HOFMARSKALKEN, herr Hugo Hamilcar Löwenstjerna, satt en dag hemma på sitt Jagtslott i Nerike, omgifven af alla ledamöterna i sin törnrosakademi. Det var den tiden på dagen, att akademien drack kaffe.

”Mine medlemmar!” sade herr Hugo, ”jag hade tänkt proponera ett stort och ovanligt beslut. Jag ville föreslå akademien att göra ingenting.”

”Ja,” fortfor den milde fadren till sina tigande ledamöter, ”sedan Richard Furumo utarrenderat Råbäcken och rest till Småland, samt vår son, Frans Löwenstjerna, åtföljt honom, så att sjelfva du, syster Eleonora, måst intaga sekreterareplatsen inom oss; så tycker jag sannerligen, att vi, under dessa herrars frånvaro, borde passa på och sätta nya stolsvar på Akademien, äfvensom nedtaga och tvätta gardinerna i hela Jagtslottet, hvilket kan mista sin stora ryktbarhet, om man icke här i huset gör allt hvad man skall.”

Sekreteraren doppade sin skorpa och såg förundrad på ordföranden.

”Nånå, min goda syster! när jag säger göra ingenting, så menar jag blott tills vidare. Ty allt i systemet bör hafva ett slut, äfven dess ingenting.”

I detsamma inträdde kammartjenaren Jacques med ett stort bref, ankommet med södra posten.

Hofmarskalken grep det med begärlighet. ”Det är ifrån Jönköping! från Frans!” utbrast han. ”Jag vill öppna och läsa hvad min son skrifver ifrån södra Sveriges vackraste punkt.”

Herr Hugo bröt och läste. Efter brefvets inledning, som blott innehöll välönskningar för Jagtslottets och Akademiens helsa, fortfor Frans:

”Min far! jag kan aldrig beskrifva hvad jag är intagen af den orts skönhet, dit jag kommit på vår lustresa. Richard Furumo är sig alltid lik. Hvad tycker min far väl, att han nu har gjort? Han har tagit engagement vid Husqvarna gevärsfaktori, treqvartsmil öster om Jönköping,[6] emedan han blifvit alldeles förtjust i konsten att göra muskötlås. Han har flera gånger sagt mig, att han anser detta vara sitt lifs rätta bestämmelse, så att jag med sorg måste hålla honom förlorad för litteraturen. Likväl hindrar detta hvarken honom eller mig, att tillbringa trefliga aftnar i staden och närmaste trakten. Nu, min bästa far, hvad hände? Jag såg på några dagar icke till min Richard: jag var öfvertygad om, att Fleetwood mer än vanligt upptagit honom på Husqvarna: troligen skulle någon af Åkersteins ypperligaste methoder försökas. Slutligen träffas vi en qväll på en landtlig promenad framåt Ryhof. Richard var denna gång i sitt älskvärdaste lynne; ty han sade ingenting. Han blott kastade så goda och glada blickar omkring sig, att jag med tillförsigt tog upp min cigarr. Vi satte oss tillsammans på en lång trädstam, kullblåst, efter hvad jag tror, i Odens tid, så stor, gammal, mossbelupen och införlifvad med stenar och skogsmark låg han der. Sedan vi sutit på honom tre à fyra ögonblick, sade Richard till mig: ”vet du, Frans! jag kan en småländsk historia.”

Jag häpnade. Bösspiporna, filarne och tängerna lära då hafva fått lemna sin gärd åt Romantiken? svarade jag. ”Det må du väl säga,” inföll Richard. ”Den småländska roman, jag vet, har ganska mycket krigiskt uti sig, det kan jag väl icke undgå att tillstå. Jag har fått del af dessa händelser under vår vistelse här. Frans! näst nöjet att polera jern och äta smultron, fins intet högre, än att lyssna på roliga tilldragelser. Om jag blott kunde ega förmågan, att tala om allt tiondedelen så bra, som det händt i verkligheten!”

Således, min bästa far, utan att längre upptaga min far och slägtingarne inom akademien med allt lappri, som vexlades emellan två utflugna bofinkar, sådana som Richard och mig, följer nu här sjelfva det lilla infallet från södra Vetterstranden, detta Play of the Junecoping Minstrel. Romanen, för att vara god och akademien till nöjes, har jag låtit prenta inne i staden. Hvad säger min far om detta nya slags piktur? Min far bör förundra sig öfver de märkvärdiga bokstäfverna. Stå de icke höga, stolta, smala, schlanka? De äro ynglingar, min far, dessa bokstäfver! De likna icke de korpulenta ledamöterna af den feta engelska stilsorten, hvilken hela alfabetet igenom går som vackra medelålders män[7] med embonpoint. Jag kallar denna stil ”framtidsbokstäfver,” med min fars tillåtelse.

Sjelfva historien skall jag bedja min far vara så god och tycka hjertligen om; den är ett foster dels af händelser, som händt, dels af tilldragelser, som tilldragit sig. Efter vanligheten har Richard icke kommit ihåg sitt stackars stycke med någon titel; blott gifvit mig berättelsen, kapitel på kapitel. Han är och blir en omenniska. Likväl får jag tillstå, att han nu är fryntligare än vanligt; och, med hänsyn till sitt militäriska arbete vid Husqvarna, tror jag, att han helst skulle vilja kalla sin pjes: Sista Småländska kriget, Röfvarbandet vid Vernamo, eller så. Ty min far får här se upptäckten och förföljandet af några outsägliga stortjufvar. Dock är det ingenting, som har att skaffa med de beryktade handtverkarne i Gabrièle Mimanso. Våra tjufvar här äro samtligen landtbor. De hafva intet stadsaktigt uti sig, det jag kan se. Sedan Richard kommit till Husqvarna, tänker han ej det ringaste på Paris mera: jag tror knappt han kan konjugera avoir och être. Han bara äter, sofver och polerar.

Jag, för min del, har en annan smak: jag skulle vilja kalla pjesen Herr Alexander Informator, hvartill min far lätt inser skälet af sjelfva boken.

Men jag vet nog, att man uppe på Jagtslottet har sina besynnerliga nycker. Råkar akademien komma tillsammans, så blifva visst dess tankar delade. Det qvinliga elementet derinnom torde, nu som alltid, blifva rådande. Till våra damers nöje ber jag derföre min far kalla sitt nya manuskript: Tre Fruar i Småland.

På det min far icke måtte beklaga sig öfver, att stycket är alldeles olikt våra förriga törnrossaker, så har jag med min hand satt motto öfver hvarje kapitel. När Richard fick se detta, skrattade han åt mig och sade: ”gör som du vill!” Jag har också, för min del, infört några anakronismer, emedan intet stort och intressant Röfvarband nu just existerar i Småland, min far; men det har varit! Jag har också tillåtit mig några falska namn på ett par ställen och personer, i stället för Richards verkliga. Min far förlåter ju mig för allt detta? Det är meningen att vara poesi, ser min far, och ej en historisk historia; derföre har jag ljugit litet, såsom min far alltid vill.

Hvad Richard sjelf beträffar, så tror jag en ny inre framtid förestår[8] honom. Jag skall icke säga, att han blir läsare eller methodist; ty dessa namn behöfvas icke: men religiös är han och varm, icke blott till hjertat nu, men äfven till ytan. Min far skall tycka om detta, det vet jag, derföre skrifver jag derom.

Under våra småresor i bygderna hafva vi också varit i Hjelmseryd. Men mera härom i ett annat manuskript. Min far! Småland är en ort! här ske händelser!

Richard och jag hafva gjort en högst intressant bekantskap i en fru Petterson på Herresta och Hörda, gods och bruk, belägna i en socken litet vester om Vernamo. Jag kan icke i korthet säga allt godt jag hade att berätta om denna djupt aktningsvärda fru. Hon underhåller utländsk korrespondans. Men hvad som intagit Richard för Herresta, är i synnerhet den märkvärdigheten, att han sjelf, så när som på ett hår, kommit att i sin barndom, genom sina föräldrars bosättning på denna gård, göras till smålänning. Ty Herresta och Hörda egdes för fyratio år tillbaka af en general Strömfelt, men såldes, och kom då i andra händer, vid namn – –

Allt detta skulle föra oss för långt. Farväl, min älskade far! Man blir icke här i verlden hvad man skulle blifva, och så gick det äfven med Richard Furumo, som, när han föddes, icke påtänktes till lås-smed. Bed Jagtslottet, akademien och alla våra vänner stundom låta sitt minne falla på oss, stackars ynglingar, som här nere på andra sidan om Vettern roa oss ganska bra ibland de gästfriaste menniskor på jorden. Min fars &c. &c. &c.

Frans.

P. S. Min fars sista bref har på det högsta smärtat mig. Kan det vara sant, att Kusinförfattarinnan ligger dödssjuk i Stockholm, att mamsell Bremer föresatt sig att aldrig mer utgifva romaner, samt att fru FlygareCarlén slutat sitt kontrakt med Kabinettsbibliotheket? Jag tror till Sveriges glädje intet af allt detta; och min far skall få se, att jag har rätt. Lefve våra författarinnor! De skola skrifva, det är min satts. Intet större nöje gifves för karlar, än att se hvad älskvärda fruntimmer sammansatt.

F.”

Efter inhemtande häraf sade herr Hugo till akademiesekreteraren: ”bästa syster! lägg Frans’ bref till handlingarne. Se så. Boken skall heta Tre Fruar i Småland, det är min vilja; och akademiens gemensamma önskan är, att taga del af innehållet. Få se på stilen? Ja, minsann, Frans har rätt; ganska egna bokstäfver. Storartade, sturska, stolta, högvuxna. Det var ena kanaljer! jag har aldrig sett maken. Jag förmodar och hoppas då, att det, som de hafva att säga, måtte vara desto ödmjukare, vackrare och beskedligare. Vi lefva i en betänklig tid. Låtom oss taga en vanilj innan vi begynna, och sedan genast gå till verket med kärleksfullt öfverseende och varmt sinne. Mina herrar och fruntimmer! jag får föreslå akademien att hafva en rolig stund.”

FÖRSTA KAPITLET.
Aronfors Bruk.

______

Denna gång satte fru Mekeroth sin lilla vackra hand framför ansigtet, emedan hon kände på sig, att hennes tredje gäspning skulle blifva så stor, att den komme att vanställa henne.

EN skön svensk septemberafton vandrade en herre och en fru arm i arm förtroligt och ledigt öfver en bro, som bar ned till en genom kol och grönsvart slagg förmörkad väg; deras afsigt var tydligen att bese smedjorna och påhelsa sitt arbetsamma, beskedliga folk dernere i hamrarne. Smedsgossarne, som voro vane att dagligen se sitt herrskap göra runden kring bruket och besöka härdarne, hade en gång för alla, till följe af husbondens egen vänliga tillsägelse, fritagit sig ifrån skyldigheten att vid förbigåendet stanna, lyfta af sig lufvorna och helsa: likaså smederne sjelfve. Stångjernshamrarne dunkade sina vissa, afmätta, säkra och bestämda slag, utan att på minsta sätt låta bekomma sig genom herrskapets närvaro: de gladlynta gnistorna stänkte vid hvarje hammarslag vidt omkring ifrån den rödglödgade jernstången, som räcktes på städet, och de gjorde det nu lika frimodigt, lika obesväradt och eldigt, oaktadt fru brukspatronessan sjelf stod framföre och fick många af dem på händer och kläder. – ”Vi gå nu härifrån, tror jag, Aurora lilla, och göra ett slag[12] i trädgården, eller hur vill du?” sade herrn. – Ja, svarade frun; men i detta lilla ja, så kort det var, låg uttrycket af en innerlig själsgodhet, en stilla belåtenhet med allt hvad hennes man önskade.

Man kan väl anmärka, att en afmätt spatsergång, dagligen på samma sätt, ständigt vid samma tid och alltid till samma omgifvelser, icke medför så mycket nöje. Emellertid hemtar man frisk luft, och när man kommer in igen, kan man alltid säga: ”se så der ja, nu hafva vi varit ute!”

Någon nytta för sjelfva brukets drift eller uppsyn öfver arbetet åsyftades visst icke genom de dagliga besöken i härdarne. Egaren, herr kapiten August von Mekeroth, var, såsom man af titeln finner, en militär, och, vi tillägga, han var mera det än brukspatron. Af yrket förstod han ingenting annat än inkomsterna, men lärde sig äfven år efter år utgifterna, ehuru han vid egendomens tillträde mindre haft dem i sigte. Han egde en bruksförvaltare, på hvilken han fullkomligen litade; och hans vandringar på egorna, i smedjorna eller vid masugnen voro icke följder hvarken af misstroende eller någon annan beräkning, utan härledde sig blott af nöjet att se sig omkring i Guds sköna skapelse. Han var en medelålders man, under tjenstetiden berömd inom sitt vapen, af kamraterne älskad, i sista kriget sårad. Också tog han på grund af allt detta afsked med utmärkelse, och anmälde sig såsom friare hos Auroras fader, egaren till Aronfors bruk i Småland (vi tillåta oss, att skrifva ställenas namn pseudonymt), i en trakt, der han sjelf länge förut hade bott. Kaptenens sår bestod endast i någon skada i högra armen, hvilken smakfullt hängde i sitt band. Han fick ja. Auroras fader dog och lemnade bruket i arf åt sitt enda barn jemte hennes man. Von Mekeroth tillbringade ifrån denna tid ett lugnt och lyckligt äktenskap med sin unga fru. Hon var nu hunnen till tjuguåtta år, och de tvenne förhoppningsfulla afkomlingarne, Matts och Ulla, egde sina tio eller elfva.

När herrn och frun kommit in i trädgården, fortgingo de der på den bredaste sandgången och vände sig till drifbänkarne. Deras lynnen, sällan eller aldrig skakade genom bekymmer och lidelser, njöto af en innerlig glädje, utan att egentligen erfara eller på något sätt känna till den. –”Vi gå till gurklisten, tror jag, Aurora lilla, eller huru vill du?” sade han. – Ja, svarade hon.

På ena sidan om drifbänkarne stod en grönmålad spjälsoffa, för att under promenaderna tjena till hvila, då man också medsamma kunde bese allt det täcka och nyttiga, som der bredvid upprunnit ur jorden. Gent emot trädgårdssoffan befann sig på andra sidan ett äfven grönmåladt gungbräde, liggande på sina begge bockar. –”I går,” sade han, ”sutto vi på soffan; i dag sätta vi oss i stället på gungbrädet, tror jag, Aurora lilla, eller huru vill du?” – Ja, söta Mekroth, lät oss göra det, svarade hon.

Herrskapet satte sig således och gungade helt sakta och vackert. Aftonen utbredde sin milda svalka, och ifrån flera häckar spred sig ångan af sköna höstblommor vidt omkring. Aurora blickade åt alla håll med en glad och tillfredsställd uppsyn; hon klappade emellanåt sin man på handen till den sjuka armen; emellanåt vände hon sig åt blomsterhäckarne och indrog deras vällukt. –”Det är en för härlig qväll,” sade kaptenen, ”ingen månad på året öfvergår september, när han vill vara vacker; hvad tänker du ge oss till afton, Aurora lilla?” – Spritärter med skiflax.

Han slog sin venstra arm ledigt och hastigt om sin frus hals och gaf henne en kyss, vid tanken på sin lieblingsrätt. Derefter började de ånyo gunga, lindrigt och godt.

Von Mekeroth sade efter en stund: ”jag skulle ingenting sakna på Aronfors, om det icke vore beläget i en förarglig socken. De bästa familjerna äro åtskilde genom ledsamma tvister, som knappt kunna undgå att förvandla sig i processer, fruktar jag; man kan ju icke helsa på Abelcronas utan att göras till mål för Zeytons vresiga blickar. Fruarne äro på begge ställena nervsvaga genom litteratur; de stötas bara man öppnar sin mun. Och Presterskapet i socknen! Skola vi bjuda hit prostens om söndag?”

Som du vill, Mekroth lilla.

”Gud välsigna dem.”

Jag tycker ändå mycket om de hyggliga menniskorna, anmärkte frun. När jag var barn, drömde jag att jag skulle dö som prostinna, fast det sedan aldrig blef utaf.

”Nå ja, de kunna gerna komma då, efter du så tycker,” sade han.

De kunna också gerna vara borta, efter du så vill, svarade hon.

”Prostgubben,” vidtog kaptenen, ”kan icke hålla ut i en enda passabel vira; och något måste man väl ändock göra här i verlden.”

Prosten spelar ju rätt bra trädkarl?

”Styfvers trädkarl, ja. Åja.”

Paus. Man gungade en stund i tysthet, allt saktare och långsammare.

”Har du icke ännu fått svar ifrån professor Bredman i Upsala?” inföll frun.

Det är just det jag väntar med postväskan i qväll, svarade kaptenen.

”Tror du, att den fremmande herrn sjelf kommer med detsamma?”

Det kan jag aldrig föreställa mig, sade han. Jag har just skrifvit till Bredman såsom min egen ungdomsvän och landsman, emedan jag känner hans klokhet och omtanka: vi äro norrlänningar begge två, ehuru jag ifrån Sidensjö. Jag tror aldrig, att han skickar mig en informator, utan att först tillskrifva mig och låta mig välja emellan tre eller fyra föreslagne, hvilkas betyg, ålder, egenskaper och utseende han någotsånär beskrifver. Säkert utsöker han endast norrlänningar åt mig, som också är det bästa folket; och jag tager ibland dem den äldste till min informator.

”Det blir säkert mycket bra,” svarade fru von Mekeroth. ”Matts behöfver riktigt någon, som kan styra sig.”

Matts ja! nå än Ulla? Ulla liknar mig också så der temligen, tror jag; eller hvad tycker du, Aurora lilla? afbröt kaptenen med en sjelfförnöjd, litet skrytsam blick, vid minnet af sin ysterhet i barndomen. Jag var minsann en ostyrig herre ända till mitt tionde år: derefter dämpade jag mig någotsånär.

”Ulla blir nog en beskedlig flicka med tiden,” invände frun, ”ehuru hon kanske, som jag, får litet svårt för att lära.”

Icke har du haft svårt för att lära, söta Aurora; det är bara inbillning, bara modesti, sade kaptenen med en artig vändning, som hade tycke af forntida courtoisie. Du, med ditt goda minne!

”Jag har alltid haft ett mycket dåligt minne,” svarade frun och såg upp på sin man med en uppsyn, full af anspråkslöshet och godhet. ”Pappa, här, bannade mig alltid för att jag icke kunde lära mig språk.”

Språk? hvad skall man då med språk?

”Noter och musik kunde jag icke heller komma mig före uti, emedan jag icke var i stånd att minnas alla kors för bena.”

Musik? hvad skall man med musik?

”I geografien och historien skulle det hafva gått bättre för mig, om jag icke behöft komma ihåg namnen och årtalen.”

Geografi och historia! utbrast kaptenen; ett fruntimmer, som icke behöfver blifva guvernant! Svenska hufvudstäderna i länen och konungarnes namn sedan Gustaf Wasa, det må så vara. Huru kunde det falla dina föräldrar in, att vilja låta lära dig någonting onödigt?

”Ja, Gud vet hvad det tjenade till,” svarade frun, och det undföll henne en liten gäspning.

Kaptenen påmindes härigenom, att han borde gunga raskare. Han stötte också till ett par hurtiga tag, hvilket kom gungan att tre gånger flyga till, liksom med nervryckningar. Men straxt efter mattades det ånyo utaf, och von Mekeroth satt stilla. ”Ulla skall, liksom du i dina dar, bekomma ett betydligt arf,” fortfor han, ”så att för nyttans skull vet jag just icke hvarföre hon behöfde lära sig något sådant der; men det är synd att icke låta hennes förträffliga, hennes verkligen briljanta hufvud utveckla sig.”

Matts tror jag också får godt hufvud med tiden, anmärkte frun och gäspade nu öfverljudt.

”Matts blir en ordentlig huggare,” sade Mekeroth. ”Du skall få se, att han en dag kommer att öfverträffa hela sin slägt, och din egen far blir ett rent intet emot honom. Det är en pojke! Jag känner igen hvart drag i hans karakter, i hans goda minne, i hans – jag känner igen mig sjelf alldeles! – och det är ändå rätt roligt.”

Denna gång satte fru Mekeroth sin lilla vackra hand framför ansigtet, emedan hon kände på sig, att hennes tredje gäspning skulle blifva så stor, att den komme att vanställa henne.

”Vet du, jag tror vi gå in nu igen, eller huru vill du, Aurora lilla?”

Ja, svarade hon, och klappade sin man vänligt och godt på armen.

ANDRA KAPITLET.
Herr Alexander Medenberg.

______

Efter du sjelf icke har något emot honom, så låt våra barns tycke afgöra frågan.

UNDER promenaden hem ifrån trädgården hade kaptenen påskyndat sina steg, litet bekymrad öfver sin frus helsa, emedan han fruktade för någon lindrig förkylning, såsom orsak till en omärkbar rysning i hela kroppen och hvilken kunde uppenbara sig i gäspningarne. Likväl misstog han sig lyckligtvis om orsaken till dem; det var ingen sjukdom. När herrskapet kommit in, och Aurora, efter en kyss och en liten nigning, återgått till sin egen inre verld och sina husliga göromål, upplifvade sig hela hennes väsende igen, och hon mådde förträffligt som vanligt. Såsom en rik fru, hade hon visserligen en mamsell för sitt hushåll; men det roade henne att med egen person deltaga i allt. Hon hade lärt sig detta ifrån sin barndom under sina föräldrar; och hon befann sig ännu på Aronfors, på samma ställe som då. Hon såg omkring sig samma rum, samma älskade väggar; skafferi, kallkammare och kök – allt var detsamma, allt stod för hennes ögon i den skönaste och mest älskvärda dager. Huru skulle hon då, mera än förr, kunna undvara att deltaga i de sysslor, som alltid varit henne kära och som hon förträffligen förstod? Hon pröfvade sjelf i kastrullen, om jungfru Lisa kokat spritärterna som de skulle: gjort dem lagom mjuka, väl simmiga. Och skiflaxen skar hon upp med egen hand, emedan det derunder gaf henne en innerlig glädje att[17] tänka, det hon förskaffade sin man ett ”lieblingsmål.”

Von Mekeroth hade under tiden gått in i sina rum, der han nedsatte sig på den svarta, vattrade lädersoffan, tog kortleken på sitt framföre stående valnötsbord, och började lägga postiljon. Han var så öfvad, att han nästan hvar afton kunde hinna igenom fem särskilda slags patiencer, innan han gick ut och åt. Han erkände detta sjelf med en viss stolthet.

Efter en liten stund hörde han ett åkdon rulla upp på gården. Han såg ut genom fönstret och märkte en herre med vacker hatt stiga ned ur åkdonet. Han lemnade hästen i skjutsbondens vård, gick in öfver farstubron, fick af en jungfru veta hvarest herr kaptenens egna rum voro belägna, vandrade obekymrad dit, uppläste dörren artigt, steg in oanmäld, och då von Mekeroth i sin soffa till någon hälft reste sig emot honom, bugade han sig vördsamt, tog upp ett bref och öfverlemnade det i kaptenens händer.

Von Mekeroth bröt och läste för sig sjelf:

Min gode broder!

Tackandes för ditt bref, får jag svara, att såsom nu varit och är mellantermin, har jag här i Upsala icke rätt många att välja på till lärare åt dig. En bra karl vet jag; norrlänning är han icke, dock göteborgare. Medenberg heter han; tjugunio eller trettio år circa, och med sådana studier, att han icke tagit graden, utan, i likhet med Kjelldal och Baumgarten, hvilkas ryktbara namn du säkert känner, låtit densamma vara. Ty, likasom man kan vara för dålig för en sak, så kan man ock vara för god för en sak. Informator har han varit på flera ställen, så att han eger erfarenhet. Mannen tänkte sig nu i alla fall till Göteborg, och har på mina ord tagit vägen öfver Jönköping, så att han personligen kunde, med en liten omväg, resa in till Aronfors och lemna dig brefvet. Gillar du honom icke, så far han fram till sitt Göteborg; men behagar han dig, så skulle det högligen fägna mig, att hafva uträttat ett svårt och ansvarsfullt uppdrag till nöjes åt en min gamla goda vän och landsman. Tecknar min högtärade brors

ödmjuke tjenare och bror

Br.

Kaptenen lade ifrån sig brefvet, såg upp och sade: ”Min herre heter Medenberg? var så god och sitt.”

Ja, svarade den andre och satte sig på en stol i nejden af valnötsbordet.

”Herr Medenberg kommer nu ifrån Jönköping?”

Jag reste derifrån på eftermiddagen öfver Barnarp, Byarum och Skillingaryd.

”Äro vägarne mycket elaka?”

Jag skall icke säga. Jag for på ångbåt ifrån Stockholm till Jönköping.

Paus. Von Mekeroth viste icke huru han skulle bära sig åt, för att utröna, om han borde taga mannen till informator, eller låta honom fara fram till sin fäderneort. Han började betrakta honom och fann ett ungdomligt, godt, ärligt ansigte, ofvanför hvilket det ljusa håret låg benadt och utbredde sig i lockar på begge sidorna.

Tankspridd såg von Mekroth ned på sitt valnötsbord, hvarefter han ånyo öppnade samtalet. ”Och det är, såsom jag ser af brefvet,” sade han, ”herr Medenbergs afsigt att resa härifrån till Göteborg?”

Det är det, herr kapten, så vida jag icke kommer att stanna.

”I alla fall, min bästa herre!” inföll värden och steg hastigt upp, hänförd af sin medfödda känsla att emot hvem som helst vara artig, ”kan vägen icke fortsättas i afton? Var så god och blif vår välkomna gäst åtminstone öfver natten, så få vi vidare språkas vid i morgon. Jag skall låta anvisa herr Medenberg sitt rum; han har rätt att vara trött efter en så lång resa. På ångbåt? jaså; ja, det är märkvärdigt hvad man nu för tiden kommer lätt ifrån Stockholm till Jönköping. I vår tid göra vi ofantliga upptäckter, min herre. Hvem hade väl trott, att vi skulle lära oss flyga? och likväl äro vi på god väg dertill. Herr Medenberg är chemist? är mechanicus?” – Den fremmande bugade sig litet negativt med en vacker dragning åt venster.

”Var så god och krusa icke!” tillade kaptenen, då de begge stodo i dörren för att gå ut, och den fremmande hade en försyn för att stiga framföre. Sedan kaptenen väl uppmanat honom att icke krusa, gick han sjelf förut. Han ropade en af folket, som fick befallning att föra den fremmande ned till ”herr Mattses kammare” i högra flygeln.

Dagen derpå straxt efter frukosten bad von Mekeroth sin fru komma in till sig. Hon inträdde, satte sig på den vattrade lädersoffan vid hans sida, tog hans patiencekort och lekte med dem litet smått och vänligt, såsom hon alltid brukade under deras samtal. ”Huru tycker du, Aurora lilla,” sade han, ”skola vi taga herr Medenberg till vår lärare?”

Det tycker jag, svarade hon. Professorn hade ju också inga flere att välja på.

”Nej, men man kunde låta honom resa till Göteborg, och vänta på en annan.”

Då skulle Matts och Ulla blifva utan nu? det går icke bra an, längre.

”Jag tyckte också, att han uppförde sig ganska städadt och hyggligt vid bordet i går afton,” fortfor kaptenen. ”Han var försynt utan bondblyghet; han åt och talade icke mycket, men det han sade, var förnuftigt. I dag har jag icke sett till honom ännu; han är kanske restrött och sofver.”

Nej bevars; Matts säger, att han stigit upp klockan fem, gått ut att spatsera och sett sig omkring i bruket och på Kronberget.

”Jag kan säga! det fägnar mig, att han icke är en sjusofvare. För hans studier är jag icke rädd, fast han icke passerat graden; ty Bredman skrifver mig till, att han deri kan jemföras med sjelfve Baumdal och Kjellgarten, två personer, som den lärda verlden känner ganska fördelaktigt, ehuru jag, såsom militär, icke kan veta allting. Huru vill du, Aurora lilla?”

Jag tror, inföll hon med ett leende, att Matts blir ursinnig och icke lemnar oss någon ro, om han icke får behålla sin herr Medenberg.

”Matts? hvad vill det säga?”

Han är kär i honom; alldeles förtjust. Efter maten i går afton, lära begge herrarne icke genast gått och lagt sig, utan Medenberg tagit Matts med sig ut och bedt honom visa sig trädgården och parken. Såsom det var månljust länge, hade de varit omkring flere timmar. Hvad den fremmande herrn derunder talat, vet jag icke, ehuru Matts, andtruten och rödblommig, upprepade det för mig i morse. Matts talade så fort och hade munnen så full, att jag fick ingen reda derpå: det var sagor, det var ur historien, det var om stjernornas lopp, det var hur vattenhjul drifvas,[20] det var om luften och alla möjliga vackra saker.

”Har du redan råkat Matts i dag? andtruten och svettig? hvad vill det säga? Gunstig junkern brukar annars sofva tills den här tiden och väl längre.”

Men icke i dag. Han var uppe klockan fem, han också; ty herr Medenberg hade bedt honom föra sig till några rara blomsterväxter, som gossen kommit att nämna utseendet på, och som den fremmande herrn förklarat måste tillhöra några sällsyntheter i botaniken. Matts hade blifvit helt förnäm och lycklig öfver den äran att få visa; så att han knappt hade tid att äta frukost, utan tog litet bröd i fickan och for af som en pil för att söka upp sin vän.

”Jag måtte säga! Herr Medenberg har då förtrollat pojken? Godt hufvud har Matts alltid haft; men något qvällsömnig och bra tung om mornarne har gunstig herrn brukat vara.”

Det kom sig deraf, tror jag, att han förr aldrig haft någon att tala med, eller som lifvat upp honom, sade frun. Ty icke har jag haft tid, och icke heller du, Mekroth lilla.

Kaptenen såg åt sidan och tycktes upptagas af en ny tankekedja. ”I sjelfva verket,” anmärkte han, ”tror jag vi icke skulle hafva vanheder af karlen, i jemförelse med Abelcronas och Zeytons sluskar, som de nyligen måst förafskeda. Så här upp i orten, och då man befinner sig i den ställningen, att utgöra den förnämste possessionaten – en ibland de förnämste, menar jag – så får man göra mycket afseende på, att till sina barns lärare ega en man, som kringboende familjer icke räkna för ett får, en stackare. Ty de säga då: ”Mekrothens arfvingar lära med tiden blifva hyggliga personnager! har ni sett deras glåmiga informator?” ungefär som jag och du dömde om de vensterhändta gåskarlarne, Zeytons och Abelcronas måst skilja sig ifrån, sedan de under tre år lärt gossarne ingenting, mer än att bocka sig illa, föra sig obehagligt och nyttja fula talesätt, som de uppsnappat –”

Men huru betalades de också? anmärkte fru Aurora med en vacker blick. Zeyton gaf sin stackars magister femtio riksdaler banko, och Abelcrona sträckte sig först sista året till hundra riksgälds.

”Det är sant, Aurora lilla; och der äro vi åter på ett vigtigt kapitel.

Huru mycket tycker du, att vi skola gifva Medenberg, om vi taga honom?”

Jag vet icke. Hundra riksdaler banko, eller tvåhundra riksgälds kanske.

”Etthundra i banko? Men vet du, Aurora, att det är mycket!”

En man, som mina barn kunna hjertligen älska, är väl värd att få något, sade hon med en allvarsam mine af ganska eget slag. Jag lägger vigt på det, om jag också har orätt, fortfor hon. Jag ville gerna gifva honom någorlunda hederligt. Du får icke bestå honom mindre än hundra riksdaler banko, Mekroth.

Det låg en icke vanlig bestämdhet i dessa fru von Mekeroths ord. Kaptenen hörde henne sällan yttra jag och mina, utan merendels vi och våra; men när det någongång hände, steg för hans godlynta sinne alltid ett minne upp af den sanningen, att egendomen ursprungligen förskref sig ifrån henne. ”Aurora,” svarade han, ”hela verlden vet, att jag icke är snål; Medenberg må gerna få sina etthundra i banko, såvida vi antaga honom.”

I detta ögonblick hördes ett starkt oväsen såsom af någon springande utanföre i farstun, dörren flög upp, och lilla Ulla störtade fram till sin mor, röd som ett rönnbär och så varm, att lockarne rest sig till en gloria omkring hela hufvudet. ”Söta mamma! söta mamma! söta mamma!” sade hon.

Hvad är det, min flicka?

”Söta mamma, gif mig en korg och en knif, en stark, hvass knif – söta mamma! jag har så brottom, så brottom!”

Men hvad i Guds namn står då på? utbrast herr von Mekeroth.

Åh vi hafva så roligt! så roligt! svarade Ulla med anden i halsen. Jag har hela morgonen varit ihop med bror Matts och herr Meberg. Vi hafva samlat de allra små sötaste stenar på Kronberget, som blänka i alla färger, och jag har fått veta namn på dem allihopa! Nu skola vi bryta löst snäckor – men jag har icke tid att tala om det – jag lofvade springa hem efter en knif och en korg – söta mamma, fort! fort! kan jag icke få lilla kökskorgen eller mammas stora sykorg? Med dessa ord sprang hon ut, och frun följde leende efter.

Medan mamma var ute att förskaffa lilla Ulla hvad hon behöfde, satt pappa för sig sjelf i faderglada tankar öfver dotterns qvicka hufvud ”redan vid tio år.” Det är allt eld i de der små spånorna, sade han och skakade förnöjd på hufvudet; det är rätt roligt att känna igen sig, hmhm.

Frun återkom för att fortsätta öfverläggningen. Hvad tycker du, Mekroth, här begynner ju bli rätt lifligt i huset? sade hon med ett skratt.

”Minsann en qvick tjufunge, den Ulla!” svarade han. ”Hafva sinne för mineralogiska stenar och snäcksamlingar redan i så späda år!”

Icke förstår hon eller Matts något af det, söta du. Det är blott för att herr Medenberg spelat upp dem; och de tycka om stenar, musslor, mossor och blommor, liksom andra muntra leksaker, kan jag förstå. Det är icke farligare.

”Men huru kom du att släppa ut Ulla så bittida i dag?”

Bittida? Hon var icke god att hålla inne: hon skulle nödvändigt, alldeles nödvändigt ut till bror Matts, som vidtalat henne i går, innan de lagt sig, och –

”Den Medenberg måste verkligen sjelf vara barnkär, då han icke, som en klok karl, hvilar ut efter resan, utan roar sig med att springa kring berg och backar i sällskap med elever, hvarom han ännu icke vet, huruvida han med dem får något att skaffa. Jag tycker icke illa om detta drag; det ser ut som en viss oegennytta, ehuru det är litet barnsligt vid trettio år.”

Är han trettio år?

”Ja, han ser verkligen ut som tjugutre eller fyra. Det gör också ingenting; och det är väl för att han rest nu och blifvit echaufferad. Bredmans bref innehåller, att han är trettio. Förmodligen har han lefvat ordentligt, som fattig karl.”

Skall jag då anse saken för afgjord och låta sätta upp gardinerna i hans rum? frågade fru von Mekeroth.

”Ja, hvad tycker du, Aurora lilla? jag vet icke huru vi skola göra.”

Efter du sjelf icke har något emot honom, svarade hon, så låt våra barns tycke afgöra frågan. De hafva utvalt honom. Det är visst ingenting att lita på barn, fortfor hon med en from och innerlig blick, som hon[23] tycktes blott kasta åt fönstret, men som säkert gick ännu längre. Likväl har jag märkt, så liten min erfarenhet är, fortfor hon, att barn visa en oemotståndlig leda, en afsmak för somliga personer, åtminstone icke vilja nalkas dem vid första bekantskapen; och, ehuru man härtill icke sett någon orsak, har man efteråt upptäckt, att dessa menniskor hyst ett ondt i sitt väsende, som ingen kände. Deremot närma sig barn till andra, finna ett behag i dem genast vid första anblicken, utan att man kan träffa ett skäl härför, och de trifvas i deras sällskap. Hvaraf det kommer, det vet Gud ensam. Men ofta erfar man efteråt, att barnen icke misstagit sig. Jag tror derföre, att öfver deras tycken hvilar en hemlig nåd, hvars vink vi ej göra illa om vi följa. – Hon kysste sin man och klappade honom sakta öfver axeln.

Rörd sade han: du har rätt, Aurora; jag ger mitt bifall. Våra barn hafva afgjort saken, och för en enda gång må det vara.

TREDJE KAPITLET.
Efter tre veckor.

______

Jag har kastat mina pengar i sjön, Aurora lilla! Huru tycker du nu, att vi skola göra?

PÅ Aronfors tilldrog sig tre veckor härefter en stor händelse, rik på inflytelse, ej blott för ställningarne här, utan för ganska många i orten; vi skola således omtala den.

Öfverenskommelsen med herr Medenberg var snart uppgjord; det syntes lätt på honom, att han aldrig varit van vid höga aflöningar. Född af fattiga föräldrar, i Majorna vid Göteborg, hade han ämnats till sjöman, och äfven som skeppsgosse gjort en liten resa på hafvet, till Hull och hem igen. Hans föräldrar voro utmärkt christliga; man skyllde dem för att tillhöra någon sekt, hvarpå Skara och Göteborgs stift hafva en stor rikedom. Men egentligen kunde man ej säga mera, än att de hvarje söndag troget och andaktsfullt besökte kyrkan. Så hade de lefvat i all sin tid, och äfven ännu hörde de Björk rätt gerna, ej mindre än domprosten Hummel. När sonen i sin barndom visade föga tycke för sjölifvet, hade föräldrarne gerna låtit honom stanna hemma; detta lif var både stormigt och kunde föranleda till laster. Han fick således med kärlek och i stillhet fördjupa sig i några böcker, tillhörande fadrens knappa bibliothek; och han fattades allt mera af lusten att forska, men forska i hvarje ämne för dess egen skull. Redan mycket till åren, började han få gå i skolan,[25] och satt slutligen sin tid ut på gymnasium. Under konditionerande och mycken yttre nöd fann han en möjlighet för sig att få vistas vid akademien. Han arbetade och läste här med en jernhård flit. Men hans tillvexande, hans innerliga håg, att fördjupa sig i vetenskaper för innehållets skull, som är det rätta och förträffliga, gjorde honom likväl fremmande för verlden; han rönte en afsmak för tentamina, och blef i sjelfva verket allt mindre skicklig att taga sådana. Också bör nämnas, det hans kärlek föranledde honom att mera uteslutande arbeta i vissa saker och snartsagdt försumma andra, för en examen lika nödvändiga: det vare sig presten, eller magistern. Genom sitt milda och förståndiga lynne utgjorde han sina kamraters älskling inom nationen; några svirare fördrogo väl icke hans person, men högaktade honom och vågade ej höja sin röst emot honom. Hans lärare älskade honom så högt, att flere tillbjödo honom få gå igenom utan tentamen; han tackade dem med en vördsam innerlighet, men kunde icke förmå sig till emottagande af denna gåfva. Så såg han sig vid långt liden ålder i den ställningen, att ega alldeles ingen framtid. Utsigterna i verlden befinna sig så ganska ofta i strid med insigterna; om desse icke alltid hindra fortkomsten, befordra de den dock sällan, så snart de utgöra verkliga insigter. Ty de hafva då inträngt i sjelfva samvetet, och låta icke vidare lämpa sig till höger eller venster. Äro de ytliga, förenade med en rask och blygselfri talegåfva, då gå de glada steg och komma långt; ty de kunna skifta sina åsigter, förvandla sig efter allt och vinna allt. Verldens ställning är nu sådan. Skall den en gång förändras? Herr Medenberg egde ingenting annat framför sig, än att gå lifvet igenom som informator, och vinna dödens palm som en menniskornas lärare. Till följe af sitt lynne hade han alltid med stor välvilja omfattat barn; med tiden hänförde honom hans hjerta att anse äfven fullvuxna för ett slags barn, och så kom han att älska nästan alla menniskor. Hans smala stig slingrade sig öfver jorden enslig och osedd; men den gick genom lundar, der han på alla steg hade täck, doftande, löfrik småskog vid sin sida. Vid hvarje litet nytt, spädt, genomskinligt blad, som under hans vårdande hand sköt ut på qvist eller gren, gladdes han, och han räknade icke på att få någon annan glädje i verlden.

Före sitt anställande på Aronfors hade han tjenstgjort som lärare i[26] ganska många hus och således vunnit en vidsträckt kännedom om menniskolynnen, sådana de visa sig inom familjerna. Icke hans yrke ensamt förskaffade honom denna kunskap, utan hans fallenhet, hans naturblick, hvilken, alldeles i likhet med förmågan hos barn, icke behöfde lång tid för att upptäcka hvad som gick och gälde hos menniskorna, med hvilka han kom i umgänge. Hvad han varseblef, bevarade han dock alltid i tystnad, och gjorde icke en gång för sig sjelf deröfver någon annan anmärkning, än blott att det var så; huruvida det var godt eller ondt, tog han ej oftare i betraktande, än om han fann sin ställning tillåta att uppträda i verk och handling. Hans egen person egde genom hela denna stämning någonting idylliskt, kanske rättare qvietistiskt. Hans ansigte gaf tillkänna en försynthet, som aldrig måtte hafva tillåtit honom hysa en enda lidelse af det slag, som man kallar passioner; och denna försynthet var det väl, som spridde öfver hans drag en så stor ungdomlighet, emedan det såg ut som han sjelf aldrig erfarit någonting af lifvet. Skall denna kristallklara insjö alltid förblifva så lugn? Skall ingen storm, ingen vind, ingen kåre, mera än fattigdomens lilla höst-il, komma att krusa den till vågor?

Andra dagen efter hans anträde till sin befattning tilldrog sig vid middagen, att, då familjen stod för att läsa till bords, hvilket alltid försiggått ganska knapphändigt och oftast så, att von Mekeroth sjelf, utan något vidare alls, genast satte sig, och de öfrige på sin höjd gjorde minen af att knäppa ihop händerna, det nu väckte pappas stora uppmärksamhet, att Matts och Ulla visade sig vid bordskanten ej med vanliga, ogenerade åtbörder, utan likasom litet försagda, röda i ansigtet och förlägna. Detta gjorde också, att pappa icke efter sin vana, straxt tog sin stol, utan stod och undrade hvad det kunde betyda. ”Nå, Matts!” – undföll det herr Medenberg med en allvarsam, ehuru mild blick; hvarpå gossen började läsa en bordsbön stadigt och vackert, men under synbar bäfvan. Ulla hörde på med mycken uppmärksamhet; hon viste, att ordningen skulle komma till henne efter maten. Allt aflopp mycket väl; men man kunde märka, att bloden något uppsteg i pappas ansigte. I början torde det hafva varit en aldrig så liten, om icke förargelse, dock undran öfver, att bruk kunde införas och saker företagas, utan hans[27] tillsägelse, ej en gång medvetande. Han var först till och med betänkt på att i enrum låta herr Medenberg veta, det hans befattning stannade inom skolkammarens område och icke anginge matsalens; likväl tyckte han snart ändå, att bordsbönen, ehuru den aldrig förr brukats hos honom, likasom nuförtiden nästan i intet af de högre husen, dock var en religiös handling och rätt vacker, blott man en gång kommit sig före. Han befans väl litet tyst och underlig under första delen af måltiden, men det gick snart öfver. Brukspatronessan var vid ett utmärkt godt lynne; hon kastade sina ögon ifrån det ena af sina barn till det andra, med ett uttryck, som ej kan beskrifvas. Hon upplifvade sin man genom de vänligaste blickar och besatt en talent att åt honom utleta det bästa på faten, som måste öfvervinna allt. Samtalet fick sin vanliga gång; han började känna sig försonad och glad. När han steg upp från middagen, var han så öfvertygad, det en bordsbön ånyo skulle komma och äfven redan så nöjd dermed, att han sjelf stod och väntade, höll sina händer tillsammans och såg på Matts. Men han fick snart vrida hufvudet åt venster till lilla Ulla, ty det var hon, som nu med en täck och skär röst stämde upp de vackra orden. Då kaptenen satte bort sin stol, nalkades han sin fru och sade i smyg: ”en tjufunge, den Ulla, att hafva näpen röst!”

Han vände sig till informatorn och yttrade: ”jag gissar, att läsningen väl icke behöfver börjas alldeles straxt på maten? vill icke herr Medenberg göra mig den äran inne hos mig på en liten stund?”

Då de begge herrarne kommit ditin, gick kaptenen några slag öfver golfvet. Det syntes tydligt, att något arbetade inom honom, som han sökte ord för att rätt uttrycka. Han kastade ett par blickar upp på Medenberg, som voro varma, men tillika fulla af hvad man skulle kunna kalla vördnad, nästan som vågade han icke nalkas honom för nära. Och derjemte såg det ut, som om han ville vara tacksam för något. Denna blandning af känslor tog sig slutligen luft genom följande dialog, som man kanske skall finna mindre väntad:

”Hörpå, herr Medenberg – min bästa herr Medenberg – säg mig, om icke herrn röker tobak?”

Icke jemt, herr kapten, svarade han; men jag kan röka, när det så[28] träffar.

”Då kan herrn ju röka en pipa med mig emellanåt?”

Informatorn bugade sig.

”Men – – brukar herrn aldrig draga några tag dernere i lektionsrummet; det plär icke skada?”

Jag har icke tagit med mig någon tobak på resan, herr kapten; ty jag är endast en högst obetydlig rökare.

”Det var förträffligt!” sade den andre, gick in i sitt inre rum, öppnade ett väggskåp och kom tillbaka. ”Tillåt mig – min bästa herr Medenberg! – herr Medenberg – tillåt mig att få förära denna kardus!” yttrade han med en sväfvande, nästan darrande stämma, hvartill väl just intet stort skäl fans i den yttre verlden.

Informatorn emottog vördsamt gåfvan, som i sig sjelf var ganska angenäm: det var en kardus af finaste sort. Kaptenen såg efter denna lilla handling så glad ut, som om en hel klippa vältrats ifrån hans bröst.

Efter ånyo ett antal slag öfver golfvet, sade kaptenen: ”en dum fråga till! en man, som herr Medenberg, tar väl aldrig i kort?”

Jag spelar visst icke egentligen, svarade denne; min tid har icke tillåtit mig sådant. För att spela väl, måste man spela mycket och ständigt. Men jag anser den högsta ovana af alla vara den, att icke kunna på något sätt deltaga i hvad umgänget fordrar –

”Åh bra! bra! Herrn spelar – till exempel – en vira? en vira någon endaste gång?”

Det vill säga, jag känner spelets gång, herr kapten.

”Någotsånär kan jag tänka? Hm, det slår icke felt, att herrn kan vira excellent. En man, som herr Medenberg, gör ingenting dåligt. Herrn spelar också patience på tu man hand?”

Det är en lätt sak.

”Piket?”

Deri har jag fått öfva mig mest af allt.

”Med sina patroner, kan jag tänka? Hahaha! ja, det är verkligen så. Hvad skall man väl också göra på de långa höstqvällar, som vårt älskade klimat beskär oss?”

Saken uppgjordes så, att samma afton skulle herr Medenberg inträffa[29] i kaptenens rum, då denne återkom ifrån sin öfliga rund med frun; och man skulle försöka hvarandres styrka i piket. Nöjet börjades klockan half sju. Straxt i början satt kaptenen litet surmulen, emedan det hände herr Medenberg den lyckan, att i första spelet erhålla sex kort och sexton, jemte fjorton knektar, hvarigenom han genast fick räkna trettiosex; och, såsom detta skett utan att hafva tagit stick, gällde det för nittiosex. ”Det är allvarsamt, någotsånär! har min herre alltid en sådan tur?” frågade kaptenen.

Det har denna gång endast händt mig för att påminna mig om räkningen i spelet, svarade Medenberg artigt.

Man gaf, och andra gången satt kaptenen med fjorton kungar, två qvart-majorer och en dylik ters; man kunde knappt se grannare kort i en menniskas hand och egarens ansigte sken. Likväl hade motspelaren denna gång förhand och anmälde sju kort i den färg, der kaptenen egde kungen blott. Denna föll således på Medenbergs äss, och han tog spel för alla sina sju kort. Bloden steg ända upp till hårfästet, när kaptenen måste kasta de superbaste matadorer på informatorns yttersta hackor. ”Att mista lesen på sådana kort! det är! det är –”

Det har endast skett för att gifva mig en liten uppmuntran under min förestående otur, anmärkte Medenberg.

Det var just hvad som hände. Kaptenen bekom hädanefter ständigt jemna, goda kort, och Medenberg låg under. Kaptenen gjorde inga stora segrar, men dock nästan alltid segrar. När de stego upp för att gå ut och äta, sade von Mekeroth: ”Charmant! en ganska rolig afton! herr Medenberg spelar sin piket ganska bra, mycket bra.” Då de anländt till matsalen, såg Aurora en ny färg spridd öfver sin mans annars litet gula anletsdrag, och hon frågade: hur har spelet gått, mina herrar? –”Förträffligt!” utbrast han, ”herr Medenberg, må du tro, är en ordentlig huggare i piket; han tog en gång ifrån mig lesen mot fjorton kungar och en hel mängd qvart-majorer; gör mig det efter! Nå sedan ändrade det sig litet, det är sant, ty gammal är till sluts ändå alltid äldst: jag vann tvåhundra points. Har du framme af vår rätta ost? Jag menar den rätta? Herr Medenberg, såsom god göteborgare, bör göra bekantskap med en veritabel smålänning. Var så god! se här! tag! Nå, min kära Matts, jag gissar[30] du har varit förtviflad öfver, att jag röfvat herr Medenberg ifrån dig på qvällen? Din far är en gammal krigare, som förstår sig på att göra eröfringar, skall du veta.”

Så förflöto några veckor i patriarkaliskt behag på detta sköna småländska bruk. Medenberg hade icke meddelat kaptenen sin läseordning, och ingen gång frågat honom huru han ville hafva den. När föräldrar icke sjelfva begära få veta det, är ett sådant meddelande rådligast att låta blifva. Då man gör frågor, hittar man ofta på att få svar, besvärliga nog att reda sig uti, såvida man är en underlydande. Det händer, att föräldrar i välmening än borttaga nödiga läsämnen, än tillägga förtidiga. De ega alltid giltiga skäl. Herr von Mekeroth hade icke behöft framdraga några; ty han tog ingen notis om hela saken. Han var så öfvertygad, genom informatorns och barnens kärlek till hvarandra, att, derest de icke läste för mycket tillhopa, icke läste de för litet. Och i hvad ämnen de studerade, var alltid tid att få höra vid någon passande nyårs- eller midsommarsexamen. Man ser således, att han gick emot sin informator till väga med samma öppna, ädla förtroende, som emot sin bruksförvaltare. Synd, om ett sådant missbrukas!

Herr Medenberg sjelf kände en stor trefnad i detta hus, emedan han till sin glädje såg ett par makar, som ömt älskade hvarann, och som voro ganska goda menniskor. Han upptäckte väl, emellanåt, spår till att de hade litet tråkigt ihop; men när sådant icke är en följd af själarnes inre skilsmessa, utan af ointressanta tillfällen, hvilka alltid någongång anmäla sig, så är det af ingen betydelse. Barnen tyckte han dock mest om; och han skref till professor Bredman ett tacksägelsebref, för den lyckliga ställning, hvaruti han försatt honom.

En lördagsafton, ungefär tre veckor efter hans ankomst, trädde ett bud ifrån brukskontoret in till herr von Mekeroth, hvilken som bäst satt vid sin piket med herr Medenberg. Det förmälde, att smeder och arbetare, hela skaran, stodo samlade i kontorsfarstun för att uppgöra för veckan, men att herr bruksförvaltaren icke kunde träffas.

”Hvar är han då?” frågade kaptenen.

Vi hafva sökt öfverallt.

”Så kommer han väl; han har åkit ut någonstans och blifvit fördröjd[31] öfver tiden. Gå din väg.”

Budet gick. Efter en liten stund återkom det ånyo, för att fråga huru man skulle bära sig åt med allt folket, som behöfde pengar, önskade sina saker klara för söndagen och icke ville gå sin väg.

”Hm, det var besynnerligt,” sade kaptenen; ”sådant har aldrig händt – jag vet icke – åh, han kommer nog. Har ingen sett hvart herr Nickolson åkit?”

Ingen häst är borta ur stallet.

”Så har han gått ut att jaga.”

Hans bössa hänger hemma i hans sängkammare.

”Hvad är det för dumheter –”

Ja.

”Huru skall man göra med menniskorna?” yttrade kaptenen till sig sjelf under stor bekymmersamhet. ”Det begriper jag icke alls. Gå ut så länge och bed dem vänta en halftimme till.”

Sedan budet aflägsnat sig, såg herr Medenberg frågande på kaptenen och sade: ”behöfs det endast att räkna öfver med mästersmeder, kolgutar och dagsverkare, så har jag ett halft år hjelpt en sjuk bokhållare på Gimo bruk med sådant.”

Det skulle jag anse för en verklig godhet! utbrast von Mekeroth, med ögon, strålande af tacksamhet.

Informatorn gick till kontoret, besåg motböcker och karfstockar, antecknade arbetet och återkom efter en liten stund till kaptenen med uppgift på summan, som erfordrades för liqviden. Denne steg upp. ”Min sista penningremiss ifrån Göteborg, som ankom i går, ligger ännu orörd i brukskassakistan,” sade han; ”jag har alltid velat hafva penningarne i den, som är brandfri och fastsatt vid väggen, hellre än härinne. Låt oss gå dit.”

Då kaptenen inkom på sitt kontor, syntes det huru ovan han var vid alla omgifvelser derinne. Egare af bruk, militärer såväl som civila, hafva vanligen annars ingen lokal så noga under ögonen, som denna; fallet med von Mekeroth var således ett undantag, men icke förvånande, då vi draga oss till minnes den milda sorglöshet, vi hos honom varsnade redan vid hans första uppträdande. Han hade likväl den takten, att aflägsna[32] folket på en liten stund, medan han sjelf orienterade sig.

När han såg sig ensam med Medenberg, framtog han sin stora nyckel och läste upp kassakistan. Mållös af häpnad fann han kistan tom. ”O Gud! herre, jag är bestulen!” utropade han med nära qväfd röst. ”Att hafva haft en person i sin tjenst i sex års tid och hafva trott på honom som på guld! I går, när penningremissen ankom, lemnade jag den åt Nickolson, nu som förr, och derjemte nyckeln. Han gick till kontoret för att lägga penningarne i förvar, och han återgaf mig straxt derefter min nyckel –”

Innan von Mekeroth hann sluta, instörtade en brukspojke med en hatt och några smärre klädespersedlar, som han och en kamrat sett ligga i Merlsjön och af vågorna kastas mot stranden. Dessa saker tillhörde herr Nickolson. ”Karlen har dränkt sig!” sade kaptenen, bleknande. ”Men hvar har han på så kort tid gjort utaf mina penningar? Ha – han har haft egna skulder! han har skickat att liqvidera dem med min egendom, och sedan afhändt sig lifvet, för att undgå ansvaret inför mig! Hvilken förfärlig händelse!”

Han lät nu uppdyrka kontorspulpeten, der, jemte räkenskaper och kladdar af alla slag, penningar brukade förvaras för veckans löpande utgifter. Det såg ut, som den olycklige eller brottslige haft den skonsamheten, att icke vilja sätta sin husbonde i ögonblickligt bryderi; ty här hade han verkligen lemnat efter sig en liten summa, tillräcklig att bestrida aflöningen på lördagen. Von Mekeroth kontanterade sitt folk, och hvar och en gick hem till sig med undersamma miner och hufvudet fullt af tankar. Manskap utskickades att uppsöka den drunknades kropp i Merlsjön.

När herrarne återkommit i kaptenens rum, satte sig denne i sin bekanta svarta soffa, och en djup suck undföll honom. ”Här tör stå vackert till!” sade han för sig sjelf. ”Jag, som icke reviderat mina böcker på tre år! Det är, för att man tror på folk af det slaget! Huru stå väl mina affärer? Jag kan vara ruinerad karl, utan att veta det ringaste!”

Aurora kom in. ”Hvad hör jag?” utropade hon, ”kan det vara möjligt? den stackars herr Nickolson –”

Stackars herr Nickolson? En vacker stackare!

”Man säger, att han kastat sig i sjön? O Gud!”

Och jag har kastat mina pengar i sjön, Aurora lilla! Huru tycker du nu, att vi skola göra?

FJERDE KAPITLET.
Näsduken.

______

Mitt folk, min vagn, mina hästar, allt står herrn till buds!

LIKASOM kaptenen bekommit sitt djupa bekymmer, så randades ock morgondagen med en sorg för hans fru. Hon märkte på Matts tydliga tecken till kopporna. Såsom en hurtig gosse anstår, ville han väl alldeles icke gifva sig; men sjukdomen grep honom allt mer och mer i sina klor och satte allt flere märken på hans kropp. Till sin stora bedröfvelse måste han afbryta sin läsning och flytta in i mammas rum för att emottaga den ömmaste sjukvård.

Herr von Mekeroth hade icke kastat många blickar i sina räkenskaper, förrän han upptäckte, att.. antingen han sjelf var en man, som icke kunde reda sig i bokhålleriets labyrinter, eller ock, som är troligare, böckerna blifvit så förde, att de med alla sina conto’s, med alla sina summor och öfverföringar, icke ledde till någon för egaren begriplig slutsatts; med ett ord.. de voro oafslutade. Han sköt häpna och förvirrade blickar ned i ett chaos, som han af ledsnad gerna skulle hafva lemnat genast, men nu tvangs att mot sin vilja betrakta, emedan hela hans välfärd låg förseglad inom massan af alla dessa ohyggliga siffror. Han kände sig flere gånger på väg att svindla, rummet gick omkring för[35] honom, papperen svartnade för hans ögon och bokstäfverna, med sina slägtingar siffrorna, hvitnade. ”Jag får igen min gamla sjukdom!” utbrast han med förökadt skäl till bekymmer. ”Gud låte allt detta slutas väl; det ser ganska mörkt ut; stackars Aurora!”

Hastigt spred sig en ljusning öfver hans ansigte, svag, men dock alltid någon. ”Sade mig icke herr Medenberg, att han en tid arbetat på ett brukskontor? Han skall förstå allt det här odrägliga trasslet med hammarsmeder och kolryssar. Hvilken galant karl, om han det gör! Han kan utreda dessa infernaliska böcker, dessa räkenskaper! och säga mig huru mina affärer stå, i fall de icke redan ligga.”

Saken företogs utan uppskof. Den hederliga och beskedliga herr Medenberg drog icke i betänkande att fördjupa sig i ett arbete, som för en lärd måste vara ett af de mest pröfvande. Men för honom stod egentligen ingenting som ledsamt; ganska säkert hade han på sin bana haft många tråkigare och förargligare sysslor, än att studera några dussin kladdar med anteckningar af alla slag, som borde genomgås, summeras, jemföras med hvarandra och slutligen sammansättas till ett formligt och förnuftigt Slut-conto. Det är väl troligt, att han hellre ströfvat omkring markerna för att botanisera, eller legat på rygg i sin soffa för att glömma sig i någon af sina älsklings-auktorer; men då Matts insjuknat och han en tid hindrades att betjena herr von Mekeroth i den syssla, han åt honom betingat, fann han ingenting naturligare, än att låna sig till något annat i stället; och man kan taga för gifvet, att, om han blifvit satt som medhjelpare vid trädgårdsmästarens sida, eller anmodad att efterse gårdens fiske, gårdens jagt, gårdens uppdikning, så skulle han hafva gått tillväga dermed under lika mycken känsla af fromhet, glädje, samvetsgrannhet och förstånd.

När dagen derefter fru von Mekeroth af sin man, som låg till sängs af matthet, fick veta hvilket arbete han användt sin informator till, och hörde det beröm han gaf honom utbrast hon: ”men – lilla Mekroth, går det an ändå, att behandla honom så? han är väl icke hitkommen för allting? tror du –”

Som du vill, Aurora lilla! afbröt kaptenen. Jag är så matt, att jag förmår icke tänka. Jag kan icke för min död genomgå dessa sifferluntor,[36] som äro mig så högst angelägna och dock så pestilentialiska. Vill du, att jag skall lefva i okunnighet om jag är ruinerad menniska?

Frun spratt åt sidan vid detta ord; hon sade icke någonting vidare.

Medenberg fördjupade sig dagligen allt mer i sitt arbete. Han satt på kontoret nästan ifrån morgon till afton. Men hans lynne tycktes långt ifrån lida häraf. Man såg honom icke oftare än vid middagarne; men der visade han sig alltid lika städad och snygg, som om han gjort ingenting hela förmiddagen; hans utseende bar samma prägel, som förr, af godhet, inre glädje och denna väsendets frid, som sprider trefnad och förtroende. Såsom pappa sjelf nu måste hållas inne hos sig och medicinera, var herr Medenberg den som i stället vid bordet förde ordet. Han samtalade med fru Mekeroth om lilla Matts, uppmuntrade henne att se allt i den ljusaste dager, och vände omärkbart alla ämnen åt ett vackert och intagande håll. Han uttryckte sig med så mycken anspråkslöshet, och hans röst var så ren, så skär, att hvar och en måste höra honom med nöje, nästan med behag. Om qvällarne satt han inne hos herr von Mekeroth; läste högt för den sjuke ur någon omtyckt bok, stundom någon af honom sjelf vald, och som kunde vara nyttig äfven för en äldre man. Fru Mekeroth med lilla Ulla förökade cirkeln vid pappas säng. Läsningen gaf ofta anledning till samtal. Kaptenen, som kanske haft mera smak för muntra anekdoter än för allt annat, var i början något fåordig; men hans milda, veka sinne lämpade sig omärkligt efter de öfrigas tycke; sjukdomen gjorde äfven sitt till; och snart hörde han med rörelse och glädje på höga och intagande ämnen, hvilka han förr icke stort betänkt.

Såsom dessa ämnen ofta rörde döden och menniskans lefnadssätt i ett annat lif, var det naturligt, att man också öfvergick till den stora frågan om spöken. Ulla nedfällde sin söm i knäet och äfven mamma lät sin nål stanna. Af ett begripligt skäl kommo alla fyra, att på en och samma gång fästa sina tankar på samma föremål. Kaptenen sjelf gaf ordet åt denna tanke: ”har man ännu igenfunnit Nickolsons kropp?” frågade han.

Medenberg svarade, att man, oaktadt upprepade draggningar i Merlsjön, icke varit i stånd att träffa den. Blott några klädespersedlar hade uppkommit med draggen: på ett ställe en stöfvel, på ett annat en strumpa.

”Högst besynnerligt! skulle då karlen hafva klädt utaf sig nere på sjöbottnen?”

Och vet söta pappa, inföll Ulla med en bestört uppsyn, mor Jeppa Salomons berättade i köket i går, att det spökar vid en vik af Merlsjön alldeles grufligt. Hon har sett der midt i natten en stor, stor karl, eldröd hel och hållen! han hväste som en orm, han skällde som en hund, han tjöt som en varg och skrek som en uggla. Derpå hoppade han ner i viken och, såsom han bestod af bara eld, fräste vattnet då han kom ned! och det stod en rök, en rök som ett moln, öfver hela Merlsjön ända upp till himmelen, pappa!

”Kära barn!” sade mamma i en mildt förebrående ton; men hon såg derunder sjelf hemskt åt sidan, och kinderna antogo en blekare färg.

Kaptenen vände sig också emot Ullas sida och tänkte tvifvelsutan gifva henne en förmaning, att icke tro på spöken; men hans egna blickar stannade på väggen, stirrande och osäkra.

Medenberg uppdrog ur sin ficka en näsduk, som han uppvecklade för herrskapet, och bad i synnerhet fru von Mekeroth betrakta. Hon tog den i sina händer, besåg den och sade: ”Jag känner ganska väl igen den; den har tillhört Nickolson. Här i hörnet står hans namnchiffre.”

Hvad vill herr Medenberg säga med detta? inföll kaptenen och reste sig halft upp i sängen.

Herr kapten, svarade han, denna näsduk har på ett besynnerligt sätt kommit i mina händer. En kolbonde, som i förmiddags hit anlände med en ryss kol, har hittat näsduken i en hage utanför ett torp, minst en mil härifrån. Han frågade, om den tillhörde någon af herrskapet på Aronfors; ty den syntes honom för stor och fin för någon af bönderna, helst sådane ogerna begagna näsdukar. Jag ber herr kaptenen fästa sig vid den märkvärdigheten, att näsduken är alldeles så godt som ren. Den synes icke vara stulen ifrån sin egare, emedan tjufven troligen skulle hafva smutsat den –

”Hvad! hvad!” utropade kaptenen, ”tänk, om Nickolson alldeles icke dränkt sig? Man har icke funnit hans kropp i sjön! O min Gud, han har rymt! han har rest bort! han gömmer sig! Jag kan få igen mina penningar! Han skall promt säga, hvart han gjort utaf med dem!”

Det är min tanke, att man åtminstone icke bör taga hans död för så alldeles afgjord, sade Medenberg.

Fru von Mekeroth såg upp med en stor blick. ”Kan det vara möjligt?” utbrast hon. ”Den afskyvärde! hans död försonade mig med hans fel, och jag kallade honom olycklig; jag ville icke säga brottslig. Men lefver han och har så nedrigt bedragit oss! honom, som vi emottogo, då han, föga bättre än en tiggare, kom till oss ifrån Zeytons – då!”

Hvad? inföll Medenberg, var det ifrån grefve Zeytons, som herr Nickolson trädde i herrskapets tjenst? Var han förut anställd hos Zeytons?

”Ja; så godt som bortkörd kom han derifrån.”

Hm. Detta förefaller mig – jag kan icke säga hvad jag menar. Bortkördes han verkligen ifrån grefve Zeyton?

”Det gjorde han visst. Men min man antog honom ändock; och kanske ännu mera just för detta skäl, ty Zeyton har i hans ögon alltid stått i dagern af en icke särdeles god husbonde. Den tjenare, som Zeyton tadlar, anser Mekeroth berömvärd; och den han berömmer, skulle min man aldrig kunna förmå sig att antaga för egen räkning.”

Zeyton är en dålig karl på allt sätt, både i affärsväg och annat! vidfogade kaptenen, som vaknade upp ur den tankekedja, hvari den drunknades möjliga lefvande försatt honom.

Medenberg syntes också försänkt i en begrundning, som invecklade hans tankar, ju mera han öfverlemnade sig deråt. ”Jag har sett någonting i räkenskaperna,” sade han; ”jag har anmärkt något i Zeytons conto med Aronfors bruk, som förekommit mig underligt redan ifrån första stund.”

Hvad? utbrast kaptenen; hvad menar herr Medenberg? I räkningen med mitt bruk måste Zeyton just icke stå för väl till boks, om allt har sin riktighet.

”Men nu, tvertom, visar honom hans conto såsom krediterad för en större fordran, än som jag tycker kunna vara rimligt –”

I alla tider! hvad säger herr Medenberg? är det möjligt? Zeyton! Zeyton har aldrig sålt det ringaste till bruket. Huru kan han vara krediterad för något? huru kan han här hafva något att fordra? Omöjligt! omöjligt!

”Före afslutandet af det hela kan jag också icke utlåta mig bestämdt,” svarade Medenberg. ”Motivet för ett bedrägeri af detta slag, å Nickolsons sida, är icke heller begripligt, om han blifvit af grefve Zeyton misshandlad och bortkörd. Härunder ligger någonting mörkt, någonting mycket mörkt. Det skulle endast kunna få ett slags skymt af förklaring, om – i fall –”

Hvad menar herrn?

”Men det är för otroligt.”

Fru von Mekeroth såg bleknande på herr Medenberg och tycktes fatta en aning om hans tanke.

”Herrskapet har för mig skildrat denna grefve Zeyton såsom en man, i stånd till stora skurkstreck,” sade han. ”Jag har sjelf sett honom en gång i kyrkan, och hans uppsyn behagade mig ej. Dock eger jag häraf ingen rättighet, att anse honom hafva gått i komplott med en bof.”

Ha! herre? – herrn tror, att han kört bort Nickolson enkom, på det att denne måtte komma i min tjenst – och – jag förmår knappt uttala det – för att sedan bedraga mig? till Zeytons fördel bedraga mig? Medgif likväl, att sådant är någotsånär gement gjordt!

”Jag anser, att herr kaptenen, utan att misstänka hvem det må vara, dock icke bör behandla Nickolson såsom alldeles död. Tillåt mig, att göra en liten resa här i trakterna; jag är van att botanisera, jag torde finna spåren efter någon förut okänd bolmört. Är jag icke i stånd till några upptäckter om Nickolson, så blir saken deraf icke värre. Men kan jag finna anledningar till att han lefver, så skyndar jag mig till Jönköping att utverka allmän efterlysning efter den förrymde.”

Förträffligt, min bäste herr Medenberg! mitt folk, min vagn, mina hästar, allt står herrn till buds! Ack min Gud, hvad jag är olycklig, som icke sjelf kan! Hvad jag är lycklig, att – Låt dessa infama räkenskaper hvila så länge; ty om tjufven lefver och kanske med hvarje timme kommer allt längre ur våra händer, så tjenar det oss sannerligen till ingenting att studera hans efterlemnade dokumenter.

FEMTE KAPITLET.
Ett besök i Prestgården.

______

Herre Jesus! hvad säger du, pojke? äro de så nära, att här blir Skall utaf?

REDAN dagen derpå se vi den skönaste sol smycka jorden med strålar, som aldrig förr försökt sig härnere, och derföre skyggt skimrande, liksom fruktande, sökte sin väg emellan furuskogens täta, mörkgröna, välluktande barrgrenar. Med glada och raska steg gick Medenberg en genväg framåt prestgården. Hans plan var, att besöka det torp, i hvars hage den misstänkta näsduken blifvit funnen. Men detta låg öfver en mil ifrån Aronfors, och prestgården var belägen halfväges åt samma håll. Tillräckligt skäl, att under vägen titta in hos det hederliga prostherrskapet; men härtill kom också det, att man väl hos socknens presterskap, likasom i en medelpunkt, borde hoppas finna alla underrättelser samlade, rörande de förnämsta tilldragelser, följaktligen äfven om den försvunne bruksförvaltaren.

Alexander Medenberg, som redan varit i prestgården flere gånger, emedan den utgjorde brukets närmaste grannskap och alltid förekom honom så treflig, steg nu på oförfäradt, ehuru det var nästan för bittida på dagen att aflägga besök. När han inträdde i salen, träffade han ingen, utom en piga, som städade rummen och förklarade, ”att prosten sjelf vore ute på sin morgon-spassage kring egorna, men herrskapet annars[41] nere i trädgården.”

Medenberg gick således ned i trädgården. Han öppnade den rödmålade grinden och kom oskadd förbi bikuporna. Men ”herrskapet” såg han icke till. Han trädde in på den ena gräsgången efter den andra, vände om hörnet på den ena häcken efter den andra: fru prostinnan plägade ej annars vara så obeskrifligen tyst, att ett ställe, der hon befann sig, länge kunde dölja henne.

”Ah!” utbrast han slutligen halfhögt, och ett alldeles dylikt Ah! besvarade honom. På bänken i trädgårdens innersta, dunklaste och täckaste löfsal, satt Maria. Han nalkades till henne med en bugning; hon steg upp med en liten, hastigt öfvergående rodnad. Han såg, att hon sutit och läst i den bok, som hon fått till låns af honom, sist de träffats. Själfulla menniskor behöfva icke många gånger råkas, innan de äro bekanta och förstå hvarann i grund.

Man kan hafva brådtom; det oaktadt kan man också dröja litet. De skönaste och bästa ord, som sägas här i verlden, äro säkert de, som ingenting innehålla och icke äro att skrifva upp. Der orden sjelfva föga betyda, betyder ofta meningen dess mer. Det är icke det ”vackra vädret” man talar om, ehuru man endast talar om det; icke de ”täcka höstblommorna” gäller det; icke den ”klara luften,” icke den intagande svalkan i asplunden, eller nöjet af att ro ut på den lilla sjön, som vaggar sin våg, omgifven af skogar, der sätror ligga i himmelska skuggor och vallhjonens horn höras svara hvarandra ur echorika fjerran. Man meddelar hvarann allt detta, och man tänker på intet deraf; ty man tänker på något ännu tusen gånger bättre.

Hastigt sade Maria: ”nu måste visst pappa hafva kommit hem!” Men hvar är då fru prostinnan? frågade Medenberg. ”Söta mor var här i trädgården för ett ögonblick sedan,” svarade hon. ”Jag begriper icke – ack! hon ställer säkert som bäst i ordning kopparne till frukosten, och jag är ganska – ganska – som icke skyndar mig också – – var så god, herr Medenberg! var så god och stig in till oss! Hvad det skall bli för ett nöje för söta far, att få höra nytt ifrån Aronfors!”

När Medenberg inträdde i salen, såg han prosten sitta framför ett bord med tidningarne framför sig och i afmätta omgångar runka betänkligt[42] på sitt hufvud. ”Se! välkommen, mycket välkommen!” ropade han emot sitt fremmande. ”Så bittida ute på promenad? Hur står det till på Aronfors, herr Medenberg? Jag är för ängslig, för ledsen! Har man ännu träffat igen den olyckliga galgfågelns kropp?”

Nej, herr prost.

”Men det är ju förfärligt! Det är nu på sjette dygnet, som herr Nickolson har legat i vattnet. Låt se: han saknades i lördags – alldeles – och idag hafva vi fredagsmorgon. Jag fördrar icke att se Guds skapade beläte uppruttnadt, hu! Har man draggat? Ja, man har. Men har man brukat en duglig dragg med sänke på och med ankarklor?”

Jag hör, inföll fru prostinnan, som nu kom in genom dörren, med egna händer bärande kamrer Brun (kaffekannan), sättande honom midt på det runda gula ekbordet och derefter bjudande herr Medenberg – för hvilken hon i förbigående neg – att med sin person föröka den lilla kretsen i den här sorgliga verlden; ”jag hör,” sade hon, ”att det är just som jag alltid tänkt. Man har icke anträffat herr Nickolsons kropp? Nenej men. Den menniskan fruktade jag ständigt för; allt ifrån hans barndom var jag rädd för honom; jag har aldrig sett någon pojke med så kolsvarta ögonbryn redan den tiden han gick till skrift. De voro sammanvuxna ofvanför näsan – var så god och tag grädde! – och då drunknar man alltid. Herr Nickolson – spara icke på skorporna, Maria stackare har gjort sitt bästa! – ja, han var alltid älskad, alltid mycket omtyckt på Aronfors. Får väl se, tänkte jag; får väl se hvad katten duger till, när skinnet är af. När man känner litet af Nickolsons barndom, hans härkomst, gunstig herrns ungdom – Annika! Annika! nej, det döförat är i laggåln! gå du, Maria lilla, gå och skumma in riktig grädde åt oss; det är ju bara klara mjölken, det här! magister Medenberg är van vid helt annat på Aronfors – vänta litet – var så god och vänta, vänta, herr magist –”

För Guds skull, gå icke ut för min skull! ropade han. Men Maria var redan gången.

”Tiderna förvärra sig fasligt, mycket fasligt!” sade prosten. ”Vet du, mamma, hvad som har händt i tidningarne? Herr Medenberg känner det säkert förut?”

Jag har icke sett de sista tidningarne, herr prost.

”Det är också ingenting att se; Gud hjelp oss, så visst för vintern. Ett helt band af lifstidsfångar hafva nu, liksom flera gånger förr, brutit sig ut ifrån Carlskrona. Det var redan för en tid sedan det skedde; och man hade ohyggliga berättelser om begångna mord, rån och rofferier nedåt landet, i Konga och Kinnevald på Blekingska gränsen. Men nu hafva de kommit hit upp i höjden, Gud hjelpe oss så visst, i sjelfva Jönköpings län! En Vestgöte har blifvit mördad och plundrad på vägen åt Ledhester: äfven i sjelfva Bottnaryd, i Angärdshestra och vid Taberg hafva inbrott skett. Hvad säges om sådant? Men det som jag tycker värst af allt, är, att man likaledes hört rykten från Wernamo, ja ifrån skogarne emellan Nottebäck och Åsheda, ända till Serarp i Näshult. Herre! tänk, hvilket band det måste vara, om alla dessa skurkar hänga tillhopa i ett, och sträcka sig ut till så vidt åtskilda trakter? Huru skall det då gå med oss, som ligga snart sagdt midt emellan?”

Söta far! sade Maria, som nu återkommit, låt oss icke frukta det värsta. Här har ju aldrig händt någonting? Rykten om våldsverkare och tjufband hör man hvarje år; det är ganska bedröfligt; men vet, söta far, jag tror man bara förstorar de ohyggliga berättelserna med flit –

”Det må vara, mitt barn; du har din farfars goda courage. Men du bör också tro litet på mig, fast jag är blott din far, och jag försäkrar dig, att i år händer någonting. Hvar är Göran? är det icke en underlig Göran, som ej håller sig inne vid frukosten? När man icke har mer än två barn, en gosse och en flicka, herr Medenberg, då vet man att vara rädd om dem.”

Bror Göran kom nyss hem, anmälde Maria; han har skjutit en stor, stor tjädertupp på morgonen. Den har blodat ned honom, medan han bar honom, så att han gör en smula sin toilette, innan han stiger in.

”Blodat ned honom? huff, huff; jag älskar icke blod. Det är som jag har sagt: någonting händer i år. Blod! Jag har intet emot att pojken är kry och brås på sin farfar. Jag har sjelf haft denna gubbe till far: men huff, herr Medenberg! betänk, hvilka stora skogar vi hafva omkring oss åt alla håll. Och om röfvarne komma, så sitta vi som får, ja, som lammungar.

Medenberg framställde nu sitt ärende. När han berättade om den funna näsduken, och att han, för sin del, icke var förvissad att Nickolson dränkt sig, utbrast prostinnan: ”der ha vi det! är det icke som jag alltid tänkt? En karl med sådana ögonbryn drunknar, herr magister! men dränker sig sjelf, det gör han aldrig. Nickolson! den Nickolson! Och han lefver således?”

Jag kan icke taga det för afgjordt, svarade Medenberg, men det förefaller mig misstänkt. Jag ämnar begifva mig att söka spår efter honom; ty lefver han, så är det för kapten von Mekeroth af högsta vigt att få rätt på honom, emedan en ganska betydande penningsumma försvann ifrån brukskontoret med det samma som han.

”Ha! der ha vi det! är det icke hvad jag alltid tänkt? Den stackars Mekrothen! Den Nickolson! Den Nickolson!”

Men innan jag fortsätter min spatsergång till torpet, fortfor den förre, så ville jag först höra, om herr prosten inhemtat några rykten om den försvunne? eller om folket berättat något annat, som kunde vägleda mig?

”Nej, herre; jag har ingenting annat hört, än om de ohyggliga röfvare, hvarom jag läst. Tjufvar ifrån Ledhester ända till Serarp! det är så godt som tvärs midt öfver hela Jönköpings län, ifrån nordvest till sydost. Nickolson, den trodde jag låg i sjön. Hvad är det för ett torp, som herrn tänker påhelsa?”

Dädemo Hult skall det heta. I hagen der har näsduken blifvit funnen.

”På Hultet!” utbrast Maria med en liten häpnad och såg upp. ”Skall herr Medenberg gå dit? Det är ett mycket mörkt ställe; så svarta branter ser man ingenstans annars.”

Så mycket bättre; jag har alltid älskat romantiska utsigter, sade han.

I detta ögonblick steg husets son, den tjugutreårige Göran, öppen och rask till utseendet, sin vackra syster Marias trogna afbild, in genom dörren. ”Nå, hvad tror du, Göran!” ropade prostinnan honom till mötes; ”har jag icke alltid tänkt det? herr Nickolson har icke dränkt sig, vet du; han lefver rentutaf!”

Det fägnar mig, svarade Göran. Söta mor, gif mig en kopp kaffe.

”Jaja, det är verklig sanning och icke narri,” fortfor prostinnan, under det hon slog uti åt sin son, och denne emellertid hade gifvit sin goda vän, Medenberg, ett handslag till morgonhelsning.

Hör du, Göran, sade prosten, du kan rätt visa herr Medenberg genvägen öfver till Dädemohult. Han har säkert aldrig varit der förr, och –

”Det skall bli ganska roligt,” inföll Göran och sväljde sin första skorpa. ”Det är den allravackraste, den allrahiskligaste väg. Men är det då verkligen visst, att Nickolson, den skurken, än ytterligare lefver och regerar? Söta mor, gif mig en skorpa till. Syster Maria har denna gången mycken heder af sitt hvetebak. Vet söta far, att –”

Ja, Göran, jag vet, att du har blodat ned dig, och sådant är ett ganska gement, ett olycksaligt tecken. Fast jag aldrig tror på skrock, så säger jag ändock hvad jag säger. Jag tycker ganska mycket om att en tjäder kommer in i huset, men icke på detta sätt.

”Åh strunt, söta far. Den halfdöda fågeln bet till mig litet öfver fingrarne, och det var icke härom jag ämnade tala. Men jag har på morgonen råkat herr expeditionsbefallningsmannen, som sagt, att tidningarne skola vara pinfulla med stråtröfvare: är det sant?”

Ja, gunås så visst.

”Men befallningsmannen tillade, att han ifrån Wernamo fått ännu flera underrättelser, hvarom icke ännu någonting står att läsa. De hafva bränt upp en half bondgård, och det blir kanske till sluts frågan om att hålla skall efter sådana rackare. Då går jag med i skallet, söta far! Se icke så ängslig ut, snälla syster Maria! jag tar en till af dina skorpor, så blir du glad.”

Herre Jesus! hvad säger du, pojke? utropade prosten. Äro de så nära, att här blir skall utaf?

”Åh nej,” svarade Göran och steg upp från bordet. ”De äro långt borta nog, tror jag; men skallet måste bådas upp af hela häradet. För resten tör det blifva alldeles ingenting utaf.”

Ack, min son! Gud gifve, att jag vore din farfar och låge i grafven, och att han i mitt ställe nu vore prost här, lefde och vore din far. Jag tycker icke om dessa tider.

”Åh, söta far skall få se, att det till sluts går an att lefva äfven nu.

Nåväl, bror Alexander, huru bär verlden sig åt med dig? Så, att du vill aflägga ett besök hos hexan på Dädemohult? Hon är bestämdt den bästa af alla kärngar, som gjort bön vid Bottnaryds källa, och, betraktad som trollpacka, är hon den angenämaste jag vet.”

Så du talar, min bror! utbrast Maria, litet sorgsen, förskräckt och nästan andäktig.

”Jag har intet ärende till någon Dädemohexa,” sade Medenberg, leende. ”Jag tänker också icke låta henne spå mig sjelf, men skall bli ganska glad, om hon kan berätta mig något om denna näsduk.”

Herrarne Alexander och Göran togo således afsked från prosten Edelings. Prostinnan gaf dem en fryntlig nick på vägen; och Maria sade herr Medenberg, att hon till nästa gång skulle hafva på ett särskildt minnespapper antecknade alla de tyska ord i Wilhelm Tell, som hon icke förstod och önskade hans förklaring öfver.

SJETTE KAPITLET.
Mor Ellin.

______

Ni kommer ifrån sjön, herre? Merlsjön, herre? Ni kommer ifrån den drunknades blåa böljor!

DE hade en temmelig väg att vandra öfver skogen för att komma till Hultet; men för den, som älskade vilda och obanade gångstigar, var denna vandring ganska intagande. ”I sjelfva verket,” sade Göran, ”skall du få komma i bekantskap med en person, som icke är så fullt ut en trollpacka, som hon borde. Hon är kanske till sluts rätt mycket en menniska, stackars furie. Och en dygd af stort värde besitter hon: hon har en ganska vacker dotter.”

Hvad? utbrast Alexander, har hon en dotter? en vacker dotter, och det midt i ödemarken?

”Ja, riktigt. Jag hoppas vi skola göra dotterns bekantskap äfven. Kanske blir också hon en hexa med tiden, men ännu är hon det icke, så vidt jag vet.”

Hör då detta folk till någon Finnstam, Göran, efter du kallar dem troll och hexor? Jag förmodar, att på de stora skogarne här i Småland sitta spridda hushåll af samma fattiga, undanskjutna, till ödemarkerna förvista slägte, som man träffar i en stor del andra landskaper, i synnerhet Wermland, der jag varit och sjelf sett dem. Hela trakter kallas der[48] Finnskogar. Hvad slags folk det må vara, kan jag icke säga; men deras lefnadssätt, tycken, tankar och religion skilja sig betydligt ifrån öfriga, omkringboende menniskors. Jag har aldrig funnit dem så afskyvärda, som man beskrifvit dem; men väl beklagansvärda. I sjelfva verket se vi, i vårt goda Sverige, bland dessa sporadiska finnar eller lappar fullt ut lika märkvärdiga originaler, som dem Walter Scott så mästerligt skildrat i Meg Merillies, Norna och alla sina andra ypperliga spåkärngar, dessa zigenerskor, delaktiga af ortens hemligheter och skickliga uti att bota, likasom att förderfva boskap. Jag skall bli nöjd, blott jag får upplysning om min näsduk.

”Ja, vet du, Alexander, jag har också fallit på den tanken, att Skandinavien hyser lika så förträffliga troll, lika utmärkta plågoandar, som trotts nånsin Skottland. Våra torde väl mest, såsom du yttrar, vara att träffa ibland lemningarne af det uråldriga Finn- eller Lappfolket, som bebor våra ödsligaste skogar. Men äfven ibland Svenskorna sjelfva saknas icke hexartade figurer, tre alnar långa, hemma i mörka konster, afskyvärda om man så behagar, men i motsatt fall intagande. Jag skall icke kunna säga dig härkomsten för vår mor Ellin, här borta på Hultet; men jag anser henne hvarken för en lappska eller finska; hon talar sin rena småländska. För öfrigt är hon alldeles icke en svensk öfversättning eller ett plagiat af någon Walter Scottsk zigenerska eller trollkärring; hon är verkligen fullt ut så sig sjelf, så svensk, som allt annat i vår höga Nord. Lång till växten må hon vara, det kan jag icke hjelpa; men du skall veta, i fall du icke redan känner det, att den småländska racen ofta visar sig ganska ansenlig. Min farfar var soldat vid Jönköpings regimente; han höll tre och en half aln utan skor.”

Nu begriper jag, hvarföre din far skröt så mycket öfver din farfar. Simpel soldat? det tycker jag om. Han kunde ändock rusta ut sin son till prest!

”Ja, gjorde han så. Nu kommer det an på, hvad min far kan rusta ut sin son till, den arma junkern. Åh, till en början är jag åtminstone student; och det skall nog gå framåt i verlden. Gud har förbjudit oss att sörja öfver morgondagen, ehuru jag anser ganska rätt att tänka på [49] densamma ibland goda vänner. Denna termin far jag icke upp till Upsala – så pass har jag afgjort för min framtid.”

Icke! nå men det är förträffligt, Göran! då får jag hela hösten njuta ditt sällskap här nere?

”Säkert, kära Alexander, i fall du skulle hitta på att fråga derefter, just. Men när man lefver i så förnämt sällskap, som du, och har en så ypperlig kondition – – fast det säger jag oförstäldt, att jag anser Mekrothens hus ganska tråkigt. Frun är ypper, men det går en pjåsk genom kaptenen ifrån hufvud till fot. Då skulle du se Abelcronas: har du varit der ännu?”

Nej.

”De äro icke så rika, som Mekeroths; men de veta att lefva. Der er en vitter, en herrlig fru, må du tro: äfven herrn är en Bucephalus. Den som kunde få sig en kondition der!”

Jag torde snart komma att besöka både Abelcronas och Zeytons, för att efterhöra åtskilligt rörande denna besynnerliga herr Nickolson; ty, om det också bevisar sig att han dött, så måste jag begära upplysningar om affärernas ställningar med herrskaperna i orten. Jag har ett ganska kinkigt arbete för händer, må du tro. Jag reder ut Aronfors’ räkenskaper.

”Minsann! Men vet du, bror Alexander – – fast hvad angår det mig. Kän bara, kän huru herrligt skogen doftar! se hur det skimrar emellan grankronorna! hör du vattenfallet? rättnu nalkas vi Dädemohult.”

Hvad menade du? säg ut.

”Jo, jag menar, efter du så vill, att du är en fullkomlig tok. Hvarföre skall du låta ålägga dig en sådan djefvulskap, som att utreda ett kontors oreda? Hahaha, om jag det gjorde! Det kan vara nog, att sitta beckad som informator, tycker jag.”

Låt det vara, kära Göran. Också lär jag väl icke komma att sitta inne nu, om jag skall resa att söka upp förlupna Nickolsöner.

”Hvad säger du? Det är då icke nog med efterfrågningarne hos vår kärring på skogen här? Skall du fara längre?”

Det beror på, om hon kan lemna upplysningar, som föranleda till någonting.

”Aha – nå men – topp! det faller mig etwas in, Alexander! Du skall veta, att herr Nickolson var en satan i lifstiden; och lefver han, så är han det ännu. Han var mera känd i orten, än den enfaldiga kapten Mekroth vet eller ens kan begripa. Du torde icke få resa så litet i Småland, innan det lyckas dig att taga fast på honom, förutsatt, att det icke, när herrarne en gång träffas, blir han, som så gerna tar fast på dig. Alexander! vet du hvad jag gör dig för ett förslag? Kort och godt, att följa med dig! förutsatt, att du trifs lika väl i mitt sällskap, som jag i ditt.”

Gudomligt! hvad vi skola resa och hafva roligt tillhopa! utropade Medenberg. De begge unga vännerna omfamnade hvarann, och det så häftigt, att de härvid halkade omkull på en stor, kullrig, med våt och hal björnmossa öfvervuxen sten. Innan de hunno resa sig igen, hörde de en skär, men genomträngande och klar alt-röst, som ofvan ifrån bergstoppen skrek, så att det gaf echo genom hela skogen:

”Karlar! karlar! karlar!”

Hvad är det? sade Medenberg och störtade upp.

Mor Ellin är ute; tyst! hviskade Göran. Vi äro nu helt nära Dädemohult. Tyst! vi skola reta gumman litet, fortfor han; hvarpå han ropade, med förfärlig och vild röst, upp emot berget tillbaka:

”Kärngar! kärngar! kärngar!”

Men härpå bekoms intet svar. Sjelfva skogen låg mörk, tät, sluten omkring dem och tyst som en graf. Mor Ellins gestalt, som Göran med säkerhet hade tyckt sig se på höjden af en häll, var alldeles försvunnen. Hvad vill detta betyda? sade de till hvarandra. Hörde du henne icke bestämdt och klart ropa karlar! och det i tre omgångar? – Jo, visst. – Jag trodde hon menade oss, och att hon gjorde litet narr af oss för det, att vi lågo i famnen på hvarann. – Hon ropade kanhända åt helt andra karlar, än oss? – Tror du, att hon manade fram några röfvare?

Vid denna sista tanke, som Alexander väckt, stannade Göran tvärt. ”Vi skulle kunna vara omgifna af kanaljer och tjufvar här, månne? Åh nej! åh nej, det är icke möjligt. Icke här i socknen. Länsmannen omtalade för mig tydligt, att det närmaste man hört utaf det infama skurksällskapet, var i nejden af Wernamo. Kom, Alexander, gå vi oförskräckt[51] fram till trollpackans lilla stuga på Hultet.”

Alltsammans var kanske blott en synvilla, sade Medenberg.

”Ja, och en hörvilla då derjemte!” svarade Göran. ”Karlar! karlar! karlar!” Kunna sådana ord betyda ingenting? Jag begriper icke det här. Denna hexa har förtrollat mig, det känner jag.”

Göran Edeling trädde förut på en slingrande och smal skogsstig. Alexander och han sågo sig ofta om, men märkte ej det ringaste. Blott fina, späda rännilar sökte sig en melankolisk väg emellan svarta, skrofliga klyftor, och, när det blef för mycket brant för dem, utgöto de sin smärta i ett oefterhärmligt, ett ljuft sorl; så hoppade de ned till nästa häll. Mången gång tycktes vattnets ljud till tonen likna något af mor Ellins egen röst, som från berget låtit lika så klar och icke mindre melankolisk, endast femton gånger starkare.

Skogen öppnade sig något; gångstigen förde de begge vandrarne fram till en tvär brant, som nedanföre visade en lång och smal dalränna, en kjusa. På sjelfva kanten af denna brant blefvo de, i och med detsamma de veko om hörnet af en hög klippa, varse ett litet hus af träd; virket fullkomligen grånadt af tiden. Innan de vågade sig in, sågo de sig likväl ännu en gång omkring; men intet väsende, hvarken troll eller folk, förmärktes i hela nejden.

Göran Edeling nalkades stugdörren och de trädde på. Ingenting förfärligt mötte dem derinne, och de trodde i början, att icke någon varelse fans i kammaren. Snart nådde dem likväl tre djupa suckar. De gingo fram till det hörn, som af spisen varit skymdt för deras ögon, när de först anlände. Här stod en säng, och på sängkanten satt en qvinnofigur, som hvälfde ett par stora, svarta ögon under utseende af förtviflan. Ögonen voro icke så ihåliga, som man på en furie kunde vänta; icke heller sågo de ilskna eller förfärliga ut; men de tydde på en hopplös smärta. Utan att säga ett ord, och utan att stiga upp, fästade den gamla sina blickar på de ankomne herrarne och i synnerhet på Alexander Medenberg, som hon ej sett förr. Hon skakade betänksamt på hufvudet. Hennes hy var krithvit och anletsdragen utvisade en stor, forntida skönhet. Hon bar ett slags hätta eller mössa på hufvudet; och när hon vände ansigtet åt sidan, sågos i nacken fyra långa, tjocka flätor af ramsvart hår.

”Ni är icke vid humör i dag, mammika!” vågade Göran yttra, i mening att genom detta skämt komma samtalet i gång. Men den gamla svarade intet; hon blott gaf honom en blick, full af det djupaste förakt. Man såg en låga, lik förnäm vrede, småningom samla sig i ögonkloten; dessa förstorade sig och började rulla af och an på föremålen, likt en lejoninnas.

Medenberg trädde henne närmare och sade: ”Goda mor Ellin! jag ville icke för mycket godt göra er ledsen, men jag har något vigtigt att fråga er om.”

Mildheten i denna herres uppsyn och höfligheten, hvarmed han vände sig till den högsinta gumman, tycktes på väg att åter något försona henne. Hon såg på honom med en färgrik skiftning i ögonkastet och sade under vemod: ”Ni får ett rikt gifte, min herre! ja, så sant mor Ellin på Dä’mohult är död, fast det ser ut som hon lefver, ni får ett mycket rikt gifte!”

Jag har icke kommit hit för att låta spå mig, svarade han. Jag har någonting med mig för att visa er och fråga er om; jag är ifrån Aronfors –

”Ha!” utropade hon, reste sig upp i sin fulla längd, knöt sina händer och framsträckte armarne nästan som en fäktande kämpe. ”Ni kommer ifrån sjön, herre? Merlsjön, herre? Ni kommer ifrån den drunknades blåa böljor! Han ligger icke på bottnen, säger jag er, herre! En uf kan sänka sig i Guds klara vatten, en korp kan dö och gå till grund, en uggla kan famnas af vikens skönaste våg, då stormen begriper henne — men Joak Nickel har icke kunnat sjunka: nej herre! han är ofvan jord! ofvan jord! ofvan jord!”

Medenberg stod tyst och bestört. Huru viste hon, att jag ämnade fråga henne om Nickolson? tänkte han. Men denna händelse utgör nu ett allmänt talämne; hon kunde således gissa, att en person ifrån Aronfors omöjligen hade annat ärende, än höra utsagor om den saknade.

Han tog upp den funna näsduken och sade, att den för blott två dagar sedan blifvit hittad i hagen utanför hennes torp, samt att han önskade veta, om hon sett till herr Nickolson, eller viste något om hans näsduk.

När han för mor Ellin uppvecklade duken, fattade hon den hastigt, kysste den häftigt och satte den för sina ögon under en flod af ymniga tårar. ”Vackra duk!” suckade hon. ”O mitt barn! min dotter! mitt eget barn! ja, herre, denna näsduk har min dotter tvättat, och det var det sista hon tvättade hemma hos sin mor. Hennes far, torparen, är längesedan död; och torparenkan duger till intet mera.”

Er dotter, säger ni?

”Herre, ni är mild under ögonen, ni är en vis man. Herrn skall icke skratta åt torparenkan och göra gäck af mor Ellin, för att hon vet mera än andra, om nätterna. Herre! herre! tro mor Ellin: Joakim Nickolson är en stor förrädare och en grym bof.”

Har ni sett honom dessa dagar?

”Det måtte jag väl, då han var här för fem dygn sedan?”

För fem dygn sedan? var han då här i lördags eller i söndags?

Mor Ellin teg och såg genomträngande, på ett alldeles eget sätt misstänksamt, fram emot den fremmande. ”Hvad räkna vi i dag?” sade hon. ”Hafva vi icke fredag? Nå herre, det är då så mycket sagdt, som att landsplågaren var här i söndags. I lördags drunknade han; i söndags kom han hit; ser ni det? var icke det klokt gjordt?”

Medenberg fann, att han måste ingå i gummans egna föreställningar, för att, om möjligt, utreda den sanna händelsen ur dessa förvirrade ord. ”Han drunkande i lördags, min goda mor? och han kom till er i söndags? Han besökte er således som en ande?”

Hahaha, herre! utropade hon med ett hemskt åtlöje; herrn begriper ingenting! men jag vet hvad det är, att mista sitt barn. Oh! – o min herre! se en gång på torparkärringens dotter först, och döm sedan den vackra. Herrn skulle vilja hafva kysst min dotter Ellin, det vet jag. Men det är slut med det; slut! slut! Hvar är nu skogens skämt och nätternas täckhet? Borta, borta. Det brinner ej nånsin mer i Dädemo spis, och röken far icke ur torparens skorsten öfver kjusan, ty flickan är icke hemma och eldar. Hvar är luftens klara sken och dagens prakt? Borta, borta. Unga Ellin har rymt ifrån sin mor, den gamla Ellin.

”Men – hvad vill detta säga?”

Att herrn ingenting förstår. Herrn är dum som en spån och värre än[54] ett stort kålhufvud. Ack! hvad jag tycker om herrn ändå, som icke gör narr af den fattiga gumman, för att satan tog hennes arma, förlorade dotter. Ack, herrn skulle hafva sett min Ellin först och dömt henne sedan.

”För Guds skull – har också er dotter dött?”

Nej, gunåda oss, det har hon icke. Satan tog henne i sina armar lifs lefvande, sträckte ut sina brunblåa vingar så vidt som Dädemohult – en vinge åt höger mot månen till: en vinge åt venster mot stjernorna till – så grep han min Ellin i sin famn och flög bort med henne rakt fram öfver kjusan. Det skedde i söndags.

”Har herr Nickolson varit här och förledt er dotter att följa med sig, då han rymde?”

Nu, herre, nu begrep ni någonting. Nu vill jag säga er, att ni slog sanningen i skallen, så att det small.

”Men ni sade helt nyss, att Nickolson drunknade i lördags?”

Så – åter är han dum och skrumpen till vettet som en årsgammal rofva, usla karl! Sade jag er icke straxt ifrån början, att Joak Nickel aldrig dränkt sig? och att förr gå uggla, korp och uf till botten, än han. Det är prat, att han ligger i Merlsjön; prat, förstår ni det? Medan ni draggar och draggar och draggar, så far han och far och far. Rymmaren har fått fem dagars försprång ifrån er, hahaha! Tag fast honom nu!

Mor Ellin hade under alla dessa grofva och vilda ord sett på den fremmande med uttrycket af en gam. Men helt hastigt förböto sig hennes anletsdrag; hon fattade Medenbergs hand och ropade: ack, min herre! huru god och vänlig ni ser ut! Ni vredgas icke på torpargumman och gäckas ej med elaka mor Ellin? Herre! fräls min dotter ur Joakim Nickolsons armar; ty han är en satan och har bedragit mitt barn, mitt enda barn. Betrakta huru tomma dessa väggar äro, då flickan är borta och stugan har ingen sol. Hjelp mig att få igen henne, så skall jag kalla herrn ett Guds barn.

”Hvart har Nickolson farit?”

Om jag vet, hvart han har farit? Skulle jag då sitta här och icke söka rätt på rackarn?

”Ni måste åtminstone veta, åt hvilket håll de begåfvo sig?”

Herre, jag vet intet, platt intet. Gamla kråkan på Dädemohult satt med hufvudet stoppadt under vingen, då de begge gåfvo sig i väg.

”Sof ni så hårdt? Och de rymde, er alldeles ovetande?”

Förstå, att Joak Nickel kom hit lördags om aftonen sent; och efter det var en herre, som kände alla menniskor i bygden, så kände han också oss. Han ville sofva några timmar i min stuga, för att sedan ånyo stiga upp och jaga eller fiska, sade han. Och jag lät honom gerna lägga sig. Huru kunde jag neka honom? Vi lade oss och somnade alla tre i stugan, min herre. När jag vaknade bittida söndags om morgonen, var han borta med min dotter, och aldrig såg jag ett fän hvart de foro.

”Och ni kunde låta hela fem dagarne förlöpa, utan att säga till på Aronfors om rymmaren och derigenom återförskaffa er er dotter?”

Gumman slog sina ögon till golfvet och teg. Hennes uppförande och utsagor började förekomma Medenberg något tvetydiga. Han misstänkte visst icke sanningen af de känslor, hvaruti hennes sorg afmålade sig; men det föreföll honom, att hon ändock icke kunde vara fullkomligt fri ifrån all kunskap om Nickolsons resa, oaktadt han då, åter, ej kunde förklara hennes smärta öfver dotterns flykt. Mest underlig syntes honom den omständigheten, att hon icke genast på Aronfors tillkännagaf, det den såsom död ansedde lefde och varit i hennes torp. Han upprepade ännu en gång sin fråga om orsaken till denna försummelse.

”Herre!” sade nu mor Ellin och såg upp med en sorgsen och föraktfull blick: ”det är ganska tråkigt att tala med er; ty när en karl är för dum i skallen, så kan man bli sjuk, det är visst.”

Paus.

”Ändock blir herrn icke ond på gamla kärngen, fast jag talar så till herrn?” fortfor hon. ”Herrn måste vara en Guds ängel, som icke kan vredgas! Så hör nu hvad jag säger och begrip det! Min fattiga dotter Ellin förleddes att draga bort med den stortjufven Nickolson; fast, hvart de farit, det vet jag icke. Skulle jag hafva gått till Mekrothens bruk och sagt till om att han lefde, så skulle de genast hafva satt efter honom åt alla verldenes streck, tagit fast honom, och tagit mitt barn jemte honom. Så hade ju Ellin blifvit hållen för tjuf? Ingen vill se sitt barn slita ris, herre! Nu äro fem dagar förlupne, och de må gerna söka dem bäst[56] de gitta. O om jag hade min dotter tillbaka, frälst utur satans klor!”

Men en sak förundrar mig högligen, sade Medenberg; huru kan ni så rätt och slätt påstå, att herr Nickolson är en tjuf? hvarken jag, eller herr Göran här, har för er yttrat ett ord om sådant. Är han då en stortjuf? och huru vet ni det?

”Skall ni nu börja tala som ett kräk igen? Aldrig gör ni annat. Jag skulle icke veta, att Joak Nickel är en stortjuf? Jag skulle först behöfva höra det af två styckna herrar?”

Huru vet ni det då?

”Har Nickolson varit annat än en slipad och hvass bof i all sin dar? Har han gjort annat än stulit på Aronfors i sex år? Det känna alla, utom Mekekekeroth sjelf, det fåret.”

Detta må vara, sade Medenberg; men mor Ellin tyckes mig icke i allt tala rätt uppriktigt – och jag råder henne dertill. Nog af: ni måste säga mig hvarthän rymmaren dragit med er dotter. Ni vet ganska visst något mer derom. Jag vill, jag måste känna detta. Säger ni med godo, rätt och slätt, huru saken står, så torde jag kunna skaffa er tillbaka er dotter utan fara för henne; i annat fall skickar jag någon till er, att förhöra er: förstår ni?

”Ämnar ni byta ert ljusa skinn i en djefvuls hud?”

Nej, men i en länsmans, kanske.

”Gack hädan, satan, och sök hos Zeytons!”

Hos grefve Zeytons på Karmansbol? Hvad vill det säga? har Nickolson tagit sin tillflykt till herr grefve Zeytons?

”Det vet jag icke, förstår herrn. Men skulle jag gissa någonting, säg sjelf? skulle jag icke då tro, att den svarta korpungen sökt gömsle under sin faders vida och mäktiga vingar?”

Sin faders? ropade Medenberg.

Sin faders? Ni talar allt mera gåtlikt, mor Ellin! utbrast Göran, som icke längre kunde afhålla sig ifrån att deltaga i samtalet.

”Hahaha! vore jag en spåkärng, om jag ej viste mer än andra?” svarade hon. ”Ni kallar mig väl icke en trollpacka för ingenting?”

Känner ni då verkligen herr Nickolsons upphof? Jag är hemma i prostgården och har mig kyrkoböckerna rätt väl bekanta; men vi alla[57] der hemma och hela socknen, tror jag, hafva på herr Nickolson ingen annan reda, än att han tillkommit i församlingen såsom ett oäkta barn, hvars mor för flera år sedan dött.

”Ett oäkta barn? det vore ingen så stor nyhet,” svarade mor Ellin; ”den olyckan har händt flere; det skulle jag kunna vara sjelf, om det kom derpå an. Fast det är jag ändock icke. Jag är ganska äkta. Nej — men det är något mera att omtala, att Joak Nickel är sjelfva Zeytons egen son.”

Göran och Alexander sågo på hvarann med stor förvåning.

”Ja, jag har talat om det, och ni kan också gerna säga efter det nu; för – – nu gör det ingenting.”

Hm, sade Medenberg, denna mörka härfva börjar glesna i trådarne. Herr Nickolson kom till Aronfors för sex år sedan och antogs der, efter att hafva blifvit bortkörd ifrån Zeytons. Orsaken till denna misshandling skulle då hafva varit ledsnaden, att under sina ögon se en vanartig son –

”Hahaha! ledsnaden? ni skrala karl!”

Hvad menar ni mor Ellin?

”Att herrn är dummare än någon fårnacke, som jag gjort lungmos af. Herr Joakim Nickolson fick stryk på Karmansbol för sex år sedan hos grefve Zeytons, det var ju sant och visst?”

Så säger man.

”Hela orten vet, att det var sant; och han fick icke blott huden varm, utan blef också bortkörd, som en hel karl. Men gref Zeyton kysste honom nog i enrum innan han for, vet herrn, det tror jag säkert; och han sade honom ganska väl huru han skulle bära sig åt på Aronfors, om han lyckades att der blifva antagen. Och det lyckades han, efter han blifvit så dugtigt bortkörd ifrån Karmansbol: högre och bättre kunde han aldrig anskrifvas hos lilla Mekrothen, än genom den orlofssedeln; ty han var just ingen vän af Zeytons, säger man. Har trollpackan rätt, herre?”

En rysning genomfor Medenberg vid blicken på ett så djupt bedrägeri. Men hvad som verkligen nu ånyo hos honom stadfäste misstanken om komplott emellan Zeyton och Nickolson, var det besynnerliga förhållandet med Aronfors’ räkenskaper, hvilka så tydligen lutade till Karmansbols[58] fördel, utan skäliga grunder. Att en person kunnat antagas till bruksförvaltare, som, likt en dräng, ”fått huden full med stryk,” syntes väl något eget; men han förmodade uppgiften vara hyperbolisk och endast betyda, att herr Nickolson väl bekommit hårda bannor, men dock sådana slags, som godt anstå hederligt folk. Gud! utbrast han slutligen och vände sig till Göran, hos Zeyton sjelf torde väl då vår saknade penningsumma omsider ligga i hamn, såvida det är möjligt, att Nickolson låtit bruka sig till ett mörkt medel i en ännu mörkare hand? Och hvarföre skulle han icke det, om han, såsom denna gumma angifver, är grefvens egen son?

”Vi skola icke genast tro på denna kärrings ord, ehuru jag alltid varit en vän af profeter,” svarade Göran. ”Jag bekänner, att jag snarare börjat misstänka, det denna ”Joak Nickel,” såsom hon förtroligen brukar kalla honom, rymt till de tjufband, hvarom vi nyligen hört i tidningarne.”

Ah –

”Ja, Alexander; det faller mig in. Men då blir vår efterspaning icke blott svår, utan äfven farlig. Så mycket bättre!”

Åtminstone fordrar klokheten, att jag först gör ett besök på Karmansbol. Ingen kan undra på eller finna oskickligt, att jag der – liksom på andra ställen – frågar mig före, huruvida man märkt spår efter den förrymde. Det skulle roa mig, att se grefven i ansigtet, när jag gör min fråga.

”Angeläget blir också, att hos landshöfdingembetet i Jönköping utverka allmän efterlysning.”

Mor Ellin störtade fram med sammanknäppta händer. Kära mina herrar! sade hon, har jag icke stått länge tyst och låtit er tala ensamme? Ack, så låt mig nu säga ett endaste ord blott! Sätt icke min dotter i efterlysningen!

Medenberg log, men kunde icke undvika att röras af uttrycket i den ömt bedjandes åtbörder. ”Det skall jag låta bli,” svarade han; ”jag har med er dotter ingenting att skaffa, och behöfver icke veta, att hon ens försvunnit.”

Men, min herre, vidtog mor Ellin, skälmar bör man alltid taga partals, när de vankas; sätt derföre gerna i pålysningen Zeytons namn jemte[59] Nickolsons.

”Zeytons namn? Huru kan man lysa efter honom, då han icke afvikit, utan står till finnandes på sitt Karmansbol?”

Det tar jag på mitt ansvar, att det går an, sade hexan med ett illslugt leende. Herrn får väl se.

”Ja, kära mor Ellin, farväl nu så länge! Tack för de underrättelser ni gifvit mig. Det var icke obetydligt; tack skall ni ha.”

Hon följde herrarne ut genom stugdörren. Hon såg länge efter Medenberg med välbehag. ”God som en helig ängel!” sade hon för sig sjelf. ”Kunde aldrig retas, hvad helst jag talade! Inom ett år skall han hafva ett rikt gifte; det ansvarar jag för.”

Göran och Alexander följdes åt öfver stigen. Deras tal föll som oftast på denna märkvärdiga herr Zeyton, om hvilken de i dag hört så mycket ondt. Slutligen sade Göran: ”det fägnar mig af hjertans grund, att grefve Zeyton är utlänning, antingen i egen person, eller åtminstone genom sin far; ty alla äkta smålänningar inom socknen äro ett fullkomligen hederligt folk. Grefvetiteln lemnas honom blott af artighet, ty icke eger han något sköldemärke på svenska riddarhuset; men han måste hafva medfört ett sådant der namnmärke ifrån sitt land. Det vissa är, att, ehuru alla menniskor hata honom, har han dock ingen, som älskar sig. Vi i socknen hålla honom för mera skojare, än en reel karl bör vara. Han ligger i fiendskap med nästan alla för penningaffärers skull; i synnerhet med den hederliga Abelcronas, som alla påstå, att han är skyldig dugtiga kontanter. Min far betalar han aldrig mer än hälften af pastoralierne; ty han säger sig icke tillhöra vår religion, hvilket jag nästan tror om en sådan hedning. Han har säkert kommit till Sverige utan en styfver, och svängt sig upp bara genom kanaljerier i myntväg: det är min tanke. Nej, nej då, Alexander, nu går du rasande; vi skola klifva öfver städtan här.”

SJUNDE KAPITLET.
På Karmansbol.

______

Det är blott ett sekel, herr Medenberg! blott ett litet sekel.

HEMMA på Aronfors hade ställningen försämrat sig. Kaptenens blessyr visade sig ånyo uppe, och när Medenberg kom hem, låg han i en feber, som hindrade honom att höra på den vigtiga upptäckt, hans informator gjort. Medenberg vände sig derföre till fru Aurora och omtalade de starka anledningar han hade, att anse Nickolson, icke som död, men som försvunnen. Hon hörde honom med högsta intresse: hon såg med rörelse hvilket nit han visade för en sak, som angick honom intet, men kunde betyda allt för hennes hus: hon lyssnade med förtjusning på den pittoreska skildring, han gjorde öfver Dädemohult och den ryktbara gumman. När han vidare framställde angelägenheten, att oförtöfvadt börja efterspana Nickolsons person, och dermed på ett skickligt sätt börja vid sjelfva Karmansbol, samt resa in till Jönköping för att utverka ”allmän efterlysning,” lemnade hon icke blott härtill sitt bifall, utan lät befalla kusken spänna före kaptenens sköna parvagn, på det att ingen ifrån Aronfors måtte visa sig någonstädes utan med heder.

Vi se således herr Alexander Medenberg redan samma dag på eftermiddagen – ty saken skyndade – kuska af i en förträfflig vagn, förspänd med ett par ypperliga vagnshästar, hvilka förde sig så mycket hurtigare[61] och stoltare, som de icke på ganska länge varit ute, och betraktade denna händelse som en högtid. Kapten von Mekeroth brukade, till följe af den mindre trefnad han kände i sällskap med socknens öfriga notabiliteter, alltför sällan åka bort. Kuskens och lakejens livrée, ehuru i sig sjelf gammalt nog, hade härigenom bibehållit sig i ungdomens hela behag.

Utan att vara lätt förskräckt, kunde Medenberg likväl ej undvika att känna en viss hjertklappning, då han nalkades det vackra Karmansbol. Vägen slingrade sig i många krökningar, så att det på en höjd belägna herrgårdshuset flere gånger skymtade fram för hans ögon och åter försvann. Hvarje förnyad gång, som den hvita, lysande gafveln ifrån sin tvärhöga brant visade sig för den åkande, och denne såg sig närmare och närmare derintill, uppreste sig för hans inbillning med detsamma gestalten af den bistra grefve Zeyton, som han sett i kyrkan en söndag. När han påminte sig hans höga panna, hans buskiga ögonbryn och de utländska, brinnande ögonstenarne, sammandrog sig hans bröst icke litet vid tanken på det samtal, han skulle gå att få med en man, som han, ifall trollpackan Ellin hade rätt, borde misstänka för bra mycket. Han hade räknat på att kasta några studerande blickar i grefvens ansigte, då denne genom hans frågor skulle sättas i åtskillig trängsel; men han hade ej, förrän nu, betänkt, det en hederlig och godsint man alltid sjelf kommer i den största förlägenhet, då han lyckas bringa sin motpart i bryderi. Han hemtade sig likväl och öfverlade om en skicklig inledning. ”Jag är nykommen till orten, jag aflägger en skyldighetsvisit hos nejdens herrskaper, jag bör i synnerhet se det sköna, romantiska Karmansbol – åja, det skall nog gå.”

Vagnen rullade upp för höjden, der huset stod beläget. Medenberg såg sig omkring, och han fann redan någonting ominöst i det höga, svarta staket af gjutet jern, som löpte omkring gården, förseddt med långa, hvassa spetsar på hvarje stång, liknande spjut, hillebarder, fasces och andra antika vapen. Åkdonet helsades af tvenne ohyggligt stora blodhundar, som skällde med den gröfsta basröst och tycktes hafva en afgjord vilja att äta upp alla ankommande; hvarifrån de blott hindrades genom den olyckan att vara bundna, en på hvardera sidan om den pompösa[62] trappan. Så fort vagnen stannat, kom en betjent ut i porten, skyndade med högsta artighet ned att öppna vagnsdörren och förekom således Aronforslakejen. Denna början är härlig, tänkte informatorn; det skall bli rätt roligt att se, huru länge gentillessen räcker.

Är grefve Zeyton hemma? frågade han den förekommande betjenten. ”Nej,” svarade denne med en vördnadsfull bugning, ”men grefvinnan är i trädgården och väntar.”

Och väntar? tänkte Medenberg. Nå, lika mycket. Då jag en gång kommit hit, har jag skäl att göra värdinnan min uppvaktning, och det kan aldrig skada att taga ställningarne på Karmansbol litet i ögnasigte. Han steg ur.

Betjenten, som måtte hafva tagit för afgjordt, att han skulle besöka grefvinnan i trädgården, trädde förut till de höga, superba trädgårdsgrindarne, formade af samma imposanta gjutjern som staketet omkring gården. Han öppnade dem för den fremmande och gjorde sin reverens, då denne steg in igenom dem. Han skyndade derefter in i trädgården med hastiga och lätta steg, för att för grefvinnan, som befann sig i någon berså derframme, tillkännagifva den resandes ankomst. Medenberg gick långsamt, för att låta lakejen få ett tillräckligt försprång. Jag undrar just hvem han ärnar anmäla, då han icke bekommit mitt namn? sade han till sig sjelf.

Det dröjde icke länge, förrän han såg en fruntimmersskepnad sväfva på en af gångarne derframme och med snabba steg, nästan språng, komma honom till mötes. Hans goda syn tillät honom, att, ehuru på afstånd, urskilja en fin, men under ålder eller kanske snarare sjuklighet mycket böjd gestalt, hvars gång tycktes mera vacklande och nervöst skyndsam, än behaglig och täck. Säkert voro hennes ögon lidande; ty, utom det gröna floret, satt äfven en grön skärm öfver pannan, icke just till prydnad, men emellertid ganska nätt arrangerad på den eleganta mössan.

Hon var icke på långt håll ifrån honom, då hon utsträckte begge armarne och ropade: ”Ack min morbror, hvad jag har väntat! hvad jag har väntat! du har då ändtligen fått mina bref i Jönköping? obeskrifligen välkommen till din stackars beklagansvärda systerdott –”

Ingenting kan sätta en förnuftig karl i grufligare bryderi, än att höra[63] sig vara så ”obeskrifligen välkommen,” och veta sig i nästa ögonblick gå att blifva helt annat. För att betaga grefvinnan glädjen af en morbror och hindra henne ifrån att för en obekant yppa några hemligheter, hvartill hon tycktes genast beredd på en så god början, gjorde Medenberg en bugning, djupare än någon morbror skäligen kan bruka, och sade: ”min nådigaste grefvinna –.” Det öfriga af helsningen dog.

Hon stannade tvert, fällde armarne såsom hade de blifvit rörda af ett elektriskt slag, stod litet stel och smådarrade. Men hennes väsendes artighet tillät icke förlägenheten visa sig länge. ”Förlåt mig!” hördes hon svagt, men melodiskt stamma; ”jag vet icke – en slägting, som mitt folk aldrig sett personligen, men viste att jag hvarje dag, hvarje stund väntade, har – min betjent har misstagit sig på ekipaget, och – jag, jag är obeskrifligen närsynt –”

Det smärtar mig på det högsta, svarade den obekante, som nu kommit ända fram till sin värdinna, det smärtar mig mer än jag kan säga, att hafva bedragit min nådiga grefvinna i sin väntan.

Hon neg förbindligt och bad sin gäst vara välkommen.

”Ej längesedan anländ till orten,” fortfor han, ”har jag omöjligen kunnat hindra mig ifrån det nöjet, att se den skönaste belägenhet jag här hört omtalas. Herr grefven lär icke vara hemma? Men om min grefvinna har den nåden att ej vredgas för mycket på en person, som i dag haft den olyckan att icke kunna föreställa den han borde –”

Hon neg ännu förbindligare.

”Så skulle jag nämna mitt ärende. Jag har icke något ärende – icke något alls – om jag ej så får kalla afsigten, att också här, i fall det tillåtes mig, läsa några blad i naturens intagande bok. Jag älskar botanik.”

Naturen på Karmansbol är rätt skön, rätt storartad, sade hon. Naturalhistoria? Botanik – ack? tillade hon knappt hörbart, och blickade ned åt sidan, der hennes ögon möttes af en gräsmatta, ännu grön och behaglig för deras nerver.

Medenberg vidtog: ”jag kommer ifrån Aronfors. Kapten von Mekeroth sjelf är sjuk och har icke kunnat sända med mig någon rekommendation, något bref, någon legitimation, hvarmed jag bort vara försedd, för att med rätta våga hoppas ett tillträde –”

Jag ber, för all del.

”Jag är härigenom försatt i nödvändigheten att presentera mig sjelf. Jag heter Medenberg och är lärare för kapten von Mekeroths son och dotter.”

Ah? den nya guvernören? ifrån Stockholm? jag har hört.

Hon lade en alldeles egen tonvigt på ordet guvernör. Det hördes tydligt, att hon bemödade sig om att uttala det så vackert, klangfullt och nästan ståtligt, som möjligt. Såsom detta torde förekomma en och annan läsare litet oförklarligt, måste vi påminna om, hvilket besynnerligt slägte i naturens rike en informator i sjelfva verket tillhör. Han är en amfibie. Så fort han förekommer under formen af en aldrig det minsta ”dålig och sämre karl,” ser han sig nedhållen så lågt, att sjelfva betjeningen knappt vårdar sig helsa på honom: han utgör familjens slusk, barnens paggiazzo, målet för herrns skämt inne i rummen, och för jungfrurnas ute i köket, derest de upptäcka den minsta remna på hans till borstning utburna stöflar, hvilket minsann nog kan hända en stackars karl att ha. Hans ”kondition” är icke afundsvärd och plär lyckligtvis icke räcka öfver halfåret. Om, åter, den antagne mentorn genast från början visat sig i skickliga kläder, kommer ifrån någon af rikets förnämsta städer, framställer sin person lika mycket utan sturskhet som utan trälmjukhet, håller hvar och en på ett kärleksfullt afstånd, samt framför allt yttrar sig på ett vettigt språk, tillkännagifvande finhet och talanger; så blir han husets och ortens orakel. ”Ni skall veta, han kommer ifrån N. N.,” hviska alla; ”han har den bästa smak! han vet allting! han känner det nyaste modet! han har hört Jenny Lind! han har sett Marie Taglioni! han ritar, tecknar, spelar, sjunger, arrangerar klaverackompanjemang, silhouetterar, skrifver vers, klipper ut mönster, gör rebus på fönster; är satirisk som en eld, akta er! och är för öfrigt en mycket god menniska.” Om helgdagarne betyder han väl intet stort. I synnerhet vid mycket och förnämt fremmande, reduceras han till en väggprydnad. Men de sex öfriga dagarne i veckan har han en så mycket vidsträcktare inflytelse: han bekommer ständiga rådfrågningar: han ställes i spetsen för både maskulina och feminina affärer: han njuter allmän aktning, och kan ofta till och med blifva utsatt för någonting ännu värre[65], om han icke aktar sig. Med lika mycket skäl, som man kan säga det först skildrade slaget af informatorer lefva under vattnet i saknad af all luft; så för sig, åter, det sednare på torra landet likt en uppdykt, mäktig krokodil, men vida angenämare. En så amfibisk karl är antingen intet eller allt. Antingen utskrattas han, eller blir han allas öfvermästare. Antingen bortköres han, eller blir han måg i orten. Grefvinnan Zeyton, som genast fann Medenberg icke tillhöra det första informatorslaget, fick af hans person det intrycket, att han säkert var en ganska talangfull, kunskapsrik, intagande man ifrån hufvudstaden. I en högre volée låter ”magister” likasom ”informator” icke väl; men ”guvernör,” icke såsom titel, då man talar till personen, men såsom egenskap och tanke, har en ton uti sig, som går åt det prinsliga, det höga, det rätt ädla. En sådan man är icke så mycket en, som läser med barnen; det är en, som intresserar sig för de unga varelserna och finner behag uti att vistas i deras föräldrars hus. Det är en filosof, en lärd, en menniskovän, en skald. Derjemte hade grefvinnan här af en händelse kommit att nalkas denna man i dag med ett språk och med åtbörder, som hon nu sökte göra mera ursäktliga för sig sjelf, genom att upphöja den fremmande i sin egen föreställning och uttala hans karakter på det skönaste sätt i verlden.

Då Medenberg medelst en bugning bejakat hennes sista fråga, vidtog hon: ”var så god, herr Medenberg, och lemna icke Karmansbol, utan att hafva sett dess utsigter. Det skulle göra min man ganska ledsen, om någon rest härifrån, utan att hafva – – jag lider af en långsam och tärande nervsjuka, jag får dock njuta luften i trädgården, och jag gör det med största nöje – – men jag kan icke visa herr Medenberg något utom den – – var så god! theet väntar oss derframme.”

Medenberg följde grefvinnan, och de inträdde snart i en berså, der i midten befann sig ett rundt mahognybord, hvarpå icke blott theet thronade, utan äfven flera böcker i de skönaste band och dessutom åtskilliga fruntimmersarbeten lågo. En annan yngre dame satt derinne förut. Medenberg hembar henne sin vördnad, och hon neg till återtjenst; men som grefvinnan icke gjorde någon presentation emellan henne och den fremmande, dömde han, att hon tillhörde huset och förmodligen var ett sällskapsfruntimmer.

”Jag beklagar,” sade Medenberg, ”att jag genom min ankomst förorsakat ett afbrott i fru grefvinnans intagande läsning och de tjusande ideer, den väckt? Var så god och låt mig icke vidare nu hindra fortsättningen. Jag ser Byron, jag ser Stagnelius, jag ser äfven Hemmet: tre sinsemellan ganska olika litteraturer – min grefvinna?”

Han tog sin kopp.

Ganska olika, svarade hon; men af hvilket värde, hvardera! Jag slutade nyss Albert och Julia af Stagnelius: en förfärlig komposition, herr Medenberg.

”Det är kärleken efter döden.”

Det är nu för fjerde gången jag slutat detta poem: jag intages deraf, och jag ryser likväl. Jag intages af Julias trohet, då hon följer sin Albert ända till sjelfva – o min Gud!

”Afgrunden. Det är sant, att hon följer honom dit, men –”

Men – skola vi tro – måste vi tro – att qvinnans pligt sträcker sig så långt, som ända till att böra störta sig i de eviga lågorna, för att åtfölja ett annat väsende, som – herr Medenberg?

”Hennes pligt? Det kan jag aldrig föreställa mig,” svarade han. ”Icke heller måtte det vara Stagnelii mening. Så mycket som jag kan fatta af detta poem, så öfverlemnar Julia sig icke åt lågorna af någon annan pligt än kärlekens egen, hvilken är den enda sanna: den enda, som icke består i en illusion. Det är emedan hon älskar Albert, som hon följer honom dit ned; och ganska säkert kännes då detta helvete icke som ett sådant för henne. Hon skulle annars visst icke kasta sig deruti.”

Icke? icke, af kärlek till honom? och för hans skull?

”Jo visst af kärlek till honom och för hans skull, eftersom hon älskar honom. Men i detta fall och då detta motiv förer henne, så är det väl icke för henne ett helvete, dit hon störtar sig. I annat fall skulle hon icke hafva gjort det, och Albert sjelf icke heller haft något intresse uti, att hon måtte göra det; ty att ega till evigt sällskap en varelse, som vämjes vid sig, måtte icke vara önskansvärdt för någon. Det är äfven derföre jag aldrig har kunnat finna Stagnelii ”Albert och Julia” så hisklig; jag har sett ganska många förhållanden på jorden och i detta lif vida gräsligare, än Julias och Alberts i den andra verlden.”

Grefvinnan blickade upp, men teg; hon slog åter ögonen ned emot gräset, der de alltid med största behag hvilade sig. ”Detta lif har en öfvergång,” yttrade hon med en mild och ljuf röst, likasom blott för sig sjelf. ”Annars skulle det vara en grym lek. Nu är det endast en obotlig sjukdom. Obotlig! hvilken lycka! hvilken glädje, att så är! Den måste då medföra ett upphörande.”

Den kan dock för mången blifva långvarig medan den räcker; ganska långvarig – vågade Medenberg med half stämma uttala. Han kände på sig, att han ej utan djerfhet, kanske hårdhet, inträngde i en tyst lidande själs förtroende.

