öron och ögon med mig öfverallt. ”Ty det är sådana dagar,” tillade hon förtroligt, ”som tjenstfolket begagnar sig af.”
När hon slutat att tala, tyckte jag mitt hufvud gick rundtomkring. Det var blott en tanke, som stod redig för mig och den jag äfven straxt framställde: ”När skall allt detta ske?” då jag hela dagen hade skrifning på tullkammaren eller var ute i patronens ärender.
[218]”Åh, min kära Arnman,” sade frun och såg dervid så hjertligt godt på mig att jag trodde henne; ”menniskan kan allt hvad hon vill! För min del har jag så otaligt många bestyr, att jag nog inser det jag får taga nätterna till hjelp.”
Nu förstod jag hvarifrån tiden skulle komma; men jag kunde ej återhålla en suck vid tanken på att jag hvarje natt nödgades stå uppe och gäspa öfver skärmarne, i stället att sofva, det jag så gerna gör. Men hvad var att företa; jag måste buga mig och lofva göra mitt bästa.
Genom gubben Brostedts vänskapliga biträde lyckades det mig att stundom få stjäla mig ifrån mina göromål. Och med ansträngning af alla mina krafter blef verkligen alltsamman färdigt till utsatt dag. Pjesen gafs, mina dekorationer beundrades, och jag kunde ej annat än sjelf förundra mig, huru jag fick ihop de der sakerna, som jag knappt någonsin förut hade hört omtalas. Mest beundrades likväl att jag kunnat plugga i Lars det lilla han hade att säga. Men i sista akten gjorde han ett fult spratt, hvarvid frun så nära dånat; men det blef skratt af i stället. Herr Lars skulle nemligen föreställa en liten gudomlig Amor, naken naturligtvis, hvartill han blifvit utstyrd med ett par trångt åtsittande nankinsbyxor, hvilka frun gaf namn af trikåer. Men se guden hade snufva – och bäst han skulle hålla sitt lilla tal, drar han upp sin blårandiga näsduk, den han,[219] tvertemot moderns föreskrift att ha till hands bakom kulisserna, gömt under det blänkande pilkogret – och nu snöt sig Amor, så att det gaf eko i salen.
Aftonen slutades för öfrigt på allt sätt gladt och tillfredsställande. Jag hjelpte till och med vid uppassningen, för att få det väl nog; och när allt var slutadt och tullförvaltaren med ett hjertligt handslag tackat mig för allt besvär, och frun klappat mig på kinden, med den försäkran att hon riktigt gjort ett fynd i sin snälla Arnman, gick min tjenstaktighet ända derhän att jag samlade in allt silfret, släckte ut ljusen i lampetterna och slog alla vinslankar tillsamman i en kruka, den jag sedan insatte i handkammaren; ty sådant vin begagnar frun till soppa, efter hvad hon sagt mig.
Då alla mina mångfaldiga göromål voro slutade, smakade det bra ljuft att få lägga sig. Jag hade icke haft en ärlig sömn på åtta dygn; och det kändes riktigt, när jag klef upp i sängen, liksom jag sjunkit ned i himmelriket. Dertill kom medvetandet att hafva, såsom min älskade mor säger, ödmjukat mitt sinne. Det är en glad känsla att vara tillfreds med sig sjelf. Vi kunna då med lättare hjerta tänka på dem, som ständigt ledt oss på det godas väg.
Dagen efter högtiden fick jag en vacker silkeshalsduk, som frun sjelf fållat åt mig. Med den[220] har hon riktigt bundit fast mig; ty läser jag icke nu hvar morgon med den ohjelplige Lars, och har jag honom icke att tvätta, borsta och kamma sig, liksom hela min välfärd berodde på att göra folk af den sjelfsvåldige pojken. Jag till och med kommer ihåg näsduken, hvilken jag tror han aldrig haft i minnet mer än den gången, då han fått tillsägelse att lemna den ifrån sig.
Mor finner således att jag ”loverat, tilldess vinden blef god.”
Men nu är det väl icke för tidigt att tala om det lilla gula huset och dess hyresgäster. Derinne i samma gröna kammare, der mina kära föräldrar bott, står nu en liten spjutsäng med brunrosiga kattunsgardiner, och egarinnan dertill är Carlmarkens enka. Mor misstog sig alldeles, då mor trodde att Carlmarkens icke visste hvem de hade att tacka för det de fingo behålla sitt gods. De anade det ganska väl; men de voro för grannlaga att våga uttrycka sin öfvertygelse i en sak, hvilken för far var så maktpåliggande. Nu är det helt annorlunda. Med mig, sonen, kan den stackars frun gerna tala om det förflutna, samt prisa och välsigna den, som icke var döf för hennes böner.
Carlmarken sjelf är död för flera år sedan, och frun och den enda nu lefvande dottern – det är den yngsta – föda sig med sömnad. Gossarne äro ute till sjös; och fru Carlmark har ingen att lita sig till mera än sin Josefina; men hon är en snäll[221] flicka, för att icke vara mera än sexton år. Hon är så arbetsam och förståndig, som hon vore dubbelt så gammal; och jag tror verkligen att jag lärt mig mycket tålamod, då jag ser huru hon, hela Guds långa dag i ända, utan att unna sig minsta rastestund, sitter böjd öfver sybågen och likväl, när aftonen kommer, är så vänlig och nöjd, då hon kan bereda modern ett litet nöje eller hjelpa henne med hvad hon har för händer. Det är så vackert och gör riktigt godt i själen att se deras förhållande till hvarandra. Och jag tror visst, att mor har rätt i det: ”att icke i hela Guds rika sköna verld fins något, som kan jemföras med en mors sällhet öfver ett dygdigt och godt barn!” I fru Carlmarks ögon lyser denna sällhet hvar gång hon betraktar sin Josefina och följer rörelsen af hennes snabba fingrar, då hon arbetar för sin gamla mors uppehälle.
Josefina är icke det minsta vacker. Hon är blek och mager; och den lutande ställning, hon erhållit genom att ständigt sitta krökt öfver bågen, ger hennes i sig sjelf korta och klena växt ett tvinsjukt och ofördelaktigt utseende. Men detta gör ingenting; man ser icke på det eller kommer åtminstone icke ihåg det, när man betraktar hennes vänliga och milda ögon. De hafva den vackraste blå färg och ett så obeskrifligt godt uttryck, att jag aldrig begriper huru någon – det jag likväl ofta hört – kan[222] hafva hjerta att pruta med den stackars flickan på hennes arbeten.
Jag blef bekant hos dem genom min patronessa, som skickat mig dit att efterfråga priset å brodering på ett par stycken gardintyg. Frun har nemligen den vanan att spara sitt tjenstfolk, om hon kan få bud på annat sätt; ”ty,” säger hon, ”de stjäla ifrån mig dubbelt så mycken tid, som behöfdes för deras ärende.” Denna gång emottog jag det med verkligt nöje, ty efter mor berättat mig så mycket om Carlmarkens, kände jag just en glädje att få se dem. Dessutom bodde de i det lilla gula huset, der mina älskade föräldrar bott.
Jag gick dit och knackade på dörren till det rum, der jag sjelf sprungit och lekt, då jag ännu var en liten en i kolt. Ett sakta: ”stig in!” bjöd mig att öppna. Det är en underlig känsla att komma in ibland fremmande, der man en gång varit hemma. Jag tyckte i en hast att allt stod klart för mig från den tiden, då jag satt med abc-boken i handen på pallen borta vid jernkakelugnen, med sina stora hästar och ryttare. Dessa stodo riktigt qvar ännu på sin gamla plats, och jag kunde knappt taga ögonen ifrån dem, ty det blef mig allt lifligare, hur ofta, när jag ville taga på dem, jag brände blåsor på fingrarne, och huru mor då sade: ”gå ifrån kakelugnen, rustibus, annars får du ris till på köpet!”
[223]Slutligen erinrade jag mig dock att jag hade ett annat ärende, än att betrakta mina gamla bekantskaper. Jag vände mig om; och der stod den gamla frun och hennes dotter och betraktade mig med lika mycken uppmärksamhet, som jag mina kära ryttare. ”Mina föräldrar hafva bott här,” sade jag, emedan jag tyckte jag icke kunde ge dem någon enklare och bättre förklaring öfver min rörelse. ”Jag heter Arvid Arnman.”
”Arnman!” utbrast fru Carlmark, och hennes ögon lyste af glädje. ”Var hjertligt välkommen! Jag har mycket väl känt herr Arnmans far och mor – hafva de aldrig nämnt Carlmarkens?”
Nu var bekantskapen gjord. Jag måste dricka kaffe ur deras lilla kanna och se huru balsaminerna frodades; de sköttes så väl till minne af den hederliga fru Arnman. Jag var så lycklig att sitta bredvid gumman Carlmark och höra henne prisa mina kära föräldrar, att jag nästan alldeles förlorade ur minnet min patronessas uppdrag. Slutligen, då hon uttömt sin berättelse, huru de först några år haft temligt välstånd af sin nya handel, men efterhand genom olyckshändelser råkat i djupare elände än någonsin, framförde jag mitt ärende, för att sluta ett samtal, som troligen var henne plågsamt. Den beskedliga frun tycktes blifva glad att få komma in på ett annat kapitel. Hon hade väl för mycken aktning eller medlidande för sin mans rykte efter[224] döden, för att erkänna att hans begifvenhet på starka drycker och deraf följande slarf förorsakat de iråkade olyckshändelserna, som åter försände henne och barnen till fattigdomens pröfningsskola.
Jag värderade fru Carlmarks förbehållsamhet i denna sak: den hedrade henne. Nu talade vi endast om gardintyget, och mor och dotter öfverslogo gemensamt kostnaden. Men när jag kom hem, fann frun det alldeles för orimligt tilltaget, och jag fick nu uppdrag att göra ett bestämdt anbud. Dertill hade jag dock icke hjerta, ty jag hade sett deras glädje att erhålla ett så stort arbete, och de hade så noga öfverräknat den tid, som dertill borde åtgå, att jag, som hörde det, icke kunde begripa huru de voro i stånd att arbeta för så lindrigt pris. Att nu bjuda dem ungefär två tredjedelar, kunde jag lika litet förmå mig till, som att beröfva dem hela den påräknade förtjensten .. Hvad jag gjorde är jag säker att min goda mor icke klandrar, och ej heller farbror Pehr, om han ock skakar på hufvudet och säger: ”Jo jo, han har visst råd till sådana extra utgifter!” Jag gick till fru Carlmark och sade att frun var nöjd med vilkoren. För min patronessa sade jag detsamma om dem. Josefina arbetade flitigt, och frun hade den tillfredsställelsen att få upp de nya gardinerna till den stova högtiden.
[225]Jag sparade ihop det bristande, och vet mig nästan aldrig varit så lycklig, som då jag gick till fru Carlmark och på fruns vägnar uppgjorde liqviden. Josefinas bleka kinder fingo en färg så skär, som den ljusaste skiftningen på balsaminerna. Jag tyckte hon var riktigt vacker, då hon räckte den lilla penningsumman åt sin mor.
Sedandess fortfar jag att titta ditin emellanåt, när jag har mina vägar ditåt. Vanligen tager jag då min plats vid kakelugnen, så att jag ömsom ser på mina gamla vänner i jernrustningarne, ömsom på Josefina, som jag kan betrakta från sidan. Det är skada att hon skall vara så blek och mager! Hon arbetar visst äfven om nätterna, den stackars flickan. Men jag förmår ej mera än beklaga deras tunga öde och stundom lifva upp dem, antingen genom berättelsen om mina äfventyr hemma i skärgården eller beskrifningen på vår lilla trefliga stuga, der likvisst allt vänder sig omkring dess grundpelare: mor och gamle löjtnanten.
Till slut vill jag nämna att mors bekymmer, i afseende på jungfru Christin, numera åtminstone har allsingen grund. Jag går sällan åt köket, ty jag vill icke vidare hafva att skaffa med henne. Det var en listig, oblyg menniska, som jag snart nog kom underfund med hvad hon gick för. Också visar hon mig nu all slags[226] ovilja, i stället för den fordna vänligheten. Men jag låtsar ej se det. Hellre sträfvar jag med Lars, som gör mig alla möjliga spratt, än jag uppoffrar en enda minut att lyssna på hennes sqvallersjuka tunga. Jag vet icke om herrn också blifvit förtretad på henne; men säkert är att han icke tordes säga kasch till katten, då frun vid middagsbordet i förrgår yttrade: ”Jag har i dag gifvit hushållerskan sin orlofssedel; den menniskan är just odräglig.” Orsaken härtill lärer, såsom det lät på frun, varit den att hon öfverraskat jungfru Christin, då hon roade sig med att lyssna.
Sedan min älskade mor erhållit detta bref, kan mor i alla delar vara lugn, och äfven för de välmenande förträffliga råden i farbror Pehrs bref. Jag misstyder dem icke; men de komma mig, liksom mors, till nytta, då jag begagnar hvart för sig i läglig tid. Med Guds hjelp skolen j hafva glädje af mig i framtiden. Och jag saknar icke hopp att med tiden erhålla en sådan tjenst, som den far hade. Visst kan den vara besvärlig; men det är ett raskt lif. Och så hurtigt och ståtligt sen att kommendera kronans flagg!
Hvad jag ej hunnit nämna här, skrifver jag i brefvet till löjtnanten. Helsa hjertligt till Annicka och mina fattiga! Jag skall nog minnas dem till Jul. Gud gifve vi icke finge för sträng vinter! Jag skulle då icke ha en glad dag för tanken[227] på det elände, som vårt lilla fiskläge har att vänta. Men annars är jag nöjd och fullt belåten och står, såsom mor ser, väl hos herrskapet, som mycket helsar genom mors
Arve.
[228]Sjuttonde Kapitlet.
Franzén.
Något öfver tre år efter vårt sista besök på Tistelön finna vi, sent under en stormig afton i första Decemberdagarne, dess invånare församlade omkring qvällbrasan i det dagliga rummet. Erika och den snart sextonåriga, i frisk fägring blomstrande Gabriella sutto tysta vid sina arbeten. Anton hade krupit in i en vrå vid spisen, der han halfslumrade, stödd mot muren, medan Birger och Haraldson rökte sina pipor och,[229] lyssnande efter ovädrets skärande toner, vandrade fåordiga af och an på golfvet.
Aftonbordet var längesedan afdukadt, och Erika hade redan ett par gånger skjutit på stolen; men en rullande orkan, som åter svepte förbi fönstren och skakade dem i sina fogningar, kom henne att ånyo trycka sig ned. Det föreföll henne så ovanligen hemskt och ödsligt, att hon nästan fruktade den minsta förändring i sina egna rörelser.
Men icke blott på Erikas, äfven på männernas stormvanda sinnen tycktes denna aftons mörker hafva lägrat sig med en viss hemskhet. Det var liksom den uppretade naturen här utöfvat sin underbara förmåga öfver menniskohjertat och ur natten af det förflutna uppmanat alla förfärliga minnen till strid.
Gabriella, hon, som icke hade några dystra minnen i sin själ, bröt först tystnaden. ”Så har stormen aldrig förr rasat,” sade hon, ”eller har pappa någonsin upplefvat den värre?”
Den gamle svarade endast med en blick, full af trotsigt hån.
”Det är ju höstens och vinterns vanliga sällskap,” yttrade Erika och sökte genom det lugna uttrycket i sin röst dölja den inre oron.
”Nej,” inföll Birger, ”Gabriella har rätt: maken till oväder ha vi ej haft på många år.”
[230]”Ja, ja,” skrattade Haraldson. ”Det tyckes just som vår Herre i qväll skulle ha lust att välsigna land och strand.”
Erika ryste; men Gabriella uppreste sig och gick till fönstret. Hennes öga stirrade ut i det djupa mörkret, medan hon lutade sin panna mot fönsterrutan; ingenting kunde dock urskiljas, ingen stjerna förmådde genomtränga de hopade molnmassorna. Naturen derute var ett grafdjup, hvari hennes blick försjönk; men i detta djup fanns likväl icke grafvens frid. Der tjöto tusende stämmor, och der rullade dån, vilda som afgrundens hånskratt. Men midtibland dessa skärande läten framträngde emellanåt några harmoniskt klingande ljud. För den, som var bekant med naturens uppträden och kände dess toner, voro likväl dessa ljud förfärligare än dånet från hafvets vågor. Det var klangen af isstycken, som Decemberstormen lösryckt och nu kastade i bränningarne, der de sönderbrötos af svallet.
Rysande drog sig den unga flickan tillbaka. Men gubben nedtog sin sjömanskavaj, i det han yttrade: ”Nej, jag får väl ner och titta efter båtarne!”
”Herre Gud, hvad var det?” utropade hastigt Gabriella, pekande på fönstret, som hon nyss lemnat.
Till allas häpnad visade sig på rutan en utsträckt hand, som utanföre matt klappade på glaset.
[231]Haraldson och Birger skyndade i ögonblicket ut; och medan Erika och Gabriella ännu i stum förundran qvarstodo på samma plats, återkommo de förre med en förfrusen varelse. Det var en sjömansgosse, som ifrån något skeppsbrutet fartyg blifvit genom ett halft underverk uppkastad på den ödsliga Tistelön.
Så snart de fingo se en menniska, och i detta tillstånd, förvandlades Erikas och Gabriellas tryckande känslor i det djupaste och verksammaste deltagande. Den arme gossen erhöll all den hjelp hans belägenhet kräfde, under det alla om hvarandra frågade: ”Hvem är du? Hvarifrån kommerdu? Äro ni flera?” Men deras frågor blefvo obesvarade; gossen endast skakade på hufvudet och pekade med en stel rörelse vestvart.
Gubben Haraldson fattade sin hatt; han tycktes tveka mellan begäret att afbida någon underrättelse af gossen, som småningom började komma sig, och lusten att sjelf derute höra efter hvad som kunde vara på färde.
”Stackars pilt,” sade Birger, ”förmår du ej tala? Om du kunde säga oss huru du kommit upp på vår klippa! Något fartyg har förmodligen förlist? Är du ensam bergad, eller fins der flera, som behöfva hjelp?”
”Kapten, min kapten!” utbrast ynglingen. Det var det första ljud, som den stelnade tungan förmådde frambringa.
[232]”Gud ske lof, du återfår målet! Din kapten, säger du, hvar har du honom, min gosse?”
”Ack, fråga honom icke så mycket, Birger,” bad Gabriella innerligt; ”låt honom först bättre hemta sig. Drick, drick!” Hon bjöd den skeppsbrutne öl, som hon i största hast värmt.
”Min kapten!” utbrast ynglingen på nytt; ”hjelp, hjelp – han är ute på vraket!”
”Är det nära intill?” inföll Haraldson och nalkades dörren.
”Ja, kom, kom, låt oss gå!” sade den unge sjömannen, hvars uttömda kroppskrafter likväl icke ville följa den lifvade själen. ”Kapten står ensam på vraket. Vi stötte på Pater-Nosterskären, och det är ju långt dit. Besättningen dref i storbåten, ända tills den kantrade här vid klippan. Mina stackars kamrater,” utbrast han gråtande, ”ingen af dem kunde bärga sig. Men så öfvergåfvo de ju också kapten! Jag ville bli qvar; men han sjelf kastade mig ned i båten. Men låt oss skynda till hjelp. Kom! ni har väl folk och båtar här?”
”Hå, hå, vid Pater-Noster-skären!” upprepade Haraldson med detta isande lugn, som var otillgängligt för deltagande; ”dit går ingen båt från Tistelön i sådan vestlig storm. Du skall tro, pojke,” tillade han, i det han åter bortkastade hatten, ”att hafsgubben icke är mas i qväll, fast det lär du väl redan ha frestat på.”
[233]Med en åtbörd af förtviflan nedböjde ynglingen sitt hufvud. Det syntes att han inom sig var öfvertygad om omöjligheten att arbeta emot sjögången.
”Ja, det är ogörligt att komma ut i natt,” sade Birger; men det hördes på rösten att denna visshet grämde hans manliga sinne. ”Ingen mensklig kraft förmår framtvinga en båt en enda tum tvertemot en sådan öfverbrytande sjö. Du måste tåla dig tills i morgon, min raske gosse; då ska vi försöka att hjelpa dig.”
”Men min kapten, hur skall det gå med honom? Är det omöjligt att komma ut i natt? Jag är stark, jag skall arbeta, jag skall ro så att blodet spricker fram under naglarne.”
”Det är fåfängt!” upprepade Birger bestämdt. ”Berätta oss nu huru det var med kapten och fartyget. Kanske är det icke så illa med vraket, som det kan tyckas. Vid skeppsbrott är det ofta klokare att bli qvar ombord, i fall fartyget icke genast sjunker, än att kasta sig i båtarne.”
”Hvad förde han för last?” inföll Haraldson.
”Vi kommo med bjelkar från Westervik. Det var för lätt last för vår granna skonare.”
”Åh, då flyter hon nog, om hon också arbetat botten ur sig.”
[234]”Vi måste låta däckslasten gå,” återtog den unge sjömannen; ”och när vi stötte på, bräcktes genast hela bogen.”
”Men hur fick ni då ut storbåten?” frågade Birger, som med en sjömans interesse följde ynglingens uppgifter.
”Kära Birger,” inföll Erika och trädde med husmoderlig fryntlighet fram till den skeppsbrutne, ”låt honom nu först få vederqvicka sig, han behöfver det nog; och sedan han ätit, berättar han alltsamman så mycket redigare.”
Nu dukades hastigt upp på ena ändan af bordet. Gabriella lade före, och sjömannen åt med god matlust. ”Hvad heter du?” frågade hon och såg vänligt på honom.
”Petter Lindgren. Det var nu fjerde resan jag gjorde med kapten Rosenberg. Jag är jungman, men hade gerna fått bli lättmatros, om jag varit lite äldre.”
Under det ynglingen, trots sin stora bedröfvelse och ehuru den ena tåren efter den andra rullade från hans kind ned på tallriken, förtärde de framsatta läckerheterna, hade Anton närmat sig och slutit sig till kretsen. Han gjorde inga frågor; men hans uppmärksamma blick vittnade om deltagande och interesse, då den unge sjömannen efter maten på nytt började sin berättelse.
[235]”Ack, herre” – han tycktes af instinkt serskildt vända sig till Birger – ”det är en fördömd kust, den här skärgården! Vi ha nu haft en vestlig storm i tre dygn, som pressat oss ända ifrån Anholt. I går afton gick förtoppen öfver bord, och vi kunde omöjligt sätta opp en ny; ty skutan hotade också att slingra stormasten ifrån sig, och derföre kunde vi icke heller hålla upp. Kapten tänkte allt söka hamn, fast det annars inte är hans sak. Han tyckte det var harmligt, och vi skulle försöka att hålla sjön, tills stormen gaf sig. Då det blef dager i morse, tyckte vi också att skadan på förmasten icke var så farlig; men på eftermiddagsvakten kom en tjocka, så att en inte kunde se hand framför sig. Det värsta var att en sjö bröt sönder nakterhuset och förstörde både lampa och kompass. Vi sökte hålla upp ifrån Pater-Noster-skären, der kapten sade att vi skulle vara, efter hans räkning; men rortaljan sprang, och då fartyget vände sidan till, bräcktes stormasten och gick öfverbord. Vi måste nu kapa; men då hon hvarken lydde styret eller mera kunde berga sig för störtsjöarne, började vi drifva. I solnedgången stötte vi på. Vid första stöten gick också fockmasten samma väg som de andra. När vi kastade däcklasten i sjön, blef storbåten lösryckt och åkte ned på bagbordsrelingen, så att vi hade lätt att få den i sjön, då skutan gjorde en öfverhalning. Till all lycka hade kocken surrat fånglinan om spelet, så att båten icke gick ifrån oss.[236] Fartyget begynte genast att hugga och bröt sönder bogen. Vi försökte väl att fira ut ett ankare akterut; men sjön körde oss allt högre upp på grundet, och hon arbetade hela botten i stycken. Då ropte styrman att vi skulle lemna vraket och berga oss i storbåten. ’Ja, så får ni gå,’ sade kapten; ’men jag blir qvar så länge här fins en planka i behåll!’.. Herrskapet må veta att kapten är en karakarl, han!” afbröt Petter Lindgren sig sjelf med en viss stolthet. ”Jag tror inte många likar till Calle Rosenberg gå på svenskt däck. Visst sparar han inte på daggen, men så kan han också segla; och när han tar in ett ref, så blåser det värre än sjelfva hin!”
”Den här gången tycktes han ha gjort klokast, om han refvat i tid,” inföll Haraldson.
”Ja, i dag hade vi refvat,” fortsatte Petter Lindgren; ”vi hade alla segel fast, utom förmärs, och det var bottenrefvadt. Men si, när skutans timma är slagen, då hjelper hvarken ref eller manöver. Det var förbi med vår vackra skonare! Aldrig trodde vi att de fördömda Pater-Noster-skären skulle bryta nosen af ’Tre Systrar.’”
Den djupa suck, som tanken på Pater-Nosterskären afpressade skeppsgossen, fann ett genljud i Antons bröst. En ryckning ilade genom hela hans kropp; men han teg och lyssnade blott, liksom de öfriga, på Petter Lindgrens okonstlade berättelse.
[237]”Ja, som sagdt, när vi såg att det var förbi med skutan, beslöt vi försöka att gå i storbåten. Vi ville att kapten skulle följa oss; men det var o död! Då ville jag med all makt också bli qvar; jag gret och bad: jag ville för själ och pina icke öfverge min kapten; men se kapten Calle har aldrig tålt motsägelser, han. Innan jag visste ordet af, högg han mig i kragen och kastade mig sjelf ned i storbåten. ’Gud välsigne er, gossar!” var hans sista ord. ’Jag hoppas ni bergar er; för min del vill ...’ vi hörde inte resten. Båten satte af, styrman styrde, och vi rodde allt vi förmådde och dref undan för hvarenda sjö. Ja, nog sträfva’ vi, för att rädda lifhanken; men kantra inte båten ändå! Det var en bålstor störtsjö, som kom öfver oss och bröt sig just i bränningen. Hur jag kom opp här på ön, vet jag inte; men kamraterna blef borta. Deras rop gnyr än i mina öron – det var det värsta jag öfverlefvat. Men jag ville ändå ge mig tillfreds, om bara kapten, min hederlige kapten, blef räddad.”
”Vi få väl se hvad som kan göras i morgon!” sade Birger. ”Det kan åtminstone vara en möjlighet att vi ej komma för sent; en stark natur kan uthärda mycket. Tack emellertid för din berättelse! Du behöfver nu hvila, stackars gosse! Vill du laga, kära Erika, att han får komma till ro?”
[238]”Och lasten var bjelkar, säger du?” upprepade Haraldson, liksom för sig sjelf. ”Den kommer att flyta opp!”
Petter Lindgren bugade sig emellertid och tackade för god välfägnad, hvarefter han följde den vänliga husmodern, som sjelf anviste honom en liten kammare.
När skeppsgossen var borta, skingrades snart hela hushållet. Gabriella ville äfven gå till ro; men hennes hvila stördes af den beständigt återkommande tanken på den olycklige skeppsbrutne kaptenen, hvilken på sitt vrak måste uthärda alla nattens och ovädrets fasor, utan att någon mensklig hjelp förmådde finna vägen till honom. Anton, den bleke, dystre Anton, blef ensam qvar i stugan. Han vankade grubblande af och an, och i hans ansigte målade sig uttrycket af ångest och fasa. Hans själ var synbart skakad af de minnen skeppsgossens berättelse framkallat. Tiden bredde väl ett ytligt lugn öfver den stackars ynglingens inre strider; men i hans ögon lästes alltid en stilla sinnesförvirring, hvilken likväl icke mera oroade någon.
Haraldson och Birger stodo på bryggan och stirrade ut i den stormiga natten. Det brakade och tjöt omkring dem; det salta skummet yrade i hvirflar öfver sjelfva den klippiga ön, på hvars läsida de stodo.
[239]Endast en kännareblick kunde här finna att Birgers galeas låg qvar på sitt ställe och att den för säkra ankare på god grund gerna kunde rida ut en storm, sådan som af värsta slaget vankas i Bohusländska skärgården. Med uppmärksamhet betraktade Birger de fina, vaggande konturerna af sitt fartygs tackling, der det för hans skärpta blick framskymtade mellan töckenmassorna. Ett mindre öfvadt öga hade ej kunnat urskilja det ringaste af den symmetriska tågväfnaden.
Sedan de båda männerne öfvertygat sig att allt stod väl till vid deras egen strand, återvände de tigande. Ingendera syntes hugad att meddela sig åt den andre. De hade visserligen alltid varit fåordiga; men fordom möttes deras tankar och beslut i handlingar. Nu var det annorlunda. De fortforo väl att lefva tillsamman, men i grunden mera skilda, än om stora haf legat emellan dem.
Hade lusten efter den fordna rofgirigheten och hågen på vilda äfventyr återvaknat i den gamles bröst, så måste han likväl med våld qväfva den, ty han visste att i sonens själ hvarje tanke på det förflutna öfverdådiga lefvernet endast väckte afsky. En omedveten suck öfver Haraldsons läppar innehöll kanhända en afskedshelsning till de sjöröfvarebragder, hvaraf hans syndiga lif kunde skryta.
[240]Efter en sömnlös och orolig natt sågo ändtligen Tistelöns invånare den gråa dagranden skymta fram vid horisonten. Stormen hade visserligen saktat af; men det blåste ännu tillräckligt för att göra det tilltänkta förehafvandet osäkert. Erika glödgade vin, som Birger skulle hafva med sig, och Gabriella var oändligt beställsam att framleta filtar och skinnfällar; ty hon kunde omöjligen öfvertygas att värmen skulle vara skadlig för den skeppsbrutne kaptenen, i händelse han fanns vid lif.
Tillredelserna voro emellertid snart slutade; och innan dagsljuset ännu var fullt klart, gåfvo sig de otålige sjömännen ut på sin vanskliga färd. Haraldson hade icke följt med, ej derföre att hans sextio år kändes tryckande för ett dylikt äfventyr – hans kropp var stark och härdad; men Gabriella hade förmått honom att bli hemma, och Birger hade tillstyrkt det, för att sjelf få föra befälet, hvilket var otänkbart, då gubben var närvarande. Hemma i huset lät Haraldson det bero vid Birgers vilja; men på sjön hade han sin egen, och från den rubbade honom ingen en hårsmån.
De begge fruntimmerna qvarstodo länge på bryggan, med bekymrade blickar följande båtens rörelser. Än lyftades den af en skummande störtsjö, som i ett ögonblick slungade den så långt tillbaka, som männernas ansträngning under flera[241] minuter drifvit honom fram, än hotade en ismassa att krossa den; och endast Birgers öfvade arm, som förde styret, förmådde undvika den hvarje ögonblick förestående undergången.
”Ack, det är ingen möjlighet: de komma aldrig till vraket!” suckade Gabriella och såg forskande på den mera erfarna Erika.
”Kanske, och kanske icke, alltsom Gud vill! Birger är dock rask och kraftfull. Jag såg på hans ögon att han skulle anstränga hela sin förmåga.”
”Ja, men om vraket skiljt sig, och den del drifvit långt bort, på hvilken den raske kaptenen står, huru kunna de då någonsin hitta den?” I Gabriellas vackra öga svällde en stor tår. Den tanken var så outsägligt bitter, att kanske hjelpen kom för sent, kanske också aldrig nådde den, för hvilken hon var bestämd.
”Vi måste lemna detta i Guds hand, min Gabriella!” sade Erika lugnande. ”Vi ega åtminstone den trösten att hafva gjort hvad vi förmått. Men ser du att far och Anton, som stå deruppe på bergspetsen, besvara någon signal från båten? Med Guds hjelp är det ett lyckligt tecken. Låt oss nu gå in; vi kunna i alla fall ej mera urskilja något, och vattnet, som stigit så högt upp, går dig öfver fötterna. Du förkyler dig!”
”Ack, det är lappri; jag är ju så rask. Du är också våt om fötterna, Erika; men du talar[242] aldrig om dig sjelf. Se der kommer Anton ner; kanske har han något tröstande att förkunna.”
Emellertid sträfvade Birger, som hade satt tvenne af sina raskaste karlar vid årorna, rätt på Pater-Noster-skären, der vraket, efter skeppsgossens beskrifning, borde ligga. Färden var svår; men de djerfva sjömännen tröttnade icke. Hvarje gång de förlorade genom en sjö eller en omväg, ersatte de det med förnyade ansträngningar. De begynte att bland isstyckena märka spillror af fartyget, och det var denna upptäckt de tillkännagåfvo för Haraldson. Här hade en hög af bjelkar sammantrasslat sig, der ett isstycke slingrat omkring sig något takel, och stycken af en mast jemte målade bräder af relingarne dansade öfver vågorna.
Skeppsgossen, som hela morgonen varit stum, satt i fören och pekade med uttrycksfulla åtbörder på hvarje förbiilande stycke af den honom så kära skonerten. I hans unga bröst rasade dervid en smärta, närmast lik den, som erfares vid åsynen af ett härjadt fädernesland. Men det var nu ej tid för honom att öfverlemma sig åt blödiga känslor. Han måste söka sin kapten; och hvarje tanke i hans själ, hvarje nerv i hans öga spändes, för att uppfånga någon skymt af den älskade gestalten.
Slutligen urskiljdes en punkt bland ismassorna. För Petter Lindgrens trogna öga innehöll den allt;[243] för de andra oredig, liknade den närmast en hafsfogel, öfver hvilken skummet slungade sina vilda hvirflar.
”Det är kapten, det måste vara han!” ropade ynglingen uppspringande.
”Omöjligt!” svarade Birger. ”Ingen lefvande varelse synes till vid Pater-Noster-skären. Har här funnits något vrak, så är det längesedan bortspoladt. Vi se ju bara bränningarne, som hoppa öfver skären.”
”Der ligger det,” fortfor Petter Lindgren bestämdt. ”Ser ni inte något grönt?”
”Min själ är det inte liksom en grön buske midtibland isstyckena,” anmärkte en af karlarne.
”Det är gångspelet,” ropade Petter jublande; ”och der bredvid står kapten.”
”Sannerligen,” inföll Birger, som ansträngt hela sin synförmåga, ”det liknar sig till ett vrak. Håll ut, gossar, friska tag!” Och med kraftfulla årtag tvingades båten att skära de skummande böljornas kammar.
Birgers uppmärksamhet följde med spänd väntan de allt mera urskiljbara delarne af vraket. ”Det gröna gångspelet ser jag väl,” yttrade han till Petter; ”men icke syns der någon menniska. Däcket lärer ännu till största delen vara helt; men relingarne äro borta.”
[244]”Ja, men nog kan kapten vara der ändå,” inföll Petter med ångest. ”Han kan ej vara på annat ställe; jag känner på mig att han är der.”
Rodden fortsattes, och emellan is och bränningar uppnådde ändtligen båten det nakna vraket. Allt, som ger ett skepp dess luftiga prydlighet, allt det poetiska i den flytande skapnaden, menniskosnillets och beräkningarnes mästerstycke, var borta, var ett rof för de stormande vågorna; och på det rymliga däcket, som nu ensamt utgjorde hela vraket, höjde sig det gröna gångspelet, likt en gigantisk neckros öfver hafssvallet.
Der däcket satt fast, inkiladt mellan tvenne klippor, bildade det ett litet lä, hvarest båten lade till; och knappt rörde fören af farkosten vid vraket, innan Petter Lindgren med ett språng kastade sig upp och flög till spelet, hvarifrån han uppgaf ett glädjerop. ”Kapten är här! kapten är här!” upprepade han, men andra gången med en röst, hvaruti glädjen gifvit vika för sorgen.
Birger, som var skeppsgossen i hamn och häl, stannade vid den syn, hvilken, närmare betraktad, förvandlat Petters lifliga glädjekänsla till djup smärta. En man låg verkligen fastsurrad vid spelet, men liflös; och det syntes tydligt att han användt sina sista krafter att slingra ett tåg om sin midja, för att sålunda hålla sig qvar. Det var en ung man; de bleka anletsdragen skuggades af ett[245] mörkt tjockt hår, och de stelfrusna lemmarne röjde kraftfulla former. I ögonhåren sutto isdroppar; men hvilken känsla, som lockat de förstenade tårarne i liflösa ögon, visste endast Gud och han sjelf, så framt det icke var droppar ur hafvet, som frusit fast vid hafvets döende son.
”Här tyckes ingenting vara att rädda!” sade Birger med rörelse. ”All mensklig hjelp, fruktar jag, kommer för sent.”
”Ja, nog ser det så ut,” snyftade Petter; ”men vi skola föra honom med ändå.”
”Hur vill du få liket i båten?” yttrade en af karlarne. ”Det är så godt att det blir der det är.”
En blick af Birger bjöd tystnad. I nästa ögonblick hade Petter Lindgren med sin fällknif afskurit tågen; och med en styrka, som man icke skulle tilltrott hans ungdom, upplyftade han sin älskade kapten och bar honom några steg framåt. Med Birgers biträde kom han i båten. ”Och nu, gossar,” sade Birger med den korta, lugna ton, som alltid gaf fart åt hans befallningar, ”nu gäller det att ro! Utgången af vårt företag beror på huru snart vi komma hem – ännu kan finnas lif.” Den kraftfulla handen fattade genast styret; och utan att spilla ett ord, lade karlarne ut.
Återfärden var lyckligtvis icke förbunden med de svårigheter, som mötte på ditresan. Båten dref raskt undan för vågorna, och under tiden gned[246] Petter, efter Birgers anordnande, den stelfrusne kaptenens ansigte och händer med is. Snart nog förspordes lätta ryckningar i ögonlocken, och ju märkbarare dessa blefvo, ju högre ljödo Petters ohejdade glädjerop, hvilka snart besvarades med välkomnande hviftningar från Tistelön. Förd med hurtiga årtag, svängde båten om udden i lä för holmen, och lade till vid dess brygga.
Hela husets befolkning var de återvändande till mötes, främst Erika och Gabriella. Men Birger tecknade med handen på den sanslöse kaptenen, och ovilkorligt drogo de sig tillbaka. ”Allt hopp är icke ute om ett litet afdrag på min stora skuld,” hviskade han till Erika i en ton, som blott af henne kunde förstås. Han tryckte henne i sin famn, och hastade sedan att föranstalta det den skeppsbrutne blef inburen i ett oeldadt rum.
”Men, herre Gud, jag fick ju knappt se honom!” klagade Gabriella. ”Hvad han såg blek och förstörd ut! Han har säkert lidit grufligt, innan sansningen öfvergaf honom – men hvarföre skall han icke föras in, pappa?”
”Det duger inte, mitt barn,” svarade Haraldson i den mildare ton, hvilken enkom var för Gabriellas räkning. ”Är du dotter till en gammal sjöman och vet inte att varmt rum ej passar för isfrusna lemmar!”
”Åh ja, nog har jag hört det,” sade vår unga hjeltinna; ”men man kan icke komma ihåg allt[247] hvad man hört.” Saken var att Gabriella, jemte varmt deltagande, kände en ganska stor portion nyfikenhet att närmare få se den bleke skeppsbrutne kaptenen, hvilken redan, genom sin förvägna handling att qvardröja på vraket, gjort ett fördelaktigt intryck på hennes eget lifliga och beslutsamma sinne. Men att nu få se honom var icke möjligt; ty i rummet, dit han fördes, samlades endast husets manliga personal. Emellertid var just det förtreten att han ej genast, våt och stel som han var, blef inburen i dagliga stugan.
Erika märkte Gabriellas lilla missräkning, underrättade henne med några ord om det förståndiga i Birgers anordnande, då Gabriella insåg att tålamod var det enda medel, hon för sin egen del kunde använda.
Under tiden sysselsatte sig Birger, Petter Lindgren och till och med den annars tröge Anton med den förfrusne mannen. Deras menniskovänliga bemödanden blefvo ej fruktlösa. De märkte att bröstet höjde sig, ögonen öppnades och ansigtsdragen återfingo sitt lif. Med ett uttryck af bestörtning vaknade den sanslöse till medvetande. ”Hvad är detta?” frågade han, och blicken hvälfde sig omkring rummet.
”Kapten, kapten lefver!” utbrast Petter Lindgren, som höll på att förlora förståndet af glädje. ”Kapten lefver för godt!”
[248]Kapten Rosenberg uppreste med kraftfullt bemödande sitt hufvud. Hans första blick föll på Petter, den andra på Birger. ”Hvar är jag?” sade han långsamt.
”Ni är räddad från vraket,” yttrade Birger, ”och den hjelp, vi strandboar kunna erbjuda, står gerna till tjenst.”
Kaptenen for med båda händerna öfver ansigtet; hans minne klarnade allt mera. ”Ha,” sade han med ett eget uttryck, ”jag har förlist igen.” Han teg några ögonblick; i denna tystnad låg något rörande. Det var ej veklig smärta, jemrande klagan, ej trotsigt öfvermod eller ömkligt vankelmod; det var mannens sans i ett stort ögonblick, tecknad af en olycka, hvars djup han bäst sjelf förmår mäta. Han hemtade sig likväl snart, och i det han vände sig till Birger, sade han: ”Jag har säkert herrns hjelp att tacka för min räddning?”
”Nej, jag har blott kunnat bidraga dertill,” svarade Birger. ”Denne trogne, raske gosse, som Försynen vid storbåtens kantring uppkastade på vår ö, har herr kapten att tacka för sitt lif. Det är han som visat oss vägen.”
”Ja så, Petter,” sade kapten och såg på ynglingen med en lång varm blick. ”Men dina kamrater, Petter?”
[249]”Kapten, de blefvo allesammans borta!” Petter Lindgrens öga, nyss strålande af glädje, vattnades af en tår.
”Det var skada på besättning,” mumlade kaptenen för sig sjelf. ”Dugtigt folk allesamman! Och du är ensam qvar, Petter?” tillade han högt. ”Kom hit och hjelp mig att resa mig upp; jag vill försöka om benen bära mig. Rätt så, min gosse, du ärliga själ!” En ny vänlig blick, ty det var ej Rosenbergs sak att i ord slösa med beröm, satte för mycket lif i Petter. ”Vackert, vackert,” yttrade kapten otåligt; ”tag vackert uti mig! Jag är väl ingen planka heller. Vill du ta vackert, din slyng ...”
”Gud ske lof,” mumlade Petter med tindrande ögon, ”rättnu lefver han igen.”
Birger stödde kapten på andra sidan. ”Ni kan nu temligen gå,” sade han. ”Litet förfriskning skulle bekomma er väl. Får jag bjuda er till ett varmare rum, der min far, jemte min hustru och syster, med otålighet vänta att få se vår gäst.”
Kaptenen kastade en blick på sin våta kavaj; men Birger visade honom en torr klädning, jemte nödigt linne, hvarmed Anton just nu inträdde.
”Se, min bror har sörjt för den saken. Men vi skola nu gå förut; kaptenen är bäst belåten med en van tjenare.”
[250]”Jag tackar,” yttrade Rosenberg med en förbindlig böjning på hufvudet åt Anton, som lade kläderna bredvid honom; ”en skeppsbruten man får lof att utan omsvep begagna sig af den välvilja, som erbjudes honom.”
”Jag hemtar kapten om en stund,” sade Birger och lemnade rummet med Anton, hvilken, ehuru som vanligt fåordig, likväl med synbart deltagande fästade sig vid detta afbrott i sin lugna, tröga overksamhet.
”Petter,” sade kaptenen, ”ja så, det var du, som uppmanade det här hederliga folket att frälsa lifvet på mig. Jag undrar just, om jag någonsin får navigationen riktigt in i din dumma skalle; eljest kunde du nog bli en dugtig sjöman. Men hvad står du der och gapar på – du ser ju nu att jag lefver. Hjelp hellre på mig de der kläderna, och se till att jag ser någorlunda ut som folk!”
[251]Adertonde Kapitlet.
Bergman.
Tegnér.
I den mörka hörnkammaren, Erikas tillflykt, då hon behöfde vara ensam, fann Birger sin hustru. Det låg en viss aktningsfull ömhet i den försigtighet, hvarmed han gläntade på dörren.
”Kom in, Birger!” sade Erika med innerlig vänlighet. ”Jag ser på dig att du medför goda tidningar.”
[252]”Ja.” Den i sitt eget hjerta biltoge mannen böjde sig ned öfver sin hustru och hviskade: ”Gud har tillåtit mig bidraga till ett menniskolifs räddning; dina böner, min Erika, skola göra det öfriga.”
Uti Erikas milda ögon låg en ljuf och salig frid. Det förekom äfven henne, som den skeppsbrutne kaptenens räddning var en afbetalning på Birgers stora skuld; och så räknade de hvarje god handling Birger förmådde uträtta. Det var märkbart huru denne man – allvarsam, bestämd och kraftfull i sitt väsende och handlingssätt, med förmåga att genomdrifva en stark viljas öfvervägande kraft på den svagare, allmänt ansedd och aktad för redbarhet och redlighet, ensam med sin hustru och sitt samvete, (de utgjorde nästan ett, ty Erika var hans samvete) antog snart sagdt en annan karakter. Mot henne var han öm, mild, till och med vek. Hon läste i hans hjertas innersta, hon såg den frätande mask, som aldrig lemnade honom ro; men det var hennes varsamma hand, som ändrade dess läge, så att den kändes mindre aggande. Hon ledde sin makes tankar till Gud, hon ledde dem till goda gerningar, till frisk verksamhet. Hon lemnade honom ej åt sig sjelf. Hvarje hans bekymmer, hvarje huslig omtanke delade hon med honom. Intet företag dolde han för henne; och den förståndiga, kärleksrika qvinnan tillstyrkte och inledde honom ofta sjelf i handelsföretag, ej för vinning – ingen kunde mindre[253] än hon skatta den för egen del – men emedan den ökade verksamheten alltid gaf hans lynne en bättre och lättare riktning.
Erika visste kanske aldrig rätt sjelf, huru kär Birger blifvit henne; men i dag, då hon stod på bryggan och såg huru hans starka, kraftfulla arm säkert styrde den lilla farkosten mellan isstycken och bränningar, när hon såg honom orubbligt lugn och ihärdig strida med de rasande svallvågorna om hvarje fotsbredd han framträngde, då svällde hennes hjerta både af qvinnans fruktan och qvinnans stolthet. Dessa känslor voro inseglet på naturens egen kraft. Qvinnan älskar att se mannen utföra handlingar, som vittna om själsnärvaro och styrka, icke derföre som skulle hon alltid, enligt det föråldrade bihanget till hennes meritförteckning, utgöra den svagaste hälften, rankan, som behöfver stödjas, m. m., utan helt enkelt deraf, att mannens kraft, isynnerhet den älskades, lifvar hennes egen. Hon lär sig akta och ära honom – och dessa känslor befästa kärleken långt mera, än en hop betydelselösa, genom vana utslitna fraser.
Men, för att egentligen tala om Erika, så inverkade på henne äfven den ångest hon utstod. Väl hade hon hvarje höst varit orolig, innan Birgers återkomst gjorde slut på bekymret; men hon hade ej förrän i dag sett honom i lifsfara. Intrycket var djupt: under den lugna ytan bodde varma känslor. Pligten att älska hade omärkligen[254] blifvit hjertats bud; men vanan att beherrska sig sjelf var hos Erika så stor att ingen af hennes rörelser bemärktes af Gabriella, med hvilken hon talade lugnt och undergifvet som vanligt.
Det var blott Birger, som vid första ögonkastet såg att hennes hjerta klappat för honom med högre oro än vanligt. Kanhända var det den deraf föranledda rörelsen, som kom honom att alldeles mot sin vana omfamna sin hustru i närvaro af fremmande personer. Vare härmed huru som helst, så stodo de nu ensamme i den mörka kammaren. Birgers arm slöt sig om hennes lif med den nästan blyga hängifvenhet, hvarmed han älskade Erika; och villigt och kärleksfullt lade hon sitt hufvud på hans axel.
”Jag tror nästan att du nu håller af mig, Erika,” sade han och såg henne tillitsfullt i ögat.
”Ja, Birger, det vet Gud, jag håller dig mycket kär! Men denna stund böra vi ändå icke ha för oss sjelfva: vi måste tänka på vår gäst – hur är det med honom?”
”Mycket bättre, än jag kunde hoppas. Han håller nu på, med biträde af den raske jungmannen, att få torra kläder på sig. Jag skall snart hemta honom. Ställer Ella frukosten i ordning?”
”Ja, den är redan färdig ... Är kapten hygglig?”
”Han förekommer mig att vara en dugtig och bra karl. Litet barsk ombord, tror jag.”
[255]”Och huru tycks han taga sin olycka?”
”Som en man bör: han är tystlåten deröfver ...”
”Erika du, Anton säger att kapten kommer in!” ropade Gabriella i dörren; hon trodde sig öfverraska sin svägerska med en nyhet.
”Jag vet, jag vet! Birger går nu att hemta honom. Skynda dig att duka, min lilla Gabriella!”
Gabriella flög som en vind till köket, och från köket till dagligrummet. ”Skall det vara vin?” frågade hon; men då ingen hörde, hemtade hon, på eget bevåg, ett par buteljer af Haraldsons eget gamla äkta lager. Gubben mötte henne, då hon återkom med sin fångst.
”Hvad har du der, min pulla?” frågade han.
”Vin, pappa!”
”Vin? Det kunde väl hulpit sig med öl. Men hvar har du tagit det?”
”Jo, pappa lilla, jag klef upp på fastaget och tog på öfversta hyllan – der står ju bästa slaget?”
”Men det är mitt gamla vin, sådant som icke vankas nu för tiden, och som inte får röras förrän till ditt bröllop, barn. Jag har just gömt det för din skull; och nu bär du vackert ned buteljerna igen på sitt ställe!”
”Till mitt bröllop, pappa lilla? Jag har ju ingen fästman än!”
[256]”Om du lefver, får du väl fästman, min flicka, men bär nu ned vinet, och prata inte! Birger har något portvin på nedra hyllan; tag en butelj af det.”
”Ja, men, pappa, nu går det i dörrn inne till blå kammarn,” sade Gabriella lyssnande. ”Jag kan väl inte möta honom med buteljerna heller! Söta, söta pappa, låt bröllopsvinet gå; der är nog mera qvar.”
”Du lilla slarfva!” Haraldson ryckte i hast till sig den ena buteljen, och hade lyckligt låst den in i ett litet väggskåp, hvartill han sjelf bar nyckeln, då Birger inträdde, stödjande den skeppsbrutne kaptenen, och föreställde sin gäst för Haraldson, hvilken på sitt sätt höfligt bjöd honom välkommen, derefter för Erika, som inkom från andra sidan, och sist för Gabriella, som genast hade den artigheten att framskjuta en stol åt kaptenen, hvilken tycktes ha mycket svårt att stödja på fötterna.
”Jag var långtifrån att ana,” sade kapten Rosenberg och lät sitt öga hastigt ila från den täcka husmodern till Tistelöns praktfulla ros, den sköna Gabriella, ”då jag i går afton anbefallde min själ i Guds hand, att jag i dag skulle vakna i ett annat paradis, än skriften omtalar; men, pris vare Försynen, min raske jungman och min ärade värd, jag känner mig ganska väl!”
[257]Det låg i den unge skepparens sätt att uttrycka sig en raskhet och artighet, hvilken, vid ett tillfälle sådant som det närvarande, vittnade om både sjelfbeherrskning och någon bekantskap med den finare bildningen. Gabriella tyckte att han var ganska intagande i sin olycka, trots det att Birgers rock var för stor och följaktligen missklädde honom. Erika tänkte rätt nog, att läpparne talade ett annat språk än hjertat; ty oaktadt det antagna lugnet, den höfliga tillfredsställelsen låg dock i hans mörka ögon, då de ibland sväfvade ut öfver det oroliga hafvet, ett uttryck hvilket tydligt tolkade hvad hans manliga hjerta försmådde att gifva luft i ord. Det var en af motgången djupt träffad, men icke krossad själs tysta strid med sig sjelf.
Kapten Carl Rosenberg, en ung förtjenstfull man vid tjugufem år, känd för mera än vanlig skicklighet i sitt yrke, för mera än vanligt mod, till och med en smula oförvägenhet, hade egentligen sjelf gjort sin uppfostran. Tidigt i saknad af föräldrars ledning, fattig, utan förbindelser, hade han blott sin egen flit, sin egen outtröttliga verksamhet och sin brinnande lust för sjöväsendet att tacka för det han redan vid tjuguett års ålder blef hedrad med förtroendet att föra fartyg. Född bland folket (hans far hade varit båtkarl), var det så mycket förtjenstfullare att han, jemte skickligheten i sitt yrke, förvärfvat sig en[258] viss bildningsgrad, hvilken, i förening med naturlig käck stolthet och en icke obetydlig vighet i konsten att förtälja ”skepparhistorier,” öppnade honom väg till umgänge i de bästa borgerliga hus, en förmån, genom hvilken hans sätt att vara erhöll en viss anstrykning af polityr, hvilken äfven kläder en öppen, rättfram sjöman.
Men mod, skicklighet och förtroende af andra rädda ej ifrån hemsökelsen af ett plågoris, som kallas otur. Rosenberg hade otur. En gång förut, för tu år sedan, hade han förlist; då hade likväl en del af lasten och hela besättningen blifvit räddad; nu gick allt förloradt, och bland spillrorna af det vrak, på hvilket han uttröttad af ansträngning nedsjunkit, såg han äfven sina egna förhoppningar om lycka och oberoende, kanske äfven framtida förtroende, gå i qvaf.
Ej under att han kämpade en svår kamp; den unge örnens vingar voro stäckta: förgäfves lyftades de till flykt.
”Var så god och tag halfvan,” sade Birger; ”den kan min själ behöfvas, herr kapten!”
”Fisken skall simma – gutår, herre!” Haraldson beledsagade sin älsklingsdryck med ett långt: ”Ah! det är bränvin, som duger!”
”Ganska godt!” yttrade Rosenberg; ”håller sina goda sex grader.” Han vände glaset mot[259] dagern och betraktade innehållet med kännareblick.
”Åh, det har intet att betyda mot pappas gamla vin,” inföll Gabriella och visade leende på den eröfrade buteljen.
”Hvad, har du gjort hemgång på fars egen hylla?” frågade Erika och kastade en frågande blick på Haraldson.
”Den flickungen gör med mig hvad hon vill,” svarade Haraldson med ett slags skämt, hvaruti han var långtifrån att tro det rena sanningen låg gömd. ”Ser kapten det här vinet! Det är mycket gammalt. Jag köpte det af en Vestindiefarare för många herrans år sedan. Vi skola smaka på’t! Langa hit korkskrufven, Anton!”
Anton, som steg upp vid omnämnandet af vinhandeln med Vestindiefararen, bytte en betydelsefull blick med Birger. Det låg ett bittert hån i det korta skratt, hvarmed han ofta beledsagade sina rörelser; men det var skarpare än vanligt, då han räckte fadern korkskrufven, för att öppna vinbuteljen, en af de sista representanterna af den gamla goda tiden, då gubben Haraldson ej behöfde annat mynt, än sin oförvägenhet och sitt rymliga samvete, för att skaffa sig alla möjliga sällsyntheter.
Vinet slogs uti, och Gabriella bjöd den unge kaptenen att smaka drufvans utvaldaste saft.
[260]Rosenberg tycktes icke vara någon kostföraktare. Med en artig bugning för sin unga värdinna tömde han glaset och sade: ”Maken till vin har jag ej druckit hvarken in- eller utrikes! Och jag vore frestad tro att det legat gömdt här på ön sedan våra tappra vikingar gjorde sina små lusttåg ut i verlden.”
”Ja, de höllo just sina stamhåll här i Bohusläns skärgård,” utbrast Anton, som alltid kände sig underbart fängslad vid minsta anspegling på sagotiden. ”Här fins i bergen inhuggna många skepp, och det talar för den tron att vikingarne lefde godt här bland våra klippor.”
”Det är ej otroligt,” menade Rosenberg, ”och jag undrar icke att de företrädesvis valde den här fördömda skärgården, när de ville lefva i fred. Deras fiender skulle, vid min arma själ, den tiden ej haft synnerligt godt att söka upp dem i sådana smyghål. Det säges ock att de här trakterna egna sig förträffligt till smuggelhandel.”
”Åh, den tiden är längese’n förbi,” inföll Haraldson. ”Men hvad nu vikingarne anbelangar, så var det nog ett satans duktigt folk, som förstod att lefva. Och att de lefde här, hafva vi all anledning att tro. I min ungdom, då jag jemt flackade omkring, var jag ofta på Sotenäs. Der fins många märkvärdigheter från fordom-timma: bland annat är i Tossene socken ett flackt berg,[261] der ett helt sjöslag står inhugget; och den stora jättegrytan på Russeberget duger ock att se på. Kyrkorna ha äfven stora märkvärdigheter, konstiga stenar med runeskrift, som stora herrar komma långväga ifrån för att se och rita af.”
”Herre Gud, hvad far ändå har sett mycket!” yttrade Anton, som för första gången kände ett slags begär att göra en utvandring och sålunda sjelf blifva delaktig af den lyckan att på närmare håll skåda dessa drömda märkvärdigheter från hedna tiden.
Men kapten Rosenberg tycktes icke dela hans smak, utan förde åter talet på mera praktiska ting, hvaribland lurendrejeri och sjötullstaxan syntes honom värdiga att afhandla. ”Lurendrejeriet,” yttrade han, vänd till Birger, ”är en naturlig, snart sagdt förlåtlig följd af den oerhördt dryga tull, vi nödgas erlägga för de varor vi införa. Vi köpa ju dem ånyo.”
”På sätt och vis; men utan detta onus skulle landet, som jag tror, befinna sig sämre. Våra egna fabriker, våra egna produkter skulle falla betydligt.”
”Det förundrar mig,” inföll kaptenen, ”att höra dessa tänkesätt, der jag, för att vara uppriktig, minst väntat dem. Men jag respekterar hvars och ens öfvertygelse. Emellertid, hvad landet vidkommer, torde det vara oafgjordt, om det[262] ej skulle vinna mera vid en fri in- och utförsel. Om vi, till exempel, betrakta hansestäderna; hvar finnes en mera rik och blomstrande handel, än i Hamburg? Jag kommer och reser, köper och säljer, utan att de förb – tullsnokarne ligga mig på hälarne och jaga mig som ett lumpet villebråd. Lefve friheten! Jag är ingen vän af tvång och pålagor.”
”Klokt taladt!” sade Haraldson och klingade med kaptenen.
Birger log. Han öfvertänkte för sig sjelf det olika begrepp kaptenen och hans far fästade vid det farliga lurendrejeriet. Kanhända var Birger sjelf i grund och botten öfvertygad, att större frihet vid införseln af utländska produkter skulle förekomma eller åtminstone betydligt hämma det onda, som smugleriet medför. Det är nästan icke möjligt att han, som haft tillfälle se detta onda i dess innersta rötter, ej skulle önska dess afskaffande. Men säkert är att han nu bar en så djup afsky för all oloflig handel, att han, efter den förfärliga händelsen med tulljakten, skydde den som pesten och högst ogerna inlät sig i samtal om detta ämne. Birger hade för öfrigt uppnått den ålder, då mannen visligen behåller för sig sjelf sina tankar, synnerligt i ämnen, som röra staten, eller åtminstone yttrar dem med en viss försigtighet. Rosenberg deremot, ung och varm,[263] älskade ej denna mannaålderns ofta dyrköpta egenskap; och för att ej på något sätt såra sin gäst genom tystnad, fortsatte han samtalet, men yttrade sig blott i allmänhet.
”Jag ser hur det är,” sade kaptenen leende; ”men innan vi alldeles nedlägga ämnet, vill jag upptaga en fråga, den jag känner mig öfvertygad att vi måste betrakta lika: jag menar den småaktiga noggrannhet, hvarmed en väl dresserad tullsnok till punkt och pricka fullgör sin tjenst, då han äfven roffar till sig de smulor, armodet skrapat tillsamman. Dessa slags beslag, hvilka isynnerhet lämpa sig för gränsen, återfinner man också der i talrikhet. Man tänke sig en fattig familj, en stackars enka, som knogat ihop en liten sparstyfver, för att göra det stora inköpet af några alnar tyg till en klädning, ett par skålpund kaffe, en sockertopp, m. m. För att göra handeln så mycket indrägtigare, skall den ske i Norrige, der priserna äro billigare och utomdess vinsten på mål och mått ger en icke obetydlig förmån. Nu rustas till Fredrikshallsfärd. Man prutar, handlar och ger sig med stor belåtenhet på hemfärden. Men då kommer sorgen; ty i hvarje buske, om resan sker landvägen, anas att en sporrhund skall framtitta; och sker färden på sjön, så fruktar man att se honom uppdyka ur vattnet. Farhågan är icke öfverdrifven: innan man vet ordet af, står han der lifslefvande och kniper, på kunglig[264] majestäts och kronans vägnar, hela den lilla frukten af mången dags bekymmer och möda. Men stannar det härvid? Visst icke! Varan kommer på tullkammarn, blir värderad, och köparen får plikta kanske tvådubbla värdet, utom det att han mister godset eller får köpa det tillbaka. Frågas nu billigt, om detta är att befrämja välståndet inom den fattigare klassen? Hvad som är för dyrt att köpa hemma, afhemta de öfver gränsen, och förlora alltsamman.”
”Detta kan visserligen anses hårdt,” svarade Birger; ”men icke desto mindre måste vi erkänna att saken kan betraktas från flera sidor. Den, som ej är i tillfälle att bara en förlust, bör ej blottställa sig för den. En tulltjensteman är tvungen att göra sin skyldighet och bör göra det. Och skulle jag uppställa ett klagomål, blefve det öfver dem – de äro många – hvilka låta muta sig för en spottstyfver, ja till och med för en toddi, att se igenom fingrarne med både större och mindre former. När straff en gång är stadgadt för tullförsnillning, så bör tjenstemannen drifva ordningen dermed till yttersta stränghet; ty det är enda medlet att förekomma olatet med lurendrejerierna.”
”Jag tadlar icke tullstyrelsen, men jag hatar dess sporrhundar,” inföll Rosenberg; ”och af hela mitt hjerta hatar jag systemet att icke få införa[265] fritt allting. Vore motsatsen tillåten, finge vi väl se, om ej följderna ...” Här tystnade kaptenen och for med handen öfver pannan. ”Jag ber om förlåtelse,” sade han och reste sig till hälften, ”jag blir för varm, mitt hufvud käns ej bra.”
Gabriella och Erika hade begge märkt huru han redan länge blifvit allt mera blek och under det lifvade samtalets fortgång sökt qväfva någon våldsam kroppslig smärta. I en hast kom sällskapet från bordet; och stödd på Birgers arm, vacklade kapten Rosenberg till det rum, Gabriella redan ordnat, och der han genast måste intaga sängen.
”Jag kunde min själ tänka att det skulle ändas på det sättet!” sade Haraldson till fruntimren. ”Han pratade inte så litet; men en dugtig karl är det, en satans dugtig karl – tänkesätt, som en sjöman bör ha, och lif se’n! Skada att han skulle förlora skutan.”
”Han kan väl få en annan igen,” menade Gabriella.
”Åh ja, ja visst! Men har en förlorat allt det lilla en har, så sitter det åt, innan en kommer på grön qvist igen.”
”Åh, pappa, en så rask karl tar sig nog upp igen! Det syns väl att han icke förlorat modet; och likväl har han förlist en gång förut och skall[266] vara alldeles utan förmögenhet, det har Petter Lindgren sagt för Lena i dag morgse.”
”Så mycket värre, mitt barn! Han kan då förlora förtroendet – och det är värsta fallet för en skeppare utan egen skuta.”
[267]Nittonde Kapitlet.
Stagnelius.
De följande dagarne måste Rosenberg, i följd af en svår feber, hålla sig vid sängen. Han syntes äfven lida af en stark oro, ehuru intet ord derom undföll honom; och det var först sedan hans krafter medgifvit uppfyllandet af det smärtsamma åliggandet att uppsätta en fullständig sjöförklaring, för att tillsändas fartygets rederi, som han tycktes tänka på sig sjelf och tillståndet af sin helsa.
Efter hand lade sig väl febern; men med de förfrusna fötterna hade det sig icke så lätt, och[268] endast den noggranna och ömma omvårdnad, husmodern lemnade honom, hade han att tacka för att han efter en veckas tid åter kunde infinna sig i dagliga rummet. Ännu förmådde han väl ej riktigt stödja på fötterna; men han linkade, stödd på Anton eller Birger, fram till soffan; och, en gång väl hamnad der, fingo fötterna overksamma hvila i ett par af gubben Haraldsons ofantliga skälskinsstöflar. I soffan var ock onekligen en treflig plats: den värmande kakelugnen stod midtemot, kaffebordet vanligen framför, och hyllan med piporna till venster, Gabriellas sybord till höger och hon sjelf således helt nära, ty kaptenen fann alltid högra soffhörnet behagligast. Sedan voro de andra grupperade rundtomkring: Haraldson i en länstol knytande på ett nät, Birger täljande på en nystfot åt Erika, Anton i spisvrån med en gammal saga i handen och husmodern vid den tysta, lätta spinnrocken, hvars hjul ilade snabbt utan att höras.
Så, lugnt och stilla, under vänligt och förtroligt samspråk, förflöto eftermiddagarne. Förmiddagarne sysselsatte Birger sig vanligen med fiske och Erika med köket. Haraldson var då inne i sitt rum, och Anton klättrade omkring klipporna. Endast kaptenen och Gabriella behöllo troget sina platser så väl för- som eftermiddagen; och Rosenbergs ansigte uttryckte alltid den omisskänligaste belåtenhet, med undantag af de ögonblick, stundom ganska långa, då Gabriella, i följd af någon[269] kallelse från Erika, måste sysselsatta sig med hushållsbestyr.
En så treflig vinter hade man aldrig upplefvat på Tistelön. Julen, annars lång på den afskilda ön, försvann som en dag: och alla dagar voro jul. Rosenberg, som aldrig älskat det instängda kammarlifvet, märkte likväl icke huru snabbt veckorna ilade. Hans fötter tilläto honom i alla fall icke tänka på uppbrott; och så länge den stora hvita snöduken låg öfver haf och land, var allt bra som det var.
Om lurendrejeri talades icke vidare. Rosenberg hade märkt att Birger med ovilja tänkte derpå, och förmodade dertill någon grund, den han likväl var för grannlaga att efterfråga. Beskrifningen på hans resor, hvad han derunder sett och upplefvat – ofta rätt otroliga saker – drog alltid husets befolkning omkring honom. Och om Birger stundom med ett leende gaf tillkänna ett litet misstroende, eller gubben Haraldson utbrast: ”Det var väl knäfveln, så kapten nu skär till,” bekom det kaptenen alldeles icke. ”Jag har sjelf sett det,” eller ”jag har hört det af ganska trovärdigt folk,” tystade de klentrogne. Rosenbergs historier hörde dessutom icke till dessa grofkorniga skeppare-anekdoter, hvilka gå under en gemensam benämning. Nej, bevars, de hade alltid sannolikheten för sig, och voro färgrika och friska, såsom hans egen lifliga och friska själ.
[270]Det föll sig så der temligen af sig sjelft, att en karl med Rosenbergs egenskaper, lynne och väsende måste behaga Gabriella, den okonstlade skärgårdstärnan. Kaptenens lätta och behagliga sätt förekom henne som urtypen af allt det intagande hos en man. Rosenbergs umgänge var Gabriella äfven en rätt god skola; ty ehuru han hvarken egde eller ville låta påskina någon egentlig fin bildning, hade han likväl tillräcklig för att, på den plats han nu befann sig, till och med kunna gagna. Hans sällskapsgåfvor bidrogo att gifva Gabriella den vana och ledighet vid samtal, hon ej ännu kunnat utveckla. Icke att hon behöfde öfvervinna någon skygg blyghet – dertill hade hon af naturen erhållit för mycken lätthet i konsten att skicka sig – det var blott vana vid fremmande sällskap hon saknade; men den vanns snart, och kaptenen var också otvifvelaktigt road af den unga, muntra flickans lekande och okonstlade sätt.
Till och med Anton, som aldrig fästade sig vid någon, visade ett synnerligt tycke för Rosenberg, hvilken alltid med ett slags tyst, men väl begripligt deltagande återgäldade den sinnessjuke ynglingens välvilja. Han visste genom Gabriella att Anton sedan barndomen lidit af någon rubbning, som med åren öfvergått till en tyst mjeltsjuka, ett hemlighetsfullt grubbleri; och ehuru Rosenbergs sinne var föga egnadt att fatta ett sådant tillstånd, uppmanade honom alltid hans goda hjerta[271] att förströ den stackars Anton; och ofta berättade han, för att roa honom, någon mystisk saga om hafvets befolkning, ett ämne, hvilket var Antons högsta lust.
Emellertid var vår kapten icke så lugn och utan bekymmer, som han syntes. Hans overksamhet, sedan åkomman i fötterna gifvit sig, låg honom tungt på hjertat. Han kunde ej i evighet blifva der han var, och fruktade, ej så alldeles orätt, att våren möjligen torde öfverraska honom, innan han tänkt på någon utväg att åter komma till fartyg och rörelse.
”Kapten Rosenberg går nu obehindradt,” sade Gabriella en morgon, då kaptenen, i nätta blanka stöflar, inträdde och tog plats i soffhörnet vid hennes sybord.
”Ja, fullkomligt! Men om jag är nog otacksam att icke glädja mig deråt så mycket jag borde, ligger skulden i den svåra känsla jag erfar, att snart skiljas från den vänliga Tistelön.”
”Skiljas!” upprepade Gabriella mycket förundrad. ”Jag tänkte att vintern stängde vägen.”
”Det få vi icke tro. Med min återvunna helsa, har jag ingen anledning att längre taga gästfriheten i anspråk; men kunde den också utsträckas, nödgades jag likväl resa. Jag behöfver använda den återstående delen af vintern att vinna passande verksamhet för våren. Kapten utan skuta,[272] skild från mitt fordna rederi, ernar jag i Götheborg försöka min lycka.”
Detta var nu ett fall, som Gabriella, under de tvenne månader hon lefvat tillsamman med den unge, hygglige kaptenen, icke alls kommit att tänka på. Att Rosenberg skulle ligga vintern öfver på Tistelön, derom hade hon gjort sig lika säker, som att hon sjelf skulle qvarblifva der; och så obekant hon var med äfven den ringaste grad af sjelfbeherrskning, gaf hon genom sin rörelse, sin rodnad och förlägenhet ganska tydligt tillkänna det deltagande, hon erfor vid underrättelsen om motsatsen.
”Har kapten Rosenberg redan talat med min bror, med Birger, om detta beslut?” frågade hon och bemödade sig att få rösten så ren som vanligt – fåfängt: en darrning, för märkbar att icke blifva hörd, gjorde den otydlig, och saken hjelptes icke genom kaptenens nästan lika förläget uttalade: ”Hvad befalles?”
”Jag frågade om Birger känner kaptens beslut.”
”Icke än; men jag ernar i dag underrätta honom och hans mer än goda och älskvärda hustru derom. Egentligen har jag utsträckt min vinterhvila längre än jag bordt.”
”Åh ja, Tistelön är nog enslig, då man är van vid mera lif,” yttrade Gabriella och tänkte på allt hvad Rosenberg berättat henne om sitt vistande i städerna.
[273]”Tistelön har för mig burit rosor: jag har här, oaktadt min olycka, lefvat de gladaste dagarne af mitt lif!” sade kaptenen med frimodig öppenhet, men kastade i detsamma en blick på Gabriella, en blick, som hon icke förstod, men hvilken icke destomindre fyllde hennes bröst med den första oron; ty der låg hvarken sällhet eller glädje i blicken, utan tvertom ett dröjande farväl, der intet frågtecken om något återseende förekom.
Erikas inträde afbröt liksom af sig sjelf samtalet.
”Får jag läsa för mamsell Gabriella i den här boken?” sade kaptenen och började bläddra i ett band, som låg uppslaget på soffan.
”Ja, om kapten är så god.” Gabriella sydde, och Rosenberg läste. Men han hade icke hunnit tre fyra rader, förrän Erika förundrad såg upp. I Rosenbergs röst låg en orolig häftighet, som ej undföll hennes skarpsynthet. Och Erika, som kände och gillade sin mans hemliga önskan i afseende på kaptenen och Gabriella, ansåg bäst att fortsätta sitt husbestyr i handkammaren.
Så snart Erika tillslutit dörren, fällde Rosenberg boken. ”Jag har så mycket tankar och funderingar för min resa,” yttrade han, ”att jag ej är i stånd att läsa uppmärksamt. Jag tror vi ge det på båten.”
Gabriella nickade endast med hufvudet. Hon hade också många tankar och funderingar.
[274]”Birger är en stor samlare af pipor,” sade kaptenen och utsträckte handen efter en utmärkt vacker sjöskumspipa. ”Han rökar gerna. Jag skall ha hans smak i minnet, då jag kommer öfver någon riktigt präktig. Jag vet icke något, som har den lyckan att serskildt behaga mamsell Gabriella?”
”Jo, snäckor äro min glädje. Jag har en mängd deraf, dels sådana som Anton och jag sjelf samlat, och många som jag fått af fremmande sjöfarare. Det är mitt största nöje att betrakta och jemföra deras olika skönhet och deras mångfaldiga, förunderliga former. Jag har ett helt valnötskåp nästan fullt med snäckor; men nog är der ännu plats, i fall kapten Rosenberg ville tänka på mig, när kapten råkar få några vackra och sällsynta.”
”Det skall jag göra. Om jag också skulle slåss med sjelfva hafsfrun om hennes prydnader, så röfvar jag en del af dem. Och när mamsell Gabriella får dem en gång i handom, så tänk på mig, som kanske då är långt borta vid andra polen, eller himlen vete hvar.”
”Kapten ernar då icke sjelf lemna snäckorna?” frågade Gabriella, med blyg rodnad på den friska kinden.
”Jag ville så gerna – jag kan ej säga huru gerna – men tyvärr kan man ej allt hvad man[275] vill; isynnerhet när man är en sådan fattig f-n, som jag!”
Gabriella erfor en riktig ångest. Kaptenen talade i dag så många motsägelser. Hon kände att hon hade ingenting att svara på det han sist sade. Derföre – och emedan hon emot sin vilja kände ett behof att gråta – steg hon upp. ”Erika väntade säkert på henne.” Och i ögonblicket var hon borta.
Rosenbergs öga följde henne med ett blixtrande uttryck af sårad stolthet. ”Var det fruktan för en förklaring, som jagade henne ut?” tänkte han för sig sjelf. ”Hon kunde ha sparat sig den; jag är för mycket bunden af min heder, för att följa den manande rörelsen.” Han upptog åter boken; men på hvarje blad läste han den fråga, som ständigt sväfvade honom på läpparne: ”Hvarföre gick hon i det ögonblick, jag gjorde både första och sista häntydningen på den känsla, jag ville hon aldrig bemärkt? Jag var en narr,” tänkte han vidare, ”som ej höll min tunga i styr!”
Rosenberg kom till Tistelön utan att hafva erfarit någon annan kärlek, än den till ett vackert och vältakladt fartyg; men första åsynen af ”Tistelöns ros” öfvertygade honom, oaktadt alla de kropps- och själslidanden han då utstod, att äfven andra föremål än fartyg kunna vara värdiga att tilldraga sig en ung och rask skeppares uppmärksamhet. Intrycket hade emellertid kanske[276] icke blifvit så djupt, om ej Rosenberg dagligen haft tillfälle att göra den erfarenheten, att ej blott Gabriellas yttre kunde kallas skönt, utan äfven hennes hjerta. Detta goda, öppna och vänliga hjerta, som gerna velat trösta och hjelpa alla menniskor, hade samma rätt till hans varma beundran. Den första månaden och ett godt stycke på den andra njöt Rosenberg med verklig tillfredsställelse och utan vidare eftertanke sin lycka, som den kom; och han fröjdade sig åt hvarje dag, som han skulle njuta den på nytt. Vid den tiden började han likväl så småningom märka, och blef slutligen fullt öfvertygad derom, att de känslor, han utan misstänksamhet herbärgerat, snart nog skulle spela mästare öfver hans förnuft; men då han hunnit så långt i sina slutsatser, satte också den hederlige kaptenen en gräns för deras vidare utflykt, genom sitt fasta beslut – att resa och lemna ön med dess farliga ros.
Man finner häraf att Rosenberg, troligen begåfvad med lika varma och friska känslor, som de, hvilka kunna skrifva volymer om den fullkomliga omöjligheten att öfvervinna sina lidelser, likväl hade den goda, gammaldags grundsatsen, att icke med otack löna åtnjutna tjenster. Han insåg att i hans närvarande läge, då han var utan alla utsigter till framtida bergning, utan ett runstycke, som han kunde kalla sitt, det skulle vara mera än obetänksamt att eftersträfva en rik flickas hand. Först vittnade det om dålig erkänsla,[277] och sedan hade Rosenberg med en kanske mer än nödvändig envishet fått i sitt hufvud att det icke var möjligt att gifta sig utan på egna tillgångar – de må ha varit små eller stora: men hans skulle de vara. Detta beslut stod orubbligt fast; och huru kärleken än vred och vände bladet, fick den ej makt med honom.
I dag för första gången, då han underrättade Gabriella om sin förestående afresa, hade läpparne, otrogna mot viljan, kanske icke otydligt förrådt hans rörelse; och nu brann han af förtrytelse, emedan det syntes honom klart att Gabriella genom sin bortgång velat erinra honom att hans språk varit alltför varmt. Hade det behagat henne, skulle hon naturligtvis icke gått.
Rosenberg hade mycket högmod; och det är svårt att afgöra, antingen detta eller hans kärlek led mest af den inbillade förolämpningen. Följden blef att han föresatte sig att med högsta möjliga lugn taga afsked af Gabriella; och hon skulle icke få anledning att tro det hans yttranden på morgonen härledde sig från annat än erkänsla och allmän saknad vid tanken att skiljas från ett ställe, hvilket genom vana blifvit honom kärt.
Sedan han förgäfves väntat en halftimma på Gabriellas återkomst, gick han med detta beslut till sin kammare, der Petter Lindgren höll på att stöka i ordning ett stort bord med böcker och[278] papper, hvarvid kaptenen arbetade de timmar, då han var inne hos sig.
”Nå, Petter!” sade Rosenberg, ”ernar du bli vinterliggare här på Tistelön? För min del reser jag någon af dagarne; men du kan gerna stanna qvar tills vidare. Vi ha ej riktigt slut på Januari ännu; och efter de hålla af dig, och du intet annorstädes får lefva fritt, råder jag dig att taga godagarne, medan du har dem.”
Petter fick stora ögon. ”Kors, skall kapten resa? Jag tänkte att så länge isen ligger ...”
”Så borde jag ligga med, tänker du! Nej, min kära Petter, du har aldrig några uträkningar som duga.”
”Det kan väl vara, kapten; men det är i alla fall säkert att kapten blir saknad, och det till gagns, när han far.”
”Tror du det, Petter?”
”Jag vet’et, kapten!”
”Vet det! Hvad vet du?” frågade Rosenberg, utan att vidare tänka på hvad Petter hade att omförmäla.
”Jo, jag vet en hel hop, kapten, om jag bara tordes fram med det. Men Lena har förbjudit mig att aldrig lägga min näsa i det jag ej har med att göra. Det var ej längre än sen i går, som[279] hon sade: ’Du, Petter, pass på om det inte blir ett par af din kapten och vår ros, som de kalla henne; för mamsell Ella talar beständigt om kapten, och har ofta sagt att det blifvit annat lif på Tistelön, sedan han kom hit.”
”Verkligen – att Lena kan vara så dum och prata sådan smörja!”
”Lena är visst inte dum och pratar aldrig annat än det som är klokt,” inföll Petter litet stucken. ”Det var i alla fall inte hon, utan mamsell Gabriella, som hade sagt’et.”
Rosenberg rodnade starkt; en glad rörelse flög genom hans hjerta, hvilket, nyss i strid med högmodet och kanske förblindadt deraf, gjort Gabriella orätt. Han upptog från bordet en karta och låtsade ifrigt sysselsätta sig dermed, för att komma Petter att tro det dennes prat icke blifvit bemärkt.
Men Petter, som ej erhållit någon bestämdare befallning att tiga, fortsatte, under det han nedtog kaptenens nya rock och började borsta. ”Joho, så var det med saken! Lena vet nog hvad hon säger, hon, och jag tycker mig se hvad mamsell Ella skall sörja, då hon får höra talas om resan. Ja, hon blir visst lika bedröfvad, som hon var den natten vi gingo här i ångsten, då kapten stod på vraket. Jag önskade att kapten sett henne då! Hon frågade efter allt, och gret i kapp[280] med mig. Ja, jag tror nästan att hon var kär i kapten, innan hon såg’en, och nu – men det anstår inte mig att tala om det kapten nog kan se sjelf.”
”Hör, Petter,” sade Rosenberg med en ton af stränghet, som erinrade om den gamla disciplinen, hvilken under vinterhvilan kommit något ur bruk, ”jag fruktar du blifvit kollrig. Ehuru vi här lefva utom den vanliga skeppsordningen, får du likväl icke glömma att den funnits och vidare med Guds hjelp kommer att existera.”
”Det vill säga att jag skall ha daggen i minnet,” yttrade Petter något nedstämd. Med skeppsordningen förenade han alltid tanken på denne sin gamle bekante.
”Icke just det, min gosse – men lika mycket, gå nu din väg!”
Petter tog rocken och borsten och begaf sig ut.
Så snart han var borta slängde Rosenberg kartan på bordet och sig sjelf raklång på soffan. Han beherskades nu, i följd af det ljus Petters anspråkslösa anmärkningar spridt öfver ett och annat, af ganska olika tankar mot dem, som nyss plågat och retat honom. Gabriellas rörelse sågs icke mera i falsk dag. Hon hade ej lemnat rummet för att gifva honom en tillrättavisning, utan troligen derföre, det var åtminstone en möjlighet,[281] att smärtan öfver hans bortresa – underrättelsen kom så oförmodadt – öfverraskat och bedröfvat henne. Ja, det kunde icke vara annorlunda. Den unga blyga flickans känslor hade ju straxt förrådt sig vid den första frågan, om Birger kände beslutet. Hon hade gått bort för att dölja sin rodnad, dölja sitt hjertas rörelse: och hon delade således de varma känslor, hvaraf han brann.
Då Rosenberg började göra slutsatser, gick det ganska raskt att komma till resultat, och denna gång till ett, hvilket fyllde hans hjerta med lika mycken sällhet, som hans hufvud med bekymmer.
Att vara älskad, älskad! Rosenberg omsade ordet flera gånger: det hade på hans läppar icke lidit af nyttjande – nej, tvertom var det helt nytt. Han hade aldrig förr älskat och ej heller talt om att älska, sedan den tiden han i grammatikan omtuggade detta verbum. Men hvilken skilnad att upprepa det för rektorn och att nu sakta hviska det, liksom det kunnat höras af henne, som han egnade sin dyrkan.
Men huru det var, började kaptenen slutligen finna sitt nya tillstånd litet orimligt; ty oaktadt det klokaste och bästa hans förnuft sade honom om omöjligheten att få ega Gabriella eller för det närvarande ens eftersträfva det, ropade ändå en röst oupphörligt inom honom: ”Jag älskar” – ”hon älskar!”
[282]”Jag tror sjelfvaste hafsfrun rider mig; jag blir tokig af den här leken!” utbrast kaptenen, sprang upp, öppnade fönstret och lät den skarpa sjöluften blåsa på de heta kinderna. ”Se så, detta är skönt. Blir vattnet bara öppet och jag får mig en skuta, farväl med grillerna! Jag vet hvad jag vill, och i ledband vill jag icke gå, om det än vore i kärlekens.”
Då Rosenberg lugnad och svalkad slagit igen fönstret, inträdde Birger. Sedan han helsat ett vänligt ”god morgon,” berättade han en mängd bedröfliga nyheter, vanligt skärgårdselände, i följd af kölden och isen.
”Det är fördjekladt!” inföll kaptenen. ”Isen hindrar öfverallt; men jag måste väl ändå på något sätt kunna komma öfver till fasta landet. Sedan reser jag landvägen.”
”Hvart?” frågade Birger förundrad.
”Till Götheborg, att börja med.”
”Det måste vara ett angeläget ärende, som drifver dig ut midti denna årstid!” sade Birger, hvilken, med rättigheten af deras förtroliga bekantskap, talade helt öppet. ”Har du det icke bra här, saknar du något?”
”Jag saknar ej annat än verksamhet.”
”Verksamhet! du har ju icke så länge kunnat gå på benen; dessutom börjar sjömannens verksamhet[283] först med islossningen. Gif dig tillfreds så länge!”
”Det är just hvad jag icke kan, innan jag vet något för våren. Du känner att allt är slut emellan mig och mitt fordna rederi. Jag får söka mig om på annat håll.”
”I afseende på den saken,” inföll Birger, ”har jag haft åtskilliga funderingar, hvilka törhända behaga dig. Kanske tycker du också att det jag bjuder är för obetydligt; men min plan kan och skall utvidgas med tiden.”
”Hvad menar du, min bror?”
”Jo, jag tänker bli hemma ett år eller par, för att bygga en skonare. Emellertid, om det så anstår dig, kunde du bli herre på galeasen. Den är väl obetydlig och gör turer endast på Jutland och Norrige; men när skonarn blir färdig, skall du få den, och då kan du göra resor, som bättre anstå en skeppare, hvilken är van att föra större fartyg.”
Medan Birger framställde sitt förslag, strömmade blodet af och an till Rosenbergs kinder. Anbudet var så fördelaktigt, att ett bättre ej kunde finnas i hans läge; men det hade likväl sina sidor. Han tvekade i svaret.
”Du är obeslutsam,” sade Birger, ”eller mitt förslag anstår dig icke?”
[284]”Du har orätt att tyda min tystnad så. Jag tänker blott på vissa svårigheter, som du ej betänkt.”
”Hvilka då? Jag vet verkligen inga.”
”Din vänskap förbiser dem kanske; men jag tycker mig icke vara hederlig karl, om jag lemnar dig i okunnighet derom, förutsatt att jag får ditt handslag på att det blir oss emellan.”
”Ett sådant hedersord kan du blott få med vilkor. Alltsedan jag blef gift har jag aldrig haft den ringaste hemlighet för min hustru. Är hvad du har att säga af den beskaffenhet att hon bör bli okunnig derom, så vill jag ej heller veta det. I alla fall ansvarar jag för Erikas tystnad, likså väl som för min egen.”
”På ett sådant prof begär jag icke att få sätta dig,” sade Rosenberg; ”tvertom är jag mycket nöjd med att din hustru, som är ett så klokt och vettigt fruntimmer, får del af förhållandet. Jag tror säkert hon skall gilla mina skäl.”
”Och dina skäl äro?”
”Jo, dessa skäl eller rättare skälet är ... kortligen, jag just liksom skäms att bekänna min dårskap! Men jag hoppas du ej anser mig för sämre karl för det, utan blott som en narr, hvilken, utan att ega en vitten eller minsta utsigt till framtida bergning, förälskat mig i den sköna[285] Gabriella. Emellertid är jag ej värre i snaran, än att jag kan draga mig undan i tid. Du förstår, det ligger mig om hjertat att ej lemna min heder i sticket.”
”Din heder!’ upprepade Birger, och en gnista af den gamla vildheten sprang upp i ögonen, och lågade på pannan: ”Är då Gabriella så simpel att hon ej skulle duga till hustru åt dig, eller i hvad fall kunde din heder komma till korta?”
”Du styr galen kurs, min bror,” inföll Rosenberg leende. ”Så förryckt har jag gudskelof ännu icke blifvit, att jag ej vet att Gabriella, äfven för en man, som hade rikedom att bjuda, skulle utgöra en ädel perla. Men, ser du, jag menade med heder mitt eget medvetande, hvilket tydligen sade att jag icke borde locka en flickas kärlek, åt hvilken jag ej kunde säga: ’vill du dela med mig det jag eger, äfven om det vore aldrig så litet?’ Ty jag har hört att kärleken, då den är ömsesidig, kan förbise en hel hop. Men när jag nu icke har det ringaste att dela med mig, utan tvertom är skyldig för rocken på kroppen, tänker jag att det är bäst att sätta alla segel till, för att komma undan, innan man blir tvungen att stryka flagg.”
”Du är en underlig menniska,” sade Birger, försonad genom kaptenens yttrade grannlagenhet, den han likväl ansåg lätt att undanrödja, ”rätt underlig! Du vet ju att far, hos hvilken du står[286] så väl, har förmögenhet nog att låta dig bygga både ett och två fartyg: det blir Ellas hemgift. Res sedan med Gud och hustru hvart du behagar. Jag och Erika hafva redan sagt till hvarandra att vi ej kunna önska Gabriella en bättre man, ehuru vi visserligen, i anseende till hennes ungdom, önskade att bröllopet ej ännu firades på ett par år.”
En rörelse af obeskriflig lycksalighet trängde, vid utsigten till ett sådant lif, genom den raske sjömannens hjerta. Gabriella som hustru, medföljande honom på hans eget fartyg! Frestelsen var mäktig, nästan för mäktig att kunna besegras; men hastigt invände stoltheten : ”Huru har denna eganderätt tillkommit? Är den planka, du står på, frukten af egen verksamhet och flit? Tyvärr icke!”
Och nu var verkan af Birgers präktiga framställning förbi. Rosenberg tillhörde det slag af menniskor, hvilka, för att vidhänga en föresats, äro i stånd att försaka sin egen lycka och stå sig sjelfva i ljuset. Sjelf skulle han skapa sin framtid och sin sällhet, annars var den ej värd något; och för en nyck, en inbillad hederssak kunde han uppoffra den önskan, som låg hans hjerta närmast.