”Långvarig?” upptog hon. ”Åh nej; visst icke. Ej rätt många menniskor lefva öfver femtio år: knappt någon hinner till hundra. Det är blott ett sekel, herr Medenberg! blott ett litet sekel. Det gör ingenting. Emellertid har man uppfyllt sin pligt, sina pligter; jag menar, sin pligt. Derföre läser jag också Hemmet, Grannarne och alla min älskade Fredrikas skrifter med så mycken innerlighet; emedan de på hvarje sida lära mig min pligts uppfyllande: de utgöra den rätta läsningen för hvarje qvinna.”

Om hvilken pligt talar min grefvinna?

”Om hvilken? Om vår pligt, att älska det – det är svårt att tala ut, att rätt definiera – med ett ord, att älska det förhatliga.”

Att älska det förhatliga? har jag hört rätt?

”Ja, herr Medenberg, det kan uttryckas med mycket andra ord; men jag, jag är ingen stilist.”

Om en sådan pligt skulle finnas, hvilket jag knappt tror, svarade han, så stannar likväl dess uppfyllande vid att vara helt och hållet en illusion; och att stifta eller predika en sådan pligt, är detsamma som att föreskrifva menniskan skyldigheten att flyga eller att lefva under vattnet. Man sätter aldrig denna föreskrift i verket; och felet ligger sannerligen ej hos menniskan, som låter bli det omöjliga, utan hos en kortsynt inbillning, som befaller utan grund.

”Sätter man den aldrig i verket?” utbrast grefvinnan och såg hastigt upp.

Nej; icke efter hvad jag kan se, sade han. Ty man älskar verkligen[68] icke nånsin det förhatliga: det, som man till följe af dess beskaffenhet hatar och måste hata. Man blott söker komma derhän att göra det, i fall man håller det för en skyldighet; man plågar sig, man förstör sig; men man når aldrig sitt mål. Man allenast inbillar sig, att man når det. Man lefver i en ständig illusion om sig sjelf och sin uppfyllda pligt.

”Hvad? Skulle –”

Om det då kan vara ett fel, ett brott, en pligtförgätenhet, att icke älska hvad man icke kan älska, så är det emellertid visst, att man begår detta fel ohjelpligt och alltid. Man kan väl hindra sig sjelf ifrån all lifvets glädje, man kan tvinga sig att förtvina i brist på luft, man kan undvara att älska någonting annat, man kan göra sig så mycket som möjligt till intet; men det förhatliga föremålet älskar man icke derföre mera. Hvad vinner man då genom sin sjelfuppoffring? Icke tillfredsställandet af den ifrågavarande pligten; ty den uppfyller man i alla fall aldrig: man älskar icke det hatade: man flyger icke, man lefver icke under vattnet. Hvilket mål sträfvar man då till med allt detta, när man alldeles icke kan vinna det, som är i fråga? Man lyckas att förvandla sitt lif till en ödemark, eller till en sjukdom, det är sant; men man uppfyller icke ändock skyldigheten att hålla af hvad man i grund icke tål; ty detta sker icke. För hvad upplöser man sitt väsende i en olycka, som ej slutar förr än med döden, när man är lika brottslig för det?

”Min Gud, herr Medenberg! lika brottslig?”

Ja, så vida det, hvarom vi talat, är en pligt. Jag måste derföre uppriktigt bekänna, att jag icke rätt tycker om hela denna litteratur, som, med den vackraste afsigt, likväl ingen annan verkan har, än att stärka oss i en förvillelse, som förstör det menskliga lifvet. Hvartill tjenar det, att fortfara i en oupphörlig osanning både emot vårt sedelif, emot oss sjelfva och emot ännu ett annat föremål?

”Men hvarföre skall det vara en osanning? Förlåt mig,” tillade hon, ”att jag med så mycken värme inlåter mig i ett underbart ämne med en man, som jag ser för första gången. Ack! ämnen gifvas, som äro alla menniskors. Jag frågar herr Medenberg ännu en gång, hvarföre vi nödvändigt skola lefva i ett sjelfbedrägeri, då vi söka uppfylla denna pligt, och om denna litteratur endast lär oss en illusion? kunna vi då icke[69] älska det, som står förhatligt inför grunden af vårt väsende?”

Den fremmande såg sig om med en liten tystnad. Äfven han häftade sina ögon på gräset, och yttrade derefter: jag ber endast hvar och en, som kan befinna sig i denna belägenhet, att kasta en blick af ren sans in i vecken af sin egen själ och svara sig sjelf på grefvinnans fråga. Har det verkligen lyckats någon, att älska det man i grund hatar?

”Men –”

Får jag blott veta, om hvilket slags kärlek här är frågan? Tala vi om den allmänna, som bör hysas till hvarje menniska, och som kan hysas till hvilken som helst, på grund af religionen?

”Visst icke. Vi tala om en enskild, en personlig kärlek.”

Men en sådan kan icke, utom till namnet, ega rum utan ett enskildt tycke för denna person. Och detta tycke kan icke vara utan sina oumgängliga vilkor. När dessa äro, så är tycket till; när de icke äro, så gifves icke detta tycke: och inga plågor, inga straff, ingen tortur, inga öfverlästa lexor kunna framtvinga det omöjliga. Ingenting af allt detta kommer längre än till en illusion. Skulle det nu verkligen vara en pligt för menniskan att hysa ett personligt tycke för någon, oaktadt vilkoren härför icke gifvas; så har då menniskan också den pligten att flyga utan vingar. Hon uppfyller ingendera af dessa skyldigheter. Men hon söndervrider sin natur för att söka göra hvad hon aldrig lyckas uti; och när hon känner sig rätt olycklig, tröstar hon sig med den inbillningen, att hon gjort sin pligt; hvilket hon alls icke gjort. Hon ser icke, att hon i sjelfva verket är lika brottslig (så vida här är ett brott); och att hon endast vunnit det, att derjemte vara mycket olycklig.

”Men, herr Medenberg, om hon då icke förmår att älska det hon hatar, så kan hon åtminstone vinna så mycket öfver sig, som att icke älska någonting annat?”

Det kan hon. Då den eld, som skulle värma och lysa hennes hjerta, icke är någon, mer än till namnet, så kan hon frånsäga sig all annan, för att öfverlemna sig åt köld och mörker in i döden. Men det får alltid frågas, hvartill detta tjenar? Ty då det förhatliga föremålet sjelf icke ändå älskas, och denna pligt således verkligen icke uppfylles, hvad godt har då föremålet, hvad godt har pligtlifvet, samhället, menskligheten[70] och Gud af att den olyckliga tillika förgås under en jemmer, en köld för hjertat och ett mörker öfver hela lifvet, som gagnar ingen, och icke gör henne sjelf mindre brottslig, efter hon i alla fall icke uppfyller sin pligt att älska den hon skulle – allt under förutsättning, att det var en pligt, vi talat om.

”Åt hvilket förundransvärdt håll hafva vi kommit, herr Medenberg?”

Jag vet icke huru vi fördes in på mensklighetens fält ifrån litteraturens.

”Vi måste bäfva och draga oss tillbaka här,” sade hon. ”Huru mycket hellre fördjupar jag mig icke i Stagnelius och i sjelfva Byron, hvars Manfred förekommer mig vida mindre förskräcklig än sanningen uti det lif, som omgifver oss i verlden. Huru mycket hellre öfverlåter jag icke min själ åt Hemmet och hela min Bremerska lecture, om den också blott skulle lära mig illusioner. Dessa illusioner äro bättre än sanningen i det verkliga hemmet.”

Utan tvifvel, i fall det bara hjelpte, att lemna sig åt dem, svarade han. Men det är klart, att om det är ett brott, att icke med personligt tycke älska det, själen i grund hatar, så försvinner detta brott ej derföre, att vi vagga vårt samvete i den inbillningen, att vi icke begå detsamma, ehuru vi aldrig kunna undgå att begå det. Om det, åter, icke är ett brott, så tjena alla dessa frågor och plågor till ingenting.

Grefvinnan satt blek och tyst.

Men, fortfor han, det sköna och berömvärda i det slags litteratur, hvartill Grannarne och Hemmet höra, – efter fru grefvinnan behagat nämna just dessa exempel – består deruti, att den gör oss uppmärksamma på angelägenheten, att icke efterfråga små skillnader och ledsamheter emellan tvenne väsenden, hvilka likväl i grunden älska hvarandra. Dylika stridigheter, som dessa småsaker, betyda också ingenting. Ingen menniska hatar eller lemnar en annan för sådanas skull; ty i sjelfva verket är ingenting vigtigare och kärare för ett menskligt hjerta, än att ega ett annat hjerta att hålla sig till. Ifrån en sådan dyrbarhet skiljer man sig ej för lappri. Allt hvad Hemmets litteratur vill inplanta hos oss, hafva vi således redan – det är den skäraste och bästa blomman i vår varelses[71] trädgård; men dess växtlighet behöfver stärkas, och dertill gagnar Hemmet. Någonting helt annat är det, när kärlek emellan tvenne i grunden alldeles icke är och aldrig varit, eller när den slocknat till följe af upptäckter om beskaffenheter, dem man ifrån början icke viste. Ett förhatligt uppträder då, som man icke kan älska; och, om man försöker att göra det, så vinner man endast en illusion. Att begagna en läsning, som Hemmet eller dylikt, till att i dessa fall söka tvinga sig till något, som ändock aldrig blir utaf, anser jag för ett mycket stort missbruk och ledande till sjelfbedrägeri, derest man tror sig hafva vunnit något.

Ett mildt leende, men af besynnerligt uttryck, drog sig öfver grefvinnans ansigte. ”Allt det der få vi med säkerhet veta om sjuttio år,” sade hon hviskande och med en förtrolighet, som nästan gick ända till skämt. ”Om sjuttio år, med visshet, äro vi döda alla här; äro vi icke? Ack, jag tror det! Och då lära vi känna dessa ämnens sanning. Men – – min morbror? min morbror? jag begriper icke, att ej mina bref funnit honom i Jönköping? Kan mamsell Christine förstå, hvarföre min morbror icke kommer, då jag skrifvit och bedt honom?”

I morgon bittida reser jag till Jönköping, inföll Medenberg; och i fall –

”Jag är obeskrifligt förbunden,” svarade grefvinnan; ”men jag vågar ej, jag vill ej besvära en fremmande med någon kommission af detta slag. Mamsell Christine lilla,” fortfor hon och vände sig ånyo till den andra damen, ”jag tror vårt thé är slut, eller hur? Jag tror det är så godt, att vi bära in det?”

Fruntimret steg upp. Hon hade hela tiden sutit tyst, uppmärksam och med bleka, vackra kinder, såsom en sällskapsdame anstår. Hon ställde kopparne på brickan, tog denna på armen och gick.

Då hon var borta, såg grefvinnan sig om åt flera håll, och hennes blickar föllo, bland annat, äfven på Medenberg.

Han förnyade genast sina sista ord. ”Det är verkligen visst, att jag reser till Jönköping i morgon,” sade han; ”och jag ansvarar för, att ett bref eller hvilken muntlig helsning, som helst, min grefvinna behagar sända med mig, skall samvetsgrant framföras.”

Och det är säkert, att det icke skulle upptagas illa, om jag vågade –?

Detta förtroende skulle på det högsta intaga mig!

”Herr Medenberg, jag är litet menniskokännare,” sade hon efter en paus, men med samma etheriska, svaga och dock outsägliga slags leende, som för en stund sedan. ”Jag ser tydligen, att det, jag ber om, icke skall besvära. Jag skall skrifva ett bref och lemna innan vi skiljas i dag; och herr Medenberg finner på adressen, till hvilken i Jönköping det är. Hvad jag stannar i tacksamhet!”

Min nådiga grefvinna, inföll den fremmande, det är vanligt, att ett skänkt förtroende ingifver djerfhet. Vi äro nu ensamma. Jag önskar få fråga något, och svara mig derpå, om min grefvinna så vill; i vidrigt fall, låt det vara. En person har försvunnit ifrån Aronfors bruk. Man ansåg honom först som död; men anledningar göra, att jag misstänker det han lefver –

”Den olycklige Nickolson? jag har hört derom – ifrån Aronfors.”

Har han synts här på Karmansbol?

”Herr Medenberg! – – ingen menniska i affärer kommer till mig. Jag ser ingen, som anländer; jag vet af ingen: ingen söker mig. Det skall då vara den godheten, den särskilda godheten, eller lyckan – tillade hon åter med det lilla leendet, som borde dölja en tilltagande blekhet – det skall vara den händelsen, att någon, såsom i dag, uppsöker mig i min trädgård – annars ser jag ingen.”

Han betraktade med rörelse en gestalt, som tycktes bemöda sig om att icke yppa en viss inre häpnad. ”Herr grefve Zeyton är icke hemma? kommer han åter i dag?” inföll Medenberg, skyndande ifrån det förra ämnet.

Jag vet icke, om min goda man kommer hem i afton, svarade hon. Jag vet det icke; ty när han gör längre resor, så dröjer han ofta; han plär dröja. Min goda Zeyton for bort i söndags.

”I söndags!” utropade Medenberg öfverljudt och sprang upp. Vid minnet af, att det var samma dag, som, efter mor Ellins berättelse, Nickolson farit fram denna väg, var han ej mäktig sin känsla. Hon förfärades af hans utrop och steg också upp.

”Hvad skall det betyda?” sade hon och såg på Medenberg med ett stort bekymmer. ”Det är verkligen visst, att Zeyton reste från Karmansbol[73] i söndags, och vi hafva fredag nu. För Guds skull – har herr Medenberg hört någonting? Jag har skrifvit till min morbror; ty jag behöfver sannerligen råd, jag behöfver – ett ord till – råd!”

Fru grefvinnan vet hvart herr grefven har rest?

” – – Nej.”

Han förskräcktes för det utseende, hennes ansigte fick. ”Behagar icke min nådiga grefvinna, att vi gå in?” sade han med största hast; ”eftermiddagen blir kylig, och grefvinnan –”

Mina nerver! – yttrade hon svagt – af allt är ändå nervsjuka värst. Mamsell Christine! mamsell Christine! ropade hon; men hennes stämma hördes icke till närmaste träd.

”Får jag icke lof?” sade Medenberg med en röst, full af farhåga, och bjöd den svimmande sin arm.

Nära att falla, emottog hon den med nöje och lätthet, lika mycket som af nödvändighet. Sedan hon gjort några steg, hemtade hon sig småningom, gick allt bättre, och började åter kunna se sig omkring. ”Herr Medenberg har ju i dag gjort en rätt artig bekantskap?” sade hon. ”Det ena besväret kommer på det andra; säkert skall herr Medenberg akta sig att besöka Karmansbol en gång till. Men det är synd att icke botanisera här i bergen en dag; kom! i afton blir det för sent. Ah – ah – gudvarelof! nu äro vi i porten! Var så god, herr Medenberg! det går icke an att fara utan något – en liten r – mamsell Christine! Christine! arrangera bordet! Kom upp med mig i salongen, herr Medenberg: Karmansbols salong eger verkligen några rätt goda taflor att skryta af, som förtjena ses af en kännare. Bland annat en af Salvator Rosa; är icke det mycket att hafva en sådan i Sverige? Jag försäkrar, det är antingen af honom sjelf, eller en kopia efter honom. Ahi – att jag skall vara så matt! så starkt kan luften verka, så fort jag nalkas klockan sex –”

Tillåt mig att äfven få låna min arm uppför trappan!

”Jag tackar, jag tackar. O min Gud! Men det är som alla Salvator Rosas älsklingsstycken: herr Medenberg får se ett vildt, ett målande vildt uppträde i Apenninerna: en scen emellan röfvare af de förfärligaste figurer – oh – herr Medenberg! jag tycker ändå icke så mycket om dessa ämnen: men herr Medenberg skall få se hvad det är mästerligt[74] måladt: det är någonting stort att vara en stor målare, herr Medenberg!”

Den olyckliga var nu uppkommen i sin våning, och den fremmande beundrade hennes bemödande att hålla sig uppe, att dölja sin rätta oro, att vara som hon borde. Han stannade ute i salongen, för att bese de sköna taflorna och den herrliga utsigten kring Karmansbols hus. Hon aflägsnade sig i ett inre rum, för att skrifva brefvet till sin morbror.

Han kände icke en så stor lust, som han borde, att beskåda Salvator Rosas mästerverk. Han hade nyss betraktat taflan, målad på ett menniskohjertas med skygghet upprullade duk. Han satte sig vid fönstret, såg ut i den omätliga rymden, der naturen också erbjöd honom sin skildring i stora drag. Han tryckte en tår ur sitt öga och sammanlade i sina tankar allt hvad han hört och märkt denna dag. Af grefvinnans svar och hennes rädsla vid hans fråga, hvart grefve Zeyton begifvit sig, slöt han, att Nickolson verkligen visat sig på Karmansbol, och att hans brott der icke vore någon hemlighet. Han påminde sig mer och mer mor Ellins ord om Zeyton; och det förekom honom, att något deraf måste vara sant. Kan det vara möjligt, tänkte han, att denna man, likasom Nickolson, står i ett visst förhållande till de bofvar, som nu börja sätta hela Småland i ångest? Jag är icke i stånd, att slå denna tanke helt och hållet ifrån mig.

Han satt eftersinnande, med hufvudet lutadt i handen och armbågen stödd på fönsterposten. Han såg sig omkring i salongen och märkte, att han befann sig i ett ganska antikt rum: sjelfva de stora målningarne voro väggfasta och visade på ramarne en hög ålder. Hans blick fästades mer och mer på den tafla, grefvinnan beskrifvit för honom såsom af ingen mindre mästare, än Salvator Rosa, eller efter honom kopierad. Ifrån den plats vid fönstret, der han befann sig, föll en magisk dager på stycket; bergkonturerne och de vilda röfvarpartierna fängslade hans ögon, oaktadt allt detta icke borde kunna erbjuda något intagande. I synnerhet var det ansigtet på en röfvare, som ådrog sig hans uppmärksamhet. Han betraktade det mycket, mycket, oaflåtligt: han kunde ej begripa, att han tyckte sig hafva sett dessa anletsdrag någonstans, men återfick ej i minnet på hvilken. När han ärnade ändra ställning för att[75] stiga upp, och ville draga åt sig den i fönsterposten stödda armbågen, kände han ett litet motstånd i sjelfva posten, och märkte, att han stödt sig i en fördjupning i trädet, i en urgröpning. Min Gud! tänkte han, här, just på denna plats måste någon menniska hafva sutit mycket, mycket, och eftersinnande, med armen i fönstret, såsom jag nu. Har detta rum någongång begagnats till fängelse? Om så är, måste den menniskan då hafva haft tid nog, att betrakta, att beskåda, att i sitt väsende helt och hållet uppfånga den der rysliga taflan med sina röfvarfysionomier – hvilken tanke? – men att jag icke skall vara i stånd att få igen det der ansigtet, och hvem det i verkligheten tillhör?

Grefvinnan återkom, såg lugn och nästan glad ut; lemnade herr Medenberg ett bref och bad honom ännu en gång om ursäkt.

”Hvad tycks om dessa rum?” frågade hon och visade honom våningen. ”Äro de icke något gammalmodiga? Dessa målningar skola hafva sutit här redan då Zeyton flyttade hit, och det var flera år innan vi blefvo gifta. Jag tycker icke om sådana slags scener; men äro de icke lifligt och skickligt gjorda? På sätt och vis innehåller också denna tafla i mina ögon en anekdotisk märkvärdighet. Betrakta det der ansigtet i hörnet, herr Medenberg! är det icke likt en viss? är det icke likt Nickolsons?”

Så är det! Der har jag det; jag satt länge grubblande på hvar jag sett dessa drag. Men hvad har då han att göra med dessa rum, min grefvinna?

”Hans olyckliga, stackars mor har en tid bott här,” svarade hon. ”Det var före min tid; men allt detta tillhör också en af dessa lifvets verkligheter, som icke äro att tala om. Var så god, herr Medenberg, så gå vi utföre! jag hoppas att mamsell Christine väntar oss. Nej! sällast äro mina timmar, då jag får lemna mig i armarne på en skön, intagande, god, en lärorik, intressant, förtrollande bok. Var så god! Haha – i armarne på en bok? det var också en liknelse! Herr Medenberg har i dag gjort en mycket klok bekantskap.”

De gingo ned. Medenberg fick här se grefvinnans egna barn; hyggliga till utseendet, men något sjukliga. De saknade för närvarande all manlig handledare, men läste understundom för sin goda mor, som[76] gjorde sig ett hjertligt nöje af att öfva dem i språk och historia. ”De skola en gång anhålla om att få taga en liten examen för herr Medenberg,” sade hon artigt skämtsamt. ”Få se, stackare; åh, men det kan nog hända, att – – ehuru de hafva haft en mycket svag läromästarinna. Den här lilla heter Celestine efter mig, som tänker mera på jorden, än mitt namn borde gifva mig lof till.”

Medenberg klappade lilla fröken på lockarne och tog slutligen afsked. Han steg upp i sin vagn och rullade bort utför höjden, der det stolta Karmansbolshus dolde sina sorger under slöjan af sin skönhet.

ÅTTONDE KAPITLET.
Afresan till Jönköping.

______

Sådant kan ingen menniska alls känna.

DAGEN derpå utrustade sig herr Alexander Medenberg att företaga en resa, först till Jönköping och sedan hvartut saken erfordrade. Men han nekade sig icke vara i stort bryderi. Ty att förfölja en förrymd bruksförvaltare, att efterspana en försvunnen penningsumma, att fasttaga en tjuf till följe af gifna anledningar, dertill har man sina vägar; men om till hinder för detta ändamåls vinnande en af ortens mäktigaste män lägger sig, och hvilken det är lika farligt att ”ens komma åt,” som omöjligt att alldeles ”förbigå, undgå eller omgå;” då kunde utförandet möta många äfventyr. Medenberg beslöt att tills vidare på Aronfors nämna ingenting om sjelfva grefve Zeyton och hans möjliga inblandning i händelsen. Före sin afresa till Jönköping var han på morgonen inne hos kapten von Mekeroth, hvilken nu befann sig något bättre, satt uppe i sängen, och med lifligt deltagande åhörde herr Medenbergs försäkringar om att han ansåg Nickolson lefva, jemte hans planer och förhoppningar att kunna återfinna de förlorade penningarne. Kaptenen förtrodde honom, att han just i afseende på den der lilla omständigheten penningar såge sig genom stölden försatt i ett bekymmer, som både för brukets drift och hushållets behof nödvändigt och hastigt måste afhjelpas. Han gaf derföre Medenberg bref till en af sina affärsvänner i Jönköping, hvilken han[78] hoppades skulle kunna skaffa honom den angelägna summan utan dröjsmål. ”I annat fall,” slöt han, ”har jag ingen annan utväg, än att vända mig till mina goda Göteborgare, som emottaga och utskeppa mitt jern. En så oförutsedd händelse, som en ansenlig stöld billigen bör anses för, måste väl ock förmå utverka mig en försträckning, oaktadt på en mindre passande tid af året. Jag har någotsånär alldeles försummat min correspondence. Jag har till min skada underhållit alltför få liaisoner och en alldeles för liten brefvexling med folk; jag är sjelf gammal militär, en fiende till skrifning i synnerhet rörande skräp; jag har nöjt mig med att lefva i ett skönt, isoleradt lugn. Följden ser jag dock för närvarande vara icke så litet dum; jag medgifver det. Här torde fordras en personlig intervention, men som för mig i min belägenhet är omöjlig. Skulle herr Medenberg, om nöden drifver mig till en sådan begäran, vilja å mina vägar företaga en liten resa till Göteborg i den diplomatiska väg, jag yttrat? Ingen vore skickligare dertill – men jag inser hvilket – nå! vi hafva alltid tid att tala härom. Vi måste först afvakta utgången i Jönköping.”

Medenberg förklarade sig ganska beredvillig både att företaga Göteborgsresan, om han blott kunde ega den till utförandet nödiga diplomatiska skickligheten hos grosshandlarne, samt göra allt hvad annars till herr kaptenens nytta och nöje i den närvarande krisen behöfdes; allenast – tillade han – eleverna icke lida för mycket. ”Åh,” vidtog kaptenen, ”till all lycka, till all olycka är Matts genom kopporna fritagen ifrån läsning länge nog, och lilla Ulla, ja, för henne är det illa, dock får hon trösta sig med söm och stickning. Men hörpå, min bästa herr Medenberg,” fortfor han, ”jag hoppas, att det visst icke behöfs, dock skadar försigtighet mindre än oförsigtighet: tag mina respuffertar och en hirschfängare. Jag ser af tidningarne, att vissa trakter i Småland blifvit osäkra. Hitomkring hafva väl dumheterna icke sträckt sig, så vidt jag vet; men hvem kan förutsäga i hvad sträckningar tjufvar och röfvare ämna slå sina lofvar?”

Medenberg hade ingenting häremot, tackade, tog vapnen och bugade sig till afsked. En liten nätt resvagn för två hästar lagades i ordning. Innan han afreste, vinkade fru von Mekeroth honom in i sitt kabinett.[79] Äfven hon hade ett bref till Jönköping. ”Alltid skall man få kommissioner öfver kommissioner, när man far till staden,” sade hon med ett litet leende. ”Men detta är allvarsammare än jag önskade; min stackars Mekroth mår sämre än han sjelf tror. Han är något bättre idag; hvad tyckte herr Medenberg om honom?” – Jag har ingen äldre bekantskap med herr kaptenens sjukdom, svarade han; men jag skulle önska, att läkare rådfrågades, åtminstone läkemedel hemtoges; och jag hade verkligen ärnat bedja om att få göra detta. –”Bästa herr Medenberg,” inföll hon, ”mitt bref är för detta ändamål. Min goda Mekroth har en afgjord och skadlig afsmak för läkare; det anstår en krigsman kanske, men jag är ängslig. Likväl bekymrar mig icke denna attack så mycket, ty jag känner hans konstitution: vi hafva upplefvat flera sådana utan följder.” Medenberg tog emot brefvet och bugade sig för att gå. ”Lycka på resan!” sade frun med en blick, full af förtroende, innerlighet och godhet. Nästan med en tår tillade hon: ”mycket beror på hvad som nu kommer att ske: få se, om Nickolson träffas. Hvad vi äro lyckliga, som – – herr Medenberg! För mycket här i verlden gifves ingen tacksamhet – ingen – – ty den skulle icke kunna förslå.” Han kysste hennes hand och gick.

Med muntert sinne och goda förhoppningar lemnade han Aronfors. Han skulle åka med egna hästar till Skillingaryd; men till betjent, körsven, kusk, uppassare och allt hvad han behagade, hade han för hela resan bekommit en ung dräng, af brukets ätt, vid namn Jeppe Jonsson. Man kan icke föreställa sig någonting hurtigare, villigare och gladlyntare än en ung smålänning, som kör; och Jeppe utskämde icke sina hederliga och älskvärda landsmän. Det är skada, att vi icke kunna anföra hans ordalag på dess rena dialekt, så som det lät, när han talade; deraf skulle hemtas både gagn och glädje. Men vi kunna åtminstone anföra, att han reste i kortbyxor, blåa refgarnsstrumpor och skor. Han hade ett magert och litet gulblekt ansigte, sådant hans landsmän på bygden oftast begagna; dertill ett par stora, ljusblå, runda och tindrande ögon; samt ofvanpå alltsammans en svart, vidt sväfvande samling af hår, kammadt sista söndagen. Fasonen på hans hatt gaf honom ett djerft utseende, som ännu mer ökades genom piskan i hans hand.

Vägen förde vagnen förbi prostgården. Hvad tycks? Efter öfverenskommelse[80] stod herr Göran, prostens son, resklädd och komplett vid dikesrenen, för att åtfölja sin vän Alexander på färden; men likväl först bevisa honom nödvändigheten af att köra upp till prostgården, hvilken befann sig endast ett stenkast ifrån vägen. Medenberg tackade: hvarken ville han försätta den vigtiga tiden, ej heller vara ohöflig; alltså beslöt han köra upp till prostgården, men alldeles icke stiga ur. ”Du får bedja fru prostinnan ursäkta detta, Göran, hör du!” sade han, när han svängde af, och Göran ställde sig att åka på fotsteget under denna lilla bit.

Efter hjelten sjelf har så brottom, få icke heller vi i berättelsen säga mera, än att det gick så fort, som möjligt, att skiljas ifrån prostgården. Hela slägten stod församlad kring resvagnen, hvari Göran satte sig upp vid Alexanders sida. Prosten stod med en bricka, hvarpå högt bornerande ölglas prunkade; prostinnan vecklade in en äppelkaka i aftonbladspapper och stoppade den varsamt i drummeln; om Maria är ingenting vidare att nämna, än att, sedan hon emottagit den nya tyska del, som herr Medenberg i all tysthet för hennes räkning medfört, betraktade hon hela ekipaget med ett strålande ansigte, smekte hästarne på länderna, gick till och med fram till deras vänliga nosar, strök och klappade dem der, och såg ut som hon ville kyssa de vackra djuren.

Sedan det åkande sällskapet tillryggalagt en Gud vet huru lång stund, men så mycket, som åtgick för Alexander att röka en cigarr, och för Göran att bränna upp två, började de behagliga björkbackarne aftaga, nejden blef fulare, sandigare och furuskogigare; och snart öppnade sig en stor, tom slätt. Göran såg sig omkring åt alla sidor på denna slätt med så glänsande ögon, att Alexander tyckte det gick för långt. ”Hvad förtjusar dig så på denna stygga mark?” sade han, och kastade den utrökta yttersta stumpen utom vagnen. ”Denna stygga mark? du okunniga magister!” utbrast Göran. ”O min bror, ser du icke der framme hvarest vi hafva Skillingaryd? och här är Jönköpingarnes exercisplats: här må du tro, att min farfar i sin dar tagit ut sina steg som en hel karl!” – Ah! är det så? gentog Medenberg: ja, jag medgifver, att det skulle vara rätt roligt, att hafva haft en soldat till far eller farfar; det måste vara riktigt hederligt, någonting ståtligt. –”Vet herr’a, min far är soldat och lefver änn, han!” inföll härvid Jeppe Jonsson och vred om hufvudet[81] ifrån kusksätet; ty en betjent af hans slag drog icke alls i betänkande att blanda sig i sina herrars samtal. Han såg också så liflig och stolt ut, när han fällde dessa ord om sin far, att man omöjligen kunde bli stött på honom.

Göran tog genast upp hans tråd och sade: ”nåväl, min kära Jeppe! hvarföre låter då du icke göra dig till soldat, likasom far din? hvarföre går du blott som en bruksdräng? en kolgut? en arm lymmel?”

”Hå, det ska fälle va nå’n mes i sockna,” svarade Jeppe och kastade ett skälmskt ögonkast åt sidan.

Du en mes? hahaha! då kasta vi dig promt från vagnen. Du skall begripa, att Småland nu står fullt af tjufvar och stråtröfvare – kanske hafva vi dem på oss om en liten stund – hvad skola vi då med en kusk, tror du, som icke vågar se de skurkarne uppi ögonen?

”Törs jag icke se dem upptill i ögonen,” svarade Jeppe, ”så slår jag af dem benen nertill i stället, och se’n kan herr Göran vrida nacken af dem, det blir bäst.”

Bra! Jeppe Jonsson, bra! Det svaret skall du ha en buss tobak för! utropade Göran, den muntre prostsonen, som vant sin fars får vid att mera se i sig en broder, än en förnäm läskarl. Också dristade Jeppe genast lägga beslag på hans löfte. ”Jag tackar, herr Göran, jag tackar,” sade han; ”det skall passa bra, att gifva mig sådant här nu straxt hos gästgifvarns på Skillingaryd. Men skänk mig så gerna en sigarrare! för jag kan röka sådant, vet Göran, om jag får i herr’as sällskap (han lyfte på hatten); och då skall jag se’n knäppa två tjufvar i ett tag, bara Göran kan skaffa oss några att få råka.”

Ehuru den unga drängen verkligen var något närgången i sitt skämt och i sitt förtroende till ”Görans” vänskapsfulla öfverseende, så vredgades denne icke alls, utan skrattade med full hals. Medenberg sade ingenting; han tyckte visserligen icke illa om en framfusenhet, som ej grundade sig på grofhet eller näsvishet, utan på en frimodig trohjertenhet; men han hörde till det slags resande, som, under det de åka, finna ett större nöje uti att tiga, än att tala. Han älskade helst, att under kontemplativ ro kasta sina blickar omkring sig i landskaperna och låta sin själ försjunka i tysta, långväga, täcka betraktelser. Likväl stördes han icke af[82] andras samtal härunder; tvertom betänkte han nu sin lycka, att till resesällskap icke blott hafva fått en, utan två personer, så att de kunde underhålla hvarann, så ofta han sjelf ville öfverlemna sig åt kära funderingar: vackra taflor: himmelska, ideala, lycksaliga tankar. Hvem vet, om icke Maria intog något rum ibland dem, och om han icke kanske just fördenskull förlät hennes bror Göran för flere af hans utflygter? Eller hvem vet, om icke någon annan intog ett rum der? Sådant kan ingen menniska alls känna.

NIONDE KAPITLET.
De öfverfallne Resande.

______

Jag är mest rädd för sådana spöken, som både lefva och äro döda.

VID Skillingaryd bytte man om hästar, tog skjuts och sände hem de förra till Aronfors med en liten ridgosse, som för detta ändamål följt med bakpå vagnen. Oförtöfvadt kuskade man derpå af emot Byarum. Nejderna bibehöllo ännu sin vildhet; men denna antog, i synnerhet i trakten af Götaströms och Götafors bruk, en högre romantisk anblick. Man såg den sköna Lagaån, och man gladdes. Jeppe Jonsson fann ett utmärkt nöje uti att uppkalla echo’s i backarne med sin långa herrskapskuskpisksnärt, hvars femstafviga ord han, oaktadt Görans många uppmaningar, aldrig kunde lära sig felfritt utsäga, men hvarmed han deremot alls icke sparade att klatscha, ehuru samme herr Göran deraf fick smaka några hvassa tag i bakslag, och lofvade Jeppe en ”ordentlig” örfil på hvardera kinden, i fall det hände en gång till, hvilket skulle utbekommas i Jönköping en half timme efter framkomsten, så fort man vore i ordning i qvarteret.

Alexanders tankar föllo in i en storartad och vacker betraktelse öfver Tabergs Bergsslag, hvaruti de åkande nu gjorde sitt inträde. Han började [ ] med Göran icke blott om Byarums, utan framför allt om Månsarps socken, hvaruti sjelfva det herrliga, höga Taberg låg och utbredde[84] sig med en så stor gästfrihet, en så utmärkt frikostighet, att det lät menniskorna bryta malm ur sina sidor till och med ofvan jord. Göran blef allt mera upprymd och stolt ju skönare Alexander yttrade sig öfver Taberg, detta det norra Smålands ära, denna fée, som, lyftande sin panna öfver södra Vetterstranden, synes stå och språka med Omberg vid den östra, och leende liksom fråga, om sakerna i Östergötland möjligtvis kunde vara så bra som i Småland. Det är ett drag hos alla lifliga svenska ynglingar, att af ingenting förtjusas så mycket, som af det lof de höra öfver sin hembygd och dess skönheter: beröm öfver sina egna personer fråga de på långt när icke så mycket efter. Göran tyckte visserligen om hela Sverige, och utrikes skulle han säkert hafva gått i duell för den sanningen, att intet land vore täckare, intet land hyste ett bättre folk, hvari han också skulle hafva rätt. Men inom Sverige betydde dock i hans ögon ingenting hvad Småland betydde, och i synnerhet norra häraderna, Jönköpings län; ingen ström var som Lagaån, der den nedanför Vernamo gjuter sitt silfver i Vidöstern; ingen slätt som exercisplatsen vid Skillingaryd, der den tappra soldaten, farfadren, vunnit det förtroende, att han som oftast gjort korpraltjenst; inga sjöar kunde jemföras med Hinsen, Roseken, Landsjön och några till; och när Alexander allt mera svärmiskt tillkännagaf sin önskan att en gång få se, få bestiga, få på stället beundra Taberg, stå på det ryktbara furuträds plats, i hvars bark Gustaf II Adolf inristat sitt namn, dricka vatten ur källan på bergets topp, och derifrån beskåda alla utsigter, hvarom han hört så mycket, då kunde Göran knappt styra sina lemmar eller hålla sig ifrån att taga honom i famn, härifrån allenast hindrad genom trängseln inni vagnen. Slutligen sade Alexander: ”du känner väl till den anekdoten, Göran, att vår snälla kemist, professor Sefström, i Tabergs-malmen upptäckt en alldeles spritt ny metall i verlden? en, som i vissa syr- och saltformer antager de allra gudomligaste färger, grönt, gult, blått? och som fått namn efter sjelfva den nordiska skönhetsgudinnan Vanadis?”

Åh! utbrast Göran med strålande ögon. Det viste jag icke.

”Denna underbara metall, denna Vanadis, har sedan äfven blifvit sedd i Amerika, i sjelfva Mexico, och således konstaterat sig: bevisat sig vara, icke en kemisk fantasi, utan en verklighet, Göran! Hvad tycker[85] du? Var säker, att i vårt fattiga Sverige finnas saker! Men – vi göra ingenting deraf. Vi göra aldrig väsen af oss. Vi göra rätt häri. Man skall en dag i Europa erfara, att Skandinavien genom seklerna varit det tysta hemmet, varit gömmet för de skönaste mysterier, såväl i andens, som i naturens verld. Vi äro för stolta att tala om dem sjelfva.”

Ja, vi svenskar äro stora kräk! inföll Göran, som icke rätt tycktes förstå meningen af Alexanders sista ord. Huru bära vi oss åt? fortfor han, och spottade i förargelsen till så långt och ansenligt, att det fastnade i grenarne på en hög tall vid landsvägen. Huru göra vi? vi beundra utlänningens produkter! vi lära oss alla hans språk för att läsa hans dumma böcker! och vi hafva likväl det skönaste språk sjelfva. Fy! vi äro nötaktiga. Hvarföre tvinga icke vi så gerna utlänningen, att lära sig svenska och läsa oss på vårt eget ståtliga idiom? Nej! vi skola krypa i hälarne på der, die, das; vi skola kyssa hand på le och la; vi skola förderfva tungspetsen på oss för att få fram sådana missfoster till ljud som thought; rätt som det är, skola vi väl börja möta hvarann med den frågan: ”Gossudâr! gavarîte li vyi pa ruski?” Ty för oss är allting herrligt och gudagrant, utom det svenska: vi äro stora – med respekt till sägandes! vi äro jemtupp de två första bokstäfverna af våra goda fäder Asarne; mera hafva vi ej qvar af dem, men detta likväl i de allra största dimensioner.

”Vi behålla icke vårt värde mindre för det, att vi icke skryta deraf, kära Göran,” sade Alexander.

Vårt värde? svarade den andre. Ja, visst hafva vi vårt sakr– de värde i behåll. Men hvad är det för värdt med detta värde? Nej, tacka vet jag Engelsmannen, den rackarn; han gör alldeles rätt, när han icke vill veta af någonting annat än Old England, icke lära sig något annat än engelska, icke – med få ord sagdt. Derföre är han också en hel karl! ehuru en stor fähund. Men huru går det med oss? Tror du väl, att vår Linné ännu skulle vara erkänd för kung i Botaniken, om han icke gifvit ut sig på latin och gått och lappat på holländska blomsterlökar i Hartecamp vid Haarlem? Tror du, att Berzelius skulle hafva öfvervunnit Humphrey Davy och nånsin blifvit romersk Etta i Kemien, om han icke först [86] öfversatts på tyska och franska? Det är otäckt att bara tänka på. Nå, än Tegnér? tror du, att han på tusen år ännu skulle hafva blifvit profeten Esaias i Poesien, såsom han förtjenat, om man icke bekommit honom på annat mål än den fattiga svenskan? Det är en skam. Men det är vårt eget fel. Hvarföre tvinga vi icke utlänningen att läsa vårt språk?

”Om jag endast viste, huru han skulle kunna tvingas dertill,” anmärkte Alexander och makade sig ännu bättre upp i hörnet af den friskt rullande vagnen.

Det vet jag nog! utbrast Göran och bibehöll alltjemt sitt bistra utseende. Kör icke i diket! Jeppe – din – jekeln! utropade han; hans förargelse tycktes utbreda sig till alla föremål.

”Nå, huru skulle du då bära dig åt? det önskade jag veta; det vore minsann en nationalupptäckt.”

Huru jag skulle bära mig åt, att tvinga utlänningen läsa svenska? Hm! Jag skulle endast skrifva så, att det vore oöfversättligt, men tillika så förträffligt, att han nödvändigt skulle vilja läsa mig, svarade Göran med tillförsigt. Han skulle spricka af begär af få del af mig; men omöjligen kunna få det, utan att taga mig i första hand: på mitt modersmål.

”Blir du oöfversättlig, kära Göran, så fruktar jag, att du icke blir så fasligt förträfflig.”

Så? nu talar herrn som en fårnacke, sade mor Ellin på Dädemohult, mins du det? Den gumman saknade icke sitt vett.

”Huru menar du då, för Guds skull? och var icke en så vred potentat!” sade Alexander, utan att kunna bringas ur sitt goda lynne.

Jag menar, inföll Göran, att du, som är en lärd man och vida lärdare än jag, fattig satan, skulle påminna dig ur litteraturhistorien, att just det förträffliga är det i sig sjelf oöfversättliga; ty detta är så individuellt framstäldt både till lokalskildring, personskildring och språkformens alla egenheter, att en riktig öfversättning deraf ej för alla jordens silfvergrufvor står att bekommas.

”Det var en annan sak. Blif endast nådig igen, bästa Göran! jag tycker det är icke så farligt.”

Hvarföre lära vi oss hebreiska? – utbrast den andre mildare, men dock alltid med eld – hvarföre, om icke derföre, att alla bibelöfversättningar[87] från Gamla Testamentet smaka som hafversoppa i trädsked, emot för texten i den herrliga urskriften? Hvilken åkare är icke sjelfva Tingstadius, så stor han var, emot för när kung David får låta höra sig på sitt eget målföre! O min Gud! huru resa sig icke håren, huru går icke åskan, när man läser adertonde psalmen på sitt eget språk, på hebreiska, du!

”Du har rätt.”

Och hvarföre lära vi oss grekiska, som är benigt nog, om icke derföre, att Homeros, Sofokles, Anakreon och Theokritos, öfversatta några tusen gånger, likväl ännu aldrig blifvit öfversatta? Har jag orätt, Alexander? Hvad är väl långtrådigare och ledsammare än Iliaden och Odysseen på sjelfva Vossens hexametrar? Om Vallenbergs vill jag icke tala. Ännu mindre om Popes och Madame Daciers ömkligheter, som jag aldrig läst. Men jag förlåter dessa öfversättare och travestörer, att de icke gjort hvad ingen i evighet skall kunna. Hvarföre – vidare – lära vi oss tyska, om icke derföre, att tyskarne hafva en Goethe, som aldrig har kunnat återgifvas på svenska? Då dussintal af Lafontaines romaner utkommo ibland oss, har af den egentlige Stortysken ingenting mera än, på sin höjd, Werthers lidande förmått kläda sig i annan, än sin egen drägt. Förstår du mig nu, Alexander? Sade du mig icke sjelf, häromdagen, att ingen enda öfversättning ifrån Byron, Shakespeare eller ens Scott låtit dig ana en gnista af all den verkliga, inre, hemlighetsfulla poesi, som lefver i deras skaldestycken, och att du derföre lärt dig den obehagliga engelskan?

”Jag skall icke säga, att engelskan är obehaglig.”

Men jag säger, att det är ett förb–dt språk.

”Ja, Göran, allt sammanräknadt, så har du på det hela rätt i hvad du påstår. Ditt förslag, att tvinga utlänningen lära sig svenska är ganska godt; och jag tviflar icke, att du skulle kunna skrifva oöfversättligheter, förutsatt blott, att de derjemte blefve förträffligheter; ty under annat vilkor låter utlänningen ändock icke tvinga sig, vet du.”

Men du, Alexander, svarade Göran nästan vemodigt, skall icke vara elak emot mig, för att jag så högt älskar min svenska. Jag vet ganska väl, att jag för min person, fattig krake, icke kan skrifva hvarken oöfversättligt[88] eller ypperligt. Jag menar bara, att så borde man göra, så blefve svenskan omtyckt och studerad utrikes. Jag är ingenting vidare, än min stackars fars lagliga son; jag är min farfars sonson, och tänker kanske helst en dag taga knekten, så att jag blir visst aldrig någon skribent. Men jag vet icke desto mindre, att jag har fullkomligt rätt i hvad jag sagt. Utlänningen skall en dag lära sig svenska, det påstår jag! han skall det! han skall det af samma skäl, som han redan hoptals börjat besöka vårt sköna land, sedan Göta kanal kommit i gång. Här har redan begynt vankas besynnerligt folk vid Taberg, sedan Kommendörkaptenen tagit sig före att simma utföre till Jönköping. Det skall nog gå, var icke rädd, min bror. Likasom inga gravyrer i verlden, äfven de skickligast utförda, kunna visa Småländska vyer riktigt sådana de äro, utan utlänningen nödvändigt måste resa hit personligen på stället, om han vill se någonting, som duger; så skall han också vara så god och lära sig svenska språket, om han en dag vill höra på poesi!

”Men du glömmer, att Frithiofs Saga med förtjusning gjort sig känd på fremmande språk. Detta talar högt emot din satts.”

Det borde undersökas, om alla dessa öfversättningar duga till någonting; om de äro Tegnér. Endast då tala de emot mig. Men i det fallet, åter, beklagar jag verkligen Tegnér.

”Huruså, min Göran?”

Ty då har han varit en så klen skald, att han kunnat öfversättas. Och han är emellertid icke klen.

”Det begriper jag ej.”

Jo, ty då voro hans framställningar så allmänna till innehållet, att de kunde passa i flere former, än sin egen, och återgifvas på åtskilliga sätt. Hans skildrade personer måste då icke vara några verkliga subjekter; och hans scener, omkring personerna, inga sanna objekter.

”Hvarken riktiga subjekter eller objekter? Vi skola se efter i Mohnike, huru härmed kan förhålla sig.”

Jag ger Mohnike f–n, utbrast Göran, ånyo återkommen till sin farfars militäriska bisterhet. Han fortfor: den karlen Mohnike, likasom alla andre Frithiofssagans öfversättare, skulle hafva varit hängda i rök, så hade man nu i Europa läst Tegnér på svenska, och svenskan skulle[89] redan vara ett europeiskt språk.

”Men, förlåt mig, du är en stor fantast, Göran. Det är alldeles icke så säkert som du tror, att, utom Mohnike och andre, Frithiof skulle hafva blifvit känd i Europa.”

Är det icke mera värdt med Tegnér, än att han behöfde transponeras, för att bli en europeisk skald, då ger jag ock honom – – fast det gör jag ändå icke, tillade Göran med en mildare, en nästan tårfylld blick.

Alexander såg på honom.

Nej, fortfor den andre; det gör jag ändå icke, ty det är synd med honom. Viste du hvad jag vet, så skulle du tycka synd om Tegnér.

”Hvad i Guds namn menar du?”

Det skall du få höra, när vi komma till Jönköping.

”Det måste vara ett eget mysterium?”

Ja, lika godt; du skall få se. Hej hoppsan, Jeppe Jonsson, nu kör du alldeles för långsamt! ropade Göran.

”Ja, nog kör jag långsamt,” svarade denne och vred om hufvudet. ”Det är för att jag vill höra på hvad herr’a säga. Är det svenska herr’a tala?”

Det är åtminstone meningen inföll Alexander, skrattande.

”Det var bra. Men icke är det rena småländskan, det svarar jag för,” sade Jeppe, slog till en frisk klatsch och svängde utför en backe. ”Men ursäkta mig,” fortfor han och böjde åter hufvudet tillbaka; ”det är obilligt gjordt af mig, att blanda mig i herr’as samtal, annars skulle jag fälle hafva ett ord att berätta, om jag finge. Ty jag hörde någonting af gästgifvarmor på Skillingaryd.”

Tala, Jeppe! jag ger dig lof, sade Göran.

”Hon sade, att när vi komme fram såsom hin van Granvik och Gärahof, skulle vi stanna, så skulle vi få höra på näktergalar. Och nu äro vi emot det hållet. Derföre ville jag säga åt herra’.”

Näktergalar? utbrast Medenberg. Håll då, så få vi höra! det vore ganska roligt.

”Herrn har ju pistolera laddade? tag upp sabeln med, herre! det är så godt.”

Hvad? menar du sådana näktergalar? ropade Göran. Hörpå, håll!

stanna litet, Jeppe! Vi måste veta hvad gästgifverskan yttrat. Hade hon hört något om de beryktade småländska tjufvarne? hade de dragit sig hitåt vägen, säger du?

”Medan herra’ var inne i kammarn och skref i dagboken, stod jag i stugan och hörde på hvad mor talade om; och hon beskref, att tjufvarne voro ganska många.”

Hade man sett dem här på Byarumsskogarne? har någon resande blifvit öfverfallen?

”Ja, det sade hon visst. Hon påstod, att mördarena voro tjugu.”

Nå men, min Gud –

”Ja, ser Göran, det är icke alls att tro på. Ty kärringen var supen, när hon pratade; och ingen annan, än hon, hade hört ryktet ifrån en by, der hon varit hos sin bror om dagen på kalas.”

Var hon drucken? Är det då blott en lögn du far med, så kunde du hafva tegat, skall jag säga dig, Jeppe.

”Men vet herr Göran, det är nog allt att lita på ändå, ty dekorna på Skillingaryd berättade mig, att gästgifvarmor ljuger aldrig, när hon är full.”

Nå för tusan – så stanna då, innan vi komma längre in i skogen: vi måste taga fram våra vapen.

”Ja, men jag skall säga för Göran, den kärringen är alls icke lik andra. Så snart hon supit sig drucken af vanligt bränvin, talar hon bara sanning i fyllan; men när hon fått till lifs af rom, ljuger hon som en skata.”

Hahaha!

”Herrn skall icke skratta; ty det är som jag säger. Jag rår icke för, att gästgifvarmor har den naturen; men det är riktigt visst. Och denna gången hade hon fått bränvin.”

Alltså är det då sanning, att vi hafva tjugu tjufvar på halsen att vänta här i ögonblicket, menar du? Tag upp åtminstone hirschfängaren, Medenberg!

”Åh, det är icke så farligt, herr Göran,” utbrast Jeppe; ”ty Annika, den äldsta dekan, som jag mest tror på, försäkrade, att det var rom,[91] gumman njutit.”

Så? din lymmel! det är alltså lögn, vill du säga?

”Att det är lögn, herre, det vill jag icke ansvara för; ty gästgifvaren sjelf, som borde veta allt bäst, påstod jemt, att kärringen fått bränvin.”

Djefvulen i dig! Hör, Alexander! låt oss taga upp pistolerna. Huru som helst det hänger ihop med denna helvetes pratmakares historia, så skadar det icke –

”Jag tycker det är bäst, att skratta åt alltihop,” fortfor Jeppe; ”ty stalldrängen, som af alla på Skillingaryd alltid haft mors största förtroende, svor på, att det ändå var rom, hon tagit.”

Medenberg log i sitt innersta åt den skälmen Jeppe, som på detta sätt jagade Göran fram och tillbaka, men likväl såg så allvarsam ut, att väl aldrig någon bättre hållit minen; såvida han icke i hemlighet sjelf verkligen var litet förskräckt. Hörpå, min kära Jeppe Jonsson! sade han, det här är en ganska vigtig sak för oss att bestämdt veta; hvarföre frågade du icke gumman sjelf hvilketdera slaget hon förtärt?

”Ja, det gjorde jag visst.”

Nå?

”Hon såg på mig, när jag frågade henne: hon såg i kors som en kyrkängel och försvor sig på, att det var bränvin, hon njutit.”

Således måste det vara sanning?

”Ja säkert, min herre, såvida hon tagit bränvin. Men om det var rom hon fått förut, så kan man icke tro på hennes försäkran, att hon förtärt bränvin. Och ser herrn då så – ty allting i verlden hänger på en fin tråd, sade Krokniklas, då han gjort falska sedlar och skulle hissas upp i galgen – och är det icke som jag säger? Sanningen sjelf är ju rent en osanning, så snart lögn ligger inunder henne? Det påstår också alltid herr Görans far, när han predikar; och gubben talar sant, ty han är en man, som alltid brukar bränvin förut. Men nu skall jag berätta för herra’ något annat, som är ännu mycket roligare, om jag får yttra mig eljest; men det är obilligt gjordt af mig, kan jag tro, att blanda mig i stort folks samspråk?”

Säg ut, Jeppe, och se icke så illmarig ut. Hvad är det?

”Gästgifvaren,” fortfor Jeppe, ”är en helt annan menniska, han[92] dricker aldrig. Han omtalade, att en af storherra’ne i vår socken, grefve Zeyton, rest fram här i dag.”

Hvad? hvad säger du? utropade Medenberg. Hvartåt for han? Kom han ifrån sin gård? från Karmansbol?

”Nej, han hade kommit som ifrån Vernamo.”

Från Vernamo? tänkte Medenberg. Just ifrån de trakter, der tjufvarne nu berättas hålla sig! Nå, utbrast han högt, viste man hvartåt han ämnade sig ifrån Skillingaryd?

”Såsom åt Jönköping,” svarade Jeppe. ”Och det var en liten qvart förrän vi reste; alltså, menar jag, vi måste hafva honom framför oss här. Och det är alltid nöjsamt att se sockenfolk i sitt sällskap, om man råkar ut för skälmar på skogen.”

Nämnde gästgifvaren, om grefve Zeyton var ensam?

”Ja, han hade blott en betjent med sig; men den var illa tilltygad, påstod gästgifvaren, nickade och såg klok ut.”

Var det betjenten eller gästgifvaren, som nickade och såg klok ut?

”Nej, min herre, betjenten nickade icke. Han hade bindel öfver ena ögat, snedt om pannan; och på det andra var ögonbrynet afrakadt. ”Om han icke hade rakat af sig det sjelf, låter jag vara osagdt,” yttrade gästgifvaren: och det var då han nickade och såg klok ut.”

Hvad? syntes Zeytons betjent honom misstänkt på något sätt? ropade Medenberg.

”Det vet jag icke,” svarade Jeppe. ”Men gästgifvarmor nickade härvid –”

Hahaha! utbrast Göran. Hon nickade väl icke och såg klok ut?

”Hon nickade och såg i kors, herr Göran. Men hon sade: den der betjenten – hm –”

Nå? frågade Alexander otålig.

”Jag törs icke säga efter hennes ord,” svarade Jeppe och lutade hufvudet bakåt; ”jag kan bli ihjelknipen nästa natt om det kommer fram.”

Är du rädd för spöken?

”Hon sade, att den betjenten såg vattlagd ut.”

Vattlagd, Jeppe? Du är en narr, utbrast Göran.

”Ja, presten i vår socken har icke lärt mig något vett.”

Tyst, Göran! sade Medenberg; fälas icke nu med Jeppe, utan låt honom svara mig allvarsamt. Menar du något med vattlagd, Jeppe? eller skulle det blott vara ett ordspråk?

”Min herre, jag talar aldrig ordspråk. Men jag är mest rädd för sådana spöken, som både lefva och äro döda, likasom man säger om herr Nickolson, att han hör de döda till, efter han kastat sig i sjön; men ändock lefver, efter han aldrig blifvit igenfunnen på det stället, der han vattlagt sig.”

Utan prat, Jeppe! kände gästgifvargumman igen herr Nickolson i grefve Zeytons betjent? Store Gud, de skulle då vara på väg till Jönköping, liksom vi?

”Gästgifvarkärringen yttrade ej ett ord om hvad hon kände igen,” svarade Jeppe. ”Och om hon också sagt något, så vet man ju icke hvad sort hon njutit förut, och det är då intet att lita på hennes ord.”

Lika godt; tack skall du hafva, Jeppe: vi få väl se huru härmed hänger tillsammans.

”Jaja, herre, men Nickolson är en ganska farlig karl; och lefver han och blir bruksförvaltare om igen, så slår han armar och ben af mig, för att jag talat ett ord om hans afrakade ögonbryn.”

Var oförskräckt, Jeppe Jonsson.

”Jaja, herrn är nykomling på Aronfors; men Nickolson har varit der i sex år, och kommer han dit åter ett bete, så blir han der i sju, vid årets slut. Då piskar han mig brun och blå, och det skulle jag ändå icke vilja. Ty Mekrothen sjelf (Jeppe tog af sig hatten) har man intet försvar af, och han är icke att bygga på.”

Alexander hörde icke dessa sista ord, som icke voro förestafvade af all den höflighet de tycktes innehålla. Han satt i djupa tankar öfver det märkvärdiga möte han skulle kunna komma att få med grefve Zeyton i Jönköping, och möjligtvis äfven med herr Nickolson. Han lade detta tillsammans med alla sina öfriga uträttningar och kommissioner i den ryktbara och berömda staden. Jag, tänkte han, som icke känner det ringaste af Jönköping, mer än att jag som hastigast farit derigenom, då jag anlände på ångbåten och begaf mig till von Mekeroths, bör verkligen tacka min goda lycka, som gifvit mig en reskamrat i Göran. ”Hörpå,[94] Göran!” sade han högt, ”hvar skola vi köra in i Jönköping? jag gissar, att du är något bekant i den staden?”

Göran Edeling såg strängt och litet förnämt på Alexander; han dröjde ett ögonblick, innan han svarade. Derpå sade han: ”Något bekant? Jag – jag skulle icke känna hvar fläck i Jönköping? I vår hufvudstad?”

Jeppe Jonsson, som aldrig kunde vänja sig ifrån att lägga sig i herrarnes samtal, äfven med fara att köra upp på stenar eller ned i diken, tittade ånyo åt sidan och yttrade högst förnöjd: ”Vet ni, herrar, jag har moster min i Jönköping, jag: Madam Nilsson, Anna Nilsson, oändligt fin; och hon bor i Borstbindargården på Svenska Maden, det är alldeles visst.”

Svenska Maden? hvad vill det säga för slag, Jeppe? utbrast Alexander, skrattande.

”Svenska Maden? undrar herrn på den? Jo, det vill säga, att det icke är Tyska Maden, herre. Det må jag bäst veta.”

Osäkert är hvad Jeppe allt vidare ämnade spå om Tyska och Svenska Maderna i Jönköping, eller om sin goda moster, som han kanske hade i sinnet att föreslå till värdinna åt de begge inresande herrarne. Både hans tal och allt öfrigt afbröts genom ett ansenligt skrik, ropande och hojtande, som helt hastigt lät höra sig i grannskapet.

Alexander och Göran spände upp både ögon och öron, men märkte ingenting, förrän Jeppe svängde om en liten krok, då landsvägen öppnade sig åt en ny sträckning, och de framför sig, på litet afstånd, sågo en vagn omringad af folk. Man hörde inga skott, men påkar foro upp och ned i luften på ett förfärligt sätt. ”Här äro resande öfverfallne!” utropade Medenberg. ”Kör på, Jeppe! kör på fyren! vi måste skynda till deras undsättning!” Göran tog fram vapnen och besåg låsen på respuffertarne.

TIONDE KAPITLET.
En skarp Strid.

______

Skynden er, jag ber er! rädden min betjent undan de rackarnes klor! De klösa sönder honom, det försäkrar jag er, mine herrar –

SNART voro de framme vid valplatsen, midt i den täta skogen. De anfallne, som blott bestodo af två personer, sågos redan neddragne ur vagnen och kullslagne på landsvägen. Röfrarne, till ett antal af fem eller sex, fyllde luften med eder och svordomar af utsöktaste slag. ”Förrädare! rackare! stortjuf! storljugare! gif oss igen det du har tagit ifrån oss!” skrek i synnerhet en af mördarne och piskade härunder med alla krafter på den ena af de resande herrarne.

Om tiden tillåtit, skulle det kunna hafva utgjort ämne nog till betraktelser, huru det kom sig, att tjufvar, hvilka som bäst utöfvade våld på folk, skyllde de öfverfallne för hvad de sjelfva voro. Men både Alexander och Göran störtade ur sitt åkdon med puffertar och hirschfängare, ropade håll! håll! och kastade sig i striden utan att besinna någonting annat, än att här gällde räddning af menniskor.

Deras eftertryckliga ankomst gjorde visserligen verkan på skälmarne; i synnerhet sedan Göran affyrat sin puffert, hvarvid en af tjufvarne först stupade till marken, men straxt derefter, ehuru blodig, reste sig, satte flata handen och ena skörtet af sin jacka för såret och derpå under[96] höga rop flydde in åt skogen. Men han, som så ifrigt var upptagen med att dela ut stryk åt den ena resanden, hvarken hörde eller såg något annat; och de öfrige röfrarne tycktes också lita så mycket på sitt antal, att de icke stort efterfrågade de ankomne. Jeppe Jonsson hade hoppat af kusksätet och börjat sitt anfall med att hastigt och qvickt svepa en af de närmaste tjufvarne om benen med sin långa, granna pisksnärt. Men detta hade endast till följd ett par snabba sparkar, dem han sjelf bekom, och som gåfvo honom en satts ända bort till gärdesgården vid vägen. Häraf uppretad, bröt Jeppe i ögonblicket af en ansenlig gärdesgårdsstör, återkom till platsen lik en vred varg, och slog nu omkring sig så förfärligt bland tjufvarne – allt på deras smalben – att desse måste hejda sig i det anfall de förehade och vända sig emot den nya fienden.

Skogsmännen hade inga skjutgevär och icke heller några andra vapen, än stora knifvar. Alexander skyndade sig till den äldre af de begge anfallne, röjde sig med hirschfängaren väg till honom, uppreste honom från vägen och igenkände med bestörtning grefve Zeyton. Han tog honom i sina armar, värjde honom och bar honom tillbaka till sin vagn. Zeyton återkom från svimningen, öppnade ögonen och fäste dem på sitt lifs räddare; men sade ingenting. Han förde ena handen till hufvudet, der han förmodligen ännu kände en stark smärta efter slagen. Röfrarne tycktes icke vidare efterfråga honom: deras förnämsta anfall riktade sig alltjemt emot den andra resanden. För öfrigt hade de nu göra nog att reda sig emot Görans och Jeppes tappra, tätt regnande slag. Det lyckades således Medenberg, att sätta Zeyton upp i vagnen; han gaf en skälm, som höll tömmarne, ett så kraftigt hugg öfver handlofven, att han släppte dem; och Zeyton, som, stark af naturen, snart uppfriskades, då han såg segern vända sig på sin sida, började både genom vilda, manhaftiga blickar och starka rop göra hvad han kunde för att reda sig. Men han hade alldeles förlorat sina vapen, i fall han medfört några. Alexander lemnade icke hans sida, och Zeyton såg på sin beskyddare med en tacksamhet, som ganska målande stack af emot de barska och förfärliga åtbörder, han i öfrigt tillkännagaf. Dock vågade han icke ånyo stiga ned ur åkdonet; han blott kastade hufvudet, oaktadt smärtan i hals och panna, som oftast tillbaka efter sin betjent, för hvilken han syntes högst[97] bekymrad. ”Joachim! Joachim – Joak! Joak!” ropade han oupphörligt, ”slåss som en karl! slåss! slåss, säger jag, och skynda dig åter upp i vagnen till mig!”

Men denna Joak var ganska illa ansatt. Så fort Alexander såg grefven sjelf utom fara, skyndade han bakom vagnen bort till dem, som höllo på med betjenten. Att han i denne, ehuru förklädd, såg framför sig ingen annan än herr Nickolson sjelf, tviflade han alls icke på; och förnamnet bevittnade det än ytterligare, om han ock icke genast igenkänt de förställda anletsdragen. Det var honom högst angeläget att rädda denna resande, för att sedan, så vidt möjligt, få honom om händer för egen räkning.

Den olycklige Nickolson hade, oaktadt de många slagen, dock genom en ytterlig ansträngning lyckats resa sig upp på knä på landsvägen, viftade med handen emot sin värsta förföljare och ropade matt: ”slå icke ihjäl mig, Sven! slå mig icke till döds, så skall du få din vilja fram och mera till, Sven! skulden är icke min: håll för Jesu skull! håll, håll, håll!”

Så följ oss då, kom, och lemna den der erkerackarn! svarade röfrarnes hufvudman. I ett ögonblick ryckte de upp Nickolson emellan sig, togo honom under armarne och i benen. Alexander, Göran och Jeppe gjorde allt hvad som stod i tre menniskors förmåga emot fem. Men desse släpade af med sitt rof inåt skogen, likt en stormil. Af rörelserna på den emellan de öfrige springande Nickolsons ben var det svårt att urskilja, om han följde dem helt och hållet motvilligt eller godvilligt. Att han drogs och slets emellan dem, syntes tydligt; det var också klart, att han måste löpa, efter han var alldeles nödsakad dertill. Hvem vet om han gjorde det gerna, eller helt och hållet ogerna?

Det är icke troligt, att grefve Zeyton, som satt i sin vagn på något afstånd ifrån platsen, hört de matt uthviskade ord, Nickolson fällde till tjufvarne, då han stod på knä. Men när han såg dem släpa af med honom inåt skogen, kunde han icke styra sig: ”Håll! håll, era helvetes skurkar! håll då! jag ger er hvad ni vill för honom! gif mig honom tillbaka!” skrek han, så att skogen gaf efterklang deraf. Men vilda och upprepade Hahaha! ifrån talrika munnar derinne i snåren var allt det svar han bekom; och han utbrast i sin vagn: ”O min olycklige – min[98] stackars – min olycksalige –” Han ville ned ur sin vagn, så försvagad han än kände sig, för att sjelf störta in i skogen. ”Mina herrar!” ropade han till sina räddare, ”skynden er, jag ber er! rädden min betjent undan de rackarnes klor! De klösa sönder honom, det försäkrar jag er, mina herrar – han är min – oh!”

Alexander hade visst haft det största skäl, att, utan Zeytons uppmaning, förfölja skälmarne och återtaga Nickolson ur deras händer. Men så långt kunde intet öfvermod gå, som att lemna landsvägen och, blott tre man högt, begifva sig in i en tät, obanad, obekant skog, der man med säkerhet kunde räkna på fiender till dubbelt antal, och kanske till mångdubbelt. Han bad således grefven stilla sig för ögonblicket; och han frågade honom, om han icke ämnade sig till Jönköping?

”Till Jönköping?” inföll Zeyton och fixerade den frågande. ”Jag tror verkligen” – fortsatte han utan att svara bestämdt –”jag tror det bästa blir, att jag hals öfver hufvud begifver mig till Jönköping, för att underrätta om skälmarnes tillvaro så högt upp som i Byarum, och begära styrelsens handräckning till återbekommande af min betjent. Ty om vi också säga till hos bönderna här, eller hos länsmännen, så hafva de ingen tillräcklig manstyrka så hastigt, som behöfs, i ordning. Men förlåt mig!” tillade han med en vändning af artighet. ”Då lyckan i dag låtit mig få se en man i ansigtet, som jag har att tacka för mitt lif, så skänk mig äfven min räddares namn? Jag bedrager mig mycket, om jag icke en gång förr sett detta sköna –”

Medenberg gjorde en bugning och sade sitt namn.

Zeyton vände sig nu tillbaka helt och hållet, upptäckte Göran Edeling och utbrast: ”Ah, hvad ser jag? sjelfva herr prostens son! Jag är ju i det lyckligaste sällskap! känner jag icke igen ett åkdon ifrån Aronfors? Huru mår min goda, min hederliga sockenbo, kapten von Mekeroth? han visar sig alltför sällan ute: han sätter sig öfver sina bästa vänner. Men han gör ganska orätt i, att vara en så stor filosof. Herr Medenbe – herr Medenberg – var det icke så? ifrån Stockholm? Vi måste hafva sett hvarann i kyrkan en gång, är det icke så? Hvad jag skattar Mekrothen lycklig, som fått en sådan man: jag har icke varit så väl lottad: nåväl, mina herrar, hvart gäller resan?”

Till Jönköping, svarade Alexander.

”Vi fara alldeles samma väg! låt oss då för all del skynda,” sade Zeyton. ”Hafva herrarne goda hästar? Jag har ett par förträffliga, som jag nyligen köpt vid Vernamo, och som utan svårighet flyga af med mig till Jönköping i dag: jag pustar blott något vid hvarje gästgifvaregård.”

Vi åka med skjuts, sade den andre, och kanske få vi icke hästar genast vid Byarum och Barnarp.

”Jag skall nämna herrarnes ankomst på ställena,” vidtog grefven förekommande. ”I Småland skadar det aldrig att hafva beställda hästar. Ännu en gång tack! den hjertligaste tack för det goda handtaget i dag! Vi återse hvarann i Jönköping!” sade han, i det han räckte Medenberg sin hand till afsked, och nämde för honom sin adress i staden.

Han ilade af i sin lilla nätta, tvåsittsiga karet, som med två hästar måste gå så mycket fortare, då han nu åkte ensam deruti. Alexander, Göran och Jeppe satte sig äfven upp.

De reste utan något vidare äfventyr hela vägen. Grefven försvann väl ur deras åsyn; men att han farit fram före dem och icke vikit af, bevisades derigenom, att både vid Byarum och Barnarp stodo hästar i ordning för de ankommandes räkning.

Göran satt länge röd i ansigtet efter fältslaget, blodet kokade i hans ådror och hans ögon sköto blixtar. Alexander kände visst också någon stund en hjertklappning, som ingen hederlig karl kan undvika att hafva efter slagsmål; men hans lynne återtog snart sin jemnvigt, sin medfödda mildhet: han bråddes icke på en soldat. Nejderna, som småningom öfvergåfvo sin vildhet, och, i synnerhet norr om Barnarp, återvunno öppenhet och skönhet, bemäktigade sig hans sinne. Han hade blott en enda gång rest fram här förut, och då uppföre. Vägen hade derföre då synts honom besvärligare och nästan ful. Nu, deremot, for han utföre ifrån Barnarp ned emot Vettern: och de amfitheatraliska utsigterna bredde sig i allt vidare och vidare skepnader under hans fötter. Hästarnes oklippta manar svajade högt under loppet; deras nosar drogos af tömmarne in emot de svällande bringorna och dröpo af fradga, men sjelfve kunde de ej hindra sig ifrån att störta åskvigglikt utför branterna, nedemot de täcka dälderna, i hvilkas botten Ljungarums å lägger[100] sitt blåa glas, men likväl ofta skyggt krusar sig och hoppar till i små hvita svall, när han hör ett för stort buller af åkande på landsvägen utför hallarne.

Snart såg Alexander, att landskapet norrut aftog, indrogs och liksom försvann. Han häpnade häröfver; han viste icke hvad det skulle betyda; han märkte framför sig blott en omätlig blågrå duk, hvilken satt fast i himlahvalfvet; och han ansåg den i början för en del af skyarne, af horizonten. Det såg alldeles ut, som om verlden tog slut ett stycke framför honom. ”Ah! det är ju Vettern!” upprepade han efter ett ögonblick för sig sjelf med tyst beundran öfver den majestätiska synvilla, som bedragit, men så djupt intagit honom. Han hade väl förr en gång seglat på denna stora sjö, men då sutit jemnhögt med dess yta: han hade icke förrän nu ifrån en landhöjd sett dess vida, fantasmagoriska anblick, då den gjuter sig till Ett med fästet, och liksom slukar landet, mer och mer, för hvarje halfmil de ilande hjulen nalkas närmare till dess öppna famn.

För den, som ofta rest ned emot Vetterstränderna, och hvars inbillning längesedan gjort bekantskap med den annalkande utsigten, eger detta synspel icke mera rum. Men Alexander satt upprymd och svärmiskt betagen: han skulle i detta ögonblick hafva varit en skald. Efter en liten stund drogos hans ögon ända ned till taflans botten derframme. Ett kyrktorn höjde sig på sjelfva Vetterns brädd, men låg likväl ännu under de åkandes höjd. En skymning simmade öfver grunden dernere. Men snart stego färgerna klarare upp i dagen. Alexander såg en helt liten sjö ligga hitom den stora, och emellan dem begge ett smalt landstreck, likt en bro, på hvilken kyrkan stod med alla sina små vänner, talrika hus, omkring sig. Vidsträckta terrassformiga höjder, till venster och till höger, bildade ramar åt detta hela. Hvilken tafla? Den liknade en theater. Hösten, som öfver löfträdens kronor stänkt de rikaste färgblandningar ifrån guld ända till ljusgrönt, mörkgrönt, violettbrunt och purpur, hade utklädt de begge höjdsträckningarne – Dunkahallar till venster och Husqvarnaterrasserna till höger – likt kulissrader på ömse sidor om den midt emellan liggande skådebanans plats. Vettern var fond-duken deråt. Lillsjön med Rocksjön innehade orkesterns rum. Men Jönköpings stad utgjorde sjelfva theatern. De åkande suto, uppe i[101] backarne, liksom i en loge på tredje raden, och blickade med ifver, längtan och glädje dit ned på scenen.

Göran, som tegat en lång stund, förstummad vid åsynen af hvad han likväl sett så många gånger förr, vände sig med triumferande, strålande, af mer än en tår glimmande ögon åt sidan till Alexander. ”Ser du någonting dernere? något, som är värdt med, du?” utropade han.

ELFTE KAPITLET.
Ett oväntadt Fynd.

______

Jag är icke så missnöjd med den kropp naturen försträckt mig, som med de klädespersedlar menskligheten gifvit mig.

”DET skall bli högst eget, Göran, att se huru alla mina kommissioner utveckla sig,” sade Alexander, då han angenämt låg och drog sig litet på soffan efter maten; och Göran under tiden gick och slog slag öfver golfvet, ehuru han också hade en soffa för sin del vid väggen midt emot. Göran hade svårt för att ligga och tala på en gång. Emedan han nu önskade biträda sin vän och reskamrat med de yppersta råd och underrättelser om Jönköping, gick han fördenskull på tiljorna emellan kakelugnen och det ena fönstret, immerfort, immerfort. Såsom naturligast och simplast var för ett par resande herrar af deras slag, hade de tagit sig rum på gästgifvargården vid smedjegatan, förfriskat sig efter resan och tänkte vandra ut i staden, så fort de hvilat sig en liten stund. ”Jag medger det,” fortfor Alexander, ”det är ganska märkvärdigt, att på samma gång föra hit bref ifrån en fru, deruti hon, om jag icke mycket bedrar mig, beklagar sig öfver sin mans frånvaro, och i samma stad, vid samma tillfälle, träffa samma hennes man, utan att säga åt honom det ringaste ord derom. Ty jag är öfvertygad, att Zeyton skulle bli alldeles ursinnig, om han finge veta, det jag har helsningar med mig ifrån hans grefvinna[103] till hennes morbror. Jag vet icke skälet; men instinkten säger mig, att han skulle bli topp rasande. Zeyton måste ganska säkert vara invecklad i någonting. Jag är högst nyfiken, att se huru god mine han håller, när jag i morgon besöker honom och affordrar honom reda för Nickolson, jemte ett och annat.”

Jag spår, att du af honom får reda på ingenting, inföll Göran.

”Men du skall få se, att jag får. Jag har nu bekommit mig en viss rättighet öfver honom. Jag är på sätt och vis räddaren af hans lif. Åtminstone anser han mig så.”

Det tror jag alldeles: du är så också. Ty jag gjorde ingenting åt hans frälsning: jag endast piskade på hans mördare. Men tror du, att en karl, som Zeyton, frågar efter dylikt lappri?

”Vi få väl se. Men hejsann! nu tillåtes det icke att ligga och draga sig längre, afbröt Medenberg och sprang hastigt upp. Först går jag till gubben Caspersson med min vackra fru Mekroths bref så att vi snart må få hennes man botad –”

Ja, vet du, sade Göran, hon är sannerligen rätt vacker, din patronessa. Vore jag i din ställning, så blef jag kär i henne. Hennes man kunde rätt dö.

”Men efter jag är i min egen ställning, så aktar jag mig för dumheter,” svarade Alexander.

Nå tack för det. Och det kan jag lita på? Jag vet en, som skall hålla mig räkning för, när jag kan berätta henne detta, slöt Göran.

”Berätta du alls ingenting, min bror; det är icke värdt, att tala så mycket om sin nästa. Men,” fortfor Alexander, ”straxt efter doktorn skall jag äfven i qväll genast gå och söka upp min kaptens affärsman här i Jönköping; ty penningar – penningar – penningar – bror!”

Ja, de utgöra de tre stora nödvändigheterna här i lifvet, medgaf Göran med en suck. Men tänker du genast söka den karlen? fortfor han. Det är väl icke så brottom? Är det icke bättre, att vi använda denna afton på en visit hos mitt lilla, glada Hofrättsråd, som jag nämt för dig? Penningar hinner du alltid få i morgon.

”Kan så vara; men affärsmän bruka behöfva tid på sig för att anskaffa medel, och jag går så gerna straxt, så är det säkrare för min kapten.”

Nu var Alexander i ordning, städad, borstad och förträfflig. ”Adjö, Göran!” sade han i dörren, ”gå till dina bekantskaper nu, så råkas vi i afton vid återkomsten. Men dröj icke alltför länge på qvällen! ty jag vill hålla krigskonselj med dig, rörande operationsplanen på landskansliet i morgon, rörande lysningen efter Nickolson. Jag vet knappt, om detta är värdt att sätta i verket, då jag nu, genom att lägga händerna på Zeyton, torde kunna vinna Nickolson ännu lättare?”

Har han icke just i dag blifvit bortryckt ur sjelfva Zeytons armar? vidtog Göran.

”Jaja, vi få väl se,” svarade Medenberg. ”Adjö, så länge.”

Han aflägsnade sig och följde sina brefs adresser. Göran gick i skjortärmarne och sjöng för sig sjelf en stund på kammargolfvet; han tänkte mest på ingenting. Han hade ett godt förråd af visor, men tog ingen vers ända till slutet. ”Du, min lilla egen, snälla syster Maria!” utbrast han halfhögt, då han ur nattsäcken upptog en frisk nattkappa, besåg huru väl den var struken och veckad, och satte den på sig framför spegeln. ”Hvilken odödlig skada, att du är min syster! jag kan icke få fria till dig. Bättre hustru kunde jag aldrig erhålla; fast det är kanske sant, att Maria kunde bekomma en bättre man. Men – och se den här kragen då? fins någonting på jorden bättre stärkt, mera glanskt? Jag skall, så sant jag lefver, köpa hem en stadspresent åt Maria; fast pappas son gunås inga pengar har. Men lika mycket, säger jag: jag fruktar, att Maria tänker för mycket på mussjö Medenberg. Alexander är en stolt, en galant, en superb karl: en hedersvän, en verklig pojke: och dessutom nu i en stadig ålder. Jag håller af honom som min andra själ; men mamma är litet enfaldig i den här saken, det är beständigt hennes dumma fel. Gumman tror, att – – men hon bedrar sig, såsom gummor alltid göra. Alexander är icke alls en tillbedjare, icke det bittersta fruntimmerspilt; men just derföre står han genast väl hos alla fruntimmer, ty han vinner hos dem ett så besatt förtroende; han fjäskar icke för dem, och de hålla af honom allesammans, innan de veta ordet af. Det är alldeles som med mig: jag pjåskar också aldrig. Ack hvilka utförskummade tokar de kurtisörerne äro, som icke begripa, att på deras sätt vinner man intet det minsta. Men för att återkomma till Alexander – jag är öfvertygad om, att så[105] hygglig Medenberg visar sig emot syster Maria, är det ingenting vidare än hans vanliga fason emot alla menniskor; och det skulle göra mig högeligen ondt, riktigt ondt, ifall min stackars syster – – – trarerittan, rattan, rare-rare rà, trarerà rà rà, trarerà – – Hvar har man nu sin hatt? sin vackra hatt? Åjo, han är sig lik, gunstig herrn; behöfver borstas; behöfde egentligen köpas ny. Gusinna dig, min hatt lilla, hvad du är lik din herre: han behöfver också renoveras ifrån topp till tå, vet du. Men med pappas son förhåller det sig i år precist som i fjol. Nu syrtuten! hvar är du, min vän? Godt, jag ser dig, min redliga vän! trogen som guld har du hållit dig vid mina sidor i fyra och ett halft år. Det är allt mycket! Se så, nu är man komplett: nu skall man ut och göra visiter i Jönköping hos söta fars och mors vänner; det skall smaka. Farväl, söta spegel! åja, nog har vackrare folk sett sig i dig, än Göran; men det skall jag säga dig, att fulare figurer har du också haft att göra med. Jag är icke så missnöjd med den kropp naturen försträckt mig, som med de klädespersedlar menskligheten gifvit mig. Men jag skall promt besluta mig till något snart, det har jag satt mig i sinnet: på det här sättet blir jag olycklig, det ser jag: för hvar termin, som Gud ger, blir jag lärdare, men trasigare: i höst far jag alldeles icke upp. Nej! Om icke annat, skaffar jag mig en kondition i någon socken och blir kär i en församlings prostdotter; men då måste det presthuset vara rikare, än ett visst. Tag ditt beslut fermt, Göran! gif studenten hin, och blif knekt! gör det modigt!”

Under hela denna monolog hade den stackars ynglingen långsamligen klädt sig; ty ”alltid hinner jag fram till söta fars och mors vänner,” tänkte han, och brådskade sig icke.

Vi ämna icke följa honom på vägen; vi äro fullkomligt öfvertygade, att han har roligt hela aftonen. En annan god vän, Jeppe Jonsson, på hvilken vi ingen blick kastat, allt sedan vi anländt till residenset, trampa vi icke heller i fotspåren; vi förmoda, att han gick till Svenska Maden, till Borstbindargården, till sin hederliga, goda moster.

Vi låta således tiden förlöpa oss alldeles ovetande, ända tills så dags på aftonen, att Alexander Medenberg kom hem till sitt logis, och af den vackra Mathilda Petterson, gästgifvargårdens servante, lystes upp till sitt rum. Han steg in och fann, att Göran icke hemkommit ännu. Han[106] tog af sig öfverrocken, gick fram till bordet för att sätta sig, och började ganska grundligt öfverlägga om allt det myckna han hade att ordna och uträtta. Myrorna i hans hufvud voro hvarken få eller små.

”Hvad? Hvad är detta?” utropade han, då han oförmodadt såg en svart läderplånbok på bordet framför sig. Han igenkände den hvarken för sin eller Görans. Den låg öppen, och han kunde icke hindra sina ögon ifrån att falla på några papper deruti, helst han icke på bättre sätt kunde erfara hvem den tillhörde.

En viss känsla återhöll honom ifrån att läsa andras dokumenter. Men det var för sent: han hade i ögonblicket redan öfverfarit åtta rader på en breflapp; och mera behöfdes icke, för att få honom att springa upp ifrån bordet och med de häftigaste åtbörder gå kring golfvet.

Han kunde knappt tro sina ögon. Alldeles rätt gjordt eller icke, men han måste ännu en gång bese utanskriften på brefvet. ”Store Gud! ja, det är riktigt till Nickolson!” sade han. ”Det är undertecknadt J.N. Z–n, som ej annat kan vara än John Nichols Zeyton, en namnteckning och en stil, som jag ifrån Aronforska räkenskaperna ganska väl igenkänner! Och hvad säger han icke i dessa få rader: ”min kära du, det är bra, att allt gått som det skolat; jag har med (ett oläsligt namn) inhändigat de 2510 Rdr bco (precist den från Aronfors försvunna summan!), och härmed betygar jag penningarnes rätta aflemnande, såsom budet bedt mig. Jag skulle väl helst sett, att du kommit sjelf; men jag gillar din skyndsamhet, att genast i stället begifva dig till Vernamo och der uträtta det andra. Jag skall snart hemta dig, sedan allt äfven der gått bra.”

Ha – – min grefve Zeyton! så är du då afslöjad? Misstanken på dig var grundad! Hvad det der andra beträffar som skulle uträttas vid Vernamo, så tör väl tiden äfven upplysa dess beskaffenhet. Men – men – huru i alla verldars namn har denna plånbok kommit hit på mitt bord?

Han gick ut och ropade med hög röst: ”Mathilda! Mathilda!”

Hon anlände vindsnabb öfver gården. Hon skyndade uppför trapporna till den oroliga resanden, och fick af honom den bistra frågan: ”har du släppt in någon i rummen, medan vi varit ute?”

Ingen annan har varit derinne, än herrarnes dräng: jag vet icke om han skall kallas betjent – tillade hon med en satirisk åtbörd.

”Aha, Jeppe? Bästa Thilda, ursäkta, att jag ropade litet mycket; men bed den beskedliga gossen genast komma upp till mig.”

Mathilda aflägsnade sig vig, täck och skyndsam. Efter en stund varsnades Jeppe Jonsson, kommande ifrån det nedre af gården. ”Skynda dig då!” ropade Alexander till honom genom fönstret.

Haj! han står på lur i rutan! sade Jeppe till sig sjelf och for af som en pil uppför trapporna, kom in i Medenbergs rum, och förklarade sig vara till all möjlig tjenst.

Alexander log åt hans löjliga figur. ”Jag, som trodde, att du tillbringat qvällen hos din moster?” började han, ”och i stället –”

Jag har varit hos gumman, herre, och jag kan helsa.

”Tack skall du ha. Och Svenska Maden står på sitt gamla ställe?”

Ja vars! Men, inföll Jeppe hastigt, jag har också varit inne här hos herra’ och lemnat ifrån mig en planebok på bordet. Ty den hörde mig icke till, och jag skulle gifva honom åt herrn. – Han skrapade foten emot golfvet, likt en artig bugning.

”Hvar har du fått denna plånbok, Jeppe?”

Den bekom jag på landsvägen i går efter slagsmålet, herre. Den låg vid ena diksrenen, der herr Nickolson som bäst arbetade i gruset, då han var på rygg. Och boka hade la trillat ur hans lumma, kan jag tro.

”Men hvarföre tillställde du mig den icke i går, så att jag genast kunnat återlemna den till grefve Zeyton, innan han reste ifrån oss?”

Å nej då; så dum behöfde jag icke vara.

”Så dum? så redlig, menar du?”

Redlig är jag nog, herre; det har la ingen fara. Jag har ingen tolfskilling tagit ur boken. Och för resten kan ju herrn ge’na igen åt grefven om han söker honom i morgon? Det är väl tids nog, tror jag? tillade Jeppe med ett slugt ögonkast.

”Kan du läsa skrifvet, Jeppe?”

Ja, si då skall det vara mycket väl skrifvet! skrifvet som prent, herre! mycket bättre skrifvet, än något i den der boken. För resten kan herrn göra alldeles som han vill: jag bryr mig icke derom. Han skrapade åter litet med foten. Men, fortfor han efter ett uppehåll, om jag varit så stollig och gifvit herrn planeboka i går straxt på vägen, så är jag rädd, att[108] herrn – förlåte mig bara nu –

”Tala ut!”

Jag tror, som jag säger, att herrn då skulle hafva gifvit ifrån sig hittegodset genast åt grefven; och det hade varit dumt; det ville jag icke. Jag tänkte nej! och stoppade boken på mig bakom vagnen. Man skall icke fjäska med sina vänner, herre; det måtte väl stå någonting om Nickolsons hyss och praxiser i hans bok, som är godt att betrakta. Hade jag kunnat läsa sjelfver, så skulle jag hafva sett efter; men nu lemnade jag alltihop åt herrn, si, han, som kan litet mera än jag.

”Se här, kära Jeppe,” sade Medenberg, ”har du drickspenningar. Du är en rätt klok gosse, och skall få beröm för det. Men såsom du troligen icke här träffar grefven sjelf, gifver jag i hans ställe dig nu din förtjenta hittarlön, och skall i ditt ställe lemna honom det upphittade.”

Jag tackar! och för resten gör herrn huru han vill och behagar med ”det upphittade,” slöt Jeppe, öppnade dörren, bugade sig mycket höfligt, ehuru med ryggen emot Medenberg, log och gick ut.

När Medenberg ånyo satt för sig sjelf, lade han tillsammans fyndet, utan att se på något vidare deruti. ”Men denna vigtiga biljett behåller jag,” sade han; ”grefven må tycka väl eller illa derom. Då han behagat lägga sig till så mycket ifrån Aronfors, får han icke missnöjas, att vi lägga oss till ett fjerdedels ark papper ifrån honom.” Han gjorde en afskrift af Zeytons bref till Nickolson, ehuru han derjemte äfven behöll originalet.

TOLFTE KAPITLET.
Görans stora Beslut.

______

Aldrig hysa sorg klockan tio på aftonen! det är min regel; och hon är tio nu.

EFTER en liten stund kom Göran hem, upprymd och ovanligt fryntlig. ”Ack, hvad det är för ett förträffligt folk här i Jönköping!” sade han. ”Kan du tro, Alexander, att jag har haft roligt hela aftonen? Jag har varit på tre visiter, hos en rik hofrättskarl, en rik handlande och en rik garfvare tätt utmed Jakupas: öfverallt var man hygglig och förekommande! öfverallt var jag välkommen! Är icke det märkvärdigt? Jag som likväl, om jag skall vara uppriktig, icke behagar mig sjelf, utan anser mig behöfva omskapas nästan hel och hållen, åtminstone omklädas.

Hur så, Göran? jag tycker, som Jönköpingsboerna, att du är ganska galant.

”Jag? det kan jag aldrig förmoda. I dina ögon är jag på sin höjd passabel derföre, att jag är min systers bror. Det är det enda.”

Det säger jag icke, svarade Alexander och såg åt sidan med en rodnad, som hastigt kom, men lika snart åter lemnade rum åt det vanliga lugnet. Man skall aldrig blanda syskon ihop, sade han.

”Nå,” fortfor Göran, ”hvad kan du då se för ståtligt på mig, en fattig student, som vet tio gånger mer än han behöfver, men eger tjugu gånger mindre än han tarfvar. Dock, lika mycket! Aldrig hysa sorg klockan[110] tio på aftonen, det är min regel; och hon är tio nu. Vet du hvad jag gjort, Alexander?”

Ingenting, som jag hoppas.

”Jag har tagit ett groft, ett stort beslut!”

Akta dig för stora beslut, Göran: det är bättre, att du tar lagoma, och framför allt goda.

”Du börjar verkligen tala såsom om du redan vore min kära svåger. Det är sant, att du är ett par fattiga år äldre än jag, men – – du skall få höra! jag ämnar blifva officer!”

Din farfar vinner allt mera insteg i din själ, Göran, och din stackars pappa mister gehöret alldeles.

”Hvad skadar det? Jag har ibland annat i afton äfven varit hos konrektor Filén, som är chef för militärskolan här i Jönköping –”

Men, kära barn, du är alldeles för gammal att gå igenom en inrättning.

”Tro också icke, att jag ämnar taga någon förberedande kurs. Långt, långt derifrån! Är icke jag student? Jag behöfver således icke förberedas eller bli en kursare först. Ånej; men jag gjorde mig hos Filén underrättad om fordringarne för en officer nu för tiden, och jag hörde med nöje, att de äro stora. Man har alltså i våra dagar heder af att ingå i detta stånd, äfven som lärd; och det var det jag ville. Sedermera har jag uttänkt en särskild orsak, hvarföre jag just vid denna tidepunkt bör taga mitt afgörande steg.”

Och den är?

”Hör mig med eftertanke, Medenberg. Jag ärnar anmäla mig hos landshöfdingen och utbedja mig att få fördrifva alla tjufvar och röfvare ur länet.”

Det förtroendet hoppas jag visserligen han lemnar dig.

”Ja, man måste passa på med sådant medan några skälmar finnas, såsom nu. Jag har betänkt saken under hela vår resa; tillfället får ej släppas ur händerna, Alexander. Dylikt yppar sig kanske aldrig mer i min lefnad; ty Småland har intet synnerligt öfverflöd på rackare, skall jag säga dig. Jag uppvaktar civil- och militär-auktoriteterna, och jag anhåller om ett litet kommando. Ty i alla fall skall man väl några utvägar[111] träffa, för att rensa landet ifrån de närvarande ogerningsmännen. Kan man icke då så gerna använda mig, som någon annan? åtminstone sätta mig i spetsen för en skara volontörer? Jag känner alla skogar, sjöar, trakter och moraser på mina fem fingrar. Jag tar tjufvar, det ena bandet efter det andra, och jag skickar in till landskansliet den ena foran på den andra.”

Du målar i sanning sanguiniskt.

”Men tror du icke, att detta skall väcka uppseende? Några af de förnämste röfrarne skjuter jag ihjäl i ordentlig batalj. Tror du icke, att jag sedan skall kunna erhålla en någorlunda militärgrad, utan alltför stora omsvep?”

Det vet jag icke. Vill du bli anställd på något regimente, så får du säkert icke gå förbi någon.

”Gå förbi? Om jag kommer med sådana meriter?”

Meriter? Att rensa landet ifrån tjufvar och röfvare har jag aldrig hört nämnas såsom meriter i militärväg. Det kan väl kallas krigsbedrifter, men af föga strategiskt värde; för öfrigt ske de i fria luften, som är helt annat än i en kammare, på ett ark papper, på en karta och på ett bord. Ehuru jag således väl icke kan gifva dig förhoppning, att dessa bedrifter skulle skänka dig befordran i en tjensteväg, som icke är gjord för tjufvars och röfvares utrotande; så är jag likväl långt ifrån att afråda dig från förslaget. Du är en hurtig karl, Göran; du skulle säkert göra menniskorna en välgerning och frälsa landsbygden ifrån den grufligaste olycka. Jag är endast emot, att du söker blifva officer: begär i stället en länsmanssyssla såsom belöning. Denna bana, men icke militären, är till för bofvars uppsökande. Ju oftare, ju närmare, ju djupare och fullkomligare du kan intränga ibland skälmar, ju mera heder har du, ju mera gagn gör du, i länsstaten; men så är det alls icke med en officer. Tänk på detta, Göran! tänk allvarsamt derpå. Du skall veta, min vän, man lefver här i verlden alldeles icke olycklig som länsman.

”Alexander!”

Ja, hvad då? tag endast ditt förnuft till fånga. En länsman har ofta rätt goda inkomster, och jag ser icke skälet för dig att förakta sådana.

”Ånej kors.”

Om en länsman bara blir allmänt älskad, så är han omtyckt öfverallt. Hvad behöfver du mera, Göran? Slå uniformen ur hågen, min bror. Kläderna skänka hvarken ära, nöje eller utsigter.

”Deruti har du orätt, Medenberg. Som man är hädd, så blir man klädd – hm, det vill säga, tvertom.”

Nå, men kan då en länsman icke gå ganska väl klädd? Jag har på 62 graders 39 minuters nordlig latitud observerat en länsman i Helsingland, som gick i byxor af tretton riksdalers kläde.

”Må så vara.”

Tänk härpå. Du kan på detta sätt lemna läsvägen, sätta bo, gifta dig, jaga tjufvar, blifva en uddhvass karl som din farfar, och hålla hela orten i respekt i all din lifstid. Går du i grund med dig sjelf, Göran, så skall du upptäcka, att hvad din håg så innerligt står efter i militäryrket, är endast det militäriska. Och detta finnes visst hos truppen, det är sant: men du skulle då besluta dig till att bli nummerkarl, i fullkomlig likhet med din farfar. Vill du det? Det tror jag som knappast. Du önskar att vara herre, bekänn det! och ändock så mycket som möjligt likna din tappra farfar. Är det icke så? Blif derföre länsman.

”Jag vet verkligen ett ledigt länsmansboställe,” anmärkte Göran.

Ja, ser du. Uppvakta i morgon landshöfdingen, såsom du sjelf sagt; bed om att få vara med vid de skall eller i det uppbåd, som måste ske för tjufbandens bekämpande. Vi få då samma bana; ty jag torde säkert också bekomma ett och annat äfventyr för Nickolsons räkning. Jag blir väl i alla fall aldrig vidare än informator, såsom förr; men du skall utmärka dig och stiga till en betydande man.

Göran teg. Hans inbillning började måla för honom en framtid af nytt och färgrikt slag. Begge herrarne klädde af sig och lade sig. Alexander brydde sig icke om, att för Göran omtala fyndet af Nickolsons plånbok: han ville behålla denna hemlighet alldeles för sig. Deremot förtrodde han honom den stora ledsamheten, som händt, att kapten von Mekeroths affärsman i Jönköping, hvilken han sökt för att åt sin patron bekomma penningar, för några dagar sedan lagt in; så att hans kapten derifrån intet mynt kunde bekomma, utan säkert skulle försättas i icke så litet bekymmer. Caspersson hade han deremot funnit i det bästa[113] tillstånd, och förmått honom att resa ut till Aronfors. ”Nu kommer det an på hvad jag i morgon bittida kan uträtta med Zeyton. God natt, Göran! Sof godt och dröm om en Expeditionsbefallningsman med ditt eget ansigte. Dröm medsamma om hans lilla, täcka fru.”

Han släckte ljuset.

TRETTONDE KAPITLET.
De begge vännerna i Jönköping gå öfver ån efter vatten.

______

Hörde du, Alexander? åter fingo vi en vink ifrån sanningen och naturen!

MORGONEN kom öfver Jönköping med sin vanliga skönhet. De begge unga vännerna stego upp.

”Nåväl, min kära Alexander,” sade Göran, munter och nyrakad, ”hvart gäller nu din första vandring ut i staden?”

Det sade jag dig i går, Göran: först af allt uppsöker jag Zeyton. Jag måste träffa den mannen, kosta hvad det vill.

”Det gillar jag. Hvarest i Jönköping logerar då denna stora och mäktiga herre?”

Han bor – låt se, han sade mig i går på landsvägen sin adress. Hm, fortfor Alexander, huru var namnet? skall jag icke minnas huset, eller rättare husegaren, der Zeyton bor – låt mig se, då – vänta –

”Icke måtte det vara på gästgifvargården, ty den kan du icke gerna hafva förgätit?”

Åh nej då. Men det var besynnerligt! Han sade mig namnet ganska tydligt, och får jag blott höra en halfdragen anda deraf om igen, så känner jag genast till det. Du måste hjelpa mig, Göran.

”Märkvärdiga magister! aldrig förr har jag funnit dig vara minneslös, Alexander. Kom och följ mig! jag känner hufvudstaden i Jönköpings län, såsom jag känner gångarne i min faders trädgård. Du skall minsann under mina ögon blifva bekant med den punkt i norra Småland, som södra Vetterns våg oupphörligen kysser: kysser och gråter, ja ofta gråter så det öfversvämmar. Jönköping består af Vestra Qvarteret, Torgqvarteret, Kyrkoqvarteret och Östra Qvarteret. Hvardera af dem besitter sina tre hela husrader, Storsjöraden vid Vetterstranden, Lillsjöraden vid stranden af Munksjön eller Lillsjön, och Mellanraden, belägen midt emellan. Och ändock eger staden mycket mera, såsom de begge Maderna, Förstaden, Östre Körgård, Liljeholmen, Rosenlund, Öster Brunn–”

Nej, nej, Göran! börja icke på detta sätt. Hvad tjenar det mig att inne i kammaren stå och höra på en geografi öfver qvarteren? Deraf blir jag icke klokare. Men om du vill, så låt oss gå ut på gatorna. Säg mig då namnen på de notablaste husens egare, så skall jag snart hitta rätt på Zeyton.

”Godt, kom! Du skall få se, att jag vet någonting här. Jag har studerat det praktiska lifvet.”

De två vännerna följdes åt ut, och gingo Smedjegatan fram åt Brädtorget. Medenberg förklarade, att första stafvelsen af det bortglömda namnet som oftast sväfvade för hans inbillning, men att han icke var menniska att få fram det.

”Det gör ingenting,” svarade Göran, ”vi skola snart bringa den genstörtiga i dagen. Jag ber dig nu endast betrakta den vackra bron, som du ser framför dig här vesterut, min bror. Detta är en den skönaste jernbro, löpande öfver vårt vackra vattudrag emellan Lillsjön och hamnen vid Vettern. Betrakta allenast huru hamnen ligger inbyggd emellan sina begge kajer, hvilkas uddar krönas, den ena af en flaggstång, den andra af ett fyrtorn. Ser du dem?”

Ganska väl. Zeyton bor icke i fyrtornet.

”Nånå; men lyssna nu väl på hvad jag säger, om du igenkänner något för att vara grefvens hemvist. Det här första huset i Storsjöraden, alldeles vid bron, är Rydinska huset.”

Nej; duger icke. Zeyton bodde icke i något Rydinskt hus. Ryd – Ryd – nej! så lät icke första stafvelsen. Men, invände Medenberg vid det Göran steg upp på trottoiren för att gå vidare inåt staden, det förekommer mig som om du började ditt värf en smula rasande: vi ha ju hus äfven åt det här hållet, hvarifrån vi åkte in till staden? Se der borta varsnar jag ju redan ett, som kan anstå min grefve!

”Åh ja, det är magasinsförvaltarens; men han hyser ingen Zeyton, det kan jag slå mig i backen på, och för resten finnes der ute på Stallgården intet hus, der grefvar rimligtvis kunna sökas, om icke inom det der långa hvalfvet.”

Och husvärden der? låt höra!

”Är konungens befallningshafvande. Det är minsann på länshäktet jag önskar du hade att träffa din högvälborne.”

Jag skulle ej heller ha något deremot; men nu vidare på vår upptäcktsresa österut!

”Det andra huset här på Storsjöraden tillhör Åkerhjelm. Egaren är icke allenast friherre, utan äfven bryggare, hvilket jag tycker mycket om honom för.”

Se! ser du Göran? afbröt Alexander och drog sin vän närmare det hus, hvarom den förre som bäst talade.

”Hvad betraktar du så uppe i fönstret? upptäcker du något af Zeyton?” frågade Göran.

Nej visst, visst icke. Det är säkert sjelfva den fullkomliga motsattsen af allt Zeytoniskt –

”Aha nu märker jag!” inföll Göran; ”du har rätt, Alexander. Du ser på någonting, som förtjenar att beskådas. Men, jag råder dig som en vän, låt icke dina ögon för länge sänka sig i denna himmel. Mins du ett ord, som jag yttrade till dig i går, medan vi åkte? Kommer du ihåg när jag talade om Tegnér, och sade huru ondt det gjorde mig om den mannen?”

Det mins jag, svarade Alexander och vände sig hastigt till sin vän. Får jag då här upplösning på denna gåta? – Han skyndade sig att ånyo kasta ögonen upp till fönstret i Åkerhjelmska huset, nära sjelfva hörnet, med utsigt öfver Jernbron och Förstaden. Ett fruntimmer i skruden af[117] ett rikt, svart, böljande hår satt der; hon syntes försänkt i en skön begrundning öfver något, som hon läste; emellanåt kastade hon sina blickar framåt ur ögon, som stilla flammade, eller som djupt och eldigt blixtrade, allt efter ämnet i hennes tankar.

”Nu är det nog! alldeles nog! det går icke an att stå och titta så der!” sade Göran och drog sin reskamrat med våld ifrån den anblick, som fängslade honom. ”Hör! hör, säger jag! hör mig, Alexander! vi skola gå vidare och vika åt öster: detta tredje huset är Råhlins. Bodde Zeyton hos någon sådan?”

Rå – Råhl – å nej, så lät det icke.

”Bara du riktigt vet, om du svarar rätt nu, tankspridda Medenberg? Det var en olycka, att vi skulle börja våra undersökningar vid Åkerhjelmska huset.”

Var oförfärad, kära Göran; vi repa oss snart och inkomma i den verkliga verlden igen, om vi blott raskt fortfara här på den långa passagen, vi hafva för oss österut, och som säkert måste vara Jönköpings stora gata. Gissar jag orätt?

”Nej, tvertom det är just Storgatan.”

Nå så redogör då för alla de här husen, får jag höra!

Göran pekade och sade: ”Bagar Vinblads, Ullströms, handelsman Bergströms, assessor Filéns, färgar ...”

Nå; men här till höger då? Börja med det der främsta huset, som axlar sig såsom om det hade en tyngd att bära på?

”Mamsell Rosinii. Så Bröskens, Öbergs, Blankens; – detta är Mellanraden, förstår du.”

Alexander runkade på hufvudet vid alla dessa och följande namn, som Göran under promenaden gatan framåt uppräknade, tills denne pekade på ett litet gult hus och nämde: ”skomakar Nybergs...”

Nybergs! få se, det låter bra nära Zeytons adress? Ny – Nyb – Nybergs – Nej! låt gå, det är icke ändå den rätta.

”Nå, det tror jag ock; ty der bor kapten Adlerbjelke och der tyckes just icke kunna vara rum för någon vidare ture.”

Aha, kapten Adlerbjelke! min första Jönköpingsbekantskap, uppgjord redan på Kommendörkapten, innan jag ännu ens stigit iland.

Kaptenen blef ock verkligen synlig i fönstret. Ömsesidiga helsningar.

”Vidare ser du ....”

Men det skulle trötta läsaren, om vi i svart på hvitt lade alla de namn, som Göran nu uppgaf. Han fick med sin vän vandra igenom hela Jönköping, ty denne igenkände aldrig något ställe för Zeytons: han började nästan ana, att grefven velat bedraga honom med en utopisk adress. Den påbörjade eftersökningen fans emellertid intet skäl att afbryta; vädret var det täckaste; morgonluften inbjöd till en promenad, och ett bättre tillfälle att orientera sig i Jönköping kom väl aldrig i verlden. Det torde kanske anses såsom ett alltför tarfligt nöje, att gå och uppsöka en persons vistelse; emellertid vilja vi egna några ord deråt, emedan det skildrar dessa goda ynglingar, som från barndomen varit vane vid litet och haft roligt ändock.

Det är tydligt, att uti en stor stad, som Jönköping, bebodd af ett förträffligt och aktningsvärdt folk, alltid några originaler skola gifvas, hvilka till och med den mest enthusiastiske vän af staden, såsom Göran Edeling, kan omtala, utan att derföre det ringaste brista i kärlek och vördnad för det hela. I den infödde smålänningens natur ligger ett anlag för sjelfsatir, hvilken gör, att han med en skärpa, som stundom visar sig skoningslös nog, behandlar sina käraste vänner, saker och ämnen, utan att älska och värdera dem mindre för det. Så var också händelsen med Göran. Ehuru Småland, och i Småland synnerligen Jönköping, stod så högt för hans hjerta, kunde han omöjligen gå förbi någon port, utan att förtro Alexander allt muntert han dervid påminde sig.

Så vandrade man ytterligare. Snart kom man ifrån satirens små föremål till de allvarsamma, stora och höga. Man besåg med vördnad och bäfvan den gråa, vackra Göta Hofrätt vid Gamla Torget, hvilken på sätt och vis kan sägas hafva Rådhuset på sin venstra hand och Theatern på sin högra. I fonden, till venster, glädjer sig Hofrätten åt Frimurarhuset. Men såsom man lätt begrep, att ingen Zeyton kunde bo i publika byggnader, gick man härifrån, steg öfver Torgbron, kom in på Tyska Madens område, och strök förbi både Telanders, Stridbeckens och Bjusälls (Bursells).

”Zeytons logis förekommer mig verkligen mystiskt,” anmärkte Alexander; ”men jag har satt mig i sinnet, att taga rätt på honom. Efter vi en gång stigit öfver kanalen och gjort en tysk Mad den äran, så låt oss äfven besöka den svenska, såvida den icke är för aflägsen.”

Visst icke, svarade Göran. Vi behöfva blott gå öfver Nya Torget, så befinna vi oss straxt på den Svenska Maden, omgifven af så många trädgårdar och vatten. Der borta mot söder har du promt Fortunagatan; men dit är icke värdt att gå eller hoppas på lycka i vårt närvarande ärende. Låt oss i stället träda norrut igen. Ja, det här hörnet rår snickar Vernblad om, det är Flickskolans lokal; tror du, att grefven kan bo ihop med dylikt? – Nej. – Nå, här är ”Starkesas,” såsom vi gode smålänningar uttala namnet; der fins han visst icke. Här, vidare, står Vexelundervisningshuset: sådant älskar icke din grefve. Här, längre bort, har du Borstbindargården: skola vi stiga in och göra visit hos vår Jeppes moster, Anna Nilsson? Se, hvilket täckt flickhufvud med hög panna och den nättaste, korallröda mun der tittar genom fönsterrutan? Nå, det hör icke hit. Jag går i god för, att ingen Zeyton bor under samma tak med Jeppe Jonssons moster, ty hon är säkert en ganska ärlig gumma. Nå, här bredvid hafva vi slutligen Hellbergskans gård; lät ljudet af hans vistelseort på det sättet? – Nej.

Ingen bättre lycka gjorde våra hjeltar, när de sist begåfvo sig till stadens skönaste och största afdelning, på ömse sidor om Storgatan ifrån Kyrkan till Östertull. Ingenstädes kunde Medenberg igenkänna det läte, han sökte få höra. De unga vännerna hänfördes af sitt nit ända fram till Båtmansbacken; men här sågos blott svaga kojor och ingenting grefligt. Hos Scharmans, midt emot? Nej. På Adresskontoret, några hus härifrån? låt oss försöka! Man steg in, frågade, men fick allenast hufvudrunkningar till tyst och ominöst svar vid anförandet af Zeytons namn. ”Nå,” sade Göran, ”då vi nu en gång i alla fall befinna oss så nära den herrliga tull, som bär till Råby och Stockholm, så låtom oss slå ett slag utanföre i den behagliga omgifningen. Skola vi gå till Sparrens i alléen? till Plantaget? kanske ända till Liljeholmen och Stedtens? Du ser alltför dyster ut, Medenberg! vill du, så skola vi gå på vägen till Östra Kapellet, till Öster Brunn eller, om du tycker, ända till Jära, hvars luftiga[120] höjder skola bestå oss några friska andedrag ur molnen.”

Jag tillstår, att mitt hjerta klappar och mitt förnuft står stilla, svarade Alexander. Den bofven har uppenbart bedragit mig. Jag ville gifva ut, jag vet icke hvad, för att träffa honom, och det i dag; ty jag skall tvinga honom att gifva mig penningar, som min kapten så väl behöfver. Nej, Göran, det är icke värdt att vi begifva oss utom staden, ehuru hyggligt der ser ut i alléen. Men vi försinka tiden; vi skola roa oss med denna promenad en annan gång.

”Om jag vore som du, Medenberg, gaf jag hela Zeyton på båten under en halftimmes tid; gick och åt frukost, hvilket brukas så här dags, och bjöd en vän med mig, ifall jag hade någon. Ty oss återstår nu ingen enda fläck i Jönköping, som jag icke uppgifvit för dig; och troligen logerar Zeyton i en namnlös vedkällare eller i ett anonymt vindskontor.”

Frukost, Göran? Din vink är oratorisk; låtom oss icke emotstå den. Visa mig blott lokalen för goda förlorade ägg med biffstek, fransk senap och soya.

”Det skall gå lätt. Hösten uppmanar äfven till ett glas porter –”

Till två, Göran! låt mig en gång få bjuda dig.

”Tack! min fars son säger aldrig nej onödigtvis. Adjö då, vackra Östertull! Vi skola gå utom dig en annan gång. Blifva vi vid humör, så skola vi besöka sjelfva Arbetshuset och fru Sjöbergs. Men nu till censuren af stadens spisqvarter. Skralt är här gunås med värdshusmaten i sjelfvaste hufvudstaden för alla slags viktualier. Jag tror vi göra bäst om vi taga vår biff på Gästgifvargården. Jag kan då i förbigående uträtta farsgubbens uppdrag att bortsluta några tunnor korn till Lindqvistens.”

Lindqvistens! Hvad hör jag! utbrast Alexander, afbrytande, der har jag ju mitt ljud! kors i alla tider!

”Verkligen? Det var väl också kurjöst, att, sedan vi genomforskat allt och voro på vägen att uppgifva hela vårt hopp, så – – men är du viss på, att han yttrade ”Lindqvistens?” Det förekommer mig otroligt. För en stund sedan fastnade du på Nybergs namn?”

Ja, jag medger, att mitt hörselminne i dag är besynnerligt.

”Det kommer deraf, att du ännu ingen den ringaste frukost smakat.”

Vi skola snart taga en sådan under pröfning; men emellertid, Göran, är det ingenting förloradt uti att höra sig om hos Lindqvistens, efter du i alla fall har annat att der uträtta.

”Må gjordt, bror! Att ingen Zeyton vistas der, vill jag nästan svärja på vid mina tillkommande mustacher. Men låtom oss gå och fråga, som sagdt: sådant skadar aldrig. Välklädda personer hitta alltid på att få ett höfligt svar.”

Deras återväg låg nu öfver Storgatan, snedt öfver Torget och så in åt Smedjegatan. Snart stodo de utanför ett grönt hus. De stego in i boden, hvarifrån de infördes på kontoret. Göran fick leverera korn, så mycket han åstundade, till 8 Rdr tunnan, men förglömde i sin lycka, i sin mäklareförtjusning, Alexanders ärende; hvarföre denne var nödsakad att sjelf fråga, om grefve Zeyton från Karmansbol bodde här.

Nej, min herre!

”Jag har fått adress på Lindqvistens.”

Då är det förmodligen hos magasinsförvaltaren, ute på Förborgen, han bor. Herr Edeling vet kanske – – ?

”Åh ja! Mjukaste tjenare!”

De begge vännerna styrde kosan åt Förborgen, förbi frukost och Gästgifvargård,

”När allt kommer omkring, så är vår man magasinerad just der du minst förmodade, Alexander. Vår irrfärd skulle göra sjelfvaste Ulysses heder.”

Magasinsförvaltarens förstuguport sprang upp för Görans hand. Till höger och venster voro nycklarne ur dörrarne. Midt framför dem voro tvenne andra dörrar. Der suto nycklarne lyckligen i. Göran läste upp den till venster: derifrån ledde en trappa nedåt, ut på gården. De mötte en tjenstflicka, en Jönköpingska af samma täcka slag, som vanligt; men som försäkrade – vid frågan, om någon gref Zeyton fans der – att hon i det huset aldrig hört en dylik person nämnas i sin lifstid.

I detsamma kom ifrån rummet, derur flickan utgått, ett högst vänskapsfullt rop, och Jeppe Jonsson störtade ut. ”Se på! det var ståtligt, att jag fick tag i mina herrar,” utbrast han. ”Jag har något sökt och letat!”

Har du letat efter oss här, Jeppe?

”Åja, herr Göran; här har jag varit, emedan tösa är min gamla sockenkamrat, min bästa vän, och vi hafva läst tillsammans till Guds bord. Alltså måste jag helsa på henne då jag for till Jönköping, och hvem kan vara hos sin moster ständigt?”

Men när sökte du oss?

”Det ämnade jag mig just till att begynna göra nu, då herra’ sjelfve kommo och afbröto mig.”

För hvad ändamål skulle du söka oss?

”Jag skulle bara säga till, att om någon vill träffa Zeyton, grefven, så är han till finnandes på gästgifvargården.”

Hvad? ropade Alexander; är han på väg att resa bort?

”Nej, han bor der.”

Bor han på gästgifvargården, der också vi logera?

”Han bor icke i herra’s rum, utan i dörren midt emot, öfver farstun.”

Nå, det kallar jag besatt! utbrast Göran. Vi hafva då rätt artigt lupit öfver ån efter vatten, vi, som gått och letat efter honom kring hela staden!

”Men huru kan det vara möjligt, att vi icke sett till honom der hemma?” anmärkte Medenberg.

Åh herre, vidtog frispråkaren Jeppe, Zeyton är en karl, som kommer sent hem och går bittida ut; alldeles som det onda samvetet. Men herr Leksander och herr Göran, liksom det goda samvetet, anlända alltid i rättan tid, lägga sig godt, sofva skönt och moja sig litet på mornarne. Ursäkta mig – men alltså kunde herr’a icke få se en skymt af sin Zeyton.

”Och att han kunde så glupskt vilja narra mig med en falsk adress!”

Sade han icke, kanske, att han bodde hos Isak Lindqvists?

”Riktigt, Jeppe! förnamnet var med; och sjelfvaste det förnamnet. Isak Lindqvists – der har jag det!”

Ja si det är just detsamma, som Gästgifvargården! För det våller sig så, att handelsman Isak Lindqvist förr i tiden bodde der i gården, och derföre så kallar somma den ännu för Isak Lindqvists, eller rätt och slätt bara Isakas, till åtskillnad på Jakupas, som ligger längre ned på Smegata, såsom jag vill säga, ann’ van Sandbergs.

”Der ha vi det, Jeppe! Det är således, kära Göran! jag sjelf, som narrat mig?”

Förträffligt! utropade Göran; det tycker jag otroligt om. Hade det händt mig, så skulle jag icke satt så mycket värde på att bli narrad, men att det kunnat inträffa med en så vis och grundlig menniska, som Medenberg –

”Låt oss bara skynda till gästgifvargården.”

Vi skola gå; men medgif mig, att –

”Ja, bror Göran, häraf kunna vi draga den största och lärorikaste slutsatts för hela menskligheten; som är, att, då man blir bedragen, sker det i de allra flesta fall genom en sjelf. Jag anser denna sanning icke för dyrköpt genom den promenad jag gjort i dag; och önskar blott, att min vandring måtte hafva till följd, att djupt i min själ inskärpa hvad jag erfarit. Alldeles som vi uppfört oss, så gör menniskan, Göran. Hon går ifrån sitt hem, för att söka sin lycka, sina önskningars uppfyllande, öfverallt annorstädes. Hon stannar vid hus på hus, hon klappar på port efter port, hon gör sig bekant med oupphörligen nya adresser, nya namn; och hvad finner hon? Ingenstädes det hon önskar. Först sedan hon fåfängt genomlupit hela verlden, med alla dess gator och gränder, får hon den insigten, att hvad hon letar efter befinner sig i hennes eget gästvänliga bo; hon behöfver blott gå till sig sjelf, för att träffa lyckan. Hvilken hög moral ligger icke innesluten i vår Jönköpingshändelse! Jag skall anteckna mig hvartenda namn, jag hört af dig i dag, för att härigenom outplånligt påminna mig om den stora sanningen. Och – låt se – hvem var det, som slutligen gaf oss vinken om att gå hem, som hänvisade oss till gästgifveriet? Jo, det var Jeppe, denne naturens son. Hvilken symbolik i allt detta, min Göran! Det är den rena, oförfalskade naturkänslan, som omsider leder oss dit vi böra, som säger oss vägen, som antyder den rätta platsen, det sanna målet. Men när, först, kommo vi till denna kännedom? Icke förr, min bror, än vi slutat genomforskningen af snarsagdt hela den bebodda verlden, i förtviflan begifvit oss utanför dess gränsor och se oss på väg att uppgifva allt vårt hopp. Då möta vi – af en händelse, såsom det synes oss, kortsynte, men visserligen till följe af en god försyn – hvad möta vi? Jo, vi möta Sanningen och Naturen[124], i gestalten af ett landets enkla barn, som öppnar sin mun och blott med några få ord säger oss allt hvad vi behöfva, hänvisar oss på oss sjelfve och ber oss gå till hemmet, såsom det rätta stället.”

Jag häpnar för den Jeppe! har han en så stor betydelse ibland oss?

”Naturen och sanningen roa sig ofta att för menniskorna yppa sig i leende drägter. Mer än en gång har den djupaste visdom uppenbarat sig i en löjlig figur, i en munvig trashank.”

På detta sätt skulle jag till sluts kunna komma att hålla mig sjelf värd någonting!

”Ja, var säker, Göran, att våra personer jemte allt hvad vi upplefva, allt hvad vi se omkring oss på jorden, utgör idel allegorier, idel stora och hemlighetsfulla symboler, blott vi alltid förstode dem. Hela vårt lif bör fattas figurligt; ty hvad äro vi väl sjelfve?”

Intet annat än figurer. Det förstår jag. Ja, låt oss gå till gästgifvargården, efter Zeyton står att träffa der. Man kan äfven der äta frukost, ganska god frukost, vet du.

”Godt,” svarade Alexander; ”men jag skall afgöra affären med Zeyton först.”

Således gingo de, tre man högt; Alexander och Göran arm i arm, men Jeppe Jonsson beskedligt bakom.

Göran såg sig om och sade: ”vet du, Medenberg, hvad vi tre symbolisera? jo, vi beteckna det sköna och hederliga spelet Två herrar och en narr. ”Naturen och sanningen” går nu, såsom alltid, efterst, beser våra fjät, liknar till skepnaden en narr, en tjenare, men är i sig sjelf vår herre. Det är vi begge, som utgöra tokarne, och Jeppe är den förnuftige, fast det ser ut tvertom.”

Kom bara, kom fortare, Göran! försinka ej tiden. Betänk hvem jag har att söka! hvilken olycka, om jag ej råkar honom! Zeyton!

Ja, jag vet, att du söker Satan, min bror. Och det är alltid mycket svårare för menniskan att finna honom, än för honom att träffa menniskan, hvilket skall gå lätt, sägs det. Så; här hafva vi brädtorget; der i hörnet se vi mynningen af Smedgatan; dit går vår destination. Ingen i Jönköping, som ser oss stiga på så här raskt, skulle kunna föreställa sig, att vi hafva så brottom att råka sjelfva sat– Zeyt–

”Di pratar som ena stollar!” sade Jeppe halfhögt för sig sjelf, der han gick.

Hörde du, Alexander? hviskade Göran; åter fingo vi en vink ifrån Sanningen och Naturen!

FJORTONDE KAPITLET.
Den svåra Bekännelsen.

______

En heligt god ängel vakar öfver hvar och en af oss alla, och intet ondt gifves, derur hjelp icke står att vinna, om vi sjelfve allenast rätt vilja; så är min tro.

GREFVE Zeyton bodde verkligen på gästgifvargården. Medenberg blef härom förvissad af Mathilda, som angaf hans rum och äfven försäkrade, att han för närvarande befann sig hemma och ensam.

Medenberg gick trappan upp, fann nyckeln uti och öppnade varsamt en dörr, som förekom hans känsla leda till en lejonkula. När han steg in, reste grefven sig upp ur soffan, der han hvilade, kom sjelf emot sitt fremmande, och sade: ”ser jag icke herr Me – Mo – låt mig få säga: mitt lifs ädle räddare! detta är en titel, som jag aldrig glömmer. Mycket välkommen! huru står det till i dag, herr – herr – men huru var det då herrn hette?”

Medenberg bugade sig vördsamt och tillkännagaf sitt förgätna namn. Herr grefve! började han, jag ville af hjertat önska, att jag vore välkommen. Allt hvad jag nu kan hoppas, är, att icke upptaga en för angelägnare ämnen vigtig tid: jag anhåller om en liten stunds samtal.

”Sitt då ner, min herre. Jag trodde knappt, att en man af herrns lärda meriter skulle vara besvärad af det bråk man kallar affärer.”

Det händer dock någongång, herr grefve.

En tystnad uppstod, hvarunder Medenberg, i förlägenhet huru han skulle inleda sin svåra sak, nöjde sig med att betrakta den mans fårade ansigte, han gick att anfalla; och denne såg på honom litet förvånad tillbaka.

Jag kommer för att af herr grefven begära en upplysning, i min principals ställe, sade han efter ett ögonblick. Kapten von Mekeroth ligger illa sjuk och kan icke sjelf –

”Jag beklagar min hederliga Mekroth,” afbröt Zeyton. ”Men han begår ständigt det felet, att hålla sig för mycket inne.”

Hans närvarande sjukdom har en annan grund, svarade Medenberg. Han finner sig hafva blifvit förskräckligt bedragen: bestulen af en person, på hvilken han i sex års tid satt den fullkomligaste lit. Det är mycket påkostande, herr grefve, att nödgas för sina ögon se en stor bof i den man, som man så gerna ville betrakta under en vacker dager.

”Har Mekrothen blifvit bedragen, stackare? Jag fruktar, vet herr Medenberg, att det icke är för första gången. Kapten von Mekroth har alltför mycket den egensinnigheten, att icke följa sina vänners råd. Hvilken är det, som denna gång har narrat honom? Det måste vara en betydande affär, då den bragt min vän emellan lakan?”

Det angår 2500 riksdaler banko.

”Kan man se! en stor summa för oss landtbor. Men det måtte väl låta sig göra att få myntet åter?”

Det kommer nu derpå an. För denna orsak har jag rest in till Jönköping; och, då jag varit lycklig nog, att göra herr grefvens bekantskap, utber jag mig af en min principals, kapten von Mekeroths vän och sockenbo ett godt råd, huru jag bäst skall göra, för att återvinna de stulna penningarne.

”Af allt hjerta gerna, om jag kan. Är tjufven upptäckt?” Grefven tog upp sin snusdosa, förmodligen för att förströ sig litet. ”Är han upptäckt, herr Medenberg?”

Ja! svarade denne.

Grefven tog sig två hastiga prisar efter hvarann. ”Nå, hvad är det då för en nöd?” sade han kallt, och såg åt sidan på det skönt granrisade[128] golfvet.

Saken är mera invecklad än man skulle tro, herr grefve. Tjufven heter egentligen Nickolson – tror jag.

”Ah – Nickolson! den der bruksförvaltaren, som gått och dränkt sig? Jag kände honom nog; han har en gång varit i min tjenst, herr Medenberg, och jag måste köra bort den skurken. Men hos Mekrothen fick han skydd. Var icke det besynnerligt? Var det rätt handladt? Hvad tycker herrn väl, att kapten von Mek tog i sin tjenst en vanfrejdad person, som jag kört bort? Det heter att följa sina vänners råd! Men så har herrns kapten alltid gjort.”

Han ångrar sig nu ganska djupt.

”Jag skulle nästan hafva hjerta att säga, det är rätt åt honom. Är det längesedan Nickolson gick åstad och dränkte sig?”

Det underligaste, herr grefve, är, att han icke dränkt sig.

”Hvad? kors, man berättar ju, att han lagt sig i Merlsjön? Har man då återfunnit hans kropp?”

Icke blott hans kropp, utan – hvad mera är – hans själ.

”Hvad vill det säga? har man sett honom lefvande?”

Jag har sjelf sett honom resa lefvande på en landsväg, och i förnämt sällskap. Såsom jag icke kunde fasttaga honom, har jag begifvit mig till Jönköping för att hos landshöfdingembetet anmäla tjufven till allmän efterlysning. Just härföre har jag sökt herr grefven, för att bekomma ett godt råd, i hvad form jag bör ställa uppgiften om den afvikne. Jag bekänner, att jag icke är rätt hemmastadd i dylika affärer, jag är icke en gång bekant på landskansliet.

Zeyton, som under detta tal mer än en gång kastat hastiga och besynnerliga blickar på sitt fremmande, sade vänligt: ”det är rätt förlåtligt, att en man, som herr – professorn, icke kan vara bekant med göromål af denna natur. Efter herr professorn åstundar mitt biträde, så skall jag utan tvekan lemna det. Jag skall i alla fall sjelf om en timme upp till landshöfdingen, för att omtala händelsen med de röfvare, hvaraf jag i går öfverfölls, och utverka deras fasttagande. Jag kan då medsamma göra det andra i herr professorns ställe, som säkert icke tör finna angenämt att personligen gå ditupp.”

Jag tackar. Jag skulle ändock sjelf vilja åtfölja. Jag vill icke besvära herr grefven så mycket, som att inlemna efterlysningen om Nickolson. Jag utber mig blott ett råd om, huru jag bör skrifva uppgiften.

”Nåväl; som herr professorn behagar. Skrif då – ja, jag vet icke; man bör kunna uppgifva tjufvens figur, ålder, längd och kläder någorlunda. Har herr professorn något signalement med sig från Aronfors? jag mins icke stort till Nickolson; det är sju år sedan han var i mitt hus.”

Jag har väl Nickolsons signalement, svarade Medenberg. Men, herr grefve, det värsta är, att jag har två –

”Så mycket bättre.”

Men de äro begge olika. Hvilketdera bör jag begagna? Det ena visar Nickolson till hår, ögon, ögonbryn, kläder och allt, sådan han var som bruksförvaltare, då han afvek; på det andra har jag honom med afrakade ögonbryn, med bindel öfver ena ögat, kort sagdt, utklädd till betjent åt en viss hög herre, som besynnerligtvis tagit honom under sitt beskydd, och äfven torde jemte honom hafva tagit – – kort sagdt, herr grefve! råd mig, om jag skall låta efterlysa honom under den sednare bilden, och då medsamma – hvilket torde blifva oumgängligt – gifva vederbörande en vink om tjufvens herr beskyddare?