”Jag tror att du åter besinnar dig,” sade Birger och kunde ej afhålla sig att skratta åt kaptenens motsträfvighet i en sak, hvilken likväl[287] tydligt utgjorde målet för hans innersta längtan. Birger, som ej sjelf gått tillväga med serdeles finkänslighet vid sitt giftermål, begrep icke Rosenbergs farhågor, dem han ansåg som löjliga griller, ej värda ett öre.
Segrande för sin sats, hade emellertid kaptenen gått ur den dubbla striden och inom sig afsagt både den vackra hustrun och den vackra skonerten. Han vände sig till Birger och yttrade: ”Jag kan icke säga dig hvad mitt hjerta känner af tacksamhet för ditt öppna förtroende: jag är för upprörd dertill. Det är blott till förnuftets kalla röst jag får lyssna, och den säger mig att, om det än svider aldrig så mycket, måste jag afstå från den lycka, du visat mig. Orsaken dertill kan blott vara en, den att jag aldrig skulle förlika mig med höjden af min sällhet, emedan den icke är mitt eget verk.”
”De der klyftigheterna förstår jag mig ej på,” sade Birger temligen kärft. ”Jag vet blott att när jag älskade – hvilket jag, Gud ske lof, ännu gör – var det så, att jag hellre ville försakat lifvet, än Erika. Din kärlek hör kanske till det klokare slaget; men då är det icke heller mycket bevändt med den.”
”Icke mycket bevändt med den!” återtog kaptenen upplågande. ”Jag ville önska det vore mindre, så behöfde jag ej så mycken ansträngning att hålla mig på den väg, jag vet är rätt. Vi uttrycka[288] våra känslor olika, fast de kanske i grund äro desamma. Om Gabriella bad mig om det omöjligaste, skulle jag likväl företaga det för att behaga henne; för en enda varm blick, som försäkrade mig att hon delade min kärlek, ville jag stå ännu en hel natt infrusen i is på mitt vrak – ingenting kunde jag neka henne. Jag har henne så outsägligt kär, att ej du varmare älskar din hustru, än jag Gabriella.”
”Men fria till henne vill du icke?”
”Nej, icke förrän jag får något eget. Om vår Herre hjelper mig, om han ger sin välsignelse åt min sträfvan, så kunde jag kanske framdeles hoppas på den lyckan att få kalla henne min. Emellertid har jag nu aflyftat den tyngd, som låg mig på hjertat; och om du, efter hvad nu förefallit, vill anförtro mig galeasen, tilldess skonerten blir färdig, så är jag tacksam och redebogen att emotta den.”
”Tvehågsenhet uppstår nu äfven hos mig,” sade Birger. ”Så snart du försmår all annan hjelp, är galeasen för obetydlig. Du skulle, min själ, få göra mången resa, innan den gåfve dig tillräckligt bröd. Hellre ville jag föreslå att du i år söker få dig ett större fartyg; under tiden bygger jag skonerten, om hvilken vi ifrån början ingå uti interessentskap. Du betalar af en del årligen, tilldess skulden är slut. Hvad säger du härom?”
[289]”Jo, dertill säger jag ett hjertligt ja! Denna önskan tror jag du stulit ur min egen själ. Låt mig vara borta ett år; har det då gått mig någorlunda väl i handom, så interesserar jag om skonerten och ... men det är god tid tala om det öfriga, när vi hunnit dit.”
”Nå, det blir som du vill! Vet Gabriella något om ditt beslut att resa?”
”Ja, jag talade med henne för en stund sedan; och helt säkert förstod hon af några oöfverlagda ord, huru bitter skiljsmessan skulle blifva för mig.”
”Då får man se huru hon tager saken; att den icke är henne likgiltig, derom är jag säker.”
[290]Tjugonde Kapitlet.
Valerius.
Under männernas rådplägning satt Gabriella på sin kammare och begrundade den bittra nyheten om Rosenbergs tillernade afresa. Det var hennes första sorg, och den första sorgen är alltid smärtsam. Hon till och med gret vid tanken på den enslighet, som nu skulle inträda; det var numera knappt möjligt att ens lefva bland Tistelöns nakna klippor (hon ansåg dem för första gången sådana), sedan Rosenberg lenmat dem, och det troligen för att aldrig mera återkomma.
Utan att veta hvad tiden led, satt Gabriella overksam, lutad mot stolskarmen, tilldess Erika[291] middagstiden kom upp att fråga efter henne. Birger hade meddelat sin hustru samtalet med Rosenberg, och gifvit henne en vink om att troligen något förefallit på morgonen, en sak den Erika, som man vet, redan anat och hvaruti hon vidare styrktes genom Gabriellas frånvaro. För att i denna händelse gagna sin älskling med några välbetänkta moderliga ord, passande efter den vändning saken genom kaptenens egenhet tagit, gick Erika att uppsöka henne.
”Hvar har du tagit vägen, Gabriella? Jag har ej sett till dig hela förmiddagen. Mår du ej bra?
”Jo bevars – men det är så varmt härinne!”
”Det kan jag ej säga: här är rätt kallt. Men något fattas dig – du har gråtit! Säg hvad som händt? Du vill ju icke hafva någon hemlighet för mig.” Erika upplyftade härvid den sänkta kinden, och såg den unga blyga flickan med innerlig godhet i de fuktiga ögonen.
”Det har ingenting händt, söta Erika; jag är bara ledsen för det Rosenberg, som vi alla hålla af, skall resa.”
”Ja, det är visserligen rätt ledsamt; han var en ganska treflig hvardagsgäst. Men att säga sanningen, har jag redan ett par veckor undrat på att vi icke hört denna nyhet. Du vet att han för närvarande är utan fartyg, och han behöfver[292] således väl de par månader, vi hafva qvar af vintern, för att skaffa sig något. Han kunde i alla fall icke alltid blifvit här.”
”Nej, det förstås; men jag hörde Birger en gång säga åt dig, att om kaptenen ville föra galeasen, så ...”
”Så skulle han få den, menar du? Ja, det var verkligen Birgers tanke, och han har också bjudit den åt Rosenberg.”
”Nå?”
I detta enda ord uttalade Gabriella hela sitt oerfarna hjertas oro. Och Erika, som inom sig gillat Rosenbergs handlingssätt och ansett det värdigt en bra karls förlåtliga stolthet, började nu missbilliga det, emedan hon icke kunde lemna Gabriella någon tröst och hon oroades af den lifliga rörelse, som hos denna förrådde känslans först medvetna tillvaro. Sjelf hade Erika ej erfarit en sådan gryning – hennes ungdom hade varit fattig på kärlek – men hon tänkte: ”Har jag ej plockat rosorna, så har jag ej heller sårat mig på törnet,” och det var detta sista hon befarade och ville om möjligt förebygga för sin fosterdotter.
”Du säger ingenting!” återtog Gabriella och fästade nästan bedjande blickar på Erika.
”Kapten Rosenberg var tacksam för Birgers förslag; men han kunde icke antaga det, emedan galeasen är för liten för hans verksamhet.”
[293]En stark rodnad på Gabriellas kind tydde för den uppmärksamma Erika det tysta, men vältaliga språket af sårad sjelfkänsla; och säkerligen var i denna stund förtrytelsen den öfvervägande rörelsen inom den unga flickans sinne. Då Rosenberg bestämdt afslog att stanna qvar eller hädanefter resa från Tistelön, visade han att han icke satte värde på att vistas der; och man borde således hvarken söka öfvertala honom dertill eller visa huru smärtsamt hans afslag varit. Något ditåt tänkte Gabriella; men hennes ovänliga sinnesstämning ändrades litet, då Erika tillade: ”Nästa år deremot, då Birger får skonerten färdig, den han nu tänker börja på, kommer Rosenberg tillbaka. Det är så godt som afgjordt att han skall föra den. Och nu, min Gabriella, torka bort tårarne, och kom ihåg att det icke är bra att männerna få se det vi äro så svaga. En qvinna kan aldrig för tidigt vänja sig vid sjelfbeherrskning; den kommer henne alltid väl tillpass och medför dessutom den förmån att vi blifva mera aktade och älskade, derigenom att vi med lugn och tålamod bära försakelser, hvilka kosta svåra strider äfven för männerna, som böra vara starkare.”
Utan att afvakta något svar, gick Erika ned; men då det högst sällan hände att hon gaf råd, ännu mindre predikade – ty Erika uppfostrade sin älskling mest genom föredöme och handlingar – så gjorde dessa råd, då de någon gång inträffade,[294] så mycket fördelaktigare verkan. Detta blef äfven nu fallet. Så snart Gabriella såg sig ensam, gick hon fram till spegeln, och hon häpnade sjelf öfver att några timmars oro så kunnat vanställa hennes ansigte. ”Nej, det skall han slippa att se!” sade hon med den lilla förtrytelsens ton, som karakteriserar unga flickor, hvar de nu ock må lefva. ”Erika har rätt; hon har sett verlden och vet huru det bör vara. Ingen får se henne gråta, och jag har likväl märkt att hon ibland gjort det, då hon varit inne i hörnkammarn. Men hvad har jag att gråta för? Om han vill resa, så hvem kan hjelpa det?” Och den stackars Gabriella, som ännu icke riktigt fattade hvad Erikas sjelfbeherrskning innebar, började att trotsa med sitt upproriska hjerta och sålunda bringa det till tystnad.
Derefter uppenbarade sig i god ordning den gamla konsten att tvätta ögonen med kallt vatten och att framför spegeln bemöda sig att antaga en leende och likgiltig uppsyn. Det är förvånande huru fort äfven en liten oskyldig skärgårdsflicka – endast bekant med klipporna på sin ö och de få resande, hvilka stundom besökt den – kan uppfostras, då kärleken börjar åtaga sig lektionerna. Hundrade saker, hvarom hon aldrig drömt, framställa sig sjelfmant; hon lär sig lätt förstå dessa små, i verkligheten oskyldiga konstgrepp, hvilka först då urarta till behagsjukans högre grader, när det unga sinnet antingen af naturen[295] är behäftadt med fåfänga eller genom smicker insugit den. Intetdera var fallet med Gabriella, och derföre hade hon att tacka Erikas förnuftiga uppfostran, der ej något förekommit, som prisade skönhetens tillfälliga gåfva. Den vackra benämningen ”Tistelöns ros” hade hon aldrig öfvertänkt. Hon ansåg den såsom bibehållen genom vana från hennes barndom, och deruti låg ingenting smickrande.
Det var dessutom ännu en sak, som bevarade Gabriella från fåfänga, nemligen att hon saknade tillfälle till jemförelser. Hon gjorde visserligen under de senare åren hvarje sommar en resa med Erika till Götheborg; men hennes sinnen voro då så fullt upptagna med att betrakta stadens märkligheter, bodarnes rikedom och det lifliga folkhvimlet, att hon alls icke kom att fästa sig vid fruntimrens utseende. Således om anlag till detta fel än funnits, hade det ej hunnit rotfästa sig eller skada den moraliska skönheten i hennes unga och lättböjliga sinne. Men tiden för hjertats första uppvaknande hade kommit, och med den hela för- och eftertruppen af nya känslor, nya tankar och till och med nya begrepp.
”Icke kan jag ha den här otäcka halsduken!” sade vår unga hjeltinna för sig sjelf, och märkte för första gången att den gulrosiga kattunsduken fasligt missklädde henne. ”Birger hade just icke mycken smak, då han köpte den. Men om jag nu skulle[296] ta den röda silkesshawletten, så frågar Erika mig visst hvarföre jag gjort det.” Och nu rodnade Gabriella framför spegeln, vid det svar hon hade att gifva, i fall hon nemligen skulle tala sanning – och ljuga hade hon ännu icke lärt sig.
Emellertid framtogs och pröfvades, naturligtvis endast för roskull, den röda silkesshawletten; men nu blef också frestelsen alltför stor, ty skenbarligen fingo kinderna en annan färg; och utom det att den gula duken kastade en gul skugga öfver ansigtet, var den alltför stor. Den var riktigt ”bulsig,” då den nedfästades om halsen. Efter ännu ett par minuters öfverläggning med spegeln, blef det omöjligt att skiljas från den röda; och sedan beslutet en gång var taget att trotsa det värsta, en frågande blick eller en muntlig fråga af Erika, så ströks håret i ordning, arbetet togs på armen, och med en min, som temligen lyckligt återgaf den tillernade bekymmerslösheten, gick Gabriella ned.
Men, ack herre, huru länge vara äfven de bästa föresatser! Då Rosenberg inträdde och fästade på henne sina vackra ögon, i hvilka ett stort allvar och en innerlig känsla uttalade sig, var det ej då förbi med Gabriellas mod och konstlade likgiltighet! Varma purpurflammor brunno på hennes kinder; och äfven om Erika ännu en gång hviskat henne i örat: ”männerna böra ej få se hur svaga vi äro,” hade hon ej kunnat hämma den[297] frambrytande tåren, hvilken med en så behändig rörelse som möjligt uppfångades af den lilla handen.
Vid bordet var det tystare än vanligt. Haraldson, som af Birger hört Rosenbergs beslut att resa, tyckte just hvarken väl eller illa om det. Han hade väl helst sett att kaptenen förklarat sig, om han hade några tankar på flickan; men i alla fall skulle det icke brista den rike Haraldsons dotter att alltid få en man. Saken fick vara; han hade ej så brådtom att blifva af med sin bästa skatt. Alltså visade gubben en fullkomlig likgiltighet för nyheten om Rosenbergs uppbrott.
Anton, hvilken deremot icke hört det minsta, emedan han strukit ute hela förmiddagen, frågade hvarföre alla voro tysta som gåtor.
”Vet du icke att vi förlora vår käre gäst?” sade Erika, som alltid hade sin jemna fattning.
”Nej! Skall Rosenberg resa?” Anton såg frågande på kaptenen, hvilken besvarade frågan med en kort uttrycksfull nick.
Sedan blef det åter tyst; men Anton fick ej ögonen från Gabriella. Det var något inom honom, som sade att mera förefallit, än hvad han fått veta, och han föresatte sig att taga reda derpå; ty i alla frågor, som rörde den älskade systern, led han ej af slöhet.
Sedan bordet var aftaget, skingrades hushållet som vanligt, och blott Gabriella qvarstannade, för[298] att arbeta vid sitt sybord. Kanhända tänkte hon att kaptenen i dag, såsom han stundom brukade, skulle qvardröja; men han gick, och endast Anton återkom, för att liksom vanligt sysslolöst bortnöta eftermiddagen i spisvrån, en plats, hvilken företrädesvis behagade honom under den tid af året, då han ej kunde sitta på bryggan och meta.
”Är du icke sömnig, Anton?” frågade Gabriella, som i sin närvarande sinnesstämning helst ville vara ensam.
”Nej, jag är icke sömnig.”
”Tag dig då åtminstone något att göra och sitt icke och se på mig!”
”Hvarför icke det? Jag ser hellre på dig, än på något annat: du gör mig aldrig ledsen.”
”Ja, men du gör mig ledsen, Anton, om du ej tar ögonen ifrån mig.”
”Fy skäms, var inte sjelfsvåldig. Tål du ej att se på, eller vill du icke unna någon annan den glädjen, än kapten?”
”Kapten, han bryr sig ju alldeles icke om mig!” utbrast Gabriella och började verkligen, likt ett retadt barn, att gråta ut sin smärta.
Tårar var något, som den veke Anton ej kunde uthärda. De framkallade alltid en medkänsla hos honom; och för att på sitt sätt trösta och förströ Gabriella, började han att med sakta röst[299] sjunga sin visa om Necken; den älskade hon ju så mycket, och emedan han aldrig plägade sjunga inuti rummet, var det ett stort bevis på hans goda vilja och begär att trösta henne, då han nu gjorde det.
”Gråt icke, Ella,” sade han; ”jag vill ej se det: tårar har jag nog sjelf. Jag tycker ej om tårar. Annars borde jag gråta natt och dag; men jag sjunger i stället.”
”Icke den, kära Anton! Du sjunger ju så sorgligt, som du sjelf vore den klagande Necken. Jag blir bara ängslig af det der.”
Men Anton, intagen af egna tankar, hörde ej mera på Gabriellas missnöje, utan började sin andra älsklingssång:
”Anton, Anton!” utbrast Gabriella och sprang upp, då hon med stor förundran varseblef att Antons ansigtsdrag uttryckte ett obeskrifligt lidande, och att ett par tårar rullade utför hans bleka, insjunkna kind, då han i saktare ton upprepade:
Och ynglingens hufvud nedsjönk på bröstet; ett djupt tungt andedrag smög öfver läpparne, hvilka nu tystnat.
”Drömmer du, söta Anton?” frågade Gabriella ängslig. ”Hvad går åt dig? Sjung aldrig mera den stygga visan och tänk ej på Necken; han har det kanske icke så illa.”
”Mycket värre, mycket värre!” svarade Anton med ett sällsamt uttryck i rösten.
”Mycket värre, säger du! Huru vet du det, kära Anton?”
”Skulle jag icke veta det! Låt mig vara!” och han bortsköt Gabriella och såg på henne med en blick, som förrådde ovanlig sinnesförvirring. Han strök med handen öfver pannan, liksom han bemödat sig att ordna sina tankar; men de lågo dunkla och bundna, och den stackars Antons hufvud[301] svindlade under inflytelsen af de underliga föreställningar, hvilka stundom hemsökte honom.
Gabriella stod stum; men nyfikenheten besegrade fruktan. ”Huru kan du veta, Anton, säg mig, huru du vet att det är så illa med den stackars Necken?”
”Du plågar mig,” svarade han i nästan jemrande ton. ”Jag har ej sagt det för någon; men efter du ser så på mig, skall du få veta att jag utrönt huru jag blef bortbytt vid min födelse. Jag är icke Anton – det är han, som klagar dernere – jag är Necken, som klagar häruppe, för det jag blifvit dömd att vara skild från min fader och min moder, de blå böljorna. Men det är en stor, stor synd, som skiljer mig från dem. Och innan den är rentvättad, får jag ej återvända.”
”Min stackars, stackars Anton!” klagade Gabriella deltagande. ”Du är nu åter sjuk! Ditt hufvud brinner.”
”Ja, Ella! Det brinner förskräckligt derinne. Men så gör det nästan alltid, fast ni ingenting märker! Men bry dig ej derom, du, och tala ej om för någon hvad jag förtrott dig. De skulle då åter säga att jag vore fånig, och du ser likväl att jag är klok och stilla!”
”Men dina inbillningar, Anton? Necken fins ju egentligen icke. Historien om honom, liksom om elfvorna och hafsjungfrun, äro bara folksägner;[302] både Erika och Rosenberg påstå att det är så, och jag tror så med.”
”Tro hvad du vill; men det är inga inbillningar, utan rena sanningen. Men var ej rädd för mig, för det jag är Necken, och inbilla dig ej att jag, utan lof, återvänder till mitt hem. Nej, jag skall först fullborda något; och kan jag ej det – så får jag gå här och lida i evighet. Men trösta dig, Ella, min förlossning kommer väl en gång; och kommer den ej, så är det blott för din skull jag försakar den.”
Nu ryste Gabriella. Hon förstod att en smärtsam sinnesförvirring herrskade inom broderns själ, och ändå talade han så lugnt och stilla, liksom han varit alldeles klok. Det inverkade djupt på den unga flickans sinne; hon kände sig intagen af en hemsk känsla och kunde ej förklara, hvarföre hon indrog sig sjelf i Antons sjuka inbillningar; men hon gjorde så. Hon kände, utan att hafva erfarit det, att all lycka måste vara ovaraktig, och att lifvet, som hon hittills endast sett i ljus färg, säkert hade många mörka sidor.
”Stackars Ella,” sade Anton, hvars drag efterhand återtogo sin vanliga slappa tröghet, ”jag har bedröfvat dig! Men tala nu om kapten, så blir det bättre. Lofva mig dock först att du tiger med det jag förtrott dig; ty om du förråder mig, kan jag aldrig mera älska dig, och då skulle jag lida ännu mera, än nu.”
[303]”Var säker att jag skall tiga, Anton; du vet att jag kan det! Men så skall du också lofva mig att slå bort dina tokiga tankar; ty jag blir både förskräckt och bedröfvad, när du talar så.”
”Frukta icke att jag skall skrämma dig. Du vet nu hvem jag är; men det blir en hemlighet mellan oss, som vi aldrig röra på. Nå, låt mig nu veta, om det icke förefallit något mellan dig och Rosenberg?” Och straxt var den olycklige Anton med ens från sitt eget jemmerfulla öde; alla hans sinnen tycktes spända för det han väntade få höra af Gabriella.
Men hon upprepade blott hans egna ord: ”Hvad menar du? Hvad skulle förefallit mellan mig och Rosenberg?”
”Något – icke vet jag; men jag vill veta det.”
”Jag försäkrar dig, Anton, alldeles ingenting. Han yttrade blott i dag på morgonen några ord, som jag icke förstod. Men jag gick min väg, för det jag blef fasligt orolig, och det ville jag icke låta honom se.”
”Jaså, nu förstår jag,” yttrade Anton med en belåtenhet, som vittnade att han, hvilket ej sällan hände, kastat en redig blick genom verkliga förhållandet. ”Birger sade att kapten kommer tillbaka om ett år, och så länge kan du väl tåla dig. Du ser åtminstone att det ej är till pengarne han friar. Jag tycker om Rosenberg, och[304] jag blir mycket lugnare till sinnes, när du är hans hustru, för då är du i säkerhet och har en beskyddare, hvad än må hända. Och förmögenhet skall icke tryta; ty jag behöfver icke mycket, och du vet väl att jag en gång ej tar något med mig. Jag lemnar till dig den lotten, som jag kan ta ut. Men först bygga vi skonerten. Och fast jag annars aldrig arbetar, vill jag då försöka; ty skonerten blir Ellas hemgift. Så mycket begriper jag.”
Gabriella fann sig, af hvad hon nu hörde, nästan mera förskräckt, än af Antons föregående förtroende. Det kunde hon anse som det var: en följd af hans sinnesrubbning; men detta hade säkerligen varit före på annat håll, innan Anton så bestämdt kunde yttra sig deröfver. ”De” – Gabriella inskränkte sig i sin blygsamma förvirring till denna benämning – ”de ha då förmodligen allesamman tänkt att sådant kunde hända.” Lyckligtvis besparades hon något svar på Antons upplysningar, genom den välkomna händelsen att Birger inträdde och straxt derefter Rosenberg.
Det var alldeles skumt i rummet, och Gabriella önskade inom sig att Erika rätt länge måtte dröja med ljus; ty kaptenen hade satt sig helt nära henne, och om han nu finge se hennes ansigte, så rödbrusig och tårögd som hon var, hvad skulle han då tro, och hvad skulle Erika tänka? Hon önskade att Anton tegat; men det var blott en[305] ytlig önskan, hvarmed hon sökte dåra sig sjelf, ungefär såsom när ett barn säger sig icke vilja ha en sak, som det högst efterlängtar. Gabriella var ännu så godt som ett barn; men i det inre af hennes själ fanns ändå en glad rörelse, en tillfredsställelse med de nyheter, hvarom Anton upplyst henne.
Emellertid svarade hon bakvändt på de frågor, Rosenberg gjorde; och för att slippa både hans och Erikas blickar, tog Gabriella den säkraste utvägen, nemligen att begifva sig till sin kammare, der hon förblef hela aftonen, men icke ensam: hennes lifliga, varma inbillning målade henne en ny verld och den så leende och brokig, som den någonsin lefvat i ett sextonårigt flickhufvud. Gabriella kände nu hvad ordet framtid ville säga. ”Ack, den som redan vore inne i framtiden!”
Huru många ha ej haft samma önskan, som vår hjeltinna, och, när de ändtligen hunnit öfverlefva middagen af sitt lif, åter suckat: ”Ack, om det vore i ungdomens morgon!”
Rosenberg gick icke alldeles lugn till sängs. Han insåg att Gabriellas smärta öfver skiljsmessan lärt henne fatta sina egna känslor. Handlade han rätt att lemna henne, utan att med ett ord försäkra henne om tro och tillgifvenhet? Kunde han bygga på ett barns känslor, då intet löfte förljufvade väntans långa tid? Kanske icke; men[306] hellre än att tala nu, ville han underkasta sig det värsta. Gabriellas närvarande smärta syntes den hederlige kaptenen en jemförelsevis ringa sak, mot ett helt lif af ånger och missnöje. Och således fick det stå i Herrans hand.
Endast några dagar ännu qvarblef Rosenberg på Tistelön; och under dessa erbjöd sig intet tillfälle, om han än velat finna det, till något förtroligare meddelande, ty Erika lemnade ej sin älskling ur sigte. Men afskedsstunden – afsked hafva, som man vet, alltid något skakande med sig, och Rosenberg motstod ej dess hemliga makt – afskedsstunden var vigtig.
”Farväl, mamsell Gabriella!” sade han med en rörelse, som gjorde rösten, om än icke darrande, likväl otydlig. ”Glöm mig icke för snart! Ett år är ju icke en så lång tid. Om Gabriella innesluter mig i sina böner, välsignar kanske Gud mitt förehafvande.”
”Jag vill gerna ...” Den upprörda, förvirrade flickan kunde ej säga mera. Men Rosenberg såg hvad som föregick inom hennes hjerta; och tryckande båda hennes händer varmt emellan sina, hastade han ned till bryggan, dit hela familjen beledsagade honom under hjertliga önskningar om lycklig återkomst.
Petter Lindgren, hvilken ej kunnat förmås att lemna sin herre, slöt tåget med fiskare-Kajsas[307] Lena, också en fager skärgårdsmö, som utgjorde ett slags sällskap åt Gabriella. Lena var Petters ögonfägnad; men hans herre var honom kärare, och hos honom glömde han snart sina förströelser på landbacken.
[308]Tjuguförsta Kapitlet.
Wallin.
”Ess – dam – och tia! Fru syster stryker fem; det är rätt artigt på en gång!” sade gubben Askenberg och sköt kritbiten till fru Kathrina, som med förnöjd och triumferande blick tecknade en respektabel tvåa på den breda bordskifvan.
”Fru syster har alldeles tagit min gamla tur ifrån mig,” klagade löjtnant Pehr, då med den följande gifningen fru Kathrina var ute. ”Jag förlorar nu hvarje spel, jag må beräkna aldrig så väl.”
”Åh, ja,” smålog gumman Arnman, ”på de fyra åren, vi saknat gossen, har jag öfvat mig så flitigt, att[309] jag nu, som salig far alltid sade, då jag gjorde något riktigt raskt, ’seglar på bara skarpen.’”
”Och jag seglar snart i qvaf!” yttrade löjtnanten med en sakta rörelse på hufvudet. ”Fru syster yngs upp för hvar dag och ser på min ära raskare ut nu, än för tio år sedan; men gubben han går snart i vinterqvarter.”
”Bror, bror, gör mig ej den bedröfvelsen att nära sådana tankar,” sade gumman Arnman, i det hon satte snusdosan ifrån sig och med näsduken borttorkade en tår ur sitt öga. ”Vi båda hafva tillsamman genomlefvat mången dag, så i storm som solsken. Om bror, det Gud förbjude, skulle gå bort före mig, blefve det en tomhet här, som ingenting mera ersatte. Jag hoppas Herren nog är så nådig och icke lemnar mig alldeles ensam med mina balsaminer.”
”Och hvad skulle det bli af gamle Askenberg, om fru syster gick förut? Hvem skulle vårda och hålla af honom, som eger ingen här i lifvet? Nej, fru syster, den sorgen känner jag att Herren besparar mig. Mina krafter taga omärkligt, men dock känbart af; minnet sviker, hufvudet är ofta underligt: jag har blifvit gammal. Och i min ungdom och mannaålder slet jag ej det bästa; det kommer nu efter.” Han visade på de af gikten svullnade fötterna, dem fru Kathrina inneslutit i stora ullsockar.
[310]Gumman Arnman, som icke kunde dölja för sig sjelf att hennes trogne vän, på ett år isynnerhet, alltför märkbart tagit af att länge kunna fröjda henne med sin bepröfvade vänskap, teg, smärtsamt öfverraskad att nästan för första gången höra honom sjelf häntyda på sin bortgång.
”Fick jag bara än en gång se vår kära Arve,” återtog löjtnant Pehr litet raskare, ”så tror jag den glädjen skulle blåsa upp lifsgnistan för en tid igen.”
”Tvifla ej på att bror får det! Skrifver han icke, det kära barnet, att tullförvaltarn gifvit honom bestämdt löfte att få resa hem denna sommar, och vi ha ju icke så många månader dit; och sedan vet bror att, om Mellberg här blir transporterad, så kunna vi vara temligen säkra att Arve får tjensten. Bror mins ju hvad han skref derom sist.”
”Nej, det har jag förlorat ur minnet. Fru syster kunde rätt åter läsa upp det för mig.”
Fru Kathrina började söka i sin vida kjortelsäck, der sonens sista bref alltid förvarades, tills ett nytt kom. När detta var brutet, lades det gamla till sina föregångare i lönlådan uti salig fars skrifpulpet, der de hvilade vid sidan af några lika dyrbara minnen, sådana som silkesduken, den fru Katbrina bar, när Arnman med sitt frieri öfverraskade henne vid mjölsiktningen, en silhouette[311] af salig far och några fremmande mynt, på hvilka han satte mycket värde. Emellertid hade, såsom vi nämnt, sista brefvet alltid sin station i kjortelsäcken, och uppfiskades nu riktigt jemte glasögonen.
”Låt oss först ta oss en pris!” sade fru Kathrina och bjöd löjtnanten, i det hon fryntligt upplyfte locket på dosan, en försmak af nöjet att för minst tionde gången få afhöra Arves bref.
Gubben Askenberg tog en väldig nypa ur fru Kathrinas magasin; och under det han lite smått i sender uppfriskade sig med några korn, läste gumman Arnman följande:
Ӏlskade mor!
Det är i dag min födelsedag, den tjugonde Februari. För tjugufyra år sedan, vid den här tiden, tackade mina dyra föräldrar Gud att han välsignat eder med ett barn. Det blef ert enda, och hela er kärlek öfverflyttade ni på mig. Jag har alltid tyckt att barn hafva en ansvarsfull pligt att gälda all den vård och ömhet, föräldrar egna dem; men det barn, som är ensamt, förekommer mig hafva ett fördubbladt ansvar. Det har emottagit all den outsägliga kärlek och försakelse, som kunde räckt till på flera lotter; för detta enda hafva alla dessa innerliga och trogna böner uppstigit, alla dessa varma tårar flutit! En son, som är ”den endaste för sine moder,” har[312] en helig, en stor pligt att uppfylla; och då jag i dag ransakat mitt hjerta, tycker jag att, ehuru jag alltid bjudit till att handla i överensstämmelse med dessa tankar, likväl mycket återstår, som jag försummat. Viljan har dock alltid funnits; men hvad jag felat af ungdomslättsinne eller oförstånd, det beder jag i dag att den bästa och ömmaste af mödrar måtte tillgifva sin ångerfulle son.”
Fru Kathrina stannade här. De ljufvaste tårar, en lycklig mors tårar, runno öfver hennes kinder; och det dröjde en liten stund, innan hon kunde fortsätta:
”Men icke allenast hos min dyra mor, hos min bortgångne, vördade fader dröja mina tankar. Och jag har än, jemte dem, en kär och lika aktad vän, min gamle, redlige farbror Pehr, hvars oförtrutna omtanke om min barndom och mina första ynglingaår jag har att tacka för det jag vet och välsigna för hvad jag blifvit. Utom honom skulle det, på vårt afsides fiskläge, gått smått med mina kunskaper. När mor pluggade katechesen uti mig, var det han, som sedan tog mig på sin kammare och lät mig läsa sådana saker, hvilkas nytta jag först efteråt riktigt kunnat skatta ...”
”Hederlige pojke!” utbrast löjtnanten med ett matt leende. ”Det var min egen glädje att lära dig; det är dock din mor du har att tacka för[313] det bästa: att du fruktar Gud och är tacksam mot de gamla.”
Gumman Arnman och löjtnanten utbytte här en blick, som återgaf begges djupa, upplyftade känslor, hvilka sammansmälte i en suck för den älskade sonen.
Fortsättningen af brefvet var skrifvet på aftonen.
”Jag har nu tillbragt en af mina lyckligaste dagar. Just som jag på morgonen lagt brefvet till mor ifrån mig, för att raka och putsa mig, kom Lars in med en stor korg i handen. Men innan jag nämner något vidare, vill jag säga att Lars, som nu är hemma på besök från gymnasium, har blifvit en dugtig och snäll gosse. Visst har han ännu sina dryga slängar efter den sjelfsvåldiga uppfostran han fått; men så kan jag ändå utan skryt säga att, sedan jag tog hand om honom, blef han beständigt bättre, och detta sista årets frånvaro från hemmet har riktigt gjort folk af honom. Som sagdt är, Lars kom, helsade god morgon och gratulerade mig. ”Detta är från mamma,” sade han, ”och pappa väntar vid frukostbordet!” Jag öppnade min korg, och mor kan tänka, jag blef ej litet förvånad att finna ett helt dussin fina och präktiga skjortor från min patronessa. För att tillstå sanningen, kommo de ganska väl tillpass; och med hjertat fullt af tacksamhet, följde jag med Lars ned i salen, der tullförvaltaren[314] och frun redan voro. Jag ernade på bästa sätt uttrycka min erkänsla, då frun afbröt mig med ett vänligt: ”Låt oss ej tala om det, min käre Arnman. Det har alltid gjort mig ett nöje att betrakta Arnman såsom en af oss; och det har han sig sjelf och sitt goda uppförande att tacka för. Hvad Lars beträffar, stå vi serskildt i skuld hos Arnman för all den möda han gjort sig med honom. Jag är viss att vår gosse ej hunnit så långt, om det ej, synnerligen under de sista åren han var hemma, roat Arnman att sporra upp hans af naturen goda och rika anlag.”
Under detta fruns tal, hvilket, för att vara af henne, kunde anses såsom utmärkt vänskapligt, tyckte jag mig hos tullförvaltaren förnimma ett begär att i hvarje stund afbryta henne; och då hennes vältalighet slutligen stannade af sig sjelf, tog han pipan ur munnen och sade hjertligt:
”Min kära gosse, du har nu öfver fyra år varit mitt enskilda biträde på tullkammarn, och det är tid på att jag rättfärdigar det löfte jag gifvit din mor, då jag föreslog att få dig hit, nemligen att sörja för din framtid. Du skall nu få välja, antingen du på min bekostnad vill resa upp till Stockholm, der jag skall söka utverka dig dispans att få taga kameral-examen, så att du sedan kan qvarstanna vid tullkammarn, der du framdeles bör hoppas någon indrägtigare befattning, eller ock, i händelse det synes dig mera önskvärdt[315], följa den bana, din far gick, och komma ut i den rörliga verlden. Men kustbevakarens lif fordrar både mod, kraft och beslutsamhet, ty det är en fortsatt kedja af äfventyr. Älskar du dessa, tviflar jag icke att du eger och än mera kan förvärfva dig nödiga egenskaper för en så vansklig befattning; och i den händelsen har du mitt bestämda löfte att, ehuru jag hellre såge dig qvar här vid tullkammaren, likväl med mitt förord och all min förmåga hjelpa dig till den första lediga tjenst af denna beskaffenhet, som kan yppa sig. Kanske blir distriktet, som din fars efterträdare har, ledigt inom ett år eller par. Mannen får visst transport, och i den händelsen kan du lita på mitt löfte.”
Mitt hjerta klappade af glädje vid denna utsigt till oberoende på den plats, som mest af alla är mig kär. Utan att mycket besinna mig, ty jag följde min inre kallelse, tackade jag tullförvaltaren med de bästa och hjertligaste ord, som i öfverraskningen stodo mig till buds, men förklarade öppet att jag, framför alla vägar att förvärfva ett brödstycke, älskade den min far gått, och att denna gjorde mig så mycket lyckligare, som jag då kunde hoppas att få vara nära min goda, kära mor och min gamle farbror Pehr.
”Det blir som du vill, min kära Arve! men kom ihåg att, så präktigt det nu leker i hågen att vara egen herre på tulljakten, har dock den tjensten[316] flera svåra sidor, än tanken och ögat kan genomskåda. Herren vet huru din far slutade; det säkra är att det skedde lika mörkt, som många andra kusttjenstemän före och efter honom.”
Häremot hade jag intet att säga: jag anförde blott min brinnande håg; och sedan blef allt bra, och saken antogs som afgjord. Till slut sade tullförvaltaren att han på sommaren beviljade mig en månads ledighet, för att resa hem och helsa på mor och med detsamma höra åt huru det låter, om Mellberg har något annat i sigte; ty om så vore, ville jag framför allt hafva hans tjenst.
Som jag nu för dagen var ledig från göromål, gick jag på eftermiddagen bort till fru Carlmark. Hon och Josefina sträfva på gamla viset. Stackars Josefina, hon har bra liten fröjd af lifvet. Det gör mig ibland så hjertligen ondt om henne, att jag med hvarje uppoffring skulle vilja köpa henne någon glädje; men jag vet icke hvad jag skulle hitta på, utan att det sårade dem.
Josefina är nästan beständigt hemma; hon har högst få bekanta, och dem hon eger, medgifver tiden sällan ett besök. Trots detta trällif, är hon den vänligaste varelse under solen. Om jag någonsin får något, jag menar så pass att jag kunde föda någon mera än mig sjelf, tror jag nästan att jag friade till henne, icke för det jag är kär eller tror jag kan bli det i Josefina, men emedan jag så innerligt håller af den stackars[317] flickan. Hon är icke så ful, att hon icke haft sina anbud, och rätt hedrande anbud, såsom kantorn härstädes, en välmående man, och källarmästarn Rodin, som icke är utan fyrkar. Men för hennes tysta, undfallande väsende passar ingen af dem. Hon tyckte sig lika litet kunna taga sig ut med det bullrande väsendet på en källare, som med kantorns muntra lynne, hvilket alltid, liksom han sjelf alla dagar, utom söndagen, är på tre qvart.
På detta sätt blir nog den stackars alltför finkänsliga Josefina utan man, om icke – men det är bra god tid att tala om den saken. Kanske får jag innandess se någon flicka, som sticker hjertat i brand på mig, och derföre är det bäst att hafva sin Matts ur skolan.
Så ungefär tänkte jag äfven, när jag i eftermiddags vandrade till Carlmarkens. Då jag kom dit, satt gumman ensam, och det syntes tydligen att hon gråtit.
”Hur står det till, min bästa fru Carlmark?” frågade jag, i det jag satte mig bredvid henne.
”Rätt illa, herr Arnman!” svarade hon i djupt bedröfvad ton; ”det har på någon tid varit rätt klent med arbetet. Sedan alla menniskor låtit sy det de vilja ha gjordt till julen, är det fasligen fattigt på nyåret; och det Josefin nu arbetat, ha vi knappt haft salt och bröd på. Tullförvalterskan är också en fru, som nästan aldrig kommer[318] med sin söm, utan vid den tiden, då hon vet att vi, i brist på arbete, få taga hvad hon vill ge.”
En rysligt obehaglig aning uppsteg hos mig. Jag kunde ej afhålla mig att fråga hvad frun låtit sy.
”Åh jo, ett dussin fina skjortor med mycket arbete; och som de skulle vara färdiga till den bestämda tid hon utsatt, måste min stackars flicka sträfva både nätter och dagar; men Gud vet att förtjensten icke var stor. Vi vågade likväl icke vägra, för att ej stöta oss med den krångliga frun; men följden blef att Josefina, genom nattvak och brist på stärkande föda, blifvit sängliggande, så att jag nu sitter här ensam och rådlös i bedröfvelsen.”
Hade jag i det ögonblicket fått träda fram till den arma Josefinas säng, skulle jag säkert med hjertat på läpparne ropat: ”Det är för min skull du arbetat, tilldess du nedsjönk på sjuklägret; men jag vill också i stället arbeta för dig hela mitt lif igenom.” Men nu gick det icke så; ty jag kunde naturligtvis ej slippa in i det inre rummet. Då jag åter kom hem, tackade jag Gud att frestelsen icke trädde emot mig, ty säkert hade jag då begått en dårskap, hvilken, med så vacker grund som helst, säkerligen blifvit mig en källa till oro och ånger. Emellertid tröstade jag mig dermed att jag gjorde hvad jag förmådde. Jag sade nemligen att tullförvaltaren sjelf skickat[319] mig till henne med ett litet understöd, det han dock för ingen del ville att fru Carlmark skulle omnämna för någon menniska, ty han hade sina skäl att icke vilja hafva det bekant.
”Ack, det tror jag hjertans gerna,” yttrade den vid åsynen af min lilla kassa lyckliga gumman Carlmark. ”Han står nog för mycket under toffeln, den stackars tullförvaltaren, att våga göra något godt, utan i tysthet. Men Gud vet att jag icke skall nämna det minsta om hans ädelmod.”
”Köp nu Josefina allt det hon behöfver,” bad jag, ”ty jag är säker att, om jag emellanåt får veta huru det står till, hjelper tullförvaltaren med hvad han kan.”
Jag återvände hem med en sorglig, men likväl säll känsla, att kanske hafva lindrat en olycklig mors bekymmer. Hvilken belägenhet är svårare för så kalladt bättre folk, än den att nedsjunka i djupaste fattigdom? De kunna ej tigga; de blygas att klaga sin nöd, och det återstår för dem ej annat, än att träla, svälta, tvina bort och dö.
Med en rörelse af andakt upptog jag vid återkomsten till mitt rum den ena skjortan efter den andra. Förmodligen för att visa det de verkligen voro nya, hade frun icke låtit tvätta dem, och jag kunde således på flera ställen upptäcka, som jag tyckte, droppar af tårar; de framkallade[320] mina egna. Jag såg uti inbillningen den fattiga Josefina, de långa, mörka nätterna, sitta med min skjortsöm på knät; hon gret öfver sin fattigdom, sitt slaflif, och tårarne droppade, perla vid perla, ned efter den grannt stickade raden i bröstet. Några små blodfläckar syntes också här och der; de hade troligen kommit från Josefinas fina fingrar, då hon, vid det halfslocknande ljuset, och med ögonlocken tygda af sömn, stuckit sig med nålen. Kan mor tro att jag var så barnslig att kyssa alla dessa fläckar; och ändå, så rörd jag var, tackade jag Gud derföre att jag icke träffade henne; ty då – Gud bevars ifrån en sådan olycka – hade jag kanske icke mera varit i besittning af min frihet. Nej, först skall jag se mig om; men finner jag ej någon, som riktigt gör mig yr i hufvudet, blir jag väl vid mitt gamla tycke. Emellertid lofvar jag mor förvisso att icke springa åstad, innan jag besinnat mig. Det är i alla fall god tid att få giftasgriller i hufvudet, innan man har fått något i handen. Men man rår ej för att tankarne komma och gå; de äro nästan den enda vara, som är tullfri.
Och nu Gud välsigne min goda mor och min käre farbror Pehr. Jag ser er, när jag vill, för mina ögon, då ni om aftnarne sitta och spela er tolfva, och mor bjuder prisen och den välsignade kaffetåren, som ingen kokar maken till gamla Annicka. Derföre vare hon ock helsad,[321] jemte balsaminerna icke att förgäta, från mors egen käre och lycklige
Arve.”
”Ja, Gud välsigne honom, den käre, vänlige gossen, som ännu är lika oskyldig och öppenhjertig, som då han lemnade oss!” sade fru Kathrina och hopvek brefvet. ”Men nog skall jag, då han kommer hem, säga honom mina tankar rörande flickan. Det partiet behagar mig icke. Fru Carlmark är en hjertans hederlig och beskedlig menniska, och det tviflar jag icke heller på att flickan är. Men det är ingen rutsch i det folket. De arbeta och arbeta, men det blir aldrig något med det; ty de förstå icke ställa sig. Och se’n var modern, hvilket Josefina visst också ärft, förskräckligt lättrörd och sorglig till mods. Det är ett pjunkeri, som de väl icke rå för, och som jag icke heller klandrar; men nog önskar jag min Arve en frisk, kry och dugtig hustru, som icke tar verlden för tungt och ej lägger hvarje liten sorg på sinnet. Ty Arve må prata hvad han vill om sitt medlidande, så kan det der, som nu är så rörande och vackert att se på afstånd, bli rätt besvärligt i dagliga lifvet, och jag tror aldrig han blir lycklig, om han ej får en hustru, skapad i samma anda som han sjelf, eller hvad menar bror?’”
”Jag menar att fru syster nog ser klart och råder till det bästa,” svarade löjtnanten, utmattad[322] vid afhörandet af det långa brefvet. Han fattade blott dunkelt den senare delen, och hade redan alldeles glömt början.
Fru Kathrina märkte med tyst bekymmer den dagligen tilltagande svagheten; och då gubben nu önskade hvila, ledsagade hon honom sjelf in uti hans kammare, jemkade kudden i ordning, tände pipan och lemnade honom ej förrän han erhållit alla de små beqvämligheter, hvarvid hon vant honom.
Sedan satte gumman Arnman sig till spinnrocken, lät Annicka flytta sig närmare; och under det hon utdrog den fina tråden, hvaraf hon till nästa sommar skulle väfva lakan åt sin käre Arve, berättade hon med stolt tillfredsställelse för den gamla tjenarinnan om den tid, då deras ögonsten skulle återkomma, hvilken stor och vacker karl han nu blifvit, och huru han icke älskade någon annan i verlden än sin mor, gamle löjtnanten och den beskedliga Annicka.
”Hvad skärgårdsmamsellera ska få stora ögen, när di få se’n,” anmärkte Annicka med en triumf, nästan lika stor som moderns.
”Ja, när di få se’n,” tillade fru Kathrina; ”men de ska slippa att få någon bit af min Arve! Han skall skaffa sig en flicka, som är både fager och snäll, förmögen och god. Det fins ingen sådan här.”
[323]”Jo men! Di säger att Haraldsons dotter, som di kalla rosa på Tistelön, hon ska vara så däjelig, att inte maken te’na fins på hvarken land eller strand.”
”Öppna inte mun om det!” svarade fru Kathrina sträft. ”Kanske är det synd, men jag tål inte det der Tistelöherrskapet; och det säger jag dig, Annicka, tala aldrig om hvarken ros eller lilja, när son min kommer hem; väck inte på den björn, som sofver!”
Annicka förstod ej, huru detta kunde vara så illa; men med den höga tanke, hon hade om sin matmoders vishet, lofvade hon tystnad, hvarefter gumman Arnman fortfor att endast för sig sjelf bygga sina luftslott.
[324]Tjuguandra Kapitlet.
Nicander.
v. Braun.
Juni milda aftonfläktar susade genom de höga popplarne på kyrkogården i H. Vid en nyss igenkastad graf stod Arve Arnman och blickade med ett uttryck af innerlig smärta på den halfvissnade krans, som prydde den. Vår unge tullskrifvare hade under de sista fyra åren skjutit upp och blifvit en vacker och välbildad karl, hvars hela yttre stämplades af hvad man i allmänhet förstår med ett städadt skick. För öfrigt låg uttrycket af hjertlig godhet i hvarje af hans anletsdrag; och det var blott öfver pannan en fin åder[325] korsade sig, hvilken tycktes tillkännagifva att en gång, då lifvet tedde sig i andra gestalter, kraften och den fasta viljan ej skulle låta qväfva sig af hjertats mildare känslor.
Arve stod denna afton vid en graf, åt hvilken hans känsliga och deltagande sinne offrade en vänlig gärd af saknad. Det var hans förtroligaste bekantskap i staden H–, den fattiga fru Carlmark, som hvilade under den lilla kullen; och vid bekymret för den moder- och värnlösa Josefina sammanpressades Arves hjerta af oro. Fåfängt sökte han utgrunda något medel, hvarigenom han kunde vara den öfvergifna till väsendtlig nytta.
Då Arve skref det i föregående kapitel meddelade brefvet, var det öfver Josefina han sörjde: hon var då sjuk. Men ungdomsblomman spirade åter fram, och efter några veckor gick Josefina uppe; dock snart nödgades mor och dotter ombyta sjukrol. Fru Carlmark neddignade på sin ofta tårfuktade bädd, för att ej lemna den. Hela vintern och våren arbetade Josefina, och led och stred med fattigdom, bekymmer och sjukdom. Men hennes krafter sveko ej, så länge ännu lifsgnistan dröjde hos den älskade modern. Under denna tid gick Arve nästan hvarje afton till de bedröfvade; och vid den långa, bittra pröfningen lärde han rätt känna och värdera Josefina. Hon var ingalunda det svaga, pjunkiga väsende hon syntes, så länge hon ej behöfde anstränga någon[326] annan kraft än den fysiska. Lemnad att ensam uppehålla och vårda en dyrbar mor under hennes långa, trånande sjukdom, visade Josefina genom sin ihärdighet, sin skicklighet och sitt jemna, tåliga lynne, hvilket aldrig nedsjönk till klagan, en sinnesstyrka, som allt närmare fästade Arve, ehuru hans känslor aldrig antogo en varmare natur, än vänskapens och den lugna välviljans.
Medan Arve nu stod der nedsjunken i sina funderingar, ljöd aftonringningen öfver grafvarne, och han tyckte att det låg en stilla och ljuflig frid utbredd öfver hela platsen, der de grönskande sängarne lågo bäddade sida vid sida. Torfvorna på grafven nästintill den, der Arve stod, svällde så inbjudande. Han kunde ej afhålla sig att taga plats på den fredliga kullen; men knappt hade han vidrört den, då ett sakta frasande bakom honom störde hans tankegång. Han vände sig om, och se, förbi honom skymtade en svartklädd gestalt. Det var Josefina, som smygt sig in genom kyrkoporten, att med några friska rosor smycka den hädangångnas graf.
”God afton, Josefina!” sade Arve i en ton, som klingade välgörande ljuf för den öfvergifnas hjerta. ”Stör jag er, så går jag?”
”Arnman var ju alltid mammas vän,” svarade Josefina sakta och lutade sig ned till grafven.
Arve, som tydde det obestämda svaret efter sin egen önskan, stannade qvar; och då Josefina fullgjort[327] sitt sköna, men smärtfulla åliggande, följdes de tysta åt från kyrkogården och nedåt gatan, vid hvars slut Josefina bodde i det lilla gula huset.
”Stackars Josefina,” började Arve, ”har ni ännu tänkt på någon tillflyktsort? Har ingen lägenhet yppat sig?”
”Nej! Jag har frågat efter i några hus; men de behöfva ingen sömmerska, och tro ej att jag kan uträtta något annat.”
Arve suckade. Han led med Josefina, hvilken straxt derefter återtog: ”Ja, nog är det tungt och bittert att öfverallt mötas af tillgjordt, tvetydigt medlidande, och ändå öfverallt få nej. Jag måste dock finna mig: knot och klagan förbättra icke mitt läge. Jag ernar derföre, utan att vidare öda tid på förfrågningar om kondition, fortsätta mitt arbete på egen hand.”
”Men Josefina är så ung ännu att lefva ensam.”
Ett matt, smärtsamt leende på flickans bleka läppar tolkade hennes öfvertygelse att det, hvad hennes ungdom beträffade, icke hade någon fara. Hon hade aldrig lefvat ungdomens vår; och redan vid tjugu års ålder tvinade hon i vinterlig kyla. De matta ögonen strålade ej af lefnadslust; de magra, gulbleka kinderna hade aldrig egt rosor. Blott själen egde ungdomlig friskhet i förmåga att känna och lida.
[328]Arve var ingen smickrare; ehuru han visserligen för sin del fann att Josefina var behagligare, än hon sjelf tycktes tro, hade han likväl icke hjerta att yttra något derom. Det hade varit alltför enfaldigt, menade Arve, att trösta henne öfver det, som kanske i hennes värnlösa belägenhet snarare var att anse som en lycka, än en olycka. Arve teg således tilldess Josefina frågade, hvilken af dagarne han skulle företaga resan till hemmet.
”I början af nästa vecka, om vinden blir gynnande. Innandess kommer jag och helsar på Josefina. Jag har uppgjort ett förslag, medan vi gått och samspråkat; och när jag bättre fått öfverlagt, vill jag framställa det.”
De i sig sjelfva ganska oskyldiga, men för Josefinas öron hemlighetsfulla orden väckte en hastig förbiilande darrning genom hennes väsende. Arve märkte likväl ingenting deraf; och sedan han vid porten tagit afsked, hastade han hem, litet ängslig att möjligtvis hafva försummat mattimman.
Det var också högsta tiden; det såg Arve vid första inträdet på tullförvalterskans spetsiga haka. Bordet stod och väntade, ty spenaten och spickeskinkan voro redan framsatta, och ölostskålen hade intagit sin vanliga plats på skänken. Gamle Brostedt stod med händerna på ryggen i sin vanliga vrå, och Lars låg framstupa öfver bordet, för att räkna äggklyftorna på spenatskarotten. Frun sjelf, som uppsteg från sin plats vid fönstret, hvarifrån[329] hon både hade utsigt åt klubben och tillika kunde hålla inspektion öfver alla derifrån in- och utgående, nalkades vår hjelte med den just icke alltför mildt uttalade anmärkningen att Arnman låtit vänta på sig.
”Jag ber ödmjukast om ursäkt!” sade Arve. ”Jag kom att dröja litet på kyrkogården.”
”På kyrkogården? Kors i Herrans namn, blir Arnman en månskens-fantast? Hvad är det för idéer att spatsera bland de döda, då man kan få sällskap bland de lefvande?”
”Det saknade jag just icke heller. Mamsell Carlmark kom dit med friska blommor till sin mors graf.”
”Ja så, jag förstår, ett rendez-vous således! För att komma omedelbart några veckor efter moderns löd, torde det kanske vara väl tidigt. Men jag skall enskildt säga Arman mina tankar om den saken efter maten; låt oss nu gå till bords.”
Som man föreställer sig, var det icke med lätt hjerta Arve åtlydde en kallelse, hvarefter förhöret skulle börjas. Med en af tullförvalterskans predikningar i sigte, åt han aldrig med god matlust; och denna gång kände han sig mera beklämd än vanligt, ty han fruktade att hans patronessas icke alltför menniskoälskande tunga lätteligen genom sin frihet kunde komma att skada den oskyldiga Josefina.
[330]Till all lycka mildrades vresigheten af fruns lynne genom den skrattlust, hon icke kunde återhålla, då hon ansigte mot ansigte fick se sin älsklige son, hvars ena kind genom beröringen med spenaten, fått en stor, grön ros, medan den andra företedde en strålbrytning i klar, röd färg.
”Men, Lars lilla, hvad är detta här för ofog? Skall du icke låta spenaten vara, tilldess mamma kommer? Och hvad i Guds namn har du gjort åt dig på ena kindbenet? Sannerligen, för Gud, tror jag icke det är blod – kom hit och låt mig se.”
Men Lars visade ingen lust dertill, utan frantog näsduken och började gnida de förrädiska tecknen af hans ännu brukliga syltburksvisitationer. Strimmorna voro dock för mycket intorkade att få bort utan vatten. De blefvo qvar; och nu kunde det icke undvikas att mamma sjelf skulle taga hand om saken, då det befanns att lilla Lars, bara på skämt, råkat att förvilla sig i handkammaren, hvarifrån dessa lemningar af inbitet körsbärssylt följde honom.
”Lars,” sade frun och höjde under qväfdt löje sitt pekfinger, ”du är en riktig skälm din krabat! Tycker du att det är likt att så hushålla med mammas syltburkar? Fy skämst stora kavaljern! Gå genast och tvätta dig!”
Lars skyndade ut; och då han var gången, sade mamma: ”Han är ett så lifligt hufvud,[331] att han aldrig trifs utan små skälmstycken; men visdomstiden kommer nog. Jag tycker om att ungdomen leker; tids nog blir den trött på sina oskyldiga nöjen och fikar efter farligare. Gud välsigne min Lars, så länge hans högsta glädje är mammas syltburkar!”
Men efter detta lilla solsken kom likväl den utlofvade stormbyn, kanske förmildrad, men alltid tillräcklig skarp, att hos Arve väcka den önskan att det snart måtte blifva stiltje.
Sedan herr Brostedt bugat sig och Lars kysst sin mors hand, vinkade tullförvalterskan Arnman närmare Likväl hade det sätt, hvarpå han behandlades, stigit så högt i vågskålen, att, i stället för att som fordom stå framför sin patronessa, vinkades han nu med en viss förtrolighet att taga plats jemte henne i soffan.
Arve märkte genast på den förmildrade tonen, hvarmed den vanliga inledningen ”min käre Arnman” uttalades, att frun denna gång skulle beträda det ömma moderliga området; och han bedrog sig icke. ”Min käre Arnman, jag har redan länge, öfver år och dag, velat, med den rättighet min mångåriga vård om Arnman gifvit mig, öppet framställa de betänkligheter, jag hyser i afseende på de täta besöken hos Carlmarkens. Det är icke rätt att en yngling så der fäster sig. Hvad har Arnman att sutinera på? Hans utsigter äro ganska aflägsna, och således är[332] det min förmening att Arnman följer det gamla goda rådet, att stämma i bäcken innan det kommer i ån. Gör slut med flickan. Arnman bringar henne annars i dåligt rykte, och sig sjelf icke heller i det bästa, genom fortsättandet af besöken derstädes, sedan modern är död.”
”Men,” invände Arve saktmodigt, ”det är ju icke ondt uti att gå dit? Någon skall väl trösta den stackars Josefina! Jag är för henne nästan som en bror, och jag håller af henne som en syster.”
”Det der är alltför bra; men sådan der syskonkärlek plägar ej alltid hafva de lyckligaste följder; och om Arnman verkligen håller af henne, så lemna henne att sköta sig sjelf. Det går icke an i våra tider att en yngling vill spela beskyddare åt en moderlös flicka.”
”Gud gifve hon hade någon annan!” afbröt Arve med sin vanliga, hjertliga öppenhet; ”det skulle innerligen glädja mig.”
”Detta blir rätt roligt!” utbrast tullförvalterskan med ett serdeles leende. ”Arnman erkänner sig då verkligen för hennes beskyddare?”
”Icke just det, ty jag har, Gud nås, icke förmåga, som jag har vilja; men jag gjorde hvad jag förmådde, att lindra hennes mors bekymmer, ehuru jag aldrig sade att det var från mig den obetydliga hjelpen kom; ty i den händelsen skulle fru Carlmark troligen vägrat emottaga den.”
[333]”Nå, jag kan säga! Var det så Arnman använde de penningar, min man skänkte honom att kläda sig för?”
”Nej, icke dem; men dem jag tid efter annan erhöll från min gamle lärare och vän löjtnant Askenberg.”
”Så-å, att Arnman fått penningar hemifrån! Det trodde jag icke var behöfligt, medan Arnman vistades i vårt hus; men då man har så stora utgifter, torde ett litet tillskott nog vara erforderligt. Hvems namn förmådde då den, som jag tyckte, icke just så grannlaga fru Carlmark att emottaga penningar?”
”Jo, jag var nog djerf att tid efter annan säga henne det herrskapet skickat mig, och att frun, som vanligen prutade, endast gjorde det för att i tysthet och otackad kunna göra godt.”
Tullförvalterskan rodnade ända upp till hårfästet. ”I det lugnaste vatten gå de största fiskarne,” tänkte hon och bemödade sig att med sin vanliga fattning småle åt Arves förklaring.
”Jag hoppas att frun är så god och förlåter min tilltagsenhet, för det goda ändamålets skull.”
”Hvad som passerat,” utlät sig fru tullförvalterskan, efter en liten besinning, ”det får vara! Arnman menade väl, ehuru han gerna kunnat spara sina styfrar, ty det var icke så illa med henne, som gumman qvad; men, som sagdt, det[334] framfarna vill jag icke vidare räkna på. Hvad åter framtiden beträffar, undanber jag mig allvarsamt att mitt namn begagnas; och af moderlig ömhet och välvilja för Arnman ber jag honom icke flygtigt slå mina råd i vädret, utan ställa sig dem till efterrättelse. Och nu skola vi lemna ämnet; jag känner för väl Arnmans tacksamhet och goda karakter, för att icke vara förvissad att Arnman vet att uppskatta min välmening.”
Arve bugade sig och försäkrade att han med stor erkänsla emottog de goda råd, frun behagade gifva, och att han hoppades det hans framtida uppförande, lika med det framfarna, skulle visa hans böjelse att ställa sig dem till efterrättelse.
”Säg sin mor,” tillade tullförvalterskan och räckte Arve, såsom ett serskildt ynnestbevis, handen att kyssa, ”att jag lyckönskar henne att hafva en så välartad son.”
De följande dagarne upptogos alla fristunder med tillredelserna för resan; men det oaktadt drogs Arves håg beständigt till den arma Josefina, som med en liten tjenstflicka ensam tillbragte de ängsligt långa timmarne i sin tysta kammare. ”Nej, jag måste likväl dit och taga afsked, innan jag reser, och fråga henne om hon vill, i brist af bättre, antaga mitt förslag.” Vid dessa ord gick Arve en förmiddag från tullkammaren till det väl kända huset.
[335]Josefina mottog honom med ett uttryck af stilla nöje; och Arve, som ej mycket förstod sig på omvägar och svassande ord, gick rakt på saken.
”Min bästa Josefina,” sade han innerligt, ”nu är det så vida kommet att jag i Guds namn skall ge mig af. I morgon eller öfvermorgon, om vinden gynnar mig, går jag med en slup till Götheborg, hvarifrån jag blott har en kort dagsresa till mitt kära hem. Hvad jag nu vill nämna för Josefina är något, som jag önskade; jag vill ej säga mera, ty Josefina skall endast rådfråga sitt eget tycke. På fiskläget, som jag många gånger beskrifvit, bor min gamla, hederliga mor och farbror Pehr i deras snygga stuga. Gubben blir gammal och sjuklig, och mor behöfver således ganska väl ett sällskap, hvaraf hon kunde hafva både nytta och nöje. Om nu Josefina trodde det vara möjligt att trifvas på ett så ensligt ställe, bland enkla, men goda menniskor, ville jag under min hemmavaro tala med mor om saken. Jag är säker att hon, såsom jag skall framställa den, icke säger nej.”
Vid detta öppna, vänskapsfulla förslag tycktes i ordets egentliga mening en sten falla från den stackars Josefinas hjerta. Hon hade till hälften anat att det kunde vara något annat, som rörde sig inom hennes unge beskyddares lifliga hufvud, och hon hade bäfvat att komma i en förlägenhet, kanske svårare att reda sig ur, än någon af de[336] föregående. Hvilka de känslor än voro, som bodde inom hennes slutna bröst, är det säkert att hon icke önskade någonting mindre, än en förhastad förklaring af en yngling, hvars varma deltagande ej så djupt kunde vara fästadt vid henne, att han var i stånd att egna henne ett helt lif. Olyckan hade tidigt utbildat Josefinas omdöme; och hennes spegel, den hon allvarsammare rådfrågade, än flickor annars göra det, hade öfvertygat henne att hon icke kunde hoppas blifva bemärkt, än mindre eftersökt. De, som visade henne välvilja, gjorde det, som hon trodde, af medlidande och vänskap. Högre sträckte sig icke heller hennes fordringar, knappt hennes önskningar; hade det fått utseende af något mera, skulle hon ansett det för en bländande förvillelse, ur hvilken den bedårade förr eller senare måst uppvakna.
Med dessa tänkesätt är det lätt begripligt att Josefina skattade sitt misstag lyckligt; och under det hennes blick, med hela det hjertliga uttrycket af oförställd tacksamhet, fästades på Arve, svarade hon utan allt pryderi: ”Arnmans broderliga vänskap gör mig den enda glädje jag eger här i verlden; och derföre skulle jag vara bra otacksam att hafva något betänkande vid ett förslag, som, i den händelse det går igenom, för mig lemnar den bästa utsigten till ett stilla, obemärkt lif, det enda jag eftersträfvar, och det som bäst egnar sig åt mina krafter. Om derföre fru Arnman icke har något emot att upptaga den faderoch[337] moderlösa, kan Arve vara säker att jag med varmt nit och dotterlig ömhet skall möta hennes önskningar och med trogen kärlek vårda henne, i fall hon skulle bli sjuk.”
”Tack för denna försäkran, goda, kära Josefina!” sade Arve förtröstansfullt. ”Jag hoppas allt skall gå som vi öfverenskommit; men tilldess jag återkommer, måste det förblifva en hemlighet emellan oss.”
Nödvändigheten af en sådan försigtighet insåg äfven Josefina; och sedan begge talat en stund om mindre personligt rörande ämnen, tog Arve afsked, med löfte att så snart han återvände underrätta Josefina om utgången af sin beskickning.
Vid hemkomsten öfverraskades Arve af den icke alltför behagliga underrättelsen, som meddelades honom af tullförvaltaren sjelf, att frun kommit att tänka på hurusom några veckors vistande i skärgården borde styrka Larses fysik och på samma gång göra honom ett nöje. ”Men i fall det på något sätt skulle falla sig besvärligt eller i annor måtto olägligt för din mor att herbärgera Lars under den tid, du sjelf är hemma, kommer saken icke vidare i fråga,” tillade tullförvaltaren för egen räkning.
Naturligtvis nödgades Arve, ehuru han med stort bekymmer såg sitt sköna hopp om ett fullkomligen fritt och oberoende lif, skiljdt från den[338] tråkiga mentorsbefattningen, fara bort med flyttfåglarne, likväl på det artigaste försäkra, hvad han väl också trodde, att hans mor skulle känna sig både lycklig och smickrad af herrskapets förtroende i afseende på Lars.
”Ja, det är presist hvad jag tänkte,” inföll frun, som kom in ifrån nästa rum. ”Det är så naturligt, min gubbe, att fru Arnman, hvilken förmodligen genom sin son känner den moderliga vård jag lemnat honom, gerna på en kort tid gör detsamma mot Lars; och sedan skola vi förse honom med en så dugtig matsäck att, hvad Lars beträffar ...”
”Hvad Lars beträffar,” inföll Arve, hvilken blodet vid de senare orden en smula steg åt hufvudet, ”skall han äfven, utan att medföra matsäck, icke komma att svälta, så vida han nöjer sig med den torftiga, men sunda föda min mor har att bjuda på.”
”Godt, godt, min käre Arnman!” nickade tullförvalterskan; ”vi skola då minska matsäcken. Och hvad sjelfva förtroendet, att handhafva Lars under dessa veckor, beträffar, så är jag säker att Arnman sätter en heder uti att ej låta honom glömma bort något af det han i sin läsning inhemtat, äfvensom att han genom badning vid vackert väder styrker sin klena helsa. Akta honom för öfrigt! Han är en så liflig och oförvägen gosse, att han lätt kunde bryta hals och ben af sig i[339] edra berg och klyftor; men det vore orättvist af mig att sätta i fråga Arnmans tillräckliga omsorger för den skatt, jag med så stort förtroende lemnat i hans händer.”
”Om Arnman skall gå vall med Lars, lärer han få litet nöje af sin resa!” yttrade tullförvaltaren med en dragning på ögonbrynen. ”En pojke emellan femton och sexton år måtte väl, för pockern, kunna något sköta sig sjelf; och orsaken, hvarföre jag besvärat Arnman med påhänget, är just hoppet att min gunstige herr son skall få lära att lita på sig sjelf en smula. Håll honom tummen på ögat, du Arve, så att han icke skenar öfver skacklorna!”
Tullförvalterskan blef litet varm under sin mans tal; hon var dock för klok fru att nu yttra något vidare. Men aftonen före afresan, då tullförvaltaren var på klubben, njöt Arve äran af ett enskildt företräde, hvilket helt och hållet upptogs af omsorger för Lars. Öfverlastad med förmaningar, slapp Arve ändtligen undan och drog först riktigt andan, då han följande morgon satt på däcket af slupen och lät den friska sunnanvinden blåsa öfver kinderna. Lars, som blifvit för tidigt väckt, låg i kojen och sof; derföre njöt Arve i rågadt mått friheten att få öfverlemna sig åt sig sjelf.
[340]Tjugutredje Kapitlet.
Franzén.
Ur hvarje fönster på det lilla fiskläget tittade hufvud vid hufvud, då Arve, hvilken icke igenkändes af sina gamla bekantskaper, jemte herr Lars vandrade uppåt den ojemna stenläggningen.
”Det var fälle aldrig fru Arnmans son, den rare Arve? Han ska vara i väntan,” sade en grannqvinna till den andra.
”Tycker du det! Detta var riktiga herrekarlar, kanske kontrallörn från Götheborg eller något sådant stordjur,” svarade den tilltalade.
[341]Emellertid låg gumman Arnman i sin goda middagssömn och anade ej, såg ej ens i drömmen, att hennes högsta lycka stod henne så nära. Hon visste väl att hennes käre Arve med första skulle komma; men någon bestämd dag hade hon icke för sin väntan. Och derföre träffade Arve, då han öppnade stugdörren, blott Annicka, som gick derinne och strödde fin sand på det nyskurade golfvet.
”God dag, gamla hjertans goda Annicka! Jag ser att du pryder som fordom stugan tilldess mor vaknar,” sade Arve och räckte henne handen.
Men Annicka släpte korgen och slog händerna tillsamman med det ljudliga utropet: ”Jesus Christus, frua, Arve! Herr Arve är här! Sådan karl han blifvit! Jo, det var karl hela dan det.”
Knappt hade Annickas okonstlade förundran funnit ett återsvar i Arves trohjertade leende, då dörren från kammaren öppnades och gumman Arnman med utbredda armar mottog sitt hjertas älskling vid sitt af moderlig sällhet bäfvande bröst.
En lång stund – hvarunder Lars hade god tid att se sig omkring, att fingra på balsaminerna och oblygt från spegeln eröfra en påfågelsfjeder att dermed pryda sin mössa – förgick, innan den öfverlyckliga fru Kathrina släppte sin rörde son[342] ur sina armar; och när hon slutligen gjorde det, varseblef hon med icke ringa förundran hans kamrat, utstyrd i hennes gamla kära påfågelsfjeder, som annars i alla tider haft plats öfver spegeln. Lars bugade sig och väntade att Arve skulle presentera honom.
”Lars har redan gjort sig hemmastadd på sitt vanliga sätt, ser jag,” yttrade Arve och visade på fjedern. ”Mor ursäktar honom! Tullförvaltarn och frun ha anförtrott honom åt oss på ett par veckor; och jag är säker att mor gerna tager emot oss begge två.”
”Kors, är det tullförvaltarns son! Herre Gud! han är visst välkommen. Det vore önskligt att herr Lars bara trifdes i vår tarflighet. Men ni kan väl vara hungriga, och jag får i glädjen icke glömma middagen. Löjtnanten sofver; jag tror vi spara honom den kära öfverraskningen, tilldess han kommer in vid vår vanliga kaffetimma.”
”Ja men,” inföll Arve. ”Jag helsar emellertid på den här gamla vännen.” Han kastade sig på den blåmålade soffan med den ännu alltid lika blanka läderdynan, och lutade sig mot venstra hörnet, der en stor tår nedföll mellan rygg- och sidstycket. Tåren egnades hans far, som alltid haft sin plats i detta hörn, der Arve otaliga gånger stått framför honom och afhört de omtyckta sjöhistorierna.
”Men hvad i all verlden ska vi egentligen taga oss till härute?” frågade Lars, som redan[343] började finna sin resa mindre rolig, än han föreställt sig den.
”Taga oss till! Vi skola fiska, fara på skäljagt, skjuta sjöfåglar och ströfva omkring klipporna. Du börjar väl inte att leds, innan du hunnit göra bekantskap med våra nöjen?”
”Åh, inte just det; men det är så underligt härute.”
”Det ger sig nog, bara du blir van. Gå ut och slå ett slag på stranden; der ser du straxt åtskilligt, som bör interessera en resande.”
”Ja, det är visst något att se! En hop brunbarkade qvinnor, riktiga Hottentottskor, med ungen på ena armen och fisknoten på den andra; lurfviga pojkar, som meta upp krabbor, och trasiga flickbarn, som ligga och vältra sig i sanden och smörja sig med det gemena inkråmet i skällerna – det är just något, som förtjenar att öda tid på!”
”Sämre kan den användas,” menade Arve. ”Du kunde dervid åtminstone göra den nyttiga betraktelsen att du sjelf kommit i ett lyckligare läge, än du kanske förtjenar. Lotterna falla olika i verlden; och det vore hårdt, om de mindre lyckliga skulle föraktas för det vår Herre satt dem på en liten plats.”
”Åh, börja inte med din visdom; den är jag redan uppledsen på! Jag följde med dig hit för[344] att få roligt, och du lofvade mamma att skaffa mig så mycket nöje du förmådde.”
”Det gjorde jag och vill äfven hålla det efter bästa förmåga; men det blir ej min skuld, om vi, hvad nöjena vidkommer, äro af olika tankar. Du mins väl dessutom att jag äfven gaf din far ett löfte att på annat sätt taga hand om dig. Han vill att du äfven tänker på det nyttiga; och jag försäkrar dig att ingenting af hvad du ser i denna för dig fremmande omgifning är så obetydligt, att det icke kan vara nyttigt att inhemta.”
Lars började sjunga och trumma på bordet, tilldess han, uttröttad att roa sig ensam, var nära att utbrista i högljudt knot och klagan öfver mammas påfund om resan; men i detsamma återkom fru Arnman med en anrättning, som befanns värdig att upptaga hela hans uppmärksamhet. Han hade med half förtviflan beredt sig på torkade rockor, kanske kokta krabbor eller något dylikt; men i stället kommo nu ett par stekta vildänder och en karott brynt potatis.
Larses ögon ljusnade. ”Min bästa fru Arnman,” sade han till och med artigt, och klappade den ärbara matronan om axlarne, ”jag trodde icke att ni hade så pass härute, bland edra nakna berg. Gud ske lof, jag får åtminstone äta!”
Fru Kathrina smålog; och det var icke utan en liten triumf hon yttrade: ”Det är nu inte så[345] förfasligt heller, min unge herre – vi ha till och med pankakor.”
”Ack, så skönt! jag älskar grufligt pankakor. Och mamma har skickat ett par syltburkar med; dem ska vi straxt känna på.”
Men vid kaffebordet var den egentliga högtidstimman. Det var i denna herrliga, välsignade, alla gummors gudadryck, som gumman Arnman nu först, sittande i ro, helsade sin älskling välkommen. Det var då hon ändtligen hade tid att beundra huru han vuxit, huru rocken klädde honom, och huru vår Herre visst icke hade någon skam af hans ansigte, hvilket var både vackert och godt. Och nu njöt hon äfven af att se gamle löjtnantens stora förtjusning vid återseendet af sin gudson.
Men Arve egde knappt fattning nog att dölja den smärta och förvåning, han erfor vid att se gubben Askenberg så affallen, så åldrad och lutande mot grafven; och blott då ljusnade hans blick, när den hvilade på moderns friska och fylliga anlete, i hvilket helsan och glädjen troget afmålade sig.
”Jag ser väl hvad du tänker, min gosse,” sade löjtnanten och kramade hans hand; ”men bry dig ej om det! Verlden går sin gilla gång: den unga stammen skjuter upp smäck och rak som en prydlig mast; den gamla lutar – en slutlig storm kastar kanske snart skräpet öfver bord. Men låt det vara! Hvad säger du om din mor? Hon duger än, menar jag!”
[346]”Ja, mor har riktigt blifvit yngre!” Arve klappade hjertligt de kära händer, som sysslade omkring bordet.
”Gud ske lof för helsan!” sade fru Kathrina andäktigt och trugade, utan mycket prut, i Lars den andra kaffekoppen.
Efter kaffet satt Arve mellan löjtnanten och sin mor och förtäljde om alla de ting, de önskade veta; men slutligen kom äfven turen till honom att fråga, och sedan han inhemtat alla grannarnes lefnadsomständigheter, med förändringen af födde och döde, utbrast han hastigt: ”Nå, men min ros, rosen på Tistelön – har mor ingenting hört om henne? Den här gången skall jag väl hålla mitt löfte och resa dit! Jag tänker det blifvit en grann flicka af det vackra barnet.”
Vid dessa ord mulnade gumman Arnmans blida utseende. ”Kommer du ännu ihåg den lappris händelsen! Jag trodde du längesedan glömt en sådan småsak.”
”En vacker flicka är ingen småsak, min bästa mor!” svarade Arve skämtande. ”Men jag märker nog att mor bibehåller sitt gamla besynnerliga agg emot Tistelöboarne.”
”Nej, min son, något agg hyser jag icke; men att jag just ej kan älska dem, det bör du ej undra på. Hade icke salig far i det herrans vädret nödgats ut och jaga efter de gemena lurendrejarne, så hade han kanske nu suttit i länstolen bredvid[347] oss och rökt sin pipa. I öfrigt döme Herren, som ser allt; men jag glömmer aldrig skadeglädjen i den gamle räfvens blick, då vi, efter det olyckliga sökandet, lemnade hans brygga.”
Icke utan ledsnad märkte Arve att hans i öfrigt så vältänkande och förståndiga mor i detta fall bibehöll sin gamla envisa och i Arves tanka orättvisa fördom. Emellertid älskade och aktade han henne för högt att vilja göra henne emot; och då han icke kunde känna någon oöfvervinnelig åtrå att återse en varelse, den han blott erinrade sig som ett ovanligt täckt barn, föll det sig icke heller synnerligen svårt att med denna lilla uppoffring tillfredsställa den moderliga omsorgen, hvilken aldrig förliktes med den tanken att veta Arve i vänskapligt förhållande till de personer, hon ansåg som en omedelbar orsak till hennes mans död.
”Nå, men hur lefva de nu för tiden? Man hör väl icke annat än godt om dem?”
”Nej, det förstås! Alltsedan de hade det sista stora lurendrejeriet, den natten salig far fick sitta emellan, hafva de, af orsaker som endast Gud och de sjelfva känna, lefvat som det anstår hederligt folk.”
”Det var väl Birger Haraldsons giftermål, som förorsakade den förändringen, mor!” erinrade Arve. ”Han fick också en hustru, som dugde; hon var allmänt känd för sin klokhet. Och sådan[348] värdig och behaglig qvinna hon är se’n! Jag har inte sett hennes make i staden, och undrar ej på att de vildaste öfversittare kunde bli hederliga karlar under hennes ledning.”
”Ja ja, så fick hon ock att göra!” anmärkte fru Kathrina. ”Gud vet att en så dråplig menniska kunde gå in på ett sådant giftermål! Dufvan passar ej till sällskap åt korpen.”
”Hvad är det fru syster säger? Han skall ju vara en genomhederlig och präktig karl, just en äkta karl, som jag ville taga i hand, fast jag aldrig sett honom,” sade löjtnant Pehr, hvilken med sin försvagade tankegång icke riktigt följde med samtalet, utan trodde att liknelsen om dufvan och korpen hade afseende på Gabriellas giftermål med Rosenberg, en nyhet, hvilken redan under vintern farit öfver isen till grannstränderna.
”Ja så, bror menar den skeppsbrutne kapten, som låg der i vintras. Det blef ingenting utaf med det, om han icke kommer igen till hösten, såsom ryktet också berättar.”
”Hur var det med den saken?” frågade Arve interesserad. ”Skulle kaptenen fria till den vackra Gabriella?”
”Ja, så sades det; men efter det ej vidare hördes af, har väl hinder mött på någon sida. Flickan är ju dessutom bara barnet ännu.”
Om aftonen, sedan Arve lagt sig, var det honom omöjligt att få tankarne från ”Tistelöns ros.”
[349]Hans nyss dämpade lust att återse henne vaknade på nytt; men förgäfves funderade han på medel att uppfylla sin önskan.
Andra dagen upptogs af besök hos grannarne, dit han åtföljdes af Lars, hvilken i sitt lif aldrig kunde begripa huru Arve hela långa stunderna kunde sitta i fiskarstugorna och prata än med en gammal gubbe, hvars skrynkliga, darrande hand knöt på en not, än hos en gumma, hvilken, sittande på spiskanten, stekte läffsor på hällen, eller med de unga hustrurna, som ansade redskapen, och så åter med de brunstekta ungarne, hvilka lågo och solade sig på klipporna i sällskap med rockor och torsk.
På Larses trötta gäspningar gaf Arve icke akt, utan fortsatte sin väg vänlig och tillgänglig för alla, isynnerhet mot barnen, hvilka han öfverallt trakterade med nötter och fikon, dem han hade i en stor påse, hängande på ena armen. Och hans eget goda och fryntliga ansigte strålade af nöje, då han såg de små vildarne komma springande från fisklägets alla kanter, för att uppklättra till den stora flata bergshällen, der han stannat att utdela sina gåfvor.
Liksom förut gubbarne och gummorna fått fröjda sig åt en rulle tobak, ett litet snuspaket, i tysthet framräckt, så, men oändligt högljuddare, fröjdades barnen omkring den vänlige utdelaren. Det var ett stoj, en glädje utan ända, der de[350] på alla fyra fötter krälade omkring, för att uppsnappa det nedfallna, som icke heller var så litet, ty det roade Arve att se deras behändiga rörelser med armbågarne, allt vittnande om fallenhet för industri.
”Låt mig också få några,” sade Lars, grep en handfull nötter och kastade dem endast af pojkaktig obetänksamhet, ej af elakhet, bland stenarne, som från den branta hällen stupade nedåt vattnet. ”Tag dem nu, byting!” ropade han till en liten femårs gosse, hvilken, utan att förstå faran af sin vågsamma färd, genast började klättra ned. Arve, som stod på andra sidan, omgifven af den talrika kretsen, hörde icke, förrän med ett genomträngande skri gossens lilla hufvud försvann under vattnet.
”Åj-ia, åj-ia, lille-bror blir i sjön! Den stygge herrn kastade nötter ditned och bad honom ta upp dem!” ropade en något äldre gosse och sprang för att tillkalla modern.
Med en blick, sådan Lars ännu aldrig sett och hvaraf han kände hela sin kropp komma i darrning, hastade Arve förbi honom, klättrade ned på stenarne och var nästa ögonblick i vattnet. Till all lycka kom han tidigt nog att rädda barnet; och då den högt skrikande modern under vilda åtbörder uppnådde platsen, fick hon emottaga sonen välbehållen i sina armar.
[351]”Ack, Gud välsigne, Gud välsigne!” Den lacksamma hustrun sträfvade att få kyssa Arves händer; men han lösgjorde sig med en vänlig rörelse, tömde återstoden af påsens innehåll på berghällen, och uppmanade derefter med ett kort ”kom!” den försagde Lars att följa sig.
Så hade Lars aldrig varit till mods. Hvad han i sitt hjerta önskade att väl vara hemma hos sin söta mamma! Men här voro tyvärr alla önskningar fåfänga: han måste in i den lilla stugan, der han nu hade sitt hem.
Hvad derinne föreföll behöfver icke nämnas; vi vilja blott berätta att Arve så väl utförde sin lärarebefattning, att Lars en timma senare med vida mindre svårighet, än man skulle trott, i fiskarstugan hos gossens mor anhöll om förlåtelse för sin lättsinnighet, och lemnade dervid af egen god vilja en tre-riksdalerssedel af den kassa, hvarmed hans omtänksamma mor försett honom för möjliga opåräknade behof.
Så gick första dagen, och i sin själ suckade Lars: ”Gud gifve det vore den sista!”
Emellertid blefvo de följande bättre. Lars fick vara med om fiske och skälskytteri. Det senare roade öfvermåttan hans ostyriga och oförvägna sinne; han fann det innan kort öfvervägande alla de nöjen han hittills njutit, och han började nu med förändrad åsigt prisa skärgårdslifvet med sina enkla, men trefliga och helsosamma förlustelser.
[352]Vid återkomsten från deras ströftåg väntade fru Kathrina med en kraftfull anrättning. Annicka bjöd på raraste kaffe, och gubben Askenberg trakterade med långa sjöhistorier, hvilka Lars slukade nästan med lika god aptit, som en hummer, en vildand eller något dylikt af hans mest älskade läckerheter. Kortligen, efter de första åtta dagarne fann Lars att man lefde rätt bra ute på det ensliga fiskläget; och en resa till Marstrand, der han fick bese fästningen och afhöra de mest underbara berättelser af fångarne, fullkomnade hans belåtenhet till högsta möjliga grad.
På hemvägen från Marstrandsfärden kände sig Arve åter, och det ganska enträget, antastad af den lede frestaren. Oupphörligt hvilade hans blick på de klippor, mellan hvilka Tistelön låg inbäddad. Tillfället var gynsamt, det skulle troligen icke mera erbjuda sig – och kunde han icke så gerna begagna det, som låta det gå sig ur händerna? Mor finge aldrig erfara det i sig sjelf så oskyldiga besöket; ty nog kunde Lars tiga!
Arve hann ej längre i sin tankegång, förrän en känsla af blygsel förebrådde honom att genom denna handling gifva den åt hans vård anförtrodde gossen det sämsta exempel. Lars hade ju afhört samtalet emellan honom och modern, och visste huru mycket fru Kathrina skulle misstycka, om Marstrandsresan gaf anledning till främjandet af en förtrolighet, den hon så påtagligen ville[353] afstyrka. Dessutom – att bedja Lars tiga! ”Jag begriper icke,” tänkte han och kände sig dervid öfverraskad af en förtrytelse, som han förut aldrig erfarit, och hvars orsak han ej heller gjorde sig möda att utreda, ”huru mor, en så klok och förträfflig qvinna, kan hysa sådana enfaldiga griller!” Emellertid gled båten förbi den efterlängtade ön, och innan kort var det endast yttersta spetsen af dess klippor, som skönjdes af Arves spanande ögon.
Om den hederliga fru Arnman vetat huru det hängt på ett hårstrå med hennes käre sons landning på den farliga Tistelön, följaktligen äfven med hans lydnad, då hade hon säkerligen i en brinnande bön tackat Gud för det han i Lars tillsändt henne ett slags skyddsengel. Gumman Arnman trodde på aningar, och hon kunde icke få ur sitt hufvud att den stora afvoghet, den djupa ovilja, hon emot sitt bättre vetande närde mot Haraldson, hade sin grund i någon hemlig orsak, den hon ej ens för sig sjelf ville tyda. Men att den fanns, derom var hon lika säker som att hon af allt hjerta fruktade det hennes Arve skulle komma i någon närmare beröring med de förhatliga menniskorna.
Ännu hade intet tillfälle yppat sig för Arve att tala med sin mor om det förslag, han gjort Josefina; men en aftonstund, då Lars satt inne hos löjtnanten och spelade en tolfva med denne,[354] begagnade han sig af tillfället, skildrade Josefinas värnlösa ställning med all den värma, som hans hjerta mäktade gjuta i ord, och framkom slutligen med underrättelsen att han vågat gifva den olyckliga flickan hopp att hos hans kära, goda mor finna en fristad.
”Bevara mig, barn, hvad tänker du på! Hvad menar du hon vunne vid att vara här? Och sedan, har du besinnat om vi äro i tillfälle att göra en sådan gerning? Gud vet jag undandrager mig ej, när jag förmår uträtta något Gudi behagligt. Men i det här fallet tycker jag du räknat på ungdomens vanliga sätt: kommer dag, kommer råd. Det bär sig icke att låta förnuftet tiga och hjertat råda!”
”Vi äro ju icke så fattiga,” invände Arve, hvilken denna gång föresatt sig att drifva sin önskan igenom. ”Dessutom, mor, är Josefina arbetsam som myran. Då mor icke har något angeläget att ge henne göra, kan hon sy kläder och bindmössor åt hela fisklägets hustrur och döttrar, och med inkomsten deraf kläda sig. Då maten lagas åt tre, räcker det nog till den fjerde. Josefina är hemma i konsten att spara; och hvad hon finner här kan kallas välstånd, i jemförelse med det, hvarvid hon är van.”
”Ja ja, detta är allt godt och väl, men ej serdeles betänkt, min käre Arve; och, för att vara riktigt uppriktig ...” Fru Katarina blef[355] likval icke rätt uppriktig: hon afbröt sig sjelf, emedan hon ej fått tillräckligt rådrum att öfverlägga, huruvida hon gjorde rätt att öppet yttra sina egentliga betänkligheter. Men Arve hastade att ifylla meningen. ”Mor tänker att jag är kär i Josefina och derföre vill ha henne i skydd här, tilldess jag blir karl att gifta mig; vidare är flickan för fattig – och det är hela orsaken att min goda, kära mor för första gången ser svårigheter vid en god gerning.”
Detta var nu alldeles att slå hufvudet på spiken. Fru Arnman knep litet på läppen och sade: ”Nå, om så vore, hvad ondt ser du deruti? Det är moderns pligt att hålla ögonen öppna, då ungdomen är blind.”
”Men är det icke roligt att mor ser en olycka, der mor icke kan blicka djupare i korten, än här? Mor känner icke flickan och vet ej hvad hon är värd. Hölle jag verkligen Josefina så kär, att jag ville hafva henne till hustru, hvad betydde då hennes fattigdom, om hon hade andra egenskaper, hjerta och förstånd och sådant, som kunde göra mig lyckligare än några mögliga papperslappar? På den plats, jag står och kommer att stå, är icke rikedom af nöden: vi lefva ej med annat folk än våra likar, och slösa ej såsom det brukas i förnäma hus. I veckan hjelpte vi oss med dagligt bröd, och litet mera på söndagen. Om således blott förmögenhet fattades, kunde vi ha[356] bröd fullt opp, så fort jag fått en jakt. Men det är nu alldeles något annat, som är i vägen för min önskan att gifta mig med Josefina, nemligen att jag ej älskar henne, såsom det är nödigt för att ingå äktenskap, och att hon ej heller älskar mig. Vi vilja hvarandra blott väl, hjertligt väl; och intet vidare.”
Fru Kathrina syntes hvarken nöjd eller öfvertygad.
Då fattade Arve hennes hand, såg henne innerligt i ögonen och bad: ”Gör det för min skull, gör det för att jag uppfyllde mors önskan och qväfde min lust att fara till Tistelön! Då jag var inne åt Marstrand, hade tillfället nog passat.”
Nu var gumman Arnman öfvervunnen. Ett vädjande till hennes erkänsla gjordes aldrig förgäfves. ”Gud gifve att flickan måtte finna sig här! Det kan ju bli som du vill.”
”Tack, kära, goda mor, för det löftet! Nu är jag nöjd och lätt till sinnes. Nog finner Josefina sig, bara hon blir bemött med kärlek. Och det fruktar jag ej; ty då mor lofvat gifva henne ett hem, finner hon också ett modershjerta.”
”Det kan du trygt lita på! Har jag gjort ett löfte, håller jag det, så vidt förmågan räcker till. Kanske få vi det trefligare tillsamman, än det i början föreföll mig.”
”Och när farbror, som dagligen allt mera lutar mot grafven, faller ifrån eller, kanske än värre,[357] får lefva med alldeles förslappade sinnen, då är det godt och trefligt för mor att ha ett troget sällskap både till tröst och hjelp.”
Fru Kathrina erkände inom sig att Arve i många delar hade rätt; och ehuru hon ej sade det, såg han dock på hela hennes ansigtes uttryck, att han vunnit mera, än han i början vågat hoppas.
Gumman Arnman, ehuru en sällsynt klok och bra qvinna, var likväl ej utan sitt lilla högmod öfver Arve, och fordrade Gud vet huru mycket af den, som en gång skulle få honom till man. Arves enkla förklaring upplyste henne dock att han var långtifrån att dela hennes åsigter. Han sträfvade ej efter högre mål, än han kunde hoppas nå; och fru Kathrina, som alltid predikat mot högmodsandan, kunde rimligtvis ej komma fram med sina undantag. Hon fogade sig, och fogade sig snart, med sann glädje i det, som utgjorde den käre sonens.
Men huru fort ilade ej de sista återstående veckorna! Huru kort är ej en månad, tillbragt i ett älskadt hem, der hjerta förstår hjerta, utan någon konstig anläggning af ord! Men vi kunna ej fasthålla ögonblicken; det sista nalkas slutligen; vi måste skiljas.
”Vårt afsked, min son, gäller kanske för detta lifvet!” sade löjtnant Pehr sakta och söndertryckte[358] en tår, som hängde i de grånade ögonhåren.
”Det står i Herrans hand,” svarade Arve rörd, och tryckte den vissnade handen mellan sina. ”Men,” tillade han raskare, ”antingen det blir härnere eller deruppe, vill jag, så länge jag lefver, ställa mig så att jag utan fruktan kan tänka på återseendet.”
”Rätt så, min gosse! Ett godt samvete är den bästa rikedom. När frestelsen står för dörren, så tänk på din mor och gamle Pehr!”
”Jag går förut,” hviskade Lars till Arve, och sedan han på bästa sätt förnyat sin tacksägelse till fru Kathrina och löjtnanten, hvarpå dock ingen af dem gaf akt, lade han de af mamma bestämda drickspengarne på gamla Annickas kistlock, och sprang så med några lätta hopp – ty nu längtade han hem – nedåt bryggan, der han, för att ändå likna Arve, som var så afhållen, utdelte tjugufyra skillingar i slantar emellan barnskaran, som följde honom i hälarne.
Sedan han en qvart varit ombord och på möjligaste bästa sätt ordnat sig för resan, kom Arve med sin mor; gubben Askenbergs giktfulla fötter medgåfvo inga vandringar utomhus.
”Det är icke värdt att jag går upp och stör dem,” tänkte Lars; ”men jag kan ändå oförmärkt se på deras afsked. Hvad de hålla af hvarandra![359] Hon ser så ärbar och god ut, den fru Arnman; det är just som jag hade lite vördnad för henne: jag har aldrig känt en sådan rar gumma. Nej, jag måste upp och omfamna henne!” Med ett uttryck af känsla, sådan den aldrig uppenbarat sig hos den ostyrige gossen, sprang han åter upp på bryggan och slöt fru Kathrina med en väldig tryckning i sina armar.
”Gud välsigne Lars!” sade den i sin själ hjertligt rörda matronan. ”Måtte Lars alltid bli för sin mor, hvad min Arve är för mig! Jag önskar henne icke bättre.”
”Jag vill försöka!” Lars kysste gumman Arnmans hand och var som en pil åter nere i båten, dit han inom några ögonblick följdes af Arve, hvilken tyst, med blicken riktad mot den snart försvinnande stranden, ännu en gång svängde hatten till en slutlig afskedshelsning.
Sedan ingen skymt af modern mera syntes, lutade sig Arve mot masten. Den ena handen skuggade hans ögon. Lars undrade, om det var för solens skull eller för att dölja en tår.
[360]Tjugufjerde Kapitlet.
v. Braun.
En skön sval Augustiafton satt Gabriella vid sitt öppna kammarfönster och betraktade huru fullmånens glänsande strålar lekte mot den vindstilla hafsytan. Några halfbrustna ljud darrade emellanåt långt borta öfver vattnet, och Gabriella tyckte sig igenkänna Antons röst. Den sjuklige enslingen vaggade med sin lilla farkost under en annan sida af ön; men hans vanliga klagande sång: ”Jag är väl ingen riddare, fast eder synes så,” ljöd slutligen öfver till Gabriella, der hon, lutad mot fönsterkarmen, uppfångade de orediga tonerna[361] och sakta upprepade den följande raden: ”Jag är den stackars Necken,” m. m.
”Alltid, då jag är som gladast,” tänkte hon med en viss beklämdhet, ”kommer han och stör mig med sin hemska sång! Förr hörde jag ingen visa hellre än Neckens; nu gör den mig ängslig, alltsedan han förtrodde mig sina galna inbillningar. Stackars Anton! jag undrar hvarföre Gud gifvit honom ett så underligt sinne. Ibland är han så klok, att ingen af oss är slugare än han; men åter kommer det en oreda i hufvudet, och då är det förbi, och hans ögon erinra mig då om den tid, jag endast svagt minnes, när han var riktigt vansinnig.”
En stund grubblade Gabriella öfver Antons tunga öde och hans besynnerliga öfvertygelse att han var Necken, som vandrade på jorden att försona någon svår synd; men ehuru detta ämne alltid, genom det underbara deruti, hade ett hemligt behag, halkade det likväl denna gång fort nog ur Gabriellas sinne, hvilket snart var fullkomligt upptaget af helt olika tankar.
Birger och Erika återväntades denna afton eller på natten från en resa till Götheborg, en sådan, som de hvarje sommar företogo vid Larsmässemarknad, då de gjorde sina årsuppköp. Gabriella, hvilken annars ansåg denna årliga resa som en verklig högtid, hvartill hon långt förut gjorde tillrustningar, hade denna gång alldeles vägrat[362] att följa med. Men hon fick god tid att ångra sitt förhastade beslut, och betalte det dyrt genom den plågsamma längtan, hvarmed hon i åtta dagar väntade på de resandes återkomst, icke derföre att Gabriella, så högt hon än älskade Erika, ej kunde gifvit sig till tåls under en veckas skiljsmessa från henne: grunden för hennes längtan låg djupare. Saken var den, att Birger genom bref fått underrättelse att Rosenberg med det fartyg, han förde för ett handelshus i Götheborg, just vid denna tid skulle inträffa der, men åter gå ut efter en fjorton dagar, erforderliga för lossning och lastning. Och nu var det ovissheten, om Rosenberg skulle göra vinterresa eller återkomma på hösten, som oroade Gabriella. Birgers och Erikas hemkomst borde likväl meddela underrättelse om denna punkt, liksom åtskilliga andra, hvilka förorsakade henne bekymmer.
Det kunde visserligen med skäl tyckas att alla dessa lättast blifvit häfda derigenom att Gabriella medföljt på resan; och i början efter brefvets ankomst gladde hon sig också mera, än hon ville tillstå det, åt de lyckliga dagar, hon skulle få tillbringa i Götheborg. Hon tänkte icke ens på det, som annars fröjdade henne, marknadshvimlet, lindansartruppen, de grannt klädda damerna, militären och musiken, m. m., allt detta var nu ett intet: hon tänkte blott på Rosenberg och den oförmodade glädjen att en stor del af dessa dagar få vara i hans sällskap. Men aftonen före[363] resan, då Gabriella med sin kära Lena som bäst var i färd att genomse sina saker och utvälja det vackraste och förnämsta till nedpackning, sade Lena ganska oskyldigt: ”Herre Gud, hvad det skall fägna den beskedlige kapten, att mamsell Ella reser in och helsar på honom!”
”Hvad kommer åt dig?” utbrast Gabriella med en liten rynkning på näsan, som ganska tydligt förklarade hennes misshag med Lenas frihet. ”Tror du eller kan du vara så enfaldig och inbilla dig att jag reser in för kaptens skull?”
”Herre Gud, det är väl inte ondt i det!”
”Icke ondt, kära Lena; men det vore åtminstone rätt onödigt, och nu faller det mig just in att jag alls icke reser.”
”Åh, det är inte möjligt – den föresatsen går mamsell Ella aldrig i land med!” försäkrade Lena.
”Inte? Vi få väl se! Och nu kan du gerna gå ned; ty sedan ingen packning erfordras, så behöfver jag ej heller någon hjelp.”
Nu blef Lena gråtfärdig. ”Har jag väl någonsin sett maken! Jag vånnar att jag hade varit så slug och hållit mun på mig! Men aldrig tänkte jag att det var så farligt heller.”
”Du var slug som talade ut, Lena, klokare än jag. Men låt mig nu få vara i fred; jag skall ensam lägga sakerna ned igen.”
[364]Lena gick. Men i stället att ordna de omkringströdda klädningarne, shawlarne och shawletterna, satte sig Gabriella tillrätta i sin lilla soffa. Hon ville betänka, väga och öfverväga. Borde hon väl gifva Rosenberg anledning att tro, det hon kommit till Götheborg endast för hans skull, för att träffa honom, som försmådde att stanna öfver vintern på Tistelön och fann Birgers galeas för obetydlig? ”Nej, jag tackar, det blir ingenting af! Om det kostade sju gånger så mycket på att vara hemma, så reser jag icke, sedan jag blifvit väckt på den tanken att herr kapten också kunde ha så dåraktiga inbillningar, som Lena i sin enfald.”
Med denna föresats gick Gabriella till sängs.
Följande morgon vaknade hon vid det häftiga springet af och an, som alltid bådar tillrustningen för en resa. Hon skyndade att kläda sig, satte sig åter i sin lilla soffa och började på nytt fundera. Hjertat hoppade oroligt vid den lifliga rörelsen, som dernere förrådde skyndsamhet. Säkert var vinden god – middagstiden voro de kanske i Götheborg – kanske bjöd Rosenberg dem ombord – och nu frågade hon sig, om det var så alldeles klokt att hon fäste uppmärksamhet vid det, som Lena yttrat i all välmening och utan kännedom af förhållandet. Rosenbergs känsla, om hon kom, blef säkerligen endast glädjens; och måhända skulle han till och med känna bedröfvelse, längtan, sorg, om hon ej följde med.
[365]”Men var icke jag också bedröfvad, då han underrättade mig om sin resa? Han såg nog att jag skulle komma att längta och sörja, när han var borta, och han hade ändå hjerta att resa, ehuru det var ganska onödigt midt i starkaste vintern. Och just derföre vill jag nu också ha hjerta att vara hemma. Det är afgjordt, bestämdt – jag blir hemma! Jag tycker just jag kan se hur hans öga mörknar, när han kommer och helsar på Birger och finner endast Erika.” Vid denna slutsats rodnade Gabriella likväl ganska starkt. Hon kunde ej undgå att fråga sig sjelf, om Erika, hvilken Rosenberg så hjertligt aktade och som alla höllo af, icke kunde vara kaptenen lika välkommen, som hon, Gabriella sjelf.
”Huru har jag blifvit så egenkär och orimlig? Hvad är jag mot Erika?” Dessa frågor af hennes bättre känsla straffade den ögonblickliga fåfängan. Gabriella kände en tår i sitt öga; men det var ej smärtans eller förtrytelsens vid föreställningen att Rosenberg möjligen kunde blifva fullt belåten med återseendet af Erika; nej, det var ångerns tår deröfver att hon velat finna Erika så obetydlig, i jemförelse med sig sjelf.
”Är du ej färdig redan, min docka?” frågade Haraldson, gläntande på dörren.
”Nej, pappa, det har kommit en sådan ängslan öfver mig, att jag alls icke vill resa. Jag blir hemma, jag, och sköter hushållet, medan Erika är borta.”
[366]”Hvad är det för prat? Vi, som äro hemma, sköta nog huset. Inte skall du ha några nycker nu, sedan du blifvit stora, förståndiga flickan! Ena dan är du färdig hoppa öfver små hus i glädjen öfver resan, och den andra har du slagit den ur hågen. Vill du vara på det sättet, är det så godt du börjar leka med dockorna igen.”
”Ja, det var just också allra bäst, när jag lekte med dem. Jag har aldrig haft så roligt som då.”
”Nu vet du inte hvad du vill, det är saken det. Men gör dig klar – om en halftimma är Birger segelfärdig.”
”Men, pappa, jag har icke packat in någonting, och icke har jag den minsta lust att resa, ingen smula. Låt mig vara hemma och sköta om pappa och Anton! Pappa nekar mig ju aldrig det jag ber.” Och Gabriella smekte och tiggde. Hon var säker om seger.
”Jag är alltför flat, jag vet det nog, du bortskämda, förkelade barn! Se så – ge far din en kyss vackert! Det får väl vara nu som alltid, att du skall ha din vilja fram.”
Det utgjorde en märklig företeelse, ett af naturens under, att den hjertlöse, bistre Haraldson till en sådan snart sagdt ömklig svaghet afgudade sin dotter. Men det var också den enda milda känsla, hans jernpansrade bröst var mäktig. I hans svarta, egoistiska själ hade ingen gnista af ånger[367] inträdt; och endast fruktan för Birger och kärleken till Gabriella afhöll honom ifrån att på nytt börja fuska i det gamla handtverket. Eftergifven för flickans minsta önskningar, gick han nu åter till sina göromål och lät de resande sköta sig sjelfva.
Gabriella sprang härpå ned att tala med Erika, för hvilken hon ej vågade komma fram med den förevändningen att olust eller nyck höll henne hemma. Hon kände sin svägerska för väl, att räkna på det hon, under sådana omständigheter, skulle få sin vilja fram. Utomdess var Gabriella med för mycken kärlek fästad vid Erika, att icke vara så uppriktig som möjligt.
”Söta Erika,” sade hon till denna, som hon träffade ensam i handkammaren, ”jag har kommit att tänka på något, något, som så intagit mig, att jag denna gång icke vill följa med på Larsmessefärden.”
”Hvad då, Ella lilla! Du har ju så innerligt gladt dig deråt!” svarade Erika förundrad och lät skeden, hvarmed hon höll på att skumme kaffegrädda, hvila mot fatet.
Då Erika afbröt ett göromål, blef hon verkligen förundrad.
”Jag har svårt att göra det riktigt tydligt, att säga det, så att du icke tror det bara är en nyck. Alltsammans kommer deraf att Lena i går afton,[368] då vi höllo på att plocka fram mina kläder, sade: ’Kors, hvad kapten skall bli glad, för det mamsell Ella kommer in och helsar på honom.’ Lena menade visst icke ondt med det, tvertom; men hon förstod icke bättre. Och så föll det mig med ens in att Rosenberg kunde tänka detsamma, och derföre ...” Gabriellas brinnande kinder förklarade det öfriga.
”Du får i detta fall alldeles följa din böjelse,” yttrade Erika och återtog i allt lugn sitt husmoderliga bestyr. Hon var på det hela belåten att Gabriella, när väckelsen en gång var gifven, föredrog att vara hemma. Och sedan, ehuru hon behöll det för sig sjelf, unnade Erika Rosenberg att få sakna Gabriella.
”Och du misstycker icke att jag blir hemma, söta, snälla Rika?”
”Visst icke! Jag tror till och med, att det är rättast.”
Glad, nästan triumferande öfver att vara gillad af Erika, hjelpte Gabriella raskt till att få de andra ut. Men knappt voro de i båten, hvilken med fyllda segel och frisk vind sköt fram, innan hon erfor ångerns och missnöjets ledsamma inflytande, och började gråta.
Veckan, som var bestämd för Birgers och Erikas frånvaro, gick med en enformighet, hvilken ofta föreföll Gabriella dödande långsam; och hon[369] blef ej litet glad, när slutligen en seglare, som passerade Tistelön och der lade bi, underrättade att Birger skulle återkomma samma afton.
I hopp att få sigte på den efterlängtade båten, satt Gabriella vid fönstret, sedan hon förgäfves ett par timmar spanat på klipporna. Men väntan blef henne för lång. Solen hade redan neddalat på sin blå bädd, och nattens skuggor svepte omkring bergen sin grå skymning. Klockan hade redan slagit tolf, hon led mot ett, och ännu satt Gabriella väntande, med hufvudet stödt mot handen.
Några sakta årtag hördes, och en liten farkost gled intill bryggan. Det var Anton, som återkom. Då han varseblef Gabriella i fönstret, gick han fram åt den sidan. ”Du kan gerna lägga dig, Ella!” sade han; ”vi få ingen båt hem i natt. Det är en sådan stiltje, att den ej kan komma någon väg.”
”Men hvad har du gjort ute så sent?” frågade Gabriella och öppnade fönstret.
Anton log. Det var ett sorgligt leende. ”Jag har varit hemma hos mitt,” sade han och visade utåt sjön.
”Hör, vet du hvad,” sade Gabriella och sträckte sitt lilla hufvud långt ut genom fönstret, ”jag skall säga dig något. Necken bor icke i hafvet. Den tiden folket trodde att han verkligen fanns, bodde han i strömmar och åar.”
”God natt, du!” Anton nickade och gick. Han ansåg för öfverflödigt att ingå i några bevis om en sak, hvilken för hans orediga sinne[370] blifvit en verklig trosartikel, ehuru stunder funnos tillräckligt rediga att öfvertyga honom, att detta slags galenskap snarare var en envis villfarelse, en sådan, som vi benämna fix idé, än ett vansinne. Men i alla händelser var Antons sinne ej egnadt att bestå en allvarlig kamp med förnuftet. Han hade långa ljusa mellantider; men själen förföll åter i sitt svaghetstillstånd, och i det förgallrade fängslet sträfvade den förgäfves efter frihet.
Trött och litet harmsen, sökte Gabriella att i sömnen glömma sin felslagna väntan. Och när det i daggryningen blef lif på bryggan, väcktes hon väl och tänkte: ”Nå, ändtligen äro de här!” men dervid slötos åter hennes ögon: hon var alltför sömnig att stiga upp. Då hon bra sent på morgonen vaknade, stod Erika vid hennes säng och helsade henne med ett vänligt god morgon.
”Ack, söta Rika, du, som kom hem så sent, är ändå uppe före mig! Jag satt också uppe till långt på natten; men jag hade icke derföre bordt försofva mig. Jag riktigt skäms att jag inte gjort i ordning kaffet åt dig.”
”Lappri, Ella! en liten ofrivillig försummelse betyder ingenting. Vi ha ännu inte druckit kaffe. Om du skyndar dig ned, så göra vi sällskap; men då skall du vara rask!”
”Ja, söta Erika; men vänta en liten smula, ha inte så brådt! Jag får ju icke tala ett ord med dig. Ha ni haft roligt, ha ni ...”
”Åh ja, vi ha haft rätt roligt. Du skall få besked om alltsamman, när du kommer ned; men[371] nu har jag brådtom. Det är så många af mina spånadsgummor, som vänta på mig, att jag måste gå.” Och till stor ledsnad för Gabriella, hvilken naturligtvis gerna velat tala ensam med Erika, återstod nu intet annat råd, än att så fort som möjligt kläda sig, för att med de öfriga dela de underrättelser, som kunde vankas vid kaffebordet.
”Det välsignade håret ha vi qvinfolk visst fått för att pröfva vårt tålamod!” sade Gabriella otåligt, medan hon ganska omildt ref upp den långa flätan och började kamma de sköna bucklorna. Men så påkostande det var att öda tiden härpå, hade Erika likväl så bestämdt vant sin älskling vid denna ordning, att Gabriella aldrig gick ned om morgnarne, utan att vara väl och nätt klädd i håret. Denna gång skedde det likväl med en skyndsamhet, som lemnade de högrödaste rosor på hennes kinder. Och då kammen slutligen kastades i lådan, och den lätta bomullsduken öfver halsen, var toiletten färdig och Gabriella med tre hopp nedför trapporna och inne i dagliga rummet.
Men hvilken syn mötte henne här! Vid fönstret stod, bredvid Anton, en fremmande. Denne vände sig om; och med ett ohejdadt uttryck af glädje och bestörtning utropade Gabriella: ”Rosenberg, kapten Rosenberg!”
”Ja, emedan jag gick miste om det nöjet att få se mamsell Gabriella med sina slägtingar i Götheborg, så följde jag med dem hit ut på ett par dagar,” sade Rosenberg med den öppenhet, som[372] utmärkte honom, och tryckte till helsning Gabriellas hand.
Vår hjeltinna yttrade ingenting om nöje och tacksamhet för denna artighet; men hon rodnade mycket vackert och neg. Rosenberg blef emellertid icke modfälld häröfver; det visade hans eldiga blick, hvilken nästan icke kunde slita sig från Tistelöns intagande ros.
”Blif bara icke högmodig, Ella!” inföll Birger; ”ty äfven skonerten har sin del i besöket.”
”Nå, var det icke en riktig öfverraskning?” frågade Erika, hvilken nu, åtföljd af Lena med den stora kaffekannan, inträdde och bjöd alla till det trefligt utstyrda bordet.
”Jo, det var visst en öfverraskning; men det var styggt af dig, Erika, att ej säga det minsta!”
”Jag hade måst lofva kapten att tiga. Han ville så gerna sjelf se, om du skulle blifva rätt glad vid hans återkomst.”
Gabriellas blick träffade härvid Rosenbergs; och hvad hon då såg deruti, satte hennes hjerta i en så orolig rörelse, att hon alls icke fann något svar, utan var serdeles glad att få öfvertaga bestyret med serveringen.
Öfverhufvud och ganska öppet syntes Rosenbergs uppförande under hela dagen bevittna att frånvaron styrkt och gifvit ett högre och raskare lif åt hans känslor. Om aftonen berättade Erika för Gabriella att kaptenen gjort en så lycklig resa, att hans lynne derigenom blifvit lättare, och att[373] dessutom hans utsigter nu voro mycket ljusare, än under den tid han vistades hos dem.
”Jag kan just tycka det. Men, söta Rika, har du hört, om han kommer hem i höst, eller om han skall göra vinterresa?”
”Det har jag icke hört; kanske nämner han något derom i morgon.”
Icke serdeles tillfredsställd med förklaringen, och alldeles ur stånd att begripa hur Erika kunnat vara så likgiltig att ej ens fråga derom, afvaktade Gabriella med otålighet andra dagen. Den kom, och gick äfven lugnt och gladt, utan att likväl Gabriella hade mod att sjelf eller genom någon annan göra den enkla frågan.
Solen var redan i nedgående, då Rosenberg, hvilken jemte Gabriella stod på bryggan, hastigt yttrade, i det han lossade en af småbåtarne: ”Hvad det skulle vara roligt, om jag finge ro mamsell Gabriella ett litet stycke?”
”Åh, det blir herrligt!” utropade Gabriella lifligt, och hoppade, utan att en sekund besinna sig, ned i båten.
Vattnet låg så stilla, att knappt en och annan krusning bucklade dess yta; och lätt som en simmande svan ilade båten öfver det genomskinliga elementet.
”Huru olika,” sade Rosenberg med en lätt böjning i rösten, ”är icke denna afton emot den, på hvilken jag uppkastades mellan de der klipporna vesterut! Ser Gabriella de tvenne blå punkterna? Der kämpade jag en svår kamp och var bra långtifrån[374] att ana det denna olycka, som beröfvade mig allt, skulle gifva anledning till min ...” högsta lycka ernade han tillägga; men hastigt erinrande sig att detta var väl mycket sagdt, då denna icke var afgjord, tystnade han och lemnade åt Gabriella att efter behag ifylla meningen.
Gabriellas blygsamhet tillät henne icke att förstå Rosenbergs uttryck. Och för att komma ifrån ett ämne, det hennes fina känsla förbjöd henne uppmuntra, frågade hon efter sin gamla bekantskap Petter Lindgren.
”Jo, han seglar med mig och finner sig ganska godt. Nästa år, när skonerten gått af stapeln, hoppas jag min raske Petter skall komma att utgöra en af dess bästa matroser.”
”Ja så, kapten tror då att Örnungen blir färdig nästa år?”
”Det är utom allt tvifvel. Och jag ernar, om Gud vill, största delen af vintern vara här, för att jemte Birger pådrifva arbetet.”
”Men jag trodde, jag tyckte att jag hört det kapten skulle göra vinterresa.”
”Nej, det har icke varit påtänkt. Om vår Herre bevarar lif och skuta, hoppas jag före jul vara tillbaka, och jular på Tistelön, om mamsell Gabriella försäkrar att jag blir välkommen.”
”Det vet nog kapten Rosenberg förut. Vi lefva så ensligt på vår ö, att ...”
”Att hvar och en kan vara välkommen,” inföll kapten med ett litet gäckande leende. ”Men jag[375] är så djerf att vilja veta om jag serskildt vore välkommen?”
”Det får kapten höra efter till jul!” inföll Gabriella skrattande.
”Må göra, jag väntar tilldess; men då – om vi väl vore der!”
Gabriella suckade i sitt hjerta detsamma; blygsamheten tillslöt hennes läppar.
Genom den lilla utfarten på sjön hade ett mera innerligt och förtroligt förhållande tillkommit, hvilket ock synbart röjde sig under denna aftons sammanvaro – och aftonen utgjorde en half dag; ty som man icke på länge skulle återse den värderade vännen, blef hela slägten uppe till långt fram emot morgonen. Rosenberg satt under alla dessa lyckliga timmar bredvid Gabriella på soffan; och vid hvarje liten historia han slutade var leendet på hennes läppar hans högsta triumf, och månget ord, mången vänlig häntydning, ej ämnad för det öfriga sällskapet, fattades af henne och purprade kinden.
Slutligen sade Haraldson: ”Nej, detta bär sig icke! vi gör illa åt kapten. Nu får han sofva ett par timmar.” Birger steg upp, Erika och och Anton äfven, Rosenberg och Gabriella måste således göra detsamma; men de kände hvar och en inom sig att de firat sin första verkliga högtidsafton. Deras hjertan hade talat; ord äro då temligen öfverflödiga.
Efter kaptenens afresa var Gabriella flitigare, raskare och muntrare än någonsin. Hon talade[376] mycket med Erika i hushållssaker, och tog sig just dervid som oftast en så ärbar min, att Erika kände sig frestad att skratta åt den sextonåriga husmoderns allvarliga värdighet. Det hände då icke heller så sällan att Gabriella sjelf vid det qväfda leendet på Erikas läppar utbrast i skratt, slöt sina armar om den trogna vårdarinnans hals och hviskade: ”Du kan gerna skratta med, Rika, om du tycker det är så roligt att jag vill veta ett och annat; men jag kan ju också bli gift och få ett hus att sköta, liksom du!”
”Jag skrattar visst icke åt din vettgirighet, söta Ella – den är ganska berömvärd och kan troligen snart komma dig till pass – men du ser dervid så utmärkt betänksam ut, att jag ej kan låta bli att tänka på huru du icke länge sedan höll samråd med dina dockor och då just hade samma min.”
”Men jag har väl nu vuxit ifrån dockorna!” sade Gabriella och höjde sig litet på tåspetsarne.
”Det förstås! Vid sexton år uttränger tanken på brudklädningen till sista skymten den kära dockklädningen.”
Gabriella ilade bort; hennes hjerta slog icke förgäfves takten till Erikas thema. Långa tillfredsställande bref från Rosenberg till Birger förvissade henne att hoppet om brudklädningen ej sväfvade i luften.
På ett bref fick Gabriella likväl icke höra slutet: det var endast sedan Birger och Erika[377] ingått i sängkammaren, som det åter framtogs och af Birger lästes högt för hans hustru:
”Jag vill aldrig vara hederlig karl, om jag nu kan vänta längre! Får jag bara åter foten på Tistelön, så friar jag, och det flux; jag har betänkt, noga betänkt att jag kan gå så långt, efter vår Herre åter tycks le emot mig. Det är icke derföre sagdt att giftermålet skall följa straxt derpå. Ett par år väntar nog min sköna, älskade Gabriella. Alltsedan jag var ensam med henne ute på sjön, har f-n, nej kärleken menar jag, riktigt drifvit sitt spel med mig! Jag är just en Hans-Narr, som ibland ej vet om jag befinner mig i himlen, på vatten eller land, när jag riktigt kommer in i funderingarne. Men du skall tro, det är ock knäfveln till interessanta funderingar! Jag ser mig som herre på Örnungen, i den blå frisrocken med pipan i mun, stå på däck; men tro du icke att jag tittar i loggboken eller har någon annan lika loflig sysselsättning för mig – nej, min bror, jag tittar väl på något bättre, på ingenting mindre, än min egen unga, vackra hustru.”
”Man kan ej vara så litet tokig; men det vore väl ändå sju tusan, om hon, i fall hon är så pass hemma i kärleken som jag, icke skulle kunna resa med! Jag tyckte, när jag hade henne med mig på sjön, att hon verkligen hade små anlag för elementet,” m. m.
Erika log; Birger log äfven – det var så godt som en välsignelse.
[378]Tjugufemte Kapitlet.
Talis Qualis.
Fru Arnman till sin son.
N–s fiskläge, nyårsafton år –.
Min älskade Arve, mitt kära barn!
En fröjdefull jul, ett godt nytt år, fullt af Herrans rikaste välsignelse, önskar jag dig, min käre son! Julstöket är öfver. Jag har gjort den vanliga lilla brödutdelningen bland de fattigaste, och sitler här nu i min lilla trefliga stuga, lugn till sinnes och glad till hjertat.
Jag har tvenne vigtiga nyheter på tungan; men jag vill först tala litet om oss. Med löjtnanten förhåller det sig i det närmaste vid det vanliga, hvad helsan beträffar; men minnet deremot tager[379] dagligen utaf. Han blir barn på nytt, och jag är rätt glad att ha min snälla Josefina; hon förstår så väl att hjelpa mig i konsten att roa gubben. Josefina är riktigt en bra flicka, och det hade varit min egen skada, om jag icke tagit henne. Det föll sig också lätt nog, emedan jag förra våren gjorde mycket större tunnbrödsbak, än jag på länge brukat; men så är det: det äter ingen en annans mat.
I förtroende oss emellan säger jag ändå att, så mycket mitt förstånd kan se, vore hon ingen hustru åt dig, icke för bristen på förmögenhet – Gud förlåte mig att jag någon gång i så vigtig angelägenhet ville taga så verldslig sak i betraktande – nej, min Arve, icke för det; men jag har min lilla urskiljning, och märker att det icke är något riktigt lif i henne, jag menar sådant lif, som behöfs i en rask och dugtig hustru. Jag vet att du nu drar på mun och säger: ”mor är rolig, som tänker så långt fram!” Kan väl vara; men i fall du komme att dagligen vistas i huset med henne, så kan ingen veta, hvart det skulle leda.
Det synes på den stackars flickan att hon varit nedtryckt från barndomen. I ungdomen, då glädjen och helsan annars skjuter friskt upp, har moderns djupa bekymmer lagt sig på hennes hjerta, och sorgen har blekt ut ungdomsrosorna. Sådant är ej mas. När sinnet en gång blifvit tungt, ändras det vanligen icke, utan blir snarare värre med åren.
[380]Om jag är aldrig så vänlig, eller Annicka med sina gamla tokroligheter bjuder till att muntra henne, är det ändå som att slå vatten på gåsen: aldrig får man höra henne som en ung menniska skratta och säga något gladt ord igen. Nej, hon är alltid vänlig och god, men alltid allvarsam; och drar hon icke pustar ibland, så att det just sticker till i hjertat på mig!
”Mitt kära barn,” säger jag då, ”kan du säga mig hvarför du suckar så för fasligt? Har icke Herren gjort allt väl? Är du icke nöjd med oss, min snälla Josefina?”
Då suckar hon igen och svarar: ”Jo, Gud bevars, skulle jag icke vara nöjd! Af hela min själ tackar jag Gud, som gett mig så godt hem; men jag rår icke för att jag andas så tungt: det käns så trångt i bröstet, och det är bara för att få luft.”
Men hon ser just icke sjuk ut, och har ej varit dålig sen hon kom hit. Det är blott en vana från hennes bekymmersamma dar. Kanske ger det sig med tiden, och det önskar jag af hela hjertat, ty suckande och pustande har aldrig varit min sak. Bär verlden emot, får man stångas med henne och ändå behålla modet, ty är det tappadt, så farväl med alltsamman.
Och så mycket om husets angelägenheter. Nu till mina tvenne stora nyheter.
Mitt kära barn! menniskan spår och Gud rår, och Herren gör alltid väl. Du vet att jag alltid visat afsky, och icke vill jag neka att jag också[381] känt sådan för Tistelöboarne. Jag hade fått den fruktan att du kunde bli kär i Haraldsons dotter, och det giftermålet hade blifvit mig en tärande hjertesorg, icke så mycket för min skull, som för din egen. Jag känner, jag är säker att det blifvit din olycka.
Du vet, mitt kära barn, att jag icke är någon svag, skråckfull qvinna; men hvarje menniska har sina svagheter, och min, om den så kan kallas, är att jag lite tror på gemenskapen mellan andra verlden och oss syndiga varelser.
Natten efter den, då du på skälskytteriet för många år sedan träffade den redan då beprisade Tistelörosen, kom jag så helt naturligt, efter du varit med Haraldsons, att mycket tänka på salig far och hans olyckliga försvinnande. Jag kunde alls icke somna, utan beständigt hörde jag vågorna sqvalpa omkring jakten, såg Arnman arbeta öfver menskliga krafter, och hörde i min upprörda inbillning hans dödssuck. Sådant kunde vara naturligt: en hustru är så nära förenad med sin man, att hennes sinnen visst nog kunna fatta och genomgå det hon bara anar. Men sedan jag ett par timmar svettats i en hjertångest, som jag förut aldrig känt, tillslöt sömnen för en stund mina tunga ögonlock, och då visade sig min salig gubbe för första gången efter sin bortgång. Hvarje hans drag var mig så klart; men jag fick ej länge fägna mina ögon åt att se honom, ty han tog mig i handen och sade: ”Kathrina, vänd dig om och gråt!” Förskräckt vände jag mig; men då hade en stor[382] förändring föregått. Du och jag sutto i en båt, för att resa till ditt bröllop. Som båten svängde, kände jag igen Tistelön; och i ett af fönstren stod bruden. Det var Haraldsons dotter, men hon syntes så kall och orörlig som en bild, med alldeles hvita kinder, och hon hvarken helsade eller såg oss. Men jag såg något rysligt – att stora droppar föllo från hennes ögon, och det var ej tårar, utan bloddroppar. Darrande i hvar led, vände jag mig åter om. Jag såg ej mera salig far; men hans röst hviskade mig så klart i örat, att jag ej visste om det var dröm eller sanning: ”Kathrina, blodet, som du ser, är mitt!”
Jag sade mig visserligen både då och nu att en synvilla i drömmen är ingenting, men jag drömde knappt, ty jag var straxt vaken. Likväl, efter det var liksom en varning från salig far, blef det mitt hjertas största önskan att Haraldsons dotter aldrig måtte få någon makt öfver dig. Nu, Gud i himlen vare pris, har den stenen fallit från mitt bröst, och jag kan derföre säga dig allt detta; ty du bör veta att om juldagen hade de en högtid på Tistelön. Der var då förlofning mellan kapten Rosenberg och Rosen. Och nu, mitt kära barn, andas jag fullkomligt lätt. Hon är alltså fästmö. Gud gifve dem lycka!
Det berättas att brodern, Birger, hvilket är ganska vackert, på julafton gjort en betydlig utdelning af spanmål till alla fattiga strandbor rundtomkring. Jag menar det var en halfskäppa[383] på hvarje hushåll, men mjölskäppan full för enkor och faderlösa barn.
Sådant firande af en glad högtid är kristligt och bör gifva Guds välsignelse igen, om det bara icke är en ringa afbetalning på en gammal skuld. Men jag bör tiga, ty Skriften säger: Dömer icke, så varden j icke dömde. Och skulle Herren strängt räkna med oss något hvar, finge vi väl ett rätt stort skuldregister. Emellertid, som sagdt är, var det vackert af honom, men länder isynnerhet hustrun, hvilken omvändt honom, till heder och fromma.
Och nu min andra nyhet. Gud förlåte och tillräkne mig ej att jag meddelar den med gladt hjerta, när den har döden till granne! Men jag vill ej göra mig skenhelig, derför säger jag rent ut att jag icke kunde motstå en syndig glädjerörelse, när jag erfor att vår jaktlöjtnant här, som länge varit illa sjuk, nu är alldeles utan hopp. Emellertid vet jag med visshet att jag icke skulle hafva tänkt så, om Mellberg varit en svår syndare, som behöft nådetiden till omvändelse, eller om han lemnat hustru och barn efter sig. Men han har alla dagar varit en stilla beskedlig karl, som visst icke synnerligen passade för den tjenst han hade, ty han var för flat och lät allehanda passera. Och hvad sorgen efter honom vidkommer, tror jag icke, så vidt jag vet, att den blir känbar för någon annan än hans hushållerska; men hon tröstar sig väl med det hon får efter honom.
[384]Du kan nu sjelf, min kära Arve, föreställa dig hvad slutsatser jag drager af dödsfallet, om det inträffar. Det är visst orätt att tänka så mycket verldsligt, när döden är i grannstugan; men som ordspråket säger: ”Den enes död, den andres bröd!” Jag hoppas att, i fall Mellberg går bort, tullförvaltarn håller sitt lötte som en karl.
Och nu Gud välsigne dig, mitt kära barn! Jag slutar med stora helsningar från gubben, Josefina och Annicka.
Din alltid hulda och omsorgsfulla moder
Kathrina Arnman.
P. S. Jag bryter upp brefvet igen, för att säga dig att Mellberg dog i natt. Jag är alldeles yr i hufvudet – tjensten kan väl icke länge vara obesatt.
Slut på Förra Delen.
ROSEN
PÅ
TISTELÖN.
Berättelse från skärgården
AF
EMILIE CARLÉN
FÖRF. TILL ”GUST. LINDORM,” ”KYRKOINVIGNINGEN,” M. FL.
____
SENARE DELEN.
Stockholm.
Tryckt hos N. H. Thomson,
1842.
[386][387]Första Kapitlet.
Bellman.
Från nordvestra sidan af Tistelön sågs, en mörk oktoberafton, ett mindre fartyg för ankar. Så vidt man kunde urskilja det mot den dunkla hösthimmeln, tycktes de fina symmetriska konturerna utmärka formen af en skonert, som långsamt vajade upp och ned, gungad af de från hafvet inrullande dyningarne. De höga smäckra masterna, de fina råstängerna, den skarpa bogen tillkännagåfvo genast ett af dessa skarpseglande fartyg, hvilka[388] likväl vid tiden för vår berättelse voro sällsyntare; och de väl underslagna seglen, jemte den tystnad, som rådde ombord, vittnade om disciplin och ordning.
På det hvita, snygga däcket af detta fartyg gick en ung, starkt byggd man med hastiga steg fram och åter; ehuru den yta, hvarpå han vandrade, var i en beständigt vaggande rörelse, voro dock stegen fasta och säkra. Stundom stannade han, lutade sig mot relingen och tycktes då anstränga synorganerna till det yttersta, för att genom det tilltagande mörkret upptäcka någonting från land; och för hvarje gång han, efter ett fruktlöst stirrande, åter började sin vandring, mumlade han: ”Måtte dj-n knäcka skalet på de fördömda spårhundarne, för hvilkas skull man skall ha ett sådant omak! Den gamle draken måtte väl inte ha somnat heller och lemnat mig ensam att slåss med korparne ... Petter!”
En lång yngling, med hvita segelduksbyxor, röd ylletröja och en kabelgarnsända surrad öfver ena axeln i stället för hängslen, framträdde i ögonblicket och stannade på några stegs afstånd, yttrande det vanliga: ”kapten!”
”Stoppa och tänd min pipa!”
”Aj, aj!” Dessa ord, hvilka skulle utmärka att han lystrat till och uppfattat befallningen, voro knappt uttalade, förrän han genom en af[389] dessa blixtsnälla rörelser, som vanligen tillhöra de yngre sorgfria, lefnadsglada sjömännen, redan befann sig halfvägs igenom kappen; men ordet ”Petter” från kaptenens läppar kom honom att stanna.
”Langa mig hit boken med segeldukspermarne, som ligger på hyllan vid dörrn; tänd sedan ett ljus och sätt bredvid kompassen i nachterhuset, och lägg luckan på skylightet!”
”Aj, aj, kapten!”
Efter utfärdandet af dessa befallningar fortsatte kaptenen sina vandringar på däcket, i det han med otålighet rökte pipan, som ynglingen lemnat honom.
Vi behöfva icke presentera för läsaren en så gammal bekantskap, som kapten Rosenberg; men vi kunna deremot berätta att han, nyligen hemkommen från sin första resa, en långtur på Brasilien och Frankrike, hade en liten mystisk affär för händer, hvarvid han väntade på benäget biträde af sin blifvande svärfar, hvilken, som man vet, med lif och själ tillgifven dylika förlustelser, lofvat en handräckning.
Emellertid drog det något ut på tiden med den väntade signalen; och Rosenberg, hvilket var mindre att undra på, då han ännu icke haft visitation, hade nära mistat tålamodet, när han ändtligen bemärkte från land ett matt fladdrande sken,[390] som hastigt blossade upp, men slocknade åter efter några minuters förlopp.
”Ah ha,” sade kaptenen lifligt, lade pipan ifrån sig, fattade den omnämnda boken och skyndade till nachterhuset, för att vid ljusskenet derifrån genomse åtskilliga anteckningar.
”Gubben har gifvit observationssignalen från bergshålan,” yttrade kaptenen till styrmannen, hvilken under tiden kommit upp på däck och ställt sig bredvid kappen. ”Håll nu god utkik i den riktning boningshuset ligger, och varsko om du ser ljus i två olika fönster, och häng så en presenning ned från bommen, så att icke ljuset härifrån syns.”
En stund förgick, hvarunder Rosenberg bläddrade i boken.
”Styrman, ser du något?”
”Ljus i alla fyra hörnen af ett fönster, kapten!”
”Så, för tusan dj-r, jag har just väntat det, då har tulljakten lagt till vid bryggan!” och Rosenberg svor en hel rad smått för sig sjelf. Om affären ej gick lyckligt, blefve förlusten stor. Vår kapten var en våghals, som trotsade på lyckan, huru många gånger hon än narrat honom.
”Styrman, lysa ljusen ännu?”
[391]”De två öfversta äro nedflyttade, så att alla ljusen stå i horisontel linje – – nu släckas de allihop.”
”Godt!” sade kaptenen; men der han stod, som på nålar, hade han det icke mindre än godt. ”Vi få vänta så länge och afvakta ny signal. Jag skall sjelf hålla utkik. Låt du emellertid folket skaffa och gå till kojs, utom Petter och gamle Lutter, hvilka skola hålla sig klara på däck. Men låt först sätta ut storbåten och surra årorna i tollgången med platting, så att de kunna ro tyst; flytta packorna in till relingen, gör klar en talja och slå en tross om dem, att vi genast kunna fira dem ned!”
”Aj, aj, kapten!”
Medan dessa befallningar verkställdes, stod Rosenberg stödd emot kappen och riktade nästan oafvändt ögonen åt det håll, hvarifrån de sista ljusen försvunnit. Men så sjöman han var till själ och kropp, och oaktadt det vigtiga ögonblicket, kunde han likväl icke hindra sina blickar att stundom flyga öfver till det enda upplysta fönstret på frontispicen, och sina tankar att på snabba vingar besöka det rum, som doldes af de tjocka gardinerna. Rosenberg kände sig med en känsla af sällhet öfvertygad att inom detta rum ett hjerta klappade varmt för honom och väntade otåligt utgången af hans förehafvande. Att han för öfrigt tänkte en hel hop om jaktens besök[392] på Tistelön, om den misslyckade visitationen och tullsnokarnes långa näsor, behöfs knappt tilläggas. Men andra mindre tillfredsställande betraktelser inställde sig äfven. Ty i fall tulljakten lemnade platsen – om hon ej gjorde dem det sprattet att ligga qvar tills dager – försvann hon likväl icke; och om ingen nattvisitation var att befara ombord, höll hon sig dock säkert i närheten, vaksam som draken i sagan.
Rosenbergs funderingar afbrötos här af styrmannen, som anmälde: ”Allt klart, kapten.”
”Godt!”
”Observationssignal igen, kapten!”
”Ja, min själ har du rätt! Tänd ljuset igen, så få vi se hvad gamle-far har att säga.”
”Ljusen i triangel, kapten!”
”Skönt, snokarne ha då rest.”
”Fyra ljus tätt tillsamman!”
”Klara då der för-ut, fira packorna ned i båten! Vänta nu, få vi se hvart vi ska styra hän. Se opp nu, styrman!”
”Tre ljus i södra hörnet, kapten!”
”Således vid bergshålan på södra ändan af ön. Flinkt nu, gossar, hala båten upp! Petter, langa ned min sjöbjörn och två buteljer xeresvin, i fall vi få ta koj i båten eller i en bergklyfta i natt. Styrman, se väl efter skutan! Jag tycker han tar[393] på sig grårocken vesterut. Om jag ej misstar mig, ha vi en körare före dagvakten. Om så blir, så hala pliktankaret rätt upp och ned och låt gå styrbordsankaret. Gif god bugt, så rider hon bättre upp.”
”Aj, aj, kapten!”
Kaptenen fattade fallrepet; och innan han utdelat den sista befallningen, satt han akterut i slupen, nickade vänligt åt styrmannen och kommenderade: ”Sätt af!”
Med långa taktmessiga årtag flög den lätta båten ut i den nu fullkomligt mörka natten; men med säker ledning af stället, der det sista ljuset försvunnit, styrde den unge kaptenen emot kusten. Sedan våra sjömän en stund fortsatt rodden, yttrade Rosenberg sakta till den gamle matrosen:
”Lutter, tycker du icke vi skulle höra lommen snart, eller menar du jag styr för högt?”
”Nej, kapten, håll rätt som det går; när vi komma öfver udden, låter han nog höra sig.”
Petter Lindgren, ledsen vid tystnaden och uppmuntrad af kaptenens exempel, hviskade nu sin andre kamrat i örat: ”Tycker inte fader Lutter att vi hålla för långt ut? Vi ha land straxt i lä.”
”Håll käften, din kyckling!” blef gubbens lakoniska svar, hvarvid Petter fann för godt att låta samtalet tills vidare afstanna.
[394]Sedan färden åter en stund fortgått utan afbrott, hördes hastigt ett genomträngande sorgligt skri, alldeles liknande lätet af den sjöfogel, kaptenen nyss nämnde.
”Fall nu utaf, kapten, och styr efter ljudet; vi äro snart på behörigt ställe,” sade gamle Lutter, hvarvid han tog ut bussen, satte fingrarne i munnen och svarade med det skärande skriket af en fiskmås.
Emellertid lät lommens ohyggliga läte tid efter annan åter höra sig; och Petter Lindgren kunde omöjligt afhålla sig från att hviska till sin kamrat:
”Fader Lutter, jag undrar på er, som skriker så; vet j inte att, då lommen så tjuter om midnattstid, härmar han de sjömän, som just då hålla på att drunkna.”
”Det vet jag väl,” svarade gubben; ”men det vet jag också att, om du inte nu beslår din förbannade pladdertunga, så skall jag i morgon med daggen lära dig att midt på ljusa dagen skrika som lommen.”
Fader Lutter var icke att skämta med, den erfarenheten hade Petter redan gjort; och ehuru Petter nu reste som lättmatros, ansåg den gamle sjöbussen honom ändå som en kyckling, jemngod med kocken i fråga om att smaka daggen, när det behöfdes. Men Petter var en rask och flink sjöman, och derföre kom nämnde traktat aldrig i fråga[395] under tjensten; det var bara extra förplägning, som han merendels hade sin fritalighet att tacka för.
De gälla skriken hade nu alldeles upphört, och i deras ställe hördes ett snattrande, som liknade vildänders.”
”Sakta på årorna!” kommenderade kaptenen med dämpad röst; ”vi ä’ nu framme. Gå du för-ut, Petter, och tag törn med båtshaken och håll båten från land, att dyningarne icke skada honom mot stenarne.”
”Behöfs icke,” mumlade en djup basröst tätt för-ut, och en väldig hand fattade båten, hvilken stannade liksom inkilad emellan ett par klippor.
”Åh, är det du, bror! förbannadt interessant möte! Jag känner igen dig på taget,” yttrade Rosenberg. ”Är luften ren?”
”Ren för ögonblicket,” svarade med sakta röst Birger, ty det var han, som, öfvertalad af Gabriella och i följd af sin stora vänskap för Rosenberg, beslutit vara med på äfventyret. ”Men skynda dig nu, ty jag fruktar snokarne fått hum på vildbrådet. Langa genast hit tvenne packor! Du känner att min rygg icke bugtar.”
”Nej, jag vet det, din jette; men hvar är gubben?”
”Jo, jo, vi ha honom här; men försumma ej ett ögonblick!”
[396]Med tillhjelp af den starke Birger, Lutter och Petter fick kaptenen snart alltsamman i land. ”Låt oss nu,” sade han, ”göra ett skufvande på båten uppåt, så ligger den stadigt, medan vi stufva in godset!” Och genom några kraftfulla tag, uppmuntrade med ett sakta utstött ”å håj,” kom båten snart i säkerhet.
”Följ nu efter med resten!” hviskade Birger, kastade ett par af de tyngsta packorna på axlarne och gick förut uppåt stranden omkring trettio steg, der han nedkastade sin börda och bad de andra göra detsamma.
Här stod Haraldson och stödde sig mot ett stort aflångt stenblock.
”Gå tyst!” sade han till de ankommande. ”Tulljakten styrde väl söderut, då hon lade från bryggan; men jag känner så’na der lurifaxar; de ha vändt om, efter ett par slag. Och så sannt jag i all min dar varit en ärlig lurendrejare, är jakten inte längre härifrån, än att hon kan ha hört lommens skrik. Men lommen tiger nu, och den unge räfven skall ha satans mormor till lots, om han skall hitta hit i detta beckmörker. Men tyst som katten, säger jag; rullar en enda sten utför branten, så vet hon hvad kurs hon skall styra. Birger, tag du undan hållstenen och låt blocket gå omkring.”
Knappt voro dessa ord uttalade, innan Birger försigtigt trefvade omkring i mörkret, tills han[397] fann stenen, hvilken han borttog; och straxt derpå började det ofantliga granitblocket, genom faderns och sonens förenade bemödanden, vända sig liksom på en axel.
När det var kringvridet ungefär tvenne alnar stannade det, och gamle Haraldson nedlade nu med sin öfvade hand, till Rosenbergs innerliga förlustelse, största delen af sakerna i en af dessa besynnerliga, af strömhvirflar rundsvarfvade hålor, hvilka till stor mängd finnas på dessa kuster, och hvaraf den ifrågavarande blifvit genom något bergras öfvertäckt med den stora stenen.
”Ska de ej ned allesamman, fader Haraldson?” frågade Rosenberg, då han såg gubben i begrepp att sluta arbetet, utan att de tvenne mindre packorna, innehållande sidentyger, fått göra sällskap.
”Försigtighet är alltid bäst,” invände Haraldson. ”För alla möjliga och omöjliga händelser brukade jag alltid dela godset. Så ska vi göra också nu. Jag har ett gömställe litet längre fram. Det är inte på långt när så stort som detta, men passar bra till det vi ha qvar.”
Kaptenen lät visligen gubben råda; och sedan stenen blifvit satt i sitt förra skick, och de tvenne återstående packorna förvarade i andra hålan, hvilken äfven täcktes genom ett af naturen på lika sätt bildadt lås, yttrade Birger: ”Låt oss nu gå ned till båtarne, ty fastän icke någon,[398] som ej känner konsten, gerna kan sätta stenen i rörelse, kunde ändå en händelse upptäcka hemligheten.”
”Det vore f-n,” menade Haraldson, ”då skulle mitt goda namn och rykte, som gammal lurendrejare, vara förstördt för tid och evighet! Men ingen fara: sedan packorna väl ä’ i land, ansvarar jag med mitt lif att kapten innan tre dar skall ha godset hos köpman Lund i Marstrand; ty ännu lurade ingen gamle Haraldson på slikt.”
”Godt!” sade Rosenberg. ”Menar far mörkret tillåter ett glas äkta xeresvin att leta sig fram till våra läppar? Tycker far som jag, så vore en styrkeklunk icke ur vägen, efter den schå vi haft.”
”Åh jo, hvarför inte det! Unga räfvenklo i tulljakten kan nu få komma bäst han behagar. Det skulle just vara roligt att narra honom april; och om kapten ingenting har emot ett litet upptåg, så ska vi visa’n vägen.”
”Det är för mycket vågadt, far!” invände Birger; och de tätt sammanrynkade ögonbrynen skulle, i fall mörkret tillåtit att urskilja dem, visat hans stora motvilja för detta förslag.
”Prat, prat, det må jag veta bättre!” yttrade gubben, som nu åter kände sig intagen af sin gamla öfvermodiga sjelfrådighetsanda.
[399]”Men huru skall det gå till?” frågade Rosenberg, som till hälften vägde mellan fruktan och den farliga frestelsen att få roa sig med en tullsnok. ”Petter!”
”Kapten!”
”Langa hit de begge buteljerna ifrån båten! Nå, hur skall det gå, fader Haraldson?”
I stället för svar slog nu Haraldson eld och blåste derpå under sin hatt, för att hindra det lindriga luftdraget från sjön att släcka densamma. Med tillhjelp af torr mossa och en hop gammal tång, som låg spridd på stranden, brann snart en liten klar eld, hvarvid gubben antände ett furubloss, som han lät upphemta från sin båt.
”Se så!” yttrade han i så bestämd kommandoton, som någon kapten på sitt däck. ”Belägg nu båtarne bredvid hvarandra! Fäst du, Birger, blosset vid toftan – det är bra! Buteljerna på slupsdurken, glasen på främsta toftan! Alle man i båtarne! Klart till aktion! Och nu, kapten, ska vi prata ett förtroligt ord med buteljen. Så, låt oss klämma till! Vi ha tulljakten här i rappet, och så’na hundar böra åtminstone inte vara med om mer än en!”
”Rätt så, fader Haraldson! J är vid godt lynne i afton; jag har aldrig sett far sådan.”
”Gubben yngs upp, när han är i sitt gamla element! Det gör godt ända in i själen, när ett sådant kap lyckas.”
[400]”Skål, far! Birger, du får icke bli efter; gör mig besked! Men låt mig nu för all del få höra hur det gick när jakten lade till. Var visitationen lång?”
”Nej, min själ, gick inte den lätt öfver. Han bröt så tvert af, att han nog hade väderkorn om att der inte fanns något att annamma den gången.”
”Blef min lilla Gabriella rädd för besöket?”
”Rädd!” upprepade Haraldson föraktligt. ”Hon är dotter af en gammal sjöbjörn och låter inte skrämma sig af myggbett. Hon var dessutom inte nere med sitt ben, fast hon allt var så nyfiken som qvinfolka plä vara; men Anton, som trodde de ville visitera jungfruburn, hade reglat dörrn, så fågeln fick sitta inne.”
Rosenberg log, uppmanande Birger att anlita buteljen, och lät derefter glaset flera hvarf gå omkring laget; men sista droppen var ännu icke tömd af gamle Lutter, hvilken med välbehag rullade bussen omkring i munnen, medan han i framåt lutande ställning hvilade på åran, då sakta årtag hördes tätt bredvid; och innan ännu något anrop skett, hoppade en af jaktkarlarne midt i båten och frågade med barsk röst: ”Hvad ha j för er härute, midti natten!”
”Hvad f-n flaxar du efter, din förbannade torsk?” yttrade Haraldson listigt, liksom han förehaft den oskyldigaste sak. ”Du skrämde just[401] nu bort en ål för mig, så lång som en tullsnok. Om du öppnat korpgluggarne en smula, hade din fårskalle kunnat inhemta att vi hålla på och ljustra, och nu har du med dina krumsprång jagat bort all fisk på en fjerdingsvägs afstånd. Knåpa dig härifrån, du skötebarn af en åsna, annars sätter jag ljusterjernet tversigenom din skinntorkade lekamen! Men ser jag rätt? Ja, vid salig far mins sista knäbyxor, är det inte Simon jaktkarl, som är ute i qväll! Nå, god afton, Simon! Du var väl med tulljakten, fast jag inte såg röken af dig rätt nu, när j helsa på hos vårt. Men hvad gör j ute så sent? Jag tyckte j styrde söderut; men jag kan gissa’t: j har väl fått spaning på något. Ja ja, Herre Gud, hvad de kronans karlar ha tunga göromål och ändå lite eller inte för sitt besvär ibland. Har fisket lyckats för er i qväll?”
”J tycks ha tagit bort fisken för oss i afton, min käre Haraldson; märk detta, j gamle hedersgubbe,” sade jaktkarlen. ”Men kom också ihåg det gamla ordspråket, som säger, att krukan ...”
”Kan i hundra år gå till vatten utan att gå sönder, om en klok karl bär henne! Var det inte så du menade, du perla bland jaktkarlar, du krona bland tull-lejon?”
Jaktlöjtnantens ankomst gjorde slut på samtalet. Han befallte den af sina karlar, som ännu qvarstod[402] på jakten, att komma med en lykta och tända ljuset vid ljustret.
Rösten, som utfärdade denna befallning, var stark, kraftfull och välljudande. Den förrådde hvarken för mycken eller för liten bestämdhet, utan ett visst lagom, hvilket icke genom uttryck af öfvermod annonserade för dem, till hvilka besöket var stäldt, att den talande var säker på sin sak, men likväl ett något, hvaraf de tydligt kunde sluta att här blefve allvar af den nyligen så lätt öfverhalkade visitationen.
I en tjenstemans röst, då han är stadd i utöfningen af sin befattning, inom hvilken gren som helst, ligger något som karakteriserar honom, både som menniska och utöfvare af det kall han bekläder. Är det en vek, intetsägande röst, som har samma accent, hvilken begagnas i sällskapsrummet, då är det en hjertans beskedlig, troligen äfven en hederlig karl, men vi förmoda då att han saknar nerv och kraft; ty ehuru ingenting kan vara vidrigare, än att höra en manlig röst höja sig till den gränslinje, från hvilken den öfvergår till stormande skrik, hvarvid värdigheten hos densamme lätt råkar i fara att förblandas med den, som tillhör en pöbelhjelte, så finnes åter ingenting, som så afgjordt påtrycker en pregel af yttre värdighet, som den manliga röstens egna, efter förhållanderna lämpade vexlingar.
[403]Jaktlöjtnantens röst hade ett för hans kinkiga befattning mycket lämpligt uttryck; och vid det flämtande sken, som bröt sig mot den nattliga dimman, sågs hans resliga, smidiga gestalt, med lyktan i hand, fördelaktigt höja sig öfver den andra personen, till hvilken han hviskade ett par ord. Denne person, den sist ankomne jaktkarlen, var en liten rörlig figur, hvilken såg ut att ega hvad man kallar både näbb och klor. Hans blick förrådde det öfvade ögat, som temligen säkert slår ner på sitt rof; men hans sätt att bete sig röjde äfven vana vid lydnad för sin förmans vink.
Den unge jaktlöjtnanten, Arve Arnman, hvilken läsaren anträffar på den farliga post, hans värdige fader en gång beklädde, gick med lyktan i handen ett par steg framåt, hvarvid han bemödade sig att hålla den så, att den så klart som möjligt upplyste föremålen.
Hans första blick föll på kapten Rosenberg, till hvilken han äfven vände sig och yttrade: ”Hvem har jag den äran att träffa i detta besynnerliga sällskap?”
”Mitt namn är Rosenberg,” svarade vår kapten med den stolthet, han alltid fann för godt att antaga mot de hatade ’tullsnokarne.’ ”Jag för skonerten, som ligger härutanföre, tillhörande kapten Birger Haraldson, och finner för min del ett litet oskyldigt fisknöje mindre ’besynnerligt,’ än ett så oförmodadt afbrott deri. Jag skulle också[404] hafva trott att herr jaktlöjtnanten snarare visat mig äran af ett besök på mitt fartyg, nemligen vid ljus dag.”
”Man kan icke alltid vara till hands i samma stund ett fartyg kastar ankar; men man kan godtgöra sin försummelse! Om det emellertid icke stör herr kaptens fisknöje, vill jag med mitt folk bege mig ett stycke uppåt stranden, för att söka fågelägg eller ungar. Sjöfåglarne hafva skrikit här hela aftonen, så att jag tror det jag möjligtvis kunde göra en god fångst.”
”Tiden är visserligen besynnerligt vald; men som herr löjtnanten behagar,” svarade Rosenberg med ett tvunget leende, dock icke utan en liten stockning för bröstet.
”Tillåter kapten,” yttrade Haraldson, med en illslug blick på Rosenberg, ”så skall jag lysa herr jaktlöjtnanten; för skall en fånga fåglar här på ön, så måste en se och det klart – eller hvad säger herr löjtnanten?”
”Jag har icke begärt hjelp; men efter fader Haraldson, som jag också känner igen här, är så tjenstaktig, så hvarför icke! Det skall fägna mig, om jag kommer i tillfälle att löna er välvilja.”
”Gud välsigne herr löjtnanten för hans beskedlighet!” svarade Haraldson med en enfaldig och ödmjuk ton, som vidrigt afbröt mot det hånfulla leendet på hans läppar.
[405]Under föregående uppträde stod Birger, hvilken under faderns gyckel med förste jaktkarlen gått i land ett par steg från landningsplatsen, stödd mot en utskjutande klippspets. Hans kind var öfverdragen med en märkbar blekhet, och hans öga hvilade spändt på den lille rörlige mannen, hvilken, jemte den andre jaktkarlen och en stor pudelhund, följde tätt efter jaktlöjtnanten, då denne begaf sig uppåt stranden. De skarpa, lifliga dragen och raska rörelserna hos den unge jaktkarlen erinrade Birger om en stund ur hans förflutna lif, hvilken väl låg djupt begrafven i minnets kyrkogård, men hvaröfver något grässtrå likväl aldrig skjutit upp.
Ehuru skakad genom märg och ben, glömde dock ej den starke mannen tiden och det sällskap, hvari han nu befann sig. Ett förtroligt ögonkast af Rosenberg bragte honom till fullkomlig besinning; och han följde nu denne, som, jemte Haraldson, gamle Lutter och Petter Lindgren, på litet afstånd betraktade kronans handtlangare, hvilka, under deras åtgärder vid det kringirrande skenet, syntes i sällsam gruppering.
De hörde stenar ramla och sågo genom de blixtar, lyktljuset kastade på aflägsnare föremål, att hunden, hvilken Haraldson vid den djerfva utmaningen ej tagit i betraktande, krafsade i jorden, spårade omkring och slutligen, till deras gemensamma oro, stannade vid det stora stenblocket.
[406]En liten stund sprang det väl dresserade djuret rundtomkring blocket, skrapade med tassarne på de yttersta stenarne och tillkännagaf med alla vanliga tecken, att något här fästat dess uppmärksamhet. Arnman begaf sig genast till stället, dit äfven gamle Haraldson och Birger småningom nalkades. Den yngre jaktkarlen lyste med lyktan rundtomkring, och hans qvickt irrande ögon flögo med ett betydelsefullt uttryck från hunden till husbonden.
”Ha, ha, ha!” skrattade Haraldson i mjugg, då Arnman förgäfves forskade efter någon ingång; ”den var ej uppfunnen för en sådan krabba!” Men se nu upplyftade jaktlöjtnanten den ena stenen efter den andra, och närmade sig allt mera den, som utgjorde låset till förvaringsrummet.
”Pass på, Birger!” hviskade Haraldson, och hans ögon lyste härvid som en tigers.
”Icke våld!” svarade Birger eftertryckligt, ehuru tonen var låg.
”Åh, f-n, det må jag väl veta, att vi inte ä ensamma! Men säg åt Lutter att han släcker blosset, och vid första signal från mig lyfter rodret eller åtminstone rorkulten från tulljakten och lägger i någon af våra båtar, som han håller klar.”
Birger gick tillbaka att tala med Rosenberg rörande gubbens uppdrag. Emellertid nalkades Haraldson, den gamle öfvade räfven, med fullkomlig[407] likgiltighet de sökande. ”Nå, finner herr jaktlöjtnanten några fågelägg?” frågade han vänligt.
”Sköt ni ert fisknöje, fader Haraldson, och afbryt det ej för min skull; ty jag vill helst på egen hand sköta jagtnöjet,” yttrade den unge tjenstmannen afvisande, men ej ohöfligt, medan han fortsatte sitt göromål. Och nu klack det i gubben, ty Arnman hade träffat rätta stenen, som höll klippstycket fast, och lyckades med sin friska ungdomskraft att till en del få den undan.
Hastigt satte Haraldson fingret till munnen och var nära att gifva signalen, men hejdade sig vid en annan ljusare tanke. Han steg utan krus fram till Arnman, och då han låtsade sig ifrigt hjelpa till, föll gubben omkull och slog i fallet sönder lyktan med hufvudet. Ljuset slocknade, och de befunno sig i fullkomligt mörker.
”Jesus, mitt ben!” skrek Haraldson; ”det är afbrutet! Birger, Birger, hör du då inte!”
Birger äfvensom Rosenberg kom för att hjelpa upp gubben, hvilken lät höra det ömkligaste jämrande; men det lyckades icke. Birger lade sig alldeles ner, för att desto bättre undersöka skadan, och då han åter reste sig upp, var stenen återlagd på sitt ställe och så säkert inkilad, att det erfordrades större krafter än jaktlöjtnantens för att rycka den derifrån.
[408]”Jag tycker plågorna ge sig något,” sade Haraldson, sedan Birger med en knuff i sidan underrättat honom att allt var i sin gamla ordning. ”Försök att leda mig till båten, och förlåt mig i Herrans namn, herr löjtnant! Jag skall ärligt betala lyktan. Aj, din björn! Sakta, säger jag! Jag kan icke stå på foten. Låt mig stödja mig på din arm, Birger! Aj, aj! Nej, det är omöjligt – du måste bära mig!”
Birger, som nu icke var säker huru han skulle anse förhållandet, tog utan svårighet gubben på sin rygg och bar honom ned i båten, der han lades så beqvämt som möjligt. Alla, utom Arnman, samlade sig omkring och beklagade den gamle mannen; men den förre befallte sina jaktkarlar lägga tullbåten närmare land, under afvaktan på morgonen, då han vid den stora stenen ernade fortsätta sökandet efter fågelbon.
Vid dessa lugnt uttalade yttranden tycktes smärtan af det skadade benet förvrida Haraldsons anletsdrag till ett ohyggligt grinande. Men straxt derpå, när jaktlöjtnanten vände sig till Rosenberg med det höfliga förslag, som denne med ett sötsurt leende antog, att i tulljakten tillbringa natten, under hvilken ändå ingenting kunde uträttas, inställde sig åter det hånande uttrycket; och som Rosenberg lutade sig ned, för att fråga huru det var med honom, hviskade Haraldson hastigt: ”Bry er inte om mig, jag är frisk som en[409] mört! Men hör hvad jag säger: var artig mot jaktlöjtnanten! Drick några glas med honom och berätta alla de skepparelögner j känner. Håll honom vaken, så få karlarne sofva, annars sätter han ut vakt. Och var för resten inte orolig, utan skratta och var munter. Jag ansvarar – jag lofvar ingenting i onöda – att i morgon skall ej så mycket finnas qvar i hålorna, som den unge räfven kan få en knapp i byxorna för. Gubben var honom för listig! Nå, nå, han är bara nybegynnare än! God natt, kapten; jag skall helsa flickungen!”
Haraldson bad nu Birger ro sig hem, hvarmed denne ock gick i befattning, sedan han först lemnat vinbuteljen och ett krus bränvin till gamle Lutter samt gifvit och fått en handtryckning af Rosenberg, såsom tecken att de förstodo hvarandra.
”Natten är kylig, behagar kapten stiga ombord?” Arnman visade artigt vägen; och vår kaptens utseende, då han inträdde i den lilla nätta ruffen, kunde ungefär liknas vid råttans i fällan.
”Mårten!” ropade jaktlöjtnanten, ”laga att vi få varmt vatten och glas och ...” rösten bortdog under Mårtens flinka igenslående af dörren.
[410]Andra Kapitlet.
Gyllenborg.
Kellgren.
Sedan Haraldson och Birger kommit så långt bort, att de icke kunde ses eller höras från tulljakten, sprang den gamle upp från sin obeqväma ställning och fattade den ena åran.
”Se så, Birger,” ropade han, ”hal nu ut allt hvad tyget håller! F-n tänkte inte på den fördömda hundrackan – men strunt! jag skrattar ändå i morgon åt de åsnorna, som inbillade sig kunna lura gamle Haraldson. Nu gäller det emellertid att rädda både vår heder och Rosenbergs egendom, som vi i natt bör ha på ort och ställe;[411] och derföre ska vi hem och klä om oss på fötterna, för med de här tjocka skälstöflarne kunde vi, om vi också hade kattassar, väcka mindre vakna karlar, än de djeflarne vi nu ska purra.”
Efter denna uppmaning flög den lätta snäckan genom vågorna. Birger satt tyst. Han ångrade att han deltagit i detta upptåg, hvilket återkallade de mörka skuggorna från det förflutna; men sedan han en gång gjort det, kunde han ej svika: han måste fortsätta leken, tills den var slutad. Äfven förargade han sig öfver att Rosenberg icke kunnat åtnöja sig med den lagliga vinsten af sin resa, utan att öka den genom en sådan, som alltid var förenad med de af honom numera djupt hatade lurendrejeri-äfventyren.
Haraldson märkte rätt väl huru det stod till med sonens lynne, och begrep äfven hvad som plågade och nedtryckte honom; men han, som ej kände sig besvärad af någon ånger, utan ansåg både det ena och det andra såsom tillhörande yrket, låtsade ej om något, utan yttrade i stället, liksom för sig sjelf: ”Den som nu bara sluppe ifrån de välsignade qvinfolkens frågor – en har min själ ingen tid att ge bort!”
Båten låg i samma ögonblick vid bryggan, efter en knapp halftimmas rodd. Och den, som i förstugan mötte de återkommande med ljus, var Gabriella sjelf, litet blek af fruktan att någon ledsamhet händt hennes fästman.
[412]”Hur är det, pappa, hur är det? Hvar är Rosenberg? Hvarföre är han icke med? Har tulljakten ... men hvarföre ha ni så brådtom?”
Birger svarade ej ett ord, utan ilade till sängkammaren, innanför hvilken han hade ett eget rum.
Erika låg redan. Hon hade icke Gabriellas oro; och då hon på sin mans brådska såg att det gällde tiden, ville hon ej förstöra en enda sekund med frågor. Men medan Birger påtog erforderliga kläder, talade han ett par ord genom den öppna dörren. Och Erika önskade, litet ängslig, att det väl vore öfver; men hon yttrade icke att hon med oro bemärkt huru blek han var.
Så lätt slapp icke Haraldson. Gabriella fattade honom, utan mycket prut, i rockskörtet, då han sökte komma ifrån henne med ett: ”Så så, barn, det är allt bra! Rosenberg bad helsa – men nu ha vi brådtom.”
”Pappa skrämmer ihjel mig!” sade hon darrande. ”Hvad har händt Rosenberg? Jag dör, om pappa icke säger det!”
”Åh, du är väl ingen toka! Släpp mig nu bara! Godset är gömdt! Tag hit mina filtstöflar! Rosenberg är i godt behåll på tulljakten, der han sladdrar om med jaktlöjtnanten, medan vi skaffa bort sakerna! Nu vet du alltihop; låt mig nu vara, så att jag kommer i kläderna!
[413]Glad att åtminstone veta Rosenberg utan all fara, lydde Gabriella, ehuru hon oändligt gerna velat veta mera om godset, det hon för sin fästmans skull önskade i säkerhet. Hon visste att Rosenberg lagt största delen af sin egen vinst i detta vågstycke; och Gabriella kände att den första motgången icke allenast skulle förbittra hans lynne, utan äfven fördröja tiden för deras förening, emedan hvarje steg bakåt, i stället för framåt, blefve en ny klippa för den ihärdige brudgummen att öfverstiga, innan han uppnådde det mål, till hvilket han sjelf ville arbeta sig fram.
Medan Gabriella gjorde sina betraktelser häröfver, klädde sig gubben Haraldson i likhet med Birger. De stora frisrockarne utbyttes mot tvenne bundna tröjor utanpå hvarandra, och öfver nedra delen af de grå underkläderna drogs först ett par af hattfilt förfärdigade stöflor och derofvanpå ett par ofantligt tjocka strumpor af gethår, hvilka tillknötos ofvanom knät. Hufvudet betäcktes med en skälskinsmössa utan skärm, men med klaffar öfver öronen, att tillknyta under hakan. Sedan denna drägt var i ordning, framtog gubben, af vana att fullända den, en kort studsare, med så fint rör att de tvenne kulor, hvilka nedlades deri, knappast voro större än ärter. Lås och flinta besågos med yttersta sorgfällighet, och fint krut lades på fängpannan, hvarefter geväret hängdes i sin läderrem öfver axeln.
[414]Så lika utrustade, på bössan när, begåfvo sig skälskyttarne åter ut.
”Hvad skall far med den?” frågade Birger med en skarp blick på geväret, då de stego i båten.
”Åh, bry dig inte om mig! Det är så min vana, vet du väl; och om vi möter någon, då vi kommer fram med godset, så ser det ut som vi varit på skäljagt.”
”Midt i mörka natten,” anmärkte Birger entonigt.
”Lika mycket, den får nu vara med; och behöfs den inte, så är ingen skada skedd. Inte må du tro att jag är så galen och lossar den bland ulfvarne på landbacken. Ne-nej! Men den kan ändå vara nyttig; jag vill alltid veta mitt eget skinn i säkerhet. F-n må tro de bestarne!”
Denna gång landade båten på motsatta sidan af den, der tulljakten låg; och genom det nattliga dunklet smögo sig far och son på välkända stigar öfver ön, och voro snart nära bergshällen, der största delen af det lurendrejade godset låg gömdt.
De stannade och lyssnade. Oaktadt kaptenens spådom var hafvet lugnt och stilla, och den hemska tystnaden afbröts endast af det dofva, enformiga susande, som uppkommer af de aldrig hvilande dyningarnes brytning mot stranden och[415] deras tillbakarullande emellan kullriga stenar och djupa remnor i klipporna.
”Ser eller hör du något från jakten?” hviskade Haraldson till Birger, som befann sig några steg framom honom.
”Jag hör något mummel dernere; det är visst Lutter, som berättar historier för jaktkarlarne. De ha således ej lagt sig, utan prata troligen med buteljen i stället.”
”Godt, låt oss gripa verket an! Akta bara att du inte trampar mot någon lös sten!”
”Akta far studsarn, så den ej skrapar emot på något ställe; ty Lutter må göra sig aldrig så till, så ha ändå snokarne ögon och öron öppna. Det är besynnerligt att hunden är stilla!”
”Det är vår lycka. Fort nu!”
Emellertid kasta vi en blick inom tulljakten.
I ruffen, vid ett litet bord, inkiladt mellan ett par väggfasta bänkar, finna vi kaptenen och jaktlöjtnanten i underbart godt förstånd, språkande ömsom med hvarandra och toddyglasen, som stå framför dem.
Ehuru begge dessa personer egde ett öppet, manligt sinne, hade de likväl för tillfället, såsom tillfället ofta gudnås är i lifvet, krupit in i räfvens skinn. Den ene sökte bedraga den andre genom möjligast högsta likgiltighet i frågan[416] om anledningen för deras sammanträffande. Arnman, hvilken af naturen var klippt och skuren för sin befattning, talade om allting annat, än om det som hörde till tjensten. Han syntes Rosenberg en treflig ung man, hvilken med friskt lefnadsmod förenade för mycken sorglöshet att vara det kall vuxen, för hvilket egentligen endast gamla lurifaxar, enligt hans förmening, voro passande. I följd häraf gratulerade sig Rosenberg att, då han nu en gång råkade i händerna på en ”tullsnok,” hafva funnit en så liberal, som hans artige värd. För öfrigt ansåg Rosenberg, hvilken var betydligt egenkär, att jaktlöjtnanten, smickrad af hans förtrolighet, redan låtit tanken på något vidare eftersökande fara, och var redan beredd att bjuda honom ombord på frukost, för att sålunda visa en artighet mot den unge, oerfarne tjenstemannen.
Arnman, på sin sida, hade förmodligen lika goda skäl att söfva kaptenen och sålunda afhålla honom att lemna ruffen. Sedan han sjelf, som höflig värd, inledt samtalet, blef han slutligen bara öra, för att uppmärksamt lyssna till de kuriositeter af alla slag, som Rosenberg uppdukade. Deremellan, obemärkt af sin gäst, lyssnade han med spänd uppmärksamhet uppåt. En snabb, orolig blick ilade också, då kaptenen förde glaset till läppen, åt dörren, som han sjelf halföppnat efter Mårten.
[417]Men efter en god stund, då munterheten bland kaptenens folk och jaktkarlarne, under bränvinskrusets flitiga anlitande, tycktes stigit till sin höjd, öppnades dörren, och Mårten nedsläppte den stora pudeln till sin herre.
”Ah, snälla pojken!” ropade Arnman med ett muntert leende och lockade hunden till sig. ”Är det icke ett vackert djur, och så troget! Har herr kapten ingen hund?”
”Nej, jag har ej kunnat få någon som duger, och jag skulle ej heller ha synnerlig lust att uppfostra den. En annan sak är det utomdess med herrarne vid tullverket: ni ha säkert god nytta af ett sådant djur?”
”Åh ja, ibland äro de verkligen till tjenst, och för öfrigt är det ett sällskap, när man så här stryker omkring. Det skall bli godt att i morgon bittida få kryssa hem. Jag har nu flackat ute i flera dagar.”
”Ett högst tråkigt lif, efter mitt tycke!” anmärkte Rosenberg. ”Men om herr löjtnanten reser någorlunda tidigt, få vi kanske sällskap, hvarvid det skulle fägna mig att vänskapligt få bjuda en tarflig frukost och ett godt glas vin på Örnungen.”
”Jag tackar, jag hade väl egentligen tänkt att nöja mig med sjöfågelsägg till frukost; men efter herr kapten visar mig den artigheten att bättre[418] proviantera mig, så vore det orätt att ej begagna sig af det som bättre är.”
”Topp!” sade kaptenen alldeles öfvervunnen och räckte handen åt löjtnanten. ”I förtroende sagdt är herrn för god att vara tullsn .. att vara vid det lägre tullväsendet, menar jag! Det borde ingen hederlig karl, med hjerta på rätta stället!”
”Hur så?” frågade Arnman, och en stark rodnad lågade på den ungdomliga kinden.
”Jo derföre att det, rent ut sagdt, är förbannadt futtigt att som en hund snoka omkring och lukta efter ett köttstycke att sluka opp, och ofta dervid få stryk efteråt, eller ock se det gå sig ur händerna utan att få någonting deraf.”
Rosenbergs öppenhjertighet besegrade klokheten. Han tycktes först känna detta vid Arnmans lugna, men kalla svar:
”Må hvar och en sköta den tjenst, för hvilken han ansvarar, efter heder och samvete; följderna bli för honom sjelf. För min del tror jag icke att någon tjenst är föraktlig. Tjenstemannen kan vanhedra sitt yrke på ett eller annat sätt, men icke yrket honom.”
”Herr löjtnanten missförstår meningen af mina ord; jag är ej van att inrulla dem i sötsaker. Men då jag tyckte herrn vara för god åt sitt yrke, var det åtminstone icke meningen att säga en[419] ohöflighet. Jag kan värdera en person, utan afseende på hans befattning.”
”Då bör den också lemnas åsido!” anmärkte Arnman.
”Mycket sannt; men om jag yttrade något icke alldeles på sin plats, får herr löjtnanten skrifva det på räkningen af en sjömans vanliga öppenhet! Det var i alla fall väl menadt; och låt oss nu dricka på saken, ty det kunna vi väl för f-n göra, fast vi äro af skilda meningar.”
Arnman lät ej förgäfves uppmana sig; och kaptenen, som blef allt bättre till mods, försäkrade att han, vid löjtnantens besök på Örnungen, ville förse honom med några buteljer af sitt förträffliga xeresvin.
Medan herrarne så, angenämt nog, tillbragte tiden i ruffen, sutto karlarne akter ut i jakten och fröjdade sig vid njutningen af bränvinskruset, hvilket hade sin plats mellan gamle Lutter och Simon jaktkarl. Petter Lindgren var ännu för ung att riktigt värdera hela behaget af ett sådant grannskap. Men han var desto mera uppmärksam på gubbarnes icke synnerligt valda anekdoter, hvaråt han, liksom de sjelfva, skrattade tills han var nära att kikna. Endast den unge jaktkarlen Mårten deltog ej, hvarken på ett eller annat sätt, i den lifliga förlustelsen. Han klagade straxt, då de kommit ombord, öfver de rysligaste magplågor, och[420] begärde en god sup, hvaruti han, efter Lutters ordination, lade en viss qvantitet peppar. Men i stället att medicinen skulle stilla det onda, tilltog det med en sådan häftighet att Mårten beslöt att gå och lägga sig.
Mårten gick – hvart bekymrade sig gamle Lutter och Simon jaktkarl ej om – men Petter Lindgren ropade: ”Lägg dig här, så skall jag breda på dig min kavaj!”
”Nej tack, j för ju ett så’nt satans väsen, att jag inte kan få ro. Jag har ett litet hål här borta, som jag kryper in i; och min kamrat, Kastor här, värmer mig nog!”
Ingen tänkte sedan på Mårten, förrän han, efter en god timmas frånvaro, återkom med försäkran att han nu befann sig mycket bättre. Sedan han nedsläppt pudeln till sin herre, satte han sig hos de öfriga karlarne, bland hvilka det nu blifvit riktigt muntert; ty se’n gamle Lutter fått sig en tår på tand, befanns hans frispråkighet alltid mera upplyftad.
Men låt oss nu återvända till Haraldson och Birger, der de i det fullkomliga mörkret lyssnande stodo vid sitt hemliga förvaringsrum, denna plats, der gubben mången natt insmygt lurendrejerigods af vida högre värde, än det som nu låg der.
Efter ett försigtigt trefvande fick Birger ändtligen upp stenen. Klippblocket vreds omkring, och[421] snart voro begge äfventyrarne lastade med packorna och stenen lagd i sitt förra skick.
”F-n så tungt!” sade Haraldson, hvars rygg ej på många år varit krökt under en sådan börda. ”Det andra få vi ej med oss i den här vännan.”
”Det skall jag gå efter se’n,” hviskade Birger.
Om en liten stund var det första godset lyckligt i båten; men då Birger hunnit nära andra gömstället, för att derifrån hemta sidenpackorna, hördes Simon jaktkarls röst höja sig till ett: ”Hållåh! jag menar det är någon derborta? Hunden blir orolig.” Denne, som åter kommit upp, visade verkligen alla tecken till ett nytt spår. Men Lutter öfverröstade de högljudt delade tankarne med en väldig skrattsalfva, hvarvid han svor till: att det då säkert var bara hafsfrun, som gått upp på land att torka sig.
Birger fann ej rådligt att afvakta utgången, utan hastade tillbaka, glad att ha fått undan det, hvarpå tullsnokarne hade väderkorn. Det öfriga var ingen fara underkastadt. Gubben Haraldson gillade hans försigtighet, båten sattes utan tidsspillan i gång och styrdes mot Marstrand, der den landade vid norra skansen.
”Nu går jag upp till köpman,” sade Haraldson. ”Det är inte mer än en af hans karlar tar i två vändningar.” Gubben upplyfte, liksom på försök, en af de tyngsta packorna. ”Jo jo, det var[422] för god vara att råka i räfvens klor; det rakar hans näsa förbi!” Men i detsamma uppgaf den gamle en vildes ohyggliga vrålande; packans ena sida hade remnat – och öfveröst af fuktig sand, stod Haraldson med den snart alldeles toma bastmattan på ryggen.
”Nå, så måtte alla helvetes djefl ..” Vi förbigå de ohyggliga svordomar, som den för första gången i sin lefnad lurade gamle lurendrejaren utöste, men våga nästan påstå att de voro lika otaliga, som sandkornen i de behändigt instufvade packorna, hvilka verkligen till sitt yttre egde tillräcklig likhet med de förlorade, att i mörkret och brådskan tillåta ett misstag.
Birger kunde ej återhålla ett kort skratt, egnadt sjelfva det fiffiga i jaktlöjtnantens tillställning; men sedan tänkte han på Rosenberg och dennes betydliga förlust. Nu var likväl ej annat att göra, än att beskedligt slå ut tångknipporna och sanden – och resa hem igen.
”Och jag,” sade Haraldson med en ton, hvars oredighet vittnade om de dyningar, som ännu gingo inom honom, ”jag – skulle bli lurad af en pojkhvalp, som f-n måtte anamma med både hull och hår!”
I morgongryningen, efter en flyktig proforma visitation, hvaråt kaptenen och hans karlar hjertligt fröjdade sig, lade tulljakten jemte skepsslupen ut ifrån holmen. Arnman frukosterade efter aftal[423] på Örnungen och begåfvades af den artigt tacksamme kaptenen med ett halft dussin buteljer xeresvin, apelsiner, drufvor, fikon, m. m., hvarefter de begge männen i ganska vänskapligt förhållande åtskiljdes, under försäkran om ömsesidig aktning och välvilja.
[424]Tredje Kapitlet.
Choræus.
”Jag vet redan alltsamman!” sade Gabriella och flög i sin fästmans utsträckta armar.
”Hvad vet du, min rara, söta tös?” frågade Rosenberg, litet förundrad vid hennes bedröfvade blick.
”Alltihop vet jag! Pappa och Birger ha nu gått och lagt sig; men jag tror ej att pappa kan somna. Jag har aldrig sett honom så ond; men så var det också bra skamligt af den listige jaktlöjtnanten, att ta alltsamman på det sättet.”
”Hvad i Guds namn menar du? Han har icke tagit det ringaste. Ingen allvarsam visitation[425] har egt rum på morgonen, och han åt i all vänskap frukost ombord hos mig.”
Nu måste Gabriella hjertligt skratta. ”Jo, då har du vackert blifvit lurad! Pappa och Birger smögo sig dit i natt, emedan de trodde ingen vaksamhet egde rum från tulljakten; men tänk dig nu en sådan händelse! De finna stenen orubbad, vrida om blocket, taga upp packorna och resa med dem in till Marstrand. Men som pappa vill pröfva tyngden af den ena, lossnar botten – och en hop våt sand yr öfver pappa; de undersöka de öfriga och finna alla packorna på samma sätt fyllda med sand och tång.
Rosenbergs utseende hade under Gabriellas berättelse småningom stigit till högsta grad af förundran, men vid den sista underrättelsen blef han alldeles gulblek af vrede. Förlusten af godset kom i första ögonblicket blott i andra rummet; men harmen, den omätliga harmen att hafva låtit lura sig som en åsna af den listige räfven – det var något, som försatte både kropp och själ ur all jemnvigt.
Gabriella blef verkligen litet rädd, då hon såg hans krithvita kind, darrande läpp och glödande öga. ”Söta Rosenberg,” sade hon bedjande, ”det kan ju hjelpas! Det är ej oersättligt. Se icke så ond ut; du skrämmer mig!”
Rosenberg svarade ej; han vände sig om och stod redan nere vid bryggan igen, innan Gabriella[426] var beredd på en sådan vändning. Men som hon hade urskiljning nog att förstå hvart det vidare skulle bära af, följde hon i blinken efter, fattade smekande Rosenbergs arm och hviskade: ”Du skall åtminstone säga mig hvart du nu vill resa?”
”Hvart?... jag vill efter den hunden! Jag vill säga honom att jag återtager allt hvad jag sade i natt, och dessutom vill jag tillägga att han är en gemen lurifax, en räf, en usling, en, en ...”
”Tulltjensteman, som gör sin skyldighet, ehuru denna gång litet derutöfver!” inföll Gabriella.
”Är det hans skyldighet att på det sättet lura, bedra, stjäla sig till det han vill åt? Hans tjenst är att öppet göra beslag på det han komma åt, men icke att narra folk i räfsaxen.”
”Sökte icke pappa, Birger och äfven du, söta Rosenberg, att narra honom?”
”Ja, det tror jag förbannadt väl! Jag skulle väl inte säga: var så god och håll tillgodo!”
”Nå, då är det ju qvitt! Du ville narra honom, för att få behålla ditt gods; han ville narra dig, för att komma åt det. Och för öfrigt var det ju ni sjelfva som inbjöd tulljakten att besöka er.”