Zeyton hade härunder stigit upp ur soffan, liksom för att stoppa sin pipa; men emellertid derjemte gått till dörren och lagt haken på. Han hörde Medenberg lugnt ända till slutet. Derpå sade han: ”om herrn verkligen och uppriktigt ber mig om ett råd i denna sak, så svarar jag, att herrn bör nyttja det förra signalementet på Nickolson, såsom det säkraste för herrn sjelf.”

Men – svarade Medenberg oförskräckt, oaktadt han såg hvad Zeyton gjorde vid dörren – jag sjelf är mest böjd för att nyttja det sednare.

”Och hvarföre, herre?” Grefven rynkade ögonbrynen och ställde sig midt framför den i soffan sittande fremlingen.

Jo derföre, inföll Medenberg med en liten nick, som liknade ett halft hot, att jag tror mig på detta sätt bäst kunna återfå de 2500 riksdalerna.

”Hörpå, min herre,” sade Zeyton, ”herrn räddade i går mitt lif, och – ja, ut må det! – Nickolsons lif kanske också. Jag vill derföre i dag icke bemöta herrn så, jag menar, på det sätt, som för mig vore en ganska lätt[130] sak. Korteligen, säg mig såsom en vän: vill herrn, att vi skola vara vänner?”

Det är hvad jag önskar.

”Öppet, herre! Herrn har gjort mig besök i dag derföre, att herrn helst icke vill göra någon pålysning alls efter Nickolson, om herrn blott kan få pengarne ändå? är det icke så?”

Vi börja förstå hvarann.

”Alldeles. Men, innan vi skrida längre, så säg mig lika öppet: hvem är herrn? Herrn har nyss kommit till orten; så säg mig: i hvad afsigt och mening? Att en man med herrns talanger skulle vara blott och bart ett stycke informator hos en gås till kapten, låter icke tro sig. Någon har sagt mig, att herrn skulle vara född i Göteborg, är det så?”

Det är sant.

”Någon har också sagt mig, att herrn egentligen skulle vara stadd på resa till Göteborg, ehuru herrn först – på vägen – stannat en liten tid på Aronfors, för att – få respenningar? Detta har inträffat med tiden för Nickolsons försvinnande.”

Hvad menar herr grefven?

”Jag skall anvisa herrn ett sätt, att få penningar. Herrn har uppfört sig i och för Mekroth med ett nit, en verksamhet, en skarpsynthet, som häntyda litet nog på en stackars läskarl, men så mycket mer på en dugtig, en klok karl. Har herrn icke lust att resa till Göteborg någon af dessa dagar?”

Till Göteborg? Dit torde jag väl komma snart nog.

”Det är också hvad jag genast förstod vara herrns innersta plan. Vill herrn med detsamma uträtta en kommission åt mig i Göteborg? Jag lemnar herrn 500 riksdaler genast för egen räkning; och de öfriga 2000 kan herrn skratta i synen, eller låta Mekrothen sätta sig och gråta på, huru herrn vill. Hvad sägs härom?”

Herr grefve Zeyton! vi börja missförstå hvarann.

”Jag gifver herrn 600 riksdaler.”

Vi missförstå hvarann alldeles, säger jag.

”Längre än till 700 går jag icke. Vill herrn taga det? Jag har i annat fall i mitt resbälte ett mycket bättre medel.”

Intetdera behöfs, inföll Medenberg och steg upp. Först vill jag här lemna herr grefven en plånbok, tillhörig Nickolson, och som upphittades på landsvägen i går.

”Ha!”

För det andra ber jag herr grefven genomögna detta papper, detta bref, skrifvet af någon, som herr grefven känner. Märk likväl! detta är blott en afskrift. Originalet finnes gömdt på ett annat ställe: och – jag tillägger – det bäres icke af mig personligen nu; hvilket jag säger för att förtaga herr grefven all frestelse att nyttja något ur bältet.

”Hahh!” ropade Zeyton med gnistrande, med eldsprutande blickar. ”Hvem har stulit originalet till detta bref?”

Skola vi begagna sådana termer? Må gjordt då! Jag skall svara på hvem som varit breftjufven, när jag först får veta: hvem har stulit de 2500 riksdalerna?

”Hvarföre räddade herrn mitt lif i går, då herrn i dag ville säga mig dylika infamier?”

Jag räddade grefvens lif i går, för att i dag kunna återfå det stulna godset.

”Karl! hvar är originalet till denna breflapp?”

Det är på väg till landshöfdingen i Jönköpings län.

”Djefvul!”

Det vill säga, det är på väg. Om vårt närvarande samtal får en god, en förnuftig utgång, så – kommer det originalet aldrig fram.

Zeyton gick med stora slag öfver golfvet, bloden kokade på hans kinder, hans knytta näfvar höjdes och sänktes ömsom.

Medenberg fortfor: min resa till Göteborg torde nog blifva af i sinom tid; men den kommer ej att ske för min skull, utan också för min principals. Herr grefve! jag har dessa veckor studerat i Aronforska räkenskaperna; jag har sett ett och annat. När jag kommer till Göteborg, fordra affärerne ganska troligen, att jag gör besök hos män, sådane som Barclay, Dickson, Carnegie. Hvad vill herr grefven, att jag skall förtro dem om en landsman, som heter Zeyton? Skola de med fasa och vrede höra, att han är en – en – oh! herr grefve, jag blygs uttala hvad jag tänker.

Zeyton stannade tvert, blek som ett lärft. ”Tänker herrn – tala? Tala[132] i – Göteborg? Tala med – – dessa män! Ha, så sant Gud lefver och gamla England är en ö! om jag i denna stund hade – så skulle jag, vid Gud – men jag har icke. Herrn är förskräcklig – i Sverige har jag aldrig sett sådant – jag ville gifva allt, allt, om – men jag eger intet – intet mynt – intet –”

Alexander höjde mot honom en varm, nästan rörd blick. Säg mig öppenhjertigt, herr grefve Zeyton, hvar befinna sig de 2500 riksdalerna?

”Icke hos mig, herre; jag har dem icke!” ropade den andre under utbrottet af ett slags epileptiskt raseri, och uppref både rock och vest. Han slog knytnäfven emot sitt blottade bröst och sade: ”vid de tre konungarikena! jag är en fattig, en förlorad man! jag har ingenting ännu, herre: men jag får – får snart, kanske – och då skall herrn också få, om –”

Ligga då penningarne hos Nickolson?

”Hos den olycksaliga stackarn? Nej visst icke.”

Men, herr grefve! jag begär, jag fordrar, att få veta hvar de äro?

Zeyton såg på den stränge motståndaren, under hvars ögonlock han likväl nyss spårade en medlidandets tår. ”Så hör då, du himmelska satan!” sade han, ”jag vet icke om du är en god eller ond! hör mig, du djefvulska engel – dessa penningar – dessa penningar – de ligga hvarken hos mig eller Nickolson.”

Men hvarest?

”Hos Abelcrona.”

Låtom oss tala ett lugnt och menskligt språk, herr grefve. Jag är icke kommen för att skada eller förderfva någon; men väl för att ställa till rätta, derest jag kan. Jag begär icke något förtroende, som icke tillhör mig; men då jag föresatt mig, att ingenting underlåta för att åt den man, som jag tjenar, återbringa det förlorade, och herr grefven nu säger det befinna sig hos herr hofmarskalken Abelcrona, så bruka emot mig en uppriktighet, som tillåter mig att inse ett så besynnerligt förhållande.

”Herr Medenberg! hör på en gång allt – jag är bragt utom mig och känner icke igen mig – jag vet icke hvarifrån denna makt kommer, som griper mig och rör mig. Jag är en olycklig menniska: men jag blir lycklig[133] om en kort tid, om – men detta frågar herrn icke det minsta efter.”

Jag försäkrar, att jag önskar det med lifligaste deltagande; och stode det i min makt, att dertill något bidraga, så skulle ingen vara beredvilligare.

”Herre!” sade Zeyton och gjorde ett synbart våld på sig. ”Jag har legat i flerårig tvist med Abelcrona rörande inköpta hemman; hvem, som har rätt, hör icke hit. Men jag har varit den mannen en icke obetydlig summa skyldig: 4000 riksdaler, herre. Jag skulle hafva blifvit bysatt; ty så långt hade det skridit! Men nu har jag betalat honom allt; han har fått sina penningar, och jag i vittnes närvaro återbekommit mina reverser qvitterade. Det skedde för ett par dagar sedan. Allt är klart för mig – och så kommer herrn!”

Men – 4000 riksdaler, herr grefve? om då 2500 utgöras af de ifrån Aronfors försvunna, hvarifrån hafva väl de återstående 1500 kommit?

”Åh – här äro några flyktingar, några kanaljer, några Carlskronabofvar, som uti rangerade tjufband utfört bedrifter, hedrande en Rinaldo Rinaldini. De stryka som bäst omkring i Småland, och Nickolson sällade sig till dem.”

Jag påminner mig verkligen några uttryck härom i det der brefvet.

”Tig, herre, med det oförnuftiga brefvet, om vi skola fortfara att tala som vänner! tig med denna helvetes dumhet, som skall blifva min sista i lifvet! Men jag är en underlig menniska, jag är en engelsman! Ibland är jag som jag bör; men, rätt som det är, betager mig en öppenhet, en rättframhet, hvarmed jag förderfvar allt för mig. Handlar jag icke på samma sätt nu i dag här? Men denna gång skall det icke skada.”

Herr grefven skall af mig icke hafva att frukta det ringaste, om saken blott kan arrangeras. Tvertom erbjuder jag min tjenst till bistånd, om något kan uträttas.

”Så hör då en svår bekännelse! Den ena delen, det vill säga historien om de Aronforska penningarne, förstår herrn redan. Den andra historien, eller romanen om de 1500, består i ingenting vidare, än att Vernamotjufbandet samlat sig en kassa, bestigande sig till detta, och en smula öfver; och Nickolson, som gjort sig till en rask medlem af bandet, bemäktigade sig en natt denna kassa, for af dermed och kom till mig, som[134] han skulle. Abelcrona har nu alltsammans! Men så har likväl också jag mina reverser, och är en skuldfri man.”

Icke skuldfri, herr grefve.

”Jag förstår. Hörpå, herr Medenberg! kan herrn eller herrns principal hafva tålamod åtta dar? fjorton dar? kanske blott ett par dar? mera behöfs icke. Då får jag dessa penningar åter, och herrns principal skall icke blifva glömd. Mekeroth skall hafva sina riksdalrar innan han vet ordet af. Hahaha! jag tycker hvad den arma karlen måste hafva våndats! Såå? att han riktigt kommit under lakan? Det är en kapten heladagen, medgif mig det, herr Medenberg. Vi kunna ju samtala som vänner: och säg mig, för ro skull, om herrn icke står i tjenst hos en gräshoppa? Om fru Aurore gör det mig ondt; hon är ett täckt, ett älskvärdt fruntimmer: vid mitt hedersord! hon skall icke länge sörja öfver förlusten.”

Men – det borde också göra herr grefven litet ondt om grefvinnan Celestine Zeyton?

”Hvad! ha – hvad säger herrn?”

Jag har varit på Karmansbol.

”Har herrn varit på Karmansbol, och jag vet intet derom?”

Det var icke mitt fel, att herr grefven icke var hemma, då jag kom för att aflägga min skyldighetsvisit.

”Och herrn träffade Celestine? – rent ut, min herre! – huru befann sig Celestine?”

Skall jag säga herr grefven allt hvad jag tänker?

”Allt! allt, herre! Herrn är en gång på ett förundransvärdt sätt blifven min onda genius, eller min goda – jag vet icke! – tala ut! säg! hvad tänkte Celestine om min frånvaro?”

Skulle grefvinnan förtro det åt mig? en obekant? en fremmande? en låg –

”Herre – säg mig allt hvad herrn sjelf tänker!”

Grefvinnan sörjer, det är hvad jag tänker. Mig har hon ingenting förtrott härom.

”Ja! hon sörjer, hon sörjer. Det vet jag nog. Celestine kan hafva att sörja öfver: men – allt skall bli bra. Snart blir det bra. Det återstår helt litet.”

Medenberg nalkades den upprörde Zeyton, tog hans hand och sade halfhögt: herr grefve! jag har sutit i den stora, sköna Karmansbols salong: jag har betraktat den underbara taflan, röfvartaflan: jag har sutit och sett länge på ett ansigte der i taflans hörn: det der Nickolsonska ansigtet på en af röfrarne, herr grefve –

Zeyton mätte fremlingen genomborrande, men hastigt slog han sina ögon emot taket, tryckte den obekantes hand krampaktigt, och satte sig eller rättare nedföll på soffan.

Att detta röfvaransigte på taflan liknar Nickolsons, måste icke vara någon hemlighet, herr grefve?

”Ånej; flere, som sett taflan hafva anmärkt det. Det gör också ingenting – – ”

Men, herr grefve! jag hade kommit att sitta vid ett fönster, under det att jag betraktade taflan; och det var derifrån, som det Nickolsonska hufvudet förekom mig som mest magiskt. Underbart – herr grefve – min arm kom att fördjupa sig i en urhålkning i fönsterposten. Säkert, säkert har någon arm tryckt på denna post förut: länge, ganska länge.

Det såg ut som Zeyton skälfde.

Den obekante tryckte hans hand mildt, och yttrade: säg mig – o Gud – lefver Nickolsons mor?

Zeyton spratt till. ”Nej, hon lefver icke!” svarade han; ”jag skulle icke annars hafva gift mig med Celestine. Ha – hvad talar jag, oförnuftige!”

Den andre fortfor: herr grefve! i denna stund af heligt och himmelskt förtroende, säg mig: har Nickolsons far handlat rätt emot sin son?

”Evige Gud! hvem är då herrn, som tränger så inpå mig det ena steget efter det andra?”

Fråga icke efter mig. Tänk blott på den olycklige Nickolsons far.

”Oh!”

Gjorde denna fader rätt emot sin fattiga, sin kanske oäkta son, men dock son – gjorde han såsom en far bör, då han uppmanade sitt barn till brott, måhända tvang honom till illgerningar, nödgade honom att ingå i förbund med röfvare och tjufvar?

”Nickolsons far är jag, herre!”

Jag tager ändock min fråga ej tillbaka.

”Herre? vid himmelens vackra stjernor! fins det någon hjelp för Joakim, tror herrn?”

Herr grefve?

”O – om herrn hade känt hvad jag kände i går, när röfrarne drogo af med honom inåt skogen! om herrn hade sett min sargade själ, då skulle herrn icke nu så djupt fördöma mig, förkasta, förbanna mig!”

Kan han icke räddas ännu?

”Ack herre, kän på mina händer: den ena är feberhet, den andra dödskall. Det bevisar, om jag hyser någonting för mitt barn. Vet herrn hvad som var min plan? Jag ämnade föra honom förklädd ifrån detta land till Göteborg, och der skulle han gå om bord till England. Hans göromål i min tjenst vore der obekanta, och han kunde uppträda som hederlig karl. Allt vore då vunnet: jag hade betalat mina skulder, och han, drunknad i Sverige, började en ny vandel i sina förfäders land. Men! i går togo röfrarne honom åter. Ödet har långa, hvassa, förskräckliga klor, min herre.”

Han kan säkert ännu frälsas, herr grefve. En heligt god engel vakar öfver hvar och en af oss alla; och intet ondt gifves, derur hjelp icke står att vinna, om vi sjelfve allenast rätt vilja: så är min tro.

”Lyckliga menniska, som så kan tro. Ack, hade jag honom blott åter ifrån det fördömda röfvarpack, i hvars sällskap han ånyo kommit! Men det värsta är, att – jag fruktar – han tycker sjelf om att vara ibland dem. Dunkla, oblidkeliga, förfärligt återkommande hand!”

Hvad menar herr grefven?

”Förbannad vare han, som uppfann att måla taflor! förbannad han, som med taflor smyckade väggar! förbannad också jag, som icke kunde tänka härpå? Men jag förstod så litet den tiden.”

Hvad hör jag?

”Herr Medenberg har ingenting hört. Men hör nu: en skön, en på sin tid förtrollande skön qvinna har bott i Karmansbols salong. Jag kunde icke dölja henne i något herrligare rum. Icke förstod jag hvad jag gjorde, och ej heller hon hvad hon gjorde. När hon hade födt sin son –[137] – hon dog. Men sonen växte upp och blef till anletet en afbild af det hufvud, som hans mor i nio månader betraktat! Hvarföre såg hon icke hellre på mitt ansigte?”

Herr grefven sjelf har tycke af ett dylikt hufvud.

”Ha – jag vet nog också det!”

Men grubbla icke på dessa mörka ämnen. Dylikt, som det herr grefven berättar, är icke alldeles ovanligt: det, som Nickolsons mor kom att göra, gifver visserligen ofta en yttre fysisk prägel åt ett barn; och äfven har man ej sällan funnit, att sjelfva menniskosjälen på detta sätt kan erhålla starka anlag åt något visst håll, hvilka, om ej uppfostran och vård mellankomma, bilda sig till en gifven karakter och bryta ut i verk och handling. Religion och sedligt stränga grundsattser, tidigt inplantade, afbryta deremot dessa anlag alltid, eller leda deras kraft åt ett motsatt godt. Men har väl herr grefven åt sin son gifvit denna uppfostran? denna vård? Har icke herr grefven tvertom sjelf arbetat honom in på förderfvets bana? Hvarföre anklaga ödet då?

”Herre! herrn vet icke, att också jag – är min fars son.”

Har herr grefvens far äfven bott i Sverige? ligger han begrafven i Småland?

”Herre – han ligger ingenstädes begrafven!”

Hvad?

”Han hänger i en galge – oh – på Newcastles mark! herrn är en lärd man – herrn vet kanske hvarest Newcastle ligger på jorden?”

Fasansfulla tanke.

”Jag har flytt öfver till detta land för att få en existens: jag har fått! Nu ville jag låta min son återresa till mitt England, för att också få en existens: han fick icke. Uppfostran? vård? religion? sedliga grundsattser? ack, hvad min herre har rätt. De hjelpa: jag vet, att de hjelpa, när man har dem. Men – hvarifrån få dem, när man icke har dem?”

Ett förslag grep hastigt Medenberg. Mera hänförd af mensklighet kanske, än af eftertanke, sade han: herr grefve! gif mig ett bref till Nickolson.

”Hvad, herre?”

Jag har i sinne, att påhelsa de småländska stråtröfrarne. Jag hörde[138] några ord, som vexlades emellan Nickolson och en viss Sven, i sjelfva det ögonblick, då de släpade af med herr grefvens son till skogen. Jag har anledning till att förmoda något: med ett ord, gif mig ett säkerhetseller introduktionskort till detta folk. Och gif mig deras adresser: herr grefven känner dem.

”Min Gud – hvad ärnar herrn?”

Hvad jag ärnar? Jag tänker återföra Nickolson i herr grefvens armar.

”Ah – – och herrn lemnar åsido Mekrothens affär?”

Det säger jag icke. För ingen del. Men herr grefven talade för en liten stund sedan om åtta eller högst fjorton dagar, hvarinnom penningarne skulle återbekommas. Jag kan ju vänta dessa dagar, och under tiden –

Zeyton blinkade och kastade ett par besynnerliga blickar på den fremmande. ”Herrn trodde mig således verkligen, då jag talade om de åtta, fjorton dagarne? Välan! detta var bra hederligt gjordt af herrn! Det kommer mig något före. Jag skall icke blifva en ljugare. Herrn skall inom denna tid hafva penningarne i sina händer. Hörpå, min herre, jag skrifver det bref till Nickolson, som herrn önskar. Herrn ser mig ut att hafva hjerta till detta: herrn skall kunna resa in midt i hopen af röfvare och tjufvar, utan att blifva mördad, eller bestulen. Det faller mig något in –”

Ställ brefvet så, herr grefve, att Nickolson genast möter mig med ett fullkomligt förtroende och utan omsvep. Annars reser jag icke.

”Det förstås. Det skall ske. Det faller mig något in, något skarpt in. Det skall icke vara en roman, en saga, att herrn får sina penningar: det skall blifva en ren, frisk, engelsk verklighet.”

Jag hoppas det.

Zeyton gick till sitt bord, satte sig, lutade hufvudet mot handen, skref efter en stunds tyst besinnande, vek ihop brefvet, lackade, gaf åt Medenberg och sade: ”se här ett par ord till Nickolson, om herrn kan finna honom. Fast, jag tänker, skälmarne utvisa väl, genom sina spår, hvar man har att söka dem; och det blir icke det svåra. För öfrigt, herre, är denna lapp skrifven i chiffre; så att jag har åtminstone i dag ej begått en oförlåtlig dumhet. Men hör, min herre – det der andra brefvet, när[139] får jag det åter?”

Samma dag, som min principal får igen sina penningar.

”Godt; herrn är sådan han bör vara, och jag kan icke förtycka det. Jag nästan håller af herrn, för att herrn är så ohygglig emot mig. Herrn är klok och ganska riktig.”

En dag kommer kanske, då herr grefven skall hålla ännu mera af mig. Jag reser nu ofördröjligen till Nickolson, och jag skall föra honom i herr grefvens armar. Det ställer sig allt mera klart framför mig, att Nickolson är den – måste vara just den, som kan återskaffa mig det förlorade godset. Ty, vet herr grefven hvad han yttrade åt Sven, stråtröfvaren, straxt innan han affördes till skogen? Herr grefven sjelf, som satt borta i sin vagn, hörde det icke; men jag hörde det. Han sade till Sven: ”du skall få igen detta, och mera till.”

”Hvad? evige Gud! har Nickolson talat sådant till Sven? Nickolson! Nickolson!”

Hvad han menade, att Sven skulle få igen, begriper jag vara de der 1500 r:na, som Nickolson bemäktigat sig af röfrarnes egendom. Men det der mera, som han skulle kunna lemna honom dessutom: det betyder mera, herr grefve. Jag skall tala vid Nickolson.

”Herrn är förskräcklig! herrn får icke tala vid Nickolson! herrn får icke fara till Nickolson!”

Jo, jag far.

”Herrn får icke, säger jag. Herrn får icke fråga om det der mera.”

Hvad förskräckligt ligger då häruti, herr grefve? Befinna sig då de från Aronfors tagna penningarne icke hos Abelcronas? Skulle de vara att igenfå annorstädes?

”Nej, herre, nej, nej. Jag har sagt herrn den renaste, den silfverhvitaste sanning. Herrn har ju sett mig rörd i dag, rörd som ett barn? Tror herrn, att man ljuger, när man är förvandlad till ett sjuårs barn? Nej, nej! Hos Abelcrona ligger det tagna, det är så säkert, som Guds ord! Har Nickolson talat så till Sven, som herrn säger, då är han – han är – ack! skall jag tänka, skall jag säga det? – han är på väg att vara en förrädare, herre; en förrädare emot sin far! Och det är derföre jag icke vill, att herrn nu skall resa till honom och tala vid honom.”

Hvarföre icke? Om fallet är sådant, som herr grefven fruktar, så behöfs det ju så mycket mera, att jag träffar honom, förmanar honom och förmår honom att återvända?

”Ha – men han har något tillsammans med mig, som jag icke vill hafva yppadt, om han råkar herrn.”

Här skulle således ännu återstå en hemlighet, som herr grefven icke velat omtala för mig?

”Det rör sättet för de der Aronforska penningarnes återbekommande. Ännu en gång, herre!” ropade grefven och slog handen i bordet. ”Är herrn nu nöjd? Det måste väl vara tillräckligt för herrn, att få godset tillbaka? Sättet måste icke angå herrn? Herrn får icke fara! Och herrn skall det icke – vid Gud!”

Men jag förstår icke herr grefvens hastiga värme. Vi voro ju öfverens om, att jag skulle resa till Nickolson?

”Ja – men jag viste icke då, att den gudlöse stod på väg att öfvergå till att blifva en förrädare emot sin egen far. Herrn reser icke!”

Jag reser.

Zeytons ansigte blossade förfärligt. Medenberg gick fram till honom och yttrade med ett lugn, som i detta ögonblick nästan förekom hemskt: herr grefve! jag önskar en sak till, jag önskar, jag vill, att herr grefven genast begifver sig hem till Karmansbol och förblifver hos de sina, i stillhet, i ro, utan att göra utflygter, utan att företaga företag –

”Hvad! djefvul! satan! börjar ni befalla mig? befalla mig, tror jag, hvart jag skall fara och hvar jag skall stanna? Åh, ni skulle skämmas!”

Nej, grefve Zeyton. Men hör mina skäl. Grefvinnan Celestine – jag inser det utan att någon, och minst grefvinnan sjelf, sagt mig det – hon måste vara ganska orolig, olycklig, förskräckt öfver – – herr grefven. Res hem, och blif hemma!

”Menniska! hvad angår det er?”

Hör då vidare. Grefvinnan har en morbror, nu vistande i Jönköping –

”Hvad i helvetet! känner ni också honom? också detta?”

Någon instinkt säger mig, att herr grefven icke gerna skulle se denna morbror i hast anländ till Karmansbol, för att utreda vissa trådar, för[141] att taga i betraktande vissa af herr grefvens resor –

”Död och förbannelse? Nej! Celestines morbror nu på Karmansbol, det vore sista slutet på allt.”

Far derföre hem sjelf, och blif hemma.

”Herre, vid Gud! jag har annat att göra, än blifva hemma.”

Men jag säger, att herr grefven skall begifva sig hem och blifva stilla der. I vidrigt fall kommer den der morbrodren genast att inställa sig. Jag ansvarar för det.

”Förbannade! Beelzebub från afgrunden! framtrollar ni andar och menniskor efter behag?”

Zeyton sprang i högsta vrede, oro och förskräckelse fram och tillbaka på golfvet.

Medenberg slog med sin hand mot bröstet och sade: res till Karmansbol i dag, gref Zeyton! Eller annars har jag här i fickan något, som genast skall sätta grefvinnans morbror i rörelse.

”Hvad? Väl åter ett bref? tag hit – tag hit – hit – jag vill se – jag skall se – se – se –”

Nej! svarade den fremmande och steg ett steg tillbaka mot väggen: jag visar icke hvad det är, jag har.

Alldeles utom sig störtade Zeyton bort till en stol, öfver hvars karm hans resbälte hängde. Han ryckte upp en puffert derur: sprang rasande, som en tiger, på den fremmande: satte mynningen mot hans bröst och ropade: ”gå hur det vill! men du skall dö, eller visa mig Celestines bref!”

Jag gör det icke! sade Medenberg ännu en gång, med hela en stor mans fasta hållning.

FEMTONDE KAPITLET.
Den nya bekantskapen.

______

Detta är nu den tredje frun i Småland, hos hvilken jag kan säga, att jag icke varit olycklig.

”BOR han här, Mathilda? är gref Zeyton hemma?” hördes en stark röst utanför dörren, och ett litet vackert ja besvarade frågan.

Vid ljudet af denna röst sjönk grefve Zeytons arm ovilkorligt. Med ett doft och halfhögt: ”ha! han är då här? sjelf här? så snart man talar om dj–n, har man honom på stunden straxt för dörren!”

Hänförd af sin bestörtning och förmodligen öfvertygad om omöjligheten att låta bli att vara hemma, då husets tjensteande sjelf, som hade reda på alla nycklar, förklarat honom vara det, tycktes grefve Zeyton i hast öfvergifva sitt hemska beslut med pufferten, skyndade sig bort med den till sitt resbälte igen, och gick med synbar blekhet till dörren för att draga rigeln ifrån.

Medenberg såg en äldre man inträda; hans ansigte var värdigt och strängt. Likväl helsade den anlände artigt och med vänlighet på grefven, och sade: ”bästa Zeyton, huru mår min lilla Celestine? jag ämnade mig sjelf ut till Karmansbol, då jag fick höra sägas, att du var i Jönköping. Befinner sig min stackars systerdotter illa? Jag menar värre än vanligt? Hon har skrifvit mig ett par bref till, och bedt mig komma och[143] helsa på sig. Dessa bref måste först hafva gått rasande, eller varit förda af slarfaktiga händer; ty jag fick dem icke förrän i dag och på en gång, ehuru de blifvit skrifna, såsom datum visar, efter hvarandra. Du vet, att jag reser icke gerna bort, och att jag i år ingen gång varit på sjelfva Karmansbol. Men det måste vara någonting af vigt, och jag vill icke göra min lilla Celestine ledsen genom att icke komma. När åker du hem, Zeyton? Vi kunde ju göra sällskap dit ut?”

Under temmelig förlägenhet bad grefven sin oförmodade gäst sitta ned, men undvek att svara på frågan om hemresan. Herr Medenberg gick några steg framåt, bugade sig för grefven till farväl; och för grefvinnans morbror, af hvilken han således blifvit ett åsyna vittne, gjorde han en åtbörd, som på en gång skickade sig för helsning och afsked.

”Mjuka tjenare!” sade Zeyton till Medenberg, litet kallt och förnämt. ”Tack för besöket. Liqviden skall icke uteblifva, så fort räkningen hunnit öfverses och korrigeras.”

Just som Medenberg trädde ut genom dörren, hörde han Zeyton i förbigående och vårdslöst yttra åt sitt fremmande: ”förfölja en med räkningar, då man till och med är på resa! impertinenta karlar, de herrar handtverksmästarne. Det var en skräddare!”

Utkommen i farstun kunde Medenberg, bemäktigad af så många upprörda känslor, dock icke förmå sig till att återgå i sin lilla egen, lugna kammare, utan beslöt hemta luft under en promenad ut i staden, der han nu utan all svårighet hittade åt alla håll.

Han lade i tankarne tillsammans allt hvad han hört, erfarit och upptäckt. Då grefvinnan Celestines morbror ändock omsider fått sin olyckliga systerdotters bref, så fann Medenberg det onödigt för sig, att i detta kritiska ögonblick vidare söka närma sig hans person och lemna honom den skrifvelse, han egde till honom, helst morbrodern, efter hvad han nyss sagt, utan tvifvel genast skulle resa ut till Karmansbol i alla fall. Medenbergs tankar föllo ånyo på Nickolson, och hans önskan stadgade sig, att uppsöka honom personligen med hans fars, grefve Zeytons bref. Utom att detta sätt förekom Medenberg vara det bästa till återvinnande af penningarne, så drogs han hemlighetsfullt af begäret, att få upplysning om hvad grefven hade kunnat mena med sina gåtolika uttryck,[144] rörande någon plan, som han med Nickolson egde gemensam. Just efter grefven, mot slutet af deras samtal, yttrat en så stor fruktan för, att Medenberg skulle göra Nickolsons närmare bekantskap, insåg han, att deraf ganska säkert vore mycket att hemta. Och emedan det för hans principal måste vara af högsta vigt, att snart bekomma sina medel tillbaka, helst han blifvit bedragen i förhoppningen, att för närvarande få penningar af sin Jönköpingskommissionär; beslöt Medenberg, att oförtöfvadt begifva sig på väg till det äfventyrliga mötet med Vernamoröfrarne, hvilke han, till en början, icke en gång rätt viste hvarest han skulle söka.

Under så pittoreska tankar gick han och slog sina slag ifrån smedjegatan framåt stora torget, och derifrån allt vidare emot den vackra kyrkan, hvilken i Jönköping helsar skyarne med ett af Sveriges högsta torn. Kyrkogården går med sin omgärdning ända till sjelfva stranden af Vettern. När sjön, såsom i dag, är lugn och klar, slå dess annars så häftiga böljor icke upp på kyrkogårdsmuren, utan lemna en liten smal promenad emellan denna och vattnet. Utsigterna norrut härifrån äro intagande af ett eget slag. Medenberg såg någonting borta vid horizonten, hvilket likt några svarta strån stod upp ur vattubrynet. Han undrade hvad det kunde vara.

Han närmade sig ett litet sällskap, som vandrade här förut. Det bestod blott i ett fruntimmer, åtföljdt af tre barn i de täckaste skepnader. Damen syntes hafva samma ändamål, som Medenberg, att betrakta de sköna Vetterstränderna, hvilka, ifrån den punkt der man nu stod, utsträckte sig till höger i allt ansenligare och brantare former fram emot Lyckås-trakterna och slutligen Grenna, samt till venster, ännu fjermare, drogo sig undan ögats anfall i en skär slöja af grönt, grått och gråblått fram emot Gellö och slutligen Hjo. Hvarken Hjo eller Grenna kunde dock synas, ehuru hvar och en viste, hvartåt han hade dem. Medenberg höll sig på ett vördnadsfullt afstånd; men sådant kunde dock icke tvinga honom, att oupphörligt kasta sina blickar på det älskvärda vattnet blott. Det spatserande fruntimret stannade, talade med sina barn liksom undervisande, och pekade på de enigmatiska, svarta stråna, som längst norrut vid horizonten stucko upp ur Vettern. ”Ser du, Louise?” sade[145] hon, ”det der är Visingsö, mitt barn! det är der, som vår snälla doktor Almquist har bott en gång.”

Grenna-biskopen? åh, mamma? utropade den tolfåriga flickan. Är det möjligt? vår gamla, vackra Grenna-biskop?

”Just han, mitt barn lilla. Och kom nu ihåg snällt, när du läser i geografien härnäst, att se efter Visingsö, Louise lilla, på chartan. Det är det der, som du har för ögonen, och som knappast syns. Men det beror alldeles på, huru Vettern är sinnad; ty i somliga väder ser man Visingsö högre och bättre, men i andra icke alls.”

Lilla Louise slog ihop händerna och runkade på sitt beskäftiga hufvud. Medenberg, som på något afstånd hörde alltsammans, gladdes icke blott åt att få veta namnet på det mysteriösa föremålet, som han förebrådde sig, att icke, en informator likmätigt, hafva förstått sjelf; men ännu mer öfver att förstulet få betrakta den intressanta gruppen af en mor, som tycktes hysa för afsigt, att leda sina små till allvarsamma betraktelser ute i den öppna naturen.

De drogo sig allt längre till höger utmed kyrkogårdsmuren, då hastigt en af flickorna utropade: ”mamma! söta mamma! se bara på en så vacker snäcka ligger der! aj! aj! kommer den der vågen ända fram hit, så rycker han snäckan ut i sjön, och jag får den icke!”

Akta! akta dig! ropade frun, och hindrade flickan från att med sin lilla känga stiga ut i vattnet för att hemta snäckan. Hon drog barnet med våld tillbaka, och ropade: det är djupt i Vettern, skall du veta: fort, fort!

Den lilla började gråta, af sorg öfver att ej få bemäktiga sig en så skön sak. Medenberg nalkades, gick som hastigast ett steg ned i vattnet, grep den gulhvita, grant virade snäckan, och räckte den åt barnet; hvarvid han tillät sig, att som ursäkt för sin djerfhet göra en vördsam, kort helsning för mamma sjelf. Hon besvarade det artiga fremmandet med en behaglig, knappt märkbar nigning, och sade fryntligt leende åt sin flicka: ”hvad du är lycklig, Henriette? få nu se hur pass länge du kan gömma din vackra gåfva.”

Medenberg fann, efter denna inledning, alldeles intet behof uti att genast aflägsna sig; han vågade några framställningar öfver Jönköpings belägenhet, hvilket allt upptogs och besvarades. För att döma efter utseendet[146], hade han framför sig en fru, måhända närmare trettio eller fyratio år, än tjugu; men af ett mycket godt utseende, vittnande om helsa, hög belefvenhet och klokhet. Ville man också icke kalla henne regelbundet skön, så var dock det hela intagande, och på samma gång genom en viss hållning litet aflägsnande. Klädseln, så väl hennes egen, som flickornas, tillkännagaf ett sällskap af högt stånd.

Såsom herr Alexander varit i många hus och samtalat med menniskor af alla slag, lyckades han träffa en ton, som satte honom i stånd att fortsätta med den obekanta, utan att falla ned, hvarken i förtroligheter, som genast kunnat hafva ett kallt afvisande till sin obehagliga följd, eller i tomma tråkigheter, utslitna höflighetsfadäser. Han sade ett och annat, och tillät sig till exempel önska, att en så skön stad, som Jönköping, aldrig måtte få skäl att ångra sin nedlåtenhet, d.ä. lågheten i karakteren af sitt läge; samt att Vettern, med ett rätt ”apprecierande” af stadens ”condescendence,” icke ville gå till väga med för höga tankar om sig sjelf, utan hålla sin vågsamma vänskap på tillbörligt afstånd. ”Det torra,” slöt han, ”är ofta att föredraga, oaktadt det anses prosaiskt.”

Damen blickade omkring sig. Det nöje hvarmed hon såg på sin interlokutör och besvarade honom, tillkännagaf intet missnöje med de fintligt – likasom på försök – af Medenberg utkastade franska uttrycken och öfriga små ordlekar. ”Det har ingen fara med Jönköping, oaktadt all Vetterns vågsamhet,” svarade hon. Straxt efter tillade hon, med ett allvar, som likt skimret af en gloria lade sig kring hela hennes sköna hufvud: ”det har alls ingen fara! Ty Gud älskar sina barn. I Jönköping har man nu religion.”

Ja, jag hör det, svarade Medenberg. Men han afbröt tvert, af fruktan att säga något stötande. Han påminde sig flera berättelser om tilltagande stor andaktsfullhet i dessa orter. ”Kan det vara sjelfva fru .... jag träffat?” tänkte han. ”Men – nej! det är det visst ändock icke. Detta herrskap måste vara resande, och icke hemma nära staden, då frun behöfver underrätta sina flickor om Visingsö. De spatsera här tydligen, likasom jag, för att se sig omkring.

”Jag sätter också det största, det osvikligaste hopp på Guds ständigt[147] vakande öga öfver oss,” började han; ”men det är en sanning, att vi lefva i en besynnerlig tid, och litet söderut här i länet hör man mycket om rätt farliga saker.”

Om hvad då, min herre? söderut? Den obekanta frun tycktes dela någon förskräckelse.

”Stora våldsverkare, röfvare, tjufvar –”

Hvad hör jag! Store Gud! Röfvare i trakterna af Jönköping, min herre? Jag är med mina barn stadd på resa hemåt, ifrån Medevi. Jag känner till ingenting! Röfvare? tjufvar? i Jönköpings län? Jag ber på det högsta om förlåtelse, min herre; men säg mig för all del allt; jag är öfvertygad, att icke Gud förgäfves låtit detta möte – detta – inträffande –

”Det skulle på det högsta smärta mig,” afbröt Medenberg, ”om jag genom några förhastade uttryck kastat oro omkring mig. Jag har förmodligen den nåden befinna mig i sällskap med någon familj i länet?”

Min man är hofmarskalken Abelcrona, svarade hon otvunget. Hon tillade med en spänd blick på herr Medenberg: ”våra egendomar ligga ej långt från Vernamo; jag har ensam med mina barn bevistat Loka och sedermera Medevi – Louise, stackare, behöfde – men för Guds skull, min herre! hvad säger då ryktet? Dessa röfvare måtte väl ännu icke hafva begått några gerningar? några – min man har icke skrifvit mig till på två postdagar!

”Ryktet säger verkligen, att missdådarne befinna sig åt Vernamo till,” inföll Alexander. ”Min nådigaste hofmarskalkinna – vid Gud –”

Hon såg på den fremmande med stigande förvåning, med en nästan religiös väntan på hvad han ämnade säga.

”Förlåt mig!” fortfor han och gaf ögonblickligt luft åt en hemlig tanke, en aning, som hastigt och ovilkorligt bemäktigade sig hans själ vid minnet af Nickolson, röfvarbandet och Zeytons plan att ”återbekomma” de der penningarne, hvilka ju i sjelfva verket nu lågo hos Abelcronas? ”Vi hafva talat,” utbrast han, ”vi talade nyss om Guds oförklarliga försyn. Min nådigaste hofmarskalkinna! det är kanske icke af en slump jag fått den lyckan att i dag göra ett möte. Jag har att gifva en varning.”

Hvad?

”Herr hofmarskalken bor ju på Evershult? Tänk ej för mycket på[148] mina ord, men ej heller för litet. Fru hofmarskalkinna! Det skulle kunna vara ett alldeles eget skäl för röfvarbandet, att visa sig på Evershult. Just nu. Tag några försigtighetsmått.”

För Guds skull! Med hvem har jag den äran att tala?

”Mitt namn, likasom min person, betyda icke det allraringaste, och minst i denna sak. Jag bor hos herr kapten von Mekeroth på Aronfors. Men händelsen har fogat, att jag fått höra talas om någonting, som gör, att jag finner en varning tillhöra min pligt att gifva.”

Hofmarskalkinnan Abelcrona syntes i hög grad upprörd. ”Jag måste skynda till min vagn: kom, små flickor! Jag får ej förlora ett ögonblick. Evershult skulle hotas? skulle kanske redan vara målet för bofvars anläggningar?”

Himmelska godhet, som tänkt på oss, hviskade hon för sig. ”Jag står i stor förbindelse!” afbröt hon och såg på fremlingen med en värme af alldeles eget intagande, nästan bibliskt behag, såsom ifrån Gamla Testamentets tider, i Ruths eller Judiths dagar. Hennes anletes uttryck var i detta hastiga ögonblick vackert på ett storartadt, men obeskrifbart sätt. ”Intet sker förgäfves: O – säkert – det var icke blott för att gifva mitt lilla barn en snäcka. Nej! Vi skulle träffas. Det var det.”

Herr Medenberg åtföljde hofmarskalkinnan på återgången; och då minsta fröken under den hastiga promenaden visade sig litet trött, litet grinig, tog han, utan att bedja mamma om lof, den lilla flickan upp helt oförtänkt på sina armar, föga bättre än om han tillhört familjen. Han bar barnet lätt och obesväradt.

”Se? min herre?” hviskade fru Abelcrona, men tycktes alldeles icke vara emot den bevisade artigheten. Hon gick med snabba steg hem till sitt logis. ”Förlåt! förlåt!” hördes hon då och då förtroligt, när hon fruktade, att lilla Ebba skulle tynga på den obekantes armar för mycket.

Snart såg man sig vid en port. Herr Alexander nedsatte sin älskvärda börda på farstubron. Han ville icke stiga in vidare på ett obekant ställe. Han bugade sig.

”På Aronfors, således?” sade fru Abelcrona, då hon neg till afsked. ”Jag är obeskrifligt förbunden: säkert återse vi hvarann!” Hon försvann med sina barn i det inre af huset.

Medenberg vandrade utåt Storgatan. Han kände sig obeskrifligt glad. Hvem vet, om jag icke genom denna händelse har gjort en god gerning? sade han till sitt muntra hjerta. Denna underrättelse kan vara af gagn på Evershult; ja, minsann. Visst är, att detta nu är den tredje frun i Småland, hos hvilken jag kan säga, att jag icke varit olycklig, i fall det verkligen så skulle utveckla sig, att jag lyckats göra henne en – en smula redbar tjenst.

Fort hem till vår Göran! afbröt han sig sjelf. Vi skola sätta oss i ordning att genast resa. Söderut! allt söderut! Till skogar och moras! Jag skall hafva rätt på bandet. Jag skall tala vid Nickolson. Jag skall rakt icke hvila förr, än jag återställt en fader sin förlorade son, och en kapten sina pengar.

Slut på Första Delen.

SEXTONDE KAPITLET.
Den sköna flickan i skogen.

______

Hvad säger du? låt oss icke förlora ett ögonblick!

ALEXANDER, Göran och Jeppe hade på sin resa söderut, ”för att nå deras så högt efterlängtade mål att träffa skälmarne,” hunnit ett godt stycke väg i täcka och vilda småländska skogstrakter, hvilkas namn vi väl känna och äfven skulle kunna uppgifva, men, af sina orsaker, icke göra det. De kommo en afton till en liten stuga vid landsvägen, då det inträffade, att herr Göran med sträf röst utbrast: ”håll här! Jeppe, drag in tömmarne och håll, säger jag! stanna, din – jekeln!”

Hvarföre, bästa bror, skola vi just hålla vid detta ruskiga hyble? sade Alexander Medenberg.

”Ruskiga hyble!” svarade den förre med en martialiskt bister farfarsmine. ”Hvad angår det mig? jag är törstig och måste dricka; håll Jeppe Jonsson Auriga! håll din – besitta en så’n!”

Man stannade således vid det lilla huset; och Alexander medgaf, att, efter det kom derpå an skulle nog också han kunna vara så pass törstig, som behöfdes för att dricka en half skopa godt källvatten. Ty, att man här skulle bekomma ett glas att släcka sin törst ur, kunde han icke gerna föreställa sig.

Dörren till stugan var oläst, eller, för att tala rätt uppriktigt, hade[154] troligen aldrig i sina dagar sett lås. När man kom in, befans en gammal gubbe af svartbrunt utseende sitta vid spisen och knacka på ett ämbar, som han höll emellan knäna; förmodligen lagade han dess band. Längre fram i stugan, framför det dystra, halfalns höga fönstret stod en väfstol, hvaruti en åldrig menniska satt och som bäst petade med skottspolen, för att få den lyckligen igenom, innan hon slog till med väfskeden emot väfven. Sådant är icke alltid så lätt. I synnerhet om man är litet blind, möter det ofta stort besvär, att blott med känslan och med fingerspetsarnes tillhjelp bringa den genstörtiga skottspolen att gå sin rätta väg emellan trådarne. ”Kära mor!” sade Göran Edeling, som gick i spetsen för de resande, ”håll nu stilla med det der, stig upp, och gif mig en drick vatten. Jag spricker af törst, så att det är alldeles orimligt.”

Far! stig upp och gif herrn vatten! svarade gumman utan öfverflödig vänlighet, och ville icke gå ifrån sitt intrasslade arbete.

”Här fins icke något godt vatten, herre; vi hafva långt till källan,” invände gubben och fortfor att slå med sin hammare på ämbarets laggar.

Så gif mig då en drick sur mjölk! inföll Göran.

”Lyster herrn att dricka getmjölk?” genmälde gubben och såg upp en smula på sned.

Aja, men. Hvarför icke? Gif mig litet getmjölk.

”Ja, den som bara hade tocket!” svarade gubben, såg åter ned och började knacka med sin hammare.

Det var väl ock sju t–n! höll Göran på att utfara i sin törstiga förargelse. Skall jag nödgas gå härifrån ovattnad?

”Lyster det icke herrn, att svälja en mugg hårdnadt dricka?” frågade gubben och såg ånyo upp.

Jo, vasserra, i nödfall så håller man till godo sura saker, ropade Göran och fick ett nytrare utseende.

”Ja, den som hade tocket bara!” sade gubben åter, kastade ögat melankoliskt ned på sitt älskade ämbar, och fortfor knack-knack-knack.

Hm – murrade Göran och såg stindt omkring sig.

Medenberg, som genast vid sitt inträde i stugan hade tagit af sig hatten af gammal, god och kärleksfull vana, att aldrig visa sig med betäckt[155] hufvud under tak, huru lågt, mörkt och nedrökt detta än måtte vara, gick nu fram till väfstolen, besåg det randiga arbetet, och sade halfhögt: ”ett vackert tyg! det här ser ut att bli galant i väf.”

Tycker herrn? inföll gumman, som hört hans lilla anmärkning. Det blir just inte något vackert, fortfor hon, fast det kan gå an åt en stackare.

”Jo, jag försäkrar er, mor,” gentog Medenberg, ”att den lilla smala, blå randen, utmed den hvita här, kommer att ta sig ganska godt ut. Det blir ett rätt skönt tyg i sin sort. Jag märker, att ni förstår er väl på att randa väf. Ämnar ni sälja något häraf?”

Vill inte herrn sitta ned litet på kistan, medan han hvilar sig? yttrade gumman med en mycket vänlig röst, steg upp ur väfstolen, och for som hastigast med ett skynke öfver kistlocket, för att göra det alldeles dammfritt och förträffligt att sitta på. Ånej då! fortfor hon, sälja något har jag just icke tänkt. Man sliter nog sjelf kläder.

Medenberg medgaf det, och han invände således ingenting; han såg huru gumman gick fram till en liten skåpdörr längst fram i ett hörn af kammaren. Hon öppnade den en smula, likasom skygg för att visa någon fremmande det fattiga innanmätet i sitt skåp. Eller om hon hade någon vidare orsak. Men hon tog fram en hvit mugg likväl, af hvitt groft postlin, ny och ganska rar: sådan, som man kan bekomma i Vernamo. Hon skummade in något deruti, gick fram till herr Medenberg och bjöd honom dricka. Det syntes till och med, att hon neg en grand, när hon bjöd honom. Han emottog muggen och gjorde en liten bugning, han också; smakade, och fann en rätt god söt mjölk – icke getmjölk, utan komjölk! – och till och med gräddstark. Sedan han läskat sig, bjöd han muggen åt Göran. Denne antog tillbudet med begärlighet; och såsom han nu märkte sin vän och bror barhufvad, skämdes äfven han att behålla hatten på sig längre. Han tog af den, visade sitt lockiga hår, raskt och frimodigt ringlande sig kring tinningarne; satte den angenäma mjölkmuggen för sin mun, och drack ur den som en hel karl.

Göran hade icke ännu hunnit sätta muggen ifrån sig, då stugdörren öppnades, och en ung qvinna inträdde. Hon tycktes likväl ej tillhöra huset, ty hon vände sig till värdinnan, den gamla gumman, med en skygghet, ett slags vördnadsfull rädsla, som tydde på en, som åtminstone[156] icke bodde der. Alexanders uppmärksamhet väcktes i synnerhet af hennes ovanliga skönhet. Hon bar en drägt, som föga skilde sig ifrån en småländsk bondflickas vanliga; men hade likväl en randig näsduk, ett bomullskläde af finare slag än brukligt på landsbygden, knutet kring hufvudet på ett utmärkt behagligt sätt. Håret sammanhölls derigenom, utom på ena sidan i nacken, der det, förmodligen under det raska och snabba gåendet, hade lossnat undan bindeln och nedböljat på halsen. ”Jag ber, mor! jag ber er om litet slagvatten, derest ni har hemma?” sade hon halft hviskande, halft hörbart.

Ah... utbrast Göran, som nu vände sig om och fick se den inkomna. Likväl sade honom en hastig och ovilkorlig instinkt, att han icke så obetänksamt borde yppa flickans namn. Men han vinkade Alexander till sig.

Låt oss stiga ut ur stugan, Medenberg, medan de der talas vid. Men låt oss icke lemna platsen förrän flickan åter kommit ut. Var viss, Medenberg, vi stå på tröskeln till stora upptäckter.

”Känner då du denna flicka?”

Kom bara ut! jag svarar dig ingenting härinne.

De gingo.

Derute hade den hederliga Jeppe Jonsson under tiden talat en hel hop förnuftiga saker med hästarne för vagnen, tagit dem i nosarne flera omgångar, och fått dem att frusta ut, så att marken syntes grann af bara fradga. De begge unga herrarne betraktade nejden, och funno sig omgifna en hög, vördnadsbjudande tallskog. Efter en liten stund kom den vackra flickan ut ur stugan, och tycktes beredd, att genast med skyndsamma steg begifva sig bort på en trampad gångstig, hvilken bakom huset förde in åt djupa vildmarken, då Göran ställde sig i hennes väg och sade: ”God dag, först, Ellin! haf icke så förbaskade brådtom! Nu menar jag, att du är bra långt kommen ifrån söta mor på Hultet?”

Unga Ellin såg något förskräckt åt sidan, men skymten af ett behagligt, dock snart öfvergående leende drog sig öfver hennes kinder vid anblicken af ”herr prostens son.” Hon svarade honom ingenting, utan var allenast angelägen om att komma till skogs.

Göran Edeling följde henne några steg, så långt som till der den lilla[157] gångstigen krökte sig bakom stugan. Derpå fattade han helt oförtänkt hennes hand och sade: ”stanna, Ellin! du får icke gå längre, förrän du öppenhjertigt säger mig hvad du gör i denna nejd – och huru du kommit hit?”

Mor har skickat mig – herr Göran, se så – låt mig gå nu!

”Din mor? Det tror jag knappast. Rent ut sagdt, flicka – ty jag ser, du har icke tid och lust till omsvep – ja, rent ut sagdt, Ellin, jag har alltid ansett dig för den vackraste flickan i hela min fars församling. Bekänn derföre för mig, att du här borta i skogen befinner dig i fult sällskap. Du vet hvar den skurken Nickolson håller hus?”

Flickan skiftade färg. Låt mig gå, herr Göran! utbrast hon och sökte slita sin högra hand lös. Han tog då i stället begge hennes händer och höll henne qvar.

”Nej, Ellin,” svarade han. ”Utan omsvep! Dig skall intet ondt hända, och du skall äfven få gå lös och ledig, om du vill svara mig beskedligt på mina frågor. Är Nickolson till finnandes deruppe i skogen? Har han mycket folk omkring sig?”

Den fattiga Joak Nickel, ja. Jag skall bära slagvatten till honom och gnida hans hufvud; om han kan få någon lindring!

”Men du, Ellin, som, utan smicker taladt, är en så dygdig och galant flicka, säg mig hvad du kan hafva att skaffa med en sådan karl, som Nickolson! hur har du kunnat resa i väg med honom?”

Herr Göran – Joak Nickel är likasom förenad med blodsband –

”Se så der ja? Aha, store Gud!”

Och – – men flickan slog ned sina ögon, utan att fullända återstoden af sin mening.

”Hör Ellin!” sade herr Göran; ”jag lofvar dig, att om du ledsagar mig och en herre till – den der, som du såg vid landsvägen nyss, och för hvilken du bör hafva ett oändligt förtroende, ty han är vida, vida bättre än jag sjelf – korteligen, visa oss vägen till Nickolsons ide – ty jag gissar han ligger sjuk – så skall deraf intet ondt hända: bara godt! Rakt bara godt.”

Flickan såg på honom med ett visst slags stort, nästan heligt förtroende. Men hon slog, såsom det tycktes, hastigt bort sina tankar och sade:[158] Vet herr Göran, jag tror icke det är nog säkert för er begge att komma till skogen jemte mig; ty der är sällskap. Bäst är alltid, att akta sin egen lekamen.

Detta lilla fintliga hot var på vägen att förtörna den lätt retade herr Göran. Emellertid fattade han hennes mening.” Gå, Ellin!” sade han. ”Gå förut! Vi skola följa dig på tjugu eller trettio steg, så att ej ditt sällskap deruppe kan misstro dig vara den, som leder oss till deras gömslen. Är ni många deruppe?”

Åh – kring Joak äro icke nu rätt många just: de hafva göra på annat håll, det jag tror. Der i dungen är nu bara par tu eller tre.

”Såå. Godt. Skynda förut!”

Ellin gick. Göran Edeling nalkades åter till resvagnen och gaf Alexander en vink om att följa sig. När Medenberg kommit till honom, sade Göran: Nickolson hafva vi här i faggorna. Låtom oss följa denna flicka på en femtio steg, eller så. Har du mod och lust, bror, att se ett kanaljetyg under ögonen, eller kanhända i sjelfva hvitögat?

”Det är just hvad jag har lust till,” svarade Alexander. ”För denna orsak hafva vi ju gjort vår resa. Men hvem var då denna flicka, Göran?”

Trollpackans dotter på Dädemohult.

”Hvad säger du? Låtom oss icke förlora ett ögonblick!”

SJUTTONDE KAPITLET.
Huru man kan snafva behagligt, utan att falla vidare.

______

Ja, ni vackra herrar, det säger jag er, att djefvulen känner jag: nog vet jag hvem som är satan.

DE begge herrarne skyndade med muntra steg framåt. Vägen var visserligen icke någon väg, knappt en stig. Men hvad gör det? När en skön flicka, eller rättare sagdt den skönaste, stiger framföre på trettio stegs afstånd, så är stråten banad och lätt att gå. Intagande var också skogen: på sitt sätt intagande. Den var nemligen hiskelig. Men när det hiskliga består i storartade naturbilder, sådana som hundraårs granar, till hälften grånade eller förtorkade, stående emellan stenrösen och klyftor i svarta och gapande skepnader, höga som bergslott, så är det fasliga så sublimt, att det förtjusar.

Ellin såg sig någongång om, likasom förstulet. Så mycket trodde herr Göran sig märka, att hon icke var emot, att de följde henne. Hennes blick kastade sig tillbaka med en viss godhetsfull sorgsenhet: det var således icke af hemligt, doldt koketteri hon önskade se sig i de älskvärda unga herrarnes sällskap, och nästan synbart tyckte om att förföljas. Men besynnerligt var det, att så ofta hennes stråt vek af bakom någon så[160] skroflig och stor klippa, eller smög sig mellan så täta och utomordentliga buskar, att herrarne skulle kunnat alldeles förlora henne ur sigte, påskyndade hon icke sin gång för att komma ifrån dem, hvilket nu hade varit ganska lätt, utan – om vi få säga ut hvad vi tänka – hon stannade alldeles, hemtade anden, tills herrarne ånyo fingo igen hennes spår; och så fort detta skett, fortsatte hon åter med hastighet sin gång.

Vädret var obeskrifligen vackert och solen sjönk på eftermiddagsvis. Herr Alexander såg med nöje en bäck ett stycke framför sig slingra med tokrolig djerfhet bort emellan de fauniska former, som skogens talrika föremål hopade omkring honom för att stänga hans väg. Nere vid bäckens spegel stod ett koteri låga, men löfrika alar, hvilka väl icke tyckte om det förnäma och himmelshöga sällskapet af så många tusen granar och tallar åt alla håll; hvarföre de ock samlat sig i ett litet slutet sällskap för sig sjelfva vid stranden. Men de stodo der likväl i tyst glädje och fägring: de gjorde knappt något annat i verlden, än speglade sig i vattnet. Ellins steg vände sig utföre åt alarne till. Troligen gick der nere någon spång öfver bäcken, som hon skulle öfver. ”Ack! här få vi vatten!” utbrast Göran, som i hast påminde sig att han nyss varit törstig.

Flickans rörelser, under det hon fortskyndade emellan trädstammarne, voro så lätta, att säkert Dafnes icke voro det mer, då hon flydde undan för Foibos Apollon. Det var Alexander, som halfhögt förtrodde sin vän denna grekiska anmärkning. ”Ja, du!” svarade Göran Edeling, ”jag sätter denna täcka gestalt äfven öfver Dafnes, derföre, att hon icke är en mythologisk utan en sannskyldig flicka; och dessutom en Svenska, hvilka äro de skönaste fruntimmer i Europa; samt slutligen en Småländska, som äro de bästa i Sverige. Men – aha, du! – ahaj –”

Görans utrop kom sig deraf, att han tyckte Ellin, derframme på den smala och underliga stigen mellan de spetsiga stenarne under alarne, snafvade och föll. Egde detta sin riktighet, så kunde hon falla illa i den djupa inskärningen, eller jordrennan, som bäcken gjort emellan branterna. Både han och Alexander störtade sig hastigt utföre, att komma henne till hjelp.

I sjelfva verket steg hon upp utan att falla vidare, när hon såg de begge herrarne framme, nära sig. Likväl slog hennes bröst högt, likasom[161] andedrägten hämmats genom en för stark ansträngning. Hon satte sig på en sten ett litet stycke ifrån, midt under ett par af de lummigaste träden; hon tycktes ej ämna i ögonblicket stiga upp för att springa bort, ännu så länge, men kastade stora ögon än på Göran, än på Alexander, fulla af forskning, i synnerhet på den sednare herrn, som hon aldrig skådat tillförene.

Göran Edeling nalkades helt artigt och sade: ”det gör du rätt uti, Ellin, att du sätter dig och hvilar en grand; det kan du behöfva, minsann. Snafvade du så att du riktigt skadade dig?”

Utan att upptaga hans sista fråga, sade Ellin, med en liten nick emot Göran och dervid en hastig pekning på hans vän: ”hvem är den der herrn, då?”

(– Eller, rättaste taladt, hon sade icke så, ty hon yttrade sig på en egen behaglig småländsk dialekt, som kallas Östboska. Men vi kunna icke anföra hennes Östbospråk, så nätt det lät; ty det skiljer sig från allmänt begriplig svenska alltför mycket, och mycket mer än upländska. Vi få således nöja oss med att blott höra samtalet i den förargliga travestering, som en bok alltid nödgas göra af den verkliga naturen. Också föreföll just ingenting märkvärdigt, såsom läsaren skall få intaga.)

Göran svarade flickan och sade: ”du behöfver icke vara rädd för denna herre. Han är så god, som jag sjelf, Ellin: och mig känner du af gammalt. Han hör nu till vår socken, ty han bor der hel och hållen; och du skall anse honom såsom en bekant. Det var rätt roligt att vi träffade dig så här oförmodadt: det är icke skämt, när jag säger dig, att vi kunna helsa dig ifrån din mor, Ellin –”

Har den der herrn också varit hos mor? frågade flickan litet betänkligt, och upplyfte ånyo som hastigast sitt pekfinger.

”Vi voro tillsammans på Dädemohult. Och jag skall säga dig, Ellin, att vi veta någonting –”

Såså, jaja, afbröt hon med en märkbar blinkning. Jaja, det händer så ibland: det händer att man vet något. Men ack – herra’ – mor talar ofta rätt enfaldigt tyg: hon har orätt! smådumt har hon i hvad hon tänker – stundom, förstås – och hon vet platt inte hvarföre jag har gjort denna här färden – så att har hon pratat något derom för herra’ – som jag ser[162] hon har gjort – så var det allt rasande, hon sagt.

Ellin såg härvid mycket sorgsen ut. Nu fortfor hon: jag skall väl stiga upp, jag då, efter ni icke vill sitta, herrar: fast här är också bara stenar att sitta på. Men jag skall säga, det är icke så godt och bra, att ni kommer till Joak, utan att veta huru det är, litet på förhand.

Alexander, som öfverhufvud var mycket mera menniskokännare än broder Göran, hade under tiden betraktat den okända flickan, och det förekom honom straxt, att det icke var så alldeles för ingenting – som man säger – hon hade snafvat och sedermera stannat och satt sig. Säkert är det något hon vid närmare betänkande funnit rådligt att meddela oss, innan vi komma fram till sällskapet, förmodade han. En flicka, som denna, skulle nog hafva kunnat springa undan, om hon velat. Han gick fram till Ellin, och sade förtroligt: ”jag har ett ord till dig ifrån din gamla, stackars mor på Dädemohult!”

Hvad då, min herre? utbrast hon, förskräckt, såsom det tycktes, för den oväntade vänligheten.

”Ellin! din mor sitter och sörjer. Hon tyckte alls icke om, att du for bort ifrån henne med den der Nickolson.”

Tyckte hon icke om det? Jo vas hvad hon det tyckte; det gjorde hon visst.

”Men du for bort med den elaka karlen, utan att säga din mor till; och om natten. Det var icke rätt gjordt. Nu sitter hon och gråter öfver dig mycket, mycket.”

Visste hon icke af det? Jo vas hvad hon det visste. Har hon sagt, att hon icke kände till, då jag for utaf med Joak Nickel? Aha – du gumma du? Nånå, det är så! jag förstår’et nog! slöt Ellin med en mild suck och såg ned under alarne.

”Men – hvarföre for du då bort med denna bof? Säg mig det, snälla Ellin. Du var alldeles för god till sådant. En tjuf – en – en – kanalje, kort sagdt.”

Joakim? Ah – min herre.

”Ja, jag säger det.”

Joak är mors systerson, herre. Mor ville just icke, att han skulle blifva alldeles olycklig ändå. Hon ville icke se’n hängd i galge. Fast, nog[163] var hon arg på honom, det är då säkert, också.

”Hvad säger du? äro du och Nickolson slägtingar? syskonbarn? Det var då ej värre med ”blodsbandet” gudskelof!”

Men, att jag for med honom, herre – tillade Ellin, utan att besvara hans utrop – det kom sig också af en orsak, min herre. Och det viste nog mor; fast hon icke rätt alldeles ville, att jag skulle bli så länge borta i släptåget, kan jag förstå.

Medenberg blef högligen uppmärksam. Hvad kan den sköna flickan mena? tänkte han. Han såg henne skåda upp åt höger med ett utseende, liksom lyssnade hon på luftens susningar längst bort i skogen, eller på ljud från bekanta kanske? Men allt var tyst. ”Tala!” inföll Medenberg, ”tala utan fruktan, Ellin. Vi måste veta allt, innan vi träffa den olyckliga Nickolson. Jag vill icke längre kalla honom en galgfågel, efter han är så nära slägt med dig. Men så mycket kan jag förtro dig, att jag till hälften företagit hela denna resa för att träffa honom, och – om Gud behagar göra mig den nåden, att det lyckas – återföra honom ifrån förderfvet och olyckan till hvad bättre är.”

Har herrn kommit hit, för att hjelpa Joak Nickel? ropade Ellin, och sprang hastigt upp. Kan det vara möjligt, herre? Min herre kan tänka på att vilja bistånda den – – Hennes sista ord uthviskades så fint, att man endast kunde höra ändelsen – ackarn; men om det var ”rackarn” eller ”stackarn” hon sade, blef oafgörbart.

”Jag har lärt känna hans far, Ellin;” svarade Medenberg betydelsefullt. ”Jag kan säga dig, att jag verkligen också kommer ifrån honom, ja, rentut ifrån grefve Zeyton.”

O min Gud! herrn vet minsann allt!

Ellin slog tillsammans sina händer af förundran, hvarvid förmärktes, att ett echo befann sig på platsen, der de stodo, ty hennes handklappning upprepades tre gånger af de höga, svartgrå klyftorna i närheten.

”Sätt dig ånyo, Ellin,” sade Medenberg, tog hennes hand och förde henne tillbaka till stenen, der hon sutit. ”Jag skall säga dig huru det är,” fortfor han; ”jag vet icke allt. Just derföre vill jag, att du skall berätta mig hvad jag nödvändigt måste känna, för att utreda denna besynnerliga härfva, och möjligen rädda den olycklige sonen. Jag fruktar, att han[164] här i nejderna förehafver något ohyggligt arbete.”

Så? vet herrn det med? Det är redan gjordt, min herre.

”Hvad? Hvad för slag?”

Evershult är uppbrändt, ser herrn. Der hafva de tagit dugtigt med pengar! Men Joak – den arma hund’ – fick också bli litet tilltygad; derföre har jag måst till grannas ett par gånger efter salva och slagvatten, fast jag just icke gerna går ut ur skogen – men till Gubben vid Hålkroken kan man väl gå – åja, nu är det icke stor fara med Joak, hvad lifvet vidkommer – men ack, du store! herrn skulle hafva sett på hur det såg ut den natten Evershult brann – det var morskt! – det var otäckt! – jag tyckte icke alls om det – men största delen af sällskapet ligger nu i skogen litet längre undan – och det är bara några par hos Joak – så att det är ingen fara för herra’ att gå dit nu, just – –

”Men min Gud,” afbröt Medenberg otåligt, ”har då Evershult icke kunnat räddas för dessa förskräckliga bofvar? Jag ryser vid tanken! Den arma – arma – fru hofmarskalkinnan!”

Det var väl värre med hofmarskalken, tyckes mig; ty han stöp i slaget. Ja, gjorde han så.

”Hvad säger du?”

Ja, som det var ock.

”Men hvar befinner sig då den olyckliga fru Abelcrona? Ligger Evershult mycket långt härifrån?”

Åh, min herre, rikt folk har väl mera än en gård. Frun far väl till en vacker herregård i grannsocknen, der hon har rum nog. Men nog tycker jag synd om henne; det gör jag. Hon är en gudfruktig menniska.

”Säg mig i korthet, Ellin, hur har din slägting, denna herr Nickolson kunnat förmå sig till så grufliga illbragder?”

Ja, ser ni herre, det var en fråga.

”Har icke hans far, den förfärlige skälmen Zeyton, tubbat honom dertill? säg mig det, Ellin?”

Herrn vet då det med?

”Berätta mig allt! jag vet intet. Men jag måste känna det, för att kunna utföra hvad jag har i sinnet. Ganska säkert har du reda på hela historien, Ellin?”

Ja, ni vackra herrar, det säger jag er, att djefvulen känner jag: nog vet jag hvem som är satan.

”Du menar Zeyton?”

Ånej, nej. Jag dömer icke den stygga menniskan: det får Gud fader göra. Men, satan, vet herrn, det är ingen annan än styfvern. Ja, som sagdt, penningen.

Medenberg såg ned på den sittande arma flickan, som i detta ögonblick såg täckt sörjande ut. Han hade icke väntat denna moraliska, denna filosofiska vändning i talet ifrån hennes mun. Hon började i hans ögon se ut som en liten profetissa i öcknen.

”Och Nickolsons mor?” vidtog han.

Ja, ser herrn, det var klart. Hon hade ingen styfver, moster min, fattig. Derföre blef hon ock icke herr Zeytons grefvinna; ånej, vars. Och dermed så vardt Joak en oäkta menniska. Men en äkta luf, det fick han bli.

Göran Edeling kände genom sitt hjerta en sprittning af glädje vid dessa ord. Han tog för afgjordt, att den behagliga Ellin icke måtte hafva följt Nickolson af kärlek, eller förförd på afsteg, då hon så sans façon kallade honom det han var.

Ellin fortfor: Moster har jag icke sett; jag har aldrig skådat henne. Hon dog när sonen kom till verlden; och så godt var det, efter han ändå skulle födas till ett oäkta barn, stackarn. Så slapp hon ock se honom när han växte upp, blef stor och blef som han blef, rackarn.

”Din moster var väl en vacker menniska?”

Det vet jag icke. Men mor älskade henne mycket och har ofta talat om henne för mig. Mor säger alltid, att moster var lik mig, som ett bär.

”Ellin, om jag viste riktigt – om du kunde berätta mig skälet uppriktigt, hvarföre du gjort sällskap med Nickolson på detta afskyvärda ströftåg? Jag vet icke huru det är; men – det förekommer mig, att jag anar din mening, goda flicka.”

Ellin såg förvånad upp på den talande.

”Ja, du vet det kanske icke fullt sjelf: men jag tycker på laget – jag nästan tror, att du har velat Joak väl i ditt hjerta – i din själ, skulle jag säga – och det, utan att ändock alls älska honom. Lika mycket härom. Vi[166] få väl se. Men säg mig nu, Ellin, då vi börjat förstå hvarann, och du vet hvarföre jag besöker herr Nickolson och hans kamrater; säg mig hvar hans hjertpunkt står att träffa, om jag skall kunna uträtta något med honom?”

Jo, det skall jag säga för herrn. Tala aldrig med honom om hans far; då blir han kall som en is, ilsken som svafvel; och blir en tjuf, en satan efter pengar. Om herrn vill det. Men tala med honom om hans mor – !

”Jag förstår.”

Då kan herrn få honom att gråta: fast det står hårdt. Men åtminstone springer han då i elden för herrns räkning. Om herrn vill det.

”Fattiga Nickolson.”

Ja, som det är ock. Min herre! kan herrn tro det? för sin mors skull var det som han sprang i lågorna på Evershults gård; eller, som jag rätt vill säga, han tände på gården för hennes skull.

”Hvad vill det säga? för hennes skull? Nickolsons mor är ju död?”

Ja, men ändå så.

”Denna gåta måste jag hafva utgrundad.”

Herrn bör veta det, fortfor Ellin; ty eljest kan herrn ingenting uträtta med Joak. Derföre vill jag berätta herrn huru det är, att Zeyton bär sig åt som en djefvul emot sitt eget barn. Och ändock, vet herrn, älskar han mycket denna Joak; ty han tycker om honom. Han har väl icke haft undseende att pina honom. Efter han är kött af hans kött och ben af hans ben, så tyckte han, att han kunde få göra det. Men likafullt älskar han honom, efter han är hans eget kött.

”Och har icke Zeyton befallt honom, att med sitt sällskap göra mordbranden på Evershult?”

Jojo men; det kan nog hända, det.

”Den gruflige fadern! Tänk, om han en gång får se sin son på stegel och hjul för sin skull. Men hör, Ellin, du sade ju nyss att Nickolson gått till denna rysliga ogerning för sin mors skull?”

Ja, min herre; men det är bibliskt sagdt, förstår herrn. Ty Nickolsons mor är död, min herre. Min moster lefver icke.

”Bibliskt?” tänkte Medenberg: hvad kan hon mena dermed? Aha, hon menar liknelsevis, allegoriskt. ”Nåväl, Ellin!” fortfor han högt:[167] ”huru kunde det då vara för sin mors skull han gjorde upp denna grymma eld? Hon var väl icke en mordängel, eller ett mörkrets barn?”

Nej, herre! – Ellin knäppte härvid ihop sina händer, liksom till en bön.

”Jag förstår dig icke.”

Min herre – herr – herr – hvad heter herrn? Jag vet icke herrns namn?

”Det gör här intet till saken.”

Jo; skall jag tala om detta, så vill jag veta herrns namn.

”Godt; jag heter Medenberg, det är alltihop.”

Medenberg. Om herrn vet – säg mig, om herr Medenberg då är af de tiotusen tecknade? Är herrn en af dem, som Djuret tecknade, då det gick iland här i Småland, när det kom öfver hafvet sunnanifrån?

Alexander steg tillbaka. Hvad vill detta säga? tänkte han. Skulle väl den täcka Ellin här vara en af dem, som hafva den beryktade predikosjukan? Hon blef i hans ögon dubbelt intressant, ty, såsom han aldrig sett någon predikerska, men sjelf var en man af aktningsfull och religiös ande, så grep det honom i själen att en gång få skåda en sådan.

”Ellin!” sade han – nästan med en ton af vördnad, så informator och herre han var –”förklara mig blott hvarföre du tror det vara möjligt, att Nickolson gått till denna oerhörda styggelse för sin moders skull? såvida hon var en from menniska?”

Han har gjort det för hennes skull mest, det är visst, svarade Ellin; fast icke var det hennes ande, som dref honom till verket. Grefve Zeyton är en elak man, såsom ett slukande rofdjur; men han sade till sin son: gör blott detta sista åt mig ännu, Joak! så skall du sedan slippa höra utaf mig. Du skall då få resa bort till Engelland: du skall få resepengar genom detta. Och när du kommer dit, då skall du få lefva som en hederlig karl, efter ingen vet hvad du bedrifvit i detta land. Då kan du få blifva en menniska efter din mors sinne; som jag vet att du vill, gosse. Gör derföre detta! tag pengarne af Abelcrona, och kom! Så for Joakim Nickolson utaf; ty till hälften är han en slags skurk, som sin far, det kan herrn vara viss uppå. Men till hälften är han som sin mor, förstår jag: och han vill så gerna, gerna, gerna komma utaf detta landet till ett annat[168], och blifva en hederlig karl, om Guds ängel står honom bi, att han kan få det.

”Och du har styrkt honom häruti, Ellin?”

Ja väl, att resa till ett annat land –

”Men dock icke, att tända eld på Evershult?”

Nej, vars! Men efter det så var, att det icke kunde hjelpas –

Medenberg skakade på hufvudet, och såg ömt på flickan. Så är det med dessa outbildade menniskors samveten, sade han för sig sjelf. Om jag icke mycket bedrager mig, så har denna Ellin, oaktadt allt det änglalika, som hon hjertligt hyllar, dock icke haft så fasligt emot en mordbrand, om hon ock icke alldeles gifvit sitt bifall dertill. Underliga menniskosinne! Kan hon likväl vara en predikarflicka? Men hvilka besynnerligheter är det icke man ibland hör om detta slags folk? De tillåta sig ju stundom saker, som ingen menniska skulle kunna förlika sig med; och ändock äro de religiösa, och det i högsta grad!

”Du har följt honom på vägen, Ellin?” fortfor herr Alexander högt. ”Hvad gjorde du och din slägting tillsammans? Jag är säker på, att du talat många vackra saker med honom för att förmå honom snart resa öfver till Eng – till ”Engelland?” Icke så? Och blifva som sin mor? icke så? Henne sjelf hade han väl aldrig sett; men jag gissar att han älskade henne likväl, liksom en ängel i sin dröm: någon hade väl sagt honom, att hon till utseendet var lik dig, Ellin? har jag orätt? Derföre älskade han minnet af sin mor i sina tystaste tankar: och med dig ville han fara bort till ett annat land, för att bli en hederlig karl, och bli lycklig? Du har väl under vägen talat med honom, så ofta han ville höra på dig, om Guds andar och om himmelriket? icke så?”

Ellin slog ned sina ögon. ”Nej, icke fara med honom utrikes!” sade hon. ”Men i det öfriga har herrn rätt, kanske.” De lummiga, täcka alarne viftade sina kronor öfver hennes hufvud, vid en sakta vind.

Alexander såg på Göran med en tår glänsande i ögonlocket. Göran teg, litet bestört; han förstod sig mindre på allt detta.

ADERTONDE KAPITLET.
Ankomsten till Bergkulan.

______

Du skall för mig öppenhjertigt beskrifva hvilka som duga att räddas, och hvilka duga att hängas upp.

”JAG är en vän af samtal, likasom af solsken,” sade Göran Edeling, ”men jag vill bestämdt, att någonting skall uträttas derunder. Derföre är det ock nu min fulla mening, att vi gå åstad att komma i gemenskap med bofvarne; ty ditåt står min håg. Innan vi foro ur Jönköping träffade jag, par surprise, en hög man inom länsstaten, och jag slog fram, på skickliga omvägar, att jag nog skulle vara road fånga tjufvar för landshöfdingeembetets räkning, såvida jag kunde räkna på någonting honnett för omaket. Jag lät förstå, att ehuru jag börjat med att beträda en lärd bana, skulle jag ändock kunna förlika mig med ett skickligt länsmansboställe. I den exsekutiva juridiken och den praktiska kameralen kunde jag stå till svars när som helst, och jag hade en ypperlig handstil. Nog af, jag har mina apparencer, som icke sakna utsigter. Hör mig, lilla, vackra Ellin! du kan och du skall hjelpa mig i detta: vi hafva känt hvarann af gammalt: mer än en gång har jag gnolat på mina visor utanför Dädemohult i de täcka, ljufliga morasen. Ellin – efter din utsago går jag att utforska Vernamobandet: jag utspanar skälmarne, och jag gifver vederbörande en vink om huru de skola fasttagas. Ty, jag kan aldrig föreställa mig, att[170] du kan vara deras vän; ehuru du följt med dem och blandat dig i deras sällskap för Nickolsons skull, med hvilken du ville tala i himmelska ämnen. Jag gillar detta: jag gillar det mycket. Men att du slutligen skulle vilja i verkligheten resa öfver till England med en sådan karl – måvara nära slägting, köttsligt syskonabarn – ånej. Det vill du bestämdt icke, Ellin! och det gör du aldrig. Tro mig: du gör det icke. Snarare – ja, jag säger det – min lilla goda Ellin! – räck mig din hand, så skall jag hjelpa dig öfver spången här, under de löfrika slokbjörkarne. Alexander får gå ensam, efteråt, öfver spången. Ja, du! går allt väl: får jag tjufvarne: blir jag en karl med boställe – så skall jag efteråt kanske kunna hafva något att säga dig i förtroende. Jag torde komma att bjuda dig min hand ännu en gång till här i verlden. Men ts dermed så länge; tala om det för ingen. Minsann! om jag blir länsman – får mig syssla – får årlig lön – får tak öfver hufvudet – får – får – nej! något bättre, dugtigare, flinkare, gladare och vackrare i hustruväg kan jag aldrig erbjuda mig, än –”

Under dessa muntra, halfqvädna visor tryckte Göran ganska varmt och trohjertligt torparflickans hand, hvilken han höll i sin, under det han varsamt ledsagade henne öfver till andra stranden. Ellin trippade efter, utan att vidare snafva. Alexander gick, som sagdt var, ensam. Han tänkte på – – lika mycket.

När de voro uppkomna i dungen på andra sidan om bäcken, steg Alexander modigt fram, i jemnbredd med de andra begge, så att skön’ Ellin gick emellan. ”Hör ni, herrar! var snäll’ emot de stackars tjufva’,” sade hon, ”annars för jag er icke ditåt, utan hellre till räfgropen – hahaha! Ty här är nu en stor, stor lid. Ser ni? För jag er ned på denna sidan om liden, så kultar ni i gropen rakt ner genom granruskorna, och se’n så blir det just inga fästmänner af er mera, det jag kan tro. Men för jag er utföre på denna sidan, så komma vi till bergkulan bakom lilla ängslyckan: der i kulan ligger Joak Nickel på halm och äspegrenar. Men hör han, herr Göran! då får han icke bli för elak emot den stackars gemenskapen här, som stulit för att få sig litet af vår herres gudslån – så illa det var; ty nog vet jag, att det var illa, men –”

Hur så, Ellin? vill du då, att man skall spara röfvare, mordbrännare, skälmar, tjufvar och tattare?

”Nej! nog vet jag, att många bland dem äro riktiga stora bestar. Och dem må Göran gerna ta och halstra. Men der äro också andra, som icke hade ett Guds fän att äta, för sig och barna små, med mindre de skulle tugga alebark och svälja safve. Dem skall Göran skona, tills Guds dag kommer: ty Gud fader han kan fördöma dem, om han vill och tycker i sin stora vredes nåd. Men jag tycker synd om dem, och det skall Göran göra också, efter vi varit liksom gamla bekanta bort i vår socken.”

Hur kunde Göran afslå sin barndomsvän och sockenbo en så mild och himmelsk begäran? Han kände redan på sig, att äfven som länsman skulle han göra en åtskillnad emellan brottsliga brottslingar, och andra. Du skall berätta mig allt, fortfor han till Ellin. Du är vän med dem alla, och du skall för mig öppenhjertigt beskrifva hvilka som duga att räddas, och hvilka duga att hängas upp.

”Hängas upp?” inföll flickan bäfvande. ”Det tror jag icke är värdt att göra med någon.”

Jag menade halshuggas; förlåt mig.

”Uh, så han talar, Göran!”

Tror du då, att det bör aflöpa med mindre för folk, som påtändt en hel gård, rånat, stulit och burit sig åt, som –

”Nenej, det är väl så.” Ellin såg under dessa ord ganska betänksam ut, der hon gick; och hon fällde sina ord, likasom om hon varit medlem i någon högsta domstol. ”Sven” sade hon, ”honom kan Göran allt låta basta och binda och föra till landshöfdingen eller till tings, ty visst nog bör Sven mista nacken. Ja, vars. Den är en stor bof: hustru och barn har han icke, och han kan rätt dö. Men lille Brune-Per skall Göran skona. Han är ifrån Wrikstad, bort som om Nydala till; men han har hustru och barn ända långt i Rumskullsocken, om Eksjö, – ack, en så lång väg har han gått bara för detta! och han har gråtit och förbannat sig på, att han endast gifvit sig i detta sällskapet för att få en kaka bröd åt unga’ små. Jag har sett och lurat på honom ofta i smyg, och jag vet visst, att han gerna skulle gifva sig ifrån dem i denna dag, om han bara tordes: men han vet, att han skall få spö, och väl värre ändå, om han ger sig in ibland hederligt folk; dermed så stjäl han nu. Hestra-Jon, den skall Göran låta basa först; ty han talar nog sanning och kan bättra sig, om han får en[172] grann på huden, vänner emellan; men kommer han in för ett landskansli och sättes i kurran bland deras utförskummade oxmicklar i länshäkteriet, blir han purt elak, så att sedan fins på honom ingen lagsvån till evelig tid. Serarpa-Anders, med röda ögonen, han är ett blixtrande åskväder, och han var den, som satte elden på Evershults herregårdsbyggning i östra knuten: den skall Göran skicka till landshöfdingen, om han vill flå’n: ty Anders är en skurk: han har piskat sin egen hustru brun och sin grannes blå: han har bott i Tönnäs, ej långt som från Toftaholm: om honom har jag hört så många fula sägner, att jag kunnat gråta sju skopor fulla. Men Nicke Bengt Ersson, igen, den är det synd om – det är skada på karl –”

Så fortfor Ellin med sin beskrifning för Göran, likasom om han redan vore segerherre öfver hela bandet, och hon kunde dela ut nåd och onåd efter behag. Men, oaktadt orden, låg det någonting mycket ömt i hennes röst hvarje gång hon uttalade den fördömelse, hon nödgades afsäga öfver somlige bland sina vänner; och när hon förklarade, att den eller den väl finge lof att halshuggas, skedde det med en bedjande uppsyn, först på Göran, sedan på himmelen, och så ner på Göran igen.

”Jaja, vi få se,” svarade han då med sin bistra farfarsmine. ”Vi få se; bara vi hafva dem i klämman först, skola vi göra miskund sedan.”

Men hvar har då Göran allt sitt folk för att taga och fånga alla våra tjufvar med?

Ja, minsann! det var en fråga, tänkte Medenberg, som en stund gått tyst vid sidan, och njutit af de begge andres svärmiska utflygter.

”Åh lappri, Ellin!” svarade Göran högt och med stor tillförsigt. ”Jag är väl endast ensam; men det är redan mycket. Jag har här också en vän med mig, som likväl icke får taga någon i kragen eller slåss, ty han är magister. Men det är ingen frågan om sådant just nu, vackra Ellin. Du skall för närvarande endast tala om för mig huru allt står till i buskagerna, så skall jag sedan snart upptäcka konsten, att skaffa folk till skogen och taga bofvarne flockvis.”

Men jag törs icke förråda bandet, inföll flickan; då är jag rakt en kanalje.

”Hvad nu?”

Ja; som det är ock.

”Du har väl icke följt med tjufvarne af vänskap för dem, vet jag? Du har ju endast kommit så långt bort ifrån din mor för att tala om Guds rike med din förlorade slägting, Joak Nickolson, och hjelpa honom?”

Jaja.

”Ångrar du dig i hvad du sagt för mig?”

Nenej. Men Göran blir aldrig min vän, om han nu icke gör som jag säger och låter bli att ange någon, mer än – än – än – jag skall tänka efter. Låt icke föra någon enda till Jönköping, herr Göran: hör han det, om han vill vara min vän! Ty der hafva de en så dålig arrest.

”Dålig? der är den bästa arrest i hela länet.”

Nej. Det har jag hört alla tjufvar säga, att der är den sämsta; ty man tar sig aldrig ut ur den. I Vernamo är den bästa arresten, Göran! der går en stackare med beqvämlighet ut och in. Och en menniska bör alltid hafva sin beqvämlighet.

Göran skrattade, och han skulle väl hafva hittat på något svar; men de stodo i detta ögonblick vid ingången till bergkulan.

Stanna härute litet, medan jag går in, sade Ellin.

NITTONDE KAPITLET.
Socken-hemligheternas början.

______

Man behöfver icke alltid vara uppdragen ur sjön, för att lefva godt.

UNDER det att Alexander och Göran stodo utanför den lilla, bakom buskar, stenrösen och löfruskor dolda dörren till berghålan, hörde de ett doft buller, likasom inuti berget. Det tillkännagaf oro; men det kunde också betyda tillredelser, att på ett ”passande” sätt emottaga de begge fremmande.

”Vi kunde rätt väl komma att föreställa ett par fångade fåglar, vi begge. Hvem ansvarar oss för, att vi icke blifva bergtagna, om vi gå ditin?” anmärkte Göran Edeling, som alltid, oaktadt sitt stora farfarscourage, besatt något litet af sin fars skrämsel i första ögonblicket.

Ingen fara! sade Medenberg. Denna flicka ansvarar mig härför.

”Denna flicka?” upptog Göran med sammandragna farfars-skrynklor i pannan. ”Hvad vet du om denna flicka, om jag får be?”

Att hon är en utbildad moralist, det påstår jag icke, svarade den andre. Men – Göran, jag litar på dig sjelf. Du har, om jag förstått dig rätt, helt nyss ansett henne god, trofast och skicklig att fria till. Hon svarade väl icke just durchaus, att hon ville blifva din hustru; men en liten del af hennes täcka ansigte såg verkligen ut som biföll den dig. Du bör väl då icke om henne misstänka –

”Misstänka henne? Magister!” utbrast Göran Edeling. ”Du skulle blygas, Alexander!”

Nå, det är just hvad jag menar.

”Men derinne kunna vara personer, som hon icke har makten med. Nickolson är en outsäglig krabat.”

Vi få väl se. Jag fruktar honom icke det ringaste.

I detsamma gnisslade den lilla dörren på sina ojemna hakar, insatta i sjelfva berghällen. Den vred sig upp till en tarflig öppning, just så stor, att en person, som aldrig varit gourmand, kunde tränga sig in derigenom. Ellins sköna hufvud visade sig deri. Håret var nu utslaget och uppsynen visade tecken till ångest. Hon vinkade åt Göran att träda in.

Unga herr Edeling såg sig om. Han ville icke fullkomligt gerna hedra grottans inre med sin person, utan att få Alexander i sällskap. Denne följde honom derföre tätt efter.

Men när Göran kommit in genom dörren, drog Ellin sakta till den; och då Alexander fattade tag i dörrkanten för att hålla den uppe och stiga in jemte sin vän, nickade flickan åt honom artigt afvisande med ett halfhögt: ”rättnu, si!” hvarpå hon vänligt, nästan med ett skämt strök bort hans hand ifrån dörr-ramen, och slöt till kulan midt för hans ögon.

Sådant var betänkligt att upplefva. Aldrig kunde Medenberg hafva vunnit ett bättre tillfälle att botanisera, än här; ty han upptäckte rundt omkring sig sällsynta skogsblommor, örter, kryptogamer, svampar, hvilka han så godt som aldrig sett förr, och hvilka troligen tillhörde Småland ensamt i och för sig. Men han kände sig detta ögonblick för orolig att kunna taga och examinera en växt. Han ville icke lefva för vetenskapen. Han lade örat intill den tunna bräddörren, för att lyssna. Han hörde icke ett kny. Det varade en stund.

Hans bröst började klappa högt. Hvad kan hafva händt broder Göran? tänkte han. I sällskap med denna flicka? – dö? – ånej – hon hade icke ett sådant anlete – men fångas – innästlas –

Herr Medenberg hörde steg, som nalkades innifrån kulan; dörren sköts upp. En blek, nästan utmärglad gestalt stod honom till mötes. Mannen sågs i kläder, som tydligen utgjorde en blandning af bättre och sämre. Rocken var grof, illa skuren och än sämre sydd. Hvad som deremot[176] syntes af byxorna, log finare emot ögat. De voro mörkgrå, melerade och utom all tvifvel herreplagg. Fötterna, längst ned, befunno sig utan strumpor: den ena i en trasig näfversko, den andra i en becksömsstöfvel. Kring halsen satt en smutsig, grönrutig halsduk; men öfver bröstet syntes en vest, som säkert haft sina galanta dagar. Den var af siden.

Medenberg märkte en hastig rysning genomfara sig vid anblicken af det långa, oklippta, okammade, svarta håret, som liknade en yfvig buskväxt, mera än prydnaden på ett menniskohufvud. Han kände igen ansigtet, och en förfäran grep honom att stiga närmare.

Herr Joakim Nickolson sade då, med en hemsk åtbörd, men icke ovänligt och utan försagdhet: ”vi känna ju hvarann? stig in, magister.”

När Medenberg, det oaktadt, stod qvar på samma ställe, sade grottans värd: ”stig då in! välkommen till skogen! Jag kan bjuda på litet aftonvard; fast jag icke har det så bra, som jag hade det på Aronfors.”

Medenberg kastade ett öga in i det vida, mörka rummet, som var urhålkadt, eller kanske af naturen sjelf danadt i bergklyftorna. Han upptäckte inga vapen, och ej heller någon vidare person derinne. Men han såg någonting till och med så hyggligt, som en liten bok, i svarta, vackra, pressade permar, liggande på spishällen, ej långt ifrån askan. Han steg närmare, förtröstande på Guds försyn.

”Nåå, läser lilla Matts bra nu? gör Ulla goda framsteg?” frågade Nickolson vårdslöst och likasom om ingenting farligare vore att tala om. ”Jag skall säga magister Medenberg, jag känner de der begge barnen mycket väl: Ulla har bättre hufvud, men Matts blir också en gåpåare med tiden, alldeles olik sin kära far, den token Mekeroth.”

Alexander bet sig i läppen för att tillbakahålla sin förargelse vid åhörande af så mycken fräckhet. Jag har icke kommit hit för att öfverlägga med inspektor Nickolson om mina elever, sade han.

”Såå? herrn har kanske kommit till skogen icke af en händelse, men i ett – – ärende?”

Alldeles så.

Nickolson syntes ett ögonblick bestört, men det hindrade honom icke att bjuda sitt fremmande sitta ned på en hög af björnmossa, hvaröfver[177] låg ett fång torra löf, hvilket allt sammanlagdt skulle föreställa en soffa i kulans innersta hörn.

Jag tackar, sade Alexander, men jag sätter mig icke förrän jag får veta hvart min vän, herr Edeling, tagit vägen. Han trädde nyss hit in.

”Prostens son? Åh, han aflägsnade sig ett ögonblick med min beskedliga städerska: hans rock behöfde borstas litet. Han hade blifvit dammig under promenaden. Det brukas ofta. De hafva aflägsnat sig, och uppgöra nu sina affärer.”

Affärer? aflägsnat sig? men hvart? Medenberg såg sig om, och upptäckte ej i hålan någon annan dörr, än den, hvarigenom han inkommit. Likväl var det skumt för hans, vid detta slags dager icke ännu vanda ögon, så att väl någon skrymsla till utgång åt annat håll kunde finnas, utan att han blef den varse.

”Frukta ingenting för prostens son,” sade Joakim Nickolson; ”han och jag hafva varit gamla bekanta i socknen långt innan herrn kom dit, och flickan lär väl icke heller ärna taga lifvet af honom, hoppas jag. Sitt ner, herr Medenberg. Nå – hvad skulle vara orsaken, som förskaffat mig äran af detta lärda besök?”

Alexander framtog grefve Zeytons bref och räckte det till herr Nickolson.

Denne grep skrifvelsen med häftighet, och då han igenkände stilen utropade han spasmodiskt: ”ifrån – honom!”

Alexander betraktade den förlorade sonen, som stod och läste sin förlorade faders bref.

Likväl sammanhöll Nickolson sitt anletes muskler så väl, att han genom ingenting förrådde sin djupa sinnesskakning. När han slutat läsningen, sade han blott: ”jag förstår icke huru herr grefve Zeyton har kommit att skrifva ett dylikt bref?”

Alexander Medenberg afbröt: låtom oss ej leka fremmande för hvarann; jag vet allt. Det måste stå i brefvet, att jag känner alltsammans.

”Allt?” gentog Nickolson. ”Det är verkligen sant, att i brefvet står mycket – – men allt? min herre?”

Vi hafva ingen tid till inledningar och formaliteter. Herr Nickolson! var uppriktig emot mig, och det fullständigt, så torde jag ännu kunna[178] reda en härfva, som blifvit på det förfärligaste sammantrasslad. Men sök inga undflygter, nyttja inga krokar. På Aronfors är allting upptäckt, och försöket att få anses drunknad har alldeles misslyckats.

Herr Nickolson stod som uppdragen ur sjön. Han stirrade hemskt på den fremmande.

Denne fortfor: ett rysligt dåd har nyligen blifvit begånget på Evershult. Derom ville jag gerna erhålla några enskilda uppgifter. Men jag nöjer mig nu med att fråga: hvar befinna sig de 2500 Rdr? jag måste genast hafva dem. Jag vet, att dessa penningar, som af gref Zeyton nyligen lemnats åt den olycklige hofmarskalken Abelcrona, ånyo blifvit tagne ifrån denne genom en oerhörd illbragd. Dessa penningar, som egentligen tillhöra herr kapten von Mekeroth, är jag hitkommen att återfordra. Ja – herr Nickolson, förundras gerna! – men jag går icke härifrån, förrän jag bekommit hvad jag skall hafva. För öfrigt, tillade Medenberg med en mildare ton, är jag icke i okunnighet om herr Nickolsons önskningar och planer att lemna Sverige, hvilket säkert vore godt, såvida det kan ske utan nya brott. Jag gillar afsigten, att i ett annat land försöka en ny och bättre lefnadsbana. Omöjligt är icke, att något medel härtill kan upptäckas, om herr Nickolson till en början visar ett sinnelag och en öppenhet nu, som sätter mig i stånd, att –

Medenberg såg på Nickolson med en rörd blick. Denne hade under början af det oväntade samtalet visat benägenhet att sammanknyta händerna, eller visa tänderna; men brefvet från grefven innehöll åtskilligt om öfverbringaren, som höll honom starkt tillbaka.

”Herre!” sade Nickolson, ”hvad vill herrn jag skall göra? Hvad ämnar herrn? säg rent ut! Hota bara icke – det är hvad jag – – anhåller om. Ty jag behöfver blott hvissla, och herrn skall se sig omringad, ganska omringad.”

Godt! svarade Alexander med trygghet och satte sig på den nyss erbjudna soffan af björnmossa i grottans ena hörn. Kom hit och sitt vid min sida, herr Nickolson, så skola vi rådslå om hvilka utvägar kunna vara möjliga att taga. Till en begynnelse vill jag säga herrn, att herrn hvarken hvisslar på sin pipa, eller omringar mig med sitt folk. Dylikt skrämmer mig icke; ty i sådant fall hvisslar också jag.

Nickolson betraktade sitt fremmande allt mera förvånad. ”Herr Medenberg hvisslar?” frågade han. Redan Zeytons bref hade betagit Nickolson modet att emot en man, som kunnat hafva ett sådant med sig, gå till väga utan omsvep. Han stod något förbluffad, såg stindt på Alexander och upprepade: ”jag ser ingen pipa just: hvad ämnar herrn hvissla med?”

Nog af, att jag hvisslar, om jag ser att det behöfs: det vill säga, om herrn begår den dårskapen att försöka våld.

”Men – hvad hvisslar herrn då med, om jag – – får fråga? Jag märker ingen pipa.”

Min pipa heter Ellin.

Vid detta namn steg Nickolson åt sidan, än mera häpen. ”Ellin?” sade han. ”Skulle Ellin hafva –? Nej! hon kan icke hafva förrådt mig! Förrådt mig, sin – nej, nej, nej! Det är omöjligt! omöjligt!”

Medenberg såg ännu en gång på Nickolson med förtroende och upprepade: kom hit, sitt jemte mig; vi skola samtala om någonting, som icke torde vara fullt ut så obehagligt, som det synes. Ellin, den vackra flickan i skogen, har icke förrådt sin slägting, sin moders systerson.

”Ha! herrn vet?”

Ty – fortfor Medenberg med oförändradt lugn – det kan icke kallas förräderi, att hon beskrifvit sin moster såsom en täck, en intagande, ehuru ganska olycklig qvinna –

”Oh – min mor! min mor! Men huru vet herrn – Ja! jag finner, att herrn känner allting! Min mor – min älskade stackars mor!”

Herr Nickolson sjelf har icke sett henne?

”Nej – aldrig. Den lyckan beskärdes icke mig, att få se och höra min mor. Men jag har hört henne omtalas. Oh – men herrn skall skratta åt mig? – i mina drömmar, i mina tankar, ofta, ofta under min barndom, men sällan sedan, har jag sett henne. Jag är mycket olycklig, min herre.”

Men – Ellin är lik henne.

”Herre! i Guds namn – hvem är herrn? Huru vet herrn så många underbara saker, som ingen annan menniska känner?”

Kom ännu närmare hit på mossan, så skola vi öfverlägga om något[180] än bättre.

Bofven, på hvilken hela detta samtal magiskt verkade, kunde icke emotstå. Han gick, nästan med utseendet af ett barns förtröstan, fram till den fremmande, och nedsatte sig nära hans sida.

Alexander fortfor: jag gillar planen att resa bort utur Sverige. Men innan detta sker, måste många saker först bringas i bättre ordning. Det var icke det rätta, att taga 2510 Rdr ifrån den hederliga och välgörande kapiten von Mekeroth.

”Gud! herrn vet då summan precis på riksdalern? Kanske äfven på skillingen och runstycket?”

Äfven det, om det behöfs: 20 sk. och 9 rst.

Nickolsons ansigte antog en förfärlig blekhet. Han trodde sig sitta vid sidan af en allvetande ande; och det förundrade honom, att den, som var allvetande, dock kunde se så hygglig och beskedlig ut.

Låtom oss lemna dessa barnsligheter, gentog Medenberg, och såg på uslingen vid sin sida med en melankolisk godhet.

”Det fins en afgrundsande på jorden, som har tvungit mig till allt ondt!” utropade Joak.

Vi skola icke tala om honom nu så länge, herr Nickolson. Vi skola tänka på oss sjelfve, en stund först. Det var icke det rätta, att låta sprida ut det ryktet om sig, att man dränkt sig. Allt detta var väl gjordt med afsigt att komma undan, och sedan, likasom uppdykt ur vattnet, kunna få allt bra och förmånligt stäldt åt sig på jorden. Men man behöfver icke alltid vara uppdragen ur sjön, för att lefva godt, min herre.

Joakim Nickolson såg ned emot grottans fuktiga jordgolf, och suckade.

När nu de stulna penningarne, eller det mesta af dem, nemligen 2500 Rdr, blifvit lemnadt till hofmarskalken Abelcrona till betalning af en viss revers; då var det slutligen det minst rätta af allt, att i röfvarsällskap öfverfalla hans gård, stjäla dessa penningar på nytt, och – o min Gud! – tända eld på hans hus.

”Herre – det gjorde icke jag; det gjorde Anders från Serarp. Nej, vid Gud, jag gjorde intet vidare, än att jag gick in i Abelcronas chiffonier och tog hvad jag borde hafva.”

Godt. Serarpa-Anders torde få plikta dyrt för sitt eldiga nidingsdåd. Men jag vill hafva igen kapten von Mekeroths penningar: hvar äro de? gif mig dem genast.

”Omöjligt!”

Det skall göras möjligt, säger jag.

”Men – inför lefvande Gud!” utbrast Nickolson, och hans bleka kinder öfverdrogos af en hastig feberrodnad, ”hvarföre hyser herr Medenberg en så stor välvilja för den ömkliga Mekroth, och ännu mer för den afskyvärde Abelcrona? Honom har icke skett mera, än fullkomligen rätt och billigt, det är säkert.”

Den afskyvärde Abelcrona? Hvad vill det säga?

”Ha – min herre? herrn är dock icke allvetande, hör jag. Herrn vet då icke hvad hofmarskalken gjort i sina dagar? Honom har ingenting vidare träffat, än en liten bit vedergällningsrätt. Jag märker, att herrn har ändå icke kunskap om alla våra socken-hemligheter.”

Jag känner blott grefve Zeytons hemlighet, och hans olycklige sons.

Joakim fäste på Medenberg en blick, i början genomborrande, men småningom försmältande allt mer i ett hopplöst, förtviflansfullt vemod. Hans hufvud sjönk ned emot hans till hälften obetäckta, blekgula bröst; och det började luta sig litet på sned, liksom egde icke halsen full styrka att bära upp sin börda. ”Herre, jag är – oäkta,” uthviskade han med en hväsande, kall stämma. ”Men hör ett halft ord till: jag skulle icke vara det, om icke hofmarskalken Abelcrona varit.”

Medenberg studsade, och såg åt sidan på sin granne. Berätta! berätta! sade han, och fattade Nickolsons hand.

Brottslingen tog den och kramade den ett par sekunder krampaktigt.

TJUGONDE KAPITLET.
Socken-hemligheternas fortsättning.

______

Allting har för ändamål att gå upp i rök, herr Medenberg.

”MIN mor var en ringa qvinna,” började Joakim Nickolson med en röst, som för första gången hade någonting ganska klangfullt i ljudet. ”Hon var en ringa qvinna; dock icke till börden af de allraringaste, min herre. Hennes far hade varit klockare, eller, jag kan till och med säga, organist i en af församlingarne i grannskapet. Organistdotter – det är ju bra litet? Det är dock icke det minsta, det ringaste på jorden. Hon var icke blott och bart en bonddotter, min herre: förstå mig! Och Ellins mor var det lika litet. Min mor var god och skön. Jag såg henne aldrig sjelf, men jag har hört det sägas: jag har hört det af dem, som icke kunde tala osanning i detta. Min far älskade henne! jag är öfvertygad om, att han gjorde det! jag har hört alltför mycket derom, för att tvifla derpå. Min far, herre – herrn känner hans namn? – min far var icke på den tiden bekant som en elak man, en äfventyrare, en vinglare. Han bar en titel, som värderades af månge: grefvar växa ej på alla halmstrån. Hofmarskalken Abelcrona – – hofmarskalkar älska grefvar. Han lät min far förstå, att en ung, brave, skön utlänning och grefve – ty allt detta på en gång var Zeyton då – skulle med ära och nöje upptagas af någon bland ortens familjer. När förtroligheten emellan hofmarskalken och grefven ifrån denna inledning[183] allt mera ökades, kommo de i handelstransaktioner och spekulationer med hvarandra. Abelcrona föreslog Zeyton ett gifte af nobelt, af mycket högadeligt slag: han hade en systerdotter, som borde försörjas. Zeyton studsade härför i början: kärleken till min mor hindrade honom, att genast bifalla den hofmarskalkiska propositionen. Likväl uträttade den så mycket, att han ständigt sköt upp, och sköt upp, och sköt upp, att viga sig vid min mor. Han lät henne slutligen förstå, att det aldrig skulle blifva utaf. En djup smärta undergräfde från denna stund hennes sinnes krafter, själen upphörde att gjuta kraft i hennes aftynande kropp; hon dog, efter att hafva gifvit mig lifvet. Ej långt derefter uppfyllde min far hofmarskalkens önskningar, och förmälde sig med den unga fröken, som Abelcrona önskade göra till en grefvinna. Brudparet gick till kyrkan öfver gräset på min mors graf, som ännu var så unggrönt och spädt, att det icke viste af någon förvissnelse, stackars gräs. Det var allegoriskt taladt; men det är en sanning, att grefvinnan Celestine blef försörjd, såsom hennes morbror uträknat. Blef hon lycklig? jag vet icke. Herr Medenberg, tro mig! hon var dock en god menniska, hon dref icke bort mig ifrån min faders hus och hem, ehuru hon dock viste hvem jag var. Henne har jag aldrig hatat, och jag skall det icke! Herre, vid lefvande Gud, jag har en gång som liten gosse sett grefvinnan Celestine sitta och gråta på min mors graf i en aflägsen socken: förstår herrn hvad det vill säga? – Ja, herrn förstår det. Då brann mitt hjerta i bröstet, ehuru jag ej var mer än nio år, och jag svor att älska denna grefvinna som en ängel: och kommer hon i fara, i lifsfara, skall jag dö för att rädda henne! om jag kan. Så mycket älskar jag min mors efterträdarinna: kan en menniska göra mer? Och vet herrn hvarföre jag älskade henne så högt? Jo, jag såg, att hon hade icke efterträdt min mor i min fars hjerta, det var saken: han älskade icke denna Celestine, denna olyckliga, förvissnande, som blifvit så väl försörjd. Jag, Joak Nickel, växte upp, herre! icke till min faders namn, men till hans själ och sinne. Så mycket hade en samhällsform förmått, att den, genom sitt uteblifvande för min mors räkning, kunde göra henne olycklig och mig oäkta: leda henne till grafven, och mig till – – jag vet icke ännu rätt – får väl se en gång. Men så mycket förmådde denna form icke, oaktadt sin medvaro[184], som att göra offret, Celestine Zeyton, lyckligt. Min far blef fattigare dag ifrån dag; allt mera invecklad i dessa gagneliga affärer, för hvilka han sjelf har en ganska stor fallenhet, det är sant, men som också hofmarskalken gaf den första och största utveckling der på orten. Min far var utlänning, icke just kunnig i svenska ekonomien och lagen; och – Abelcrona begagnade sig deraf. Hahaha! jag uppväxte, och jag började se allt mer och mer. Jag begynte sjelf invigas i allt fler och fler hemligheter. Jag vill just icke heller säga, att herr Zeyton af naturen var den samvetsgrannaste. Och mig lärde han åtskilligt, som skulle bära frukt för oss begge två en gång. Men jag växte upp, icke blott till kunskaper, men också till hat. Högst få viste hvems barn jag var. Jag begynte hata två herrar mer än sjelfva afgrunden, det får jag säga.”

Två? Jag har icke hört omtalas mer än en Abelcrona ännu.

”Två, herr Medenberg!” fortfor Joak Nickel i ett genom sinneshäftigheten allt gröfre språk. ”Två har jag hatat. Den ena var den stora djefvulen Abelcrona, som först förledde min far, att icke vilja tänka på min mor mera. Den andra var den lilla, usla, medelmåttiga saten, men dock alltid en sate, nemligen Mekekekeroth.”

Hvad ondt hur då herr kapten August von Mekeroth gjort?

”Jojo. Det har herr Medenberg hört, att min far ifrån början alldeles icke ville tänka på att öfvergifva min mor. Abelcronas alla fagra ord förslogo icke, förrän han upphittade det ljufva rådet, att narra min far in i köpet af ett par hemman, som skulle vara mycket förmånliga att ega, men dock satte min far uti en liten lappris struntsak, skuld. Penningen, herre! hör herrn, vet herrn hvad penningen är? Det är rikets yppersta erkeskurk. Penningen är satan sjelf, säger alltid min Ellin. Ack, hon har rätt! hon är min mors unga, lefvande afbild! jag tror på henne, som på Gud. Gud? nej fy, jag tror på henne som på en blomma, en näckros; och jag ville kasta mig i sjön för hennes skull.”

Tala med mindre sinnesrörelse, herr Nickolson. Säg mig med lugn, hvad ondt har väl kapten von Mekeroth kunnat göra?

”Jaså, ja det var sant. Jag hade så när glömt den otäcka stackarn. Hvad har han kunnat göra för ondt? Ja, det må väl herr Medenberg fråga, det är rätt. Den mesen ser väl icke just ut för att hafva kunnat föra[185] en hel slägt till afgrundens brant. Men hederligt och godt folk, sådana som han med fullt skäl tillhör, förmå alltid göra något till olycka och förderf, förmå de ock ingenting annat. Saken var i korthet den, att, så innästlad i svårigheter min far blef, lät han ändock icke böja sig under Abelcronas ok, förrän Mekroth gick in på planen och lade sin lilla vigt ofvanpå. En droppe kan fylla en bägare, så att den rinner öfver bräddarne. Mekroth är blott en droppe här i verlden, en liten ömklig droppe. Men denna droppe gjorde nog, denna gång. Han var ogift då; han och gref Zeyton voro på den tiden såta vänner. Då min far hos honom insinuerade sig för att erhålla den penningförsträckning han behöfde, så lät Mekrothen honom förstå, att han väl egde den summan, och äfven att han kunde aflåta den; men ändock höjde han på axlarne. Min far ville veta, hvarföre han axlade sig med en så obehaglig grimace. Herr Mekroth lät honom då ytterligare begripa, att han länge hoppats på att i gref Zeytons hus erhålla en agreabel societet att umgås med i socknen; men som han hörde, att han omöjligen ville uppfylla hela nejdens, hela länets, hela verldens, med få ord, allt hederligt folks billiga och intagande önskningar, så hade Mekroth i stället – kapten, och sin egen envisa herre, såsom han alltid var – beslutit, att lemna ut sina penningar på annat håll; på annat! nemligen – hvad tycks? – åt en ung baron, som hölle på att fria till fröken Celestine. Vid dessa ord flög min far upp i eld och lågor. På en gång eggad af föraktet, som han såg utbreda sig öfver honom för min mors skull, och af det ekonomiska bekymret, fattade han ögonblickligt det beslut, som skulle beröfva min mor lifvet, mig (då icke ännu född) mitt tillkommande namn, kosta honom sjelf ett helt lifs lugn, och fröken Celestine ett helt lifs glädje. Han reste flux, buren af hemska nattfåglars vingar, bort till detta Evershult, som lågorna nu hämnande slutit i sin famn. Han for till Abelcrona, uppgjorde sitt slutliga frieri till hans systerdotter, ty den af Mekroth framskjutne baronen var endast en fint; saken bragtes till ända, och von Mekeroth försträckte den der lilla summan, som behöfde lånas. Beelzebub! Man kan vara liten, som en von Mek, och ändock en satans satan.”

Stilla er, herr Nickolson. Låtom oss samtala i ett mera vanligt språk. Vi skola komma att förstå hvarann bättre, om vi låta alla slags sataner[186] vara.

Nickolson drog en djup, djup suck, och satte handen för pannan, likasom för att komma till sig sjelf. ”Förlåt mig, herre,” sade han litet kallt; ”jag har en tid lefvat i skog och mark, min tunga är bäsk, som tallbarken. Jag har haft mening med hvad jag sagt, derföre har jag nyttjat hvassa ord under det jag talat om ett par helvetes skurkar till hederligt folk.”

Medenberg tog ånyo hans hand, tryckte den, och såg rörd in i hans ansigte. Fortfar att berätta, sade han; och försök en gång att göra det på ett annat sätt.

”På ett annat sätt? Nåväl!” Joakim Nickolson sänkte med dessa ord sitt hufvud åter sorgset emot sitt bröst, likasom arbetade han att göra sig lös ifrån sina mest älskade tänkesätt. Efter en liten stund sade han med mild, men dock alltid temligen hemsk röst:

”Jag skall berätta i några få ord. Då jag växte upp under min fars ögon och af honom invigdes både i alla hans hemligheter och planer, lärde jag att som en trosartikel hata tvenne personer på jorden, herrarne på Aronfors och Evershult. Min far har en eldsjäl. Han älskade mig – jag tror det – med en brand, som kanske liknade den låga, han hyst för min mor. Men han hade intet skäl, kan jag begripa, att gifva mig en annan moral, än sin egen. Olycklig, i mycket förförd, och i mycket bedragen, företog han sig, tror jag, att icke rätt mycket efterfråga andras rättigheter. Jag vill försöka att tala i herr Medenbergs egen stil, såsom han bedt mig. Jag skall således öppet säga: min far företog sig att vara en bedragare, och att nyttja mig som medel. Jag – hvad kunde jag hafva häremot? Då jag tyckt mig inse, att ett visst samhällsbud icke haft någon annan påföljd, än att bringa min mor till döden, min far i förderf och grefvinnan Celestine i olycka; så föll jag snart på den tanken, att de öfriga samhällsbuden, eller åtminstone något af dem, torde stå på lika svaga fötter. Herr Medenberg! jag var osäll nog, att börja anse eganderätten för en lumpen historia, så ofta – märk väl! – den innehades af personer, som narrat och bedragit andre på samma gebiet. Så föll jag på den gräsliga tanken, eller rättare, gjorde min far till viljes att falla på den tanken – att stjäla: det är ju det rätta ordet? Jag ansåg stjäla göra[187] ingenting, så fort jag tog penningar, de der djeflarne (ack förlåt mig! jag skulle icke nu nyttja det rätta ordet!), ifrån personer, som i sin ordning också bedragit, och, ehuru med iakttagande af alla samhällsföreskrifter, bestulit sin nästa. Min far ville, ser herrn, att jag skulle bestjäla kapten von Mekeroth; och jag gick gerna in derpå, ty det var han, som hade bestulit min mor på lifvet, och mig på ett ärligt namn. Min far ville också slutligen, att jag skulle bestjäla Abelcrona; och jag gick också gerna in på det, af samma skäl. Men – jag fruktar, att jag har talat ett ohyfsadt och groft språk? Förlåt grottans son och ulfvarnes broder.”

Medenberg ryste för tänkesätt, som voro ännu ohyggligare, än sjelfva de ord, hvari de sökte kläda sig så huldt som möjligt. Han tyckte sig se en febersjuk, eller åtminstone en andeligt sjuk, i kamraten, som han hade vid sin sida på björnmoss-soffan. Jag tror mig inse allt, svarade han Nickolson med en röst utan vrede. Hämnd, en inbilladt rättvis hämnd har ledt både fader och son till –

”Galgen? ja, min herre; såvida det icke blir mig möjligt att komma till England. Ack, jag vill till min farfaders rike!”

Medenberg påminte sig härvid någonting om Newcastle med ovilkorlig rysning, och han svarade: äfven i England finnas galgar, herr Nickolson! Men förlåt mig, utbrast han genast, då han insåg det djupt sårande, hvartill han obetänksamt fört talet. Jag lofvar, att med allt hvad i min makt kan stå, så begå sakerna, att herr Nickolson kommer öfver till England. Jag har bekantskaper i Göteborg: ja – jag har till och med sådana bekantskaper ute på sjelfva Majorna, att, om ingen annan hjelp blir, en person-utsmugling kan utföras – ja, ty i detta fall, i ett så beskaffadt fall, tror jag – jag tror, att om herr Nickolson bifaller att återställa de der åtkomna penningarne, skall jag kunna taga på mitt samvete, att rädda herrns person genom en liten omgång af pass-stadgan. Ty menniskan måste dock i vissa fall vara större, vara af mera betydenhet att frälsas till själ och kropp, än det kan vara angeläget att rädda en §. Jag kan hafva orätt; men jag skall med säkerhet uppfinna något, det säger jag, till herr Nickolsons räddning. Handla blott nu uppriktigt i verlden; och gör i allt som jag vill. O min Gud! fans då i hela detta förfärligt tragiska drama ingen enda ljuspunkt? ingen enda ängel till den olycklige sonens[188] varning, och till vink om att beträda en bättre stråt!

”Ljuspunkter?”

Ja, herr Joakim. Fans då i trakterna af Karmansbol, Evershult och Aronfors ingen enda god menniska af inflytelse och verkan?

”Har jag icke redan nämt en?” svarade brottslingen, och såg upp på Medenberg med ett par ögon, som i hast fingo en ganska egen eld uti sig. ”Har jag icke talat om grefvinnan Celestine? Hon var en ängel emot mig och mot alla, så mycket hon förmådde, stackars, goda, fattiga grefvinna. Hon lefver ännu på sitt sätt på Karmansbol, och är en olycklig ängel, min herre. Hennes morbror har gjort henne dertill.”

Store Gud! nu påminner jag mig. Hofmarskalken Abelcrona skulle då vara grefvinnan Celestines morbror?

”Hvem eljest?”

Ursäkta mig.

”Det är sant, att hofmarskalken, som nu en lång tid legat i skarp strid med Zeyton, icke varit med sin fot på Karmansbol på ganska länge; ehuru de begge herrarne just nu nyligen hade återkommit till vänskap sedan den der reversen blifvit liqviderad.”

Det är sant: jag förstår då hvem den herrn var, som i Jönköping steg in rätt artigt till grefve Zeyton.

”Abelcrona? minsann! han hade rest till Jönköping för att möta sin från Medevi hemresande fru, och göra henne en surprise genom sin närvaro i Jönköping. Detta viste jag och mina kamrater ganska väl, ty under tiden eller rättare straxt litet derefter, gjorde vi en surprise på Evershult.”

Och hofmarskalken Abelcrona föll ett offer för att –

”För sina synder, min herre. Dock är det ganska visst, att icke jag var den, som jagade kulan genom hofmarskalkens hufvud. Stjäla är min sak: mörda får alltid någon annan fundera ut att göra, som finner det beqvämligt för sig. Jag tog penningarne, de djeflarne (aj, nu igen!), ur Abelcronas chiffonier, och Serarpa-Anders var den, som sköt honom med Zeytons puffert (den hade jag lånat Anders! så långt kunde jag gå!). Och han sköt honom derföre, att han hörde honom komma i trappgången, då jag höll på som bäst att kapa i det inre rummet. Men när vi väl[189] voro ute och vår väg, satte samma Anders eld i huset, så att hofmarskalken skulle slippa gå ut och säga åt någon, att han blifvit ihjälskjuten. Att han stöp, det tänker jag på med glädje, det får jag säga. Men, såsom åskan var så god och gick den dagen, hoppas jag folket skall tro, att det var hon, som slog ned i Evershultsknuten – ty hon slog verkligen ned någonstans – och medsamma skall man tro, att Abelcrona blef oskyldigtvis inbränd. Det må man gerna tänka om honom. Det är så godt.”

Det tror ingen, herr Nickolson: man är sanningen på spåren, och bandet blir snart fasttaget.

”Hahaha! det skola vi bli två om.”

Det är redan fast, om jag icke alltför mycket bedrager mig, svarade Alexander och nickade betydelsefullt.

”Hvad?” utropade Nickolson med hastigt förökad blekhet. ”O store Gud! hjelp mig likväl, herr Medenberg! Min herre försäkrade ju, att någon möjlighet skulle kunna gifvas för mig att segla öfver till England?”

Vi få se. Det kommer an på. Vill då herr Nickolson uppföra sig emot mig som en uppriktig menniska?

”Inför lefvande Gud, herre! jag försäkrar er, att jag icke för allt i verlden skulle hafva haft hjerta att låta Serarpa-Anders sätta eld på Evershult, om hofmarskalkinnan då varit hemma. Ty det skulle jag icke hafva nänts.”

Var fru Abelcrona icke hemkommen?

”Nej, icke ännu. Vi viste ganska väl, att husbondfolket, både han och hon, voro borta; och vi passade på att vittja långrefven innan de skulle hinna hem. Likväl hade hofmarskalken sjelf förmodligen hört något oråd eller rykte, som gjorde, att han hals öfver hufvud reste – reste fortare än fru och barn, och kom hem så hjertans lagom.”

O min Gud, hvilket oråd? hvilket rykte? skulle jag, jag sjelf vara orsak –

”Han anlände hem precist för att bli skjuten af en engelsk puffertkula i sin stora trappa, när han kom att åse sina tjufvar. Jag säger ännu en gång, att det fägnar mig. Ty han förtjenade stupa således; och mycket säkert hade det varit något Guds finger, som drog honom dit i det ögonblicket[190]. Men, herre, det upprepar jag, att alldeles icke skulle jag hafva nänts låta dem sätta gården i brand, om frun varit tillstädes. Ty det må herrn tro – herrn är nykomling der å orten och kan icke veta allt – men fru Abelcrona är den andra ängeln i socknen, näst efter den arma grefvinnan Celestine.”

Är hofmarskalkinnan så god?

”Herr Medenberg! hon var den, som aldrig gillade tillställningen af gref Zeytons parti med fröken Celestine: det har jag fått höra af trovärdigt folk. Hon låg ständigt öfver sin man, hofmarskalken, att han ej skulle inlåta sig i denna plan; men han gjorde det ändock. Och sedan olyckan var skedd, har hon i hemlighet visat både mig och mången annan en god hand i tysthet. Jag vill icke säga, att det verkat så mycket; ty jag var, af mina orsaker, en förstockad menniska. Men fru Abelcrona har skänkt mig en skönt inbunden psalmbok, med min mors namn inskrifvet uti, i mening att psalmboken skulle vara som en ständigt manande röst ifrån min mor. Det tycker jag så mycket om fru hofmarskalkinnan för; ty det var vackert och välment; ehuru det, som hennes man gjort emot mig, skadade mig mera, än det, hon sjelf gjorde, gagnade mig. Men jag älskar henne ändock för den lilla bokens skull. Ser herr Medenberg der framme på spishällen? Der ligger psalmboken!”

Herr Medenberg betraktade ånyo den lilla vackra boken, som redan vid hans ankomst fästat hans uppmärksamhet. Han skakade undersamt på hufvudet. En mordbrännare älskar sin psalmbok? hvilka förvånande motsägelser i en menniskas hjerta!

Nickolson skyndade sig att yttra: ”undra icke, min herre! Fru Abelcrona är religiös, hon var ledamot af bibelsällskapet, hon gör mycket, mycket godt. Också är det för hennes skull jag lyder och håller mig så gerna till Ellin, den vackra flickan. Ty Ellin är bekant, på afstånd, med fru hofmarskalkinnan; hon får bibelskrifter af henne, och hon predikar efter de texter, som fru Abelcrona låtit utdela.”

Predikar Ellin?

”Icke riktigt. Men hon talar vackert, vänligt och himmelskt, och det är besynnerligt, huru hon ofta böjer mig. Och, efter hon väl som mest fått den ingifvelsen af hofmarskalkinnan, så skattar jag denna fru sjelf[191] ganska högt; och jag sade ej för mycket, då jag påstod, att hon är den andra ängeln i socknen, näst efter –”

Grefvinnan Celestine?

”Ja; men jag vill tillägga, att det fins ännu der å orten en god själ till, och det är fru Mekroth.”

Fru Aurora är en ganska förträfflig person.

”Hon hyser hat och förakt till ingen.”

Jag mins, fortfor Medenberg, med hvilket uttryck af hjertligt medlidande hon utlät sig, då ryktet spridde sig, att herr Nickolson hade dränkt sig.

”Jaså? den goda fru Aurora! Ja, herr Medenberg, om jag skulle af någon orsak sörja öfver hvad jag gjort på Aronfors, så är det, för att det kanske injagat oro och ledsnad hos min älskvärda, min goda fru patronessa. Hon är den tredje ängeln der i socknen. Såsom jag sagt. Efter min herre behagat fråga efter ljuspunkter, så har jag nu nämt tre: men flere finnas ock icke, tro mig.”

Anser herr Nickolson, att fruarne Abelcrona och von Mekeroth äro lika olyckligt gifta, som fru Zeyton?

”Nej visst icke. Herrarne Abelcrona och Mekeroth kunna hafva varit elaka och lumpna karlar emot andre; men icke emot sina fruar. Likväl vet jag, att de hafva hindrat sina fruar i många goda företag – hm –”

Hvad menar herrn?

”Det är förbi nu. Men för några år sedan voro de tre fruarne sinsemellan inbegripna i en ganska liflig brefvexling, rörande jag vill icke säga hvad. Häruti var det, som i synnerhet fruarne Abelcrona och Mekeroth blefvo afbrutna genom sina män, som funno saken alltför romanesk, om ej värre. Herrarne voro blott affärsmän. Fruarnes täta öfverläggningar hindrades; och de tvungos att åter blott vara sina herrar mäns gemåler, men ingenting för menskligheten vidare. Sedan förgick en lång tid, då de nästan icke alls råkades. Ty allting har för ändamål att gå upp i rök, herr Medenberg. Sådan är ställningen än i denna stund.

Men hvad betyder allt detta? Det låter som en hemlighet?

”Det är en sanning, att fru Abelcrona, hvilken var själen i planen, numera genom sin mans frånfälle ånyo är oförhindrad att begynna sitt[192] stora verk.”

Men hvaruti har då hennes stora, verk bestått? Skulle hon utföra det tillsammans med de begge andra fruarne, säger herrn?

TJUGONDEFÖRSTA KAPITLET.
Medenberg och Ellin afgå.

______

Nåå, inspektor Joak? skall icke äfven du sträcka din högra hand i luften?

JOAKIM Nickolson hade troligen för ändamål att svara herr Medenberg på hans sista fråga, då ett förfärligt buller nalkades från det inre af grottan. Alexander bragtes härigenom att ovilkorligt kasta sina ögon åt det mörka hållet, der han förut ingen dörr blifvit varse, men nu såg glimten af ett ljus, en fackla eller lyckta. Han tänkte genast på sina vänner, Göran och Ellin, organistens sköna dotterdotter. Men ljudet hade dock mera tycke af skrål, än af kärleksgnabb.

”Det är lögn! pur lögn! en sakr– de lögn!” Dessa oborstade ord, utropade eller snarare utvrålade af en till hälften hes och högst ohygglig stämma, hördes ifrån öppningen af en liten dörr, genom hvilken, då den allt mera vreds upp, åtskilliga hufvuden, armar och fötter stucko in.

Tig och håll munnen, eller knostrar jag dig, Anders! Jag knusar dig, säger dansken: till stoft knusar jag dig! Jag grusar dig.

Dessa oerhörda ord märkte Alexander tydligen vara Göran Edelings, hvilken också nu i hög, rak, barsk och stolt gestalt steg in. I hans sällskap följde flera för Alexander obekanta personer, och midt ibland dem alla Ellin. Hon tycktes vara i stor sinnesrörelse; hennes annars så blygsamt upprullade och hoplagda hår låg i ovårdsamma, fast icke derföre[194] mindre vackra lockar öfver axlarne. Hennes ögon nästan flammade.