”Ja, det var gubben, som begick det felet. Men det är mindre fråga härom, än om det[427] erke-lymmelaktiga sätt, hvarpå han i natt så vänligt visste ställa mig tillfreds och hade skam nog att frukostera på Örnungen och hålla tillgodo sex buteljer förträffligt vin, en kruka drufvor, apelsiner, m. m., hvilket allt jag i min fördömda godtrogenhet trugade på honom. Det var en satans karl! Jag önskade jag hade honom emellan mina ramar!” Rosenberg utsträckte armarne och skakade de knutna händerna.
Men nu var det ingen fara; ty så mycken erfarenhet hade Gabriella hunnit inhemta, att hon visste att en vrede, som börjat utgjuta sig i ord, snarare går öfver än den, som är stum. Utan att Rosenberg ens visste derom, hade Gabriella så oförmärkt steg för steg återfört honom till huset; och innan en timma förflutit, hade hon bragt det derhän att kaptenen, ehuru det ännu jäste inom honom, likväl måste skratta åt jaktlöjtnantens list och alldeles emot sin vilja beundra hans skarpa, uppfattande blick, som med ens förmått genomskåda gubben Haraldsons plan.
”Och dessutom är förlusten pappas och icke din, det sade han sjelf! Ty hade icke han visat tulljakten vägen, skulle hon ej i mörkret hittat på er. Men stor sak i det som är förloradt – nu ska vi tänka på det som är qvar.”
”Qvar? det lär väl inte vara något! Förmodligen har det gått på samma sätt med sidenpackorna i andra hålan.”
[428]”Det tror hvarken Birger eller pappa att de kunnat hinna med på den korta tiden, om de än vetat hvar hon fins; och nu är det så mycket mera skäl att tro att de ej haft spaning derpå, emedan ingen visitation skedde på morgonen, och hunden icke heller gick åt det hållet. I alla fall, efter hvad pappa säger, ligger detta gömställe mycket längre bort.”
Rosenberg fann äfven möjligt, till och med sannolikt, att sidenpackorna ännu funnos i behåll; men knuten var huru man skulle få dem bort, i händelse de verkligen icke redan voro i tullsnokarnes klor.
”Jag hittar på något!” utropade Gabriella lifligt. ”Du skall få se att jag, din lilla obetydliga Ella, som du säkert icke tilltror det ringaste förstånd i annat, än konsten att knyta upp väfvar och sticka strumpor, har mera fintlighet än ni männer – ja, se du på mig och skratta med! Men nu har jag uppgjort ett förslag, hvarigenom packorna, om de finnas, skola komma hem helt prydligt.”
”Verkligen, min lilla stormodiga fästmö! Låt mig då höra ditt förslag!”
”Jo, ser du, min snälla Rosenberg, vi resa i morgon dag, midt på ljusa dagen, du och jag och Birger och Erika, ut till holmen, men icke genast dit, utan först in till Marstrand, så få vi se[429] om tulljakten ligger der. Gör hon det, tror jag nästan att vi beskedligt fara hem igen; men är hon icke der, så göra vi på hemvägen ett besök på holmen, der vi lägga på en brasa och koka kaffe, och bete oss som vi vore ute på en liten lustfärd. Emellertid är hålan så aflägsen, att du med Petter kan gå dit utan att blifva bemärkt, om någon skulle komma förbi. Ni ska då sprätta upp packorna, hvarefter Erika och jag mycket behändigt sy dem in uti ett stort parkumsvar. Nu, förstår du, blir det en långdyna, hvarpå Erika och jag sitta under hemvägen. Vi kunna alls icke öfverraskas; ty Birger håller nog god utkik på berget och varskor, i fall han får sigte på kronflaggen; och jag trotsar, om än så förtretligt händer att den stygge jaktlöjtnanten möter oss, han i alla fall icke företar sig att visitera den plats, som Erika och jag sitta på.”
Rosenberg log med detta förargliga leende, som fruntimren icke gerna fördraga, emedan det på en gång innebär öfverlägsenhet och medlidande. ”Du lilla toka!” sade den klokare mannen, ”är det tid för lustresor midt i mörka hösten? Nej, blif hemma du och sitt vid brasan och spinn; qvinnor kunna ej sköta männers värf. Men jag kunde ändå äta upp dig, du sötunge, du lilla hjeltinna, som för min skull vill ge dig ut på äfventyr.”
”Du skall just slippa det besväret!” svarade Gabriella med en liten märkbar förtrytelse. ”Ja,[430] du får till och med ej en enda kyss, förrän du bifaller mitt förslag. Jag vet att det är klokt, och nu ernar jag bestämdt drifva det igenom, om ej för annat, så för att visa dig att du en annan gång skall ha bättre tankar om mitt omdöme.”
”Jo, jo,” sade Rosenberg, ”du är inte så litet egenkär och ej så litet egensinnig heller! Nu hvarken kan eller bör jag bifalla din önskan, blott för att låta dig se att du valde en orätt väg. Ett fruntimmer får ej säga att hon bestämdt ernar genomdrifva något. Det är hvarken qvinligt eller vackert; och hela hennes älskvärdhet, hela hennes välde är förbi, då hon pockar derpå.”
Ett ögonblick stod Gabriella orörlig. Sådana ord hade ännu ej varit sagda till henne. Det sårade högmodet hade en liten strid med någon annan känsla, om hvilken vi ej ens våga bestämdt påstå att den var den bästa; men striden blef kort. Gabriella lade sin arm om Rosenbergs hals, såg honom innerligt, nästan bedjande, i ögonen och sade: ”Jag är ett bortskämdt barn. Du får ej räkna så noga med mig! Sedan jag blifvit din hustru, får du bättre rätta mig efter din vilja.”
”Du är en tjuserska, en liten engel! Förlåt mig att jag kunde säga dig ett hårdt ord!” Och mannen – den lätt afväpnade, när hans egenkärlek smekes – slöt fästmön i sin famn och ville så nära aldrig släppa henne derifrån.
[431]Men Gabriella var väl klokare flicka, än att glömma sin fördel. Så gerna hon emottog och återgaf sin älskares kärleksbetygelser, vred hon sig behändigt ur hans famn med de orden: ”Kom nu, så gå vi in till Birger och Rika, så får du väl höra, om de också förkasta mitt förslag, såsom odugligt!”
”Birger sofver ju?”
”Åh, nu är han nog vaken! Kom, söta, goda Rosenberg!” Och hon drog honom hastigt med sig till Birgers rum.
Denne sof verkligen, men vaknade vid Gabriellas temligen högljudt uttalade fråga: ”Sofver du?”– och genast var han uppe och i samspråk med Rosenberg, hvilken, liksom många andra personer, på nytt retades till vrede, emedan han träffade någon, som kunde deltaga i hans billiga förtrytelse.
”Men det var ju ej om det, vi nu skulle tala,” inföll Gabriella. ”Birger och Erika, hör då på hvad jag upphittat!” Och nu utvecklade hon hela sitt förslag; och Birger, långtifrån att skratta deråt, yttrade, till Rosenbergs stora förvåning, den förmodan att detta verkligen var bästa och säkraste medlet att hemföra godset, först emedan färden under sådana omständigheter icke liknade sig till en lurendrejeriaffär, och sedan, i den händelse att jaktlöjtnanten nu åter kryssade på utkik, vore det icke otroligt att han af artighet mot Ella, med[432] hvilken han gjort bekantskap för några år sedan, lät åtminstone hennes plats blifva oantastad.
”En sådan björn skulle visa så mycken höflighet! Nej, det är jag säker att han icke gör; och väl vore det för hans egen heder, ty f-n ger jag den karl, som i tjensten ser på vackra fruntimmer!” menade kaptenen.
”Fy, blygs!” sade Ella och gaf sin älskare ett lätt slag på kinden.
”Jag har sagt min mening,” yttrade Birger; ”må Erika lägga sitt ord till! Fruntimrens råd äro alltid bättre, än vi vilja medge det, min kära Rosenberg.”
”Jag röstar för Gabriellas förslag. Det duger åtminstone att försöka; och när det i alla fall icke kan gå värre, än att Rosenberg mister sina sidentyger och shawlar, så tycker jag att det just kan göra detsamma, om det sker på ljusa dagen eller om natten. För att möjligen bevara dem, tror jag likväl att försöket vid dager blir det säkraste.”
”Nu är du öfverröstad!” utropade Gabriella lifligt. ”Och den vackraste shawlen i packan är min, om jag riktigt hemför alltsamman åt dig. Är det icke så, söta Rosenberg?”
”Jo visst! Den skulle du hafva fått ändå; men jag tycker att hela saken, med fruntimmersbefolkningen i slupen, är liksom litet befängd. Det kan aldrig gå väl!”
[433]”Det går väl, tro mig, och var ej envis! Jag blir annars ledsen,” sade Gabriella och tog ett högst bedröfvadt utseende.
”Ja, så låt barka då! Det kan inte gå värre än sist. Den sakramenskade kycklingen, som skulle pudra mig så förbannadt! Det vore en riktig hjertbalsam, att kunna lura honom igen; ty ehuru det, som är qvar, är det minsta, vore det ändå, som sagdt, en lisa, om det rakade hans näsa förbi.”
”Det är då beslutadt,” inföll Erika; ”vi resa i morgon!”
Morgondagen kom och till Gabriellas förtjusning med sol och godt väder. ”Ser ni,” jublade hon vid kaffebordet, ”Gud har hört min första bön: en vacker dag; och han hör nog den andra också! Jag är nu så säker, att jag blott fruktar att jaktlöjtnanten rest hem och ej vidare bryr sig om någon efterspaning.”
”Det vore likväl det lyckligaste,” menade Rosenberg.
”Visst icke, ty då skulle du säga att det gått lika bra antingen jag varit med eller ej, och detta vore det harmligaste af allt. Nej, må han komma och göra visitation! Jag längtar att få visa dig, huru jag skulle bete mig vid ett sådant tillfälle. Du fick väl se att jag vore modig.”
”Jo, jo, här hemma – men fick du sigte på tulljakten, hörde den preja oss och slutligen lägga[434] sig helt beskedligt utmed långsidan, då ...” ett uttrycksfullt leende slutade den mening, kaptenen icke nändes uttala i ord.
”Så, du menar att jag då lät skrämma mig! Men vill du då aldrig komma ihåg att jag längesedan växt ifrån dockorna?”
”Jo, men du kan min själ tro att jaktlöjtnanten icke är någon docka!” skrattade Rosenberg.
”Och dessutom vore det långt klokare, om du lekte med dockorna, än att du ger dig ut på sådan färd. Låt jaktlöjtnanten ta hela skräpet – jag tycker vi haft så många upptåg af det slaget, att det nu kunde vara slut!”
Det var Anton, som i butter och vresig ton yttrade dessa ord; han hade fått kunskap om Rosenbergs missöde, och lika mycket som han harmades öfver dennes olofliga handel, hvilken åter skulle bringa i gång det gamla talet om lurendrejerierna på ön, lika mycket förtröt honom Gabriellas förslag, som måhända kunde sätta både henne och alla de andra i beröring med sonen af den mördade kustbevakaren. Vid blotta ljudet af Arnmans namn rann blodet hetare i Antons ådror, och hans hufvud blef märkbart oredigt. Men Rosenberg och Gabriella, som ej kände orsaken, talade ofta om jaktlöjtnanten, och derföre hade Anton under loppet af flera dagar varit i ett mer än vanligt upprördt tillstånd.
[435]”Du är så ond, Anton!” sade Gabriella. ”Hvad behöfver du bry dig om Rosenbergs gods? Det är väl i alla fall icke så farligt med litet lurendrejeri! Jag mins att, när jag var barn, lurendrejade far och Birger stora balar och fat af många slag; och jag kommer också ihåg allt hvad de dragit ihop till den natten, då du var ute och ...”
”Tyst, eller vrider jag nacken af dig, du hvita korpunge!” skrek nu Anton i sin gamla vilda ton. ”Nämn inte ett ord om den natten!” Hans knutna hand nedsjönk maktlös, blicken återtog sin vanliga slöhet; och utan att fullborda meningen, gick han bort i sin spisvrå, hvarest en innött fläck visade den plats, der hans förvirrade hufvud bortdrömt så många timmar af hans overksamma lif.
Birger hade bleknat vid det oväntade utbrottet, Erika rodnade; men Gabriella hviskade till Rosenberg: ”Bry dig icke om hvad han säger! Vi skola akta oss att reta honom, ty då återkommer hans olyckliga sinnessjukdom: han tål aldrig att man talar om smyghandel.”
”Huru är det med dig, stackars Anton?” frågade Erika deltagande och närmade sig den bleke och, såsom det tycktes, af kroppsliga smärtor lidande ynglingen. ”Är det något jag kan göra för dig?”
”Ingenting, Erika – men du skulle icke låta henne resa! Och du sjelf och Birger, tycker ni[436] er ha hjerta att se den, den ... du vet – jag trodde du var klokare, Erika?”
”För Guds skull sök att sansa dig,” hviskade Erika, ”och kom ihåg att Gabriella är Rosenbergs fästmö! Det är för hans skull hon reser – och tycker du att jag kan sätta mig emot det, som verkligen är förståndigt?”
”Låt mig vara! Jag märker nog att du icke ser längre än andra,” svarade Anton bittert och vände sig ifrån Erika, hvilken, ur stånd att fatta den mening, som dunkelt hvälfde sig inom hans hufvud, lemnade den stackars grubblaren.
”Sådan har jag aldrig sett honom,” yttrade Rosenberg sakta till Birger, medan denne bemödade sig att draga kaptenens uppmärksamhet åt annat håll.
Birger svarade: ”Åh, det är gammalt. Hans sjukdom återkommer efter längre och kortare mellanskof, och man finner då att det är vissa saker, till och med personer, han isynnerhet afskyr; men som enda medlet är att lemna honom åt sig sjelf, låtsa vi aldrig märka något: han blir alltid värre, då han finner att man ger mer än vanligt akt uppå honom.”
”Jag skall väl då akta mig för det,” sade Rosenberg och gick, utan att se på Anton, förbi denne, att med Erika afgöra om något bestyr för resan.
[437]Emellertid sprang Gabriella in till far att taga afsked. Haraldson, som under det beskrifna nattäfventyret verkligen gjort sig något illa i foten, såg den i början obetydliga åkomman nu förvärrad genom det starka mödandet. Han stödde foten mot en dyna, som Gabriellas hand ännu en gång med dotterlig ömhet ordnade. ”Jag tycker svullnaden har lagt sig något,” sade hon hjertligt; ”pappa blir snart bättre, Gud ske lof!”
”Jag tror så också; det är bara lappri. Men hör nu, barn, och lägg på minnet hvad jag har sagt dig! Sitt inte och mys och knip på munnen, liksom du ville säga: ’kom hit!’ i fall du får syn på jaktlöjtnanten. Slughet och lugn ä’ nödvändiga, om du vill blanda bort kortena. Men jag vet inte, hur du, som ständigt är som ett barn, skall skicka dig i en allvarsam sak?”
”Åh, sörj icke för det! pappa får nog höra huru förståndigt jag burit mig åt. Vi ha tagit med oss ett par pund tagel, att stoppa i hvardera ändan på varet, sedan vi lagt shawlarne och sidentyget midtuti; och tror pappa för öfrigt att jaktlöjtnanten, i fall vi träffa på honom, skulle vara så närgången att han vill sprätta upp dynan, när jag sitter på den! Jag tänker visa mig så likgiltig och allvarsam, att han skall bli helt upp narrad.”
Haraldson log på sitt sätt godmodigt åt sin älsklings stolta sjelfförtroende. ”Lycka till godt[438] företag!” sade han. ”Du är dotter af en sjöman, hvilken, skam att ta fram’et, aldrig blinkat på hvitögat, ej en gång när lifhanken stått på spel. Visa nu att du inte vanslägtas; och i fall det blir allvar af leken, skall det fröjda mig in i själen, om du kunnat lura kronans åsnepack.”
”Jo, pappa, lita på att jag äfven i värsta fallet skall veta skicka mig! Men jag misströstar ej.”
Klockan omkring nio var slupen klar att lägga ut. Petter Lindgren stod i aktern och stufvade in korgarne, dem Lena langade ned, medan kocken, hvilken tjenstgöringen denna gång tillfallit, sprang upp och ned i kaptenens ärender.
”Ack, den som fått vara med om så roligt!” suckade Lena och drog den rutiga hufvudduken öfver kammen, hvilken Petter hemfört såsom skänk åt henne.
”Ha vi inte qvinfolk nock, när det är två?” yttrade Petter skämtsamt. ”Tre blefve alltför mycket; och jag undrar bara att kapten låter någon af dem vara med! För min del lider jag inga kjortlar, när det är fråga om karlaväsen.”
”Han skulle just skäms att tala på det viset, herr Petter, då det ännu inte är mer än två dar se’n både kapten, gamle Lutter och han sjelf läto lura sig af dem, som var klokare. I alla fall undrar jag just, hvarför inte qvinfolken, dem han kan låta bli att springa efter, när han[439] inte sätter mera värde på dem, skulle vara så vettiga i tocka här ting, som karlarne. Jag kunde ensam åtagit mig föra hem hela kaptens gods, för mor, som belefvat mycke i verlden, förstod sig på’et, och jag lärde af henne. Ja, Gud ske lof, vår Herre har gett oss hufvud så väl som kjortlar!”
”Och tungor,” skrattade Petter.
”Ja, att bitas med, när vi bli bitna; det är nu som det bör vara. Och om jag någon gång skall gifta mig, så säger jag förut att jag inte vill vara någon nolla. Mitt ord skall gälla rätt så godt som hans, hvem det nu kan bli!”
”Och då jag gifter mig,” inföll Petter och sköt med en viss värdighet den blanka hatten på ena örat, ”så vill jag ha en hustru, som kan tiga. För tro, jag blir ingen mes; och vill hon ha sista ordet i laget, så gör jag utan prut som skräddarn med sin, då de kom i gräl om tygstycket.”
”Nå, hvad gjorde han, den grobian?” frågade Kajsa Lena nyfiket.
”Jo, ta mig knäfveln, visste inte han råd, som var pengar värdt! Då käringen inte ville ta reson, förlorade han tålamodet och kastade henne, som hon stod med saxen i näfven, ned i brunnen. Och när den trollpackan då inte längre förmådde öppna mun till ordspråk, låg hon och klippte med saxen, tilldess hon qväfdes af ilska.”
[440]”Ja så,” sade Lena med pionröda kinder; ”nu vet jag då hvarifrån det gamla ordspråket kommer: ’det skall ändå vara klippt.’ Men akta sig han, Petter, att föra sådant tal, för det kan jag låta honom veta, att då vill ingen flicka ha honom, åtminstone inte jag – det kan han sätta sig på!”
”Jag undrar just, om jag skall lyckas få hem min egen lilla packa, som ligger instucken bland kaptens,” yttrade Petter Lindgren, liksom ingenting förefallit.
”Hvad då för en packa? Den har jag inte hört något om.”
”Åh, det var bara ett kattunklädningstyg och en liten bomullsshawl; men den var allt vacker, och qvarterslånga fransar hade han. Jag har ej sett någon tös i hela skärgårn ha maken.”
”Och att Petter inte tog det i kistan!” inföll Lena med på en gång klagande och anklagande ton.
”Nej, jag tänkte som så, i fall vi få visitation, så god natt med herrligheten. Gömmer jag’et deremot, så är det i behåll.”
”Ja, så var det ock ett gömställe!” menade Lena, med en ton som antydde, det hon ansåg sig ha litet del i Petters gods.
”Ingen fara! Men fort hit nu med hela skräpet – jag hör kapten.”
[441]”Låt bara ingen ta ifrån honom sina saker, kära Petter!” förmanade Lena och hoppade upp på bryggan.
”Än se’n? När ingen, och allra minst hon, Lena, vill ha mig, så kan det just vara detsamma, hvem som tar vid’et.”
Kaptenens ankomst hindrade Lena att gifva den skälmske Petter något mera lugnande svar, och tiden medgaf knappt en förtrolig blick, ty Gabriella ropade henne till hjelp vid något, som kommit i olag på klädseln.”
Öfver den plats, som kaptenen utsett åt Erika och Gabriella, låg det stora hemlighetsfulla parkumsvaret utbredt; och då vår unga hjeltinna satte sig tillrätta, njöt hon redan i andanom af sin lyckliga fångst. Men Rosenberg, som lemnat styret att skötas af Birger, medan han sjelf litet skötte kurtisen, var ej alldeles vid det lynne han syntes. Under natten hade han allt mera öfvertygat sig att jaktlöjtnanten äfven funnit och knipit hans sista skatt; och hela resan förekom honom således endast som en artig eftergift åt hans fästmös små anspråk, utan något egentligt ändamål.
Omkring klockan half elfva steg sällskapet i land i Marstrand; och såsom det andra goda tecknet räknade Gabriella med förtjusning den omständigheten, att tulljakten ej fanns hvarken der eller i sigte derutanför. För att göra sjelfva resan så[442] mycket mera naturlig, förrättades några uppköp på förmiddagen, hvarefter kaptenen bjöd på middag; och först omkring half tu besökte våra resande den vigtiga holmen.
Så snart nödiga reqvisita voro uppackade ur båten, beordrades Petter att emellan ett par utskjutande klippor uppgöra en stor eld; och gruppen deromkring hade en viss anstrykning af romantik. En November-eftermiddag är i sig sjelf en halfskymning; och vid den högt flammande lågan, de gnistrande rökpelarne, såg det nästan nattligt ut. På den skrofliga hällen hvilade Gabriella på Rosenbergs utbredda kappa, och den höga purpurn på hennes friska kinder lånade från eldskenet ett slags gloria, hvaruti hela hennes intagande figur tog sig förträffligt ut. Rosenberg låg vid hennes fötter och betraktade henne med vänliga blickar; men det vore icke enligt med sanningen, om vi försäkrade att han dervid glömde bergshålan och sina sidenpackor. Tvertom, då han nu åter var dem nära, föreföll det honom som de också måste finnas på behörig ort. Erika satt på en upphöjd sten och instruerade Petter, som nu gått i befattning med kaffekoket, medan Birger gick af och an.
Sjelfva holmen utgjorde en gigantisk klippa, sönderstyckad, såsom det förekom inbillningen, genom en jord- och hafsomstörtning. Vid dess fot lågo tusentals musslor och olikartade stenar kringspridda[443]; men förgäfves sökte ögat efter en buske, en enda rot: intet tecken förefanns till någon växtlighet.
”Men, söta Rosenberg,” sade Gabriella otåligt, ”skola vi icke gå och se efter sakerna?”
”Vi böra icke öppna blocket, förrän vi äro färdiga att lägga in. Låt det först blifva litet mera skumt.”
”Så du talar, huru skall Erika och jag då se att sy in sidentyget?”
”Värm åtminstone upp dina små händer, innan du tänker på att sy!” invände Rosenberg, i det han afdrog hennes handskar och började med sina kyssar och sin varma andedrägt sätta rörlighet i Gabriellas halfstelnade fingrar.
”Jag skall taga stenen i sigte och sedan kasta en blick ifrån bergspetsen utåt sjön,” sade Birger; och en stund derefter gaf han med sin näsduk den dubbla signalen att blocket syntes orördt och passagen fri. En återsignal från Erikas svarta florshufva underrättade honom att kaffet var färdigt och väntade.
”Så doppa då af mina rara skorpor, Ella, och se icke så orolig ut!” yttrade Erika leende, i det hon på nytt räckte Gabriella den gula nankinspåsen med de alldeles färska skorporna.
”Tycker du jag kan ha smak för sådant? Jag sitter som på nålar och vet icke hvarföre vi skola[444] söla bort tiden. Gå, kära Rosenberg, och se åt! Jag är litet ängslig, innan jag sett det.”
Birger och Rosenberg följdes nu åt till bergshålan; och snart dansade Gabriella af hänryckning, ty packorna ej allenast funnos, utan de funnos äfven innehålla hvad de borde. Och nu blef det ett uppsprättande och instufvande och sömmande, så det var lust att se, med hvilken färdighet det stora varet formerade sig till en försvarlig och respektabel långdyna.
”Och nu intet söl, utan fort i båten!” sade Birger och kastade sjelf dynan på axlarne. Då den låg på sin plats, och Gabriella riktigt tryckt sig ned derpå, hade hon ett utseende, liksom hon velat trotsa alla makter att förmå henne lemna den.
Sedan Petter, som larfvade efter med korgarne, äfven lyckligt kommit ombord, sköts båten ut; och i hvarje öga, som såg tillbaka åt den ödsliga klippan, låg en smula tacksamhet för det skydd den lemnat. Sällskapet blickade framåt med förhoppning; ty tulljakten sof förmodligen långt derifrån, åtminstone syntes ingen skymt af hennes förhatliga former.
”Nå, lycka till god marknad, kapten!” sade Birger och fattade styret. ”Ha vi det väl hemma, går det af sig sjelf att någon af dagarne få det in till Götheborg. Ingen sak nu, när husvisitationen är öfver!”
[445]”Langa fram buteljen, Petter! Se så, bror Birger, tack för allt besvär, både i dag och sist! Låt oss tömma ett glas på god utgång!” Och för denna skål läto äfven fruntimmerna behaga sig att göra Rosenberg besked.
Petter och kocken intogo äfven en försvarlig styrketår, hvarefter de fattade årorna och drefvo slupen med förnyad kraft mot hemmet.
”Rätt så, gossar! det kallar jag att ro. Blås du i dina små händer, Gabriella, så få vi också frisk vind. Jag ser redan på din florshufva, att den kommer med friska tag.”
Rosenberg var också i taget. Första medgången hade gjort honom djerf; och efter fem minuters rodd var hela sällskapet så lugnt, liksom kronans flagg aldrig hviftat inom Bohusläns-skären.
Den enda, som icke var fullkomligt nöjd med sin dag, var Gabriella. Hon tyckte det förekom henne liksom hon haft allt detta besvär förgäfves, och oupphörligt flög hennes öga än åt ena, än åt andra hållet, för att upptäcka någon misstänkt punkt; men den syntes ej, och nu hade det ju verkligen varit detsamma, om hon suttit hemma eller varit med. Såg det ej ut som både sidentyg och shawlar gerna kunnat ligga öppna midt i båten?
”Man ser nu, huru påpassliga de der herrarne äro!” yttrade hon i en ton, midtemellan triumf[446] och harmsenhet. ”Man kunde minsann föra bort bra mycket saker, hvilka skulle gå deras näsa förbi.”
”Var icke för öfvermodig, min lilla hjeltinna!” invände Rosenberg. ”Det kunde lätt hända att du blef bet. Än äro vi ej fullt halfvägs.”
”Och likväl, om jag icke bedrar mig, vid det mål, som Ella så ifrigt efterlängtat,” yttrade Birger och steg upp, för att bättre taga i sigte den der stora sjöfågeln, som helt oförmodadt sköt fram på sidan om udden.
Rosenbergs manligt bruna ansigtsfärg fick en anstrykning af blodrödt, hans ögon följde samma riktning som Birgers och öfvertygade honom snart att denne sett rätt. En båt nalkades verkligen; och om ej den skugga, hvilken redan började utbreda sig öfver land och haf, bedrog, så blåste den hatade kronflaggen på masttoppen.
”Hvar dj-n kommer han nu ifrån? Det är tulljakten,” utbrast Rosenberg med en ton af stark sinnesuppbrusning. ”Skola vi söka komma undan eller låtsa om ingenting?”
Frågan var ställd till Birger.
”Jag anser det senare klokast,” var dennes lugna svar.
”Den hunden!” mumlade Rosenberg, strök sig med handen om hakan, gned pannan och blickade[447] ännu en gång åt den sida, hvarifrån jakten nalkades.
Men några ögonblick voro tillräckliga att återgifva vår kapten erforderlig sinnesnärvaro. ”Håll jemnt och skynda ej på rodden, Petter!” yttrade han lugnt; ”ty inbillar han sig att vi äro rädda, så sätter han hvar segellapp till, för att hinna oss.”
De senare orden voro ställda till Gabriella, på hvars läppar det utmanande leendet väl försvunnit, men der i stället ett uttryck af säkert allvar, lika skiljdt från rädsla, som från den nyss visade öfvermodiga barnsligheten, klart uttalade sig.
Rosenberg hade icke beredt sig på att finna någon synnerlig själsnärvaro, när det gällde att pröfva de svaga krafterna; men han älskade att se den lugna blick, hvarmed Gabriella betraktade den mörka punkt, hvilken snart hotade att tillintetgöra det ungdomliga sjelfförtroendets säkra beräkningar.
”Nu nalkas ett ögonblick,” hviskade Erika henne i örat, ”som mycket kommer att inverka på den aktning Rosenberg i framtiden egnar dig. Kom ihåg att du varit öfvermodig, derföre bör han ej heller se dig pjunka, när det blir allvar; och skulle så ledsamt hända att sakerna måste fram, så lemna din plats med värdighet! Af en kustbevakare få ej fruntimmer mera än andra, vänta någon artighet.”
[448]”Jag räknar bara på lyckan och min egen rådighet,” svarade Gabriella med en lätt rodnad. ”Frukta ej, Rika, att du skall behöfva blygas för mig!”
Rosenberg stod med korsslagna armar på en af tofterna och talade vid Birger. Väl sjöd det ännu temligen hett inom kaptenens hufvud, då han tänkte på natten i tulljakten och frukosten på Örnungen; men han hade fast beslutit att vara kall, att beherrska hvarje sin rörelse, och ej låtsa det minsta om hvad som passerat. Och förgäfves uppbjöd han ej hela sin förmåga att visa en likgiltighet, som naturligtvis icke kunde finnas hos honom.
Birger såg ut som en person, för hvilken allt detta var en barnlek.
Emellertid manövrerade tulljakten på ett sätt, som gjorde det osäkert hvad hon förde i skölden. Men på en gång höll hon ut mot slupen, prejade den och låg snart långsides.
Jaktlöjtnanten stod sjelf på däck, och helsade med ett höfligt: ”Mjuka tjenare, herr kapten! Förlåt att jag åter faller besvärlig!”
”Hvilken vacker karl! Så han vuxit till sig, sedan jag såg honom som skälskytt!” tänkte Gabriella. Ty äfven i ett ögonblick af största oro, kan en flicka se om en karl är vacker eller ful.
[449]Birger och kaptenen besvarade lugnt och artigt helsningen, hvarefter Rosenberg med stor kallblodighet yttrade: ”Om meningen är att herr löjtnanten ernar hedra oss med ett besök, så haf den godheten och skynda! Fruntimmerna äro ruskiga och frusna efter resan. Vi hafva varit inåt Marstrand.”
”Ja, vädret är i dag serdeles gynsamt för lustfärder,” anmärkte Arnman med ett leende, som kunde kallas fint; och härmed var han i ett hopp ned i slupen, då han först riktigt fick syn på fruntimren.
Vår blomstrande hjeltinna satt vid sidan af den ännu alltid till utseende och ställning ädla, men allvarliga Erika. Hennes klara vackra ögon sågo fritt, kanske till och med litet stolt på den unge jaktlöjtnanten, hvilken kände hennes blickar skjuta rakt igenom rocken åt den sidan, der, enligt påstående, hjertat skall finnas; de träffade ’fläcken,’ ty den tiden fanns icke all denna förträffliga stoppning, som nu kan afhålla en hjertstöt. Emellertid lät vår vän Arnman icke bekomma sig, utan sedan han, såsom en artig ung man egnar, bugat sig för damerna, gick han, likväl på ett betydligt afstånd från dem, i befattning med sin tjenstepligt.
På Gabriellas hvita panna, lätt skuggad af den lilla svarta kastorhatten, brunno ett par små, klara röda fläckar; detta var ock enda tecknet, som[450] blott för den uppmärksamma Erika förrådde hennes inre rörelse. Men Erika hade märkt dessa fläckar från barndomen, synliga endast vid någon starkare känsla, såsom glädje, harm, oro, m. m.
Men Erika kunde ändå icke se in i sin älsklings hjerta. Hade hon kunnat göra det, veta vi icke, om hon kanske ej rodnat en smula, då hon förvissat sig att Gabriella grundade sin seger på det dröjande ögonkast, som jaktlöjtnanten skickat henne. Gabriella gjorde sig ej samvete af att tillräkna denna blick en viss icke otydlig beundran för hennes – skönhet.
Jo, jo, Gabriella var icke öfver höfvan blygsam, då hon bedömde sig sjelf!
Emellertid genomsöktes slupen i alla skrymslor, alla korgar och lösa kappor vändes, och för hvarje fotsbredd, den farlige tulltjenstemannen nalkades den plats, der Gabriella satt, desto hörbarare klappade hennes hjerta, och desto högre brunno de små fläckarne på pannan. Men hennes utseende var bekymmerslöst, och hon talade med Erika i denna småsnattrande ton, som tillhör den sorglösa ungdomen. Under tiden lät hon så naturligt som möjligt sin stora shawl i djupa veck nedfalla öfver dynans sidor.
”Jag tror herr löjtnanten nu genomsett hvad som finnes,” sade kaptenen litet otåligt. ”Vi blifva bra länge uppehållna.”
[451]”Det skall straxt vara afgjordt!” och liksom den unge tulltjenstemannen öfvervunnit en känbar motsträfvighet, steg han raskt öfver den enda toftan, som skiljde honom från fruntimren, och stod nu midtemot Gabriella, hvilken hans öga forskande betraktade. Det var henne likväl icke möjligt att uthärda denna blick: hon sänkte sina vackra ögon, men gjorde ej minsta tecken af att stiga upp.
Ett par sekunders tystnad kändes för hela sällskapet spännande, likväl mest för Gabriella, på hvars rådighet godsets räddning egentligen berodde, om det ens numera kunde räddas.
”Kanhända,” sade efter en liten halftvekan vår jaktlöjtnant, ”får jag besvära herrskapet att stiga upp! Min pligt medgifver icke att visa den artighet, fruntimmer kunna fordra.”
Erika reste sig genast, Gabriella litet långsammare, i det hon med en fattning, som gjorde heder åt hennes förstånd, och en styrka, som vittnade om en otrolig kraft i de välrundade armarne, upplyftade den öfra dynan, för att med en viss artighet gifva tjenstemannen så mycket bättre tillfälle att igenomklämma den undra af fjeder med sina påbredningar af shawlar, kappor och småsaker.
Emellertid gick undersökningen härmed så långsamt, att Gabriella, som ansträngde sig till det[452] yttersta, för att ej släppa sin skatt, lite trubbigt yttrade: ”Kanske få vi nu sätta oss?”
”Ja, var så god – men tillåt mig hjelpa att lägga den der stora dynan på sin plats! Den är synbarligen alltför tung.”
”Nej, visst icke!” Och innan jaktlöjtnanten hunnit vidröra den med sina fingrar, låg den redan på sitt ställe, och Gabriella nedtryckte sig ganska eftertryckligt på dess hårda innehåll; men hon bleknade litet, då Arnman djerft utsträckte sin arm bakom henne och med ett eget leende yttrade: ”Det var en märkvärdig tagelstoppning. Jag kunde nästan våga svärja på att man skulle sitta bättre på den undra dynan. Men då det troligen vore för mycket närgånget af mig att dervid erbjuda min tjenst, så får jag endast önska en lycklig resa!”
Den unge jaktlöjtnanten tog ett hastigt afsked af damerna, bugade sig för herrarne och var inom några ögonblick åter ombord på tulljakten, hvilken snabbt sköt ut.
”Glöm icke det gamla löftet att komma till Tistelön, herr jaktlöjtnant!” ropade Gabriella, som nu i glädjen sjelf glömde all förställning och vänligt inbjudande nickade åt Arnman, hvilken med hatten i hand och en uttrycksfull blick från de lifliga ögonen besvarade bjudningen.
Så snart jakten var ur sigte, utbrast Rosenberg, i det han hjertligt fattade sin fästmös händer:
[453]”Det kallar jag att arta sig till en riktig sjömanshustru! Du perla bland qvinnor, som visar en rådighet, värdig en man! Min egen goda, söta, älskade Gabriella, jag vet icke, hvaröfver jag mest skall glädja mig, antingen deråt att jag fått behålla godset, eller att se dig så mästerligt utföra ditt företag.”
”Åh, det är icke värdt att du säger så många granlåter!” yttrade Gabriella leende; ”ty, för att säga sanningen, märkte nog jaktlöjtnanten hvad som fanns i dynan.”
”Lika mycket,” inföll Birger; ”din sinnesnärvaro har då förmått honom att icke veta någonting.”
”Eller också dina vackra ögon,” tillade kaptenen skrattande.
”Ni tar begge felt,” invände Erika, som tydligt märkte det nöje Gabriella erfor, att i hvilket hänseende som helst hafva segrat; ”ty om jaktlöjtnanten verkligen anade att förbudet gods fanns i dynan, så lät han det passera endast för gammal bekantskap. Jag är säker att han ännu erinrar sig vårt sammanträffande under skäljagten, ehuru tillfället icke nu var lämpligt att nämna derom.”
”Huru som helst,” sade Gabriella och höjde sitt lilla hufvud, ”ha vi skäl att vara belåtna, efter vi resa hem med sidenpackorna och han återvänder[454] tomhändt. Men det är märkvärdigt hvad han vuxit till sig på dessa åtta eller nie åren, och den lilla blå rocken såg för ståtlig ut!”
”Tyst, säg intet mera, annars blir jag svartsjuk!” Rosenberg böjde med skälmaktigt våld sin fästmös motsträfviga hufvud från den riktning, tulljakten tagit. ”Förhexar herr jaktlöjtnanten ditt hjerta med sina blå ögon och sin blå rock, då blir det jag, som kommer till honom och konfiskerar. Det vore rätt artigt, om vi så der skulle vända upp och ner på verldens ordning!”
Gabriella smålog åt sin älskare; men Erika kände liksom något smärtsamt vid det oskyldiga skämtet. ”Det blir kallt, aftonen är i antågande!” sade hon, då Birgers blick frågande sökte hennes.
[455]Fjerde Kapitlet.
Ingelman.
Runeberg.
På det oss välbekanta fiskläget, i samma hus, der vi först träffade Arnmanska slägten, återfinna vi nu den gamla aktade husmodern på sin förra plats. Balsaminerna stå i samma fönster, gökklockan i samma vrå; till och med den blåmålade soffan med svarta läderdynan har återbekommit sitt rum mellan salig fars pulpet och kakelugnen. Det enda nya man upptäcker, är den ljusa färgstrykningen på väggarne, de granna gardinerna och ett par mindre taflor på hvardera sidan om kung Carl, under hvilken en sabel hänger i kors mot sin balja.
[456]Det var klockan emellan sex och sju på aftonen den dag, vi i föregående kapitel tecknat. Framför det uppslagna bordets ena sida satt löjtnant Pehr; den fordom muskelstarka gestalten hade sammansjunkit till en liten skrynklig gubbe, hvars slöa blick sökte fasthålla något af den barnsliga njutning, hvarmed hans gamla väninna sökte roa honom. Fru Kathrina, ännu lika ståtlig och rask, satt nemligen midtemot och klippte vackra pappersfigurer, dem hon i långa rader uppställde på bordskifvan. Då och då vattnade en tår hennes öga, när hon såg gubbens förnöjda utseende eller den glada rörelse, hvarmed han utsträckte handen att fatta någon af de luftiga leksakerna.
”Hvilket bräckligt ting är icke menniskan!” tänkte den hederliga gumman Arnman. ”Löjtnant Pehr, som för några år sedan var sjelfva kraften och helsan, är nu ett utlefvadt barn; han, som ständigt ville disputera med mig och ofta talade om stora saker – han är nu road af några papperslappar. Gud ske lof att jag har papper och tid nog, att fröjda honom med! Så länge jag kan röra handen, skall han icke sakna sina dockor.”
Detta enkla, men vackra drag af gubbens mångåriga och trogna vårdarinnas ädla hjerta tycktes dock icke serdeles inverka på honom, hvars minne var alldeles förslöadt. Det är djupt skakande att se en menniska, helt och hållet igenbarnad[457], det är hemskt att tänka: ’I denna lutande hydda bodde fordom en själ med nerv och kraft; men hvar är den nu? Har den domnat, eller har själavandringen redan börjat? Det är ju endast kroppen, det slöade halfbrustna verktyget mellan det himmelska och jordiska, som ännu sammanhänger! Lifvet är ej mera lif – menniskan har öfverlefvat sig sjelf.’
Vid ett litet hörnbord satt Josefina Carlmark och arbetade på en varm vinterväst åt gamle löjtnanten. En svart silkesduk, fastknuten under hennes haka, antydde tandvärk, öronstyng eller någon likartad plåga. Josefina var nästan blekare än förr. Den friska sjöluften tycktes ej hafva inverkat på hennes helsa; ögonen hade ej lifligare glans än fordom, och kroppsställningen var, som vanligt, lutande.
En lätt suck från hennes slutna läppar väckte fru Kathrinas uppmärksamhet. ”Huru är det med tänderna, barn?” frågade hon deltagande. ”Jag har nu Gud ske lof icke hört dig sucka på lång tid, så att de elaka tänderna måste vara alldeles öfverhändiga.”
”Ja, de äro visst svåra; men jag suckade icke öfver dem, utan för det jag kom att tänka på att det i dag var salig mammas födelsedag. Gud ske lof att hon nu är i ro; och om hon från himlen, som jag hoppas, kan se ned till mig, så vet jag huru det skall fröjda henne att jag funnit en annan[458] mor; ty det enda, som gjorde henne döden bitter, var bekymret att lemna mig värnlös.”
”Gud är alltid de fader- och moderlösas hägn,” inföll fru Kathrina med tröstrik ton. ”Bara Josefina en gång kom sig riktigt före att lefva!”
”Att lefva?” sade Josefina och såg frågande upp från sin söm.
”Jaha, just att lefva. Jag kallar icke det för lif, att man framsläpar sin varelse liksom hvar dag vore en ny börda. Du, Josefina, blir aldrig glad och tillfreds.”
”Detta säger min goda mor så ofta,” yttrade Josefina med stilla missnöje; ”och likväl har jag många gånger försäkrat att jag är så tillfreds och så glad, som det är mig möjligt. Jag rår ju icke för att mitt lynne af naturen och genom tidiga sorger blifvit nedtryckt! Gud vet att jag gerna ville arbeta mig till en lättare och bättre sinnesstämning; men det bär alltid emot, ehuru jag är så lugn och nöjd jag någonsin kan bli det.”
”Kanske har jag orätt, kära Josefina, då får du icke räkna så noga med mig; men saken är att jag vill det son min skall se att du riktigt tagit dig upp, sedan du kom hit ut till fiskläget; och det just liksom förtryter mig smått, att du sett skralare ut, se’n han kom hem. Du vet huru broderligt Arve håller af dig. Ja, jag må säga att ingen syster kan vara ömmare älskad.”
[459]”Ja, han är så god!” svarade Josefina innerligt. ”Han riktigt lider med alla, som hafva bekymmer. Men om mor tycker att jag varit sorgsnare sedan han kom hit, så är det blott derföre att han återkallar så många minnen; och dessutom har jag ju nätter och dagar hela hösten pinats af den svåra tandplågan. Den gör allt sitt till.”
”Ja ja, jag säger ingenting om det: nattvak kommer nog efter! Men så är du också bra envis, som aldrig vill bruka något! I min ungdom, då äfven jag hade några tänder, fick jag också smaka på tandvärk; men se den som icke lät den spela mästare, det var jag! Sedan jag brukat allt hvad brukas kunde, satte jag en i elden glödgad spik på tanden. Den frätte bort det onda; men när plågan året derpå kom tillbaka, tog fältskären tången och plockade bort ett par odågor ... Men se, sannerligen för Gud, har icke gubben plockat bort alla mina pappersdockor, och nu skrattar han åt mig till på köpet! Han har väl som vanligt gömt dem i rockfickan; och nu få halmstråna komma fram i stället. Stackars gamle löjtnant Pehr! i honom se vi ett exempel på vår bräcklighet. Gud bevare oss, min kära Josefina, att en gång bli barn på nytt! Men titta ut, barn, och se åt att Annicka icke bränner fisken. Du får likväl icke stanna för länge derute i draget, hör du det!”
Josefina lemnade sitt arbete och gick ut i köket, der gamla Annicka höll på att steka flundror, så granna och gulbruna.
[460]”Spörs det inte till att herr Arve kommer?” frågade den beställsamma tjenarinnan, i det hon bjöd Josefina en bit att smaka på.
”Nej, allt är tyst – han kommer kanske icke heller i qväll.”
”Jo men, gör han så! Jag känner på mig att vi ha honom här innan liggdags. Det vore godt mamsell Josefina ville vara snäll och titta opp på hans kammare och se efter kakelugnen. Jag menar det skall väl snart vara så nedfalnadt att en kan slå igen spjellet.”
Josefina gick uppför den mörka, krokiga trappan, hvilken, försedd med ett nedhängande tåg till ledstång, ledde ifrån köket upp till vindskammaren. Det lilla rummet var icke otrefligt och hade, liksom de öfriga, blifvit nymåladt. Det hvälfda ryggåstaket förenade sig på ena sidan med en liten sängalkov, byggd i sjelfva väggen, och på den andra med ett klädskåp, hvars yttre liknade ett par slutna kajutdörrar, men i dess inre förvarades Arves garderob, böcker och papper. Under det lilla två rutors höga fönstret, som vid solklart väder visade den vidsträcktaste utsigt öfver skärgården, stod ett brunmåladt skrifbord, hvarpå några ark papper hvilade, vid sidan af en lineal, ett bläckhorn af hvitt horn och en sanddosa af tenn. I fönstret befann sig en liten nerrökt gipsbild, jemte en kardus, en pipa och en kruka med ett par aflägg under ett dricksglas.
[461]Alla dessa artiklar, hvilka svagt belystes af en i kakelugnen ännu flämtande brand, dammades och putsades med snibben af Josefinas förkläde. Gardinen nedfälldes, och vaxstapeln, som stod på en stol vid sängen, uppflyttades ett hvarf.
Efter dessa bestyr stannade Josefina framför kakelugnen och nedblickade tankfull på den döende branden, hvilken inom några minuter sönderföll till kol. Josefina tänkte dervid förmodligen ett och annat om sitt eget lif. Kanske önskade hon att äfven det snart måtte förkolna; men intet ord förrådde hennes känslor, och det var endast af andedrägtens djupare dragning, som en upprörd sinnesstämning kunde förmodas. Emellertid stördes hon snart i sina drömmar genom raska steg i trappan, och innan hon hunnit tänka på att sjelf taga i dörrlåset, öppnades det och Arve inträdde.
”Är det du, snälla Josefina, som är uppe och stökar i ordning åt mig? Alltid är du lika outtröttlig.”
”Jag har bara skjutit spjellet, att här skulle blifva varmt – men jag trodde icke att du kom hem i afton.”
”Jag tänkte ni hade länge väntat på mig. Men hur mår mor och gamle-far? Jag gick den här vägen genom köket, för att öfverraska mor, se’n jag gjort mig litet i ordning; och när maten är[462] färdig, kommer jag till bordet, liksom jag varit hemma.”
”Jag skall skicka Annicka upp med ljus,” sade Josefina och tillslöt dörren efter sig.
Då Arve blef ensam, afkastade han den fina blå rocken och påtog sin hvardagsmundering. Sedan gick han med hastiga steg fram och åter, och märkte knappt att Annicka satte ljus på bordet och frågade huru det stod till. Det gick underligt omkring i hans hufvud. En ovanlig, visst icke behaglig känsla, ett slags rodnande blygsel förmådde Arve att snarare fördröja än påskynda mötet med sin mor. Han kände att han redan nu, efter några månaders tjenstebefattning, blundat för sin pligt; och likväl kunde det fall, hvarvid han gjort detta, ingalunda mätas med det, då hans far begått samma förseelse. Skulden till denna senare var medlidande, den bästa känslan i hans själ, såsom fru Kathrina uttryckte sig; men hvad var det, som kommit Arve att blunda vid detta hans andra möte med Rosenberg? Visst icke medlidande; ty kaptenen satt icke med en sjuklig hustru och fyra fattiga, utsvultna barn. Han hade deremot en ung blomstrande fästmö, som tog hans förbudna gods i sin vård – och för hennes fagra kind och stjernklara öga begick Arve sin första försummelse.
Vår hjelte var ond på sig sjelf. Han var missnöjd med hela sitt förhållande; men det värsta[463] var likväl att så ofta han i tankarne genomgick händelsen, kunde han ej fasthålla sig vid sjelfva felet, utan kom beständigt af sig genom den alltför lifliga erinringen om den sköna rosen på Tistelön. Böjningen i hennes röst, uttrycket i hennes ögon, hela hennes raska beteende och slutligen bjudningen till ön, allt bidrog att göra honom för varm om hufvudet.
Nu började han öfvertänka, om han borde omtala saken för sin mor och erkänna att han redan fått besanna hennes varning. Men han plågades vid sjelfva tanken på den straffande, högtidliga uppsyn, fru Kathrina skulle antaga, och hörde i andanom henne yttra: ”Sade jag ej att högmod går för fall! Sjelfviskhet och dåraktig blindhet är ej den sanna kraften, m. m.!”
”Jag tiger,” tänkte Arve; ”ty mors predikan blefve säkert värre än någon af min patronessas, och sedan gör det hvarken till eller från, om hon får veta det. Men dumt vore det, om någon af jaktkarlarne händelsevis öppnade munnen; och att tiga kan jag icke heller be dem. De skulle då sjelfva misstänka något. Jag vånne jag hade varit slagen med blindhet, då jag steg i den fördömda skeppsslupen! Men satt hon der icke och såg uppå mig, så stolt och ändå så skön, att någon drottning aldrig varit så vacker – och jag skulle haft hjerta att ta ifrån henne dynan, som hon så klipskt ryckte till sig! Nej, det skulle varit[464] en jaktlöjtnant om minst femtio år, som kunnat se de der ögonen och ändå vågat lägga handen på det hon tagit i sitt förvar. Ack, om Josefina vore hälften, ja bara en tredjedels tredjedel så vacker och behaglig! Men stackars Josefina blir aldrig någon ros; och rosen på Tistelön är – fästmö.”
En lång suck beledsagade den sista tanken. Arve hörde klockan nere i stugan slå åtta: det var matdags. Han skyndade ned och beslöt under vägen att låta det bero vid händelsen, huru mycket eller huru litet han skulle omtala.
”Är du hemma, kära barn?” utbrast fru Kathrina med glad hjertlighet och undansköt halmstråna, hvaraf hon sammanknöt små kronor åt löjtnant Pehr, för att dermed roa honom, sedan han gjort sig till mästare af pappersdockorna. ”Huru kommer det sig att jag icke sett till dig? Du har gått genom köket.”
”Jag ville öfverraska mor; och nu skall jag berätta att jag gjorde ett beslag, den dagen jag reste hemifrån. Men innan vi tala om det, får jag helsa på gamle-far. Han roar sig med barnsakerna, ser jag, och mor är lika tålmodig.”
Gubben Askenberg nickade vänligt åt Arve, då denne klappade honom på axeln och frågade hur han mådde. ”Åh, präktigt!” sade han, ”jag har slagit hela fru systers regemente och lagt det i vinterqvarter här i min ficka,” tillade han[465] litet saktare och skrattade sjelf rätt godt åt sin tapperhet.
Arve smålog sorgligt. Det grämde honom att se denna beklagansvärda skugga af en fordom så manhaftig sjöman.
Josefina ordnade emellertid bordet. Den lilla familjen satte sig deromkring; och sedan gamla Annickas fisk fått det vanliga berömmet, frågade fru Kathrina, hur det hade sig med beslaget och hvems godset varit.
”Jo, det tillhörde kapten Rosenberg, som nyss kommit hem med sin skonert; och mor kan tro det var en kostlig historia. Jag gjorde först visitation på Tistelön, ty jag trodde både att han hade smuggelgods och att han redan fört det i land. Men jag hade knappt gjort början dermed, då jag, af Haraldsons tjenstaktighet att visa mig omkring, förstod att der icke fanns något att dölja. Och som jag händelsevis råkade att genom dörren till ett annat rum få se några ljus på ett besynnerligt sätt uppsatta i ena fönstret, tänkte jag straxt att det var en signal åt skonerten och begrep då att de gömt eller ernade gömma varorna på annat håll.”
”Sedan jag ännu en liten stund, för att föra dem bakom ljuset, fortsatt visitationen, tog jag afsked, liksom jag varit öfvertygad att der icke fanns något vidare att uträtta. Jag styrde söderut, men[466] vände snart och lade mig på utkik. Icke långt derefter hörde jag sakta årslag och ett slags läte rätt väl härmande lommens skri. ’Aha,’ sade jag till Mårten, ’der ha vi det! Pass på nu, om vi ej förnimma någon återsignal!’ och knappt var ordet ur munnen, så fick jag höra skriket af en fiskmåse. Nu visste jag hur det stod till; och då jag till slut hörde snattret af vildänder, behöfde jag ej mera tvifla på att kapten Rosenberg, med biträde af gubben Haraldson, ernade, i trots af min vaksamhet, dra mig vid näsan.”
”Nu styrde jag efter den riktning, hvarifrån jag hört sjöfåglarnes sista skri; men på en gång fingo vi säker ledning, ty de tände upp bloss, troligen för att roa sig med oss; men mor skall få höra hvem som fick roligt. Vi lade till med jakten; och ehuru kaptenen såg ut liksom han velat säga: ryk och dra så långt vägen räcker, och gubben Haraldson, den gamle filuren, gjorde sig så oskyldig som det barn födt var i natt, lät jag mig icke bekomma, utan tog karlarne och hunden med mig och gick uppåt land. Kastor är lyckligtvis en så god stöfvare, som en jägare nånsin kan önska sig: han stannade vid en sten och gaf sina tecken, hvarvid Mårten, som icke har mindre godt väderkorn, hemligt lät mig förstå att gubben Haraldson började synas orolig. Detta var ett godt tecken, och vi voro då säkert på rätt spår. Mårten lyste mig; och som mor vet att jag[467] icke är klen, lyckades jag nära nog att få upp stenen, ehuru den var dugtigt tillkilad. Men då kommer den satgubben smygande bakom mig, och under den listiga förevändningen att lysa mig, slog han omkull lyktan; och der stodo vi i tjocka mörkret. Då hviskade mig Mårten i örat: ’Jag såg genom den lilla öppningen, då stenen sköts åt sidan, att något skymtade dernere, och jag vågar nacken på att det helvetesbyket der gömt sina murklor. Skall jag gå på igen?’ Men jag hade annat i sinnet och knuffade Mårten i sidan, att han skulle tiga så länge. Emellertid ställde den gamle räfven Haraldson till en rolig historia. Han skrek och väsnades och bedyrade att han brutit af sig benet; och nu kom sonen, kapten Birger, också fram. Jag trodde icke, efter allt det jag hört om honom, att han vidare skulle lägga sig ombord med smuggelhandel; men det var väl bara för svågerskapets skull. Nog syntes det ändå att han var öfvad i konsten; ty fortare än tanken kom stenen under hans starka händer i lika godt skick, som den varit, och det alldeles som barnlek, medan han låtsade se efter huru det stod till med faderns benskada. Under tiden gjorde de väl sina öfverenskommelser, kan jag tänka, ty ett tu tre vardt det så illa med gamle-far, att han genast skulle hem. Jag lät dem hållas och hade genast uppgjort en plan för mig. Kaptenen, en högmodig bjesse, hvilken i början behandlade mig liksom jag varit bara knaster emot honom, hade jag ett[468] litet horn i sidan till, och beslöt att pudra honom lika godt, som han ville pudra mig.”
”Jag bjöd honom att tillbringa natten på tulljakten, emedan jag ville uppskjuta fortsättningen af mitt göromål till morgonen. Med detta förslag syntes både gubben och kaptenen belåtna; men medan mågen och svärfadern hviskade sinsemellan, fick jag i mörkret Mårten afsides och lät honom hastigt förstå, det jag trodde att de under natten ernade sig tillbaka, och att han, medan jag höll kaptenen vid friskt mod och gamle Simon på samma sätt sökte insöfva kaptenens folk, skulle knipa undan packorna och till tecken att det lyckats släppa Kastor ned i ruffen.”
”Sådant spratt var just i Mårtens smak. Vi hunno ej vidare uppgöra saken, men jag visste det han var att lita på; och nu kan mor tro jag slog mig lös på att hålla tal med kaptenen, och det var lust att höra, huru vi sökte narra hvarandra. Slutligen blef han så säker på att han genom sin nedlåtande artighet hade mig i fällan, att han i all vänskap bjöd mig till frukost följande morgon. Jag tackade, bevars, och modet växte inom mig, när jag fick se nosen på Kastor sticka in genom ruffdörrn; ty se då var allt bestäldt och godset i sin fullkomliga säkerhet. Men på morgonen fick jag en ännu bättre förlustelse, då jag erfor af Mårten att han, på eget bevåg, fyllt med sand bastmattorna, som varit omkring[469] packorna, och att dessa falska packor verkligen under natten blifvit bortförda af Haraldson. Mor kan tro att det kostade mig riktig möda att hålla mig allvarsam och låtsa fortsätta visitationen; men det gycklet lät jag likväl snart fara.”
”Det var ett godt och roligt kap!” sade fru Kathrina innerligen förnöjd, vid tanken på den harm det medfört åt gubben Haraldson. ”Men hur gick det med kapten och frukosten? Du hade väl mera skam i dig, än att du antog förslaget?”
”Nej, mor, det gjorde jag mig icke samvete af. Jag både åt hos honom och tog emot hans skänker af raraste vin, vindrufvor och fikon. Mor skall få känna i morgon bittida, då vi få upp det, att alltsamman smakar förträffligt.”
”Ja, ja, det är allt bra det; men inte tror jag att salig far skulle ...”
”Åh, mor, slå nu icke på den strängen! Det är gudnås så mycket, hvari jag icke kan vara som far!” sade Arve med en ofrivillig suck.
”Hur så, kära barn? Du storar ju alltid på din ifver i tjensten, och i annan redlighet vet jag ock att du inte sviker.”
”Nej, jag vill väl gerna och gör också det som är rätt, så långt förmågan hinner.”
Fru Kathrina anmärkte inom sig att hennes Arve för första gången tycktes tvifla på att[470] hans förmåga ej alltid skulle räcka till; men efter hvad han nu berättat, hade hon minst väntat att få höra honom göra denna slutsats. Instinktmessigt yttrade hon: ”Såg du Haraldsons dotter?”
Frågan kom alltför hastigt, att Arve kunde hinna reda sig som han önskat. Hans starka rodnad skulle förrådt honom, om hans läppar än kunnat neka. ”Under visitationen på Tistelön syntes hon ej till,” yttrade han litet osäkert, men kände sig tvungen att tillägga, det han ”i dag på hemvägen mött henne med sin fästman och sina slägtingar.”
”Så så,” inföll fru Kathrina; ”då vore de kanske åter ute i sina hemliga angelägenheter?”
”Ja, jag trodde just det, och derföre gick jag ombord hos dem, efter jag händelsevis kom dem i vägen. Men der fanns ingenting; de återvände från Marstrand, der de varit inne och handlat.”
Gumman Arnmans skarpa blick hvilade på sonen med ett uttryck, som nästan var omöjligt att fördraga; men hon sade endast i sin vanliga ton: ”Ja så, du hade ingenting för besväret den gången!”
”Man kan ej alltid göra fångst,” anmärkte Arve och tömde ett stort glas svagdricka.
Fru Kathrina teg; men då de blefvo ensamme, sedan gubben gått till sängs och Josefina fått något[471] ärende att uträtta, yttrade hon, då Arve önskade henne god natt och dervid som vanligt kysste hennes hand:
”Tack, min son! Jag hoppas att också du kan sofva godt; ty säkert är du öfvertygad att det på kapten Rosenbergs skeppsslup inte fanns något smuggelgods.”
Gumman Arnmans ton var just icke så sträng, men i hennes ögon låg ett allvarsamt, nästan sorgligt uttryck, som grep Arve djupt. Han hade dessutom aldrig ljugit inför sin mor; men nu måste han antingen göra det eller ock underkasta sig en värre skrapa, än hans samvete gjorde honom. För att ej göra sig skyldig till det första onda och om möjligt undgå det andra, teg han, liksom hans mors anmärkning eller förmodan endast varit uttalad i allmänhet.
”Nå, var den fagra rosen från Tistelön så skön, som ryktet beskrifver henne?” frågade fru Kathrina, som tycktes hafva förgätit det föregående.
”Ja, hon var det skönaste jag någonsin sett. Man kan ej drömma sig maken!” svarade Arve med lifvad blick.
Vid dessa ord rodnade gumman Arnman först ganska starkt, derpå bleknade hon; men hennes röst förrådde mycket mera smärta än harm, då hon yttrade: ”Mins du det samtal, vi för några år sedan hade om det beslag, din far skulle gjort[472] på Carlmarkens lilla egendom? Du fördömde då din fars svaghet.”
Arves kinder glödde som eld. Var det förut svårt, så blef det nu omöjligt att säga ett ord till sitt urskuldande.
”Jag vill icke,” fortfor fru Kathrina med lugn värdighet, ”aflocka dig det, som du får afgöra med din egen pligt och ditt samvete; men du ser nu af egen erfarenhet, att det till mannagerning fordras mer än stora ord.”
Denna enkla, men djupt gripande anmärkning gick Arve mera till sinnes, än den skarpaste predikan. Han ville ej genom ett försvar, hvilket hans mor med sina stränga grundsatser i alla fall hade ogillat, söka förmildra den tanke, hon nu fattat. Han sade blott, i det han än en gång hjertligt kysste hennes hand: ”Ungdomsöfvermod är tyvärr icke mandomsvishet! Jag hoppas dock, utan löften, att mor skall hädanefter, lika litet som mitt samvete, få något att förebrå mig; åtminstone vill jag bättre strida mot frestelsen.”
”Det är bra, min Arve; nu talar du såsom jag alltid önskat höra dig. Du vet nog, utan att jag säger det, att jag anser orsaken till ditt tjenstfel lika långt under den, hvilken ledde din far, som jag tror månen är skild från solen; men det oaktadt vet jag att sätta värde på ditt erkännande deraf. Det var rätt vackert! God natt, min käre[473] son! Gud bevare dig och hålle dig alltid på den rätta vägen!”
Arve aflägsnade sig. En rörelse, som på en gång var smärtans, harmens och den kufvade stolthetens, följde honom; och han gick till sängs för första gången missbelåten med sitt eget handlingssätt. Hans mors oväntade grannlagenhet trängde till hans hjerta; den ömsom ökte och mildrade bitterhetan af att hafva förtjent hennes tillrättavisning. Men det var likväl en tryckande tyngd öfver hans bröst, något varmt i hufvudet, och han befann sig ungefär så till mods, som då han en gång, under sitt vistande i H–, narrad af några muntra vänner till ett gladt lag, gick derifrån litet på tre qvart. Den gången kände han också en dunkel harm, ett missnöje med sig sjelf; och med en outsägligt bitter känsla tänkte han: ”Om mor finge se dig i detta tillstånd!” Nu tänkte han: ”Hvilken förtret och skam, att mor hade skäl att säga det hon sade! Men rätt har hon: det fordras annat än stora ord till mannagerning!”
Följande morgon hade väl ej Arve, liksom vid den förutnämnda händelsen, en kopparslagare i hufvudet; men han var ändå på långt när icke vid lynne. Då han såg den nästan mera än vanliga ömhet, som uttalade sig i alla hans mors rörelser och omsorger, repade han dock åter mod och tänkte: ”En ungdomsförseelse, som kan godtgöras,[474] är det ej värdt att längre sörja öfver – och jag skall godtgöra den genom sträng vaksamhet!”
Efter frukosten gjorde han den vanliga runden, som han alltid brukade, då han var hemma, nemligen i de fattigas stugor. Arves känsliga hjerta led af att se de betrycktas nöd. Än delade han ut en och annan tolfskilling ur sin ej serdeles försedda kassa, än gaf han goda råd; och alltid afhörde han tåligt den gemensamma klagan, alla läppar framburo öfver patron på Gråby, en af dessa blodiglar, hvilka, under skepnad af handelsmän, nedsätta sig på fisklägen eller deromkring och idka rörelse med de fattiga fiskrarne, de der hos en sådan person till obetydligt pris sälja sin tungt förvärfvade egendom, sin fisk, mot hans drygt uppsatta mjöl- och potatiskappar.
Det fiskläge, vi i vår berättelse sökt skildra, egde blott några bärgade hushåll; men större delen utgjordes af utfattigt folk, som icke egde det ringaste i sina tomma hus, utom de stackars fiskhufvuna, hvilka knappt sjudit upp i grytan, innan de voro afsugna. Nog bärga sig invånarne ändå så länge sommaren och den tidigare delen af hösten varar; men efterhösten och vintern komma, och då rasa först starka vestliga stormar, sedan lägga ismassorna sina väldiga murar mellan dem och det element, af hvilket de tigga sin bergning. Då herrskar eländet bland de arma menniskorna på ett aflägset fiskläge. Ingen penna,[475] intet menskligt språk kan nog sannt teckna hvad de utstå under denna hungerns och jemmerns tid. Det finnes kanske ej större motsatser i smått, än emellan de stora rika och de små fattiga fisklägena. På de förra, af hvilka Bohuslänska skärgården ej eger så få, lefva skärgårdspatronerna, redare af egna skutor, såsom småkungar, medan på de senare bleka, utmärglade, uthungrade och förfrusna varelser kräla omkring den nakna klippan, på hvilken de födas, lefva och dö, utan att kanske någonsin hafva känt en högre njutning, än tillfredsställelsen att stundom få äta sig mätta.
Arve inträdde uti en af de omnämnda stugorna, och helsade med ett trohjertadt ”god dag” den unga husmodern, hvilken, omringad af en skara brungula barn, upplockade nykokta potater, dem hon utdelade tre à fyra till hvar och en af barnen, alltefter deras ålder och det mer eller mindre begärliga uttryck, som från deras ansigten trängde till det ömmande modershjertat.
”Gud signe herr löjtnanten, som icke försmår att stiga in till oss stackare! Man min har ej kommit från fisket än, annars hade Pelle här redan vart öfver med ett tråg fisk hos fru Arnman. Hon har vart så god och lofvat ta af oss denna veckan.”
”Jonas återkommer väl innan middagen,” tröstade Arve; ”hvarom icke, blir den god till aftonen. De små se så begärligt i potatisgrytan; finns der ej mera?”
[476]”Der är inte tomt,” svarade hustrun med en viss förlägenhet; ”men far är hungrig, han också, när han kommer från sjön. Vi måste spara åt honom. Potaterna ä’ redan nu så dyra att en knappt kan mäkta köpa några; men hvad ska det bli frampå vintern? Gud hjelpe oss fattiga stackare! Antingen få vi svälta ihjel eller också ge det patron taxerar oss till.”
Ett starkt drag af förtrytelse, blandadt med medlidande, syntes på den unge jaktlöjtnantens ansigte. ”Hvad tar den snåle juden nu för sitt mjöl och potatiskappen?” frågade han.
”Jo, nog må herr löjtnanten tro att han vet hvad han vill ha! Sexton skilling kappen för potaterna och sju daler pundet för hafremjölet. Men detta är godt pris hos honom. Vi få, som sagdt, veta annat slag på vintern, för då går, så säkert jag heter Märta-Lisa, potaterna till tjugu, kanske tjugufyra skilling kappen, och mjölet upp i hela tie dalerna.”
”Jag har mina vägar ditöfver någon af dagarne, och skall då tala med honom,” yttrade Arve. ”Gif emellertid barnen det, som ännu fins qvar i grytan, mor Märta-Lisa! Ni hinner nog koka om, innan Jonas kommer hem – och tag detta till en half skeppa potater, härnäst ni far öfver till Gråby.”
Utan att afvakta fiskarhustruns tacksägelse, lade Arve ett par hackor i hennes förkläde och[477] skyndade hem, med tankarne numera delade mellan sina egna angelägenheter och sina fattiga grannars. I hans manliga själ hvälfde sig många förslager, och under hvarje ledig stund begrundade han alla möjligheter att afhjelpa det svåra betrycket inom fiskläget. Men ännu hade hans tankar ej fullt klarnat. De hade ett godt, berömvärdt mål; men ynglingens drömmar, om de ej till och med stanna vid blotta såpbubblor, fordra tid innan de mogna – och bära skörd.
[478]Femte Kapitlet.
Runeberg.
Några veckor hade förflutit.
Den unge jaktlöjtnanten kryssade nästan beständigt sin vanliga kurs; och Rosenberg, hvilken på det hela lyckligt uppgjort sina affärer för detta år, njöt hemmet och vinterns hvila i sin allt mera älskade fästmös muntrande sällskap. Ännu utgjorde den sista så lyckligt utförda lurendrejerifärden ett rikt ämne för deras samtal; men om den första, der den gamle draken sjelf blef lurad, nämndes icke ett ord. Gubben var, efter denna lilla misslyckade episod i hans numera enformiga lif, så butter och ordkarg, att ingen,[479] utom Gabriella och stundom Rosenberg, vågade sig fram med några små försök till vänligare meddelande.
”Jag vet icke, fader Haraldson,” sade kaptenen, då de en middag efter maten sutto tillsamman och rökte sin pipa, ”hvarföre det endast är på sjön, som man får se det raska lifliga sjömanslynnet regera er. Här hemma deremot är far så tyst och allvarsam, att jag aldrig begriper, huru en menniska kan visa tvenne så olika sidor.”
”Åh, det är inte svårt att begripa! Jag är så godt som född och uppfödd på sjön; den har varit mitt allt och har rikt betalt den tid och möda jag offrat på honom. Men nu ä’ de gamla goda dagarne förbi! I min ungdom och mannaålder, då var det annan lek på Tistelön, än nu. Men skottena skjuta upp, och stammen förtorkas, det är så verldens gång – och skam få den, som öder ord på klagan!”
”Men stammen är ju ännu god och stark för sig,” svarade Rosenberg, medlande mellan gubben och hans besegrare, tiden.
”Det är förbi, min käre kapten!” Haraldson kunde ej förmå sig att kalla Rosenberg annorlunda; ”alldeles förbi! Någon gång kan jag väl ännu flamma upp, såsom den der qvälln – f-n anamma att min sista affär skulle misslyckas, för den sista blir det väl i alla fall! Det är[480] ändå besynnerligt, att jag just inom mig har en smula aktning för den kycklingen, för hans djerfhet att våga mäta sig i list med en så gammal, säker och, skam att säga’t, vidt känd smugglare. Det hade jag aldrig trott honom om! Och fast jag var så arg, att jag tyckte jag kunde spricka af ilska, så fröjdar mig ändå alltid ett raskt knep; det liksom värmer själen på mig, hvem som också utför’et.”
Så fritalig hade Rosenberg icke ofta hört gubben. De termer, denne brukade, förekommo kaptenen såsom ett godt vanligt sjömansspråk; ty han var långtifrån att ana det Haraldsons hjerta låg på läpparne, då han t. ex. yttrade att hans själ liksom värmdes vid utförandet af ett godt knep: Rosenberg anade icke att hans tillkommande svärfar varit den argaste sjöröfvare, en öfverdådig sälle, hvilken aldrig skytt något medel, som kunde främja hans ändamål.
Det enda Rosenberg gifvit akt på, var det hånande bistra uttryck, som stundom uppflammade i den gamles ögon, då Birger med lugn bestämdhet, men likväl saktmodigt, motsade honom, eller Anton kom att yttra några af sina sällsamma, gåtfulla ord. Men dervid tänkte kaptenen att denna otämda vildhet blott var en följd af gubbens naturliga lynne och fordna råa lefnad. Ty så mycket visste han att det var blott sedan Erika emottagit det husmoderliga bestyret, som Haraldsons hus blifvit en så kallad herrskapsboning.
[481]Såsom svar på gubbens framkastade förmodan, att han troligen bestyrt sin sista affär, svarade Rosenberg: ”Nästa år få vi hoppas att det går oss bättre i handom; ty, gudnås, i sådana fall gör skadan en icke visare. Åtminstone har det på mig den verkan att reta lusten; och så vidt vår Herre bevarar lif och helsa, har jag till hösten åter mina packor med mig!”
Den gamles ögon tindrade vid utsigten till en ny älsklingsbragd; men då han blinkade med ögonen och drog stolen närmare, hviskade han: ”Är någon i kammarn, som kan höra oss?”
”Nej, far! Gabriella är hos Anton, Erika i hörnkammarn, och Birger står dernere på bryggan.”
”Birger ja, det var just det jag ville säga, att han inte serdeles tycker om att kapten smugglar. Nog var han med sist och blir det kanske härnäst också; men han gör det bara som väntjenst, och inte för det att han numera är road af ett raskt äfventyr. Aj, aj, Birger! Kapten må tro det var ämne, det, till en karekarl – så flink i vändningarne, och djerf se’n, som han haft hin håles farmor till fadder! Ja, det skär mig genom märg och ben, när jag tänker på att en lurendrejare, hvars make skärgåln inte kan uppvisa, i honom gått förlorad. Men det är hustruas skull alltsamman! Jag såg från början, då han ville ha ’na, att det skulle bära rakt f-n i våld och att[482] hon skulle lägga grimma på honom, och det har hon också gjort, för en får honom nu hvarken till höger eller venster. Och hvad är det för lif, som nu förs här?”
”Men bevars, fader Haraldson,” inföll Rosenberg storligen förvånad, ”nu förstår jag er icke. Birger är väl så dugtig och driftig karl, som ännu trampat en planka! Han ligger ju i betydliga affärer, reser, bygger fartyg och båtar. Dertill är han ett stöd för mycket fattigt arbetsfolk. Jag tycker far har allt skäl vara stolt öfver en sådan son.”
”Stolt, säger j, min käre kapten!” Och den gamles läppar krökte sig till ett vidrigt, föraktligt leende. ”Nej, jag är inte stolt öfver att han blifvit en herreman, i stället för – men vi ska låta det vara, som är förbi. Då han ännu var pojke, då svingade han som en djerf örn öfver land och strand. Det var gry i honom – nu är det åt fanders! Frun, kan tänka, vill ha honom efter herremönster; för de ska vara herrskap, bevars. Men slikt dumt tyg behagar inte gamle Haraldson; derför lefver han för sig sjelf, och lossar inte ofta på tungbandet, som i dag.”
”Men efter vi nu så här förtroligt språkas vid, så kan väl far också säga mig hvad han har emot Erika? För min del har jag alltid, se’n jag lärt känna henne, tänkt att hon var en krona för alla qvinnor. Och så är det ju hon, som[483] uppfostrat Gabriella! Bara den förtjensten, att hon danat en flicka så lyckligt, med så förträffliga egenskaper, som min lilla raska, husliga och intagande fästmö, gör henne i mina ögon till ett mönster.”
”Ja, ja, visst,” sade gamle Haraldson och ryckte otåligt fram och åter på stolen. ”Jag vill inte neka, att hon kan ha någon del i det att flickan – Gud välsigne henne – är som hon är; men så kan j ock lita på, min käre kapten, att det var godt till att göra af, och påbrå se’n! Ja ja, hon hade en mor, det var qvinna hela da’n det! Jag ville inte ha rådt henne göra lagar för mig! Hon teg och tålte allting; och hon hade inte varit bättre, om hon så varit dotterdotter af Job sjelf.”
Denna förklaring, hvilken upplyste Rosenberg om de egenskaper, den gamle vilden fordrat af sin egen hustru, och som just icke satte honom i bästa dager inför den tillernade mågen, trodde Haraldson likväl gjorde en motsatt verkan. Han tyckte sig äfven hafva uppdragit en lycklig jemförelse mellan de begge hvarandra följande husmödrarne; och säker att Erika var den, som stod i skuggan, fortsatte han, efter ett par djupa drag ur pipan : ”Ja, sådan qvinna hade jag, och efter henne har Ella, den goda engeln, sitt milda sinnelag, och efter far sin har hon den ruff i sig, som skall vara medfödd, om den duger till något.”
[484]”Men onekligen har dock Erika gjort mycket för Gabriellas bildning. Det kan far med rättvisa icke neka! Hvilken vildros skulle det icke blifvit af henne utan svägerskans ledning? Hon har skapat det goda ämnet till en riktig prydnad för hela skärgården, och dertill har hon med klokhet böjt Gabriellas sinne till det goda.” Mera tordes han icke yttra; men inom sig, så högt han än älskade sin fästmö, var han dock öfvertygad att hennes sinne ingalunda af naturen var det mildaste. Tvertom trodde han att just den förnuftiga uppfostran afnött det kantiga deruti, som de tidigare årens sjelfsvåld qvarlemnat.
”Nå ja, med flickan har jag redan medgett att hon har förtjenst; men hvad har hon gjort af Birger?” Haraldson skakade på hufvudet.
”En bra karl, tänker jag, om han ej redan var det förut. Birger har ju allmän aktning, och hans redlighet är en god borgen att han alltid skall bibehålla den.”
”Prata mig om redlighet hit och aktning dit, det är bara munväder! Han har icke visat så mycken aktning för sin gamle fars önskan, att han hemfört en enda klut, som inte varit förtullad! Nej, nej, det är för simpelt nu att smuggla!”
Rosenberg log. Han märkte att det blott var hans egen håg för lurendrejeriet, som höjt honom i gubbens aktning; men han började äfven dunkelt inse att Haraldson i fordna dagar troligen[485] bedrifvit smuggleriet på annat sätt och i vida större skala, än han någonsin önskade göra. Och då han kände en viss fruktande obenägenhet att längre intränga i den gamles förtroende, blef han rätt glad att Birgers ankomst afbröt samtalet.
”Hvad säger du om vårt fiske till i morgon, min kära svåger?” frågade kaptenen. ”Tror du det blir lugn?”
”Det artar sig till storm, fruktar jag. Men jag går in till Anton på en stund; det är nu tre dar se’n den stackarn var ur kammarn. Han är ändå inte så sjuk, som han inbillar sig.”
”Gud gifve vår Herre ville ta kraken!” inföll Haraldson. ”Han pinas i alla fall bort som en mask.”
”Inte lefver han sig sjelf till mycken glädje, stackars Anton, det är nog sannt,” menade Birger; ”men det skulle ändå bli bra tomt, om vi miste honom, ty när han inte lider af den olyckliga sinnessjukan, är han väl den bästa och oförargligaste menniska, en kan lefva ihop med.”
”Jo, en kommer långt med oförarglighet i verlden!” yttrade Haraldson med ett försmädligt grin. ”Sådant är ej min sak; och jag begriper aldrig, hur Britta kunde föda mig en son, som inte har minsta gry af far sin!”
[486]”Det är kinkigt att veta!” anmärkte Rosenberg leende. ”Men jag håller också af Anton; och när han ror ut i sin lilla snäcka och hans vackra sång genljuder från bergen, blir jag helt varm. Det ligger något rörande i hans röst, som griper in i mitt sjömanshjerta.”
”Jag ville önska att den olycksfågeln teg med sin kråksång! Jag hör hellre lommens skri och vildändernas snattrande.”
Medan detta samtal fördes i dagliga rummet, satt Gabriella hos Anton, hvilken, halfliggande på sängen, lyssnade till hennes beskrifning om den tid, då hennes bröllop med Rosenberg borde firas, huru de sedan skulle flytta till Götheborg och ha ett litet vackert hus i Masthugget, väl möbleradt och försedt på allt sätt, och der hon, såsom fru, dagligen komme att gå bättre klädd, än hon nu till och med brukade på söndagarne.
”Men du kommer väl hit ut ibland ändå?” frågade Anton och gnuggade sig i ögonen. ”Du vet, Ella, att jag ej skulle kunna lefva länge utan att se dig; och ditin till den stora stan vill jag inte resa. Folkets spring och slamret på gatorna skulle göra mig alldeles galen i hufvudet.”
”Åh, frukta ej, min stackars Anton, att jag icke kommer hem emellanåt, isynnerhet om somrarne, när Rosenberg är borta och jag n. b. icke är med honom. Ty det har jag satt mig i[487] sinnet, att jag skall följa med minst på två resor till Frankrike. Men om hösten komma vi säkert; och då får du väl se, om jag icke tagit upp mig. Pappa har lofvat mig en egen kassa, att köpa granlåtssaker för; ty, ser du, när en blir fru, måste en följa bruket, och jag tänker icke spara på kassan.”
”Men om Rosenbergs förtjenster bli klena, får du väl i stället använda dina pengar till hushållet, tänker jag.”
”Ja, det förstås; jag ernar ställa mig efter omständigheterna. Få vi god råd, vill jag slå på och lefva präktigt; men kniper det igen, nå hvad se’n då? Jag skulle inte ha det minsta emot att sälja hela hemgiften, som pappa lofvat mig, om jag dermed kunde hjelpa och tjena min Rosenberg. Men det kommer nu alldeles icke i fråga; ty han är så driftig och arbetsam, klok och förståndig, att vi nog bärga oss .. Nu kunde du likväl sofva litet, Anton, medan jag går ner och sätter fram kaffet! Jag är säker på att Rosenberg redan en lång stund sett på klockan.”
Gabriella steg upp, men dröjde händelsevis några minuter vid fönstret, för att locka på Antons lilla siska, som han nyss erhållit af Erika till sällskap i sin enslighet; dock långtifrån att fängslas af fågeln, fästades hennes blick på ett annat föremål. ”Anton!” utropade hon omedvetet, men hejdade sig straxt.
[488]Om det bekymrat den sjuke ynglingen, eller han kommit att vända sig om, hade han fått se huru Gabriella med hög rodnad på kinderna drog sig tillbaka från fönstret.
I stället för att gå ned och se om kaffet, hastade hon till sin egen kammare, der hon ref upp och ned i sina lådor, tills hon fann några småsaker, som i hast påsattes framför spegeln, då Lena öppnade dörren och med ett utseende, som redan förkunnade en vigtig nyhet, ropade: ”Mamsell Ella ...”
”Jag vet,” svarade Gabriella, fästade flätan bättre upp och flög så förbi Lena utför trappan.
I det ögonblick, då Birger stod på väg att gå upp till Anton, tittade Petter Lindgrens hufvud in genom dörren. Han såg på Rosenberg och blinkade betydelsefullt med ögonen.
”Hvad står på, Petter?” frågade kaptenen skrattande. ”Har du åter fått syn på någon sjöfågel, som sätter dig myror i hufvudet?”
”Ja, en stor, kapten – titta bara ut! Jag slår mig i backen på att han tänker kapten har än flera godbitar åt’en.”
”Är du rasande! Ha vi tullsnokarne här? Nå ja, nu ska de gerna få komma!”
Birger och Rosenberg behöfde blott kasta en blick utåt, för att få se den välkända flaggan; och straxt derefter lade jakten till vid bryggan.
[489]”Rider honom knäfveln!” sade Haraldson. ”Hvad löper han nu efter?”
”Förmodligen ett vänskapligt besök; han vill väl komma och tacka för sist.”
”Det är väl att Anton är deruppe!” mumlade gubben för sig sjelf.
Sedan Birger underrättat Erika att de fått fremmande, skyndade han hastigt ned till bryggan, att emottaga sin gäst.
”Efter jag hade mina vägar hitåt,” yttrade Arnman, anlitande all den ledighet, som han förvärfvat under den tid, han njöt förmånen att uppfostras af sin f. d. patronessa, ”så tänkte jag att jag en gång kunde taga mig friheten att helsa på i all vänskap.”
”Herr jaktlöjtnanten är välkommen!” svarade Birger. ”Vi få väl det nöjet att se kronans flagg svaja här öfver natten?”
”Ja, om det behagar herr Haraldson, så är det verkligen min mening.”
De trädde in i stugan, och jaktlöjtnanten helsade med god min så väl på gamle Haraldson, som på kaptenen, hvilken senare med ett lätt leende yttrade: ”Herr löjtnanten har icke tackat mig för frukosten på Örnungen!”
”Jag trodde,” inföll Arnman i samma skämtsamma ton, ”att den förut var liqviderad genom[490] min gästfrihet på tulljakten. Men, ”tillade han och vände sig med en viss förbindlig artighet till gubben, ”det var mitt första profstycke; och då det skulle utföras mot en så gammal och vidt erfaren lurendrejare, som fader Haraldson, fordrade min egen heder att jag visade mig värdig en sådan ära.”
Haraldson, som fann sig serdeles smickrad af den listiga vändning, Arnman visste gifva saken, och dessutom var säker att Anton icke skulle komma ner och tillställa några upptåg, tog vida bättre emot vår hjelte, än denne vågat hoppas, samt yttrade att han än hade qvar en butelj äkta vin sedan den gamla goda tiden.
”Då det erhölls lättare, än nu?” inföll Arnman.
”Alldeles, herr löjtnant! Vi ha nu lagt ner rörelsen här på Tistelön.”
Nu inträdde Erika. Hennes kind var väl något blek, då hon helsade såsom gäst sonen af den mördade kustbevakaren; men hon välkomnade honom likväl med samma vänliga behag, ja, om möjligt, med ännu större uppmärksamhet, än hon vanligen egnade sina gäster.
Då Gabriella ökade sällskapet, var samtalet redan i gång. Med frisk rodnad och ett skälmskt leende bjöd hon Arnman kaffe och sedan, på faderns vink, en pipa. Men då aftonen kom och[491] ljusen tändes, framtog gubben Haraldson den sparade vinbuteljen, som han om morgonen vid Rosenbergs ankomst räddat ur Gabriellas händer. Sitt gamla vin ansåg han visserligen såsom en stor skatt; men nu var det ett serdeles tillfälle, och det roade honom att få tömma ett glas tillsammans med den förste tullsnok, som kunde skryta af att ha lurat honom. Gabriella satt, såsom vanligt efter sin fars önskan, vid bordet, der männerna slagit sig ned; och under det hon hörde huru den ena historien aflöste den andra, fruktade hon ej att på gubbens vink fylla de tömda glasen och dertill klinga så väl med sin fästman, som med gästen.
’Om Josefina ändå hade så pass behag i hela sitt väsende, som Gabriella har i sitt minsta finger!” tänkte Arve åter och betraktade med förtjusta blickar, huru den intagande flickan delade sin uppmärksamhet mellan sitt arbete, sin fästman, far, bror och gäst. Och allt gick så ledigt, muntert och förtroligt, liksom det fallit af sig sjelft.
Arve kände den bittraste afund öfver Rosenbergs lycka att bli egare af en sådan skatt, en qvinna just efter hans sinne; men hvad var att göra? Hon tillhörde nu en annan, och Arve fröjdade sig att blott få uppfånga en blick, ett ord – smulor från den rike mannens bord.
Men medan nu skämtet och glaset gick kring laget, öppnades sakta dörren, och Antons magra[492] gestalt stannade på tröskeln. Med ett stirrande uttryck fästades hans ögon på den för honom oväntade gruppen.
Haraldson, som tillfälligtvis såg upp och varseblef sin plågoande, bleknade, trots den väderbitna, brunbarkade huden; han visste att Anton flera dagar varit i ett retsamt, feberaktigt tillstånd, och bäfvade in i själen att ögonblickets makt skulle segra öfver den gnista förnuft, som fanns hos den stackars sjuklingen.
”Hvem är det, som sitter der?” frågade Anton; och vid den hesa, ihåliga rösten vände sig alla ovilkorligt.
Erika, som gick af och an med något husbestyr, greps af en skakande rysning, men hon svarade dock med lugn ton, i det hon vänligt närmade sig Anton, fattade hans hand och såg på honom med en blick, som han nästan i hvarje sinnesstämning vant sig att förstå: ”Det är herr jaktlöjtnanten, som gör oss ett vänskapligt besök, emedan han hade sina vägar hitåt.”
Anton teg och skred, utan att säga ett ord, fram i rummet. Då han var nära Arve, som uppstigit, bugade han sig med nästan ödmjuk höflighet och betraktade honom länge med blickar af undran och nyfikenhet. Sedan gick han öfver till Haraldsons sida, stötte honom på armen och hviskade med hemlighetsfull röst: ”Skäms j ej,[493] far, att sätta er till bords och dricka med sonen till ...”
Ett ögonkast, sådant hyenan skulle kastat på sin motståndare, tvang Anton att sluta meningen; men halfhögt mumlade han för sig sjelf: ”Jag har alltid tyckt att det var skamligt af Judas att sätta sig till bords med Christus; han gaf dåligt exempel, ty efter honom går hans anhang samma väg; och se’n de förrådt oskyldigt blod, göra de sig icke samvete af att dricka ur samma bägare, som afkomman!”
Det var blott Birger och Haraldson, som uppfattade de halfbrutna orden. Rosenberg talade i detsamma med sin fästmö, och Erika upptog Arnmans uppmärksamhet genom att framställa till hans bedömande en märkvärdig snäcka, nyligen skänkt af en fremmande sjöfarare, och den hon lyckligtvis, för samma ändamål, hållit i hand, då Anton inträdde. Derefter tillhviskade hon sin gäst i förtrolig ton, att deras stackars sjukling i dessa dagar varit sämre än vanligt: och med en hastig rörelse åt hufvudet antydde hon sin mening.
Glädjen och trefnaden var nu störd. Fåfängt bjöd Birger till att upptaga samtalstråden: en förstämning hade inträdt, hvilken lade sina känbara fjättrar framför allt på honom sjelf. Erika skyndade med maten; men då hon kallade sällskapet till den enkla anrättningen, sade Anton, som under tiden suttit orörlig i sin vrå: ”Nej, tack![494] jag är ingen Judas.” Och utan att taga godnatt, gick han med långsamma steg genom rummet. Hans sista blick träffade fadern; och ehuru denne icke var tillgänglig för mildare känslor, hade dock någonting uppstått i hans själ, som förmådde honom att sky en längre samvaro med Arnman. Föregifvande att han om aftonen åt endast sin gröt, bjöd han jaktlöjtnanten godnatt och ursäktade att han icke kunde deltaga i måltiden.