Nickolson sprang upp ifrån björnmoss-soffan. Det var synbart, att han förvånades öfver uppträdet, och att hvad han såg, alldeles icke ingått i någon af honom uppgjord beräkning. Alexander Medenberg steg också upp.

Göran Edeling trädde framåt i grottan och höll Ellin vid handen. Åtta, tio personer af det vildaste utseende omgåfvo dem. Deras morska, djerfva, i visst fall löjliga, men dock alltid hotfulla och ohyggliga åtbörder gåfvo Alexander tillräckligt tillkänna, att han såg framför sig en afdelning af de beryktade mordbrännarne och tjufvarne. Men hvad som förundrade Alexander mest, var, att, med undantag af en enda – honom, som Göran kallat Anders, och hotat att både knusa och grusa – syntes de öfrige snarare stå på Görans sida och vara hans välbevågna vänner. Hvad i Guds namn har tilldragit sig? tänkte Medenberg.

”Karlar! tappra karlar!” upprepade Göran med basunröst, när han kom midt fram i hålan, ”jag säger er ännu en gång, att jag är en person, som alltid håller hvad jag lofvar. Och den slår jag ihjäl, som vågar påstå, att Ellin ljugit i hvad hon sagt. Du tiger, Anders! Serarpa-Anders, du håller munnen!”

Hvad vill allt detta betyda? utropade herr Nickolson.

”Jo,” svarade Göran, ”det vill betyda, att alla dessa dugtiga karlar, skogsmän och redlige smålänningar – alla, så när som på en, den helvetes Anders – beslutit, att på mitt ord blifva redlige smålänningar om igen. Hvad är det för en usel profit, att gå och stjäla? Ah bah. Jag har sagt dem, att om de, i stället för att vara röfvare, förenade sig med mig om att gå och taga fast på de öfrige röfrarne, så skulle jag göra dem till folk: jag skall skaffa dem landshöfdingens förlåtelse, och pengar till. De hafva lyssnat på mitt ord och begripit sanningen. Men mest har jag att tacka Ellin för detta.”

Hvad är det du har gjort, Ellin? utbrast Nickolson, på en gång vred och darrande.

”Hon har ljugit för dessa usla krabater så i grund, att de tro henne!” ropade nu åter Anders från Serarp, hvilken ej kunde styra sin förargelse. ”Den flickan har jag aldrig tyckt om, Nickolson; fast du tycker om[195] henne. Och du får nu nog smaka en släng af hennes slef. Genom bakdörren, der borta i hålan, släppte hon in den här fremmande busen, som ser ut att vara herre mer än folk. Han sade för oss, att vi skulle hålla oss beskedliga och lyssna på hans tal, emedan han hade något att förkunna oss. Och innan han sjelf begynte, började hon sjelf öppna sin egen mun på det sätt, som hon brukar emellanåt för dig sjelf, Nickolson. Ack då – anstår det väl, att predika för oss om himmelriket och att vi skola blifva saliga? Jag påstår, att flickan ljuger: det gör jag. Hon fordrade immerfort, att vi skulle höra noga på denna herre, emedan hans röst vore ett sänningabud ifrån himmelens Gud. Det må Gud fader tro, men icke jag. Nickolson! jag säger dig, Nickolson, kör ut den rackarn: du skulle aldrig hafva släppt in honom. Hvad skulle han hit och göra? Har du folat in honom till oss för att omvända oss?”

Ett kraftigt slag öfver munnen, ifrån Görans breda hand, satte punkt för Serarpa-Anders’ invändningar. Och innan den olycklige Nickolson hann sansa sig, sade prostens väldige son:

”Raska kamrater! bind den der djefvulen Anders. Han skall blifva vårt första rof. För honom ensam lofvar jag er hundra riksdaler banko, om ni hjelper mig att föra honom oskadd till Jönköping. När jag tänker efter, så lofvar jag er tvåhundra banko för hans person; ty jag vill minnas, att det var just han, och ingen annan, som stack eld i knuten på Evershult. Att hafva den krokodilen i sina klor, är minst värdt sina trehundra riksdaler, åtminstone riksgälds. Fort, kamrater!”

När herr Nickolson till sin outsägliga häpnad märkte, att herr Edeling, hvilken han inlåtit i grottan såsom en gammal sockenbekant, af hvilken han ansåg sig ingenting hafva att frukta, då han kom i Ellins sällskap, nu i hast vunnit hans folk, och desse redan stodo i begrepp att binda hans bästa buss, Serarpa-Anders, insåg han sin egen yttersta fara af detta tilltag; han sprang fram och ropade:

Är ni ursinniga? Nicke Bengt Erson, och du, Lille brune Per! hvad tänker ni på, för sju tusan taljade d–r? Begriper ni icke, att er enda vinst häraf blir att komma i galgen allihop? Ty, om ni går till sta’n, med Anders aldrig så mycket bakbunden, så skall nog landskansliet ändock förstå, att ni är tjufvar och mordbrännare, ni med; och ni får aldrig ett[196] gudslån förlåtelse. Spö skall ni få, fästning och halshuggning, allt som det faller sig, det lofvar jag er; och det blir tacken för att ni gör uppror emot era anförare och förråder era kamrater åt döden!

”Ah, prata!” sade Göran, och gjorde genom en hvass örfil slut på Nickolsons dialog. ”Begrip, att ni skall icke sjelfva gå så långt som in till Jönköping; då blef ni visst fast. Men ni skall stanna i närmaste skogen; så reser jag ensam in till landskansliet med Anders, och tar ut penningarne, som den bofven är värd. Jag menar, att fru Abelcrona skall väl gifva något för honom. Med dessa penningar far jag ut tillbaka till eder, och ni får dela summan; ty sjelf tänker jag ingenting behålla. Så fara vi åter tillsammans, att fånga flere tjufvar på samma sätt. Och så delar ni ensamt belöningen för dem igen, alldeles på samma sätt. Det tror jag blir bra: hvad sägs?”

Ett vildt och stormande hurra besvarade Görans ord. Han såg förnöjd på sina nya vänner, och utbrast:

”Jo, jag tror det. Det skall smaka bättre, menar jag, att fara omkring såsom kronans män, hederliga och stadde med inkomster, än att bråka till vägs på det sju helvetes vis, som ni gjort hitintills, och till sist blott ändå få spö för omaket. Nej! ärlig varar längst, det är mitt ordspråk; och den, som tänker som jag, han räcker upp sin högra hand!”

Alla i sällskapet, så när som på Anders och Nickolson, uppräckte sin hand så högt och ansenligt de nånsin kunde. De flesta sträckte icke blott den högra, utan äfven venstra handen emot höjden, i glädje öfver att kunna få vara ärligt folk och ändock slippa hungra: två omständigheter, som de förut ansett omöjliga att förena.

Joakim Nickolson stod skälfvande och djupt förkrossad. ”Nåå, inspektor Joak? skall icke äfven du sträcka din högra hand i luften?” sade Göran, och gick honom in på lifvet. Men då han intet svarade, fortfor den förre: ”det fins icke ruter i dig, då du ej är menniska att ångra dina missgerningar, omvända dig, blifva ett Guds barn och en kronans man! Fy, Nickolson, du skall bindas. Klokare hade du då gjort, om du verkligen gått ned i sjön, än blott utsprida ryktet derom, skryta med att vara dränkt, och dock stå som en sate ofvan jord. Det duger ej för Skam att gå på torra landet, skall jag säga herr inspektoren. Skynda er, godvänner[197]! bind mannen!”

Medenberg trädde fram till Nickolsons sida, och sade åt sin vän: jag svarar för honom, Göran! han behöfver icke bindas.

”Vill du hafva Nickolson?”

Jag vill hafva honom, Göran. Tag du Serarpa-Anders, och gör upp med dina trupper om bästa sättet att forsla honom till någon nejd i grannskapet af residenset, hvarest du sedan kan möta dem och resa in till landshöfdingembetet med din fånge. Nickolson skall jag åtaga mig.

Som du behagar, svarade Edeling.

Den olycklige, förlorade Nickolson kastade på herr Medenberg de mest bedjande blickar. Under det att Görans nya vänner vederbörligen starkt bundo Anders till händer och fötter (ty han svor på, att han icke skulle stiga ett enda steg med sina egna ben utmed dem, utan att de måste föra honom i vagn, likt en fängslad tjur), gick Medenberg afsides i ett hörn af grottan och vinkade Nickolson till sig. Äfven Ellin gaf han tecken att närma sig. När han såg dem begge vid sin sida, sade han halfhögt till Nickolson:

”Allt beror på denna stund. Säg mig hvar de tagna penningarne befinna sig, och lemna mig dem. I annat fall låter jag genast på ögonblicket fängsla er. Och en gång i rättvisans händer, blir sedan ingen räddning mera möjlig.”

Ack Joak! tro på den beskedliga herrn och lyd honom! hviskade Ellin med den ljufvaste, den mest förföriska röst, och uppräckte sina händer bönfallande emot sin slägting.

Nickolson syntes kämpa en gruflig inre kamp. Han svarade intet, men gick fram till ett litet bord, som i grottan tjenade till allt hvad ett bord nånsin kunde. Han ref ett hörn af det bref, han fått ifrån sin far i dag, skref med blyerts några ord derpå, gaf lappen till Medenberg, och hviskade åt Ellin: ”följ honom bort till gubben.”

Ellin lättade sitt bröst med en djup suck, och gaf med en nick Medenberg tillkänna, att han borde komma med henne genast.

Alexander, som häraf icke kunde ana annat än godt, trädde fram till berghålans dörr med Ellin. Han öfverlemnade Nickolson så länge i sin väns händer, medan han sjelf var borta. ”Vi äro genast åter,” sade han[198] till Göran; ”uppgör du emellertid dina planer, huru du bäst må kunna komma härifrån med dina tappra bussar, utan att hela det öfriga tjufbandet får reda på er och faller öfver er.”

TJUGONDEANDRA KAPITLET.
Paketet.

______

Nu hafva vi hvilat nog, ock det är icke godt, tro mig, att vi pusta längre.

ELLIN trädde med raska och behagfulla steg uppför skogsbackarne, som ledde ifrån berghålan. Allt emellanåt såg hon sig om, likasom orolig, så länge hålan kunde skönjas. Medenberg följde efter, med en liten hjertklappning, det kunde han icke hindra; ty han stod nu på vägen till sjelfva vinnandet af sitt stora ändamål. När stigen blef litet jemnare och bredare, gick han ända fram till Ellins sida, och fortfor att vandra hurtigt på, utmed henne.

”Ellin,” sade han, då deras gång något hade saktat sig, ”jag kan icke förstå, hvarföre du i dag skulle hemta slagvatten åt herr Nickolson: han såg väl svag och olycklig ut, men icke låg han till sängs, såsom man eljest mest brukar, när det skall vara slagvatten å färde?”

Flickan svarade, halft småleende och halft dystert: det är för sin själ han ville hafva slagvattnet, vet herrn. Det är så med samvetet, kan jag tro. Ty jag förstår väl det. Joak, stackarn, pjunkar nu mycket med sin kropp, och tror sig vara sjuk i den, och vill hafva både slagvatten och annat. Men der sitter icke det sjuka på honom, min herre.

”Du har säkert rätt, goda Ellin,” sade Alexander, rörd af den visdom, som vältaligt yppade sig i dessa enkla ord. ”Men säg mig i förtroende,[200] hvart gå vi?” fortfor han.

Till Gubben vid Hålkroken.

”Hvem är det? Är han en af bandet?”

Åh, det begrips.

”Är det långt dit?”

Der hafva vi varit en gång förr i dag; det var just der, som herrarne begge två träffade mig. Och der tänker jag väl Jeppe Jonsson, den pojken, än som bäst står och undrar, i lag med hästarne.

”Hvad säger du, Ellin? Skola vi gå till den usla stugan vid landsvägen? Är det Gubben, han der?”

Ja, må tro det, svarade flickan med en täck nick. Den gubben ser rätt enfaldig ut. Men, den som hade allt hvad Måns Brynteson sitter och gömmer på, han vore rik som kung Salomo. Förlåte mig! jag skulle icke nämna Skriftenes språk, så här i ljungbackarne.

”Det skadar icke, Ellin. Säg mig för ro skull en sak: har du träffat och talat med fru hofmarskalkinnan Abelcrona för icke längesedan?”

Ellin stannade tvert på skogsstigen och såg på sitt vandringssällskap med förändrade ögon. Hon sade likväl intet ord.

”Jag frågar dig ej om någonting ondt,” fortfor Medenberg. ”Du kan tala till mig helt öppet. Den goda, förträffliga fru Abelcrona har säkert skänkt dig vackra små skrifter, och talat för dig om det Bästa i verlden.”

Flickan blinkade och skådade på honom skarpt: herrn menar visst, att jag har predikarsjukan, di kallar, som doktor Sköldberg är så rasandes på? Men jag skall säga för herrn, att det är synd att tänka så.

”Jag tror icke, att du har någon sjuka, bästa Ellin.”

Jo men, tror herrn. Ty annars så skulle herrn icke hafva frågat mig efter fru Abelacrona.

”Är då hon af det folket, som man kallar Läsare, Ellin?”

Det är allt ett dumt tyg, att tala härom, herre. Om herrn säger mig först hvad det är att vara en läsare, så skall jag sedan säga för herrn, om jag är läsare.

”Jag kan det icke, och vi skola låta bli att tala härom, efter det gör dig sorgsen. Men ett ord vill jag yppa för dig i förtroende: om jag rätt skulle kunna beskrifva hvad det är att vara Läsare, så finge jag medsamma[201] tillstå för dig, att jag sjelf är en sådan. Nemligen på mitt vis, förstår du: ty det skall jag säga dig, att alla af det slaget äro icke i alla sina stycken alldeles like hvarann. Jag älskar Guds heliga ord; och jag tror, att utan det stode icke jorden i blomma för mig.”

Ellin hviskade knappt hörbart och likasom blott för sig sjelf: Guds heliga ande är ljuf att förnimma, genom hvem han talar: den menniskan är icke en torr halm, utan ett grönt gräs på ängen. Han kan ock bära blommor, om Gud så vill. Ty den menniskan är ett godt, mjukt och saftfullt gräs.

Medenberg såg åt sidan på Ellin. Hon syntes i detta ögonblick skön på ett obeskrifbart sätt, och hennes klara kind bar någonting oförklarligt omkring sig. Hon gick i tanken blott för sig sjelf, och utan att säga sitt sällskap det minsta. Han insåg varsamheten häraf, och hennes klokhet att icke fördjupa sig i samtal med en obekant. Men hvad han icke kunde fatta, var, att se hög religiositet sluta sig så nära intill brottet, och att en flicka af detta slag möjligen en enda dag kunde vara i bofvars gemenskap. Han föll härvid in i den nya föreställningen: det är just till synden som religionen helst sällar sig; och ibland fullkomligt goda menniskor finnes knappt religion, i ordets vanliga mening! För en så djerf slutsatts studsade han likväl tillbaka. Han såg med själens öga in öfver sig sjelf, och yttrade hörbart: ”jag – jag är blott en torr halm, som intet begriper! jag är icke ett grönt gräs med lefvande saft, och ej har jag blommor, ej blad.”

Vid dessa oväntade ord blickade Ellin, i sin ordning, på herrn vid sin sida. Deras ögon möttes. Den djupaste, innerligaste vänskap, såsom då två själar förstå hvarann, utgöt sig i den korta, vackra blick de kastade på hvarann: ett tycke, fullt af fromhet, tro och gudalik känsla afspeglade sig deruti. Aldrig hade Medenberg så, som i denna stund, erfarit huru han med hela sin person tillhörde folket, det lägre folket, af hvilket hans föräldrar i Majorna också verkligen utgjorde medlemmar. Flickan, som här gick utmed honom, var en organists dotterdotter, och verkligen fullt ut lika förnäm som han. Det enda, som skilde, var drägten; hvilken han bar på herrevis, och hon efter en bondflickas snitt.

Men denna formskillnad betydde i hans ögon ingenting. Han betraktade[202] det väsende, som vandrade i den behagliga lunden vid hans sida, med en värme och vördnad, som uppgingo i storlek med den högsta aktning, han någonsin känt för en menniska. Han beklagade tyst den ställning till ett ondt sällskap, i hvilken hon för närvarande befann sig; och beslöt, just för hennes skull, att göra allt hvad i hans förmåga stod för att söka frälsa, söka till en bättre stig öfverföra denna Nickolson, efter hon sjelf utsatt sin person så mycket och så farligt blott för hans räkning.

Oförmodadt, efter en liten stunds tystnad, sade Ellin: ”känner då herrn hofmarskalkinnan, efter han frågar mig om henne?”

Fru Abelcrona? jag känner henne litet, ganska litet. Likväl kan jag säga dig, att hon är mig i visst fall mycket bekant.

”Har herrn nyligen träffat henne? Jag har icke sett henne på en dryg tid, ty hon har varit bortfaren. Stackars fru! nu lärer hon något sörja.”

Ja, Ellin! utbrast Alexander, det får jag säga dig, att det var ett ohyggligt dåd, som dina bekanta gjort på Evershult; och jag begriper icke, att du kan ett ögonblick vara i så grofva, djefvulska menniskors sällskap?

”Ack, min herre, jag kan försäkra herrn på det dyraste Guds ord, att Joak – så förkommen i det onda, han än eljest må vara – dock icke ville sätta eld på den sköna herregårdsbyggningen. Nej; han ville allenast taga penningarne. Jag vet det. Och det tyckte han vara bra, efter Abelcrona tagit ifrån honom och hans mor långt mera, föråt. Det må nu Gud fader veta, huru pass rätt det var. Men, att jag går i syndares sällskap – – ack, min herre! jag är sjelf en syndare. Inför Gud är ingen rättfärdig: icke en, och minst jag.”

Medenberg såg hastigt och strängt på henne, för att om möjligt upptäcka i hvad mening hon yttrat dessa ord: om det skedde till följe af medvetenhet om något verkligt brott för egen del, som hon begått, eller af den allmänna religiösa hängifvenhet, då menniskan erkänner hela sin natur för syndig. Han insåg tydligen, att det var det sednare.

Under allt detta hade de framkommit till landsvägen, och sågo den lilla stugan, som Ellin kallade Hålkroken. När Jeppe Jonsson på långt afstånd blef sin herre varse, gjorde han ett hopp af glädje utmed vagnen, der han stod, och utropade: ”aj, herr Leksander, nu hafva vi hvilat[203] oss nog! och det är icke godt, tro mig, att vi pusta längre.”

Straxt, straxt: om en liten stund, min gosse, svarade Medenberg. Vi måste ännu töfva något, tills herr Göran kommer efter. Tag ur mun’ på hästarne; sätt på grimmorna, om du vill, och bind dem vid gärdesgården. Jag går in hit på en handvändning.

Ellin och Alexander stego in i stugan, der gubben ännu satt vid spisen och bultade på sina ämbar. Dock hade han under tiden synbarligen lagat flera band. Gumman höll upp i sin väfstol, och såg med ett visst välbehag på den återkommande herrn, som hon igenkände. Nu har han besinnat sig på väfven, tänkte hon: han kommer visst för att bjuda mig något för alnen. Få höra!

Men Medenberg vände sig i stället till gubben, och lemnade honom herr Nickolsons lapp. Fader Måns steg hastigt upp och såg med förvåning på Ellin, liksom fordrade han en förklaring af henne, huru det kunde hänga ihop, att den fremmande herrn skulle få del af bandets skatt. Hon nickade och svarade på hans nick, den hon ganska väl förstod, att Joak Nickel låtit henne följa med för att intyga riktigheten.

Gubben stod och besinnade sig. Han rynkade misstänksamt på hufvudet och gick bort till det lilla hörnskåpet, der han grep en nyckel; men, likasom det varit honom omöjligt att förmå sig till det steg, hvarom frågan var, satte han in nyckeln igen på sin spik i skåpet, trädde fram till den fremmande herrn, och – sade aldrig ett ord. Att han gerna ville yttra en hel hop sanning, var klart. Men han var icke språk-karl.

”Jag har icke tid att vänta,” inföll Medenberg.

Är man en af de öfriga? muttrade gubben i hviskande ton.

Ellin inföll snabb: ”Måns Brynteson! det säger jag eder, gör endast hvad som står skrifvet här på papperet, eljest är det slut med er, och ni blir bunden som en tjuf: de komma hit flux och gripa er!”

Hvad säger du, barn? hvilka komma? utropade mannen häpen och nästan stående på blott ett ben, emedan han hade det andra upplyftadt, likasom för att springa sin väg.

”Hvilka komma? det vet nog jag!” sade hon, ”skynda er bara och tag fram pengarne, eljest går jag efter dem sjelf. Så mycket skall jag säga er, att landshöfdingens folk är deruppe i bergen. Men Joak skall räddas,[204] och ni med, om ni nu icke längre sölar. Ack, du Gud, en så krokmäktig karl? Fort, Måns!”

Detta var nog för att sätta ben under tjufgömmaren. Han skyndade med sin nyckel bort i ett hörn af stugan, öppnade en lucka under högen af gamla laggar, spånor och tunnband, gick ned genom golfvet, och kom efter en stund ånyo upp. Han lemnade Medenberg en liten ask, hvari låg ett paket, väl omlindadt och tillbundet med talrika knutar.

TJUGONDETREDJE KAPITLET.
Penningar, som tillhöra ingen.

______

Är det möjligt, tänkte hon, att min själs skönaste dröm icke försvunnit ifrån all verklighet? Skall min ljufvaste tanke ännu en gång kunna lifvas upp och stiga fram i gestalt på jorden?

VI befinna oss i berättelsen nu på ett helt annat ställe, än förut. Vi se oss i ett skönt möbleradt rum.

Aftonen var dyster: en djup tystnad herrskade i kammaren. Långa skuggor emellan fönstren klädde rummets föremål i grått; somliga längst bort i hörnen stodo i bisterbrunt. Fyra personer, fyra fruntimmer i svart drägt, befunno sig inne; men ingen enda talade ett ord.

Den första var en liten flicka, kanske blott tolf, tretton år, men med ett blekt anlete, fina drag och ögon, som utmärkte så mycken tanke, att man skulle hafva velat anse deras späda egarinna redan hunnen till nitton vårar. Hon satt på en med morenos öfverklädd sypall, hvilken blifvit framflyttad till grannskapet af soffan. En ännu mindre flicka satt systerligt vid hennes sida. Hon hade intagit sitt rum på sjelfva soffkanten; hon höll en näsduk, af kammarduk och utsydd i hörnen, mellan sina små händer, och aftorkade dermed allt emellanåt tårarne, som tillrade utför hennes äldre systers hvita kind. Denna smekte henne, liksom[206] till tacksamhet härför, på hår och händer; men yttrade intet ord. Och slutligen fans ännu en tredje, en helt liten flicka, som stod framför sin äldsta systers knän, såg henne tigande i ansigtet, och tycktes icke rätt fatta hela orsaken, hvarföre hon gret, men böjde ofta och omedvetet sin lilla öfverläpp på ett sätt, att det syntes, huru lätt också hon skulle gå öfver till gråt, allenast ett ord gåfve henne anledning dertill. Emellanåt tillät hon sig med sina små knubbiga hvita händer klappa sin äldsta syster, som satt på morenos-pallen; och, ehuru hon ingenting hviskade, var dock meningen i hennes åtbörd tydligen: ”gråt icke så mycket, så mycket, söta Louise!”

Hvilket omvändt förhållande? Det var den minsta, hvilken nu liksom förmanade den största systern att icke sörja. Vanligen var det annars hon, som fällde de mesta tårarne, och oftast för ingenting. Louise svarade ej; men hon tog allt emellanåt lilla Ebba i sina armar, kysste henne och tycktes svara: ”stackars liten! hon har icke ännu så mycket förstånd, att hon vet hvilken förlust hon gjort.”

Utsträckt på soffan till hälften och i hvilande ställning – fast icke till hvila – låg ett fruntimmer med kinden stödd emot handen, och armen lutad emot pölen. Hennes blickar stodo med ömt vemod på de tre flickorna, hennes barn. Allt i hennes väsende uttryckte sorg; och likväl – himmelska under! – var det icke sorg. Ödmjukhet och fromhet hade besegrat qvalens alla furier. Ett mildt majestät hvilade öfver pannan: försakelsens nåd sväfvade kring de skönaste lockar.

Efter en liten stund öppnades dörren sakta, och en ung tjenarinna, äfven i sorgdrägt, inträdde. Hon gick fram till soffan till sin fru, neg vördsamt och sade: en fremmande herre har anländt till gården.

”En fremmande? hvem är han?”

Jag vet icke.

”Är han alldeles obekant?”

Ja. Men han har efterfrågat fru hofmarskalkinnans helsa, och bedt mig anmäla, att han på det högsta önskade få träda in, emedan han har ett vigtigt ärende.

Hofmarskalkinnan steg hastigt upp ur soffan. Bed den fremmande herrn vara välkommen! sade hon.

Budet gick ut, och efter ett ögonblick inträdde en man i ganska anspråkslös drägt. Han helsade med en vördnadsfull åtbörd utan att säga ett ord, såg sig omkring på kammarens alla föremål, och hvilade i synnerhet sina blickar på de tre små flickorna. Han tycktes vara alldeles ur stånd att börja ett samtal.

”Hvad ser jag?” sade fru Abelcrona sakta, men bestämdt; ”bedrar jag mig, eller återser jag icke vår vän vid Vetterstranden?”

Vid kyrkogården, ja! svarade han. Fru hofmarskalkinna, jag stör kanske sorgens helgedom här: ursäkta djerfheten af min ankomst. Men jag medför någonting, som jag genom en lycklig händelse bekommit ur förfärliga nidingars händer, och som jag bort återställa till sin rätta egare.

Herr Medenberg framtog med dessa ord ett litet paket.

”Min Gud, det är min olyckliga mans stil!” utbrast hofmarskalkinnan Abelcrona, i det hon besåg utanskriften på en rulle. ”Säg mig, för allt i verlden, min herre, huru har detta kunnat komma i edra händer? Efter det förskräckliga, som timat, huru har det skett, att icke äfven detta uppbrunnit? Men jag ber: vi kunna omöjligen längre vara så fremmande för hvarann. Det är nu andra gången vi träffas; och i hvilka betydelsefulla ögonblick! Jag bör icke förtiga,” tillade hon med en djup suck, ”att det ord, det råd, den vink, jag fick af den obekante vid kyrkogården, verkligen hade en afgörande inflytelse på den tilldragelse, som sedan följde, och –”

Det är förskräckligt, om så skulle vara! Om jag skulle vara orsaken till –

”Missförstå mig ej!” afbröt hon. ”Jag talar om Guds hemlighetsfullt styrande hand. Om en förebråelse kan icke vara frågan. Men jag glömmer mig alldeles! jag talar med en resande, och jag ber honom icke, till en början, sitta ned? Är icke namnet Medenberg? herr Medenberg, jag tycker mig hafva hört så ifrån Aronfors?”

Den fremmande bejakade frågan med en bugning.

”Bästa herr Medenberg, förlåt en olycklig enka, om emottagandet här är efter omständigheterna, och om jag icke i allt kan –”

För Guds skull!

”Vi hafva hemligheter att utvexla med hvarandra; det måste vara så. Jag nödgas utbedja mig att få veta grunden för de upplysningar om det tillärnade rånet på Evershult, som herr Medenberg gaf mig den der dagen i Jönköping; och likaså att få känna, huru detta paket kommit i herr Medenbergs händer?”

Också jag, svarade han, är ganska angelägen om att få lemna dessa upplysningar. Jag är det så mycket mera, som jag också nu, å min sida, behöfver fru hofmarskalkinnans råd rörande några andra personer, om hvilka jag skall tala. Men allt är under den förutsättning, att fru hofmarskalkinnan täcktes ursäkta ankomsten af en obekant, som vågar taga så mycket förtroende i anspråk.

Efter denna inledning försvann hastigt det fremmande i hela sättet, och bekantskapen var gjord. Hofmarskalkinnan aflägsnade sina tre små flickor; men det skedde icke utan att herr Medenberg ännu en gång tog lilla Ebba på sina armar, liksom då han bar henne hem ifrån Vetterns vågor, den der dagen. Han kysste som hastigast barnets korall-läppar, och nedsatte åter lilla Ebba på golfvet. Henriette gjorde honom ock sin artiga kompliment, och tackade för snäckan, som hon ännu icke glömt att hon erhållit af honom. Louise neg, tog sina systrar, en i hvardera handen, och gick ut med dem.

Befallningar gåfvos om den anlände resandes hästar och åkdon. Ljus inburos i fru hofmarskalkinnans rum. Sedan allt var ordnadt och dörren sluten, satte sig hon och herr Alexander tillsammans i soffan, och hon började samtalet på följande sätt:

”Herr Medenberg, vi skildes sist på farstubron af det hus, der jag på min hemresa ifrån Medevi logerade; och jag tackar för all godhet emot mina stackars små flickor. Jag var alldeles nyss anländ till staden då, och jag viste icke ännu, att min man också hade kommit till Jönköping, för att möta mig och hemföra mig. Han hade velat göra mig denna angenäma öfverraskning, och derföre icke underrättat mig om något på förhand. Han hade inträffat i Jönköping under det att jag med mina flickor gått att promenera vid kyrkan. Under tiden, och såsom han icke träffat mig hemma, gick han att söka grefve Zeyton på gästgifvargården: några bref ifrån grefvinnan Celestine uppmanade honom att af grefven fordra[209] åtskilliga förklaringar. Men jag skall äfven förklara orsaken till detta besynnerliga möte. Såsom Abelcrona ofta brukade tillbringa långa tiderna i Jönköping, hade Celestine adresserat sina bref dit. Abelcrona hade af obehagliga anledningar undvikit att se Karmansbol på många, många år; och han var icke heller rätt gerna ute i hela socknen; han vistades föga på sjelfva Evershult. Men just i dessa dagar hade en förlikning gått för sig emellan honom och Zeyton, sedan denne afbördat sig en gammal skuld till min man. Min man hade derföre varit på Evershult under det att grefvinnans bref till honom gingo på Jönköping. Han bekom dem icke förr än den dag, då han reste in till staden för att träffa mig. Under det han väntade min återkomst ifrån promenaden, sände han bud ut i staden och till gästgifvargården för att efterhöra om Zeyton hade hörts af ibland resande, och då han härom erhöll underrättelse, gick han genast att söka honom. Litet efter sedan herr Medenberg lemnat oss, såg jag min man träda in; han återvände då från Zeyton. Jag öfverraskades på det angenämaste af att se honom i Jönköping, han förklarade med några ord hvarföre han rest in, omfamnade mig och sina små flickor; men syntes mycket upprörd. Då jag, litet förskräckt, frågade honom om något händt honom, omtalade han allt hvad jag nu berättat, och att han haft ett stormigt samtal med Zeyton, rörande den stackars Celestine, och mycket, mycket annat. Jag, i min ordning, ansåg mig nu böra meddela honom de underrättelser, eller rättare sagt de vinkar, som herr Medenberg gifvit mig om tjufbandet och om de faror, hvaraf vi på Evershult möjligen hotades. När Abelcrona fick höra dessa ord, såg jag honom märkbart skifta färg och hans ögon stirrade på mig. Han sprang upp. ”Vi måste skynda att resa till Evershult!” utbrast han. ”Försigtighetsmått måste tagas derute, och genast. De vinkar, du fått, hafva säkert sin grund. Jag börjar se igenom planen af en förskräcklig anläggning! Just nu tycker jag mig börja begripa meningen af vissa underliga ord, liknande hotelser, dem Zeyton under vårt samtal nyss lät undfalla sig.” Jag blef bestört öfver min mans ovanliga oro. Vi läto genast spänna före och afreste ifrån Jönköping tillsammans. Under det att vi åkte, tilltog min mans oro ännu mer; han tycktes ana, att anfallet på Evershult kanhända redan var börjadt. Efter några mils resa fattade han, vid ett hästombyte[210], hastigt sitt beslut. Det var om aftonen; våra småflickor skulle hafva lidit för mycket af att fortsätta den brådstörtade färden genom natten; han lät derföre dem, och mig hos dem, dröja qvar för att hvila, medan han sjelf tog hästar och reste, så sent på qvällen det var, ensam hem till Evershult för att träffa anstalter till gårdens säkerhet. Den olycklige! och vi olyckliga! Han kom för sent för att rädda Evershult, men för bittida för sig sjelf. Hade han icke afrest denna natt ifrån oss, så skulle väl gården hafva blifvit ett rof för lågorna ändock, men han sjelf – o min Gud! min Gud! – och vi!”

Medenberg ryste.

”Gud har så velat,” slöt fru Abelcrona och blickade med resignation emot höjden. ”Underbara skickelse!”

Jag kan säga, vidtog den fremmande, att den underrättelse, jag kom att gifva fru hofmarskalkinnan, blef orsaken till den brådskande skyndsamhet, hvarmed herr hofmarskalken skyndade sin egen hemska undergång till mötes. Jag fasar vid denna tanke, och vid hvad jag har gjort. En mörk ande har handlat genom mig: jag har utan att vilja det, utan att ana det, varit redskapet åt honom, o min Gud! och Nickolson –

”Den olycklige unga mannen? Jag har genom bref från min man, under min frånvaro vid Medevi, fått veta, att han dränkt sig. Jag har mycket beklagat honom; ty jag känner något om honom, och ännu mera om hans beklagansvärda, stackars mor.”

Nickolsons död var uppdiktad, fru hofmarskalkinna. Han lefver, vid Gud! han har varit ganska verksam. Och likväl, fortfor Medenberg, kan jag icke neka, att jag med stort nöje hör fru hofmarskalkinnan tala utan så mycken vrede, som han kunde förtjena, om honom; och i synnerhet önskade jag höra något om hans mor, och om andra hans slägtingar.

”Herr Medenberg,” afbröt hon, ”vi äro här inne på ett hemlighetsfullt ämne; men då jag märker, att herr Medenberg redan vet så mycket om dessa slägtförhållanden, så kan jag gerna tillstå, att grefvinnan Celestine aldrig varit lycklig; och min annars så oförgätlige man har jag aldrig kunnat gilla i afseende på hvad han åtgjort till Zeytons giftermål. Hvar menniska har sina åsigter; Abelcrona var vida äldre än jag; han såg lifvet under andra färger, och önskade hafva sin systerdotter försörjd.[211] Jag glömmer aldrig den dag, då i Evershults förmak vigseln firades emellan tvenne väsenden, som aldrig förenades till själen. Abelcrona var dertill den förnämsta orsaken.”

På Evershult alltså skedde det! utbrast Medenberg för sig sjelf. Denna gerning? den skulle till sluts kunna hafva bestått uti någonting annat, än blott begäret att röfva penningarne? Det skulle kunnat vara en dold, en långsam hämnd? Så har af den till oäkta gjorde sonen brandfacklan blifvit kastad i sjelfva det rum, der akten firades, som – – oh, förlåt mig, fru hofmarskalkinna, jag förföll i tankar.

”Men säg mig nu,” afbröt hon i sin ordning, ”hvad vet då herr Medenberg om Nickolson? Huru har han blifvit räddad ur sjön?”

Räddad ur vattnet, ja. Men han är ännu långt ifrån räddad från det, som värre är. Hör mig –

Medenberg berättade nu för fru Abelcrona hela händelsen på Aronfors, och slutade ej förrän han omtalat äfventyret i berghålan, jemte det slutliga uppträdet hos ”Gubben vid Hålkroken,” der han bekom skrinet; och vid dess öppnande ej blott fann de ifrågavarande penningarne, utan äfven en brefpacke, som genom utanskriften visade, att den tillhörde herrskapet Abelcrona.

”Litet efter sedan jag kommit i besittning af allt detta,” tillade han, ”hörde jag Göran Edeling framträda ur skogen med alla dem han vunnit på sin sida, och fången midt ibland de öfriga. Vi rådslogo nu om sättet huru vi skulle färdas. Vi befunno oss på långt afstånd ifrån denna socken, hvaruti det nedbrända Evershult ligger, äfvensom Aronfors och Karmansbol. Vi beslöto dela oss, och resa i olika partier. Jag bekänner, att jag af flera skäl önskade göra fru hofmarskalkinnan min uppvaktning, innan jag återvände till sjelfva Aronfors. Tillåt mig att nu vara fullt uppriktig! jag ville till förevändning för detta besök använda det brefpaket jag funnit hos röfrarne, och som jag hade rättighet att återlemna till sin egarinna. Men egentligen var min afsigt – min nådiga fru hofmarskalkinna! – att få inträda närmare i en för mig högst dyrbar bekantskap. Jag nekar icke, att jag för mensklighetens skull något intresserar mig för denna Nickolson, så till vida, att, skulle han kunna räddas för ett bättre lif, så vore det mig kärt. Han ligger ännu gömd der borta i[212] skogen, vårdad af gubben och gumman vid Hålkroken, en af bandets förnämste tjufgodsgömmare. Denna Joakim är afskyvärd som sin far; dock är han det endast i andra hand, hvilket i mina ögon ej betyder så litet. Och hos honom finnes en fördold blomma, en ännu lefvande gnista, som är hans mors minne i hans själ, och som – jag bönfaller för den eländige! – förtjenar att frälsas från slutlig undergång. Sjelfva hans far, grefve Zeyton, tyckes, utom sina mörka naturanlag, egentligen hafva blifvit ett missfoster endast derigenom, att –”

O min herre, tala icke derom! jag önskar Abelcronas minne heligt. Och äfven han – herr Medenberg, tro mig! – min förlorade man gjorde visst ingenting annat för sin systerdotter, än hvad han ansåg rätt och nyttigt.

Alexander såg åt sidan och sökte ett ämne för att i sitt svar undvika allt bittert, som skulle kunna kasta ett mörkt skuggskimmer öfver den döde. ”Hvem här i verlden har väl alldeles orätt?” hviskade han. ”Menniskorna förstöra hvarann, blifva brottsliga och olyckliga, under det att till sluts kanske i grunden taladt hvar och en, om man vill se honom billigt och ur sitt eget ljus, har rätt? skulle man icke kunna säga så? Finnes då ingen tråd, som leder oss ut ur denna förfärliga labyrint, der alla hafva på sitt vis rätt – och ändock förderfva hvarandra? O min Gud! mitt hjerta säger mig likväl, att en utgång, en hjelp måste finnas. Jag tror till och med, att jag skulle kunna nämna denna hjelp vid namn. Men förlåt mig fru hofmarskalkinna! jag har varit ohöflig nog, att låta förirra mig i fantasier. Hvarom talade vi? Ah – jag har ännu glömt berätta en ganska vigtig sak. Jag medför icke blott denna lilla brefpacke, som jag härmed får äran återlemna, utan tillika en betydlig penningsumma.”

Penningar? Hvad vill det säga?

”Fru hofmarskalkinnan påminner sig lätt ur hvad jag redan berättat, att första orsaken till mitt besök hos grefve Zeyton och derifrån hos Nickolson var, att, om möjligt, kunna återbekomma de från min patron, kapten von Mekeroth, tagna penningarne vid Aronfors’ bruk. Under händelsernas lopp hafva emellertid dessa medel kommit i herr hofmarskalken Abelcronas ego, såsom betalning af en revers, hvartill Zeyton användt dessa medel. När slutligen Nickolson för andra gången tog[213] dem, så tog han dem ju i sjelfva verket ifrån herr hofmarskalken? Jag har nu genom det äfventyr, jag omtalat, fått dessa penningar i min makt, och jag håller dem här i min hand. Fru hofmarskalkinnan inser visserligen af det föregående, det min mening måste hafva varit, att kunna återställa dem till min kapten, ifrån hvilka de ursprungligen blifvit stulna. Men jag tillstår, att jag sedan råkat i stort tvifvelsmål, om jag bör återgifva honom dem. Jag har derföre besökt fru hofmarskalkinnan först, innan jag vändt tillbaka till Aronfors. Se här –”

Min herre?

”Ja, min nådiga fru hofmarskalkinna! Här ligga dessa olyckliga 2500 rdr bko (Medenberg uppräknade sedlarne och lade dem på bordet). Säg mig uppriktigt, kunna vi väl i sjelfva verket anse dessa penningar tillhöra det Mekerothska huset?”

Utan tvifvel: de togos ju ur Aronforska brukets kassakista?

”Det är sant; men när hofmarskalken Abelcrona af gref Zeyton emottog dem såsom gäldande af sin fordran hos honom, viste han alldeles icke och behöfde icke veta, hvarifrån penningarne förskrefvo sig. Nog af, att när han lemnade Zeyton reversen qvitterad och deremot fick medlen i sina händer, voro dessa medel sedan utan tvifvel herr hofmarskalkens gods och ingen annans.”

Jag kan icke neka det.

”När de nu för andra gången stulos, så togos de ju ifrån honom och ingen annan?”

Det ser nästan så ut.

”Finner icke då fru hofmarskalkinnan, att jag bör återställa dem till herr hofmarskalkens arfvingar, och icke till kapten von Mekeroth: ehuru jag, sanningen att säga, betraktar mig sjelf i stor förlägenhet om hvad jag skall säga honom, då jag kommer hem, och såsom resultat af den resa, jag för hans räkning företagit, berättar honom, att jag visserligen lyckats återeröfra hans förlorade och i denna stund honom ganska angelägna penningar; men att jag på vägen funnit grunder, att gifva dem ifrån mig åt en annan.”

Det går alldeles icke an! Tag dem, min herre; för Guds skull, tag dessa sedlar och lemna dem till herr kapten August von Mekeroth!

”Men det kan jag med godt samvete omöjligen göra. Det skulle då vara, att fru hofmarskalkinnan behagade skänka honom dem såsom en pur gåfva. Men jag måste berätta honom förloppet; och då jag nalkas till denna omständighet, skall han troligen komma utom sig vid den tanken, att såsom present – vore det ock ifrån den älskvärdaste hand – erhålla hvad han anser för sin onekliga rätt. Jag känner mannen och hans retliga nerver. Jag hemför hellre ingenting, än jag hemför något, som gör honom ursinnig.”

Denna belägenhet är svår. Jag begriper icke, jag kan icke alls utgrunda hvilken dessa penningar med rätta tillhöra!

”För öfrigt måste jag göra uppmärksam på, att om äfven fru hofmarskalkinnan för egen person skulle, för att slita frågan, känna sig villig att bortskänka medlen åt min kapten, så äro de omyndiga barnens – de tre älskvärda fröknarnes, som nyss gingo ut – med få ord, deras rätt, såsom arfvingar efter sin goda far, för nära trädd.”

Men, min herre, i fall penningarne äro Mekeroths, så äro de ju hvarken mina eller mina barns?

”I fall, ja. Men emedan de nu verkligen voro herr hofmarskalkens, så –”

Fru Abelcrona uppsteg under stor rörelse. Hon gick till sin skrifbyrå, framtog papper, lack, sigill och en papperssax af skönaste slag. Utan att säga ett ord gjorde hon ett konvolut, lade de 2500 r:drna deruti, förseglade alltsammans, åsatte sitt adliga, vackra sigill, och skref utanpå: Penningar, som tillhöra Ingen. Är min herre nu nöjd? sade hon. Månne icke denna utväg är den lämpligaste?

Medenberg betraktade utanskriften och anmärkte: ”detta blir då en död fond: den skall ingen renta bära inom sitt konvolut, och ingen skall hafva godt derutaf.”

Så gerna kunde de hafva varit qvar i skogen hos skälmarne, så hade de dock kommit någon till godo – icke så, min herre?

”Nej, så menar jag ändå icke. Och, när jag tänker rätt efter, så gifves ingen bättre utväg än denna. Gud föreser väl medlen. När jag kommer hem till min kapten, skall jag troget berätta honom, att det fogat sig så, att jag verkligen uppsnappat hans mynt, men att det tillika fogat sig så,[215] att han ingenting får deraf.”

Detta gör mig högligen ondt, anmärkte fru Abelcrona; och jag har sjelf tillbjudit herr Medenberg att gifva dem åt honom. Men då min herre bevisat mig, att detta icke går an, så finnes intet annat sätt, än att låta någon tredje – t. ex. Domaren i orten, eller Guds skickelse – afgöra emellan oss, hvem det förseglade slutligen bör tillhöra.

”Domaren? Då är jag mera fallen för Guds skickelse,” svarade han. ”Fru hofmarskalkinnan skall få se, att – – ty jag har en odödlig förhoppning på Guds heliga försyn i allting; och det har aldrig slagit mig felt i all min lifstid. Var så god och göm det förseglade under tiden.”

Nej, min herre, var så god sjelf. Herr Medenberg är opartisk. Hvem ock en gång i verlden dessa penningar skola tilldömas, så kunna de väl dock aldrig komma att anses för herr Medenbergs. Behåll dem således!

”Nåväl, jag skall gömma dem. Gud gifve, att jag nu också så säkert viste hvad jag skall säga, när jag anländer hem till mitt bruk.”

Enligt de sista underrättelser, jag genom andra sockenbor fått ifrån Aronfors, svarade hon, skall der icke stå så alldeles fullkomligt väl till nu. Kaptenens sjukdom lärer icke vara god.

”Hvad? den måtte dock icke hafva förvärrat sig? Jag föranstaltade om assessor Caspersons utresa ifrån Jönköping.”

Jag fruktar, att det onda upparbetat sig. Det kan synas herr Medenberg underligt nog, att jag, såsom sockenbo och gammal bekant med det Mekerothska huset, dock icke personligen infunnit mig på Aronfors och efterfrågat kapten Augusts helsa. Min egen närvarande djupa sorg kan undskylla mig. Likväl må jag öppet för herr Medenberg tillstå, att ett annat värre skäl finnes. Det var en tid, då de begge husen Abelcrona och Mekeroth lifligt umgingos; och jag kan gerna, ehuru för en kort period, tillägga det tredje, Zeytons. I synnerhet herrskade en stor förtrolighet emellan min goda Celestine, Aurora och mig. Jag kan berömma oss för, att vår förtrolighet icke grundade sig blott på det vanliga umgängesnöjet. Det var i sanning ett högre band, som sammanknöt oss tre. Vi hade föresatt oss att utföra någonting, till – jag skall icke nu vidare yttra mig derom: det är slut. Det blef slut, detta innerliga, varma förbund emellan oss tre fruar, när våra mäns tvistigheter gjorde det omöjligt[216] för oss, att träffas så som förut; och en stigande köld, familjerna emellan, afbröt allt, som var ämnadt till mensklighetens gagn.

Fru Abelcrona tystnade. Medenberg såg upp. ”Afbryt icke!” sade han. ”Jag anhåller, som en nåd, att få kunskap om hvad jag nu får förnimma blott under formen af en vink. Jag bekänner, att jag hört någonting förut, otydligt och besynnerligt, det är sant, men likväl en halfdragen anda om, att fru hofmarskalkinnan utsträckt sin ädla verksamhet till försöket, att utföra – hvad skall jag kalla det?”

Af hvem har herr Medenberg hört någonting sådant?

”Jag har träffat en flicka, som heter Ellin från Dädemohult.”

Hofmarskalkinnan log. Men hastigt återtog hennes ansigte ånyo sin lugna, resignerade, i biblisk mening sköna hållning. Ellin är en god flicka! sade hon.

”Jag har talat icke så litet med denna flicka,” inföll Alexander; ”hon är den, som mest förmått mig, att, derest jag kan, uträtta något godt för den förlorade sonen.”

Jag vet, att hon vill Nickolson väl; och hon har stort skäl dertill.

”Han är hennes nära slägting. Hennes mor, trollpackan på Dädemohult, vill honom kanske också väl?”

Gamla Ellin? stackare! Jag hör, att herr Medenberg är ganska initierad på orten.

”Helt naturliga händelser hafva fogat det så. Jag tillstår, att om fru hofmarskalkinnan icke anser mig alldeles ovärdig sitt förtroende – och förutsatt, att fru hofmarskalkinnan sjelf ännu en gång skulle önska det varma band närmare tillknutet, som fordom förenade grefvinnan Celestine och fru Aurora med värdinnan på Evershult –”

Ack, afbröt hon hastigt, Evershult finnes icke mer! Det lilla ställe jag nu bebor här, heter Blommenäs: det ligger dock på Evershults egor, och var mitt käraste sommarnöje; hvarföre min man lät uppbygga detta täcka, beqvämliga hus, likasom till ett enkesäte. Anade han det förut? Men Gud har så velat. Fortfar – fortfar – min herre.

”Nåväl! skulle det förbunds återförnyande emellan de tre fruarne, som en gång varit till, fägna fru hofmarskalkinnan att se åter knutet, så är det icke alldeles omöjligt, att icke jag – – ty öppet sagdt, jag känner[217] äfven grefvinnan Celestine Zeyton, och jag är förvissad om, att ingenting skulle skänka hennes lidande själ en högre tröst, än att ånyo få njuta tillfredsställelsen af ett själfullt umgänge, som hon nödgas sakna nu. För detsamma kan jag äfven ansvara, i och för min egen patronessa, fru Aurora von Mekeroth.”

Hofmarskalkinnan Abelcrona såg på den fremmande med stora ögon. Är det möjligt, tänkte hon, att min själs skönaste dröm icke försvunnit ifrån all verklighet? Skall min ljufvaste tanke ännu en gång kunna lefva upp och stiga fram i gestalt på jorden? Hon betraktade herr Medenberg icke längre som en fremmande, utan såsom en frände till sin egen själ.

TJUGONDEFJERDE KAPITLET.
Phalanstèren.

______

Här är blott frågan om ordnandet af själens, likasom af det kroppsliga lifvets ekonomi, så, att laster och brott utrotas från den förras område, likasom timlig brist, hvarje uselhet och allt elände ifrån den sednares.

HOFMARSKALKINNAN Abelcrona steg upp, bad sitt fremmande vara så god och icke misstycka, att hon aflägsnade sig litet, och gick derefter genom en dörr in i ett angränsande rum. Medenberg tyckte sig vid dörrens öppnande märka, att kabinettet derinnanföre hade tycke af ett skrifeller läsrum; han varsnade som hastigast en nätt bokhylla, hvilken ett grönt sidenhänge i smakfulla veck till hälften skymde; och kanten af ett rundt mahognybord, hvarpå ändarne af åtskilliga ark stucko fram, mötte icke mindre hans ögon.

Herr Alexander satt i angenäma betraktelser öfver alla de småländska fruars intagande väsende, som han hitintills haft lyckan att se. ”Fru Abelcrona,” anmärkte han för sig sjelf, ”har väl ett litet utförligare, om jag så får kalla det, en smula predentligare sätt, då hon talar, än grefvinnan Celestine, hvilken uttrycker sig mera fint, kort och känslofullt. Ah – se här ser jag ju innanför denna bokperm hennes förnamn? hon heter minsann Ebba, i likhet med sin lilla yngsta dotter. Nåväl? Min fru Ebba,[219] här, tycktes mig hafva litet tycke af en, som satt och afhandlade, då hon talade (förmodligen har äfven läsaren märkt, att Medenberg ej hade så alldeles orätt i denna iakttagelse). Men jag,” fortfor han inom sig, ”vill alldeles icke lägga henne detta till last. Hvar och en har sitt skaplynne, sina former och sina egna slags blomblad omkring själens älskvärda knopp. Fru hofmarskalkinnan är säkert, om jag ej bedrog på hvad jag såg när hon öppnade dörren ditin, lika litterär, som nånsin fru Zeyton. Men då Celestine – må läsaren förlåta herr Alexander, att han i sina tysta tankar helt enkelt och förtroligt började namngifva sina fruar blott och bart med förnamnet – då Celestine är litterär på ett poetiskt och tillika, fruktar jag, genom olyckan nervöst sätt; så är hofmarskalkinnan Ebba litteratör på ett mera sansadt, religiöst, nyttigt och lyckligt vis. Ehuru nyss enka vorden – glad är hon för ingen del, det vore synd att säga – men icke förstörd af sorg är hon emellertid, oaktadt enka. Så stor är gudsfruktans heliga makt öfver anden; och jag är i högsta grad nyfiken, att lära känna hemligheten af hvad det kan vara, som hon har velat, men icke kunnat. Dock får jag säga, att af alla tre tycker jag ändå mest om min egen patronessa: fru Aurora sätter jag främst. Utan någon bok-kännedom alls, är väl det yttre, praktiska, jordiska lifvet Auroras rätta hem, hennes verksamhets allt: men huru oegennyttigt, rent och idealiskt likväl! Hon sköter visst blott jordiska ämnen, men hon sköter dem såsom pligter, och härigenom blifva de himmelska. Auroras själ hänger icke fast vid någonting telluriskt, oaktadt hon endast sysselsätter sig med det telluriska, efter hon blifvit försatt i denna ställning i lifvet. Ack, hvad jag längtar hem till Aronfors! Det är dock någonting täckt att se, när man i denna mening tager det telluri –

Informatorn afbröts i sin monolog genom fru Ebbas återkomst. Hennes sköna gestalt förde sig storartadt, under det hon kom, och hennes ansigte syntes nästan så upplifvadt, som en förklarads. Hon bar i sin hand ett hoprulladt postpappers-manuskript, och under venstra armen tvenne böcker.

Hon nedsatte sig i soffan, vid sidan af herr Medenberg, med det slags höga vänlighet, som instinktlikt innebar, att på en och samma gång den skönaste förtrolighet kunde ega rum öfver alla rent andliga, himmelska[220] ämnen; men tillika det fullkomligaste hållande på afstånd i hvarje annat afseende, rangen sjelf icke uteslutandes. Hon var således den varmaste själafrände i en kropp af is; ehuru en ganska vacker is. Just härigenom blef likväl Medenberg så ledig: han kände sig fri, glad och i stånd att kunna tala med henne om allting, emedan intet slags fara kunde komma i fråga om någonting farligt: icke ens på längsta håll. Han kände, att det i detta ögonblick icke gafs någon mystisk region, äfven den dunklaste, underbaraste och tystaste, om hvilken han ej öppet och utan svårighet skulle kunna yppa sina hemlighetsfullaste tankar i sällskap med ett väsen af detta slag. Man kan vara qvinna utan att alls vara qvinna. Man likaså. Man är då theosofisk. Det endaste man i sådant fall icke fullkomligen besitter, är grace. Men den betyder också här intet. Den tillhör något helt annat –

Medenberg hade under denna sin betraktelse väntat, att hon skulle börja tilltala honom. Men hon gjorde det icke. Hon satt blott och såg honom öppet och klart i ansigtet, likasom examinerade hon honom i sina tankar; och det besynnerligaste var, att hon icke nöjde sig med att skåda honom i sjelfva ögonen, utan ofvanför ögonen. ”Herr Medenberg har mycket ortsinne,” sade hon nu ogeneradt. ”Dessa upphöjningar vid ögonbrynen äro lägets – ja. Mycken bredd vid tinningarne: herr Medenberg har sinne för musik. Högre upp? alldeles, jag gissade det: mycken reflexion. Fantasiorganen är mindre utbildad; men här är verkligen en betydlig reflexion.”

Det gick en liten kåre öfver Medenberg. Jag har varit fallen för att reflektera allt ifrån min barndom, svarade han en grand häpen, men –

”Det är klart,” afbröt fru Ebba, med ett mildt, frenologiskt leende. ”Reflexionssinnet har sitt säte här midt i det högre af pannan. Herr Medenberg besitter detta parti ganska bredt, upphöjdt, väl, harmoniskt utvuxet. Tillåt mig – var så god, blif icke ond – vänd örat till. Alldeles! jag kunde förmoda det: mycket courage, ett stort mod när det behöfs; men – ah, förträffligt! – intet öfvermod. Man kallade detta fordom Mordorgan: orätt af Gall; likasom man benämde Förvärfsinnet tjuforgan. Det är just denna inbördes sig sjelf motverkande bildning, som för menniskan är den lyckligaste, när hon besitter fullständig Oförskräckthet[221] (denna organ är här till i rik form, fast väl gömd under håret) tillika med ingen grad Öfverdåd – tillåt mig känna, nej! knappt något Öfverdåd alls. Häruppe på hjessan framåt pannan till – hvilken Veneration! Men här vid sjelfva vertex – kän! en liten nedsänkning – full brist på Egenkärlek!”

Efter dessa upptäckter strålade fru Ebbas ögon af den innerligaste vänlighet: hon såg framför sig ett hufvud af de dyrbaraste kännemärken. Hon fattade sakta och behagfullt Alexanders hand, såsom önskade hon trycka den med en änglalik vänskap. Han vågade då taga fru hofmarskalkinnans hand tillbaka, förde den till sin mun och kysste den vördnadsfullt, varmt.

Hans uppsyn gaf likväl tillkänna en rodnad, lik ett barns, som undergått förhör i sin läxa. Vi hafva förr märkt, att, ehuru mot trettio år, hade herr Medenberg en stor blyghet och försynthet i fruntimmerssällskap. Han begrep här ganska väl, att godheten emot hans hufvud icke betydde godhet emot hans person. Ehuru academicus och lärd, hade han aldrig kommit att studera frenologien: hjernan besitter ingen katheder inom någon af de fyra fakulteterna. Han fann sig således i början litet underlig i sin ställning. Men, säkert till följe af sin anmärkta reflexionsorgan, brydde han sig snart icke vidare derom; han slog ifrån sig den spökaktiga tanken, att han satt i soffan med en hufvudskalle på sin hals; och han började, för att förströ sig, betrakta sjelfva fru hofmarskalkinnan – i pannan.

Hon märkte det och sade hastigt rodnande: ”låtom oss slå bort detta lappri! Det är icke för frenologi vi sitta tillsammans nu: det var om helt andra och vigtigare ämnen, jag önskade samtala med en man, som herr Medenberg. Jag har icke på länge brefvexlat med våra största frenologer. Emellertid får jag säga, att jag sätter Schwartz ganska högt i Sverige; och det kan icke falla mig in att neka en så sann vetenskap sin verklighet. Gud har i sin skapelse varit mycket god emot oss menniskor, och jag tackar Honom djupt, som (hon strök sig med handen öfver hårbenan vid den främre hjessan) gifvit mig så mycken Veneration både för Gud och menniskor. Mina goda föräldrar hafva visst genom uppfostran bidragit till utbildandet häraf – kullern här är icke obetydlig – men hvad[222] skulle väl de hafva uträttat, om Gud sjelf icke gifvit org – anlaget i barnets själ? Låtom oss derföre vara evigt tacksamme! Låtom oss icke vara grymme, icke hårdt tänkande emot de menniskor, våra likar, som hafva fått allt sitt på ett olika sätt emot för oss, herr Medenberg!”

Alexanders tankar föllo på Nickolson. Men det var honom ännu icke möjligt, att få dennes bild fullt älskvärd framför sig: han nämde honom derföre icke, utan sade i stället: hvad tänker fru hofmarskalkinnan om Ellin?

”En vacker, och framför allt en förträfflig flicka: bättre, vida bättre, än man skulle vänta af hennes stånd. Men med hennes stånd är det också icke så farligt. Jag skall snart komma till denna berättelse, ty den angår mig och mina förhoppningar ganska nära. Hennes morfar var en utmärkt musiker; och – han var vida mera än det! Han var en Guds man, en tjenare i den äkta sanningen.”

Hofmarskalkinnan tystnade, likasom fattad af några stora, himmelskt intagande minnen. Spelet i hennes ansigte förändrades, och Medenberg märkte med nöje, huru det vetenskapliga tycket, det frenologiska, nu drog sig alltmer tillbaka, nästan försvann. Oförmodadt, sedan hon med ett par blinkningar likasom gjort sig ledig från inre fantasier, vände hon sig till sitt fremmande och frågade: ”säg mig uppriktigt, hvad tänker herr Medenberg om mig?”

Min nådiga fru hofmarskalkinna –

”Jag kan förstå: det är icke så godt att besvara. Herr Medenberg! jag skall med några ord yppa det sjelf. Här är en rulle, som vi skola öppna efteråt: den innehåller något om mina käraste tankar i denna verld. Men se här: denna bok är det Lefvande Ordet. Och denna bibel är mig dubbelt dyrbar för bladen framföre, på hvilka anteckningar stå af en hand, som –”

Hon visade herr Medenberg. Han betraktade en okänd stil, som tillkännagaf en äldre hand. Hon tillät honom dock icke ännu läsa innehållet, utan sade:

”Jag har en tid tillhört Bibelsällskaperna, och jag låg i liflig korrespondans med alla i Sverige, som arbetade på spridandet af Evangelii ljus. Min man var så god och var icke emot detta; jag försummade icke[223] mitt hushåll derför. I synnerhet vördade jag högt de män, som anden gifvit kraft att framstå i landet såsom store predikanter. Jag brefvexlade med Sellegren i Hälleberga – hvilken man! Känner herr Medenberg honom?”

Hans namn lefver öfver hela södra Sverige i vördadt minne; men jag har aldrig sett honom.

”Med Wieselgren brefvexlade jag ännu mer. När man hör Wieselgren tala, tror man sig vara framför en blixtrande och slående ljungeld. Han är vår tids Hesechiel.”

Alexander tänkte öppna sin mun om Peter Nyman; likväl var det något, som hindrade honom från att göra det.

”Efter allt detta,” fortfor hofmarskalkinnan, ”hvad tror herr Medenberg om mig? Tillhör jag icke det Småländska läseriet månne? Är jag icke en af medelpunkterna, från hvilka i hemlighet de besynnerliga, farliga, djupt märkvärdiga folkrörelser utgå, som man öfver hela Sverige nu talar om under namn af Predikosjukan?”

Herr Alexander teg.

”Innan jag redogör för min egen fråga, så se här, herr Medenberg. Denna andra bok, känner min herre den? eller någonting åt detta håll?”

Alexander trodde sig få se en ny och förut okänd kommentar öfver den Hel. Skrift. Men det var icke så. Vid uppslåendet märkte han en fransysk stil.

”Känner herr Medenberg Madame Gatti de Gamond? Nej, kan jag tro: denna nya författarinna och allt åt det hållet är i Sverige så godt som alldeles obekant ännu. Hon är Fourierist; dock har hon i mycket mildrat och förbättrat Charles Fouriers system. Denna bok handlar om sättet för utrotandet af både osedlighet och fattigdom från menniskoslägtet: både själens och kroppens nöd försvinna.”

Vågar jag uttala hvad jag tänker: fru hofmarskalkinnan är St. Simonist?

”Nej, herr Medenberg. Jag lefver och dör i tron på Christi gudomlighet och hans läras himmelska ingifvelse. Jag tillhör hvarken St. Simonisterne, Communisterne, sådane de hittills visat sig i praktiken, eller Edmund Owens parti, Socialisterne. Jag anser tidehvarfvets största tanke[224], till utrotande af själens och kroppens nöd från menniskoslägtet, ligga förborgad i Phalanstèren –”

Phal – Phalan –

”Ja ni, mina lärda herrar, vet ännu förmodligen ingenting härom. Jag säger också uppriktigt, att hvad namnet beträffar, så är jag icke nöjd med något, som smakar af besynnerlighet. Men till sin idé är Phalanstèren alldeles detsamma, i utbildad form, som de första christne sinsemellan iakttogo. Det är, i korthet, en förening, ett bolag, en institution, hvari alla, som deruti ingått, fattiga eller rika, unga eller gamla, göra sin egendom gemensam, och sedan få arbeta, lefva och gagna i full enlighet, hvar och en, med sin individualitets gåfvor, sådana Gud gifvit dem, och med detsamma till allas förkofran. Jorden sjelf bär, genom denna inrättning, den högsta möjliga myckenhet af frukt och närer otaligt mycket mera folk än nu.”

Det är då till realiserandet af en Phalanstère, fru hofmarskalkinnan offrar sitt lifs verksamhet?

”Nej, icke ändå, herr Medenberg. Fouriers plan, eller Phalanstèren, har icke det emot sig, att den ej är förträfflig och utan tvifvel skulle lyckas, allenast den en gång vore verkligen grundad och satt i gång. Men det är begynnelsen, som utgör det svåra; första steget, att få folk dertill. Härföre fordras en moralitet hos menniskorna, som icke ännu finnes: ett afsägande af falska tänkesätt, vanor, missbruk och allt detta, som lägger själen i osanna bojor. Systemet är således outförbart utan genom en förutgående inledning, en öfvergångsformation i civilisationen.”

Jag kan inse det. Rör hela denna fråga äktenskapet?

”Nej; det är något annat. Här är blott frågan om ordnandet af själens, likasom af det kroppsliga lifvets ekonomi, så, att laster och brott utrotas från den förras område, likasom timlig brist, hvarje uselhet och allt elände från den sednares.”

Medenberg kände sig vid denna föreställning upplifvad till högsta värme. Vid Gud! utropade han, åt detta håll måste all sann religion, all civilisation sträfva. Hvilken inledning dertill, hvilken öfvergångsformation har fru hofmarskalkinnan påtänkt? Hvilken plan? Här är jag! hela[225] min ringa person – min inskränkta verksamhet – allt hvad jag förmår – erbjuder jag!

Hon hörde dessa enthusiastiska ord sjelf med enthusiasm. Likväl utmärkte allt i hennes väsende lugn, stillhet, resignation. ”Då jag först inkom på fältet af dessa tankar,” fortfor hon, ”var äfven jag af den föreställningen, att sanningen vore det lättaste af allt i verlden att verkställa, och att till utförandet behöfdes blott ett slags andeligt förbund, ett bolag, ett sällskap, ingåendet af en förening. Det var en tid, då jag härom korresponderade med många: äfven med personer i Frankrike, Tyskland och i synnerhet England brefvexlade jag: mina bästa vänner, fruarne Zeyton och Mekeroth deltogo med mig i uppgörandet af de ljufvaste, de mest intagande planer till mensklighetens välgång. Jag har sedan öfvergifvit allt detta. Jag har dels måst göra det af tvång; ty våra män – . Mannen, i allmänhet, herr Medenberg, lefver vida mindre i idéernas och den rent menskliga sanningens verld, än Qvinnan – – jag vill icke säga, att våra tre män föraktade mensklighetens väl och tidehvarfvets framgång, men – – de voro också äldre, mycket äldre till åren, än vi, stackars tre fruntimmer: så hade de sina gårdar att sköta, och älskade icke att sysselsätta sig med tänkesätt. Men, utom detta, har ock sedan ett inre och betydligare skäl verkat hos mig till öfvergifvande af begäret att stifta ett sällskap. Jag tycker icke mera om slutna enheter. Jag älskar ej förbund. Men – skall jag våga för herr Medenberg göra min själs djupaste trosbekännelse?”

TJUGONDEFEMTE KAPITLET.
En Organistfamiljs historia.

______

Ett Förbund är någonting för stort för mig, men för litet för menskligheten; alltså passar det för ingendera.

”HAR jag orätt,” fortfor hofmarskalkinnan, ”då jag säger, att vår tids menniskor i allmänhet, prester såväl som andra, sönderfalla i två klasser, hvad religionen vidkommer? Antingen lemna de Gud, himmelrike, menniskans högre bestämmelse, det Heliga och Stora alldeles derhän; låta det gå med själens lif och andens kraf huru det vill och kan; men äro för öfrigt rätt hederliga i yttre mening: stundom glada, stundom vreda, allt som det af jordiska skäl faller sig; de äro, med få ord, materialistiske och intet vidare. Eller ock taga de Guds och bibelns sak på fullt och brinnande allvar. Hvad blifva de då? Jag har sett de flesta af dem antingen efter någon tid återfalla till det första slaget; eller ock fortgå de på en bana, som slutar med predikosjuka, i mildare eller farligare form, men alltid i någon grad ursinnigt.”

Medenberg förskräcktes för dessa alternativer.

”Jag bekänner,” fortsatte fru Ebba, ”att jag länge tillhört den sednare af dessa tvenne riktningar. Den förra kommer jag aldrig att bifalla. Men äfven den sednare, som jag förut hyllade, har ställt sig för mig i ett ofördelaktigt ljus, i nästan ett förhatligt. Det må nu vara under den[227] bättre formen, blott såsom vanligt Läseri, eller under den vilda och vansinniga, såsom Choræa, kramp eller predikosjuka; jag tillstår, att jag kan icke med det, jag finner det icke grundadt i Christi ord, eller i hans rena, upphöjda vandel. Men säg mig nu, hvart skall väl en menniska vända sig, som hvarken vill vara materialist, ej heller andlig på det gängse sättet? Jag tillhör en mycket liten och inskränkt sekt, Mensklighetens. Jag känner mig mycket ensam; men jag kan icke annorlunda, och jag har intet deremot.”

Vi äro åtminstone två! utropade Medenberg med lågande ögon. Ty jag – jag tillhör också denna sekt.

”Vore jag karl,” fortfor fru Ebba, ”så skulle jag utan tvifvel resa till en fremmande verldsdel, till Australien, der en evig vårhimmel thronar öfver det sköna Adelaïdes land, eller till Guyana. Men jag är qvinna, jag måste blifva der jag är, jag blir qvar; och jag tänker fortsätta med min lilla, obetydliga umgängeskrets, menskligheten.”

Men hvarföre har fru hofmarskalkinnan lemnat tanken på stiftandet af ett sällskap eller förbund till menniskornas väl? Deruti skulle jag vilja medarbeta! jag ville offra natt, morgon och dag deråt.

”Ett sällskap? en förening? Jag hoppades länge på kraften af sådana företag; men jag gör det icke mera. Ett förbund är någonting för stort för mig, men för litet för menskligheten: alltså passar det för ingendera. Det finnes ett tredje. Jag säger icke, att det är det rätta för andra, hvilka kunna hafva en högre förmåga, än jag: men det anstår mig. Jag återkommer, derigenom, under min sednare ålder, till hvad som stod skönast för mina ögon i min barndom.”

Huru skall jag förstå detta?

”Får jag berätta herr Medenberg en Organists historia? I en af Östbohärads socknarne, icke långt härifrån lefde en gång en man. Han är nu död; men jag såg den underbara gubben i min första ungdom. Jag vill tala om honom under namnet Nicolaus, såsom han egentligen hette, ehuru han bekom ett tillnamn sedan, hvarunder han blef något mera bekant. Mycket känd i verlden blef han aldrig. Endast de, som egde ett själens öra, och hörde honom spela sin fattiga orgel, så dålig den än var i den lilla småländska landskyrkan, de kunde sedan icke glömma honom[228] mera. Herr Nicolaus började med att vara bondson; men såsom gymnasist, student, en liten tid underofficer och slutligen organist, kallades han herre. Det var en man, som viste mycket, men kunde blifva ingenting.”

Han var student? blef han aldrig magister?

”Nej. Han blef ingenting och kunde ingenting bli. Han förstod nästan allt, och dugde dock till intet, så, som man vill hafva det i verlden. Han drogs med den största olycka på jorden.”

Hvilken, o Gud?

”Han ville, att allt skulle vara rätt och gå rätt till. Han fann icke rätt på det Rätta i någon af vetenskaperna: så öfvergaf han studierna med dem! I tjenster och göromål ville han ingenting annat göra än det rätta: så stötte han alla menniskor, och måste öfvergifva hvarje tjenst. Lyckligtvis kunde han spela psalmer. Man förlät honom ändock, att han spelade sin choral rätt efter noterna. Så långt gick man; och så fick han slutligen en liten organist-tjenst. Han lefde lycklig och nöjd med den till sin död.”

Och hans själ, undanjagad öfverallt för det rättas skull, upplöste sig i musik? Ett himmelskt öde.

”Han var organist i den församling, der jag föddes och bodde hos mina föräldrar, som barn. Det var mitt högsta nöje att höra och se den märkvärdiga gubben. En hög, stolt gestalt; lång, som den Kronobergska raçen brukar vara. Och dock så mild, när man fick bli hans närmare bekant. Om hvardagarne umgicks han mest med barn och blommor: med de förra under de timmar, som tjensten i sockenskolan fordrade, ty klockaren i församlingen dugde icke till skolmästare; organisten, herr Nicolaus, hade derföre åtagit sig att göra denna hans syssla för sitt nöjes skull; med de sednare roade han sig ute i skog och hagar. Om vintern satt han inne. Men när någon helsade på honom och hans familj i den lilla stugan, som utgjorde organistbostället, så var man säker om att få höra de vackraste sagor förtäljas. Han berättade icke blott historier om menniskor och verldsliga händelser, utan äfven om Gud: det mystiska lif der anden får lefva och der rätt får rå. Då var den verld, han skildrade, så färgrik som Eden: man häpnade, man kunde endast lyssna: ljudet[229] af det skönaste språk trängde från hans läppar till djupet af åhörarens själ. På mig och på månge har denna man verkat, ehuru han intet sällskap grundat, ingen sekt gjort, ingen församling, intet förbund, ingen sluten enhet. Han har haft inflytelse på mig, såsom solen och himmelen om dagen, såsom månen och stjernorna om natten, hvilka icke heller stifta någonting, men utströ sin verksamhet öfver jorden, mystiskt och ändå klart, likasom Gud nedstrålar i själens verld hos en troende menniska. Herr Nicolaus ansågs af alla äldre och klokare i socknen såsom en fantast. Dock lät man honom oantastad spela sina choraler om helgdagarne, och, när han dog, hade man icke emot, att han på kyrkogården fick sin plats näst bakom de klockares, som lefvat och verkat i tiden innan församlingen bekom orgelverk. När jag sjelf blef äldre, vek den fattiga gubbens minne mycket bort ifrån mig: ett barn af stånd kan på landet få hafva många slags bekantskaper, men det uppväxande fruntimret kommer mer och mer in i sina föräldrars krets och deltager slutligen i ett högt umgänge. Det är först nu, sedan min man dött och jag sett så många stora utkast, så många stolta tankar falla till intet, som mitt minne och hjerta återvakna till den förtjusning, hvaraf jag lågade som liten flicka.”

Denna underbare herr Nicolaus hade väl också barn?

”Det är dit jag nu vill komma. Den fattige organisten kunde vara gift. Han egde ingen son, men tvenne döttrar. De voro begge mycket äldre än jag; men då jag som liten fann mitt så kära nöje uti att besöka deras lilla stuga vid kyrkogårdsmuren, så blef jag också sedan aldrig i min lefnad fullt fremmande för organistfamiljen, ehuru min egen ställning i lifvet gjorde en mindre tät bekantskap naturlig; utom att också åldern och många omständigheter sedermera satte oss på stort afstånd ifrån hvarann.”

Jag kan gissa det.

”Organistens begge stackars döttrar blefvo icke lyckliga, herr Medenberg. Svärmiska till själen, som sin far, blefvo de tillika utmärkt sköna, och voro – qvinnor. Hvart skulle de fly? hvad skulle de blifva? Hvarken bönder eller herrskap voro de; men offer för båda partierna, såväl det undre, som öfre. Den äldsta, Ellin, blef hustru åt en bonddräng[230], som efter få års ansträngdt lefnadssätt, i sällskap med sin maka, såsom torpare på ett litet ställe gick under för utskylder och dog. Torparenkan Ellin flyttade derefter med sin lilla dotter Ellin ifrån den ena backstugan till den andra, och kom omsider till Dädemohult. Hon går och gäller för en trollpacka, emedan hon ofta visar sig ganska bister, och man tror att hon kan spå. Egentligen våller henne ingenting annat, än att hon är organisten Nicolaus’ dotter: hon andas ur hans själ, och dragen i den mystiska gubbens anlete stå märkbart tecknade i hennes eget ansikte. Man är underlig under dessa vilkor, herr Medenberg, man vet mer än verlden vet, man är ett troll. Ett sådant slags qvinna är den unga Ellins mor. Hos denna flicka igenkänner jag morfadren mest: och jag kan säga – men det hör icke hit.”

Jag ber! jag anhåller! afbryt icke. Denna flicka har intagit mig på det högsta, och om mycket hos henne önskade jag få upplysning.

Hofmarskalkinnan fortfor: ”Ellin har alltid varit välkommen i mitt hus, ehuru jag endast sparsamt kunnat bevisa henne mina välgerningar och ej alltför ofta låta henne besöka Evershult. Ty min man hade en stor ovilja emot allt folk af detta slag. Han påstod, ehuru utan säker grund, att den gamle orgelspelaren Nicolaus i sina dagar ursprungligen förskref sig ifrån Finnarne, och icke egentligen vore smålänning till sin primitiva börd. Hvad angick det oss? Hvad gjorde det i sig sjelf? Om han också härstammade ifrån något folk på Finnskogarne, på den vilda, stora utmarken, skola hans barn plikta för det? Men min man hade också andra skäl, tror jag. Det är en sanning, att under det tidskifte, då jag i förbund med Celestine och Aurora svärmade för tanken, att göra någonting enskildt till uppbyggelse åt menniskorna här i verlden, under hvilken period jag också sjelf var mycket fallen för läseri, hade just på denna Ellin mina ögon fallit, såsom på ett godt redskap i Guds hand, att skicka ut ibland allmogen. Detta såg min man, kunde icke fördraga det, afhöll så mycket han kunde Ellin ifrån mig, och sprängde snart hela de ”tre fruarnes sällskap,” såsom han skämtsamt kallade oss. Jag fann snart, att han hade rätt i afseende på Ellin. Då jag, genom händelser på andra orter gjord uppmärksam på läseriets ytterligheter, blef hemsk och uppskrämd för ”predikosjukan,” så vardt jag sjelf också angelägen, att[231] åt Ellin, min adept, gifva en annan, en högre stämd, en bättre religiös riktning.”

Nu, utropade Medenberg, förstår jag denna flickas ord till mig under vår vandring i skogen. Hon var ingen vän af Läseri, för ingen del: och likväl så upprymd, så högt stämd för det himmelska! och för menniskors väl. Jag kunde icke för mig uttyda gåtan af denna motsägelse då.

”Jag tror, min herre, att denna vändning är mitt verk. Gud hjelpe emellertid flickan stackare! Det är icke godt, icke lätt i hennes stånd, och knappt i något, att hafva en eldsjäl, sådan som hon ärft ifrån sin morfader och sin mor.”

Gud har nog sin famn öppen äfven öfver henne; och fru hofmarskalkinnans pligt är också, att icke lemna henne alltför mycket ur sigte.

”Nu, nu, sedan jag blifvit min egen, kan jag utan svårighet göra det. Jag skall draga både Ellin och hennes mor nära inom min krets. Så mycket som på mitt bistånd kan ankomma, skall intet hägn fattas dem.”

Jag tackar i en Okänds namn.

”Hvar är Ellin nu?”

Jag förmådde henne att ofördröjligen begifva sig hem till Dädemo och lemna Nickolson, hvilken hon nödvändigt ville vårda och ”frälsa,” såsom hon yttrade sig. Först, sedan jag på det högtidligaste lofvat henne, att göra allt för hans räddning och flykt till ett annat land, gaf hon sig tillfreds, och följde Göran Edeling jemte det öfriga tåget på hemvägen, under det att jag tog en särskild kosa, för att, innan min ankomst till Aronfors, först få träffa fru hofmarskalkinnan. Jag hoppas således nu med säkerhet, att den svärmiska flickan befinner sig hos sin mor eller åtminstone i sin hemsocken. Nickolson ligger gömd i den der skogen långt härifrån, såsom jag förr berättat. Han väntar mig der, och vårdas under tiden af gubben och gumman vid Hålkroken.

”Olycklige Nickolson!” utbrast fru Ebba, och en tår glänste i hennes ögonlock.

Fru hofmarskalkinna! en del af Organistfamiljens historia återstår för mig att få utbedja mig. Den underbara choralspelarens andra och yngre dotter?

”Ja, vi äro der nu. Herr Medenberg, hon hette Joachima: ett ovanligt[232] namn, men som hennes far mycket älskade. Hon var Dädemohäxans yngre syster.”

Jag känner något af den olyckliga Joachimas händelser. Det är ju hon, som blef grefve Zeytons offer?

Hofmarskalkinnan såg ned. ”Jag vet icke, om jag skall våga utsäga ett så hårdt ord,” yttrade hon med en djup suck.

Medenberg skådade på henne med förundran.

Fru Ebba fortfor: ”för sanningens och rättvisans skull – gubben Nicolaus står i detta ögonblick för mina ögon, och jag kan icke af undseende för någon låta bli att uttala hvad jag tänker – det var icke Zeytons offer hon blef, herr Medenberg. Visserligen var han brottslig och felaktig; och hon, sin faders dotter, föll, om man så vill kalla det, för sin lågande själs varma tycke. Zeyton, med alla sina afskyvärdheter, i sednare tid, beskrifves dock af alla som en bildskön man i sin ungdom: en man af starkt uttryck. Han förälskade sig i organistens dotter: Joachima försvann ett år, man viste i socknen icke hvart, men jag vet med säkerhet, att hon bodde dold på Karmansbolshus, hos Zeyton. Hon dog der, och – troligen – ligger hon der begrafven. Hon var på sin tid hela denna bygds största skönhet, derom har jag hört med visshet. Hennes försvinnande och slut utgör en hemlighet, känd af ganska få. Det blef af denna unga qvinna, ur den fattigare hopen, hvad det så ofta brukar blifva i denna verld. För Joachima var det så mycket värre, som hon på visst sätt tillhörde ingen klass, och hade stöd af ingen. Hon stod öfver bönderna i bildning och tycke; hvad under då, att hon med brinnande kärlek fäste sig vid den ridderlige, unge, stolte ”engelsmannen” (såsom Zeyton då kallades), och som omfattade henne sjelf med en eld, alltför väl svarande emot hennes egen. Likväl stod hon under herrefolket; och så hände, att organistens dotter ej fick erkännas för Zeytons maka. Hon skulle förvissna dold: hon skulle blifva det hon blef. Dock är det min uppriktiga öfvertygelse, att Zeyton den tiden icke haft försyn för att gifta sig med henne, om icke –”

Store Gud, hvad hela denna berättelse förfärligt sammanstämmer med hvad jag fragmentariskt hört förut af en annan mun!

”Af hvems? Dessa händelser känner ingen, de utgöra familjehemligheter[233].”

Men jag har hört dem –

”Af?”

Den olycklige sonen.

”Ha – Nickolson?”

Och nu – nu förstår jag hvad fru hofmarskalkinnan menar. Skall jag våga utsäga det? Det var icke Zeytons offer, som Joachima blef. Hon blef offret för en helt annan.

”Ja. Abelcrona var den, som förmådde Zeyton till uppskof med brölloppet, och han afböjde slutligen alldeles grefvens gifte med den olyckliga Joachima. Min man och Zeyton voro vänner då. Min man hade en systerdotter.”

Stackars grefvinnan Celestine! och hvad har hon vunnit härpå?

Hofmarskalkinnan skakade sakta sitt sköna hufvud: en tår nedföll på hennes hand. Hon vände sig åt sidan och hördes hviska: ”stackars Joachima.”

Alexander tillade rörd: och hvad vann väl grefve Zeyton härpå? hvad har väl sjelfva herr hofmarskalken vunnit?

”Oh, min herre, för denna gernings skull ligger Evershult i aska nu, och min man – blef ett offer för lågorna. Jag vet och ser allt. Det var Nickolsons hand! Store Gud – – jag förmår icke kasta sten på den hämnande sonen. Ett vet jag: att jag afrådde, med allt hvad i min makt stod, afrådde jag det steg Abelcrona tog för Celestines lycka. Men så har han grufligt fått plikta! Att lefvande förgås i lågor – grymma fasa! Min man, min man, i hvilken region af lifvet återser jag dig en gång?”

Fru hofmarskalkinna! ett ord till tröst, om det är någon, kan jag säga här. Hofmarskalken dog icke i lågorna.

”Hvad vill det säga?”

Jag känner hela denna händelse af Nickolsons egen mun. Hofmarskalken stupade för ett skott, innan gården ännu var antänd. Blott hans lik brann på detta rysliga bål.

”Han föll då för en kula – af Nickolsons hand?”

Nej; icke heller det. För Nickolsons skull är det min skyldighet att omtala, det han, oaktadt all sin harm, sin vilda hätskhet emot hofmarskalken[234], dock yttrade sig ganska mildt, nästan sorgset och ångerfullt rörande hans död. En af de öfrige bofvarne var den, som sköt på hofmarskalken. Nickolsons hela och enda syfte gick blott ut på att blifva mästare af dessa penningar. Och dem – min fru – ville han hafva för sin mors skull; förstår någon denna gåta? Men jag har den af en skön och trovärdig mun, den unga Ellins. Han ville ega penningarne såsom medel att komma öfver till ett annat land, och der få börja en ny vandel, till tröst och frid för sin mors ande.

”För sin mors ande? Denna tanke har Nickolson fått af Ellin.”

Jag tror det. Men – också han sjelf har en gnista af sin moders och sin morfaders själ. Jag är öfvertygad derom. Jag ursäktar honom aldrig; men mig är icke gifvet, att fördöma honom. Jag har nyligen sett honom i en trasig, utmerglad och förfärlig skepnad. Dock, vid Gud, också i denna förlorade själ kan ju finnas en gnista?

”Han är Joachimas son.”

Tillåt mig då en ödmjuk fråga, min nådigaste fru hofmarskalkinna. Om det verkligen skulle lyckas mig, att kunna rädda denne yngling undan förderf och död, vill då fru hofmarskalkinnan lofva mig, att icke, af hämnd eller skyldighet för sin mans skull, lägga sig deremot? Om jag kan behålla honom undangömd, vill då icke fru hofmarskalkinnan låta framdraga honom, för att genom den stränga rättvisan, sådan hon är, göra honom för alltid förlorad?

”Och detta frågar herr Medenberg mig?”

Jag tackar Guds ande, som gjuter nåd och förbarmande i en själ, hvilken i detta fall annars kunde hafva rätt, såsom det heter, att förderfva sin nästa intill döden. Jag är sjelf fattig och en annans tjenare; men jag tror ändock, att jag skall förmå upptänka en utväg, att få den olycklige ur landet. Jag vill nämna något, som jag väl icke vet med full visshet; men det är säkert, att under en och annan vändning, då han och jag talade med hvarann der borta i skogen, visade hans anlete, hans ögon, hela hans gestalt – nu så eländig, trasig och förstörd – dock ett eget, besynnerligt, jag vill ej kalla det skimmer af högre ljus, men en dragning åt ett underbart håll, såsom en gnista, ögonblickligt och svagt framglimtande, likasom med önskan att få tända upp en ny eld i hans hela[235] väsende. Han yttrade ingenting derom i orden, och kände väl sjelf ingenting deraf. Men han såg ändock så ut, vid sina tillfällen. Gud gifve, att jag blott kunde uppfinna medel för honom att komma ur Sverige, och i England få börja på ett annat sätt, likasom uppstånden ur grafven. Äfven öfverresan kostar pengar; men det skall nog gå! jag fruktar intet! Gud har alltid bistått mig: jag vet ingen enda af mina verkligt varma önskningar, som slagit felt.

Fru Abelcrona såg upp. ”Emellan Nickolson och min man,” sade hon, ”är det ganska ovisst hvilkendera var den andra mest skyldig. Herr Medenberg, tag detta!”

Hon skref några ord på det förseglade sedelpaketet. I stället för ”Penningar, som tillhöra Ingen,” hvilket hon med ett lätt streck strök öfver, stod der nu: ”Till den förfördelade Sonens hjelp: en skänk ifrån den Döde, med bön om att få förlåtelse för hvad han bröt emot sonens Moder.”

TJUGONDESJETTE KAPITLET.
Huru en sjukdom kan bära sig åt.

______

I nästa rum fann han lilla Ulla, som stod framför en kaffekopp, doppade och gret bittert.

ALEXANDER Medenberg blickade på sin värdinna med beundran och glädje. ”Lyckas allt, som jag vill och nästan förmodar,” sade han, ”så skall detta paket icke behöfvas för Nickolson.”

Tag det ändock så länge och göm: ingen vet försynens vägar, svarade hofmarskalkinnan. Se här! behåll äfven denna lilla manuskriptrulle. Läs den icke snart, det behöfs ej; tag icke fram den under brådskande göromål. Den innehåller några uppsattser. De äro anspråkslösa, och kunna roa herr Medenberg vid någon ledig stund. Läs äfven vid tillfälle denna bok af madame Gatti de Gamond. Jag tänker icke numera på någon Phalanstère: jag har inga planer, vill intet sällskap. Men det är säkert intressant för en menniska af själ och ande, som herr Medenberg, att en skön timme under lönnars skugga sitta på en fridfull trädgårdsbänk, och läsa hvad en annan ande utkastat till lifvets hjelp och menniskans räddning i verldens storm. Helsa min goda Aurora och hennes man; måtte hans sjukdom förbättra sig. Säg Aurora, att mina gladaste dagar voro de, då jag i hennes och Celestines umgänge – – men Gud ville förinta det; det fick icke blifva utaf!

”Fru hofmarskalkinna! jag vet nu allt hvad denna helsning innebär, och jag skall framföra den. Det upplösta skall sammanknytas, om ock på ett annat och nytt sätt.”

Det förtjenar det icke, det lönar ej mödan, svarade hon, med en anspråkslös blick, full af vördnad. Allt, hvartill nu mina önskningar sträcka sig, är ett förnyadt systerligt och varmt umgänge igen, utan några vidare planer. Jag tror att det framdeles skulle gå an, då våra män väl icke nu längre lägga sig deremot. Se hit, herr Medenberg! jag tog in denna bibel ur mitt kabinett, för att visa den gamle choralspelarens stil. Läs dessa ord: ”hvar två eller tre äro församlade i mitt namn, är jag midt ibland dem.” Något annat slags förbund eller vidare församling, än en sådan, behöfves icke för menniskorna. Och jag tillägger: hvarje annat slags skadar; ty det åtskiljer i partier, i stället för att förena alla sinnen med stor och sann innerlighet.” Detta utgjorde en af den der organistens bibelförklaringar. Jag förstod den icke fordom; nu tycker jag mig begripa den fullkomligt. Tanken är djerf, och lätt kan den missförstås. Jag ville derföre icke visa något för herr Medenberg förut. Men om nu herr Medenberg vill, så tänk intet ondt om den dödes ord; men göm på dem så länge, i fall de stå upp en gång. Hvad jag känner mig lycklig, som hade alla mina egna böcker och papper förvarade här på mitt lilla sommarnöje, mitt kära Blommenäs, så att de icke förgingos med Evershult i branden. Det ser ut som om anden Nicolaus tänkt på detta, och bragt det så till väga; ty flera minnen ifrån honom, utom denna gamla bibel, förvarar jag äfven här.

Alexander läste organistens ord, och besåg hela hans bok med det innerligaste nöje.

Hans afresa ifrån Blommenäs inträffade en liten stund derefter; ty han tordes icke dröja alltför länge; så väl han ock fann sig, och huru gerna han än längre velat gunga lilla fröken Ebba på sitt knä. Det förstås af sig sjelf, att de tre älskvärda småflickorna fingo komma in och före afskedet njuta åtminstone ett ögonblicks nöje af den artiga herrn, som varit så hygglig och god emot dem vid Vetterstranden.

Hofmarskalkinnan följde sin afresande vän ända ut på trappan. I en stunds sällskap med personer af hjerta och ande glömmas rangen och[238] alla andra så mäktiga yttre åtskillnader. Fru Ebbas djupa sorg hade vikit, under denna timme; smärtan hade gifvit rum för dessa tankar, som äro själens änglar: tankarne på evig förhoppning om en hjelp för menniskan och frid på jorden.

Herr Medenberg bugade sig, djupt rörd. Han vågade taga fru hofmarskalkinnans hand ännu en gång, och han kysste den till afsked med en hänryckning, som helt och hållet var den varmaste vördnads blott. Han steg upp i sin lilla vagn, och rullade af. Men de tre små söta flickorna stodo länge på farstubron och nickade med sina blonda, lockiga hufvuden efter honom, så länge han syntes på vägen. Fru Ebba gick in till sig. Hon kände sig i en mystisk, oförklarlig stämning. Hon satte sig åter på sin soffa, men tog denna gång i sin hand Bulwers Zanoni. Hon lät i hans sällskap sin fantasi fara omkring i hundra okända verldar, med så många andar och trollkarlar, Mejnourer, Adon-Ai’s och alla outsäglige Chaldäer. Sjelfva Bulwers mångfald af citationer och språk, all grekiskan, italienskan, chaldäiskan och dessa sentenser ur tusen författare, hänryckte fru Ebbas själ. Men, efter en stund, lade hon likväl åter bort hela Zanoni. Hon runkade smått för sig sjelf på sitt sköna hufvud. Det är dock blott orimligheter! suckade hon. Så tog hon i stället en bok af sin förr så älskade Schartau, och försökte. Jag vet icke ändå – sade hon tyst för sig efter några minuter, och suckade åter djupt, djupt. Icke heller detta!.. Men jag finner nog saken en gång; min aning säger mig det. Denna okände skall –

Under allt detta åkte Medenberg friskt genom skogsdungarne och öfver fälten. Jeppe Jonsson satt och körde, mera allvarsam och tyst, än vanligt. Sedan han förlorat herr Göran i sällskapet, hade han icke humör att språka så fritt. Herr Alexander älskade också, såsom vi vete, att under åkning få sitta i meditationer för sig sjelf. Man kan derföre säga, att han icke just uppmuntrade Jeppe till tal. Denne gjorde sig skadeslös genom att bruka sin ”herrskapskuskspisksnärt,” och han klatschade både i tid och otid. Likväl hade han för mycket hjerta att snärta till sjelfva hästarne. Han bildade blott fria smällar i den klara, på återskall rika skogsluften; och hängde någon gren alltför nära fram emot landsvägen, så kan man vara säker, att den fick umgälla sin näsvishet.

Man nalkades Aronfors. Nu kan jag undra, om min kära Matts öfvervunnit sina koppor, sade Medenberg för sig sjelf. Det skall bli ganska roligt att återse Ulla. Jag behöfver verkligen med våld påminna mig, att jag är en informator; ty, mig veterligt, har jag ännu icke lärt mina elever någonting, om jag ock icke kan skylla mig för overksamhet i min patrons tjenst för öfrigt. Men verlden är så. Huru ofta är det icke ödets skickelse, att vi icke alls sköta den tjenst vi skulle?

Man var nu kommen in på Aronfors’ sjelfva egor, och Jeppe steg af för att öppna en grind, hvarunder Medenberg tog tömmarne för att köra igenom. ”Ja, nu kan en då riktigt se,” sade Jeppe, ”att bruket ingen herre har, ingen spektor: ty de laga icke en gång så mycket som grindarne! Det är ju ett helvetes tyg, herr Leksander, att öppna ett le’, som allenast hänger och slänger på ena haken? Se hur det slinker på sned ideligen; jag är icke karl att öppna’t.”

Du bär dig dumt åt, Jeppe.

”Ja, nog är det säkert. Men, vet herrn, nu kan jag tydeligt skönja, att kaptenen måste vara mycket illa sjuk.”

Herr kapiten von Mekeroth?

”Ja visst! fins det någon annan kapten? Nej icke det jag tror. Men herr Leksander skall veta, att kaptenen, om han vore frisk, skulle icke tåla några trasiga grindar på sin gård. Ingenting annat på hela bruket, i skogen, på ängen, åkern, trädgården och fiskevattnet tog han sig nånsin till att sköta, utan det fick spektor Nickel göra, jemte fogdar, rättare och väsen. Men grindarne hade kaptenen till ett undantag för sig: dem skötte han sjelf. Och, efter hvad jag tror, så förstod han det. Och mången säger, vet herrn, att han icke begriper någonting annat alls: och det vill jag hålla för möjligt.”

Du är en näsvis slyngel, Jeppe Jonsson.

”Förstås det. Var nu så snäll och kör igenom, herr Leksander. Så – aj – nu fastnar bakhjulet i grinden! det var en sate till grind att hänga på sned, herre. Så, nu går det, hoppsan, kör! Men, vet herrn, jag talade med dekorna på Blommenäs, medan herrn som bäst var inne hos frua.”

Du gör aldrig annat, Jeppe, hvart du kommer.

”Ja men, vet herrn, det är nyttigt.”

Det tror jag knappt.

”Jo men vet herrn hvad dekorna sade? De sade, att det nu skall bli ett godt år på Aronfors.”

Ett godt år?

”Herr Leksander tycker väl illa vara, att jag språkar, kan jag tro?”

Visst icke; i synnerhet om du talar om ett godt år och har goda tidningar. Hvad var det Blommenäs-flickorna berättade om? hade de hört något ifrån Aronfors?

”Det begriper herrn. I köket, vid spisen och i laggåln vet en alltid tre gånger mera, än herrskapet tänker på sina fina stolar inni rummen. Måtro det.”

Nå godt, hvad sade flickorna?

”Åh, de sade bara, att det till julen i år skulle blifva flere juldansar i socknen, än förr om åren.”

Så: hvarföre det?

”Jo för kaptenen har aldrig velat veta af dansar. Han var rädd att hans pigor skulle slita skor.”

Nå, ja. Hvarföre skall det blifva gladare i år?

”Jo för ser herr Leksander, om vår Herre nu är så nådig och bjuder upp kaptenen till sig på en dans deruppe, så kan det nog bära så till, att vi sedan opåtaldt få bjuda upp och dansa så mycket vi vilja här nere på bruket. Ty frun sjelf, om hon blir ensam rådandes, hon är en Guds ängel, och nekar ingen menniska att vara vidlyftig.”

Hade man då hört sägas på Blommenäs, att kapten Mekeroth var mycket sjuk?

”Det begrips, herre. Annars skulle jag nog veta att hålla munnen på Jeppe Jonsson. Jag kunde hitta på att få mig ett badd, när jag kom hem, och hade talat om att Skubbetorps-grinden var sönder. Men nu tör kaptenen icke ha lust att tänka på något annat trasigt le’, än sin egen person.”

Det skulle passa bättre för kaptenens underhafvande, att de älskade honom och kände sin pligt, än att glädjas öfver hans sjukdom, afbröt Medenberg med en kärf ton. Det är mycket illa gjordt af dig, Jonsson, att yttra dig på detta sätt: sätt dig upp fort igen, ditt nöt, och kör.

Jeppe lydde. Vig och hurtig, såsom en ung smålandsdräng anstår, var han genast i gång med sina hästar.

Sade man då derborta på Blommenäs, huru kaptenens sjukdom hade artat sig? frågade informatorn efter ett ögonblick.

”Hvasa?” Jeppe vred om hufvudet, och det yfviga, för en vecka sedan kammade håret tog under de bizarrt formade, slokiga hattbrämen allehanda skepnader, alltsom luftdraget behagade göra dem under den hastiga farten. ”Hur sa’? Menar herr Leksander, att sjukdomen var artig?” fortfor han.

Tig och kör, Jeppe.

”Jag tror snarare han är oartig,” tillade Jeppe, och vred åter om hufvudet. ”Men efter hvad jag menar, vet herrn, så pliktar kaptenen bara för sina gamla synder.”

Sina synder?

”Förlåt mig. Det är nog obilligt gjordt af mig, att språka med herrn, som är formator på bruket, och vet sjelf allting. Men kapten Mekroth lider af gamla sår, som nu gått upp igen, och blifvit djupa som en tvärhand. Ty han har i sin dar varit i bataljer, förstår herrn. Det skulle ingen eljest tro. Kaptenen har alltid varit en god herre, hvad det vidkommer att vara beskedlig,” tillade Jeppe med en allvarsammare och ny röst. ”Han slår ingen, bara en aktar sig före att tala om någon söndrig klynka på en grind. Men för att nu säga rent ut, så berättade de på Blommenäs, att ett nytt ondt stött till på kaptenen, nemmeligen, att hans hjerta blifvit så stort, att det icke mer får rum i bröstet på honom. Det är en svår vånda, herre; och ingen skulle tro, att kaptenen nånsin skulle få ondt af sådant. Men ingen är säker för att dö nu, sedan förre landshöfdingen dog och vår sista länsman tog en ända.”

Vid dessa ord svängde den lilla, lätta vagnen upp på gården.

Medenberg såg sig omkring. Allt syntes honom mycket tyst och öde. Ingen kom ut emot honom; ingen öppnade farstuporten.

Han steg sjelf upp på trappan och gick till porten; men den var läst i lås. Det klack honom i bröstet. Han gick i stället bort till köksdörren, som på sidan af huset bar ut åt det ekonomiska hållet af gården. En informator, som kommer hem, har rättighet att gå in igenom köket.

Han såg pigorna och sjelfva kokerskan med besynnerliga och hemska blickar stiga, sitta, eller stå vid sina göromål, så tanklösa derpå, som om de varit upptagna af all verldens tankar. Likväl sågo de icke onda ut, såsom annars plär hända i kök. Huspigan rensade fisk, hvilket hon under vanliga omständigheter aldrig gjorde. Medenberg märkte lätt och med fasa, att allt var i olag, och han skyndade inåt rummen. I en dörr mötte han husmamsellen, hvilken, vid anblicken af honom, slog ihop händerna och sade: ”Gudskelof att herr Medenberg är hemma igen!” Han såg en tår gå utför hennes kindben och möta en stor grädd-droppe, hvilken glömt sig qvar der.

”Huru är det?” sade Alexander bestört och halfhögt.

Ännu är det icke slut! hviskade mamsellen med en suck, som åtföljdes af flera.

Ifrån detta ögonblick började Medenberg gå på tå.

I nästa rum fann han lilla Ulla, som stod framför en kaffekopp, doppade och gret bittert.

Medenberg gick vidare inåt.

I nästa rum fann han ett antal personer, sysselsatta med skålar, medicinska tillredelser, flaskor, servietter och skedar. Alla sågo flitiga, men hopplösa ut.

Medenberg trädde vidare inåt.

I nästa rum märkte han fru Aurora sitta gråtande, med hufvudet lutadt öfver en säng. Fönstergardinerna voro nedfällda, och ett par sidensoffdynor stodo resta emot karmarne vid gardinernas sidor, för att ännu mer utestänga ljuset.

TJUGONDESJUNDE KAPITLET.
Stora nyheter i Prostgården.

______

”Åh – hvad är det för slag?” utbrast prostinnan, då hon såg hela det i köket inmarscherande sällskapet.

HOS socknens kyrkoherde, prosten Edelings, satt man en dag på eftermiddagen och skalade äpplen. Fruktskörden hade detta år blifvit ganska rik; i prostinnans nyterhet saknades intet; och Maria var den, som, ehuru tystast, dock snällast bedref det angenäma arbetet. Om mamma fick man tillstå, att hon ogerna satt länge. Hon utgjorde också förstyret, så att det var naturligt, att hon skulle vandra fram och åter, fram och åter, emellan köket, der ugnen eldades för att torka äpplena uti, och salen, der skalningen, klyfningen och kärnhusuttagningen med högsta omsorg utfördes. Prosten sjelf satt, med alla tidningar omkring sig och Aftonbladet i sin högra hand, mot ena bordshörnet. Vid hans fötter på golfvet, emellan honom och hans älskade dotter Maria, stod det stora kålfatet, öfverfyldt med oskalad, nyss inburen frukt. Vid hans armboge på bordet thronade det outsäjliga stenfatet, hvari alla äpplena kastades, sedan de blifvit fullkomligt rensade; och hvarifrån de skulle utbäras och läggas glest och nätt i sina gråpapperslådor, för att slutligen af prostinnans egen hand sättas i ugnen, när denna hunnit lagom svalas. Skalningen förrättades af tvenne jungfrur, på hvar sin sida om mamsell Maria; och de lade alltid frukten nere i sina knän. Men Maria var den,[244] som klyfde det skalade. Det tillät prostinnan ingen annan att göra. Det fordras begrepp för att veta, när ett äpple bör skäras i fyra delar eller blott i två: äfven måste man taga ut kärnhuset med förnuft; ty hafsar man, så följer ofta för mycket af köttet med, och blir till intes. ”De krypa nog ihop ändå och blifva små, när de torkas,” sade prostinnan; ”skär nätt med knifvarne, flickor, och gör icke så tjocka skal der! Låt icke skalen falla på golfvet under stolarne, har jag sagt; och solka icke ned dem under fötterna! Vi skola torka skalen i ugnen efteråt; de äro sköna att röka med i rum, hela vintern; de gå nog åt. Var icke hamsiga med Guds gåfvor! I nödfall kan en till och med tugga torkade äppelskal till smörgås: det smakar ganska godt, kära barn. Är ni snälla, mina flickor, och gör slut på det här kålfatet till fem, så står kamrer Brun på elden åt er, och ni skall få en på-tår.”

Vid dessa ord såg prostinnan med en leende fryntlighet först på prostfar, som väl icke gjorde sig förtjent af någon påtår för arbete med äpplena, men dock läste högt ur feuilletonen för hela sällskapet; samt sedan på sina flickor, ej blott Maria, men äfven pigorna, hvilka alltid förstodos med under den gemensamma titeln ”flickorna,” eller ”mina flickor,” då humöret var som allrabäst; och det var det alltid, när stora göromål utfördes. Också gingo flickornas fingrar som tangenter i ett presto. Äpplena sågo sig utan stjelkar, utan hud, utan snopp, innan de viste ordet af, det ena efter det andra; och Maria formade af dem de prydligaste, nätta små bitar, oftast liknande båtar, sedan kärnorna blifvit borttagna genom en skön, långlagd afrundning: en fason, som Maria föredrog framför den tvär-runda. Hvarföre det gick så bra för henne att skära, kom mycket deraf, att hon satt med en förträfflig pennknif, röfvad i mjugg ur Görans skrifdon. De begge andra stackars flickorna hofverade med långa köksknifvar, som i hvarje qvart måste ut och slipas emot spiskanten; det är icke godt att skala med sådana. Prosten såg ofta medlidsamt på sina pigors svårighet, höll upp ur feuilletonen, och erbjöd att låna dem ett par af sina äldsta rakknifvar, hvilka han trodde vara hvassare än köksknifvarne. Men prostinnan afvärjde detta förslag bestämdt: hon höll rakknifvar oanständiga och farliga för flickor att handtera. I sjelfva verket vidhöll hon detta af omtanka för sina pigors[245] uppfostran. Det gör dem så godt att slita ondt med dåliga verktyg, medan de äro i tjenst, tänkte hon. Det skall då en gång smaka dem dess skönare och gå dess bättre, när de blifva sina egna och få sina mäns don att rusta med en dag. Sådan var prostinnans grundsatts.

Arbetet gick i kapp mellan de tre unga: väggurets visare knäppte sig fram till fem, och det sista äpplet togs upp ur kålfatet. Mamma såg på sin dotter med en vänlig nick. ”Nu skall minsann också kamrer Brun hålla ord åt er!” sade hon till sällskapet. Prostinnan gick sjelf ut i köket efter kaffepannan, tog den ur askan, kom in och satte den på en tallrick midt upp i hela tidningshögen. Feuilletonen afbröts utan nåd vid ett komma midt i meningen.

Det förstås, att det egenteliga hade druckits redan klockan tu: då fick man socker i. Nu slogos kopparne med stor noggrannhet endast halfva: det skulle icke hafva blifvit på-tårar eljest; och nu drack man på bit, allesammans, med undantag af prosten, som inga rätt goda tänder hade att bita af socker med, och derföre måste få sitt smält i sin kopp. I hemlighet slog värdinnan också hans kopp tre qvart full.

Att höra fyra fruntimmer dricka på bit, är mycket roligt. Först säger det knacks emellan framtänderna på den ena, så litet derefter på den andra; så knicks-knicks emellan oxeltänderna på den tredje, som icke litar på sina framtänder, eller icke vill släppa till dem. Så, knocks, har den fjerde afspetsat sitt socker; och derpå begynner hela hvarfvet om igen. Det knacksar aldrig hos alla fyra på en gång.

Flickorna voro varma, så flitigt hade de skalat: dock voro de icke svettiga precist, ty det blir man aldrig på landet, när man sitter. Men kinderna stodo röda af den lifligaste färg, och det friska hvitögats blåaktiga emalj hvälfde sig under ögonlocken, som klippte muntert och belåtet. Ingen menniska tror hvad en på-tår smakar, sedan man varit riktigt snäll i tre timmar.

Maria höll just på att torka sin brors pennknifsblad emot ett tidningshörn, och gned det till den grad, att hon hoppades Göran skulle kunna formera pennor bättre efter denna händelse, än förut; då helt hastigt buller hördes, af åkande på gården, fötter med högst ogenerade stöflar slogo sina klackar i farstun, dörren flög upp och Göran Edeling[246] steg in. ”God afton, söta far! god afton, söta mor! en puss, Maria lilla!” De andra två flickorna stodo och sågo på härunder.

Välkommen åter! och du har alla din ben i behåll? sade gubben och skakade hjertligt sin sons hand. Prostinnan gaf sig bara tid att som hastigast nicka tre strålande nickar emot den anlände, och for genast af med kamrer Brun ut i köket. Ty nu skulle han riktigt klämmas: Göran behöfde minsann en hel kopp. Nu var det icke nog att värma upp sumpen: nymalet slogs uti.

”Här skalar man äpplen, och det gör man rätt uti,” inföll Göran. ”Jag skall helsa dig, Maria lilla, ifrån – – sju tjufvar har jag redan tagit.”

Hvad i Guds namn säger du, gosse! Har du varit i träff med röfvare och tjufvar? utbrast prosten häpen.

”Ja, det är sant, min far vet ingenting. Hvart tog mamma vägen? Jag har mycket att berätta: stora, stora saker. Nu är jag på den grönaste qvist! Men hvart f–n tog gumman vägen? För er omtalar jag ingenting, utan att hon är med och får höra. Hon är väl i köket, kan jag tro? ty det är aldrig annat. Jaa: så låt oss då gå dit ut allihop. Jag tar pappas stol och bär ut till spisen, så skall pappa sätta sig der på den, och höra. Ty nu är det någonting, som har händt, må ni tro.”

Detta förslag verkställdes genast af den muntra, nyfikna skaran. Också kunde man icke på annat sätt hoppas att få mamma med; ty kom hon också in på en handvändning, så gick hon straxt ut igen. I köket kunde man deremot med visshet seqvestrera henne.

”Åh – hvad är det här för slag?” utbrast prostinnan, då hon såg hela det i köket inmarscherande sällskapet. Hon stod blodröd framför elden, blåste under kamrern, och tog som oftast af locket för att titta på kaffeperlorna. Göran krusade icke, ställde stolen utmed en vattuså, bad pappa sitta ned derpå, gick derefter rakt på mamma, tog henne i famn, kysste henne och sade: ”Nu ett godt famntag till, min goda mamma; ty hör! jag är en karl med boställe!”

Vid detta öfverraskande ord kokade kamrern öfver, och det så fasligt, att han ur pipen alldeles sprutade ned kolen rundt omkring sig: det vardt ett hväsande i askan utan like, och en rök. Prostinnan, som helst ville höra sin son tala, skyndade sig som jehu att taga af locket och med[247] en vispsticka stilla det inre upproret.

”Jag får syssla med lön, mamma!” upprepade Göran. ”Så mycket har jag uträttat på denna resan.”

Gubben Edeling tog af sig kalotten, och sammanknäppte den emellan sina händer till en tyst bön.

”Hvad jag egentligen nu är, eller rättare om några veckor blir, det skall jag tala om sedan,” fortfor Göran. ”Men, till en början, har någon hört, om Medenberg kommit hem till Aronfors ännu?”

Följdes ni då icke åt hela vägen? frågade Maria orolig.

”Jo visst, ända tills vi skildes.”

Hvar skildes ni åt då?

”I röfvarkulan.”

Göran! Göran! store Gud? har du varit midt i sjelfva röfrarnes röfvarkula? utropade prostinnan.

”Ja, min älskade mor. Säg mig, huru skulle jag eljest hafva kunnat taga fast på dem?”

Du – tagit röfvare? utbrast Maria.

”För tusan, utan tvifvel. Har ni icke sport, huru de varit uppe i sjelfva denna socken och bränt Evershult?”

Ack jo, min son! sade prosten, vi hafva varit så förskräckta öfver denna rysliga mordbrand, att vi först helt nyss hemtat oss. Vi förmodade, att de skulle ströfva genom hela socknen och bränna upp allt hvad här fans. I synnerhet då man fick höra, att sal. hofmarskalken Abelcrona personligen omkom i sin gårds lågor, spriddes ryktet härom likt en löpeld, och satte alla herregårdar i häpnad. På Aronfors blefvo Mekerothens så injagade af rädsla – och hvem bör undra härpå? ty då de kunde sköfla Evershult, hvarföre icke äfven Aronfors bruk? – men, som jag säger, herr kapten August sjuknade vid denna nyhet vida mer än förut. Ty han låg redan till sängs, då du for, Göran lilla. Men om morgonen, då bud kom med berättelse om Evershults brand, var det som han fick en sådan hjertklappning, att det genast vände sig till ett nytt, stort och dödligt ondt. Läkaren förklarade, att det var en obotlig anevrism, eller något analogon dermed; men af så brådstörtande slag, att vi hvarje stund vänta den bedröfliga underrättelsen från bruket, att kaptenen[248] antingen kommit sig alldeles, eller ock ohjelpligen dött. Ty han ligger i en krisis. Hvilka tider, Göran! Nu ser du, att jag icke hade orätt, då jag läste i tidningarne och sade, att vår trakt ej var säkrare än någon annan. Dock for röfvarbandet genast af ifrån vår ort igen, så fort de stulit på Evershult; och i hvilka skogar de nu hålla till, kan jag icke afgöra.

”Men jag vet det,” inföll Göran. ”Och nu finner väl min far, att det var rätt gjordt af mig, att icke låta dessa bofvar grassera längre, då de kunde gå ända derhän, att bränna i vår socken. Jag reste i sällskap med Medenberg, att söka upp dem, och vi träffade dem i en stor skog ej alltför långt ifrån Vernamo.”

Vågade ni två ensamne fara till dem? Blef ni då icke ihjälslagne?

”Långt derifrån. Men hör på bara, skall ni få höra –”

Göran började sin berättelse för den med spända öron lyssnande slägten. Han omtalade hela sin resa, mötet på landsvägen med Zeyton, besöket i Jönköping och slutligen ankomsten till bergkulan. Familjen darrade i alla sina ledamöter.

Han beskref nu huru han öfvertalade största delen af skälmarne att blifva hederligt folk, genom att lofva dem ”sous main få ett slags förlåtelse,” och till och med ”ett slags emploj i tysthet,” om de ville gå in på att under hans anförande uppspåra och fasttaga sina öfriga kamrater, de andra skurkarne. Göran nämde, huru Medenberg och han vid Hålkroken beslutit att skiljas, emedan den sednare behöfde göra en liten särskild resa till fru Abelcrona; men Göran sjelf – som genom tjufvarnes medel blifvit en man af någon kassa – hade lejt sig en bondparvagn. Han skred nu till det yppersta i händelsen. Han hade verkligen fört den vilde mördaren Serarpa-Anders fängslad till Jönköping, under det att det öfriga sällskapet, som han vunnit på sin sida, i hemlighet, som vanligt, drog sig till skogarne norrut, för att vänta på hans vidare tillsägelser. ”I residenset, min far! råkade jag icke landshöfdingen sjelf, ty han var ute på Ryhof; men jag uppvaktade herr landssekreteraren. Nog af, min mor! jag kan nog tala, när jag bara vill; och dessutom hade jag fullkomligen rätt uti det jag sade, att man bäst kan taga tjufvar med tjufvar. Det är det säkraste och det minst kostsamma: allenast man har talang att sköta och styra det band, man gjort till sina vänner. Och det är hvad jag kan! det[249] insåg landshöfdingeembetet. Serarpa-Anders slogs i jern och sattes in på länshäktet, der han får lefva tills han föres ut på det urtima ting, som måste hållas öfver Evershults mordbrand; hvarefter han får dö. Men jag har fått bestämdt löfte om att erhålla den lediga länsmanstjensten med thy åtföljande boställe, så fort jag rest ut och visat mig ega skicklighet att inbringa alla de andra smålandstjufvarne också. Jag dröjer icke en dag; jag far genast; jag skulle bara som hastigast in och taga afsked af er; jag är redan på väg härifrån, och jag har mina vänner, de sex rackarne, gömda i Dädemohult, der de blott vänta på min vink.”

O Gud, vi hafva då sex röfvare in på halsen hos oss!

”Men min far, de äro dock sex honnetta karlar, har jag sagt. De hafva förrådt sina kamrater, och hos dem fins intet skurkaktigt mera.”

Och du, som blir länsman, Göran lilla? Huruledes blifver du då prest och adjunkt åt mig?

”Ja, min far, det är en sak för sig.”

Kära pappa, afbröt prostinnan, om Göran får boställe nu ändå så här i rappet, så begriper jag icke hvarföre han skulle vidare behöfva göra sig till prest.

Gubben Edeling suckade. Han satte sin kalott på sig igen; såg ned med sorg och speglade sig i vattusån, vid hvars sida hans stol fått sin plats. ”Ja, verlden är sådan!” sade han och drog ånyo en djup suck.

I detta ögonblick anlände ett bud med en biljett.

TJUGONDEÅTTONDE KAPITLET.
Det kortaste kapitlet i boken.

______

Man kan säga, att denna sida var närmare till bokens början, än till dess slut.

”GUD kallar då ständigt de sina hädan till sig!” sade prosten Edeling, djupt rörd, då han läst biljetten och åter igenvek den. ”Ja, mina goda barn, min aning har fullbordats! kapiten von Mekeroth är icke mer. Denna biljett är ifrån den sörjande, krossade enkan. Fru Aurora von Mekeroth, den förevigades olyckliga maka, hon, hvilken vi alla här sett uppblomma som ett barn i socknen och som läste för mig en gång till Herrans bord, hon har sjelf med darrande hand skrifvit mig till detta sorgebref, deruti hon ber mig om bisättning för nästa söndag.”

Prosten steg upp. ”Kläd dig, min hustru!” fortfor han, ”jag måste också kläda mig. Vi skola aflägga sorgbesök på Aronfors. Maria bör följa med –”

Jag har alldeles ingen tid nu till visiter, afbröt Göran, som fruktade, att hans far äfven ville hafva honom i följet. Men hvem har kommit hit med brefvet från Aronfors? utbrast han. Står budet derute på gården? Jag vill nödvändigt tala dermed, för att få veta om Medenberg hunnit tillbaka ännu.

Han gick ut och träffade Jeppe Jonsson, den flinka betjenten. Att Göran af honom erhöll underrättelse om Alexanders nyligen inträffade[251] återkomst, faller af sig sjelf: men mera var, att han med Jonsson gick afsides under lindarne längst upp på prostgårdsgården; och der tycktes de verkligen rådslå om någonting. Hvad deraf kunde blifva, veta vi icke ännu.

Under tiden gick fru prostinnan in att kläda sig i svart. Hon pådrog sin brudklädning, hvilken var af siden, och alltid troget låg i nedersta dragkistlådan, för att aldrig framtagas oftare än vid de högtidligare vigslar, barndop och sorgbesök, då icke blott prosten, utan äfven hon sjelf bjöds med. Under det hon klädde sig, ombetroddes Maria att sätta äpplena i ugnen.

När mamma kom ut och var färdig, skulle Maria egentligen gå in och kläda sig. Men hon sade: ”det är bäst, att pappa och mamma fara ensamne på detta besök! det är allrabäst. Pappa är visst redan också nu i ordning, och det skulle draga ut, innan jag hinner göra mig tillreds. Äpplena måste ses efter, mamma: jag blir hemma.”

Som du vill, mitt barn.

Gubben Edeling anlände till köksdörren. Han var i sin koftan; men kragarne bar han i handen, ty han satte aldrig på sig dem sjelf; det var Marias göra. Under det hon stod och knöt kragarne under hakan på sin far, såg hon litet dyster ut; och när gubben frågade, hvarföre hon icke klädt sig, sade hon: ”söta pappa, jag vill icke till Aronfors i dag.”

Gubben forskade i hennes öga, men sade ingenting. När prosten och prostinnan voro tillreds att gå ut och stiga upp i kaleschen – man brukade annars gå till fots den obetydliga biten öfver hagarne emellan prostgården och bruket; men vid storartade besök åkte man alltid, äfven till närmaste by – så trädde Maria fram till sin far med en bok, inviken i papper, och yttrade:

”Söta far, lemna denne tyska Schiller tillbaks åt herr magister Medenberg, efter han nu är hemkommen.”

Åh hvad nu, kära barn, det går icke an! afbröt prostinnan. Han kommer nog hit sjelf och hemtar boken, och lemnar dig en ny del till låns, blott du gifver dig till tåls. Hvad är det för barnsligheter, Maria? Skall man blifva tyckmycken på detta sättet?

Maria såg ned och tycktes svälja en tår. ”Jag förstår icke hvad mamma[252] menar?” sade hon och tittade upp.

Du kan väl begripa, svarade prostinnan småond, att menniskan icke kunnat hafva tid att göra dig visiter här, det allraförsta han kommer hem, helst han nu är midt upputi ett stort sorgehus. Se så, behåll Schiller’n; det är min vilja. Medenberg visar sig nog snart sjelf en dag, bäst ingen anar det bittersta; ty så är det med kärlekens hyss och praxiser, kära barn.

Prosten återlemnade paketet till sin dotter, med en högst allvarsam och sorgbunden mine. Maria lät sina föräldrar råda. Likväl fick hon deras tillstånd att blifva hemma. Pappa och mamma åkte utaf.

Maria gick in i mammas lilla kammare, som tillika var hennes egen, och der hennes byrå stod. I öfversta lådan hade hon sina böcker, jemte potpurri af lavendel och soltorkade törnrosblad. Såsom hennes böcker voro få, innehöll lådan tillika mycket annat, såsom fräser, tyllband, florshufvan, söndagshandskarne och all den bästa primalärftstrå’n på fina nystan.

Innan hon åter inlade sin älskade bok, slog hon upp den sidan, der hon sist hade läst. Man kan säga, att denna sida var närmare till bokens början, än till dess slut; ty dottern i ett fattigt presthus har mycket annat att göra, än läsa tyska, och hon hade icke hunnit längre: språket var också för henne icke lätt. En oombedd tår smög sig ned i den öppnade boken. ”Här hade jag så många oförstådda ord att be få förklaring öfver,” sade hon till sig sjelf; ”men ack, hvad tjenar det till, att jag skrifver upp dem på en lista? han kommer ändå aldrig hit mer i verlden! Ack, hela det här kapitlet förstår jag ej: det är svårt! han borde explicera det för mig. Och det trodde jag han skulle vilja göra, ty det är det kortaste kapitlet i hela boken, och vore nog snart förklaradt, om.. om.. men han kommer icke mer till den fattiga prestgården!”

Hon sköt igen sin lilla låda under tyst smärta. ”O – mina äpplen vänta! tänk, om de nu torkas för hårda i ugnen, så att de blifva knaperbruna!” utbrast hon häpen. Denna nya omsorg upplyfte hennes sinne. Med lätta steg sprang hon ut ur mammas kammare, och kom just i rättan tid till köket.

TJUGONDENIONDE KAPITLET.
På Aronfors.

______

Han nödgade dem att sitta ned; han gick fram och åter och slutligen ut; ja! han bar sig alldeles åt som värd på stället.

AURORA von Mekeroth satt om eftermiddagen i sitt ena mindre förmak, och hade ett litet bord framför sig med sysaker ofvanpå. Hon var klädd i svart, men åtskilligt återstod ännu för sorgdrägtens fullkomnande. Hon sydde på pleureuser åt sig sjelf; och lilla Ulla befans på en stol bredvid sybordet, för att också lära sig lägga en bred fåll på hvit, skär lenon.

På andra sidan om sybordet satt herr Medenberg. Man var inbegripen i samtal, hvilka aldrig gå bättre än under handarbete. Vi hafva väl icke hört början af öfverläggningen, och kunna således ingenting säga om den; men nu angick det tydligen Aronfors, och huru man bäst borde ställa till med en så maktpåliggande, svår, invecklad och tillika vigtig affär, som ett bruks rätta skötsel alltid är för den, hvilken eger det.

Medenberg var icke en man, hvars samtal blott egnade sig till angenämt tidsfördrif. Äfven för dylikt bör man visst vara tacksam; ty mången gifves, som är ganska tråkig att tala vid, hvarföre motsattsen, redan som sådan, är mycket att vara glad åt. Men när man nyss blifvit enka är det i synnerhet nyttiga samtal, man behöfver.

Med gagnet förenade sig likväl här det behagliga, innerliga, hjertliga[254]. Man talade om utvecklingen af lilla Mattses sjukdom, hvilken nu kommit öfver den farliga krisen, och befann sig i sitt sednare, till bättring gående stadium; ännu måste gossen dock en tid hållas vid sängen. Medenberg åtog sig, att så fort bisättning och begrafning vore öfverståndna, bringa allt i ordning till en blifvande bouppteckning. Såsom han redan förut på kontoret arbetat sig in i husets ställningar, vore det för honom icke svårt, att föranstalta om alla de förteckningar, uppsattser och kalkyler, som borde ligga till grund för sjelfva bouppteckningen. Emellertid var han nu icke fallen för att i egen person sätta sig ned vid pulpeten, för att ånyo räkna och skrifva, utan föreslog härtill en skicklig, ung bruksskrifvare, som visserligen inga begrepp hade om affärer i stort, men kunde göra allt under Medenbergs ledning och efter hans ordres. Alexander sjelf ville företaga resor i husets angelägenheter. Han rådde enkefru Aurora, att låta bruket stå en liten tid; hvilket dels, i brist på vatten, alltid ändå reguliert skulle inträffa någon del af året; dels vore fördelaktigt, för att icke nu komma i förlägenhet för småutgifter, innan allt finge ordnas till en ny och så mycket förträffligare drift. Derest hans patronessa gillade förslaget, ville han som hastigast göra en resa öfver till Göteborg; i synnerhet som man i kaptenens skrifklaff funnit ett bref, efter honom, hvilket han före sitt farligaste insjuknande skrifvit till sin förlagsman i denna stad, med berättelse om stölden och om behofvet af en mindre försträckning. Medenberg, som påminde sig kaptenens samtal med honom rörande just denna sak, dagen då han farit ifrån Aronfors, ansåg det nu vara en pligt att uppfylla sin döde patrons under lifstiden författade vilja. För Aurora hade Alexander beskrifvit hela sitt pittoreska reseäfventyr, huru han träffat Nickolson, och hvilka önskningar han hyste om denna förlorade karakters återupprättande. Han omtalade ganska öppenhjertigt, att han kommit i besittning af de bortröfvade penningarne, men tillade också allt hvad derom tagits i betraktande hos Abelcrona på Blommenäs. Han skildrade fru Ebbas tänkesätt och hennes helsning till fru Aurora på ett så intagande sätt, att den sednare knappt kunde hålla sig ifrån tårar.

Ingenting fängslar qvinnan så mycket, som den moraliska kraften hos en man, helst om den icke försmår att kläda oböjligheten och renheten[255], som utgör dess kärna, i den milda form, godheten alltid älskar att visa sig uti och sanningen smyckar ända till skönhet. Den moraliska styrkan intar den bildade och dygdiga qvinnan mest, då hon sjelf icke längre befinner sig i sin första ungdom. När den upphöjda karakteren framstår hos en man, icke för öfrigt gynnad af någonting bredvid, hvarken rang, förmögenhet eller personlig ryktbarhet, drager den själen så mycket närmare till sig, emedan denna då icke nedtynges af det ringaste, ej af anspråk, ej af en dryg fason. Fru Aurora hade under den icke långa tid bekantskapen räckt med honom, som försynen tycktes hafva sändt enkom till hjelpreda i hennes hus och dess betänkliga omständigheter, genom en säker instinkt mer och mer funnit, att det icke fans något ämne, äfven det förtroligaste och ömmaste, som hon icke med denna man kunde inlåta sig uti, utan den ringaste fara att komma i ett opassande, fult förhållande. Hon kunde verkligen med större lätthet ingå i mycket med Medenberg, än nånsin med sjelfva Mekeroth, så högt hon ock älskade honom; emedan militärer, i synnerhet af den äldre regimen, ej sällan skaffat sig en vana att tänka flackt, tvetydigt, kallt och ytterst obehagligt om flere saker. Såsom unga, vackra officerare bär det sig för dem: de kunna kasta en slöja af ytligt behag öfver sina tomma tänkesätt; och besitta de en skön organ, så intaga de härmed lätt fruntimmer i den oerfarna åldern. Man förlåter dem mycket, och man hör öfver åtskilligt. Men när militärer af denna stämning blifva äldre, när ögonen börja sjunka in och läpparne också, hvarigenom rösten förlorar af sin sonora vibration; då stiger obehaget af själens grunda tänkesätt dess mera fram, och en viss obegriplig snuskighet tyckes omgifva personen, ur stånd att hjelpas genom tvättning, bad, tandpulver eller den enträgnaste borstning. En djupare karakter kan icke hysa detta sinnelag, utan att tillika vara elak, nedrig i botten och infam; ty den är konseqvent. Men ett svagare, trubbigare lynne är till sin lycka också inkonseqvent: det kan förena – och gör det verkligen som oftast – mycken personlig godhet, redlighet och omtanka med all den nyss omtalade karakterssmutsen, hvilken här för det mesta blott består i dåliga vanor ifrån umgänget inom en korps, som en tid satte sin ära i osedlighet. Detta var händelsen med kapten August von Mekeroth. Han var i sanning en[256] beskedlig menniska. Hans fru öfversåg med honom; hon uraktlät icke att värdera, älska och hylla honom, för allt det goda han verkligen besatt. Men det omöjliga kunde hon icke göra. Hon kunde ej inlåta sig förtroligt med en sådan man öfver ämnen, som endast hafva betydelse för ett finare sinne. Emellertid hade hon föga lidit af saknad häri, emedan hon från barndomen ingen vana egt att få upplåta sin själs innersta skådespel. Hos henne slumrade det; och hon kände sig lycklig, som vi sett, i det praktiska, glada utförandet af sina husliga göromål, utan allt vidare. Hvad som slumrar, är dock derföre icke borta. Huru höjer det icke själen, att under promenaden öfver jorden slutligen ändock träffa en annan själ? Man uppvaknar vid detta möte: man står på en gång som framför ett under.

Hvad som för fru Aurora egentligen gaf umgängesspråket med den nya bekantskapen ett så stort värde, var just den oändliga svalka, passionfrihet, lugn och ändock värme, hvarmed herr Alexander ständigt talade och handlade. Detta skänkte henne en så stor säkerhet i hans sällskap. Hon fann honom alltid på en och samma gång högst intresserad, eldig, upprymd för den sak, hvarom för tillfället rådslogs, men derjemte helt och hållet ointresserad för hennes person såsom qvinna. Ingenting drager ett rent hjerta så mäktigt till sig, som denna frihet. Hade herr Medenberg uppfört sig blott och bart som ett trädbeläte, en sifferkarl, en tölp, eller en person utan allt hvad man kallar sinne: då hade saken varit klar och betydt ingenting. Men tvertom. Han var liflig, hade sinne för allt. Allenast detta, som man i det lägre hvardagsspråket brukar benämna ”kurtis,” tycktes för honom vara helt och hållet ett oting. Det låg i hans sätt en öfverlägsenhet – aldrig i ord eller i manér, men i tankens jemnhet och sedligt upphöjda stämning – som gjorde, att Aurora mer och mer frågade Medenberg till råds öfver allting, och ifrån att vara inför henne blott en tjenare, såsom han kanske bort, stod han der snart som en bror, och innan kort såsom mer än bror – dock icke såsom älskare. Man frågar sig: är då en fattig, simpel magister, som till på köpet aldrig tagit graden, ett öfverjordiskt väsende? Nej. Medenberg var rätt och slätt jordisk, så, som himmelen vill.

Emellertid är det otvifvelaktigt, att i ett stort och folkrikt hus kan en[257] informator – när det faller sig så, att han är en man – komma att stå i dagern af nästan en ande, för hvilken alla vika åt sidorna. Hvar och en vet, att mycket föregår i ett hus, och högeligen ofta talas i mjugg. Man säger då, att det sqvallras. Egentligen är det ingenting annat, än att man utbyter med hvarann nödiga underrättelser. En informator är alltid målet för sådant, emedan han alltid utgör en egen karl. Ofta är en dylik person mycket ödmjuk i föräldrarnes närvaro; men orimlig, elak, nyckfull och stursk emot barnen och skoborstaren. Detta blir då framburet, och föräldrarne tänka mindre fördelaktigt om honom, när han nästa gång med krypande åtbörder, krökt rygg och ständiga bugningar anländer i societéns förmak, knappt vågande sig så långt fram, som till första fönstret, ifrån dörren. Ofta händer det, vidare, att han är obeskrifligen sedig i herrskapets, barnens och sjelfva skoborstarens närvaro; men den ena jungfrun berättar i köket för den andra om någonting, som ”magistern” sagt henne; och den sednare jungfrun hviskar fram det för frun. Hon – och kanske stundom äfven hennes man – tänker då mindre fördelaktigt om sina barns lärare, när han nästa gång sitter till bords i deras sällskap, nedanför barnen, och under köttsoppans förtärande, då man alltid har bästa tid att resonnera, svarar lika blygt, religiöst och till och med platonskt, som dagen förut. Är pappa en verldsman, så ler han blott häråt i mjugg och återkommer till sitt system, ”att hvar och en till sluts ändå alltid är en menniska med kött och blod.” Men mamma i huset, vanligen mera än pappa en älskare af idéer, tänker på sin informator föga bättre än på en skrymtare. Sådant är förargligt. Bäst bär det sig, om han är en komplett trädkarl; med vilkor, att han tillika har sina kunskaper, och förmår lära ut dem. Man småler väl då också åt honom litet, och talar om herr Pedantencreutz, när man på långt håll ser honom gå för sig sjelf der nere i trädgården och äta vinbär, eller filosofera öfver morötterna; det säkra är också, att alla jungfrurna, jemte husmamsellen, anse en slik informator utmärkt fatal. Emellertid säga vi ännu en gång, att detta bär sig rätt bra, i afseende på föräldrarne och eleverne, och mannen får sig alltid en vest eller kråsnål till jul. Händer nu, deremot, omsider intet af allt detta: är personen för ingen del en målad bock, utan talar klokt, vänligt och galant med alla i huset, sjelfva pigorna[258] och stöfveljakob inberäknade: men ingen menniska ändock kan sqvallra den halfvaste visa om, att han gifvit ifrån sig så mycket som en fjerdedels handtryckning; då börjar hela huset stå i blom och i häpnad: pappa vacklar i sin filosofi öfver kött och blod: mamma får vatten på sin mest älskade qvarn, att idéer gifvas: barnen älska sin lärare såsom sin bäste vän: betjenter och drängar taga af sig hattarne: hushållerskan och alla jungfrurna känna en vördnad genom hela varelsen, bara de få skåda en skymt af den hyggliga magistern, det må vara i hvilken kammare som helst; och ingen är svartsjuk på den andra, ingen kifvar, emedan ingen har något att berömma sig af framför den andra. Han är lik en gud emot alla; och det enda flickorna i köket råka i delo om, är, hvilkens tur det är att få det nöjet springa öfver till flygeln och båda honom upp till middagen eller till théet, när sådant genom fremmandes anländande påkommer.

Denna stora ande af aktning och glädje på en och samma gång hade inträdt på Aronfors i och med Alexander Medenberg. En afgörande katastrof hade nyss timat der: ingenting upplifvar och förenar menniskor så mycket, som dödsfall. Eldsvådor göra det äfven, såsom vi sett på Blommenäs. Men dödsfall äro mera menskliga.

Under dessa dagar hade Alexander blifvit Fac-totum på bruket och hela egendomen. En stor mängd förhållanden emellan bönder, torpare, backstugusittare, pensionerade enkor efter smeder, och slutligen emellan smederna sjelfva och deras till hvarann gränsande boningar, hvarpå allt von Mekeroth aldrig tänkt och dem Nickolson af sina orsaker icke efterfrågat, blefvo nu målet för omsorger och sattes i bättre skick. Alexander frågade i början fru Aurora, om han finge hennes bifall till åtgärderna. Men han märkte snart, att hon, förlåtligt nog, icke väl förstod dessa aflägsnare saker utom hus. Hon gaf honom, med det vänligaste tycke i blicken, fullmakt till allt: något, som man kunde hafva kallat hjertats och det heliga förtroendets fullmakt in blanco. Han besvärade henne från denna stund icke med några vidare småfrågor, utan styrde och ställde som han nyttigast fann. Folket anslås genast, när det känner en ande af rättvisa, billighet och oegennytta uppträda ibland sig, till skipande och fastställande af sina omständigheter. Visserligen lät en[259] och annan grälmakare höra af sig, och ett par käringar, som hade sina kåltäppor bredvid hvarandra, blefvo så uppkäftiga, att de gingo till herrgården för att klaga för nådi frua öfver formatorns tilltag att jemka på deras potatissängar till förmån för en stackars kolguts-enka, som satt och bodde i samma hus med dem, utan del i täppan alls, oaktadt hon hade fyra små barn. Men dessa högljudda gummor mötte den olyckan, att, såsom de af hushållerskan gjort sig mycket illa kända för skämda ägg, dem de utbjudit åt herrskapet som färska, motades de genast af henne bort ur köket, utan att de ens fingo tala med nådig frun. Så gick det med det ena och det andra; och Alexander blef så godt som oinskränkt herrskare på hela Aronfors.

Tusen ämnen återstodo likväl för frun, rörande det inre huset, och sättet att ordna salig Mekeroths begrafning så, att man deraf hade mesta hedern. Allt detta, jemte många planer för barnens uppfostran och framtid, voro nödvändiga saker att rådsamma om med herr Medenberg, om aftnarne. Hvad som mest af allt intog fru Aurora, var den aktning, hvarmed herr Alexander alltid talade om hennes aflidna man. Såväl när de voro ensamne, som i Ullas eller tjenstefolkets närvaro, afböjde han allt, som på minsta sätt kunde kasta en mindre fördelaktig skymt öfver kaptenen. Detta var icke alltid det lättaste; ty det är onekligt, att von Mekeroth haft många bräckliga sidor. Men Medenberg egde en förundransvärd skicklighet, att – så kort tid han ännu varit i huset – dock veta reda på en mängd små vackra egenheter, som han nu framhöll till den dödes ära, och satte hans person i ett så fördelaktigt ljus, att han borde hafva lefvat upp igen för att få fägnas och förundra sig öfver sig sjelf. Lilla Ulla började om sin goda pappa hysa tankar, som hon aldrig haft. Matts låg i yrsel; men så ofta han litet vaknade och läskade sig med lingonvatten, talade han jemt om sin fars sporrar och värja, sade dem icke vara af annat än purt guld, och föll så åter ner i febern. Husets öfriga innevånare togo sig på samma sätt före, att beundra den döde kaptenen.

Fru Aurora samtalade med herr Alexander långt in på nätterna. Ingenting besvärade henne härunder, och ej det minsta oroade honom. Det hände, att öfverläggningarne drogo ut till kl. 11, 12, 1. Ty många[260] ämnen kunna vara både nyttiga, sköna och intagande, men ändock ej hastigt afgjorda, icke lätt utredda. Man tände upp ljus. Barnen slumrade längesedan, och allt folket hade gått till hvila.

Om det härvid faller en läsare in, att tänka sig något, så bör han påminna sig, att fru Aurora blifvit född och uppfostrad i ett hus, der om dygd, oskuld och heder ej många ord nämndes, emedan de funnos i allt och hvartenda, och aldrig sattes i fråga. Och hvad herr Alexander vidkom, så var i hans ögon en uppbäddad sängkammare alldeles detsamma som ett förmak; ett förmak detsamma som en sal; en sal detsamma som ute på gården; och gården, jemte trädgården och hela jorden, stodo i hans tycke under samma öga som himmelen sjelf. Ingenting är lättare än att vara dygdig och ren till sinnes, blott man icke anser sådant för någonting utomordentligt alls, utan håller det för menniskans enkla och simpla sätt. Last och ogudaktighet utgöra sjelfva det vidriga, dumma, onaturliga och befängda; och ingen menniska skulle fråga efter dylikt, om han icke gjorde så mycket väsen deraf.

Moralen och den sanna gudadyrkan hafva också sin homœopathi; blott den förstås rätt och utan charlataneri. De minsta och till utseendet obetydligaste läkemedel, väl anbragta, äro de starkaste till själens botande, likasom i den kroppsliga medicinen. Om det händer, att härigenom de religiösa eller moraliska apotheken blifva mindre besökta, likasom dylikt befaras för de fysiska, då läkarekonsten allt mer vänder sig ifrån att förordna stora och vigtiga doser, för att i stället hänvisa den sjuke till omärkliga pulver och rättnu till bara det rena vattnet; så vinna dock menniskorna i själshelsa, likasom i kroppens friskhet, och det är alltid något. Slägtets andlige och verldslige apothekare svärja häröfver, ty de frukta, att deras medel ej skola gå åt och deras anordningar föraktas, om vi nöja oss med att hålla oss för sjuka blott när vi äro det, och icke alltid, för att ständigt taga in.

Om dessa höga och mera abstrakta ämnen talade dock fru Aurora sällan med sina älskade barns informator. De behöfde det icke: det kom aldrig i fråga. Den, som är sedlig, ordar icke rätt mycket derom; och den, som är frisk, tänker icke på medicinen. Detta hindrar dock ingen, att djupt i sitt hjerta tacka Gud för helsans dyrbara nåd: likasom man[261] högaktar både apothekare och apothek, ehuru man tillåter sig att gå dem med största nöje förbi.

När Medenberg slutligen tog godnatt och gick, fattade han visserligen sin sköna patronessas lilla, hvita hand, och kysste; ty det brukas ännu på flera orter att kyssa hand. Hon neg och såg på honom med det odelade nöjet, då man vet sig hafva haft roligt i flere timmar. Han lofvade, att till dagen derpå, om aftonen, hafva hela det utkast färdigt med planer, kolumner och beräkningar, hvaraf hon tydligen skulle kunna sjelf se och bedömma det, hvarom de hela tiden öfverlagt, nemligen om brukets och smidets ställande på den fot, att det skulle rendera 50 p.C. mera; hvilket fru Aurora för sina barns skull icke var emot. När han gått, föll fru Aurora åter in i ledsnad, tårar och sorg: hon tänkte på von Mekeroth. Hon slog upp den psalm, som hon läst vid hans sjuksäng, sista dagen han lefde. Hon läste den nu högt för sig sjelf och gret. Hon afklädde sig, lade sig och somnade ljuft.

Allt hvad vi här berättat, tilldrog sig blott på några dagar. Det var ifrån Medenbergs hemkomst till den dag, då biljetten med önskan om bisättning och begrafning afgick till prosten Edelings.

Det var denna eftermiddag, Alexander ånyo var uppe hos fru Aurora; och han hade på hennes sybord framlagt alla de kalkyler, hvarom de aftonen förut rådsammat. Lilla Ulla kom inspringandes och ropade: ”prostkaleschen står på gården! prostkaleschen står på gården! prosten är re’n inne, mamma! di ä inne! di ä inne!”

Det var rena sanningen. Prosten och prostinnan trädde genom rummen med allt det saktmod, som höfves i död mans hus. De kommo in i ”arbetsrummet,” straxt innanför det egentliga förmaket. Herr Medenberg och fru Aurora stego upp ur soffan och gingo sitt fremmande till mötes.

Medenberg lemnade åt fru prostinnan sin plats i den lilla förtroliga soffan, som beqvämligen endast rymde två. Han framsatte en stol åt herr prosten. Han nödgade dem att sitta ned; gick fram och åter och slutligen ut; ja! han bar sig alldeles åt som värd på stället.

TRETTIONDE KAPITLET.
Ånyå ett kort kapitel.

______

Allt vet jag nu.

PROSTINNAN Edeling fann sig icke i allt så fullkomligen väl, som hon eljest plägade i begrafningshus. Hon emottog visserligen och besvarade med sina vanliga små tvärbräckta och korta nigningar alla de artigheter, som herr Medenberg slösade på henne genom att på bästa sätt ordna soffdynorna till hennes emottagande. Ty gumman var något kantig, och behöfde sitta godt för att sitta väl. Hemma frågade hon efter ingenting sådant; men då hon borta såg sig som fremmande, voro hennes kropps sidor gerna obelåtna af sig och ej så lätta att ställa till freds. Gud vet hvad det också var i dag här; men hon hade kastat snäfva blickar på herr Medenberg och Hennes Nåd, genast ifrån första inträdet i rummet, när hon fick se dem tillsammans.

Prosten sjelf var deremot i allt, som honom egnade. Då Aurora föll i hans famn under en flod af de uppriktigaste tårar, både vid minnet af sin goda man och af prosten, för hvilken hon allt ifrån sin konfirmation hyst en så barnslig och innerlig vördnad; uppreste gubben henne, förmådde henne att med återtagande af mera sinneslugn intaga soffan igen, och han satte sig slutligen sjelf på stolen vid hennes sida.

Théet serverades. Konversationen gick i adagio, larghetto och slutligen lento; såsom rätt var. Herr Medenberg aflägsnade sig och man såg[263] icke mera till honom.

Prostinnan gjorde för sig sjelf härvid den tysta anmärkningen: ”det är tydligt! han regerar nu här såsom herre! han går, kommer och måste vara sjelf med öfverallt på sitt Aronfors! hmhm.”

Den godlynta prosten gjorde inga onödiga betraktelser inom sig. Han talade med fru von Mekeroth om den saligen hädangångne; och ”den förevigade” utgjorde begynnelseordet i alla meningar, som han yttrade. Hvad han sade, flöt ur hans verkliga öfvertygelse; lätt förnam man på rösten, att han icke var en hycklande sorgebeklagare. Aurora gret.

Prostinnans ögon saknade icke heller rodnad. Vid ett tillfälle, då Edeling tystnade, yttrade hon, med ömhet vänd emot fru von Mekeroth: ”Ack, Hennes Nåd lilla... då man varit så lyckligt gift, då vet man att skatta hvad man förlorat! En sådan man kan man aldrig få mera än en gång! Ack, huru minnes jag icke kapitenen von Mekerothen.. ack.. nej, nej, Hennes Nåd lilla...” (hon var verkligen på väg att säga ett halft ord om det orätta uti att gifta om sig; likväl afhölls hon genom en känsla af skicklighet, som fremmande och förnäma rum alltid ingifva. Fru Aurora förstod ingenting).

Prosten Edeling framställde nu trenne bibelspråk, ett ur konung David, ett ur Syrach, och ett ur Hebreerna, hvaraf han anhöll, att Hennes Nåd! täcktes vara af den godheten och utvälja ett, det hon ansåg bäst att ”ingrafvera” i hufvudplåten på herr kapitenens likkista. Aurora aftorkade sina ögon, fann sig icke genast i detta nya ämne, och bad herr prosten vara så god och välja sjelf. Han tog då:

Si tin tjenare, som suckat efter tig i alla sina lifsdagar.

”Det är alltid bäst att taga något, som hela socknen vet passa på den evigt från oss tagnes upphöjda och stora själ,” anmärkte han, ”så fägnar det hela församlingen på begrafningen, och vi hafva välsignelse deraf.”

Prosten och prostinnan stego först efter flera timmar upp, för att aflägsna sig och åka hem. Vid afskedet neg prostinnan vänligare och ödmjukare, än när hon först kom. Prosten bugade sig och sade vid afskedet mildt förmanande: ”Hennes Nåd, hör min bön! låt sorgen icke blifva anden för öfvermäktig! betänk religionens hugsvalelse och att ett[264] förkrossadt hjerta bör taga tröst till sig. Herren vill icke allt för många tårar! och då Hennes Nåd af den hänfarnes fromma, gudliga vandel kan göra sig ett visst hopp om all den salighet öfver all salighet, som hans frälsta, höga själ nu går att smaka i onämnbara verldar öfver alla verldar, så.... allra ödmjukaste, mjukaste tjenare!” Han bugade sig en gång till, dubbelt djupt, kysste fru brukspatronessans hand med stor rörelse och gick. Hon följde den goda gubben ut ända på farstubron; och såg sig åt alla sidor omkring efter Medenberg, hvilken hon önskade skulle hjelpa prostinnan upp i kaleschen. Men han syntes, obegripligtvis, icke alls till. Prostherrskapet reste af.

Gubben och gumman åkte från gården i sakta mak. Prosten förmanade sin dräng, att genom bruket köra långsamt, långsamt, och alldeles icke i fläng. ”Vi fara icke i dag från ett bröllopshus!” sade han halft suckande. Drängen drog in på tömmarne och man skred som i likprocession. ”Åh, se så då!” utbrast prostinnan otåligt efter en stund; ”kör på, kära Jaen; icke fara vi just alldeles från ett bröllopshus, det är väl sant, men ändå så –”

Då man kom genom hagarne, der Aronfors’ egor togo slut, mötte vagnen en promenerande herre, som tydligen nyss klifvit öfver städtan, der ginvägen till prestgården vek af; och som nu begaf sig på vägen till bruket. Han helsade. Det var herr Medenberg.

Prosten helsade varmt tillbaka, men prostinnan kallt; och man åkte vidare. Hon anmärkte bitande: ”nu kan man lita på, att herr informatorn, gudbevars, tager sig frisk luft, så ofta och så mycket han nånsin behagar.”

Men kära du, svarade prosten, ligger icke lilla Matts ännu i kopporna? Jag förstår icke, att du nu är så ond på magister Medenberg? du, som alltid tyckt så mycket, mycket om honom?

”Tyckt om? Ja. Men kan man fördraga, att se någonting sådant, som – Han är väl ändock ännu en tjenare, skulle jag hoppas, på Aronfors? han behöfver väl icke sitta alldeles i bredd med enkefru von Mekeroth, och i en soffa, till, som knappt bara rymmer två. Jag måste säga, att jag hyst helt andra tankar om magister Meberg; och Maria är den, som har rätt.”

Käraste du! fortfor prosten, afvärjande. Men han tillade ingenting vidare, utan man åkte hem under tråkig tystnad.

När vagnen rullade upp vid prostgårdstrappan, kom Maria ut att taga emot sina föräldrar, rödblommig som sjelfvaste glädjen, och ögonen strålande, såsom hon fått den dyrbaraste gåfva. Hon lyfte sin mor ur vagnen i flygande, och räckte söta far handen, att stiga säkrare utför fotsteget.

”Ä’ mina äpplen brända?” sade prostinnan småfnurrigt.

Ack nej, söta mor! de hafva lyckats allihop! aldrig har ugnen varit så lagom!

”Nå, men hvad är det för rasande, som står på då?” vidtog prostinnan och lade af sig den stora högtidsshawlen. Jag tycker, Maria, att du ser ut som – förlåt mig, kära barn, men det är icke värdt att vara så fasligen glad heller.”

Är jag glad? hvem kan säga det? Fast nog gläder det mig, att söta mor får så rara torra äpplen i år. Bättre än nånsin! Träffade icke söta far och mor magister Medenberg på vägen? han har varit här och gått helt nyss.

”Åh? jag måtte säga!” Prostinnan blef dock märkbart nytrare. Men straxt gick ett nytt moln upp på hennes panna. ”Så att man passar på så här, och gör visiter när folk är borta?”

Nej, nej, söta mor, han passade icke på. Han trodde, att söta mor och far genast skulle komma tillbaka från Aronfors; och han dröjde i det längsta här för att invänta söta mor och far. Han berättade mig nu, huru mycket han är upptagen med bruket och alltihop; så att han måste stjäla sig undan på en stund. Nu har han lemnat mig en ny del af Schiller, med den vackraste pjes uti! Och alla ord, som jag icke förstod, har han förklarat för mig! allt, allt vet jag nu. Sitt ner, söta far! Har söta mor och far druckit thé på Aronfors, eller får jag bära in?

”Har du då thé påsatt?”

Skulle jag kunna låta bli att bjuda magister Medenberg thé? Det står ännu i spisen, om söta mor och far befaller –

”Nå, kära Maria, det var rätt förnuftigt, att du bjöd honom,” inföll prosten, för att också hafva ett ord med. ”Det är dock en karl, som kan dricka två gånger! ty jag mins med säkerhet, att han gjorde det på Aronfors[266] med oss, innan han aflägsnade sig derifrån.”

Åh, min gubbe, den karlen kan nog mera än det!

”Ja, min hustru,” sade nu Edeling med en höjd och ovanligt bestämd röst, ”du må tänka, tro och inbilla dig om honom hvad du vill, min hustru: nog måtte han väl hafva sina fel, såsom en syndig menniska tillkommer: men ärlig är han, ärlig i botten! Min son Göran skulle icke eljest tycka så mycket om honom.”

Maria hjelpte sin far att draga af handskarne, och hon kysste honom på begge händerna i flere omgångar.

TRETTIONDEFÖRSTA KAPITLET.
Stort kalas på Dädemohult.

______

Hufvudfrågan är denna: kan någon menniska åtnöjas med smörgås, deri bröd icke finnes och smöret är förkommet? Jag svarar dristigt: Nej!

GÖRAN dröjde hemma på prostgården blott öfver natten. Tidigt om morgonen stod han upp; han hade minsann att tänka på. Vid frukosten tog han afsked af sin far, mor och syster, och sade: ”undren icke, om min panna är litet fårad idag! jag går att frälsa Småland. Jag känner mitt kall, och jag skall förtjena mitt boställe. Jag har också bref på fickan från kongl. landskansliet, att alla kronfogdar och länsmän skola stå mig bi i orterna, dit jag kommer, om det tarfvas. Var icke orolig öfver mig, min far: jag skall icke gifva mig i slagsmål flera gånger om dagen, än jag behöfver. Om nätterna torde jag komma att slåss argast, och kanske ock någongång sjelf få stryk i dagningen; ty vid den tiden var jag alltid förr tyngst, när jag studerat hela natten igenom: det mins jag från Upsala, der jag ständigt somnade ifrån Homerus klockan 6 på morgonen. Men om alla dessa tjufvar och röfvare, såsom jag tror, äro i botten redliga smålänningar, så skall jag nog besegra dem, utan att de begå någonting infamt emot mig, under det jag slumrar.”

Han hade knappt slutat och gubben Edeling icke hunnit mer än till[268] hälften upplyfta sina darrande armar till varning, förrän det knackade på prostsalsdörren, låset gick upp, och Jeppe Jonsson steg in med en djup bugning på sitt vanliga vis, det är, med ryggen vänd åt herrskapet.

”Är du nu här, din slyngel? Det var förträffligt. Nå, hvad sade magister Medenberg? gaf han dig lof?” utropade herr Göran.

Ja, svarade Jeppe och strök håret bakom örat.

”Det var hederligt gjordt af Medenberg, och det viste jag förut. Gå ut i köket, Jonsson, och få dig en bit mat till frukost; jag förstår väl, att du redan förtärt något på Aronfors i dag, men det skadar ej att göra om det för andra gången, så skola vi sedan genast marschera utaf. Huru är du eljest till mods, Jeppe? är du kry? Du skall veta, att det kommer att gå hett till. Men jag märker, att du ser galant och frisk ut; icke så?”

Ja, Gudskelof för helsan. Jag har haft tandvärk i två dagar och två nätter.

”Stig ut och ät frukost och glöm tandvärken. Den går straxt öfver, bara du kommer att få bitas med riktiga kanaljer, Jeppe.”

Jonsson gick. Göran vände sig nu till prosten och yttrade: ”min far skall veta, att jag måst vara angelägen om, att hafva mig en betjent på vägen, en verklig och trogen vän i nödfall och trängsel. Ty jag har väl bragt ett helt band tjufvar öfver på min sida, så att de med mig förbundit sig till efterjagande af de öfrige: och det skall gå. Men dessa vänner anser jag ändock blott för nyhederliga. Det kan då vara bra, att vid sin sida hafva en trogen gosse, en verkligt pålitlig skälm, som Jeppe, hvilken visst aldrig stulit annat i verlden än kanske tagelpiskor. Jag vet, att han en gång på prostgården lånade ett par oxtömmar, dem han sedan glömde bära igen. Men jag frågar, hvilken i lifvet kan säga sig fri ifrån, att icke hafva brutit med annat, än sådant? Min far! ingen skuldfri finnes inom christenheten. Vi äro i synnerhet i lutherdomen behäftade med ett så fullkomligt uteslutande förderf alltifrån födseln, att ingen ren fläck gifves på vår själ: jag älskar derföre Jeppe, ty han är så god, som trots någon. Jag vet visserligen, att i de katholska länderna är icke synden så stor och fullkomlig som ibland oss, rätt-trogne: allt är icke hos påfvens folk skuld och elände ifrån hufvud till fot redan i födelsen: påfveläran säger det. Jag har äfven läst, att i Asien och Afrika är det[269] grufliga förhållandet med menniskan ännu lindrigare. Dock kan, äfven efter hedningarnes beskrifningar, menniskan icke heller bland dem vara alldeles som sig bör: jag nöjer mig derföre med Jeppe. Jag kan ock ingen betjent i hast få ifrån ett annat land; och jag tror, att Jeppe Jonsson skall kunna blifva en stor krigare, sedan han fått huden full med smörj några gånger, så att han inhemtar den passiva methoden, hvarefter han nog skall fatta den aktiva och utföra den. Jag uppgjorde i går saken med den hurtiga Aronforsaren, och bad honom hos Alexander utverka sig lof att få låta mig låna sig –”

Hos magistern? jag tycker annars, att enkefru Mekeroth sjelf varit rätta man, såsom husbonde öfver sitt folk, att bifalla eller vägra sådant! utbrast prostinnan ånyo med en liten fnurr.

”Fru Aurora rätta man? nej, min mor, dertill är hon för mycket qvinna, en täck qvinna. För öfrigt måste det, att bedja Medenberg eller fru Mekeroth, nu vara alldeles ett och detsamma, sedan kapiten von Mek dragit sig förnuftigt tillbaka. Jag menar dermed ingenting, Maria, alldeles ingenting: förstå mig blott. Jag menar, att informatorn ingen annan tanke kan hafva än sin patronessas; så att om någon Jeppe tillfrågar honom, så ger han icke sitt lof, utan att först underställa ärendet sin fru – hm, sin patronessa. Var derföre fullt trankil, min mor! och var glad, som en trast i skogen, min syster! Ty jag har sjelf språkat med herr magistern om hans fru – f–n – hans sköna Aurora, vill jag säga, hvilken efter mitt begrepp öfvergår alla; och han gaf mig ett sådant svar derpå, att jag finner mig nöjd. Adjö nu, min far! adjö, min goda mor! ni får aldrig mer i verlden se studenten af Smålands Nation Göran Filip Edeling: det är slut med honom. Adjö, min syster: en liten kyss på mun! Nästa gång skall du pussa en länsman. Adjö Moppe! adjö Tirza! adjö lilla Pims! – – Holah, Jeppe! är du i ordning?” ropade Göran, i det han öppnade dörren på vid gafvel. ”Har du icke ätit upp dina sjuka tänder ännu, din slyngel!”

Jo vars! vars! skrek Jeppe och kom som en raket ur köksdörren. Han höll ännu en vidlyftig, präktig skinkbit emellan läpparne, hvarföre han talade sladdrigt och enfaldigt.

”Stoppa den der biten i tidningar, och lägg i lumman!” sade Göran[270] faderligt. ”Biten blir nog god att hafva i behåll en gång.”

Maria hjelpte Jeppe med stor beställsamhet. Att rusta ut ynglingar till krig, är så roligt och rörande. Gubben Edeling hade svårt, att hålla sig ifrån att snyfta. O min son, du går en säker död till mötes! utbrast han, och uppsträckte begge sina armar. O, jag känner det på mig: Gud vill då, att jag skall förlora min enda son?

”Nej, besitta mig om Gud det vill!” svarade Göran, i sin ifver glömsk både af den han talade om, och till. ”Jag vill hålla vad med min far, att jag kommer hem med lifvet. Vinner min far, så skall jag genast erlägga en kista veritabel Luftballon till min far, ty så mycket måste jag väl förtjena på färden: och jag skall med egen hand rensa min fars alla pipor.”

Jaja, du säger så, du Göran. Sedan du är död? ha!

I det ögonblick, då Göran skulle gå, kom ändock vemodet äfven öfver honom: han sprang den goda gubben vidöppen i famn och kysste honom inbrunstigt. ”Jag vet nog, att jag går till ett nederdrägtigt arbete,” sade han, ”och ingen känner sitt Schicksal –”

Skämta icke nu, min gosse!

”Oh – min far! Nej. Saken är blott den, att jag är Göran Edeling. Välsigna mig, innan jag går! Betänk helt allvarsamt och utan tyska, att jag icke vågar mitt lif för ett lappris värf. Hela vårt sköna Småland plundras och brännes – – om jag nu stupar för att afvärja ett sådant rysligt elände, har jag icke då offrat mitt lif på ett altare, som är värdt sitt offer? Mången läser ihjäl sig för graden, och stupar dervid, bleklagd. Jag vill dö för min fosterbygd, om Gud så behagar i sin nåd, och jag skall falla med blommor på kind. Men tro mig, min far, jag skall icke dö! Välsigna ni mig, och den kula är ej stöpt, som sedan skall nå mig; den yxa ej smidd, det svärd icke gjordt, som skall slå mig.”

Man må tro det, eller ej, men det vissa var, att Göran med dessa ord chevallereskt nedböjde sitt ena knä för sin far. Med hög enthusiasm lade gubben begge sina händer öfver hans hjessa. Prostinnan sträckte ut sina ofvanpå, och Maria lade ock sina, fast sist, emellan Görans största lockar vid halsen. Göran sänkte sitt vackra hufvud till bön. Det var ett tyst, ett himmelskt ögonblick.

Göran steg upp, lång och rak: åter var han soldat. Jeppe Jonsson hade stått bredvid och sett på; kanske önskade också han någonting öfver sitt hufvud.

De begge bussarne gingo åstad, och ställde kosan till det ensliga torpet uppi skogen: Dädemohult. Göran hade der stämt möte med Nicke Bengt Erson, Lille brune Per, Sven och alla de öfrige. Han hade gifvit dem ordres, att smyga sig dit öfver skogarne nattetid. Ty ännu hade han omöjligen kunnat hålla, det han lofvat, att skaffa dem förlåtelse i det offentliga, så att de kunde ströfva omkring på ljusan dag. Det berodde också alldeles på huru de nu uppförde sig i den tilltänkta jagten. Hittills hade de icke gjort mera, än fört Serarpa-Anders fängslad och bakbunden till Ljungarums-trakterne, hvarifrån Göran med landtbetjeningens biträde forslat den bofven till Jönköpings länshäkte. Men han hoppades, att kamraterne skulle uppföra sig lika bra borta i andra, aflägsnare nejder, dit Göran, på deras anvisning, skulle begifva sig i spetsen för dem.

När han med sin trogne vapendragare, Jeppe Jonsson, kom fram genom de vilda, mörka skogsbranterna till Dädemohult, varsnade han redan på långt håll folk omkring mor Ellins gråa stuga. Han steg på och såg sig snart omringad af bistra vänner. ”Hvar är trollpackan sjelf och hennes dotter?” frågade Göran, då han hvarken såg den gamla eller den unga Ellin.

De äro borta, svarade Per.

”Borta? Det var högdumt! Har ingen af er sett till dem?”

Unga Ellin var sin väg, redan när vi anlände, svarade den förre. Men jag skall säga er, herre, hvar hon är. Hon har gått som till Blommenäs, till enkefrun, hvars man brann upp på Evershult. Gamla gumman Ellin var qvar först, när vi kommo hit i natt; och hon bad oss sitta ner i långhalmen. Men hon vardt ovettig, när hon fick höra hvad vi gjort: att vi forslat Anders till staden, att vi öfvergifvit Joak Nickolson och blifvit kronans karlar. Hon begynte ordentligt slåss. Då fick hon sig ett par knuffar i veka lifvet, gick ut och såg på stjernorna. Det var vid klockan tu. Så kom hon åter in i dörren, lät oss icke sofva, utan förbannade oss. Sedan det var gjordt, sade hon oss hvar bröd fans i stugan om vi blefve[272] hungriga, ty sofvel hade vi sjelfva; så började hon ånyo svärja på oss, och for af sin väg. Hvart hon tagit kosan, kan jag icke säga. Kanske troppade också hon af till fru Abelcrona. Vet herr’n, det är ingen skada på’na.

”Satans kärring, som icke kunde dröja åtminstone tills jag kom,” svarade Göran och såg sig omkring med en vred eldblick. ”Nå, strunt i alla qvinfolk så länge! Vi äro nu samlade för att rådpläga. Hörpå, kamrat vid spisen derframme, hvad är det du rör om i grytan?”

Åh, herr Göran! jag har alltid varit liksasom kock, sade Nicke Bengt Ersson.

”Kan du koka, Nicke? skönt. Hvad har du i grytan?”

Åh herre, jag kokar bara likasom ett halft svin. Hufvudet och bröstet hafva vi liggandes der under sängen, men begge skinkorna äro i grytan: tro mig det.

”Hvarifrån har du fått grisen, Bengt?”

Åh herre, den tog jag likasom ifrån gästgifvarmor på Skillingaryd.

”Du är ett satans svin! skall du ännu stjäla, sedan du blifvit min och kronans karl? Har icke jag eran kassa om händer, och kan redeligen betala allt hvad vi behöfva?”

Ja, så skicka då gästgifvarmor 5 Rdr för kultingen. Mera är han icke värd; så är det hulpet. Kärringen på Skillingaryd har stulit mycket mera än det, så jag tyckte det skadade icke; men det är som herrn vill. Sedan man kommit i kronans tjenst, får man höra mycket ovett, ser jag. – Med dessa ord började Bengt skumma allt flitigare i grytan, stora bläddror stego upp under mycket kuttrande, och flottet sam i sköna böljor.

”Hvad säger du, Nicke Bengt Ersson?” utbrast Göran. ”Är gästgifvarmor på Skillingaryd en tjuf? Hvad har hon stulit för slag?”

Hvem har icke stulit, herre? svarade kocken med torrt lugn. Det är bara prat. Har icke hon i tjugu års tid utprånglat sina varor åt resande? Hon har tagit groft betaldt i avanst på dem, och ändå gifvit folk bara skräpet, falska varor. Sådant är mera värdt än en fullvuxen gris. Ty hvar och en stjäl på sitt vis; men ingen låter bli, så mycket vet jag säkert.

”Du är en stor rackare, Bengt: låt nu se, att du kokar bra, så att vi alla blifva nöjde. Kom ut, mina vänner!” fortfor Göran. ”Vi skola sätta oss i ring der i backen nedanför stugan: jag vill hålla råd med er. Sedan[273] skola vi kalasa, när Bengt fått allt i ordning, och vi skola stärka oss till den långa färden. Jag har också något godt med mig i flaskan åt er allesammans.”

Bandet skyndade ut. Man satte sig i en ring på stenar och kullar: Göran högst, midt ibland alla, och Jonsson vid hans fötter.

Göran anförare upphöjde sin hand, talade och sade: ”Kriget hafva vi börjat, vänner! det skall slutas med fred och med goda stugor för oss alla. Stig upp i ringen, Sven! du är blodigast, värst och vet mest af oss alla. Förkunna din tanke, och säg ditt råd!”

Sven den grymme steg upp, tog ordet, svarade och sade: Mera än hundra tjufvar känner jag, stora i ord och mäktiga i gerningar. Minst trettio af dem äro skarpa mördare, och femtio hafva röfvat gods ur brinnande hus. Nu är mitt råd, att vi gå till Näshult och Stenberga i Östra Härad. Ty der ligger Serarp. Och fast gästgifvaren på Serarp är en ung, from man med sin hustru, och aldrig slaktat annat än kalfvar, så har dock Anders sina mesta vänner der i bygden, fram som åt Virsrum, och på den stora skogen emellan Birkemåsen och Målilla. Dem skola vi fånga, jemte mycket gods, som de tagit, om vi gå dit! – Sven satte sig efter detta råd.

Då steg Per upp, den Lille brune kallad; han höjde sin hand, talade och sade: Det är ett godt råd, att vi begifva oss ifrån Östbo och Westbo här, som snarast. Ty när vi förde Serarpa-Anders till Jönköping, hörde jag mycket, som han talade för sig sjelf. Han svor och förbannade sig på, att han på extra tinget, om Evershults brand, angifver oss alla till utseende och namn; och Nickolson blir han värst emot. Det kan nog hända sig, att Anders vet mera om honom, än någon menar, och en viss hög herre kan allt få sitta emellan. Ja! låt oss resa till Östra Härad, der trifves jag bättre än i Vernamo-bygden. Låt dem taga Joak Nickel och halstra! Han har aldrig varit vidare än en half karl ibland oss, det vet Sven; och hvad som händer honom, det skadar aldrig. – Lille brune Per satte sig efter detta råd.

Jon steg upp, sträckte sitt knotiga, magra pekfinger emot kamraterne, yttrade sig djerft och inföll: ”Jag är ifrån Hestra! jag känner hela Mohärad. Det är mitt råd, att vi gå öfver till Angärdshestra, upp som åt[274] Bottnaryd, och taga pengar. Ty jag vet, att på Ledhester bor en rik bonde, Johannes Larsson, och han har mycket kontanter liggandes för en patron söderut, hvilken han köper upp åt. Dem skola vi knipa, sa’ Jon. Johannes Larsson har ock tvenne döttrar, tvillingsystrar begge och vackra som alladi: Johanna och Maja heta de. Dem skola vi nypa, sa’ Jon. Ty här i bråten är ett torrt lif. Bussar! hej Micklar! vill ni inte gå, som jag säger, till Leshester? Jo si, jeveln i min själ, vill ni icke. Så kom! jag känner hela Mo, Kind och Mark, och jag vet hvar penga’ ligger; ty det är min sak. Ifrån Leshester är det ingen bit öfver till Ulrikshamn; fast en bör undvika Gullered, som står för öppet. Men från Ulrikshamn kommer en lätt bakom sjön till Rångedala, och hela Kind har en sedan i klorna. O – jag vill till Markshärad och Balleböjd! hela min håg leker på Borås! Ty vid denna tiden ä knallarne hemma och ha pengar med sig från hela Sveriges rike. Hahaha! det är mitt, det är mitt allihop! sa’ Jon.” – Derpå satte han sig med en illslug nick, såg sig omkring och teg.

Göran anförare sprutade eld ur ögat, röt och svarade: ”Du satans skurk, du Jon! hvad är det du säger? Du gifver oss ett råd här, såsom vore vi röfvare och tjufvar ännu: du har glömt dig. Mins, min goda vän, att vi nu äro kronans män. Vi skola taga rackare och skicka till landshöfdingen; och deraf skola vi få mynt och egendom i belöning af rättvisan. Men icke skola vi roffa godt folk: jag känner Johannes på Ledhester, det är en ärlig, en ståtlig karl, som guld; och vågar någon röra ett hår på hans två vackra döttrar, honom slår jag sönder och samman som snus. Det vore väl ock f–n, om vi skola hafva sådane rackare ibland oss, som Hestra-Jon. Sven och du Måns tag och bind Jon vid ett träd, och gif honom fem och tjugu rapp af tjurpiskan.”

Göran steg vid dessa ord upp på stenen i sin fulla längd, såg högst förgrymmad ut, sträckte ut armen befallande och ropade vildt: ”Kamrater i skogen! sägen mig väl, om vi skole vara bestar? Nej, vid Gud! vi vete, att vi äre af Smålands folk, och vi gå på ärans bana att rädda och hjelpa dem, som lida nöd. Si sådan är vår sak! Vi äro konungens karlar, och icke djefvulens får: vi skola rensa Småland från mord och rån; ja det skola vi. Den, som tycker som jag, han ropar Amen härtill och sträcker upp sin hand!”

Ett högt skri besvarade Görans tal. Alla ropade amen under ett jubel, så att skogen skalf, och Hestra-Jon smög sig åt sidan. Men Sven grymme var icke sen att löpa efter honom. Han och Måns bundo Jon vid stammen af en hundraalnars tall. Här gåfvo de honom sina tjugufem modiga rapp med en grof dagg, försedd med knutar på ändan. När exekutionen var slutad och de löste Jon från trädet, gåfvo de honom för egen räkning ett par örfilar ofvanpå, så att blodet sprang ut ur näsa och mun på den liderliga, bräckliga karlen. Förhållandet var, att Hestra-Jon för sina illfunder och dåliga seder aldrig varit rätt älskad inom bandet. Modfälld och tyst kröp han afsides, satte sig, med ansigtet nedlutadt i händerna, på den lägsta stenen, och lyssnade på fortsättningen.

Göran anförare såg glad ut, skådade omkring sig med rättvisans stolta blickar, talade och sade: ”Det är min tanke, att vi göra som Sven säger, och vandra af till Östra Härad och Aspelands trakter, der vi hafva Serarpa-Anders’ hundra bekante att taga fast på. Så sagdt, så gjordt; och dermed är rådplägningen slut. Hurra hurrah! Nu fram med Nicke Bengt Ersons begge kokta skinkor! Vi äro tolf man och behöfva väl paret. Jag vill hoppas, att han har kokta päron med salt dertill? Bränvin skall ni få af mig.”

Hurra hurrah!

Under vilda glädjerop stormade man upp från stenar och kullar, omhvärfde Göran och skyndade sig in i stugan till Bengt vid grytan. Det är otroligt, hvad det skänker för ett mod, att veta sig stå på rättvisans sida; ack, hvad det är roligt, att gå till ett stort, godt företag.

I sjelfva verket hade Nicke Bengt Erson icke blott sitt halfva svin kokt, utan äfven en väldig mängd ”päron,” som han plockat ur mor Ellins potatestäppa vid knuten. Han öste nu upp alla dessa gudsgåfvor; och det blef ett kalas, hvars make Dädemohult aldrig sett. Göran satt på en bänk och åt midt ibland sina kamrater: annorlunda bibehålles ingen vänskap med folk af karakter. Men Jonsson skickade han ut på backen att posta och hålla vakt. Ty han sade: ”du, Jeppe! du har ätit två frukostar redan idag och det är nog. Gack ut!”

När den för tjufvar rundeliga och goda måltiden var öfverstånden, blickade Göran omkring sig med rörelse, öppnade sin mun och sade:[276] ”Låtom oss nu tacka Gud och vara mätta. Hestra-Jon! vill du ångra dina skurkstreck och det gemena råd, du gaf oss i dag, så fall på knä och gör oss afbön. Då skall jag för omaket gifva dig en liten halfva också, sedan alla de andra fått.”

Jon föll, utom all fråga, på sina båda knän. Jag är ett stort fä, sade han, det vet hvar menniska och jag håller det icke längre hemligt. Förlåt mig, herr Göran! förlåte mig allihop. Om jag kan få mig ett litet torp af någon landshöfding, för att jag nu hjelper till att jaga tjufvar, så skall jag gerna sätta mig ned i ro och aldrig löpa mer. Helst skulle jag vilja bli sockenskräddare i Gårdsby, såsom ner åt Vexjö; ty nålen kan jag föra, och jag var tänkt komma långt ifrån min hemort, dit, der ingen känner till mig. Så vill jag sedan sy byxor till min död.

”Stig upp, Jon!” sade Göran. ”Gå och sätt dig bakom ugnen, så skall du få ditt beskärda när tider blir.” Jon lydde som ett godt barn.

Åter upphöjde Göran sin röst, talade till de församlade och sade: ”Vänner! jag vet ganska väl, huru det har varit med er, och jag undrar icke så mycket på er, som det låter. Varen säkre, gode vänner, att jag är icke ond på eder för allt hvad ni bedrifvit förr; landshöfdingen är icke ond på er; och kungen är icke heller mycket ond, blott ni nu bättrar er. Vi veta nog, att vi alla äro arme satar, som vår Herre gifvit tarmar i kroppen, men menniskorna ingen mat uti dem. Det är orätt stäldt på jorden i många ting; det vet ingen bättre än jag. De rike hafva mer än de behöfva, men den fattige för litet. När vi först sticka vår nakna näsa ut i verlden, lofvas det oss mycket godt; öfverallt skola vi må väl och få äta smörgås, säges det. Men när vi anlända, blifva vi narrade och bekomma ingenting i alltihop. Hufvudfrågan är denna: kan någon menniska åtnöjas med smörgås, deri bröd icke finnes och smöret är förkommet? Jag svarar dristigt Nej! Det var då icke underligt af eder, raska karlar, att ni sökte taga er rätten, när ni icke fick’en på annat vis. Flere af er hafva haft hustru och barn, och hafva så änn, långt bort i hemmet; men ingen, ingen kaka bröd. Ni gick då så långt i kärleken, att ni utsatte edra nackar för att mistas, och icke nog med det, utan äfven edra ryggar att slita spö, blott för ungarnes skull och för den fattiga hustruns nöd. Det tycker jag om er för, landshöfdingen tycker om er, och kungen tycker[277] om er. Så följ mig nu redeligen, skall ni få kläder och pengar på godt sätt! ni skall få fläsk och päron, såsom idag, på ärliga vägar. Det är ändå roligt, vet ni. Och när ni kommer hem till barnen, behöfver ni icke skämmas ögonen ur er inför de små. Jag är en prestmans son, och har derföre lof att tala till er om Gud den Allrahögste. Jag vill säga er, att Han förlåter er och tager er till nåde, bara ni folkar er. Men djefvulen skall anamma er med hull och hår, om ni icke gör i allt precist som jag vill. Låtom oss derföre vara goda vänner och hålla manligen tillsammans i skog och snår.”

”Jag har katechesen med mig i bröstfickan,” fortfor Göran och tog upp den. ”Se här lägger jag boken på bordet och mina två finger derofvanuppå. Jag svär er, kamrater, vid lefvande Gud och alla de fem hufvudstyckena, att icke öfvergifva någon enda af er, utan skaffa er näste allesammans, om ni svär mig tillbaka med finger å bok, att våga lif och blod med mig, gå genom eld, rök och vatten med mig, och aldrig mucka i hunger eller köld. Så skola vi segra! och Småland, det skönaste land som jorden har, skall ännu en gång kalla er sina dugtiga karlar.”

Truppen och anföraren svuro, så att det genljöd i Dädemo-stuga. Derefter gjorde man sig färdig, att på afstigar och skogsvägar begifva sig bort emot Serarps-trakterna i Östra Härad, och äfven kanske ända uppåt i Södra Wedbo.

TRETTIONDEANDRA KAPITLET.
Mötet på Karmansbol.

______

Dröj hos mig! Åtminstone öfver natten!

BEGRAFNINGEN var öfverstånden, och på Aronfors började allt foga sig i den nya ordning, som Medenberg infört under fru Auroras ögon och med hennes bifall. Lilla Ulla, för att icke upptaga informatorns tid för angelägnare göromål, satt mest inne hos sin goda mamma och sydde. Likväl fick hon sina läxor af herr Medenberg för hvarje dag, ehuru icke allt för stränga; och hon läste merendels upp dem om aftnarne inne hos mamma, då informatorn delade deras sällskap, samtalade med mamma om bruket, och likväl egnade Ulla all omsorg i förhörarväg. Matts var nu så vida på bättringen, att blott åtta eller fjorton dagar kunde återstå, innan han hoppades få inkomma i den älskade läskammaren. Emellertid låg han på sin säng och påminte sig under bättre ögonblick icke blott sina sex kasus, utan äfven hvilka riken våra sex verldsdelar ega tillgång på, jemte de utmärktaste städers namn, icke alls att förblanda med flodernas.

Alexander gjorde sig beredd för sin Göteborgsresa, hvarvid det var hans hemliga afsigt att under vägen besöka Nickolson, som han lemnat efter sig hos Gubben och Gumman i skogen. Denna hans afsigt höll han naturligtvis hemlig för alla; dock icke för Aurora. Hon, som hade så mycket att beklaga sig öfver emot Nickolson, ville dock gerna se honom[279] räddad, om det blefve herr Alexander möjligt, att lösa ett så svårt problem.

En eftermiddag sågs en lakej komma ridande, stanna vid den yttre bruksgården, stiga af och begifva sig in till Aronfors’ hufvudbyggning. Han medförde ett bref, som en af jungfrurna bar in till fru Aurora.

Hon satt i sin lilla vanliga, stilla och förtroliga sällskapskrets: utanskriften på brefvet syntes genast ingifva henne nöje.

”Gissa hvems denna vackra stil är?” sade hon och räckte biljetten öfver sybordet till herr Medenberg.

En mycket öfvad och god fruntimmershand! svarade han. Jag har icke sett denna stil förr.

”Men väl personen,” afbröt Aurora med en fin, vacker nick. ”Vi hafva många gånger talat om henne. Det är ifrån min älskade Celestine.”

Hon skyndade sig att bryta lacket och läste högt:

”Bästa Aurora! Efter flera års skillsmessa borde du få ett långt bref ifrån din stackars glömda, i sjukdomens vrå undangömda vän. Men räkna icke hårdt med mig! Gör hvad bättre är och skänk mig genast nöjet af ett besök. Ack, Aurora! jag kan icke anförtro papperet en tusendedel af allt hvad jag har att säga dig. En förfärlig händelse har tilldragit sig. Nu ånyo, Aurora! Då jag icke längesedan uthärdade ett så grymt slag, som förlusten af min morbror, hvem skall jag nu vända mig till? Aurora kom! kom oförtöfvadt! Store Gud! skall jag våga säga dig hvad jag icke törs yppa för vindens sus i min egen trädgård? Dock blir det visserligen snart bekant! Min goda man – min goda Zeyton – – bästa Aurora, jag förmår icke hålla min upproriska penna. I går till middagen deltog icke Zeyton i min och mina barns måltid. Jag törs säga, att vi icke undrade deröfver: han hade varit ganska dyster, mer än vanligt sluten och besynnerlig under hela sin hemmavaro efter sista återkomsten från Jönköping. Vi reflekterade således icke öfver hans utevaro. Jag lät betjenten fråga, om grefven befalte något in till sig. Vi sågo honom icke på hela eftermiddagen och ej på aftonen i går. I morse, när jag vaknade, hvilken bestörtning, Aurora! Betjenten inbar till mig en biljett, som han funnit i grefvens rum på hörnet af chiffonieren, och sjelf var han borta. Min[280] Zeytons rader till mig voro ganska korta: ”Adjö! du återser mig icke mer, Celestine, det går icke mera an för mig att vistas på Karmansbol. Farväl! lef lycklig och fri! tänk på mig, som på en – död. Fråga icke hvar jag är: du återfinner mig aldrig!” En svimning var när att bemäktiga sig mitt stackars hufvud; dock hade jag besinning nog, att bränna upp det olyckliga brefvet, för att ej komma i orätta händer. O Aurora, dröj icke ett ögonblick! Jag behöfver vänskapens hand att stödja mig vid; jag behöfver råd. Tänk på din fordna vän och kom till Karmansbols i dag, att jag icke må vänta förgäfves – – ack, hvad har händt? hvad förestår?

Din Celestine.

Alexander satt blek och begrundande. Det anade honom något. ”Får jag befalla, att vagnen genast sättes för?” sade han. Aurora gaf, såsom alltid, sin vackra, tysta bifallsnick. Hon tillade hemlighetsfullt: ”följ med! Celestine är ju redan en personlig bekant? säkert skall hon behöfva ännu bättre och klokare råd, än jag blir i stånd till. Gud! herr Medenberg, hvad kan Zeyton hafva tagit sig före?”

Man befann sig redan i sin kalesch och åkte på visit till Karmansbol. Lilla Ulla följde med i vagnen. Man anlände vid de pompösa jerngallren. De stora blodhundarne skällde såsom förr, blott betydligt hesare än när Aurora hörde dem sista gången. De hade åldrats. Man steg uppför den herrliga trappan. Aurora såg sig med rörelse omkring i rum, der hon icke på lång tid varit, och der hon likväl igenkände allt. Hon föll i Celestines armar.

Herr Medenberg bugade sig på en informators skickliga afstånd. ”Välkommen! oändligt välkommen!” hördes svagt, men ljuft förnimbart ifrån grefvinnans läppar till honom. Den gröna, fina ögonskärmen satt ännu öfver négligéen och dolde det mesta af den vackra pannan.

Man trädde in genom några rum. Hvilken öfverraskning? Hofmarskalkinnan Ebba Abelcrona reste sig ur soffhörnet, då de anländande syntes i dörren. Äfven hon flög i Auroras famn.

Vi förbigå återseendets intagande dialog.

Aurora von Mekeroth fick snart och oförbehållsamt del af allt hvad man hittills viste. Och detta var af ganska betänklig art. På det urtimating, som dagen förut blifvit hållet rörande mordbranden vid Evershult,[281] hade Anders från Serarp, ilsken och vred öfver att se sig förrådd af sitt band, ej dragit i betänkande att yppa allt hvad han kände blott till hälften, och äfven sådant, som han icke kunde bevisa. Han namngaf Nickolson, och sjelfva Zeytons namn halkade öfver hans läppar. Nämndens ådror isades, domhafvanden satt stum; men han fann sig genast. Då den häktade skurken ej på minsta sätt kunde styrka sitt undfallna ord, upptogs det blott såsom ett försök att göra sig märkvärdig. Vid påminnelse om den religiösa vigten af en bekännelse inför domstol, återtog bofven hvad han yttrat rörande grefven, och tingsförrättaren ansåg, med nämndens bifall, att man icke i protokollet skulle kompromettera ett ståndspersonsnamn. Ryktet lät dock icke häraf skrämma sig ifrån att med sina svarta, fasansfulla vingar hemskt flacksa ifrån man till man.

I den förtroliga kretsen, der fruarne Abelcrona och Mekeroth utan förbehåll sutto för att meddela grefvinnan sina tankar, återhöll derföre också nu ingendera sin mening, som var, att grefvens biljett till Celestine före sitt försvinnande hade afseende på en ryslig illgerning, hvaruti knappt den största vänskap nu kunde hindra grefvinnans förtrogna ifrån att verkligen anse grefven invecklad, då han tagit sig ryktet och Serarpa-Anders’ ord så nära. ”O, mina bästa!” utbrast Celestine, ”sägen mig för ro skull, om icke jag är olycklig?”

Aurora gret strida, varma tårar. Fru Ebba var lika rörd; hon sade med en forskande blick på grefvinnan: ”du har då ingen idé, alls ingen idé om hvart Zeyton begifvit sig?”

Jag? vid Gud, nej!

Celestine såg med dessa ord genomträngande på sin vän. Fru Ebba slog ned ögonen. Dock såg hon genast ånyo upp med en klar, varm blick, och sade: ”gudskelof för det, Celestine!”

Hans enda ord till mig, inföll denna under nya tårar, voro de sista i hans lilla bref. ”Farväl! tänk på mig som på en – död!” Tante Ebba, hvad måste jag föreställa mig härvid?

Celestine! du skall icke föreställa dig, att Zeyton är död. Jag tror icke – nej! men måtte han kunna finna säkerhet och lugn, der han är.

Hon omfamnade ånyo grefvinnan, och deras tårar blandades. Ebba och Celestine voro i det närmaste jemnåriga, ehuru grefvinnan haft till[282] bruk att icke alltid säga Du, utan ofta Tante åt sin morbrors maka. I de förtroligaste ögonblicken hördes hennes mun dock endast uthviska ”Ebba,” utan epithet. Detta blef händelsen i det följande.

”O,” sade hon, ”huru är det möjligt för mig, att efter denna händelse hafva en dags lugn på Karmansbol? Ebba! Aurora! ni få icke afslå min bön. Dröj hos mig! Åtminstone öfver natten. O Gud, om ni viste hvad jag tycker dessa väggar äro hemska. Blif qvar, blif qvar hos mig!”

TRETTIONDETREDJE KAPITLET.
Själens Geografi.

______

Aurora och Celestine blickade svärmiskt på den talande.

THÉ-SOUPERN var slutad. Ljusen brunno i det sköna Karmansbols förmak, der de tre vänninnorna sutto tillsammans omkring ett förtroligt bord. De hade lagt ifrån sig hvarje handarbete. Ett samtal, som det tycktes, af hänförande och betydelsefullt innehåll, upptog dem. En mystisk ande syntes sväfva kring ljusens lågor, och ändå var ingenting hemskt i rummet. Allt var ömt, varmt, systerligt. I detta ögonblick öppnades dörren och herr Medenberg åter inträdde.

Han höll sin hatt i handen, gick fram till grefvinnan Celestine, bugade sig och tog afsked. Grefvinnan steg upp ur soffan och sade: ”min bästa herr Medenberg, huru skall jag förstå detta? Aurora har lofvat mig att tillbringa några dagar – åtminstone en dag – öfver natten, åtminstone – hos mig på Karmansbol: här äro rum nog: herr Medenberg, var så god och dröj!”

Hästarne äro framme, inföll han och bugade sig ännu en gång.

”Men det är mycket sent nu i afton? det är mörkt –”

Det betyder ingenting, min grefvinna. Jag –

”Men jag försäkrar, att det är med högsta nöje jag skulle önska mitt[284] Karmansbol få njuta äran af att vara ett herrberge –”

Då Alexander såg hofmarskalkinnan nalkas till fru Zeyton tydligen i mening, att förena sina böner med hennes, yttrade han, under en ny vördnadsfull bugning för värdinnan, men knappt högre än hviskande: det är nyttigt, att jag reser: att jag icke dröjer ett ögonblick.

Celestine fixerade honom.

Min nådiga grefvinna! låt mig blott tillägga ett ord: jag reser icke hem i detta ögonblick. Jag skall – men tillåt mig, att icke förklara mig tydligare. Jag har hört någonting på Karmansbol, som gör, att jag finner min närvaro annorstädes gagnelig för att – på –

En hastig rysning genomfor grefvinnans nerver. Hon neg, tigande, nästan beundrande. ”Natten blir ganska dunkel – oh min Gud!” sade hon, såsom till ett halft svar och en art tacksägelse. Medenbergs beslut visade sig så oryggligt, att ingenting kunde ändra det. Aurora följde honom till dörren: ”var försigtig ändå!” hviskade hon, och nickade ett ljuft farväl efter honom.

De tre fruarne satte sig åter kring sitt bord, intagne af begär att fortsätta det samtal, de begynt. Hvilans timme var väl inne; men när själen känner sig spänd af uppmärksamhet på något nytt och oväntadt, är det i högre andars famn, den vill sluta sig. Sömnens genius, förafskedad, får åter lyfta sina vallmobehängda korpvingar och flyga genom mörka regioner bort, långt bort igen.

”Kan det vara möjligt?” utbrast Celestine. ”Är så mycken enthusiasm möjlig? Kan han hafva förnummit något här på Karmansbol, och går att uppsöka den olycklige – Zeyton? Jag ryser vid tanke på allt hvad han utsätter sig för. Han vet icke hvad jag vet!”

Aurora såg upp. Det är möjligt, anmärkte hon; men det är troligare, att han uppsöker Nickolson för att varna, hjelpa, frälsa – – ty denne är säkert ganska mycket hotad genom brottslingens angifvelse; kanske är han till och med redan gripen. Aurora blickade omkring sig med en skygg och förskräckt uppsyn, likasom bäfvade hon för anfall, derjemte, på en kär vän.

Fru Ebba betraktade sina begge sällskaparinnor med fasthet, ömhet.

”Heliga enthusiasm i ett menniskobröst!” sade hon. ”Hvad var det vi[285] nyss talade om? Om det Eviga, som med outsläcklig kraft höjer menniskan öfver sig sjelf och skapelsen. Vi talade om Andens höga välde öfver verld, öfver materiens former, öfver det hela och allt. Dygd, ståndaktighet, mod att uthärda fattigdom, faror, sjukdom – allt grundar sig på ett enda: Enthusiasm. Och enthusiasmen stödjer sig på ett enda: tron på en evigt lefvande Gudamenniska.”

Ack ja! afbröt Celestine, du lofvade ju, att meddela oss det der underbara manuskriptet?

”Jag har det icke med mig,” fortsatte hofmarskalkinnan, ”jag har lånat ut det. Men jag kan hela dess mening utantill. Jag glömmer aldrig hvad jag som flicka hörde ifrån den förvånande gubbens mun.”

Och han var blott en organist? Hvilket under? Jag har hört honom omtalas. Den, som hade fått vara vittne till ett ord ifrån hans läppar. Så ensam midt i en kall verld, och så fattig! Och dock så from, vis, glad, mäktig?

”Du skall få höra några af hans ord,” svarade fru Ebba. ”Sådan var hans mening: helsa, styrka, kroppsskönhet, allt detta är godt; men hvad är det? Själens rika skatt på kunskaper, vetenskaper, förmågor, poesi, talent, allt detta är godt; men hvad är det? Sanningens starka bevisningskraft – den är god! – men den stannar, den slutar. Förnuftet kan bevisa allt, utom ett allenast: det, att dess bevis bevisa något. Sådant förmår icke förnuftet. Ty det, hvarmed det skulle bevisa detta, är då just frågan om att först få bevisadt. På hvad, frågar själen sig sjelf förskräckt, på hvad skall då förnuftet stödja sig och erhålla grunden, utgångspunkter för sina bevis? På tro.”

Hofmarskalkinnan såg sig omkring med en klar, profetisk blick, och fortsatte. ”På djupet är det så, mina systrar! att vi tro. Vi tro icke blott i religion, vi göra det ock i filosofi; vi göra det i det allmänna lifvet, i allt, i hvartenda. Månne jag skulle kunna bevisa, att du sitter framför mig vid detta bord, min älskade Celestine? Förgäfves. Men jag tror det: och det är så. Kan du sjelf bevisa, att jag är här? Med hvad då? Du kan aldrig demonstrera, att jag är här. Men du tror det: och det är så. Sjelfva Tviflaren, den mest utbildade filosofiska Scepticus gör icke annat än tror i bottnen af sin själ. Hvad tror han då? Jo, han tror, att han tviflar. Han[286] tror, att han tviflar på Gud, på sin egen tillvaro, på anden, på dygden, på allt. Och i sjelfva verket tviflar han på intet af allt detta! Han sysselsätter sig icke med något annat. Han inbillar sig blott, att han är osäker på om Gud fins. Hans samvete är derpå i grunden icke osäkert ett ögonblick. Men han tror så; och denna tro hör till det olyckliga, osaliga, hemska slaget, till skillnad ifrån den ljufva, sanna tron, hvilken erkänner sig, och tror att hon tror. Denna sista tro är menniskans lif. Den är enthusiasm. Platon kallade det Mania. Det är, då evighetens stråle ingjuter sig i menniskans dödliga, svaga, ändliga tillvaro. Så är menniskan frälst. Den högsta af all Mania är kärleken; den lägsta är musiken. Men, o mina systrar, när redan den lägsta graden af Manie är så skön, så himmelsk som musiken, hvad skall då icke den högsta vara?”

Musiken sjelf är något outgrundligt, sade Celestine.

”Ja,” återtog fru Ebba. ”Den står till det Melodiska öfver all vetenskap, all kunskap. Ty Manien, enthusiasmen, står öfver all vetenskap och kunskap. Och likväl är musikens den ringaste. Dygdens och hjeltemodets stå öfver sångens Manie. Men öfver heroismens står likväl den fulländade ödmjukhetens och kärlekens, att låta sitt lif till meddelande åt ett annat väsende. O, mina systrar! när Platon kunde lära oss, att kärlekens rätta enthusiasm är det högsta af allt, som sammanbinda himlarnes och jordarnes andar, hvad skola då icke vi kunna säga, som hafva vårt ord af Gudamenniskan? Han är den, som är evighetens stråle i vår fallnande själ! I samma stund, som han genomtränger oss och blir qvar hos oss, äro vi, uti och af honom, evige sjelfve. Vi lefva då i den andekraft, som öfvervinner döden, sorgen, smärtorna, hungern. Vi hafva tro. Och vi äro frälsta i henne.”

Du har lofvat oss en Geografi, sade Celestine. Äfven den skulle ju hafva stått i det der manuskriptet?

”Lifvets charta? Ja, Celestine, du skall få höra den beskrifvas. Menniskans själ är ett land –”

Aurora såg upp.

Hofmarskalkinnan fortsatte. ”Menniskans ande är det förlofvade landet. Hvad som finnes jordiskt ute på vår planets yta och i dess natur, det finnes öfverjordiskt i hvarje menniskas själ. Mången säger häraf, att[287] det jordiska förebildar eller afbildar det andliga. Men vi skola icke säga så; ty så är det icke, rätt sagdt. Det Jordiska är, utanföre och i planetens natur, alldeles detsamma, som det Andliga är i menniskans varelse. De beteckna icke hvarandra; men de äro begge, och äro hvarandras likheter. Hören mig, Aurora! Celestine! jag har ju nämnt för eder om en Geografi?”

Celestines ögon flammade af en stilla, längtansfull, mystisk eld.

Fru Ebba talade. ”Det Förlofvade landet, Palestina eller Hebreernas rike på jorden, var ursprungligen ett enda, liggande tillsammans i ett helt af tolf stämmor. Straxt efter konungadömets uppkomst sönderföll det dock i två: i Juda och Israel. I Juda rike låg hufvudstaden, Jerusalem. Och stadens borg var byggd i den minsta stämman, Benjamins. – Menniskoanden, vår eviga hemkrets, var också ursprungligen enig med sig sjelf och en, sluten tillsammans i sina tolf hufvudkrafter till ett helt. Men straxt efter Reflexionens uppkomst, och genom den, söndrar sig själen i två stora riken eller afdelningar, Känslans för sig och Tankens för sig; hvilka visst voro till före Reflexionen, men icke då splittrade till tvenne utom hvarann. Känslan är Juda rike i vår ande; Tanken är Israels rike. I Känslan ligger vår andes medelpunkt, som är tron på det eviga, är enthusiasmen för Gud, den högsta och heligaste manie: det är hufvudstaden, är Jerusalem i vår själ. Vår ande anfalles ifrån alla håll. Det är dessa krig, som Egypten, Syrien, Assyrien och Babylon föra emot Juda och Israel, på alla sidor. Hedningarne belägga det förlofvade landet hårdt: vår ande tränges, tryckes och plågas af den omgifvande verlden. Först besegras Israels rike och dess invånare bortföras i den babyloniska fångenskapen. Hvad är det? Först öfvervinnas våra Tänkesätt af den omgifvande verldens inflytelse: de besegras, fångas, bortföras: de äro icke längre det förlofvade landets, vår andes tillhörighet, utan gå i slaftjenst under de jordiska krafvens och förvillelsernas ok. Derefter öfvervinnes Juda rike, Jerusalem tages och dess barn bortföras i fångenskapen ock. Hvad är det? Det är Känslans helgedom, som bestormas, nederlägges, qväfves och fångas: sjelfva dess högsta, fasta borg, tron på Gud och det eviga, störtas: vår andes himmelska känsla faller så, likasom förut tänkesätten, under den yttre verldens makt; och det är slut[288] med oss. Vi hafva icke mera något förlofvadt land! vår själ är sköflad. – O Celestine, gråt icke! gråt icke! I tidens fullbordan kommer den höge frälsaren; under den största nöden födes Gud i din ande, du sammanbindes åter med det Eviga, och du är räddad.”

Aurora och Celestine blickade svärmiskt på den talande.

”Hvar är det då, som frälsaren i vår själ födes?” fortfor denna. ”Hvar lider han, hvar dör han och uppstår? På planetens fantôm eller i den jordiska verkligheten föddes Christus i Bethlehem, en den minsta af städerna i Juda stämma; men han gick och förkunnade först sitt ord i Galileen, det är i Israel. Slutligen kom han till hufvudstaden, talade högt för barnen i Juda rike, intågade i Jerusalem, dog och uppstod der. Hvad är det? Gud födes hos menniskan i den del af dess ande, som är Känslan; i den ringaste och mest föraktade region af känslan uppstår han först; i den djupa ödmjukhet och förkrosselse, som sorgen skänker, uppenbarar han sig. Det är i vår själs Bethlehem. När Guds son sålunda är till och gifver lif åt det djupaste och innersta i vår ande, som är Känslan, så vandrar han derefter ut i våra Tänkesätts rymd – det är i Galileen, i Israel. Han renar, lyser och helgar våra begrepp, gifver oss fasta grundsattser och förvandlar våra föreställningar. Slutligen återgår han igen till Känslans hem – till Juda rike – och han verkar här i sin högsta mening. Han ingår i sjelfva vår andes medelpunkt, i hufvudstaden. Men då möter han omsider det största motståndet. Det syndiga i vår själ gör sitt sista och slutliga uppror emot den höge Räddaren; ty just när han inträngt i det allrainnersta, skakas synden till sjelfva sina rötter och uppbjuder alla sina krafter att bibehålla sitt välde. Så händer då, att i andens sjelfva central-lif förnekas, hånas och bespottas Gud, som der uppenbarat sig i evighetens sken. Han förföljes nu af den i hast till förvillelse återfallna andens både känslor och tankar; och han dödas. Men han dör icke! Han uppstår. Han framträder ånyo för den häpnande, förstummade anden: i himmelsk glans uppgår han både för dess känslor och tankar. Då falla de honom till fota. ”Si, han är evigt Guds son, låtom oss älska honom!” ropa Tankarne i menniskoanden nu till känslorna. Och Känslorna svara hviskande: ”låtom oss tro!” Så sker, att Christus lefver hos den menniskan nu, och hon är frälsad. Döden kommer[289] henne icke vid, hon är helad; hon vet icke mera hvad ondt är. Synden angår henne icke. Christus står öfverallt i hennes ställe.

TRETTIONDEFJERDE KAPITLET.
De gå till sina barn.

______

Bästa Ebba! sade Aurora, hvad jag är glad öfver, att du är hvad du är.

CELESTINE sade: ”o, hvad hindrar, att vi ånyo framtaga de sköna hvita silkesbanden, med violblommorna sydda på, såsom förbundstecknet var oss emellan? Vi äro nu herrskarinnor öfver våra dagar: låtom oss upplifva och förnya hvad vi ämnade en gång!”

Låt det vara, Celestine! svarade hofmarskalkinnan och slöt henne i sina armar. Låt blott detta bli vårt ordenstecken. Hon kysste henne. Men, efter vi rå om oss nu, kunna vi ju komma öfverens, att träffas nu mera ofta? ständigt? att skapa en liten himmel omkring oss? Låtom hela vårt förbund blott bestå i dessa tre reglor: välgörenhet emot våra fattiga medmenniskor, uppfostran af våra barn, och slutligen det systerliga, hjertliga nöjet af att råka hvarandra, tala och älska hvarann. Behöfva vi mer än dessa tre?

”Vi hafva en stor verkningskrets häruti,” sade Aurora. ”Gud bistå oss med förmåga dertill! nöje skola vi nog känna. Jag tror, att af allt man kan uppfinna till ro och förlustelse, öfvergår ingenting glädjen af barmhertighet. När jag ser den usla, fattiga och sjuka, känner jag en stor förebråelse; ty hvad har jag gjort att förtjena en bättre lott? Ingenting skiljer mig ifrån den mest betryckta, annat än lyckan af Guds nåd, som,[291] utan orsak, ställt mig på ett sällare rum. Uslingen har genom sitt armod betalat sitt lif och är qvitt; men jag står i en omätlig skuld för mitt välstånd. Hvarmed skall jag betala det? Blott genom att gifva bort deraf.”

Jag tror, att det är på Karmansbol på samma sätt, inföll grefvinnan Celestine. Jag har ännu sett så litet omkring mig här på gården; jag har blifvit vand att endast lefva i min trädgård, i mina skalder och mina prosaister. Men jag skall gå ut i mina torp. Jag försäkrar, jag har dem alla uppskrifna på en lista, som jag eger i mitt syskrin, ehuru jag icke hittar till – jag vet icke rätt hvar de ligga. Men min betjent skall visa mig.

”Du skall då få se, att du inom åtta dagar blir frisk igen, dina ögon skola, innan du vet ordet af, vara förträffliga, och du skall icke känna till en enda af dina nerver, sade hofmarskalkinnan Ebba. Men, bästa Celestine! gör icke besök i dina torp med betjenten efter dig. Jag skall anföra dig, om du tillåter mig; ty jag vet utantill hvarest alla Karmansbols byar, lägenheter och torp finnas belägna.”

Huru kan du veta det? utbrast Celestine förundrad.

”Ty jag har hela vår sockens charta i mitt minne: geografi har ända ifrån barndomen utgjort mitt största nöje. Vill du för ro skull kasta en blick på min panna, Celestine lilla, så skall du utan svårighet blifva varse en temligen stor utbildning straxt ofvanför ögonbrynen. Det är Läget, såsom vi kalla det, Celestine; eller, med andra ord, det utmärker Sinne för ortbestämmelser, åskådning och minne af trakter –”

Det är väl den geografiska organen?

”Alldeles så.”

Är det möjligt? Sitter han der? Huru underbart!

Begge fruarne trängde sig nu omkring hofmarskalkinnan, hvars frenologiska anmärkning kom att upplifva samtalet åt ett nytt håll. Både Aurora och Celestine, så helt och hållet utan behagsjuka de voro, hänfördes dock af en vetenskaplig nyfikenhet att få veta något om sina egna egenskaper. Med en naiv rädsla kände Aurora åt i sin panna; och såsom hennes pekfinger der icke träffade någon enda upphöjning, kant eller fördjupning, sade hon med en liten nick halfhögt till sig sjelf: ”jag viste det förut! jag har alldeles inga organer och ingen enda egenskap.”

Fru Ebba log. Du vet icke, Aurora, att det mest harmoniskt bildade hufvud är det, då alla organer befinna sig i den inbördes jemnvigt, att ingen enda framskjuter framför den andra. Då bidraga de alla till ett gemensamt helt af herrligaste slag, deruti ingen organ gör sig serskildt gällande, i karikeradt karakteristisk mening. Sådant förtjenar heta sammangjutning till harmoni. Det är tecknet till den dygdigaste och bästa hufvudskål. Får jag känna efter, fortfor hon. Lyckliga Aurora! slöt hon efter ett ögonblick. Din hjessa är hvälfd och hög, men öfverallt afrundad jemnt. Hvilken skatt skulle icke ditt hufvud vara i ett kabinett!

Fru von Mekeroth såg ned med en ung flickas rodnad, och hennes största lockar på sidorna skyndade härvid att hoppa fram och betäcka hvad som utgjorde frenologens förtjusning. Så smickrad hon visst kunde vara af att se sin hufvudskål i ett vetenskapligt kabinett, i sällskap med Rafaëls, Cartouches, mesdames Bourignons och Krüdeners kranier, så föredrog hennes blygsamma känsla dock, att behålla den qvar på sin egen anspråkslösa hals. Men grefvinnan Celestine intogs mera af dessa utsigter. Hon aflyfte sin gröna ögonskärm, försökte blinka, och fann till sin förvåning att ögonen, det oaktadt, icke svedo alls i denna stund. Så gifva smärtorna vika, sjukdom och svaghet fly, så fort själen upplifvas till glädje.

Hofmarskalkinnan kastade en kännarblick under spetsarne på Celestines négligé. ”Du har mycken, mycken musik här vid tinningarne,” sade hon.

Ack, svarade Celestine, jag skulle önska, att jag i stället hade något mera deraf i mina fingerspetsar. Jag spelade som flicka; som hustru och som mor fingo tangenterna på mitt piano hvila. All öfning har flytt ifrån mina händer, men den innerligaste önskan, att kunna utgjuta min själ i musik, bor alltid qvar i min innersta håg.

”Ja, ser du! denna brinnande önskan är det, som bor här utmed dina tinningar. Dessa upphöjningar, Celestine! de utgöra ditt hufvuds fortepiano. Inne i dem spelar själen sina sinfonier. Månne du icke hör toner inom dig, natt och dag, och under den största tystnad?”

Jag hör ett aflägset, underbart spel just nu i denna stund, utbrast grefvinnan.

”Du hör det, ja! du till och med urskiljer de bestämdaste, afskilda tongångar, med takt, rhytm och allt; icke sant? Jo. Men ingen af oss andra förnimmer en not deraf. På denna punkt i hufvudet är det du lyssnar till din själs musik,” sade hofmarskalkinnan och strök sin vän lent under det skönaste sidovecket på hennes fina mössas breda, vackra spets. ”Och häruppe – oh – hvilken fantasi, hvilken poesi! Du har en stor cerebral tillgång åt detta håll. Se för ro skull på mig, Celestine, har jag icke en smal panna? jo ganska smal, på sidorna, men deremot höjer den sig betydligt uppåt. Jag har ej musik, ej poesi, jag. Men jag eger mycken Reflexion, mina vänner: den har sitt säte häruppe. Nej, här, Celestine! låt mig föra ditt finger: se, just här! kän ett stycke från hårfästet midt i pannan. Hade icke Guds vilja beslutit, att jag skulle blifva qvinna, så måste jag gifva mig sjelf det vittnesbörd, att – derest icke ödet alltför mycket missgynnat mig – jag förmodligen nu vore professor.”

Bästa Ebba! sade Aurora, hvad jag är glad öfver, att du är hvad du är. Du skall nu i stället vara vår lärarinna, vårt förstyre i alla våra små öfverläggningar. För dig skola Celestine och jag omtala alla sjuka och eländiga stackare vi hafva på Karmansbol och Aronfors, och du skall råda oss hvad det bästa blir att göra med dem. Ty alla fattiga hjelper man icke med penningar. Det bästa måste vara att söka sätta dem i en förbättrad ställning i lifvet. Tror du icke det?

”Du har rätt,” svarade Ebba. ”Vi skola tänka på dem alla. Hvilket himmelskt nöje! Vi skola gå ifrån stuga till stuga. Men främst af allt måste vi betrakta barnen; ty blifva de förbättrade, så uppstår en ny generation af förädladt slag. Våra egna barn har dock Gud gifvit oss att tänka på i allrafrämsta rummet. Hvilket besynnerligt öde, att vi alla nästan blott hafva flickor? Jag har trenne: Louise, Henriette och Ebba. Du har två, Celestine; en, som heter efter dig sjelf, och derpå lilla söta Amanda. Aurora eger likväl också en son, jemte sin snälla Ulla. Aurora är derföre utmärkt ibland oss. Hvilken herre skall icke Matts en dag känna sig vara, han, den enda gossen i hela vår barnskara! Är icke det besynnerligt? Sex flickor och en gosse? Är du nöjd med dina barns informator?”

Jag är mycket nöjd med honom, svarade Aurora. Mina begge barn[294] älska honom obeskrifligt, och salig Mekroth tyckte mycket om honom.

”Det är en förträfflig ung man, och mycket instruerad. Jag tror tillika han är en mycket klok karl,” sade fru Ebba.

En ganska känslofull och om lifvets sorger erfaren man, tillade Celestine. Jag skulle aldrig kunna önska mina barn en annan lärare.

”Mina tre flickor gjorde hans bekantskap på sjelfva Vetterstranden, der han genom sin vänlighet och artighet så intog dem, att de ofta tala om honom. Jag skulle ingenting bättre kunna önska mig, verkligen, än en så förståndig man till handledare. Hafva dina barn gjort goda framsteg under honom, i lärdomen?”

Ja, svarade Aurora. Likväl bör jag nämna, att herr Medenberg hitintills så godt som ingenting alls läst med sina elever. Men det är hvarken hans eller deras fel. Det ligger stundom i försynens plan, att det går så. Lilla Matts föll i kopporna straxt efter Medenbergs ankomst i vårt hus, och min man fann sig, genom Nickolsons afvikande, i behof af så mycket annat slags biträde, att vår nya familjemedlem måste tänka på helt annat än studerkammaren.

”Ack,” inföll Celestine, ”jag bedrager mig icke, då jag säger, att han äfven på Karmansbol varit af en stor inflytelse. Då Zeyton hemkom ifrån Jönköping, slöt jag af flere halfva meningar, brutna ord och hela hans uppförande, att herr Medenberg förmått någonting öfver honom, som få andra menniskor skulle hafva kunnat. Det gick så långt, att Zeyton mången gång satt grubblande ensam, stirrade upp, såg sig omkring förvånad, talade för sig sjelf och nämde Medenbergs namn. Hvad omsväfvar denna man? Jag kan till och med säga om mig sjelf, att jag på sätt och vis samtalat med honom.”

Har han varit på Karmansbol förut? utbrast fru Ebba, litet förundrad, och häftade sina blickar på Celestine.

”En gång, ja. Det har han varit. Och hans samtal kommer jag visst icke att snart glömma.”

Det är en sanning, vidtog åter fru Ebba, att mitt sammanträffande med denne obekante i Jönköping blef af icke ringa vigt för hela mitt hus. O min Gud, om jag vore vidskeplig, så skulle jag kunna tillägga, att han – oskyldigt – blef en hemlig orsak till min mans olycka. Ty Abelcrona[295] påskyndade sin resa endast på grund af det rykte och den vink om ett anfall på Evershult, som herr Medenberg gifvit mig, och jag meddelat min man. Jag säger uppriktigt, att alla de händelser sammanlagda, som innom en kort tid tilldragit sig i våra trenne hus, hafva verkligen satt oss uti en alldeles ny och oväntad ställning. Aurora! Celestine! det faller mig någonting märkvärdigt i tankarne. Få se, om ni gillar min idé? Vi hafva lofvat, att som oftast råkas och njuta af hvarandras sällskap; icke så? Vår första och älskvärdaste pligt måste vara den, att skaffa våra små stackars barn uppfostran. Kunde vi icke göra det gemensamt? kunde vi icke begagna denna förträffliga man för dem alla sju?

Aurora drog sin gestalt tillbaka mot stolskarmen, med ett ganska negativt uttryck. Hon sade ingenting, men hennes mening tycktes helt och hållet innebära: förlåt mig! han hör mig till och ingen annan.

Celestine yttrade deremot högt till hofmarskalkinnan: ”ditt förslag är utmärkt godt. Men huru skulle det kunna utföras? Allt beror i första rummet på vår goda Auroras bifall, hvars informator han väl ändå egentligen är.”

Det förstås, inföll Ebba med en mycket vacker blick på Aurora.

Denna sade: ”huru skulle jag kunna vara emot hvad ni begge önska?

Men säg mig, jag förstår bara icke huru det skulle kunna verkställas? Ty, hm.”

Det kunde ske på flera sätt, anmärkte fru Ebba. Då vi alla tre älska hvarann så mycket och sympatisera till denna grad, vore det oss lätt att göra någonting, som jag för min del, det säger jag, skulle skatta mycket, mycket högt. Vi indela året i tre delar; fyra månader för hvarje. Vi flytta tillsammans – hvad sägs om det? Fyra månader om året bevisen j mig begge den godheten, att med edra barn hålla till godo på Blommenäs. Fyra månader derefter bo Celestine och jag hos dig, Aurora. De återstående månaderna vistas Aurora och jag hos dig, Celestine. Våra gårdar kunna vi, såsom fruntimmer, i alla fall icke personligen sköta: vi måste göra det genom våra fogdar och inspektorer. Har jag orätt?

Celestines sjuka ögon antogo en glans, som de ej på många år haft. Att få njuta umgänget af en ständig och oafbruten vänskap – o store Gud! tänkte hon.

Aurora sade intet. Äfven hon saknade icke en viss hänryckning, men hon såg ned i golfvet.

Fru Ebba återtog: ”mitt förslag skulle naturligtvis innefatta, att herr Medenberg följde med våra barn på hvarje ställe till deras gemensamma undervisning. Vi hade således alla tre i honom en lektör, en rådgifvare, jag går så långt att jag säger en sekreterare. Detta inträffade, i fall vår verksamhet till fattiga likars hjelp bland allmogen antoge en så vidsträckt form, att – jag menar för brefvexling och räkenskaper.”

Räkenskaper förstår han alldeles förträffligt! utbrast Aurora.

”Han kunde äfven sjunga och spela för oss om aftnarne, mornarne, och litet straxt på eftermiddagarne. Hur är det, han kan ju musik?” inföll Celestine.

Utan tvifvel! han är utmärkt musikalisk, sade fru Ebba.

”Men – förlåt mig – huru vet du det?” sade Aurora.

Jag? jag har undersökt hans hufvud, svarade fru Ebba med tillförsigt.

Aurora sade ånyo ingenting, men såg litet tankfull ned i golfvet. Efter ett ögonblick yttrade hon i det hon steg upp: ”jag påminner mig något! Det är nu sent, vi hafva samtalat länge. Låt oss gå och se huru det är med våra flickor? Söta Celestine, du har minsann i natt herbergerat en hel karavan. Det är så roligt att se barn slumra. Skola vi icke göra dem ett besök?”

Jag har inlogerat alla våra sex – icke i syskonsäng likväl – utan i små tältsängar och barnsoffor i ett rum för sig här icke långt ifrån, svarade grefvinnan. Ni skall få se. Mamsell Christine har jag ämnat till deras sultaninna öfver natten. Kom, låt oss gå och öfverraska våra små flickor!

TRETTIONDEFEMTE KAPITLET.
Spöket.

______

Kan någon fasa öfvergå den, att hafva födt till jorden en afkomling, utan hopp om det eviga lifvet för den? Hvad är vigtigare då, än att vaka öfver sin egen blommas skötsel?

FRUARNE gingo arm i arm bort till det käraste de hade på jorden. Celestine trädde förut med ett ljus i handen, och lyste sitt fremmande in i det sköna rum, som hon hade inrymt till gemensam hvilokammare åt alla deras barn öfver natten. De sex flickorna hade om aftonen blifvit de bästa vänner: de voro väl icke alldeles jemnåriga, men åldern skilde dem likväl obetydligt och munterheten hade fyllt alla de luckor af olikhet, som funnos dem emellan.

Fröken Louise Abelcrona, den äldsta af dem, kanske vid fulla tolf år, en skön flicka, men af bleka anletsdrag och spenslig kroppsbyggnad, låg längst fram likasom i hederssängen. Hon hade sträckt sin ena lilla alabasterhvita, smala arm under hufvudet: förmodligen tycktes kudden henne för låg. Henriette Abelcrona följde i ordningen dernäst, på en liten kort barnsoffa. Hennes rödblommiga kinder visade taflan af en stark helsa; och hon var under sömnen hvarken rätt angelägen om sitt[298] täcke eller om sitt bröst. Lilla Ulla Mekeroth låg i en ypperlig tältsäng bredvid. Aurora gick fram till sitt barn och jemkade bättre ihop lakan och täcke nere vid hennes fötter; ty emot tältsängar kan man verkligen ändå anmärka, att de ofta äro utan fotspjärn, så att det många gånger är tråkigt. Sedan såg man en lång soffa, hvaruti grefvinnans begge egna flickor, Celestine och Amanda, befunno sig systerligt skaföttes. Således besatt denna soffa nu ett litet änglahufvud på hvardera sidan, och midt uppå fyra de täckaste fötter, som förtroligt stucko ut och läto luften beundra sig. Sist träffade man lilla Ebba Abelcrona bäddad på ett par ihopbundna breda karmstolar, der hon på yfvigt pösande ejderdunsdynor mådde oändligt godt. Hon låg med sin trubbiga uppnäsa vänd emot taket, och såg i sjelfva sömnen rätt bister ut. Hon drog under sömnen djupa andedrag, och hade sin ena lilla knubbiga hand knuten vid ena örat, till stöd.

Öfvergår väl någon glädje moderskärlekens? Celestine steg med sitt ljus ifrån bädd till bädd, der, i hvar och en, en hel framtid slumrade, och hvardera på sitt olika sätt. Ebba gjorde sina tysta anmärkningar och runkade ofta litet smått på hufvudet vid de upptäckter af märkvärdiga anlag, som hon gjorde i de sofvande barnens pannor: Celestine betraktade i synnerhet det sköna uttrycket kring de leende purpurmunnarne, och såg huru hvarje flicka höll sin lilla haka emot bröstet och halsen på sitt eget intagande sätt: Aurora fägnade sig mest åt händerna. Det är också svårt att säga, om någonting i naturen öfverträffar vackra barnhänder.

”Vi stå här,” sade fru Ebba, ”och betrakta våra små flickor i förhoppningarnes ålder. Ett förhänge döljer deras kommande dagar, och huru väl? Vi, som här icke se omkring oss annat än nöje och behag, hvad skulle vi blifva varse kanhända, om vi hade för våra ögon taflan af allt, som skall hända våra älsklingar? Jag ryser och tänker: för hvardera väntar en slutlig dödsbädd, der ett förtvinadt, blekt, skrumpet, ohyggligt ansigte förgäfves söker ro på sin kudde! O min Gud! Hvarifrån denna förfärande känsla? Men gå vi så långt som till sjukdom, ålderdom och graf, så låtom oss icke stanna der: vi måste träda in på andra sidan om grafven! Då se vi våra barn som barn igen, i föryngrade andeskepnader[299] af evig täckhet hos Gud, om – Celestine! Aurora! om – Och derföre beror det på oss så mycket, så mycket nu, att tidigt gifva våra flickor de himmelska intryck och fasta grundsattser, som skola förvara deras ande en gång, och göra att de uppstå ifrån skröplighet och död till evig vår, såsom icke längre våra barn, men Guds.”

De tre mödrarne omfamnade hvarann under tårar. De lofvade ömsesidigt, att såsom sin förnämsta pligt vaka öfver de ungas hjertan, och att, om någondera modern fölle ifrån, skulle de qvarlefvande taga den dödas barn under ömma, vårdsamma händer, såsom sitt eget. Ty kan någon fasa öfvergå den, att hafva födt till jorden en afkomling, utan hopp om det eviga lifvet för den? Hvad är vigtigare då, än att vaka öfver sin egen blommas skötsel?

Man tog godnatt af sina småflickor genom slängkyssar, för att icke genom verkliga väcka dem. Man upprepade denna vackra geste i flera omgångar. Slutligen bjöd Celestine sina vänner att åtfölja sig genom våningen fram åt de rum, som hon ville anvisa Ebba och Aurora särskildt till sängkamrar öfver natten. Klockan var emellan tolf och ett.

De nalkades dörren till det stora rum, som bar namn af Karmansbols salong. När grefvinnan Celestine, som gick förut för att visa sina vänner vägen, öppnade döbattangen dertill, hördes steg af en vandrande derute i salongen. ”Min kammarjungfru har gått förut,” anmärkte Celestine.

Men alla tre stannade i dörren vid anblicken åt en skepnad, som visst icke liknade någon af de lefvande. Gestalten var höljd i en hvit – kanske icke svepning – men ganska veckrik och fotsid linnedrägt: öfver hufvud och armar hängde den i form af slöja. Fötterna voro nakna. En rysning genomlopp Celestine och Aurora. Ebba tog ljuset ur den darrande grefvinnans hand; dock vågade hon sjelf icke nalkas.

Skepnaden vandrade i afmätta, sorgsna steg öfver golfvet, likasom i tankar, och utan medvetande om de inträdande fruarne, eller utan att göra afseende på dem. Efter några hvarf genom salongen förbi taflorna, drog den sig småningom fram till ett af fönstren, satte sig på en stol der, och stödde sin armbåge i fönsterposten. Det beslöjade hufvudet nedlutade sig i handen; det tycktes försjunka i natt och förtviflan.

Hastigt, likasom med ett oförmodadt beslut, höjde sig hufvudet[300] igen, armen utsträckte sig, handen pekade på en af de stora taflorna i salongen; och då höljet öfver hufvudet under denna rörelse drogs litet åt sidan, såg fru Ebba likbleka drag; dock framskymtade ingenting mer än endast det nedersta af hvad som på en lefvande skulle hetat ansigte. Blott en mager, knotig hals syntes, och det understa af hakan. Så högt upp som till munnen afslöjade det sig icke. Men hakan var icke stor, djerf, lång eller spetsig: den skulle hafva kunnat tillhöra ett anlete, som i tiden hetat skönt.

Celestine var på väg att nedfalla till golfvet, betagen af skrämsel och vanmakt. Aurora upptog henne i sina armar.

Gestalten steg upp ifrån fönstret. Dess utsträckta hand och dess halflyftade slöja sjönko åter. Det tycktes slutligen, som om de närvarande väckt något af dess uppmärksamhet, eller som om den hört grefvinnan Celestines anskri, då hon sjönk i Auroras famn.

Den steg ett par steg på golfvet framåt der de tre fruarne stodo. Det möte, som härigenom hotade dem, var på väg att isa dem; då gestalten tvärstannade, icke gick längre, men runkade på sitt hufvud långsamt, underbart, och nästan mera svårmodigt mildt, än hemskt. Om denna åtbörd var riktad emot Celestine, så såg hon dock ingenting deraf: hon låg medvetslös vid fru Mekeroths bröst.

Fru Ebba var på väg, att med samladt religiöst mod tilltala den okända varelsen, då denna drog sig tillbaka. Med sina oroliga steg skred den allt längre bort åt salongens motsatta sida. Den försvann här vid en dörr på andra sidan om taflorna.

”Hvad skall jag tänka?” hviskade hofmarskalkinnan. ”Vet du, Aurora, hvartut den der dörren leder? Går den till någon trappa uppföre eller utföre?”

Nej, svarade Aurora, denna dörr går ingenstans. Jag känner Karmansbol och alla dess rum af gammalt. Denna dörr utgör blott en blinddörr.

”Store Gud, kan det vara möjligt?” utbrast fru Abelcrona med flammande ögon. ”Men vi måste skynda att föra den stackars Celestine till sin säng. Aurora, sätt dig här med din vackra börda på närmaste stol; jag går att ropa någon af kammarjungfrurna. Evige! hvad skall blifva häraf?[301] Måtte vår vän snart träffa Zeyton, så att vi få upplysning om.. skall jag kalla det Spöket? Grefven måste väl veta hvad det är?”

Slut på Andra Delen.

TRETTIONDESJETTE KAPITLET.
Herr Medenberg tar den högra vägen.

______

Om hon då med sitt qvitter kunde locka någon af sina vänner att nalkas till muren, der hon satt, och hjelpa henne ut – det skulle hon få. Har herren hört den sagan förr?

DÅ herr Alexander Medenberg om aftonen tog afsked ifrån grefvinnan Celestine på Karmansbol, föranleddes han till sin hastiga afresa tydligen af den orsaken, att han hört, det Anders från Serarp på urtimatinget gifvit upplysningar af hotande slag för Nickolson och Zeyton; och kanske hade han varseblifvit äfven annat, som påskyndade hans beslut, att verkställa den påtänkta färden.

Under det han satt och åkte, stupade aftonen allt mera ned i gråhet; men luften var mild och angenäm, oaktadt året framskridit långt nog. Fästet stod ofvan, fritt från skyar; stjernorna började tala om natt; de glimmade allt högre och klarare, och under deras tindrande ögon afslöjade sig landets föremål, visst hemlighetsfullt och alltid blott i brungråa drag, men dock så, att vägen kunde skönjas, närmaste träd vinka med sina mest utskjutande grenar, och bergklyftornas remnor visa några af sina betydelsefullaste hålor.

Medenberg var icke spökrädd. Icke derföre, att han delade deras mening, som neka andars tillvaro, en den naturligaste tillvaro af allt, såvida man bifaller själarnes odödlighet; utan emedan han ingenting i verlden fruktade, och detta till följe af sin naturs inre vekhet, som intet ondt viste med sig. När han åkte, satt han alltid i betraktelser; det var gifvet. Han gjorde så äfven nu.

Hvilken man finnes, som icke i tysthet offrar sina skäraste tankar åt sitt hjertas, sin själs bästa vän? Medenberg såg framför sig henne, som han så outsägligt mindes. Han dyrkade, han tillbad henne icke; han gjorde vida mer, han älskade henne. Han var i henne icke intagen såsom i ett Under ofvanom sig: hon var blott hans menskliga like. En jemnlike? Ljufva tanke? Han var då så mycket säkrare, att hon aldrig skulle sjunka som ett Vidunder nedanom honom. Alexander tillhörde dessa menniskor, som aldrig råka i förtjusning, emedan de ständigt såsom i ett varaktigt tillstånd äro det, hvartill de förtjuste endast ögonblickligt och till sin förundran då och då finna sig uppryckte. Svärmeri var så alldeles hans natur, att han icke svärmade alls. Han satt under stjernornas pell och blickade in i en ljus, rik framtid. Rik? Rik på hvad? På hvad menniskan behöfver. Flera gånger hviskade han, ehuru blott hörbart för sig sjelf, det täcka namnet på henne. ”Ack, hvad hon skall tycka om hela detta företag, om det lyckas mig att rätt utföra saken,” fortfor han. ”Hvad hon sympatiserar med mig! Och det skall lyckas – det känner jag. Något – något skall blifva: och detta, som jag går att göra med Nickolson, skall lägga sjelfva grundstenen till det hela. Nå, få se då!”

Såsom Alexander ännu icke mötte någon resande, afbröts på intet sätt hans monolog. Han genomgick i tankarne det manuskript, hofmarskalkinnan lemnat honom; och han ihågkom det så väl, att han kunde hafva läst det högt för sig sjelf för andra gången, utantill. Hans betraktelser sväfvade med glädje ut öfver hela universum, och han satt icke längre i något tvifvel alls rörande beskaffenheten af den verldsperiod, det slags framtid, som nu förestår Europa. Snart sjönko hans minnen likväl dit ned, der de alltid stannade, på den vackra fosterjorden, Sverige, detta land, som – verkligen och rätt betraktadt – ändock är det[307] underbaraste af alla, det minst kända, det mest outgrundliga. Och omsider, hvar slöt han? Vid den punkt, som stod honom kärast i Sverige, vid Majorna bakom Masthugget i Göteborg. Och der? I de kära föräldrarnes små kamrar.

Såsom han naturligtvis låtit Aronforskaleschen, hvaruti han med sin patronessa och fröken Ulla rest till Karmansbol, återföras af dess kusk till bruket, hade han på vägen vid närmaste håll tagit skjuts, och åkte således nu i en landtmannavagn. Han hade blott en liten gosse till körsven vid sin sida. Oförmodadt for han vid ett tillfälle upp ur sina tankar och utbrast:

”Hvad var det, som sprang midt öfver landsvägen der framför hästarne, du?”

Det såg svart ut, och kilade af ifrån höger sida till venster, svarade gossen.

”Tror du icke, att det var en ickorre?”

Tockna ä aldrig ute och går om nätterna, herre!

”Hvarföre ej?”

Pojken teg och gaf sina hästar ett slag med tömmen för att påskynda färden; men det ville ändock ej gå fortare.

”Tror du, att det skulle hafva varit bättre, om figuren kilat af ifrån venstra diket öfver till det högra?”

Det hade då icke varit ett otyg, vet herrn.

Hvad? Menar du det kan skada vår åkning? tänkte Medenberg falla in, då hästarne i detsamma tvärstannade.

”Hvartåt skola vi nu styra?” utropade gossen. ”Här gå tvenne vägar?”

Hittar du icke till närmaste håll?

”Nej, jag har aldrig åkt fram här förut.”

Har du ej skjutsat förr i dina dar?

”Nej, herre.”

Medenberg fann ställningen i mörkret ganska brydsam. Man hade en lång stund färdats i bara skog, så att när och fjär inga boningar nu vore att vänta just. Han skärpte sin syn, och sökte af de begge vägarnes bredd utforska hvilkendera kunde vara den största och förnämsta, och[308] den, som han borde taga. Men de utbredde sig åt hvar sitt håll i ungefär lika vidsträckt gråhet, båda två; och han hade intet skäl, att gifva någondera företrädet. ”Håll väl i tömmarne, min pojke lilla, medan jag stiger ur och försöker till fots närmare utspana detta tyg,” sade han. ”Håll väl i, säger jag! jag märker, att hästarne höja upp sina hufvuden: de äro väl icke fallne för att stegra sig, vet jag?”

”Ånej,” svarade gossen lika monotont som nyss.

I detsamma Medenberg beredde sig, att hoppa ur vagnen, och hade sina ögon spända på ett högt föremål – förmodligen ett afhugget träd eller en stor stubbe – som stod i sjelfva knäet, hörnet, der de begge vägarne delade sig åt hvar sitt håll, hörde han derifrån ett läte, liknande ett qvitter. ”Sjunger någon fågel så här dags på dygnet?” tänkte han.

Emellertid satt han stilla, intagen af det vackra ljudet och det ovanliga i tilldragelsen. Det lät alldeles som en trast med den skäraste stämma.

”Hör du, min gosse – var bara icke så häpen, då! – säg mig! kan du se, om det sitter en fågel derframme på stubben?” sade Medenberg och tog sjelf tömmarne, för att bättre regera hästarne.

Gossen svarade intet härpå, men inföll: piskan vill jag behålla, herre.

”Ts! ts! ts!”

Trastens slag ökade sig verkligen nu så mycket, och det lät under stjernorna i skogen så sublimt rörande, att både gossen och herren lyssnade med ovilkorlig uppmärksamhet och under djup tystnad.

Efter ett ögonblick lyfte fågeln vingarne, flög sakta under fortsatt sång bort ifrån det afhuggna trädet, och tog kosan, enligt hvad ljudet tillkännagaf, utefter den högra vägen.

”Hm! jag kör åt detta håll” – utbrast Medenberg och gaf hästarne med högertömmen riktningar ditåt. ”Då hvarken du eller jag sjelf vet hvilkendera stråten är den rätta, kan jag så gerna följa qvittrets ledning: vi kunna likaså väl på denna väg träffa något ställe, som på den andra, att få säkrare underrättelser vid.”

Vet herrn, nu är jag glad! inföll pojken efter en paus.

”Hurså, min gosse?”

Jo si nu löpa hästarne. Det var skönt, att herrn tog till höger. Herrn[309] såg väl, att den andra lillsvarten for af åt venster? Det hade icke varit godt, att följa den!

”Men har du nånsin förr hört någon fågel sjunga så här sent på qvällen?” inföll Medenberg.

Ju längre en lefver, dess mer får en höra, säger far.

”Flädermöss och ugglor kunna flacksa så här dags, men de sjunga icke. Ts! ts! nu tar det upp sig igen och blir allt bättre och bättre!”

De samtalade icke vidare, utan lyssnade blott, och ville knappt andas. De fortforo att åka sakta och angenämt på den goda vägen. När detta räckt en stund, hvarunder ljudet af fågeln drog sig framföre, men han sjelf dock aldrig flög så hastigt, att han fullkomligt öfvergaf dem, började gossen gång efter gång allt tätare och ifrigare titta upp på herr Medenberg, likasom han hade något att berätta.

”Hvad vill du?” sade denne. ”Hvad är det?”

Jo, vet herrn, jag kommer ihåg en så vacker historia, som syster min brukar förtälja. Det gjorde hon redan när jag var liten och låg i vaggan, ty hon är mycket äldre än jag, förstår herrn; hon är gift, si.

”Hvad var det för en historia?”

Åh – bara en saga! fortfor gossen litet brydd och skammandes, likasom han ångrat att hafva nämt härom.

”Jag vill höra din saga, min gosse lilla. Jag vill höra den mycket gerna, var icke rädd för mig, du! utan berätta bara.”

Åh, det var intet annat än det, ser herrn, att en prinsessa, di kallar, eller fröken satt inmurad i en mur. Hon var fången, förstår herrn. Jag vet icke hvad hon hade gjort för ondt: men det är mycket längese’n, skall jag säga herrn. Jag tror icke hon hade gjort något ondt; men hon satt i muren, utan fönster och utan dörr. Hon kunde icke stiga ut alls. Då gret hon så mycket; hon gjorde bön till Gud, att han skulle hjelpa henne ut; ty de, som ville bistå henne, voro så långt borta, att hon kunde ej ropa på dem. Då skickade Gud den heliga Ande till henne i muren; och han sade, att hon kunde icke komma ut ur fängelset med kroppen, för det var så stängdt. Men han ville låta hennas själ hvar natt få flyga ut som en liten fågel, och sjunga mellan klockan ett och tu i stjernljuset; det skulle hon få. Om hon då med sitt qvitter kunde locka[310] någon af sina vänner att nalkas till muren, der hon satt, och hjelpa henne ut – det skulle hon få. Har herren hört den sagan förr?

”Nej aldrig. Det var en mycket vacker historia, min gosse! Nå, hur gick det sedan? Kom prinsessan bort ur muren?”

Nej – herrn skall få höra. Men det är många tusen år se’n dess, skall herrn veta.

”Nå?”

Jo, ser herrn, den kungen, som hade satt in henne i muren, han ville icke att hon nånsin skulle komma dä’n. Derföre gjorde han den lagen och förordningen, att ingen fågel skulle få sjunga efter solgången, och hela natten skulle det vara tyst i hela hans rike ty han ville icke veta af’et, sade han. Dermed så tordes unga frökens själ aldrig flyga ut och qvittra någon endaste natt, fast den heliga Ande hade gifvit henne lof; utan hon sitter der fången ännu och väntar. Och derföre är det, såsom herrn talte om för en stund sedan, att aldrig någon trast eller annan fågel är ute och sjunger om nätterna. Det har herrn rätt uti. För jag har aldrig hört någon förr, det säger jag; och det är kungens förordning på, att ingen fågel får göra det.

”Nå, men hvad tänker du då om denna lilla fågel, som drillar här så vackert för oss i qväll?”

Gossen såg skygg, nästan bedjande ut på herren vid sin sida. Han svarade ingenting, men hans mening var tydligt, att herrn nu skulle förstå, det den olyckliga, stackars prinsessans ande ändå hade smugit sig ut i denna natt, och sjöng för dem oaktadt den stränga förordningen. Han tillade väl icke heller, huru innerligt han önskade, att herren bara ville åka på efter som qvittret förde dem, för att slutligen komma till muren och laga att den fångna sluppe ut; men klar var gossens tanke äfven häruti.

Medenberg smålog med innerligt nöje åt den goda skjutsgossens fromma föreställning; han tänkte löna hans saga med att berätta någon lika vacker och rolig till hans förlustelse tillbaka. Men gossen hade genom herrens beskedlighet redan blifvit så dristig, att han sjelf vågade säga åt honom: ”ts! ts, herre! vi måste höra på hvart det tar vägen, att vi ej åka galet!” hvarvid han med sin lilla hand slog ett sakta slag på herrns[311] arm, likasom för att mana honom till uppmärksamhet på fågeln.

Oförmodadt drog qvittret sig nu bort ifrån vägen. Denna lopp bred och god rakt fram, såsom Medenberg i stjernljuset rätt väl kunde skönja. Men den lilla fågeln tog hastigt en lof uppåt skogen, tystnade och försvann undan de åkandes ögon emellan ett par höga talltoppar.

Såsom det emellertid icke fans någon annan väg att välja på här, hvarken större eller mindre, fortsatte Medenberg att köra utefter den stråt, han en gång börjat, och hoppades väl snart träffa någon by eller enstaka hus, der han vidare kunde fråga sig före. Det drog likväl ut. Endast skog, djup skog sågs åt alla håll. Och nu hade det tillika länge och väl blifvit så tyst, att man skulle hafva kunnat höra en lysmask gå vid dikesrenen, derest han varit ute på promenad. Men icke en gång någon sådan syntes.

Alexander satt och lyssnade skarpt, men ingenting förspordes mera. Han kände således den största benägenhet, att ånyo infalla i någon af sina vanliga vackra, tysta monologer för sig sjelf.

Det är svårt att afgöra, om icke de tre fruarnes tillernade, ehuru åtminstone ännu aldrig i verket satta förbund, och hvarom hofmarskalkinnan Ebba meddelat honom både papper och tankar, hade största delen uti de vidsträckta och höga imaginationer, som så ofta och ljuft upptogo hans ensliga stunder, eller till hvad grad de tillhörde hans akademiska bildning och kanske snarast hans eget sjelfstudium; ty mannen var för det mesta blott en ”autodidakt,” såsom hvarje grundlig redan längesedan funnit. Det första är dock troligast, vid betraktande af herr Alexanders höga grad af sjelfförsakelse; hvarpå väl svårligen något större bevis kunde lemnas, än det han nu gaf, då han kunde resa åstad för att rädda, hjelpa, frälsa en person, sådan som Nickolson, och vilja återföra honom i armarne på en far, sådan som Zeyton, i stället för att på älskares vis vida bättre tillbringa sin tid ständigt och oaflåteligt vid hennes sida, som han med en så oändlig låga omfattade. Detta drag af psychologisk.... ja, vi ville verkligen kalla det någonting; men plötsligt lät ett skarpt oljud höra sig ett stycke upp ifrån landsvägen så märkvärdigt genomskärande, att han i ögonblicket höll stilla med sin vagn, hoppade ned ur den, och begaf sig ifrån landsvägen öfver diket uppåt skogsbacken[312] efter ledningen af ett ljussken, hvilket då och då framglimtade, såsom han tyckte, ur fönstret af en liten koja ganska långt in emellan träden, ehuru det lika väl kunde vara ifrån en masugn, eller något ännu värre.

TRETTIONDESJUNDE KAPITLET.
Nödvändigheten af att bekomma nitton stigar kol.

______

Adjö vackert! säger jag. Lycklig resa, så länge ni icke stjälper och bryter nacken af er.

OVÄSENDET hade i början förekommit Medenberg likna nödrop eller tjut af någon öfverfallen och olycklig. Men alltsom han nalkades, tyckte han oljudet ganska starkt blandas med skratt, fröjderop och till och med tonen af en fiolsträng. Deremellan hörde han åter ett förfärligt skrän; och denna blandning ingaf honom att sjelf bruka mycken försigtighet, emedan det kunde hända, att några öfvermodiga, mordiska sällar här som bäst hölle på att våldföra, plåga, kanske döda en stackare.

Medenberg smög sig emellan träden, för att osedd komma så nära som möjligt. Han förmodade sig hafva stött på en afdelning af det småländska röfvarbandet. Lyckligtvis erbjöd marken många täta, halfvuxna granar, bakom hvilka spejaren kunde gömma sin person; och han kom slutligen hardt nära grannskapet af det misstänkta sällskapet. Han märkte nu tydligt ett sken, som ganska starkt lågade ifrån en enda, liten punkt; men något boningshus varsnade han icke.

Han såg sex eller åtta utmärkt paltiga varelser, samlade i en krets. En gammal man med det skrynkligaste ansigte, naturen kan förläna, med en rödgrå lufva eller yllekalott på den halfskalliga hjessen, och med en grof yxa lagd öfver axeln, stod tyst, uppmärksam, med gapande, tandlös[314] mun, och tycktes vilja insupa hvarje ord han hörde, likasom man sväljer mygg. De öfrige utgjordes af yngre trasvargar, men med ögon, som förekommo Medenberg ej det ringaste mordiska, utan snarare danslustiga. Denna föreställning stärktes mycket deraf, att ett fiolskrälle med två strängar – om icke just romaniska, dock sammansnodda af tråd eller, hvem vet? kanske af förträffliga, fina getsenor – vårdslöst och muntert hängde öfver den ena pojkens arm. Likväl spelade han icke nu, så obeskrifligt än fingrarne på venstra handen syntes smådarra och klia af lystnad att få göra sina glada tryck på bas och qvint – alt och tenor voro sin kos. Någon qvinfolksmenniska syntes icke – förrän, store Gud!

Just i detta ögonblick steg en reslig figur fram om det mörka hörnet af ett slags utbygge, som Medenberg i hast icke rätt begrep hvad det var för slag; men fruntimret sjelf kände han väl igen. Mager och knotig, likväl icke svart som det öfriga sällskapet, utan ganska gulhvit om armarne, på hvilka linnet satt uppviket ett godt stycke ofvanför armbågarne, kom gamla mor Ellin; och det hördes tydligt, att hon mumlade emellan läpparne. Ett ytterst strängt tycke låg utbredt öfver hela hennes anlete, och någonting storsint, nära kungligt thronade i hennes fårade panna. Om hon för tillfället trollade, var icke godt att säga; men det säkra är, att hon gick i underkjol. Denna kjortel var ljusgrå, af bastant vadmal, med tre röda, breda ränder inväfda i tyget, parallelt löpande med understa fållen, och i öfrigt så kort, att den räckte föga nedom knäna. Troligen sysselsattes hon med besvärjning; ty tvenne af hennes fyra tjocka flätor hängde denna gång framom hvar sin axel, i stället för att, som vanligt, jemte de andra två sitta utefter den till längden så ansenliga, fast smala ryggen. Medenberg igenkände flätorna sedan mötet på Dädemohult, och han beundrade nu, just som då, deras ramsvarthet hos en, hvilken för sin ålder väl kunde hafva grått hår. Men likasom en ännu återstående hög kraft hos personen uppenbarade sig i denna friskhet hos håret, låg också i det hvita, klara ansigtet ett vördnadsbjudande uttryck af ovanlig skönhet, så åldriga dragen än vore, och en så tvetydig befattning för tillfället käringen änn upptoges utaf. Alexander lyssnade skarpt för att kunna utgrunda hvad det var hon språkade. Han ansåg sig kunna svenska, men begrep här ej ett ord: han dömde, att det[315] måtte vara den fullkomligaste, den mest antika småländska. På rhytmen lät det likväl, som om mor Ellin messade. Medenberg igenkände då och då bestämda takter af olika psalmer, hopfogade till ett nytt, musikaliskt helt, som skogen borde tycka om, och säkert också gjorde det, emedan den med sitt djupstämda, täcka sus ur ett mörkgrönt och aflägset fjerran besvarade mor Ellins messning, likasom med ett starkt chorus, hvarje gång hon sjelf pauserade. Hvad som framför allt gjorde henne till en hexa i betraktarens ögon, var den omständigheten, att hon i sin ena hand bar en knif, hvars bett sken alldeles som nyslipadt, och i den andra ett långt jernspett, icke liknande de slags vackra eldgafflar man märker i civiliserade rum.

Herr Medenberg beslöt, att icke stiga fram på en scen, som, då den säkert genom hans ankomst skulle afbrytas och oroas, icke mer för honom kunde uppenbara hvad han önskade blifva vittne till. Med giriga blickar efterforskade han blott, om han någonstädes kunde upptäcka utgjutet blod; och han ämnade rusa fram, derest han märkte, att hon med sin knif ville göra det minsta mordiska bruk. Nu, tills vidare, kunde hans öga icke träffa något annat lik, än en katt, som han såg ligga på rygg orörlig i gräset midt emellan tvenne pojkar; men om denna kattunge var sjelfdöd, slaktad eller annorledes förolyckad, blef ovisst. Det ljus, som upplyste det högtidliga uppträdet, bestod ej i en låga eller flamma, utan kom endast ifrån en massa af eldrödt glöd och ur en måttlig öppning, gjord på något, som liknade en låg vägg.

Mor Ellin tog tre steg fram emot den gamle mannen, afbröt tvärt sin messning, upplyfte hufvudet, såg karlen skarpt i ansigtet och sade divinatoriskt: ”Matts Person, jag säger dig – – sjutton stigar! Sjutton stigar, och ej en half ryss mindre, ej heller mer: så sant dig Gud han nådeligen annamme.”

Härvid upphöjde hela skaran af de sex ynglingarne och pojkarne samma slags genomskärande skrän, som Medenberg förut ett par gånger hört, och som lockat honom ifrån vägen. Denna vilda och förfärliga musik märkte han dock nu tydligen vara uppstämd i mening af fröjd; och han måste göra den slutsatts, att de unga funno sig belåtne med mor Ellins löfte om ”sjutton stigar.”

Men den gamle mannen, hvilken såg ut att vara fadren eller dock husbonden åt de andre, nedböjde sitt hufvud mot marken, och syntes tydligen icke nöjd. ”Mor!” vidtog han och blickade vördnadsfullt på sin gäst, ”det är kallt i natt som raggen; jag tror, att skiftingen är ute och går. Jag tager mig en till, det säger jag: och j, mor! skall taga halfvan. För nu är det så dags. Sedan skall j gånga kring milan ännu en gang och sjonga. Men j skall sjonga den psalmen j sjöng för Ol Bengtsa i Sandsjö lia då j gick och trullade kring hanses mila i fjol, och det tog. För det vet jag, att han fick tjugu sinom tjugutvå stigar kol, och ändå en liten ryss öfver till husbehof, fast han hade icke huggit mera fall än jag gjort i år. Kanske har j icke skådat svansen på bråten ännu, som jag lagt? Det är mycket mera ved i mila i år än i fjol, och jag skall säga eder – jag skall säga eder –.” Han afbröt härvid tvärt, och stirrade med ett slags vild förtviflan mot jorden.

Mor Ellin utsträckte sin hand och emottog halfvan, som Matts Persson slog i åt henne ur en bugtig bröstflaska, hvilken han hade sittande i lommen, ofvanpå hjertat. Men när hon grep den lilla blecktumlaren och tömde dess innehåll, gjorde hon det med en så bister uppsyn, att man kunde märka, det hon blott gifvit vika för nattens ruskighet, men alldeles icke genom någonting lät muta sig, att spå ett större antal kolstigar vara i den färdigbrända, oupptagna milan, än hon redan gjort. Hon tog en rofva, stekt vid glöden, och åt ofvanpå supen.

Nu öppnade hon sin mun och yttrade allvarsamt, högtidligt, långsamt till svar på mannens tal: ”I fjol, Matts Pers’a! sade jag eder icke då, att ni hade bara sexton stigar i milan? Och när ni tog upp hålet, fick ni ock jemt sexton, och halfannan ryss åt Jerker till en fiol med stråke, ofvanuppå. Ändå var ni nöjd och belåten, det året, Matts. Men nu – si nu har jag spått sjutton åt eder! och ni står der som ett kräk, bredbent, och kikar i marken: ni tackar hvarken Gud eller vår herre. Vet hut, Matts Pers’a! För edra kol skall jag aldrig mer sjunga en psalm i lifvet; och jag skall ej niga en nigning i skogen för tomten vid milan, så länge jag heter Ellin. Så mycket kan jag säga eder.”

Mor! svarade Matts Persson från Dufvanäset, utan att rädas, men [317] lika högtidligt som hon: j talar icke väl, mor. Jag behöfver nitton stigar i år, mor Ellin! det är visst och vet det. Sedan jag kört upp till bruket så många ryssar, som grefven skall hafva åt sig, äro tolf stigar borta. Derefter behöfver jag kol till pengar, att betala länsman skatten med, eljest pantar han ut kon, som han satt i beslag för kronutlagera. Vill j han skall göra det, mor? Och se’n måste jag hafva nå’n smula åt unga’. Derföre vill jag sälja rexten till mat; och jag skall hafva nitton stigar, säger jag eder! eljest spisar det icke, och jag går och hänger mig i den gran, som j klufvit och satt stickan i skorsan på!

”Skall länsman panta er i år, fader Matts?” sade hon. ”Det gjorde han icke i fjol, tror jag?”

Nej. Men ser j, gumman min hade ett barn mindre i fjol än i år. Dermed så räckte det till då. Nu skall länsman taga kon. Sista kon, ser j. Se’n få ungarne sitta och slicka sot och dricka vatten på. Vill j det, mor Ellin? Men jag vill icke se derpå.

Hexan såg på torparen och blinkade. ”Länsman skall icke taga skällkon ifrån eder, säger jag.”

Jo men, skall han.

”Har ni huggit mera fall i år än i fjol, sade ni?”

Ja, säger jag. Och deraf borde blifva nitton stigar, bara Gud ville! Men jag vet nog, att, huru jag huggit och huggit, så får jag deraf inga kol, som förslå, derest icke välsignelsen är med. Derföre har jag bjudit eder, mor! att j nu skulle gå omkring här och signa elden, så som j alltid gör; och jag säger er, att jag gifver eder hälften till i betaling, bara j gör’et till nitton åt mig!

Gamla Ellin blickade varmt och betydelsefullt på sin vän, Matts Persson. ”Ni skall icke hänga er i träd,” sade hon.

Jo, gör jag så, svarade han beslutsamt. Jag vill icke svälta ihjäl, och icke se barnmaga’ dras ihop till spånbitar.

”Hör, Matts! jag skall gå och sjunga ännu en gång om milan. Har du en katt till, Jerker?”

Nej, mor! svarade den störste af kolgossarne, och kastade en sorgsen blick på den döda katten framför sig. Det här var den enda vi egde i huset.

”Så gå då i skogen och sök en mullvad, om du kan träffa!” svarade Ellin. ”Ty vi måste slakta något först för elden; eljest tar icke psalmen. Gack Jerker!” Just som gossen var beredd att lydigt gå åstad för att uppsöka en mullvad, med hemligt hopp om att kanske till och med råka få ett gräfsvin – ty han kände markerna utmärkt väl – ropade mor Ellin till ett hastigt: ”hålt! hålt!” och höjde upp sin nacke, likasom hon lyssnade skarpt på någonting.

”Här står en rackare och koksar på oss ur granbusken!” utbrast hon, och höjde armarne på ett jemrande och tillika hotande sätt. ”Spring ingenstans, pojke! nu är det icke värdt att offra eller sjunga. Det är förbi med Guds dag för oss här! och det är vackert nog om ni får sjutton stigar ur milan, Matts, då ett ondt öga stått och skådat på. Ha, ni får icke sexton! icke femton!”

Herr Alexander, som fann sig vara upptäckt, steg modigt fram, helsade och sade: god afton, mina vänner!

Kolarbonden rätade ut sig, blek som ett lärft, och Jerker fällde fiolen ända ned emot sitt högra smalben. Hela sällskapet tyckte sig vara ertappadt midt i sin hedendom af tomten sjelf, som klädt ut sig i hatt och syrtut, och såg ut som en ljusets ängel för att så mycket säkrare kunna förderfva milan.

Emellertid sade den fremmande: Känner icke goda mor Ellin igen mig? Det gör mig ondt, fader Matts, om jag genom min ankomst skadat er; men ett vill jag säga er, att, skulle er mila icke fullt hålla sina nitton stigar kol, så utfäster jag mig, att sjelf betala er allt, som brister.

Det var en bra ljuf stämma och ett mycket klokt tal ifrån en tomt. Den fattige gamle mannen såg på den anlände med stora ögon, och gossarne glodde, skamflata af glädje; men mor Ellin utropade: ”se på den herrn! jo, hvad jag känner igen honom. Sant var det, att han talade långt likare en ängel, än en satan, den gången jag såg honom sist också; just som nu. Men” – mor Ellin kastade en underlig blick mot skyarne öfver skogen – ”herrar fälla alltid sina ord såsom Guds barn bruka, ty de hafva läst så mycket i skriften och öfvat sig i tala.”

Ni tror således, att jag ljuger? att jag lofvat mer, än jag vill eller kan hålla? Nå godt, kära vänner, ursäkten mig då kort och godt i alla fall, det[319] bästa ni förmår; ty jag rår icke före, att somlige af er skrikit som gastar en lång stund, och derigenom tvungit mig att skynda hit upp ifrån landsvägen. Kanske har jag skrutit, då jag lofvade ersätta er för kolen; och jag vill derföre då återtaga det ordet. Men lika mycket, fader Matts Pers’a – heter ni icke Matts Persson?

”Jo men.”

Bra. Från länsmannens kraf kan jag icke frälsa eder; ty kronan skall hafva sitt. Men låt mig för ro skull höra under hvilken grefve ni lyder? Det kan nog hända, att han är en menniska och låter förmå sig till något.

”Jag lyder under gref Zeyton på Karmansbol.”

Hvad? så här långt bort på skogarne?

”Ja, här må herrn tro är en ganska stor och skön utmark, som räcker flere mil och lyder under flera herrar, men mest Zeyton. Ingen känner den marken bättre än jag, som gått och tomtat häröfver i mång tusen led, likt en gast och en skogvaktare, sedan barndomen. Men ack, hvad hjelper det mig! Zeyton är en sate! han skall hafva sitt fullt ut, och litet dertill.”

Säg icke så, Matts Persson. Så mycket kan jag lofva er, att ifrån Karmansbol skall ni icke hafva att frukta någon plåga vidare; utan hvad skälig hjelp ni kan behöfva i er fattigdom skall ni få ifrån grefvens der.

”Hahaha!” utbrast mor Ellin i det mest hånande och uthållande, vilda skratt. ”Herren skall väl böja Zeytons hjerta, kan jag förstå? Herren skall vidtala Zeyton? Hahaha! Arma fårnacke. Han skulle kunna träffa rätt på’n först. Nej, Matts! likare förespråkare måste du hafva. Säg, gunstig herre, känner herrn hvar grefven är då? Då vet herrn, min lif och själ, mera, än både kronfogden, länsman, prostens och sexmännerna allihop i ett samtag.”

Medenberg blickade förundrad på hexans ovanliga utbrott.