Sedan gubben var borta, fingo Rosenberg och Gabriella, hvilka voro fullkomligt okunniga om det förflutnas händelser, den störda stämningen i någorlunda jemnvigt. Birger kom sig ej riktigt före, men bjöd flitigt glaset omkring. Och då Arve sent gick till sängs, svindlade hans hufvud både af drufvans glöd och känslans rus. Under natten sjöngo lockande sirentungor sina vaggsånger i hans öra. Men om morgonen lemnade han ön med starka ’”kopparslagare” i hufvudet, under många tacksägelser för all visad gästfrihet.
[495]Sjette Kapitlet.
Fru Lenngren.
Hastigt, liksom en lysande stjerna några ögonblick dröjer på himlen, för att fägna med sitt ljus, men snart försvinner, så försvann för Rosenberg och Gabriella den lyckligaste tiden af deras lif. Det var vinter och is rundtomkring dem; men i hemmet och i deras hjertan stod våren blommande i högtidsskrud. Mars kom likväl. Örnungen reddes till en ny färd på den klarnade böljan; manskapet skrek sitt muntra ”å-hoj!” och kaptenen, idel lif och verksamhet, delade de sista dagarne mellan resans tillrustning och den älskade fästmön, och hon qväfde de frambrytande[496] tårarne, för att visa sig rask och desto mera behaga honom.
Men utom Rosenberg och Gabriella funnos ännu tvenne andra personer, som med rätt bittra känslor emotsågo skilsmessan. Det var Petter Lindgren och Lena.
”När jag en gång blir styrman,” sade Petter en afton, då han träffade Lena i kaptenens rum, den vanliga mötesplatsen under Rosenbergs frånvaro (Lena skulle naturligtvis bädda, och Petter hade flera göromål, än som kunde uppräknas), ”ja, när jag en gång blir styrman ...”
”Hvad då, Petter?”
”Då friar jag till den grannaste flicka i hela skärgåln.”
”Men om hon inte vill ha dig?”
”Åh, jag skall nog se mig före, att jag inte får korgen! Men när jag nu kommer ut, Lena, och du hör stormarne tjuta och bränningarne slå som galningar mot hvarandra, skall du inte då tänka på mig och säga för dig sjelf: ’Jag undrar hvar Petter nu kan vara? Kanske ligger han och plaskar på en planka, för att rädda lifhanken, eller ha kanske hvalfiskarne redan slukat honom i en munsbit?’”
Detta var alltför mycket för Lenas ömma känslor. ”Kära Petter, tala inte så! När mamsell[497] Ella suckar och säger: ’Herre Gud, jag undrar hvar Rosenberg nu är!’ då tänker jag på dig, Petter.” Lena förde en snibb af lakanet till de våta ögonen; hon vågade ej se på sin älskare. Men Petter, den skälmen, tänkte: ”Så vacker syn får jag kanske aldrig mera se!” och derpå drog han dristigt undan den obeqväma slöjan, vände Lenas ansigte emot sitt – och knep behändigt den första kyssen.
”Petter! Herre Gud, hvad tänker du på – om kapten kommer!”
”Ja, låt’en komma, om han vill! Då skall jag säga att Lena blir min hustru och att jag derför skall vara oförtruten att få den förbannade navigation in i skallen.”
”Du menar då att jag nu är din fästmö, Petter?” frågade Kajsa-Lena och såg helt fundersam ut.
”Ja visst; du är nog för hederlig flicka att låta någon karl, som du inte vill ha till man, stjäla en kyss af dig. Och efter du nu ändå är min fästmö, kan jag ta en till .. och – nock en!”
”Nej, detta bär sig inte, Petter! Nu få vi spara den varan till härnäst, för jag är rädd frun ropar. Men hör du, Petter, vi säga ingenting, förrn du kommer hem i höst! Jag räds nog ändå, när jag tänker på hur försmädligt fader Haraldson skall grina, då han får höra att vi vill gifta oss!”
[498]”Ja, du kan ha rätt nog i det! Nå, det är i alla fall bra att vi sjelfva veta hvad vi veta, och när jag kommer hem, har jag en ring åt dig, men inte mera, för nu blir jag rädd om månadshyran och det till gagns ändå.”
”Lena! kommer du icke tillbaka?” hördes matmoderns röst från förstugan; och med bevingade steg flög den förskräckta Lena till sina andra göromål, lemnande åt Petter besväret att ordna täcket, hvilket hon glömt breda på kaptenens säng.
Aftonen före afresan blef ej så sorglig, som dylika förberedelsetimmar af en stundande sorg pläga vara. Rosenberg och Gabriella voro båda lyckligt, nästan gladt stämda. De glömde frånvaron och tänkte blott på återseendet. Åtta till nio månader äro i alla fall ingen evighet: de kunde nog uthärdas.
”Går det rätt lyckligt,” sade kaptenen, ”så vill jag i största förtroende meddela dig, att jag redan nästa vår ernar utvidga hushållningen på Örnungen, om nemligen min lilla hustru skulle vilja förestå den.”
”Hvad, redan nästa år? det tror jag blir för hastigt! Ännu har jag ej riktigt lärt mig sköta hushåll; dessutom har du ju sagt att flera år måste förflyta, innan vi få tänka på giftermål.”
”Jag har så både tänkt och sagt, älskade Gabriella; men kärleken har vändt mitt hufvud upp[499] och ned. Likväl beror det på hur denna resa slår ut. Den kommer att afgöra, huruvida nästa vinter skall se oss förenade.”
”Icke för giftermålet, ty med det är god tid, men ändå vill jag beständigt bedja att din tur går lyckligt. Och i fall Gud tillåter, att jag nästa år blir fru på Örnungen, om jag nemligen, förstår du, sjelf ger mitt bifall dertill, så skall jag ta hand om en hel hop och inrätta det efter min egen smak, såsom bara vi fruntimmer förstå. Hvad det skall bli roligt att få laga mat endast åt oss två, och att ha kocken under mitt befäl!”
”Bara du icke tar befälet från mig?” sade Rosenberg och smekte leende sin fästmös händer, hvilka under tiden förvirrade sig i kaptenens yfviga polissonger.
”Åh, ingen fara, du vet nog behålla det! Men hör du, kära Rosenberg, det faller mig något in! Petter och Lena se så vänligt på hvarandra; jag menar vi ta henne med, se’n pappa gjort bröllop åt dem. Petter skall i alla fall ha föda och hyra – och Lena kunde ju bli tvätterska?”
”Och så kan hon vara dig behjelplig, när du är sjösjuk, och alla saker i ditt lilla rike fara rundt omkring! Men hur går det då med min lilla modiga hustru? Har du någonsin varit på sjön i stark storm?”
[500]”Åh, jag är nog van vid storm! Den skrämmer mig icke; och det är blott när jag vet att du ensam sträfvar mot den, som jag är ledsen mer än jag vill tala om. Man skall aldrig pjunka, säger Erika, och det har hon också rätt uti. Men du svarar mig ej, söta Rosenberg, på mitt förslag! Tyckte du inte om det?”
”Jo, jag tror nog det blir godt, men har bara några små svårigheter, så vidt etableringen ombord vidkommer.”
”Nej, hvilka då? Jag tyckte det borde vara förträffligt.”
”Icke så alldeles. Örnungen är alltför liten för tillväxande familjer – jag vet icke hvar vi skulle herbärgera den unga sjömansstaten?”
”Nu är du elak!” sade Gabriella och såg ut genom fönstret.
”Nej, icke det! jag bara önskar vi hunnit så långt, då finge vi väl fundera på saken – men ett helt år ligger ännu framför oss. Hvem vet huru allt innandess kan ha ändrat sig! Vi äro nästan för säkra på vår lycka, min Gabriella!”
”Kom icke fram med något sorgligt, söta Rosenberg! då är det snart förbi med mitt mod, och afskedet och sorgen och längtan och allt det der, som alltid följer på hvartannat, kommer af sig sjelft. Gud gifve att Örnungen åter låge här igen! Nu först tänker jag på huru många[501] dagar och timmar långsamt skall gå förbi innan dess.”
”Ja, det bidar,” yttrade Rosenberg med en half suck; ”men jag litar på dina böner.”
I daggryningen var rörelse i hela huset. Vinden blåste frisk, och med rödgråtna ögon låg Gabriella i Rosenbergs famn. Tre gånger släppte den upprörde sjömannen den älskade fästmön ur sina armar, men vände lika många gånger tillbaka, för att åter pressa henne till sitt i afskedsstunden oroliga hjerta: ”Gabriella, min älskade goda flicka! Du blir mig ju trogen?” Det var första gången han yttrat ett sådant ord.
”Trogen?” upprepade hon undrande. ”Ja, Rosenberg, jag blir dig visst trogen!”
”Så reser jag med Gud. Himlen bevare mig åt dig!”
Och han var borta.
Om aftonen, då Haraldson och Birger återkommo, efter att hafva lotsat honom ut, var Gabriella ännu inlåst på sin kammare. Hela den dagen och några derpå följande lefde hon blott af tårar. Men tårar äro en klen föda i längden. Uppmanad af Erika till verksamhet, grep Gabriella åter fast uti sitt arbete; och sedan Rosenbergs första bref anländt, lifvades hon fullkomligt. Det var ej heller tid att bortsörja dagen, då denna sista sommar så väl behöfdes för iordningställandet[502] af den rika hemgiften. Snart slamrade Gabriella raskare än någonsin i väfstolen; och under det Lena stod bakom bommen, klistrade och bötte trådar, utvexlades månget hjertligt ord om Örnungens kapten och dess blifvande styrman.
[503]Sjunde Kapitlet.
Nicander.
Från de öppnade fönstren i gumman Arnmans stuga spridde balsaminerna sin friska doft, och Augustisolens heta strålar hade till och med bränt en ros på Josefinas bleka kind, under det hon, lutad öfver sitt arbete, afhörde ett bref, som Arve läste för henne. Brefvet var från hans f. d. lärjunge, herr Lars, hvilken nu som välbeställd liber studiosus, i knipa för penningar, tagit sin[504] tillflygt till Arve om ett litet lån. ”Det är bara en småsak,” skref han; ”men du vet att pappa icke ger mig en styfver öfver den bestämda summan, och mammas sista sparf har också redan långt före detta flugit sin väg.”
”Han är mig en slösare, just en rumlare, herr Lars!” sade Arve litet betänkligt och sammanvek brefvet. ”Hvad tycker du, Josefina? Menar du att jag bör skicka honom? Jag vill ej fråga mor, ty jag vet förut att hon skulle säga: ’skicka honom ej ett runstycke, utan skrif i stället till föräldrarne; en yngling bör ej göra några skulder, som icke de känna, gilla och ansvara för” o. s. v.
”Ja, jag vet icke,” yttrade Josefina och såg för ett ögonblick upp från arbetet, ”om icke din mor skulle ha rätt deruti, liksom i många andra fall. Hon ser alltid sakerna från den förståndiga sidan; och efter du vill veta min tanke, så tror jag att du kanske snarare gör Lars en otjenst, än verklig nytta, genom att uppfylla hans önskan. Kanske har han flera skulder; och du, som är så väl upptagen hos hans mor, kunde ju på något vänligt sätt meddela henne hans förlägenhet? Hon vet väl då hvad hon rättast bör göra.”
”Kanhända är ditt råd godt, Josefina; men jag känner min fordna patronessa af gammalt och vet att, så högt hon än älskar och förklemar Lars, skall hon ändå rifva upp himmel och jord,[505] om hon får veta att han, utan hennes vetskap, satt sig i några vidlyftigheter.”
”Nå, så skrif till fadern då!”
”Det vore kanske bättre; men jag vet icke, om det hos mig är en falsk och bakvänd blygsamhet, allt nog, det förekommer mig som tullförvaltarn kunde anse ett sådant steg som brist på vilja å min sida eller kanske som brist på ...”
”Penningar, menar du, efter en falsk blygsamhet kan komma i fråga,” inföll Josefina.
”Ja, så der bortåt.”
”Men, kära Arve, du är ju icke heller för närvarande i tillfälle att kunna hjelpa, sedan du i går lemnat åt mig att förvara den summa, du bestämt till mjöl för de fattiga.”
”Utdelningen skall ju ej ske förrän till jul, och innan dess har han åter betalt mig. Han skrifver ju att så fort han erhållit penningar hemifrån, vill han återsända summan.”
”Kanske,” sade Josefina, ”är det icke så alldeles grannlaga att så fritt yttra min mening; men då jag en gång börjat, vill jag tillägga att äfven jag en smula känner herr Lars, och att jag fullt och fast tror att han glömmer sitt lån, när det väl är bekommet – icke af elakhet, men af lättsinne.”
”Nå, antag att han icke betalar det, tror du icke, kära Josefina, att jag innan jul kan åter[506] förtjena den summan flera gånger? Under hösten, den egentliga tiden för min verksamhet, skall jag nog lägga pengarne tillbaka.”
”Och nu vill du återtaga dem, för att skicka dem till Lars?”
”Alldeles, men det blir emellan oss! Jag vet att du kan tiga, Josefina!”
Josefina log. ”Ja, tiga kan jag, om det är en förtjenst – men din mor säger ofta motsatsen.”
”Hon menar att du tiger mera än som behöfs. Du får icke missförstå henne. Hon håller så hjertligt af dig, som du vore hennes egen dotter.”
”Det vet jag, och äfven jag älskar henne tillbaka nästan så innerligt, som jag älskade min mor.” En lätt suck förrådde likväl att hon, som var borta, aldrig kunde ersättas.
”Stackars goda Josefina!” sade Arve deltagande och sökte att få kasta en blick i hennes ögon; men Josefina såg ned. Hennes röst var dock bra lugn, då hon svarade: ”Nu är jag icke att beklaga.”
”Gud gifve så visst det vore din uppriktiga öfvertygelse! Men jag är så klarsynt som mor och kan urskilja en verklig hjertats förnöjsamhet från bemödandet att visa den. Du är icke lycklig hos oss, Josefina?”
Hon teg.
[507]”Icke? Jag har således rätt. Vår kärlek, våra önskningar att göra dig lifvet gladt är dig ett intet! Ditt hjerta är fremmande för oss.”
Häftigheten af den rörelse, som Arve erfor vid Josefinas tystnad, kom honom att uttala hårdare ord, än han kanske annars velat säga; men då han såg en tår nedfalla på hennes söm och dervid erinrade sig alla de tårar, hon fällt under långa nätters vakor, då blygdes han öfver sina tillvitelser och tillade sakta: ”Nej, du har icke kunnat vara fremmande för oss, om du också ej omfattat oss med samma kärlek, som vi dig.”
”Det har jag likväl gjort,” svarade hon; ”men att gifva och taga emot är icke alldeles detsamma.”
”Nu förstår jag dig icke, söta Josefina! Mellan oss bör det visst vara detsamma. Icke kan det kosta på dig att mottaga vår kärlek?” Arves ögon lyste af en så ovanlig eld, att hon i sitt inre önskade det någon måtte komma och afbryta det plågsamma samtalet. Men ingen kom; ty fru Kathrina var i grannstugan och förband armen på en gosse, som skadat sig. Gubben Askenberg sof sin långa middagslur, och Annicka var vid sjön, för att rensa fisk.
”Du svarar mig icke, snälla Josefina! Har du något på hjertat, som plågar dig? Du måtte väl aldrig vilja lemna oss?”
”Jag vet icke! Kanske framdeles, icke nu för ögonblicket.”
[508]”Hvad kunde föranleda ett sådant beslut?” frågade Arve allvarsamt. ”Är du då verkligen missnöjd hos oss?”
”Nej, långt derifrån! Men du vet att min bror skrifvit mig till att han skall gifta sig nästa år; och i ett senare bref, hvarom jag ännu icke nämnt, erbjuder han mig att då flytta till honom.”
”Och det ernar du göra?” frågade Arve starkt rodnande.
”Hvarför skulle jag ligga dem till last, som icke behöfva mig, när jag kan vara nyttig hos andra?”
Arve steg upp och gick med stora steg fram och tillbaka. Efter en stund stannade han framför Josefina, fattade hennes hand och sade hastigt: ”Om du håller af oss, om du är öfvertygad att vi mena dig väl, så tänk icke på det du nu sade! Vi lefva här ett inskränkt, men i alla fall ett vänligt och godt lif. Om du vore borta, tror jag icke att jag så skulle trifvas hemma, som jag nu gör, när tjensten tillåter det. Gud vet, jag håller så hjertligt af min mor, som en son kan göra; men det är ändå mera roligt och trefligt, när jag kommer hem och du gjort i ordning åt mig. Mor kan aldrig ställa det såsom du; ty hon vill ingalunda göra efter mitt, utan alltid efter salig fars hufvud.”
[509]Ett knappt märkbart leende sväfvade öfver Josefinas läppar. ”Vi ha ännu långt till nästa år,” sade hon; ”jag tänker icke på det tills vidare.”
”Tack för det, söta Josefina!.. Vi fick just lagom afgjordt saken, ty jag ser mor komma der utför gatan. Jag går nu upp en stund på min kammare och skrifver brefvet till Lars.”
Och med några raska steg var Arve uppför vindstrappan och inne i sin lilla kammare, der han satte sig till skrifbordet, sammanvek ett papper och skar en penna. Men något bref blef den gången icke skrifvet till Lars, ty de ord, hvarmed han nedkluddade hela sidan, utgjorde endast tvenne namn: Gabriella och Josefina. ”Ja, Gabriella och Josefina,” tänkte han, ”de äro nu som dag och natt, sol och måne, ros och lilja. De äro väl de olikaste varelser, som utgått ur vår Herres hand, och det oaktadt äro de liksom hopväxta i mitt sinne och mina tankar. Jag vet icke hvad som går åt mig, att jag ej kan låta bli att tänka på dem, åtminstone på Gabriella. Hon är ju en annans trolofvade – men narrade hon mig icke ändå att låta flaggen styra falskt! Jag styr väl slutligen åt hecklefjell, hvad det lider – men jag vill icke sätta min fot dit förrän i höst, då Rosenberg återkommer.” Arve utsträckte härvid handen efter pipan och tobakspungen, och märkte då med en blandad känsla af missnöje och välbehag, att den gamla gulbruna skinnpungen, som hängt[510] der efter salig far, lemnat rum för en ny och vackrare, virkad af silke, med Arves namn i silfver. ”Här har Josefina åter varit framme!” tänkte han; ”det är min namnsdag i dag. Hon har icke glömt det, ehuru jag ofta nog glömmer henne. Stackars Josefina! hon skall icke lemna oss, ty ingenstädes kan hon blifva så afhållen som här; och likväl vet Gud att jag skulle vilja älska henne ännu högre, så högt att jag kunde be henne dela det brödstycke jag har och som visst blefve nog för oss begge! Men hvad hjelper det om brödet räcker till, när kärleken icke vill göra detsamma? Ibland, såsom i eftermiddag och många andra gånger, sväfvar det mig på tungan att säga: ’Jag håller dig icke så kär, Josefina, som jag borde; men vill du ej ändå våga att bli min hustru!’... eller något dylikt. Gud ske lof likväl att jag aldrig sagt det; ty fastän hon gör mig allting så väl i lag, fattas det henne ändå så mycket, mycket, som ej fins hos någon annan, än hos – rosen på Tistelön.” Och omkring rosen på Tistelön slötos alltid Arves tankar, liksom i en magisk krets, hvarutur han icke kunde komma.
Hans känslor för Josefina voro deremot temligen broderliga; och hvad han älskade hos henne var det karlar i alla tider älskat, då de hunnit blifva vanda dervid, nemligen det tysta, men flitiga beredandet af deras beqvämlighet och trefnad. Denna konst innehade Josefina; hon bullrade aldrig med sina göromål, sade aldrig: ”jag[511] vill göra dig den eller den glädjen, företa den eller den förändringen!” men hon gjorde det sakta, omärkligt, så att det liksom flyttade sig af sig sjelft. Reste Arve bort och lemnade rummet upp- och nedpåvändt med kläder och saker, stod vid hans hemkomst icke blott allt på sin vanliga plats och i bästa ordning, utan någon liten ny beqvämlighet var äfven tillkommen. En gång, då han beklagat sig öfver det starka golfdraget i vindskammaren, fann han, efter en veckas frånvaro, en ganska bra matta, hopväfd af yllerimsor, betäcka hela golfvet. ”Hvar i alla dagar har den kommit ifrån?” frågade han förundrad. Fru Kathrina smålog och sade: ”Har jag sluppit Josefina förr, än hon fick klippa upp två gamla rockar efter salig far uti ideliga rimsor? Litet mattvarp hade jag se’n fordna dar; och så har hon, med tillhjelp af gamla Annicka, sträfvat ihop hela herrligheten.”
”Du rara, förslagna Josefina!” inföll Arve. ”Jag vet aldrig hur jag skall tacka dig; men de röda tvärränderna ha icke suttit i fars rockar.”
”Nej, men jag riktigt skäms att säga dig att det är min röda kamlottskjortel, som jag haft lika god alltse’n min ungdom. Det är förskräckligt att jag icke kan neka den flickan något! Nå, nå, kära barn, har du någon nytta af arbetet, så är den i alla fall bättre använd, än om malen fick äta upp den.”
[512]På detta sätt vande sig Arve småningom vid beqvämligheter, tvertemot sitt gamla bruk. Gumman Arnman behöll väl alltid sin lilla allvarsamma myndighet; men man skulle dock krusa litet för ”löjtnanten.” Annicka gjorde det af behof, ty efter hennes förmening kunde man aldrig få det godt och rart nog åt den oöfverträffliga herr Arve. Och Josefina, hvarföre hon egentligen och mest lät honom erfara behaget af en ordnande hand, veta vi ej säkert, men tro att om det icke för henne, liksom för gamla Annicka, blifvit ett behof att vårda sig om något, var det åtminstone icke af beräknad uppmärksamhet.
Emellertid blefvo dessa små beqvämligheter allt kärare för vår unga jaktlöjtnant, som endast tog emot all den kärlek man slösade på honom. Josefina var hans goda ande; han behöfde knappt tänka på något, ty hon förekom honom i det minsta. Men i det husliga lifvets hvardagstrefnad ligger alltid något, som talar godt för den, som bereder densamma. Det var således ej möjligt annat än att Arve hjertligt måste hålla af henne, som han redan förut så högt värderade; men hans känsla, ehuru den innebar ett visst välgörande behag, hade ej så mycken styrka att den kunde förmå honom att betrygga hennes framtid genom äktenskapets band, en sak hvarpå han, som vi förut sett, länge tänkt, utan att blifva ense med sig sjelf.
[513]Arnman var obestridligt både af böjelse och grundsatser en hederlig karl, men det oaktadt kom han besynnerligt nog aldrig att tänka på den omständigheten, att han icke handlade alldeles rätt mot Josefina. Han höll aldrig räkning öfver de otaliga vänliga blickar och hjertliga handtryckningar, hvarmed han menade alldeles ingenting eller, hvilket var detsamma, att allt var godt och väl; och vid den innerliga bön han nyss yttrat, att hon måtte stanna qvar, fästade han ej heller annan vigt än den, som härflöt från vissheten om den gemensamma trefnaden. Han öfvertygade sig, emedan det syntes honom så naturligt, att Josefina måste finna sig bättre hos dem, som kände och älskade henne, än hos en bror, af hvilken hon blott hade ett flyktigt minne, och hos en svägerska, den hon ännu ej sett. Men att Josefina hade ett hjerta, som också kunde dåras och såras, det var en sak, hvarpå han händelsevis aldrig kommit att tänka.
Ännu med den nya tobakspungen i handen, och tankarne delade mellan sömmerskan och hennes farliga medtäflarinna, satt Arve så upptagen att han ej hörde att grofva, fullt uttagna steg knarrade i trappan; och först då en stark knackning lät höra sig, jemte förfrågan om herr löjtnanten var inne, samlade han sig, gick till dörrn och öppnade för Mårten jaktkarl, som fått väderkorn om en liten affär, den han ansåg nödigt att skyndsammast inberätta för sin förman.
[514]Vid utsigten till verksamhet var Arves grubbel försvunnet, och med lif och själ var han inne i tjensten.
”Ännu i afton, om ett par timmar, ge vi oss ut, Mårten. Gå ner och håll allt klart! Jag kommer snart efter.”
Så snart Mårten gått, satte sig Arve, obesvärad af alla anfäktelser, på nytt till skrifbordet. Han började och slutade sitt bref till Lars, fullt af goda förmaningar och råd, inneslöt sedan penningarne och förseglade det.
”Nu skall jag gå ned och tacka Josefina, den beskedliga själen, som alltid tänker på mig!” Och med hennes vänliga gåfva i handen, sprang Arve nedför trapporna och ned i stugan, der händelsen åter fogade så, att hon var ensam.
”Nu har du visst åter suttit uppe och vakat och slitit ondt, för att bereda mig den här glädjen, söta, snälla Josefina?” Han tog hennes begge händer och tryckte dem så broderligen varmt.
Josefina rodnade litet och lösgjorde sina händer. ”Det är blott ett lappri!” sade hon blygt. ”Men om du tycker om det, så tala ej derom; det är så ledsamt.”
”Deri kan jag nog göra dig till viljes, emedan du vet, att det icke heller är min sak att hålla tal. Men du kan lita på att jag skall föra din gåfva med mig öfverallt; och hvar gång jag stoppar[515] pipan, tänker jag på dig, du goda vänliga Josefina, som vill göra alla menniskor nöje så långt du förmår; och vår Herre har dertill gifvit dig stor förmåga. Men nu får du vara snäll och ha besvär med att rusta mig i ordning! Mårten har fått något i sigte, och jag vill ut så fort jag hinner bli klar.”
”Ännu i afton, menar du? Och du kom nyss hem!”
”Tjensten går framför allt; men när den är bestyrd, kommer jag glad och nöjd tillbaka, och under tiden tänker jag, som sagdt, på min rara Josefina.”
”Skall du resa till Tistelön äfven denna gång?”
”Till Tistelön, hur så? Nej! Hvarför frågar du det?”
”Det vill jag säga dig en annan gång,” sade Josefina; men Arve varseblef, vid det hon hastigt lemnade rummet, en skymt i hennes öga, hvilken slog honom häftigt som en blixt.
”Jag dumhufvud!” mumlade han och gick, liksom litet småförargad, tillbaka till sin kammare, för att packa in sina saker ...
”Ska vi lägga till hos gamle lurifaxen på Tistelön, herr löjtnant?” frågade Mårten, då de fingo sigte på den plats, der kronans flagg flera gånger svajat, sedan besöket förra hösten.
[516]Arve låtsade ej höra. Begäret att följa den gifna vinken stridde med föresatsen att låta bli. Nu, mera än förut, var han besluten att icke ge vika för sin svaghet.
”En mår som perla i guld der,” fortsatte Mårten, hvilken hade ett godt öga till unga Lena. ”Och se’n så behöfva vi inte förrän i dagningen vara på utkik. Jag ansvarar för att det vi fiskar efter inte ska gå oss ur näfven!”
”Det är icke så säkert. Vi böra i alla fall hålla oss ute!” Och med icke så liten ansträngning var beslutet taget – jakten ilade förbi: Tistelön låg bakom.
Arve sökte att fästa ögonen på den af Josefina virkade tobakspungen. Han stoppade sin pipa; men han höll ej ens så mycket som löftet att derunder tänka på den stackars Josefina. Tyvärr hade han icke mera än en tanke, en känsla, ett begrepp: rosen på Tistelön.
Och pipan röktes till slut, utan att han visste att han brutit sitt löfte.
Men Josefina röjde upp och städade som vanligt, vattnade de små afläggarne under glaset, gned fläckarne af gipsbilden, uppflyttade vaxstapeln och upplockade de lösa papperslapparne på golfvet. Derunder fick hon ett stort fullkluddradt papper i handen, väl hopvridet, men ej sönderrifvet. Det kunde ej vara några hemligheter; hon[517] vecklade upp det. Der stod nu hennes eget namn, men icke ensamt: Gabriella och tjugu gånger Gabriella lästes bredvid.
Josefina syntes icke serdeles betagen af förvåning. Hon såg ut som en person, hvilken hittar samma sak, den förut funnit. Långsamt ref hon bladet i fyra delar, lade det i kakelugnen och lät det gå upp i rök.
Inga utrop, inga suckar, inga ack och inga ve hördes från hennes läppar. Men då fru Kathrina öppnade dörren och litet förundrad frågade: ”Hvad är det du osar med?” då rodnade Josefina och syntes litet förlägen.
”Kors, hvad är det? Hvarför blir du så röd i synen, kära barn?”
Josefina blef nu åter blek, men af fruktan. Hon tyckte att fru Kathrinas ögon sågo tversigenom henne.
Den stackars Josefina!
[518]Åttonde Kapitlet.
Lénström.
Arvidsson.
De stora väfstyckena lågo färdiga att sömmas. Gabriella klippte och ställde sjelf och bortlade det ena paret lakan efter det andra i den stora kistan, der hemgiften förvarades. Den tid var nu inne, då Örnungen återväntades. Redan för flera veckor sedan hade Birger inhändigat afseglingsbrefvet från Bordeaux, och dagligen, ja stundligen, hoppades Tistelöns invånare, den längtande fästmön isynnerhet, att få se skonerten på sin vanliga ankarplats. Men dag efter dag gick förbi, och Örnungen hördes lika litet af, som[519] något bref från kaptenen underrättade om orsaken till dröjsmålet.
Gubben Haraldson spanade sjelf hvarje morgon på öns högsta bergsspets utåt det oroliga hafvet, men skakade alltid hufvudet till nej, då Gabriella forskande mötte honom vid återkomsten. Birger började blifva allvarligen bekymrad för både vän och egendom; men han ville icke bedröfva Gabriella med sina slutsatser, utan yttrade beständigt goda förhoppningar på en kommande dag.
Underligt nog, var Gabriella sjelf nästan den lugnaste. Stormarne hade ännu icke varit så förfärliga, som de plägade på denna tid af året; och när inga olyckor afhördes i Bohuslänska skärgården, trodde hon att det icke kunde vara så illa. Rosenberg låg säkert för motvind. Hon kände på sig att det icke var farligt.
”Jag önskar hon hade rätt!” sade Birger en morgon till Haraldson. ”Men det börjar se betänkligt ut. Hvad menar far?”
Gubben kastade en af sina mörkaste blickar öfver stranden, der dyningarne hvälfde sig högt. ”Jag kan ingenting säga; men jag tror vi skulle ha hört något ifrån honom, om det bara vore vinden som fallerade. Jag känner se’n gammalt stormarne i Nordsjön; kanske har han drifvit in på Norrige. Rosenberg har ingen lycka på sjön.”
[520]”Gud bevara folk och skuta!” sade Birger och trädde åter in i huset.
Aftonen samma dag kände Gabriella sig likväl öfverraskad af en märklig oro. Hon kunde hvarken sitta stilla eller hålla sig inne, men hon sade ingenting; och endast den tydliga ångest, hvilken lästes i hennes ögon, hvarje gång dörren öppnades, förrådde den sinnesrörelse, hvaremot hon fåfängt försökte värja sig.
”Det är icke bra med dig i qväll, lilla Gabriella?” yttrade Erika och såg med hjertligt deltagande på sin älskling.
”Nej,” svarade hon, ”jag vet icke hvad som kommer åt mig .. Men går det icke derute? Det förekommer mig beständigt att förstudörrarne slås upp och igen.”
”Vinden slänger dem fram och åter,” sade Anton; ”jag tror det är så godt vi stänga dem, så slippa vi åtminstone det tjutet. Det kan vara nog af att höra flöjeln gnissla; den påminner mig alltid jämmern af en menniska i dödsångsten.”
”Kan du veta hur det låter?” frågade Gabriella. ”Du har ju hvarken sett eller hört någon dö!”
”Inte?... Du vet litet hvad jag sett!” Ett hemskt leende spelade omkring Antons bleka läppar; men straxt derpå tillade han i sin vanliga sakta ton: ”Vi ska stänga dörrarne!”
[521]”Nej, låt bli det!” bad Gabriella. ”Jag känner på mig att jag blefve ihjelskrämd, om jag finge höra några slag på dörrn. Låt den hellre vara öppen.”
”Du är riktigt underlig i afton, Ella,” inföll Birger, hvilken hittills tegat. ”Jag håller med Anton att vi ska stänga.”
Gabriella motsade ej vidare, utan satte sig tyst i en vrå. Birger tillslöt sjelf dörrarne.
Entonigt surrade Erikas spinnrockshjul. Haraldson band på en not. Birger läste, och Anton satt i sin vanliga spisvrå och nickade.
Så förflöto ett par timmar.
”Det klappar!” sade Gabriella och upplyftade lyssnande sitt hufvud från soffhörnet, hvaremot hon lutat det. ”Sade jag icke att det skulle klappa?”
”Nå, än se’n, din toka!” yttrade Haraldson. ”Hvad är det för farligt? Det är väl folk, som vill slippa in.”
”Helt säkert. Hör!... Det klappar igen. De slagen hafva vi hört förut.” Hon blef alldeles likblek. ”Det är icke Rosenberg!” tillade hon tyst.
”Nä-ä, det tror jag nog!” menade gubben, i det han tog ljuset för att öppna; ”det är väl någon af karlarne, som varit ute.”
[522]Ett par minuter förgingo, innan de, som voro inne, hörde något utifrån, men hastigt träffade dem ett utrop af förundran, och nästa ögonblick stod Petter Lindgren midt i rummet. Gabriella flög upp och hade så när, i utbrottet af sin första förtjusning, omfamnat den ärlige Petter; men en ny blick på hans ansigte och hans drägt skrämde henne häftigt tillbaka. ”Har kapten icke gått i land?” frågade hon med undran.
Petters tystnad och rörelse, så oväntad för alla, satte en gräns för den lifliga glädjen.
”Svara då!” utbrast Birger; ”är det icke allt bra med kapten? Jag reser sjelf ut. Ni ha väl ankrat på vanliga platsen?”
”Res inte, herre! Örnungen ligger ej utanför Tistelön,” svarade Petter Lindgren med en af tårar nästan otydlig röst. ”Det är .. jaha!.. Det är – förbi med den. Spillrorna vräka omkring norska kusten!”
En dödstystnad, icke afbruten af några utrop, följde på den förfärliga upplysningen. Gabriella stod väl upprätt; men hennes kropp darrade som ett af vinden skakadt blad. Hennes alldeles färglösa läppar rörde sig till en fråga, men förmådde ej frambringa hörbara ljud. De öfriga hade icke heller mod att så nära henne utbyta ovisshetens qval mot en troligen ännu förfärligare visshet. Petter Lindgren märkte hvad som[523] föregick och tillade långsamt, ehuru icke i någon tröstrik ton; ”Kapten lefver.”
Ett gemensamt: ”Gud vare lof!” sväfvade på allas läppar, och Gabriellas händer flätade sig hårdt tillsammans: ”Hvar, hvar är han, Petter?”
Den unge matrosens ansigte utvisade nu en tydlig förlägenhet; han tycktes söka efter ord.
”Har du ljugit?” frågade Gabriella och såg på honom med en blick af bäfvande oro. ”Tala fort och tala sanning, Petter! Jag kan höra det värsta, bara du skyndar dig!”
”Säg ut! säg ut!” ropade Haraldson och Birger i samma andedrag. ”Dina nyheter äro icke att hålla på.”
”Det är väl så,” svarade Petter betänksamt; ”men kaptens sista ord till mig var: ’Petter, min gosse,’ sa han, ’var försigtig, det säger jag dig, och löp inte åstad, så att du skrämmer ihjel min fästmö.’”
”Således ändå död!” Gabriellas hufvud svindlade, hennes hjerta kändes nära att stanna.
”Inte död! nej vasserra! Jag har ju sagt att han lefver; men han har rest långt, långt bort, och när han återkommer det vet endast Gud; kanske står det något derom här.” Petter uppdrog sin plånbok och framtog tvenne bref: ett var till Birger, det andra till Gabriella.
[524]”Min stackars gosse!” sade Erika hjertligt. ”Denna bedröfvelsens afton liknar den, på hvilken du först kom hit; men gå nu ut till Lena! Jag menar du tycker bäst om att hon drager försorg om dig.”
”Åh, hon bryr sig väl inte stort om mig nu,” sade han nedstämd, men skyndade likväl åt köket, der Lenas strömmande tårar och hulda omsorger snart öfvertygade honom att lyckans omskifte ingenting förändrat i hennes känslor.
Emellertid läste Birger högt för Haraldson och Erika Rosenbergs bref; men då det blott innehöll beskrifningen på skeppsbrottet, det vi förbigå, jemte hans bittra, men icke omanliga klagan öfver en olycka, som ständigt förföljde honom, vilja vi hellre kasta våra ögon på det som Gabriella med allt mera sjunkande mod läste och omläste, tills hon, utmattad af den häftiga smärtan, stum sjönk till Erikas bröst, för att gråta ut sina qval.
Rosenberg skref:
”Dyra, älskade Gabriella!”
”Då Petter Lindgren hinner fram med detta, har du väl redan både dagar och veckor sett efter om Örnungen icke infunnit sig på sin plats, men hvarje afton funnit dig bedragen. Örnungen, min vackra skonare, som skulle blifvit vittne till vår kärleks lycka, som skulle gungat oss bort till fremmande kuster och vänligt burit oss tillbaka,[525] hvar är den nu? Mitt hjerta hoppressas, mitt öga tåras, ja, jag blygs ej att tillstå, hvad du ändå kan se, att en stor tår faller på detta blad, som du, min dyra Gabriella, skall hålla i dina händer. Men tåren egnas ej allenast smärtan att icke få sluta dig i min famn; den afpressas äfven vid minnet, vid saknaden af mitt fartyg.”
”Örnungens plankor skola ej leta sig vägen till hemmet. De måste, liksom den, hvilken med hela sin ansträngning icke förmådde rädda den från förstörelse, drifva omkring långt derifrån. Jag kan icke återkomma som en skeppsbruten tiggare. Derför ... men låt mig först i tankarne sluta mig intill dig, min älskade, goda Gabriella, som alltid förstod mig. I detta ögonblick ville jag gerna bortgifva resten af mitt lif, om jag fick lägga hufvudet till ditt bröst och höra dina läppar hviska tröst; men hvad förmå önskningarne? på sin höjd låta oss i inbillningen famna vår kärleks verld! Men snart kommer verkligheten och hånar våra barnsliga försök att glömma det närvarande. Jag står här en ensam skeppsbruten man, med krossadt hjerta, förstörda affärer. Hafvet har åter slukat den mödosamt förvärfvade egendomen. Besättningen återvänder, med undantag af gamle Lutter; han blef ett offer för sitt outtröttliga nit, den gamle, redlige sjögasten. Mitt hjerta har äfven rum för saknaden af honom. Du skall se dessa raska karlar, som höllo ut till sista stund, och du skall vänligt tala till dem om[526] mig. De kunna söka och finna nya platser; men jag – förlåt mig det, min Gabriella – jag kan icke återvända – jag kan icke, sådan jag nu är, visa mig för dig. Min stolthet är ännu icke kufvad: mindre nu än någonsin ville jag af dig emottaga hvad jag ej sjelf kan bjuda.”
”Jag vill ut, långt bort till en annan verldsdel, att söka det vår egen nekat mig. Bäfva ej för mig, du älskade, hvita dufva, mitt hjertas utvalda! Hvad betyder väl vägens längd, som skiljer oss? Våra känslor nå hvarandra öfver hafvet. Kärleken slår en säker brygga mellan skiljda länder; på den mötas vi.”
”Ja, Gabriella! mitt beslut är taget fast och oåterkalleligt. Jag går i dessa dagar ombord till Södra Amerika. Att skrifva tjenar till ingenting; ty såsom jag kommer att flacka omkring, vet väl Gud när brefven skulle komma fram; men jag vill i stället utfästa en tid af tre år för min frånvaro. Är jag, vid slutet af dessa tre år, icke tillbaka, då har min otur följt mig till en annan verldsdel; och i denna händelse – tyvärr troligen den sannolikaste – skall du, min dyra, älskade Gabriella, vara fri, fullkomligt fri från ditt löfte. Det är då temligen säkert att jag aldrig, aldrig återkommer. Ordet är grymt, det skakar hela min själ; men det är utsagdt, och jag har svurit mig sjelf ett löfte, som jag äfven tänker hålla, att ej mera sätta min fot på svensk jord, om jag ej återvänder dit som en någorlunda bärgad man.”
[527]”Jag vill försöka att icke misströsta. Min bana har hittills ofta varit törnig, och likväl kan jag fritt, med fullkomligaste öfvertygelse säga att jag gjort hvad som ligger inom menskliga krafter, för att rädda mina fartyg; men en större kraft, mot hvilken vår är barnverk, har fattat rodret och slungat dem ned i förödelsens gap. Jag vill ej ens försöka att till det allra minsta skildra mina känslor, då jag efter slutadt blodsarbete lemnade Örnungens vrak. Du kan fatta dem; men jag hvarken vill eller kan uttrycka, hur jag dervid var till mods. Hade det ej varit för din skull, skulle samma våg fått krossa oss begge. Jag hade då aldrig öfvergifvit skrofvet.”
”Emellertid lefver jag nu, lefver för dig, du trogna, varma hjerta! Tre år – en lång tid af saknad och sorg – den går visst småningom förbi. Men du vet det, kommer jag ej, så stryk då förlofningsringen af fingret. Nej, nej, Gabriella, vänta litet, blott en liten tid deröfver. Gud ser våra hjertan. Min själ är hos dig; och så sannt som du förblifver mina ögons ljus, min lefnads stjerna, så visst är det ock att blott döden afkylt mitt hjerta, då du kanske längesedan upphört att sakna
din Rosenberg.”
Man bör ej försöka en skildring af det, som likväl aldrig kan beskrifvas: ett svidande hjertas[528] oregelbundna slag. I hvarje fiber ligger smärtan och skälfver, men stum, utan behof att utgjuta sig.
Hvarje ord om Gabriellas tillstånd blefve blott ord; men de många, hvilka, liksom hon och Rosenberg, stått vid sina önskningars mål och genom ett tärningskast af ödet der blifvit slungade ifrån hvarandra, de åtminstone förstå hvad som föregick inom vår unga hjeltinnas bröst.
Erika hade tillräcklig bekantskap med menniskohjertat, för att ej här försöka en tröst. Tiden, tiden ensam förmådde i denna, som i alla andra olyckor, skänka första balsamdroppen.
”Om jorden är brännande, så får en ändå gå på henne!” sade gumman Arnman, då hon hörde omtalas sorgen på Tistelön.
[529]Nionde Kapitlet.
Lidner.
Vintern var ovanligt sträng. På det lilla fiskläget hade bristen och jemmern nästan upphunnit högsta punkten. Detta år var äfven tillgången på fisk obetydlig; och af det lilla, som efter nästan outhärdliga svårigheter erhölls, knappt tillräckligt att för dagen stilla det väntande hushållets hunger, måste likväl hälften bortgå, för att genom byteshandel skaffa ihop lite svart hafremjöl och några halffrusna, men likväl dyrköpta potater.
Grubblande på medel att hjelpa, gick Arve med blödande hjerta utur den ena in i den andra stugan. Hans egna inkomster voro icke serdeles[530] betydliga, likväl utdelades, på hans bekostnad, hvarje lördag i gumman Arnmans kök några tjog knallar och en stor kittel soppa; men detta var blott ögonblickets lindring, och då Arve såg de af den stränga kölden stelnade och skälfvande barnen, hvilkas trasor knappt skylde kroppen, framräcka sina krukor och med de skarpa ögonen, som klart tindrade ur de insjunkna groparne, nästan sluka innehållet, innan de såriga, sönderspruckna läpparne ännu vidrört det – då sammanpressades hans bröst af bedröfvelse att ej kunna göra mera. Och hans egna ögon sågo så bedjande på fru Kathrina, som sjelf med slefven i hand stod vid spisen, att hon nödgades öka portionerna, ehuru hon bäfvade att det ej skulle räcka till åt de sista.
Vid köksbordet satt Josefina och delade ut knallarne, och hennes hjerta led icke mindre, då hon såg de gula, knotiga käkarne med glupsk snålhet börja röra sig vid blotta åsynen af brödet. Utlefvade gubbar och lutande gummor, krökte af ålder, hunger och sjukdom, framkröpo äfven ur sina kojor, för att framräcka händerna efter föda, ehuru deras slocknade ögon antydde en ännu högre och varmare önskan: den att för alltid få tillslutas.
Men man måste hafva sett dessa skuggsidor af en så kallad lyckligt organiserad stat, för att riktigt kunna uppfatta dem. Otaliga, djupt[531] skakande uppträden träffa här ögat i många former; och den resande, som tillfälligtvis blir bekant med detta skärgårdens vildlif och icke åtnöjer sig att endast kasta några slantar åt sina vanlottade medbröder, väckes ovilkorligen till den uppriktiga önskan att svenska hjertan måtte taga närmare underrättelse om svenska fattigdomen.
Man torde säga att fattiga anträffas öfverallt, och att man lika väl ser eländets offer i hufvudstadens kyffen och i backstugorna på landet, som bland skärgårdens klippor. Detta är visserligen sannt; men hvilken mensklig jemmer mäter sig med den, som ett fattigt fiskläge företer under sträng vinter och då fisket nästan afstannat i den grad att lifsbehofven ej mera kunna fyllas? Inom städerna och på landsbygden släpa sig de fattiga från hus till hus; de hafva skogar, att derifrån hemta bränsle och möjligen bark till bröd; men hvart skola skärgårdens utsvultna invånare släpa sig, då isen och vintern stänga alla vägar? Kunde de än komma ett stycke längre, funne de samma elände, som hemma hos sig sjelfva. Och hvar skola de söka bränsle? De nakna klipporna, badade af salt skum, gifva blott ett knappt förråd af mossa, hvilken hundrade händer äro färdiga att bortskrapa, för att afyttra till bröd.
Sådant och tusen gånger värre är tillståndet på dessa ödsliga kuster, der ett stort antal menniskor[532] årligen fryser och svälter ihjel, och det likväl ofta nog i grannskapet af en eller annan rik skärgårds-notabilitet, hvilken haft sin uppkomst antingen genom handel med fiskrarne eller, likt gubben Haraldson, genom smuggleri och vrakplundring. I denna senare näringsgren fuskar visserligen hvarenda strandbo, som kan blifva i tillfälle dertill; men om han hos den rike utbjuder några marker uppfiskad talg, så bevisar den dryge mannen klart för honom, att han borde angifvas och straffas för det han lagt sig om bord med så farliga saker. Efter dessa kloka betänkligheter tages likväl – förstås af barmhertighet – taljbiten för en spottstyfver; och sedan den stackars syndarn, som utbjudit den, fått en liten vink att vid något annat lika svårt tillfälle, då nöden ingen lag har, komma igen med en ytterligare bit, lägges det sålunda tillkomna otaliga småplocket till det stora lagret, hvilket sedan säljes till dubbelt belopp.
Att stjäla i smått, blir alltid tillrättavisadt. Men att göra en affär – det är helt annat!
Vårt lilla fiskläge låg, såsom nämndt är, ett par mil från Tistelön, hvilken af närmare fattige kustboer var så öfversvämmad, att dess egare ej kunde sträcka sin hjelp till de mera aflägsna. Men nära fiskläget på en liten halfö, som vi benämnt Gråby, bodde ett slags patron, hvilken, efter gjord cession i Götheborg, flyttat till skärgården[533], der han i flera år drifvit en så lönande handel, att han från fattigdom stigit till högsta grad af pösande välmåga.
Patron Holmgren eller grå’n, såsom han gemenligen kallades, var försedd med ett af dessa elastiska samveten, hvilka gifva vika vid minsta lutning åt egen fördel, hvarföre han ock utan möda fyllde kassaböckernas luckor. Hans hufvud var icke egnadt att drifva handel i större skala; men att stå inom sin lilla disk, att knoga med mjöl, potatis, tobak, snus, bränvin, m. m., dertill var han klippt och skuren. Och när han om aftonen gjorde ett öfverslag af sina små lyckliga affärer för dagen, gned han förnöjd de grofva händerna och försäkrade sin hustru att om han flyttat till skärgården ett tiotal år förut, skulle han nu varit en svåra rik man.
Naturligtvis höll patron Holmgren ett annat mera lämpligt tal för sina kunder, då de, med fiskkorgen på nacken eller armen, infunno sig att göra byteshandel.
”Aj, aj,” yttrade han, med en beklagande axelryckning, ”har du ingen större eller bättre fisk i dag? Det blir ej mycket af den der; jag kan ej ge mer än så eller så mycket” – vanligen det allra minsta.
Men när de säljande äfven ville hafva någon fördel, när de beklagade huru ondt de slitit[534] för att arbeta sig fram mellan isstyckena, huru deras hungriga barn hemma väntade deras återkomst, och de för själ och pina bådo patron för dessas skull öka på mjölnypan eller gifva ett par tobaksblad åt gamle farfar, några prisar snus åt gamla mormor, då utbrast den listige patron Holmgren i en klagan, ömkligare än sjelfva strandboernes: ”Ni ä’ ju alldeles obilliga, mina vänner, alldeles orimliga i er okunnighet! Gud vet att jag sjelf är en fattig man, med hustru och många barn! Jag ville gerna hjelpa; men tiderna äro förfärliga. Jag säljer mina varor till nedsatta priser, och skulle egentligen upphöra med hela handeln, hvarpå jag slutligen ruinerar mig, om det icke gjorde mig ondt om er. Nu ha ni likväl någon utväg; men flyttade jag bort, hvarpå jag ofta tänkt, finge ni erfara annat.”
”Gud välsigne patron, för mina fyra små! Var så god och lägg fyra potater till på kappen.”
”Fyra till, säger du! Nej tack, om jag så ökade på för hvar och en, som tigger för sina ungar, finge jag slutligen ganska litet att sälja. Ni skulle icke gifta er så mycket derute. Jag tror ni rätt som det är ha lika mycket ungar som fisk! Fattigt folk bör icke gifta sig; och det enda råd jag kan ge er är att låta alla era töser komma i tjenst åt staden eller till de rikare fisklägena. Karlarne bergade sig nog med båten och noten, om de ej blefve förförda att sätta hushåll.”
[535]Så visa och lämpliga tal höll patron Holmgren, då armodet krälade i stoftet omkring honom; och tröstlösa återvände de bedröfvade med det otillräckliga förrådet till sina hem.
”Nej, jag uthärdar omöjligt längre!” sade Arve en afton, då han inträdde i stugan, der gumman Arnman, ännu alltid lika tålig, satt vid bordet och roade gamle löjtnanten med de allt kärare och dyrbarare pappersdockorna.
”Är det åter någon bedröflig nyhet?” frågade fru Kathrina och vände hufvudet med ett uttryck, som lät förstå vana vid det värsta.
”Ja, en ryslig! Olle Persson, som med begge svågrarne sina för några dar se’n, i trots af storm och is, reste på långfiske, för att söka hjelp mot jemmern hemma, har med allesammans blifvit borta. En öbo, som funnit båten stjelpt och igenkänt den, har bringat honom hit; men eländet hos de tre enkorna med alla sina barn kan göra en tokig! Jag vill i morgon, så vidt möjligt är, resa öfver till Tistelön och rådgöra med Birger Haraldson. Det är en dugtig och hederlig karl. Han skall ej undandraga sig att gifva råd och hjelp, när han blir uppfordrad.”
Ehuru det alltid, enligt fru Arnmans egen uppgift, var detsamma som att sticka henne i näsan med en syl, då Arve talade om att resa till Tistelön, var hennes hjerta dock alltför[536] menniskoälskande, att denna gång sätta sig emot ett beslut, hvilket kanske kunde medföra någon fördel åt deras fattiga grannar.
”Gud gifve det vore enkorna och de faderlösa till gagn och fromma,” sade hon mildt och andäktigt, ”så må du gerna resa! Jag vill emellertid gå in till de stackars menniskorna och se om jag kan tala ett ord i rättan tid. Och du, Josefina, gå du med Annicka på loftet, barn, och plocka full den stora grepkorgen med gryn, ärter, bröd och mjöl. Låt Annicka också taga upp tre små köttstycken. Jag skall dela ut så långt det räcker. Herren välsignar väl förrådet igen, hoppas jag!”
Innan fru Kathrina gick, bestyrde hon att gubben Askenberg kom till hvila. Hon var ett af dessa lugna, betänksama lynnen, som vid en sinnesrörelse ej glömma sina vanliga åligganden. Gamle löjtnanten skulle ej blifva lidande för de andras skull; och gumman Arnman kunde ej riktigt lugnt vara från hemmet, om hon fört någon oro med sig derifrån. Men gubben kände ej mera frukterna af detta vänliga deltagande, hvilket var så vackert, emedan det, utan att få någon tack, aldrig tröttnade. Den gamle invalidens tillstånd var nu sådant, att han ej mera visste om han låg eller satt: han liknade snarare ett trädstycke än en menniska, och han röjde ej någon känsla af välbefinnande, sorg eller förnöjelse.[537] Det enda, som synbart roade honom, var pappersdockorna, dem också fru Kathrina hvarje dag uppställde i långa rader utmed hela bordskifvan.
Emellertid gingo tillredelserna icke långsamt. En knapp halftimma sedan Arve inträdt, stod gumman Arnman färdig att, lik en vänlig apostel, begifva sig ut på sin svåra vandring. ”Blif hemma du, så att Josefina ej behöfver vara ensam!” sade hon åt Arve, som ernade följa henne. ”Annicka och jag stödja oss på hvarandra i halkan. Men bed i stället Gud, barn, att han upplyser mig, så att jag rätt talar hans ord för dem, som behöfva hugsvalas!” Fru Kathrina tillslöt dörrn; och lysande vägen med sin lilla lykta, gick hon till bedröfvelsens hem. Vi låta henne vandra hugsvalelsens och tröstens stig, och vilja i stället lyssna på Arve och Josefina.
Från den dag, då vår unge jaktlöjtnant trodde sig hafva kastat en blick i Josefinas hjerta, undvek han allt närmande, som kunde få ett förtroligt utseende, en dubbel tydning. Han blef uppmärksam på sig sjelf, han blef försigtig. Antingen hans gissning nu var sann eller falsk, röjdes likväl hos Josefina ej den minsta förändring. Hon var alltid densamma, behöll samma skick och samma vanor, och tycktes ej gifva akt på att han med skygg obenägenhet drog sig tillbaka.
Grunden för Arves nya uppförande låg i det vaknade medvetandet att hafva varit alltför hjertlig,[538] då hjertligheten endast stödde sig på vänskap; och till förbättrande af detta fel ansåg han tjenligast att draga sig så mycket som möjligt inom broderlighetens svalare gränser. Emellertid kom allt detta så hastigt och besynnerligt, att det ofelbart måste förekomma den slutna, men derföre ej mindre finkänsliga Josefina påfallande och kanske mindre grannlaga. Arve gjorde hvad han kunde och borde. Det var ej hans fel att han icke egde tillräcklig bildning och menniskokännedom, för att kunna urskilja huruvida han gick för långt i sitt nit för Josefinas lugn, eller icke.
”Gud allena vet, huru denna jemmer kan afhjelpas!” sade Arve, sedan hans mor gått. ”Det lilla, en enskild person med mina inkomster kan göra, är så obetydligt i förhållande till det onda, att det ej serdeles kan kännas; och likväl fruktar jag att också detta lilla kan ta slut. Ha vi ännu mycket mjöl qvar, goda Josefina?”
”Icke mycket, endast för ett par veckor, gudnå’s!”
Arve yttrade sitt bekymmer blott med en tyst suck. Hans kassa var i ett ganska klent tillstånd; ty jakten låg för det mesta overksam under denna årstid.
”Har du inte ännu fått dina penningar tillbaka från Lars?” frågade Josefina med en liten släng af den kitslighet, hvilken oftare vidlåder qvinnorna[539], än männerna finna önskvärdt. Josefina visste rätt väl att Arve icke återfått sitt lån; och som han anade skälet för hennes fråga, svarade han endast med ett tvärt nej.
”Det var rätt ledsamt; men jag sade dig förut att det skulle så gå!”
”Gud ske lof,” tänkte Arve vid dessa ord, ”att jag ej friade till henne! Hvad kunde varit odrägligare, än att haft en hustru, som vid minsta fel eller misstag försäkrat att hon redan förut vetat hur det skulle gå, och att hon bedt mig låta bli, m. m.? Nej, Josefina hade icke passat åt mig; men en snäll och bra flicka är hon ändå. Gud gifve att någon annan ville gifta sig med henne, så att hon blefve lyckligt försörjd!”
Josefina, som af Arves utseende lätt slöt att hans lynne ej denna afton tålde någon pröfning, ombytte genast ämne och beklagade att de stackars invånarne på fiskläget nödgades handla med en sådan jude, som patron Holmgren.
”Det är en skurk,” utbrast Arve med lågande kinder, ”en riktig skurk! Redan två gånger har jag varit öfver och läst lagen för honom; men det är som att slå vatten på gåsen. Hans hjerta och hans förstånd äro lika otillgängliga. Men jag funderar starkt på ett steg, som skulle komma honom att häpna och förmodligen också att nedsätta priserna.[540] Ja, Josefina, jag har ett förslag i hufvudet, hvarigenom, om det lyckas, jag hoppas kunna verka något väsendtligt gagnande för vårt fiskläge.”
”Hvilket då, kära Arve?” frågade Josefina med glad rörelse; men det var icke nyfikenhetens: hon var för mycket allvarsam att känna denna plåga.
”Jo, du skall få veta det.” Arve drog sin stol närmare Josefinas; och då han i hennes ögon läste, liksom i sin egen själ, om en lifvad ande för olyckliga medmenniskor, var all hans konstlade köld försvunnen, och med den gamla hjertligheten närmade han sig åter henne, hvilken för honom var liksom ett mellanting af älskarinna och syster.
”Ser du, jag har länge varit betänkt på att företaga något, som kunde blifva af varaktigt gagn för våra stackars grannar. Vi veta att det väsendtligaste af eländet ligger i det hutlösa prejeri, som Holmgren – jag kan knappt uttala hans namn, utan att blodet kokar i ådrorna på mig och näfven knyter sig af lust att slå den uslingen – utöfvar mot de arma fiskrarne. Det förstås att vintern, stormen, isen och otaliga deraf följande olyckor komma för sig sjelfva. Men äfven dessa svårigheter kunna genom mitt förslag till någon del afhjelpas, eller rättare sagdt, göras mindre känbara. Kortligen, jag ernar för mor, i fall hon, som jag säkert räknar på, bifaller det, söka privilegier[541] att här öppna handel. I mitt eget namn låter det ej gerna göra sig – jag har min tjenst – men i mors, det ginge förträffligt; och det vore för att vidtala Birger Haraldson om borgen, som jag i morgon ville resa till Tistelön. Han ligger i affärer med flera hus i Götheborg, och kunde således genom sitt namn skaffa oss ett års kredit.”
”Kunde detta nu snart verkställas, och med Guds hjelp hoppas jag drifva det igenom, så skulle naturligtvis all handel stanna här, och det stackars folket sluppe då att, som de nu oftast nödgas göra, i hvarje det rysligaste väder arbeta sig ut mellan de hopade isstyckena. De lemnade sin fisk hos oss mot de för dem nödvändigare varorna. Hvart och ett hushåll skulle ha sin bok att taga på, och hvad de ej kunde betala under vintern, finge de ersätta under sommarn, då fisket går raskt och tillgången på mossa ökar deras små fördelar. Genom det förtroende, man sålunda visade dem, väcktes nog också den känsla af heder, som äfven de ha, när den anlitas; och jag är säker att de af tacksamhet blefve ganska måne att arbeta af sin skuld. Men låt ock vara, att en och annan stode qvar, tror jag det oaktadt att vi ginge skadeslösa från saken; och någon vinst räkna vi inte på.”
”Det, som synes mig värst, är den tillökning af göromål, som fölle sig i huset, först med sjelfva handeln och sedan med tillsynen öfver fiskens[542] insaltning och torkning och vägningen af mossan. Utan ditt raska biträde, söta Josefina, kunde mor aldrig gå i land med dessa bestyr, ehuru förstås jag hjelpte till vid all den tid jag hade ledig från tjensten.”
Medan Arve utvecklade sin plan, lifvades Josefinas anletsdrag allt mera, och det var tydligt att hon gillade den. Då han slutat, sade hon med sin lugna, trovärdiga röst: ”Jag lofvar dig säkert att medverka allt hvad jag förmår till ditt goda och kloka beslut; och så vidt mina krafter medgifva, skall min verksamhet visa att också jag af hjertat känner mig glad att bidraga till ett godt ändamål.”
”Tack, goda snälla Josefina! Jag har visst aldrig misskänt din vilja; men jag hade ändå icke vågat hoppas att du, som alltid är betänksam, varit så rask i beslutet, äfven om det som nu gällde en kärleksfull handling. Emellertid litar jag på det du sagt, ty jag vet att dina löften äro icke, som många andras, tomt prat; och nu skall du först hjelpa mig att framställa saken för mor.”
”Jag undrar att du ej redan gjort det?” inföll Josefina.
”Det hade ej varit rätt af mig, innan jag hört din tanke. Du nämnde en gång för längesedan om ...”
[543]”Ja, jag vet! Min bror ernade gifta sig, och det var i fråga att jag skulle flytta till honom; men det blef ej af med hans parti, och sedan jag här kan vara till någon nytta, vill jag ej vidare tänka på att skaffa mig någon annan plats, än mitt nuvarande goda hem.”
Och var det väl möjligt för Arve att, trots sina föresatser, låta bli att vänligt trycka Josefinas hand; men han gjorde det nästan utan att veta derom, och derefter fortsatte han: ”I alla fall berodde det mycket på dig; ty ehuru endast mors medgifvande kan sätta saken i verkställighet, så skulle det hafva gått trögt för henne att utan ditt biträde komma fort dermed. Den tyngsta delen af verksamheten och göromålen kommer gudnås att falla på dig, som är ung. Men lita på, så fort jag är hemma, har du en trogen hjelpare vid din sida. Jag skall nog se efter att du icke under fisksaltningen får dina små hvita händer bortfrusna!”
”Åh, frukta ej för mig; jag vill se mina hvita händer röda som eld, om de blefve det under nyttig verksamhet! Jag skall icke spara dem.”
”Då gör jag det i stället; ty, kära Josefina, det är ändå, arbetsamheten i all ära, bra fult att se röda fruntimmershänder! Men vi skola ta en hjelphustru, som kan förrätta de gröfsta göromålen. Min mening var att du endast borde ha trogen tillsyn öfver dem.”
[544]”Lemna du den delen åt mig! Nu vore endast godt att du finge den påräknade borgen. Men han skall ju vara en så galant karl, den yngre Haraldson. Kanske lägger sig också Tistelöns ros ut för ditt förslag.”
”Jag tror det knappt erfordras,” svarade Arve med en lätt rodnad. ”Hennes bror, Birger, är en dugtig karl, och jag behöfver visst icke länge lovera, innan jag har honom der jag vill. Men hvad det beträffar med mamsell Gabriella, så har väl hon, stackars liten, nog med sina egna bekymmer. De äro just icke så små heller; och fastän jag, som du vet, icke varit der se’n olyckan med Rosenberg blef bekant – det var också f-n till otur han hade – har jag likväl hört i Marstrand att hon skall sörja alldeles grufligt.”
”Det gör mig innerligen ondt om henne!” yttrade Josefina med en half suck. ”Tre års väntan i ständig ovisshet är ej ett afundsvärdt öde.”
”Jag tycker det skulle vara en stor glädje för henne, om hon kände dig, Josefina! Så vidt jag vet, har hon ingen jemnårig att meddela sig åt. Om mor icke vore så underlig med sin motvilja för Tistelöboerne, så skulle jag öfvertala dig att en gång följa med dit. Både du och hon komme att tacka mig för bekantskapen.”
”Kors, så du talar, Arve! kunde jag resa med dig dit? Ginge det an!” Josefinas stränga[545] vana vid den yttersta noggranhet i allt, som rörde det passande, vägde mot det lifliga begäret att sjelf få se den högt prisade ”rosen.”
”Hvarför icke; hvad ondt vore deri?”
”Ondt, nej, det förstås! jag tänkte icke heller att det vore ondt; jag menade blott om det riktigt passade sig?”
”Helt säkert. Här ute i vår beskedliga skärgård tänker jag allting passar, som ej strider mot det rätta och anständiga. Vi äro, Gud ske lof, icke under min fordna patronessas skarpa ögon! Och finge vi bara mors samtycke, så reste vi helt fint. Du skulle få bästa platsen i jakten, och gamle Simon kokade kaffe åt dig, nära nog så godt som Annickas.”
En ovanligt hög färg sväfvade öfver Josefinas ansigte. ”Om din mor tillät det, Arve, så erkänner jag att denna lilla resa skulle roa mig bra mycket; men denna gång är det ej värdt nämna derom, ty nu får hon myror nog, när du meddelar henne din handelsplan. Om ditt ärende deremot lyckas och du på något beskedligt vis vill höra åt hos fru Haraldson, om jag vore välkommen, då tror jag nog, om förslaget komme från henne, att mor bifölle det, för att glädja mig.”
”Alldeles, Josefina! Ni qvinnor äro alltid fintliga. Nu vet jag huru jag skall ställa det och hoppas så bedrifva saken, att du en annan gång[546] får göra mig sällskap. Och att du blir välkommen, det vågar jag ansvara för.”
”Då är allt bra!” sade Josefina. ”Men jag måste nu titta in till gamle löjtnanten och se åt om han somnat.”
[547]Tionde Kapitlet.
Oxenstjerna.
En skarp Februaridag fick Tistelön besök af tulljakten, och Arve blef synbart väl emottagen af alla, utom af Anton, hvilken alltid sett mörkt på hans visiter. Till och med Gabriella tycktes icke missbelåten med ett afbrott i enformigheten, ehuru hon ännu med sin blekhet och ett visst svårmod förekom Arve som en ung enka under sorgåret.
”Vi ha icke se’n tidigt i höstas fått fägna oss af herr löjtnantens besök!” sade Birger och bjöd[548] en pipa, medan Haraldson, skjutande den röda yllemössan åt ena örat, öppnade väggskåpet, för att få reda på korkskrufven; ty ännu stod, besynnerligt nog, Arnman i den egna gunst, som han förvärfvat efter det gemensamma nattäfventyret.
”Jag har ofta,” yttrade Arve såsom svar på Birgers anmärkning, ”varit sinnad, när jag flackat här förbi, att lägga till, men alltid fruktat att min närvaro obehagligt kunde erinra om fjolåret, som var så lyckligt mot hösten.”
”Visserligen,” inföll Birger, ”hade jag hellre velat ersätta Rosenberg tiodubbla värdet af det gods, som den gången togs ifrån honom, än nu ha förlorat min granna skonare; men man får finna sig! Vår Herre råder öfver gods och lif.”
”Folket blef likväl bärgadt, tror jag?”
”Utom den gamle hederlige gubben Lutter, kom hvarenda själ af besättningen hem. Men Rosenberg, den narren, jag må ej bättre säga, hittade på att göra långtur. Han har, som löjtnanten väl hört af ryktet, rest till Amerika, för att bli ute i tre år. Vår stackars Ella har under de här tre månaderna redan sörjt så mycket att det ej blir annat än skinn och ben qvar på henne, om hon skall fortfara på samma sätt i tre åratal.”
”Ja, mamsell Gabriella har verkligen lidit bra mycket till utseendet, men förmodligen ännu[549] mera till hjertat!” sade Arnman, hvilken med sin enkla opolerade natur icke fann att det låg något mindre artigt i hans öppenhjertighet.
Gabriella, som länge varit likgiltig för spegeln, men nu, alldeles händelsevis förstås, kom att kasta en blick deri, rodnade af förtrytelse. Denna rörelse gaf henne en ögonblicklig frisk färg – och hon fann att Arnman haft fullkomligt orätt.
”Det tar sig med tiden!” tröstade Haraldson. ”Ella är nog för klok tös att ge sitt fagra skinn till spillo åt sorg och grämelse; och kommer han inte, så fins nog flera karlar qvar. Är det inte sant, min docka, att du tänker så?”
”Nej, pappa, det gör jag visst icke! Jag håller Rosenberg alltför kär, att ens fråga efter om andra karlar fins till i verlden eller icke.”
”Så, så, min dufva, tag inte så illa vid dig!”
Men Gabriella var just i lynne att taga allting ganska onådigt. Det enda, som likväl gjorde henne nöje, ett nöje nemligen, hvilket hon behöll för sig sjelf, var triumfen att Arnman nu fick erfara, huru litet hon brydde sig om att han funnit hennes utseende hafva lidit.
På samma sätt tro sig ofta de unga oerfarna flickorna triumfera öfver männerna, medan de, hvilka nemligen bättre förstå sig på saken än vår hederlige jaktlöjtnant, i hemlighet triumfera öfver[550] dem, deras bryderier och förtrytelser, dessa smickrande och säkra bevis på större eller mindre deltagande.
Men Arnman tänkte för godt och redbart att tro sig hafva förolämpat Gabriella. Han ansåg hennes yttrande härflyta från saknad och klandrade det icke, ehuru det är svårt att afgöra, om det ej mera behagat honom att finna henne mindre sörjande.
”Jag är i dag ute i ett vigtigt ärende,” sade han och vände hela sin uppmärksamhet åt Birger.
”Hvad då, herr löjtnant?”
”Jo, jag har en stor anhållan till herr Haraldson! Vi äro visst ännu alltför litet bekanta; men jag vågar ändå komma fram med den. Jag önskar en väntjenst, icke allenast till gagn för mig, utan väsendtligast för vårt fattiga fiskläge.”
Nyfiken vände nu Gabriella sitt hufvud åt den talande. Erika lät arbetet omärkligt hvila; hennes öga ljusnade vid tanken att Birger skulle få tillfälle vara Arnman nyttig. Men gubben Haraldson, hvilken med sina öfriga egenskaper förenade snålheten och här trodde frågan gälla penningelån, började försigtigt spetsa öronen.
Emellertid yttrade Birger med lika mycket lugn som vänlighet: ”Det skulle sannerligen fägna mig, om jag kunde visa herr löjtnanten någon tjenst.”
[551]”Jag har nästan räknat på detta svar,” återtog Arve med tillfredsställelse; ”och jag tror att vi karlar ej så många gånger behöfva sammanträffa, för att veta hvad vi gå för. Saken är, hvad herrskapet väl också fått kännas vid, att denna vinter åstadkommit ett förfärligt elände bland de fattiga kustboerna. Vårt fiskläge är i det mest beklagansvärda tillstånd. Hungern, uselheten och döden gå hand i hand, och senast i förrgår fans båten stjelpt efter tre af våra raskaste karlar. Det var tre svågrar, hvilka, i förtviflan trotsande både storm och is, rest på långfiske att skaffa föda åt sina jemrande barn. Troligtvis hafva de, utsvultna och förfrusna, icke egt krafter nog att värja båten mot vindbyarne, den har kantrat; och nu äro väl de sträfsamme männerna ifrån all timlig sorg, men enkorna och barnen fylla våra öron med sin klagan. Och ändå äro ej dessa de enda, som ha rätt dertill. En likadan sorg har träffat flera bland våra olyckliga qvinnor, ty ej mindre än tre karlar ha förut i vinter förlorat lifvet, under försök att uppehålla det.”
Efter ett litet afbrott, hvarunder Arve i Birgers liksom i Erikas och Gabriellas ansigtsdrag läste det mest oförställda deltagande, fortfor han: ”Som jag anser roten till allt detta onda väsendtligast ligga i svårigheten att stilla lifsbehofvens kraf, har jag ernat anlägga en liten handel på fiskläget. Den snåle juden Holmgren har nu slagit[552] all rörelse under sig, och det har otaliga gånger svidit i bröstet på mig och retat mitt sinne, när jag sett hur den uslingen förfar med de stackars fiskrarne. Meningen är nu att söka utverka privilegier för mor, att få idka rörelse; men för att sätta sjelfva förslaget genast i verkställighet, hvilket är nödvändigt, om det skall komma till nytta, fordras en pålitlig borgen. Och jag har kommit hit, för att be herr Haraldson härom.”
Det behöfdes knappt den tårade, uppmanande blick, som Erika skickade sin make, för att stadga ett beslut, han redan från början fattat. ”Det är glädjande,” sade han i en ton, som vittnade om den aktning, Arnman ingifvit honom, ”att se en så ung man, som herrn, med sådan håg och god vilja söka verka för de fattiges bästa, och det vore både synd och skam att vägra den hjelp, som en kan lemna till ett så nyttigt ändamål. Om herr löjtnanten behagar, kunna vi tillsamman någon af dagarne resa inåt Götheborg; och jag ansvarar att vi skola komma provianterade tillbaka.”
Arves ögon glänste af en fröjd, som hedrade hans menniskoälskande hjerta; och med en rörelse, hvilken fullkomligt tolkade hans tacksamhet, räckte han Birger handen. Då han i detsamma såg upp, föll hans blick på Gabriella, och må det förlåtas den menskliga svagheten, att han, vid åsynen af hennes lågande kinder, tårade ögon[553] och obeskrifligt uttrycksfulla bifallsleende, glömde, ja för några minuter rent af glömde både sitt ärende och hela fiskläget.
Som is föll likväl snart öfver hans varma hjerta gubben Haraldsons försmädliga yttrande: ”På den kommersen tror jag att hvarken varutagare eller borgesman komma att spinna silke! När ska så’na fattiga stackare kunna betala? Det blir stående på kritan, och när lagert är uppslukadt och betalningstiden till ändå, får nog borgesmannen sitta emellan.”
”Gud förbjude att det skulle gå så illa!” svarade Arve. ”Om de också icke ha penningar, ha de åtminstone sin fisk, hvarpå vi åter hafva en liten förtjenst; och blott det går ihop, så att herr Birger Haraldson icke blir lidande för sin tjenstaktighet – och det vågar jag svara för att han icke skall bli – så är det ej mera som behöfs. Mor vill ej handla för vinning, utan för att motarbeta det närvarande eländet. Och jag tror dessutom att vi något hvar ha pligter mot det allmänna, lika väl som mot oss sjelfva. Icke får man räkna så noga, om en ej alltid stryker vinsten i egen pung, då man ser medmenniskor färdiga att förgås; och för min del skall jag alltid tro att det är vår skyldighet att afhjelpa det onda så långt vi förmå.”
”När en är ung och har litet erfarit, är en alltid frikostig,” genmälte Haraldson med en röst,[554] som antydde att han tyckte sig hafva hört en barnsaga; ”men när en har gått ett stycke längre fram i verlden, vet en hvad penningen duger till! Och hvad nu det der onda kommer vid, så är just knuten att det inte låter hjelpa sig, innan hela fiskläget ätit sig mätt. Sådant långvarigt kalas går inte af för hackor; och den, som skall bestå fiolerna, bör inte hicka vid första knäcken!”
Birger syntes högligen missnöjd; men utan att säga det minsta sårande till sin far, yttrade han, vänd åt Arnman: ”Jag är öfvertygad att ingenting kan vara att befara för någon af oss, då saken klokt handhafves. Och skulle någon liten brist uppstå, så har jag, gudnås, fått stå värre knäck.”
”Men jag tycker vi haft nog i år!” fortfor gubben, retad af Birgers lugn och bestämdhet. ”Kan det inte hjelpa sig med att skonerten gick för f-n i våld, utan att en också skall ruinera sig på ...”
”Söta, goda pappa, tala icke så!” bad Gabriella och lade smekande sin arm om faderns hals. ”Inte skall pappa säga så om skonerten, som Rosenberg förde.”
”Rosenberg eller någon annan, det är detsamma. Men kom inte med ditt snick-snack, barn, när männer tala allvar!”
[555]”Jo, pappa, det gör jag visst; ty jag har ej hjerta att höra, hur styggt pappa yttrar sig.”
”Så gå din väg, och lemna mig i fred!”
Vid denna i kort och temligen kärf ton uttalade uppmaning visade sig Gabriella i den grad nedslagen, att gubben, alltid beherrskad af sin svaghet för dottern, började spetsa läppen till ett leende, hvilket tydligen sade: ”Blif qvar! Du vet ja att jag alltid vänder åt det håll, hvarifrån du säger att vinden blåser!”
Gabriella kände sin öfvervigt, men långtifrån att missbruka den, kysste hon sin fars hand med en ödmjukhet, hvilken väl klädde henne; och då Haraldson, för att göra sin afgud till viljes, ej vidare yttrade sig i saken, föredrog han att i tysthet förarga sig i sin kammare, der han också hela dagen förblef ensam med sitt vresiga lynne.
”Jag råkade illa ut hos gamle-far!” sade Arve, utan att likväl låta sig serdeles bekomma af detta missöde. ”Men hade så ledsamt varit att jag träffat honom ensam, hade jag väl fått resa hem med oförrättadt ärende.”
”Han menar ej hälften så galet, som det låter,” svarade Birger. ”I alla fall hade Erika och Ella icke släppt honom, utan att han tecknat på; men nu är det bäst som det var. När göra vi oss klara till resan?”
[556]”Så fort som möjligt – gerna i morgon dag!”
Birger gaf sitt handslag derpå, och nu var saken uppgjord.
”Det är bra vackert att herr Arnmans gamla mor vill åtaga sig rörelsen!” yttrade Erika. ”Det blir icke litet besvär och bryderi. Hon måste vara utmärkt rask och menniskokär, den goda fru Arnman!”
”Ja, hon är, Gud ske lof, begge delarne; men ålderdomen tager i alla fall ut sin rätt; och hade hon icke en så snäll och vänlig hjelparinna i huset, så lät det svårligen göra sig. Men mamsell Carlmark, en stackars fader- och moderlös flicka från H–, har sjelf så pass pröfvat brist och bekymmer, att hon förstår andras. Hela hennes hjerta är välvilja och deltagande, och hon är likså lifvad för vår plan, som jag.”
”Jag tror jag hört det,” inföll Birger, ”att hon skall vara välgörande och öm mot de fattiga. Mins du, Erika, att här just för någon tid sedan var en gammal gumma, som berättade att mamsell Carlmark ett par nätter smugit sig hemifrån, för att vaka hos hennes sjuka sonhustru, och hur hon derunder sydde om gamla kläder till de halfnakna barnen?”
”Har hon gjort det?” utbrast Arve häftigt. ”Den goda Josefina, det är henne likt! Det goda, hon kan göra, anar ingen. Hon har väl då,[557] kan jag tro, fruktat att mor inte skulle bifalla att hon så litade på sig sjelf. Och om mor vetat det, hade hon väl icke heller sagt ja; ty Josefina har ingen stark helsa, fastän hon sjelf påstår att hon är så rask.”
”Herr löjtnanten talar ifrigt till mamsell Carlmarks beröm!” sade Erika och smålog med ett hjertligt uttryck. ”Jag måste förråda att vi hört ett och annat. Kanske få vi gratulera?”
”Gratulera?” upprepade Arve förvånad. ”Nej, min bästa fru Haraldson, det går jag icke in på! I visst afseende är jag mycket att lyckönska, såsom i det att ega ett vänligt och angenämt sällskap, en öm och vänskapsfull syster; men hvad som sträcker sig derutöfver, vet jag ej om.”
”Men folket,” återtog Erika, ”tror sig veta litet mera. Emellertid är det så vanligt att menniskor prata om allt hvad de både veta och icke veta, så att jag utan svårighet tror att de denna gång, enligt herr löjtnantens försäkran, haft orätt. Men då mamsell Carlmark under alla omständigheter är en god och älskvärd flicka, hvilken jag mycket värderar, utan att personligen känna henne, kan jag ej qväfva önskan att få se henne. Säkert vore hon ett lika nyttigt som trefligt sällskap åt Gabriella; och det skulle fägna mig bra mycket, om herr Arnman kunde vinna sin mors bifall att en gång föra henne hit.”
[558]”Ack ja, gör det!” utbrast lifligt Gabriella, som hittills tyst afhört samtalets gång. ”Det skulle så grufligt roa mig att se henne, som de fattiga tala så godt om.”
”Josefina har en lika stark längtan att se mamsell Gabriella; ty vårt fiskläge är icke heller så fattigt på sqvaller, att vi ej hört huru alla kustboer här utefter välsigna Tistelöns ros.”
Gabriella rodnade starkt. Aldrig hade den gamla, vanda benämningen klingat så i hennes öron, eller gjort detta intryck på hennes sinne. Något nytt, något alldeles ofattligt rörde sig inom henne. Med blyg oro nedböjde hon hufvudet öfver sitt arbete.
”Ella är ej van vid sådana grannlåter,” menade Birger. ”Men var så god, herr löjtnant, och gör allvar af Erikas förslag, så få både Gabriella och vi något att tacka för!”
”Så snart väderleken blir litet gynsam för fruntimmerna!” försäkrade Arve.
Följande dagen företogs den bestämda resan. Och rikligen försedd med alla erforderliga förnödenheter, återvände Arve vid veckans slut till fiskläget.
Den nyhet, hvilken nu hastigt spridde sig, att fru Arnman skulle öppna handel, åstadkom sådana glädjeyttringar, att den, som, utan att känna orsaken, sett det betryckta folkets jubel, lätt[559] kunnat föreställa sig att det på regeringens föranstaltande fått till skänks en laddning matvaror. Och likväl var källan till en så namnlös fröjd blott den att de arma fiskrarne, efter ihärdigt arbete på sjön, hade utsigt att åtminstone en gång på dagen sjelfve med sina hushåll få äta sig mätta.”
Snart öppnades rörelsen i gumman Arnmans hus, och sjelf stod den aktningsvärda matronan vid sin disk med mjölslefven i hand. Josefina, rask och oförtruten, emottog och vägde fisken, hvilken under hennes tillsyn insaltades eller torkades, alltefter dess olika egenskaper. Och när om aftonen alla fiskarehustrurna med ljusa ansigten troppat hem, den ena med sin mjölkappe, den andra med en fläskbit, den tredje med en sill och nästan alla med en liten påse potater, hvilken de, liksom de öfriga varorna, hade till många procent under hvad de betalt hos patron Holmgren, slog gumman Arnman igen sin lilla bod, hvilken var afplankad i sjelfva stugan, och den lilla slägten församlade sig i kärleksfull enighet omkring aftonbordet, der tillfredsställelsen med dem sjelfva och hvarandra likväl utgjorde den bästa delen.
Gamle löjtnanten förstod ingenting af det lifliga och ovana sorl, som uppstått i den förut så tysta stugan; men det tycktes roa honom, och sittande i sin stora länstol, nickade han oafbrutet åt alla de förbigående, som ett ögonblick stannade, att niga eller buga sig för honom. Kanhända[560] förekom det honom liksom hans kära pappersdockor fått lif och sysselsatte sig med att defilera förbi honom. Det säkra är emellertid att han numera ej hade redigt begrepp om någonting.
Bland fru Kathrinas redbara förtjenster var det utmärkta tålamod, hvarmed hon år ifrån år vårdade den gamle husvännen. Vi ha redan någonstädes förut i vår berättelse gjort samma anmärkning, men kunna ej hindra oss att förnya den, emedan vi djupt beundra denna tysta, sig sjelf försakande omtanka, hvilken blir så sällan bemärkt och knappt känner sig sjelf. Gubben Askenberg hade en af dessa olyckliga sjukdomar, hvilka tillåta kroppen vegetera, medan själen liksom redan lemnat den, och en sådan sjukling är för sin omgifning ett pröfvande kors. Gumman Arnman kände det likväl ej. Hennes vänliga hjerta skulle till och med saknat och längtat efter det besvärliga bandet, om det brustit.
Efter maten läste gumman Arnman vanligen en psalm, hvilken Arve och Josefina afhörde med mera uppbyggelse, än de erforo i kyrkan. Begge värderade så högt den vänliga, uppmuntrande föresyn, som hon gaf i dessa nödens dagar, att de med fördubblad kärlek slöto sig till henne. Men fru Kathrina, var hon ännu så sträng och karlavulen, som fordom? Nej, ödmjuk genom den lycka, som omgaf henne midtibland andras jemmer,[561] ödmjuk genom den fördubblade kärleken, bar hon ej hufvudet alldeles så högt som fordom, då hon med maktspråk afgjorde öfver Arve eller disputerade med löjtnant Pehr. Till och med rösten hade förlorat något af sitt manliga ljud, hvilket synnerligast märktes under samspråk med Arve och Josefina; den egde då något snarlikt den vänlighet, hvarmed hon tilltalade de ännu alltid lika ömt älskade balsaminerna, dessa hulda barn af hennes omsorgsfulla kärlek.
Emellertid fortgick icke den nya rörelsen utan åtskilliga förtretligheter. Patron Holmgren ingaf en besvärsskrift öfver oloflig handels idkande på fiskläget, en sak, hvilken alldeles beröfvade honom, som skattade för rörelsen, den lilla obetydliga vinst, han förut kunnat draga deraf. Men han åtnöjde sig ej med att stödja sin klagan endast på rättsgrund – handeln öppnades verkligen innan tillåtelse dertill hunnit anlända – utan han utspridde, ehuru ingen trodde ett ord deraf, en mängd dåliga saker om slägten Arnman och de fula bevekelsegrunderna för dess handlingssätt. Men detta hjelpte honom föga: handeln gick honom dagligen allt mer och mer ur händerna; och långt förrän Arve vågat hoppas kom den önskade tillåtelsen för fru Kathrina Arnman att på fiskläget idka öppen rörelse.
Härmed var nu den egentliga tvisten slut; men patron Holmgren ådrog sig af ilska en gallfeber,[562] hvilken så när ökat hans öfriga förluster med sjelfva lifvet. Emellertid gick han igenom; och så snart han var så pass tillfrisknad, att han åter kunde taga hand om affärerna, begagnade han alla utvägar att locka folket till sig, ty nu gick icke blott fiskläget, utan alla rundtomkring boende kustboer till Arnmans. Till en början betalte han fisken mera, än Arnman kunde göra, om han ej ville blifva bedräglig; men då detta ej ville lyckas såsom han önskade, sålde han varorna nästan till vrakpris, för att åtminstone sålunda få hämd på den förhatlige jaktlöjtnanten, hvilken han ansåg tvungen att följa sitt exempel.
Men i Arnmanska handeln höllos de bestämda priserna, hvilka icke förändrades, då folket – folklynnet förnekar sig sällan – bitande på lockbetan, åter reste öfver till Gråby, för att göra sina små upphandlingar.
”Låt dem hållas!” sade Arve till sin mor, då hon nästan utan göromål satt vid den toma disken. ”Folket följer med vinden; det är bra att vi ha våra varor i behåll till våren, då allt blir dyrast att inköpa. Våra stackars fiskare blifva nog glada att komma igen, när den försåtliga gullaxskörden afstannat, och någon vidare erkänsla får man aldrig räkna på.”
Triumferande såg emellertid patron Holmgren sin bod öfverfylld af folk, alla sina vindar af fisk. Men Arve hade rätt: våren kom, varorna[563] voro slut, och vid de nyas ankomst fann patron Holmgren rådligt att sluta den dyra leken. Först ökade han priserna i smått; men efterhand stegrades de till det gamla, i förhoppning att han nu åter hade folket fast. Men uträkningen slog felt, Arnmans höll sina jemna priser; och ehuru med blyga, litet förlägna ansigten, dem fru Kathrina likväl icke låtsade märka, återkommo fiskarhustrurna efterhand; och snart blomstrade den nya rörelsen lifligare och med varaktigare utsigter, än i sjelfva början.
”Hade jag ej rätt?” sade Arve, då folket ånyo trängdes fram och åter i förstugan.
”De ha kommit att besanna det gamla ordspråket,” menade fru Kathrina: ”bättre en kaka med ro, än två i oro!”
[564]Elfte Kapitlet.
Stagnelius.
Tvenne af Gabriellas pröfningsår hade förflutit; Arnman fortfor att, under sina kryssningar i skärgården, stundom besöka Tistelön, der han, väl anskrifven hos gamle Haraldson för den punktlighet, hvarmed han inbetalte sina räkningar, och den drift och klokhet, som utmärkte alla hans företag, beständigt såg sig emottagen med synbart nöje.
Endast Anton skydde allt förtroligt närmande till den vänlige och artige jaktlöjtnanten. Så snart han fick se en skymt af tulljakten, satte han sig i sin snäcka och rodde utåt öns andra[565] sida, der han, liksom fordom, satt hela dagen vaggande och sjöng neckens visa, medan han mekaniskt skötte metspöt eller uppdrog säfven. Om vintern lemnade han spisvrån och gick på sin kammare, när Arnman kom; och ehuru han år från år blef beständigt mera grubblande och sluten, hade man likväl ej på långliga tider hört något oroande utbrott.
Josefinas och Gabriellas bekantskap hade snart öfvergått till ett förtroligare förhållande; och de voro så nära förenade, som tvenne flickor med deras olika lynnen kunde vara. Fru Kathrina såg väl icke med nöje Josefinas förnyade besök på Tistelön ; men sedan hon en gång, i en serdeles vänlig stund, gifvit sitt bifall till det första, fördrog hon de andra, ty Josefina behöfde i alla fall att någon gång få roa sig.
Hvad Arve beträffade, hade han, såsom fru Kathrina uttryckte sig, vuxit ur barnskorna; och oaktadt all den vördnad, han visade sin mor, måste hon dock låta sig behaga – hvilket gumman Arnman ock gjorde med all värdighet – att mannen fick styra sina egna företag. Och till följd deraf blefvo hvarken alterationer eller uppståndelser synbara, då han talade om att resa till Tistelön eller berättade att han kommit derifrån. I Arves sätt låg en säkerhet, hvilken till och med afhöll hans mor att mästra och bevisa. Han hade dessutom något så likt salig far, med den skilnad[566] att mannaålderns friska kraft stämplade hvarje hans handling och gaf den lif.
En sak bidrog också mycket att lugna fru Kathrina, nemligen den att Gabriella var förlofvad. Hon trodde sin Arve för väl och kände ej tillräckligt menniskohjertat, för att veta hvilket olyckligt behag det förbjudna eger; kortligen, Arves håg kunde ej stå till en annans brud. Och om det än någon gång föll henne in att det ändå icke vore en omöjlighet, kände hon sig likväl säker – och det kunde hon tryggt – att Arve hade för mycken heder, att ej taga vara på sig. Fru Kathrina var äfven för klok att söka forska efter det, hon ej ville finna; och suckade hon någon gång eller skakade på hufvudet vid ett och annat, funnos dertill inga andra vittnen, än de tystlåtna balsaminerna.
På fiskläget hade för öfrigt ett visst skick uppkommit; ty Arve, trogen sin föresats att icke allenast lefva för sitt och de sinas bästa, utan äfven för det allmännas, som han ansåg sig vara skyldig sin kraft och verksamhet, hade infört flera nyttiga bruk, och sjelf gick han alltid före med exempel.
Tvenne saker, som han isynnerhet icke utan flerfaldiga svårigheter genomdrifvit, var ett anslag åt de utlefvade fattige; hvilka, såsom hittills blottställda för ett rysligare elände än de yngre, först borde komma i betraktande. Sjelfva[567] grundfonden för detta ändamål bildades genom frivilliga gåfvor af några bemedlade skärgårdsboer, men underhölls sedermera på det sätt att en liten skatt af vissa marker fisk på hushållet, hela fiskläget öfver, hvarje vecka lemnades åt Arve. Härigenom blef han i tillfälle att göra nödiga uppköp; och enkorna efter de tre omkomna svågrarne fingo sin bergning derigenom att de skiftesvis delade kokningen för fattigstugan. Hvarje middag gingo de gubbar och gummor, som ännu kunde gå, till det lilla huset, der den oändligt enkla mathållningen var inrättad, för att der äta sig mätta, och välsignade mellan hvarje sked den hederlige jaktlöjtnanten. De, som af ålderdom eller sjuklighet höllos hemma, fingo maten sig tillsänd; och då den varma soppan välgörande uppvärmde deras darrande, förfrusna lemmar, uppsände de hjertliga böner för den, som outtröttligt verkade för dem.
Arves andra, lika förtjenstfulla inrättning var ett slags skola, visst icke af första klassen, icke ens efter någon method, men likväl sådan att de halfvilda barnen, hvilka uppvexte i den gröfsta okunnighet, dock erhöllo ett någorlunda klart begrepp om att de åtminstone voro menniskor, och inhemtade, jemte innanläsning ”i bok,” de första enkla grunderna af kristendomen.
Rector scholæ var en båtsmansinvalid, hvilken, med tillhjelp af sina egna små kunskaper och en[568] väl förfärdigad dagg, åtagit sig att bilda fisklägets ungdom, hvaremot han åtnjöt förmån af fri kost i fattigstugan, ett fjerdedels skålpund rulltobak i månaden samt i lön sex riksdaler riksgälds om året.
Ingen kunde tillvita båtsman Flint – ”fader Flint” och ”Flint-båtsman” vexelvis kallad – brist på ifver i sin tjenst. Sedan han Guds långa dagen tillända tuggat på abc, och lagt ihop r-i-f till rif, v-a va, rifva, och r-i-s till ris, samt visat nyttan af det senare, då hans lärjungar af gammal kär vana omöjligt kunde låta bli det förra, kom belöningens tid: aftonen; och nu utvecklade fader Flint sina talanger i konsten att roa och lära på samma gång.
Om sommaren fick man se honom med hela barnskaran sittande på hällen utanför sin stuga; och åsynen af böljornas lek mot stranden inspirerade då den gamle båtsmannen. Han berättade om sina egna lefnadsöden, hvari brokigt inväfdes beskrifningen om långt aflägsna länder, der Hottentotter, Grönländare och hundturkar figurerade sällsamt hoprörda med hvalfiskar, vattenhvirflar, m. m. Menniskan och naturen förekommo gamle Flint så fullkomligt förenade, att han aldrig kunde hålla sig vid den ena, utan att erinra sig något underverk i den andra.
Om vintern höllos aftonunderhållningarne vid spiseln, hvarifrån några söndersplittrade lemningar[569] af en gammal köl eller dylikt spridde en viss ljumhet. En smal dank i en halslös butelj upplyste Flints ännu ganska kraftiga gestalt, der han, med pipstubben i mun och skinnmössan på örat, fägnade sitt på golfvet med korsslagna ben hvilande auditorium genom historier, upplysningar och förklaringar, mera egendomliga än någon lärare ännu gifvit.
Men bäst var han likväl under sina lektioner i geografien, hvilka naturligtvis också tillhörde aftonnöjena. Detta tillgick sålunda att Flint-båtsman uppritade med ett stort stycke krita på bordet ett slags figur, nästan cirkelrund. Deruti drog han betänksamt åtskilliga kroklinier, så att det hela ungefär fick utseende af ett kålhufvud, men i rektors scholæ ögon hade det en helt olika form. ”Barn,” sade han och lät hela den unga fiskarestaten slå en tät ring om bordet, ”ni ser här en jordglob! Det är något, som ni inte kan fatta, men som jag vill lära er, för det är en stor lust och till mycken nytta att veta något i verlden.”
”Jorden är ett sådant här klot, och det är justament detsamma vi gå på. Förstår ni hvad jag säger, barn?” Hela den gapande skaran, med sina vidöppna munnar och uppspärrade ögon, framstammade ett gemensamt: ”Åh kors!” Flint-båtsman fortfor: ”Och detta här,” pekande på ett bredt streck, liknande stjelken på kålhufvudet,[570] ”är axeln, hvarpå jorden snurrar omkring. Det är två ändar på’n; denna här kallas nordpoln, men dit har ingen för snö och is nånsin kunnat komma och sett hur det går ikring der, utom bara en sjöfarare, det var för många tusen år se’n, och han upptäckte då den store magneten, som han tog med sig; och det är honom vi ha att tacka för den välsignade kompassen. Men det kan j inte begripa förrän j lärt er lite mer. Och detta – och detta – är alla verldsdelarne. Jag skall skrifva på hvad de heta. Men nu vill jag visa er det förnämsta af alltihop. Den raraste verldsdeln i hela verlden det är Amerika, för der har jag varit i Rio Janeiro! Kan ni säga Rio Janeiro, barn?”
”Rifva-nera!” upprepade de, som trodde sig klyftiga nog att besvara frågan.
”Rifva nera – ä’ ni galna! Ja ja, j ville väl gerna rifva ner hela jordklotet, om j kunde.” Men utan att vidare låta störa sig, öfvergick Flintbåtsman nu till mera enskilda saker. Likväl utgjorde Rio Janeiro utgångspunkten, hvaromkring det hela vände sig; och allt det öfriga var lika godt och pålitligt, som jordgloben.
Icke sällan besökte Arve rektor Flints föreläsningar; och då hade gubben alltid den artigheten att vilja lemna kathedern, en gammal skinnklädd länstol med lappade ben, åt läroanstaltens[571] aktade eforus; men Arnman satte sig på en af bänkarne, och hörde med rätt mycket nöje, huru fader Flint fortgick i sin befattning. Sedan barnen gått, samtalade de om ett och annat, som rörde inrättningen; och alltid återvände Arnman nöjd och belåten från den gamle, treflige läraren.
En förändring under denna tid måste vi ännu omnämna, hvilken kändes blott, inom Arnmanska huset, men synnerligast för fru Kathrina. Hennes vän, hennes trogna sällskap, och hvarföre icke hennes skötebarn, slumrade sedan ett år tillbaka under den enkla vård, som Arve tacksamt rest till hans minne.
Gumman Arnman, alltid undergifven, i glädje som motgång, led tyst af sin saknad; men hvar gång hon, vid öppnandet af lönlådan i salig fars pulpet, kastade ögonen på de der förvarade pappersdockorna, kände hon en tår stjäla sig väg ned till dessa gubben Askenbergs älskade lekkamrater, hvilka utgjorde hans fröjd ännu i sista stunden, då han, utan att sjelf veta det, stilla afled i sin länstol.
Men det är nu tid att återvända till vår hjeltinna. Gabriella hade trogen och längtande räknat dagarne af tvenne långa år. Det tredje var nyss börjadt, då Birger en dag, vid återkomsten från Götheborg, medförde en fremling, hvars skarpt väderbitna hy, yfviga polissonger och rättframma sätt antydde en sjöbuss af gamla skolan,[572] dit han ock hörde. Birger presenterade kapten Kocher, en man, som rest vida i verlden och nu sist återkommit från en tur åt Södra Amerika.
”Amerika?” utbrast Gabriella, och hennes kinder blossade varmt. ”Kanhända, efter vi få se herr kapten här, att några underrättelser om ...” Hon stannade, emedan hon tyckte att kaptenen såg förundrad ut.
Men Gabriella misstog sig på uttrycket i hans ansigte, och hon måste åter tro att den fremmande verkligen hade några nyheter från hennes fästman, emedan Birger yttrade: ”Tala ut, du Ella!”
”’Jag har ej att säga mycket,” sade hon med högt klappande hjerta; ”jag ville blott så gerna veta, om herr kapten träffat kapten Rosenberg?”
Kapten Kocher fattade den bäfvande flickans hand och såg några sekunder på den släta guldring, som prydde hennes förlofningsfinger. Sedan, i det han vänligt blickade henne i ögat, sade han, förmildrande sin sträfva kommandoröst till ett välljudande uttal: ”Detta är väl Rosenbergs ring?”
”Ja,” stammade Gabriella; ”får jag någon helsning från honom?”
”En varm och hjertlig helsning! En timma förrän jag lyftade ankar, för att afgå från Bahia, sammanträffade jag med den unge mannen, men det som hastigast.”
[573]”Ack, herr kapten såg honom ändå! Fick han icke tid att skicka en enda rad eller något minne till mig? Han var väl frisk? Och säkert sade han väl att han skulle vara hemma vid detta årets slut?”
Med ett svagt leende på de allvarsamma läpparne skakade kapten Kocher på hufvudet. ”För många frågor på en gång!” yttrade han med ett slags medlidsam godlynthet. ”Han helsade och sade att blott döden kunde kyla hans hjerta.”
”Det tror jag väl,” svarade Gabriella, utan att gifva synnerlig akt på den tonvigt, kaptenen lade på de sista orden. ”Men att han skulle komma tillbaka, talade han icke om det?”
”Obetydligt: han önskade det, men hade, om jag skall vara uppriktig, ej mycket hopp derom.”
”Store Gud! gick det då derute honom lika emot, som här hemma? Han har således ingenting vunnit?”
”I ekonomiskt afseende tror jag han bärgade sig bra, och dertill kunde jag äfven sluta af hans yttranden. Men det finns några andra omständigheter, som förmå att sätta en punkt, der vi endast vilja ha ett komma.”
”Jag förstår icke,” sade Gabriella, otålig vid kaptenens liknelse, ”hvad som kunde hindra Rosenberg att återkomma, då hans affärer nu blifvit upphjelpta?”
[574]”Jo, det kunde ju inträffa ett helt naturligt fall,” återtog kapten Kocher. ”Jag talar nu i allmänhet, min unga mamsell: ingen är ju, äfven i sina bästa och raskaste år, säker att öfverraskas af döden?”
”Af döden!” eftersade Gabriella långsamt. ”Är då Rosenberg död?”.. Och för andra gången grep samma isande skräck hennes unga hjerta. Hon såg på kaptenen, som, ur stånd att uthärda oron i hennes frågande blick, vände sig åt annat håll, i det han yttrade:
”Jag lemnade honom icke död, men har mera anledning att tro, det han nu snarare vandrar i himlen än på jorden. Då, på hans trägna förfrågan efter en svensk skeppare, en af hans bekanta skaffade reda på mig och förde mig till honom, fann jag honom angripen af en svår feber, eftersläng af en föregående sjukdom, som han ådragit sig någonstädes i tropikländerna. Jag kunde endast dröja få minuter, och dessa begagnade han för att af mig taga det löftet att jag vid återkomsten till Sverige sjelf skulle besöka ön, der hans fästmö bodde, och säga henne att, antingen han dog eller, emot all sannolikhet, fick lefva, var hon målet för all hans sträfvan, alla hans tankar. Hittills hade det gått honom väl i handom; men vid möjligt inträffande dödsfall fruktade han att affärerna i fremmande händer ej komme att gifva stor behållning. Vore det åter[575] Guds skickelse att han kom upp igen, hoppades han icke allenast vara hemma vid utfäst tid, utan han ville äfven dessförinnan skrifva till sin fästmö, så snart han kunde föra pennan. Emellertid var detta det enda minne, som tiden tillät mig att hemföra.” Kapten Kocher upptog härvid ett par små snäckor af sällsynt skönhet. ”Jag tog dem ur hans egna händer!” försäkrade han och lade dem i Gabriellas.
Med underbar ansträngning afhörde Gabriella budskapet. Under dessa hennes första pröfningsår utvecklade hennes unga själ sina krafter och liksom härdades och bereddes för de möjliga slag, framtiden förvarade. Ovisshetens qval äro kanhända emellertid ett af de svåraste, mest nedtyngande för menskliga sinnet. En bestämd olycka kunna vi, så att säga, se i ansigtet; men en anad, der fruktan och hopp slitas om herraväldet öfver vår själ, en sådan är värre, ty den lemnar icke det tröttade sinnet, det lidande hjertat någon rast eller ro.
Gabriellas bröst arbetade tungt. Varma tårar nedföllo på Rosenbergs gåfva. Hon hvarken ville eller förmådde skilja sig från hoppet; men hon kände hela smärtan af en kommande tid, tillbragt under ovisshetens slitande strider.
”Jag är ledsen,” sade den hederlige skeppskaptenen, ”att jag åtagit mig ett så bedröfligt ärende, sannerligen är jag icke det, när jag ser[576] hvilken elak verkan det medfört! Men jag kunde icke neka en sjuk landsmans rättvisa begäran, så smärtfull den ock var.”
Gubben Haraldson och Birger försäkrade begge att de icke nog kunde tacka herr kapten, som så redligt uppfyllt det gifna löftet; ty ”huru svårt det än var att höra, kunde det icke undvikas och var i alla fall vida bättre, än att få veta olyckan genom ryktet.”
”Vi få icke antaga den såsom alldeles säker,” yttrade Erika och såg mildt uppmuntrande på den bleka, tysta Gabriella; ”bäst det är har du kanhända ett bref, som tillför oss tröst och glädje. Vi böra icke misströsta. Jag har åtminstone hoppet qvar.”
”Jag också!” sade Anton och uppreste sig från spisvrån, der han redan intagit sin vinterplats; ”hos mig är det något, som ropar högt: att Rosenberg lefver. Och derföre, du snutfagra mö, tänk icke på att klä dig i sorgdrägt, för att sedan vara fri och ta dig en annan! Så länge jag kan röra tungan, skall jag i evighet skrika dig i örat, att Rosenberg lefver!”
Förvånad vände kapten Kocher hufvudet åt den undanskymda vrån, hvarifrån de hesa strupljuden kommo. Anton hade genom sina nattliga vandringar, hvilka denna höst varit tätare än på flera är, ådragit sig en sådan heshet, att hans tal och[577] ännu mera hans sång liknade det otäcka lätet af en skriande nattfågel. Kaptenen varseblef den hopkrupna, utmärglade varelsen, som, i trots af Erikas och Gabriellas förenade bemödanden, förfallit dagligen allt mera. Håret hängde nu oordnadt kring hans panna, kastande ännu mörkare skuggor öfver de djupt infallna ögonvrårna, och en envis liknöjdhet hindrade både honom sjelf och andra att taga någon sorgfälligare vård om hans kropp.
”Det är en stackars sjukling, tror jag?” sade kaptenen och närmade sig med ett välvilligt uttryck till Anton.
”Åh, ja,” svarade denne med en egen tonvigt på rösten, ”jag är mycket sjuk. Både jag och hela huset har fått pestsmitta; och sedan herrn fört hit sitt kram, blir det allt bättre!”
”Hvad för kram menar du, din stackare?” frågade kaptenen och fixerade honom.
Anton skrattade hemskt; han fann ibland för godt att göra sig sämre än han var. ”Jag menar nyheterna om Rosenberg, ty de uträtta mera ondt här, än någon begriper. Men jag ser det alltihop.”
”Låt honom vara!” bad Haraldson i sakta trugande, på sitt sätt förbindlig ton, för att få kaptenen bort. ”Det är min yngste son. Han är, tyvärr ...” Haraldson blinkade betydelsefullt[578] med ögonen; han tordes ej reta den farlige sjuklingen genom det gamla påståendet.
”Åh, säg j ut, far!” ropade Anton, och hans kinder flammade af vrede, såsom alltid då Haraldson ville åtaga sig förklaringen öfver hans tillstånd. ”Ja, tala j ut, berätta gerna att jag är galen, men att j är för klok skicka mig på dårhuset!”
”Gå upp på din kammare, Anton!” sade Erika strängt. Detta var ett medel, som hon sällan begagnade; men med det välde, hon egde öfver honom, lyckades det äfven nu, då likväl det sällsynta af ett så svårt utbrott – vi ha nämnt att han länge varit stilla – kom henne att frukta oanvändbarheten af hennes försök. Sakta mumlande några otydliga ord, smög han uppför trapporna till sin kammare.
”Det är ganska beklagansvärdt!” yttrade den deltagande kaptenen. ”Är det onda medfödt, eller hafva senare omständigheter rubbat den stackars unge mannens hufvud?”
”Det är svårt att säga,” svarade Haraldson med oblyg djerfhet. ”Det började då han ännu var barn; och fast han under mellantider synts bättre, så är det onda inte borta för det; och när en tror han är som klokast, bryter det ut liksom nu.”
”Och ni vill icke skilja er ifrån honom? Hans sinnessvaghet antager då ej någon farlig art?” frågade kaptenen.
[579]”Jo, jo, må tro, emellanåt är han inte mors bästa barn att dras med. Men, Gudnås, fadern är alltid svag för afkomman! Jag har inte hjerta att skicka bort stackarn till spetalet.”
Birgers och Erikas blickar möttes, och i begges låg uttrycket af deras gemensamma afsky vid en så utomordentlig fräckhet.
Emellertid satt Gabriella, i den ögonblickliga förvirring Antons utbrott tillställt, glömd af alla, utom en enda person, och denne ende var Petter Lindgren. Petter, den raske skeppsgossen, hvilken så varmt älskat sin herre, var nu blifven en välbeställd båtskeppare på en af Birgers vedskutor. Sedan Petter sista gången nödgades skiljas från sin kapten, hade han för alltid slagit navigationen ur hufvudet och, med den säkrare utsigten till hustru och egen stuga, antagit Birgers anbud. Han utgjorde nu en af dennes bästa och pålitligaste karlar. Nyss hemkommen från en af sina små turer, hade han obemärkt inträdt och afhört det ämne, hvilket ännu låg honom lika varmt om hjertat, som hans eget väl. Utan att hvarken tänka på eller bry sig om det passande eller opassande af sin frihet, fattade Petter med vördnadsfull rörelse Gabriellas nedhängande hand, och i det ett par varma tårar nedföllo på den, sade han enkelt, men trovärdigt: ”Mamsell Ella, här är också ett hjerta, som sörjer den hederlige kaptenen! Jag kände’n bäst och älska’[580] honom mer än mig sjelf; och jag har riktigt som en förebråelse, att jag lydde honom och reste hem. Jag ville varit hos honom i hans nöd; för derute visste ingen, som jag, hur han ville ha det och var van!”
”Tack, Petter, för ditt deltagande!” sade Gabriella, som ingalunda fann sig besvärad deraf att den, som visade det, endast var en simpel vedbåtskeppare. ”Men icke skall du göra dig någon förebråelse för det du lydde din kaptens sista befallning! Han skickade dig ju sjelf hem till mig.”
”Ja, det är sannt, och jag ville hellre sticka handen i elden, än vara honom olydig! Men han hade nog behöft mig ändå.”
”Än mig!’” hviskade Gabriella med en uttrycksfull åtbörd. ”Gå, Petter! Låt mig gråta för mig sjelf. Nästa höst, när ditt och Lenas bröllop står, sitter nog jag ensam! Jag känner det på mig: han kommer aldrig tillbaka!” – och med handen pressad mot hjertat, skyndade Gabriella till sitt eget rum. Det är en lisa att gråta ensam, att fritt låta naturen taga ut sin rätt.
Under stunder sådana som de, hvilka Gabriella nu genomlefde, uppfostras sinnet och hjertat. Väl dem, hos hvilka motgången utvecklar slumrande krafter, i stället för att qväfva dem.
Följande dagen reste kapten Kocher, sedan han gifvit Tistelöns bedröfvade invånare den[581] försäkran: att efterhöra om bref medhades på de fartyg, som ännu skulle komma från Bahia, och af hvilka åtminstone ett väntades med det snaraste.
”Ja, om något kommer, böra vi få det snart,” sade Birger, medan han, jemte Haraldson, följde den fremmande ned på bryggan.
”Det är äfven min mening,” inföll kapten Kocher. ”Rosenbergs tillstånd, då jag såg honom, var just i sjelfva den farligaste krisen. Har han kommit sig, följer nog hans meddelande derom omedelbart på tillfrisknandet.”
”Bara en kan lita på att ett bref, som skickas så långt bortifrån, nånsin kommer fram?” invände Haraldson.
”Åh, det har ingen fara! Det är säkert som banko, när en landsman med den andre skickar bref till hemmet; och nog skola vi få reda derpå. Jag vill icke spara någon möda, för att trösta den stackars fästmön.”
Sedan båten, som bortförde den fremmande kaptenen, gått till segels, skyndade Erika upp till Anton. Han hade icke visat sig sedan föregående dagen.
”Öppna, Anton!” sade Erika och knackade på den tillriglade dörren. ”Jag har varit här flera gånger – låt upp!”
”Nej, tack! Jag vill vara ensam,” hördes det korta svaret.
[582]”Men jag vill nödvändigt tala med dig, kära du! Var nu icke envis, utan låt mig slippa in! Du är ju alltid snäll och gör det jag ber.”
”Och till tacksamhet derför befaller du öfver mig, liksom jag vore en stackars hund! Nu kan du stå der utanför och känna hur det smakar. Jag bryr mig inte om dig!”
”Du gör mig ledsen, Anton!” sade Erika med sin mildaste röst. ”Vet du icke att ingen så håller af dig, som jag? Mins du ej, att det var du sjelf, som i går tvingade mig till stränghet?”
”Men hvad har du för rätt att upphäfva dig öfver mig? Är inte jag min egen herre här, så väl som Birger? Har ej jag så stor del i ön och tjufgodset, som han? Gå du din väg! Jag skrattar, jag, åt fru Birgers vrede. Jag ernar nu vara herre sjelf!”
Erika suckade. Detta var en ton, som Anton aldrig förr tagit sig; och hon fruktade icke utan skäl att den var förebud till ett förändradt tillstånd, hvarvid han kunde bli svårare att tygla, än under sin närvarande sinnesbeskaffenhet.
”Ja, sucka, du!” hånade Anton innanför. ”Jag har också suckat, må du tro! Åh, du skulle aldrig kunna räkna alla de suckar, jag gjutit. Men du – fy, är det ej skamligt att du håller hufvudet så upprätt, liksom du inte vore hustru åt[583] en ... Tacka mig att jag icke säger hvad för en ...
”Tyst,” svarade Erika med befallande röst, men darrande hjerta, ”tyst och öppna! Är du så otacksam att du icke mera erinrar dig alla de nätter, jag vakat för din skull, och alla de tårar och suckar, då kostat mig under din långa sjukdom?”
”Det är sannt,” sade han med nedstämd röst, ”den gången gjorde du mycket för mig. Jag mins det godt; det var vid samma tid, som mina englar besökte mig. Men de ha inte kommit igen se’n.”
”Men jag är alltid hos dig. Jag vill dig så väl, Anton! Och om du nu såge hur mycken smärta du förorsakar mig, skulle det göra dig ondt att du så behandlar den, som dina englar satte till vård öfver dig, då de ej längre fingo stanna qvar.”
”Du lägger dina ord väl, Erika! Du vet nog hur du skall ta mig; men du är i alla fall en bra qvinna, derföre får jag väl släppa dig in.” Han öppnade, och Erika tillslöt sorgfälligt dörren efter sig.
Hennes utseende, som förrådde smärta och bekymmer, grep Anton. ”Var inte ledsen, Erika! Förlåt mig att jag var stygg emot dig!” bad den stackars, snart besegrade sjuklingen.
[584]”Jag förlåter dig gerna, Anton, ty du vet icke hvad du ibland säger. Ibland åter roar dig det syndiga och afskyvärda nöjet att spela en fullkomlig dåre. Detta är dåligt af dig. Hvarföre bröt du ut på det sättet i går, då den fremmande kaptenen var här?”
”Jo, för det att jag liksom du, men mycket säkrare än du, kände på mig att Rosenberg lefver. Och sedan, men det blir oss emellan, öfverfölls jag af en aning, som jag ofta har. En nattuggla skriker mig något satanstyg i örat, och då börjar det med ens att koka i hjernan.”
”Hvilken aning? Hvad skriker nattugglan?” frågade Erika, svagt fattande Antons tankegång.
Men han svarade undvikande: ”Är du inte så klarsynt som jag! Säger ej Birger att du är den klokaste qvinna i verlden – hvad behöfver du då fråga?”
”För det jag icke förstår hvad du menar, men jag önskade veta det.”
”Jag är en åsna, en fåne; jag vet ingenting, som är värdt att höra för de kloke!”
”Nu är du åter elak, och det utan orsak! Säg mig, om du håller af mig, hvad det är du funderar på? Du ser ofta längre än vi, det har jag förut märkt.”
”Nå, så skall du få veta det, fast det är skam att du inte likså väl som jag sett att jaktlöjtnanten[585] fäster ögonen på Ella, såsom när en har begärelse till sin nästas egendom. Och den der kärleken, om den får gå framåt, kommer att göra oss ett fult streck.”
”Du misstar dig fullkomligt i detta fall; men äfven om du hade rätt, jag förutsätter det blott, hvilket fult streck kunde den hederlige jaktlöjtnantens tysta böjelse göra oss?”
”Åh, bara det lilla, helt lilla,” inföll Anton med ett hånskratt, ”att låta oss dingla i galgen.”
”Hvad kommer nu åt dig?” yttrade Erika med ett lugn, som kostade henne den grufligaste ansträngning. ”Hvad drömmer du åter för galenskaper? Låt mig ej höra dig tala så!”
”Nej, nog kan jag tiga! Se du i stället på, hur satan drifver sitt spel. Det blir just ett kalas, som anstår honom, när den mördades son och mördarns dotter träda i brudsäng.”
”Är du alldeles tokig, Anton! Hvem talar eller tänker på sådant? Än veta vi ju icke att Rosenberg är död. Dessutom har Gabriella ännu ett år qvar att vänta honom.”
”Och när det är slut – ett år förgår snart?”
”Då kan ju Rosenberg vara här, och de fira sitt bröllop.”
[586]”Men om han inte kommer; hvad sker då?” frågade Anton med ett listigt uttryck. ”Tänker du att Ella blir honom trogen?”
”Det är svårt att veta; vi böra ej försöka att intränga i framtiden! Lemna det!”
Der stannar du, för det du inte törs tänka längre!” sade Anton föraktligt. ”Men hör du, Erika, jag säger dig att du, likså väl som jag, vet hvad som då händer. Men du är klok: du tiger.”
”Vet då någon dödlig hvad som skall hända? Du är öfverdådig, Anton! Öfvergif dina galna inbillningar, och sysselsätt dig med bättre och förståndigare ämnen.”
Anton log och pekade på sitt hufvud. ”Det vill inte komma till rätta med sådant förstånd du menar. Men efter vi inte förstå hvarandra, så låt mig vara. Jag lefver bäst för mig sjelf!”
”Ett vill jag likväl be dig, och det skall du äfven lofva mig,” sade Erika med innerlig röst: ”Icke ett ord, icke ett halft andedrag till Gabriella om det vi nu talat!”
”Ack, du listiga qvinna!” inföll Anton försmädligt. ”Tror du inte, så oskyldig du bjuder till att göra dig, att jag ser hur det är och hvart du vill hän? Jo, du fruktar att, om jag i min enfaldighet sade något, så skulle Ella[587] blifva upplyst om det hon ännu inte vet: att Rosenbergs bild redan bleknat bort i hennes hjerta, medan en annans intagit platsen.”
”Hvad!” utbrast Erika, lika mycket rodnande af harm som förundran: ”du inbillar dig då att Gabriella ...”
”Ser jaktlöjtnanten, der hon tror sig se Rosenberg, och tänker på Arnman, när hon suckar efter fästman. Det inbillar jag mig; ingenting vidare.”
”Och du blygs ej, Anton!”
”Blygs! Skulle jag blygas för allt det elände och den skam, som fins på jorden, så finge jag ständigt skyla ansigtet. Men om det tröstar dig, så kan du lita på att det är bara för dig jag säger hvad jag nu sagt.”
”Gudskelof att dina galenskaper åtminstone icke komma längre!” yttrade Erika och fattade dörrlåset. Men hastigt lade Anton sin hand öfver hennes och sade i låg, men betydelsefull ton: ”Glöm inte hvad jag nämnde om galgen! Låt det inte komma derhän att ni drifva mig till det yttersta – du förstår!” Och Erika, nära halfstelnad af fasa, lät, utan ett enda ord till svar, Anton öppna dörren. Hon nämnde ej det minsta till Birger om detta samtal; men hon glömde det icke.
Emellertid satt hon, om hvilken de rådslogo, blek, stum och tårögd i sin kammare. Ett litet[588] porträtt af Rosenberg hvilade på hennes knä. Men blott den, som eger förmåga att skåda in i menniskohjertats korsgångar, visste hvarifrån den egna rörelsen med handen härledde sig. Denna rörelse tycktes antyda behofvet att så skugga porträttet att dragen framträdde klarare.
[589]Tolfte Kapitlet.
Talis Qualis.
Atterbom.
En qväll, då Arve, mera än vanligt vid lynne, återvände från en af Flint-båtsmans aftonlektioner, lockade honom det herrliga månskenet och den friska, ehuru skarpa luften till en vandring nedåt stranden. Icke litet förundrad varseblef han Josefina sittande på en sten, med hufvudet nedböjdt i handen och så fullkomligt frånvarande, att hon ej hörde stegen af den gående. ”Hvarför, i Guds namn, sitter du här i kölden så sent?” frågade Arve vänligt.
[590]Då spratt Josefina häftigt upp. Månskenet tillät Arve att urskilja hvad han aldrig sett hos den lugna, inom sig slutna flickan: ett upprördt, brännande ansigte, sköljdt af tårar, och likväl i den rörelse, hvarmed hon återdrog sin hand, en köld, bistrare än luften omkring dem. Josefina hade aldrig varit så kall och så varm. Alltid enkel i sina handlingar, liksom i sitt väsende, förekom hon Arve som en gåta.
Men Arve älskade inga gåtor; han ville nödvändigt och utan krus veta hvad som bedröfvade Josefina.
”Det rör icke mig!” svarade hon i en ton, hvars förställda andemening undgick hennes åhörare. ”Jag var inne hos Pelle Turesons; Pelle hade varit åt Tistelön och sökt få arbete i vinter, och der hörde han något nytt, som bedröfvat mig för den stackars Gabriellas skull.”
”Hvad då?” Arve vardt lika blek som månstrimman, hvilken gjorde den uppmärksamma Josefina samma tjenst, den nyss gjort honom, att tydligt visa en rörelse, som han i sin ordning icke kunde dölja.
”Det säges att Rosenberg skall vara död.”
På en gång flöt blodet häftigt till Arves kinder; det brusade som en eldström genom hans ådror. Fåfängt sökte han att beherrska sig. De tvenne orden: Rosenberg död! omstörtade hela hans tankegång.
[591]Josefinas blick hvilade på honom, utan att han märkte det. Hennes bemödande att qväfva sina egna känslor var ganska öfverflödigt, ty han såg henne knappt; han hade blott en tanke, men den var obegränsad: Gabriella fri!
Genom Josefinas hjerta blåste liksom en nattvind; den kylde de nyss glödande kinderna, den kylde hela hennes varelse. Hon kände sig så ensam, hennes lif var så tomt på fröjd – men ingen suck gick öfver hennes läppar. Hon reste sig sakta och ställde sin vandring hemåt.
Arve gick in i Pelle Turesons stuga och fick der höra nyheten sådan Petter Lindgren förtäljt den, och den var nu sålunda utstyrd: ”att en fremmande skeppare varit på Tistelön och hemfört helsningar från kapten Rosenberg, och att han dött i Amerika af pesten.”
Drömmande kom Arve på sin kammare. Allt hvad han i flera år slutit inom sitt hjerta ville fram, ville hafva luft. Gabriellas hulda bild dansade på hvarje föremål. Det var ej mera någon synd att sträcka sina önskningar till henne; hon var fri – han var fri! Men i samma stund han tackade Gud för det han ej förhastat sig med giftermålsförslaget till Josefina, det han en gång haft i sinnet, erinrade han sig äfven det tillstånd, hvari han nyss funnit henne, och började ana att icke blott deltagande för Gabriella, utan äfven de[592] möjliga följderna af hennes upplösta förbindelse kunnat inverka på Josefina.
För första gången kände nu Arve en känsla af dubbel ånger i afseende på Josefina, först derföre att han förflyttat henne till hans mors hus, och sedan att han fört henne till Tistelön. Han önskade ock att han från början visat sig mindre varm. Och när han i tankarne genomgick alla hennes små trägna uppmärksamheter, hennes försakelser och hennes eviga ordningssinne i afseende på hans lilla kammare, kände han en leda åt alltsammans och ville att aldrig någon annans hand vidrört hans saker, än mors och gamla Annickas. Hädanefter skulle det blifva mer än olidligt att se eller rättare känna detta stökande, som beständigt erinrade honom om hans skuld. Men å andra sidan, kunde han väl låta Josefina förstå, hur obehaglig hennes omtanka föreföll honom? Kunde han vara så otacksam, så hjertlös, rent af skamlös? Nej! Men han ville nu icke vara så mycket hemma.
Orsaken, hvarför denna ordnande hand, som igenkändes öfverallt, hvarhelst han kastade ögonen, nu i en hast förekom honom så vidrig och motbjudande, den får sökas i mannens egenheter. Vid närvarande tillfälle låg den troligen uti instinkten.
Sedan vår jaktlöjtnant tänkt en hel hop saker, för hvilka det ej kan vara nödigt att redogöra,[593] emedan vi så ofta blifvit underrättade om de skiftande, men likväl på det hela taget temligen beslägtade uttrycken af en ung mans känsla, hvilken, ifrån att ega intet hopp, helt oförmodadt tror sig kunna gripa sin lycka med händerna; sedan vår jaktlöjtnant genomgått hela denna kända skala, föll det honom hastigt in att saken möjligtvis ändå icke förhölle sig så. Det vore i alla fall bäst att göra sig säker; och derföre gick Arve, så sent det än var, ned till Mårtens stuga, med tillsägelse att han följande dagen skulle hafva jakten klar för en liten resa.
”Hvad har så hastigt kommit på?” frågade fru Kathrina, då Arve nästan i samma andedrag, som han tömde ölostkoppen, underrättade henne att han på morgonen skulle ut.
”Jo, det är något, som – som – jag skulle uträtta i Marstrand. Saken med köpman Lave kommer före i morgon. Mor mins att det blef litet krångel om det der beslaget, jag gjorde hos honom?”
”Jag tyckte du nämnde i förrgår, att du ej behöfde resa in den här gången, emedan det icke var så angeläget?”
”Ja, det föreföll mig först som det inte var så maktpåliggande; men när jag nu funderat bättre på saken, gör jag säkrast i att resa.”
En blick af Josefina träffade djupt. Arve rodnade starkt.
[594]Dagen derpå, sedan Arve var borta och de begge fruntimren sutto ensamme, yttrade gumman Arnman för Josefina den fruktan, att något vigtigt visst var på färde. ”Son min såg så orolig ut och tankfull och underlig! Vet du hvad det var, kära barn?”
”Nej, icke det minsta. Det rörde väl tjensten.”
”Ja, det förstås, hvad annat kunde det väl röra!” Fru Kathrina såg händelsevis på Josefina och märkte då ganska tydligt någon förvirring, som hon erinrade sig äfven föregående afton blifvit varse hos flickan.
Nu blef gumman Arnman allvarsamt oroad.
”Kära Josefina, mitt barn,” sade hon, ”låt höra hvad du har på hjertat! Har Arve haft någon förtret, som han omtalat för dig?”
”Nej, jag försäkrar, han har ej sagt det minsta.”
”Jag vet att du icke ljuger, Josefina, derföre tror jag också det du nu säger. Men svara mig nu också på den frågan: har du annars hört något?”
Josefinas hjerta klappade hårdt. Hon visste icke sjelf, hvarföre hon ej genast i går afton berättat den nyhet, hon hört i Pelle Turesons stuga; men nu kände hon sin förlägenhet oupphörligt ökas vid tanken på den uttydning, som fru Kathrina deraf kunde göra.
[595]”Du svarar ej, Josefina – du rodnar och bleknar – hvad vill det betyda?”
”Herre Gud, jag rår ju icke för det?” svarade Josefina halfgråtande. ”Jag fick i går höra att – att Gabriella Haraldson förlorat sin fästman. Han skall vara död i Amerika.”
Om Arve sett sin mor i detta ögonblick, skulle han känt ett styng genom hjertat. Fru Kathrina skiftade sällan färg; men nu blef hon blekare, än den urtvättade silkesduken, som hon höll på att laga.
”Ja-så, är kapten Rosenberg död!” sade hon långsamt och sänkte hufvudet. I hennes bröst kändes en djup bedröfvelse. Arve hade ljugit för henne, och mycket skulle väl derefter följa, som icke nu i hast kunde tydas. Hennes följande tanke, då hon såg på Josefina, var förebråelsen att hafva lagt sig emot, i stället för att uppmuntra, Arves afsigter i afseende på henne. I närvarande stund skulle fru Kathrina ej haft högre önskan, än att få omfamna Josefina såsom sin sonhustru. Så underliga företeelser ser man här i verlden!
Josefina gick ut, och gumman Arnman ställde sig vid balsaminerna. Det var en bitter tår, som föll i blommans kalk, den bittraste hon kanske någonsin gjutit, ty den frampressades vid erinringen att Arve, hennes så outsägligt älskade[596] Arve, behöft en bedräglig förevändning, för att följa sitt hjertas manande känsla. Hon tviflade icke en minut att han rest till Tistelön, om han ock för syns skull farit in till Marstrand.
”Mannaåldern har kommit, men inte visheten,” tänkte fru Kathrina; ”nej, nej, den kommer inte så lätt! Om ungdomsblodet ej brusar öfver i ungdomen, så tar det nog sedan ut sin rätt! Aldrig såg jag honom så förställd förr, som i går qväll. Att resa hals öfver hufvud så der – han tog icke ens afsked af Josefina, den stackarn, som stod der och nickade i kölden! Gud bättre oss så visst! Der kärleken har flugit in, har förnuftet farit ut. Här stundar till onda dagar, det känner jag på mig. Och salig fars uppenbarelse, varningen säger jag, Gud tröste mig, den slår han i vädret, som agnar för vinden; för kommer det så långt, att han väl får hopp om henne, då styr honom ingen – nej, då styr honom ingen!” upprepade gumman Arnman halfhögt och bad dervid en varm bön att vår Herre måtte leda det så, att hon sluppe den sorgen att bli beslägtad med Tistelöboarne.
Lugnad reste sig nu fru Kathrina, och sedan hon vattnat balsaminerna, gick hon till salig fars pulpet att helsa på pappersdockorna. Ingen anade huru djupt hon sörjde gamle löjtnanten. Arve, så mycket han än älskat honom, tyckte, liksom Josefina, att det var väl att vår Herre i behaglig[597] tid kom med hjelpen. Men gumman hade älskat honom så försakande och innerligt, att han till slut blifvit henne nästan lika kär, som sjelfve salig far. Det var isynnerhet under de långa vinteraftnarne, då rörelsen för dagen var slutad, som saknaden af löjtnant Pehrs stumma sällskap gjorde sig känbar; och när då Josefina och Arve på allt sätt ville roa och förströ henne, fann hon sig liksom litet missbelåten: ännu ville hon hellre vara den, som gaf än emottog vård.
Till lycka för hennes lynne och helsa, hvilka begge funno sig bättre i ett verksamt lif, saknade fru Kathrina icke kroppsrörelse. Handeln gick jemnt; och om än ingen vinst gjordes derpå, gjordes åtminstone ingen förlust.
Öfver en sak voro så väl fru Arnman som Arve icke litet stolta, och det ej utan skäl. Patron på Gråby hade nemligen, i stället för att störta det nya handelsbolaget, till slut nödgats följa dess exempel, och hade nu en gång för alla måst beqväma sig att nedsätta sina varor till samma pris, som hans medtäflare.
Men medan fru Arnman nu låser igen sin helgedom, lönlådan i salig fars pulpet, och går ut att stöka i boden, der folket efter hand infinner sig, skola vi följa Arve på hans så kallade Marstrandsfärd.
Första syn, som mötte vår jaktlöjtnant, då han omkring middagstiden satte foten på Tistelöns[598] brygga, var Anton, hvilken, orörlig som en bildstod, lutade sig öfver ledstången. Hans blick stirrade med ett vildare uttryck, än Arve förut blifvit varse, utåt sjön, och ett leende, bittrare än tårar, låg på hans vissna läppar. Den stackars Anton tänkte på sin fader och sin moder, ”böljorna de blå.” Till dem längtade han nu mera än någonsin, ja af hela sin själ; men han kunde ej komma till sitt älskade hem, så länge medvetandet af det begångna brottet ännu band honom qvar vid jorden.
Det var en underlig verld, som lefde och rörde sig inom den sinnessjuke ynglingens hjerna. Stundom trängde hans blick vida skarpare än någon annans genom de förhållanden, som omgåfvo honom; men hvad han såg, retade tyvärr den aggande smärta, hvilken aldrig lemnade honom ro. Och den strid han eller, rättare sagdt, förnuftsgnistan kämpade med hans fantastiska föreställning att endast angifvandet af mordgerningen vid Pater-Noster-skären kunde förskaffa honom frid, var så tärande, så förstörande, att det bräckliga verktyget för hans oroliga själ ständigt blef allt svagare, utan att han likväl kände eller vårdade sig derom. Hans outsägliga kärlek till Gabriella återhöll honom beständigt, då hans inbillning förespeglade honom den salighet, han sjelf skulle få njuta, om han hade mod att uppoffra henne jemte de andra; men hellre än det, ville han qvardröja[599] på jorden i evighet, evigt utan hopp skåda ned till de blå böljorna. Ja, för Gabriella ville han, liksom en fördömd, gå och vänta på förlossning, utan att någonsin vinna den.
Men sedan han fått i sitt hufvud att Gabriella kände mera deltagande för Arnman, än han önskade, sedan dess och vid tanken på den rysliga föreställningen att de framdeles ville träda i brudstol, blef frestelsen för egen vinning allt större, och den antog allt mera skepelse af pligt och nödvändighet; ty för en så himmelsskriande synd, som den att se henne vigd med den mördades son, kunde aldrig förlossning vinnas; komme det så långt, då – – Men hvarje gång Anton i sina slutsatser hann till denna punkt, stannade han; Gabriellas älskliga bild trädde bönfallande emot honom; och om än den eld, som brann i hans förvirrade hufvud, hotade att rent af förtära honom, arbetade sig likväl en gnista af sans och förnuft fram, och denna gnista hjelpte honom öfvertyga sig sjelf att han verkligen var en dåre, då han hade hjerta att förstöra den, som han mest på jorden älskade.
Gabriella visste icke – och skulle, om hon vetat det, aldrig kunnat fatta – hvad Anton led, stred och, efter sin öfvertygelse, försakade för hennes skull; men sjelf kände han det, den arme olycklige, och i ett af dessa rysliga ögonblick, då hans fantasi pinade honom på tusende sätt,[600] medan hans själ trånande drogs till det inbillade hemmet, träffade honom Arnman.
”Hur står det till?” frågade jaktlöjtnanten och klappade Anton på axeln.
Ljudet af denna röst, som alltid utgjorde en af hans mest qvalfulla plågor, väckte honom hastigt ur sina drömmar; men uppvaknandet var ej klart och godt. Han betraktade Arve med blickar, hvilka småningom öfvergingo från slöhet till misstänksamhet och slutligen till det listiga uttryck, som tillkännagaf att alla hans sinnen voro spända; tyvärr voro de nu i en retsam spänning.
Då Arve icke erhöll något svar och ansåg förlusten af Rosenberg, hvilken den sinnessjuke mycket älskat, såsom orsaken till hans synbara förvirring, yttrade han i deltagande ton: ”Jag har hört att sorgliga underrättelser inträffat på Tistelön.”
”Ja så,” svarade Anton med ett försmädligt grin; ”och derföre kommer löjtnanten att bevisa sitt deltagande, det var rätt vackert, det! Hvad har då löjtnanten hört, med förlof?”
Ingen påräknade höflighet af Anton, och derföre svarade Arnman helt saktmodigt: ”Ryktet har sagt att den hederlige kapten Rosenberg skall vara död utomlands.”
”Det var allt en rolig nyhet, det?” sade Anton med ett af sina gemena skratt, och gaf Arnman[601] en skarp blick, hvilken bragte dennes blod i häftigare omlopp.
”Rolig, hur så? Hvad vill det säga? Hvem skulle finna underrättelsen om en bra karls död rolig?”
”Den, som önskar bli hans efterträdare, tänker jag; men jag vet ej hvem som önskar det.”
Vår jaktlöjtnants ansigte blossade starkt. I plågsam förlägenhet ville han gå förbi en person, med hvilken det ej lönade mödan ingå i ordstrid; men Anton hindrade honom, och i det han med ett slags lömsk förtrolighet drog Arnman åt sidan, hviskade han: ”Herr löjtnanten vet ju att ryktet icke alltid är att bygga på. Den här gången ljög det besatt – ty Rosenberg lefver.”
”Gör han det?” sade Arve, men kunde vid denna fråga ej hindra en ryckning i ansigtsmusklerna.
”Ja, var det inte f-n till knep af honom!” sade Anton skrattande och gnuggade händerna af förnöjelse vid åsynen af jaktlöjtnantens sinnesrörelse, hvilken tydligt förvissade honom att han ej misstagit sig.
Besynnerligt nog öfvervägde den kittlade fåfängan i vissa ögonblick hans grymmaste fruktan. Han, som ville uppoffra sin förlossning för Gabriellas skull, triumferade deröfver att han ej missräknat[602] sig i en sak, hvilken likväl, enligt hans inbillade öfvertygelse, närmade henne till afgrunden, och denna motsägelse härrörde af den lägsta, men i alla förhållanden så djupt ingripande bevekelsegrunden, egenkärleken.
Lyckligtvis hade Erika från fönstret blifvit varse tulljakten och märkt att Anton uppehöll Arnman. Hon skyndade ut; men ehuru ett par veckor förflutit efter samtalet med Anton, kände hon likväl en hemlig bäfvan för jaktlöjtnantens åsyn, och icke utan ansträngning fann hon den vanliga tonen.
”Välkommen, herr löjtnant! Birger har rest åt Götheborg; men var så god och stig in ändå och besök oss i vår bedröfvelse.”
”Jaktlöjtnanten är så beskedlig att han kommer hit för att trösta er,” yttrade Anton, innan Arnman hunnit säga ett ord.
”Det är ganska välvilligt, och jag tycker du borde tacka honom derför!” yttrade Erika med en sträng, tillrättavisande blick. Men nu var Anton ohjelplig, och derföre afbröt han utan krus Arves till Erika höfligt framförda ursäkt öfver att kanhända ha kommit olägligt, med den försäkran att det vore alldeles tvertom: Ty Birger, som var åt staden, hade kanske, när han kom hem, bref från kapten; och det skulle visst vara en fägnad för löjtnanten att få höra något deraf, innan han reste.
[603]”Jag förstår icke hvad som kommer åt honom?” sade Arve misslynt. ”Man kan höra af hans ton att han är fiendtligt stämd mot mig. Jag har väl aldrig stått synnerligt väl hos honom; men i dag är han serdeles retsam och svår.”
”Herr löjtnanten får vara god och hafva fördrag med den stackars sjuklingen! Han rår icke för hvad han säger,” hviskade Erika sakta tillbaka.
Anton hade hört henne; med en föraktlig blick såg han efter den annars så aktade Erika. ”Hon är ej ett grand bättre än de andra,” mumlade han; ”och för hennes klokhet, som Birger prisar så högt, vill jag ej ge så många sandkorn, som kunna rymmas i en fingerborg!” Han gick upp på sin kammare och satte sig att leka med sin grönsiska, hvilken han lärt åtskilliga små konster, och i hvars lilla hufvud han tyckte sig finna mera sundt förnuft, än hos menniskorna.
Emellertid satt nu Arnman jemte Erika i dagliga rummet, och afhörde hela berättelsen om kapten Kochers besök och det bedröfliga ändamålet för detsamma. Med en värma och en liflighet, som kanske icke gaf Anton efter i list, ehuru den uppenbarade sig på annat sätt, beskref hon Gabriellas smärta och qval, och öfverdref till högsta grad utbrotten deraf. Hon tecknade den unga fästmöns lidande vid blotta föreställningen om[604] Rosenbergs död, så sönderslitande att Arve kände den ena rysningen efter den andra genomila sina lemmar, och slutligen gick Erika i sitt nit derhän att påstå det hon vore fullt öfvertygad att Gabriella, i händelse olycksposten bekräftade sig, aldrig mera skulle kunna älska någon, i händelse hon ens öfverlefde förlusten af Rosenberg.
”Det har likväl,” sade Arve med något osäker röst, ”förekommit mig som mamsell Gabriellas kärlek ej hörde till det öfverspända slaget. Jag har tyckt att hon alltid med lugn talat om sin frånvarande fästman, och redan med mycken ståndaktighet burit den långa skilsmessan.”
”Ja, det kan nog förekomma så,” återtog Erika; ”ty Gabriella har verkligen en förvånande styrka. Jag, som så väl känner henne, vet bäst hvad hon förmår öfver sig. Men i hjertat lider hon mera än någon kan tro, utom den som vet hur högt hon älskar sin fästman.”
”Men hvartill gagnar det då att hon visar sig starkare, än hon i sjelfva verket är?” invände Arve. ”Ingen kunde klandra henne, om hon sörjde och saknade honom aldrig så mycket.”
”Nej, det är visst sannt; men vissa lynnen äro nu en gång sådana att de helst bära sorgen inom sig. Glädjen delar Gabriella gerna med andra; smärtan deremot, liksom hennes hjertas varmaste känslor, får ingen se. Och på det hela är detta[605] både att akta och värdera; ty, uppriktigt sagdt, fins i det dagliga lifvet ingenting tråkigare, än att höra någon ständigt tala om sitt lidande eller, ännu värre, ständigt tala om sin kärlek.”
Arnman teg. Det var honom omöjligt att vederlägga Erika; men inom sig gjorde han det löftet att hans egna känslor ej skulle komma att sticka i dagen. De kunde också nu gerna begrafvas så djupt som helst, sedan Gabriellas hjerta var otillgängligt. En några timmars kort dröm lät honom vid uppvaknandet erfara bittrare intryck, än den tid han ännu icke börjat drömma om annat, än det ypperliga budet: ”du skall icke hafva lust till din nästas,” m. m.
”Hur mår vår goda Josefina?” frågade Erika, som ansåg sig böra upptaga ett annat ämne.
”Jo, hon är rask!”
”Gabriella hade i sina bekymmer behöft hennes tröstrika sällskap; men under denna årstid få vi väl ej hoppas att se henne.”
Arve, hvilken kände sitt samvete litet oroligt, då han tänkte sig Josefina såsom Gabriellas tröstarinna, förebar att handelns tilltagande och de deraf ökade göromålen gjorde det omöjligt för hans mor att undvara henne.
Erikas lyckönskan till den goda rörelsen uppfattades ej af Arve, ty välkända, men ej lätta,[606] flygande steg som vanligt, hördes i trappan, och litet senare inträdde Gabriella.
”Nu vill jag se hvad Antons skarpsinnighet är värd!” tänkte Erika och höll ögonen fästade på Gabriella, som ovanligt blek och tyst gjorde en nigning för jaktlöjtnanten, hvilken å sin sida icke heller var i stånd att framkomma med ett enda ord om deltagande, beklagande eller dylikt.
Gabriella märkte genast något förstämdt hos honom, något fremmande både i hans utseende och sätt.
”Är det ej riktigt bra?” frågade hon med en så innerlig blick, att Erika ordentligt började frysa vid denna värma, hvilken i dag för första gången förekom henne hafva en annan betydelse, än den barnsligt öppna välvilja, som Gabriella visade alla menniskor.
”Jo, med mig är det visst bra,” sade Arnman, bemödande sig att vinna nödvändig fattning; ”men mamsell Gabriella?”
”Nu förstår jag,” utbrast hon okonstladt och utan aning, huru nära hon var sanningen; ”löjtnanten är ledsen för min skull, för det att jag sörjer.”
Arnmans friska färg fick härvid en ytterligare förhöjning. Han kunde ej hindra sig att se på den intagande rosen; men ack, hvad det gjorde honom ondt att se henne så blek, så stilla, så sörjande! Erika hade rätt: hon bar sorgen inom sig.
[607]Gabriella satte sig bredvid jaktlöjtnanten. Hon talade ej mycket, och allraminst om sina känslor och sin saknad; hon nämnde ej ens Rosenbergs namn. Men hon såg ofta oroligt utåt sjön; Birger hemväntades hvarje stund.
Gubben Haraldsons inträde fördelade tankarne på andra håll. Han gjorde Arve flera frågor, hvilket förde dem in i de små handelsföretagen; och den gamle måste erkänna sig haft orätt, då han påstod att det ej tjenade till något att göra försök på fiskläget. Följderna hade vittnat om motsatsen.
”Hvad det är vackert af löjtnanten att så arbeta för de fattigas nytta!” sade Gabriella med en gnista af den hos henne naturliga lifligheten. ”Jag har hört mycket godt om skolan på fiskläget.”
”Den är obetydlig, men efter vår förmåga,” svarade Arve, lycklig att höra sitt beröm från Gabriellas läppar. ”Största förtjensten deraf har likväl läraren, den gamle båtsman Flint. Han är en präktig gubbe, och jag är säker att det skulle roa mamsell Gabriella att höra honom hålla sina föreläsningar för barnen, framför allt om aftnarne, då undervisningen sker genom berättelser.”
”Jag tror det också,” inföll Gabriella; ”och jag vet verkligen icke hvarför vi ej längesedan kommit att göra en resa åt det lilla fiskläget;[608] men nästa vår måste pappa och Erika låta mig få min vilja fram. Får jag icke det, pappa?”
Gubben fick hastigt göromål, emedan han genom fönstret varseblef något ofog på gården, och Erika svarade blott med ett af dessa vänliga småleenden, som kunna tolkas efter behag. Men att förekomma någon vidare fråga, yttrade hon sin förmodan att de väl nu snart hade Birger tillbaka.
Om det var Erikas afsigt att förtaga den lilla smula glädje, hon ansåg ohelsosam för Gabriella att erfara, så vanns denna afsigt fullkomligt; ty på en gång blef hon tyst och nedslagen, liksom förut. Det smärtade Erika, men hon ansåg sig likväl hafva gjort rätt.
Efter detta afbrott blef det så tryckande ängsligt, att Arve önskade sig långt från Tistelön eller rättare att han ej rest dit. Erika såg orolig genom fönstret och svarade ofta tankspridd; och Gabriella – men det var icke möjligt att förstå sig på henne. Än såg hon helt vänligt på honom, men åter tycktes hon ej ge akt på något annat än tvenne små snäckor, hvilka hon upptog från bordet och betraktade med ett uttryck af djup rörelse. Arve visste ej att det var Rosenbergs sista gåfva.
Nu inträdde hastigt Haraldson med den underrättelsen att Birger kom; det ville säga att båten var i sigte.
[609]Erika steg upp, Gabriella ville göra detsamma; men hennes knän svigtade, hon måste åter sätta sig, och medan hennes kind blef alldeles hvit, och hennes ögon ovilkorligt irrade åt fönstret, tryckte hon de begge snäckorna med orolig häftighet till sina läppar och till sin panna, der de små röda fläckarne åter glödde.
”De der snäckorna, som hon håller så kära, äro en skänk från Rosenberg; kapten Kocher hade dem med sig,” hviskade gubben Arve i örat.
”Jag förstår!” svarade Arve; men de tvenne orden kommo från hans hjerta, der det nu var ganska mörkt och tungt.
Emellertid gick det ej så brådt med Birgers ankomst. En god timma förflöt innan han lade till bryggan, men denna timma var för den arma Gabriella en evighet. När Birger slutligen inträdde, kände hon knappt något mera; hon visste ej ens om Arnman var närvarande.
Brodern gjorde pinan kort, i det han yttrade raskt: ”Det var alldeles som både far och jag tänkte, att fartyget ej var kommet; och jag talade både vid kapten Kocher och flera andra, hvilka menade att det väl ännu kunde dröja hela månaden om och kanske derutöfver, innan det är hemma.”
”Åh, ja, det var som jag sa’,” inföll Haraldson; ”men qvinfolken vill alltid att en ska’ fjeska[610] i ogjordt väder. Nu kan j då en annan gång sätta lit till det klokt folk talar! Så’na stormar och sådant farvatten är inte att leka med, och du får inte misströsta, min perla, hör du det, om det också dröjer om två månar.”
Gabriella var för mycket skakad, att låta lugna sig af sin fars tröstegrunder. Hon ville vara ensam med sin oro. Den kunde då åtminstone ohämmad få taga sitt utlopp i tårar.
Erika hade ej haft orätt att säga det. Gabriella egde mycken förmåga att bära sitt lidande; och en oupphörligt stigande oro för ett älskadt föremål, om hvilket man icke ens vet, om det är i himlen eller på jorden, torde väl hafva anspråk på att kallas ett lidande. Detta oaktadt blef Gabriella hvarken sjuk eller pjunkade hon sig till andras medlidande och förvåning genom bitterheten i sitt öde. Hon kände, och kände djupt, det svåra i sin belägenhet och slets ständigt mellan fruktan och hopp; men hon klagade ej. Vid små ledsamheter, små motgångar, hvilka fordom mötte henne, blef hon otålig och kunde ofta knota. Denna åter syntes henne för stor för knot: den låg sluten i hennes bröst; men den kändes der så mycket bittrare.
Om någon annan hemlighet vid denna tid låg gömd i vår hjeltinnas hjerta, så är det åtminstone säkert att den ännu slumrade der, henne omedveten; och det vore således ett helgerån att[611] närmare undersöka källan till de blickar, hvilka stundom föllo på jaktlöjtnanten. Gabriella trodde i sitt hjertas oskuld att hon såg på honom liksom på andra menniskor, men kände mycken tillfredsställelse öfver att Arnman visat ett så stort deltagande i hennes sorg.
Deremot hade dessa timmars sammanvaro gjort Erika mera klarsynt, än hon önskade blifva. Hon kände sitt hjerta oroligt och sitt hufvud svindlande, då hon tänkte på Antons ord och hans vilda hotelser, helst man kunde uträtta så litet, för att förekomma det onda. Ännu ville hon likväl ej tala med Birger, ty hon hoppades att jaktlöjtnanten af sig sjelf skulle inskränka sina besök.
Anton kom icke ned under hela qvällen; men ehuru Arve ansåg detta såsom en vinst, tyckte han sig dock aldrig, och minst på Tistelön, hafva upplefvat en så tråkig och plågsam afton. Så snart det dagades nästa morgon, tog han afsked af gubben, Erika och Birger. Gabriella sof då ännu, ty hon hade ej njutit någon hvila under natten. Långt innan hon vaknade var Arnman i Marstrand, och följande morgon åter hemma.
Fru Kathrina, liksom Josefina, fann genast att Arves sinnesförfattning äfven nu var upprörd; men den förekom dem likväl märkbart olika mot den, hvaruti han befann sig vid afresan. Han bemödade sig synbart att visa sig lugn och vid det[612] vanliga jemna lynnet; men i hans öga låg en talande oro och i hela hans väsende en brådska, hvilken röjde att icke allt var i lag.
”Hur stod det till på Tistelön?” frågade fru Kathrina, som beslutit att utan förberedelser bryta isen.
”Åh, jo,” svarade Arve kort och sökte efter mössan, ty han hade glömt något i jakten. ”Det var bara ett rykte om kaptenens död; ännu veta de ej annat, än att han varit farligt sjuk.”
Gumman Arnman knep på läppen och tog dervid en pris med klangfullt eftertryck.
Emellertid hade Arve funnit mössan och ilade skyndsamt nedåt bryggan. Kommen ombord på tulljakten, stod han en stund och kikade åt ett väderstreck, dit alltid hans öga riktades. Sedan vände han tillbaka och gick tyst genom köket upp på sin kammare.
[613]Trettonde Kapitlet.
Unonius.
Tvenne månader, hvilkas långa, pinsamma timmar vi ej skola tälja, men dem Gabriella och äfven Arve räknade minut för minut, voro slutligen tillända, och nu låg det länge väntade fartyget från Bahia på Götheborgs redd. Birger var ej i staden; kapten Kocher höll likväl sitt ord: så fort fartyget kastat ankar, var han ombord; men då han återvände, lästes på hans allvarliga, godmodiga ansigte en bedragen förhoppning – intet bref fanns, och ingen underrättelse kunde skeppskaptenen lemna om den efterfrågade.
[614]Ehuru kapten Kocher var stadd på en resa, tog han sig likväl tid att sjelf fara ut till Tistelön. Den hederlige mannen tyckte att några skrifna ord om den smärtsamma missräkningen borde vara svårare, än ett muntligt och vänligt meddelande. Men ack, det var ändå ett för stort slag! Den stackars Gabriella kände det länge undertryckta qvalet kämpa efter luft; äfven nu var dock smärtan stum, den tärde desto mera inom henne; men så stark var hennes fysik, att icke en dvala, en sjukdom, en svimning borttog några timmar af hennes lidande. Hon var stark till kroppen; men själens sjukdom blef långvarig.
Kapten Kocher sökte, liksom de öfriga, trösta henne med sannolikheten att Rosenbergs sjukdom troligen ännu vid det ifrågavarande fartygets afgång ej tillåtit honom att taga kunskap derom; men ännu längre fram på våren kunde man hoppas underrättelser.
Gabriella tycktes ej älska att fästa sig härvid. Hon ville hellre sörja Rosenberg såsom död, än åter genomlefva dessa förfärliga skiftningar mellan hopp och misströstan. Och kanhända härledde sig deraf hennes envishet att ej vilja antaga någon tröst. Småningom vande hon sig att betrakta sig såsom enka efter Rosenberg; och derföre blef ej heller den andra stöten så känbar, då i slutet[615] af Maj ett annat fartyg från Bahia ankom; men äfven detta utan bref och underrättelser.
”Jag visste det ju,” sade Gabriella, och en darrning på läpparne förrådde att den sista gnistan af hopp slocknat. ”Jag sade er att han var död!”
”Och jag påstår, att han icke är död!” utbrast Anton. ”Många orsaker kunna hindra honom att skrifva. Tappa bara icke modet, du Ella, för han kommer igen – så sannt jag lefver, gör han icke det!”
”Han kommer aldrig, aldrig,” snyftade Ella och lät sin smärta hejdlöst utbryta.
”Jo, säger jag!” skrek Anton nästan i raseri. Hans numera beständigt retliga tillstånd tålde inga motsägelser. ”Men du vill icke att han skall återkomma, det är hela saken.”
Gabriella upplyftade de tårfyllda ögonen. Ett uttryck af stum förvåning låg i hennes ansigte.
”Hvad är det du vurmar?” frågade Birger med en blick, som fängslade Antons tunga.
”Du borde blygs att lägga sten på bördan,” hviskade honom Erika i örat.
Men Haraldson, den alltid grymme, råe Haraldson, sade försmädligt: ”Det lider åt sommarn, då hundarne bli så galna att de bitas!”
Detta var mera än Anton kunde tåla. Hans ögon gnistrade förfärligt, och i det han helt och[616] hållet lemnade sig åt det raseri, som bemäktigade sig honom, yttrade han, i det han med den knutna handen hötte åt Haraldson: ”Akta er, j far, och reta inte hunden tills han biter er, så att j aldrig glömmer’et!”
”Öppna inte mun till ordspråk, du galna nattuggla!” röt gubben uppspringande; ”annars sätter jag dig der hvarken sol eller måne ska skina på dig! Jag ska binda dig så, som en brukar med andra fånar.”
”Far,” hviskade Birger den uppretade gamle i örat, ”tänk på hvad j gör och säger! Genom ondt kommer en inte ur fläcken med honom.”
Den förändring, som under detta utbrott föregick med Anton, var så stor att den till och med dämpade Haraldsons hetta. Ifrån att Antons hvarje rörelse, hvarje ord utvisade otygladt raseri, hade han blifvit alldeles stilla, och blott några ryckningar i kroppen bevittnade den föregående stormen. Emellertid låg det något obeskrifligt underligt i hans utseende, något som både kunde kallas rädsla och förtviflan. Ingen kunde förklara detta uttryck.
”Hur är det med dig, Anton?” frågade Erika med en hos henne ovanlig häftighet och fattade honom i handen.
Ett ihåligt skratt blef hela svaret; men en åtbörd åt läpparne tydde på något, som ingen kunde begripa.
[617]”Svara, Anton, låt oss veta hvad som går åt dig, och sätt oss icke i onödig förskräckelse!” sade Birger vänligt och klappade den i detta ögonblick hemskt förvirrade sjuklingen på axeln.
Anton skrattade ännu, men tecknade åter med en förtviflad rörelse åt läpparne.
”Store Gud, han har visst blifvit mållös!” utbrast Gabriella, hvilken genom ett så ovanligt intryck rycktes upp ur sina egna qval. ”Anton, Anton, bara ett enda litet ord!” Hon klämde hans händer och tryckte honom om pannan.
Men Antons läppar förblefvo stumma, och hans irrande öga sammansjönk slutligen liksom under en dvala. Erika lät det emellertid ej stanna vid utrop och bestörtning. Medan Birger stödde Antons dignande hufvud, badade hon det med kallt vatten och lät honom äfven dricka, då han gaf tecken dertill. Efter några minuter började han med våldsamt bemödande hemta andan. Tungans band hade åter lossnat, ett långsamt ”åhå, detta var konstigt!” frambröt öfver hans läppar.
”Men hur var det, kunde du alls icke tala, söta Anton?” frågade Gabriella.
”Det var något mycket underligt, sådant som jag förr aldrig känt,” förklarade Anton. ”Då jag hörde fars galna tal, blef det så konstigt i hufvudet på mig, jag kan inte säga huru, men på en gång ville tungan inte ur fläcken, och om[618] de slagit ihjel mig, hade jag ej kunnat få fram ett enda ord.”
Haraldson gick mumlande in i sin kammare. Men Birger yttrade ett allvarligt bekymmer att Anton genom sitt retliga lynne och sin stora nerfsvaghet skulle ådraga sig något nerfslag eller dylikt, hvarföre han bad och uppmanade honom att hädanefter lägga band på sinnet, och ej såsom hittills låta det brusa öfver vid minsta motsägelse.
”Åh ja, det är godt att säga,” svarade Anton, i tyst, nedstämd ton; ”men då en blir retad, så att hjernan är färdig att springa isär, och blodet sjuder i en, liksom vattnet i en kokande gryta, då vill det allt något till att bara tiga och se på!”
”Men hvem retar dig?” frågade Gabriella deltagande. ”Vi hålla ju allesamman så mycket af dig.”
”Åh, det är inte fråga om mig! Jag vill icke, att du håller af någon annan än Rosenberg. Han har ditt löfte, han är din brudgum, och om han också aldrig kommer igen, så är det ändå inte mer än din pligt, att du väntar på honom, åtminstone tilldess du får bestämd underrättelse att han är död.”
”Nå ja, kära Anton, jag har väl aldrig haft annat i sinnet; men du är underlig, som tänker på det, som faller af sig sjelf.”
[619]”Ja visst är jag underlig,” småskrattade Anton med bitterhet; ”men det går också underligt till i verlden. Du stackars Ella är ett barn; du vet inte huru skenhelig du är.”
”Lemna honom åt oss!” hviskade Erika; och Gabriella, som var långtifrån att begripa detta nya slags galenskap, följde gerna den gifna vinken, helst sedan hon var förvissad att den stackars Anton åter kunde bruka sin ofta rätt elaka tunga.
Då Gabriella gått på sin kammare, sade Birger vänligt: ”Nu, min käre Anton, skall du utan omvägar säga oss, hvarför du vill åt Ella? Jag tycker du, liksom vi, kan se att hon sörjer öfver allt förstånd; hon är ju rättnu så klen att det gör ondt i hjertat att se henne.”
”Det kan jag inte märka,” inföll Anton och undvek att svara på den egentliga frågan.
”Så har du väl märkt det, Erika? Säg om du tror att någon fästmö kan sörja mer än Ella?”
”Det vet endast Gud; men jag är fullkomligt öfvertygad att hon sörjer honom uppriktigt.”
”Att hon tror det hon sörjer honom, derom är du öfvertygad!” rättade Anton.
”Jag tror hvad jag säger!” yttrade Erika i en ton af straffande stränghet.
”Du borde väl ändå blygas, fru Birger, att ljuga inför man din, som tänker att du är ett[620] helgon, och du vet nu att du ljuger!” Anton såg triumferande på Erika, som rodnade af harm öfver hans djerfhet.
”Hvad vill detta säga?” yttrade Birger allvarsamt. ”Vill du nu antasta Erika! Huru kan du vara så otacksam och orättvis, Anton?”
”Åh, du vet att jag är tokig, och galningar ha ju alltid fritt språk,” svarade han med förställd ödmjukhet, och sprang hastigt ifrån dem.
”Ja, han är visst tokig!” upprepade Birger. ”Men hvad är det nu egentligen för galenskap han fått i hufvudet? Hvad är det han vill med Ella?”
”Han tror att Ella icke sörjer Rosenberg, såsom hon bör eller som hon i början gjorde; och orsaken härtill inbillar han sig ligga i en uppvexande böjelse för jaktlöjtnanten. Jag har länge ej velat oroa dig med detta ämne – men nu är det icke värdt att stanna vid halfqväden visa.”
Birger blef tankfull. ”Gud bevare oss för en sådan olycka!” sade han långsamt. ”Jag har likväl ej sett det minsta.”
”Jag kan icke säga detsamma, ehuru jag ihärdigt nekar det för Anton. Arnmans böjelse är skenbarlig; om Ella deremot vågar jag ej ens en gissning, men nog tycker jag att hennes ögon, då hon ser på honom, stundom förråda en känsla, den hon dock sjelf icke känner, derom är jag säker.”
[621]”Så ser hon på alla; hon är ett hjertans godt barn. Du får ej misskänna henne, Erika, och låta den token Anton verka på dig! Nej, för henne tror jag icke det är någon fara. Men om jaktlöjtnanten älskar henne, vore det mycket illa. Jag önskar till Gud att det icke vore så, ty han får henne aldrig, om äfven Rosenberg, efter all sannolikhet, verkligen är död!”
”Det är hvad jag alltid tänkt om saken; men när året är slut, så vet du väl att det ock är slut med Gabriellas väntningstid. Och kommer brudgummen ej då, vågar jag ej hoppas att hon längre skall tillsluta sitt hjerta för den, som troligen synbart skall bemöda sig att vinna det. Det är lika omöjligt att undvika jaktlöjtnantens besök, som att säga Ella de skäl, hvarför denna förbindelse är oss emot, om den någonsin kommer i fråga.”
”Det är ganska sannt! Allt detta är högst ledsamt och oroande; men så behöfva vi ändå icke sörja i förtid. Ty först ha vi ännu långt till hösten; för det andra, om Rosenberg icke skulle komma, får hon åtminstone för skams skull skjuta upp tills vidare att göra annat val; och för det tredje tycker jag att Arnman icke öfverflödar med besöken. Han har ju ej varit här sedan i vintras, du mins, när jag var inne åt Götheborg.”
”Det är grannlaga af honom,”sade Erika, ”isynnerhet sedan han träffade dig i Marstrand och[622] hörde att intet bref kommit från Rosenberg. Få se om han alltid blir lika återhållsam. Det lär ej dröja länge, innan han får veta att vår väntan äfven denna gång slagit felt.”
”Det förmodar jag att han redan vet, ty Lindgren träffade honom i går i Götheborg. Men, för att åter tala om Anton, så var det en besynnerlig händelse – jag har aldrig förr hört omtalas, att man af sinne eller rättare sinnesskakning kan mista målet.”
”Det fins ju många sjukdomsanfall,” menade Erika. ”I ett så beständigt retligt tillstånd, som hans, kan väl ingenting vara omöjligt. Jag vet snart icke, hur vi skola bete oss med den stackars olycklige Anton.”
”Vi få framför allt akta att han icke skär ihop med far, som ibland icke är mycket klokare än den andre; men jag skall tala för gubben, att också han må lägga band på sinnet, ty att retas med stackarn, duger mindre nu än förr.”
Samma dag om aftonen sväfvade tulljaktens flagga i närheten af Tistelön; men den försvann snart åt annat håll, ty Arve hade ej mod, icke ens håg att se Gabriella, minst nu, då han visste att hon emottagit den sista bekräftelsen på sin förlust; och att denna var afgjord, det trodde Arve fullt och fast. Han hade ju sjelf varit ombord på fartyget, och der erfarit att icke minsta underrättelse[623], hvarken muntlig eller genom bref, kommit från kapten Rosenberg.
”Hvad hon nu lider, hur många tårar som flyta för hans skull!” tänkte Arve, då han, under den vackra natten, som förenar Maj och Juni månader, i sin lätta jakt gungade öfver de små, lekande vågorna mot hemmets stränder. ”Jag tror nog att äfven jag gerna ville resa bort och dö, blott hon begret mig och om hon älskade mig såsom hon älskar Rosenberg. Men det är förbi med den villfarelsen: jag älskas blott af den, som jag icke vill ha.”
Under denna föga tillfredsställande betraktelse kom Arve att kasta ögonen på Josefinas tobakspung, som låg bredvid honom. Med en ofrivillig, men likväl påtagligen ganska vresig rörelse sköt han den åt sidan. Straxt derefter, då den stackars försmådda gåfvan råkade att ramla ned och dervid fick ett par stora tjärfläckar på den vackraste sidan, greps han likväl af en viss ånger. Han upptog åter tobakspungen; och sedan han, så godt det lät sig göra, afgnidit fläckarne, hvilka dock blefvo synliga, fästades den vid ett knapphål i kavajen; och med en half suck beklagade han i sitt hjerta att han ej hade annat för gifvarinnan än broderskärlek. Tyvärr var äfven denna, i förhållande till fordom, ganska ljum: hans varmaste känslor voro fängslade på ett ställe.
Lutad mot relingen, med pipan i munnen, satt vår unge jaktlöjtnant och stirrade på vattnet,[624] öfver hvars blå yta månen kastade sitt silfverskimmer. Hans tysta funderingar voro ej ljufva; men efterhand antogo de ljusare färg.
En flerårig hopplös kärlek bodde väl i hans hjerta; men der bodde äfven kraft. Han öfverlemnade sig icke handlöst åt ett sjukligt svärmeris inflytelse, utan lösryckte sig manligt ur trollkretsen, för att nitiskt uppfylla sina tjenstepligter. Också blef han en aktad tjensteman, äfven på den låga punkt han stod; och här arbetade han ihärdigt för det lilla samhällets bästa, i hvilket han lefde.
Icke ens under sådana stunder, som den närvarande, då den nattliga stillheten, den månklara himlen och de sakta vaggande vågorna lockade till vemod, fick denna vekliga känslosamhet, hvilken alltför ofta vidlåder äfven männens kärlek, makt öfver honom. Han tänkte på Gabriella, tänkte på henne oupphörligt; men han hade derjemte ett annat medvetande, som likväl icke var fullt tröstande. Då han i minnet genomgick några månader af sitt sista lif, kunde han ej dölja för sig sjelf att hans lynne hemma icke alltid varit det bästa. Hans mors vördade och älskade bild framträdde nu jemte Gabriellas, och huru blygdes han ej att den förra hade något att beklaga sig öfver den senare. Han erinrade sig att salig far aldrig visat sig nyckfull, häftig och ombytlig, och att likväl mor, i hvars lilla fredliga hus dessa fel förut varit fremmande gäster, med allt[625] öfverseende tålt mycket, som hon fordom ej skulle tålt. Ja, hon såg ibland helt ödmjuk ut.
Arve kände en innerlig bedröfvelse vid denna nyttiga återblick, denna sjelfpröfning, hvilken stundens stillhet och hjertats förut upprörda stämning gaf högre allvar. Han föresatte sig att icke mera låta sin kärlek inverka på lifvet inomhus; nej, mor, den allra bästa och yppersta bland mödrar, skulle ej vidare sitta emellan, för det att hans hjerta icke ville gifva riktig bugt under förnuftet – kärleken fick ej göra honom till en otacksam son.
Och Arve höll ord. Han blef allt hvad fru Kathrina önskade; och ofta vattnades de uti medsom motgång trogna balsaminerna med lyckliga moderstårar. Blott en sak kunde ännu blifva bättre; och sedan gumman någon tid tänkt derpå och vridit och vändt den på alla kanter, beslöt hon öfvervinna sin lilla stolthet och vid första passande tillfälle föreslå hvad hon ej en, utan flera gånger förkastat.
[626]Fjortonde Kapitlet.
v. Beskow.
Grafström.
Det var en treflig lördagsqväll. I gumman Arnmans stuga var nyskuradt och städadt. Arve hade nyss hemkommit efter en lycklig affär, ett stort beslag, hvarpå han sjelf kunde vänta en ej så liten vinst, och hjelpte nu sin mor att, som vanligt vid veckans slut, räkna den lilla kassan och öfverslå debet och kredit.
”Jag menar det står bra!” sade fru Kathrina fryntligt; ”detta året har gått bättre än det förra. Men hör, Josefina, mitt barn, tag ullen jag[627] vägde upp, och bär den ned till Pelle Thuresons Lisa! Jag har lofvat Lisas mor den spånaden. De bli så glada, stackrarne, om du kommer sjelf. Och tag med dig ett par kringlor till gudson!”
Detta talades i förbigående, medan Arve med griffeln räknade på taflan.
”Nå, hvad säger du, min son? Olaus Pehrson och Lasses Britta stå på rest – annars, menar jag, det är redigt.”
”Ja, mor för ju bok som en hel karl! Det slår alltsamman ihop. Och, Gud vare lof, det går som det går, och att mor icke tröttnar!”
”Åh, visst, du, tröttnar jag ibland. Det känner ingen hvar skon klämmer, mer än den som har honom på. Men så går det väl för sig ändå, efter Josefina är så dugtig tös som hon är. Om hon flyttat till bror sin, du mins hon talade en gång om det, då hade det stått vackert till med oss. Jag kan säga att du riktigt tillförde mig en skatt i den flickan.”
”Det är roligt att höra mor säga det; men Josefina har också, utan skryt sagdt, mors lärdomar och föredöme att tacka för det hon så väl förstår sköta rörelsen.”
”Det kan väl ha gjort något, jag säger icke annat, men ej allt heller; ty vi skola hålla oss vid rättvisan. Hon har blifvit storligen förändrad[628], sedan hon kom till fiskläget; och jag anser att den, som nu finge henne till hustru, icke hade, som ordspråket lyder, sålt smöret och tappat pengarne. Tvertom tror jag behållningen blefve stor, ehuru hon ingen annan rikedom eger, än sitt goda hjerta och sina raska händer.”
”Det kan vara nog det, bara kärleken är med!” sade Arve.
”Och förnuftet och vänskapen,” inföll fru Kathrina; ”ty kärleken, min son, den är förgänglig, den blåser bort som vinden.”
”Nå, men aldrig trodde jag att mor, som är så bibellärd, skulle tala så! Jag mins då bättre skriften, der hon säger att kärleken är stark som döden: den tål allting, den lider allting, den hoppas allting.”
”Det är en annan sak, barn, med den kärleken skriften menar,” började fru Kathrina, litet förlägen att ha råkat så illa ut –”en helt annan förstår du väl: det är den som råder mellan äkta folk, der alla slags uppoffringar och prof kunde komma i fråga.”
”Nej, mor missminner sig; der står icke taladt om enskilda förhållanden, utan om kärlek i allmänhet.”
”Ja, ja, i allmänhet. Det vill säga sådan kärlek, som omfattar hela Guds skapade verld; det är menniskokärleken.”
[629]Arve log. ”Jag tror att skriften menar den kärleken, som endast är emellan tvenne personer eller som blott en känner. Och jag kan försäkra mor att då en sådan känsla en gång kommit in i hjertat, så är den mäktig allt det bibeln talar om – och man behöfver visst icke vara gift, för att erfara det!”
”Jag hoppas du framdeles tänker olika!” svarade fru Kathrina undvikande. ”Men för att nu återkomma till Josefina, så ville jag just säga att en menniska ofta kan ändra sina tankar. Jag blygs ej att erkänna, det jag hade mycket orätt den tid jag afstyrkte din böjelse för henne. Men om du nu skulle göra något afseende på mitt råd, så vill jag rent ut säga, att det är min käraste önskan att du gifter dig med Josefina.”
”Inte numera, mor! En gång tänkte jag allt på det, tänkte mycket; men nu är det för sent.”
”Jag tycker deremot att det nu är rätta tiden! Nu är du en man, har pröfvat något af hvarje, och vet hvart du vill hän. Du har ett brödstycke och goda utsigter för framtiden. Det vore just lagom att också tänka på den husliga trefnaden.”
”Den fattas ej så länge Gud låter mig behålla mor; och se’n är det alldelas som mor anmärkte, att jag blifvit en man, som vet hvart jag vill hän – och jag vet bestämdt att jag icke vill gifta mig med Josefina.”
[630]Fru Arnman suckade. Hon visste nog huru det förhöll sig med saken, och behöfde icke fråga.
”Jag är ledsen,” återtog Arve, ”att bedröfva mor. Men efter mor var så klok och snäll och afrådde mig, då jag ännu, så godt som bara pojke, hade giftasgriller i hufvudet, så skall mor vara god och icke heller nu söka öfvertala mig emot min egen vilja och mitt eget förnuft! Mor kan tro mig, att Josefina och jag ej så bra passa för hvarandra, som det kan tyckas.”
”Men jag undrar just, hvad du vill hafva! Är flickan inte bra?”
”Det är ej att tala på Josefina. Hon är blott för mycket allvarsam och småklok, och det är icke riktigt angenämt emellanåt. Se’n så, när jag icke älskar henne ...”
”Ja, så är ingenting i lag, det ser jag nog! Men tycker du icke att det är synd om det stackars barnet? Jag hade aldrig velat förråda henne, om jag icke hade trott att det skulle verka på ditt hjerta. Men nu frågar jag dig på samvete, om du ej funnit, fastän, gudbevars, hon är så blygsam som en flicka kan vara, att hon har mycket till öfvers för dig? Det svider i mig, då jag ser hur lite tack hon har, för allt hon sträfvar och gör din kammare grann och fin.”
”Och mor tror ej att det också svider i mitt hjerta? Jo, mer än jag kan tala om! Men hvad[631] i Herrans namn skall jag ta mig till? Vore det klokt, om jag löpte åstad och gjorde både mig sjelf och henne olyckliga? Och säkert blefve det ett olyckligt äktenskap, när kärleken funnes blott på ena sidan.”
”Herre Gud, hade vi bara hunnit så långt, är jag säker att kärleken på andra sidan komme af sig sjelf; ty aldrig vore du menniska att se all hennes ömhet och vård sent och tidigt, utan att du lönte henne igen.”
Arve skakade på hufvudet. ”Jag trodde att mor hade mera besked om menniskohjertat – och det tror jag mor också har. Kunde jag löna Josefinas kärlek, så vet Gud i himlen att jag gjorde det! Men nu är det omöjligt, så rent af omöjligt, att mor måste heligt lofva mig att aldrig mera nämna den saken! Mor vet nog hvad som hindrar och i evighet kommer att hindra.”
Fru Kathrina teg visligen; ty hon fruktade sin sons förtroende.
”Mor tiger,” återtog Arve sorgset. ”Ja, jag jag vet nog att det vi nu begge tänka på aldrig behagat mor; men jag trodde ändå, efter mor sett hvad det kostat mig, att mor skulle ge mig ett vänligt ord! Gud vet bäst att mitt lugn ej alltid är så stort, som det synes. Jag har också mina bekymmer, mitt lidande – ingen är lottlös.”
Det låg något så enkelt och rörande i denna Arves första häntydning på sitt hjertas böjelse,[632] att fru Kathrina ej kunde qväfva sin rörelse. ”Mitt stackars barn,” sade hon innerligt, ”Guds vilja är att vi skola strida! Jag är ej så blind, som du tror. Nej, min käre son, jag har fällt många osedda tårar för din skull.”
”Har mor det?” utbrast Arve och kunde ej tillbakahålla en suck från det innersta af sitt hjerta. ”Gud välsigne mor för det! Jag tycker lifvet skall bli mindre tungt, sedan jag nu talat med mor om det, jag i så många år burit inom mig.”
”Tiden skall göra allt väl igen!” menade fru Kathrina, ehuru i annan mening, än Arve tog det.
”Det är möjligt,” sade han, ”men på långt när icke säkert. Jag har ej nu varit der på flera månader; men jag skall tillstå för mor att det nu är slut med tålamodet. Jag måste dit och se henne, äfven om hon sörjer Rosenberg tre gånger så mycket, som då jag sist såg henne!”
Nu blef gumman Arnman åter orolig. ”Kära min Arve,” sade hon med en röst, som förklarade hela hennes bekymmer, ”de veta ju icke riktigt ännu, om kapten Rosenberg är död! Och du må väl aldrig låta komma dig till last att tubba fästeqvinnan från en annan?”
”Nej, mor, så dålig karl är jag visst icke! Om jag än trodde, det jag gudnås icke har anledning tro, att Gabriella hölle mig kär, så skulle jag ändå aldrig öppna munnen, innan de tre åren[633] voro till; och icke heller då, utan att jag vore säker på att hon ville ha mig.”
”Du talar ändå förståndigare, än jag trodde, min Arve! Och om du tänker som du säger, och efter det i alla fall är till föga båtnad att strida i ett ämne, hvilket, med Guds hjelp, aldrig kommer i fråga, så handla du som du bäst finner. Men jag har en gång förut bedt dig, och derom ber jag än en gång: glöm icke salig fars varning!”
”Ack, mor,” inföll Arve, halft leende, halft förebrående, ”det var ju blott en dröm!”
”Må vara; men så sannt jag sitter här, kom den från salig far, och ur mitt hufvud kommer aldrig att det giftermålet blefve din olycka.”
”Nej, nej, mor, min högsta lycka skulle det bli! Men Tistelöns ros vexer nog icke för mig,” tillade han saktare och lade räknetaflan åt sidan.
”Gud gifve det vore så väl!” tänkte fru Kathrina; och kännande, liksom Arve, att de nu ej hade mera att säga hvarandra, gick hon att språka några ord med Annicka.
Kort tid efter detta samtal helsade Gabriella från sitt öppna fönster Arve, som, stående på däck med hatten i hand, kände en länge saknad glädje strömma till hjertat; ty om det ej var misstag, antog Gabriellas kind en ögonblickligt högröd färg, och i hela hennes sköna ansigte låg ett uttryck af välkomnande hjertlighet.
[634]Hvad vår jaktlöjtnant nu kände sig lycklig! Hastigt var han uppe på bryggan, der gamle Haraldson sjelf tog emot honom med de orden: ”Nu var det knäfveln så länge se’n vi hade sigte på tulljakten!”
”Jag vill ej för ofta falla besvärlig,” sade Arve; ”det var sist vid ett så bedröfligt tillfälle.”
”Ja, ja, det var så, och här har varit många bekymmer sedan dess; men, Gudskelof, nu har tösen börjat repa sig igen för oss. En får ta den onda dagen med den goda. Men stig på, stig på vackert! Jag och Ella ä’ ensamma hemma. Birger är med hustrua åt Götheborg, och Anton, den stackars token, stryker med jemnan ute på sjön från morgon till qvälln.”
Dessa förenade nyheter åstadkommo mycken liflighet inom vår hjeltes själ. Han kände sig hafva fått en lätthet, en spänstighet, liksom han kunnat flyga. Också flög han verkligen ett godt stycke förbi gubben, då han i sjelfva förstugan blef varse Gabriella.
”Nå, Ella, var nu god husmor,” sade Haraldson, ”och laga att vi få något till middag som duger! Det var längese’n vi såg jaktlöjtnanten här.”
”Ja, det är visst längesedan,” inföll Gabriella med ett småleende, som nästan förbryllade Arnman. ”Jag har många gånger sett efter, om ej jakten skulle lägga till.”