”Vill herren höra något,” fortsatte hon, ”så tro mig. Zeyton vet icke sjelf hvar han är. Men en känner det. Haha! ni är kufven till herre, som vill lofva tala väl vid grefven och lindra kolskatten, och kan icke komma till att tala med grefven. Pyttsan, Matts! du får betala alltihop: dina ungar få slicka sot tills de gå åt. Zeyton fins icke ofvan jord, och icke[320] heller under jord: i himmelen vill jag icke säga, att han är. Hvar tar ni då rätt på honom, ni?”

Medenberg viste ej, om han icke borde sätta något af gummans ovett på räkningen af halfvans verkan. Emellertid spändes hans uppmärksamhet genom hennes många försäkringar om grefvens outgrundliga bortovaro, som stod i sammanhang med hvad han sjelf nyligen hört på Karmansbol. Hon torde till sluts veta något om grefvens hemlighetsfulla flykt, tänkte han, och närmade sig gumman, utan tecken till vrede öfver alla de oqvädinsord hon fällt.

Kära mor Ellin, sade han, på Karmansbol regerar nu grefvinnan; och det är hos henne jag tror, att ingen nödlidande undersåte, Matts eller hvem det må vara, hädanefter skall blifva hårdt behandlad för sina kolskulder. Jag känner henne.

”Herrn känner henne? Ah!” – Gamla Ellin spratt till vid detta utrop, och spände i Medenberg de förfärligaste korpögon, men hvilka dock snart antogo uttrycket af en öm bön. ”Herrn känner henne? herrn känner grefvinnan!” utropade hon i flere omgångar allt häftigare. ”Herrn har då sett denna förnäma qvinna: hon, som – – Herrn känner till grefvinnan Sillstina – – oh Gud förlåte mig för detta ord! ursäkta mig! Jag vill icke nu kalla henne så, som hon heter ibland vårt folk. Grefvinnan Celestine är hennes höga, stora och lyckliga dopnamn. Känner herrn henne så väl – säg mig det – så väl, att herrn får gå in i huset och tala vid henne? och kan förmå böja hennes hjerta till något?”

Grefvinnan Zeyton är, så vidt jag vet, icke hård emot någon.

”Åja: det menar jag ej. Hon är icke ond, just. Men ingen får gå in till henne på slottet och språka med henne ett ord. Hennes lakejare visa bort hvar enda menniska. Hon är så sjuk, si, att det är långt sämre, än om hon vore elak.”

Har ni något att säga henne, Ellin? Jag lofvar, att framföra det; jag har fritt tillträde till hennes person, när jag vill.

Trollpackan slog ihop händerna med en fröjd, som icke låter sig beskrifvas. ”Nu kan solen gerna gå upp midt i natten, det svarar jag för att det går an! Matts Persson, stig fram och kyss den herrn på hand, och låt alla dina pojkar dansa kring milan. Ty nu får du nitton stigar! Och[321] skulle ock milan, den f–n, icke ge dig mer än tretton, så lita på mig, att det gör intet. Här är en herre, som får tala med frun på Karmansbol och kan böja hennes hvita vax.”

Men kära mor, inföll Alexander, säg mig uppriktigt, hvarföre fägnar detta er så outsägligt? Har ni något enkom att framföra till grefvinnan?

”Jojo men.”

Från grefven?

Ellin tittade skarpt på den fremmande, men svarade intet. Hon såg sig blott omkring åt alla väderstreck, tog den numera fullt stekta nya rofvan från elden, började äta, och sade derunder: ”spela, Jerker! din tomtebopolska framför milhålet. Här blir kol utaf, så att du kan sota ner hela Jönköpings stad, om du kom dit en gång. Var glad, glad som en hund, min pojke!”

Alla barnen svarade henne med ett gällt och hjertligt gapskratt. Jerker gned på basen så hjeltemodigt, att själen skulle hafva kunnat hoppa ur kroppen på sjelfva Paganini; och hans stråke naggade qvinten med en tillförsigt, som öfvergick Ole Bulls. Likväl var hans method icke Bériots. Skogen genljöd af hopp, glädje och förtröstan om, att mat icke skulle saknas för hela vintern. Alla de mindre gossarne togo i ring och dansade, sparkade och foro kring milan som flädermöss. Mor Ellin trädde udden af sin knif genom den döda katten, upphöjde honom likt en trophé, och kastade honom derefter långt undan, med utrop: ”dig skall Skiftingen behålla till evig tid. Jag vill icke en gång spisa af dig i helvete, mycket mindre här! Gack långt i kos och begraf’en, pojkar.”

Herr Alexander betänkte sig. Hon vill ganska säkert tala med mig utan vittnen, för att få något fram till grefvinnan; och jag vill också af henne utlocka hvar grefven finnes. Men ingenting kan yppas så här i fria luften.

”Hör på, min kära fader Matts,” sade han högt, ”bor ni långt härifrån?”

Jag har min stuga nere vid vägen, no’l om bråten.

”Godt; mitt åkdon håller också dernere. Jag skulle vilja taga in hos er och hvila mig litet efter all denna glädjen. Mor Ellin följer mig och visar mig vägen: icke så? Ni behöfver icke sjelf gå med, far; och ingen af[322] gossarne. Ni skall se efter milan.”

Ellin förstod honom. Hon vinkade ett temligen fryntligt Ja åt den fremmande herrn, men ett befallande Nej åt kolarbonden, då denne af artighet ville ledsaga sin nya gäst hem till bostaden, och redan hade lufvan emellan händerna.

Under det att Medenberg och hexan stego på ifrån milan utföre till vägen, sade hon med en paroxysm af ovanlig förtrolighet: ”nog vet jag hvem herren är; lita på det. Är icke herren den store innformaren, som de hafva vid Aronfors nu? Jojo: min lif och själ. Det är herren, som styr och ställer allting på bruket, sedan den token Meken dött; och som skall gifta sig med patronessa’, sedan sorgåret bara väl med nöje gått om?”

Tala inga dumheter, mor! utbrast Medenberg, och rodnade så starkt, att det nästan syntes vid stjernljuset.

”Dumheter?” gentog den stränga gumman. Dock tycktes hon icke vidare stött eller ond, utan tillade: ”jag känner herrn rätt väl genom dotter min, som nu sitter på Blommenäs och väfver fin dräll hos marskalkinna’s. Alla tala de om, att herren är en karl, som skall gifta sig öfverallt. Men min dotter Ellin säger icke så; hon berättar mig allenast hvad andra yttra. Är herren nu äfven lika så bekant hos grefvinna’s på Karmansbol, så låtom oss tacka Gud; ty mera behöfs icke.”

Hörpå, min vän, utropade Alexander med en skärpa, som hos honom var alldeles ovanlig. Jag önskar intet samtal med er om saker, som ej det ringaste angå någon menniska, och som för öfrigt alldeles sakna grund.

”Jaja, herre, så är det med allting, som folk tala.”

Men ni är så gammal, mor, att ni bör hafva en viss mängd förnuft. Vill ni icke lemna denna tråd, och tiga som ett lamm om giftermål, som aldrig blifva utaf, så åker jag ifrån er hufvudstupa, och lofvar er att aldrig nämna ett endaste ord för er räkning åt grefvinnan Zeyton.

”Se så,” svarade hon helt trygg, ”nu äro vi vid vägen och jag ser herrens karet. Adjö vackert!”

Hvad nu, min gumma?

”Jo, jag sade adjö vackert: herrn skall sätta sig upp och åka.”

Det är sant. Men vi skulle ju först gå in i Mattses boning, som, om[323] jag hört rätt, icke måste ligga långt härifrån? och der skulle ni meddela mig –

”Adjö, adjö vackert! Säger jag. Lycklig resa så länge ni icke stjälper och bryter nacken af er.”

Men hvartill tjenar så mycket onödigt ovett, min goda mor Ellin lilla? Ni ville bestämdt bedja mig om någonting hos grefvinnan; och jag, för att vara fullt uppriktig, har också något, som ligger mig på hjertat att bedja er om.

”Åh? Det kan jag säga?”

Visa mig derföre till kolartorpet. Vagnen skall köra efter oss i sakta mak.

”Kan det vara möjligt, att en sådan storkarl har något att fråga mig om? Vet herrn då icke hvem jag är? en rackarkärring! ett fattigt, föraktadt troll, som ingen fin person vill se i sin sal eller tala ett ord vid – ”

Jag vet, att ni är en stygga, mor; en snäll och beskedlig stygga, som kan gifva mig upplysning om det jag önskar känna; och hvilken jag för omaket skall göra en så stor återtjenst, som ni nånsin behagar. Låt oss stiga in och vara artiga emot hvarann.

TRETTIONDEÅTTONDE KAPITLET.
Berättelsen om den döda.

______

De morrade och gläfste ej för intet.

MOR Ellin och herr Medenberg suto redan i torpets lilla inre kammare, hvilken, så fattig den var, dock ej saknade snygghetens behag. ”Aflägg nu alla skarpa ordalag, tala icke om giftas, och trät icke, bästa mor!” började han. ”Var menniska! Gör icke heller långa inledningar; ty vet, jag känner allt om er olyckliga slägt, om er far, er syster och er sjelf.”

Ellin såg på honom med förvånade, men ganska vackra ögon. Hon förde en skål friskt och skönt källvatten till sin mun, hvarigenom alla dunstfulla imaginationer försvunno ifrån hennes hufvud, möjligen dit inkomna under besvärjelsen vid milan.

Hon satte sig förtroligt och godt vid sidan af bordet, der äfven Medenberg hade sin stol. Hon skådade litet förlägen på honom, och yttrade med en sväfvande stämma: ”ni vet således, herre – ni vet, att jag är en person – att jag är af folk?”

Jag känner er goda och hederliga härkomst, svarade han. Jag är också bekant med er systers öde, och med er systersons. För att ingifva er fullt förtroende till mig, må jag tillägga, att jag har i sinnet göra allt hvad i en ringa menniskas makt står, att rädda Nickolson, för hvilken jag just genom er egen dotters berättelser fattat ett innerligt, ett besynnerligt tycke; och i hvilken sak dessutom jag sjelf har –

Den gamla kastade på honom mildt tindrande ögon. ”Jag bedrog mig icke på dig, herre, den första dagen jag såg dig. Ack, förlåta mig! nu faller jag in i mitt eget tal, och säger du. Men er, herre! förmår intet ovett reta; ni är god som Guds eget rena gull, och ni skall få ett rikt gifte inom året, det har jag sagt och håller ord. Herre? ni vill då frälsa den förtappade Nickolson?”

Jag vill göra det mest för hans sköna, olyckliga, döda moders skull, om hvilken jag hört något, som intagit mig. Jag önskade, att hon ifrån andeverlden skulle ännu få se det som vackert vore, om sin son.

”Joakima? herre – hon är icke död!”

Icke död? hvad säger ni, Ellin?

”Om ni tycker, att jag är förryckt i dag, så tillgif mig; ty i dag har jag fått höra hvad jag aldrig trott eller vetat. Ack, om jag kunde hemta mig och tala som riktigt folk brukar!”

Joakima lefver? Och grefven sade mig dock en gång –

”Grefven! Zeyton? Ja – min herre – han – ”

Nåväl, afbryt icke?

”Herren har ju varit på Karmansbol? Herrn vet då, att Zeyton rymt, eller hur? Tro mig, han vågar aldrig mer visa sig i dagens ljus; ty det stannade icke vid det lösa ryktet, som på tinget uppkom genom Anderses ord, utan han uppgaf slutligen naturliga personer, som, bara de bli fasttagna, kunna ordentligt svärja och vittna på, att grefven varit upphofvet till rånet på Evershult. Och dessa personer blifva nog snart gripna, när nu hela bandet fångas. Således så – men jag vet hvar grefven fins, ty han har talat med mig i går. Han uppsökte mig sjelf, för att anförtro mig sin största hemlighet. Hans första brud lefver! och hon har alltid lefvat. Nu, när han icke mer vågar vara på Karmansbol, att icke rättvisan skall slå efter honom och gripa honom der, har han varit tvungen att yppa för mig detta om min syster, att jag måtte taga mig den usla fången om händer. Ack! skall jag kunna gå till Grefvinnan? Säg mig, är hon icke elak och sträng? Skall hon icke köra bort mig, som en vansinnig menniska? Herre, gå dit i mitt ställe, ni! Hemta ut min syster ur det förtrollade nästet och dess svarta, täta murar!”

Finnes då äfven Joakima på Karmansbol?

Ellin nickade ett hemskt Ja.

Men hvar derstädes? Vet mor Ellin det?

”Jag vet det. Min herre, säger jag, tag ut henne och för henne till mig. Förut sörjde jag intet; ty min egen Ellin är nu hos en god fru, der kan hon lefva, väfva och dö. Och för mig gret jag aldrig; ty en hexa behöfver ej stort; mig ger folket allt hvad mig tarfvar. Men i dag har jag fått bekymmer! min syster Joakima lefver.”

På henne skall ingen nöd gå, gentog Alexander med tillförsigt. Är hon på Karmansbol, så ansvarar jag för allt. Den goda grefvinnan der är en ängel, och jag behöfver blott ett ord till henne, för att befria den olyckliga.

”Min herre! icke så. Jag har gifvit Zeyton i går min ed uppå, att grefvinnan på Karmansbol icke skall få se en skymt af Joakima. Han har en gång sagt för henne, detsamma som hela verlden trott, att min syster längesedan var död. Äfven jag ansåg det så, likt hela socknen. Hon skulle hafva dött under en resa med grefven i en aflägsen landsort, och blifvit begrafven der.”

Och hvar höll han henne? har ni nyckeln till hennes rum?

”Han gaf mig nyckeln i dag: se här. Ni har varit på det rysliga, afgrundsfulla slottet, herre? Ni vet då, att ett par fasliga hundar stå jemt och skälla innanför jerngallren på gården vid den höga, breda trappan. Gud vet i hvilken gammal tid detta hus blifvit bygdt; men der finnas rum! Intet hus i vår bygd har en så stor stenfot, det visar sjelfva uppgångstrappan till farstun. I den källarvåningen gifves en kammare, dit obekanta gångar leda; och här är nyckeln till den. Men skulle för någon, som gick på gården, suckar höras genom muren – ack, när höras suckar och gråt genom en gråsten så tjock? men så försigtig var grefven – då voro de der hundarne, som alltid skällde, så fort den minsta menniska visade sig på gården, och kunde höra något. De morrade och gläfste ej för intet, min herre.”

Jag mins dem; och den höga stenfoten har jag sett.

”Så se här äfven nyckelen. Tag den, och hjelp min syster derifrån. Grefve Zeyton har läst igen dörren; men så underlig, så halfförryckt var han, när han talade till mig, att det skulle vara mycket, om han ens[327] förmått läsa igen dörren rätt, när han gick och for af ifrån min syster. Ack herre, den Zeyton är utlänning! och ingen har varit så vred på honom som jag. Men i aftse har jag måst förlåta honom mycket: jag kunde ej annat, när jag såg honom; han var ursinnig af förtviflan. Han lade på mitt samvete, att föra Joakima bort, på det hon icke antingen skulle dö utan vård, eller upptäckas af grefvinnan, och Zeytons brottsliga hemlighet så blifva uppdagad.”

Något sådant kunde blott en fantast till engelsman företaga sig att fortfarande göra under loppet af flera år!

”Min herre – så högt älskade grefven min syster, att han sjelf dagligen, så ofta han var hemma på sitt slott, inneslöt sig flera timmar i hvalfvet hos henne vid lampans sken; och när han reste någonstans, lemnade han henne aldrig utan tillräckliga lifsmedel; och rummet, säger han mig, var på allt sätt ganska godt, fast hon ej fick gå ut och ej såg solens ljus. Detta var grefvens enda lif ibland tusen sorger och bittra samvetsqval. Ofta ansågs han vara länge och långt bortrest, då han i hemlighet under nattens mörker smugit sig tillbaka till Karmansbol, och satt i det förtrollade, sköna hvalfvet hos den sjuka, förtvinande Joakima; ty min syster var aldrig frisk – fast hon ej fick dö.”

Den arma! Så mycket hade han älskat henne ändock!

”O min herre, så mycket hade han icke älskat henne, att han gift sig med henne. Det var bra illa; efter så’nt just är gjordt att behöfvas.”

Jag känner händelsen. Jag vet, att det till hälften, till tre fjerdedelar var en annans verk.

”Att han icke gifte sig med min syster? Var det så? Att jag kunde tro det! Men jag tror det nog.”

Öfvermannad af en förolämpning, en illslug tillställning, förmådde hans sjudande engelska själ att göra hvad en svensk aldrig skulle hafva begått. Han gick åstad och friade till en, som han icke älskade; till den grefvinna, som han fick, och har. Hans lefnad har intet annat varit än motsägelser, brott och en kedja af förbannelser. Hvart har han flytt? Hvar gömmer han sig?

”Jag vet icke hvar han är just nu; och viste jag det än, så binder en ed min tunga.”

Jag förmodar, att då han sjelf aldrig mer törs återkomma till Karmansbol, skrämd af de rykten, som utkommit på urtimatinget, önskar han, att hans Joachima måtte tagas ifrån Karmansbol, för att ledsagas till det hemvist, der han sjelf uppehåller sig? Är det icke så?

”Det har han icke sagt mig. Allt hvad han bedt mig om, är, att jag måtte begifva mig till Karmansbol, söka förevändning till inträde hos grefvinnan, och hemligt från hennes hus, när jag gjort mig bekant med stället, föra ut min syster så fort möjligt under mörkrets skygd.”

Och hvarthän skulle ni föra henne? Till grefven, säkert. Och hvar är han? Var fullt uppriktig emot mig: jag kan icke annars hjelpa er.

”Jag skulle föra min stackars syster till mig, och hon skulle bo hos mig: intet vidare har Zeyton sagt.”

Hos er? på Dädemohult? Det är icke möjligt: snart skulle det då blifva bekant, att hon lefde. Ni är icke rätt öppen emot mig, Ellin: lika litet nu, som första gången vi träffades. Nå – jag kan icke heller begära det; det må så vara. Icke heller kan det vara fullt sant, att grefven ensam, utan allt biträde, vårdat er syster i det ”förtrollande sköna” hvalfvet.

”Hvem skulle han hafva torts taga till medvetande af en så oregerlig hemlighet,” utbrast Ellin och sprang upp.

Jag vet icke det. Icke heller angår det mig: jag vördar hvad ni eller åtminstone han vill hålla tyst. Jag anmärker blott hvad jag icke finner vara rimligt: och säg mig nu, goda Ellin, hvad vill ni, att jag skall göra i hela denna sak?

”Befria min syster från Karmansbol, och för henne ni till mig! Då vore min herre en Guds ängel. Ack, jag är fullt säker, att det är blott för den orsakens skull herren har kommit att resa hitåt i natt, och träffat mig. Si, det har Gud fader velat!”

Medenberg studsade. Gå till Karmansbol sjelf, sade han. Var icke rädd. Ni har ju nyckeln till Joakimas rum? begif er då dit. Jag är nu på färd åt ett helt annat håll, och kan ej så genast fara till Karmansbol. Hade ni icke i alla fall, af kärlek till er syster, ämnat gå dit med det första?

”Jo, i morgon bittida. Eller” – hejdade hon sig hastigt – ”jag hade[329] tänkt, hade riktigt tänkt gå dit; men – jag skulle aldrig hafva gått dit ändå.”

Hurså då?

”Nej!”

Men, jag säger er, verkställ nu er skyldighet emot er syster, likasom om ni icke träffat mig i dag.

”Men efter jag nu råkat er, min goda herre – huru god ni är, har jag funnit förr! – så ber jag er så vackert: gack i mitt ställe. Ty gör ni icke det, så kommer jag aldrig, aldrig dit. Det är visst!”

Ni fruktar således för att se grefvinnan? Medenberg blickade forskande på den gamla.

”Min herre – ja!”

Af hvad orsak? säg mig det. Ni har väl någon gång talat med henne?

”Ja.”

Ni har förolämpat henne!

”Ja.”

Djupt?

”Ja.”

Kanske förfärligt? på ert vanliga sätt?

”Jag har spått henne en gång.”

Se der! jag anade det. Drifven af hämnd eller vrede, för er olyckliga systers skull, har ni spått den oskyldiga grefvinnan Celestine ondt!

”Tyst, min herre; våga ej tala så om mig. Jag har intet annat sagt grefvinnan, än det spådomsanden ingaf mig, då jag såg i hennes hands veck och på hennes anletes ådror.”

Och hvad har ni förutsagt henne?

”Att hon skulle komma att dö glömd, föraktad, hatad, som oäkta hustru åt en man, som afskydde henne.”

Grymma, elaka! Fast förlåt mig, Ellin; ni hade en syster.

”Grefvinnan nedföll afdånad emot sin stol vid mina ord. Hon var förkrossad af hvad jag sagt, ehuru jag talat bara sanning. Det gör mig ondt, att se hennes vackra, milda anlete ännu en gång till.”

Hur kunde ni hafva hjerta att spå en fin och olycklig ande så hårda, oerhörda saker!

”En fin och olycklig ande – – det är min syster.”

Medenberg betänkte sig. Han ville icke fortfara med förebråelser emot en person, som då hon utan tvifvel till hälften var ett ondt väsende, dock till den andra hälften kunde vara menniska. Han upptog ett papper ur sin plånbok, och då det – förlåtligt – icke fans något bläckhorn i kammaren, der de suto, skref han med sin blyertspenna. Sedan han vikit ihop biljetten, gaf han den åt mor Ellin och sade:

Lemna detta bref i morgon till enkefru von Mekeroth, som då ännu skall vara qvar på Karmansbol, dit hon rest på besök. Hon skall ställa allt till rätta, som ni behöfver, i anseende till grefvinnan Zeyton. Var viss, att härigenom allt hinder för er systers befrielse ur sitt fängelses mur – eller hvad jag bör kalla det – skall upphöra. Haf godt mod!

Mor Ellin tog brefvet, tackade med en djup nigning, lik en vanlig menniskas, och önskade den ”gode herren” en lycklig färd.

Hörpå, min kära mor, sade han, efter vi nu blifvit så goda vänner, så underrätta mig litet, innan vi skiljas, om vägen jag bör taga här i natt.

Han berättade henne i korthet, huru han kommit att vika af till höger ifrån en annan väg, som gått åt venster; och huru han härigenom kommit i hennes oförmodade sällskap. Han sade henne tillika åt hvilken trakt, i nejden af Vernamo, han önskade begifva sig; och ville veta, om han var på rätta stråten till närmaste gästgifvarhåll dit.

Gumman slog ihop händerna. ”Nej! ni har allt gjort en bra krok då!” utbrast hon. ”Men ångra er icke; ty derigenom har en god, god gerning skett. – O min herre! om ni viste, att det annars varit omöjligt, alldeles, alldeles omöjligt för mig, att kunna gå och rädda min syster ur den der instängseln!” Hon afbröt sig sjelf. Derefter började hon med vänlighet och utförlighet undervisa honom om huru han skulle åka, för att rättast och bäst komma dit han önskade.

Alexander gick ut till sitt åkdon, som jemte dränggossen väntat honom under hvarjehanda funderingar. Hästarne hade dock alls icke varit missnöjde med dröjsmålet, emedan de under tiden spisat ett par kakor godt hafrebröd, som är mera, än hvad mången annan fått.

TRETTIONDENIONDE KAPITLET.
Fadren och Sonen.

______

Med dessa ord, som den anlände snarare skrek under den vildaste fröjd, än uttalade som en menniska, sprang han i sin sons armar, omslöt honom ursinnigt och kysste honom.

VI se en dag på eftermiddagen vår gode och hygglige resande stanna vid ett litet ställe af det mest romantiska läge, der han förr en gång varit. Det var der han hos det gamla folket hade lemnat Nickolson efter sig, sjuk och förkrossad, den dagen då Göran Edeling rest af med det öfriga bandet, hvilket han vunnit på sin sida. Vi veta förut, att detta ställe låg temligen långt bort ifrån den socken, der Aronfors, Karmansbol och Blommenäs flätade sitt klöfverblad. Man brukade kalla det ”Gubbens vid Hålkroken.” Vi vilja icke närmare säga, huruvida det låg i Bringetofta, eller annorstädes. Det vissa är, att Medenberg påminte sig, huru han här tingat på en vacker väf af gumman, och att han ämnade inleda sakerna med detta ärende.

Han öppnade dörren och steg in med de bästa förhoppningar. Huru förundrades han icke öfver att igenkänna ingenting!

Väggarne voro väl desamma; men väfstolen, der Måns Bryntessons hustru sutit vid sitt låga fönster, fans icke; och förgäfves blickade han[332] omkring sig efter gubben sjelf. I stället såg han ett ungt folk af det vackraste och nytraste utseende. Mannen var tydligen snickare, af detta landtliga och universala slag, som åt sockenherrskaperna gör allt hvad af träd kan tänkas, ifrån vagnar, hjul och slädkorgar, ända till pallar, köksbräden, små spegelramar och slefvar. En sådan man betsar och fernissar också. Det bevisades deraf, att nu som bäst en liten panna stod på elden, med något uti, hvarutur en ganska god lukt ångade.

Medenberg helsade och frågade hvart det folk tagit vägen, som bott här förut, och som han just nu sökte.

Snickaren besvarade sitt oförmodade fremmandes helsning, och upplyfte handen ifrån det hjulnaf, hvari han som bäst inpassade ekrarne. Han hade någonting verkligen poetiskt i sina åthäfvor, och i lockarnes sätt att lika behagligt, som naturligt lägga sig i en gloria kring kanten af den lilla kaschetten, under arbetet. På den ankomnes tillfrågan, svarade han mildt, men ganska obesväradt: ”de, som bott här förut? Frågar herrn efter det satbyket? tjufgömmaren Måns Bryntesson?”

Säg mig beskedligt, min vän, huru med allt detta hänger tillsammans? jag skall genast åka vidare, om jag här icke träffar den jag söker. Jag vet väl, att det med gubben var si och så; också vill jag honom ingenting, men önskade träffa en olycklig, en sjuk person, som –

”Herrn menar den galne, kan jag tro?”

Den galne?

”Ja; helst skulle jag väl säga De galne. Den historien är icke mycket lång. Ty gubben vid Hålkroken, som de kallade honom, han har fått en hastig hädanfärd härifrån, och hans begge galningar icke mindre, fast det gjorde mig ondt om den ena.”

Voro då här mer än en sjuk?

”Ja, minst två.”

Detta väcker i högsta grad min förundran. Kan ni göra mig den tjensten, att med några ord säga mig förloppet, och framför allt hvart de tagit vägen?

”Tagit vägen, min herre? Haha! Det vet ingen, som icke sjelf är en tjuf. Den inmariga gubben Bryntesson stod i gemäng med ett stort band; men sedan det blifvit upptäckt, har göken blifvit rädd om sina[333] egna vingsnibbar, och begifvit sig bort med kråkan, hustrun sin, hals öfver hufvud. Honom kan också herrn, såsom en hederlig och fin person, visst icke vilja råka. Jag har flyttat in efter honom, såsom jag fått lof till af nämndeman, hvilken rår om hus’a. Men i går må herrn tro, att här var kalas! Det vill jag icke upplefva en gång till; och jag borde gråta mina modiga tårar, när jag bara tänker derpå: såsom jag gör, också.”

Hvad menar ni? Angick det en ung person, som var här hos den afvekne, eller kanske bodde i skogen näst invid?

”Just honom. Herrn känner således karlarne? Jag stirrar såsom på ett svart mörker, när jag allenast tänker på denna sak!”

Den gode mannen förändrade i hast ton, tog af sig sin lilla kaschett, som betäckte och sammanhöll hans lifliga hår, tryckte den emellan händerna, och tillkännagaf en innerlig rörelse. ”Nu – nu har jag fått lära mig att se hvad synd är!” sade han med hänförelse. ”Den, som icke har erfarit hvad jag skådade i går, han känner ännu ingenting. Det var fadren!”

Alexander satte sig ned under ovilkorlig häpnad, så orädd han annars brukade vara.

Den snillrike handtverkaren fortfor med ett allvar, som hos arbetsfolk ofta står i närmaste förbund med ett lefnadsfriskt, muntert sinne. ”Herre! aldrig mer vill jag fördöma någon menniska, och det vare sagdt. Ty antingen måste en väl vara Fader åt en son, eller Son åt en fader. Icke så? Men sådane kunna, när det bär åt, förderfva hvarann så det förslår!”

Ha – jag anar! inföll Medenberg. Har en äldre man varit här? Säg! har en äldre herre sökt den yngre?

”Jo, alldeles.”

Berätta! berätta! Har han varit här helt nyligen?

”Så nyss som i går.”

Hvart hafva de tagit vägen?

”Det vete den kloke!”

Men – utan omsvep –

”Sitt ner då, min goda herre; icke passar det att vara fremmande och stå! Den der yngre mannen – jag vet icke hvem han var, egentligen; men[334] troligt bestod han i en skälm, efter han hade bekantskap med gubben vid Hålkroken. Denne unge man tyckte jag likväl mycken synd om; det får jag säga. När jag först kom hit, stannade han qvar efter Måns Bryntesson, och bad om att få arbeta hos mig, så godt han kunde. Han var sjuklig, usel och ganska eländig. Men han gret ofta, var full af ånger, läste sina böner morgon, middag och afton; och jag märkte, att, var han icke fullt en läsare, så hade han dock visserligen hört på Maja Andersdotters predikningar i Wrigstad och Nydala; och det hade späkt honom ända in i själen. Jag tyckte om honom för det: icke kunde han göra stort gagn, men jag lät det gerna gå som det gick, och fägnade mig öfver, att Gud fader omvändt honom genom sin heliga Ande. Ty vet herrn, jag skäms icke för att säga, att jag är sjelf en läsare, så fort jag har tid för hyfveln; men herrn skall icke tala om för någon att jag predikar, ty det har jag aldrig gjort, blott hört på; och så mycket är det, att jag om qvällarne berättar alla sköna händelser, sagor och historier för hustru min; ty det roar mig, änna störrt. Men nu skall jag komma tillbakas till herrn. Jag var viss på, att anden hade brutit sig in i den der menniskan, ända till roten, så anfäktad var han, emellanåt han arbetade; och dessemellan satt han sedesam, stilla, anständig och mycket blek. Den enda list jag förstod hos honom var, att han bad mig förtiga sitt namn och gömma honom, i fall spaning skulle ske efter honom; ty han sade: taga de mig, sätta in mig och straffa mig, så kan jag sedan aldrig ångra mig och börja en ny vandel, efter det är omöjligt att lefva redligt mera då; men får jag vara hos eder och arbeta och bedja, gömd undan för folk, då kan jag ännu hoppas, att Gud gör en nåd – ”

Och det sade han? Unga, älskvärda Ellin, jag ser ditt finger häruti.

”Min herre! det räckte icke länge, förrän den grymma stormen kom öfver honom igen.”

Återföll han i det onda?

”Han skulle icke hafva gjort det sjelf, det jag tror. Men hör nu! I går kom en resande storherre hit och sökte Joak (det gör ingenting, att jag säger hans namn, sedan det åter är förbi med honom). Den gamla mannen kom i skymningen; ty så herre han var, fruktade han säkert att någon satte efter honom, det kunde jag märka. Straxt i ögnablicket Joak[335] fick syn på honom, skiftade han färg och började darra i hela kroppen som en asp. Den fremmande herren var dock i begynnelsen vemodig och mild, och bad min arbetare följa sig ut, efter han ville tala något med honom afsides. De gingo härifrån ett litet stycke, såsom uppåt skogen; men jag undrade och anade icke godt, utan ställde mig på lur vid knuten, för att se och höra.”

Jag kan knappt andas!

”Gammeln talade vackert; han kallade Joak sin son. Ja – om herrn vill tro mig – han gret bittert och tog Joak i famn. Han sade, att han var genomolycklig och icke mer kunde visa sig för folk, utan ämnade rymma af landet, åtminstone till en tid, en god tid, tills han fick se, om de vittnena komme fram i dagern, som skulle göra honom till en rånare, tjuf och mördare, om de fångades och tvunges att tala. Derpå bad han Joak skynda sig att taga fram penningsumman, som han hade. Gammeln nämde 2 till 3000 r:dr, det hörde jag precist; och det skulle han hafva till att resa och lefva på under tiden, sade han.”

Sonen hade icke längre dessa penningar! ack –

”Joak svarade intet i början, utan stod och skälfde i hela kroppen. Men då fadren trängde in på honom med allt mer hotande ögon, nedföll han som ett slaktadt djur till hans fötter, omfamnade hans knän och utbrast, att penningarne voro borta: borta allihop! Han sade också hvem han gifvit dem åt, och huru hela saken gått till, fast jag icke hörde namnen riktigt. Då for den andre upp, och – du min store Gud! sådant vill jag aldrig mera se i mitt lif. Han stampade, svor och fnös: ”förrädare, tjuf, fadermördare! Hvad har jag nu att resa med! Usla, lymmelaktiga son! Jag trodde väl, att du en dag skulle öfvergifva mig och gå på mina fienders sida! O qval öfver alla qval! Jag bad dig gå och taga penningarne på Evershult, fast min mening icke var, att du skulle göra det i sällskap med de der, utan ensam, såsom min plan visade dig! Till hvad gagn är jag nu sjelf brännmärkt som delaktig i rån, stöld och mord, då jag icke får den ringaste frukt deraf? Joak, har du icke den ringaste riksdaler qvar? Hu – skall jag nödgas flykta från snår till snår eller blifva tagen och hängd, utan att en gång hafva njutit en gnista af det tagna!” Under rysligt raseri for han upp och ned, sparkade i marken, knöt näfven och[336] satte för den andres panna. Derpå ropade han: ”så kan blott en oäkta son uppföra sig emot sin far, hvilken dock gifvit honom lifvet, klädt, födt och skänkt honom allt!””

Hade han hjerta att säga så?

”Jag såg dervid, att den unga karlen, så svag han var, reste sig upp med blossande kinder och hastigt inföll: ”Oäkta? Det är min far sjelf, som har förvandlat mig till en sådan! Det är min far, som har skickat mig ifrån det ena missdådet till det andra!” – Derpå sprang också han till, så darrande han var, knöt sin näfve, och gick djerft in på gammeln. När de begge stodo der så eldröda som ett par sannskyldiga tuppar, och jag icke heller ville afbryta dem, för att få se huru det skulle gå, må herrn tro, att det snart blef ett helt annat lefverne utaf. Den gamle vardt så vek vid sin sons sista svar, att han föll till föga. Jag märkte, att han började gråta; men om det var af list eller blödigt hjerta, vete den store. ”O min son!” utbrast han, ”viste du huru allt gått till, så skulle du icke förebrå mig för något, utan hysa förbarmande för din fader. Men låtom oss icke förlora tiden, vi äro olyckliga begge två, och vi måste tänka på den enda räddning, som är qvar. Jag får lof att gömma mig, jag, som du. Vi skola skynda till de andra männen i skogen: hvar äro de nu? Visa mig till dem!” – Sonen steg tillbakas och sade, att han icke mer ville vara en röfvare. – ”Gud!” utropade den andre då, och föll till hans fötter. ”Min son! min son! då du har låtit dessa medel tagas ifrån dig, så finnes icke mer någon annan hjelp, än att vi sälla oss till de öfriga tappre galgmännen: jag kallar dem så, ty de äro förlorade, såsom du och jag: de äro anfallne och eftersatte, jag vet det nog: men vi skola anföra och hålla dem tillsammans. Kom! Säg icke nej! Du får icke säga nej! Du får icke! Jag hatar också deras lefverne, likasom du. Men vi måste göra ett med dem en tid så länge, tills vi ånyo skaffat oss en summa, och sedan kunna resa med den till ett annat land.” Fadren utsträckte härvid sin hand emot sin son bönfallande, och han sade ånyo: ”ack, betänk, om icke du sjelf är skulden till allt? Hvarföre lät du en listig skurk taga det ifrån dig, som skulle hafva frälst oss begge? Vill du nu, att din far, din stackars eländige, förkrossade far, skall dö på mossan i skogen af svält, och hans kropp ligga till rof för vargens tand eller björnens ram? Eller vill du, att[337] han skall visa sig, fångas, insättas, dömas och halshuggas?” Vid sådana ord, som rörde mig sjelf, der jag stod och lyddes, gick den fattige sonen ett steg tillbakas och svarade med sammanknäppta händer: håll, min far! vänta blott något; den man, som jag lemnat penningarne åt, tror jag icke var en bof: han lofvade att rädda mig, och att sjelf innan kort föra mig – ”

Fort! fort! hvar äro de? jag måste skynda till dem, ropade Medenberg och nalkades dörren.

”Men Gammeln,” fortfor berättaren, ”skakade på sitt hufvud och inföll: ”Joak! är du ett barn, som kan tro på honom, som tog våra penningar och for? Nej! gör det bättre är! stig upp i din kraft, och tro på ingen – på ingen annan, än styrkan i din egen arm och klokheten i ditt hufvud. Återkom till dig sjelf och följ mig! Skyndom till de tappre i skogen, hvilke lidit liksom vi, och skola hjelpa sig genom manliga gerningar, likasom vi. Du – Joakimas son och min! kom i din faders armar, så skall jag i detta ögonblick erkänna dig för äkta. Blif en man, som vet att rädda sig sjelf, hellre än tigga nåd hos andra, så skola vi genom lifvet troget ledsaga hvarann och aldrig skiljas en dag. Högt jublande skall jag inför skogen utropa, att du – du är min äkta son! min älskade, min rent äkta ättling! och jag skall öppet säga detsamma inför alla menniskor dit vi anlända.” – Med dessa ord, som den anlände snarare skrek under den vildaste fröjd, än uttalade som en menniska, sprang han i sin sons armar, omslöt honom ursinnigt och kysste honom. Sonens ansigte såg jag stråla härvid; han omfamnade sin far tillbaka, han utsträckte en hand mot skyarne, och jag tror han svor. Han var icke blek längre. Hans ögon blossade som fadrens, och hans kolsvarta ögonbryn drogo sig tillsammans i så fasliga, hotande bugter, som nånsin gammelns. Jag stod på tiljan vid knuten, skrämd som en trast. Jag började läsa mina böner för de begge galningarnes väl; dock återkom icke deras förnuft. Jag bar mig sjelf rätt illa åt. Jag borde hafva skyndat fram, och med våld slitit den unga karlen ifrån sin fader, hvilken var djefvulen, men icke hans far. Jag stod den stunden så handfallen, att jag icke gick ett steg. Gamla herrn tog genast sin son med sig i vagnen, sedan han blott låtit honom kasta en öfverrock på sig, som han egde qvar i min kammare. Så bar det[338] utaf med dem begge. Jag samlade väl hastigt några grannar, för att skynda efter dem det fortaste vi kunde. Jag ville hafva tillbakas den arma Joak till Guds bud; och så var det äfven vår skyldighet, att för rättvisans och landshöfdingens räkning taga fast på den der andre, som jag begrep vara en stor rackare. Men vi gingo till fots, emedan vi aldrig egt några hästar här i skogstorpen. Så kommo de undan oss. Dock fingo vi bättre fram höra, af en ifrån Lannaskede, att han sett samma vagn och hästar, hvilka vi beskrefvo; fast utan de begge herrarne. Vagn och hästar hade gammeln sålt. Det begrips, att han kunde icke åka på landsväg ända fram till tjufbandets hålor; utan, när han uppspårat grannskapet af deras tillhåll, begaf han sig väl dit inåt till fots, för att sälla sig till dem och undgå alla rättskaffens menniskors blickar. Så gick det med Joak liksom med den lilla stjernan vid granskogens kant: hon tänkte få gå upp på himlafästet, hon, likt andra: då kom en stor, tjock sky, af kärrets ångor uppdunstad; den tog stjernan och svepte henne i sin gråa mantel, så att hon syntes ej mer. Herre! när jag kom in till mig igen och fattade sågen, som min arbetare nyss brukat, tyckte jag, att dess blad gick mig midt igenom njurarne.”

Alexander stod tyst begrundande, och ett ögonblick kände sig hans själ svårt sårad af den tanken, att han genom penningarnes återtagande ifrån Nickolson, så rättvist än detta var, hade blifvit en orsak till hans nya inkommande på brottets bana. Jag måste till dem! utbrast han, eggad nu af en dubbel drift. Men hvar skall jag träffa dem? Utan tvifvel hos de hopar, hvilka Göran Edeling som bäst bekämpar?

Hans beslut var taget. Farväl, min vän, sade han, och tryckte varmt den ädle snickarens hand.

Då han redan uppläst dörren, såg han mannens lilla vackra, trefliga hustru nu äfven niga sitt vänliga farväl åt honom. Hon hade icke med ringaste ord blandat sig i hela samtalet, men med sina klarblå ögon dock visat huru innerligt hon deltog i berättelsen om den olycklige sonens återfall under fadrens och syndens välde. Hon stod der med sin sticksöm, vid spisen och med ena foten sakta gungande sitt barns lilla vagga, en fromhetens och den sanna ödmjukhetens afbild, beredd, som det tycktes, att lyda Gud i allt, men icke menniskor i annat, än det, som[339] rätt var inför Gud. Kanske tillhörde ock hon läsarne; men några tecken till de så mycket omtalade ryckningarne kunde Medenberg icke varseblifva i hennes täcka anlete. Han fann sig tvungen, att som hastigast åter stiga in ifrån dörren. Han påminte sig den plan han redan en tid hyst, rörande alla de särskilda personer och hushåll af den lägre klassen, som han träffat. Han tog upp sin plånbok, och frågade snickaren hvad han hette.

”Jag? Åh, bevars, jag heter Lindqvist. Är det herrns mening, att jag skall komma till tings och vittna om de der begge bjessarne?” tillade han, då han såg den fremmande anteckna hans namn.

Nej! nej, visst icke, svarade Medenberg leende. Men jag torde en dag höra hit och beställa arbete af er.

”Si då skall herren vara välkommen! Stor tack och mycken tack.”

Alexander gick äfven fram till hustrun, hvilken ännu hade hela utseendet af en aderton års flicka, tog hennes hand till afsked, och sade: adjö till härnäst, lilla mor!

”Stor tack och mange tack!” upprepade också hon, i ett fullkomligt echo efter sin man, blott med en ännu vackrare, mera klingande och skärare röst.

Medenberg satt redan ånyo i sitt åkdon. Men hvart han nu styrde kosan eller huru han sjelf uppfann hvartut han för sitt ändamål borde åka, det kunna icke en gång vi, hans invigde historieskrifvare, ännu så länge säga. Trogne vår föresatts, att i ett så farligt ämne, som en banditroman, undvika komprometterandet af några vissa byar, gårdar eller herrskaper, genom anförande af rätta namn, skola vi äfven nu tiga med våra kunskaper om resans riktning, derest vi hafva några. Det ligger en ganska vid trakt emellan sjöarne Myckleflo’n och Malkroken; och säga vi, att berättelsen på en stund begifver sig ditåt, så hafva vi säkert icke sårat någon, genom att vara för mycket närgångne.

När Alexander, åkande, förföll i sina meditationer och tänkte på sitt sista äfventyr, redogjorde han i minnet för sina plånboksanteckningar, der nu mäster Lindqvists namn stod under den skäggige Matts Perssons i Kolartorpet. ”Det skall en gång bli rätt roligt med alla dessa olika menniskor, som jag träffat,” anmärkte han. ”Få se, om icke min tanke[340] en gång lyckas derborta! och då lofvar jag, att icke en enda af alla de här skall blifva sysslolös. Till sluts måste jag säga, att det verkligen ändå är underligt med mig sjelf, i så fall, att jag, som är i så många bättre hus och med så innerligt nöje både samtalar och ser mig om hos herrskaper, både fruar och herrar, dock skall trifvas till den enorma grad bland torpare, bönder och de sämsta kärringar Gud gett? Hvaraf kommer denna anomali?” Magistern satt fundersam och tittade på vägen, der de flitiga hjulen snodde i sanden. ”Gud vet hvaraf det är,” slöt han; ”det skall få vara huru det vill. Det händer likväl icke sällan i våra högre kretsar, att folket, med all deras godhet, beskedlighet och upplysning, har en förunderlig smak af ingenting. Det börjar se mig ut, som om detta alltid inträffade, när en person, hög eller låg, man eller qvinna, icke har ett bestämdt yrke, någon sysselsättning, som gjuter lynne och saft i dess individualitet. Jag kan icke begripa huru det förhåller sig med de bildade, så fort de ej hafva ett visst göra, utan af sin rikedom och öfriga ställning sättas i stånd att öfverlemna sig åt den lyckliga lefnadens far niente, Schöngeisterei och njutningar. Det är besynnerligt! Jag som informator borde dock förstå detta, för att icke missbilda mina elever. Hm – se der! Faller mig icke genast den Flamländska skolan, den Tyska skolan, den Italienska, ja till och med deruti sjelfva den Raphaëlska skolan in: och romerska och neapolitanska Carnevalscener sedan! När ser man der nånsin en herre eller ett fruntimmer figurera? Högst sällan! Antingen är det karakterer ur den lägre folkhopen, eller coelesta scener. Nästan aldrig herrskap! Detta förargar mig. Hvaraf kommer en färglöshet hos min egen klass, som gör, att den förskjutes ur konsten, men hvilket måste såra mig på det högsta, efter jag sjelf tillhör denna klass?”

”Jag skall betänka allt detta närmare, när jag kommer i min studerkammare,” sade han slutligen, lugnare. ”Nu vill jag icke grubbla; utan, fattad af den herrliga kontemplationen i naturen, som omgifver vägen på alla sidor, låta min ande andas i lifvet, sådant det är. För öfrigt gör man de högre klasserna mången gång ganska orätt. Jag hatar visst icke bönder, det skall Gud veta. Jag älskar det sämsta patrask såsom mig sjelf; ty hvarifrån är jag väl ursprungligen? Men inom de bildades sfer[341] finnas ock rätt naiva lynnen, både aktningsvärda och af skildring förtjente, blott herrar tecknare ville förstå sig på dem. Hjertat och godheten utgöra i alla förhållanden hufvudsaken; och de kunna karakterisera personer i alla klasser, emedan de kunna finnas i dem alla. Jag behöfver icke nu tala om de oräkneliga små hyggliga barn, jag haft att göra med, och som alla varit att måla af. Men jag ville en gång hafva sjelfva denna fru Abelcrona under en van Dycks hand, och denna Celestine fattad i en Tintorettos pensel, med sin venetianskt rika kolorit; jag ville en gång hafva denna fru Aurora – ”

Han åkte vidare och teg.

FYRATIONDE KAPITLET.
Stora framsteg göras till utrotande af det onda. – Första Röfvarkapitlet.

______

Karl! jag har ingen aktning för dig: huru har du kunnat lägga dig till dylika fruntimmerssaker?

DU, min vän, har väl någongång i din lefnad varit vid Nottebäcks kyrka, nära nog midt i hela det stora Småland? Du påminner dig då också, att kungsvägen här löper söderut till det märkvärdiga Lenhofda, men norrut, efter åtskiliga svårigheter, till det långt minnesvärdare Hvetlanda, som i sin händelserika forntid varit en handelsstad med sjöfart? Skulle du kunna tro det? Är du likväl ännu mera hemmastadd i orten, så vet du, att en annan väg, vida mindre till bredden, men mycket mer romantiskt, går nordostut ifrån Nottebäck åt Näshult, Stenberga och till och med Skirö. För att komma in på denna stråt måste du begifva dig till det lilla Skeda: ett ställe, som sockenboerna sjelfve kalla Skee, ja, Nottebäcks-Skee, till skillnad från Nottebäcks-Nöbble, hvilket förer till Hvetlanda. Jag har kallat dig Du, min läsare, för att blifva desto förtroligare med dig. Mitt ämne är också nu, att tala om Görans stora krigståg och Jeppe Jonssons oförglömliga bedrifter.

Herr Göran Edeling hade straxt i början gjort ganska ansenliga framsteg till utrotande af det onda. De skälmar, som bildade hans förtroliga[343] krets, underrättade honom så noga, troget och uppriktigt om alla snår, gömställen, krokvägar och arglistigheter, deras förriga kamrater brukade nyttja, att Göran utan stor svårighet ertappade det ena lilla bandet efter det andra. En mera ärlig och rättfram yngling fans icke än Göran: hans lycka var då, att under sitt befäl ega de mest fintliga och utklappade bofvar, som kunde behöfvas, i uppspårandets svåra, maktpåliggande värf. Nicke Bengt Ersson var hans slugaste spion. Göran förde aldrig sin trupp till gömslen, der han icke viste, att roten, som han gick att anfalla, var honom vida underlägsen i manstyrka. Sven Grymme blef nu hans förnämsta karl, då frågan vardt om att slåss praktiskt; och han hade till belöning efter nionde bataljen, en dag i gryningen då solen just som bäst stack sitt friska hufvud upp ur det första purpurmolnet, utnämt Sven till sin korpral. Detta skedde på gården utanför Nottebäcks-Skeda; och häraf kommer, att vi nu måste vara der i vår historia. Natten förut hade ett ansenligt krakel förelupit: fem tjufvar hade blifvit öfvervunne, tagne och fångade, med gods och penningar, i den stora grusbacken ofvanför Skeda, der martallarne stå och yfvas omkring gästgifvarens potatistäppa. Det var i sjelfva potatisgropen, som våldsverkarne hade gömt sig, men blifvit ertappade! När prostens väldige son i dagningen lät sin trupp under fulla vapen sluta till, i ring kring potatisgropen, och fältherren först öppnat tillfället med ett tal till sine oförskräckte bussar, hvari han upplifvade deras mod med påminnelsen om glädjen, att nu – i motsatts mot förr – kämpa för rättvisans heliga sak, och han derefter kallat Sven till sin närmaste man, sin Korpral, sade han sist: ”Kamrater! tappre män! redlige vänner! vi hafva nu segrande bestått i nio verkliga slagsmål och femton små kniptag (allt mindre gräl räknar jag icke): ifrån denna stund utnämner jag derföre mig sjelf till Befallningsman ibland eder, på det j måtten gifva mig denna titel, och hädanefter ingen, såsom det stundom hitintills förelupit, kalla mig Magister!”

Hurra, hurrah! Lefve vår Befallningsman! klok, tapper och rättvis är han! genljöd det i rim från trettiosex munnar, ty så stark var styrkan nu. ”Död åt Magistern!” tillade en liten hes skämtare, som härvid nedhukade sig mot gropkanten och skelade upp på sned.

Göran Edeling hörde det, såg dit och utbrast: säg ut, Hestra-Jon,[344] högt och galant: ”död åt magistern!” det är just min egen mening. Jag skäms icke för det. Graden skall jag aldrig taga i mitt lif, den var mig för dyr. Men jag skall blifva Befallningsman öfver alla rackare i Småland, det har jag satt mig i sinnet. Icke en enda skall jag lemna i fred, förrän jag gripit honom och gjort honom till hederlig karl. Jag har svurit härpå, och denna dyra ed förnyar jag nu! slöt han, i det han satte upp tvenne fingrar vid sin tschakots bräm, midt framför fronten.

Derpå befallde han gästgifvaren i Skeda bära omkring uddevalla åt hela styrkan; ty det var kallt på morgonsidan. Sjelf tog han allenast det renaste kaffe, utan något i, såsom prostinnan, hans moder, lärt honom; och det han alltid obrottsligen efterkom.

Men de fem fångade tjufvarne suto bundne till händer och fötter på en bänk afsides, och de fingo se på. Dem lät han dock till sist sända ett glas öl, hvardera; ty han sade: ”till eder har jag någonting allvarsamt att tala efteråt, sedan jag först undersökt edert gods och erfarit hvad j hafven stulit för persedlar!”

Göran tog derpå sin förtrogne vän Jeppe Jonsson med sig in i en kammare, der det om natten ertappade godset blifvit inlagdt. Han läste till dörren och började gå slag upp och slag ned öfver golfvet. Han såg mera mulen ut, än Jeppe begrep orsaken till, hvarföre denne tog sig före att stiga ett steg baklänges.

”Hör Jeppe!” sade herr Göran, ”jag vet du är sådan, att du kan svara mig ett uppriktigt ord; är det icke så?”

Ja vars.

”Så säg mig då fullkomligen öppet: eger du väl så mycket förnuft, att du kan gifva mig ett förståndigt råd?”

Herr Göran, svarade denne något förlägen, men med en klar, ljusblå blick ur sina stora, vänliga ögon, och med en högst hjertlig ton: jag är likasom född i samma socken med herr Göran sjelf, och vi hafva begge läst fram oss för samma en –

”För min far, ja. Bra, goda gosse. Jag vill också säga dig ganska rent ut huru det är: jag håller af dig. De öfriga krabaterna derute, som nu frukostera ofvanpå uddevallan, för att sedan marschera af uppåt Åsheda och Näshult, äro alla raska och brukbara karlar, men jag sätter till ingen[345] af dem mitt fulla förtroende. Detta har du ensamt och odeladt; ty du är en ärlig fyr, i dig går icke en fjerdedels räf, ej en åttondedels varg. Du är from och fruktar Gud i bottnen af din själ; det sätter jag värde på, och derföre har jag något att meddela dig, som jag ej skulle kunna tala om för någon af de andre. Gif mig ditt råd; säg mig: huru skall allt detta slutas, tror du? huru skall det gå?”

Jag tycker det går alldeles ståtligt, svarade Jeppe. Herr Göran lägger alltid sina ord så klokt till de skälmar vi ertappa, att de genast gå öfver på vår sida, och blifva kronans och sanningens män, innan icke f–n sjelf hinner ana, att han blifvit af med ett enda hufvudhår på deras skallar. Vi äro nu redan så manstarke, att jag – förlåte mig – blir riktigt hemsk, när jag skall lägga mig att sofva om qvällarne i lag med så många, –

”Skurkar? menar du. Det kan vara osäkert, tänker du? jaja.”

Ånej, ärliga gossar, menade jag. Fast det kan nog vara ruskigt ändå, midt upp i äran.

”Ser du, Jeppe, nu träffade du just hvitögat af ämnet, som jag ville rådslå med dig om. Det har gått alldeles för bra för oss, alldeles för väl: det är detta, som gör mig ledsen och högst bekymrad.”

Åh det kan väl börja gå rasande snart, så är det hulpet.

”Nej, nej; det ville jag icke heller. Det blefve då ytter värre.”

Vill herr Göran hvarken, att det skall gå väl eller illa? Då ber jag om lof att få sätta mig ned på en stol medan vi tala.

”Ty det blir djupsinnigt, menar du? Hahaha: sätt dig du, min goda gosse. Så – sitt ner der! Jag promenerar på golfvet såsom jag alltid brukar, när jag resonnerar och tänker.”

Jag skulle nog också gerna gå fram och åter, svarade den andre; men jag fick ett par så trånga stöflar, när vi delade bytet sist efter bataljerna i Tjureda och Rottne, att fötterna värka på mig, och jag sätter mig så ofta jag kan. Men herr Göran skall nog få märka, att äfven jag tänker långt dåligare när jag sitter.

”Hvad är det? Jag behöfver goda råd nu, och inga dumheter. Drag af dig stöflarne, Jeppe; stig upp och kom och gå bredvid mig fram och tillbaks på golfvet.”

Jonsson skyndade sig att efterkomma befallningsmannens ordres.

Snart sågs han i vackra, blåspräckliga strumpläster tyst, men ordentligt marschera utmed sin husbondes sida under rådslaget. Hans anlete gaf tillkänna den högsta klokhet och en skarp eftertanke.

Göran Edeling började med sträng och sorgsen uppsyn: ”Alltid hade jag med visshet vetat, att småländska racen vore till den grad förträfflig och redlig i bottnen, att hvarje medlem deraf äfven i sin djupaste förnedring, såsom röfvare och tjuf, stode öfver hvarje annan nation i hederskänsla och ära: jag är sjelf stolt öfver blodet i dessa mina ådror, och jag känner hvem jag är! Men aldrig hade jag föreställt mig likväl, att småländningen ännu på detta sitt nedersta trappsteg skulle stå så högt, att – såsom du sjelf varit vittne till, Jeppe, nästan med hvarenda tjuf jag tilltalat – han genast i ögonblicket är beredd, att gå öfver på min, kronans, rättvisans och det godas sida. Hvart skall detta taga vägen, min vän? Huru skall det aflöpa? Jag får knappt någon enda, att som skälm skicka in till landskansliet; tingsrätten bekommer ingen; hela tjufbandet blir hederliga och bra menniskor; men det vissa är, att man fattar missnöje till mig, jag blir ingen länsman och får intet boställe. Min plan var ifrån början icke denna. Jag räknade på, att de fleste skulle hålla i sig, såsom Serarpa-Anders gjorde. Jag ämnade först allenast tvinga öfver på min sida så många som ytterst vore nödige, för att kunna taga de öfrige och skicka in till residenset; och då skulle det hafva blifvit en annan sak. Men de äro så släpphändte, att de blifva våra genast allihop, utan all svårighet! Ryktet om fördelarne af att träda in ibland oss, har så spridt sig, att du skall få se, Jeppe, det vi om några dagar utrotat hela det stora småländska röfvarbandet.”

Han i strumporna svarade: Herre! det kommer af herr Görans sätt att tala till dem, som vi fånga. Men det är obilligt af mig, att säga så till Göran –

”Ut med hvad du menar, min gosse!”

Jo si, herr Göran kan väl se bister och ond ut i synen, men när herren börjar språka, flyter det honing och godhet i meningen af talet, så att alla känna sig bevekta. Det gör, att ingen skälm blir öfver.

”Hvad?”

Var det icke på samma sätt med de fem derute på bänken idag?

Sedan de sutit frusne och svultne hela natten öfver i gömslet, gaf herrn dem varmt öl på morgonqvisten. Så gör herren alltid. Men när en arm skurk på det viset märker barmhertighet, tänker han: om jag nu omvänder mig och blir en sannskyldig menniska igen, så kanske att det ännu finnes någon hjelp för mig i verlden? Ty hvem vill icke hellre vara en god karl, herre, än en dålig, blott han ser någon möjlighet att dervid hafva sin nödtorft.

”Nåja, men vore det icke väl, om man kunde få hvar och en dertill? Jag anser för min menniskopligt, att handla så; och det har lyckats öfvermåttan, jag säger alldeles öfver förmodan.”

Och hvem skall på det sättet landshöfdingen få? och nådig lagman på tinget? och till hvad godt blir galgen?

”Och huru blir jag – får jag –? Fast jag bekänner, att det är strunt, om blott menskligheten kan hjelpas. Ehuru – min själ och Gud – nog ville jag ändock hafva boställe, det säger jag.”

Herr Göran! finge jag orda med bofvarne, jag skulle göra det på ett helt annat sätt.

”Låt höra, minsann. Lägg ut och tala som folk en gång! Kan du tala som folk?”

Få se, herre. Men så här skulle jag göra med tjufvarne. Till en början skulle jag, så fort jag fick någon i klorna, gifva honom så hätska, grofva och förfärliga ord, att han nogsamt kunde märka, att han i mig hade sin värsta fiende, och icke finge hoppas på någon nåd, huru som helst han än dädanefter bure sig åt. Detta skulle begynna med att lägga köld och en grym förtviflan i hans själ. Derefter skulle jag undervisa honom och säga, att i honom ej funnes den ringaste gnista godt från hufvud till fot, att han varit en rackare hela vägen igenom ända från barndomen, hvilken förtjenat allt hvad som händt honom och tio gånger mer, både här i tiden och in i evigheten. Då skulle herrn få se, att han började bita ihop tänderna, grina och fnysa emot mig och tänka: icke har jag ifrån början varit någon värre best, än du sjelf, din f–n! och kanske skulle du, i mitt ställe, hafva burit dig åt långt värre. Men dessa ilskna grimaser skulle jag icke låtsa förstå, utan skratta honom i ansigtet, göra narr af hans elände och le åt hans lumpna vanmakt. Sådant hånande må herrn[348] tro verkar en dugtig bitterhet i bröstet på en stackare; och han tar sig till, att hata af lif och själ allt hvad han ser omkring sig, och Domaren mest. Sedan skulle jag ånyo begynna min undervisning, och säga honom, att allt det onda han bedrifvit, det hade han gjort helt och hållet utan något behof, blott af okynne och elakhet; att alla menniskor varit goda och rättskaffens emot honom, att han ingenting lidit, att arbete, bröd och utkomst stått honom till buds, bara han velat taga det, men att han varit så trälsk, genomelak och dum, att derpå ingen mått fans. Utlade jag detta riktigt, så skulle herren få se, att ögonen skulle börja brinna och spraka, och hjernan löpa alldeles omkring på den arma saten. Ty intet verkar så mycket, som ett orimligt och orättvist tal, att göra en menniska fullt ursinnig. Sedan jag uträttat detta med hans själ, skulle jag börja taga hans kropp om händer. Jag skulle afkläda honom och låta piska honom så sönder och samman, att han komme nära döden, åtminstone skulle han ej kunna gå. Eller skulle jag sätta honom på sådan slags kost, att jag förstörde hans mage, hans helsa, förtoge honom all kraft, och satt’en ur stånd att kunna arbeta på länge. Derpå skulle jag föra honom ut till något rymligt och högt ställe i socknen, kalla alla tillsammans, så att han finge blifva ökänd inför all verlden; men sist skulle jag tvinga honom att pussa mig på hand och bekänna, det han utstått ingenting alls emot det han bort hafva. När jag på den manövern alldeles förstockat honom till själ och hjerta, och, så mycket jag förmått, i grund förstört hans kropp, skulle jag skicka honom ifrån mig; men noga se till, att han icke hade ett Guds fän att komma sig före med, blott klädtrasan han gick uti, samt framför allt sådana betyger, att ingen ville taga eller hysa honom. Nu skulle jag bjuda honom ett vänligt farväl och säga: ”adjö, kära du! låt se, att du aldrig gör något ondt mera!” På det sättet svarar jag för, att herr Göran skulle kunna bibehålla hvar och en att vara skälm i all sin tid, och icke blott det, utan gång efter gång komma igen mycket elakare. Ty, utom att stackarn i sin nöd vore alldeles tvungen att börja på samma vis om igen, sedan herren skickat honom så der ifrån sig, hade han ock blifvit gjord så grymt hätsk både emot herrn sjelf, Gud och alla menniskor, att han omsider kände sitt första nöje uti att göra allt möjligt ondt. Det skulle slutligen blifva hans[349] lefvande håg! Då finge herrn karlar nog att skicka in till länshäktet, och qvinnor med, om herrn ville; och jag svarar för, att hvem helst i Sveriges rike, utom Småland, herrn toge till att göra med på detta vis, skulle herrn snart bringa honom till att vara en ganska ansenlig bof; ty hvilken har icke någongång gjort så mycket illa, som för några tjog hönsäggs värde? men han skall nog sluta med både silfver, kreatur, och kanske tända eld på hus, om han kommer åt, bara herren gör som jag sagt. Så skall herr Göran sjelf stiga, få boställe, och ej blott blifva länsman, utan – jaja. Jag kan åtminstone ej begripa, hvarföre herrn ej då skulle kunna blifva allting? Men akta sig blott, att ingen kommer åt att göra med herrn alldeles på samma vis; ty då går jag så långt, att jag icke en gång svarar för herrens egen – hur kalla de det? morral, eller morrbjörk? jag vet icke; men jag har hört herr Mekeroth i tiden tala till oss om sådant.

”Jonsson! du är en elak menniska,” afbröt herr Göran hastigt. ”Icke skulle du hafva hjerta att göra med någon så, som du har beskrifvit; och rätt väl vet du, att hellre blir jag sjelf ingenting, än jag skulle kunna förmå mig till så mycken djefvulskap emot folk. Domstolarne må göra det. Skämta icke längre, utan gif mig ett godt råd, om du kan.”

Jag har icke skämtat, vet han, Göran.

”Har du talat allvar, kära Jeppe, så ber jag dig åter påtaga stöflarne och sätta dig; ty det du nu sagt, gick för långt i visdom, och jag behöfver något måttligare – ”

Ack, herr Göran, låt mig ännu få gå i strumplästerna, det gör så godt, så godt! inföll den andre klipparen. Fast nog vet jag det är ohöfligt och obilligt af mig! Men skola vi ej börja öppna knytena och se efter hvad de fem lustiga bröderna tagit för slag? Se en så grann fåll – ah? Vet herrn, jag tror de varit inne på en herregård och stulit bara propra fruntimmerskläder? åh – du fader – remsor! spetsar!

”Låt bli det der så länge,” sade Göran, återkommen till bisterhet och bekymmer. ”Jag ser tydligt, att det skall gå på tok för mig i min sak, om jag ej hittar på någon förnuftig utväg. Låt vara de der sakerna, säger jag, och hör på mig! Nog går det an så länge vi hafva röfvare qvar att förfölja, taga och lefva på. Men sedan alla blifvit slagne och utrotade, och jag står här med en armé af femtio, kanske hundra man, hvilke alla vänta att få[350] fortfara som hederliga personer, då de en gång börjat kunna hafva sin utkomst med det; hvart skall jag väl då föra dem? Träder jag in med hela skaran till landshöfdingen, så kan han, med bästa vilje i verlden, icke skaffa dem alla godt arbete, husrum, mat och kläder, oaktadt de gjort landet en så stor tjenst. Ty jag vet förut, att han inga medel har till sådant; och det är ej hans fel. Dessutom hafva alla i min armé före sin omvändelse bedrifvit sådana saker, att rättvisan vill gripa och fördöma dem; ty den jungfrun frågar alls icke efter hvad godt de sedermera gjort, ofvanpå. Det är således rakt på tok; och jag kan ej en gång med samvete föra in mina karlar till Jönköping, då jag ganska väl på förhand vet, att de då skola häktas, hvilket blefve lönen för att de räddat Småland. Jag skulle anse för ett macchiavellistiskt – ts! Jeppe, det vet du icke hvad det är – ett politiskt – hm – ett preussiskt – hm då – ett groft streck, ville jag säga, ja, ett förräderi, att först med goda ord hafva lockat dem till mitt biträde för besegrande af fienden, och, sedan de fullbordat tjensten, ej hålla mitt löfte bättre, än att de kastas i fängelse och bekomma ingenting annat än straff. Men förer jag, åter, min armé icke till residenset och skaffar männen något godt att fortfarande lefva af, hvad skola de då taga sig till, när det är förbi med att jaga tjufvar? Skola de ej nödgas blifva banditer om igen? Och jag står der sjelf som en erkekanalje! Huru klok hade jag ej varit, om jag nöjt mig med att göra blott tio, tolf man till godt folk (så många kunde väl landshöfdingen alltid hafva hittat på någon förlåtelse åt, jemte litet godt i belöning för jagten!), och deremot sedan utan nåd införpassat hvar och en annan, utan att söka förbättra honom. Men – ” fortfor Göran, med en hos honom icke vanlig melankoli – ”huru kunde jag handla så orättvist? Borde jag icke, som en prestmans son och en redlig man, arbeta på att göra hvar enda en till god menniska? Jo! Men det är detta, som jag nu ser alldeles icke bär sig. Jag är uti en alldeles förb– d trängsel, och jag vill bestämdt komma derutur. Är det christligt, att det skall vara så alldeles ogörligt för en hop folk att bli folk, sedan de en gång felat? och det är likväl just det, som Gud vill. Hm, hm. Jag vill det också; och si tag mig sju t–n skall det icke gå för sig.”

Hör herr Göran! utbrast Jeppe Jonsson, sprang till stolen, satte sig,[351] och började helt oförskräckt draga på sig ena stöfveln; nu vet jag ett råd, som är måttligt godt, ja rätt dumt – efter jag sitter – men som ändå duger ganska bra.

”Hvad då, Jonsson? det vore värdt guld!”

Göran är befallningsman. Herr Göran skall ställa så till i våra bataljer här, att det kommer att gå mycket hetare till, än förut; och laga, att de fleste blifva ihjälslagna både på vår sida och på de anfallnes.

”Hm – din skurk. Ditt råd passar sig ej för mig att verkställa; men skedde det af sig sjelf, så vete Gud, att jag skulle tacka Gud – ”

Mitt förslag är visst bara dåligt, kan jag förstå – inföll Jeppe och fulländade det öfriga i klädseln, der han satt – men, ser herrn, ja. Ja, nu är jag färdig! skola vi ej låta kindpusta de der fem på bänken, för att få veta hvarest de tagit fruntimmerskjortlarne, och sedan låta bära igen dessa? Ty sånt här skräp ger oss ingen pengar för i Nottebäck, om det ock vore aldrig så granna kanter kring lifstyckena. Aj – ajaj – sidentyg – aj, stubbar – – nej men, sådana helgdagsplagg! krås och kragar! allt fina qvinfolksaffärer.

Göran Edeling lät bekymret för sitt folk bortgå med en suck, och han öfverlemnade det kommande i försynens hand, så länge. Han kunde ej undvika att dela Jeppes munterhet, vid upplösandet af knytena och anblicken af så rara artiklar. ”De fem bofvarne måtte hafva varit stora narrar,” utbrast han, ”som kapat åt sig sådant onyttigt tyg.”

Man tar helst något, anmärkte Jeppe. Det vet jag om mig, att skulle det vara mig fullkomligen omöjligt att bekomma ett par byxor här i verlden, så skulle jag gå i kjol.

”Gack ut och hemta mig in anföraren för de der skurkarne, får jag examinera honom!” befallde Göran. Jeppe afträdde; och efter ett ögonblick kom han in med mannen. Göran såg på denne med en förnäm, men tillika varm, mensklig blick, och sade:

”Karl, jag har ingen aktning för dig! huru har du kunnat lägga dig till dylika fruntimmerssaker? Äro icke här till och med nattsaker, för att ej gå vidare? Begriper du icke, att den förnäma damen måste vara rätt ledsen häröfver?”

Tjufven medgaf, att det nog kunde hända, och beklagade innerligt,[352] att han inga reda penningar kunnat finna på den herregården. Penningnöden är nu alldeles utmärkt i landet! tillade han med en ödmjuk bugning, och försäkrade, att af privatbankens sedlar i Jönköping hade han knappt hållit en enda i sin hand. Derföre måste man nöja sig med stubbar och andra bytesmedel, ehuru visst obeqväma. Han slutade med en ganska pikant beskrifning på den vackra herrgård i grannskapet, der han varit inne och ”utöfvat yrket.”

Herr Edeling anmärkte med smärta, att den dåliga mannens sätt att resonnera dock tillkännagaf, det han fått en viss grad bildning. Hans beskrifning på stället, der han utöfvat sin praktik var så angenäm, att Göran beslöt divertera sig med att taga en vagn och i egen person aflägga besök hos herrskapet, för att återlemna de vackra sakerna och presentera sig sjelf såsom den der fått det besynnerliga, ehuru nyttiga uppdraget, att fara omkring och göra goda gerningar; hvarvid, ifall han väl emottoges, som han icke betviflade, han ock kom i tillfälle, att få roa sig en dag ibland hederligt folk, till ombyte.

Vår berättelse går stillatigande förbi de smärre tillredelserna för denna lilla biresa, och hvilka ordres truppen fick för att draga sig till närmaste skogar i nordost, under det chefen ett ögonblick aflägsnade sig. Herr Göran öfverenskom med Sven Grimstedt (epithetet ”Grymme,” hvilket kamraterne i bandet gifvit Sven såsom röfvare, hade han anhållit om att få förvandla till ett tillnamn, Grymstedt, sedan han blifvit en ärlig korporal; men befallningsmannen hade endast bifallit det under vilkor, att göra namnet till det fullt menskliga Grimstedt; hvarvid han ock fäste korporalens uppmärksamhet på åliggandet, att numera uppföra sig i full enlighet med sitt namn, alltså utan grymhet); nog af, Göran öfverenskom med Sven, i hvilken dunge han vid sin återkomst skulle hafva att träffa den hurtiga skaran. Jeppe Jonsson qvarlemnade han vid truppen, och tog jemte vagnen en snygg och hygglig dräng vid Skeda, som skulle visa honom vägen och köra honom till herrgården.

Allt gick väl. Herr Göran Edeling anlände efter en stund vid en skön byggning, steg af, trädde in, efterfrågade fru värdinnan i huset, och sade sitt välkomna ärende.

FYRATIONDEFÖRSTA KAPITLET.
Enkelt och dubbelt spioneri. – Andra Röfvarkapitlet.

______

Jo, min fru! jag har fyra fastrar i lifvet, tre gifta och en ändamålslös.

EN Röfvaranförare har alltid sina egna, vackra äfventyr: det erfor redan Rinaldo Rinaldini. Så mycket mera måste då sådant hända med en anförare för röfvare, som icke är Röfvaranförare. Ryktet om det stora tjufbandets utrotande och öfvervinnande genom en ung, djerf mans af auktoriteterna understödda företag, att uppsöka våldsverkarne i deras hålor och gripa dem med tillhjelp af dem sjelfve, hade spridt sig kring de hotade delarne af landet som en glädjande nyhet af första ordningen. Fru värdinnan på Kramstaholm emottog derföre sitt fremmande med högsta artighet. Ej blott nyfikenhet, utan nästan beundran var den allmänna känslan i hela orten för den unge okände; och då han anmälde sig personligen, kunde det icke undvika att vara en händelse af första rang på det ställe, der det inträffade.

Herrn i huset var hemma sjelf; men, att herr Göran anmält sig hos värdinnan i första hand, kom sig af den naturliga omtanken, att de saker, han medförde, icke behöfde undergå presentation mer än inför [354] den person de rörde. Frun kände sig verkligen ganska glad att återse det förlorade; men den anlände gästen var ändock genom sin ryktbarhet vida välkomnare, och han qvarbjöds till middagen. Så här på landet öfversåg man lätt, att hans garderob mera liknade en rask jägares, än en vårdsam persons, som utstyrt sig för att aflägga visit. Hans långa, välväxta gestalt, hans fulla kind, hans eldiga, om allt godt förtröstansfulla öga, och de lekande lockarne vid sidan om den farfarshöga pannan – allt detta talade.

För öfrigt visade sig den fremmande vara en person, som kunde tala sjelf; ehuru han alltid yttrade sig ganska blygsamt i så utvaldt sällskap. Samspråket under middagsmåltiden gick åt hvarjehanda håll, således också åt frågorna om slägtförhållanden. Herr Edeling omtalade sin gode fader, hvad han var, och hvarest han vistades. Vid denna underrättelse sprang ett sken af på en gång nöje och vördnad öfver värdens ansigte; ty, hvad tycks? gubben Edeling, den hederlige, hjertlige prosten, hade en gång i sina dagar varit denna herres lärare.

Näst lyckan att hafva välartade barn, öfvergår ingen den, att ega förträffliga föräldrar. Man erfar glädjen och nyttan häraf hvart man kommer, och hvem man råkar. En sanning är, att så mycket herr Göran tänkte på sin farfar, så ofta han befann sig i stolta, modiga och något öfverdådiga känslor, hvilka upptogo honom temligen ofta, egde dock hans milda fader ett större och djupare rum i hans hjerta, än kanske han sjelf och någon annan anade, så fort han nemligen såg sig i stillhet och deltog i lifvets vanliga förhållanden. Dit hörde, bland annat, att i godt och hederligt samqväm sitta vid ett skönt bord och äta middag. När han spisade bland sina vilda bjessar, tyckte han sig helt och hållet vara sin farfar; men på herrgården, dit han nu kommit, kände han sig omsväfvad af sin faders ande.

Han beskref med högsta intresse prostens lyckliga tillstånd, utmärkta helsa och goda lynne, då han fann sitt värdfolk så roade af att höra derom. Herrn och frun, ett par medelålders personer af aktningsvärdaste slag, började betrakta unga herr Edeling ej långt ifrån som en hygglig slägting, för att icke säga son. Värdinnan bjöd honom ständigt mera; och det förundrade honom hvad den diet, han fört bland sina skogskamrater[355], satt honom i tillstånd att kunna förtära af lifvets bättre goda, då det, till ombyte, bjöds honom i en så här väl lagad form. Middagen slöts med äppelris – en den herrligaste komposition af äppelmos med risgryn och sylt – hvilken blandning herr Göran i all sin lefnads tid icke smakat. Härom skall mamma få notis, tänkte han, bara jag först hunnit utrota Smålands erkefiender.

Sedan man stigit från bordet och befann sig i den goda förmakssoffan, utbredde sig samtalet än vidare öfver slägtförhållanden, det förnämsta ämne bland patriarkaliska menniskor på landet; och den angenäma värdinnan frågade om hans far icke egde några syskon?

”Jo, min fru!” svarade herr Göran, ”jag har fyra fastrar i lifvet, tre gifta och en ändamålslös.”

Den ogifta mamsell faster har kanske, det oaktadt, ändå någon god plats? fortfor frun.

”Jag skall icke säga det,” svarade Göran uppriktigt. ”Hon bor icke hemma hos mina föräldrar, hvilket har flera orsaker, och bland annat kommer af min goda mors kärlek för allenastyrelse. Men – men – ”

Vi hafva endast anfört dessa rader ur historien om samtalet, derföre, att de till sin vigtiga följd hade ett artigt framkastadt förslag ifrån frun på Kramstaholm, hvilket herr Göran vid sin hemkomst lofvade uträtta, och som verkligen medförde det resultat, att hans stackars återstående ändamålslösa faster bekom en präktig emploj. Förhållandet, hvilket värdinnan, sedan de inträdt i ännu förtroligare utvexlingar, afslöjade, var, att hon nyss egt en opålitlig, en rätt dålig husmamsell. Endast genom hennes åtbäranden hade det tilldragit sig, att den tjufnad skett, som herr Göran nu så förträffligt indemniserat genom klädningarnes återställande. Frun ville till och med lemna osagdt, huruvida icke hennes brottsliga mamsell spelat under ett gemensamt täcke med våldsverkaren, och sjelf bidragit till anfallet på garderoben. Fri från stora misstankar var hon åtminstone icke; det vissa var ock, att hon efter en scen kommit bort, för detta och mycket annat. Någon bättre person kunde visst ej fås i stället, än en ur den Edelingska slägten. Herr Göran bugade sig i flera små omgångar, och tänkte på den glädje han skulle göra sin far med denna nyhet.

Historien skall framdeles antyda huru härmed gick; och hvilka följder det hade för någonting ännu vigtigare. Nu måste vi nämna, att samtalet hastigt tog en annan flygt. Herrn i huset, som genom det förhållande, han en gång egt till herr Görans fader, ansåg sig böra belöna sonen, ingick i frågor om hans framtida utsigter och hvad godt han kunde lofva sig af arbetet med skälmar, röfvare och bestar?

”Jag har mest företagit mig det för mensklighetens och Smålands skull,” svarade den fremmande, ”men jag nekar ej till, att jag icke också för egen räkning hoppas bli länsman.”

Med boställe?

”Det förstås. Jag anser, att få förnuftiga menniskor böra vilja blifva det utan boställe. Men min lycka beror helt och hållet på utgången af mitt verk.”

Herr Edeling har ett storverk för sig, det skall jag säga herrn. Hvartåt gäller marschen nu?

”Uppåt Näshult, Stenberga och Skirö.”

Skall herrn icke öfverstiga gränsen till Kalmar län?

”Det kan hända, att jag tränger in i Aspelands härad, åtminstone till Virsrum och Molilja. Det beror på hvarest jag kan uppnå röfvarbandets hufvudstyrka. Jag har underrättelser om att de hålla sig på gränsskogarne emellan de begge länen.”

Vet herrn, oss emellan, jag har också underrättelser.

Herr Göran såg på sin värd med största nyfikenhet och nöje.

”Min bästa herr Edeling, tag sig väl till vara!” fortfor han.

Hvad kan hända mig? Ingenting skulle så mycket fägna mig, som att få veta hvarest de farligaste och värsta huggare vore att träffa. Har någonting tilldragit sig i dessa trakter, som utvisar spår?

”Jag sjelf har nyligen gjort en resa genom Serarp,” svarade värden. ”Jag fick en pratsam och munvig gubbe till skjutsare, som nyligen varit illa ute för en afdelning af bandet, och vistats en natt som fånge ibland de blodigaste skurkar, men slutligen genom en lycklig slump kommit så der halft helskinnad ur deras klor. Han berättade, att deras vrede, likasom fruktan, öfver det anfall de väntade sig af ”förrädar-anföraren” – den benämning de gåfvo min herre – skall hafva stigit till det högsta. De[357] hade insett hela sin hittills lidna olycka vara kommen blott deraf, att de gått i spridda lag. De ernade derföre nu samla sig i en enda ”hiskeligt stark” rote, för att ej blott möta ”förrädarnes anfall”, utan sjelfve marschera emot dem. Röfrarne skulle till detta beslut i synnerhet hafva blifvit förmådde genom ankomsten af en förstärkning.”

Förstärkning? hvarifrån?

”Det viste min sagesman icke. Men man talade egentligen blott om en eller två personer – ”

Om en person blott?

”Ja, ser herrn, en person kan vara så god som en hel armé, om det är en riktig öfverdjefvul. Röfvarflockarne derborta, hvilka förut saknat samband, skulle genom honom hafva blifvit skarpt förenade. Tror icke herr Edeling, att detta kan vara vådligt nog?”

Men hvem kan den nya menniskan vara? De småländska tjufvarnes hufvudbof, Sven Grymme, har jag i min egen tjenst. Han var den, som förut sammanhållit deras rotar; och jag räknar förnämsta lyckan af mitt företags utgång hittills grunda sig derpå, att jag straxt ifrån början bekom Sven på min sida.

”Jag vet icke hvilken hufvudbof de nu ega till ledare. Men tag sina mått och steg, herre! Åtminstone skadar det ej, att känna förhållandet. Herr Edeling har väl goda spioner?”

Jag har sökt med mig förena de illistigaste kanaljer jag kunnat öfverkomma. Jag besitter några utbasade – – förlåt mig, min söta fru! afbröt sig Göran, och påminte sig belefvenhetens skyldighet i godt sällskap.

Men värdinnan log, och värden sade: ”tala ut! vi begripa väl, att man icke tager eldkol med annat än sotiga tänger, och vi beundra min goda prosts son, som haft slughet och mod att kunna uthärda i sådant sällskap af – – blott för att rädda oss alla här ifrån den värsta olycka.”

Åh – inföll Göran med gröfre stämma, och fick i hast ett par breda halflöjliga skrynklor i pannan, ett arf ifrån farfadren – de der förb– de karlarne äro ibland icke så ledsamma, må herrskapet tro.

”Nånå,” fortsatte värden, ”till spioner behöfver man slipadt och muntert folk. Herr Edeling känner ur historien det krigsbruket, att sjelf låta fånga sig af en fiende, för att sedan rymma, komma tillbakas och[358] gifva de bästa underrättelser om hans ställning?”

Åja, bevars. Likväl tycker jag ej om detta bedrägliga bruk.

”Herrn har således aldrig låtit sina egna karlar utföra dylikt till sin tjenst?”

Nej, uppriktigt sagdt, jag anser mina fiender, äfven som röfvare, dock vara i botten redliga smålänningar; ehuru på sina villovägar naturligtvis. Jag vill slå dem, jag vill gripa dem, och jag vill göra dem till hederligt folk. Derpå har min plan utgått. Bedraga dem har jag icke nånsin önskat. Enkelt spioneri har jag begagnat: det är, då jag skickar och låter helt simpelt efterse hurudan motsidans ställning är. Sådant har också alltid gjort tillfyllest; ty fienderna hafva ständigt ärligt visat sig som de äro. Vår nation är i grunden högst förträfflig, rättfram, ren – mitt herrskap! – öppen, aktningsvärd. Att nyttja dubbelt spioneri, hoc est, låta någon af de mina taga sig af fienden, äta hos honom, dricka, blifva hans vän, och sedan rymma tillbaka till mig med uppgifter – alldeles som jag minnes ur min Curtius, huru den skurken Zopyrus gjorde i Babylon (han gick ända derhän i kanaljeri, mitt herrskap, att han lät skära näsa och öron af sig, för att bedraga de stackars Babylonierne, till hvilka han lopp öfver, med den tron, att hans egen herre Darius så illa maltraiterat honom, hvarföre de desto mer borde tro på honom) – fy, – sådant föraktar jag helt och hållet; och jag skulle ej vilja bruka det, för att ej skämma bort mitt folks karakter.

”Det är förträffligt tänkt af herr Edeling. Men om fienden ville bruka detta knep emot – ”

Mig? Då måste dessa röfvare icke längre hafva en smålänning till anförare. Enkla bofstreck kunna vi begå, mitt herrskap: enkla knep – det må vara, så långt gå våra landsmän: men dubbla? nej. Är det troligt, att mina fiender här begagna dubbelt spioneri mot mig, så måste de hafva fått en utlänning till chef.

”Haf ögonen på den tjuf, som stal mobilierna här – ”

Hvad? utropade herr Göran.

”Han måste väl befinnas som fånge nu i truppen hos herr Edeling?”

Han, som tog – hm – de så utmärkt vackra klädningarne ifrån min fru värdinna, och som jag haft äran återbringa?

”Hvarföre jag fallit med besynnerliga tankar på denna person,” inföll värden, ”är, att han, såsom min hustru redan nämt, misstänkes hafva stått i något förhållande till vår husmamsell.”

Men hvad kan detta hafva att göra med mig och min korps? Kan han hafva haft i plan att med flit låta fånga sig af mig?

”Jag vet icke. Laga blott noga, att han icke rymmer. Huru ser karlen ut?”

Han väckte verkligen straxt min uppmärksamhet genom sitt språk, då jag examinerade honom. Han förekom mig såsom en på sitt vis bildad, jag menar halfbildad. Han yttrade ord om penningnöd, som jag aldrig hört någon Smålands bonddräng utsäga, likasom om privatbanker. Han såg mig icke ut som en ordentlig röfvare, hvilken härtill kommit sig upp från simpel karl, utan som ett slags utföre eller af sig kommen, ponera spelmästare; med få ord, en vaurien, en roué, en kurtisör. Ingen enda af de redliga, småländska, verkliga röfrarne se ut på detta sätt.

”Kurtisör? det slår ej illa in.”

I synnerhet, fortfor Göran, beskref han den sköna gården här, der han varit inne, med ett sådant blomsterspråk och i så utsökta termer, att han derigenom satte mig sjelf i högsta spänning. Jag kan säga, att han just härigenom föranledde mig att resa hit personligen, för att återlemna – hvilket jag annars kunde hafva gjort genom någon annan.

”Aha – han lockade herrn hit?”

Ja, han talade som en språkmästare: en, som är van vid att gifva lektioner.

”Också hade han gifvit vår mamsell lektioner, tro vi.”

Men har han då tillbringat här någon tid?

”Man ger icke alltid lektioner timvis; det går äfven an minutvis. Vi misstänka, att han och hon varit bekanta förut. De utförde saken här hastigt och lustigt, gunås.”

Herrskapet har då, med förlof, icke egt denna mamsell länge i huset?

”Åjo, ett halft år vid pass. Hon kom till oss i våras ifrån Vimmerby.”

Åh fy sju t–n d–r! Var herrskapets mademoiselle ifrån Vimmerby?

Huru kan man taga folk ifrån Vimmerby?

”Hurså, min bästa herr Edeling?” anmärkte fru värdinnan. ”Jag försäkrar, att Vimmerby är en ganska god stad, och jag känner mycket folk der.”

Jag ber om ursäkt, svarade Göran med en artig bugning på hufvudet. Jag återtager då mina ord alldeles. Förlåt mig för den enthusiasm, hvari jag föll: jag menade också icke det närvarande Vimmerby, hvars invånare jag på det högsta estimerar. Jag känner ingen enda af dem. Men hvad jag ville säga om staden, är blott, att jag alls icke erkänner den för någon äkta, rätt småländsk stad. Jag menar till ursprunget. Den är i sig sjelf grundlagd af Tattare: det utvisar kung Carl IX:s instiftelsebref, som jag läst, mitt herrskap! Staden fick sitt namn af Märrbytare – förlåt mig, min söta fru! – Hästbytare.

”Hvad är det för en historia?” utbrast värden leende, och iakttog, huru den hederlige skogsynglingen bjöd till att tala mera städadt, än han på en tid vant sig.

Den historien är ganska kort, svarade Göran. Förut låg der vid södra ändan af den täcka sjön Krönen i Sefvedes hundari en småländsk by eller liten köping, med det vackra namnet Vänabirke – ack om tiden tillät mig att förklara herrskapet detta ords uråldriga och innerligt intagande betydelse! Men nu hände, att ett sällskap kringstrykande Hinduer, sådana der, som vi bruka kalla skojare, hästhandlare, tattare, sigujenare, trollkarlar och qvacksalvare, hvilka af konungen förbjudits att stryka omkring längre, till honom ingåfvo en supplik om att i stället få bygga sig en stad, sätta sig ner i ro och bo som menniskor. Konungen beviljade det; men befallde, att deras stad skulle hafva namn efter de tre första stafvelser, hvarmed supplikanterne börjat sin inlaga: Wi märrbytare –

”Kors i alla tider!” utbrast värdinnan.

Den legenden vill jag ändock ej tro mycket på, ehuru bra den är, inföll värden storskrattande. Ty jag har sett någonstädes, att Vimmerby redan fans i lifvet på trettonhundratalet, under Erik Magnusson; fast det sedan gyseligt förföll. Och när det derpå under Carl IX ”återretablerades,” så kan det nog hända, att det skedde genom sämre pack, än vederbort. Tattare? En god idé! Så är det med kälkborgerskapet[361]; hahaha!

”Jag bedyrar herr Edeling, att nu bor der i staden ej annat, än de bästa herrskapsfamiljer,” utbrast frun ånyo. ”De hafva med flit satt sig ned der, för att hafva en cercle med hvarann. I Vimmerby finnes mindre handlande och borgerskap, än i någon annan stad.”

Det är förträffligt, svarade herr Göran. Staden har då alldeles ändrat sig. Och derifrån var herrskapets husmamsell? Är det tillåtet att fråga, om hon var ljuslagd?

”Nej, minsann!” inföll herrn i huset. ”Hon var i sig sjelf icke ful; snarare ganska vacker, om jag skall säga sanningen; men för ingen del ljus. Hon hade ramsvart blankt hår, glänsande svarta ögon – ”

Se der! hon är positivt ingen småländska. Var hon lång?

”Mera kort; litet potelée, men smal om lifvet.”

Jag kan tro det. Hyn – röd och hvit, som bär och mjölk, månne?

”Nej, visst icke. Hennes anlete var brunett eller gulhvitt, om herrn vill; och till och med litet för mycket brunt i hårfästet, om jag skall vara öppenhjertig.”

Säkert. Alldeles. Och hon hade slagit sig i slang med en sådan der – språkmästare?

”Vi hafva all anledning dertill, bland annat af en liten efterlemnad ofrivillig notis med kråkfötter på, i en qvarglömd skrifbok.”

Och hon var ifrån Vimmerby? Och herrskapet märker icke, att de haft en tatterska i sin tjenst?

”Tatterska? Men jag försäkrar,” afbröt frun, ”att hon klädde sig och förde sig alldeles som bättre folk. Jag vet också, att hon var det; jag känner till hennes föräldrar.”

Min Gud – jag menar med tatterska ett fruntimmer af hinduisk härkomst. Tro icke, att alla troll gå sämre klädda, min fru. Hon kan genom en lång rad af förfäder och slägtingar förskrifva sig ifrån det helvetes Asien, fast hennes närmaste föräldrar ej äro ett byke, utan stå inskrifna i våra småländska kyrkoböcker. Och hon har försvunnit?

”Hon har med vårt tillstånd lemnat oss, och återrest, förmodar jag, till Vimmerby.”

Men om herrskapet misstänkte henne för gemenskap med en filur[362] till lektionsgifvare, hvarför lät man henne fara?

”För denna halfva misstanke hvarken ville eller kunde vi ställa henne till rätta. Vi voro blott glade att blifva utaf med henne.”

Godt, min lilla mamsell! Jag begriper dig. Och nu förstår jag också, hvarföre språkmästaren lagt sig till fruntimmerskläder, så dugtigt. Han ville väl göra sin bekantskap grann. Du fästman, du!

”Hahaha, det finner jag naturligt!” utropade den godlynte värden. ”Men hvarföre jag ansett mig böra råda herr Edeling, att hafva ögonen på den kurtisören, för egen räkning, skall jag nu säga. Kan herrn läsa chinesiska?”

Jag? nej. Jag ernade en gång bli magister, men –

”Det skulle knappt hafva förslått, fruktar jag, vet herrn!” Med dessa ord, steg värden upp och gick in i sin kammare efter ett pappersblad, tydligen rifvet ur en bok. ”En så skicklig ung person och alldeles till vårt nöje, som mamsell Magdalena annars hela tiden visade sig i vårt hus – innan vi började varsna, att hon hade långlagda fingrar, nemligen – får jag dock säga, att hennes stil städse var gräslig. Kan min herre dechiffrera detta?”

Göran besåg nio rader kråkfötter. Har herrskapet slutligen upptäckt något i denna chinesiska? frågade han. I mina ögon liknar det koptiska, hvars alfabet jag en gång skådat på Upsala bibliothek. Finnes häruti någon antydning på språkmästaren, eller på mig och min korps? Jag förstår ej det ringaste häraf. Men kanske detta blott är ett koncept, och att hon skickat en redigare skrift till sin fästman?

”Troligen. Betrakta den här bokstafven. Hvad liknar den?”

En räf.

”Och denna?”

En varg.

”Lägg nu tillsammans. Ser herrn huru räfven bugar sig för vargen? Och ser herrn här samma figur, också en räf, som löper bort i spårstreck? Och der en varg, som nedstörtar i en varggrop?”

Ja, riktigt. Herrskapet har haft en dam, som förstått sig på hieroglyfer. Det är mera, än mången kan nu för tiden. Och hon var ifrån [363] Wimmerby? Är det icke som jag sagt?

”Och ser herrn här en björn, som äter upp vargen? Akta sig, min herre: ifall herrn till exempel sjelf skulle menas med den af räfven narrade vargen, och björnen vara den nya anföraren i bandet; hva’sa?”

Men i hvad sammanhang kan jag stå till allt detta? Icke har herrskapets ”i sig sjelf vackra” mamsell kunnat känna mig?

”Vi hafva sedermera genom vårt folk fått underrättelser, som visa, att mademoiselle Magdalena sträckt sina bekantskaper till Nottebäck.”

Hvad? Store Gud! Hon skulle kanske sjelf till sluts hafva varit en utliggare, ett slags verktyg i röfvarbandets händer, som innästlat sig i ett herrskapshus för att befordra stöld? Sådant har man minsjäl hört om Lassemaja och Silfverjan!

”Vi hafva efteråt funnit, att så verkligen varit förhållandet.”

Men det är ju alldeles hiskeligt orätt af ett bättre fruntimmer, att göra så?

”Ja.”

Jag lofvar herrskapet, att en dag taga reda både på henne och hennes vingelfotade tillbedjare. Jag påminner mig nu, att karlen litet låghaltade. Äfven han var mörklagd i synen, smidig och ytterst hygglig. Ha! han var säkert ock en tattare till sin ursprungliga börd; fast af en sidorace, som fått uppfostran kanske. Mitt herrskap, förlåt! jag måste genast skynda mig tillbaka till min korps.

”Dröj dock en gnista!” bad fru värdinnan, då i detsamma kaffet inbars på sin sköna bricka. Göran Edeling, upprymd, småvild och misstänksam, blickade med en slukande farfarsmine på flickan, som höll brickan, för att upptäcka, om också hon skulle vara ifrån Vimmerby. Men den goda pigan var utögd, med stora, ända till gråhet gränsande ljusblå ögon, likt tvenne vattenklara klot, på väg att falla utur det ärliga, vänliga hufvudet. Dessutom såg Göran i hennes ansigte en mycket hvit hy, rik på klasar af stora fräknar, som för ingen del missklädde henne, utan tvertom. Han lugnades, tog sin kopp med nöje, och hviskade för sig sjelf: hon är af vår nation!

När han var färdig att afresa, bugade sig och tog afsked, anhöll fru värdinnan ännu en gång, att han icke ville glömma kommissionen om[364] sin goda faster.

Herr Göran tackade djupt på sin slägtinges vägnar, hvilken således till sluts ändock skulle få ett ändamål i verlden, nemligen, att i ett förträffligt hus efterträda en tatterska; en befattning, som borde blifva lätt, då hon likväl icke skulle behöfva trolla vidare än gå frun tillhanda vid théet, såsom frun sjelf försäkrade, och på sin höjd vid skorpbakningen.

FYRATIONDEANDRA KAPITLET.
Jeppe Jonsson och Spelmannen. – Tredje Röfvarkapitlet.

______

Kan det vara möjligt, tänkte han, att Jeppe, som jag trott så på, kan hafva förrådt mig?

NÄR herr Göran Edeling uppnådde början af den afsides skogsdunge, der han med sitt folks underbefälhafvare, korporal Sven, öfverenskommit om att korpsen skulle invänta honom, skickade han hem Nottebäcksvagnen, med många helsningar till sina vänner i Skeda, och steg raskt uppföre bland buskarne. Han såg redan riskojor och flere af sina karlar framskymta mellan träden; då hastigt Sven Grimstedt kom löpande emot honom, med ett blossande ansigte och de vredaste åtbörder. Efter följde Jeppe Jonsson med stapplande steg.

”Halt! Hvad står på?” ropade Göran.

Befallningsman! skrek Sven, jag är rasande på Fändriken.

”Fändriken? hvem f–n är det?”

Jo, denna här Jeppe Jonsson säger, att han är fändrik. Och det må han gerna vara för min skull tjugu gånger: jag frågar icke mera efter rangen, än skam. Men han har gjort oss ett helvetes streck. Herr befallningsman! han har låtit en af våra tjufvar rymma.

”Hvad, lymmel? Men hvad vill allt detta säga? Hvem har rymt?”

tillade Göran med en aning.

Jeppe framträdde med en ömklig figur. Sir han, herr Göran – stammade Jeppe – sir han, alltihopa har kommit sig deraf – att – jag har så trånga stöflar – att – jag har måst sätta mig på – och då jag sitter, så är jag alltid dum. Jag kan aldrig komma mig före med något klokt, annars än när jag prominerar och loverar, liksom herr Gör – och –

”Jag skall lära dig!” sade Göran och gaf sin förtrognaste vän, den gode Jonsson, en rätt modig örfil. ”Huru blef en så’n Fändrik, det vill jag veta?” slöt han halfförargad, när han såg Jeppe svänga sig om på klacken, taga af sig hatten, ruska på sitt vida hår efter örfilen, och derefter se lika glad ut igen.

Sven Grimstedt tog till ordet. Sedan herr befallningsman rest bort i dag, sade han, kom Jonsson ut till oss och försäkrade mig, att han haft ett långt, långt samtal med befallningsman derinne i kammaren. Det viste vi väl; ty vi fingo sitta länge nog för oss sjelfva, efter uddevallan, och vi undrade alla en smula öfver, hvad herr befallningsman kunde hafva för långa förtroligheter med en så’n en, som unga Jeppe; oaktadt det är sant, att han förskrifver sig från samma socken, som befallningsman sjelf. Jeppe bröstade sig för oss framför hela fronten, gjorde sin röst så grof han kunde, och sade: jag skall förkunna er, karlar, hvad befallningsman talat med mig derinne i kammaren!”

Göran blef blodröd i ansigtet. Kan det vara möjligt, tänkte han, att Jeppe, som jag trott så på, kan hafva förrådt mig, och nämt för min korps, att jag just intet hjertligt förtroende hyser för någon bland de hundsvottarne? Det vore sjelfvaste den – ! Huru skall jag sedan regera dem? Han beredde sig på, att gifva Jonsson den ansenligaste tillrättavisning, så socken- och läskamrat till Guds bord han än var med honom. ”Nå, ut med saken, Sven!” ropade han högt. ”Här gäller ingen mannamån, det skall både Jeppe och du få blifva varse.”

Sven berättade: när Jonsson en stund stått och bröstat sig framför oss, sade han: ”nu skall ni få höra karlar, hvad herr Göran yttrade till mig; ty han talade länge som ni vet, och ni bör veta alltihop. Jeppe Jonsson!” sade herr Göran till mig och tog min hand: ”du såg, Jonsson, att jag i dag före uddevallan gjorde mig sjelf till Befallningsman öfver de[367] tappraste och ärligaste män i Smål’en: och du såg, att jag gjorde Sven Grymme till Korporal. Ty han är den visaste och starkaste karl vår Herre har hittat på. Och det kommer han att blifva till evig tid. Men dig, min Jeppe! dig – slöt herr Göran till mig –, dig gör jag till min Fändrik. Förstår ni det? Go’vänner, det var det, som befallningsmannen talade till mig derinne, fast han lade ut det mycket vidlyftigt och vackert, så att det räckte länge. Nu vet ni det, och rätta er derefter!”

Den lufven, tänkte Göran, och såg åt sidan med en förstulen, nästan tårfylld blick på den hederlige gossen, som genom sitt kloka påhitt bevarat hemligheten af deras för manskapet eljest kanske misstänkta samtal. ”Nåväl!” ropade Göran högt, ”allt det der är en sanning; fast jag sjelf icke hade tänkt förkunna det, förrän jag kom hem i dag. Och den der utnämningen har förargat dig, Sven?”

Visst icke, befallningsman. Jeppe Jonsson må vara fändrik. Har icke jag redan sagt, att han må vara det tjugu gånger för min skull, så länge månen skiner och skam går på torra landet. Hvad bryr någon af oss sig om Skam är torr eller våt?

”I synnerhet gör det ingenting nu,” tänkte Göran för sig sjelf, ”sedan ingen sådan grad mera finnes i svenska arméen, som kan förarga sig öfver jemförelsen; utan min Jeppe sannerligen är ensam Fändrik i hela Skandinavien! Nå vidare!” tillade han högt.

Saken, som är stygg och farlig, herre! det är, att den der Pickelmaja rymt ifrån oss.

”Pilcomajo heter han,” sade Fändrik Jeppe med värdighet, och bröstade sig. ”Öfverlöparen heter så,” fortfor han; ”det vet jag af hans egen mun. Men eljest, herr befallningsman! är jag otäckt ledsen åt hela händelsen, att han rymt, herr Göran! Ty det är, som Sven säger, mitt fel; och jag skjuter det ej på någon annan. Men det är för att jag var dum den gången, och satt. Men jag skulle väl något göra det första jag gjorde sedan jag blitt fändrik.”

Hvem är då denna sju h–tes Pilcomajo? sade Göran storskrattande.

”Jo, det är en ganska farlig karl, det skall herrn få spörja. Han var, så sant jag heter Sven, en spejare; en sate, som lät med flit taga sig af oss i potatisgropen. Medan herrn var borta, har han studerat ut allting ibland[368] oss: huru vi tänkt marschera, hvar vi hafva vårt bästa gods och mycket annat. Och sedan har han narrat sig bort ifrån oss. Men alltihop är fändrikens fel. Nu har den Pickelmaja ganska säkert begifvit sig till den stora röfvar-roten, och berättar huru vi hafva det. Och jag, för min kumsjon, tror säkert, att han just varit utsänd af dem till oss med detta ärende.”

Herr Göran bleknade litet, och påminde sig hvad han nyligen fått höra hos herrskapet. ”Pilcomajo var då den der gunstig herrn, som stulit fruntimmerskläderna?” sade han. ”Anfäkta den karlen? på det sättet lockade han mig att göra visit på herregården; och derefter passade han på, att spionera ut er alla, godt folk! medan jag var borta. Och så rymde han? en vacker fågel!”

Får jag lof att tala om huru det gick till? sade Jeppe och strök den inmariga luggen bakom venstra örat, efter vanligheten. Jag vet huru det var; och, efter det är mitt fel, så skall jag berätta’t.

”Tala, Jeppe. Hörpå, Sven: om Jeppe skarfvar i något, så säg mig till. Ty här sker ingen skillnad till person, var viss derpå! Nåå, min fändrik?”

Jonsson nalkades Göran så nära som möjligt, och gaf honom oförmärkt en förtrolig blick. Derefter vände han sig åt sidan, såg först på Sven korpral, och stirrade derpå ned i marken. ”Pilcomajo var en djefla spelman!” sade han. ”Herr befallningsman såg nog på honom, att han var en bedragare? Eller hur?”

Till saken! Huru kunde karlen få rymma? Huru kunde han få spionera ut våra hemligheter? Skulle han icke hållas fängslad?

”Ja, sir herr Göran, det var en sak. Sedan herr befallningsman likasom rest sina färde att roa sig hos herrskapet på herregården, så hade vi i bandet likasom ledsamt. Vi marscherade nog fram till det här afsides dugtiga skogshultet; och det var bra. Och fångarne förde vi med oss fångna, det är säkert; det vet Sven. Men när vi väl voro hitkomna och lägrat oss, började vi hafva tråkigt i björnmossan. Under vägen hade jag hela tiden gått bredvid den der kjorteltjufven, ty jag ville noga vakta på honom; och så tyckte jag han var så förbaskade rolig att språka med, ty jag hade aldrig hört någon muntrare karl. Och så märkte jag, att han så[369] gerna ville tala med mig se’n. Dermed så talade jag med honom. Jag tyckte det var så lustigt att utgrunda hvad han tänkte och hvarifrån han kom.”

Det lär han icke hafva gjort dig slug på, min kära Jeppe, ropade Göran. Men i det stället var det han, som lurade ut hvad du tänkte, och genom dig skulle inhemta alla våra hemligheter. Detta är en sakr–d händelse.

”Förstås!” svarade Jeppe. ”Men herr Göran skall bara få höra, nu då. Under samspråket sade han, att han hette Pickelmajo, nej Pilco – Pilcomaju, så var det; och att han kunde spela nyckelharpa som en ängel. Då föll jag på en stor, stor sak. Jag ville låta roa regimentet, efter jag var blefven likasom dess fändrik; och jag tänkte, det skall göra dem godt att få dansa en smula, hafva gladt och skratta en timme; ty jag har ofta märkt, att karlarne sucka. Det är för att de hafva ledsamt, herr Göran; och det är icke väl. De skola blifva mera trogne mot befallningsman, om de få känna en hjertans fröjd i kroppen, en gång i veckan. Dermed så befallte jag fram Lille brune Pers nyckelharpa, som han går och drar på, stackars Per, och ibland sitter och knäpper och spelar ensam på, i någon mörk dunge. Fast han spelar som en anka, tycker han dock sjelf det låter vackert, lägger hufvudet på sned, tänker på ungarne hemma och gråter en blund. Det gör Per. Och det vet herrn väl. Men nu sade jag åt fången: hör, herr Pickelmaju! vill herrn spela upp till dans i ringen för oss, så skall jag gifva herrn harpa och frihet dertill. Sedan skall herrn komma afsides till mig, skola vi vidare prata och herrn skall få likasom en liten half halfva ofvanpå!”

Huru kunde du vara så oförsigtig, Jeppe?

”Korpral Sven, som nu står här så arg, dansade rätt bra med, det vet jag. Och det var en ganska rolig skumpedans i skogen, ehuru Sven nu likasom gör sig litet till,” inföll Jeppe.

Hm, genmälte Sven, jag trodde att efter fändriken var fändrik och hade myndighet, så kunde han få ställa till en dans. Och dermed så dansade jag. Och vi sjöngo och höllo ett hiskeligt kakalorum. Nog var det bra; men hade jag vetat hvad se’n skulle hända, så hade jag väl icke räckt ut ett halft ben till dans.

Hvad hände då i Guds namn?

”Jo, sir herr Göran, emellan danserna gick spelmannen alltid litet afsides, att söka upp mig, såsom vi aftalat. Ty han var oändeligen fägnad af att språka med mig. Och det märkte jag; så att jag talade med honom: jag talade med honom obegripeligt: och emellanåt gjorde jag honom ännu gladare med en fjerndels halfva ur min egen lilla fingerborg. Derigenom vardt han så tröstad i sin fångenskap, och fick ett så grymt förtroende till mig, att han icke alls vände sig till någon annan i hela skaran.”

Nå, din tok, kan du icke begripa, att det var honom nog, då du sjelf icke höll tand för tunga; och det var just det han ville?

”Åh herre, jag talade, jag. Jag beskref ifrån det största till det minsta, huru vi hade alla våra saker ställda; och hvart vi tänkte gå, och huru vår befallningsman ämnade göra med fienden.”

Men – var du alldeles befängd, Jeppe?

”Sir herrn, jag sade honom, att efter jag var fändriken, så var jag just närmaste man till öfversten eller till befallningsmannen, förstås; och han begrep lätt, att ingen i hela högen viste så godt besked, som jag, på allting. Och jag sade honom, att om han vore lika hederlig, som han var en talför och rolig karl, så skulle jag skaffa honom en hög post i sällskapet. Det nämde jag, på det att han skulle sätta allt sitt förtroende till mig ensam och icke gå och prata med någon annan i hopen. Sven skall icke nu se arg ut på mig för det” – tillade Jeppe med en blick på sned.

Jag är icke ond öfver det! röt Sven Grymme. Men jag är ledsen öfver hvad som hände sedan, nemligen att du lät honom rymma, din stolle!

”Sir herrn,” fortfor Jeppe, ”jag sade åt mannen, att jag skulle skaffa honom en så der hög post ibland oss, blott på det han icke alls måtte tänka, att jag trodde honom om att ämna rymma. Och det tog bra. Ty nu gick han på med mig alldeles ogrundadt, och frågade mig om allt; och jag, jag svarade honom om allting, såsom man svarar en sin bästa vän, hvilken man tänker bli kamrat med till dödar.”

Det klack till i bröstet på Göran. Han fixerade Jeppe skarpt. Nå vidare? vidare?

”Sir herrn,” vidtog Jeppe och nalkades befallningsmannen än närmare[371], ”nog begrep jag ifrån början, att herr Pilcomaju ämnade ta till fötterna och rymma hem igen till det stora tjufbandet, om han komme åt. Och det skulle väl ock någon gång i alla fall ha lyckats för en sådan luf. Dermed så lagade jag, att han icke fick tala med någon endaste själ riktigt, utom med mig blott, i bandet. Och sedan dansen var slut – sir herrn – gick jag med honom litet afsides bakom tjocka trän, och sade: både jag och du, Pilcomaju! (för si, vi hade nu blifvit bröder), både jag och du kunna nu vara trötta, kom! skola vi lägga oss och sofva i fred: vi skola ändå blifva fändrikar tillsammans i all vår tid, och böra ligga ihop. Då skrattade den lufven i mjugg åt mig såsom åt en stor tok, tog mig i famn, och vi lade oss att sofva. Jag låtsade somna godt; och han med. Efter en liten stund reste han upp nacken och lyddes om jag sof, eller om någon annan kunde märka honom. Jag låg som ett godt barn; och ingen christen såg honom; ty jag hade med flit fört oss så undan, att det var omöjligt. Dermed passade han på tillfället, tog till fötterna och rymde – hahaha! – just som jag ville, att han skulle göra.”

Du är en – Jeppe! – hvad skall jag kalla dig? utbrast Göran med ett öfverljudt, hjertligt skratt. Sven korpral stod och gapade som ett nyföddt barn.

Jeppe fortfor: ”Nu, sir herrn, är jag blankt säker, att den lufven ej af de öfriga bland våra fått utspeja ett endaste sant ord; ty han talade blott med mig. Och af mig har han fått veta så otaliga många osanningar, att springer han hem med alla dem till sin röfvarkapten, och icke glömmer någon enda, såsom jag visst hoppas han icke gör, så skall han leda dem på en god stig. Då skola de göra så många dårskaper, att vi skola omringa dem, slå dem och gripa dem som fåglar i snaran. Derföre, herr Göran, ville jag laga, att han skulle rymma bort ifrån oss straxt, straxt med allt hvad jag förtrott honom, innan han af någon annan i bandet kunde få reda på, att jag stöpt i honom puder.”

Jojo, du Sven! ser du så skall man narra spioner! ropade befallningsmannen, och var på väg att falla sin herrlige, sin kloke sockenkamrat, Jonsson, om halsen.

Sven korpral stod och såg på Jeppe, som på ett general-vidunder. Han sträckte ut sin stora knotiga hand till den unga smålandsdrängen,[372] och utbrast: ”är det sant, att du talat på detta sätt? Och att Pilcomaju icke har narrat dig, utan du honom?”

Jeppe Jonsson nickade fryntligt och godt åt sin kamrat. Han såg i detta ögonblick så oskyldig ut, som en, hvilken aldrig gjort något ondt i hela verlden.

Men korpralen nickade tillbaka och fortfor: ”då erkänner jag ock dig för min Fändrik! Vivat! Vi skola slå och fånga alla bestar i Småland.”

Men Göran befallningsman sade: Sven! se väl efter, att allt folket har sina vapen i ordning; ty här kommer att med första blifva en skarp strid. Den, som icke stupar i den, han skall komma att lefva, det lofvar jag. Gack, korpral!

När Sven afträdt, vände Göran sig till Jonsson med dessa ord: Kom utföre med mig hitåt hållet, skola vi sätta oss på en vacker gräsplan. Jag vill höra af dig noga allt hvad du sagt åt spionen, och åt hvilka trakter du narrat dem att skicka sina hopar. Så vill jag ock veta, om du kunnat lura ur herr Pilcomaju något om fienderna sjelfva och hvem de nu kunna ega till anförare; ty de skola hafva fått en ny en, säges det?

”Åh, herr Göran, det kan jag säga: det är ingen annan, än den onde gref Zeyton, som rest öfver till dem. Det har jag kunnat lägga ihop och förstå af spelmannens ord hit och hit; fast han sjelf icke trodde, att han yppade något med sitt tal. Och när Sven får veta, att den mannen nu är röfrarnes anförare, då tänker jag, att han först skall blifva rätt upptänd, modig och förskräcklig att slåss. Ty ingen menniska har jag hört honom hata så som Zeyton och Nickolson, allt sedan denne nästlade sig in i deras band, bedrog dem och for af med deras penningar. Hvarföre herren väl ock mins, huru Sven förfor med dem på Byarumskogen just som med ett par solrosor, den der gången vi kommo öfver dem på resan?”

Så är det, svarade herr Göran med en betydelsefull nick. Jag skall låta korpralen vid tillfälle veta hvem han har till sin nya fiende. Sedan menar jag här skall blifva en kamp! Gud den Allrahögste får afgöra det öfriga efter sin nådiga vilja. Jeppe Jonsson, min gosse! om du viste hvad jag älskar dig i dag för all din trohet och klokhet. Mången har en större fägring, än du, i sitt tal och i sin kropps ställning, det bör jag säga dig som en vän: men få äro bättre till väsendets skönhet och en täck, älsklig[373] själ. Du skall få något af mig, om vi komma hem med lifvet till min fars socken.

”Åh, det behöfs icke, vet han, herr Göran.”

Säg mig för ro skull på ära och tro: eger du ingen fästmö? Det måste hvarje bra yngling hafva.

”Hm? si så der ja. Det skall jag säga för’en, Göran, om vi begge först komma hem med lifvet till fargubbens socken.”

Alltid är du en skälm, Jeppe, nånå! afbröt herr Edeling leende. Men säg mig nu till sluts något annat, om du kan. Lurade du ut så mycket af den der spelmannen, att du ungefär kan säga mig hvar kärnan af röfvarbandet har sin styrka liggandes för närvarande?

”Jag hörde ett par ord,” svarade han, satte handen för sin panna och såg stindt i marken. ”Ja, om jag skall säga hvad jag tror, så ligga de med hufvudstyrkan i någon rysligt stor, öde skog emellan ett par ställen. Fins det några namn, som heta likasom Birkemåsen och Målilla? Ty något slikt förnam jag emellan hans begge läppar. Men jag är så grymt oklok på ställen, der jag icke varit sjelfver med min fot.”

Riktigt! utbrast herr Göran; det slår in. Björkmåsen och Molilja äro tvenne sköna byar, som, ehuru med bra afstånd ifrån hvarann, just ligga på vägen härifrån till det älskade Vimmerby, när man går öfver Stenberga och Virsrum. Ditåt drar det sig, det kan jag märka. Men vi skola hugga kanaljerna, såsom man mejar väpling och afslår röda tjärblomster i hö, det lofvar jag!

FYRATIONDETREDJE KAPITLET.
Slaget. – Fjerde Röfvarkapitlet.

______

Nu hafva vi svarta djeflar på oss tillräckligt! nu lönar det mödan att slåss: vi äro en mot en och en half, ja en emot två.

KORT efter den tid, som i sista kapitlet var å bane, se vi oss verkligen omkring i en stor skogstrakt, majestätisk genom sina skyhöga träd, men förskräckande genom sina förfärliga branter. En äldre man, med muskulösa former och svarta ögonbryn, satt i dörren till en riskoja; och på en sten litet längre ned befann sig en ung karl med blekt ansigte, och med ögon, som tycktes brinna af en eld, midt emellan vildhet och melankoli.

”Min son,” sade Zeyton, ”låt icke lynnet komma på dig under dessa dagar. Blott icke under dessa dagar! Jag ber dig. När en far ber sin son, så vet du hvad det vill säga?”

Nickolson slog ned sin blick till jorden; den irrade emellan gröngrå mossa och nakna stenar, utan att finna ett fäste.

”För öfrigt,” fortfor grefven, ”behöfva vi icke frukta för att det skall hända, som du, Joakim, så gerna vill undvika, och som jag bekänner, att icke heller jag skulle tycka om. Min spion har bestämdt försäkrat mig, att den der herr Medenberg icke befann sig ibland de upproriske. Jag[375] har likasom du, Nickol, aktning för denna man. Han må nu hafva handlat af hvad bevekelsegrunder som helst, så har jag aktning – ”

Vördnad, kärlek – tycktes det vilja uthviska sig emellan den andres läppar.

”Godt; jag säger också, att jag icke skulle vilja rikta min bössa emot hans bröst, eller befalla någon lyfta en yxa emot hans hufvud. Det glädjer mig derföre, att han icke befinner sig i den sturska narren Edelings förlupna rote. Dessa affällige uslingar, Sven och hans föraktliga byke – säg mig väl, om något infamare kan finnas? Var hederlig karl ifrån början till slut: det har jag ingenting emot; det är på sätt och vis det bästa, kanske. Åtminstone går det stundom icke illa, såsom jag märkt här och der. Men, att vara en skälm, en inpiskad skälm, och ändock – fy, vid alla tre konungarikena! – och ändock gifva sig till hederlig karl, och det genom förräderi emot kamrater, mot män, lika gode som en sjelf, endast med den skillnaden, att de äro vida bättre! Jag svär vid – jag svärjer vid min själ, Nickol! att jag skall fälla denna Sven och alla hans skurkar till jorden; och efter den erketoken Edeling kommit med i så hederligt sällskap, må han ock gerna följa med i nederlaget.”

Men tror grefven sig vara fullt säker på den der så kallade spionen och hans uppgift? Herr grefven –

”Herr grefven? hvem är det? Har jag icke sagt dig, Joak – min goda gosse – har jag icke upprepat för dig, att jag nu offentligen erkänner dig för min son? Icke skall du så här i skogen kalla mig grefve. Kalla mig rätt och slätt din far; och kom till mitt bröst! Du tror icke sjelf, huru högt jag alltid älskat dig.”

Oaktadt dessa vackra ord nalkades icke Nickolson sin far; hans ögonkast irrade ständigt nedslagne, och likasom sökte de någonting i den vilda mossan. ”Herr grefve – ” började han ännu en gång, men afbröt sig sjelf. Han, som förut med en så brinnande åtrå eftersträfvat, att få erkännas för äkta och öppet benämna grefven sin far; han njöt denna ynnest nu, och likväl vägrade hans läppar, att utsäga det efterlängtade ordet.

”Skall du ännu skälla mig för grefve? herr grefve?” utbrast Zeyton missnöjdt, nästan sorgligt. ”Jag tror det går så långt,” fortfor han, ”att[376] du skäms för mig, Joak? Du vill icke en gång bevärdiga mig med fadersnamnet? Kan det vara möjligt?”

Sonen svarade intet.

”För öfrigt begriper du ju, att allt detta icke kan räcka länge,” inföll grefven. ”Jag föraktar, så mycket som nånsin du, det sällskap, hvari vi nu lefva; men vi måste hålla god mine. Så fort vi blott med dessa kanaljösa, men tappra krabaters biträde förvärfvat oss hvad vi till vår fortkomst behöfva, öfvergifva vi dem straxt, och skratta åt alla vidare öden, som kunna drabba sådana här uslingar, mördare och tjufvar. Jag hoppas rättvisan ej skall dröja, att rensopa landet ifrån dem, sedan vi väl vändt dem ryggen.”

Åter ett förräderi?

”Har du då blifvit en läsare, Joakim? Jag tyckte eljest, att du såg ganska eldig, käck och munter ut, den der dagen då du åkte bort med mig ifrån Måns Bryntessons stuga. Men sedermera tror jag du fallit tillbakas igen? Gunås jag märker, att de der predikningarne – af herr Medenberg, eller hvem det varit – måste hafva slagit förfärligare och djupare rötter i din svaga själ, än jag nånsin kunnat förmoda hos en ung, rask man, som förut deltagit i många rätt hurtiga saker.”

Den förlorade sonen såg upp med en stor, glänsande blick öfver skogen. Han försökte, att äfven se sin fader i ansigtet; men när hans öga redan kommit i grannskapet af den gamles hår, redan nalkades hans panna och var på väg att möta hans glimmande själsflamma, hvilken, ej olikt ett par tända eldkol, utgick under de buskiga ögonbrynen, mäktade Joakim icke fortfara, utan for hastigt åt sidan, skådade, för att hemta sig, skarpt på en i närheten stående hög, qvistlös, naken tall, som åskan en gång träffat; och en suck banade sig väg ur hans bröst ut i den fria, kalla skogsluften.

Låt oss icke tänka på annat, än vår närvarande ställning och folkets säkerhet, sade han med en undvikande ton. Herr – min – min herr – f – kan lätt finna, tror jag, att man kan bedraga sig på opålitliga personers utsagor. Jag anser icke den der spionen för en säker kunskapare; han är ej annat, än en uppklädd zigenare. Pilcomaju heter ingen rättskaffens menniska.

”Men hans egen fördel är, att icke narra oss med falska underrättelser; ser du det, min vän?”

Det kan vara mycket ovisst, hvaruti en sådan karl sätter sin högsta fördel, svarade Nickolson. Men låt oss antaga, att han är fullkomligen ärlig emot oss; kan han icke sjelf hafva blifvit narrad i Edelings läger?

”Han narrad? En så illmarig junker lurad? Nej, Joak; förr skulle jag hålla mig sjelf i stånd att kunna föras bakom ljuset, än denna spelman. För öfrigt är allt hvad han säger ganska naturligt och trovärdigt. Han berättar, att de affällige stråtröfrarnes öfverbefälhafvare och befallningsman, välborne herr kapiten St. Göran Edeling utnämnt den skälmen Sven till korporal åt sig, och en annan till fändrik i truppen. I dessa löjligheter ser jag ingenting otroligt; ty Edeling är en student, hvarken mer eller mindre; och huru en student bär sig åt i det praktiska lifvet, skulle du kunna begripa, om du sjelf ett ögonblick hade varit det, Nickol. Förmodligen hade han, jemte sin lärda kurs, studerat sin Schinderhannes, Rinaldo, Mazarino, Miralba, Coronato och andra utvalda röfvarhistorier, i theorien, så att han nu ansett sig mogen för utöfvandet af deras dater. Icke sant? Dessutom berättar Pilcomaju, att herr Edeling sjelf brukar hålla sig ifrån sitt band, för att i stället slå sig ned och må väl på herregårdarne, under det roten får gå och rota i skogen. Sådant anstår en fet prosts son. Det är både makligt, förnuftigt och naturligt. Att roten härunder bundit sig sjelf lös med dans och alla möjliga oförsigtigheter, vittnar om det slags disciplin, en student håller, då han i hast fått sig en armé. Jag finner alltså denna del af berättelsen lika trovärdig. Spejarens utsago om huru den skicklige generalstudenten delat sin här i en mängd små truppafdelningar, att skickas än hit och än dit för att uppfånga och plundra enskilde efterlemnade af mitt folk, tycker jag alldeles inträffar med ett sådant slags snille, som herr Göran Prostelings. Denna oklokhet, att icke sammanhålla sin här, utan stycka den i småbitar, skall hjelpa mig att slå honom bit för bit. Piccolomaju har också fått denna underrättelse af generalens närmaste man, fändriken. Kan man sätta sådana geniers planer i tvifvel? Nej! General Prosteling har ganska säkert gjort med sin manstyrka så, som jag ej bättre kan önska. Jag har sjelf med flit lemnat några enskilde stackare af de våra,[378] här och der i Stenberga och Näshult, till och med i Skirö, för att desto mera förleda generalen till spridning af sina korpser. Jag har derföre nu intet skäl längre, att hålla mig blott på defensiven; jag lemnar den starka positionen här uppe i Virsrums-skogen, hvilken ställning endast kunde behöfvas, om fienden, såsom en klok karl, ginge emot mig med samlad kraft och koncentrerad enighet. Men då han, efter hvad jag med all säkerhet hör, förstrött sig, måste jag passa på, att uppsnappa honom i sina små hopar, och piska honom stycke för stycke.”

Skall då vår trupp spridas, för att gå åt de olika håll, som Pilcomaju uppgifvit?

”Jag har befallt den att delas något, nemligen i tre hopar, som gå åt hvar sitt håll. Saken kan på annat sätt icke verkställas; och anordningen är redan utförd. Tvenne trupper, mina begge flyglar, hafva afgått för en half dag sedan. Du, min son, blir hos mig i den medlersta skaran, i centern, som ligger lägrad här nedanför oss bakom kullen. Var raskare, var litet gladare, Joakim! din far ber dig derom. Du skall få se, att det går! går herrligt: se upp, min son!”

Jag skall slåss, svarade Joak. Frukta intet för mig.

Grefven betraktade med hemlig fröjd och beundran den flamma af hjeltemodig och högsint karakter, som syntes upplåga i ynglingens ögon, och hvars sken nu spred sig öfver hela hans ansigte. ”Hör, min älskade son!” sade han, ”jag har kallat dig till detta enskilda samtal, medan de andre rasta dernere, innan vi marschera vidare och innan de sista, afgörande striderna till seger begynna – ”

Kallat mig särskildt? för hvad?

”Säg mig, Joakim Nickol – – vi hafva under förflutna tider öfverlagt med hvarann om många olika saker; men ett ämne fins, ett ljuft, ett stort, ett outsägligt ämne, min son! hvarom vi aldrig talat. Vi skola göra det på denna stund.”

Den olycklige blickade upp på sin far med en hemsk aning.

”Förskräcks icke, utan var glad,” fortfor grefven. ”Säg mig, Joakim Nickol, hvilken du mest af alla på jorden har älskat? Eller säg mig det icke; ty jag vet det. Du har aldrig sagt mig det, men jag vet det. Jag har uppsnappat dina i tysthet undfallna ord; jag känner din största hemlighet[379]; men du känner icke min.”

O min far – !

”Så har du likväl förmått dig, att gifva mig detta namn?” utbrast Zeyton och slöt med hänryckning sonen till sitt bröst. Han såg härunder ned på honom med ett begär, liknande ren, himmelsk vällust: sådan, som blott föräldrar kunna hysa till barn. Efter ett ögonblick af tyst betraktelse och njutning hviskade han, med hufvudet nedböjdt emot Joakims lockar vid tinningarne, men likasom han fruktade att se honom i sjelfva anletet vid blixten af det ord han hade att uttala: ”hör! – din Mor lefver!”

En glädje af onämnbart slag kastade hastigt sin glans öfver ynglingens hela gestalt; men hastigt syntes han blekna och en fasa utbredde sig i alla hans drag. ”Hon lefver? Men – o Gud! huru? hvar?”