[635]”Hade jag trott att mamsell Gabriella gjort det, skulle hon längesedan legat der hon nu ligger!” svarade Arve, likväl med en inre oro att kanske ha sagt mer än han borde.
Gabriella, som såg på sin far att han var otålig om maten – det var just i sjelfva middagsstunden – hastade åt köket att der samråda med Lena, hvilken detta sista år före sitt giftermål fick deltaga i hushållningen.
”Men, gudbevars, vi ha ju färsk långa och soppa på den!” yttrade Lena, som tyckte att Gabriella alldeles ville ha för många slag. ”Och pankakor efteråt blir ju öfverrart, tycker jag.”
”Pankakor – åh ja; men då tar jag Rikas fina sylt och lägger emellan och hvispar grädde öfver.”
”Med grädden kunde det väl vara; men inte är det värdt att mamsell Ella rör vid fruns rara syltburk! Vi ha ju krösemoset ute?”
”Krösmoset! Nej, det är för simpelt, du!”
”Men, Herre Gud,” invände Lena, ”hvad är det nu att krusa så förfasligt för jaktlöjtnanten? Jag må just undra, om han har’et bättre hemma!”
”Det vet jag icke, men han har ej varit här på så ofantligt länge; och efter jag nu är husmor, ser du, i Rikas ställe, så är det jag som[636] råder, och derför skall det icke blott vara fint sylt, utan också hackade ägg och skirdt smör till långan, i stället för den välsignade mjölsåsen. Och skynda dig nu, Lena! Stek du pankakorna, så vispar jag grädden! Pappa blir otålig, om det dröjer för länge med maten, så att han ej får ta sin middagslur.”
Lena, som artade sig till en förträfflig hushållerska, muttrade litet smått om det onödiga i allt detta, men Gabriella tog sin lilla husmoderliga myndighet på sig; och när hon det gjorde, var det ej värdt för Lena att komma med invändningar.
Middagen gick förträffligt. Haraldson, Gabriella och Arve åto på tremannahand; ty under de vackra sommardagarne såg man ej till Anton förrän sent på qvällen: han hade sin lilla matsäck med sig och besökte de ensligaste ställen omkring ön.
”Ja, ursäktar nu löjtnanten, så tar gubben sin lur!” yttrade Haraldson, då de stigit upp från bordet.
”Var så god, intet krus för min skull!” bad Arve artigt.
”Tala nu vackert med löjtnanten, mitt barn! Du kan just behöfva muntra dig,” sade den gamle i förbigående till Gabriella.
”Åh, jag blir aldrig munter, pappa!”
[637]”Du kan väl bjuda till ändå!” gubben nickade och tillslöt dörren.
För första gången voro nu Arve och Gabriella ensamma; detta tycktes de också begge känna, ty en viss förlägenhet gjorde det svårt för dem att meddela sig med hvarandra.
”Ack, hvarför följde ej Josefina med?” frågade slutligen Gabriella.
”Hon har ständigt så brådtom; och dessutom blef min resa så hastigt beslutad att jag, för att vara uppriktig, icke ens kom att föreslå henne det.”
”Så hastigt? Löjtnanten hade då något beslag i sigte?”
”Nej, jag tänkte mig endast hit.”
”Det var ej heller för tidigt, efter så lång frånvaro!” menade Gabriella.
”Kanske alltid tidigt nog!” sade Arve med en lätt suck. ”Mamsell Gabriellas djupa sorg gjorde mig sist så ondt; jag fruktade att jag under denna plågsamma tid icke skulle bli välkommen.”
”Det var ett obeskedligt misstag. Tro det åtminstone icke mera, ty löjtnanten är alltid välkommen!”
”Men jag vågar ändå ej komma ofta,” sade han helt sakta, utan att kunna se på Gabriella.
[638]”Hur så?” inföll hon; men hennes eget hjertas häftiga oro bestraffade i ögonblicket den oförsigtiga frågan.
”För min egen skull vågar jag ej komma till Tistelön så ofta jag ville.”
Några få ord, hvilket uppror kunna ej de åstadkomma i ett menniskohjerta! Gabriellas blef i hast en tummelplats för de stridigaste känslor. Hvad hon i detta ögonblick erfor, var på en gång det saligaste och det rysligaste. Hon satt alldeles orörlig; men kindernas blossande rodnad lät Arve ana att hon tillräckligt förstått betydelsen af hans djerfva ord. Han fruktade att de för alltid skulle skilja honom från henne, och med en plågsam förebråelse tänkte han på sin mors fråga: ”Du vill väl icke tubba en annans fästeqvinna?” och på sitt eget svar. ”Ack, hvad man ändå kan vara svag!” sade han till sig sjelf. ”Hvad har jag väl gjort? Kanske förtörnat Gabriella, så att hon aldrig mera ger mig någon vänlig blick.”
Den långa tystnaden blef under en sådan spänning alltför olidlig .. ”Har jag sagt något, som sårat mamsell Gabriella, så förlåt mig! Min fruktan derför straffar mig tillräckligt. Säg att jag får förlåtelse – och jag förvisar mig sjelfmant från Tistelön på än ett halft år.”
”Nej, nej, gör icke det!” sade Gabriella med en röst, som äfven den minst egenkäre älskare[639] skulle ansett som en borgen för uppriktigheten af hennes bön.
Arve kunde ej hindra sig att fatta hennes hand och trycka den till sina läppar. ”Säg att jag får förlåtelse, annars reser jag ej lugn!”
Gabriella gjorde några svaga försök att draga handen tillbaka; men sedan den likväl förblifvit några minuter i Arves, ryckte hon den häftigt till sig, i det hon med barnslig öppenhjertighet utbrast: ”Jag tror att vi begge felat – jag är ju ännu Rosenbergs fästmö!” och en blekhet spred sig öfver det sköna ansigtet.
Trots sina samvetsförebråelser sväfvade Arve i himlens förgårdar. Gabriellas nästan medvetslösa uppriktighet: ”jag tror att vi begge felat,” uppfyllde honom med de sällaste aningar. Det skulle varit grymt, ja ovärdigt, att göra en enda fråga vidare. Blott tiden kunde lösa det öfriga, och han föresatte sig att icke åter blottställa sig för en så farlig frestelse, innan de tre åren gått till. Att nu vänta, om det än vore aldrig så länge, föreföll ju ingalunda svårt, sedan han hört Gabriellas ljufva ord och sett hennes rörelse, en sådan rörelse!
Arve hade styrka att stiga upp och att under någon förevändning gå ned till jakten, för att ej öka den älskades förvirring och förlägenhet.
[640]I sitt hjerta tackade honom Gabriella för denna grannlagenhet. Men det gick ändå icke så lätt att komma till sinnesjemnvigt; det var något så obeskrifligt underligt och qvalfullt, men likväl ljuft, att hon hvarken ville eller förmådde reda sina känslor. Dock ett insåg hon: att hon måste vara mera försigtig. Om Anton – om någon af – hon rodnade och bäfvade vid blotta tanken att någon kunde få veta hvad som förefallit mellan henne och Arnman. Ty ehuru hon kände sig öfvertygad att Rosenberg icke mera fanns bland de lefvande, så var hon likväl ännu hans – men om han återkomme till hösten, vid tredje årets slut, då ... för första gången tänkte hon icke med glädje på sitt bröllop: Arnmans bild trädde emellan. ”O, de olycksaliga tre åren!” suckade hon. ”Men kommer blott Rosenberg tillbaka, så blir väl allt godt igen och jag lycklig.”
Gabriella tvingade sig att tro på denna förutsägelse; men det oroliga hjertat vågade protestera deremot, ehuru det snart öfverröstades af pligtkänslan.
Då gubben Haraldson vaknat och kom ut, fann han Gabriella stökande i köket. Hon hade likväl icke längre varit der, än sedan gubben tagit i sin kammardörr; men han behöfde tid att gå öfver förstugan. Och nu hade hon helt brådtom att tillse det kaffekokaren blifvit riktigt blankskurad.
[641]”Hvar har du gjort å jaktlöjtnanten?” frågade gubben. ”Jag tänkte du satt och pratade med honom, under det jag låg och sof!”
”Jag gjorde nog så, pappa! Men han hade något att se efter i jakten; han vill visst ut straxt på eftermiddagen.”
”Ja så; jag tänkte han ej hade så brådt!” Och nu gick Haraldson sjelf ned att höra, om det varmeningen att resa. Han var road af Arves sällskap.
Men denne föregaf, med anstrykning af en viss hemlighet, att han hade en liten vigtig affär; och då ville Haraldson aldrig säga ett ord.
Afskedet af Gabriella skedde i faderns närvaro, och var helt kort.
Arve fick ej fröjda sig åt en af de vänliga blickar, han ofta förut erhållit. Nej! Gabriella hade vaknat. Hon kände sin pligt och hade lofvat sig sjelf att taga vara ej allenast på sitt hjerta, utan äfven på sina ögon.
Men Arve sörjde ej deröfver. Han aktade henne blott desto högre, och med gladt mod och lätt hjerta lemnade han ön.
Emellertid hade Gabriella, innan Antons återkomst, redan hemtat sig tillräckligt, för att visa sig som vanligt. Anton hade ej sett jakten, och som ingen nämnde derom, undvek man ett ledsamt[642] uppträde. Svårare blef det likväl med Erika; ty hon hade knappt satt foten i köket, innan Lena brådskande berättade att jaktlöjtnanten varit der till middag. Och ehuru Gabriella äfven nu försökte visa sig likgiltig, förrådde dock den olyckliga rodnaden att det ej förhöll sig så. Erika syntes likväl icke förvånad. Hon visste förut att detta besök ej var Gabriella likgiltigt; men hvad hon icke visste och aldrig drömde om, var allt det som passerat på de par timmar Arnman varit der; och naturligtvis fick hon ej heller veta det af Gabriella.
I stilla enformighet, afbruten hvarken genom besök af Arnman eller några underrättelser från den frånvarande brudgummen, gick vecka efter vecka, månad efter månad. Man var redan i September, och Gabriellas rastlösa oro räknade dagar och timmar. Arnmans bild var strängt förvist, och om den det oaktadt öfverraskade henne, då hon endast ville tänka på Rosenberg, bad hon innerligt om förmåga att glömma den, som hon ej borde egna en enda tanke, en enda känsla. Men hur Gabriella bad, blef hon ej bönhörd, och ofta ertappade hon sig sjelf på en längtansfull blick åt den sida, hvarifrån tulljakten plägade komma. Men den kom ej mera. Ingen talade om jaktlöjtnanten, och aldrig skulle Gabriella haft mod att fråga efter honom – hon visste ju hvarföre han ej mera syntes till.
[643]Det enda, som något skingrade vår hjeltinna, var omtanken för Lenas utstyrsel. November var bestämd för hennes och Petter Lindgrens bröllop, och sedan skulle de bo i en liten stuga, som Birger låtit bygga på östra sidan af ön. Men då Oktober ingick, kunde Gabriella nästan icke mera arbeta. Hon började tvina bort. Hennes själs oupphörliga och spännande oro fick slutligen ett välde öfver kroppen.
Haraldson var nära i förtviflan öfver sin älsklings tillstånd. Erika talade förnuft. Birger tröstade med ett hopp, som han ej sjelf kände. Till och med Anton trodde nu att endast Rosenberg bodde i Gabriellas hjerta, och derföre sökte han med ihärdighet att ingifva henne sin egen verkliga öfvertygelse att kaptenen skulle återkomma. Allt var fåfängt. Gabriella nedsjönk slutligen, mattad af flera qval än någon anade, på sjukbädden; och innan hon lemnade den hade jorden redan slutat sin bana omkring solen. Man tecknade ett nytt år, och likväl var brudgummen icke återkommen.
Huru hemskt förflöto ej dessa vintermånader på den ensliga Tistelön. Om nätterna vankade gubben, liksom under dagarne, upp och nedför trapporna till sin älsklings rum. Hans kärlek till dottern, den enda menskliga känsla, hvaraf han var mäktig, gjorde honom under denna tid svag och medgörlig som ett barn. Det var ömkansvärdt[644] eller snarare ömkligt att se den vilde, annars trotsige mannen, utan förmåga att söka någon verklig tröst i bönen, likväl med hopknäppta händer dagen igenom mumla på böner och bibelspråk.
[645]Femtonde Kapitlet.
Almqvist.
Fru Nordenflycht.
I sjukrummets dunkla halfdager låg Gabriella på sin soffa och lekte med de tvenne snäckorna, Rosenberg skickat henne. Hon var blek, nästan så hvit, att hon snarare kunnat kallas Tistelöns lilja, än dess ros; men hon var ändå herrlig, ty hela hennes ansigte hade detta fina oförklarliga något, som ej kan uttryckas, men icke sällan uppenbarar sig hos en skön qvinna under tillfrisknandet efter en sjukdom, synnerligast en sådan, der själens[646] sjukdom öfverväger kroppens. Tröttad äfven vid den minsta ansträngning, lät hon snäckorna hvila på det ljusblå täcket, hvaruti Erika omsorgsfullt inhöljt henne. Hennes hufvud nedföll mot handen, och i lyssnande ställning sjönk hon tillbaka mot soffdynan.
Det vore kanhända icke lätt att finna en brokigare och sällsyntare blandning af allt, som kan fägna och roa en ung qvinna, än den, som syntes på bordet vid Gabriellas soffa. Den svage fadern, ur stånd att på annat sätt kunna trösta sitt hjerta, fann sin enda hugsvalelse i att vid hennes tillfrisknande framdraga alla dessa hopade dyrbarheter, som han under tjogtals år samlat och gömt. Och Gabriellas rum liknade nu, om ej rummet i ett féslott, åtminstone något, som man ej förmodat finna i en skärgårdsflickas kammare. Måhända skulle det snarare kunnat anses för en rik judinnas hemliga förvaringsplats för sina österländska skatter. Emellertid roades Gabriella ganska litet af allt detta siden, dessa perlor, dessa besynnerliga, aldrig förr skådade grannlåter af hvarjehanda slag, som hennes far dagligen bar till henne. Men för att ej synas alltför otacksam, smålog hon och nickade sitt bifall att det ena fick läggas till det andra. Men hon gaf nästan aldrig vidare akt uppå det; ty hon såg blott på Rosenbergs snäckor eller på hans ring, hvilken, sedan hon under sin sjukdom magrat af, icke utan svårighet ville sitta qvar.
[647]”Söta Rika!” sade hon till denna, som tyst betraktade henne, ”vill du ej lyfta litet på gardinen. Det vore så roligt att få riktig dager.”
Erika uppfyllde hennes begäran. Och då Januari-solens tindrande strålar kysste den bleka rosen, purprades svagt hennes kind: ”Ack, hvad det var friskt! Om jag ändå vore så rask att jag kunde gå ut!”
”Det dröjer litet än,” menade Erika.
”Jag tror icke det. Jag tycker att jag alltsedan det nya året känt mig för hvarje dag få nya krafter. Snart blir jag nog så pass bra, att jag kan kläda Lena till brud. Stackars Lena! hon har fått vänta för min skull.”
”Det gjorde hon gerna; men nog längtar både hon och Petter starkt efter bröllopet. Sedan få de snart åter skiljas.”
”För att kanske icke mera råkas,” suckade Gabriella. ”Men hör du, Erika!” tillade hon och utsträckte handen efter en af de dyrbara praktartiklarne på bordet; ”kan du säga mig hvarifrån pappa fått allt detta? Han måste säkert ha någon tomtbisse, som drar ihop åt honom; ty de här sakerna, så granna och dyrbara de än äro, hafva ej blifvit köpta i går.”
”Nej,” svarade Erika, ”det är gamla förlager från den tid, då far dref smyghandel.”
[648]”Ja, men inte smugglar man med sådant. Det är ju färdiga saker. Maken till broderi, än på den der scharlakansröda silkeskjorteln, och den blå sen, som är stickad i rosor, har jag aldrig sett, och för öfrigt alla dessa många prydnader, som jag ej ens vet hvad de kallas; de se ju ut som de suttit tillhopa med något annat?”
”De brukade väl sådant den tiden,” menade Erika; ”men då det just icke kan göra någon förnuftig menniskas nöje att ständigt se framför sig en sådan sammanraffsning af likt och olikt, tror jag vi lägga ned det i din stora dragkista, eller hur? När du blir riktigt frisk, kan du ha mera nöje af det. Nu ligger det bara och skräpar.”
”Ja men, Erika, tag bort alltsammans, utom den vackra taflan! Ser du, det är ett skepp. Det är besynnerligt hvad pappa har många taflor, som föreställa fartyg. Så vacker som det här var en gång Örnungen, innan den uppslöks af de stygga vågorna. Tag bort taflan också! Men jag skulle ändå vilja veta, hvarför pappa bara köpt sådana taflor, som ideligen föreställa skepp; tror du han smuglat dem också, Erika? Då har han väl äfven fått alla dessa små speglar på samma sätt.”
”Ja, det är troligt,” sade Erika och var rätt glad att få gömma undan de farliga bevisen på faderns vilda sjöröfvarlif, hvilket numera endast benämndes smyghandel.
[649]Om Rosenberg talades nästan aldrig. Ingen utom Anton tviflade mera på att han var död; ty om han lefvat, hade han säkerligen hållit sitt löfte och infunnit sig vid de tre årens slut. Emellertid sågo alla med hemligt nöje att Gabriella, ehuru hon nu kunde anses fri från sitt löfte, likväl bar kaptenens ring, och att hon, för att qvarhålla den, satt en mindre utanför.
Det tycktes som Gabriella hade rätt, att det nya året gaf henne nya krafter. För hvarje dag blef hon raskare och mera lugn; och när Februari inträdde, var hon åter så pass återställd att hon kunde tänka på och äfven finna nöje i att uppfylla sitt gifna löfte till Lena.
Bröllopsdagen kom; men Petter Lindgren njöt ej hälften af den glädje, han väntat sig, ty sin kapten kunde han icke glömma. Den på Gabriella fästade blicken sade hvad han kände; och då Petter såg tårar i hennes ögon, kunde han ej återhålla sina egna. ”Jag kan inte hjelpa det,” yttrade han, ”jag måste gråta, fast jag är så glad som en menniska kan vara! Men min kapten, min kapten fick inte se’t!”
Andra dagen flyttade Petter och Lena in i sin lilla stuga, och med dem trefnad och förnöjsamhet. Katten, jemte en brödkaka, skjutsades likväl, enligt gammal vedertagen sed, förut genom dörren, för att bereda tomtebo-lycka.
[650]Men sedan de med Lenas utstyrsel förenade göromålen voro förbi, blef Gabriella åter tungsint. Hennes helsa var stadgad; hon fann dock lifvet tomt och trögt; och när det led mot de vackra Marsdagarne, började hon åter se utåt den led, hvarifrån tulljakten sist aflägsnade sig.
”Det är underligt,” yttrade hon en dag till Erika, öfvervinnande sin blyghet för detta ämne, ”att herr Arnman numera aldrig lägger till här!”
”Hur längesedan är det då han var här sist?”
”Åh, mycket längese’n, grufligt länge: ej sedan i somras!”
”Du tar felt,” sade Erika, som med sin sanningskärlek ej kunde förmå sig att dölja något. ”Han har varit två gånger här, medan du legat sjuk; men när du ändå icke kunde tala med honom, var det ej värdt att nämna något derom, tyckte jag.”
Den, som nu såg Gabriella, såg henne i sin friskaste fägring. Ögat strålade, kinden brann, läppen log.
”När var han här första gången? Säg det, om du mins, söta Rika!”
”Fäster du dig så mycket vid det?” frågade Erika likgiltigt. ”Om jag annars icke missminner mig, var det första gången i slutet af Oktober, och i December den andra.”
[651]”Hvarför tar du en så allvarsam och underlig min på dig, Rika?” inföll Gabriella med oförställd förundran. ”Har Arnman gjort dig något emot?”
”Nej, Gud bevars, jag undrar bara på att du blef så varm vid underrättelsen.”
”Så varm? Jag blef bara glad, och hvarför skulle jag icke få bli det?”
”Kära Ella lilla, det är svårt att svara på; men jag trodde, jag tänkte blott, ser du, att en fästmö icke synnerligen skulle fästa vigt vid en annan mans besök.”
Gabriella teg; men det märktes lätt att hon kände sig sårad. Erika ville likväl hellre se henne sådan, än uppmuntra den gryende böjelsen.
Ack, Erika visste ej att den redan flammade, och än värre, den kloka, erfarna Erika kom icke att besinna det Gabriella just genom detta afvisande, denna envishet att ännu betrakta henne som Rosenbergs fästmö, drog sig inom sig sjelf och behöll en hemlighet, den hon troligen annars snart delat med den älskade fostrarinnan.
Ej länge hade Marssolen glimmat på Gabriellas fönster, då hennes tysta önskan nådde sin uppfyllelse.
En morgon, innan hon ännu uppstigit, inträdde Erika med den nyheten att tulljakten, som[652] under natten varit ute i svårt väder, helt tidigt kommit till ön, och att jaktlöjtnanten begärt gästfrihet öfver dagen.
”Får han det?” frågade Gabriella och dolde ej illa den glada rörelse, som genomflög henne.
”Får han det? Har kan du fråga så?”
”Kan jag annat? Du tycktes ju så oblidt uppta hans sista besök.”
”Det såg du ju icke. Jag hoppas dessutom att ingen kan säga att jag tagit illa emot någon gäst; och om du mins, så var det endast om dig vi talade.”
Erika gick ut; och ehuru Gabriella litet bet sig i läppen, var hon likväl ej sen att komma i ordning med klädseln, men då hon fästade flätan omkring kammen, föll henne ett annat tillfälle snarlikt detta i hågen, det nemligen, då hon, efter den åtta dagars långa väntan på Birgers och Erikas återkomst från Larsmesse marknad, öfverraskades af Rosenbergs ankomst. Nu, då allt detta så klart framstod för hennes lifliga själ, och hon tillika förebrådde sig att, oaktadt hon ännu bar Rosenbergs ring, hennes hjerta likväl redan var på väg att blifva honom otroget, var det ock snart förbi med hennes lynne; och i stället för att gå ned, satte hon sig att gråta. Under denna sysselsättning förflöt åtminstone en god timma.
[653]Då kom Erika tillbaka. ”Kommer du ej ned, Ella?” sade hon.
”Nej!” Gabriella dolde ansigtet i sina händer; hon ville ej låta se sig.
”Hvad är det nu åter?” frågade Erika allvarsamt. ”Du är verkligen underlig, Ella!”
”Nej, jag är bara ledsen.”
”Och hvarföre det?”
”För att jag kom att tänka på, hur likt detta var den gången, då ni hade Rosenberg nere. Jag blef då så grufligt glad – mins du icke det, Rika?”
”Åh, jo, visst kommer jag ihåg det; men det är stor skilnad på dessa begge tillfällen. Du var ju kär i Rosenberg!”
Nu blef Gabriella riktigt förtretad – Erika missförstod ju allting – och blott i harmen deröfver hade hon så när utbrustit: ”Är jag icke kär nu också?” men hon kufvade lyckligtvis sin rörelse, och sade blott halfhögt: ”Du har blifvit bra retsam, Rika!
”Och du bra sticken, lilla Ella! Vi skola dock undvika att synas, hvad vi aldrig kunna bli, ovänliga emot hvarandra. Jag försäkrar dig att jag ej menade det minsta ondt med det jag sade.”
”Icke jag heller. Jag kom att tänka på Rosenberg, och det var väl ej då så underligt att[654] jag föll i gråt; men så kommer du och vänder både ord och tankar. Du skall vara snäll emot mig, Rika, annars får du aldrig se mig göra annat än gråta!”
”Kära min lilla Ella,” sade Erika smekande, ”var icke barnslig, utan kom nu ned, och tag ej illa vid eller låtsa någon så stark förvåning, om du finner jaktlöjtnanten litet förändrad. Saken är, att han legat i nerffebern sedan före jul, eller straxt efter han var här sist. Och detta är hans första resa.”
”Och så har han likväl varit ute i natt!” sade Gabriella med oförställdt bekymmer.
”Ja, det är just illa! Han hade några göromål i tjensten, som tvingade honom att begagna natten; stormen tog till, och det var en lycka att Tistelön så låg till hands.”
”Gå du förut, Erika! jag kommer snart efter.”
Alla tankar på Rosenberg voro nu borta; och så fort hon vunnit så mycket lugn, att hon tyckte sig kunna uthärda Antons skarpa blick – ty den fruktade Gabriella – gick hon ned.
Men verkligen behöfdes det nästan mera sjelfbeherrskning, än Gabriella hunnit förvärfva sig, att icke förråda sitt deltagande, då hon fick se Arnman. Hans utseende var i hög grad förändradt. En allvarsam nerffeber, i förening med djup hjertesorg, hade tärt hans friska hull; han[655] var gulblek och mager. De insjunkna ögonen glänste väl, men elden var dämpad; och det glesa, nästan obetydliga hår, som fanns qvar af hans vackra lockar, bidrog att ytterligare vanställa honom.
Men i Gabriellas ögon gjorde honom detta utseende, förenadt med ett drag af sorgbundenhet, ännu mera interessant. Hon vågade blott icke, då allas ögon voro fästade på henne, yttra sitt hjertliga deltagande, ej en gång riktigt se på honom; och derföre blef det något fremmande och tvunget i hennes helsning och i de få ord, hvarmed hon beklagade att herr jaktlöjtnanten varit sjuk.
”Nerffebern har gått på fiskläget, men likväl ej skördat många offer,” svarade Arnman i samma allmänna uttryck. ”Mamsell Gabriella har också varit sjuk?”
”Men icke i nerffeber.”
”Nej, något ännu svårare: af sorg!” sade han, och hans öga, som ej visste sig vara spioneradt, uttryckte ganska tydligt att också han erfarit den.
Och så var det äfven. Vår jaktlöjtnants lif hade under den senare tiden haft många af dessa inre skiftningar, på hvilka man endast sjelf har reda.
Då vi sist lemnade honom, efter hans korta, men innehållsrika samtal med Gabriella, sväfvade[656] han i hoppets och lycksalighetens rymder. Huru lätt gick ej under flera månader hvarje tjenstepligt! Han upptänkte planer för sitt fiskläges bästa; han gick hvarje afton, han var hemma, till Flint-båtsman och deltog ej sällan i besväret med dennes undervisningar; kortligen, han betedde sig i allt som en menniska, hvilken med frisk lefnadslust och gladt mod gerna i sin egen lycka vill lyckliggöra hela verlden.
Blott någon gång kände han sig ängsligt stämd; det var då Josefina häftade sina blickar på honom, Josefina, denna Jobs-qvinna, som, ofta tillbakasatt, alltid tålig, teg och led och kände det eviga behofvet att göra honom lifvet godt. Men huru litet förmådde ej hon!
Hösten kom. Arve fick då först känna orons makt, när han hvarje dag fruktade att få höra omtalas Rosenbergs återkomst. Men detta var ännu ringa; snart spridde sig ryktet om Gabriellas sjukdom, och då förmådde han ej längre kufva sin längtan – han måste till Tistelön.
Hans mottagande der var ej egnadt att lugna honom. Det bekymmer, som herrskade i huset öfver Gabriellas sjukdom och Rosenbergs uteblifvande, hade nedstämt alla. Till och med Birger, den lugne, bestämde Birger, var upprörd. Men Anton såg ej så illa på Arnman som vanligt; han hade åtminstone inga speord åt honom. Orsaken till denna skonsamhet torde kanske få sökas i[657] hans nya tro, att möjligen hafva misstagit sig om Gabriellas känslor.
Hvad som emellertid föreföll Arve serdeles bittert, var det samtal han hade med Erika. Hon, hvilken ansåg ingenting mera orätt, än att kasta en enda tändande gnista i hans hjerta, följde sin gamla plan och sökte på det mest naturliga sätt, genom beskrifningen på Gabriellas sorg och deraf följande sjukdom, gifva honom ett klart bevis på hennes kärlek till Rosenberg.
Till en början trodde Arve att Erika öfverdref Gabriellas smärta; han visste ju sjelf hvad han visste! Men allt närmare hon derom ingick, desto troligare blefvo likväl hennes ord. Och då han aldrig anade att Erika skulle vara emot honom, om Gabriella vore fri, måste han ändtligen tro; ty hon kunde ju icke ha något interesse vid att öfverdrifva saken. Hans eget samtal med Gabriella föreföll honom efter hand som en ögonblicklig villfarelse; det hade varit stundens foster, och hon hade troligen ångrat, kanske redan alldeles glömt de ord, hon i nästan för mycket barnslig öppenhjertighet yttrat.
Vid klent lynne återvände Arve, och det förbättrades sannerligen icke heller, då han vid hemkomsten möttes af den underrättelsen, att nerffebern utbrustit i en af stugorna. En hel månad förgick, under hvilken ej mycket göromål i tjensten förströdde den unge jaktlöjtnanten, men deremot[658] beständiga rapporter om nerffebern fordrade hans hjelp och rådighet. Men då uthärdade han ej längre att bära andras bekymmer, utan att finna någon lindring i sina egna – han reste åter till Tistelön.
Det var i början af December. De underrättelser, han erhöll, voro dubbelt plågsamma. Gamle Haraldson var halft vansinnig af sorg, Birger fåordig; och tyst som en vålnad smög Anton mellan dörrarne. Endast Erika höll sig någorlunda lugn; men af henne var ej annat att erhålla, än den olyckliga beskrifningen på Gabriellas sjukdom, hvilken nu verkligen hotade att sluta hennes unga lif.
Med tungt hjerta, tungt hufvud, svikna förhoppningar och upprörda sinnen steg Arve i jakten; och redan innan han uppnått hemmet kände han tyngden i hufvudet i så märkbar grad tilltaga, att han förstod det en kroppslig sjukdom var i annalkande. Han bedrog sig icke: samma afton låg han i brinnande feber; och nu började en tid, hvarom han sjelf visste ganska litet, men om hvilken hans mor och Josefina hade dessmera besked.
Under sin starka yrsel talade han beständigt om Gabriella, upprepade hennes ord, men hopblandade dem med Erikas berättelser. Otaliga gånger förrådde han inför den lyssnande Josefina sina känslor för Gabriella, och hon – ja, hon visste det[659] redan förut; men nu hade hon den trösten att få gråta vid ett modershjerta, ty fru Kathrina, som djupt sörjde sin sons villfarelse – hon benämnde alltid hans kärlek så – öppnade sina armar för Josefina. ”Gråt ut, du barn!” sade hon; ”vi kunna gråta tillsamman. Jag skall ej förråda dig.”
Mången timma, då gumman Arnman satt ensam vid den så varmt älskade sonens läger, pröfvade hon sitt hjerta och frågade, hvilket väl vore svårast, antingen att nu förlora honom, eller i framtiden kanske på annat sätt se honom förlorad genom sin osaliga böjelse. Valet var hårdt; men hade det varit den Högstes vilja att tilldela henne den första bittra kalken, hade hon tåligt tömt den, ty så fast var hennes öfvertygelse att Gabriella, den hon likväl aldrig sett, skulle göra Arves olycka.
Trogen modersömhet, kärleksfull och förståndig vård, i förening med ungdomskraft, segrade öfver sjukdomen. Arve kom upp; men med det fullkomliga tillfrisknandet gick det ej fort, och han kom ej åter i sin tjenstebefattning förrän Mars inträdde. Det var under hans första resa som han, icke otjent med den storm, hvilken öfverfallit honom, anlupit Tistelön; och nu, efter en så lång, svår skilsmessa, stod han ändtligen midtemot henne, hvars bild icke ens i feberdrömmarne vikit ifrån honom.
Hvad hans blick gjorde ondt i Gabriellas hjerta! Hvad det var plågsamt att känna detta tvång[660] omkring sig, och att liksom blygas inför sitt eget hjerta öfver de känslor en annan än hennes trolofvade ingaf henne! Men hade ej Rosenberg sjelf, efter denna tid, frikallat henne från sitt löfte? Hvarför skulle hon ej då våga att ens se på en annan? ”Jag vill se på honom och det rätt vänligt,” tänkte hon för sig sjelf, medan hon alltjemnt med nedslagna ögon fingrade på förklädsbanden. Men då stodo åter Erika och Anton med sina spejande ögon och bevakade henne, åtminstone förekom det henne så; och troligen hade hon ej haft mod att upplyfta ögonen, om ej den förra blifvit utkallad och Anton i detsamma fått lyda gubbens tillsägelse: ”gå efter pipan!” Men nu var ej ögonblicket att försumma. ”Jag är ledsen att löjtnanten ännu ser så sjuk ut,” sade hon hastigt med denna barnsligt intagande röst, som gjorde henne så älskvärd. Hon vågade äfven se Arve i ögat, och i blicken låg försäkran om hennes deltagande.
Arve visste ej riktigt huru han hade det. Nyss var hon så fremmande, och nu så huld och vänlig. Var hon nyckfull? Eller var hon rädd att låta se en skymt af likartad känsla – Men hvarföre det? Tiden för hennes frihet var ju inne! Likväl kunde blygsamheten och det egna i hennes belägenhet väl göra det svårt för henne att anse sig fri; och troligen komme ej Rosenbergs ring att lemna hennes finger, förrän hon knöt nya band – i händelse hon gjorde det.
[661]Antons återkomst och Gabriellas deraf följande tillbakadragenhet öfvertygade Arve att hon verkligen fruktade andras uppmärksamhet. Han kände sig härigenom för egen del mycket lugnare, ty hennes öga kunde ej ljuga; men han tyckte äfven att en flicka, med Gabriellas karakter, borde visa sig mera sjelfständig. Hvad som emellertid talade till ursäkt för denna lilla dubbelhet, var den, såsom han insåg, för hennes qvinlighet kanske svåra känslan att genom öppen vänlighet erkänna sig vara nära att glömma den, hvilken hon så nyss och kanske ännu, om han lefde, erkände för sin brudgum.
Af en nästan likartad blygsamhet afhölls Arve från att tala om sina egna känslor. Han ville unna Gabriella tid att bättre hemta sig, att vänja sig vid det nya i sin ställning. Dessutom var det ock hans föresats att hädanefter, ehuru på samma för andra undvikande sätt, som hon visade, låta henne erfara hvad som föregick i hans inre, då han äfven kunde öfvertyga sig, om det var en villfarelse eller verklighet att hon förstod honom.
Något tillfälle för dessa rön blef emellertid i dag omöjligt att finna; och Arve kunde ej undgå att bemärka, det Erika vida mera uppehöll sig inne, än vanligt var och han fann nödigt. Men sedan han nu åter hade hopp, gaf han sig tillfreds och ernade ej släppa det så lätt, som förra gången.
[662]”Får jag snart komma åter?” hviskade han i förbigående till Gabriella, då de andra morgonen tillfälligtvis, straxt före hans afresa, möttes i förstugan.
”Huru lång tid menar löjtnanten med snart?” frågade Gabriella och stannade ett ögonblick, ehuru hon brände sig dugtigt på den heta karotten, som hon höll i hand; ”är det tre, fyra eller sex månader?”
”Tre, fyra eller sex dagar!” återtog Arve; och den sällhet, detta lilla förtroliga möte åstadkom i hans själ, lyste i hans ögon.
”Måtta i allt!” svarade Gabriella, i det hon, tvingande sig att icke skrika, gaf andra handen till pris åt den heta karotten. ”Tre, fyra, sex veckor är midtemellan.”
”Således tre veckor!” sade Arve och sprang artigt att öppna dörren, då knarrande steg hördes i trappan.
[663]Sextonde Kapitlet.
Stagnelius.
Efter denna dag lefde rosen på Tistelön åter upp. Hon blef det glada, friska väsende, som hon förut varit; och gubben Haraldson fröjdade sig deröfver att våren hade en så lifgifvande verkan.
Men fröjdade sig gubben, så funnos andra, som icke fröjdade sig. Birger och Erika hade ofta allvarsamma öfverläggningar. Anton gick sluten för sig sjelf; men för den, som kände honom, var det ej svårt att af den vildt stirrande blicken sluta till att några rysliga fantasier plågade honom. Och de plågade honom verkligen mer än någonsin.
[664]Det hände, då våren kom, att Anton – hvilket aldrig förut inträffat – ej ens under nätterna återvände hem. När Birger då sökte honom, fanns han, om morgonen liksom aftonen, sittande i sin båt bland säfven, antingen sysslolös stirrande ned i djupet, eller med metspöet i hand, det han dock sällan uppdrog.
Birger, som icke hade det ringaste begrepp om beskaffenheten af Antons närvarande själsplågor, frågade honom, vid ett dylikt tillfälle, hvarföre han alltid älskade att sitta bland säfven och se på vattnet. ”Hvad är det, som drager dig hit?”
Anton svarade genom en annan fråga: ”Hvad är det, som drager dig till Erika?”
”Mitt hjerta – Erika är allt för mig.”
”Då kan du begripa, hvarför jag sitter här: dernere i djupet är mitt allt – der är mitt hem. Men hur innerligt jag än ber, får jag ej komma dit. Tänk, Birger, om du aldrig finge komma till Erika – då gjorde du som jag ..” och Anton lät de strömmande tårarne, som flöto öfver hans kinder, blandas med det salta skummet.
”Stackars Anton,” sade Birger, skakad af den djupa sorgen på broderns ansigte; ”du föreställer dig då att du har ditt hem dernere?”
”Föreställer mig?” upprepade Anton. ”Du förstår icke hvad jag talar, Birger, ty du vet icke hvem jag är.”
[665]”Är du icke vår arme, sjuke Anton, som ...”
”Som ni gjort till en fåne, menar du,” afbröt han häftigt. ”Jo, på sätt och vis, men ändå inte riktigt! Det hänger underligt tillsammans med det der,” tillade han saktare och med hemlighetsfull förtrolighet. ”Jag är ej den rätte Anton. Min far och min mor de bo härnere; de gråta hvar stund öfver mig – och jag; men tyst, kom hit, så får jag hviska vid dig ... Jag är – Necken! Var inte det besynnerligt?”
”Jo, det var visst det,” svarade Birger, som fann rådligt ingå i hans fantasier. ”Men hur kommer det sig att vi så länge trott att du varit Anton?”
”Åh, det är något rysligt med det der. Jag är både Anton och Necken. Du förstår att bror din blef bortbytt. Och jag – – men du kan aldrig förstå en hundradedel af all den jemmer, jag fått lida i hans ställe. Om du kunde räkna alla mina suckar och tårar, skulle det vara flera, än både du och far behöfde för att köpa er inträde i himlen. Men nu får j se er om, hur j kan komma dit, för jag kan ej ge bort en enda tår: jag behöfver dem allesamman till min egen förlossning.”
”Din förlossning,” sade Birger med en tung suck, ”är nog säker – du har ju intet ondt gjort.”
”Nej, visst inte säker, långt derifrån! Mycket måste först göras; och fast jag dagen i ända[666] sitter här och klagar, hör ingen den stackars Necken.” Och han började sjunga:
”Nu är det alldeles förbi med honom!” tänkte Birger, som trodde denna inbillning vara ny och ej visste i huru nära samband den stod med allas deras öde; ty af instinkt dolde Anton för brodern det medel, han trodde sig veta för sin förlossning.
Birger led obeskrifligt, att se den jemmerfulla syn, den sinnessjuke under dessa ögonblick framställde; och för att lugna honom och gifva någon frid åt hans villande fantasispel, genomgick Birger i minnet alla de sagor, han hört om Necken, och beslöt att meddela Anton den gamla tröstrika legenden om den blomstrande stafven, öfvertygad att Anton skulle uppfatta och tillämpa dess mening.
”Jag hörde en gång af en fremmande skeppare en historia om Necken,” började han och satte sig på toftan helt nära Anton; ”om du vill, skall jag berätta dig den.”
”Gör det!” sade Anton, och hans ögon lyste af otålighet.
”Jo, det var en gång för många herrans år sedan som en prest sent om en qväll var ute och[667] red; men då han kom till en flod och skulle öfver bron, fick han höra toner liksom af ett ljufligt strängaspel. Förundrad vände han sig åt sidan och såg helt tydligt en yngling sitta på vattnet, med gula lockar kring de nakna axlarne och en gullharpa i handen. Presten förstod genast att det var Necken och tilltalade honom i andans ifver: ’Hvad skäl har väl du att spela så gladeligt på din harpa? Förr skall denna förtorkade rörstaf, som jag håller i min hand, grönska och blomstra, än du få förlossning och bli Guds barn!’ Den stackars Necken lade då harpan ifrån sig, och bittra tårar tillrade utför kinderna. Emellertid fortsatte presten sin väg; men han hade ej ridit långt derifrån, förrän han till sin stora förundran fick se sin gamla staf stå i full grönska, och både rosor och blad slå ut öfverallt. Då begrep han att det var en vink från vår Herre, att han icke så strängt skulle fara fram med sina ord, och derföre skyndade han tillbaka till floden, der Necken ännu satt och gret. Nu visade han honom stafven och sade: ’Ser du, här grönskar min gamla staf, liksom ett fagert blomsterstånd! Så skall också hoppet blomstra i alla skapades hjertan; ty Gud har visat att allas vår förlossare lefver.’ Och fullt tröstad tog Necken åter till harpan, och spelte sedan glädtigt och vackert hvar eviga natt.”
Under det Birger berättade denna legend, hvilken Anton aldrig förr hört, ljusnade dennes drag;[668] men hans utseende uttryckte likväl icke all den frid och tröst, som Birger hoppats skänka honom. Birger visste ej att Antons öfvertygelse – den ingen mensklig vältalighet skulle förmått rubba – hade ett så rysligt ursprung. Anton tviflade ej på Neckens förlossning, blott han vunne den han först eftersträfvade, att komma till sin fader och sin moder, de blå böljorna; men för att komma dit fordrades ett större försoningsoffer, än en grönskande staf. ”Den,” tänkte Anton, sedan han åhört slutet af Birgers berättelse, ”blomstrar ej förr, än jag fullbordat mitt värf och förrådt deras blod.” Men Gabriellas bild trädde som vanligt medlande emellan: han kunde ju icke hafva hjerta att uppoffra henne för sig sjelf.
Så förflöt våren under rastlösa strider; och kärleken till den älskade systern skulle tvifvelsutan beständigt segrat, om han ej åter börjat varseblifva de blickar, som byttes mellan henne och jaktlöjtnanten. Gabriella var nu fullkomligt fri: sju månader öfver de tre utfästa åren hade förflutit, och hvad hindrade henne nu att göra ett nytt val? Likväl, så länge detta ej hördes af, måste hon skonas. Ja, än mera, han beslöt att varna Gabriella; ty då vore han åtminstone utan förebråelse, om hon blindt rusade emot sin olycka. ”Hon får ej träda i brudstol med den mördades son!” mumlade han ofta – ”då finge ingen af oss förlossning.”
[669]När sommaren stod i sin middagshöjd, då stod ock Arnmans och Gabriellas kärlek vid dess skönaste glanspunkt. Aningens rika verld log i deras hjertan och i deras ögon, ehuru läpparne ännu ej talat.
Men om en sådan stund var det icke heller godt, ty Erika, hvars hjerta dagligen erfor den pinsammaste fruktan, var outtröttlig att bevaka dem; men huru länge kunde detta vara? I qvalfull oro lutade hon ofta hufvudet mot Birgers axel och suckade: ”Det skall komma till förklaring, och när det sker, känner jag på mig att det ej stannar vid en. Tro mig, vi ha att frukta det värsta af Anton.”
”För Guds skull,” bad Birger, ”ana ej ditåt! Anton är nu så långtifrån att tänka på det gamla, som natt från dag; han har fått andra griller i hufvudet!”
”Anton är listig i sin galenskap. Jag fruktar honom, och vågar till och med finna det rådligt att han inspärras vid första frågan om giftermål emellan Ella och jaktlöjtnanten.”
”Erika!” sade Birger och for med handen i det yfviga håret, ”hvar har du nu ditt goda, lugna, klara förstånd? Bruka våld mot Anton – då får du först se hvad han kan göra.”
”Jag tror säkert att jag icke misstager mig, Birger; men om Anton skulle insperras, måste det vara så att han ej undkommer.”
[670]”Nej, Erika, det duger icke, och jag säger allvarsamt att det ej får hända; bestämdt får det icke hända! Jag är säker att med det slags galenskap, som nu regerar honom, är han minst farlig.”
Erika behöll sin tro för sig; men mot Birgers vilja kunde ingenting företagas.
Gubben Haraldson förhöll sig vid allt detta temligen passivt. Saken var att hans samvete icke skulle funnit sig serdeles besväradt af att nämna jaktlöjtnanten för måg; men han skämdes att låta sin son och medbrottsling ana hans tankar, och så fort Birger eller Erika sökte inleda ämnet, undvek han dem beständigt med samma svar: ”Hvad f-n flaxar j efter i ogjordt väder? Han har ju inte begärt henne än!”
Arnman började emellertid ledsna vid detta tvång på sina känslor; och som han länge funderat på ett passande tillfälle att få visa Gabriella för sin mor, i hvilken händelse han med säkerhet trodde hennes fördom mot Tistelöns ros skulle försvinna, så begagnade han en dag, då Haraldson var vid temligen godt lynne, att framkomma med det af Gabriella förra året gjorda förslaget om ett besök på fiskläget. ”Nu,” tillade han, ”vid denna vackra tid, vore det serdeles lämpligt, och ingenting skulle göra mig gladare, än om jag finge hemta fruntimmerna i jakten?”
[671]Gabriella fattade genast eld. Med armarne lindade kring gubbens hals, smekte och tiggde hon så bevekligt, att alla Erikas invändningar dunstade bort.
”Hon skall ha sin vilja fram, för här är jag den som råder!” sade Haraldson afgörande.
Då hånlog Anton för sig sjelf. Erika såg det och ville gifva Birger ett betydelsefullt ögonkast; men han fanns icke i rummet.
”Söta, goda Rika, hvarföre vill du icke göra mig det nöjet?” frågade Gabriella och klappade Erikas händer. Denna blott såg på sin älskling.
Om Gabriella vetat hvad detta trogna hjerta, hvilket så varmt älskade henne, hade lidit, skulle hon straxt öfvergifvit sin plan; men nu trodde hon att Erikas obenägenhet för resan härledde sig endast från den motvilja, hon på senare tiden visat Arnman – och den ville Gabriella nödvändigt att hon skulle öfvervinna.
”Det gör mig hjertligt ondt att mitt lilla förslag icke har behagat fru Haraldson!” sade Arve misslynt. ”Jag är ledsen att ha väckt fråga derom.”
”Åh, den ledsnaden ger sig nog!” inföll gubben, som, tvertemot sin förra året visade kloka motvilja, nu lät det gå på sin hals. Det kom vid detta[672] tillfälle, liksom ofta, en ond ande öfver honom att, på bekostnad af allt sundt förnuft, reta och förtreta Erika, helst då dermed förenades hans vekliga svaghet för Gabriella.
”Herr Arnmans vänskapliga förslag,” sade Erika och vände sig till denne, ”kan naturligtvis icke misshaga mig. Men vi få kanske höra hvad Birger säger?” tillade hon och lemnade rummet.
Och Birger sade: ”Det är så godt det sker! När gubben slår sig på tvären, vet du nog att han är galnare än Anton. Och du kan lika bra hafva ögonen med dig under resan, som här hemma. För öfrigt skall det väl en gång komma till förklaring. Det gör mig ondt om den hederlige jaktlöjtnanten; men ju förr han friar, desto bättre är det i mitt tycke, för nej får han, så vida far ej blifvit alldeles dårhusmässig.”
”Men om han ändå ger sitt samtycke?” invände Erika.
”Om – nej, det svär jag vid min själ och salighet, skall aldrig hända! Men förrän jaktlöjtnanten friar, kan ingen visa af honom. Hvad det skär mig i hjertat, att vi skola vara tvungna att göra honom en sådan sorg! När jag tänker på någonting sådant, som att jag skulle skiljas från dig, Erika, då vet jag hvad han får lida, och det för vår skull, som sölat oss i fadrens blod. Gud låte ej mig också bli galen; men ofta käns mitt hufvud[673] varmare än det varit – jag önskar att jag slutat vid Pater-Noster-skären!”
Birger gick häftigt ut. Och Erika, den lidande, nedtryckta Erika, måste fatta sig, gå in och med några vänliga ord underrätta Arnman att Birger bifallit resan.
[674]Sjuttonde Kapitlet.
Franzén.
Framför förstuguqvisten till jaktlöjtnant Arnmans stuga sågs, hvad endast vid namns- eller födelsedagar brukades, friskt löf och granris, hemtadt från fasta landet. Den var smyckad såsom till en högtid; men på fru Kathrinas bleka ansigte, som lutade sig öfver balsaminerna, sågs ingen skymt af glädje, ehuru det visserligen bar pregeln af en stel högtidlighet.
”Barn,” sade hon till Josefina, hvilken mera lik en mekaniskt rörlig bild, än en lefvande[675] varelse, flyttade sig fram och åter; ”ser du någon skymt af dem ännu? Jag tycker mina ögon hafva liksom en hinna för sig.”
Och denna hinna var tårarnes. Fru Kathrina hade gråtit, bittert gråtit öfver sin sons olyckliga kärlek; men ehuru blödande, hade dock modershjertat gifvit vika för hans enträgna böner. Hon hade, efter en svår strid, samtyckt att se Gabriella.
”Ser du ingenting?” upprepade fru Kathrina.
”Ännu ej,” svarade Josefina, medan hon omsorgsfullt gned dammet af de gamla ostindiska kaffekopparne, hvilka, med undantag af gamle löjtnantens begrafning, icke varit i bruk sedan salig fars sista födelsedag, utan alltid förvarades i skåpet, liksom en helgedom.
”Hur tycker du att du är till mods, barn?” frågade gumman Arnman, efter en liten stunds tystnad.
”Liksom jag skulle sträckas på pinbänken,” hade Josefina kunnat svara sanningsenligt; men nu yttrade hon blott: ”Jo men, det går väl an.”
”Kom hit och låt mig se på dig! Se så, du ser rätt bra ut, åtminstone i mina ögon mycket bättre än den der Tistelörosen, som jag önskade mina ögon aldrig finge skåda. Men håll dig nu rak, min flicka, att ingen får se dig längre än[676] till tänderna! Och var artig mot de der menniskorna, hvilka det varit bättre att du aldrig besökt.”
”Nu komma de!” utbrast Josefina. ”Mor är ju så snäll och tar först emot dem? Jag får springa in i köket och se om kaffet.”
”Det är också som det klack till i mitt hjerta – men jag står bättre emot än du. Jag skall ta emot dem, barn!”
Och nu satte fru Kathrina på sig en min och en hållning bättre än mången fru, som lefvat hela sin tid i verlden; och dervid trädde hon ut på förstuguqvisten, ty ”icke ett steg går jag längre!” sade hon för sig sjelf.
Vid Arves sida, men icke vid hans arm, ty så långt hade det ej kommit att han i närvaro af den allvarliga Erika vågade bjuda den, hoppade en lätt gestalt fram bakom den ruckliga sjöboden; och inom några ögonblick stod den unga, tjusande Gabriella, som hastade förbi Erika, framför gumman Arnmans strängt mönstrande blick.
”Detta är min mor,” sade Arve, ”och detta ..”
”Tistelöns ros, kan jag tänka!” inföll fru Kathrina och nödgades emot sin vilja se mildt på Gabriella, hvilken, intagen af vördnad, ödmjukt böjde sig ned att kyssa matronans hand.
”Icke så mycket krus!” Gumman drog sin hand tillbaka; men då Gabriella i stället med en[677] intagande åtbörd räckte sina friska läppar, hade det varit omöjligt att vägra henne detta bevis på välkomnande välvilja. Då Arve såg sin mor och Gabriella vexla en så förtrolig helsning, kände han sig intagen af det gladaste hopp. Nu kunde ju inga skrupler, ingen motvilja mera finnas: den, som erhållit en kyss af Gabriella, måste nödvändigt älska henne, kunde åtminstone ej hata henne.
Nu kom ordningen till Erika, hvilken emottogs med all heder. Hon var redan förut utmärkt väl anskrifven hos fru Kathrina, hvilken af åtskilliga Arves yttranden kunnat sluta att hon var emot hans frieri till Gabriella. Af denna orsak var fru Haraldson i gumman Arnmans tycke ett fruntimmer af utmärkt förstånd, en gäst, den hon med all belåtenhet emottog i sitt ringa hus.
De fremmande infördes nu i värdinnans egen kammare, hvilken, jemte f. d. löjtnant Pehrs, nu Arves rum, var upplåten och städad.
Kaffebordet, med den hvita duken, de små vackra gammaldags kopparne, jemte gräddsnäckan af engelsk pläter, paraderade förträffligt bredvid den gröna bleckkorgen med nybakade gorån. Man tog plats på de gamla massiva stolarne omkring bordet; och ehuru gumman Arnman hvarken trugade eller krusade öfver höfvan, var hon dock ganska artig – och Arve var naturligtvis uppmärksamheten sjelf.
[678]Nu kom Josefina med den höga kaffekannan, hvars tut likväl synbarligen hade en ring af kitt. Josefina blef kringklappad af Erika och Gabriella; och den senare föreslog att de, så fort de fått smaka på fru Arnmans goda kaffe, skulle ge sig ut och bese hela fiskläget. Och härvid log hennes blick åt Arve, den öfverlycklige Arve, i hvars ansigte numera icke fanns ett spår af sjukdom eller sorg. Frisk, kraftfull och med vackrare lockar, än nerffebern beröfvat honom, stod han der så vacker och ståtlig, att ”en riktigt kunne unna’n godt,” som gamla Annicka hviskade, gläntande på dörren.
Och nu dracks kaffet, hvarunder fru Kathrina talade med mycken värdighet om sin handel och om det gagn, hon dervid hade af Josefina, hvilken, enligt hennes förmening, var den bästa flicka, som gick i skärgården.
”Ack, du lyckliga Josefina, som får så mycke beröm!” sade Gabriella oskyldigt. ”Om det ändå sades att äfven jag vore den bästa!”
”Man säger att du är den skönaste,” hviskade Josefina henne i örat.
”Men jag ville så gerna vara den bästa! Det låter så godt att höra beröm från gamla läppar, och de gamla bry sig ej om skönhet.”
En annan flicka skulle, med inre öfvertygelse om sanningen i Josefinas yttranden, likväl påstått[679] att hon endast gycklat; men Gabriella visste att annat folk tyckte hon var vacker. Hon tyckte så med; detta var dock icke nytt för henne, och ännu hade ingen sagt att hon var den bästa.
Fru Kathrina log fryntligt. Hon tyckte om Gabriellas enkla öppenhet; och hade hon blott ej varit Haraldsons dotter, skulle hon, med sitt hjertliga, inställsamma väsende, snart hafva utträngt den stackars Josefina. Men nu hjelpte ej att vara aldrig så söt och intagande: rosen på Tistelön kunde ändå aldrig blifva någon gunstling hos gumman Arnman.
”Nu skola vi kanhända se oss om?” sade Arve, hvilken hoppades under spatserfärden få tillfälle att tala med Gabriella; ty på ditresan, medan hon satt bredvid Erika, var det ej att tänka på.
Sällskapet lagade sig i ordning, och fru Kathrina, som gerna ville skryta litet med ett och annat, som hennes Arve uträttat, tog sjelf en duk på hufvudet; men Josefina fick på egen begäran tillålelse att bli hemma och se efter qvällsvarden.
På den ojemna, gropiga stenläggningen var ej att tänka på att gå i bredd, liksom på en gata. Arve och Gabriella gingo förut; Erika och gumman Arnman efter. Och nu tycktes det att vår jaktlöjtnant aldrig kunde finna bättre tillfälle för en förklaring; det fattades blott en enda liten omständighet, och det var mod. Arve hade många[680] gånger tänkt sig detta ögonblick och äfven hvad han derunder skulle yttra, och likväl, när det nu var inne, hade han ej ett ord att säga, utan gick helt tyst bredvid sin täcka granne.
”Vi skola väl icke gå förbi fattighuset!” ropade fru Kathrina, och Arve stannade så tvert, liksom han nu först erinrat sig hvarför de voro ute. Inkomna i det lilla huset, berömde Erika den goda inrättningen, som hon ansåg mycket prisvärd; och gumman Arnman jemförde med förlåtlig noggrannhet den stora skilnaden mellan nu och fordom, innan hennes Arve börjat taga hand om det ena och andra. Härefter besöktes nästan alla stugorna, åtminstone de fattigaste, och öfverallt lemnade Erika och Gabriella tacksamma hjertan efter sig. Till sist gick man att bese ”skolan.”
Den gamle Flint, visen, omgifven af hela svärmen i sin kupa, roade oändligt Gabriella, som genast gaf sig i prat med gubben. Ja, hon hade gerna satt sig på den mörknötta bänken bland alla barnen, för att i god ro få afhöra hans berättelser, om hon icke på fru Kathrinas ansigte och jemkningar åt dörren bemärkt att det var tid till uppbrott. Då Gabriella tog afsked af gubben, hugnade hon honom med en kardus tobak, hvilken hon enkom medfört åt honom, och Flint-båtsmans ögon strålade dervid af förnöjelse: det syntes att han redan i försmaken njöt af en pipa äkta tobak, efter så otaliga pipor knaster. Men gubben hushållade[681] med en sådan sällsynthet, och deraf kom det sig att han först långt efter Gabriellas besök på fiskläget kom underfund med att den välsignade kardusen innehöll något ännu förmer, än sjelfvaste tobaken – något, hvarföre man kunde bestå sig både den samt ett och annat glas rumm vid högtidliga tillfällen.
Erika yttrade åt Arve några hjertliga och förbindliga ord om det myckna goda, hans verksamhet åstadkommit på fiskläget. Med en blygsamhet, som gör den sanna förtjensten så älsklig, afhörde Arve hennes beröm; det fanns likväl ett par läppar, af hvilka han hellre hört det, men de hade ännu icke yttrat något.
På återvägen saktade Arve sina steg. Nu eller aldrig skulle ju förklaringen ske! Tillfället var så lägligt, sedan de begge vaktarinnorna skyndat förbi, inbegripna i ett lifligt samtal.
”Härute,” sade han och sökte uppfånga en blick från Gabriellas ögon, ”härute på vårt ensliga fiskläge skulle mamsell Gabriella visst icke kunna trifvas?”
”Hur vet löjtnanten det?” frågade Gabriella och såg ned på stenarne.
”Jag tror så! Det är så simpelt här emot på Tistelön.”
”Är det då bara vackra rum och vackra saker, som gör trefnaden?” sade Gabriella sakta.
[682]”Det gör mycket till, men likväl icke efter min tanka allt. Jag t. ex., om jag någonsin vågade hoppas att den, jag högst på jorden älskar, ville dela mitt simpla brödstycke, jag har ej annat att bjuda än dessa tarfliga rum med denna fattiga omgifning!”
”Icke mera?” upprepade hon knappt hörbart.
”Icke mera! Mitt hjerta, min redliga kärlek har i så många hopplösa år tillhört henne, att jag ej behöfver bjuda hvad hon vet vara hennes och förblir hennes, om än likså många år och ännu flera skulle förflyta, utan att jag nådde målet för hela mitt lif.”
Gabriella kände sitt hjerta flyga mot den, som ensam bodde deri. Men ögonblicket kom så illa till pass. ”Ack, om han ändå valt någon annan tid!” tänkte hon för sig sjelf.
Arve, som fattade hennes tysta mening, tillade: ”Jag vet att denna stund ej är den rätta att tala härom. Men jag förstår icke, hvarföre det på Tistelön alltid är så svårt för oss att få tala ostörda. Vi hafva intet annat ögonblick än detta – också det är snart förbi – men skall det, älskade Gabriella, nu bli utan hopp?”
Detta var åtminstone en bestämd fråga, hvilken likväl ganska knapphändigt måste besvaras, ty fru Arnman och Erika voro redan vid förstuguqvisten, der begge vände sig om för att invänta sitt sällskap.
[683]Minuten var afgörande. Att ge Arnman svar i en blick var ej värdt att tänka på: den kunde bemärkas. Ett sakta ord deremot – ett ord, som flög från själ till själ – det måste, det ville hon gifva. Och med låg röst svarade hon: ”Icke utan hopp! Men låt det bli oss emellan, tills vi närmare få talas vid!”
”Vi få den skönaste afton för hemfärden,” sade Erika. Men Arve visste ej om det var afton, dag, natt eller morgon. Han hade velat dansa, han ville omfamna hela fiskläget och högt ropa: ”icke utan hopp!” eller, hvad som var detsamma: ”nu är hon min!” Men allt detta måste uppskjutas till lägligare tid.
Gabriella undgick temligen Erikas skarpsynta öga; och hon höll till och med ganska god min, när denna underrättade Arnman att han ej behöfde gifva befallning om jakten, ty hon hade öfverenskommit med Birger att hans lilla segelbåt skulle hemta dem, och som vinden var god för återresan, kunde det ej dröja länge, innan de vore hemma.
Ehuru visserligen ingen öfverraskning kunde vara större än denna, såg likväl Arnman ut som sjelfvaste lydnaden. Han förklarade artigt sin ledsnad öfver att han förlorat sin förtroendepost, att föra herrskapet hem, men hoppades likväl att allt skulle gå bra, hvarom han med det första ville öfvertyga sig.
[684]En timma derefter låg Birgers båt vid bryggan; och så snart gästerna intagit den lilla aftonmåltid, fru Kathrina ombesörjt, hjelpte Arve fruntimmerna med kapporna, och hela hushållet följde de fremmande till stranden.
Nu har det väl i alla tider varit brukligt att en någorlunda belefvad ung man räcker fruntimmerna handen, då frågan är om att gå ombord. Denna lofvärda sed underlät icke heller vår jaktlöjtnant; och sedan han riktigt hjelpt Erika, bjöd han handen åt Gabriella, hvarvid det så temligen föll af sig sjelft, att de fingo utvexla en blick och en handtryckning, den bästa besegling, som kunde önskas på det nya förbundet. Och nu lade båten ut; men än en blick stulo de sig till, innan den vände.
”Nå, hvad säger mor?” frågade Arve, under det de gingo tillbaka in i stugan.
”Åh, jo, vore hon ej dotter af den gamle Tistelöräfven, hade jag ingenting att säga mot henne!”
”Men hon rår ju ej för att hon är dotter till honom, mera än till någon annan!”
”Nej, Gudbevars, det gör hon visst icke; men jag känner nog krutet, sa’ hin om nässlorna, fastän hon har en så dejelig skapnad, som man någonsin vill se. Ja, hon är en riktig ros!”
[685]”Skönare än alla mors balsaminer och alla rosor, som funnits till i verlden!”
Fru Arnman kastade först en förebrående blick på sin son och sedan en flygtig på Josefina. ”Svägerskan,” sade hon, ”se det är en qvinna, som duger; just en menniska att sätta värde på!”
”Ja, det är hon, som har uppfostrat Gabriella!” inföll Arve.
”Det måtte väl ej vara hennes enda förtjenst!” menade fru Kathrina, litet fnurrig; men sedan de kommit in och Josefina gått att syssla i köket, tillade hon allvarsamt: ”Jag hade allt väntat, min kära Arve, att du bemött Josefina med större skonsamhet. Ingen kan väl mindre än hon vara trakterad af alla dina loford öfver mamsell Haraldson.”
”Kära mor, säg inte mamsell, utan Gabriella – och säg sedan att mor aldrig sett något så vackert, godt och intagande!”
”Är det ett svar om Josefina, det? Arve, käre son, nu är du underlig! Jag säger ingenting; men du eldar sjelf badstugan åt dig.”
”Alltid har mor så roliga ordspråk! Men hvad skall jag nu göra, att mor må bli riktigt god igen? Jag vill så gerna lefva i fred med Gud och hela verlden, och mor först och främst.”
”Gud välsigne dig, barn! Jag ser nog hvad klockan lider; måtte hon inte slå tids nog!”
[686]Fru Kathrina kastade en obeskrifligt kärleksfull blick på sin Arve, som nu, längtande att få vara ensam med sin omätliga lycka, skyndade upp på sin kammare.
Efter ett par dagars långpina infann sig vår jaktlöjtnant på Tistelön; men besöket blef helt kort, ty Gabriella underrättade honom i ett ögonblick, då de händelsevis voro allena, att intet lägligt tillfälle att tala med fadern kunde finnas, förrän Birger och Erika reste in till Larsmesse marknad. Hon rådde äfven Arve att fara dit; ty eljest vore det ej troligt att Rika följde med.
”Men om jag det gör, så går jag ju miste om mitt hopp?” sade Arve, förvånad vid detta underliga förslag.
”Att resa dit är lätt,” inföll Gabriella klipskt; ”men lättare är det att resa tillbaka, medan de göra sina uppköp!”
Nu visste Arve hvad han hade att rätta sig efter; och då han efter ett par timmar, under förebärande af angelägna göromål, tog afsked, frågade han om herrskapet ernade sig till Larsmesse marknad.
”Ja, jag skall dit,” svarade Birger; ”kanske få vi sällskap?”
”Det var just min mening! Det är så roligt att vara med bekanta; och jag har mycket att uträtta för mors handel. Vid denna tid är det[687] bäst att göra sina uppköp, när man hunnit så långt att man fått sig litet i förlag.”
”Det är ganska klokt,” menade Birger. ”Erika har väl mycket att uträtta; och du, Ella, har nog också något – hur är det, j följa ju med?”
Erika hade ingalunda tänkt att resa, så angelägen denna årliga färd än var, ty hon gissade att, i händelse Gabriella, liksom förra året, vägrade att följa med, skulle denna tid bli ganska farlig. Men nu, då Arnman äfven ernade sig in, förändrade sig saken; nu finge man nog se att Ella också hade lust.
”För min del far jag visst!” sade Erika och vände sig till Arnman; ”vid Larsmessan gör jag alltid min handel. Men Gabriella plär icke vara road af de der marknadsfärderna.”
”Åh-jo, nu har jag icke varit der på så länge!” sade Gabriella med lätt rodnad. ”Det vore rätt roligt!”
Birger och Erika vexlade en hastig blick; likså Arve och Gabriella, hvarefter den förre ånyo tog afsked, med löfte att infinna sig aftonen före den, som blef bestämd till afresan.
[688]Adertonde Kapitlet.
Runeberg.
Aldrig hade någon tid förefallit Gabriella så lång – knappt hennes treåriga väntan – som denna månad, hvilken ännu återstod innan Larsmessan. Slutligen kom den likväl; och nu syntes Gabriella serdeles lifvad och i fullt bestyr att göra sig färdig till resan. Det var dagen förut. Hon satt på sin kammare och slutade en klädning, om hvilken hon likväl endast sjelf visste att den icke första gången skulle begagnas i Götheborg, utan just medan de andra voro der. Och för att vinna sitt ändamål ernade vår lilla oskyldiga hjeltinna, hos hvilken det tysta synbara motståndet mot hennes önskningar väckt begäret att hjelpa sig[689] genom list, helt oförmodadt blifva illamående under natten. Emellertid bör det nämnas till hennes heder, att del var högst ogerna hon tillgrep ett sådant medel, och att hon med serdeles nöje skulle begagnat hvilket bättre som helst, för att slippa resan.
Skickelsen hjelpte henne ur detta bryderi.
Just som hon fastsydde sista haken i klädningen, inträdde Anton och satte sig bredvid henne.
”Så, har du nu den strunten färdig!” sade han och kastade en föraktfull blick på klädningen. ”Du gläder dig väl att få slå dina krumbugter i den der grannlåten?”
”Ja visst! Jag tänker Götheborgsherrarne nu som vanligt skola se på mig!”
”Men det är väl en, som du hellre vill skall se på dig? Hör, Ella, om jag hade något för ditt eget bästa att be dig om, skulle du neka mig det?”
”Det är svårt att veta! Det kommer an på hvad det vore?”
”Åh-ja, så säger folk alltid,” återtog Anton misslynt; ”och se’n heter det: allt annat, hvad du ber mig om, vill jag göra, men inte det!”
”Men så har jag ju aldrig sagt, söta Anton! Och om det står i min förmåga, så gör jag bestämdt det du vill.”
[690]”Ja, nog kan du, om du bara vill, för det är ingenting annat, än att du skall bli hemma och inte följa med till Götheborg.”
”Åh, gudbevars,” utbrast Gabriella med låtsad förtrytelse, ”huru kan du begära något sådant? Tycker du att jag skulle bli hemma, när jag ej var der i fjol?”
”Håll dig så godt vid sanningen och säg: ’tycker du att jag kan vara hemma, när jaktlöjtnanten reser med!’”
”Nå, än se’n då?” yttrade Gabriella litet spetsigt; ”vore det så illa, om jag funne nöje deri?”
”Du kan också finna nöje i att gå och dränka dig, om du behagar!” svarade Anton tvärt.
”Du är tokig!”
”Ja, visst, det har jag nog hört! Men nu vill jag tala ett allvarsamt ord med dig, Ella: tror du inte att jaktlöjtnanten ernar fria till dig?”
”Nej, det tror jag bestämdt icke!” sade Gabriella, emedan hon visste att han redan gjort det.
”Du ljuger! Du vet att han skall göra’t, så snart det kan bära till; och derföre har ni nu gjort upp att resa tillsamman till Larsmesse marknad, efter det inte gick ihop, när Erika så olägligt var med åt fiskläget.”
”Om du tror det,” sade Gabriella stucken, ”så vill jag visa dig att du tar felt. Jag skall göra dig den glädjen att bli hemma – jag reser ej!”
[691]Nu ljusnade den stackars Antons anletsdrag. Så blid hade Gabriella icke sett honom på länge.
”Jag vill inte tacka dig på vanligt sätt,” sade han med en betydelse, som hon ej förstod; ”jag vill göra något mycket större, något som säkert ingen ännu gjort för en annan. Men så håller jag också mera af dig, Ella, än någon menniska hållit af den andra. Och om du lyder mig, du kan tro att det är för ditt eget bästa, så skall jag för dig uppoffra – min egen förlossning.”
”Kära Anton,” svarade Gabriella betryckt och förvissad att han åter råkat in i sina fantasier, ”nu vet jag ej hvad du menar?”
”Det är detsamma! Ingen får veta eller ana huru dyrt jag köpt din lycka. Det gör ingenting; jag skall tåligt vänta ... Kanske blomstrar den der stafven ändå en gång för mig också. Men låtsa nu inte om något så länge!”
”Men hvad är det för en lycka, du talar om?”
”Att frälsa dig från jaktlöjtnanten, vet jag! Du tror inte hvilket rysligt vidunder skulle uppsluka oss alla, om du trädde i brudstol med honom. Men du gör inte det; du lyder mig! Du, Ella, kan ej göra något mindre för det jag uppoffrar min salighet för dig.” Och Anton smekte hennes händer och kinder.
”Min stackars bror!” sade Gabriella, hvilken, långtifrån att tänka på sitt eget öde eller någon[692] betydelse i varningen, ansåg Antons lidande vara det mest beklagansvärda.
”Ja, jag lider mera än du fattar eller begriper,” hviskade han klagande, och stora tårar droppade ned på den så outsägligt älskade systerns hand; ”ja, Ella, om du kände alla de strider, jag haft för din skull, så tyckte du visst att det vore lätt att göra något för mig igen. Men mina tårar, mina suckar, mina böner, de räknas blott af min fader och moder, de blå böljorna!” Anton lutade sin heta panna mot Gabriellas axel.
O, huru långt var ej Gabriella ifrån att ana det hennes lefnads vändpunkt låg så nära, att dessa svaga, darrande händer, som hon höll i sina, förmådde flytta den från ljusets sida till mörkrets afgrund! Nu, i detta ögonblick, var det fullt ljus. Den stackars olycklige Anton ville gifva allt för henne, ja, han hade inom sig beslutat att för alltid afstå från hoppet att komma till sitt blå efterlängtade hem; han dömde sig att i evighet gå en trånande ensling på jorden endast för systerns skull. Men det var ju vedergäldt, då hon icke reste, utan lydde honom. Ty ehuru Anton icke fått något bestämdt löfte derom, tycktes det honom vara utom allt tvifvel att hon nu ej kunde visa så otacksam och göra honom emot.
En liten stund efter detta samtal gick Gabriella ned och berättade för sin far, Birger och Erika att Anton så innerligt tiggt och bedt henne[693] bli hemma, att hon icke hade hjerta att göra honom emot.
”Det är verkligen bra snällt af dig att ge efter för ett sådant infall!” sade Erika, som ej önskade något högre, än att Gabriella skulle stanna hemma. Under trängseln i marknadshvimlet kunde mycket talas, som ej hördes; och i den händelsen hade man vid hemkomsten troligen att vänta ett uppträde, hvarefter Erika ingalunda längtade.
Haraldson och Birger lade sig icke emot beslutet. Men då jaktlöjtnanten på aftonen ankom, syntes han ganska missnöjd öfver den felslagna förhoppningen om mamsell Gabriellas sällskap på resan. Det kunde emellertid icke hjelpas, och i sjelfva verket föll det sig för den ärlige mannen litet svårt att visa sig nedslagen vid de triumferande blickar, Anton kastade på honom.
Följande morgonen i dagbräckningen gaf sällskapet sig ut; och endast genom en blick förnyade Arve och Gabriella sin öfverenskommelse, att han redan andra eftermiddagen skulle vara tillbaka. Birger och Erika ernade bli borta minst fyra dagar.
Arve gick ombord på Birgers båt, som var mera snällseglande; men jakten följde visligen efter, för att intaga de varor, hvilka voro bestämda för mors handel.
[694]Då sista skymten af seglarne var försvunnen, gick Gabriella på sin kammare att än en gång pröfva sitt hjerta och öfverväga det vigtiga steg, hon var på väg att taga. Hon kände djupt och öfvertygande att hon redan mycket länge älskat Arnman, samt att hon med honom säkerligen vunne en högre lycka, än med Rosenberg. ”Rosenberg,” upprepade hon sakta och framtog hans porträtt. ”Om de friat på samma gång, är det kanske osäkert hvilken jag valt; jag var ju då sexton år, blott ett barn. Nu skulle jag hafva bestämt mig för Arve: i hans själ och hans blickar ligger mera som talar till hjertat, än ...” Hon hade ej styrka att säga ut; porträttets klara, uttrycksfulla ögon tycktes liksom förebrå henne partiskheten för den senare älskaren. Vidare öfvervägde hon hvad orsaken kunde vara, att alla inom hennes slägt ville hindra giftermålet med Arnman; det kunde ej vara af annat än hemligt hopp om Rosenbergs återkomst – ”men det hoppet är förbi, och nu måste jag aflägga denna!” sade Gabriella och drog till hälften kaptenens ring af fingret. En naturlig rörelse hindrade henne likväl att på en gång verkställa sitt beslut, och hon fann för godt att uppskjuta det till följande dagen.
Efter en sömnlös natt kom morgonen; och icke utan tårar och ett nästan våldsamt bemödande att skiljas från den mångårige trogne följeslagaren, drogs ringen utaf och nedlades i en liten låda[695] af spegelglas, den första present hon erhållit af Rosenberg. Gabriella sökte emellertid, så godt hon kunde, öfvervinna sin rörelse och synas lugn. Det var hennes fasta beslut att allt skulle vara afgjordt till Birgers och Erikas återkomst; ty det visste hon att om hon ej, under det hon var ensam med fadern, finge makt med honom och förmådde honom till öfverensstämmelse med hennes egna önskningar, skedde det troligen icke sedan Birger hemkommit och tog sin allvarsamma myndighet på sig.
Middagen var förbi, Anton som vanligt ute och Haraldson i sin kammare, der han tog sin lur på maten. Hvarje ögonblick kunde jakten komma. Och sedan Gabriella påtagit den vackra nya klädningen och flygtigt beundrat hur den klädde henne, ställde hon sig med högt klappande hjerta vid fönstret i sin kammare.
Nu voro alla tankar på Rosenberg förgätna, på allt, så väl det förflutna som det framtida; endast kärleken och Arnman gaf lif åt de flygande pulsarne. Men tiden förgick, hon hörde sin far gå i kammardörren, och nu måste hon gå ner, för att slå i kaffe.
”Se här, pappa, jag har passat min nya klädning, för att ha något, att roa mig med i ensligheten; tycker inte pappa att den är vacker?” frågade hon och vände sig på tå framför gubben.
[696]”Åh jo, mycket vacker; det är bara skada att du inte fick visa dig i stan! Men om du vill, skall du få följa med på makril-dörje i qväll? Jag tar ett par af karlarne med mig.”
”Det vore allt roligt, pappa lilla! Men nu är det så att jag väntar Lena hit. Jag har lofvat klippa till en klädning åt henne.”
”Så så, det var bra; då får du någon att språka med. Tratta nu lite konjak på resflaskan och lägg in lite merafta, för jag har sagt till om båten!”
”Straxt, pappa!” Gabriella vidrörde knappt golfvet. Allt gick ju så förträffligt i lag. Och ehuru det var sannt att Lena begärt få en klädning tillklippt, var det likväl icke sagdt att hon skulle komma just i dag; men gjorde hon det, finge hon väl lemna tyget qvar till lägligare tid.
Fortare än Haraldson någonsin blifvit betjenad, var allt färdigt och i båten. Under tillönskan att Lena snart måtte komma och roa hans skatt, reste gubben af, och Gabriella stod på bryggan, vinkade med näsduken och ropade: ”Adjö, pappa lilla! Välkommen snart hem!” Men hennes ögon spanade åt annat håll och upptäckte äfven, [697] sedan dörjebåten vikit om udden, en rörlig punkt i fjerran, hvilken hennes hjerta sade henne måste vara tulljakten.
Gabriella missräknade sig icke. En halftimma senare sprang Arnman upp på bryggan och straxt derefter in i dagliga rummet.
Ett sådant ögonblick af sällhet, som det följande, hade ingen af dem ännu upplefvat. Att träffas ensamma just nu, då deras hjertan flögo emot hvarandra, det var mer än de kunnat hoppas, nästan mer än de kunde bära. Gabriella satt på soffan, Arve stod framför henne; men ingen lär förmoda att det länge förblef så.
Visst var vår jaktlöjtnant litet blyg och tyckte att det var mer än mensklig lycksalighet att sträcka sitt hopp till något högre än att kyssa hennes hand; men då han varseblef att Rosenbergs ring försvunnit, då visste han – att tala med fru Kathrina – hvad klockan var slagen och tog mod till sig. Att börja med satte han sig bredvid Gabriella, utan att släppa hennes hand; men då han såg en tår smyga sig fram i hennes öga, förmådde han ej längre beherrska sina känslor. Han lutade sig ned – och den första kyssen satte en högre rodnad på Gabriellas varma kinder.
”Jag vet ej huru man kan lefva efter en sådan stund som denna!” var det första ord han yttrade. Då satt Gabriella, omsluten af hans arm, med[698] hufvudet lutadt mot hans kind; och äfven hon tänkte att en sådan salighet, som denna, ej mera kunde återkomma i detta lif. Den kyss, hon utvexlat med Rosenberg, var kall mot dem, som hon nu utbytte med Arve. Hårdt slutna till hvarandra, fasthöllo de den förflygande minuten – men den flydde likväl, och med den drömmen och berusningen.
Ett skri, blott ett, men det så skarpt och genomträngande att det uppväckte de lycklige, hördes utifrån. De sågo åt fönstret – der grinade Antons förställda ansigte emot dem.
”Herre Gud, den galna menniskan!” ropade Gabriella och sprang häftigt upp. ”Hvad har han nu fått i hufvudet?”
Himlen var försvunnen; afgrundens budbärare qvarstod.
”Jag skall gå ut och tala med honom,” sade Arve, närmande sig fönstret. Han kunde likväl icke hindra sig att taga ett steg tillbaka, då Antons vilda ögon nästan syntes vilja sluka honom.
Gabriella sprang emellertid ut på gården. ”Kom in, söta Anton!” bad hon hjertligt. ”Det är ju ingen så förfaslig olycka du sett! Jag är nu Arnmans fästmö; och så snart pappa kommer hem, skola vi be honom om hans samtycke.”
Anton ryckte sig ifrån henne. Han talade icke ett ord, men hans ögon uttryckte den djupaste[699] förebråelse; denna förebråelse var icke blott bitter, den tolkade äfven så mycken bedröfvelse, som ett ögonkast kan innebära.
”Snälle Anton, se för Guds skull ej så på mig! Säg hellre något; och kom in, så få vi tala förnuftigt vid hvarandra.”
Men Anton pekade på sina darrande läppar; och i det han än en gång med djupaste smärta fästade sina blickar på Gabriella, ryckte han sig ånyo ifrån henne och försvann bland klipporna, innan hon tänkte på att qvarhålla honom.
”Ack, att aldrig någon glädje får vara fullkomlig!” sade hon till Arve, som äfven utträdt på gården. ”Nu blef den stackarn så förskräckt att han förlorade målet. Det har händt en gång förut, när han blef uppretad på pappa. Då gick det likväl öfver; men hur det nu går, det vet blott Gud. Jag tror det är bäst att vi springa efter honom och med godo eller ondo få honom hem.”
Hon hade knappt talat ut, förrän Arve som en pil flög åt det håll, dit Anton begett sig. Gabriella, som tillkallade den enda pigan, hvilken var hemma, sökte mota honom från en annan sida; men då de, efter ett par timmars jägtande kring hela ön, åter sammanträffade hemma, hade alla försök varit förgäfves. Intet spår fanns efter Anton, hvilken tycktes hafva försvunnit genom ett underverk.
[700]”Efter båten ligger på sitt ställe, måste han hafva gömt sig i någon håla, hvartill blott han känner ingången. Så nog fins han säkert på ön,” sade Arve lugnande.
”Ja, det tror jag med, men det är inte mindre farligt; han har ju ingen, som nu hjelper sig. Jag är så rädd för den der stygga sjukdomen. Att han inte kan tala! Emellertid är han för listig att gå fram, när han icke vill. Gud gifve att pappa snart komme hem!”
De gingo tillbaka in. Men händelsen, som nyss inträffat, jemte oron för den stackars sjuklingen, höll dem i en för stark spänning att låta dem återkomma till den himmel, hvarur de blifvit jagade. Haraldsons slutliga hemkomst tillfredsställde dem begge; nu skulle de få utslag, bekräftelse på sin lycka.
”Hvad är på färde, efter löjtnanten redan är tillbaka?” frågade Haraldson vid sitt inträde. ”Jag blef riktigt förundrad, när jag fick se jakten!”
”Något rätt vigtigt!” svarade Arve, men lemnade dervid rummet, för att låta Gabriella, enligt öfverenskommelse, först tala med fadern.
”Hvad skulle det vara för vigtigt? Har någon olycka händt Birger?”
”Nej, pappa! Men nu har Anton sprungit bort; vi ha letat efter honom ett par timmar, utan att finna honom.”
[701]”Hvad var det att leta efter!” sade gubben nästan vresigt. ”Jaktlöjtnanten har väl inte kommit hit för den orsak heller?”
”Nej, det förstås, pappa; men sedan han väl var här, gjorde han det ändå, för Anton blef så uppbragt öfver något att han förlorade målet, alldeles som den der gången för längesedan, pappa mins, då han blef ond öfver något, som pappa sade.”
”Stor sak i Anton! Han får nog målföret igen, och får han det inte, så är ingen skada skedd. Men hvad var det med löjtnanten? Hvad löpte han ut efter?”
”Jo, pappa, jag skall straxt säga. Men jag har varit så grufligt förskräckt för Anton – tror pappa att det ingen fara är med honom?”
”Det är ingen fara med honom!” sade Haraldson, icke utan otålighet. ”Han kommer nog igen, när det kliar i kaksta’n. Se’n så är han ju van att sköta sig sjelf och vara ute så länge han vill. Men låt det nu vara nog om Anton!”
”Ja, så skall jag väl säga det andra; men då får pappa lof att vara mycket god och snäll, annars blir jag riktigt ledsen! Pappa har ju alltid hållit så fasligt af mig?”
”Ja visst, åh ja; en kan nog vara svag! Men hvad hör det hit?”
[702]”Jo, för ser pappa, jaktlöjtnanten håller också ofantligt af mig, och jag lika mycket af honom; och efter vi göra det, så vilja vi gifta oss, om pappa tillåter det!”
”Gifta dig med jaktlöjtnanten? Hå, hå, blåser vinden från det hållet! Nej, min sockerdocka, det får du allt låta fara, för det är inte så stäldt att du kan få honom!”
”Hur så, pappa? Är inte Arnman en bra karl? Det har pappa sjelf sagt! Och en hederlig karl är han också – och om pappa se’n visste, hur kär jag håller honom!”
”Du kan få en annan lika kär!”
”Nej, pappa, aldrig! det försäkrar jag!”
”Ja så, du sa’ inte så om Rosenberg heller! Men ändå blef han glömd för en annan, och den andre blir nog glömd för den tredje. Det är så qvinfolkens lag, de lägga inte sorgen så hårdt på sinnet.”
”Det är styggt sagdt af pappa – jag var ju bara ett barn, när jag blef förlofvad med Rosenberg. Nu deremot är det helt annat; och det säger jag bestämdt att jag aldrig gifter mig, om jag icke får Arnman!”
”Åh-hå, så’na löften ha vi hört förr en gång! Slå du emellertid jaktlöjtnanten ur hågen, min pulla, för det blir ändå ingenting af den saken!”
[703]”Men så skall väl pappa ha något skäl? Inte kan pappa svara honom bara det att pappa icke vill. Säg åtminstone hvarför pappa inte vill ha honom till måg?”
”Hvarföre har du så brådt att få dig en man? Kunde du inte stå ut att vänta längre på Rosenberg? Jag tycker att jag just är skämsen för att du skall vara så lätt på trån och inte kunna vänta på den, som både du och jag gett löfte om dig!”
Gabriella rodnade starkt. ”Jag vet icke,” sade hon ej utan förtrytsamhet, ”hvarför pappa talar om det nu, då pappa visst icke tror att Rosenberg någonsin återkommer, och då det dessutom redan i höstas var slut på de tre åren, som jag skulle vänta honom.”
”Och nu tycker du att du gjort’et, när du har väntat några månar öfver! Men än får du allt ge dig till tåls ett tag; för, som sagdt, med jaktlöjtnanten ...”
”Söta pappa, säg inte om det!” afbröt Gabriella. ”Arnman och jag passa så bra för hvarandra; pappa kan aldrig få bättre måg.”
”Plåga mig inte, barn, utan gå nu din väg! Och säg du jaktlöjtnanten, på mina vägnar, att jag har orsak att vägra anbudet, fast jag tackar för äran – och så kan du säga att jag håller honom för en bra karl, som jag gerna skulle tagit till måg, om jag inte gett en annan löfte!”
[704]”Pappa, pappa!” utbrast Gabriella gråtande. ”Hvem har jag att tacka för detta? Birger och Erika ha lagt sig emot min lycka. Hvad har jag gjort dem, att de vilja se mig i evighet sörja bort mitt lif! Har det ej länge nog varit ängsligt och bittert, och har jag ej tåligt väntat? Söta pappa, låt mig ej förgäfves tigga om pappas samtycke! Aldrig blir jag lycklig, aldrig får jag en glad dag mera, om pappa nekar det.”
”Och ändå kan det inte bli på annat sätt! Tror du, barn, att jag hade hjerta att neka dig något, som stod i min makt att låta dig få? Men Birger –.” Här hejdade sig den gamle och tystnade.
”Ja, Birger,” utbrast Gabriella lifligt, ”det är just han, som ej vill det! Men hvarför vill han det inte?”
”Tig, barn, tig! Gå din väg – jag kan inte säga något.”
Men Gabriella gick ej. Hennes tårar föllo på faderns hand, på hans hjerta. Den för sin afgud svage fadern började redan underhandla med sitt samvete; men Birgers hotande gestalt stod beständigt för honom; och som han fruktade Birger, våndadas han redan i både andlig och lekamlig skärseld.
”Det är då utan hopp?” sade Gabriella, och hennes bedjande blick sjönk i faderns. ”Jag går då[705] och säger Arnman att vi måste skiljas! Men så vill jag också säga pappa att det är för mig detsamma, som att skiljas vid lifvet; och pappa får väl sjelf se hvad slut det tar.”
Gabriella gick hastigt till dörren; men om hon ernade utföra sitt beslut, är ej alldeles säkert. Huru som helst, förekoms det af Haraldson, som i sin svaghet yttrade: ”Jag vill besinna mig bättre. Bed honom komma igen i morgon eftermiddag – han får ursäkta att jag inte nu kan tala med honom.”
Gabriella gaf till ett glädjerop. Häftigt kysste hon den hand, hvilken hon med afsky skulle fattat, om hon vetat att den var densamma, som mördat hennes älskares far. Men hon visste ingenting. Ännu en gång dårad af lyckliga aningar, mötte hon sin Arve, underrättade honom om det som förefallit och hvad de kunde hoppas af morgondagen.
För att desto bättre rekommendera sig hos sin blifvande svärfader, reste Arnman genast, ehuru påkostande det än var; men för att vinna ett större godt, försakade han ett mindre. Och Gabriellas kärleksfulla blickar följde honom på vägen.
”Låt mig nu vara i fred!” sade Haraldson, då han tillslöt sin egen kammardörr. ”Du får inte oroa mig!”
[706]”Nej, visst icke, pappa! Men skola vi inte skicka ut och höra efter Anton?”
”Åh, han kommer nog; jag har min själ annat att tänka på, än den tosingen!”