Grefven upphöjde sin hand öfver honom och svarade allvarsamt, men tillika mildt och nästan svärmiskt: ”låt icke detta ögonblick försvinna under betydelselösa utrop, min son. Du skall lära känna allt, emedan du snart skall återse din mor, och vi begge i hennes sällskap ärna flykta öfver till ett annat land, sedan vi genom dessa strider förvärfvat oss de nödiga medlen. Sitt derföre lugn på stenen här vid mina fötter, Nickol, och lyssna med fullt förtroende till hvad din hittills så olycklige, men alltid kärleksfulle fader talar. Jag har älskat din mor, min son; jag har aldrig älskat någon annan qvinna så, som Joakima. Denna Celestine – oh! arma, fallnade blomma. Men låtom oss ej förlora tiden med att upprifva sår, som icke dermed skulle kunna läkas. Du känner allt, Nickol; du vet hvarföre jag ingick detta äktenskap, och hvarföre jag ej förde – ej kunde föra din mor till altaret. Stackars Celestine – äfven hon, så mycket hon än plågat mig, hade varit värd ett bättre öde, kanske, än att förmälas med – – lika mycket om allt detta nu. Hon har fått ett namn likväl i verlden, och hon besitter en egendom, från hvilken jag måst fly. Hon har ett par små vackra flickor – ack, Joak, blif icke ond på mig i denna stund! men jag säger dig, att jag älskar de der små också. Lika mycket, lika mycket! bort med alla silfverskyar, som blifva stora moln, om de få växa! Celestine och allt hennes skall blifva lyckligt och sällt ändå – ändå – ändå – jag behöfver icke alls tänka derpå vidare – ej[380] det minsta – jag flyr med dig, och med henne, som jag älskat och älskar. Tro mig, Joakim Nickol, verlden och äfven du hafva känt mig – jag vet det! – men de hafva dock icke känt mig. Tag min hemlighet! Hade jag varit som andre, månne icke jag då snart nog kunnat glömma eller förskjuta Joakima? Eller, ändock icke heller det: jag hade kunnat behålla henne jemte och bredvid min grefvinna – om icke just på samma slott, på samma gård – men lika mycket! jag hade kunnat helt uppenbart inför verldens ögon hafva henne såsom en Wife on the left hand. Man har många andra namn derpå i Sverige; emedan saken brukas allmänt, mycket och så godt som utan slöja. Men gjorde jag så? ville jag hafva det så? Nej, Joakim – jag ryste, jag fasade för, att den qvinna, som jag älskade högst, skulle stå inför verlden i dagern af en förkastad, en usel, en föraktad. Hvar och en, som sett Joakima, skulle då hafva trott sig berättigad, att gifva henne ett öknamn, bele henne, håna henne, skymfa henne! – och, vid Gud, hade jag blifvit vittne till ett enda sådant ord, så skulle dråpslag ifrån min hand ögonblickligt följt derpå. Jag ville undvika allt dylikt: så mycket ondt, så stor skam, så mycken fara. Joakimas kärlek – och min! – den föredrog, att lefva begrafven på jorden.”

Begrafven? ha! min far? min mor skulle ju lefva, sade ni nyss?

”Din mor har lefvat och lefver. Ingen har vetat hennes hemvist, mer än jag och en trogen tjenare. Med en själ, sådan som hennes fars och din morfaders, har hon känt sig lycklig i ensamhetens sällhet. Min kärlek egde hon.”

O – hvar är hon då? hvar? hvar träffar jag henne? Hvarföre har min far aldrig förtrott mig denna stora hemlighet?

”Nej, min vän. Många gånger på väg, att yppa den för dig, återhölls jag derifrån af en klokhet, som jag icke ångrar. Din otålighet skulle ej hafva kunnat berga hvad ditt vulkaniska bröst viste. Du skulle hafva genombrutit muren, fört din mor ut i dagen, bragt skandal öfver din far och en namnlös smärta öfver den olyckliga Celestine. Instörtande i din mors lugna fristad, skulle du hafva stört den och i grund förderfvat hennes ro genom din ankomst och närvaro. Joakima sjelf skulle ej kunnat njuta ett ögonblick längre af sin stilla, himmelska enslighet, der hon bodde och var, derest hon vetat af dig, och sett dig hos sig. Hon skulle[381] ganska säkert velat komma ut med dig, eller för din skull. Hvad skulle hafva blifvit deraf?”

Min Gud? viste hon icke af mig, sin son? Hvad trodde hon då om mig?

”Att du var död, Joakim. Att du ifrån första ögonblicket af din tillvarelse slocknat.”

Att jag slocknat! Att jag ifrån första ögonblicket af min tillvarelse ej varit till? Sant! Oh min mor! min mor! Så voro då både du och jag döde för hvarandra? Öde? Var detta blott ett Öde, min far? eller var det din hand?

”Fördystra icke vår dyrbara stund, min son. Allt lidande är slut om några dagar. Din mor måste, om allt gått rätt, i detta ögonblick icke längre vara qvar på Karmansbol, ej mera bo i undre våningen af samma hus, der Celestine intager och beherrskar den öfre. Jag har så föranstaltat, att hon under dessa mellandagar, på sin höjd mellanveckor, kommer undan ifrån Karmansbolshus, och vistas dold hos din goda, hederliga moster, den der trollpackan. Dels är gamla elaka mor Helena eller Ellin ej så gammal, som sorgen gifvit henne utseende utaf, ehuru hon dock eger många flera år än min och din älskade Joakima; dels kan hon icke i botten vara så elak emot sin syster, den hon måste hålla af, som hon alltid varit emot mig. Hennes många bittra ord, ofta nog öfver mig och äfven dig, och ännu mer hennes outsläckliga hat till grefvinnan Celestine, kunna ju hafva haft sina orsaker?”

Och hos henne är min mor nu? Jag skyndar dit, min far. Vi skola snart kämpa ut denna strid. Jag skall slåss som en tiger vid er sida. Vi skola segra, segra! Oh – kan det vara möjligt, att jag får blicka på min mor med dessa mina ögon? Jag hade blott sett henne i andarnes verld, i drömmen, i tanken, i den skönaste inre själens mörkaste, men dock ljusaste hem. Och der, o Gud, har väl också hon hela tiden skådat mig såsom ett litet barn, en from ande, intagen i goda änglars samqväm? Min mor – min mor – jag skall säga dig, jag har icke varit i änglars samfund. Men – en dag skall komma! Till strid! till strid! Vi skola kämpa, vinna, och resa så till lifvets och bättringens land. Till Engelland! säger alltid min mosters dotter, lilla Ellin. Jag tror på henne och på[382] hennes vänners ord. Min far – förlåt mig ett enda uttryck – också du behöfver –

Behöfver blifva en annan, behöfver bättras! tänkte han kanhända tillägga; men fadren sjelf afbröt hans ord genom att ånyo, och med en häftighet utan like, trycka honom i sina armar. De täta granarnes ljusgröna toppar stodo som kyrktorn omkring fader och son; sjelfvuxna tornspiror, bildade de dock en helgedom i denna öcken, på denna jord. Gud såg ned på de tvenne förlorade.

......................

Ett ljud, liknande ett doft, men i början varsamt buller, störde de begge i sin ömsesidiga omfamning lycklige, i himmelskt hopp försjunkne. Grefven spratt till. Oron kom tydligen nedifrån andra sidan af kullen, der hans folk låg lägradt.

Bullret växte hastigt, och en karl kom springande upp till riskojan, der anföraren och hans son suto. Zeyton och Nickolson reste sig. Hvad är det? ropade grefven.

Flera skott der nere i skogen besvarade honom sjelfmant.

Den ankomne röfvaren ropade, med anden i halsgropen: Vi äro anfallne och omringade på tre sidor! Vi hafva de skurkarnes hela styrka mangrant på oss! Jag har sprungit en hel qvart! jag har varit åt alla hållen, för att upptäcka om någon möjlighet –

”Hvad vill det säga?” utbrast grefven. ”Deras hela styrka? Har då spejaren bedragit oss? Fort, fort Joak! min bössa, min sabel! Intet ögonblick förloradt! Beväpna också dig, Joak, och skarpt! Är folket i ordning och uppstäldt?”

Utan att afvakta svar på sin egen fråga, störtade grefven in i riskojan, som utgjorde hans Högqvarter, och Nickolson efter. De grepo sina ypperliga vapen; ty Zeyton hade aldrig försummat jagten, sin mest älskade sysselsättning, och de engelska dubbelbössor, som på Karmansbol utgjort hans käraste kamrater, hade han icke efterlemnat på sin flykt. Snabb och med en hurtighet, som liknade en ung mans, omgjordade han sig och stack ett skarpt svärd i skidan, efter att ännu en gång flygtigt hafva besett dess dubbla egg. Sonen och han skyndade ned till sin modiga kamratskara i skogsdalen.

Grefven hade på denna punkt några och fyratio man. Vid sin ankomst möttes han af härskri och vilda rop ifrån flera håll. Ur skogen på andra sidan om dalslätten framstörtade en linie af de värsta krabater, man skulle kunna se. Grefven räknade dem till tjugu, trettio; och endast beväpnade med långa stakar, på hvilkas ändar liar suto.

I glädjen öfver, att märka fienden ej vara talrikare eller farligare, ropade han hastigt sin bästa flock tillsammans, förbjöd den att ”svärma,” det vill säga, att på jägarvis förströ sig, man och man; och han formerade den i stället till en tätt sluten front. ”Ladda och skjut ned de der gråbröderne, gossar!” ropade han.

Röfvare ladda, måtta och skjuta visserligen; men till så mycken ordning, som att gifva en salva, eller att fyra af alla på en gång, förmår sig svårligen deras otålighet. Efter några skott, som träffade de anfallande ”gråbröderne” mer och mindre, hördes ett hastigt och oförmodadt skri ifrån högra sidan af dalen, just der de mörkaste tallarne stodo och halflutade sig öfver en djup rännil. Grefven blickade dit, och förnam en skara, af minst fem och tjugu till, falla öfver sin flank på denna sidan. Och knappt hann han ur sin först bildade front bryta ut några man, för att göra face emot denna nykomna fiende, förrän han åter hörde ett ännu vildare rop ifrån den motsatta kanten. Emellan de täta enbusksnåren vensterut störtade en talrik hop ohyggliga bussar öfver grefvefolkets venstra flank; och så såg sig Zeyton nu från trenne sidor omgifven af minst femtio, kanske sextio, sjuttio fiender. ”Nu hafva vi svarta djeflar på oss tillräckligt! Nu lönar det mödan att slåss! Vi äro en mot en och en half, ja en emot två!” röt han med en dundrande stämma: modet sken ur hans ansigte, och kraften växte i hans armar med faran.

”Förbannade lögnare! Du skall blifva den förste jag viger åt döden,” utbrast grefven, i det han varseblef en gulblek, slingrande figur i sin egen här, och hvilken stack sig undan bakom sina längsta kamrater. Pilcomaju (ty det var just sin egen spejare grefven hötte åt) såg sig på vippen att få den engelska bösskolfven i sin nacke, då han, vig som en zibetkatt, böjde sig undan. Derpå grinade han med två blankt skinande tandrader upp emot den vrede härföraren och ropade: ”tänker ni slå ihjäl ert eget folk, sturska general! så spår jag eder en egyptisk död rätt[384] snart, och det skall ni få märka, Bedon!”

Den del af sin här, som Zeyton behållit qvar hos sig sjelf, utgjorde väl knappt halfva antalet af hela hans röfvartrupp; men bestod i ett utvaldt folk. Långa Kronobergare, öfver tre alnar mest allihop, sådane som Smålands stolta mark helst ser sig trampad utaf. Bleka, infallna, bistra kinder; men höga knotor vid ögonen; och dessa eldsprutande, så ljusblå de änn voro till färgen. Så liknade dessa hurtiga karlar ett sällskap af fyratio efter rof gapande gamar; och de gapade aldrig förgäfves.

Zeyton sköt skott på skott; och för hvarje sårades en fiende, om han icke föll. Nickolson laddade ständigt den ena afskjutna reffelbössan och gaf den åt sin far, under det han i utbyte emottog den andra att ladda. Grefvens fleste kamrater hade äfven skjutgevär. Men hans fiender, ”svartbröderne” ifrån venstra och högra sidan, egde likaledes bössor; om ock ”gråbröderne” mot hans front icke besuto annat än hötjugor. Så blossade eld och rök genom dalen. Träden insveptes i krutmoln, och grenarne hoppade vid ljudet af svordomar, skri och ett fäktande utan make. Här viste man att meja ned hvarann; ty det var röfvare, som hade tagit röfvare om händer. Mordets män slöto Mordets män i sin famn. Tjufvar känna huru man skall bestjäla tjufvar; och när de slutligen gå att stjäla lifvet ifrån hvarann, så veta de också detta, bäst af alla. Verldens sista tafla är denna: man såg Döden, som hade fattat tag i Döden, för att förgöra sig sjelf.

Blodet forsade öfver smålandsskogens rika ljung; och jorden klädde sig i den röda prakt, som hon alltid älskat här, ända ifrån urminnes tider. Hvilken trakt har sett så många drabbningar, som Holavidens li’er, Aspelands, Vedbo, Vidinge och Konga härader, under danska fejderna? Och långt före dem bort i den hedniska fornverlden? Likasom ock efter dem, i kung Gustafs dagar, och ända ned till oss?

Grefven och hans son åtföljde hvarann i slaget; och af alla röfvare öfvergick ingen dem. Dock var grefveskaran fiendens mycket underlägsen till antal. Modet och snabbheten skulle ersätta detta. Grefvens krut var nu förbi och kulorna bortskjutne. Han drog ut sin hvass-slipade pallasch; ett tveeggadt svärd, med udd; ett vapen, på en gång att hugga [385] och sticka med. Grefven ropade sina bästa karlar omkring sig: han beslöt att i spetsen för dem göra ett utfall. Han ärnade genombryta den omgifvande svartbrödrakedjan, och riktade sitt anfall åt ett hörn af dalen, der en hög klippa reste sin vägg emellan ogenomträngliga hagtornssnår på ömse sidor. Han ville skynda dit, för att ställa sin rygg emot klippväggen, och af den finna ett värn, likasom af hagtornskogen på de begge sidorna derom.

När han fick ögat på den nya flock af fiender, han angrep för att komma åt det håll, han nu föresatt sig, stannade han ett ögonblick tvärt. ”Ha – det är du, Sven!” ropade han. ”Välan, ursinnige bof! Du, som går emot egna vänner!”

Med dessa ord ljungade grefven sin svärdsudd emot Svens breda bröst. Men den flinka karlen slog undan klingan med sin högra arm, och skrek åt sin fiende, så att skogen skalf: ”Välkommen, satan! du är just den, som jag har sökt! Du, som icke blygdes en dag, att frånröfva dina egna vänner deras skatt, nu skall du dö, tvefallt förbannade!”

De öfrige stridsmännens tumult hade dragit sig något undan, närmare dalens medja. Vid foten af klippan var platsen mera ren, och när Sven sprang på grefven, för att med sin yxa måtta dråpslag åt honom, voro ej flere närvarande, än att utrymme gafs för en bister tvekamp emellan dem begge här.

Grefven drog pilsnabbt in sin undanslagna pallasch, och stötte den med vild häftighet i sidan på Sven, i samma ögonblick, som dennes yxa nedstörtade med sitt breda bett öfver honom sjelf. Yxan var riktad emot Zeytons hufvud; men genom det stygn, Sven medsamma erhöll under sin arm, sjönk hugget något, och det träffade icke hjessan, såsom ämnadt var. Dock gjorde det ett bredt och djupt sår i Zeytons axel och bröst; hans blod strömmade ut: det blandade sig med Svens i den friskt doftande luften.

Begge höjde ånyo sina förfärliga vapen emot hvarann; och ehuru deras armar mattats, lågade vreden desto högre i tigerblickarne: de glömde sina gapande sår.

I detta ögonblick omfattades grefvens fot oförmodadt af ett tag bakifrån. Han föll omkull. Ett leende ifrån den svartögde zigenaren mötte[386] hans blick, och aldrig hade den gulbruna kinden sett så glatt glänsande ut, som när den nu böjde sig öfver Zeyton. ”Pilcomaju, vet ni grefve, har ingen förrädare varit, fast han ser, att fienden bedragit honom med en falsk underrättelse då han spejade. Men efter ni ämnar slå Pilco för sådant, som han icke rår för, nådig’ grefve, så skall ni först ett rapp bita i gräset, innan ni änn en gång måttar hugg åt honom. En liten söt käringkrok kan ni hafva hållit till godo i vänligt lag; adjö bedoni!” Med dessa ord sköt Egyptiern af bakom hagtornshäckarne som en bevingad pil.

Sven var i begrepp att störta sig ned öfver sin fallne fiende, och gifva honom det sista slaget; då det nu omsider lyckades Nickolson, att göra sig lös ifrån de hopar, som omringat honom och hindrat honom, att genast skynda tillbaka till sin faders sida.

Nickolson såg ej sin egen fara eller huru illa sårad han sjelf var: han hade blott öga för sin på marken liggande, förblödande fader. Med hemskt raseri, lik en ung leopards, sprang han emot Sven, höjde bösskolfven och träffade hans hufvud.

”Ha, var det du, Joak Djeflanickel!” vrålade Sven, i det han med krossad hufvudskål störtade ned i ljungens mjuka famn, rullade trenne hvarf omkring utför höjden ifrån klippväggen, och under fortsatta rosslingar, med svordom och hädelse, lät sin mörka ande flykta ur sin förfärligt sargade kropp.

Joakim föll på knä utmed sin fader. Den nedgående solen strödde gulddoft öfver skogen: ett purpurskimmer af eget slag, i långa, violettblandade strimmor, kastade sig emot den höga, grönt bemossade klippans vägg, der grefven låg och hans son.

”Lefver du icke mera?” hviskade Joakim, nedböjde sig öfver sin fars anlete, och förde hans hand med darrande häftighet till sina läppar.

Grefven höjde matt sitt ögonlock. ”Solen går ned, ser jag, vi kunna icke segra i dag! men i natt – – i morgon skola vi – ”

Då han med möda uttalat dessa brutna ord, vred han sin på marken stödda hjessa så, att ansigtet vette åt himmelen, och hans blick mötte Joakims lockar. En hinna skymde redan randen af denna blick: dock förmådde han igenkänna hvad han såg.

Hastigt sprang en flamma upp i ögat, likt den sista elden, som genomlöper den slocknande fallaskan.

En öm dager af alldeles nytt slag lade sig för första gången i detta ögas låga. ”Jag tror du kysser mig, Joak? Det har du aldrig förr någonsin gjort! Oh min son – – jag dör – – min son, förlåt mig! förlåt mig för hvad jag brutit emot – – helsa din mor – – ”

Grefvens läppar förmådde ej hviska mera. Hans ögonlock sammanföllo för denna jord.

FYRATIONDEFJERDE KAPITLET.
På valplatsen. – Femte Röfvarkapitlet.

______

Jag skulle gerna vilja taga äfven dem, för att hafva hela mitt Småland rent; ehuru jag bekänner, att jag i dag anser min egentliga seger vunnen.

GÖRAN Edeling öfversåg slagfältet. Han hade hvarken vid början af anfallet eller under stridens fortgång stått i den egentliga spetsen för sin här: sådant hade han öfverlemnat åt Sven. Men sjelf hade han uttänkt planen för anfallet och ordnat det hela. Han var en man, hvars hufvudafsigt gick ut på att göra sina fiender lyckliga, bringa dem till hederligt folk och skaffa dem förlåtelse: slå ihjäl dem ville han icke, mer än som oundgängligt var; och med det blod, som måste flyta, ville han icke färga sina egna händer. Till detta hade han haft sin korpral.

När segren syntes afgjord, framträdde han på valplatsen. Han såg öfver hälften af röfrarne ligga slagne, döde eller döende; ganska få hade undkommit; de återstående voro gripne och stodo i en fångad, omringad hop under slokbjörkarne vid ena sidan af dalen.

”Sven Grymme har stupat!” genljöd det öfver slätten. Herr Göran, åtföljd af Jonsson, skyndade upp till den höga klippväggen vid kjusans ena utgång. Svens lik var det första, som här mötte hans blick. När han kom högre upp, varseblef han grefve Zeytons blodigt vanställda kropp;[389] och vid hans sida Nickolson, blek, afsvimmad, kanske också redan död af sina sår.

Edeling stannade vid denna syn. Ett innerligt vemod speglade sig i hans anlete. ”Gud sjelf har talat genom en gerning här,” yttrade han allvarsamt, högtidligt. ”Jag lyser fred och förlåtelse öfver de besegrade.”

Han nalkades Nickolson, tog hans hand, kände pulsens rörelse, ehuru vacklande och ytterst svag; och han utbrast: ”sonen lefver? Han skall lefva.”

Han befallde sitt folk föra den sårade afsides, förbinda honom, vårda honom och bära honom till närmaste ställe inom Jönköpingsgränsen, Blåsmåla eller Pinnarp i Stenberga; ”ty,” sade han, ”jag vill hafva honom utur Kalmar län, der vi nu stå, in uti det andra länet, der jag mera förmår; att icke kronobetjeningen tager honom emot min vilja och för honom till Kalmarslott, som är någonting fasligare.”

Sådan var herr Göran Edelings menniskoälskande mening. Nickolson upplyftes sanslös ifrån sin döde faders kropp och bars bort till ett okändt hem, der han kanske skulle vakna en gång – ibland fiender? ibland vänner?

Sedan öfverbefälhafvaren med stark stämma ropat tillsammans allt sitt folk och äfven låtit leda fångarne inför sig, skådade han omkring sig med en örnblick, öppnade sin mun och sade: ”Smålands sköna land har i qväll njutit en herrlig segerafton! Tappra kamrater, jag helsar eder härmed alle, ej mindre vänner, än fiender. Vi se nere i den gröna, praktfulla dalen månge af oss, som bitit i gräset: redlige stridsbröder! vårt första göromål skall vara, att samla alla de döde, lägga dem vackert tillhopa i vänlig famn, gräfva en vid och djup graf på skogens skönaste plats, nedmylla alla och sjunga en psalm öfver dem. Menniskor skola förlåta denna psalm, fast den ljuder öfver fallne röfvare; och Guds son skall höra den med sin milda nåd, samma nåd, som då han sade till röfvaren på korset vid sidan om sig: i dag skall du gästa med mig i min faders rike. Ty – älskade – inför Gud den Allrahögste äro vi samtlige skälmar. Låtom oss derföre nu, sedan kampen är slut, hålla af hvarann menskligt, och räkna öfver med hvarann huru många ibland oss blifvit[390] vid lif. Vi skola hembära tackoffer till Gud för hvar och en, som stupat i dag; ty för den hafva vi nu icke vidare något bekymmer, hvarken huru vi skole besegra honom, eller, sedan han blifvit besegrad och gjord till hederlig igen (hvilket skett, om han lefvat), huru vi då kunde hos landshöfdingen skaffa honom nåd och någon redlig utkomst under den öfriga lifstiden, hvilket alltsammans visst icke blifvit någon lätt sak. Gode vänner! jag säger eder det. Denna slutliga omsorg är mitt åliggande. Jag skall bringa eder framtida bergning till stånd; och emedan jag lofvat det, så skall jag hålla det. Men jag har alltid talat uppriktigt med eder, mitt sinne är sådant; och jag yttrar mig derföre lika öppenhjertigt idag, som alltid, nemligen, att ingen af eder bör förtycka ju flere, ju bättre, med döden fulländat sin bana här. Ty alla sådane inställas hos Gud, och få ångerfullt och gladt för Jesu skull förlåtelse af Honom; hvilket är vida lättare, än att bekomma det af tingsrätten, som icke har lof att tillgifva. Likaledes erhålla ock alla desse döde mycket bättre sin framtida utkomst i paradiset, efter förlåtelsen, än vi någonsin skulle kunnat skaffa dem i hvilken Smålands bästa bygd, som stått oss till buds. Sörjom derföre icke öfver de slagne, utan snarare öfver oss, som lefva qvar. Dock skall det väl äfven med Guds bistånd gå för sig för de qvarlefvande; ty, ehuru menniskor för det mesta råda på jorden och efter förmåga hindra bättring, hjelp, nåd och återställelse till det goda för dem, som behöfva återställas, så har likväl Gud också ett litet finger med; och vi skole icke förlora hoppet. Så är nu min befallning till eder: att j först och främst rengören valplatsen, samlande de döde i en hög, utan åtskillnad på vänner eller fiender, vetande, att vi allihop i grunden äre röfvare utan förtjenst. Min fändrik skall anföra eder vid rengörandet. Sedermera skall någon af fångarne redligen för oss uppgifva stället i skogen, der grefven sjelf och grefvefolket haft sitt förnämsta tillhåll, högqvarter och kassa; att vi måge taga den. Vi förhoppas, att de öfvervunne utan fråga skole vara oss behjelplige härtill; enär vår mening är, att försätta dem alle i ett ganska godt tillstånd, lika med vårt eget. Se så, gossar! När allt blifvit väl bestäldt, skola vi göra ett dundrande kalas i skogen: vi skola äta oss mätta efter arbetet och dricka en smula ofvanpå. Jag ämnar äfven efteråt tillåta dans.”

Göran såg under sitt fantastiska tal flere ögon vekna till tårar vid uttrycken om deras lycka, som stupat i dag; och ingen gnista af fiendskap fans qvar emellan hans egne och det så kallade grefvefolket, då han slutat sina ord till sällskapet. Öfverbefälhafvaren, herr Göran Edeling, var emellertid icke en så enfaldig och lättrogen man, att han genast och utan vilkor lät ”binda lös” sina fångar. Han var ännu klokare när han teg, än då han talade; och framför allt handlade han med mycken försigtighet. Han lät föra hela hopen af de fängslade upp på en kulle, och satte der vid deras sida en liten bevakning, som egde skarpladdade gevär. Han ville, att fångarne härifrån skulle blifva vittnen till huru omsorgsfullt hans eget folk rensade den täcka dalen och den sköna segerplatsen; med hvilken kärlek de samlade lemmarne äfven af sina fiender; och huru vackert allt aflopp. Sjelf satte sig Göran på en hög och bred sten ej långt ifrån; han tog upp sin cigarr och började röka med mycken trefnad. Men han kastade derunder i hemlighet ganska uppmärksamma blickar, ej blott på fändriken, under hvars befäl arbetet fortgick i dalen, utan framför allt på fångarne, för att i deras uppsyn varseblifva, både hvad intryck det hela af deras behandling gjorde på dem, och särskildt hvad hvars och ens fysionomi kunde lofva för framtiden. Göran gjorde i tysthet öfver sina nya vänners anletsdrag många betraktelser. I synnerhet var det en ung karl, som behagade honom; och han gaf en af vakten befallning, att föra denne till sig.

När den fångne röfvaren stod nedanför stenen vid Görans fötter, fick bevakningen lossa hans händer och derpå återgå. De begge blefvo ensamme. ”Hörpå, min unga skalk,” sade befälhafvaren, som just nu slutat sin första cigarr, och derföre ur fodralet upptog en ny, hvarvid det hände, att hans fingrar besynnerligtvis grepo tvenne, i stället för en. ”Nå godt då,” inföll han och afbröt sin påbörjade första mening, ”jag ser, att ymnighet åtföljer mina händers företag. Röker han, min vän? jag har här fått i en stump för mycket, och kan dela med mig. Tag! se så, tänd! vi kunna nu språka desto bättre.”

Fången bugade sig och gick utan svårighet in på förslaget.

”Att du blifvit en skälm i dina dar, är misstag,” vidtog Göran. ”Jag ser på ditt sätt att röka, det du mycket bättre passar till hederligt folk[392] och till en kronans man. Men lika godt om det: vi skola komma till din egen historia framdeles, i fall du har någon att bjuda på; nu skall du berätta mig, huru det förhåller sig med grefvefolkets affärer. Jag viste väl, att jag här i skogen emellan Björkmossen och Målilla skulle anträffa kärnan af hela er trupp. Men jag vet också, att grefven förut delat sitt folk och bortskickat några mindre hopar. Detta hade skett genom vår egen tillställning och de falska underrättelser grefven bekom, på det att han skulle försvaga sig och låta slå sig, såsom ock idag lyckligen för sig gått. Men säg mig öppenhjertigt, min gosse, af hvad slag de återstående ströfkorpserna äro, och huru manstarka de kunna vara.”

Herr kapten! sade fången – och utblåste en skön rök, hvilken han likväl hade den egna ekonomien, att genast med gapande mun ånyo indraga, för att njuta för andra gången, och derefter slutligen låta långsamt utgå genom näsborrarne – jag skall berätta herr kaptenen huru allt är: det var en sjuhelvetes superb tobâk. Sedan herr kaptenen i dag här i grund slagit den förnämsta röfvarroten, hvartill jag tillstår att jag har hört, så kan kaptenen anse sin sak vunnen och hela småländska bandet utrotadt. Ty de tvenne ströfpartier, som grefven en half dag förut skickat bort ifrån sig, gjorde väl det, att han försvagade sig till antalet; men det bortsända rafset var dock hans sämsta pack, folk utan seder och armstyrka och, jag vill säga, rena skräpet. De bestodo mest i skojarbyke, zigenarbestar, tockna som Pickelmaja: lumpsamlare, hvilke kommit så långt, att ingen mer en gång ville förtro dem lumpor, och som derföre sällat sig till oss. Kantänka! Men vi, i kärntruppen, vi höllo oss verkligen för gode i deras sällskap; vi hade ett jemnt gräl med dessa slokar, och grefven gjorde ingen skada uti att skicka dem sina färde.

”Äro dessa återstående slokar talrika?”

Åh, så der till en trettio, fyratio hundar kunna de väl stiga.

”Jag skulle gerna vilja taga äfven dem, för att hafva hela mitt Småland rent; ehuru jag bekänner, att jag i dag anser min egentliga seger vunnen, och att ni, mina vänner, utgjort mina hederligaste, bästa och egentliga fiender. Ni var kärntruppen, såsom sagdt är,” återtog Göran, med en nick åt fången, full af militärisk hedersbevisning.

Jag ber herr kapten så mycket, inföll fången, att om de der Pickelmajorna[393], såsom vi brukade kalla hela deras sällskap, skulle blifva gripna, som rätt kan vara, herr kapten dock icke må blanda dem ihop med oss. Vi hafva haft göra nog, att bli skilda från det afskrapet; men smackas vi åter tillhopa, så skall landshöfdingen förakta oss, när han får se oss, och ingen gifver oss nåd i sin tid, bara för de helvetes usla kariblarnes skull, som kommit i vår gemenskap. Jag bedyrar: de der äro inga rätte smålänningar, utan tattarbyke och häcktmakare, som endast få gå ovan jord, emedan f–n sjelf skäms att hafva dem i blåkulla.

”Jag tror det. Men säg mig: hörde den der spelmannen, som du kallar Pickelmaja, till deras afskrapsfamilj?”

Ja, det är säkert. Fast grefven var nog enfald – nåja, han är död nu. Men det är visst, att grefven behöll den der Spelmaja hos sig, endast för att han var qvick att bruka till spejare. Han gick med ibland oss i dag här; ehuru han med rätta bort afskickas med de andra Wimmerbytingarne, han ock. Men han lismade sig till att få vara qvar. Har icke herr kapten sett honom på valplatsen? Icke är han ibland de lefvande fångarne: fins han nu icke heller bland de döda, så har han säkert flytt och rymt. Ty på sådant är han lärd.

”Nå, skadan vore icke stor. Men säg mig: grefven hade väl häruppe i skogen något egentligt läger? ett hus, en koja, håla, bysche och sådant, som en anförare anstår? Han hade väl någon hop samlade penningar, kan jag tro? Du skall säga mig beskedligt stället för sådant. Jag måste hafva allt hvad grefven lemnat efter sig, för att kunna hederligt och godt föda dig och alla mina andre nya vänner. Du röker flinkt, min gubbe, här skall du få dig en ny cigarrbit.”

Den fångne ynglingen tackade och tände. Nog skall jag visa herr kaptenen grefvens riskoja, högqvarteret; och hans lilla jordkällare inunder med.

”Det är det rätta,” svarade Göran. ”Och sedan skall du omtala för mig hvad du varit för en, innan du tog fast fot i truppen; att jag måtte se till, huru jag skall kunna göra folk af dig igen.”

Det är lätt gjordt, herr kapten. Men kanske, att jag får säga herr Major? herr Ryttmästare? Jag tycker, att jag precisingen sett herr Öfversten i uniform vid Smålands husarer rida för fronten en gång på[394] Målilla ådermöte?

Göran rätade på sig; och den tanken, att han – om ock blott i fantasien – sutit som ryttmästare i de småländska husarernes utmärkt sköna uniform, trängde smickrande till djupet af hans själ. De begrafna officerstankarne vaknade blixtlikt. Under några sekunder blossade han omkring sig otroligt och med ett öfvermod utan like. Men snart vaknade minnet af sanningen. Han spottade – icke framfuset, långt och midt för sig, utan helt beskedligt, nära bredvid sig, till höger om stenen. Derpå vände han sig sorgset åt venster till fången och sade: ”Jag tror det som knappast, min vän; jag kan icke tro, att du nånsin har sett mig i uniform?”

Herr ryttmästaren behöfver icke blygas för, att jag sett honom, ifall jag sett honom; vidtog fången. Ty jag skall säga herr ryttmästaren, att, fast jag nu är här, så räknar jag mig likväl för en person, som aldrig slitit spö, aldrig mist äran, aldrig sutit på fästning, aldrig en gång så mycket som snattat: och det är lätt gjordt, att bringa mig till folk; ty jag kan ansvara för, att jag är god till karakteren redan, allenast att jag får bättre inkomster.

”Men, i Guds namn! hvad hör jag? har du aldrig gjort något? hvarföre har du då begifvit dig till detta sällskap?”

Herre, jag var semskmakare. Jag har ett lätt humör, och jag ledsnade på att gå gesäll i Vestervik.

”Minsann! semskmakare?”

Det är ock ganska säkert, jag medger det, att hade jag fått hållas längre här ibland grefvefolket, så skulle visst också jag bedrifvit hvad värdt varit spö, äran, och till sluts fästning med, kanske. Det är derföre min tanke, att herr ryttmästaren idag kom alldeles i grefvens tid, för att göra slut på hela kalaset, taga mig till fånga och hindra mig ifrån vidare vångel. Jag har intet emot, att herr ryttmästaren gör mig till ordentlig karl – slöt han och blåste ut en lång rök, som likväl genom sin bugtiga skepnad såg tvifvelaktig ut – men det ber jag herr ryttmästaren aldramjukast, att han icke försöker hafva mig till semskmakare igen.

”Vi få se,” svarade Göran bistert. ”Till en början – à propos, hvad heter du?”

Kasper.

”Till en början, Kasper, skall du visa mig din trohet genom att redligt föra mig till allt det der, hvarom vi nyss samtalade. Hade grefven en jordkällare, säger du, under riskojan? Det var bra. Vi skola se till hvad vi kunna göra för din person, sedermera, min vän. Godt! Jeppe Jonsson har med manskapet slutat sitt arbete, ser jag. Aflägsna dig, Kasper, och bed bevakningen ånyo bakbinda dig, på det att icke de öfriga fångarne måtte afundas din ställning så länge.”

Kasper lofvade det, bugade sig vördnadsfullt och gick.

Herr Göran Edeling nedsteg ifrån den höga sten, hvarifrån han under hela tiden tagit all sin makt i ögonsigte. Fändriken nalkades honom, och fick beröm för det väl förrättade uppdraget.

Hären samlades och uppställdes. Göran märkte vid hastig öfverräkning, att han förlorat en temligen ansenlig skara, hvarföre han tyst och kort tackade Gud. Att Sven korpralen stupat, måste han väl beklaga i anseende till mannens obestridliga skicklighet för hiskliga slagsmål; men då Göran nu föresåg alla drabbningars upphörande, hade han icke emot, att vår Herre tagit en man, som varit svår nog att använda i fredstid. Med lättare bröst tänkte Edeling nu på den närmaste framtiden. Hvad som ökade hans verkliga nöje, var, att se, det de bästa sångarne i hans trupp likväl blifvit skonade af ödet. Han uppställde dem i en flock särskildt, för ett heligt och innerligt ändamål, som han hade i sigte.

Återstoden af den vackra aftonen tillbringades stilla och religiöst. En stor graf öppnades på en plats i skogen, som friast och skönast erbjöd sig härtill. Först af alla nedbars grefvens lik, och härvid började sången ifrån de valda sångare, som Göran dertill förordnat. Zeytons kropp lades på sjelfva bottnen af den vidöppna, ansenliga röfvargriften. Sven Grymme jordsattes vid grefvens sida. Derefter kastade Göran mull öfver dessa begge inbördes fiender, i det han vid ett uppehåll i psalmen sade: ”varen vänner!” Alla de öfrige döda våldsverkarne nedlades ofvanpå. Sist uppkastades öfver dem en hög af jord, torfbetäcktes och stenpryddes på kullens spets. Dessa kroppar kunde i alla fall icke hafva bekommit kyrkogård, eller ledsagas till sitt hvilorum af vigda händer. Galgbacken skulle hafva varit det rätta; men dertill kunde de icke heller få[396] komma utan att först dömas. Göran Edeling drog derföre ej i betänkande, att förskaffa dem detta rum i jordens famn, och göra det så godt han kunde. Full af religiös vördnad och aktningsfull skygghet, hade han likväl icke vågat vid deras jordande yttra något ord utur Handboken, hvilken han, en prests son, ganska väl kände utantill, hvad Begrafning angick; och utan tvifvel, om han velat, kunnat med sin klangfulla, starka, intagande stämma uppläsa högt. Men, i det han undvek Handboken, hade han emellertid tillåtit sig, att förordna afsjungandet af hymnen; ty, om han också ej viste det ur lagen, så kände han det likväl från flere tillfällen hemma hos sina föräldrar, att Psalmer hafva rättighet att föredragas när som helst, blott det sker i godt uppsåt och utföres med vacker röst.

Sången fortfor långt efter grafkullens uppkastande och fulländning. Den öppna, men tysta skogen emottog i vidsträckta, milda armar dessa heliga ljud, hvilka den besvarade genom vågor af angenäma ångor ifrån gran och tall. Natten var nära att inbryta; men himmelen sågs klar, och nekade ej att i molnfri famn upptaga dessa böners skära toner, fast de vågade nalkas ifrån brottslingars bröst och sjöngos för röfvares skull. Gud såg ned på de förlorade.

FYRATIONDEFEMTE KAPITLET.
Ett fruntimmer gör herr Göran besök i hans Högqvarter, och gifver honom lektion i ett nytt språk, som i sig sjelf är ganska gammalt. Den sista drabbningen – tillika det sjette och sista Röfvarkapitlet.

______

Du måste då hvila i jorden utan din cittra? Vid hvilken musik skall du vakna?

DE fångne tjufvarne, som aldrig under grefvens regeringstid, och äfven förut icke på ganska länge, varit vittne till något så himmelskt som i qväll, kände sig utomordentligt betagne; och stora droppar duggade utför mer än ett svartbrunt, skrynkligt anletes kinder. Vildmännen stodo spake som lamm; och om de också ej varit fängslade, skulle de i alla fall hvarken hafva flytt eller gjort något annat, än hvad de nu gjorde: lyssna, häpna, smyga sig till att gråta, tyst försöka bedja på bortglömda böner.

Sedan begrafningen slutats, befallde herr Edeling uppbrott ifrån dalen[398]. Han lät föra Kasper till sig. Denna fånge fick Jeppe Jonsson vid sin sida, och anmodades, att med uppriktigt sinne ledsaga hären till den öfvervunne grefvens högqvarter. Kasper verkställde detta ärligt.

När man framkommit till ort och ställe, och funnit ej blott grefvens efterlemnade riskoja, utan, hvad mera betydde, hans jordkällare med innanmäte; sade herr Göran till Kasper: ”du är ifrån denna stund en fri man. Dina bojor hafva fallit af, och du skall få välja hvilket yrke på jorden du behagar!”

Derefter gick han fram till folket, och utropade: ”Kamrater! vi rasta här i natt. Vi skola upptända eldar att värma oss vid. Vi skola koka och steka; ty vi äro de, som behöfva äta nu. Vi hafva marscherat mycket i dag; vi hafva slagits och vunnit. Mannamodet är sin glädje värdt: efter segermåltiden skola vi låta säckpiporna höras, nyckelharpor gå, och fioler – derest lille brune Per har sitt skrälle qvar. Vi skola dricka, gossar! Jag är icke utan sådant att bjuda eder på; dock lagom, fredliga och beskedeliga. Men efteråt skola vi dansa ett rapp, såsom jag lofvat er, en timme eller par. God’vänner, hvad säger ni om det?”

Ett stormande bifall blef svaret. Stockeldar uppblossade snart, dock lagoma och förnuftigt påtända, att ej sätta eld på skogen, hvilket i anseende till långvarig torka, oaktadt på hösten, kunde vara farligt. Kockarne fingo framtaga förrådet, och Nicke Bengt Ersson gick med förnäm uppsyn främst i sysslan. Grefvefolkets skafferi i jordkällaren var ganska skönt. Hvarken kött eller annat herrligt saknades. Och när dertill lades allt hvad det äldre Vernamobandet eller det så kallade St. Göransfolket hade med sig, så föreställer man sig hvilket gästabud vankades för segerherrarne. Men ingenting mindre förtjenade också män, som kämpat likt desse och räddat sin älskade fädernebygd. Man åt, man sjöng och man drack: det sista dock – efter befallningsmannens tydliga och oemotsägbara ordres – endast lagom och beskedeliga. Men derefter dansade man; och säckpiporna hveno så muntert, att tallarne ruskade på qvistarne och granarne drogo åt sig grenarne af stum förvåning. En god stund efter midnatten släcktes eldarne, den ena efter den andra; och man lade sig mangrant att sofva.

Befallningsmannen, herr Göran Edeling, vakade längst, och han lät[399] en liten eld fortfarande brinna utanför riskojan, hvilken han gjort till sitt högqvarter. Han hade härifrån utsigt öfver skogen, så långt natten tillät honom att skåda. Men han gick icke sjelf till hvila, förrän han längst bort och på de åtkomligaste ställen i vildmarken utsatt ett par poster; hvaribland framför allt den erketrogne Jeppe Jonsson förordnades med en behändig studsare, för att skjuta signal, derest något skulle göra sådant behöfligt. ”Goda Jeppe! du kan vara trött,” sade Göran åt honom, då han lemnade honom på sin vakt. ”Jag gifver dig derföre lof att sitta på din post, blott du icke lägger ifrån dig geväret, eller somnar, förrän jag kommer och aflöser dig. Då vill jag ställa mig sjelf på din vakt; ty jag kan icke lita på någon så som på dig, först, och sedan på mig. Jag vill sofva en timme nu, jag, i min tur; och derpå efterträda dig, som då får gå att sofva i mitt ställe.” Fändriken gäspade ett förnöjdt Ja häråt.

Göran Edeling trädde tillbaka. Han kom till sin behagliga riskoja, steg in, och ämnade stjälpa sig omkull på den goda, doftande löfbädden. Att han icke klädde af sig, förstås af sig sjelf.

Men det besynnerliga var, att han ändock icke genast lutade sig ned. Då allt omkring honom, när och fjär, sof så innerligt godt, och blott hans egen eld ännu flämtade i lågor, hvilka likt paroxysmer sköto upp ur kasarne då och då; uppsteg hans inre sinne, efter hela denna dags myckna oro, i en desto klarare medvetenhet, ju stillare det blef i naturen; och han kände sig icke mera sömnig. Han satt på sitt lilla läger i minnen och tankar.

Så förflöt under angenämt grubbel en stund, eller mer. En yngling, som Göran, har aldrig ledsamt, äfven då han är som ensammast. Hans själ trädde så djupt in i täcka föreställningar, att han till och med tyckte sig höra musik. Men icke dessa muntert skrålande ljud, som hans danslustige kamrater nyss hoppat i polsktakt efter; utan skära, intagande toner, och på en alldeles fremmande, outgrundlig melodi.

Det underbaraste var, att när herr Göran knyckte på nacken och vände upp hufvudet åt alla håll, försvann icke denna musik i sällskap med hans öfriga, inre och blott fantasmagoriska själsnöjen, utan han förnam verkligen med sina kroppsliga sinnen, att någonting spelade derute emellan sjelfva träden. ”Till sluts skall man få se, att här är ett[400] skogsrå, som vakar i den täcka natten och knäpper på sin lyra,” sade Göran, halft skämtsamt och halft häpen till sig sjelf. Han steg ut i kojans risdörr.

Han hörde nu tydliga slag på en cittra; men allt så varsamt och vackert likväl, som om den spelande hyste bestämd afsigt att noga akta sig väcka någon menniska. Det var mörkt, åtminstone icke ljust, derute i skogen. Emellertid kunde Göran ganska väl skönja en qvinnogestalt, som med lätta och nätta fjät kom kullen uppföre till hans koja, högqvarteret. Här låg ingen af hans folk närmare i grannskapet, än bakom kullen, ett godt stycke nedanföre.

När fruntimret, rået eller skogsflickan redan var honom så nära, att hon snuttade förbi hans lilla, slocknande risbrasa utanför dörren, upptog hon någonting och strödde hastigt på elden. Gud vet om det icke var ett pulver af harts, lavendel, eller ännu ypprare droguer; ty hastigt fick lågan lif, flammade upp i ett högt sken, och spridde omkring sig en narkotisk, men tillika ambrosisk vällukt. I det starka ljuset blef icke allenast kojan, jemte herr Göran i dess dörr, tydliga och synbara för henne, som anlände – i fall det troligen var hennes mening, att på detta sätt skaffa sig upplysning öfver ingången och boningsmannen – utan hon sjelf kom äfven för honom i den fullständigaste dager. Han fick då skåda, huru ett skogsrå såg ut. Om den fremmande likväl ej var alldeles ett rå, så kunde hon dock visst icke antagas för en god småländska. Hon riktade på honom – icke ett par blå ögon, hvilket hade varit rättskaffens – utan de mest svarta och blanka klot. Hennes långa, kolmörka hår, upplagdt och lindadt kring hufvudet i flätor, liknade hvad man ser hos qvinnorna på etruskiska vaser eller på Faraoniska taflor i Denons verk öfver Egypten. Hennes anlete var brunt, ehuru ljusare än någon negrinnas, någon mulatts; det var ovalt, ungt och, oaktadt allt, intagande vackert. De fina läpparne på den lilla munnen sågos också korallröda, hvilket gjorde mycket till behaget. Klädseln kunde visst icke kallas god, för en, som sett någonting i hufvudstäder, vare sig Stockholm eller Jönköping; den var snarare lumpig, hvad slitenheten angick; men rået hade vetat anbringa allt på sin kropp så gladt, nätt och skickligt, att äfven detta slags klädning hade sin smak. Utan vidare inledning började hon[401] knäppa på sitt citterartade instrument, hvilket hon åter framtog under armen, så fort hon strött rökpulvret öfver herr Görans eldbrasa; och hon spelade ånyo samma fremmande melodi, som straxt ifrån början förekommit honom så egyptisk. Derpå sjöng hon med en röst, till tycket och tonen blygsam, mild och mjuk, men med ord, så burleskt sladderaktiga och usla, att en enda vers gör tillfyllest att anföra:

Jag heter Maguellone,

Och jag ger alla karlar den och den –

Änn.

Fast jag är född i Skåne,

Så har jag ingen enda vän –

Änn.

Men tacka vet jag Vimmerby,

Der kan man med sin skimmerhy

Få sig en vän igen :,:

Och hästar, sköna pengar

Och karameller;

Och kuskar, herrskapsdrängar

Och mamseller:

Och vagnar, vagnar! att åka bort från Vimmerby –

När månen går i ny.

Då versen var slut, satte hon åter cittran under armen och tog sig helt enkelt före, att dansa några slag bredvid elden, naturligtvis till den herres nöje, framför hvilken hon befann sig; hvarpå hon räckte fram sin lilla, nätta hand till en almosa, och sade: ”Beddon! beddon! de mandro je karkano!”

Det var en tatterska att bära sig åt! tänkte herr Göran; dansar hon icke och tigger alldeles som visst folk på småstadsmarknaderna? och är ändå så rasande vacker? Men hvad är det hon säger?

Just vid den tanke, hans eget första ord väckt i hans själ, rann Pilcomaju honom i sinnet, och det förekom honom: få se, om icke detta är [402] den zigenarspelmannens syster eller älskarinna, som jag hört omtalas? Hon kallade sig ju Maguellone? eller om det blott hörde till visan. Tänk, om det är sjelfva den beryktade husmamsellen eller tjufmamsellen, som efter väl förrättadt ärende afreste från den der herregården? Hvad kan hon vilja mig midt i natten? Ah! hon söker säkert rätt på sin Pilcomaju, som varit i tjenst hos gref Zeyton här i högqvarteret; och när den hedersmannen idag rymt fältet härifrån, vet hon icke hvar hon skall finna honom. Göran beslöt, att vara ytterst artig, för att utforska huru med allt detta kunde hänga tillsammans. Han nalkades ett steg, bugade sig och sade: ”Vill icke mademoiselle Maguellone – Magdalena, tror jag? – vara så god och stiga in i min låga hydda? Jag är väl blott student, men dock så pass mycket som general.”

Flickan neg och svarade: Mandro aschar ki trasch! Hvarpå hon steg in, obesväradt, men alldeles icke fräckt. När hon såg alla hans vapen och andra herrliga saker, utbrast hon: Je marvalo beddo! je lattjo, je schucker tjavo!

”Var så god och sitt ner, och tala svenska! jag är icke invigd i tjufspråket,” sade herr Göran, och förde sitt fremmande till sin löfsoffa. Den vackra flamman från lavendelbrasan derute fortfor att skina i högqvarteret på ett ganska intagande sätt. Men om också Göran visserligen, såsom han sjelf sagt, var student, och dertill en ung student; så var han derföre icke mindre en slug fältherre. Han beslöt vara hygglig emot en person, som han anade sig på ett eller annat sätt hafva till fiende.

”Hvad skulle vara orsaken,” sade han, ”att mademoiselle Magdalena gör mig, en helt och hållet obekant, sitt besök? och det till på en så mörk del af dygnet? Blott ett ber jag dig om, sköna flicka, yttra dig ej på det der språket, som för mig låter som ren sanskrit.”

Orsaken? Vi, beddon! göra mycket, men ingenting af orsaker. Obekant? min herre är icke obekant för mig. Jag är icke heller så okänd, att icke herren vet af mig. Pilco har nog talat derom. Skulle jag icke få nyttja mitt och vårt eget språk med en så stor och rik fältherre, som besegrat oss, och snart herrskar öfver hela jorden i skogarne? Skulle du, [403] herre, icke förstå karlarnes tunga – hm, mandro prâl! du narrar mig ej. Du förstår mig ganska godt. När du så länge varit general öfver Vernamotjufvarne, så måste du också känna tungans anglaise, det är så visst, som att luften sjunger. Nå, så säg mig, herre! om herren icke kan egyptiska, huru skall herren då kunna frälsa folk ur fängelse, ur landshöfdingars händer och ur vaktmästares klor? Man måste kunna komma öfverens med hvarann och tala hvad ingen utom oss begriper, om man skall lyckas i det. Och herrn är ju vår anförare? Visst kan ni tjufspråket, herre; fast ni söker vilja narra en stackars flicka. Det är brukligt.

”Nej, vid min Gud och salighet! Klissingarne är det enda ord jag hört och vet i den vägen,” utbrast Göran. ”Men säg mig Magdalena, hvad är afsigten med ditt besök?”

Klissingarne? haha! jojo, det är Nycklarne. Om klissingarne kan jag spela en lång, vacker visa till gittâran. Men herrn frågade mig om mitt ärende? Det är lätt sagdt. Derpå började hon knäppa på strängarne och sjunga.

”Nej, spela ej, jag ber; utan säg mig meningen rätt och slätt på prosa.”

Oh min herre, jag är på en liten tid van, att gå till detta skogstält af granqvistar. Jag träffade här alltid Pilco och grefven, som Pilcomaju gaf goda råd vid den här timmen.

”Grefven har fått bita i gräset för de råd och underrättelser, som hans älskade zigenare gaf honom.”

Hans ziguenare? sådant namn? Han har fått bita i gräset! och unga herr Nickol också; jag vet det. Dova beschar baschtadoa allezuvâro. Men nu skall jag säga mitt ärende, beddoni: jag föraktar Pilcomaju. Mandro aschar ruschto pre dova. Fast han är af vårt folk, så hatar jag honom nu. Dove dickas je fulano tjavo!

”Ack – din italienska egyptiska gör mig alldeles rasande. Jag vill intet Zingarello-språk höra.”

Så hör daå på ren smaåländska, att den der zigenarspelmannen Pilco skall du akta dig för, herre. Jag är ond på honom, för att han är en struntkarl, en Fulano; derföre har jag kommit hit att varna dig, och rädda dig, min herre. Låt mig spela en stund, så skall jag säga allt hvad jag menar. Det är icke litet att tala om!

Görans uppmärksamhet spändes. ”Hvad vill det säga?” utbrast han. ”Hotar Pilcomaju mig med någon fara?”

Hon knäppte på cittran och svarade sjungande:

Trim, trum, trânavi, rânavi,

Brim, brum.

Derpå fortsatte hon utan musik: Ja visst! han skall förtrolla dig med tattar-besvärjelse, med Inganno egittico. Han ämnar anfalla dig i morgon med grefvens öfverblefna, bortsända skaror, till hvilka han flytt, och som han satt sig i spetsen för. Derföre har jag vågat mig hit i natt, för att upptäcka allt, rädda dig, och med min sång hindra fiendens försåtliga anslag. Ty Pilcomaju är ganska mäktig i Abrakadabra, den stora rabbinkonsten, om man icke förekommer honom. Låt mig derföre sjunga:

Slim, slum, grânavi, hânavi

Rim, rum.

Denna oväntade underrättelse verkade på Göran Edeling högst förvånande, nästan bedöfvande. Skulle den förryckte rymmaren Pilcomaju hafva djerfhet nog, att med sitt zigenarpack, dessa fyratio till femtio föraktliga sällar, som Kasper nyligen beskrifvit, våga anfalla mig, och det genast i morgon? Och från hvilket håll? Han såg vid denna tanke på flickan, räddarinnan, som med sin lilla intagande cittra satt så okonstlad på hans löfsoffa, och så öppet anförtrott sig åt hans ridderlighet.

”Säg mig allt! underrätta mig om allt!” utropade Göran; ”och kan du icke tala, så sjung då i Guds namn, jag får finna mig. Allt måste jag veta,[405] och veta noga! Och, framför allt, huru har du torts skilja dig ifrån dina vänner, och gå i mörka natten för att hjelpa mig och mitt folk?”

Mörka natten? hviskade hon. Hvad är natt? Vi se i natten, beddoni; det är vårt ljus. Vi äro lysmaskens slägtingar. Jag har hört ditt rykte, min herre; jag har beundrat krigaren. Kunde jag ej få smyga mig hit, att rädda en stor man? Pilco skall icke taga ditt hufvud. Jag afskyr honom, fast han är af mitt sällskap; men han är en fulano tjavo.

Göran Edeling var i detta ögonblick mindre general, än allt annat; han bestod endast i öra, då den sköna Magdalena vid sin cittra sjöng den ena lilla visan efter den andra, alla af den besynnerligheten, att till de underbaraste, aflägsnaste utländska melodier foga råa, ohyfsade, lumpna ord, sådana, som zigenarflickan under sitt lefnadssätt, i synnerhet som barn och bland sina anförvandter, ej annorledes fått dem. I dessa stumpar inflickade hon tillika då och då underrättelser om Pilco och hans trupp, som Göran sagt sig så nödvändigt behöfva. Vid ett uppehåll såg hon bedjande på honom, och sade: Beddon, dela miro je rani rabba! Nej då! på god småländska – ty jag vet, att grefven här i sin jordkammare hade godt vin, både brändt och äfven madeira: jag har ej skytt, att gå i den kalla natten hit till dig, min herre: säkert har du ärft af grefvens vin, om du ej hitfört något sjelf. Jag fryser! jag fryser! Vill du ej bjuda mig ett litet glas?

Göran sprang upp med förtjusning; tog en butelj, som verkligen tillhörde hans byte i dag, grep ett glas och fyllde uti.

”Mandro – nej, nej då! – Jag, jag dricker icke ensam; om icke herrn dricker med mig, och dricker mig till.”

Det gör jag ganska gerna, ropade Göran och gick bort att taga ett nytt glas för sin egen räkning.

Hastigt och oförmärkt, under det att Göran vände henne ryggen, upptog hon en liten flaska ur sin barm, och dröp derutur fem, sex droppar i det glas, som hon höll i sin hand.

Göran vände sig nu om, hade fyllt sitt eget glas, och ville klinga med Magdalena. Men hon sade: ”Herre! det är vår sed, när en karl och ett [406] fruntimmer dricka med hvarann, att de byta glas; ty dermed gifva de hvarann hvarandras vin, och det är den bästa skänk. Så undvikes ock allt misstroende, emedan hvardera parten sjelf tömmer det, som han först bjudit åt den andra att dricka. Vi älska att hafva det så, och äro alltid glada.”

Göran log, gaf henne sitt glas, och tog i stället hennes. Derpå klingade de och drucko.

Så mycket vin, som ett enda litet glas, kunde väl anstå äfven ett fruntimmer i skog och mark; och Magdalena förlorade intet i hans ögon genom detta. Hon började spela ånyo, hon slog sina ackorder änn bättre än förut. En eld flög igenom herr Edelings ådror; han hade aldrig trott, att grefven besutte ett så starkt vin i sin källare. Efter en stund började det gå omkring för hans ögon; han såg väl klart nog, och urskilde rätt väl tonerna ifrån cittran; men riskojans granrisväggar togo sig före att dansa, tyckte han; och de ambradoftande flammorna, från den lilla brasan utanföre, insvepte föremålen på en gång i en bländande glans, och tillika i en nervangripande ånga; ehuru allt på det angenämaste sätt.

Magdalena steg upp. Sakta lade hon bort sin cittra, såg på sin värd med en tindrande blick, och hviskade: ”låt mig nu lära dig tjufspråket, herre! ty det måste du kunna, för att veta allt ibland oss och rädda oss inför domstolarne och ur fängelser! Kom!” utropade hon, och med en zigenerskas hela oförvägenhet, ehuru ganska nätt och nästan blygt, slog hon sina armar om hans hals, och drog honom ned på den af löfrika grenar sammansatta soffan.

När de suto der, arm vid arm, sade hon, och pekade med sitt skälmaktiga finger på de föremål hon nämde: ”Jackarne, det är ögonen; Balet, det är håret; Nack är näsan; Schöro, hela hufvudet: mun heter Mojj, haha? säg mig, om icke tjufspråket är vackert? tungan Tibb, tänderna Dannar. Pre hischpan, dermed mena vi ”i rummet,” såsom här. Kockli kalla vi sax att afklippa band med, och Rombana såg att afsåga galler. Men, fortfor hon och runkade smått på hufvudet, ”Kurra pre mulo, det är Afrätta; och Mulo schöroken heter Afrättsplats. Buro är bonde; sådane tycka vi icke om! de angifva oss, och vi kalla dem Burono, de dumma bönderna! Men hvar och en riktigt stor rackare, vaktmästare och[407] poliskarl kalla vi Gycklo, och detta med rätta! Men hör: Loviar, det är penningar. Nu skall jag säga en hel mening: Mandro beschar uschli for loviar, jag är skyldig penningar. Ja! det är då sant: ack gif mig dem! Mandro kockaro besckar uschli: jag är skyldig! Dova loviar avar mandro pre pane e maro: för dessa penningar kommer jag på vatten och bröd! Det blir en kurrning (afstraffning)! Men – mandro traddrar kockaro pre jevaver foro: jag far då hellre sjelf bort till en annan stad. Ah! Beddon dickar pre miro! Herrn ser på mig, tror jag! Nu skall jag räkna på mina fingrar: Je, dy, drin, schtav, pansch: en, två, tre, fyra, fem! Låter det icke bra? O baro tjavo! delo miro loviar! loviar! Delo miro pansch lock! O store man! gif mig pengar! pengar! gif mig fem riksdaler!

Göran Edeling såg på henne. Hvad menade hon? Bad hon honom på detta parafrastiska sätt om understöd, för att ej blifva inkastad i fängelse för någon skuld – någon stöld? Eller ville hon blott och bart gifva honom en förtjusande lektion i det nya språk, som han aldrig hört förr, men hvilket han på sätt och vis ej kunde neka sig vara intresserad af att till någon liten del lära, då han kommit att utgöra alla tjufvars öfvergeneral. Äfven hade han så mycket akademiskt i sitt lynne, att litteratur, och utländska språk framför allt, drog honom till sig med en magisk kraft.

Historien känner icke, om den oerfarne ynglingen vågade stjäla en half eller hel kyss på den grannes panna och egyptiskt glödande mun, vid hvars sida han satt; var det så, så hörde äfven detta säkert till tjufspråket. Men ur den domning eller rättare förtrollning, hvari han minst en timme befunnit sig, väcktes han plötsligt genom ljudet af ett skott.

”Hvad är det?” ropade han och såg upp. ”Det lät som en signal!”

Det var ingenting, svarade tatterskan och slöt honom så fast i sina armar, att han omöjligen kunde resa sig. Hastigt nåddes hans öra af ännu ett skott, och straxt derpå af tvenne till. Han tyckte sig höra ett brakande på afstånd, likasom hade skogen råkat i eld och lågor. Ett genomträngande, högt mordskri kom helt oförmodadt ifrån ena kanten.

Nu trängde, likt den ljusaste blixt, sanningen tvert igenom tjusningens alla ambramoln, och upplyste hans själ så, som dygdens och sanningens[408] kraft alltid slutligen gör sig väg till hvarje rent och i grunden oförvilladt sinne.

”Bedragerska!” utropade han, och kastade med våldsam ansträngning citterspelerskan långt ifrån sig. ”Det var icke i morgon, utan redan i natt Pilco skulle komma öfver mig och mitt slumrande folk med sin förrädiska rote! Magdalena! det var icke för att varna och rädda mig – det var för att utspana, för att desto bättre innästla, insöfva, afväpna och fängsla mig sjelf, som du kom med din sång och ditt spel!”

Vid dessa ord sprang äfven hon upp, och hon ställde sig beslutsamt framför riskojans dörr. Likt en ouragan, som förvandlar hafvets anblick, var zigenerskans anlete nu förvandladt. En tigers blick glimmade ur hennes ögon. ”Ni skall icke ut ur denna kammare af eldfängda granruskväggar!” ropade hon. ”Så mycket kan man väl begripa, att jag måtte älska min bror och min öfversteprest, den store Pilco, mera än dig, herre – dig! Men lägg dig, befälhafvare, tills vår seger är slutad. Ditt hufvud svindlar af drycken, som du har njutit. Lägg dig, lägg dig snällt, beddoni!”

Men dessa ord voro icke egnade att afväpna Göran Edeling. Han strök med venstra handen öfver sin panna. Modet väckte alla nerver i hufvud och hjerta till sans och kraft igen. Han sprang på dörren, der flickan stod. Med ett carldentolftiskt förakt för alla qvinnor slungade han henne åt sidan, och störtade ut i fria luften.

Hon skyndade efter honom, lik en zibetkatt; och så djerf var hon, att hon kastade sig ned midt i hans väg, omfattade hans knän, och kom honom att hufvudstupa falla. Vred och förtviflad, nödgades han rulla flere hvarf utför sitt eget högqvarters kulle. När han slutligen stannade nere i en mjuk gräsbädd, der dalen vidtog, befann han sig ännu omlindad af Magdalenas armar, som medföljt honom i fallet. ”Skadade ni er, min herre?” hviskade hon.

”Släpp mig, eller jag – !” röt Göran. Han var sjelf ett vilddjur i detta farliga ögonblick. Han grep zigenerskans svaga händer, och ehuru hennes armar nästlade sig om hans hals, hans kinder, hans hår, kände han dem icke alls. Han störtade upp, ref henne ifrån sig, och då hon, likt vinrankan kring mulbärsträdet, ännu en gång slingrade sig omkring[409] honom, gråtande och bedjande, knöt han sin näfve förfärligt emot henne, och sade: ”hvad är det då du vill? Har du icke redan uträttat nog? Har du icke insöft och qvarhållit mig så länge med din sång, att ditt folk fått tid och rådrum att göra det mest försåtliga anfall, utan att jag skyndat ut och varit på min vakt med mitt folk? Hvad kan du mera begära? Ha! hör jag icke redan mina öfverfallna kamraters dödsskrän under Pilcomajus och hans nidingars yxor? Släpp mig, obegripliga! släpp mig, tatterska, säger jag!

Nej! svarade hon med sammanknäppta händer. Jag släpper dig ej, min herre. Sköne, herrlige befälhafvare, gå icke! Hör min bekännelse: jag har under den förflutna stunden lärt mig att älska dig. Jag kom hit med hat och försåt, för att bedraga dig: nu blyges jag ej att säga huru högt jag – ack! – jag vill icke släppa dig ut, min herre! icke bort till de mina, att de ej slå ihjäl dig. Ty det skola de säkert göra, ganska säkert, om de träffa dig nu. Och då! då skulle jag dö med detsamma.

”Grymma siren! du skall lära känna också mig och mitt tycke för dig!” ropade Edeling. Han omfattade Magdalena med sin ena arm så hårdt, att hon ej vidare kunde röra sig. Med den andra drog han hastigt halsduken ifrån sin egen hals, tog den, och band flickans begge händer på hennes rygg. Detta var ett ögonblicks verk. Derpå lyftade han henne upp på sin venstra arm, och sprang med denna lätta börda ånyo upp till riskojan. Här lade han henne på löfbädden, der de ej längesedan sutit så vänligt tillsammans. Nu grep han utan barmhertighet hennes egen halsduk, och knöt dermed ett kraftigt hvarf om hennes fötter. Han slog tre knutar derpå. Detta var en minuts arbete. Så skyndade han ut. Han hade nödvärnat sig emot hennes förföljelse. Hon låg fjettrad, förlorad: kunde ej följa honom!

Göran Edeling hade fattat sin bössa och den fruktansvärda farfarssabeln. Han skyndade fram åt det håll, der han hörde det värsta tumultet, krigsropen och det fasansfullaste buller. Lätt insåg han huru detta förrädiska anfall bragts i verket. Grefve Zeyton hade, efter hvad Göran af fången Kasper redan inhemtat, blott en half dag förut sändt bort ifrån sig de hopar, som kärntruppen kallade ”afskrapet”, på enskilda ströftåg. Dessa skojares innersta själ var tvifvelsutan zigenaren Pilco;[410] hvarföre denne, då han slutligen flyktade ifrån den stupande grefven, begifvit sig till dem, snart upphunnit dem, och ingifvit dem den planen, att hastigt återvända, för att passa på tillfälle och, om möjligt, öfverrumpla de segerdruckne. Pilcomajus uträkning med denna seger var ögonskenlig. Ty kunde han vinna det stora mål, att nedgöra Görans parti, eller åtminstone största delen deraf, samt förskingra de öfrige; så blefve han sjelf sedan ensam anförare öfver hela den småländska röfvarroten, hvilken snart ånyo kunde rekrytera sig med sådant folk, som Pilcomaju älskade, ifrån Kalmarkusterna, Påskala, Döderhult, Figeholm, Öland och alla ställen i det inre landet, der skojarne hade sina förnämsta tillhåll. Han skulle på detta sätt blifva en fruktad och mäktig chef öfver en ansenlig makt af den oblandadt (im-)moraliska hållning, han helst såg. Och säkert ingick det väl äfven i förslaget, att vid denna nattliga öfverrumpling bemästra sig grefvens efterlemnade kassa i högqvarteret, riskojan.

När Göran genomskådade detta nät, slog hans hjerta högt af oro, vid åsynen af huru långt verket redan skridit, innan han sjelf hunnit komma ut på stridsplatsen. Hvilken åsyn mötte honom!

Pilcomaju hade låtit sitt folk antända skogen på flera håll, och Göran såg sin här omringad af himmelshögt frasande lågor, lika mycket som af fiender med bössor och yxor. Skogseldens cirkel drog sig allt trängre tillsammans, och hotade att lefvande förbränna allt hvad som undkom skotten och huggen.

Göran hastade förbi flera hopar, som blifvit mördade under sömnen och kanske ingen gång vaknat efter segerruset. Men längre fram mötte han dock en lefvande skara af de sina, hvilke, i tid varnade genom Jonssons signalskott, skyndat upp och fattat sina vapen. De stodo i handgemäng med en öfverlägsen flock afskrap. Krut och kulor voro längesedan bortskjutne. Man slogs med kolfvarne; yxor och liar gingo som urverk. Det vilda skränet öfverröstades blott af de i grannskapet dånande lågorna, hvilka fattat uti ett torrt vindfälle, och hotade att med hela sin vulkanism nedstörta öfver kämparne.

Den första glädjesyn, som mötte Göran, var anblicken af hans trogne vän ifrån hemsocknen. ”Jonsson! du lefver?” skrek han, ”huru många[411] äro vi ännu?”

Si på herr Göran! nå Gud? nu segra vi väl ändock till sist! ropade denne och drog sig litet afsides ur fejden. Åh, fortfor han, ännu äro vi väl sexton eller tjugu man, som andas. Men så hafva vi ock knäppt så månge af Skojarne, att väl icke rätt många äro qvar, som kunna draga på mun.

”Så säg, har du sett till en djefvul, som kallar sig Pilcomaju?”

Spelmannen? ja vars. Den rädda karlen står der borta bakom buskarne. Han törs icke fram sjelf, fast han anför och kommenderar hela skräpet.

”Godt – ej ett ord mera! akta blott sjelf ditt lif, Jeppe! ty hem skall du en dag till socknen; det har jag svurit. ”

Jag tackar herr Göran. Men aj! ahaj? ser herrn nu der framme, bara! Det var fadren så galant. Se på Hestra-Jon, den saten – fast jag skulle icke kalla honom så, efter han är en af våra. Ser herr Göran – ja, jag har hört Jon säga, att han haft något odeladt med Pickelmajo sedan gammalt, ty de äro af skojarslägtet begge två. Det var sjelfvaste den håle? Nej, nej se!

Göran blickade ditåt. Då varseblef han huru Hestra-Jon, som också nyss fått ögonen på Pilcomaju, dragit sig lös ifrån den strid, hvaruti han förut var invecklad; och med all den styrka, han kunde samla, skyndat till enbuskarne, der zigenarfurstens ansigte då och då tittade fram. Jon var beväpnad med en stor knif. Med oerhördt raseri hade han fallit öfver sin gamle tjufkamrat; och af förfärliga rop, än gnisslande fina, än grofva och blandade med de besynnerligaste ord, kunde man märka, att Hestra-Jons knif säkert inträngt ett stycke i Pilcos smidiga lemmar. Snart såg man dessa tvenne gängliga figurer, likt ett par om hvarann slingrande ormar, rulla fram ur buskarne och komma ned på det egentliga stridsfältet. Det var Jon och Pilco, som begge fallit omkull, men kämpande på lif och död höllo hvarann hårdt omslutne med armar och ben, och derunder oupphörligt gåfvo hvarann knifshugg i bröst, axlar och ansigten. Blodet forsade omkring dem; och när de vältade sig deruti, än den ene ofvanpå, än den andre, hväste de och skreko så likt ett par basilisker, att det drog alla de omkringvarandes uppmärksamhet[412] bort ifrån egna göromål.

Göran, som fann sig ej behöfva personligen anfalla Pilcomaju, hade under tiden med högsta ansträngning samlat, ordnat och uppmuntrat dem af sin trupp, som återstodo. Med dem gjorde han ett slutligt försök till hufvudanfall på zigenarbyket, hvilket stod i en krokig linie, ett litet stycke på ena sidan om Pilcomaju. Under det att afskrapets ögon ganska naturligt upptogos af anblicken på den förfärliga strid, hvari deras egen anförare sågs invecklad, föll Göran öfver dem med alla sina sexton ännu stridbara bussar, och gjorde ett stort nederlag bland fienden. Görans vrede var i detta ögonblick sjelf sådan, att ingen känsla förmådde hejda honom. Efter en halftimmes fäktande var kampens utgång afgjord. Skojarne hade stupat till sista man. Men så var det också hög tid. Af Görans hela armé återstodo knappast tolf, som egde lif och lemmar i någorlunda behåll. Och skogselden hade äfven så tilltagit, att föga rum återstod, för att icke blifva lefvande höljd i sjudande aska.

Efter den blodiga segern uppstod en hemsk tystnad. Jemmer och skrän dogo bort i lågorna. Göran skyndade med sine män åt venstra sidan, för att efterse utgången af tvekampen emellan Pilcomaju och Jon från Hestra.

Hvilken afskyvärd syn? På det att de under knifvandet icke måtte kunna komma ifrån hvarandre, hade de begge – enligt ett stridssätt, som ej för längesedan brukades i norra Blekinge – spänt en lädergjording om sig båda två på en gång, och dermed slutit sina lif ofrånskiljeligt tillsammans. Deraf hände, att, huru de änn under kampen slingrade sig och foro på marken, suto de dock alltid fast tillhopa. Benen voro lediga; med dem hade de sparkat sönder hvarandres fötter. De fyra armarne voro också lediga: med dem hade de gifvit hvarann oräkneliga knifstygn; och märken visade, att de stundom bitit hvarandre. Så långt kunde fordna vänners och förbundsbröders ilska gå? Nu hade de slutligen kommit derhän, att de lågo ihjälknifvade, döde i hvarandres famn; och de söndersargade ansigtena voro knappt igenkänliga.

”Idag tror jag föga, att vi få rådrum till någon begrafning,” sade herr Göran: ”det ser mig ut, som om elden sjelf ämnade rensa jorden ifrån allt ondt! De afbrända trädstammarne nedramla! här blir ett gigantiskt[413] bål, upprättadt af naturen sjelf! Men ha – – ” utbrast han.

Det syntes tydligt, att en förfärlig påminnelse grep Göran Edeling. I största hast befallde han omkring sig Jonsson och de öfrige, som han hade i tjenstbart skick. ”Vi skola skynda dit bort till min riskoja!” ropade han. ”Vi hafva der mycket att berga – att rädda! – i fall icke elden redan – o store Gud!”

Stråten till befälhafvarens högqvarter var icke kort. Massor af omkullfallna, ännu högt brinnande träd, lågo öfverallt i vägen. Den hemskaste föreställning qvalde Göran Edeling. Han hade bundit den stackars flickan till händer och fötter derborta. Han hade sett sig tvungen att på detta sätt i hast hjelpa sig ifrån hennes förföljelse, och lemnat henne i det hjelplösaste skick efter sig. Nu sprang han med en hastighet, som gränsade till raseri, för att, om det ej redan var för sent, frälsa henne undan den mest hinduiska död.

När han på många omvägar genom aska och rök slutligen framkom till kullen, såg han träden ofvanom riskojan stå i ljusan låga. Han störtade ditupp. I kojans ena granrishörn satt eld. Han skyndade in, tog Magdalena på armarne, och sprang i samma ögonblick ut, efterföljd af afundsjuka, hoppande lågor, som, sprakande af hunger efter ett så vackert rof och vrede att se sitt älskade offer undanryckt sina tungor, släckte sin harm genom att åtminstone fatta tag i Görans eftersta lockar.

Då han nästan andlös kommit undan flammorna med sin börda, och slutligen i den nedanför liggande dalen lade den på en bädd af tufvor, var Jeppe Jonsson den, som först med ett förnuftigt grabbatag släckte de ännu qvarsittande eldgnistorna i sin herres flygande bakhår, och derefter upplöste knutarne vid flickans händer och fötter.

Magdalena öppnade icke sina ögon. Var det en vanmakt, som gripit henne? En fullkomlig sanslöshet? Eller kunde hon vara qväfd af röken, redan innan Göran hann ankomma?

Han sjelf och hans kamrater frågade sig allt detta, under det att de med kärleksfull ifver och omtänksam vänskap stodo utmed den på gräset utsträckta flickan, och sökte återfå henne till lif.

Men allt förgäfves. Magdalena Pilco öppnade icke sina ögonlock mera, hvarken till hat eller tjusning. Göran skyndade med häpnad att[414] efterkänna pulsarne. Han tog de små händerna i sina. Vid handlofvarne stod allt stilla. Inga pulsslag! ”Hvad skall jag tro?” utbrast han. ”Hvad har jag gjort? Är hon verkligen död? Stackars sköna, fattiga tattarflicka! Hon var väl en ryslig bedragerska emot mig. Men ack – detta skulle jag ej hafva velat –”

”Skynda till en källa efter vatten!” ropade han åt en af sitt folk. ”Denna händelse hvilar tungt och förskräckligt öfver mig! Men på hvad sätt har hon då kunnat dö?”

Så karl han var, tillät han sig att lossa något af hennes klädning vid halsen, för att återförhjelpa bröstet till andedrägt och lif. Hvad upptäckte han här? Flickan hade kring halsen ett rödt snöre af finsnoddt silke. Deri hängde ännu en liten flaska, med afbiten propp, och tom. Göran kände på ångan derutur. Det hade varit musque och opium af detta starka slag, som dödar, då det njutes i en hel dryck; men, blott i några droppar, gifver svindel och ofta en med högsta angenämhet försatt berusning.

Vid denna upptäckt föll en aning in i hans själ. Bunden till sina händer, har flickan dock kunnat höja och vrida hufvudet och halsen! och hon har med läpparne uppfångat giftflaskan vid sitt bröst. Hon har troligen så velat frälsa sig ifrån qvalet att innebrännas. Store Gud! är jag sjelf brottslig? eller är jag oskyldig i detta?

Vattnet kom ifrån källan. Men ingen mensklig hjelp förmådde återväcka Magdalena. Trogen i att understödja sin furstlige broder – ty Pilco-maju (d. ä. ”den store Pilco”) var i den hemliga zigenarföreningen ingenting mindre än öfversteprest och furste; och hon var hans syster, ehuru en och annan ansett henne för hans fästmö eller maka – trogen under hela lefnaden i att, dels genom tjensters antagande på ställen, som utsågos till mål för tjufverier, dels på allt möjligt annat sätt bistå honom i yrket, och nu slutligen i att förhjelpa honom till en så lysande seger öfver sjelfva Vernamokungen (såsom häcktmakarne sinsemellan titulerat Göran), hade hon också ljutit döden i dag. Ej i Pilcos sällskap, men väl nära på samma stund som han, och i grannskapet af samma himmelshöga flammor hade hon druckit döden ur den flaska, hvarur hon nyss förut lyckats berusa sin fiende.

”Så få vi ändock äfven i dag bereda en graf!” sade Göran Edeling dystert. ”Gräfven den, mina vänner! och du – han vände sig till Jonsson – bred deröfver en bädd af blommor, om du kan finna några rätt sköna höstblomster ännu. Jag skyndar upp till min riskoja, för att efterse, om jag kan rädda tatterskans cittra. Jag ville jorda den vid hennes sida, i hennes ensliga, arma grift. Äfven hon har gjort alldeles för mycket ondt, att kunna få ligga i kyrkogård; ej heller var hon christen.”

Göran gick. Hans händer hade nästan sammanknäppt sig. Må menniskor förlåta den smärta han kände öfver att till hälften vara orsak till denna död. När han kom upp på kullen, var hela hans högqvarter nedbrunnet, och zigenarflickans lilla strängaspel hade blifvit ett rof för de rasande lågorna. ”Du måste då hvila i jorden utan din cittra? Vid hvilken musik skall du en gång vakna?” hviskade herr Edeling.

FYRATIONDESJETTE KAPITLET.
Brödernes möte. Den vigtigaste af alla öfverläggningar.

______

Kriget är slut. Nu vidtager något annat, som är långt svårare än att slåss, och hvari du måste bistå mig, broder!

TVENNE dagar derefter befinner sig berättelsen åter i Jönköpings län, i trakten af sjelfva Serarp i Näshult socken, icke långt innanför Kalmarlänsgränsen. Ett sällskap af tolf till femton personer, Göran Edeling och hans män, hade lägrat sig på en kulle i lunden, ett stycke uppifrån gästgifvargården och stora landsvägen; ty de ville icke visa sig vid Serarps gård. Man rastade, det syntes klart. Befälhafvaren hade skickat Jeppe Jonsson fram till gästgifvargården efter ett och annat, för tillfället ganska angenämt och godt, när man är trött.

Efter en liten stund återkom den trogne, förträfflige Jeppe; och han sprang så, att han, framkommen, knappt kunde yttra sig. ”Nu må befallningsman tro, jag har nyheter att förkunna!” skrek han i glädjen. ”Men jag ser, han är straxt efter, han; och talar nog om sig sjelf.”

Herr Göran steg upp och rätade på sig. Han blickade nedåt fotstigen, och märkte verkligen någonting karlaktigt skymta förbi träden, men straxt försvinna bakom grenarne. Litet derefter framkom det dock[417] ånyo. ”Alexander!” utbrast Göran, och sprang med stormsteg sin vän i famn. ”Huru tusan har du fått reda på mig?”

Ja, det må du väl fråga, broder Göran! svarade Medenberg, kramade hans hand, och blygdes icke att midtuppi skogen kyssa honom, så karlar de begge voro. Tårarne stodo honom klara i ögonen.

”Du kan vara säker, att jag åkit och farit,” fortfor han, sedan de begge gått litet afsides under björkarne, för att icke i allt höras af männen i sällskapet. ”Ryktet om dina bedrifter förde mig än hit och än dit, Göran. Öfverallt talade man ej om annat, än huru du förföljt och utrotat röfvare; så att man snart inga hade qvar mera, utan du besatt dem alla hos dig, omvände till medborgsmän. Jag gladdes åt detta nya sätt med skälmar. Men slutligen hörde jag, att du skulle hafva vågat dig in i Kalmar län, och då blef jag haj; ty jag viste, att du blott hade rekommendationer till kronbetjeningen inom vårt eget innerligt älskade höfdingedöme; och du kunde blifva fast för honom i Kalmar, om du toge dig före att agera så der fritt och utan särskilda ordres på hans område. Då jag ej rätt begrep hvar jag skulle träffa dig, och dock hade mina skäl – för en viss olycklig persons skull – att snart vilja råka dig; beslöt jag omsider, att åka vägen fram åt Serarp till, detta ställe, som så ofta förekom i våra äldre öfverläggningar. Hvilken lycka? Topp Göran, och nu goddag! Huru mår du i kroppen? Du synes mig litet blek, utfaren och magrare än vanligt. Fäkta och kämpa kräfver ut sin rätt, det är naturligt: hvar står du för närvarande i dina företag?”

Kriget är slut, svarade Göran högtidligt och betydelsefullt. Nu vidtager något annat, som är långt svårare än att slåss, och hvari du måste bistå mig, broder! Ingenting har kunnat vara mig kärkomnare än mötet med dig idag.

”Är röfvarkriget slut? Hvad hör jag? Har du icke sett en skymt af gref Zeyton och Nickolson?”

Alexander! jag har för blott tvenne dygn sedan utfäktat två de förfärligaste drabbningar. Zeyton sjelf hade gjort sig till skurkarnes öfvergeneral och fältherre. Jag viste genom kunskapare, att han dragit sig inom Kalmarlänsgränsen, och att han höll sig som bäst bortom Virsrum, på skogarne mellan Björkmåssen och Molilja. Så vågade jag mig in[418] i Aspeland, som hastigast, ehuru det hörde till det farliga Kalmarriket; men jag gick in öfver gränsen vid Pinnarp och Blåsmåla: jag aktade mig för sjön vid Sjötorp, och kom förbi Virsrums kyrka på så långt afstånd, att ingen såg mig i byn der. Sedan strök jag icke längre in i länet, än knappt till Gorveda –

”Och du träffade aldrig Zeyton?”

Jo, vasserra ko tre. Om jag träffat någon, så var det honom. Men sätt dig på kullen här under asparne, Alexander; ty vi hafva mycket att talas vid, och nu måste du råda mig. Du har väl din vagn vid Serarp?

”Den väntar i godt behåll. Jag har också en stor plan att rådsamma med dig om, Göran! såvida jag först kan vara viss på, att hela rövarföljet blifvit fullkomligen förintadt.”

Det är just hvad du kan. På femtio, på hundra år skola inga röfvare mer uppkomma i vårt Småland; om icke någon galgfågel på enstaka hand, som ingen efterfrågar att räkna.

”Hvart har då grefven flytt?”

Flytt? Det är bra taladt. Då jag med min här gick upp i den stora utskogen bortom Birkemåsen, der jag viste, att Grefvefolket stod, hade jag mig också kunnigt, att han genom sina egna underrättare blifvit förledd att dela sin hop och att bortskicka en stor del deraf åt andra håll, hvarest han trodde sig finna och slå ströpartier af de mina. Den kloka karlen! Jag hade minsann icke delat min makt i några ströflockar! Jag passade genast på samma dag, som han försvagat sig. Jag gjorde ett generalanfall på hans kärntrupp. Det vardt en drabbning i skogen! Zeyton stupade, broder: jag har begrafvit honom. Men om natten efter denna första seger, återkommo grefvens bortsända, andra skaror. Det var ett sakramenskade byke till folk. De anföllo nu under en zigenarprest mitt manskap, lägradt i skogen, uttröttadt efter slaget, sofvande och icke varskoddt. Så uppstod den andra slagtningen, Alexander! tio gånger värre än den första. Äfven der segrade jag, men det stod hårdt. Hela häcktmakarpatrasket har fallit till sista man. Så skarpt var mördandet, att äfven ibland de mina ej finnas flere qvar, än dem du såg derframme, och bland hvilka jag är sjelffemtonde. Fienden hade kastat eld på träden, att förgöra oss. Det blef en brand utan like; folket i Virsrum, Gorveda[419] och Molilja hafva ej sett annat än den stora skogselden, som sken flera mil vidt omkring. Alla hopar af döde, hvilka branden förvandlat till aska, känner ingen! och dessa röfvare äro genom lågorna invigde åt en evig glömska.

”Jag gläds, att Jeppe Jonsson undkommit med lifvet: honom har jag redan skådat och fått hans helsning. Hvad den pojken blifvit väderbiten, solbränd och dugtig. Men hvar är Sven?”

Sven Grymme har stupat! svarade Edeling bistert. Hestra-Jon har stupat. Mina argaste skalkar finnas ej mera, Medenberg. Det är bra! efter Gud så behagat. Nicke Bengt Ersson lefver, kocken kallad; och Brune Per, med sin fiol. Ännu en lefver, som jag räddat undan drabbningen och frälsat blott för din skull; det är Nickolson. Jag lät föra honom halfdöd till en by, Pinnarp, inom vår egen gräns, der han räddades från döden och slutligen återkom till sig sjelf. Han är ganska svag och ytterst blek ännu; men han är med i följet derframme.

”Sonen andas då ännu? Jag tackar Gud, som fogat allt så.”

Och ditt förslag? Säg mig uppriktigt, Medenberg, skall jag resa in till Jönköping med mina tolf, sedan jag afräknat Nickolson, Jeppe och mig sjelf? Är det rådligt, att jag visar dem för landshöfdingen? Ty, ehuru det visserligen är sant, att de under mitt kommando hjelpt och frälst landet, så hafva de dock förut begått saker, som sätta dem på stegel och hjul?

”Göran, jag råder dig att låta bli. Äfven med den mest menniskoälskande önskan, måste landshöfdingen följa lagarne och göra dina kämpar olycklige. Att de fått löfte om pardon af dig – eller hvem? – var så till vida ganska godt, att det eldade dem till att slåss mot röfrarne, taga dem, och sjelfve blifva hederlige. Men om nu denna pardon efteråt ej kan hållas; enär lagens syfte icke är att återföra till det goda, men förderfva den, som en gång fallit, utan att göra afseende på, om han sedermera bevisat sig aldrig så god; med få ord, enär vår lag ännu är helt och hållet hednisk till sin grundsatts, stridande emot christendomen, som vill, att ingen borttappad skall gå förlorad; så måste vi här tänka på någon annan utväg. Vänder du dig till landshöfdingen, så sätter du honom i den största förlägenhet.”

Men – man har lofvat mig att blifva länsman och få boställe för detta?

”Derom kan du gerna vända dig till vederbörande; det skall man säkert hålla. Jag gläds, när jag tänker på din framtid, Göran! och att du ifrån denna stund är burgen karl.”

Men huru skall det gå med mina tolf skurkar? Jag bekänner, att jag utan dem icke skulle hafva kommit en tumsbredd. De, och ingen annan, hafva räddat fädernejorden ifrån den högsta olycka; fast jag oskyldigtvis har anfört dem, det tillstår jag, och det var bra gjordt af mig.

”Du skall belönas derföre, Göran. Du har icke bättrat dig, icke blifvit en annan menniska, icke förvandlats till annat än det du alltid varit: du skall således emottagas med nöje, och befordras. Ack, hvad jag gläds, när jag tänker på din goda far, din mor och din syster! Jag skall säga dig, Göran, jag har hört mig före; och det är ett ganska ypperligt boställe du får. Du kan lefva gift der, och utan bekymmer hafva minst tolf barn.”

Tolf barn, Alexander? hvar skall jag få dem ifrån? Nånå, vi skola tänka på det. Gud gifve, att jag så visst också hade min lilla snälla, stackars syster försörjd, som jag nu vet råd för mig sjelf. Du känner icke, du, Medenberg, hvilken förträfflig flicka Maria är. Men det är precist, som det alltid varit, med det. Hvad som mest grämer mig, kan jag väl tala om i förtroende: det är, att Maria lägger en hop andra personers giftermålsrykten, som icke alls angå henne, på hjertat; och att hennes hy bleknar bort före ungdomen – – och för ingenting.

”Jag skall icke säga, att hennes hy bleknar bort, vet du, Göran. När jag sist träffade henne, var hon vackrare än nånsin, och hennes ögon strålade himmelskt.”

Ja, hon är blåögd. Jag vet det. Men mest komma alla dessa dumheter ifrån mamma, och det är gummans fel alltihop; det har jag sagt.

”Du pratar om det du alldeles icke vet, tror jag.”

Jag heter Göran och är min fars son; det är alltsammans. Jag skulle icke annars hafva ett så dumt hjerta. Men – det var icke det vi skulle tala om, bror Alexander – jag håller af dig så, att jag skall gå i elden för dig – om – om – om du nu bara kan gifva mig ditt förnuftiga råd, huru vi bäst må ställa till med mina tolf stackars barn, tjufvarne, som rasta deruppe; hvilke jag har lofvat få någonting här i verlden, och nödvändigt måste hålla det.

”I korthet, Göran, skall du få höra. Jag känner en stor, en superb, en oförliknelig ödemark; icke ödemark deruti, att den är i grunden ofruktbar, utan deri, att den för närvarande består af blott en öde mark. Den innefattar utskogar och lägenheter, tillhörande både Karmansbol, Aronfors och flera andra gårdar, till en ansenlig vidd. I sitt innersta är den nästan otillgänglig, eller åtminstone nu obekant för alla lefvande. Den omgifves på de flesta sidor af berg och ogästvänliga, träskartade myror. Svamp växer der öfverallt, så att det på sina ställen står en till knäna.”

Ganska uppbyggligt.

”Jag har gjort första bekantskapen med denna skog genom en besynnerlig händelse. Jag körde galet en afton, förd genom en fågels qvitter på en väg, som jag icke ämnat. Jag kom i färd med en kolare, en gubbe, vid namn Matts Persson, och hans familj. Jag har sedermera gjort mig mera underkunnig om denna vackra, hittills obegagnade ödemark; och kan du gissa, hvad jag förnummit?”

Att der spökar?

”Att der skall spöka, menar du; och du kan hafva rätt. Min bror! ditt tillkommande boställe ligger beläget vid ena ändan af denna stora trakt. Du vet ju sjelf om detta boställe?”

Aha – det vet jag visst. Menar du den skogen? Der har jag jagat mången sinom gång, och fick der icke längesedan en tjädertupp, som bet sönder mig i handen på ett så nedrigt vis, att det skrämde slag på far min.

”Godt. Du känner således någon del af denna nejd?”

Jag känner den så väl, som du nånsin kan begära.

”Är det icke sant, att dess belägenhet är sådan, att knappt någon utgång finnes derutur, utan förbi länsmannens? Så att han, utan att vara skogvaktare, dock kan – om han behagar, nemligen – hålla en noga och sträng tillsyn på, det ingen varelse passerar dit in, ej heller derur, utan hans vilja?”

Nästan så, tror jag. Jag vet icke detta så alldeles fullkomligt; men skall se vidare efter, när jag kommer dit i mitt embete.

”Göran! Men låt oss först gå litet längre åt sidan, att ingen hör min hemlighet. På denna skog ämnar jag sätta bo och slå mig ned; sedan[422] notabene också du inträdt i ditt boställe. Jag tänker – gifta mig. Hör du, Göran!” tillade han blinkande och halft rodnande, ”jag har redan friat – hvad säger du?”

Men är du ursinnig? utbrast den andra. Du, med din fru, sätta dig ned der i vildmarken! i grannskapet af den fattiga länsmannen? Inbillar du dig, att fru Mekeroth nånsin går in på sådant, så högt hon än må älska dig?

”Men är du ravgalen?” sade Alexander storskrattande. ”Hvad har jag att göra med enkefru von Mekeroth och hennes älskvärda tycken?”

Såså, förlåt mig då. Alla menniskor i vår socken, helst i Aronforstrakten, tala ej om annat, än att du varit lycklig nog, att vinna den sköna brukspatronessans hjerta, likasom att hennes hand blir din efter sorgårets slut. Jag skulle icke finna ett så läckert parti rasande, om det stod i vägen för en annan – så mycket säger jag – och jag skulle unna den förträffliga fru Aurora ersättning för allt hvad hon måst utstå, under minst sina tretton år, med Hr von Mek. Men, efter jag hör, att du bestämdt nekar förhållandet, så ursäkta mig, bästa bror. Det är således åt Blommenäs du riktat dina tankar? Ty äfven det glunkas betydligt, att enkefru Abelcrona och du skolat vexla ganska ypperliga och förtroliga samtal. Men jag kan försäkra dig, att en så bildad fru allsingen skogsmenniska är, och att du, inom det år hon behöfver för sin enkesorg, visst icke kan hinna göra den der öde marken så behaglig, att hon går in på att sätta sig ned der vid din sida –

”Är du då rent befängd, Edeling?” svarade Medenberg blodröd i ansigtet. ”Anser du mig kapabel till djerfheten att understå mig – åh! – att f,r,i,a, till en enkehofmarskalkinna! – jag, ett stycke informator utan pengar, utan namn, utan tecken till allting! Hon är dessutom icke så litet äldre än jag, tror jag; ehuru skön som en dag, och hygglig och aktningsvärd öfver all beskrifning – och dessutom med kunskaper – och med ett hjerta – ”

Och din person alldeles icke obenägen, efter hvad alla menniskor säga.

”Men det förargar mig, att gement folk ens kunnat upptänka sådant. Skola icke tvenne af ortens ädlaste och bästa fruntimmer kunna få lefva[423] fredade ifrån det förtalet, att med benägenhet åse en karl, hvilken jag kan våga mitt lif på, att de icke efterfråga det allraringaste, och det med rätta. Skola de icke kunna få öfverlägga med honom om ekonomiska, ja till och med om filosofiska, religiösa angelägenheter, utan att man straxt behagar inbilla sig – åh, det är då – ”

Men förarga dig icke så, goda Medenberg. Det gör mig rätt nöjd, att du ej det allraringaste friat på Blommenäs, och jag går med sann glädje derifrån. Uppriktigt taladt, likväl – efter du sjelf börjat denna diskurs – jag har mycket svårt för att begripa, huru en så klok karl, som du, kan föreställa sig, att – der på skogen – att – jag medgifver visst, det grefvinnan Celestine är den mest poetiska, den mest spirituella, den mest etheriska – och ledig från Zeyton har hon också blifvit genom min stora drabbning i förrgår – det är sant – men besinna, likväl, på en sådan skog, med hennes utomordentliga känslighet –

”Men säg mig öppenhjertigt, söta Göran, har du i dina drabbningar blifvit spritt rasande? alldeles topp vanvettig?”

Men för skock sju tusan sockrade dj–r, till hvem har du då friat? Icke heller till grefvinnan?

”Hm, Göran Edeling. Jag trodde icke du skulle misstycka – när jag första gången tryckte din hand, och kallade dig broder af innersta själ och hjerta?”

Ja, vore jag fruntimmer, skulle du hafva fått fria till mig; så mycket har jag tyckt om dig! svarade han, och sökte genom detta skämt dölja tårarne i sitt öga.

”Och din syster – bror Göran?”

Hvaba – Alexander?

”Skulle en så klok general, som du, aldrig hafva märkt något emellan Maria och mig?”

Utan att svara ett ord, hoppade Göran Medenberg i famn, slog sina armar om honom, och började dansa omkring med honom under björk, al och hassel med en glädje, som bättre skulle hafva anstått ett barn, än en fältherre. Derefter släppte han sin vän; men slog åter blixtsnabbt sina armar om hans hals på ny räkning, såg honom gråtögdt glimmande midt i ansigtet, och hviskade: ”du – din kanalje magister!”

Alexander stod lika tårögd, och kunde af förtjusning icke frambringa ett ord.

Göran var den, som först kom till tals och sade: ”men hör du! så mycket vet jag, att icke har du ändå friat ännu; ty det skulle Maria väl med något ord hafva låtit mig förstå, när jag reste?”

När du for, Göran? Tror du då, att ingen fick våga sig öfver till prostgården efter denna epok?

”Och du har fått hennes Ja? Har hon kunnat understå sig att gifva dig det, utan att fråga mig?”

Det var en afton, svarade Medenberg, som dina begge föräldrar rest öfver till Aronfors på sorgbesök. Under det att din goda mamma och pappa underhöllo enkefru von Mekeroth med öfverläggningar om begrafningsdagen, kan jag tillstå, att jag med flit gick öfver till prostgården, för att få ega en stund alldeles odelad med din syster. Ja! hon har verkligen svarat mig någonting, som liknade Ja. Men vi hafva begge lofvat hvarann, att ingenting säga derom åt far eller mor, förrän jag talat med dig, Göran, och vi öfverlagt om en viss hushållsplan, hvartill jag nu just vill komma.”

O! jag skall sjelf tala med mina föräldrar härom. Hvad gumman skall fäkta i glädjen! hon skall göra sju misslyckade äppeltortor efter hvarann. Ack den mamma, hvad jag skall skratta åt henne och pussa henne ofvanpå, när jag kommer och berättar henne denna obegripliga nyhet! Alexander! hon skall af glädje spricka på alla sidor.

”Säg icke det, Göran; jag är icke alls säker derpå. Hvarföre skulle detta fägna henne så mycket? Jag – en fattiger en, utan syssla, utan boställe, utan allt hvad du behagar. Du skall begripa, att jag har ingenting, jag: knappt kläderna jag står i.”

Men min mor är alldeles intagen uti dig. Hon är galen. Jag begriper alls icke hennes skäl, eller hvad hon ser på dig för slag. Jag har sagt henne det; men hon tar ingen räson. Det har varit så, ända ifrån första stunden du visade dig på prostgården. Aldrig har ännu någon kaffegrädde varit god nog, de gånger magister Medenberg värdigats komma och svälja vår arma cicoria. Jag skall säga dig, min bror, gumman tror, att du med tiden blir biskop.

”Men sådant kan slå felt, vet du. Och hvad säger du om din far, Göran? Menar du icke, att herr prosten vägrar sin dotter åt en stackars informator, en alldeles genomskinlig karl?”

Prosten? far min? gubben Edeling?

”Vet du, Göran, jag skulle icke tycka så illa om, i fall du med några skickliga ord på afstånd bjöde till att försöka honom åt detta kinkiga, farliga håll.”

I Guds namn, Alexander! tror du då, att min far är min farfar? Har du nånsin sett någon frommare och ädlare man, än min hederliga far? Ack om du viste, hvad det är för en förträfflig gubbe, fast han just ingen krigare duger till. Och han skulle neka dig det, som just blir hans största förtjusning att få bifalla? Medenberg, jag begriper dig icke! dig, som jag funnit så modig ibland folk. I denna sak är du ju en fullkomlig backhare, min bästa bror?

Alexander blickade emot jorden med de klaraste ögon. ”Nu har jag blott en fråga qvar,” sade han; ”men den fruktar jag icke ändå så mycket för. Om jag kan få mig ett vackert hus och en liten angenäm trädgård någonstans på den der skogen, ej alltför långt ifrån det sköna, väl belägna länsmansbostället, som du, min goda Göran, skall bebo med din maka, hvilken jag icke ännu rätt känner, men som jag lofvar dig att älska lika högt, lika varmt, lika outsägligt, som du sjelf älskar din syster Maria; säg, tror du väl, att din syster då såsom min maka skall kunna finna sig lycklig och glad i den boningen? bredvid skogen, ser du?”

Så du frågar. Min Maria? på det viset skulle jag aldrig mista henne? jag skulle alltid få behålla min goda syster i mitt grannskap? så länge jag lefver?

”Ja, ser du? Jag tycker det skulle icke vara tokigt.”

Du kan tala med henne sjelf derom. Ack, hvilken framtid! Så mycket lofvar jag dig, att jag slår ihjäl henne, om hon icke blir förtjusad af den gudomligaste plan jag nånsin hört. Likväl – ett ord, Medenberg – hvad hin håken har du för funderingar med skogen? Icke må du inbilla mig, att du vill sätta dig ned med din hustru der, blott och bart af tycke för mig? mitt grannskap? och mitt förträffliga boställe?

”Nej, Göran; nu kom du till hjertpunkten af hela min hemlighet.”

Jag hoppas det. Så låt höra!

”Göran, jag är så pass chemist, geolog, jordarticus, agronom, ekonom, som behöfves för att veta, huru en oupptagen mark af denna beskaffenhet skall kunna användas till många menniskors gagn och nytta.”

Bra, bror! du tänker anlägga någonting? ämnar du äta svamp? Jag har hört både Fries och Arrhenius tala härom; jag har läst boken, och jag kan sjelf urskilja ätbara svampar ifrån giftiga. Det vore en stor lycka för Sverige, om vi kunde komma oss mera före härmed! Jag för min del tror, att populationens framtid alldeles hänger härpå. Jag är färdig att börja äta svamp när som helst; likväl en tid först såsom efterrätt. Jag vill hafva något litet annat framföre, tills jag hinner vänja mig. Nåå?

”Vänta en smula skall du få höra. Här är alls icke fråga om svamp, för närvarande; ehuru jag bekänner, att jag högt gillar den idé, du uttalat efter våra största vetenskapsmän, och som säkert en gång, rätt förstådd, skall blifva af oberäknelig nytta för hela vårt älskade fosterland.”

Men hvad är det då du menar nu, Medenberg? Utveckla dig, för Guds skull; jag brinner af otålighet! Du tänker visst på våra tjufvar?

”Ja just. Bredvid sjelfva den stora vildmarken och ej långt ifrån ditt blifvande boställe ligger ett litet hemman, som jag ärnar slå under mig; och derifrån, såsom stomme, utgå med mitt arbete på den ansenliga utmarken sjelf. Alla dessa på vildspår komna menniskor – de der tolf, som du har med dig, och väl flera ännu; men framför allt Nickolson – tager jag under min tillsyn, gifver dem uppmuntran till ett sällare lif, friskt med göra, glädje deraf, kläder, mat; men i synnerhet råd och undervisning till det goda hos Gud, så vidt jag förstår. De skulle aldrig kunna visa sig ibland menniskor: de kunde omöjligen vinna pardon. Men så mycket kan landshöfdingembetet låta utverka af sig genom din och kanske äfven genom andre, ännu mäktigares – posito! någon af mina fruars – bemedling, att man låtsar icke veta utaf dessa vildfåglar: att man blundar för hela deras tillvaro: ignorerar, att de finnas på jordens krets; likväl allt med vilkor, att de hålla sig fullkomligen undan ifrån folk. De skola bo på min stora utmark: jag skall med deras egen tillhjelp odla den ena lilla biten efter den andra, och det åt dem. Jag[427] begriper nog, att dessa slags varelser, som så länge umgåtts med elakhet, och för hvilke återgången till ett bättre gjorts af samhället alldeles omöjlig, härigenom insupit en förtviflan, som slutligen kommit flere af dem att fatta smak, till mer eller mindre grad, för sjelfva det onda. Jag torde då ej alltid få så lätt, att sammanhålla dessa personer. Just derföre, min kära Göran, blir ditt och ditt länsmansboställes grannskap mig så angenämt. Ty vilja icke mina sjuke – jag kallar alla brottslingar andligen sjuke – rätta sig efter mina anordningar, hålla sig arbetssamme, stilla, gudfruktige och dermed lycklige på de hem jag anvisar dem, så skall du, stående såsom en cherub vid områdets port, låta dem förstå, att, derest de våga sig utom den fridlysta kretsens gräns, hemfalla de genast under den yttre lagens hårda hand: hafva fängelse, spö, vatten och bröd. Häraf inser du din dyrbara bestämmelse i min plan. Jag sjelf, såsom föreståndare, vägledare, undervisare, inform – formato – ja, ser du nu igen, Göran! hvad är jag väl af Gud inrättad till, om icke till ett stycke informator, så länge jag lefver här i verlden? och det har jag ifrån urminnes tid alltid känt på mig – jag, med ett ord, jag skall verka i det inre af denna Brottslingarnes Ödemarks-stat. Du skygger kanske litet till vid detta namn, som förekommer dig ohyggligt. Men om du tänker rätt efter, min goda Göran, hvad är väl hela Menskligheten, enligt vår egen heliga lära och efter syndens stora uppkomst, annat än en samling af brottslingar, brottslingar i djupet? Hvarföre skola vi då icke erkänna detta allmänt, utan leka fremmande med hvarandra, gifvande blott somlige ibland oss en utmärkelse, en titel, som sannerligen på fullt allvar tillkommer oss alla? Och hvad är väl hela Jorden annat än en ödemark i anseende till Himmelen; en ödemark likväl, hvaruti vi, brottslingarne, ega att sträfva, arbeta, inbördes älska hvarann och hoppas, hoppas trofast, att genom striden komma till himlarnes rike? Hela vårt jordiska lif, öfverallt och allmänt, är således, egentligen att tala, detsamma som jag, för enskildt behof här i Småland, vill bilda, nemligen ett Hem för syndige, fallne, som arbeta till sin upprättelse: med få ord, en Brottslingarnes hed. Men en sådan ödemark är ämnad till en trädskola för himmelen likväl, och jag säger dig, den skall blifva så. Min älskade broder! vet om mig, att jag har ett odödligt hopp: aldrig har ännu någon plan, som legat[428] mig rätt varmt på hjertat, slagit felt. Guds heliga, stora försyn skall af denna tanke göra någonting en dag: du skall få se, att af ”Brottslingsförbättringen” uppväxer en ansenlig sak; ty den ligger innerst vid mensklighetens hjerta, såsom allas vårt dyrbaraste behof. I denna enda tanke knyter sig allt på jorden tillsammans; ty näst efter syndafallet, som var den största händelse i urhistorien, finnes ingen större, än återställelsen till himmel; hvilket Christus verkar i vår öcken, då vi erkänna oss vara hvad vi i bottnen äro. Endast den bör derföre hållas för en rätt usling i verlden, som icke af hela sin själ vidgår sig vara en brottsling, utan med förnämhet ser ned på desse, särskildte, hvilke han anser förkastade. O, han vet icke, att han i detta sitt förnäma ögonblick är som allramest förkastad sjelf!”

Alexander, hvad jag älskar dig för dessa tankar. Var säker, min broder, att jag skall blifva en länsman emot de förnäme! jag menar, emot alla sådane, som icke erkänna sig vara hvad vi alla i grunden äro. Jag lofvar dig, att jag skall knostra hvar och en, som icke vill vara menniska. Nå, det är följaktligen en korrektionsinrättning du ämnar tillställa på utmarken der?

”En korrektionsinrättning? Nej, Göran, för ingen del; såvida ordet skall betyda hvad det är i det hittills brukliga samhället. Min afsigt är icke, att förderfva folk genom att låta stora skälmar till själ och sinne nedsmitta mindre felaktige, och, om möjligt, leda till helvetets rand personer, som ifrån början gjort snart sagdt ingenting. Nej! ingen korrektionsinrättning!”

Men tror du icke, att det kan blifva kusligt nog derute på vår sköna mark i det sällskap, som du, med all aktning, ämnar bofästa der?

”Du skall veta, Göran, jag har några alldeles förträffliga hushåll att insätta ibland de öfriga, så att det goda skall blifva rådande; sådana, som till exempel en Matts Persson, och en snickar Lindqvist, Vermländning, hvars bekantskap jag nyligen gjort, och hvilken jemte sin lilla präktiga hustru är både gudfruktig, poetisk och ändock tillika flitig. Ack, om du viste hvad sådana menniskor äro ovärderliga! Men dylika känner jag Gudskelof flera, och vi skola flytta tillsammans. Du begriper lätt, att vi behöfva hafva mycket snickradt, smiddt, spikadt och måladt. Dessa hurtiga[429] och älskansvärda menniskor, hvilka visserligen i grunden äro syndige och brottslingar, likt oss alla på jorden, men dock genom Guds nåd kommit litet längre upp i det goda, än våra vanliga tjufvar och röfvare, skola stå ibland desse öfrige såsom blommor, här och der uppskjutande ibland det allmänna gräset. Härigenom skall ett doft utsprida sig öfver det hela: dina tolf, och flere af samma slag, skola känna ett begär, att slutligen blifva en liten smula blommor, också de. Hvad säger du?”

Du målar täckt. Men till allt detta erfordras både mycket penningar, fri disposition af hemmanet bredvid, och dessutom full rättighet till hela skogen. Det är icke småsaker, Alexander.

”Om du viste huru lätt jag skall få allt detta.”

Såå?

”Du kan icke föreställa dig med hvilket nöje grefvinnan Celestine Zeyton skall upplåta åt mig och mitt företag allt hvad hon eger på detta område; och det är icke litet. Jag tycker mycket om henne: jag tycker obeskrifligt om grefvinnan! Och du kan aldrig tro, hvad grefvinnan tycker om mig.”

Såå? Nå, det är hvad jag sagt redan en gång förr idag här.

”Och hofmarskalkinnan sedan! Du kan icke göra dig begrepp om, huru hon rättar sig efter allt hvad jag bara yttrar med min ringaste andedrägt.”

Verkligen?

”Men framför allt fru von Mekeroth – ”

Se så der ja!

”Hon älskar allt hvad jag tänker: hon skall utan minsta svårighet lemna mig sitt hemman; ty det der sköna stället jag talat om vid kanten af skogen, Göran, det tillhör henne och ligger under Aronfors.”

Och du tror, att hon med så stor beredvillighet går din önskan till mötes?

”Fru Aurora? ja! likasom de andra begge. Göran! om du kunde inse, om du kunde fatta, om du kunde begripa, huru mycket dessa tre fruar, alla tre, hålla utaf – ”

Jag menar, att min stackars syster har icke mycket qvar rättnu.

”De hålla utaf mig så – så – alldeles så, som jag håller af dem. Du[430] skall få blifva vittne till det. Ädlare, varmare, mera renhjertade menniskor finnas icke. De äro icke förnäma till följe af sin börd, utan – och de – erkänna sig vara hvad alla menniskor äro. Sådana tycker jag om!”

Och min syster Maria?

”Hon är en obetydlighet emot dem. Hvad är hon – ack – ännu? Hon förstår sig föga på universum. Hon har ingenting försökt, ingenting lidit: ingenting har hon heller just att uträtta med. Men ser du, Göran! det förhåller sig så, att jag älskar henne. Ack! jag älskar Maria: de tre fruarne, deremot, håller jag allenast utaf. Det har icke att göra med – det allraringaste.”

Det är bra. Det är mycket bra.

”Ja, det är verkligen ganska bra.”

Jag förstår dig, Medenberg! det är alldeles någonting dylikt med mig också. Jag älskar icke alls Maria, jag; hon är min syster. Jag håller blott utaf henne: men det likväl så, att det förslår. Hvilket paradis vi skola bygga åt oss i öcknen! Kom nu, broder, skola vi återvända till våra stackars tolf. Dem skola vi förvandla till blomster i vildmarken! hvad jag gillar ditt förslag! Sedan vi rastat, resa vi genast vidare.

”Vi skola nu icke föra våra sjuklingar in till landshöfdingembetet, hvilket kunde komma att gå på tok; utan genaste vägen, vet du, till den der stora skogen, hvarom jag talat. Vi låta dem gömma sig der så länge, i nejden af min vän, kolarbonden Matts Persson; tills vi hinna ordna allt, återkomma till dem, och begynna vårt företag.”

Det skall gå! Du följer ju hem med nu, Alexander? Hvad jag längtar efter att få se lilla syster Maria i ansigtet, efter hvad jag nu vet!

”Jag längtar efter detsamma. Låtom oss ej förlora ett ögonblick.”

Men ts! innan vi gå. Vet du också min hemlighet, Alexander?

Medenberg såg på herr Göran Edeling. ”Du ämnar hafva dig en länsmansfru?” inföll han leende. ”Icke sant? en liten god, vacker, rask, förträfflig, just passande åt en så galant karl, som du?”

Rätt, min bror; men jag skämtar. Hvad jag en gång talade under halft löje till en viss flicka, skall blifva allvar utaf, tro du mig. Bättre qvinna för mig, i detta mitt stånd, kan omöjligen gifvas, än Ellin. Hon är nu hos hofmarskalkinnan Abelcrona, så länge; och hon njuter af henne en husmoders[431], ja en moders vård. Fru Ebba! hvad jag en dag skall tacka dig för hvad du nu gör, kanske dig sjelf alldeles ovetande. Ty icke hade du just någon anledning, att bevisa Göran Edeling en välgerning, det jag kan begripa; och likväl gör du det. Gud ställer så ofta till, att man uträttar en myckenhet godt utan att veta ett ord deraf; det onda man begår, får man deremot nog lära känna. Tycker du icke, Alexander, att allt detta skall slå sig förträffligt ut? Det förhåller sig med min lilla, stackars Ellin alldeles som med hennes ryktbare morfader, organisten, samt med hennes egen moder och moster: de hafva alla tillhört detta slags folk, som är herrskap till själen, men bönder till kroppen. Och är det icke just en dylik person jag sjelf går att vara, om det lyckas mig att blifva en superb länsman? Jag är det redan till min natur, om jag skall tala fullt uppriktigt: hvad kan jag väl kallas, Medenberg, annat än en bonddräng, fast jag händelsevis kommit att utgöra en prosts son? Just deraf hänflyter det väl också, att jag alltifrån långliga tider, ända ifrån min barndom, tyckt så outnämneligt om Ellin, och så otaliga gånger under sång och blomsterplock irrat kring knutarne af Dädemo stuga. Alexander! du tycker ju också om henne? Jag vet, att du gör det: hvad det skall blifva himmelskt en gång i vår ödemark. Säg mig öppenhjertigt, om icke Ellin är bra vacker? Hon är det. Hon sätter äfven mycket, mycket värde på dig, det har hon sagt mig; och det var egentligen ifrån den stunden, jag sjelf började rätt värdera henne. Ty att hon kanske, efter hvad jag tror, älskar mig, det bevisar ingen stor karakter hos henne, och deraf kunde jag icke mycket uppskatta henne. Men en flicka, som kan förstå dig, Medenberg! med henne är det något. Om jag icke fruktade, att göra dig ledsen, så skulle jag förtro dig en sak: det är, att Ellin i sig sjelf innefattar en mycket storsintare, djupare, tonfullare qvinna, än nånsin till och med min syster Maria. Men jag vill icke göra dig misslynt, Medenberg: du behöfver icke rätta dig efter hvad jag yttrat. Maria är, oaktadt allt, i hög grad förträfflig, derpå kan du vara ganska viss. Men jag skall säga huru det befinner sig med mig i anseende till Ellin: jag håller icke utaf henne. Gud, hvad jag börjar tycka om den urskillnad du lärt mig att göra, Medenberg! Nej, vid Gud, jag håller icke utaf Ellin! hvad vore icke det för ett obeskrifligt lappri? Men jag älskar henne – jag älskar henne[432] af lif och själ, och hon skall vara evigt min.

De begge glada vännerne återvände under dessa samtal till sitt folk. De tyckte sig nu hafva sina framtidsplaner ganska klara, afspeglande sig, likt en himmel i den lilla stilla insjön, deras goda samvete.

FYRATIONDESJUNDE KAPITLET.
Celestines Dröm.

______

Jag har sett Suckarnes Hemlighet upplösa sin mörka gåta i en klar flod ........ Jag såg försoningen emellan de begge fiendtliga makterna: ”Tvånget att försaka” hade nu gjutit sig tillsammans med ”Förmågan att begära.”

HISTORIEN finner sig vid denna tidepunkt hafva allt skäl att återvända till Karmansbol, för att omtala huru det aflopp der efter den betänkliga aftonen, då grefvinnan Celestine föll afdånad i fru Auroras armar, och spöket försvann i den stora salongens ena dörr, hvilken alltid förr varit ansedd för en blinddörr. Fru Ebba Abelcrona bibehöll sig, såsom den, hvilken bäst innehade sin besinning. Grefvinnan fördes till sin säng. De andra begge fruarne tillbringade natten i sin värdinnas sängkammare, lutade emot hvar sitt soffhörn, men uppmärksamma på grefvinnans minsta rörelse.

Celestine Zeyton återkom snart till sig sjelf och visade ingen stor yttre oro. Men äfven som vaken tillkännagaf hon icke full medvetenhet: hon lät sin kammarjungfru afkläda sig, likasom vanligt: hon tycktes knappt märka, att hon hade något fremmande i rummet. Omsorgsfullt och godt nedlagd i sin sköna bädd, fann hon snart ro, insomnade, och visade på den snöhvita kudden bilden af en, som varit och som skall[434] blifva, men som ingenting är. Ljus brann hela natten.

När hon om morgonen åter uppslog sina ögon, såg hon Ebba och Aurora sitta vid sin sängkant. Fru Ebba tog hennes hand och förde den systerligt ömt till sina läppar. Celestine såg upp på henne med en förklarads, en himmelsk andes blick. Utan att yttra ett ord, talade hennes anlete om en vunnen frid; det bar uttrycket af skönhet igen, såsom en ung flickas. ”Du har sofvit godt?” frågade fru Ebba.

Jag har drömt! svarade grefvinnan.

”Drömmar äro stundom budskap ifrån Gud: de äro blickar, kastade i soliga land ifrån en töcknig verld, der vi måste dväljas.”

Jag är nu fri! sade grefvinnan Celestine. När min man lemnade mig och for, skref han mig till, att jag skulle anse honom för död. Dock höll jag detta då mera för uttrycket af ett talesätt: för ett brustet hjertas utbrott, en flyende själs farväl. Men nu – – i natt har jag drömt. Jag har sett honom vid en annan makas, sin rätta makas sida. Jag har kastat blickarne in i en underverld, o Aurora! o min Ebba! kunde jag omtala, egde jag ord för hvad jag sett!

”Har du drömt om Joakima?”

Ja, svarade Celestine. Ack, jag känner sanningen deraf nu. Likasom han sade mig fri ifrån sig, då han for, så säger också jag honom fri ifrån mig nu. Ty det sista, som lefver, är dock det sanna tillståndet; och det lefver evigt. På jorden har osanningen haft sin tid: här har den herrskat. Men Gud gifver det eviga sitt rum. Ebba, låt mig kyssa din hand! jag är så glad.

Hofmarskalkinnan nedlutade sig öfver sin väns säng, slöt henne i sina armar och kysste henne varmt. ”Hvad såg du om den stackars Joakima?” hviskade hon. ”Liknade hon ett spöke också i en annan verld?”

Celestine teg; hon syntes samla sina tankar och sina krafter, för att rätt uttrycka sig. Slutligen sade hon halft hörbart, men högst melodiskt: jag kan icke omtala hvad jag skådat. En skär dröm målar sig icke med menskligt språk. Jag har sett Suckarnes Hemlighet upplösa sin mörka gåta i en klar flod – af tårar? Kanske. Jag vet icke hvad den himmelskt böljande floden var utaf. Af demant? af glas? af safir? af evig frid? Jag såg försoningen emellan de begge fiendtliga makterna: Tvånget att försaka[435] hade nu gjutit sig tillsammans med Förmågan att begära – ack, de voro nu ett!

Aurora blickade litet skygg åt sidan på sin vän, och viste icke hvad hon skulle tänka. Men hofmarskalkinnan Ebba, som kände Stagnelius, och flere gånger märkt honom utgöra en dyrbar läsning för grefvinnan, förstod henne, smög bort en tår ur sitt sköna öga, lutade sig ånyo ned öfver sin älskade vän och sade: ”Celestine! vi blifva qvar vid din säng: njut hvilan deri i dag! det skall göra dig så godt. Du är för matt att stiga upp ännu, icke så?”

Grefvinnan gaf härtill sitt bifall. Snart ordnades rummet ännu behagligare. Fru Aurora framtog sin sticksöm, och hofmarskalkinnan öppnade en bok för att läsa högt för dem alla tre. Hvilken skön, fridfull dag!

Vi, som ur det föregående påminna oss, att det varit denna natt herr Medenberg börjat sin resa och träffat kolarbonden på den stora skogen, veta också, att samma natt hade den gamla mor Ellin af honom bekommit biljetten till fru von Mekeroth: detta bref, som skulle skaffa henne insteg på Karmansbol, och göra hennes systers befrielse derifrån möjlig utan uppseende.

Den åldriga torparqvinnan anlände derföre till Karmansbol nu på morgonen. Ett bud kom in till fru von Mekeroth och bad henne stiga ut ur grefvinnans sängkammare.

Hvad som sedan följde, låter fatta sig. Såsom grefvinnan sjelf var upptagen af sin säng, kunde hon ej deltaga i något, som tilldrog sig utom kammaren, och viste af intet. Sedan Aurora öppnat Medenbergs bref och blifvit underrättad om allt, fogade hon hela denna sak ganska lätt, utan att Celestine derom fick den minsta vink. Mor Ellin bekom tillträde till sin syster – Joakima, Spöket – och hon försvann med henne ifrån Karmansbol till nejder, der hon åt henne ville bereda ett skydd.

Dagen förflöt, såsom den börjat, under läsning och rikhaltiga samtal. Fru Aurora öfvertog för tillfället hvad som kunde behöfvas af en matmoders bestyr i huset; hon gick således då och då ut och in; men hofmarskalkinnan lemnade icke grefvinnans rum. Hvilken egen tafla gåfvo icke dessa båda? Man skulle kunna säga, att i Celestines gestalt låg Poesien, svag, sjuk, vingbruten på jorden, men med ett himmelskt hopp[436] ännu och lifvad genom en salig dröm: stärkande satt då Religionen, i fru Ebbas person, vid den stackars fallna poesiens sida, höll dess händer, upplifvade dess mod, göt balsam i dess sår, och talade om Gud, ej såsom om verldens store artist och architekt nu, men såsom dess gode fader. Och fru Aurora? Hon gick under allt detta ut och in, såsom det Praktiska lifvet egnar och anstår, hvilket, utan att vara hvarken Poesi eller Religion i sig sjelf just, dock är en för dem begge ganska nyttig vän.

Vi märka lätt, att berättelsens sol stupar ned i en mild aftonglans; att dess framställning blir kortare, allt efter som upplösningen nalkas. Hvad är slutet för dagens sol? Det är den stora, vida, gröna skogskanten vid horizonten, som väntar att i sin famn få gömma dagens stjerna. Vi skola ju också omsider här komma i en stor skog, efter allt hvad vi redan veta af berättelsen? Det är ju de tvenne ädle ynglingarnes fantasi om brottslingarnes förbättringshem? En sådan skog är hela verldens, tidens, alla rätta och djupa tankars slut?

Utgången i sjelfva det verldshela – utgången af Brottslingarnes, alla menniskors slutliga förbättring i deras stora Hem härföre, hvilket är Jorden – utgör det mest förborgade mysterium. Men utgången af våra ynglingars försök härtill i det lilla, och huru våra älskvärda fruar dertill med lif, lust och alla krafter biträdde, det är ingen outsägbar hemlighet. Den skola vi derföre omtala i ett par anspråkslösa kapitel. Man måste alltid vara kort om en dröm, likasom om ett spöke, eller om en plan för menniskornas förbättring.

FYRATIONDEÅTTONDE KAPITLET.
Jeppe Jonssons stora Berättelse.

______

Göran mätte Jeppe genomträngande.

DÅ Alexander, Göran och Jeppe återkommit till hemsocknen, spridde de sig, till en början, hvardera åt sitt håll, icke blott för att påhelsa sina bekanta, utan för att bereda allt till den kommande stora planens utförande. Herr Medenberg vistades på Aronfors, dit ock fru Aurora omsider återvändt. Herr Göran bodde hos sina älskade föräldrar i prostgården; och han hviskade dagligen mycket med Maria, hvilken stod i den skönaste jungfruliga blomma, vid allt hvad hon hörde och förnam af planerna. Men Jeppe Jonsson var den, som –

Just om Jeppe är det vi nu måste tala. Ty han gick under dessa dagar omkring i socknen till alla möjliga vänner och bekanta, med en frihet, som endast på grund af stora bragder låter förklara sig, och med ord, som skulle hafva hedrat Münchhausen. Denna gosses älskvärda hurtighet och trohet känna vi redan. Måste vi då med en egen smärta tillägga, att han, hemkommen, visade sig som den djerfvaste, oförskämdaste, utomordentligaste storskrytare?

Att alla ville höra om herr Göran Edelings härtåg emot tjufvarne, huruledes röfrarne blifvit tagne och allt slutligen aflupit, det är ganska förlåtligt. Jeppe var således den välkomnaste ungersven i hvarenda stuga. Gubbarne gapade af fröjd, bara han syntes i deras dörr; gummornas[438] ögon kisade som på en ståtlig riddare; gossarne afundades i mjugg, men kunde ej undgå att girigt lyssna; flickorna beslöto, ingen enda undantagen, att aldrig neka Jeppe en dans, när och hvar helst han täcktes bjuda upp dem.

Men tror man att Jeppe Jonsson gaf ifrån sig ett enda ord sanning i sina rosenröda berättelser om Vernamokriget och det stora Röfvartåget, så gör man honom ganska orätt. Den snillrikaste poesi flödade öfver den unga, lifliga, qvicka småländningens läppar, så blott och bart en kolgut vid bruket han egentligen var. Han ljög som den största man.

Jeppe hade straxt efter sin hemkomst blifvit varse, att ibland vänner och bekante i socknen mången gick och såg mycket slug ut. Flere tycktes i synnerhet vilja utleta hvart omsider de ”igenblefne” af röfvarsällskapet tagit vägen, om sådane funnes; och framför allt huru herr Göran egentligen burit sig åt? hvad utsigter han kunde hafva till det dråpliga bostället? Om mildhet emot skurkar vore rätta sättet för en länsman? om han genom att frälsa bofvar ifrån galgen borde göra sig förtjent af befordran? jemte andra rätt förnuftiga frågor, som tillkännagåfvo, att Göran hade farlige medtäflare i bakhåll, hvilke genom kunskapare hörde sig före. Jeppe Jonsson blinkade, som vanligt, litet smått för sig sjelf, när han förnam dessa halfqvädna visor. Ifrån denna stund var det i synnerhet som han började påhelsa stuga efter stuga, och göra de allraherrligaste berättelser om Vernamotåget.

I hvad färg herr Göran skulle komma att stå genom Jeppes egna sätt att förtälja sakerna, skall man få höra. Att han sjelf blifvit Fändrik var det första han med pompösa ögonkast lät förstå, och derpå följde skildringar öfver ”Befallningsmannen” eller Öfvergeneralen, deri denne framställdes såsom den grymmaste slagtare. Herr Göran blef härigenom minsann ingen menniskovän, den der tyckte synd om tjufvar. Han hade dräpt alla kanaljer på det enormaste sätt, som kan roa en uppmärksamt lyssnande bondförsamlings spända inbillningskraft att få höra omtalas: han hade hängt de fleste i rök med hufvudet nedvändt, stekt andre vid sakta eld, och huggit de öfriga i nio bitar, hvarje. Ingen enda röfvare återstod i lifvet. Man fasade och tänkte: en slik länsman göres oss behof, så skall ingen den minsta skälm våga nalkas vårt grannskap! En och[439] annan åhörare blef vid denna oväntade berättelse så lång i synen, att han med skäl kunde kallas ful.