I huset blef allt tyst. Gabriella smög sig upp på sin kammare, der hon vexelvis tillbragte natten i bön och sälla drömmar om framtiden. Haraldson tillbragte den i pinsamma funderingar, hvarvid, oaktadt han sträfvade emot, de länge slumrande minnena från Pater-Noster-skären smögo sig in på honom. Än tycktes honom den gamle Arnmans skugga uppmana honom att genom dottern försona den synd, han begått; än åter såg han jaktlöjtnanten med sitt blodiga hufvud i hand träda mellan sin son och mördarens dotter. En kallsvett flöt öfver den gamle bofvens kropp; och för första gången i sitt lif greps han af något liknande ånger och bäfvan för ett tillkommande; döden grinade emot honom och vidrörde honom med sina isiga fingrar. ”Åh-hoj!” pustade han under sina qval. ”Fins det, fins det ...” Orden bortdogo i ett långt stånkande.
Ja, det fins en Gud och en vedergällning. Medan den grånade syndaren, slagen af sina egna gerningars gissel, sömnlös vände sig af och an, den ena stunden troende sig försona himlen genom bifall till den onaturliga föreningen, den andra rysande att ge efter för sin svaghet, rörde sig vid ena sidan af en bergsskrefva, icke så[707] långt från huset, en sten fram och åter; slutligen gaf den alldeles vika, och ett hufvud framstack – det var Anton. Straxt derefter blef hela hans kropp synlig, då han tyst, men säkert, arbetade sig fram från ett af dessa gömställen, dem han sjelf uppsökt och begagnade, när han ville smyga sig undan sin omgifnings vaksamhet.
Så snart han utkommit, ställde han sig upp på stenen i lyssnande ställning, för att, såsom det syntes, öfvertyga sig att allt i huset var stilla, och att ingen gaf akt på honom. Men efter en stunds vaksamhet, då han förmodligen ansåg sig säker att ej öfverraskas, smög han sakta ned från klipporna och fram till Gabriellas fönster, under hvilket han stannade.
Augustinattens milda månsken belyste den arme sjuklingens dystra drag och kastade ett darrande skimmer öfver de lidelser, hvilka skiftade på hans bleka anlete. Med hvad uttryck af sann ångest betraktade han ej detta fönster, inom hvilket hon sof, hon, som, oaktadt han för henne velat försaka hoppet om förlossning, likväl kunnat narra honom, och narra honom så skamligt! Då han gladde sig åt att hon gaf efter för hans böner, var det endast för sin egen skull hon blef hemma. Ännu ville väl en röst i hans hjerta tala till hennes urskuldande; men det som var skedt var skedt, och den inbillade pligten böd honom att fullborda sin föresats – för henne fanns ej[708] mera råd, hjelp eller hopp. ”Gabriella, Gabriella!” andades han så sakta att blott han sjelf kunde höra det kära namnet. ”Du försmådde den stackars Neckens kärlek. Nu kan han icke rädda dig – du måste ned i afgrunden, jemte de andra! Min far och min mor vinka och vänta mig: min tid här är snart förbi, min förlossning kommer; men har jag godt af den, när du blir qvar?” Han skylde sitt ansigte med händerna; och hopkrupen, liksom en hund, låg han på hällen och stirrade mellan fingrarne uppåt det rum, der all den kärlek låg gömd, hvaraf hans hjerta varit mäktigt.
Då den första skära morgonstrålen steg upp vid horisonten, reste han sig, och dessa timmars tysta qval tycktes ha förvandlat honom från en menniska till en vålnad; men i det stela ansigtet låg nu ett bestämdt uttryck, som vittnade om ett fast beslut. Än en gång hopknäppande de magra händerna så hårdt att naglarne lemnade märken i skinnet, sträckte han dem öfver hufvudet; detta syntes vara en kraftansträngning, för att draga sig från den plats, der en hemlig makt qvarhöll honom. Denna makt måste likväl vika; och icke smygande, såsom han kommit, utan med upprätt hufvud och stadiga steg, gick han ned till bryggan, lossade båten och rodde tyst inåt öns andra sida, der han gick i land och insköt sin farkost bland säfven.
[709]”Det är för bittida ännu,” mumlade han och såg på solen. ”Jag skall sätta mig här så länge och höra på hur vackert de sjunga i djupet.” Han lutade örat mot en af strandens stenar och lyssnade med spända sinnen, huru böljorna sakta sqvalpade deremot. Ljufligare musik fanns ej för den stackars Anton. Hela hans själ syntes njuta med fulla drag. ”Ack, jag kommer snart, jag kommer snart!” utbrast han med otålig liflighet. ”Då de derhemma tro att jag i häpenheten förlorat målet och derföre är dem oskadlig, då köper jag, genom att lossa på tungbandet, inträde till Neckens perlsal. Men nu fort i båten, det käns så underligt i mitt hufvud ... Hvad är det försmå svarta ting, som dyka upp derborta? Åhå, en hel rad smådjeflar, som vilja tråda dansen med galningen, som anklagar sin egen far! Bort, byke, vet ni inte hvem ni har för er!.. Inte? Nå, då får jag säga er att jag är – Necken! Se så vackert! låt mig få vara ensam om båten!” Han slog med händer och fötter, så att vattnet yrde högt öfver säfven, sköt derpå ut båten, sprang uti den; och hånskrattande åt de lurade smådjeflarne, hvilka för Antons ögon med tydligt förlängda näsor qvarstodo på stranden, fattade han årorna och rodde söder ut det fortaste han förmådde.
[710]Nittonde Kapitlet.
Vitalis.
Efter den mest förfärliga natt, gubben Haraldson under hela sitt långa syndiga lif genomvakat, dagades en morgon, öfver hvilken han väl haft skäl att önska det solen aldrig gått upp. Men solen glänste som förr, himlen hvälfde sig blå och ren öfver det ur dimman småningom uppstigande hafvet. Endast dimman i gubbens själ skingrade sig ej; der blef mörkret rådande.
Gabriella ville bära in kaffe; men han afvisade det.
”Om ändå Birger vore hemma,” pustade han, ”så kunde han svara i mitt ställe! Jag vet inte hvad som kommit i kroppen på mig alltsedan den[711] unge filurn begärde flickan till äkta. Det Gudsbarnet har inte gråtit nog; skall jag också göra henne sorg, skall också hon förbanna mig? Men Birger är full med galenskaper, som hustrua satt i’n. Han ger aldrig sitt bifall; förr gör han kanske af med oss allihop.”
Timma efter timma skred. Ju längre det led på dagen, ju större blef gubbens oro. ”Nej, detta står jag inte ut med! Jag skall hålla mig undan tills Birger kommer hem; han må svara i mitt ställe!” Och med detta beslut, det enda som han, sliten mellan sin svaghet och sin ångest, förmådde upphitta, gick han in till Gabriella och underrättade henne att han var nödsakad att resa bort, men blott på ett par timmar.
”Herre Gud, skall pappa resa nu, då pappa lofvat ge Arve svar! Hvad skall det bli?” sade Gabriella, bedröfvad vid åsynen af faderns underliga ansigtsuttryck.
”Han är ju inte här än; men kommer han innan jag är tillbaka, så kan han väl ge sig till tåls en stund!”
”Är det då riktigt angeläget att pappa reser? Jag vet ej hvarför jag är så orolig – men om Birger kommer hem, om han saknat tulljakten och farit efter, för att hindra Arve att få sin önskan uppfylld, hur går det då?”
”Du får väl se! Var inte pjunkig, flicka; du skall ha själ och styrka att bära hvad som helst,[712] för det värsta kan ändå alltid stå qvar! Se så, lipa inte – jag tål inte se det! Du vet ju att jag gör allt hvad du vill; säg nu bara inte ett ord mera, utan låt mig i djefvulens namn komma ut, innan”... ’jaktlöjtnanten kommer,’ var han nära att tillägga, men ändrade det till: ”innan det blir för sent på dagen.”
Sådan hade aldrig Gabriella sett sin far. Djupt nedstämd, nästan betryckt, fann hon sig tvungen att lyda de få befallningar han hade att gifva. Hon följde honom till bryggan, men hade af förskräckelse så när tumlat baklänges ner i båten, då han med en ed, hvars genljud återskallade från berget, utropade: ”Hvar är Antons båt?”
”Den är borta, ser jag!’” sade Gabriella förundrad. ”Det kan då ingen fara vara med honom; han har helt säkert tagit den i natt och rott åt andra sidan.”
”Fort upp på klipporna,” befallte Haraldson karlen, som skulle ro hans egen båt, ”och se efter om galningen ligger och krafsar bland säfven, som han plär göra!”
”Så vidt jag kan se, fins inte båten i närvåna,” berättade den utskickade vid återkomsten.
”Ja så!” sade Haraldson med ett lugn lika iskallt som det, hvarmed han föreslog Birger att förstöra tulljakten.
[713]”Farväl, barn!” sade han, nickande åt Gabriella. Och bedrog hon sig icke, så stod der – men det var omöjligt – en tår i den gamles ögon. Nog fanns der en vattenhinna, men ej var den pressad af smärta: den var ett omedvetet alster af ögonnervernas förfärliga spänning. Gubben tänkte i detta ögonblick med vild glädje på möjligheten att Anton under natten rest all verldens väg; ty ännu hade det ej händt att hans båt icke funnits på de vanliga platserna.
”Hvad är allt detta? Hvad menar pappa? Hvarför äro de alla så underliga?” sade Gabriella för sig sjelf, då hon efter faderns afresa åter gick in i huset, der en enslig tystnad rådde; ty de få personer, som funnos hemma, skickade hon ut att söka Antons båt.
Tyst och fruktande satte hon sig vid fönstret att vänta sin älskling. För honom kunde hon utgjuta sina bekymmer, och hos honom skulle hon säkert finna tröst.
Arve lät icke länge vänta på sig. Lifvad af hopp och kärlek, ilade han emot sin fästmö, ty så benämnde han henne redan för sig sjelf; och hon lutade sig darrande till hans bröst, der hon framhviskade sin oro öfver faderns obegripliga och ovanliga handlingssätt.
”Hvad än må komma,” sade Arve och tryckte henne fastare intill sitt hjerta, ”så låt oss ej bortkasta[714] i sorg de ögonblick, då vi kunna vara lyckliga! Hvem vet huru länge sällheten räcker? Redan i går, när jag först fick sluta dig i mina armar, tyckte jag det var omöjligt att en menniska under hela sitt lif kunde få ega en sådan lycka. Men ännu är du min Gabriella, min älskade fästmö; och när jag så håller dig, fins hvarken jorden eller dess bekymmer till för mig.”
Gabriella kände vid detta språk äfven en stor del af sin egen oro försvinna. Åter satt hon vid sin älskares sida; men på det de ej, i händelse Anton återkom, skulle bli så obehagligt störda som sist, voro gardinerna nedfällda. Och nu, glömmande både Haraldsons, Birgers och Erikas återkomst, genomlefde de en timme såsom en minut. Gabriellas läppar glödde som drufvor under Arves eldiga kyssar. Men hastigt bleknade på en gång rosen, som brann på hennes kind; en häftig ryckning flög genom hennes lemmar; hårdt kramade hon Arves hand; och med en blick, snarlik den, som en döende i skiljsmessan kastar på sin kärleks föremål, drog hon sig ur hans armar.
”Hvad i Guds namn skrämmer dig så, min Gabriella?” frågade Arve undrande och bemödade sig att åter draga henne i sin famn. Men med en förtviflad åtbörd flög hon upp och sträckte hufvudet i lyssnande ställning framåt. ”Hör du?” hviskade hon med återhållen andedrägt.
”Ja, det klappar.”
[715]”Blott en hand klappar så!” Hon ville ut. Det behöfdes ej; dörren var icke tillriglad, den rycktes upp, och – – Rosenberg inträdde.
Inga utnötta liknelser, intet jägtande efter effekt! Ord förhöja icke ett ögonblick, hvars djup och vigt ligger i dess afgörande öfver tre menniskors jordiska lycka.
Rosenberg flög mot sin fordna älskarinna. Hans armar utsträcktes att sluta henne till det trogna hjerta, hvars enda tröst under långa arbets- och bekymmerrika år varit hoppet på detta ögonblick och vissheten om hennes tro.
”Min Gabriella, min dyra, älskade Gabriella! Jag kommer ju ej för sent, du ... Gud, o Gud! jag ser det, min sista sträfvan har varit förgäfves!”
Hans ögon genomborrade henne, som, med sänkt hufvud och fällda armar, en bestörtningens och sorgens bild, stod framför honom.
”Tillhör du en annan?” frågade Rosenberg med darrande läpp. ”Det åtminstone måste du säga!” – Ännu hade han ej, i höjden af sin egen förvirring, varseblifvit Arnman, hvilken, i en icke stort bättre belägenhet än Gabriella, med spänd rörelse väntade att kaptenen skulle bemärka honom.
”Rosenberg,” andades Gabriella sakta, ”hvarföre skref du ej? Du hade ju lofvat skrifva, om du blef frisk.”
[716]”Skref jag ej?” utbrast han häftigt. ”Visst gjorde jag det, så snart jag kunde föra pennan! Ett par månar efter Kochers afresa – har du ej fått det? I detta bref bad jag dig vänta någon tid öfver de olyckliga tre åren. Jag hade ännu en resa att göra, för att sedan kunna bjuda dig ett sorgfritt lif. Och du – – när jag åter är här ... Gabriella, var det dig icke möjligt att vänta en liten tid?”
”Nej, icke en liten tid, Rosenberg! Brefvet har jag ej fått; och ehuru jag trodde att du var död långt innan de tre åren förgått – och Gud vet huru jag sörjt dig – väntade jag i fulla åtta månader deröfver. Blott sedan en enda månad är jag ej mera din.”
”Ej mera min – och för en månad tillbaka hade jag din tro! Gud i himlen! Men jag kände ju på mig att denna eviga motvind, som i tre månader fördröjde min återkomst, skulle döda mitt hopp. Gabriella, du som jag ännu älskar, ehuru du slitit hjertat ur mitt bröst, säg hvem du tillhör?”
Gabriella, som, öfverväldigad af den stormande sinnesskakningen, nedsjunkit tillbaka på soffan, reste sig nu. Hennes blickar irrade från Rosenberg till Arnman, hvilken kaptenen nu först med ett häftigt: ”ah, är det han!” varseblef.
”Ja,” sade Gabriella med bestämd röst, ”det är han! Men ifrån denna stund och så länge jag lefver tillhör jag ingen!”
[717]”Ingen?” utbrast Arnman; mera förmådde han icke säga. Hjerta och samvete drogo hans öga till den likbleke kaptenen, hvilken, fattigare än då han stod på spillrorna af sitt skeppsvrak, nu utan framtid, utan hopp, utan besvarad kärlek, gäckad, bedragen, stod här på sin egen lefnads öfverspolade vrak.
”Rosenberg, Arnman!” tillade Gabriella, hvars själslyftning under detta ögonblick gaf henne styrka att afgöra det beslut hon fattat; ”jag känner att jag gör rätt, och jag ser nu hvarifrån alla dessa svårigheter härleda sig, som satte sig emot min och Arves böjelse. Gud ville det icke; och jag, huru skulle jag från denna stund kunna njuta en verklig lycka med någon af er? Mitt hjerta har rum för er begge, men icke mera för någon serskildt. Och nu – – sägen begge att jag handlat rätt, så att någon tröst må återstå i det långa lifvet, der vi alla tre skola ha det lika godt och lika bittert!”
Rosenberg rörde sig ej. Men Arnman, på hvars allvarliga ansigte försakelsens manliga beslut stod tecknadt, gick fram till Gabriella. ”Du har dömt rätt!” sade han med en röst vägande mellan förtviflan och bemödandet att, på bekostnad af sin egen styrka, trösta henne. ”Du står, Gabriella, för mig i denna stund såsom det skönaste och bästa, Gud har skapat; och hvad helst jag får sakna under kommande år, har jag dock minnet ... Gud[718] välsigne dig, Gabriella! Tack för all glädje, du skänkt mig! Jag är här den öfverflödigaste.” Han kysste henne häftigt. Och med ett handslag, som Rosenberg ej kunde vägra, gick Arnman ombord på jakten.
”Hvart ska vi nu styra?” frågade Simon jaktkarl, som, nästan förbryllad af alla dessa fram- och återresor utom tjensten, icke visste hvad det skulle blifva af.
”Styr hvart du vill, Simon!”
”Hvart jag vill? Då styr jag hem, efter vi inte ha något annat att göra.”
”Ja men, det går an!” Och Arve, som utom sin gamla mor skulle varit glad att få styra direkte öfver Karons färja, gick ned i ruffen och kastade sig på den plats, der en gång Rosenberg och sist Gabriella suttit.
[719]Tjugonde Kapitlet.
Runeberg.
Lidner.
Med blicken stelt fästad på dörren, der Arve försvann, och med nästan stelnadt hjerta stod Gabriella midtemot Rosenberg, hvilken syntes så döfvad af det starka slag, han erhållit, att han ej klart fattade hvad som tilldrog sig omkring honom. Så förflöto några ängsliga minuter. Då närmade sig Gabriella och tog hans hand. ”Rosenberg,” sade hon mildt, ”lider du ensam! Hvad tror du Arnman nu känner, och jag?”
”Tyst, tyst!” bad Rosenberg, som, då han höll Gabriellas händer emellan sina, icke ville höra ett enda ord, som störde den saliga villan, att[720] hon ännu var hans. ”Tyst!” upprepade han; ”ännu några fattiga ögonblick är du min.” Och han höljde hennes hand med kyssar, ej brinnande varma, som nyligen Arves, nej, iskalla, såsom hans darrande läppar. ”O, Gabriella! hur kunde du vara trolös?”
”Icke så, Rosenberg! Efter det beslut, jag nu tagit, har du ej rättighet att göra mig någon förebråelse. Vi, jag och Arve, äro nu lika olyckliga som du; derför får du icke klaga!”
”Du och Arve – och du uttalar dessa ord tillsamman! Du och den eländige tullsnoken, som först .. åh, jag mins – – ”
”Ack, Rosenberg, var icke så orättvis! Kanhända hade icke du, som Arve nu gjorde, afsagt dig din lycka, för att ej göra hans smärta större? Du borde hafva sett på honom, när han lemnade dig.”
”Kärlekens försvar – och det af dina läppar för en annan, för en tullsnok! Men säg, Gabriella, säg mig så uppriktigt, som vi stode inför vår Herre, har du haft Arnman kärare, än du en gång hade mig? Fastän du gör dig stark vid denna afsägelse, som du ej ännu bör begära att jag skall uppskatta, så märker jag nog hvad du lider. Har du älskat honom mera än mig?”
”Jag vill ej, jag hvarken kan eller bör ljuga, Rosenberg. Du vet att då jag blef förlofvad med[721] dig, var jag så ung; jag kunde icke då känna denna känsla så stark, som den kan blifva. Hade du ej lemnat mig en så evigt lång tid, och hade ej sannolikheten om din död gjort att jag nästan betraktade mig såsom din enka, då hade jag bestämdt, det vet jag med visshet, blifvit dig trogen. Men som det nu var – – sedan jag förnött flera år i sorg och längtan efter dig, öppnades småningom mitt hjerta, utan att jag visste det, när jag närmare lärde känna Arnman. Efter hand, och då så många månader förgingo efter de tre åren, glömde jag ej ditt minne; men det mattades, och hela min själ, alla mina känslor öfverflyttades till Arve. Ännu i eftermiddags, då vi i oro afvaktade min fars återkomst, för att erhålla hans samtycke till vårt giftermål, förekom det mig liksom jag erfarit den största lycksalighet, jag kunde känna; jag visste då att jag öfver allt annat älskade Arve.”
”Och du afsäger dig honom ändå!” sade Rosenberg med ett slags lugn, som djupt smärtade Gabriella.
”Ja, jag afsäger mig honom; ty i samma ögonblick, jag återsåg dig – din ring satt ännu i går på mitt finger – kände jag att äfven du var mig för kär, att jag skulle kunna bereda dig en så stor smärta, som den att se mig lycklig med en annan. Jag ville icke tillhöra någon; och då ni begge dela lika öde, ha ni ej skäl att klaga.”
[722]Rosenberg log bittert. ”Det är en grym tröst att en annan skall dela min olycka; men också den trösten tar väl snart slut! Efter ett par månader, då jag drifver kring fremmande länder, men då utan anat mål än att döfva min sorg, finner väl du att detta beslut var aftvunget i ögonblickets ängslan och derföre ogiltigt.”
”Jag har icke brutit mitt löfte till dig, Rosenberg,” sade Gabriella med ett allvar och en värdighet, som bjöd öfvertygelse; ”derföre har du ingen rättighet att tvifla på att jag skall hålla detta! Tro mig, hvad jag sagt är säkert! Och hvarhelst du hamnar i verlden, så tag alltid med dig den öfvertygelsen att jag lefver er begge trogen och trogen mitt löfte.”
”Det var en bitter balsamdroppe; men det är ändå en balsam!” svarade Rosenberg. ”Och nu återstår för mig icke annat, än att liksom Arnman resa min väg. Jag vill ej förnedra mig genom klagan; men om du ändå visste, med hvilka känslor jag under hitresan sade till mig sjelf: ’nu är du bärgad man, nu är hon din!’ och med hvilka känslor jag reser härifrån! Jag vill öppet säga att jag i början trodde att din böjelse för Arnman endast var ett flygtigt tycke af ditt unga sinne; jag trodde, efter du ännu i går bar min ring, att allt mellan oss kunde bli godt igen; men sedan jag nu hört hvad du sagt, har jag ej mer något[723] hopp derom, och jag borde ha sett det på Birgers ansigte – jag mins nu tydligt att der stod ett moln; men jag gaf mig ej tid att forska efter orsaken dertill.”
”Birger, har du träffat Birger?” utbrast Gabriella.
”Helt hastigt! När jag kom till Götheborg i går afton, sprang jag genast till det ställe, der ni pläga bo under Larsmessan, i förhoppning att en dag förr få träffa dig. Hvarken Birger eller Erika voro hemma; men jag fick likväl af husfolket veta att endast fru Haraldson var med. Hela aftonen flög jag omkring för att få reda på dem; men allt förgäfves. Och i dag, då jag tingat en båt hitut, ernade jag ej spilla tiden på vidare sökande; men händelsen gjorde att jag då träffade Birger på Stora Hamngatan. I min glädje aktade jag ej på den envishet, hvarmed han bad mig vänta till andra dagen, då han föreslog att vi skulle resa tillsamman; och hans förvirring, som jag nog märkte, ansåg jag härleda sig af öfverraskningen vid vårt oförmodade återseende. Emellertid var det omöjliqt för mig att vänta eller ens höra honom, sedan jag fattat att du lefde, var frisk och bar min ring. Du borde ej ha burit den, då ditt hjerta blifvit mig otroget!”
Gabriella kände sig ej vidare behöfva något försvar. Och Rosenberg, som af hennes utseende såg[724] hvad hon tänkte, tillade mildare: ”Förlåt mig, Gabriella; jag är sjelf orsaken till min olycka: min egen envishet har skymt ljuset för mig. Men nu måste jag bära mitt öde som en man! Jag ville väl än en gång ha träffat gamle Haraldson; men här kan jag ej stanna – – Vi ha nu sagt hvarandra allt; hvarje stund längre skulle bli alltför plågsam. Helsa gubben! Min trogne Petter, den ärliga själen, råkade jag i Götheborg. Gud vare lof att åtminstone han blef lycklig! Hvar ligger deras stuga?”
”På nordvestra udden.”
”Då skall jag ge mig dit. Jag vill se Petters hem och hans hustru; dem kan jag göra någon glädje. Men jag återvänder i natt till Götheborg, och går med första segelklara fartyg tillbaka till Amerika, för att aldrig mer återse det land, som väl födt mig, men icke gifvit mig någon sällhet. Kanske är jag ändå för orättvis: en gång var också jag lycklig .. Nu är det förbi: sällhet, hopp, äregirighet, alltsamman icke värdt mera än en brusten kabelgarnsända. Men det får gå! Mitt hjerta är ock brustet ... Och nu farväl, Gabriella, du Tistelöns farliga ros! Vill du skänka mig, stackars skeppsbrutne verldsomseglare, en kyss till afsked – till minne?”
Gabriella kände sig ej ega förmåga att vägra; men så mycket djupare kände hon sitt hjertas[725] önskan att Arves kyss måtte vara den sista, som kärleken tryckt på hennes läppar.
Rosenberg förstod henne. ”Det är detsamma!” sade han med ett svagt, men obeskrifligt smärtsamt leende. Då böjde Gabriella sitt hufvud mot hans axel; han tryckte henne hastigt till sitt bröst – och med grannlaga ömhet berörde hans läppar flygtigt henes panna.
Och nu var äfven han borta.
Ensam, alldeles ensam, satt Gabriella med det tyngda hufvudet stödt mot handen. Hvilken omstörtning på några få timmar! Hon hade derunder genomlefvat så mycken salighet och smärta, som kunnat utminuteras på ett helt lif. Nu låg allt bakom henne; och hon bemödade sig att återvinna åtminstone så mycken sansning att hon kunde tänka sig in i det lif, som skulle följa. Men fåfängt blef bemödandet att reda tankegången: blott förmågan att känna tycktes vara qvar; men denna, den bittraste, fanns också till yttersta grad.
Redan led det mot aftonen; skuggorna förlängdes, och solens sista stråle sökte sin beslöjade bädd. Men ännu hördes ingen af i huset: ingen af dem, som gått att söka efter Anton, hade återkommit, och ej heller hördes några årslag af Haraldsons båt: allt var tyst, allt hvilade – utom Gabriellas smärta, som ej hade reda på tid eller rum.
Då hördes på gården starka, grofva steg, liksom af flera karlar. Gabriella väcktes ur sin tunga[726] dröm. ”Kan Birger redan vara hemma?” tänkte hon; men gången kände hon ej igen och icke heller de häftiga slagen på förstugudörrn, hvilken Rosenberg tilldragit.
Gabriella förstod att det var fremlingar; men hon rörde sig ej ur stället; hon visste att de kunde komma in, och det var henne likgiltigt, om de en stund bultade förgäfves. Hon tänkte ej ens på hvad det kunde vara; hon tänkte på ingenting, hon blott hörde. Emellertid, sedan dörrarne blifvit öppnade, förnummos ett par omilda slag på dörren till dagliga rummet, och en sträf röst frågade: ”Är huset redan utdödt?”
Vid en så ovan helsning, började Gabriella återkomma till sig sjelf. Hon tillhörde ej dessa veka qvinnor, som likt spökrädda barn bäfva och fly undan vid det minsta ovanliga, som möter dem när de äro ensamma, utan annat skydd än sin egen klokhet, sin egen sinnesnärvaro. Gabriella insåg i ögonblicket att det ej var några båtkarlar, som skulle begära att få lägga till; hon fruktade snarare, men hon fruktade utan att tappa mod och beslutsamhet, att det kunde vara några förrymda fångar från Carlstens fästning, hvilka passade på tillfället att under marknaden, då huset var folktommare än vanligt, göra en påhelsning.
Hastigt reste hon sig, med beslut att icke låta skrämma sig, och svarade tillbaka: ”Vi äro hemma, stig in!”
[727]”Det är bra!” yttrade rösten, som nyss talat; och en storväxt rödbrusig karl, med blanka knappar i den blå rocken, inträdde helsande och fästade på Gabriella ett par forskande ögon. ”Är gubben Haraldson hemma?” frågade han och antog en uppsyn, som förkunnade Gabriella att det måste vara en vigtig person.
”Hur så?” svarade Gabriella. ”Hvad vill ni honom?”
”Jo, jag och de här karlarne vi äro här på magistratens i Marstrand vägnar, för att göra en husvisitation och söka upp något, som lärer finnas gömdt här.”
Så snart Gabriella hörde att det var fråga om en laglig visitation, blef hon genast fullkomligt lugn; ty hon visste att smuggelgods icke på många år funnits i huset.
Boningshuset tycktes den vigtige mannen, som ej var något förmindre än stadstjenaren från Marstrand, icke bry sig om. Han begärde i det stället få nyckeln till sjöboden, hvilken Gabriella utan tvekan lemnade; och sjelf följde hon med, för att kunna berätta sin far hur allt förhållit sig.
Sedan stadstjenaren och hans fyra handtlangare vändt upp och ned på alla gamla segel och tågstumpar, dem de hvar för sig betraktade med ett interesse, som Gabriella ej kunde förklara, drogo de sig längre bort i hörnet, der en hop gammalt[728] skeppsskräp låg förvaradt. Alla dessa persedlar upplockades nu på samma sätt; hvarje sak vändes och synades väl tio gånger; till och med hvartenda kabelgarn i tågen undersöktes. Slutligen uppgaf stadstjenaren ett rop af ilsken glädje, som i Gabriellas öron lät besynnerligt; men hon fick än mera skäl till förundran, då det påträffade fyndet endast utgjordes af ett par gamla tåg och lemningarne af en flagga, hvilket allt han visade för de andra karlarne, i det han vid sin själs salighet svor att det justament var detsamma, för kronans märke fanns qvar!
”Är det ingenting annat ni söker?” frågade Gabriella.
”Nej, inte annat; det duger nog det!” svarade rättvisans nitiske tjenare.
”Men hvad skall ni med det der skräpet?” Gabriella kunde ej afhålla sig från att yttra sin förundran.
”Jo, det skräpet ska vi lägga vantarne på; det är dyrbart skräp det; nog blir det nyttigt på sin plats! Och nu fort i båten, gossar! Vi hade inte behöft vara så många, om vi trott att vi bara skulle träffa dufvan hemma.”
Utan att komma till något redigt begrepp om allt det hon hört och förnummit, såg Gabriella sitt underliga fremmande med tågverket återvända till båten och lägga ut.
[729]Det var nu alldeles skumt. Endast pigorna hade återkommit från den fruktlösa spaningen efter Anton; och Gabriella, hvars bittra qval ännu ökades vid tanken att den olycklige brodern för hennes skull gått och gjort af med sig, var sjelf i begrepp att ge sig ut, då karlarne återkommo med den underrättelsen att de mött en annan båt och af folket deri fått höra att Anton tidigt på morgonen skyndsamt rott in till Marstrand. Detta var mer än allt annat obegripligt. Anton, som nästan aldrig lemnade sin ensliga vik, hvad i Guds namn kunde förmått honom att sjelfvilligt göra en färd inåt staden? Det var då troligt att han återfått målet eller fast mera att han ej förlorat det, utan endast sökt narra henne med denna list – men hvartill gagnade det? Allt förblef oredigt; och slutligen gick Gabriella, villad och mattad af alla dessa på hvarandra störtande händelser, till sin kammare att söka några timmars hvila. Men oron att ej fadern återkom sällade sig till det öfriga; och fåfängt bad hon att endast några ögonblick få somna från sina sönderslitande qval. Hon somnade ej: vaken kastade hon sig af och an på bädden och räknade hvarje klockslag tills ungefär tre på morgonen, då rörelse på bryggan jagade henne upp; och till en viss lättnad i hennes mångskiftande oro såg hon sin far hafva återkommit, jemte Birger och Erika.
Gabriella skyndade ned.
[730]”Hvar är Rosenberg?” frågade alla tre, nästan på samma gång.
”Borta – rest!” sade Gabriella, bleknande för Birgers mörka ögonkast.
”Det vill säga,” utbrast Birger och upplyftade med sin hand hennes ansigte, ”att du – afvisat honom?”
”Det vill säga,” återtog Gabriella och drog sig med en viss bestämdhet undan, ”att jag sjelf beslutat öfver mitt öde.”
”Ella, Ella,” hviskade henne Erika i örat, ”trotsa och reta icke Birger! Han är ej i lynne att tåla det. Far har inväntat oss under vägen och sagt oss allt. Men har du så snöpligt visat af Rosenberg?”
”Jag kunde ej annat,” svarade Gabriella; ”men vi skiljdes som vänner.”
Haraldson yttrade ingenting. Birger gick förut in; och då han vände sig om på tröskeln, yttrade han med en röst, som Gabriella aldrig förr hört honom begagna: ”Har du din hemlige älskare här, så önskar jag att få tala med honom, och det ju förr dess hellre!”
”Min hemlige älskare?” upprepade Gabriella rodnande. ”Jag vet icke af någon sådan. Jaktlöjtnanten har friat till mig, och jag har bedt pappa ge sitt samtycke; men pappa reste och lemnade mig att reda mig på egen hand.”
[731]”Och huru har du redt dig?” frågade Birger och kastade sig på en stol. ”Jag säger dig förut, Ella, att du i evighet aldrig blir Arnmans hustru! Och de goda tankar, jag förut hyst om honom, ha alldeles förgått, se’n han så listigt, eller troligen j begge i samråd, kunnat narra oss. Det var gement gjordt; och förrän jag samtycker till ditt giftermål med jaktlöjtnanten, skall jag spärra in dig i bur! Nu vet du min tanke, och du bör se’n gammalt ha i minne att jag inte låter gyckla med mig.”
”Son, son, tänk på hvad du säger!” mumlade Haraldson och smög smekande omkring sin förgudade älskling, åt hvilken han ej haft mod att säga hvad Birger nu funnit nödigt.
Gabriella syntes icke förfärad öfver Birgers ovanliga utbrott. Nej, hon hade nu upplefvat så mycket att detta hvarken gjorde till eller från. ”Du vill tvinga mig,” sade hon till brodern, ”att afstå från det löfte, jag gifvit Arnman; tvång skulle likväl ej haft någon makt öfver mig, om jag icke redan sjelf funnit hvad jag borde göra. Arnman reste härifrån före Rosenberg, och begge medtogo min försäkran att icke tillhöra någondera af dem. Jag har sagt att jag aldrig gifter mig – och det håller jag!”
”Det var, min själ, det förnuftigaste ord du kunde lofva!” sade Birger stillad. ”Och om du än bryter ditt löfte längre fram, äro vi dock nu af[732] med jaktlöjtnanten; jag begär inte bättre. Rosenberg, honom söker jag väl upp igen ... Men har Anton kommit till rätta?”
”Nej; men jag har många andra saker att omtala, som händt medan ni varit borta.”
”Hvad då?”
”Jo, först att Anton, som vi sökt här öfverallt, af en fremmande båt blifvit sedd nära Marstrand.”
”Marstrand?” utropade Erika, hvilken vid denna underrättelse syntes mest bestört. ”Birger,” sade hon och såg uttrycksfullt på honom, ”du ser nu hvad nytta det varit att ha följt mitt råd.”
”Det är för sent att nu tala derom!” svarade Birger, åter alldeles lugn. ”Hvad har vidare händt, Ella?”
”Jo, i går afton kom en stor tjock karl hit, jemte tre andra; och han anmälte att magistraten i Marstrand skickat hit dem allesamman för att göra visitation. Rummen och källarn brydde de sig ej om, men begärde nyckeln till sjöboden; och der sökte de igenom hvarenda smula, tilldess de funno några gamla tåg och en flaggbit, som de togo med sig. Den ene karlen svor på att det var det rätta, emedan derpå fanns ett märke.”
Under denna Gabriellas berättelse bibehöll Birger, i alldeles orörlig ställning, fullkomlig sinnesnärvaro[733]; icke så Haraldson. Visserligen sade denne icke ett ord; men hans brunfnasiga kinder blefvo i en hast askgrå, och hans ögon – hans ögon, den vildhet, den ursinnighet och ångest de uttryckte låter ej skildra sig. Kanhända liknade han en biten hund, hvilken raseriet betager förmågan att slicka sina egna sår.
Birger gick fram till honom. ”Fatta er, far!” sade han sakta och drog gubben med sig åt sidan. ”Det far mig dunkelt före liksom j den der natten roffade till er något? Jag mins inte klart, för mitt sinne var då på många sätt upprördt; sedan skiljdes vi, som j mins, och jag har aldrig kommit att fråga er derom.”
”Jo, visst tog jag i vanvett det förbannade skräpet, min dumma åsna, men har intill denna stund aldrig sansat efter att det låg med den andra trossen i sjöboden. Anton, det afskummet, det helvetesynglet, har förrådt oss; för hur skulle de annars veta’t. Den hund’, som alltid snoka’ omkring öfverallt, har känt igen’et och sett hvar det låg; och nu begagnar han det, som ska vitna emot oss, för att bringa far och bror sin i galgen!”
De sista orden mera vrålades än talades; likväl gjorde gubbens häftiga skakning att de kommo för mycket orediga att fattas af Gabriella; hon märkte blott att det åter måtte vara fråga om någon ny olycka. Erika deremot, som aningen[734] om samtalets ämne hjelpte att uppfatta orden, hörde med pinsam klarhet.
Birger hade väl bleknat vid gubbens upplysningar, men bibehöll ännu sin fattning. ”Sök att lugna er, far!” sade han. ”Jag har ofta gjort mig förtrolig med den tanken att en sådan stund som denna en gång skulle komma. Låt oss derföre inte visa oss som krukor! Ännu är inte allt förloradt; den vansinniges angifvelse är inte nog, och taklaget påstå vi vara köpt. Men hvad har Marstrands-magistraten med det att göra? De ha väl bara skickat hit sina handtlangare på förhand till att höra sig före, innan de rapportera det på landbacken – så nog få vi tid på oss, innan vi ha länsman här. Nu skola vi ge oss tillfreds; och hvad helst som möter, så möta vi det som karlar! Vi få sträfva emot så länge det är möjligt; men blir det frågan om att arrestera oss, så packa vi oss undan.”
Efter dessa ord, som ej förfelade sin verkan på gubben, gick Birger till Erika, fattade hennes hand och drog henne med sig in i deras kammare.
”Nu, Erika,” sade han, och den nyss visade hårda kraften veknade vid hennes deltagande blick, ”i denna stund, för första gången under vårt äktenskap, ångrar jag bittert att jag öfvertalade dig att gifta dig med mördaren; den tiden älskade jag dig ej som nu; då ville jag ega dig till[735] hvilket pris som helst. Nu,” tillade han och mätte kammaren med hårdt knarrande steg, ”nu kan du tro mig, att jag ville ge mitt hjertblod, om jag med det förmådde fria dig från skammen att vara min hustru! Hvad jag sjelf får lida, i fall de ertappa oss, det kan jag bära: jag lider det mina gerningar förtjent; men du – jag fasar, när jag tänker på hvad ditt öde skall bli och på: alla dina tårar i framtiden; och jag ångrar att jag inte lydde ditt råd att inspärra Anton, för det är väl Gabriellas kärlek till jaktlöjtnanten, som förmått galningen att ta det här beslutet.”
”Ja, det är säkert! Men, Birger, jag går med dig hvart det bär; och af min själs innersta försäkrar jag dig att jag i denna förskräckelsens stund icke begråter att jag gaf efter för dina böner! Du har ångrat, du har sedan lefvat år af rättfärdighet, det gäller inför Gud – och lifvet är ändå kort.”
”Ja lifvet är kort; men det är så mycket bittrare!” sade Birger och slöt henne hårdt i sin famn. ”Emellertid skola vi göra hvad vi förmå; jag hoppas vi i tysthet kunna ställa oss så att vi, om det gäller, äro färdiga att ge oss af. Men jag vet inte hur de erna gå till väga – är meningen, som nog är säkert, att få oss i häkte, skall det inte bli så lätt. Som jag sa’ till far, få vi väl lura dem tills våra saker bli klara!”
[736]”Om,” yttrade Erika, ”Rosenberg möjligen kunde vara till någon tjenst, om ...”
”Nej, nej,” afbröt Birger, ”jag vill inte se Rosenberg eller någon annan; jag vill tänka och handla på egen hand. Allt slags deltagande skulle vara mig förhatligt, för jag vet att det ändå vore blandadt med afsky och förakt; och så stor syndare jag än varit, känner jag på mig att jag inte kunde lida det. En lycka i olyckan var det att Ella ställde till så klokt att vi blefvo af med dem begge!”
”Ella, ja!” yttrade Erika sorgligt; ”hvem af oss skall ha mod att underrätta henne om denna, den sista och svåraste stöten?”
”Du!” inföll Birger. ”Ingen annan kan utföra detta. Men gör det ändå så vackert sanningen kan tåla! Skjut mesta skulden på mitt den tiden öfverdådiga sinne; skona far så mycket du kan – hon är hans dotter! Och vet du, Erika, när jag såg den gamle syndarn kämpa i ångest och raseri, och tänkte på att kanske en gång hans kropp ...”
”Tyst, tyst, för Guds skull!” utbrast Erika och dolde hufvudet vid Birgers bröst.
”Ah,” sade han med bruten röst, ”förlåt mig! Jag glömde att du i inbillningen såg mig på samma ställe.”
[737]Tjuguförsta Kapitlet.
Vitalis.
”MIN dröm, min dröm!” ropade gumman Arnman och stirrade på Arve, hvilken, lutad mot spismuren, gömde hufvudet i sina händer. ”Barn, visste jag det ej – det var hans blod! Och henne älskade du ... Himmelske Gud, kan jag arma mask prisa dig nog, som i tid uppdagade det gräsliga brottet och skonade mitt barn från den fördömelsen att taga mördarens dotter till äkta! Arve, Arve! svara då – säg att du fördömer dem, de bofvarne, som mördat din far och två andra redliga män!”
”Mor!” sade Arve och vände långsamt sitt af djup grämelse förställda ansigte mot henne. ”Hvad begär mor? Hvad är det för lära mor predikar? Det är icke försoningens! Vår Frälsare förlät–[738] kunna vi känna någon lisa i vår smärta med att förbanna? Jag åtminstone gör det aldrig. Rättvisan må ha sin gång! Jag kan ej förhindra den och vill det icke heller – men fröjdas kan jag ej deråt.”
Fru Kathrina satt tyst. Arves ord hade ej varit utan verkan på hennes i alla andra skiften gudfruktiga och undergifna sinne; men så var ock det hon nu upplefvat af den beskaffenhet att det kunde störa jemnvigten i det mest undergifna sinne, helst hos en älskande hustru. Det hastigt flygande och snart bestyrkta ryktet att den galne Anton, af förskräckelse att se systern gift med den unge jaktlöjtnanten, anklagat far och bror såsom den gamles mördare, gick som en löpeld, jemte Antons påstående att han varit åsyna vittne till mordet, en sak, som för behörige auktoriteter bestyrktes derigenom att en del af tulljaktens taklage, i följd af den anvisning Anton lemnat, verkligen blifvit funnen i Haraldsons sjöbod. Men nu slogs förgäfves efter de begge mördarne, hvilka, jagade som villebråd, höllo sig undan, Gud vet hvar, men der de ej anträffades.
Allt detta sväfvade, jemte föreställningen om hennes mans rysliga död, för fru Kathrinas själ; och må det ursäktas att den menskliga svagheten utkräfde sin gärd. Fru Kathrina Arnmans ädla hjerta var likväl icke skapadt att hata och förbanna, icke ens dem, som röfvat hennes högsta[739] lycka ifrån henne. Hon kunde af sin sorg hänföras till ytterlighet; men hon kunde också återföras.
”Arve, barn,” svarade hon i nedstämd ton, ”du har rätt. Jag talade ej försoningens ord; men så är det ock skilnad på hvad Guds egen son förmådde och det en stackars svag menniska förmår. Emellertid hade jag orätt, stor orätt; Gud döme mellan oss och dem!”
”Och han döme i sin mildhet,” sade Arve, som hade gått fram till bordet och, böjande sig öfver moderns hand, tryckte den till sina läppar.
”I sin rättvisa,” tillade fru Kathrina. ”Men du, kära barn, ditt hjerta blöder för den stackars flickan. Och jag undrar ej derpå.”
Arve suckade.
Med ett kärleksfullt uttryck, sådant som blott en mor kan ha i sina ögon, såg gumman Arnman på sin son, och något godt och tröstrikt låg i hennes ton, då hon tillade: ”Jag såg på Gabriella att hon hade en stark själ. Den, jemte Guds barmhertighet, håller henne uppe under så svåra pröfningar.”
”Ja, nog har hon en stark själ,” inföll Arve, ”och hon behöfver den nu, då hon på en gång beröfvas allt. Men att ej kunna göra något för henne och att veta det hela hennes framtid är gifven till spillo åt sorg, skam och elände, det, vet[740] mor, är ett lidande, som nästan öfvergår mina krafter.”
”Det är visst illa,” menade fru Kathrina; ”men så kan du omöjligt vara den som tröstar. Det berättas att kapten Rosenberg inte hållit sig för god att resa dit, så snart olyckan blef känd, men att han blott fick tala med fru Haraldson. De hade haft ett långt samspråk med hvarandra; men inte lär det slagit så ut att de ville ha någon hjelp, för kapten har icke synts till sedan, och det sägs att han redan gett sig på väg till en utrikes resa igen.”
”Jag vet,” sade Arve. ”De hade försmått hjelpen; och då den hederlige kaptenen såg att hans välmening blott var en plåga mera för de stackars fruntimmerna, lemnade han dem och ernar i dessa dagar åter gå ombord, om han ej redan gjort det. Jag har hört det af skepparen Lindgren, hvilken jag i går träffade i Marstrand.”
”Nå, mitt barn, då vet du att de helst vilja sköta sig sjelfva och att de ej lära vara måna om att se sina fordna vänner, helst dem, med hvilka de stått i så nära förbindelse. Och det må ingen undra på; det vore snarare en fräckhet, om de kunde se folk i synen.”
Arve skakade hufvudet. Han fattade ganska väl sin mors känslor; men med afseende på Gabriella förmådde han ej dela dem.
[741]”Nå, men hvar tro de skälmarne nu hålla sig?” återtog fru Kathrina, som under hela Guds långa dagen ej kunde släppa det för Arve så outsägligt plågsamma ämnet.
”Det vet Gud! de ha väl sina säkra gömställen i bergshålorna om dagen; kanske hafva de också kommit längre ur vägen.”
”Åh, det tror ingen!” svarade fru Kathrina. ”Många påstå att under nattetid smyger sig folk till huset; men när länsman kommer med sina karlar, då syns icke röken af de uslingarne.”
”Länsman kan väl icke vara der hvar stund heller; och dessutom är det ej så osannolikt att de redan begifvit sig öfver till Norge.”
”Det tror jag inte, för då flyttade väl qvinfolken också på sig. Gud låte det bara lyckas för rättens tjenare att gripa packet, innan det blir för sent på hösten; ty under de mörka och stormiga nätterna har det sig svårare.”
Ett par dagar derefter reste Arve till Marstrand. Underrättelserna om de efterspanade mördarne voro desamma. Huru än kronobetjeningen ställde till med sina besök på ön, skedde det alltid förgäfves; emellertid troddes med all säkerhet att de icke lemnat orten.
”Simon,” sade jaktlöjtnanten om aftonen till den ene af sina karlar, under det den andre, Mårten, var uppe i staden och inhemtade den för hans[742] hämdtörstande själ ovälkomna bekräftelsen att f. d. skälskyttarne icke kunnat uppspåras, ”Simon, håll jollen klar! Jag vill ha den på en stund för egen räkning; jag har något i kikarn.”
Ett par timmar senare – det var då temligen skumt – fattade Arve årorna; och efter några förvillande omvägar styrde han åt Tistelön, men landade på en sida, som han förut sällan besökt.
Sedan han belagt båten, sprang han upp mellan klipporna och gick framåt ett slags gångstig, hvilken snart förde honom till en jemnare stenläggning, på hvars flackaste grund en liten stuga låg. Arve stannade utanför det lilla fönstret och sökte derigenom få en skymt af det inre; men fönstret hade sin gardin, och han kunde ej se annat än att ett ljus skimrade derinne. Nu gick han till dörren och klappade fyra lätta slag. Af den hastighet, hvarmed kroken aflyftades, kunde lätt märkas att han ej gjorde sitt första besök, utan att helsningen var känd.
Dörren öppnades; och Lena, nu madam Lindgren, visade sig med ett ljus i hand.
”Gud signe löjtnanten!” sade hon i vänlig ton. ”Det kunde ingen tilltrott honom att i denna vefvan visa sådan välmening; han har, min sann, skäl till annat! Men så rår inte mamsell Ella för det far och bror hennes gjort.”
[743]Arve trädde in i den lilla snygga stugan och tog plats på den nyskurade bänken mellan långbordet och väggen. ”Nå, min snälla Lena, har du inte man din hemma?”
”Nej, han är borta, herr löjtnant; han reste åt Götheborg just i afse.”
”Då reste han visst icke ensam?” inföll Arve frågande.
”Nej, det vill jag inte säga; för det är allt den, som lika gerna som löjtnanten vill veta något från Tistelön.”
”Kapten har således åter varit ute?”
”Ja, då; han har legat här i tre dagar, och han har gått här och ängslats och våndats just som löjtnanten, stackare. Fast jag fyra gånger var öfver, tjenade det till inte. Mamsell Ella ville inte se honom; hon bad helsa’n att hon aldrig uthärda’t, att hon skulle förgås af skam, och att han, om han nånsin hållit henne kär, skulle bege att fråga efter henne. Men till tröst i bedröfvelsen skicka hon honom en lock af sitt granna hår; och frua hon skref – Jeses, så vackert! Hon läste brefvet högt för mamsell Ella; och jag, som satt i nästa rum, hörde hvart eviga ord. Jag kan inte säga hur orden föll sig; men meningen var att de hade stor aktning för honom och att de aldrig nog kunde tacka för att han ville göra sig så gemen att vara dem till tjenst; men att hennes[744] man strängt förbudit att säga hvar han uppehöll sig, och att han, så kär han hade kapten, inte kunde återse honom, men att han aldrig på jorden var i stånd att glömma sådan vänskap kapten visat honom och hanses.”
”Och hvad sade den stackars Rosenberg om allt detta?” frågade Arve.
”Aldrig ett ord sa’ han; men han gick här så hårdt fram och tillbaka att jag trodde stuggolfvet skulle remna; och så sa’ han till Petter i dag morse: ’Det är till intet gagn, Petter – jag måste bort!” Petter gjorde båten klar; och när de i qvällningen reste, sade kapten för visso att han sett vår ö för sista gången och att, när han vändt ryggen till Götheborg, han aldrig i sitt lif mera ville sätta foten på svensk botten.”
”Vore jag fri, skulle jag säga detsamma!” mumlade Arve och lutade hufvudet mot den på bordet stödda armen.
Lena sysslade i stugan; och efter en stund frågade Arve: ”Har inte den vansinnige stackarn synts till sedan?”
”Visst säga de att han ett par nätter ska ha visat sig i sin båt bland säfven, der han alltid brukade sitta; men annars är han för jemnan i Marstrand. Och är det inte underligt att de påstå att han nu är riktigt som en klok menniska; men han törs väl inte hemåt för farsgubben, kantänka.”
[745]”Är Haraldson då så nära att Anton kunde träffa honom, om han vågade sig öfver?”
”Det vet Gud!” svarade Lena, liksom litet förvirrad öfver att ha sagt något farligt.
”Kära Lena,” sade Arve och fattade hennes hand, ”du tror väl icke att jag kommit hit att spionera och så listigt dra nytta af den välmening, du visat mig! Nej, jag hatar och afskyr Haraldsönerna; men jag skulle ändå icke på det sättet förråda dem, om du också hade dem gömda här i stugan.”
”Herre Jeses,” sade Lena och blef alldeles blek vid minnet af vissa tillfällen, då Arnmans ord troligen kunnat hafva en verklig tillämpning, ”hvad säger löjtnanten! Vet han inte att det varit visitation hos oss också?”
”Jo; men det man söker efter fins inte alltid. Lika mycket, oroa dig icke, Lena – jag lönar dig ej på det sättet! Men säg mig nu, på ditt samvete, om du hållit ord och icke nämnt för Gabriella att jag varit här?”
”Herre Gud, jag är väl inte som stock och sten heller!” var Lenas lakoniska svar.
”Hvad menar du med det, Lena?”
”Jag menar att se’n allt var taladt om kapten och frun gått ut, suckade mamsell Ella så tungt att tårarne riktigt kommo mig i ögona, och sa’:
[746]”Annars har ingen varit hos dig, Lena?’ – ’Nej, bevars,’ sa’ jag; men blodet steg mig i ansigtet, för jag är inte mycket bevandrad med att ljuga, gudskelof. När hon såg att jag liksom tappat vantarne, som en säger, klappade hon mig på axeln med sin lilla fina hand, och hviskade mig i örat: ’Det har någon annan varit hos dig också, Lena; och kommer han igen, så helsa honom att mina tårar natt och dag tvätta blodfläckarne på fars samvete!”
Arve vinkade med handen att hon skulle tiga; han led förfärligt.
Åter stökade Lena omkring i stugan. En qvinna i Lenas läge kunde ej ega hvad man kallar takt; men hon hade instinkt, och den lärde henne att icke låtsa märka den starka rörelse, som föregick hos jaktlöjtnanten.
Sedan Arve något fattat sig, frågade han: ”Huru mår Gabriella nu?”
”Jo men, Gud vet hur hon står ut med att dras med sådant kors; men hon är tålig, om någon är det.”
”Och Erika?”
”Ja, hon också; men hon har väl frestat på något af hvart i sina dar. De hålla begge på med att packa och stöka, för hvad det lider, så ge de sig ... ” Lena tvärtystnade, helt röd i ansigtet.
[747]”Du är icke van att förställa dig, min kära Lena!” sade Arve och såg vänligt på henne.
”Men jag försäkrar löjtnanten,” svarade Lena med en röst, som på en gång uttryckte fruktan och förtrytelse, ”att jag inte är så vettlös att jag talar så här med hvem som helst. Jag vet, jag, att löjtnanten är likså tystlåten som kapten!”
”Tack, Lena, för din goda tanke! Men nu måste jag bort.” Lena lyste honom ut, önskade honom god natt och lade kroken på dörren.
Då Arve åter kommit i båten, styrde han den icke tillbaka åt Marstrand, utan längsefter en annan sida af ön, hvarifrån man lätt kunde klättra öfver klipporna nedåt den sidan, der Haraldsons bodde.
Det var nu den mörkaste tiden på natten; och en tung dimma gjorde att föremålen knappast kunde urskiljas. Med oroligt klappande hjerta smög sig Arve fram till det hus, dit han fordom nalkades så raskt. Intet knäpp hördes derinne, och allt var mörkt; men ljus behöfde han ej för att vägleda sig till det fönster, hvarifrån Gabriellas leende ansigte mången gång helsat honom välkommen. Nu var fönstret tillslutet – – så var ock den himmel, der han blott för några dagar sedan sett sin framtids vänliga gestalter bjuda honom en inbillad sällhet. Nu var det dödens stillhet, som hvilade omkring honom.
[748]Han satte sig på ett klippstycke; men vid denna rörelse, så lätt den ock var, rullade en mindre sten ned, och ett buller uppstod, hvarvid en menniska hastigt rörde sig under fönstret, der den tycktes hafva gömt sig. Då Arve såg denna person med rädd skyndsamhet aflägsna sig, gissade han att det var den arme Anton, som, jagad af samvetsqval, kommit att vid Gabriellas fönster tillbringa en stund af sitt oroliga lif. Sjelf gick han nu helt nära och lyssnade med återhållen andedrägt. Något rörde sig vid gardinen, han kände och erfor det i hvarje fiber; troligen hade Antons rörelse väckt hennes uppmärksamhet. Skulle hon – han både fruktade och hoppades – öppna fönstret?
Knappt ilade tanken genom hans själ, förrän fönstret verkligen öppnades och Gabriellas milda röst hviskade: ”Anton, olycklige, är du åter här? Far sofver i min säng – han kom nyss hem – akta dig, om han vaknar, och gå icke till någon af dörrarne; ty der ligga ett par af karlarne och lura på, i fall länsman skulle komma!”
Ehuru dessa ord plågsamt erinrade Arve om det rysliga brottet, kände han sig likväl lycklig vid denna oförberedda sällhet att höra Gabriella; men han rodnade öfver olikheten i de känslor, som skiljde sonen och älskaren. Några ögonblick öfverlade han, om han skulle begagna detta enda, troligen sista tillfälle, som erbjöd sig, att tala till[749] henne, eller om han skulle låta henne förblifva i den öfvertygelsen att han var Anton. Faran af det förra – oberäknadt den inre förebråelsen och fruktan att genom denna svaghet möjligen kunna sjunka i Gabriellas aktning – var ganska stor, ty gubben Haraldson fanns i rummet; men längtan att ännu en gång få emottaga ett ord från den älskades läppar besegrade hvarje annan känsla.
”Gabriella,” hviskade han sakta, ”det är Arve; förlåt, men låt mig blott se en skymt af dig – säg mig ett enda ord!” Han märkte att hon nu vände hufvudet inåt rummet och lyssnade.
Gubben sof förmodligen tungt efter dagens oroliga mödor. Gabriella räckte sig ut genom fönstret, och en liten vänlig sky, som hade misskund med de trogna hjertan, hvilka klappade så nära och likväl för evigt skiljda, drog sig undan och lemnade dem så mycket ljus, att de kunde upptäcka hvarandras ansigten.
”Gud! Arve – är det du!” Gabriellas röst sammangöt hela hjertats öfversvallande känslor i dessa ord.
”Ja, ja – nu vill jag lida tåligt, sedan jag sett dig!”
”Gå, gå, för himlens skull!” sade hon. ”Vi törs ej längre se hvarandra; men min själ är hos dig hvar stund.”
[750]”Bara en bön ännu!” han sträckte händerna upp mot fönstret. ”Gif mig den duken, du har på dig – och sedan farväl för evigt!”
Han kunde icke se den blygsamma rodnad, som öfverfor Gabriellas kinder; men nästa sekund nedföll halsduken, som täckte hennes vackra hals – och fönstret tillslöts.
Arve gömde det dyrbara minnet vid sitt bröst; och i det han kastade en dröjande blick åt fönstret, aflägsnade han sig. Men han hade ej hunnit många steg, då en stark hand grep honom i kragen och en grof röst yttrade: ”Hållåh, hvem smyger här i mörkret?”
”Tyst!” sade Arve, brydd att finna sig i denna belägenhet, då han igenkände en af Birgers båtkarlar. ”Släpp mig, Nils, det är jag! Du kan väl förstå att jag icke är här i ond afsigt. Länsmannen må sköta sitt för sig .. Men der har du en dugtig hacka, Nils, för att du skall tiga med att du sett mig här! Jag vet du är karl att hålla det du lofvar!”
”Gud bevara löjtnanten! Tiga kan jag, och inte är jag så enfaldig heller att jag inte begriper hvad slags ärende löjtnanten hade – det är riktig synd om ’na! Men laga sej nu å – här går strängt till nattetid; jag tror inte många ska våga sej hit.”
Arve klättrade åter öfver klipporna, steg i båten och rodde skyndsamt tillbaka.
[751]Vid samma tid jaktlöjtnanten lemnade Tistelön, satt Erika i en kammare, hvars tillskrufvade luckor och riglade dörrar lemnade ett ögonblickligt skygd. Hon lutade hufvudet mot örngottet på sängen och lyssnade till de tunga andedrag, som hördes inom det halfslutna sparlakanet.
”Nej, jag har inte så mycken ro att jag kan sofva en enda timma!” sade Birger och kastade sig åt andra sidan.
Erikas hand jemkade hufvudkudden, och med den andra torkade hon svettdropparne från sin makes panna.
”Det är omöjligt,” återtog Birger, ”jag får ingen blund i ögonen! Låt oss så godt tala – är det snart slut med packningen?”
”Allt det dyrbaraste, silfver och linne, är redan i kistorna; och allt, hvad vi skall ta med, har jag på ett ställe. Men i natt få vi ej utaf något, ty Petter är med Rosenberg åt Götheborg; men i morgon natt skall han forsla af en del.”
”Åh-ja, gods ha vi nog,” sade Birger; ”hade vi så visst också sinnesro! Lyckas jag bara att uppehålla dem, tills en får mörka stormiga nätter, så äro vi i säkerhet. Men ett sådant lif, som detta, är rysligt. Vi lefva ju som hundar; och endast om nätterna ha vi, efter otaliga mödor, en skymt af ro. Petter och Lena göra oss mycken nytta. I deras stuga, medan de troget vakat,[752] har jag hvilat många timmar – bara nu Rosenberg ville ligga derifrån! Han hindrar oss med sin välmening mera än han gagnar. Endast min egen slughet och verksamhet kan rädda oss.”
”Och i Norge tror du vi få frid?” suckade Erika.
”Ja, till det yttre – åtminstone tills vidare; men den inre friden, med den är det förbi. Och vore det icke för din skull, du arma älskade qvinna, som jag dragit in i detta elände, så angåfve jag mig hellre frivilligt, än att längre fortsätta detta lumpna sträfvande för lifhanken. Hvad har jag numera för godt af lifvet? Det högsta goda vore att befrias ifrån det. Och hur en dör, det är detsamma, bara vår Herre i sin barmherhertighet ser till själen; och det tror jag fullt och fast att han gör för min bittra ånger och dina böners skull. Men, Erika, för din skull vill jag dra det tyngsta korset: att lefva vanhedrad! Vore du borta, skulle jag ej mera välja.”
Erika böjde sitt ansigte ned till Birger; och för första gången märkte hon tårar pressade ur hans manliga ögon. De tårarne brände Erika. Birger kunde ej gråta – det var hans hjertblod, som badade hennes panna. I outsägligt qval slöto sig de olyckliga makarne hårdt intill hvarandra.
[753]Tjuguandra Kapitlet.
Geijer.
Nicander.
Inbäddad i gråsvarta töcken, uppgick solen den 1 Oktober. Alla gamla sjömärken bådade en af dessa stormfulla dagar, hvilka efterlemna rysliga minnen, så väl i blödande menniskohjertan, som på de ödsliga stränder, dit hafvet uppkastat sina vunna segertecken.
Alla försök att fånga eller snärja de fordna skälskyttarne hade varit förgäfves. Så fort man trodde sig ha kommit dem på spåren, voro de försvunna; och ända hittills hade de på det mest otroliga och förslagna sätt gäckat rättvisans efterspaningar.
[754]Samma dag, hvars händelser vi nu gå att teckna, hade Mårten jaktkarl, eldad af hämd och begär att visa hvad en stark vilja och en stark arm i förening med list förmådde, gått i förbund med länsmannen och hans handtlangare. Och Mårten hade svurit en dyr ed att han skulle fånga fåglarne i deras egen bur; ty ehuru tjenstfolket blifvit uppsagdt och hade flyttat, och huset på Tistelön syntes alldeles obebodt, trodde man sig dock med säkerhet veta att mördarne icke ännu lemnat trakten. Hittills hade kronobetjeningen, af en viss fruktan för sitt eget skinn, under nattetid gerna hållit sig på vederbörligt afstånd från de beryktade lurendrejarnes boning; men nu vardt, på Mårtens inrådan, beslut taget att välja natten för det vigtiga förehafvandet.
Emellertid hade stormen icke uteblifvit, och den tilltog allt häftigare emot eftermiddagen. På aftonen kunde det anses som ett stort vågspel att med så liten båt, som den de utskickade voro tvungna att begagna, för att vid ankomsten dölja densamma, nalkas Tistelöns strand på en sida, der ingen egentlig landningsplats fanns. Mårten var emellertid den, som icke lät skrämma sig af svårigheter; han, länsmannen och två modiga karlar jemte dem – flera kunde båten icke rymma – gingo uti, och under lyckönskningar till god fångst anträddes färden. Den ena väderhvirfveln, den ena störtsjön efter den andra hotade att vräka den lilla farkosten med dess personal i de gapande[755] bränningarne; men Mårten styrde den stadigt genom de vilda vågorna, och allt närmare nalkades man den plats, som han tillstyrkt för landningen. Mårten jaktkarls djerfva mod, i förening med en gynsam kastning i vinden, gjorde det nästan omöjliga möjligt: de kommo lyckligt i land, och nu blef båten uppdragen och omsorgsfullt dold under ett utskjutande klipphvalf.
”Nu,” sade Mårten, i det han antog en viss sjelfmedveten öfverlägsenhet, ”får komsarien allt vara så god och låta mig styra te’t. Jag är både bäst bevandrad med dessa här skärgårdsgömslena och den som har mesta uträkningen och fröjden vid att få de galghundarne i klämman; om jag får fria händer, törs jag nästan borga för god utgång.”
”Det skall du ha, min gosse!” yttrade länsmannen, och det, efter hvad man på tonen kunde tycka, utan ringaste uppoffring att så godt som dela sin värdighet med en underordnad. ”Du är en präktig karl, Mårten; och då du, såsom son af den mördade jaktkarlen, naturligtvis är den mest interesserade här, så vore det illa af mig att lägga hinder i vägen för de medel, ditt nit kan uppfinna. Tala derföre du öppet, hur du tycker det är bäst att ställa till med saken.”
”Godt, herr komsarie! Då smyga vi oss försigtigt fram åt den sidan, der boningshuset ligger. Ännu ä’ nog inte drakarne hemkomna,[756] men det lär inte dröja länge; och med detsamma de sticka hufvudet in i fällan, ä’ vi flux efter dem. Motstånd mötes med det här!” Han visade på geväret, men mumlade hastigt mellan tänderna, då han varseblef länsmannens ogillande åtbörd: ”Det var sannt, en skulle ha de fåglarne lefvande! Nå, lika mycket, ha dem ska vi! Men rappa i vändningarne få vi vara; och här under rocken har jag rep, hvarmed vi ska surra fast armar och ben på det helvetesbyket. Sedan få vi hålla vakt om dem tills det blir dag och stormen lagt sig, då vi i någon af deras egna båtar så fint föra dem härifrån. Nu under nattetid skulle det i sådant herrans väder inte vara rådligt att ge sig ut med dem på sjön: medan vi skötte årorna, kunde de kränga omkull båten; jag är viss att de hellre hölle tillgodo med vårt sällskap på hafsbotten, än de ensamma böjde nacken öfver stupstocken; eller hvad menar komsarien?”
Länsmannen var alldeles af Mårtens tanke; och nu beslöts att denne skulle gå helt sakta förut och undersöka platsen. Efter en liten stunds frånvaro återkom Mårten med underrättelse att allt i huset varit så fullkomligt tyst att han vågat sig ända fram till bryggan, men der till stor förargelse icke funnit någon enda farkost, utom en större båt, som låg fastlåst med jernkedja.
Detta var nu en ganska kinkig omständighet; men knepe de först mördarne, skulle det väl bli råd komma derifrån, menade Mårten.
[757]Under ett par ganska långa och ledsamma timmar smögo sig de spejande fram och åter, utan att ringaste utsigt visade sig till ersättning för deras möda att streta mot stormen, hvilken pinade sig genom kläderna intill märg och ben. Ännu en utvandring gjorde Mårten till huset, undersökte lås och riglar, men allt satt stadigt; och ett våldsamt inträngande ansåg han hvarken rådligt eller tjenligt, emedan han var fullt öfvertygad att far och son ännu icke inkommit, hvarföre han också drog sig tillbaka.
Klockan kunde nu vara omkring elfva på aftonen. Länsmannen och hans karlar hörde ej mera ett ord af hvad de sjelfva talade, så förfärligt rullade orkanen öfver deras hufvuden, och vid deras fötter tjöto vågorna sitt gräsliga gensvar. Mårtens spanande öga tyckte sig slutligen urskilja något, som rörde sig på högsta bergsspetsen af ön. ”Ah-ha, der ha vi dem!” tänkte han; ”de varsna om någonting hörs af utifrån. Gudskelof att vi så tidigt voro på vår post!” De rörliga föremålen på berget tycktes efterhand sjunka undan; och Mårten fattade då att det verkligen var Haraldson och Birger, som skulle nedkomma på en motsatt sida af huset. Mårten stötte på länsmannen och gjorde honom uppmärksam på hvad han sjelf varseblifvit; och utan tidspillan drogo sig alla sakta åt det håll, som Mårten anvisade. Denne beräknade så noggrant tiden, att de skulle möta sitt[758] rof vid ingången, för att på samma gång slippa genom dörren.
Det tjocka mörkret gynnade företaget. Ju närmare de dunkla gestalterna rörde sig framåt, ju snabbare slingrade sig Mårten och hans följeslagare utför berget, som sträckte sig intill husets baksida, der han riktigt nog förmodat att de skulle gå in. Slutligen kunde Birgers jetteskepnad tydligt skönjas, och straxt efter honom gubben, hvars härdade kropp trotsat mödorna af det uslaste lif, för att ännu få räkna några år.
Birger stannade och lyssnade. Mårten, länsmannen och de begge karlarne lågo nu inrullade som stenar i bergsskrefvorna, endast några alnar skiljda från mördarne, och vågade knappt andas. Birger hvisslade tre gånger, och rigeln flög från dörren. Gubben gick först in. Birger satte redan foten öfver tröskeln – men i samma ögonblick kände han en snara från ryggen kastad öfver armarna, som hårdt tillbakadrogos.
”Ja så, edra lömska hundar!”
Likt en hungrande tiger hade Mårten kastat sig öfver sitt rof; hans följeslagare voro honom hamn i häl, och inom några sekunder uppstod det förfärligaste buller i förstugan. Erika och Gabriella, resklädda, störtade ut med ljus. Petter Lindgren och en annan båtkarl, som under denna natt skulle varit behjelplig vid flykten, deltogo i brottningen[759], hvilken blef allt vildare. Förgäfves skrek länsmannen på sin embetsmanna-myndighet, under det han sjelf nödgades handgripligen göra densamma gällande. Allt gick i blodig strid. Ursinnigt kämpade Birger – och tvenne motståndare behöfdes innan han fann sig vanmäktig till försvar. Kanhända egde han icke heller i denna stund all den styrka, hvarföre han var känd: han stred med sonen till den man, hvilken i sin dödsstund nedkallat Guds dom öfver honom, då Mårtens styrka deremot var ökad af hämd, raseri och de rysligaste lidelser, som kunna upptända blodet och i vissa ögonblick tiodubbla en menniskas krafter.
Striden var slut. Den gamle, endast i inbillningen egande sin mannakraft, hade under de gröfsta svordomar nödgats göra den för honom bittra erfarenheten att hans arm var förlamad, medan modet, liksom endast för att håna, ännu lefde qvar. Bunden, liksom Birger, såg han äfven sina trogna båtkarlar ligga döfvade på golfvet.
”Nu in i stugan med dem!” ropade länsmannen, torkande svetten ur pannan.
Mårten, utan att akta blodet, som flöt från hans hufvud, använde de få krafter, som voro honom sjelf öfriga, att under de sämsta skällsord inknuffa Birger i dagliga rummet, medan de andra karlarne gjorde gubben samma tjenst.
Detta var det förfärligaste ögonblick i Birgers lif. Vid målet för räddningen, efter mödor,[760] qval och otroliga försakelser, öfvermannades han i sitt eget hus – inför Erikas ögon – och det af den mördades son.
Med ljuset i handen gjorde länsmannen en rund kring rummet och den intill stötande kammaren; och sedan han förvissat sig att alla luckor voro väl tillskrufvade, utlät han sig: ”Jag är trött efter schå’n; vräk in den der” – han visade på Birger – ”i kammarn! Jag kastar mig här på soffan, och gubben kan j väl se efter.”
Mekaniskt trädde Birger öfver tröskeln; och Erikas ängsligt sökande blick fick ej sjunka i hans, ty den var sänkt mot golfvet. Erikas fattning, som öfverlefvat detta pröfvande uppträde, gaf ej heller nu vika. Användande sin enkla vältalighet hos länsmannen, erhöll hon tillåtelse att i sin mans sällskap tillbringa de timmar, som återstodo innan afresan; och hon fick ega den trösten att, knäböjande, med hufvudet lutadt mot sin olycklige makes bröst, uppsända brinnande böner för hans själs frälsning. Öfver Birgers blekblå läppar gick intet ord; men hans suckar talade ett tydligare språk till den in i sjelfva döden djupt älskade qvinnan.
Lutad öfver den länstol i yttre rummet, der fadern satt, stod Gabriella; och hennes lyssnande öra uppfångade mellan de svordomar, som ännu icke afstannat på hans läppar, några till henne sakta[761] riktade ord. Med beslutsam röst hviskade hon tillbaka: ”Lita på mig, pappa, det skall ske!”
Men huru betedde sig Gabriella? Var det i tårar och ångest som man såg henne vrida händerna och tigga förskoning för sin gamle far? Var det i varma böner och med böjda knän hon, liksom Erika, anropade Gud för de villade själar, hvilka kanhända snart nog skulle träda inför hans domstol? Nej, i denna afgörande, mellan lif och död sväfvande stund utvecklade sig fullkomligt Gabriellas starka själ; den kände att här framför allt fordrades handling. Tårar hade hon gjutit, böner hade hon uppsändt – men nu hade hon blott tankar.
I förstugan, der de begge raska karlarne ännu befunno sig, syntes Gabriella i verksamhet. Petter hade redan kommit sig; och Nils, ehuru blodet flöt från hans uppsvällda näsa, kände sig likväl mycket bättre, sedan Gabriella badat både den och hans strupe med så mycket bränvin, begge delarne tarfvade. Petter styrkte sig äfven med en dugtig klunk. Men sedan återsjönko de, efter vexlad öfverenskommelse med Gabriella, i samma afmattade tillstånd som förut.
Mårten tittade esomoftast åt den öppna dörren, under det han, efter att hafva öfverlemnat sitt gevär till en annan, att vakta ingången till Birgers rum, gick af och an, skrufvande på förbindningen af de sår, han under brottningen erhållit[762] i hufvudet. Men då han kände sig allt mera matt och länsmannens tunga snarkningar förkunnade att denne nedlagt sin verksamhet, lät han till yttermera visso indraga de begge båtkarlarne.
Allt hade nu försjunkit liksom i ett slags dvala; endast stormen lät höra sig, der den allt starkare hven kring huset. Sakta öppnades ett fönster i köket, och Gabriella halkade försigtigt ut. Hon bar en icke oansenlig börda i förklädet; och sedan hon några sekunder med återhållen andedrägt lyssnat åt alla sidor, gick hon försigtigt ett par steg framåt. Blåsten nästan lyftade den lätta gestalten från marken; men trotsande alla ovädrets och nattens fasor, fortsatte vår hjeltinna modigt sin rund längs väggarne kring hela huset. Vid källardörren och ett par andra ställen lutade hon sig ned och sysslade en stund, liksom hon tappat något, hvilket hon bemödade sig att uppsöka. Sedan en god stund förflutit under denna vandring, hvilken förnyades ett par gånger, gick Gabriella nedåt bryggan, der hon stannade och blickade ut öfver den upprörda sjön. I detta ögonblick syntes hon knappt vara en svag qvinna. De sköna ögonen, höjda mot himlen, uttryckte på samma gång en herrlig förtröstan och en vild inspiration. Hennes panna bar en omisskännelig pregel af allvar, och i hela hennes ställning uttalade sig denna själslyftning, som höjer sig öfver alla små intryck och tillkännager närvaron af ett[763] vigtigt ögonblick – ett ögonblick, då menniskan är i stånd att företaga saker, dem hon, återkommen till vanlig sinnesstämning, tror sig hafva drömt.
Gabriella återvände till huset. Men hon gick ej in i rummet, der de fångne med sina väktare befunno sig, utan smög sig, tyst som en tanke, uppför vindstrappan. Här aftäckte hon en liten lykta, hvilken hon hållit dold under förklädet, påtände vid dess ljus flera bloss och fästade sedan dessa mellan den öfver bjelklaget liggande torrveden. Efter förrättadt arbete, och med det sista blosset ännu i hand, blickade hon ut genom vindsgluggen. Hennes blixtrande öga sökte den enda stjerna, som ej insvept sig i moln. Länge såg hon på den ljusa punkten, och en dof suck smög från hennes bröst; men sprakandet i veden återkallade henne till minnet af det värf hon åtagit sig. Snabbt ilade hon ned och in i rummet till de öfriga. En knapp halftimma senare stod hela huset i ljus låga, och vinden hjelpte det rasande elementet i dess hastiga framfart.
”Hvad är detta för en rök?” utbrast Mårten ett par gånger efter hvarandra och såg sig omkring i rummet; men då den alltmera tilltog, gick han ut i förstugan och öppnade dörren till köket, der han erhöll tillräcklig upplysning. Lågorna, nu fullkomligt frigjorda, slogo emot honom och förenade sig inom ett par ögonblick med det från vindstrappan gapande eldsvalget.
[764]”Elden är lös! Hela huset brinner!” var det rop, som på en gång uppgafs.
Yrvaken flög länsmannen upp; och nästa ljud, som träffade hans öra, var gubben Haraldsons skrik: ”Era skurkar, vill j steka oss lefvande!”
”Åh, Herre Jesus – källarn, som är full med krut!” ropade Petter Lindgren. I detsamma klingade en fönsterruta, luckorna flögo upp, och en flamma från sjelfva källardörren elektriserade, i förening med ordet ”krut,” hela kronobetjeningen. Nöjda att bärga egna lif, gåfvo sig dessa icke tid att tänka på fångarne. I förskräckelsen och den förfärande villervallan stod det hårdt nog för dem att komma ut på husets baksida och uppåt berget, nästan i samma ögonblick som fruntimmerna jemte fångarne, i hast lösgjorda af Petter, skyndade ut genom förstudörrarne på framsidan, hvilka öppnades af den andre båtkarlen, som hade nyckeln.
”Nu fort i båten!” hviskade Petter och sprang förut att lossa kedjan.
Jagade af orkanen och elden, flögo Tistelöns husvilla invånare omkring hvarandra, men hamnade slutligen i båten.
Emellertid hade länsmannen med sina karlar hunnit spetsen af berget. Men finnes en bild motsvarande deras vanmäktiga raseri, då de, vändande[765] sig om, sågo fångarne med de öfriga hasta ned i båten!
”Ha, ha, ha,” skrek Haraldson, som stod på ena toften, ”fick j något för besväret, edra ulfvar? Helsa de åsnorna, som kalla sig högloflige magistraten i Marstrand, och hela häradsrätten se’n, att gamle Haraldson inte var så lätt fångad och att de en annan gång få skaffa sig pålitligare ärensvenner, om sådan jagt skall ...” I fall gubbens här afbrutna utgjutelse ej nådde de öron, för hvilka den var bestämd, så njöt han åtminstone sjelf af den fröjden att få håna sina lurade fiender. Båten lyftades nu af den första svallvågen.
Mårten rasade. Deras egen båt var för långt borta, för liten för den olika striden och för bräcklig i stormen. Mårten hörde ej länsmannens försäkringar att de ej skulle hinna stort stycke, förrän de ertappades, sedan de blifvit efterlysta. Mårten var döf; men sinnesrörelserna rasade i hans själ, liksom böljorna vid stranden. Skulle han overksam stå och se på, huru hans fars mördare flydde undan? Han förmådde ej hindra det; men grymma, för mensklighetens bättre känslor vanhedrande böner, att båten måtte kantra och hvälfva hela afgrundsaffödan i djupet, flödade från hans läppar – och långt rysligare, än han i sitt galna raseri vågat tänka, blef han bönhörd.
... Båten lyftades just af den första svallvågen, då (efter den naturliga sinnesomstörtning, hvilken[766] ej tillät en redig tanke, ett redigt minne, ej tillät något annat än den djuriska driften att rädda lifvet) Birgers röst hördes med en styrka, som öfverröstade stormen: ”Hvar är Erika?”
Erika, hans hustru, hans själ, fanns icke i båten.
Det blef en minuts tystnad, hvarvid till och med Haraldsons skratt afstannade.
”Ni ser det!” sade Birger, och hans gnistrande öga flög än en gång öfver båten. ”Tillbaka!”
”Är du vansinnig?” ropade gubben och sökte värja styret, som Birgers väldiga arm redan fattat för att vända. ”Du ser ju att hon inte fins på gården – det är slut med henne. Vill du kasta oss midt i gapet på ulfvarne, din galning?”
”Pappa, pappa, släpp styret!” bad Gabriella. ”Nu är det förbi med oss; men det är detsamma. Erika blir innebränd – vänd för Guds skull, vänd i ögonblicket!”..
”Ha, hvad är det nu för djefvulslek dernere?” utbrast Mårten från berget. ”Se – far och son brottas midt i båten! F-n anamma, tror jag inte det är rent allvar. Se, komsarie, se hur lågorna skina den gamle midt i synen – ser j, gossar, hur båten hoppar, så aldrig planka svigtade maken .. Kantrar inte skräpet, så kalla mig en rackare! Åt hafsbotten då med det packet, efter de va för goda för galgen! Tusan dj – r – nej, det[767] blir inte å – – Ja, tryck du, Birger, far din ner igen! Nu reser han sig inte mer – – Topp, gossar, de vända tillbaka; jag undrar inte att gamle-far stretade mot. Se så, der ä’ de vid land igen ... Nu, kamrater!” och utan att tänka på krutet i det brinnande huset, flög Mårten ned. ”Båten ska vi först knipa!”
Under vilda skri nedklättrade de samtliga på andra sidan af berget och ilade mot bryggan.
”Ur vägen, lymlar!” röt Birger och stötte med en sådan häftighet till sina motståndare att sjelfve Mårten tumlade öfverända.
”Erika, Erika!” ropade han och störtade, lik en vansinnig, in i huset.
”Åhå,” sade Mårten åter uppresande sig och fattade Haraldson i kragen. ”Son er lär ha glömt något; men j får allt vara snäll och göra oss sällskap, min gubbe, för, som j ser, är det vi som nu ä’ herrar på båten!”
Den gamle såg förfärlig ut. Han kände att hans timma slagit. En blick full af förtviflad ångest föll på hans afgud, vår olyckliga hjeltinna, hvilken, ej aktande hans böner och rop, ilade lik en hind uppåt gården.
Gabriella hade likväl icke uppnått förstugan, innan Birger med svedt hår och svedda kläder rusade ut. I sina armar bar han Erika, hvars orörliga hufvud utan lif hängde öfver hans axel.
[768]Erika, den trogna, hulda qvinnan, hade blifvit ett offer för sin vaksamhet. För att åt sin make rädda ett litet qvarglömdt skrin med penningar och vigtiga handlingar, som han anförtrott henne, hade hon i villervallan, vid utspringandet ur huset, obemärkt hastat tillbaka och derinne blifvit qväfd af röken. Med det olyckliga skrinet bredvid sig, fanns hon af Birger, som nu med sin börda ilade åt stranden.
Den förtviflade mannens blick manade till hjelp; förgäfves biträdde honom Gabriella och Petter Lindgren – hela Kattegats vågor skulle ej kunnat upplifva de för evigt flydda lifsandarne; den ädla, starka Erika hade blifvit besparad qvalet af en ännu långsammare död.
Då Birger såg att allt hopp var förbi, vände han sig, med en skymt af den gamla fattningen, till den väntande kronobetjeningen och sade: ”Jag följer er nu godvilligt och bekänner för hvem som vill höra det, att vi, far och jag, mördat jaktlöjtnanten och hans begge karlar, och sänkt jakten utanför Pater-Noster-skären!”
Liknöjd för allt, utan känsla för Mårtens fräcka jubel – Mårten, som ej kände att det var mördaren, han hade att tacka för sin uppkomst – steg Birger, med liket af sin älskade Erika hårdt slutet till sitt hjerta, ned i båten; och snyftande såg Petter Lindgren från stranden huru den vände.
[769]Hvilken syn! Den gamle Haraldson fastbunden vid en af tofterna; Gabriella på knä, med det ännu så sköna ansigtet vändt mot himlen; Birger hopsjunken, stödjande Erikas tunga hufvud mot sitt bröst, öfver hvilket hennes svarta hårfläta ringlade sig; hämdens och rättvisans verktyg vid årorna – och alltsammans klart upplyst af lågorna, som kastade sitt röda sken utöfver det gungande hafvet.
[770]Tjugutredje Kapitlet.
Vitalis.
Natten efter denna vändpunkt i de beryktade lurendrejarnes lif sågs på de grusade, ännu rykande ruinerna af Tistelöns nyss så vackra hus en aftärd gestalt smyga omkring. Än dansade han lustigt med de sotiga bränderna, än satte han sig ned och sjöng i qvalfull smärta:
Ännu trodde sig ej den arme Anton hafva gjort nog att förvärfva sin förlossning – nej, icke[771] förrän blodet var försonadt, kunde han vinna frid. Hans galenskap var likväl ofta icke tillräcklig att skydda honom för de samvetsförebråelser, som under ljusare ögonblick infunne sig; och det var då han i vild fröjd, fremmande för den stilla arten af hans vansinne, sökte att skingra de plågor, som qvalde honom.
”Hejsan, jag vill dansa!” ropade han, då sången ej längre förmådde lugna honom. ”Upp, smådjeflar! J behöfva inte längre ligga och glo på mig i askan, med edra gemena eldögon – nu är jag tillreds! Kom, kom, så få j dansa med fadermördarn! Lustigt, hejsan! ... Så heta j äro, edra lymlar!” Och den ena branden efter den andra bortkastades, för att lemna rum för en ny.
Uttröttad af dansen, nedsjönk Anton slutligen, mattad till kropp och själ. Då han åter vaknade, hade mildare fantasier efterträdt de förra. Han trodde sig nu vara död; men han skulle, innan han inträdde i den fullkomliga saligheten, först genomgå ett slags skärseld: hans dom var att hvarje natt, ändå till faderns och broderns afrättning, komma till de svarta ruinerna och dansa med smådjeflarne. Och så starkt välde utöfvade denna nya idé öfver honom, att han i hvad väder som helst, hvarje afton, ända tilldess isen stängde vägen, begaf sig till sitt fordna hem; och så fort vattnet åter blef öppet, började han på nytt sina nattliga resor.
[772]Vintern hade gått till ända. Våren öppnade sina knoppar.
Ransakningen öfver de begge mördarne var slutad, dom fälld och stadfästad. Det är ej vår mening att öka de redan nog upprörande taflorna i vår historia med beskrifningen på den dag, då icke jorden, men Skaparen återtog sitt lån. Vare likväl meddeladt att den värdiga sinnesstyrka, hvarmed Birger emottog sin verldsliga dom, och det lugn, hvarmed han mötte den, som väntade honom i ett kommande lif, inverkade på den gamle gråhårige syndaren. Hans älsklings, hans Gabriellas, varma böner, under långa i fängelset genomvakade nätter, hade, i förening med en nitisk själasörjares omsorger, gjort det öfriga; och om han ej gick till döden såsom en fullkomligt ångerfull syndare, en med sin Gud fullt försonad menniska, så gick han likväl ödmjukt, utan trotsigt hån och utan nesligt vankelmod.
Birgers hopp var i himlen – hans Erika väntade honom. Och om på hans manliga, men bleka ansigte en djup rörelse var tecknad, fanns likväl ingen nog grym att misstaga sig på betydelsen deraf. Birger Haraldson hade lefvat som en man, och han dog som en man .. Vårt samhälles ohyggliga lagar kunde ej tillåta den förbättrade medborgaren att under en längre lefnad sprida nytta och välgerningar omkring sig.
[773]Om aftonen af den blodiga dagen stod, sedan skymningen inträdt, Antons spöklika gestalt på den plats vid landsvägen, der mördarnes kroppar hängde på stegel och hjul. Det var ett märkvärdigt uttryck af ljus och frid, som då sväfvade öfver den sinnessjukes anlete. Sedan han till afskedshelsning nickat åt far och bror, återvände han med hastiga steg; och – om vi följa honom på spåren – finna vi honom slutligen under den ljusa majnatten uppsöka sin farkost och styra mot den sida af Tistelön, der han förr brukat sitta bland säfven.
Han hade uppnått sin älsklingsplats. Ett par ögonblick stod han upprätt i båten, och hans ögon lyste af salighet och det ljufvaste hopp. Han lyssnade. För hans tröttade sinne klingade gullharpans fridstoner. Då tvekade Anton icke längre. ”J ropen mig, jag är färdig! Min förlossningstimma är inne – jag kommer, jag kommer!” jublade han och störtade med utbredda armar dit ner, der hans oroliga, länge sökande hjerta famnades af hans fader och moder, de blå böljorna.
[774]En resande, som, trettio år efter de i vår berättelse skildrade händelser, genomreste samma trakt af Bohuslänska skärgården, har berättat att det lilla fiskläget, efter jaktlöjtnant Arnmans transport, fullkomligt återfallit i dess förra vanlottade belägenhet. Ännu i dag förtäljes såsom en saga af invånarne om den goda tiden, då den unge jaktlöjtnanten och hans saknade mor gåfvo deras bekymmersamma lif en bättre riktning. Allt försvann med dem, till och med skolan, som vid gamle Flints död hade upphört.
Hvar Arnmanska slägten sedan hamnat, visste ingen på fiskläget; men i ett litet värdshus emellan Marstrand och Götheborg hörde samme resande af den fryntlige värden, f. d. skepparen Lindgren, att jaktlöjtnanten kommit till välstånd och vid längre framskriden ålder gift sig, för att innan moderns död skänka henne en länge efterlängtad glädje. Men om sin fordne kapten berättade Lindgren att han ogift dödt utrikes.
Rörelsen på det lilla värdshuset var god; och Lindgren förtjente sig mången extra penning blott genom att för enträgna resande försigtigt lyfta på gardinen öfver en glasruta. Rutan satt i en afskiljd dörr; och den, som blickade ditin, såg endast en dyster kammare, med en säng, ett bord och ett par stolar. Vid bordet satt en[775] liten skrynklig, hopkrumpen gumma i hvitstärkt mössa; hennes vissnade händer lekte mekaniskt med tvenne små snäckor. Intet spår af skönhet fanns i det gulbleka, af sorgen utmerglade ansigtet; ”och likväl,” sade traktörskan, som vanligen smög sig bakom sin man, ”kallades hon fordom – Tistelöns ros!”
Slut.
Appendix A
- Holder of rights
- ELTeC conversion
- Citation Suggestion for this Object
- TextGrid Repository (2023). Swedish ELTeC Novel Corpus (ELTeC-swe). Rosen på Tistelön: ELTeC-utgåvan. Rosen på Tistelön: ELTeC-utgåvan. . ELTeC conversion. https://hdl.handle.net/21.T11991/0000-001C-F070-4