”Det må j tro och begripa,” slöt Jeppe en qväll, slog näfven i bänken midt framför den nämndemannens näsa, som satt vid bordet i stugan, och tog sig ofvanpå en klunk ur stopet, som nämndemansmor bjöd; ”det må j begripa, att allt blod är rödt. Men det har jag sett med mina egna ögon – och Prostgörans ögon sågo detsamma – att tjufvars blod är kolsvart. Befallningsman skar alltid sjelf händerna och fötterna af dem vi togo; men jag hade på mig, att sprätta upp deras magar; dermed såg jag, att deras blod flöt som det sotigaste beck. Ty ser ni, så fort en karl går att stjäla, svartnar hjertat på honom. Och när hjertat sitter svart i bröstet, så svartnar blodet derutaf; och när det sedan rinner ut, kommer det sättandes som det mörkaste bläck, beck och tjära. Tack skall ni ha mor! drick mig till sjelf, först, det var ett godt öl! Härinne i stugan fins väl ingen käft med svart blod, måntro?”

Alla dekorna drogo sig undan åt väggarne, och suto bleka som hvitsippor på bänkarne. Men gubbarne ville alldeles kikna af skratt, så roligt tyckte de det var att höra.

”Vet ni, go’vänner, huruledes man får ljus, när man vill slåss om nätt’ra och det är mörkt?” ropade Jeppe nu, och såg sig om med ett triumferande leende. ”Det skall ni få höra. Prostgöran och jag stodo en midnatt i slagsmål med etthundrade man; och vi två, vi voro tvenne. Tag du och slåss med fyrationio, sade Göran till mig; jag skall taga femtioen; det gör etthundrade tillhopa. Skall jag icke skona nå’n inka, utan dräpa dem alltihop? frågade jag till Göran. Men han sade: du får icke med lifvet släppa nå’n inka! Då tänkte jag vid mig sjelf: huru skall jag kunna se här i galgmörkret, om en karl är död, sedan jag slagit ihjäl honom? Det kan ju lätt hända, att han ligger och lefver, kanaljen? Ty en tjuf skall man aldrig tro: när han ger upp anden, är det ofta ett bedrägeri af honom. Hvad gjorde jag då? Jag hittade på att slå eld, för att få ljus i sakerna. Men huru skulle detta gå till? Jo! som jag hade godt om bestar rundt omkring mig, tog jag med högra handen i håret på en, och med venstra handen i håret på en annan: derpå slog jag begge deras pannor [440] emot hvarann, så att det gnistrade, tog eld, och hårlufvarne kommo i ljusan låga. Vid detta sken letade jag nu på marken, och såg efter om de voro riktigt döde, som jag skurit halsen tvärsaf. Ty – ”

Hahaha! utbrast nämndemannen. Om de voro döde? det var en sak!

”Men nu skall ni få höra huru jag gjorde en annan gång,” fortfor Jeppe. ”Ty det var galantare. Jag och Göran voro hungriga en qväll. Vi hade hela dagen slagits från tu på morgon till sju på afton: vi hade summit öfver Lagaån tre resor: vi hade tagit rätt på tolf röfvarkulor, sprängt upp dörrarne och gripit allt deras tjufgods i pengar (ty mat hade de ingen); Göran hade hängt trettiosex karlar i bastrep, och jag fyratioåtta i deras egna strumpeband, som jag skar af dem. Då blefvo vi begge hungriga; och jag sade till Göran: sitt stilla, herr Göran lilla, skall jag gå efter födan. Hvar skall du få mat ifrån i denna skog, som står tjugu mil åt alla hållen? sade han till mig. Då sade jag till honom: sitt stilla, herr Göran lilla, jag skall gå efter födan. Det fans ingen menniska på trettio mil, när och fjär. När jag kom upp på berget, såg jag tolf björnar ligga och snarka i en grop. Snarka ni! sade jag för mig sjelf. Dermed tog jag en granstör, bra tjock i storändan, gick med den till gropen, och stötte till björnarne. Se! granstören var skapt som en mortelstöt, och björnarne lågo i gropen som i en mortel. Men jag stötte och stötte. Björnarne trodde i sömnen, att de skuffade hvarann och sade intet om’et. Så krossade jag med stöten den enas nacke efter den andra; och till sist vardt gropen liksom en gryta, full af mörbultadt, godt, rart kött. Då sade jag åt Göran, att komma upp på berget till mig. Vi slogo eld i mossan, så att hela berget kom i låga och blef hett, och deraf stektes björnköttet i gropen: derur togo vi nu af steken så stora skifvor vi ville. Det smakade godt. Men derpå blefvo vi törstiga. Ty – ”

Hahaha! utbrast nämndemansmor. Drick, Jeppe, om du tycker det här duger för en sådan karl!

”Tack. Skål! Nu skall jag berätta er, att i skogen drack jag med Göran bara vatten. Men en qväll ville vi hafva mjölk. Det var om en afton, och månen sken. Ligg stilla på rygg, herr Göran lilla, och var glad! sade jag, så skall jag gå efter mjölk åt oss. Då sade han till mig: hvar skall du få mjölk ifrån i denna skog, som står femtio mil omkring oss åt alla hållen?[441] Jag svarade till honom: ligg stilla, herr Göran bara, skall jag gå och mjölka Allegubbens ko i vän’et. Skall du mjölka Allegubbens ko i vän’et, Jeppe? då kan du mer än jag, sade Göran. Ja, nog kan jag mer än herrn, sade jag till honom och så gick jag. Då kom jag tillbaka med min lilla rönnkäpp, som jag skurit och gjort brokig; ty jag hade bandat af honom till hälften. Nu sade jag: ligg på rygg, herr Göran lilla, och se stindt upp på månen! Der uppe ser herrn två fläckar i mån’, det är Allegubben och hans kossa; den skall jag stiga upp och mjölka. Nå, go’vänner, huru tror ni jag kom dit? Det vet ni, att när en karl är arg, kry och grymt galant, så har han skarpa ögonkast. Det hade herr Göran; ty det hade han haft hela tiden under kriget. När han nu låg och såg stindt på månen, klef jag upp på hans ögonkast, som han riktade skarpt på himmelen, likasom tvenne stegar, en ifrån hvardera ögat. Jag steg upp med en fot på hvardera ögonkaststegen. När jag var uppe, motade jag Allegubbens ko med min lilla rönnkäpp, och så mjölkade jag henne. Ty – ”

Hahaha! utbrast nämndemansdottren. Hvad mjölkade du uti, Jeppe?

”Hvad mjölkade jag i?” svarade Jeppe, litet förlägen. ”Åh, jag mjölkade i hattkullen, förstås; ty han var tät på den tiden, och det här hålet fans icke. Men när jag kom ned, drack jag herr Göran till. Och han drack efteråt, på det här viset.”

Jeppe Jonsson förde stopet till sin mun, under ett allmänt hurrande, ropande och skrattande.

Derpå började han en ny berättelse af samma halt. Och när han så fortfor med tjugu till trettio historier, och det ej blott här, utan i alla hus i bygden; så tänker man lätt, att ett gladt glam om Vernamotjufvarne icke saknades någonstädes.

En dag, då ryktet om alla dessa tusen sagor kom för Göran Edelings öron, storskrattade han först; men sedan beslöt han litet hålla efter sin kära Jeppe för det han slagit sig på att vara en så illhärmelig storljugare.

Han råkade honom en afton, tog honom afsides och förebrådde honom i skarpa ordalag för sina oräkneliga befängda påhitt, deri han vanligen låtit Göran sjelf spela rôlen af den värsta, blodigaste tyrann.

Då såg Jeppe Jonsson upp på honom, så der åt sidan, som han stundom[442] brukade, och svarade: ”Åh ja, ser han, herr Göran, vill han bli länsman, så måste ingen tro, att han är en så mild och god man i märgen, som han är; fast han nog ibland kan bliga otäckt argsint också, såsom nu. Men jag tyckte, för min del, att han väl borde bli länsman; för det skulle jag tycka om, att det skedde; det säger jag. Dermed så är det rätt bra, om alla kunna få den tanken i skallen på sig, att han är en grym person, herr Göran; ty eljest bekommer han aldrig embetet.”

Göran mätte Jeppe genomträngande. Är det således blott åter ett streck, du har velat göra mig? så, som den der gången, när du vardt fändrik? hviskade han, och en tår var på väg att uppstiga i hans ögon. Du har således velat, så mycket i din förmåga stått, söka skaffa mig länsmanstjensten, min goda, trogna gosse?

”Hm,” svarade Jeppe, häftigt rodnande, och såg högst förlägen ned i marken.

FYRATIONDENIONDE KAPITLET.
Herr Alexander talar.

______

Låt dina Skalder hvila på hyllan ett år.

FRU Ebba Abelcronas förslag hade emellertid både blifvit antaget och redan börjat sättas i verket. De tre vännerna njöto under sitt möte på Karmansbol så rent och innerligt af den ömsesidiga förtrolighetens täcka nöje, att detta prof gjort tillfyllest för dem att besluta en evig samvistelse. Grefvinnan Celestine tillfrisknade snart fullkomligt, då hennes späda, känsliga ande ömt hägnades af likstämmiga. Ett tycke af öfverjordisk prägel hvilade dock ständigt öfver hennes pannas fina behag, och öfverallt, hvart hon gick, förekom det som var hon i sjelfva verket icke der. Hon behöfde ett systerligt stöd. Tanken på Ebbas och Auroras bortresa ifrån Karmansbol stod derföre framför henne nästan likt tanken på döden. När den sorgliga dagen likväl måste inträffa, förnyade derföre hofmarskalkinnan hvad hon redan förut en gång framkastat: ”låtom oss vexelvis bo hos hvarandra,” sade hon, ”så skiljas vi aldrig; och vi kunna på det sättet ändock tillräckligt se efter vårt, hvar och en på sitt ställe. Och låtom oss, hvarje gång vi flytta, taga våra barn med oss. Så skola äfven de växa upp tillsammans, lära sig att älska hvarann och tidigt knyta en vänskap för hela lefnaden.”

Fru Aurora von Mekeroth svarade härpå genom en varm inbjudning, att hos henne på Aronfors begynna det vackra syskonlifvet. Celestine[444] och Ebba emottogo bjudningen, med vilkor att, efter fjorton dagars eller en månads vistelse der, alla tre skulle infinna sig på Blommenäs.

Aurora hade emellertid farit hem till sitt bruk; och om ett par dagar derefter skulle de andra begge fruarne inträffa. Under tiden var det, som herr Medenberg jemte Göran Edeling återkommo till trakten.

En eftermiddag vid théet, då Ebba och Celestine redan en dag varit på Aronfors, och ett det ypperligaste saffransbröd thronade öfverst i den skönt lackerade skorpkorgen, började värdinnan, fru Aurora, vända sig till sina begge vänner med dessa ord: ”hvad säger du om detta saffransbröd, Ebba? säg, söta Celestine?”

Förträffligt! svarade grefvinnan. Är det hembakadt?

”Visserligen. Men icke hos mig. Det är en present. Gissa från hvem?”

Jag kan aldrig gissa! svarade Celestine litet sorgsen, och skakade smått på sitt täcka hufvud. Jag har aldrig nånsin i verlden varit lycklig med gissningar.

Fru Ebba tog en stor, mörkgul, porös, ypperlig skifva, vände den på alla kanter och sade: jag spår, att detta bröd har allas vår goda fru prostinna Edeling till upphofsman; ty ingen bakar här i socknen så som hon.

”Rätt sagdt!” svarade Aurora. ”Hon har skickat hit och skänkt mig en den vackraste smakbulle, jag i mina dagar skådat. Men vet ni hvad som förmått gumman till denna utomordentliga bakning? ty, sanningen att säga, vår prostgård har visserligen icke råd att hålla sig saffransbröd, med russin och mandel uti, hvarenda vecka.”

Nå, låt höra? Det måste vara någon ganska glad händelse, som förmått henne till ett så stort företag?

”Gissa!”

Men – i alla tider, Aurora! Du synes sjelf så upprymd, så skakad – du rodnar, tror jag? – jag ser nästan en tår i ditt öga?

”Hör mig,” afbröt Aurora med en röst, som litet darrade och ändock var den skönaste i verlden: ”mamma och pappa Edeling reda till förlofningskalas för deras dotter.”

För Maria? utbrast Celestine; och fru Ebba tillade: med hvilken person då, i alla tider?

”Ja, säg det, om ni kan! Men jag har ett förslag att göra oss alla tre. Den goda prosten har alltid varit mig kär, och jag tror ingen af oss undgår att högakta hans hus och hans förträffliga, älskvärda dotter. Låtom oss komma öfverens, att gifva henne brudskänker – några små passande förlofningsgåfvor – ”

Jag förmodar, att när prostinnan Edeling skickade den stora saffransbullen hit, undvek hon visst icke, att med detsamma låta dig noga få veta namnet på den lycklige, som får hennes dotter? inföll fru Ebba.

”Jag viste detta namn redan förut,” svarade Aurora, ånyo oförmärkt och hastigt rodnande. ”Herr Medenberg har förtrott mig detta namn.”

Herr Medenberg? Hvad har han med den saken att skaffa? inföll hofmarskalkinnan en smula häftigt.

”Icke så litet. Det är han, som om söndag skall utgöra hufvudpersonen vid mamsell Marias förlofningskalas – ”

Ah – aha – utropade grefvinnan och hofmarskalkinnan på samma gång. Fru Ebba var sedan likväl den första, som fann sig och genast inföll: goda Aurora! jag gillar i högsta grad ditt förslag! vi skola öfvertänka med hvilka behagliga, på en gång nyttiga och angenäma skänker vi må kunna glädja lilla Maria, och derjemte tillika för vår egen del visa hvilken fägnad vi känna öfver denna händelse! huru varmt vi deltaga i den!

Man öfverenskom till en början, att skänkerna till antalet borde vara tre, för att likasom utgöra en ifrån fruarne hvarje. Två uppfann man genast: en brudklädning af siden, och ett brudtäcke, på intet sätt eftergifvande klädningen. Men hvaruti borde den tredje skänken bestå?

Värdinnan öppnade härvid sin sköna mun och lade sina tankar i följande ord: ”herr Medenberg har, efter sin återkomst ifrån den ryktbara resan och det Edelingska kriget, förtrott mig hvad som rört mig på det innerligaste; och jag ville önska, att jag egde några af hans ord, för att rätt kunna meddela dig allt, goda Ebba. Likväl skola både du och Celestine förstå mig. Jag hyser den djupaste aktning för denna man; jag skulle säga vördnad, jag borde säga vänskap; men det gör ingenting. När jag ser honom skiljas ur mitt hus, kan jag icke låta det ske utan att med allt, hvad i min förmåga står, bidraga till hans välgång. Han har[446] gjort mera för mig och de mina, än hvad mången i hans ställe ens skulle hafva tänkt på. Det är en man, som lefver för det stora i verlden; och det anstår icke oss, att gifva honom efter. Han äktar nu en god och skön, en dygdig och förträfflig flicka: fattig, som han, på hvad verlden har i egodelar; men rik, likt honom, på det egentliga. Han ämnar bofästa sig i vår nejd. Skola icke vi – vi, som hafva af hvad verlden eger – sätta vår ära uti, att bygga detta bo åt honom och... henne? Detta föreslår jag måtte blifva den tredje brudgåfvan vi lemna Maria, och som hon kan hembära åt honom i brudstolen. Orsaken, hvarföre han vill nedsätta sig i denna trakt, har utomdess äfven till sin grund en ädelt hög tanke. Men hela denna vidsträckta plan, till menniskors bästa, ber jag att han sjelf med egen mun måtte få framställa för er; jag skulle endast skämma bort hvad jag talade härom. Han önskar sig frihet att få begagna en skog, hvaruti vi alla tre hafva del, i och med våra egendomar. Gifven honom edra andelar af denna vildmark! Hans mening är, att förvandla den till en trädgård med förr ej sedda blommor. J skolen ej neka mig det. Jag lemnar honom dessutom, jag, till särskild boning för sig, ett litet, men väl bygdt hemman, beläget vid sjelfva skogens gräns. Hvad tycker ni? Sedan han inrättat sig der med sin Maria, kunna vi icke då äfven gifva honom våra barn gemensamt till uppfostran? Det blefve en helpension, om ni vill: och vi kunna ju rätt väl betala honom någonting – ordentligt – till och med hederligt, om ni icke misstycker! Till hvad bättre skulle vi väl kunna använda våra penningar? På det sättet kan han få sitt hus fullt i gång: försedt med åtminstone de första, de nödigaste inkomsterna. Och outtröttligt verksam, som han är, skall han hafva tid nog öfrig för sina andra, sina rätt stora, sina egentliga afsigter – hm – med skogen.”

Vid Gud! utbrast fru Ebba, hvad ämnar han? hvad vill han? Han har studerat mitt manuskript! Månne han tänkt på en Phalanstère? Nej – på en vild skog? – ånej, det kan det icke vara. Bästa Aurora, här har du min hand! Allt, hvad jag besitter på dessa egor, står genast till herr Medenbergs tjenst. Jag brinner af önskan, att få höra honom sjelf tala om allt detta.

”Hvad det beträffar, att sätta hela vår barnskara hos honom,” inföll grefvinnan Celestine, ”så kunna vi ingenting ypperligare tänka oss. Vi[447] hafva ju redan en gång förut samtalat om den planen, att få begagna herr Medenberg till allas vår gemensamma informator? Och Maria Edeling kunna vi gerna antaga för den bästa moder åt våra barn, i vårt eget ställe.”

Knappt hade de tre vännerna hunnit till denna punkt i sitt lifliga samtal, förrän lilla Ulla Mekeroth kom inhoppandes i rummet, med åtskilliga små stuffer i sin hand, dem hon till sin lycka nyss vunnit förklaring öfver af sin utvaldt bäste vän. ”Mamma! mamma! hvad tycker mamma?” ropade hon. ”Detta heter glimmer! och det här är fältspat! men se det här, det är kratts, säger herr Meberg.”

Qvarts, rättade herr Alexander, som i detsamma inträdde genom dörren. Men då han såg hela det förnäma sällskapet församladt hos sin patronessa, stannade han blygsamt och gjorde en vördnadsfull bugning.

”Tyst, Ulla pratmakerska!” bjöd fru Aurora, och afvärjde sitt barns bestormningar med stenarne. ”Var så god, stig fram och afslå ej en kopp thé i dag, herr Medenberg. Tag plats! Ulla lilla, spring du ned igen till bror Matts, och se efter om han behöfver någonting. Det är synd att lemna honom ensam: gå!”

Ulla afträdde, under löfte, att lemna sin bror, som nu ändtligen satt alldeles uppe, fullkomlig underrättelse om ”gråstenens” sammansättning. För att lätta undervisningen häruti, fick hon med sig två sköna, stora skifvor saffransbröd.

Då herr Alexander satt i de tre fruarnes krets, började han, med anledning af fru hofmarskalkinnans önskan att få höra huru det ryktbara röfvarkriget afslutats, gifva en utförlig och angenäm berättelse om alla äfventyr, som han af sin vän Edeling hört ur detta fälttåg. Han gjorde sin framställning på intet sätt i Jeppe Jonssons manér.

Mot slutet kom han till den pittoreska skildringen af den stora skogen, der han först träffat Matts Persson och hexan Ellin, sysselsatte att trolla milan full med kol; och der han slutligen i hemligt skydd qvarlemnat Nickolson, jemte de öfriga brottslingarne. Att han uppgifvit sitt förslag, att för närvarande resa till Göteborg föll af sig sjelf, då hans tanke med Nickolson nu bestod i helt annat, än att föra honom utrikes.

Herr Medenberg öfvergick snart till en ton af djupt allvar. Med hjertats[448] enkla öppenhet framlade han sina förhoppningar och sin stora plan till de fallna menniskornas förbättring.

Ebba och Celestine sågo på den talande med ett svärmiskt nöje, som knappt kan beskrifvas. De voro sjelfva förut stämda åt detta vackra håll; de omfattade nu hvad de hörde med en värme, som nästan liknade tvenne barns. Så visst är det, att lif och sanning föryngra: att den glädje, som häraf flyter, gifver anden en evig vår. Ty ingendera af dessa fruar var annars ung till kroppen numera; hvilket kan finnas redan deraf, att – såsom vi ur Nickolsons berättelse veta – de för emellan tjugu och trettio år tillbaka sett sig gifta. Men, fastän vid flere och fyratio år, bar hofmarskalkinnnan Ebba i hela sin gestalt utseendet, ej blott af den friskhet, som religion och ordning i känslorna nästan alltid förläna sinnet, utan ock af en liflighet, som gjorde henne öppen för allt i verlden, och gaf hennes blick ett lån af nittonårigt tycke. Så mäktigt verkande till helsa och täckhet är det rena nöjet, af Gud. Och grefvinnan Celestine, ehuru svagare och sjukligare, till följe – såsom vi också veta – af mångårig brist på luft för hjertat, hade dock under de sednaste veckorna blifvit anslagen af den heliga enthusiasm, som umgänget med verkliga vänner och framför allt tankarne på så storartade förslag meddelat henne. Huru ungdomlig fru Aurora var, ehuru vid tjuguåtta eller nio år, det behöfver ingen alls här vidare anmärka.

Slutligen, vid en period i framställningen rörande kostnaderna för anläggningen, afbröt hofmarskalkinnan talaren tvert och utbrast profetiskt, i det hon lade sin hand betydelsefullt på hans arm: ”ser herrn! ser herrn nu Guds finger? förstår herrn?”

Medenberg, hvilken hade det lynnet, att se Guds finger i allt och hvartenda, fattade icke genast hvad hofmarskalkinnan här särskildt menade, utan blickade varmt frågande upp på henne.

”Kommer herrn ihåg?” vidtog hon, ”kommer herrn ihåg de der penningarne, som skulle tillhöra ingen?”

Jag gömmer paketet lika ouppbrutet ännu, svarade han.

”Så har försynen velat!” fortsatte fru Ebba med en skön, men tystare röst, likasom i en himmelsk tanke för sig sjelf. ”Huru underbart? Så skulle det länka sig, att vi dödlige omöjligen och oaktadt den samvetsgrannaste[449] forskning förmådde utgrunda, antingen dessa 2500 rdr borde tillhöra det Abelcronska eller det Mekerothska huset. Jag bad derföre min herre, såsom opartisk, behålla dem sjelf tills vidare. Kanske har du redan hört derom, bästa Aurora? Men nu, mina vänner, låtom oss kasta våra blickar emot höjden och se huru Gud har gjort med äfven detta, i våra ögon så lilla. Herr Medenberg! ett användningssätt för dessa medel är funnet: det rättaste, det bästa: det, som Gud vill. Dessa penningar skola behöfvas till begynnelsen af anläggningarne på skogen: till boningar, till lifsmedel och upprödjningar, innan allt kommer i gång och brottslingarne hunnit nog framåt i det bättre. Tag denna skatt dertill! hvarken Aurora, jag, eller våra barn skola ett ögonblick vidare tänka på den såsom på vår egendom.”

Grefvinnan Celestine kastade sina ögon framåt likasom litet afundsamt och i den tanken: får icke också jag vara med om att gifva en penning härtill?

Hon yttrade härom några halfva ord.

Men hofmarskalkinnan afbröt henne och sade: ”Celestine! det behöfs icke. Du har redan gifvit din andel. Ty, påminn dig! Låt icke den tanken såra dig nu – vi sitta här i ett himmelskt samqväm, hvarifrån vi skåda ned på alla jordiska ting såsom på något ganska ringa, min vän – ”

Grefvinnan blickade upp, men förstod icke fru Ebba.

”Påminn dig!” fortsatte hon. ”Genom hvems föranstaltande, anläggning, åtgärd – genom hvems, säger jag, annans än din mans, blefvo dessa penningar först borttagne ifrån sin förra egare, och slutligen bragte i det underbara skick, att vi måste förklara dem rättligen tillhöra ingen, hvarigenom de omsider tillföllo vår Medenbergska Inrättning i dag? Så mycket gjorde likväl Zeyton; ty utom honom hade det verkligen aldrig skett. Ser du icke äfven häruti Guds finger?”

Grefvinnan kände en hastig rysning och skådade i golfvet. Skall också detta vara ett Guds finger? tänkte hon. Det var dock – – stöld – – eviga gåta? O min – – fordne – – man!

Guds finger, hvilket förut alltid förekommit grefvinnan snöhvitt som den skäraste alabaster, stack sig i detta ögonblick blodrödt fram för hennes inre syn, hennes själs inbillningskraft. Hon satte handen för[450] sina ögon med en hemlig, en outtalad, en outtalbar förskräckelse.

Men efter en liten stund vände hon sig dock ånyo till fru Ebba. Blek, men med en blick af det varmaste förtroende, skådade hon på henne, likasom med fast hopp om att få upplösning, en dag, på den grufligaste af alla gåtor i verlden: hvad slags del Guds försyn har i våra brottsliga handlingar. Fru Ebba förstod henne, nickade och upplyfte sitt finger. ”Vi skola läsa härom tillsammans i den heliga Skriften,” svarade hon. ”Om detta står ingenting, som förslår, hos poeterne, Celestine lilla. Låt dina skalder hvila på hyllan ett år, och följ i stället under den tiden mig till en liten källa ute i den verkliga verlden, som jag vill visa dig: en sann springbrunn: lifvets källa. Men nog, nog för i dag, så länge. Zeyton har gått bort! var glad.”

Samtalet återtog sin förra, angenämare gång. Herr Alexander fortfor att ända i det smärsta utveckla sin Tjufhumaniseringsplan; och han nämde dervid äfven angelägenheten att få Göran Edeling i sitt grannskap, såsom länsman och cherub vid skogens utgång, för att sammanhålla alla de Sjuke på platsen, och hindra dem ifrån att ånyo störta ut i det yttre samhället, till sitt och dess förderf. Han genomgick allt hvad han härom redan en dag samtalat med sin vän.

”Det är en sanning,” slöt han, ”att, oafsedt hela den önskan jag har med Edeling för min egen räkning, förtjenar han onekligen att få den syssla, man lofvat honom, för det stora gagn han gjort landet, det rena nit han bevisat vid det ondas utrotande; och jag tror icke landshöfdingembetet skall undgå att nämna honom till länsman. Men i alla fall – jag vågar här ett ord – jag tror icke det skulle vara så alldeles ur vägen ändå, om en inflytelserik hand, sådan som till exempel fru hofmarskalkinnans, behagade med ett bref till någon mäktig vän i Jönköping – – ty rätt och sanning vinna ofta på att understödjas.”

Denna vink behöfde knappt uttalas. Samma dag författade fru Ebba Abelcrona en skrifvelse, som vittnade om hennes sköna själ, och som afgick på posten till länsresidenset, för att till den förtjenstfulle Göran Edelings fördel verka mera, än mycket annat.

FEMTIONDE KAPITLET.
Herr Göran reser bort att fria.

______

Jag känner en flicka, jag, som just passar mig.

I prostgården var ett lif och ett lefverne. Hvar och en vet nog, att den stackars gumman prostinnan egde sina stora fel, hvaribland visst icke det minsta var hennes besynnerliga stickenhet emot enkefru patronessan på Aronfors, den tiden hon misstänkte denna fru gå i vägen för hennes dotter; men då sorgen häröfver nu försvunnit och hon sjelf tillräckligt genom saffransbullen gifvit prof på sitt goda hjertas återkomst, äfven i anseende till ”fru Mek,” (”som verkligen gör bäst i att evigt fortfara såsom fru Mek” var prostinnans ständigt förnyade, småleende fras, utan all underförstådd elakhet); så återstod nu hos gumman föga annat ondt, än att hon hvarken kunde stå eller sitta. Hon var i en oupphörlig gång. Och den goda gubben Edeling fick minsann erfara, att han var både fader och man.

Sedan förlofningshögtiden om söndagen gått öfver, lugnades prostinnan dock småningom mycket. Sjelfva brölloppet skulle ej ske förrän fram på våren, då man fått i full ordning boningshuset på det lilla täcka hemmanet vid den der utskogens kant, hvilket fru Aurora nu formligt öfverlemnat till herr Medenbergs lifstidsbesittning, mot vissa vilkor för syns skull, men i alla fall ganska billiga; och ibland hvilka ett – af fru[452] Aurora sjelf dikteradt och förklaradt för oeftergifligt – bestod deruti, att stället, som i sig sjelf bar namnet Skorpsättra, skulle heta Mariendal, och aldrig med minsta ord mera få kallas så fult som förr. Gåfvobrefvet, hopfästadt med det skönaste silke af den vackraste hand och väl försegladt, sändes till mamsell Maria Edeling på hennes namnsdag; och det skulle vara hon, och ingen annan, som egde att förläna Medenberg med den angenäma bostaden. Äfven var öfverenskommelse uppgjord om helpensionen. Utom fru von Mekeroths begge barn, skulle de två fröknarne Zeyton och de tre fröknarne Abelcrona öfverlemnas till de nygifta, med en för hvardera eleven artigt nog tilltagen betalning eller ”summasummarjo,” såsom prostinnan tyckte mest om att kalla afgiften. Mamma svärmor gick dagligen och öfverräknade dessa stora inkomster på sina fingrar: hon uppskattade det hela till ett litet lagom pastorat, då hon i tankarne medtog allt det goda, som kunde skördas på (Skorpsättra, sade hon ideligen af kärlek till orten, men rättade sig dock beskedligt ständigt till:) Mariendal. Medenberg sade intet. Han hade helst velat egna all sin tid åt sin stora anläggning för ”Menniskorna i Öcknen;” men omöjligen hade han ändock kunnat afslå fruarnes begäran. Dessutom var han van att arbeta mycket: att läsa med små hyggliga barn, utgjorde hans lifs lust. Slutligen rann det upp för hans inbillning, att Matts Mekeroth ganska väl skulle kunna sättas i stånd till Monitör åt de sex flickorna; häruti säkert biträdd af äldsta fröken Abelcrona, den lilla snälla, tolfåriga, för sin ålder så kloka fröken Louise. Och dermed gick han in på förslaget. Maria Edeling hade således i sigte, att genast få sig ett ganska ansenligt hushåll.

Med herr Göran var det underligare. Efter en liten uppresa till Jönköping, återkom han en dag till prostgården; och så barsk, så förfärlig hade han aldrig sett ut i sitt ansigte. Man kunde omöjligen få ett ord utur honom. Slutligen likväl, vid middagen, sedan de begge rätterna voro förtärda, men han det oaktadt såg huru mamma, emot all vanlighet på hvardagarne, lät en tredje ankomma, bestående i plättar med hallonsylt – tydligen allt framtaget för att mildra sonens lynne – uppsteg härvid en varm ande i hans anlete, ögonen började skimra, och det liknade sig till en stor tår under ögonlocken. Han stack sin väldiga, knotiga hand[453] ned i bröstfickan, upptog ett dokument och öfverräckte det åt sin far.

Gubben Edeling, som hela tiden sutit förskräckt och ätit tyst, emottog papperet med en hemsk känsla. Våra förhoppningar om syssla för Göran hafva då slagit felt, tänkte han; men han var i alla fall beredd, att vördnadsfullt lyfta på sin kalott och tacka det väsende, som styr alla våra öden. Med stilla resignation vek han derföre upp arket och började läsa.

”Herre du Gud! hvad ser jag, Göran?” utbrast han och kunde icke tro sina ögon. ”Det är ju ditt Konstitutorial? din riktiga, din ordentliga Fullmakt, min gosse? Du är nu – du är blefven en man för dig: i dina unga år försedd med en god tjenst, med boställe och vacker lön – o min son! Huru har mitt fattiga hus kunnat blifva förtjent af så mycken nåd och glädje på jorden?”

Ja, min far! svarade Göran allvarsamt, och varma tårar droppade öfverljudt utför hans kinder. Det är din gudsfruktan, och ingenting annat, som har gjort allt detta. Det är dig Gud har älskat; och för din skull har din son fått något. Tack, min far!

Göran steg upp ifrån bordet, gick fram till sin far, böjde ett knä för honom, tog hans hand, nedlutade sitt lockiga hufvud öfver den, kysste den häftigt och oupphörligt, och sköljde den med en flod af den ljufvaste gråt.

Gubben Edeling uppreste honom och slöt honom i sina armar. ”Tacka icke mig, utan din farfar!” hviskade han. ”Det är hans ande, som lefver i dig, min gosse, och som gjort, att du slagits så bra, att du blifvit någonting i verlden.”

Göran svarade intet härpå; men han steg upp och gick till sin mor, hvilken äfven rest sig ifrån bordet. Prostinnan stod ganska tårögd, det är sant; men när Göran kramade och kysste henne, sade hon: ”det är syndigt att gråta för sådant, mitt barn!” hvarpå hon upptog sin stora grönrutiga näsduk, torkade sin son i ögonen och på kinderna; och när hon ändtligen lyckades att få se glädjens skimmer glänsa i allas ansigten – såsom vid detta tillfälle visst också rättast och bäst var – gned hon sist sina egna våta ögon, och afslutade allt med att kapitalt snyta sig.

Härmed var fältet uppgifvet. Nu kom ordningen till Maria att omfamnas och kyssas; och derpå togs broder Medenberg i hand, så att det[454] knastrade och sprakade i fingerlederna. Herr Alexander tillbragte ofta middagarne hos sina blifvande svärföräldrar, för att rådslå och samtala. Görans sinne hade emellertid nu genom tårarne lossnat, och så gaf han sig genast luft genom följande utflygt:

”Hade jag blott Jeppe Jonsson här, den hederliga, trofasta gossen! bättre slyngel fins icke emellan sol och jord: han skulle dricka min välgångsskål. Men sedan nu landshöfdingembetet gjort mig till länsman, så lofvar jag ock inför Gud den allvetande, att icke glömma fändriken. Redligare pojke har aldrig gått i ett par trädskor; och, så sant jag lefver, skall jag skaffa honom ett brödstycke vid min sida, utmed bostället. Han är ju också sina tjugu år, och mer? Jag känner, att han tycker om en flicka, fast jag aldrig kunnat leta namnet på henne utur den tystlåtna, galanta gossen. Men jag vet ändå, att det är ”Dora lilla i Jönseping” på Förborgen. Det är en mycket bra flicka, Dora. De hafva visst varit bekanta allt sedan hon lefde på Karmansbol som kammarjungfru, tror jag, och uppfostrades i så mycket vackert af grefvinnan der. Henne kan han dock aldrig få, förrän han har hus och hem att komma med, såsom rätt är. Det måste jag skaffa honom. Det är min pligt. Han skall promt gifta sig till våren. Hm – och jag – jag sjelf – ”

Med dessa ord började herr Göran i ögonblicket gå allvarsamma, afmätta steg öfver salsgolfvet i prostgården. Hans ansigte drog sig ånyo ihop till en gruflig barskhet; och han begynte se så ond ut, att sjelfva lilla syster Maria fann angeläget, att smyga sig fram till mamma, klappa henne på ena armen, vinka henne att se på bror Göran, och bedja henne låta eftermiddagskaffet snarligen få inträffa, för att, om möjligt, göra en glad brytning i humöret.

Gubben Edeling, som med sin pipa på maten dragit sig undan och satt sig i sitt hörn af salen, skådade då och då upp på sin öfver golfvet rysligt marscherande son. Slutligen vågade han sig fram med dessa ord: men min kära Göran! för Guds skull, hvad går då åt dig?

”Jag skall gifta mig,” svarade Göran med en hiskelig blick ut genom en af fönsterrutorna.

Aha –

”Om min far och mor viste bara!” tillade han nu med ett hastigt[455] skimmer igen af den varmaste munterhet, spridd öfver hela ansigtet. ”Jag känner en flicka, jag, som just passar mig.”

Nå, det är alltid det mest passande, anmärkte prostinnan.

”Jaja, mamma lilla, i den här saken gör jag alldeles som jag sjelf vill, och tar inga råd, som icke öfverensstämma med mina egna.”

Du kan väl icke behöfva se så himmelskt ond och arg ut, för det?

”Jaja, lika mycket. Jag skall nog le, när tider blir. Emellertid är det nu så, att jag tror jag måste resa bort min väg, och det genast.”

Hvart då, i Guds namn?

”Att fria, förstås.”

Jag trodde det var allaredan gjordt.

”Jag tror nästan detsamma. Jag har sagt åt flickan en gång på mitt vis och med mina fasoner, som aldrig varit de berömligaste. Jag är derföre icke rätt säker, om hon gillat dem. Jag måste fråga henne om igen. Nog af: jag är länsman nu, jag skall sätta bo till våren; och flickan skall, si så sant hon het – – och Gud han mig annamm – – ”

Syster Maria nalkades hastigt och lade ett par finger öfver sin brors mun, hvilken höll på att utsäga någonting alltför kronobetjenligt.

Förhållandet var, att hon kände Görans hemlighet i friarväg. Hon tyckte sjelf så mycket om lilla Dädemo-Ellin, att hon alldeles gillade henne till svägerska; i synnerhet då hon viste, att Ellin nu hela tiden, likasom ofta förr om åren, hos hofmarskalkinnan på Blommenäs njutit uppfostran och lärt sig så mycket. För öfrigt måste Maria i alla fall erkänna det rätta uti, att en så rask och vid göromål van qvinna blefve skötarinnan af en länsmans hus och hem. Men hon var icke säker på, att ej mamma skulle låta en och annan ståndsfördom spöka i sitt hufvud. På det tvist i prostgårdssalen nu icke måtte uppstå, önskade hon derföre helst, att Göran tills vidare intet namn nämde på sin älskade flicka. Han teg också som ett godt barn, när han fick sin systers liljehvita hand framför sin mun. Han blott storskrattade och tittade sig om.

”Se så, kära Göran,” sade prostinnan kärft, ”kom nu och drick ditt kaffe, och fantisera icke längre.”

Det skedde.

Men en halftimme derefter var Göran i ordning att resa; och han for[456] utan nåd och barmhertighet af till Blommenäs, till hofmarskalkinnan Abelcrona och hennes myndling, den underbare organistens vackra dotterdotter.

FEMTIONDEFÖRSTA KAPITLET.
Vid linet.

______

Ack ja, gör ändtligen det! far icke om henne! säg åt henne! Det skall göra henne så hjertligen glad.

NÄR Göran Edeling framkom till Blommenäs, stannade han med sitt åkdon nere vid stallet, steg ur, och öfverlemnade hästen åt en dräng. Han ville icke köra upp och in på sjelfva gården. Denne så raska och oförskräckte yngling, hvilken utan bäfvan trotsat döden i tusen gestalter, kände nu en hjertklappning, som han icke kunde öfvervinna. Det var någonting, som hviskade Nej åt hans känsla, så fort han tänkte på att stiga in till fru hofmarskalkinnan och omtala sitt ärende. Han viste ändock, att han säkert skulle blifva ganska väl emottagen af den förnäma, men ädla fru Abelcrona. Hvad var det då, som gjorde honom försagd i denna hans lifs vigtigaste stund? Är det en så allmän och ovilkorlig erfarenhet, att sann och varm kärlek ingifver obeslutsamhet och räddhåga? Hade icke herr Edeling redan en gång förut ej så längesedan gjort framställningar till Ellin, och det utan den ringaste fara? med en munterhet och tillförsigt, som icke återhöllos af någonting?

Men den der gången i skogen hade hans ord till den täcka flickan flutit ur hans själ alldeles oöfverlagdt, såsom ett halft skämt och utan[458] afsigt att betyda ett ordentligt frieri. De hade derföre skapat sig så alldeles sjelfva: de hade framkommit med en lätthet, som Göran i dag påminte sig med afundsjuka. Han hade icke en gång vetat då, att något frieri befann sig i hvad han gick att säga, när han började; men knappt hade han uttalat sina vackra, trohjertliga förslag, förrän han hörde på sina egna uttryck hvad det var, och att han ganska visst gjorde flickan en förklaring ur sin själs djupaste sanning. Hon hade också då ej upptagit hans ord illa; ehuru hon troligen sjelf ej lyssnat på dem annorlunda än som på narri i skog och ljung. Hvad jag var enfaldig, som icke tog tillfället i akt, då saken så förträffligen var inledd, och förde den ända fram till ett afgörande svar ifrån Ellins mun! sade han nu med en innerlig förebråelse till sig sjelf.

I dag hade han rest hela vägen ifrån prostgården till Blommenäs i det medvetna ändamålet, att förvärfva sig en fästmö. Han hade genomgått med sig sjelf hela långa samtal, dem han skulle hålla först med fru hofmarskalkinnan och sedan med Ellin. Nu, framkommen, ogillade han hvart ord i sin lexa, och han blickade bestört fram emot fönstren på gårdens karaktersbyggnad, innanför hvars vackra rutor han med lifligaste rörelse viste hvad som fans. Skulle det då kunna vara en så vådlig sak för en yngling af Göran Edelings stånd, och nu till och med utrustad med lönevilkor, att erbjuda sin hand åt en fattig deka, en stackars flicka utan allt, och som i sig sjelf allenast var en torpares dotter? Skulle han befara ett afslag?

Men hvarje gång Göran i sin rikt målande inbillning såg framför sig uppsynen, blicken och hela uttrycket af Ellins anlete, uppsteg hos honom en känsla af fruktan, af aktning, af hemlig bäfvan för det sublima, det rent religiösa, det högstämda och stränga i dessa klara ögon, som ändock med detsamma fängslade honom oemotståndligt genom ett svärmiskt, ett ”jordiskt tillika”, som tjusade och drog honom, emedan det var adladt genom odödlighet och himmel. Hm! hade herr Göran flere gånger under resan i halfva ord utbrustit emot sig sjelf. Hvad är det här? Är det då möjligt, att en läserska har kunnat göra ett så outsägligt intryck på mig? Har jag icke känt henne ifrån längesedan? Bör jag icke besinna hennes utomordentliga, knappt lofvärda mor? Kära Göran,[459] var menniska! Hon skall tacka sin Gud, betänk det – det skall hon! Ty fast hon också nu betraktas som eget barn hos hofmarskalkinnan, lefver hon dock säkert icke der som fröken, utan behandlas med en godhet, ett förnuft, hvilka alldeles icke verka, att hon blir bortskämd. Med få ord, Göran! hon skall med glädje emottaga anbudet att blifva sin egen hos dig och flytta bort ifrån Blommenäs – hm.

Men denna sista känsla var det ändock just, som egentligen skämde bort Görans hela humör, och gjorde honom så försagd, när han framkom. Ty, att Ellin skulle bifalla hans förslag blott för att blifva sin egen eller få tak öfver hufvudet, det var icke att tänka på. Hon egde genom sin beskaffenhet, att älska arbete och hvarken frukta för tjenst eller sysslor, ett oberoende, som ställde henne alldeles fri för nöd och behof. Hon hade dessutom fru hofmarskalkinnan att lita sig till. Och slutligen var herr Göran en man, som för ingen del ville hafva sig en hustru, hvilken tog honom för utkomsten. Han ville blifva hjertligen omtyckt. Det var hans sak. Men det klack till i hans bröst vid den tanken: jag är ju alls ingenting att tycka om!

Han vände sig till dränggossen och frågade, om fru hofmarskalkinnan var hemma.

Stallgossen svarade, att nådi frua nyss varit ned åt logarne till, för att efterse hören (linet), hvilken der bråtades; men att hon åter gått hem uppåt husa’, och säkert vore inne nu.

Jaså, tänkte Göran. Man bråkar lin i dag här på Blommenäs? Då är det göra nog, utom att fria. Jag tror det är bäst, att jag åker hem och låtsar om ingenting för denna gång.

Ja, fortfor drängen och tog ur mun på herr Görans häst, nådi frua bråtar icke sjelfver. Men hon var nere på nya logen, må tro. För der är hören inlagd, och der sitter jomfru Ellin. Ty det är hon, som bråtar hören. Den sysslan gör hon allt nog ensamen; fast marskalkinna’ helsar på’a par ganger om dagen, då hon går dit utföre, si.

Farfarsmodet vaknade i en blink hos herr Göran, och ett beslut rann upp i hans själ. Jag går icke genast in till hofmarskalkinnan, tänkte han; jag låter henne vara. Ingen har uppifrån gården sett mig anlända här [460] bakom stallet. Jag slår mina lofvar ned åt logarne till. Jag är hemma i socknen; jag är prostens son, och jag har rättighet att vara hemmastadd i alla ladugårdar.

Göran gick likväl icke gerad på logen, der Ellin fans. Han ville samla sig mera mod först; och så ville han äfven efterse, om annat folk kunde befinna sig i nejden. Han vek om knutarne, kom in på ladugårdsgården och nalkades den ansenliga halmstacken på dess midt, hvilken bevisade, att man på Blommenäs redan hunnit ett godt stycke i tröskningen. Herr Göran gick omkring med hela uppsynen af en, som har för afsigt att köpa råghalm. Sådant var också icke otroligt, då han kommit åkandes ifrån prostgården, der i år endast hafran slagit till.

Han gick hit och dit, men upptäckte ingen menniska. Allt folket hade vid denna tid sina sysslor ute på marken. Slutligen vågade han nalkas den stora, ypperliga längan, inom hvars väggar den nya logen var. När Göran kom närmare, hörde han derifrån ett eget ljud.

Aha! tänkte han, jag märker hvad det är, som låter. Ellin skäktar eller bråkar icke nu, som bäst. Det var bra. Hon repar allenast linknopparne af linet. Det tycker jag om. Hör bara, huru de små halftorra, ljusgröna stackrarne fara emot logväggen derinne! De hafva för sig en ganska ypperlig dans: och det under Ellins händer! Lika godt: nu påminner jag mig ett ärende. Jag går bestämdt in.

Under vanliga omständigheter plägar alltid nedre delen af de stora dörrar, som leda in till ett loggolf, stå stängd; så att man har att klifva öfver, för att genom den halföppna öfre delen komma in. Men troligen för fru hofmarskalkinnans egen beqvämlighet voro i dag dörrarne, ända ned, litet öppna; och en menniska kunde inträda utan att klifva.

”Ursäkta mig!” sade Göran, i det han helt vackert steg in, och såg Ellin längst bort i ena hörnet af loggolfvet, med en knippa lin i sin hand bredvid en häckla, hvaröfver hon repade det. Hon var just i begrepp att slå linknippan emot häckelpinnarne, och de muntra knopparne väntade, att genom detta slag få sig en dugtig hujfart kring den hala, blanka, hvita logen; då flickan vid åsynen af honom, som kom, hastigt höll upp.

”Ursäkta mig, Ellin!” vidtog herr Göran ännu en gång. ”Jag hörde, att här repades lin, och jag steg på.”

Ellin såg icke ledsen ut. Likväl kan man icke säga, att hon lade bort sitt lin för Görans skull, eller gjorde någon märkbarare helsning. Men hon yttrade: ”fru hofmarskalkinnan var här nyss; och jag tror visst, att hon nu är inne, deruppe, om herr Gö – om herr Edeling söker henne genast straxt, innan hon hinner gå ut åt sine egor.”

Straxt? inföll Göran. Det är bra; men jag har icke så brådtom i dag. Vet du – Ellin – – jag har åkit hit idag. Hvad tycker du om ett sådant infall? Jag är trött. Får jag sätta mig ned litet, medan jag hvilar mig?

Ellin tyckte väl icke, att herr Göran såg mycket trött ut. Emellertid svarade hon artigt: ”här på logen – – vill han sitta ned på linbråkan, herr Göran? Ty här ha vi inga stolar just.”

Herr Edeling emottog förslaget. Han satte sig ned på denna lilla husliga machin bredvid skäkteträdet, ehuru det icke var så fördelaktigt. Men han tyckte, att han nödvändigt måste göra någonting. Han satte sig alltså; steg upp och gick litet; men satte sig åter.

Stillatigande såg han på Ellin, som nu fortfor att repa. Hans hjerta vidgade sig af glädje och hopp; och det var honom likväl omöjligt, att öppna sin mun. Han påminte sig så många gånger under förflutna tider, då han helsat på vid Dädemohult, blifvit väl emottagen, och visst hundrade gånger befunnit sig, likasom nu, på tu man hand med den vackra flickan. Då hade det gått så ledigt för honom att tala.

Ellin bröt tystnaden, strök med venstra handen bort några lockar, som under arbetet velat se henne på kinden, vände sig derefter emot det håll, der herr Göran satt, och sade: ”huru mår mamsell syster nu då, på prostgården?”

Min syster Maria? Ack, vet du Ellin –

”Hon är väl frisk och galant, skall jag tro?”

Maria mår förträffligt, svarade Göran. Det har händt något, må du tro, Ellin! Och det var just det jag ville stiga in och berätta för dig; ty jag vet huru mycket du alltid hållit af min goda syster. Det är också en präktig flicka. Känner du hvad som har inträffat, Ellin? Maria är förlofvad!

”Jag har nog hört det, herr Göran. Gud gifve det har skett i en god stund; och det har det säkert.”

Medenberg är en präktig karl, svarade han med tillförsigt och en i hast mycket allvarsam röst. Jag skattar hvar och en flicka lycklig, som får honom. Du känner honom, Ellin? har jag icke rätt? Den, som vore sådan! Min syster Maria blir ganska lycklig. Medenberg, det är litet annat det, än – – – Hören har lyckats här på Blommenäs i år, ser jag, Ellin? Göran yttrade dessa ord, nästan öfverväldigad af sin känsla, steg upp, nalkades flickan och tog i den nya linknippa, hon fattat i sin hand. ”Sköna, sköna knoppar!” hviskade han omedvetet, halfhögt och med den vackraste röst för sig sjelf.

Ellin betraktade honom hastigt, litet förundrad. Första skiftningen i hennes ögonkast innebar till och med en liten skymt af hemskhet. Men den förflög genast och lemnade rum åt ett uttryck af innerlig, hög värme. ”Ja, mamsell Maria förtjenar den glädjen!” sade hon. ”Gud håller af henne; det vet jag nog. Och det har han ock skäl till.” Ellin blickade härvid ned öfver sig likasom med en känsla af ovärdighet, eller med en önskan, att kunna komma till hvad bättre var, än hon i inre måtto ansåg sig sjelf.

Likväl yttrade hon ej ett ord om det. Göran bröt tystnaden och sade: Ellin! jag har någonting att förtro dig i dag, någonting ganska stort. Du mins att vi hafva varit vänner och bekanta länge; och vi hafva talats vid förr många gånger. Nu skall du råda mig. Men du skall råda mig ur sjelfva hjertat! så som jag vet, att du kan, om du vill. Ellin – – sedan Maria blifvit så lycklig, har det fallit mig in, att också jag – ty jag bör säga dig, att jag har boställe nu. Jag tycker, att jag vill – men. Jag har så svårt, att tala vid den flickan sjelf, som jag ämnar fria till. Säg mig, du, om jag är rätta man att taga hustru? Det är underligt för mig i dag; himlen går omkring med blåa skyar. Jag vet en flicka, här litet längre fram, som jag ville fria till. Jag åker just på den vägen i dag. Jag åker dit, om jag kan tänka, att det bär rätt åt, och är klokt. Ellin, tror du icke, att det är våghalsadt gjordt af mig? Ty jag är icke som Medenberg: han är ordentlig och vet riktigt allt hvad han gör. På mig kan jag icke lita, och jag vet knappt om jag har rätt i hvad jag gör i denna stund. Endast så mycket känner jag säkert, och det är visst, att den flicka jag trolofvar mig med, henne skall jag älska!

Ellin svarade intet. Det syntes likväl, att hennes kind fick öfver sig en liten dager af blekhet. Hon såg ned på sitt lin och sade skärt, men blott med en half röst:

”Jag kan icke råda herr Göran i det. Men det tycker jag blir bäst, att han åker fram dit han ämnat sig i dag, så får han väl svaret.”

Tror du, att flickan skall svara mig väl, om jag dristar mig åka ända fram till henne?

”Jag känner icke henne!” sade Ellin sakta, och såg på herr Göran med en uppsyn, alldeles liknande ett barns.

Nej! inföll han leende, du kan icke känna henne och hennes namn. Men mig känner du något, och du kan derföre säga mig uppriktigt hvad du tänker om mig. Förtjenar väl jag en god, gudfruktig och förträfflig flickas kärlek? säg mig det. Tror du – men tala alldeles som du tänker – tror du, att en flicka kan lita på mig? Att hon kan bygga sin glädje och sin himmel på mig, näst på Gud? Det tror jag knappt sjelf om mig, det får jag säga.

Den stackars Ellin såg ånyo upp på Göran, med ett varmt, ett tårfullt ögonkast. ”Det är allt svårt att säga hvem som kan bygga på herr Göran!” utbrast hon med ord, som, oaktadt allt, ändå hade uti sig ett litet oförmodadt skämt. ”Det kan vara en fråga!” tillade hon. ”Men fråga flickan sjelf, herr Göran; hon får svara hvad hon tycker, det är alltid säkrast.”

Göran gick ett slag öfver loggolfvet; ty han ville alltid promenera åtminstone något, när han önskade tänka och yttra sig väl. Snart stannade han och sade:

”Bästa Ellin! du talar ständigt mycket vackert i sällskap med fru hofmarskalkinnan; du hör dagligen det som är bättre än hvad jag förmår att utsäga. Men låt mig nu yttra hvad jag tror; och om jag har orätt, så säg mig till. Om en man skall gifta sig med en qvinna, så måste det vara rätt med dem. Jag afskyr det flygtiga tycket för dagen, hvilket kan komma och gå, som vinden: det är en varm flägt på ena stranden, som far öfver sjön och blir sval af böljorna, och så är den redan kall på den andra stranden. Ellin, nej vid Gud! så vill jag icke förstå det. Jag vill ingen flicka hafva, för hvilken jag ej skulle kunna hysa det eviga, trogna[464], förblifvande minnet, och behålla hennes själ i min. I dag samma namn, som i går; och i morgon samma namn, som i dag. Men hon skulle då också älska mig så mycket. Älska mig? kan hon det?”

Det kommer an på henne, herr Edeling.

”Jag måste säga dig huru det är, Ellin. Jag nöjer mig alldeles icke med en allmän menniskokärlek, som man kan hysa för hvem som helst. Sådant är en christlig barmhertighet, och är god att njuta i nödens stund. Men jag vill hafva något mera. Om jag kan få – ser du det är saken. Men jag förtjenar kanske icke det?”

Ellin gaf herr Göran i förbigående en himmelsk blick, men drog den ganska hastigt tillbaka, vid tanken på, att det ansigte, hon såg, numera icke var henne tillständigt att få beskåda så.

Men herr Göran fortfor som han börjat. ”Du finner här tvenne motsattser,” sade han. ”Icke alls gillar jag det usla, lilla, eländiga tycket för stunden, veckan, månaden eller till och med året, som blommar med våren, och dör under vinterns snö. Detta flygtiga begär har blott sin grund i kroppen och förtjenar icke heta kärlek. Det är kött, som älskar kött: ack får jag säga så, fast det står i bibeln? Jag vill ej veta af ett sådant; och sådant hatar också Medenberg. Det är blott ett par vackra ögon man älskar då; och när de blekna bort i mindre färger, dyrkas icke mer de slocknande. Hvad är detta? Jag afskyr det. Kindernas täckhet – Ellin, den är skön! – men den är så litet. Ingen blomma, som vissnar och faller, skall suckande kunna säga till mig: jag har varit älskad och det är nu slut! Nej, vid Gud! Ögonen, kinderna, blomman – de skola älskas af själen, och för själens skull i dem. Ty de hafva en själ! Och den kärleken varar.”

Ellin blinkade, och en klar tår qvarhölls härigenom i sitt hem i ögonlockets finaste, mörka ögonhår, der den satt lik en diamant. ”Vi dö och vissna,” sade hon. ”Det är ej att älska.”

Hör du, svarade han, derföre skall jag ännu en gång säga dig hvad jag menar; ehuru Medenberg kan lägga ut det bättre, men saken är dock alltid densamma. Hvarken gillar jag det usla tycket för stunden, hvarom jag nyss nämt; ej heller är jag nöjd, att af min hustru få den blott allmänna, opersonliga kärlek, som kan hysas till hvilken det vara må. Detta är[465] den godhet, som vi af christendomen äfven kunna och böra gifva den värsta skurk, den ömkligaste stackare. Jag skattar sådant ganska högt: jag vet, att den är en stor nåd att få. Men jag vill hafva något mera, såsom man åt en hustru, ändå; och hon skall också hafva något mera af mig. Tror du icke, att emellan det kroppsliga, döende tycket, som blott lefver ett ögonblick, och den allmänna, opersonliga, fast i sitt slag varma kärlek, som är möjlig att skänka hvem som helst, finnes ett tredje slag? ett andens tycke för en annan menniskas ande, och hvilket kan lefva evigt, som anden? Då är det icke kött, som älskar kött; utan det är en själ, som ser vecken i annan själ, och känner sitt hem i dem. Har jag rätt? Detta är ett personligt tycke; ty, utöfver den allmänna christligheten, hvarmed alla omfattas, kännes då en ännu närmare innerlighet till den vissa menniskan, hvilken ej tillkommer och icke kan tillkomma någon annan, än den? Denna personliga kärlek är ganska enskild. Det är omöjligt, att hysa den för hvem som helst man råkar komma tillsammans med. Den utgår ifrån en viss andes karakter, och fäster sig blott vid den andra, vissa andes karakter, som den igenkänner för sin frid. Och i den har den sin ro till evig tid.”

Så länge, herr Göran? Till evig tid?

”O Ellin? Skulle du icke kunna nämna mig – skulle du ej kunna vilja nämna mig rätt och slätt Göran – och någonting än bättre – ”

Huru länge?

”Till evig tid!”

Han slöt henne i sina armar; och hon sade intet derom. Hon hviskade blott: ”jag är rädd hofmarskalkinnan kommer!”

Göran Edeling såg sig om; men ingen kom.

Jag är framme, sade han leende. Jag åker icke längre i dag; ty jag är hos den flicka, som jag skulle fria till. Ellin, skäkta nu ditt lin! Jag går upp till fru hofmarskalkinnan, att af henne utbedja mig hvad hon i Guds stad skall gifva mig. Sedan skall jag också tala vid din goda mor.

”Ack ja, gör ändtligen det! far icke om henne! säg åt henne! Det skall göra henne så hjertligen glad!” slöt Ellin innerligt och följde Göran till loggolfvets dörr. ”Stackars mor!” fortfor hon med stilla rörelse, ”henne skola vi älska. Begge skola vi älska henne. Gif mig ett ord härpå!”

Ja! svarade Göran och kysste sin brud. Men gif mig också du ett ord –

”Ja,” sade Ellin.

FEMTIONDEANDRA KAPITLET.
Tre fruar i Småland.

______

Aftonen aflopp ganska bra hos denne skogvaktare. Om icke allt vid bordet tillgick så cirkladt, så skedde det destomera ocirkladt. Det var hjertligt; och hvad ordningen beträffar...

SEDAN således femtioett kapitel hafva försvunnit bakom oss, kan tiden vara inne, att tala om de tre fruarne i Småland, och hvilka de voro. Med tre enkefruar i Småland hafva vi redan gjort bekantskap. Men nu kommer något annat.

Våren var inne med sina friskt sorlande rännilar och knoppar till blifvande skära blommor, hvilkas stänglar dock ännu stodo ganska veka. I kanten af den stora utmarken, som vi under det föregående flera gånger hört omtalas, sågs i den täckaste dal ett litet rödmåladt hus med oljefärgshvita luckor och kalkhvita skorstenar på ett lågt tak: en trädgård kring knutarne, och flera åkertegar i taflans bakgrund, ända tills gärdesgården vidtog och skogen bakom den. Till venster om trädgården och skild derifrån genom ett plank, hvarvid fyra bikupor thronade, möttes ögat af en äng, icke större, än som svarade emot åkerns anspråk. På andra sidan om ängen stod likväl åter ett annat ställe. Det var nästan mörkbrunt, hvad husets kolorit vidkom: troligen genom tiden, men[468] säkert ock genom tillsatts af alltför mycken tjära i rödfärgen. Dess tak var högt och ganska spetsigt, hvilket gaf det hela ett gammalmodigt, hotande och bistert utseende. Äfven detta hus besatt, för säkerhetens skull, luckor; men mycket mörkgröna. För öfrigt hade visst detta sednare ställe nog också sin egna trädgård, bikupor, äng och åker, något längre bort i landskapet; men vi kunna icke se dem hit.

Den första af dessa begge gårdar var Mariendal; det sednare, deremot, Länsmansbostället. Likväl göra vi nejden orätt, om vi icke tillika omtala en tredje gård, äfven belägen i sjelfva skogens bryn, rätt välbygd och vacker, men något mindre till husen, än de föregående. Det var Skogvaktarbostället, till höger om länsmannens boning, och utan tvifvel så lagdt, att dess innehafvare, skogvaktaren, skulle stå i nära beroende af länsmannen, på jägeristatens vägnar.

På en körväg, som slingrar sig emellan de tre gårdarne och sammanbinder dem, se vi trenne män vandra bortåt. De ämna sig tydligen åstad att bese åtskilligt på utmarken; de äro visst i begrepp att snart klifva öfver gärdesgården ditåt. Vi lemna dem således. På ryggen igenkänna vi ganska väl, att de äro våra vänner Alexander, Göran och Jonsson. Den sistnämnde, uppklädd, rak, allvarsam och ståtlig, hade säkert genom herr Edeling nu blifvit befordrad till Hejdridare (ett slags Skogvaktare); och knappt genom någonting annat, än håret, påminte han om den fordne Jeppe. När vi se honom stiga så stadigt och regelbundet utmed de andres sida, är det oss icke längre möjligt att draga i tvifvel, det icke äfven han numera, likt de andra begge, blifvit en gift man, hade en ordnad verkningskrets, och i dag gick att med dem deltaga i vigtiga, nyttiga, angelägna rådslag, rörande den stora skogen.

På Mariendals gård låg en späd och fin matta af ljusgrönt vårgräs. Dagen var vacker och mild; luften aromatisk. Fem, sex klädstreck hängde tvärsöfver, emellan hufvudbyggningen och sidoplanket, der tusentals bin stormade kring sina fluster. Öfver strecken satt en rikedom af hvita servietter, borddukar, halsdukar, lakan, örngodt. Klart var, att här förehades stortvätt; och kanske derjemte månget annat husligt, maktpåliggande bestyr. Värdinnan, fru Maria Medenberg, stod i spetsen för göromålen; men hvad som utfördes, fordrade fleres samverkan: derföre[469] hade hon sina tvenne grannfruar hos sig. Slutet af en stortvätt är alltid mycket angenämare, än dess början. Kläderna äro rena nu, om också något däfna. Hvad som återstår för att slutligen göra dem släta och förträffliga, det vill säga manglingen och strykningen, är ett verkligt nöje att deltaga uti. Äfven att få dra’ ut, hvilket tillhör klädtvättens sednare period, är innerligen roligt; framför allt derföre, att det sker i sällskap. Fru Medenberg sjelf anförde Manglingen, som, för att verkställas väl, också onekligen fordrar mycken klokhet och eftertanke. Hon befann sig inne i den ljusa, trefliga mangelboden, belägen i sidobyggnaden på gården. Hon drog väl icke mangeln i egen person. Men hon stod framför ett bord i hörnet af kammaren, der hon lade på mangelstockarne, med sina små händer slätade ut alla veck, som ville inrita sig, och sjöng härunder på en af sina barndomsvisor. Hela sitt huses framtid såg hon inbillningsrikt uppmåla sig på de hvita dukar, hon rullade från stockarne, eller lade in under dem. Detta var den första stortvätt, hon upplefde hos sig sjelf. Skatten af allt hennes linne skulle härmed göra sitt inträde i hemmet; ty, för att säga allt, här tvättades ingenting, emedan det hos de så nyss bosatte redan kunnat hinna komma i ställning att behöfva det, utan derföre, att alltsammans var nysyddt, och icke borde öfverlemnas åt lådor och hyllor förrän efter en primitiv, skön beröring med såpa och vatten.

Vid en af sysslans mellanstunder helsade hon på sin ena grannfru, hvilken blifvit bjuden till Mariendal för att stå i spetsen för Strykningen. Ty allt i verlden skall icke manglas; somligt skall behandlas med stryklod. Det var Marias svägerska, fru Helena Edeling, som utförde detta. Maria trädde in i ”kammaren innanför köket,” detta rum som i smärre hus på landet betyder så mycket: är herrskapets sängkammare om nätterna, men om dagarne brukas till allting. Här stod Ellin, rödblommig, varm, med af glädje och omtanke glänsande ögon, det mörka håret under arbetet litet nedfallet och öfverlåtet åt sina friaste, mest intagande lockar. Hon strök på det behändigaste och förträffligaste sätt; ty deruti hade hon på Blommenäs fått öfva sig ända till fulländning. Det förstås, att hon nu hade två strykjern i gång. Det ena stod alltid och hvilade sig öfver tvenne stora nycklar, på högra sidan af strykfilten;[470] under det att det andra konstmessigt fördes fram och åter i sina sköna banor öfver de fina dukarne, och hvarje gång lemnade efter sig ett långt, rakt spår af alldeles färsk blankhet. Emellanåt nyttjades den lilla vispen, som satt tillreds i vattfatet på strykfiltens venstra sida; ty det, som ströks, borde icke så sällan genom hastiga stänkningar uppfriskas och vätas, för att till desto herrligare verkan emottaga det heta strykjernet. Hur blinksnabbt stack icke Ellin sitt ena pekfinger under jernet, hvarje gång hon ilagt ett nyglödgadt lod, för att känna efter, om det var lagom varmt eller först borde stå och svala sig på nycklarne? Det fräste vanligen till, likt en katt i bästa lynne; och Ellin såg dervid åt sidan med hela en kännerskas sluga uppsyn. När Maria kom in, vände fru Edeling sig om. ”Aj, är manglingen redan slut?” utbrast hon med en qvick vändning på rösten. Åh nenej, det går icke så fort heller! försäkrade fru Medenberg. Men efter vi gjort upp att kappas med hvarann, ville jag springa in och se om icke du redan hunnit om mig. Hvad? Kors, hvad du har strukit mycket! Du kommer säkert förr till slut med ditt, du, än jag med mina mangelstockar. Men hör du, Ellin: nu hvila vi oss, och gå och helsa på vår goda Dora ett ögonblick? hvad säger du?

Fru Helena nickade ett leende ja. Hon lade ifrån sig det strykjern, som sist var i gång, nere på kakelugnsstenarne, på sned. Derefter följdes de åt in i salen.

Här satt ett tredje fruntimmer, likt de begge andra i ungdom och täckhet; men med alldeles ljusa lockar, oaktadt bruna ögon, hvilket bildar en sällsynt och naiv sammansättning. På kinderna var hon också litet blekare, än både fruarne Medenberg och Edeling; men saknade likväl icke färg. Hennes göromål utgjorde den allrasista afdelningen, som tillhör en stor linnetvätt. Hon satt framför det uppslagna salsbordet, hade en knif i sin hand, och veckade och krusade de oräkneliga band, som hängde fram från de i prydliga högar upplagda örngodtsvaren, lifstyckena, handdukarne och allt hvad i ett hus band eger. Hennes syssla var ock att sortera linnet, samt lägga hvart slag för sig i sina staplar, för att sedan införas i skåp och lådor. Det var för präktigt.

Men vi böra väl säga hvem hon var? Ingen mindre än skogvaktarinnan, fru Dorothea Jonsson. En tid kammarjungfru på Karmansbol, hyllad[471] och älskad af grefvinnan Celestine för sin flit och sitt skönhetssinne, hade hon derefter tjenat i Jönköping med det bästa beröm om sig, och slutligen blifvit maka åt den redligaste, trofastaste, dygdigaste yngling. Bjuden till Mariendal, kände hon sig icke litet lycklig att behandlas som en like, ehuru hon i sitt hjerta erkände sig både till rang och värde under de begge andra, i synnerhet Maria.

Visserligen är det också en sanning, att Maria Medenberg måste hafva ett slags öfvertag, såväl öfver henne, som kanske äfven öfver Ellin, till följe af den något mer utvecklade bildningen. Men då karaktererna för öfrigt kommo väl öfverens, så betydde den skiftning icke stort, som uppkom deraf, att Maria läst ett par delar af Schiller: ett namn, som Ellin icke kände, men som Dora likväl flere gånger sett i guld på många utvaldt vackra bokryggar i grefvinnan Celestines bibliothek. Det är äfven klart, att Maria borde hafva öfvertaget genom sjelfva sin mans beskaffenhet: han var själen i det hela härute på bygden, och gjorde på hvarje menniska ett djupt intryck genom det milda, religiösa, oemotståndliga i sin personlighet. Glansen häraf återföll på hans maka. Men det försteg, hon hade, tog hon sig dock aldrig: det var de andre, som gåfvo henne det. När hon kom in i salen i sällskap med sin andra vän, såg Dora upp ifrån sina krusade band, och hennes hjerta slog högt.

Kärlek och sysselsättning slöto så en krets af obeskrifligt nöje omkring de tre vännerna. Allt hvad de talade med hvarandra – om den nya inredningen, om huru de bäst skulle ställa till i sina hus, om huru de nästa gång skulle samlas alla tre på länsmansbostället för att då biträda fru Edeling, och sedan likaledes alla tre komma till Dora, i samma ändamål – hvad är deraf att uppteckna? Lyckan och glädjen gå sina lätta fjät öfver jorden, och lemna knappt spår. Friden är den skära dröm, som lifvar allt: man skrifver ej derom. Men de färger, som icke kunna ses och icke kunna målas, de äro himmelens grund. Ej ultramarin, ej azur. Men mer.

Då efter några veckor Medenbergs hus var fullkomligen i ordning, gjorde brukspatronessan från Aronfors sin påhelsning och medförde begge sina barn. Matts var slutligen ej blott återställd till helsan, men hade äfven vunnit alla sina krafter och munterheten fullt tillbaka. Han,[472] såväl som Ulla, återsåg förtjust sin lärare. Aurora omfamnade Maria Medenberg under tårar, och önskade henne en lycka, om hvilken hon försäkrade, att den icke kunde uteblifva. Hon anhöll om ingenting annat, än att Maria ville betrakta henne näst Medenberg som sin bästa vän, förtro henne hvarje bekymmer, om sådant infunne sig, och icke vända sig till någon annan om bistånd, derest det skulle behöfvas. Maria sjönk i öm hänryckning till den så ädelt försakande, högsinta fru von Mekeroths bröst; och hon gjorde inom sig det tysta löfte, att genom moderlig omsorg för hennes barn betala det myckna hon nu blef skyldig. På eftermiddagen ankommo hofmarskalkinnan och grefvinnan. De medförde sina små flickor. Men vida mera medföljde. Så sant är det, att en god ande, en välsignande ängel smyger hemligt, osedd in i huset vid sidan af hvarje barn, som gör sitt inträde der, att bo och vara. Evigt ljuf och himmelskt viss är föreningen emellan våra kamrar och en osynlig verld, med hvilken otaliga band sammanknyta dem. Minst hålla de väggar, som för ögonen stå: starkare armar bära golf och tak, fast ingen ser dem.

Hofmarskalkinnan hade låtit ett litet handbibliothek ankomma såsom skänk. Det innehöll icke blott undervisningsböcker för hennes flickor, utan äfven en vald samling af litterära skatter, ej allenast i religiös, men i hvarje upplyftande mening. De ämnades till tröst och nöje på ensliga stunder för – – alla de ”tre fruarne vid skogskanten.” Ty fru Ebba hade sina skäl, att icke blott älska huset Medenberg: hon tänkte nästan ännu mera på Ellin Edeling. Sist kom grefvinnan Celestines dyrbara gåfva. Ett ståtligt instrument, ett pianoforte inbars i herr Medenbergs sal. Orsaken var som den var; ty ingen kunde egentligen spela på Mariendal. Göran hade väl på lediga stunder lärt sin syster att slå ackorder; men det var knappt att tala om. Ingen af flickorna i någondera familjen hade heller ännu njutit musikalisk undervisning; och osäkert var hvad anlag de kunde hafva derför. Och likväl hade det stått för grefvinnans själ så ljuft, att få låta insätta detta strängaspel i den lilla himmel, hon på Mariendal väntade sig för sina barn, och för många. Hon kunde sjelf spela: hon hade till och med i sin ungdom spelat mycket. Nu – befriad ifrån nästan alla slags bekymmer – hade det uppgått[473] såsom en täck aning för hennes hjerta, att få offra återstoden af sitt lif åt poesi, läsning och framför allt musik. Hon hade ett särskildt instrument på Karmansbol, på hvilket hon ämnade öfva sig sjelf. Hennes plan var ingenting mindre, än att regelbundet vissa dagar i veckan åka till Mariendal och der gifva alla flickorna lektioner. Enkelt sagdt: hon ville ingå som musiklärarinna i herr Medenbergs pension! Att hafva roligt är äfven ett nöje. Hon tänkte en gång i sitt lif börja smaka det.

Högst af allt – och högre än sjelfva omsorgen för deras barn – lefde likväl inför hofmarskalkinnan tanken på den för ”brottets förvandling” ämnade inrättning, som Medenberg och Göran förehade i närheten, och för hvilken fru Ebbas varma själ brann såsom för ett Guds verk. Alexander kunde nu meddela henne många vidare utsigter härom, och de ämnade snart företaga en lustvandring ut på sjelfva den stora vildmarken – ifrån öcken till öcken – för att se huru allt der stod. Först var det dock gifvet, att hon skulle taga i ögnasigte de tre boställena, Medenbergs hem inberäknadt; ty härifrån måste väl ändock allt det goda utgå, som borde verka på de der ”menniskorna.”

Ebba, Celestine och Aurora hade nu beskådat Mariendal: de följdes derföre åt i herrarnes och ungfruarnes sällskap, att bese de andra två ställena.

Man inträdde i Göran Edelings boning. Länsmannen och hans fru hade allt sitt på ett något annorlunda sätt, än Medenberg och hans maka. Hela skicket på länsmansbostället var, om man så vill, strängare, mörkare, än på Mariendal; men tillika, om man behagar, mera högstämdt och till och med varmare i lynnet. Herr Edeling visade sig såsom värd icke rätt förekommande i orden; men alla hans åtbörder talade. Ellin var fullkomligen lik den fordna sköna flickan i skogen: hon klädde sig icke som fru, hon visade sig ej i negligé, utan med slätkammadt hår. Hon ville också icke kallas herr länsmannens eller expeditionsbefallningsmannens fru, utan allenast ”länsmanshustrun.” De egentliga prydnaderna i huset bestodo i ett antal ända till solsken fejade skjutgevär, sablar och hirschfängare, som Göran symmetriskt upphängt på väggarne i sitt bästa rum. Ellins stolthet stannade vid att hafva de mest blankskurade golf, bord, hyllor, såar, koppar och tennkärl. I ett rum,[474] som måhända skulle vara förmaket, prunkade en väfstol, ny och ganska god, men likväl icke ekenmarkisk. Görans och Ellins bibliothek utgjordes, efter hvad man kunde se, af fyra böcker: den heliga Skrift och Psalmboken, det var två; derefter en Räknebok, ty Göran förmådde icke i nog säkert minne behålla sina arithmetiska reglor, dem han dock ofta behöfde tillämpa. Men hvilken tror man väl den fjerde boken var? Ossian. Och Ossian ändock blott i den svaga, gamla, svenska öfversättningen. Men denna utgjorde Görans lifsbok; och af ingen slags poesi, näst bibelns, anslogs heller Ellin så, som af Ossians, då Göran läste högt för henne ett stycke derutur, vid branten af forsen borta på djupa heden, eller vid randen af kärnet, som badade boställets hage. Af Medenberg kunde han dock äfven med nöje låna hem en del af Shakespeare på tyska; ty engelska (”det förb– e språket”) läste han aldrig. Shakespeare tyckte han sig förstå emellanåt; dock Ossian alltid ännu bättre. Således älskade han namn derutur ända till hänryckning, och i synnerhet namn på dessa skalders skönaste qvinnor. Ofta hörde man honom i sin hustrus sällskap med glänsande uppsyn uthviska sådana stafvelser, som Desdemona och Evirallin; och han kysste henne sjelf, i det han till liknelse efter dessa ljud kallade henne sin Dedemoallin. I dag när hofmarskalkinnan, åtföljd af det öfriga sällskapet, inträdde i deras boning, emottog Ellin henne som en mor: nästan som ett öfvermenskligt väsende. Hon nedböjde sig till hofmarskalkinnans klädningsfåll, tog den och kysste. Sant var, att hon hade fru Ebba mycket att tacka för. Vi tala icke nu om det lif af serafisk ande, som hon tidigt gjutit i flickans själ. Vi tala blott om någonting litet här. Göran Edeling hade just ingen utstyrsel kunnat få ifrån sina fattiga föräldrar, utom att det icke brukas för söner. Och Ellins mor: hvad kunde trollpackan gifva? Då hade det utgjort fru Ebbas glädje, att tillaga en hel uppsättning af nödvändiga bohag, såväl i kökssaker, som i linne och sängkläder åt sin myndling – till tacksamhet emot den gamle morfadren, som för henne sjelf stod i så oförgätligt minne. All denna vackra välsignelse hade dagarne förut blifvit förd till länsmansbostället. Fru Ebba upplyfte Ellin i sina armar under tårar af nöje, och ville icke tillåta henne att ännu en gång trycka klädningsfållen till sin mun.

Maria Medenberg hade velat så foga, att sällskapet sist skulle samlas för att intaga sin aftonmåltid – detta lilla slags Inträdeskalas – hos Dorothea Jonsson, på det att hon och hennes hus, som ringast var, genom denna ära skulle vinna en upplyftelse till likhet med de öfrigas. Hon hade låtit Dora och sitt folk bära öfver till skogvaktarbostället allt hvad som nånsin kunde behöfvas för den hederliga och vackra afton, som väntade. Personerna, som skulle komma, voro minsann icke få. Men så kände sig också herr skogvaktaren och hans fru obeskrifligen lycklige af denna utmärkelse. Så pass mycket var det qvar af Jeppe, att när han såg hela det ståtliga herrskapet anlända på vägen, var han dem redan flere hundrade alnar framför sitt hus till mötes med hatten i hand, och bugade och bugade smaåländskt. Hofmarskalkinnan tog honom i hand och önskade honom stor lycka. Hon stannade till och med och höll ett litet tal; ty till Jeppe Jonsson var det just det rätta. Matts och alla de sex småflickorna i munter ring omgåfvo honom genast derefter; och så bar det utaf med dessa åtta i fyrsprång till boställets farstutrappa, under det att fruarne och de återstående två herrarne närmade sig mera högtidligt.

På skogvaktarens af granris doftande sjelfva farstubro stod likväl värdinnan, fru Dorothea, och neg sitt anländande fremmande till helsning med långt mera behag, än man skulle hafva trott en Jonssons maka om; men hvilket man lätt begriper, då man påminner sig, att hon danat sina år hos grefvinnan på Karmansbol. Celestine gick hastigt några steg framför det öfriga sällskapet. Det tillkom henne här, att göra hvad hon sett fru Ebba göra på länsmansbostället med Ellin Edeling. Hon steg upp för farstubrons tvenne trappsteg och tog sin lilla Dora i famn. Den fordna kammarjungfrun böjde sig djupt undan: hon ville icke tillåta grefvinnan så mycket. Men grefvinnan Celestine kände det hon nu gjorde icke såsom ett nedlåtande, utan som en lycka, en glädje för sig. Hon hade under ett halfår blifvit hvad hon förr sällan var: ögonskärmen behöfdes icke mer: hon gick utan svårighet, äfven utan stöd, under bar himmel: fast också ej stark, om till och med ibland matt och nog fin i anletets färgton, kände hon sig likväl nu så menskligt säll. Hennes armar, hennes hvita händer förmådde qvarhålla den undanvikande gestalt[476], som hon nödvändigt ville trycka till sitt hjerta i dag; och hon segrade till sluts.

Vid Doras sida trädde hon först af alla in i huset. Hon önskade också med några hastiga ögonkast in i kök och kammare på förhand öfvertyga sig om, att riktigt och i tid allt det framkommit, som hon en morgon hitsändt till en liten utstyrsel åt sin fordna trogna tjenarinna. Allt fans. Blott en blå-och-hvit skål hade under resan gått i tu. Men Dora neg ändå äfven för den, tackade grefvinnan och försäkrade, ”att hon kände en i Jönseping, som kunde sinka för rart; så att det gjorde ingenting.”

Aftonen aflopp ganska bra hos denne skogvaktare. Om icke allt vid bordet tillgick så cirkladt, så skedde det destomera ocirkladt. Det var hjertligt; och hvad ordningen beträffar, så understödde Maria sin grannfru så väl både med råd och dåd, att Dorothea kom igenom med både heder och glädje.

......................

Vid ett tillfälle, då man stigit ifrån bordet, vinkade hofmarskalkinnan herr Edeling afsides och frågade huru det lyckats honom, att bilägga den tvist, som hon hört hafva varit på vägen att uppkomma med hans söta mor, fru prostinnan, rörande hans val af maka. ”Hm!” svarade Göran, ”detta är en liten alldeles egen episod i historien.” Då fru Ebba dock icke lät säga sig, utan med nyfikna blickar bad honom omtala huru dermed gått, fortfor han halft leende: ”fru hofmarskalkinnan behagade veta, att min goda mor är den bästa menniska i verlden, men stundom ändock litet elak. Jag tillät mig derföre, att sätta en smula hårdt emot hårdt. Jag bör i förbigående nämna, att jag eger en ogift faster, lefvande i fattigdom, och som min far länge velat taga hem i huset, men icke fått för min mor. Hvad gjorde jag nu? Samma dag, som jag varit hos fru hofmarskalkinnan och erhållit min Ellins ja, reste jag derifrån genast till min faster och förde henne, utan allt betänkande, rakt till prostgården, min mor till icke liten häpnad. Hon var redan på väg att begagna utbrott, då jag kom emellan och till dissipation berättade henne, att jag varit och friat! och det till Ellin från Dädemo! Då blef, såsom jag beräknat, den ena bestörtningen och förargelsen värre än den andra; och dessa begge bilder, Ellins och min stackars fasters, arbetade[477] inne i min mors inbillning på det förfärligaste, att utdrifva hvarann. Jag tog nu till ordet litet barskt, såsom det händer mig ibland, gudnås; jag förklarade min mor bestämdt, att om hon med minsta ord satte sig emot min förening med Ellin, så skulle, med min fars vilja och tillstånd, min faster ifrån den stunden oaflåtligen komma att bo och befinna sig i prostgården, min mor måtte brumma bäst hon behagade. Men om hon gaf sin moderliga välsignelse åt min och Ellins lycka, så skulle faster genast dagen derpå resa af ifrån prostgården. Gumman kom i en svår belägenhet, men valde af två onda ting det mindre, som hon tyckte. Hon gaf sitt bifall till min förening, i synnerhet som jag hade makt, att dermed göra huru jag ville. Men jag utbad mig en kyss af mamma härför, och fick den slutligen också. För omaket reste jag dagen derpå bort med min faster, som i sig sjelf är en ganska god och förträfflig menniska, och som nu uppfyllt det största ändamål man kan tänka sig för en menniska. Jag reste med henne till ett ställe, der jag redan på förhand skaffat henne en kondition, som jag varit klok nog att förtiga för min mor; och der min förut ändamålslösa faster nu är ganska lycklig.

Hofmarskalkinnan runkade sakta på hufvudet och sade leende: ”de fruntimmerna! Men så vet också en bra karl huru han sköter dem.”

FEMTIONDETREDJE KAPITLET.
Blomman i Öcknen.

______

Joachima.

INNANFÖR de tre boställenas förnämsta stängsel vidtog sjelfva den stora trakt, hvarom frågan egentligen var. Många små hushåll med sina boningar och inhägnader stodo här redan. Flera egor voro upptagna; myror utdikades, slätter mellan bergen odlades och ställen byggdes. Herr Alexander Medenberg hade utstakat gränsorna för hvar och en, och ordnat göromålen. Edeling biträdde honom med utmärkt lust, så ofta kronans tjenst gaf honom tid. Jonsson, Hejdridaren, var ock i allt mera oförliknelig, än man skulle hafva vågat vänta af honom. Särdeles fyndigt gick han herr Medenberg tillhanda vid skötandet af personer, som han under röfvarkriget bättre än någon lärt känna och till det yttre förstod sig på.

Af alla hemvisten var det ett, som låg länsmansbostället närmast. Det befann sig blott några stenkast derifrån, ehuru bortskymdt bakom en häck af täta granar.

Framkommen till huset på den lilla kullen i skogen, fann man dock icke blott granar deromkring, men framför porten och gården en lund af alm och hassel, djupt vettande in åt skogen och likasom ett förmak till den. En jettehög hägg bredde sina vida armar öfver husets östra gafvel, och stack några af sina mjukaste grenar ända in på fönsterrutorna[479] till en af kamrarne, hvilken låg ditåt. Det var i Maj nu; och häggen sparade ej på sin hvita, doftande fägring.

Ellin besökte denna intagande boning hvarje dag. Hennes mor hade hit tagit sin slutliga tillflykt, och hon bodde här. Men icke ensam. Joakim Nickolson bodde också här. Och ännu en till: hans mor, Joachima.

Vi hafva i Karmansbols stora sal skådat skilderiet af Nickolsons början. Här slutligen i den vilda nejden se vi ånyo en tafla af honom. Men hvilken?

Hans anlete var blekt och hans gestalt ganska mager. Men han gick icke så böjd nu; och hans ögon flammade.

Dagligen brukade han göra en vandring ut ifrån sitt hus. Han besökte hemvisten emellan bergen; han satt ned och talade till menniskorna här.

En afton befann han sig i snickaren Lindqvists boning. Denne man hade redan bifallit herr Medenbergs förslag, att för de många sakers skull, som i hans yrke behöfdes, flytta hit till skogen och arbeta.

”Mins ni ännu,” sade Joak till honom och hans hustru, ”mins ni den dagen, då jag icke fick vara längre qvar hos er i den täcka stugan, der ni bodde förut, Måns Bryntessons stuga? Då skulle jag bort! Bort ännu en gång! Ty synden egde mig, såsom hon eger mig ännu.

Ingen är brottsligare än jag. Hvad hafva andre brutit, som icke jag har gjort? Guds son ser mig: hans ande hvilar öfver mig. Han har krossat mig!

Jag är ett intet. Men derföre kan jag säga eder, huru det är att vara intet. Så hafva vi frid af nåd. Tron mig! låtom oss begära intet, intet.

Verldens och syndens tjenst är ett sträfvande efter nöd. Hvad blifver deraf?

Begären intet! Men gören allt af lydnad, efter den gode andens vilja, så skola alla rosor slå ut i sin knopp för er.

Jag har gått i nödens tjenst, efter det ondas håg. Hvad fick jag?

Jag har stulit. Hvilken har stulit mera än jag? Hvad fick jag?

Jag har mördat. Oh – ingen har mördat mera än jag. Och jag fördes sjelf till dödens branter.

Gud slog mig: Guds ande har störtat mig! dock icke så, som jag förtjenade. Sen hit på mig! ser det icke ut som om jag lefver? Huru kan Guds nåd vara så stor, att han låter mig lefva?

Jag andas. Jag känner en luft så god i mitt bröst. Huru kan Guds nåd vara så stor emot mig, att jag drar den skära luften? Mitt bröst går lätt och mitt hjerta slår. Mitt blod är utan svårighet och svalt. Oh jag har känt hvad vånda är i hjertat: huru har Gud nu förvandlat så allt åt mig?

Tron mig: begären intet! Gören intet af begär, men allt af lydnadens väsende.

Då skolen j kunna allt. Lydnaden för den Heliges ande drifver eder då; och ingenting är, som j ej skolen förmå. Trötthet finnes icke mera, och ingen nöd. Sveda lefver icke i bröstet.

Gif mig en drick vatten hos er i qväll! så går jag vidare nu.”

Han steg upp med dessa ord, för att aflägsna sig och vända sig till en annan boning. Den ädle snickaren och hans goda hustru hörde Joakim gerna tala i deras hus på heden. ”Denne är en syndare!” sade mannen för sig och till sin unga qvinna. ”Hvad? äro vi icke alla det? Låtom oss då väl bemöta hvarann, tukta hvarann, tjena och bistå hvarann.”

Joak Nickolson gick. Han betraktades och mottogs af alla, der han visade sig, som den fullkomligaste läsare i hela bygden. Men han var olik de fleste deruti, att han inga ryckningar hade, och inga väckte hos andre. Måns Bryntessons hustru, som väfde så snällt, och hvilken, sedan hennes man aflidit, af herr Medenberg fått en egen stuga i Lindqvists och Matts Perssons grannskap, der hon nu flitigt satt och förfärdigade det herrligaste vadmal åt folket i kolonien, berättade för hvar och en allt hvad hon viste om Joak, ifrån den stunden han först hade kommit i Måns Bryntessons nejd med röfrarne. Hon beskref mycket under tårar om honom.

Hemma i sitt och sin mosters hus på kullen under träden, när han satt hos gamla mor Ellin, teg han mest eller forskade i Skriftens helgedom. Men när unga Ellin kom på besök, såg han upp och talade med[481] henne. Helst och oftast satt han dock inne i kammaren, som vette med sitt fönster ut åt den stora häggen: hans moders kammare. I himmelsk beskådning var han inne då hos Joachima. Han lyssnade som ett barn, och hon göt skönhetens frid i sin sons själ.

Ifrån henne var det, som han sedan hvarje dag steg ut och gick att vandra ned till alla skogsgårdarne bland folket.

När han kom till hyddan, der någon af de största brottslingarne fått sitt hem, trädde han in, helsade på värden och sade: ”hel dig! Du är såsom jag.

Kan du nu säga mig, huru du mår på denna jord? Känner du ännu mordets taggar, tjufnadens udd och lögnens törnen?

Du svarar mig intet; men jag ser din panna tvättad. Förr har jag sett dig oren och svart af blod och jord. Jag mins det väl; ty hvem var svartare af det mörka, än jag?

Men hör du nu en sång, som sjunger i ditt bröst, och hör du nu en röst, som talar ömt till dig, så fråga: hvarifrån har nåd kommit öfver den förkrossade?

Syndig och usel är du som jag, och jag som du. Vill du taga hand?

Jesus Christus har gått ända i döden, att söka och träffa oss, som lågo förmultnade i synd och jord. Och vi äro döde ännu. Hvem kan säga, att vi lefva?

Vi lefva icke af oss, och vi lefva icke alls. Men Jesus Christus, evigt förbarmande såg han på oss och andades på dödens ben, våra vålnaders benrangel, der vi lågo.

Säg mig, tycker du icke nu, att du lefver? Du, som jag? Kan du tro det, att en syndare får lefva? En djupt eländig, en förstörd, utan allt godt?

Du lefver, min vän; och du får bo i detta hus, utan eld öfver dig. Du behöfver icke göra brott nu; och du får lefva ändock. Tvätta dig hvar dag; men tvätta först din själ. Gör en redelig bättring.

Jag skall komma till dig hvarje dag, och vi skola läsa tillsammans i Skriften. Ty bibeln är gifven för syndares skull. Åt dig och åt mig, åt oss är han gifven.

Vi skola förstå honom. Ingen begriper Skriftens ord, utan han är en[482] djupt förkastad. Men vi skola förstå den heliga Skriften; ty oss syndare är hon lemnad att begripa.

Hvad vi skola hafva glädje tillsammans! Säg mig till medan du arbetar, gräfver och vattnar omkring ditt lilla hus. Behöfver du ett råd, så fråga mig. Kan jag icke svara dig, så skall jag fråga föreståndaren, och han skall undervisa oss om allt. Önskar du ett handtag till hjelp, så säg mig till. Jag skall gräfva, hugga och hyfla vid din sida. Jag behöfver intet för mig: allt kan jag derföre göra för dig, om du säger mig ett ord.

Föreståndaren skall älska dig. Honom har jag hatat och föraktat en gång, en dag, en tid, då jag icke bättre viste. Nu aktar jag honom. Guds Son har väckt honom till att göra allt detta för syndiga stackares väl, som han gör i den öde skogen för oss. På föreståndaren skall du tro, såsom jag tror; och du skall lyda honom näst Gud. Så går det.

När våren hunnit till slut, skall allt stå grönt vid din knut. Med sommaren skall du se det växa till skörd: vid hösten blir det korn för dig. Har du förtjenat detta, min vän? Nej! Icke du mera än jag. Fast jag är dock den värste, djupaste och sämste.

Men du skall få vår, sommar och höst; ty Gud vill, att den omvände lefver. Och när vintern kommer med isbark och storm, skall du tänka: detta är hvad jag hade förtjenat! Men se, du får gå till en varm spis då. Och din hustru, som du förr måst vika ifrån, för att mörda och stjäla, hon får stå vid din sida nu, fast du var så brottslig.

Ty Gud vill, att den omvände lefver.”

Han nickade afsked och ämnade gå till en annan. Sist knäppte han dock ihop sina händer och slöt: ”jag är icke värdig att tro! Men jag bedjer, att Guds Son gifver mig tron. Gör du så äfven: då skall en dag förlåtelsen komma öfver din lund, och en dufva skall sitta på ditt taks gröna torf. Farväl!”

Alla brottslingarne älskade denne brottsling framför allt; han böjde deras sinne ständigt mer, och de började slutligen hålla hvarandra kära inbördes alla. De skötte flitigt sina göromål, och i frid. De tjenade och bistodo utan pock, hvarhelst bistånd behöfdes. Ingen tänkte på att rymma; om också den förfärlige befallningsmannen på bostället icke hindrat. På andra sidan om träsken och bergen skulle väl kanske någon[483] hafva kunnat hitta sig en stig till undanflyende, om han velat. Och blotta arbetet vid hus och på mark skulle visst ej mäktat qvarhålla så oroliga andar, ehuru herr Medenberg – ”föreståndaren” – förskaffade dem all nödtorft. De aktade och lydde i väsendets grund sjelfve herr Medenberg mindre än Nickolson. Ty om föreståndaren viste de intet ondt; och de tänkte för sig i tysthet: ”han kan icke känna det så noga, han kan blott fälla ord derom såsom alla bruka; men ingen vet af det Onda så, som Joak.” Dennes gestalt var det derföre, som de sågo med undran, när han kom: hans utseende grep, qvarhöll och omslöt alla likasom med en förtrollning, med sol af höjden och med djupets förskräckelser.

Det var en söndagsafton i Junii. Hofmarskalkinnan hade i sällskap med grefvinnan Celestine och Aurora kommit för att aflägga ett af sina besök hos barnen och vännerna på Mariendal. Under herr Medenbergs och Göran Edelings ledsagande gick hon med hela den vackra skaran af barnen och alla fruarne att betrakta den nyvaknade skapelsen i ödemarken. Föreståndaren hade redan fått flera gångstigar och små slingrande vägar färdiga i skogen. De sammanbundo ställena. Sällskapet lustvandrade ifrån hus till hus; allt liknade en begynnande park.

När man nalkades en af gårdarne, stannade fru Ebba hastigt på litet afstånd, lade sin hand på Medenbergs arm, och utbrast: ”hvad hör jag derframme? det är alldeles den Gamles röst, men i en ung stämma. Hvad är det? hör! hör!”

Det talrika sällskapet nalkades varsamt, vördnadsfullt. När de framkommo, sågo de Nickolson stå i ett hörn af denna gård, som tillhörde en af de värste fordna våldsverkarne. Med blicken glimmande och med handen ofta lyftad mot en sommarsky, som flöt förbi, höll Joak just nu för folksamlingen ett af sina brinnande tal. De omkringstående hörde honom, tyst fattande, djupt bevarande hvarje ord.

”Gud!” hviskade fru Ebba. ”Han är då sjelfva Anden här, som verkar djupast i det öde rummet! Dock nej,” tillade hon saktare, ”jag anar, att häruppe längre fram finnes en, som ännu mer förtjenar att heta hufvudpersonen i hela denna underbara dram. Hon, hon är det slutligen, som ligger inunder allt här ibland oss.”

”Kom! kom!” sade hon högt till Medenberg och de öfriga vännerna.

”Låtom oss gå in på gården och lyssna bättre! Låtom oss ställa oss ibland de andre brottslingarne, våra likar. Hvad denna röst, dessa ord, som jag hör, påminna mig om hans morfader, hvars toner jag så högt älskade i min barndom!”

Den talande aftog icke i styrka och hänryckning; men efter en stund slutade han tvärt, lade sin utsträckta hand tillbakas på sitt bröst och utropade: ”tyst! tystnen, mina läppar! Jag är icke den rätte, att säga någonting åt eder, eller åt någon. Hvad hafven j hört? En syndares suck efter nåden att kunna få lära sig bedja. Faren väl! Bedjen nu sjelfve, med fast omvändelse och ett starkt hopp. Så skolen j en dag få höra Sonen tala, Guds Son ur himmelens sky: och han skall döpa eder med eld, sedan han gripit eder med förlåtelse!”

Han vek bort ifrån gården på en liten stig, som förde honom bakom berget ur allas åsyn. Samlingen upplöste sig under andakt. Hofmarskalkinnan trädde närmare in ibland folket, och talade med månge.

”Skulle jag nånsin hafva kunnat hoppas på en sådan dag?” sade hon till grefvinnan och Aurora. ”Skön står jorden redan i denna nejd; men hvad är den emot andens trädgård?”

I detta ögonblick steg Alexander Medenberg fram till henne och hviskade: ”en boning fins, som vi ännu icke besökt. Jag har sparat den till sist, för att öfverraska med anblicken af några fordna vänner. Annars ligger den närmare våra egna hem, än de, som vi hitintills skådat, och vi skola nu taga den i sjelfva återvägen. Emedan hela vårt sällskap här är samladt, skall det säkert roa oss, att se detta lilla paradis: der skall blifva hela vår vandrings slut.”

Hvad är det för ett hus? Der måste sjelfva blomman i öcknen stå. Hvar ligger det? frågade fru Ebba.

”I grannskapet af Ellins och Göran Edelings boning.”

Jag anar! jag förstår det. Der är det, som den gamla Ellin bor, är det icke så, herr Medenberg? Der bor väl också han, som talat för oss i dag? Och der fins visst slutligen hon, som vi en tid trodde död, men som lefver. Joachima lefver? Och hennes själ andas nu i sonens bröst. Det är Hon, som osedd burit oss alla under hela tiden, är det icke så? som kommit allt här att spricka ut till själarnes fägring?

Med denna fråga trädde hofmarskalkinnan framåt.

Grefvinnan Celestines hjerta slog höga slag af en onämnbar aning. Fru Ebba fattade hennes hand och förde henne. Hennes fötter buro henne dock. Men hon vågade knappt blicka uppåt emellan träden, der de gingo. Skulle hon ännu en gång få se den Syn, det spöke, hon såg om natten i sitt eget hus? Nu var det likväl dag.

Efter en stund möttes deras ögon af ett enstaka hus under de skönaste träd. Dörren stod halföppen. När de nalkades, syntes en gestalt i porten, likasom för att emottaga sitt fremmande.

Hon var icke så hög, som sin syster, den gamla Ellin; hon syntes icke alldeles fullt så rak, som den unga Ellin. Men hennes anlete sken hvitt, som drägten.

En häpnad betog fru Ebba, att efter så många år få återse sin varmast älskade barndomsvän. Grefvinnan darrade och höll hofmarskalkinnans arm så fast, som om hon fruktade att nedsjunka i ett haf af skyar, under jorden. Fru Aurora var den, som hade mesta mod att se på den hon såg. ”O Joachima!” utbrast hofmarskalkinnan efter ett ögonblick med sakta hänryckning, och nalkades porten: ”hvar har du varit så länge? i hvilken himmel bor du?”

Den obekanta utsträckte sin hvita hand emot sitt fremmande, och sade: ”Kom in! Jag har litet mjölk att bjuda på.”

SLUT.

AKADEMISKA TANKAR.

SEDAN herr Hugo och de öfriga medlemmarne af Törnrosakademien tagit del af det stycke, som Frans hade skickat sina vänner ifrån södra Vetterstrandens mest förtjusande punkt, sade akademiefadren med hela en ordförandes milda leende och höga själsnärvaro:

”Älskade ledamöter! Det har aldrig nånsin händt mig, att hafva ett omdöme om hvad jag i akademien hört föredragas. Jag var ordförande. Så äfven idag. Men jag har i eftermiddag med posten bekommit ett bref ifrån min Frans, innehållande en obeskriflig nyhet, hvilken jag således bör meddela – ”

Jag tycker likväl – inföll akademiesekreteraren.

”Ja, min syster, du har alldeles rätt, svarade herr Hugo och nickade åt tante Eleonora. Jag tycker så äfven. Till exempel, säg ut, hvad menade du?”

Jo, fortfor hon med en allvarsam och vacker blick, jag anser det i hög grad angeläget, att finna rätta sammanhanget med Christendomen. Ursäkta mig derföre, att jag, fast fruntimmer, i anledning af hvad vi hört yttrar mig härom: du, min broder, torde i hvad jag säger ej igenkänna annat, än akademiens egna ofta uttalade tankar; och det bör ju fägna dig, om jag rätt uppfattat dem?

”För all del, min bästa syster! jag skulle kunna anföra mera än ett exempel på, att du tänkt sjelf. Säg oförbehållsamt din mening, så skall jag sedermera berätta nyheten ifrån Frans”.

Fröken Eleonora fortsatte då. Jag säger alldeles som hofmarskalkinnan Abelcrona, att i verlden nästan öfverallt träffas tvenne slags ytterligheter, hvilka noga måste undflys. Antingen hylla menniskorna blott det kroppsliga, förakta det himmelska såsom en tom dikt, och skatta bibeln endast som en saga, nyttig att hålla enfaldigt folk i tygeln med, [490] men ingenting vidare. Det är det allmännaste uppfattningssättet af christendomen, såvida det alls förtjenar att heta ett sådant. Eller predikar man det öfversinliga blott och bart, förkastar hvad till jorden hörer, framför allt all glädje, tellurisk nytta och det goda, som Gud har skapat under solen, hvilket till följe af denna egenskap skall vara ett lågt, samt, i och härmed utan något vidare, absolut syndigt.

”Du har rätt. Det förra slaget är materialistisk eller, nogare sagdt, politisk Christendom; det sednare plägar man, jemte många andra namn efter artförändringarne, kalla Pietism, ehuru denna benämning är alldeles för god härför”.

Ingendera duger. Den förra nedfaller i det allmänna, krassa, dåliga, fula, tråkiga och usla ”blott-jordiska” lifvet, om den också skulle vilja benämna sig sjelf orthodoxi aldrig så mycket, hvilket jag för min del anser falskt. Den andra börjar vackert; men, såsom innefattande osanning och orimlighet i djupet, bryter den snart sönder sig sjelf, öfvergår hos sina bekännare först till hypochondri, ej sällan derefter till hemliga, förfärliga laster, och slutar oftast med skrymteri, jesuitism och mången annan ism.

”Finnes ett tredje?”

Det tredje – det rätta – är så lätt utsagdt, men så svårt att finna. Det skall vara himmel och jord på en gång, men så likväl, att det himmelska råder fullkomligt. Vi göra då intet af begär, af jordiskt begär; men allt af lydnadens väsende; nemligen icke lydnaden för hvad som helst, och minst för jordiska myndigheters sjelfviska påhitt till ”menniskomassans” qvarhållande i uselhet, olycka och förderf; utan af lydnad för den Heliges (Guds) ande, som uppenbarar sig i sanningen och för vår själ. Gillar du mina uttryck härom, min älskade broder? Säg mig, om jag rätt uppfattat meningen med dessa ord ifrån Joachimas sons mun? Men just detta, att hafva himmel och jord i lefvande enhet, hvilket är så lätt att nämna, har visat sig som det svåraste af allt att tillvägabringa i verkligheten, enär menniskorna aldrig gå till det Enkla, utan helst springa öfver målet. Oändligen beqvämare är hvardera af de begge ytterligheterna. Huru kort och godt, att i rak konseqvens endast omfatta allt jordiskt uteslutande; eller att, i lika naken konseqvens, förkasta det jordiska?[491] Dessa båda systemer äro snart uppgjorda i ord: ingenting är vigare, än att predika i enlighet med någotdera af dem, eller gå att efterlefva ettdera, tills man bryter halsen af sig; hvarefter också sedan ingen svårighet vidare qvarstår.

”Så är det, ja. Du har lärt dig tala furumoiskt.”

Men att lefva harmoniskt i det Himmelska och Jordiska på en gång, det är hela Bildningens eviga problem, likasom det utgör all Kunskaps mål och Religionens höga sträfvan. Detta tillhör, såsom jag fullt och fast tror, Christendomen. Det är, der det uppenbarar sig mäktigt och ounderkufligt, hvad man kallar Läseri, sedan språkbruket nuförtiden tyckes vilja, att christendomen så skall benämnas, så fort den, till undantag ifrån den allmänna lugna ljumheten och hala isen, utmärker sig genom lif hos personen och en fast öfvertygelse.

”Eleonora! också jag har, likasom du, funnit det ganska angenämt, att en gång se Läseriet ifrån sin högre, inre, vackrare sida, i stället för ur den yttre, obehagliga, medicinska, lemmaskakande, ansigtsförvridande – med få ord, Choreasidan.”

Men säg mig, min bror, huru har denna ens någongång kunnat komma att förblandas med läseri, andlighet och christendom? Det begriper jag icke.

”Den fråga, du gör, är högligen vigtig, min syster; i synnerhet för våra dagar, men egentligen för alla tider. Jag hade också först föreställt mig, att chorean icke alls anginge religionen, ej på något sätt vore en sida af christendomen. Likväl har jag vid nogare begrundande funnit det svårt nog, att med kyrkohistorisk blick på alla sådana sekter, som Shakers, Qvakers (qväkare), ej mindre än på de ursprunglige, redan vid Christi tid Månaderasande, jag menar Lunatici, äfvensom Dæmoniaci och Besatte, icke finna en viss oförtydbar likstämmighet med hvad våra dagar utvisat i Småland; och hvilket striden emellan herrarne Sköldberg och Sondén ganska intressant utvecklat. Jag måste verkligen tillstå, att sjelfva anletesförvridningen otvifvelaktigt har en viss, stor theologisk märkvärdighet, utan att jag dock härmed vill hafva sagt någonting förnärmande eller nedsättande för ryckningar af andra slag, hvilka kanske äro af ännu större betydenhet. Jag hade, såsom jag redan anmärkt[492], förr i verlden hoppats, att hvarken St. Veits dans, dansomanien öfverhufvud, muskelspänningen eller ens några slags nervattacker skulle angå christendomen. Dock har det förundransvärdt visat sig, mina vänner, hvad alltid kroppen spelat för en stor rôle i den andliga verksamheten. Man skall kunna uppvisa ganska få exempel på apostlar, på lärare af det högsta ideala slag, som arbetat inom menskligheten, utan att öfverallt, der de varit, hafva tagit kroppen med sig. Snartsagdt alltid yttrade de sig genom dess organer. Lika sällsynta skola de fall vara, der åhörare utan kropp uppfattat läran; eller der de icke genom några fysiska rörelser, vare sig i hjertat, ögonen eller åtminstone kring munnen, tillkännagifvit den verkan, som det åhörda gjort på deras ande. Jag skulle endast kunna undantaga de händelser, der åhörare sofvit, såsom de fall, der det kroppsliga sjelf ej alls deltagit i undervisningen; likväl vill jag icke heller räkna detta för det mest andliga uppfattningssätt, oaktadt anden här må vara ensam. Låtom oss derföre icke alldeles utesluta det animaliska ifrån religionen, eller misskänna de väckelser, som jag tror kroppen nästan nödvändigtvis måste yttra vid allt sådant, som anden erfar: låtom oss icke förakta Shakers, Qvakers, Lunatici, Dæmoniaci; utan hellre begripa nervdansen, förstå chorean och göra allt ursinne rättvisa. Med få ord, mina vänner – ty vi äro ju menniskor? – låtom oss icke vara för nogräknade mot det förryckta. Det är icke så godt, som verldsmannen tror, att öfvergå till det högre lifvet ifrån den gyttja, hvari man befinner sig; och om på den trånga stigen någon halkar här, någon slår omkull sig der, hvarvid det icke kan hjelpas, att besynnerliga later visa sig, så – varom billige. Extrema se tangunt, heter det; hvilket jag ville öfversätta med: les extrêmes se touchent. O mina vänner! förstå vi saken rätt, så skola vi inse, att sjelfva christendomen, det högsta af allt lif på jorden, i och med det att den i grund förvandlar, omskapar och omvänder anden, gör den tillika den största revolution i kroppen. Det är en bekant sak, att mycket andliga, lifliga, verksamma menniskor nästan aldrig äro sjuka. Hvaraf kommer det, om icke deraf, att samma fläkt ifrån Gud, som fattat och gjort själen frisk, äfven gripit kroppen, renat det animaliska i personens existens och lagt kraftfull harmoni i sjelfva det telluriska. Deraf kunna vi fatta möjligheten af de nästan till vidunderlighet[493] gränsande ansträngningar, som missionärer och martyrer af alla slag i alla länder uthärdat och genomgått nästan som ingenting; berättelser, som ofta förekomma oss likt legender, och väl till sina öfverdrifter kanske kunna vara det, men dock säkert hafva en viss, stor, sann fond: det i sanning uthärdade besväret. Deraf kunna vi likaså, å andra sidan, inse huru det kommer sig, att personer utan andlighet, liflighet och verksamhet, personer, som tyckas taga till lefnadssätt att endast bekymra sig om sin kropp, så ganska ofta blifva hemfallne under sjukdomens genius, bräcklighet, svaghet, trötthet, pjunk. Kroppen tackar alldeles icke för den omsorg, han njuter. Det är i sig sjelf en bedragare, så fort han ej alldeles tages i beslag af anden. Det är ju på samma sätt med hela jorden, verldlifvet och naturen, hvilka ock, då Guds rike flammar i dem, då en ängel talar ur hvarje träd och andas ur hvar blomma, är någonting högst intagande; men på egen hand fattadt, blott jordiskt, blott stoftiskt, är det sämsta, otäckaste och bekymmersammaste. Men emellan dessa begge motsattser, mina vänner! – emellan ett tillstånd af harmoni, der anden upptagit hela kroppen och gjort hvarenda vätska sund deri, samt det andra, der anden ännu slumrar, kroppen går på egen hand, är sjuk, fallen och ömkelig – låtom oss vara rättvise nog, att erkänna ett mellantillstånd. Det är då, som menniskan befinner sig på sjelfva öfvergången ifrån det ensidigt kroppsliga till det harmoniska högre, der ande och kropp sammangjuta sig till lefvande enhet. Månne icke just på denna öfvergångspunkt mycken Chorea stundom skall kunna vara? Skole vi finna underligt, om en större eller mindre ryckning yppar sig under så mycken gäsning i personens hela varelse? Det är bekant, att när någon befinner sig närvarande antingen vid en föreläsning från katheder eller vid en predikan ifrån predikstol, så verkar det på hjernan; under förutsättning nemligen, att det, som talas, öfverhufvud verkar. Men den inflytelse, som genom hörselnerven meddelat sig åt hjernan, sprider hon sedan, på den ideala sidan, åt själen; på den reala, deremot, åt hela nervsystemet, hvilket genom ryggmärgen sitter i omedelbart sammanhang med hjernan sjelf. Jag kan således icke fatta, hvarföre ej föreläsningar och predikningar skulle hos oss verka på Plexus Solaris; tvertom, jag är fullt öfvertygad, att allt hvad vi höre, vare sig[494] från katheder eller i kyrka, har en bestämd inflytelse på Solflätan i diafragmat. Men denna fläta sätter alltid en viss nervdans i gång, till mer eller mindre grad, dock – tron mig! – alltid någon. Det beror nu blott på den åhörandes egen kroppsstyrka, om denna nervdans skall öfvergå till total dansomani, St. Veits sysselsättning, shakerskap, chorea och de obehagligaste muskelryckningar, eller om den blott skall stanna vid en liten helsosam sprittning i hela kroppen, hvilken verkar både till liflighet, friskhet och till och med slutligen skönhet. Vi finna sålunda huru bildningen icke allenast arbetar på anden, utan ock på det somatiska; och detsamma, som genom hjernans och deraf nervsystemets inflytelse på musklerna, benredet, ådrorna och omsider skinnet, gifver helsa, kraft och täckhet åt personen, detsamma kan i sin öfverdrift eller om recipienten är af det slaget, som recipierar på sned, förorsaka muskelkrankhet, hoppningar, fulhet och en så oordentlig blod, att den till och med kan slå ut i finnar. Om de grunder, jag sålunda lagt, äro riktiga, hvarpå min akademi icke behöfver tvifla, så torde man lätt inse, att hvar och en ibland oss, som emottager bildning genom studier, läsning, musik, ritning, poesi eller hvad det vara må, alltid under tiden är litet månaderasande; ehuru han (eller hon) icke blir en verklig lunaticus, än mindre selenaticus, derest det icke går för mycket på tok – ”

Således – afbröt fröken Eleonora.

”Således är det min önskan, min goda syster, att vi med rättvisa och billighet betrakta allt slags läseri, all christendom, all bildning. Ty det är icke så lätt.”

Men slutligen?

”Slutligen blir det godt, fullkomligt och väl. Och just derföre är jag så innerligen glad i min själ, hela verlden står för mig i en idyll, allt slutar sig, utan att jag rår derför, i försoning, nöje, glädje och frid, der alla komma tillsammans och allt går ihop. Jag kan icke hjelpa det; men jag skall öppet omtala huru jag känner det. Påminna vi oss det heliga evangelium, deri berättelsen står om Christi lefnad och utsagor, så vete vi också, huru han der på ett ställe omtalar sin andra ankomst: j skolen få se menniskans son (förstås, Guds son) i en sky, heter det. Vi kunna således utan svårighet indela christendomen i två perioder: den ena[495] före, och den andra efter denna Christi andra ankomst. Den första christna perioden, såsom ännu kämpande med en mängd hedniska, kringstående och ljusskymmande elementer, måste ovilkorligen innefatta en gäsningsprocess i menskligheten af ganska nervskakande slag. Derföre måste ock denna period vara uppfylld af sina högst besynnerliga sekter, om hvilka kyrkohistorien från dessa tider talar; icke blott läserier af andligt och vackert slag, utan äfven skakerier, åtföljda af fula ansigtsbildningar. Betänka vi oss rätt, så skola vi likväl finna dessa sekter på sitt sätt aktningsvärda; alla föra de menskligheten till målet. Men under sådana tider äro ock en stor myckenhet brott till ibland menniskorna; emedan lagarne, hvilkas stiftare icke förmått träffa det egentliga i menniskan, hvarom frågan är i grunden, gå att stadga åtskilligt mer eller mindre snedt; så att en mängd personer, derigenom att de lefva, bryta sig häremot. Ty det stora, obegripliga, som oafbrutet likväl alltid eger rum och som ingen kan afhjelpa, är att menniskorna lefva; och i och härmed fela de emot alla sådana stadgar, som icke begripa lifvet. Dessa lagar äro likväl angelägna, emedan de böra rätta och ordna all den oreda, som uppkommit genom någon förutgående lagstiftning; likasom det onda, de sjelfva göra, i sin ordning skall söka lagas genom kommande legislationer. Så t. ex. behöfvas lagar emot tjufverier oumgängligen, sedan en annan lagsättning under långliga tider föranledt till fattigdom och nöd; denna åter, emedan en annan förut skapat öfverflöd och lyx; denna åter, emedan en annan förorsakat osedlighet och fråntagit jorden begreppet om egentlig dygd. Och skall denna kedja fortfara ända tills menskligheten omsider uppvaknar från hela sin gigantiska fantasi om lex, rex och grex (för att påminna om den bekanta boken med denna titel). Men detta uppvaknande innefattar då christendomens andra period, mystiskt betecknad genom ankomsten af menniskans son i skyn. Lifvets sol är då uppgången för verlden, harmoni bragt i åsigterna; och, för att återkomma till hvad jag förut vidrört, anden bemäktigar sig det kroppsliga på jorden så fullständigt, att äfven detta sednare blir friskt, ordentligt, gladt och fridfullt. Gäsningen, skakningen, nervdansen äro nu försvunne. Menniskan skådar tillbaka på allt det förutgående både med vördnad för det, som varit, och med nöje och[496] tacksamhet för att det är slut. I och med det, att hela jordlifvet så underlägges andens starka välde, upphöra dylika yttre lagar, som äro mer eller mindre skefva, och brotten sluta öfverhufvud. Jag måste säga min akademi, att jag blifvit förd på en punkt, der jag genomskådar Brottets mysterium.”

Hvad? utbrusto alla, och i synnerhet Julianus.

”Ja, Brottets mysterium; jag kan ej annat kalla det. Jag menar hemligheten med brottets tillvaro eller mening, eller gagn, eller nytta, eller hvad viljen j benämna det, mina vänner? Likväl tillstår jag, att vi här stå vid randen af den grufligaste af alla gåtor. Låtom oss dock ej förskräckas för orden, men ställa oss framför den sanna, milda tanken. Mycken fromhet, ödmjukhet och klarhet erfordras för att inse brottets mysterium”.

Hela akademien såg upp med förvåning.

”Ja, mina vänner, låtom oss besinna ur historien om alla tidehvarf, huru det är genom brott menskligheten gått framåt, och hvarje ny bildningscykel har utgjort den förnämsta dödssynd, som den förutgående bildningsformen högst af allt förbjudit och med hela sin makt, sin visdom, sin lagstiftning sökt hindra: allt af det naturliga skäl, att hvarje kulturslag vill värna sitt eget lif och förebygga sin död. Att lasterna burit och bära verlden, eller öfverhufvud gjort, att någonting af vigt blifvit utaf, är den sista sanning, som en menniskomun skall uttala; emedan derefter icke mycket är att säga. Också medgifver jag, att dessa ord kunna förfärligt missförstås; derföre anhåller jag om mycken uppmärksamhet hos eder nu. Jag menar för ingen del alla laster, eller ens de flesta. Jag menar ock alldeles inga småfel, små laster, små synder; utan det, hvilket i hvarje tid betraktas som den största och fullkomligaste: sjelfva dödssynden i seklet. Det är vanligen den eller de, för hvilka tidehvarfvets hela bildning ryser och darrar, såsom för sin egen undergång. Det är den eller de, som utvisa porten, hvarigenom den nya cykeln kommer: hvarigenom menskligheten stiger och vidgar sig. Det kan också ej annorlunda vara. Ty hvarje kulturgrad måste, såsom en sluten krets, hafva sin omgifvande gräns. Härförutan vore det icke den bildningen. Den fastställer följaktligen såsom det största af alla brott, att på[497] något sätt hafva sönder dess periferi. Men menskligheten sjelf kan icke växa upp ur denna bildningsform, utan att bryta dess skal. Denna brytning är hvad den söndergående kulturcykeln måste hålla för det största af alla tänkbara brott, emedan det upplöser honom sjelf, och gifver verlden ett nytt slags lif. Derföre korsfästes Christus af judarne, enär det, som han predikade, vidgade judendomens gränsor och bröt bojan af det slags rättfärdighet, som bygde sig på ”lagens gerningar”. ”Erga-tûnomû” ryste för ”Pistis”, förkättrade henne ock förföljde hennes förkunnare, så länge möjligt var. Men dess kraft bröts omsider: den Ergatiska (lag-) bildningscykeln föll, och Tron segrade. Dylika fenomener af straff, för arbetet att söka införa något slags nytt lif, se vi öfverallt. Mani betogs skinnet af perserne: alla tiders heterodoxer mördades af sine respektive orthodoxer, hvarefter de erkändes för rättrogne martyrer hos den tid, som kom. Huss brändes af katholikerne; och Luther skulle hafva undergått samma öde, om icke det romerskt påfliga bildningsområdets gräns nu blifvit på så många ställen genombruten och krossad, att det kommande ljuset på alla kanter sken in, Nordeuropas ande afkastade romarbojan, vidgade sig, och dess förut högsta brott blef nu, såsom ämnadt och naturligt var, dess högsta dygd.”

Men, min bror, sade fröken Eleonora, mig synes, att du gör en högst farlig förblandning. Allt hvad du hittills kallat brott, var det allenast emot menniskor eller emot svaga menskliga åsigter; och att upplossa fördomar måste följaktligen utgöra en tjenst emot tidehvarfvet. Men finnas då icke brott, som äro brott emot Gud? laster, hvilkas begående för ingen del bära verlden och befordra bildningens framgång?

”Tvifvelsutan”, svarade herr Hugo med en allvarsam brodersblick. ”Jag har ju en gång redan sagt dig detta? Men den stora olyckan är emellertid, att ännu har ingen bildningscykel funnits på jorden, som icke ansett brott emot sig vara brott emot Gud. Och sådana synder, sådana laster har alltid hvarje slag af bildning räknat för de största, de förfärligaste, de oförlåtligaste i tidehvarfvet. De absoluta lasterna och brotten, åter, eller de, som äro det inför Gud, utgöra hvad som hålles för jemförelsevis mindre vigtigt. En ifrågavarande bildningscykels hufvudmän fästa sig litet eller intet vid dem, emedan de ganska ringa angå[498] sjelfva den bildningens egna gränsbestämning, och hvars försvarande ligger cheferne förnämligast om hjertat. Last och brott inför Gud, hvilka äro de, som egentligen endast äro det, öfverlemnar man åt det högre väsendet, och befattar sig föga med deras afstyrande”.

Men hvilka – en gång för alla – äro då dessa laster och brott?

”Att icke älska allt och alla; jemte hela den stämning i anden och alla de gerningar i verlden, som häraf flyta”, svarade den höge fadren. ”Denna lära är Christendom”.

”Tron mig,” fortfor han, ”denna lära innefattar hvarken formlöshet eller laglöshet; men allenast sådan slags form, som hvarje väsende tillhör, och den lag, som utgör hvarje tillvarelses sjelfva vilkor. Och enär hvarje varelse, som är frisk, nödvändigt vill vara till i sitt väsendes former, hvilka äro desamma som dess vilkor; så sammanfaller alltid rätt lag med rätt frihet, utan att något slags individuell krossning härvid sker. Endast för ett sjukt väsende, hvars egen känsla således icke säger till om dess forms rätta vilkor, behöfves en yttre lag; men denna måste då, för att återföra till helsa, icke alls stadga annat, än hvad som tillhör det väsendets rätta tillstånd, eljest bearbetar och ökar lagen sjelfva sjukdomen. Hvilket är verldshistoriens ena hälft. Och hvilket har sin orsak deruti, att de, som skrifvit sådana lagar, sjelfve varit sjuke i väsendet”.

Eleonora, Julianus, Henrik, Aurora – hela akademien – blickade med glädje på herr Hugo, och sade intet ord.

Han nickade då med olympisk vänlighet omkring sig och yttrade: ”om detta nu är afslutadt, så får jag fråga: har akademien något emot, att jag går till det jag egentligen skulle säga i dag? Nyheten ifrån min son?”

Skynda! utbrast fröken Eleonora.

”Jag skall då berätta min akademi, att jag fått ett nytt bref ifrån Småland, ifrån Frans; och jag vill anföra hvad han skrifver, i korthet. O mina vänner! jag har svårt att tillbakahålla den känsla, som detta bref uppväckt hos mig. Frans har i sällskap med Richard Furumo varit vid Hönshylte Skans!”

Hönsh – utbrusto alla. Åt hvilket oväntadt ämne föras vi nu?

”J veten då icke hvad detta märkvärdiga ställe vill säga”? inföll herr[499] Hugo. ”Så hören! I Smålands sydligare trakter, i Kinnevalds urgamla härad, Almunsryds socken och nejden af Hackeqvarns å, låg fordom ett nordiskt Ilion. Hvad sägen j härom? Ett Trojenborgs slott har stått hos oss. Ännu finnes Trojamåla gård i denna nejd, och Trojas hage, med skog och park. Sådant är icke dikt, utan en ren sanning.”

Men, min Gud! Troja här uppe i Sverige? utropade tante Eleonora, och Julianus nalkades sin gode farbroder med varmt frågande blickar.

”Ja”, svarade han. ”Forntidens under stå i förklädda skepnader omkring oss der vi minst ana dem. Hvem tänker ibland oss numera på det gamla, herrliga Troïa, som dock, innan det förstördes af grekerne, utgjorde sjelfva glanspunkten för hela den ytterst märkvärdiga Thraciska – Thrakiska, Teukriska, Turkiska (Forn-turkiska nemligen, eller Europeiskt Turaniska) – bildningen. Att våra förfäder i Odins tid, och långt före honom, stått i nära förvandtskap till dessa Thraker, är en bekant sak; emedan den thraciska kulturen sjelf kommit ifrån Kaukasus-nejderna och Indike vid Mæotis (Maïetis): samma land, som till sin kärnpunkt hade det forn-odinska Asgård eller Asahof. Och synes denna förvandtskap med Thrakerne ock redan deraf, att en Yngve i Ynglingasagan kallas Tyrkiakong. Sednare bearbetare af vår gamla svenska historia hafva icke lagt nog vigt vid våra förfäders Trojanska slägtskap; den har till och med af somlige blifvit alldeles omfaren, nära förlöjligad. Detta kommer mycket deraf, att hela den äldre åsigten öfver våra häfder, för hvilken man kan säga, att Johannis Magni krönika och sedermera till en del äfven Rudbecks Atlantica stå i spetsen, råkat i misskredit. Den har blifvit undanträngd genom den nyare åsigt hos våra lärde, som efter bekantskapen med de isländska sagorna gjorde sig gällande i början och medlet af sjuttonhundratalet. Men missaktningen för slägtskapen med Troja kom ännu mera af forskarnes obekantskap, öfverhufvud, med hela det Thraciska lifvet, hvilket grekiska och romerska författare dels icke väl känna, dels af religionsgrunder hata: den kom af brist på kännedom om hela den Euxiniska Ponten, den Mæotiska Orienten – ”

Den euxiniska ponten, min farbror! är icke det hvad vi eljest kalla Pontus Euxinus, Svarta Hafvets namn? afbröt fröken Ulla.

”Visserligen, min brorsdotter. Pontus Euxinus (Pontos Axeinos, ”det ogästvänliga, för fremlingar farliga” Vattnet) har varit ett märkvärdigare haf, än mången numera anar, sedan dess ryktbarhet i yngre tider undanträngdes genom Medelhafvets. Svarta Hafvet spelade i den Kimmeriska, Skythiska och Thraciska fornverlden den underbaraste rôle: dess sköna stränder, i synnerhet kring Sinope, Trapezunt, Phasismynningen och Tauriska eller Turanska Chersonnesen, Thors halfö – numera Krim – hafva upplefvat äfventyr och stora händelser, som kunna mäta sig med hvad som helst i Verldshistorien eller de mest gigantiska Poemcykler. Ack, mina vänner, hvad menniskorna i sednare århundraden blifvit okunniga! Den älskligaste, täckaste, betydelsefullaste forntid har dragit sig bakom en röd och svart slöja undan våra blickar. Blott några tecken här och der, några spår af hieroglyfisk form, några ord af sfinxartad gåtlikhet tala till oss, likasom i förbigående, ur vissa auktorer, dokumenter, monumenter. I våra dagar börjar man derföre genom Guds godhet åter få kunskap om mycket, som i årtusenden stått förborgadt. Sex Haf, liggande efter hvarann i en kedja, hafva i historien, det ena efter det andra, sett omkring sig hvar sin egen kulturverld med sitt slags glans, hvilken dock fått gifva vika för någon yngre och kommande. Det innersta, första, högsta och likasom Vattenmodren till de öfriga, äfvensom till sin omgifvande kultur det äldsta, är Maeotis (egentligen Maïetis), hvaromkring Skyther (i inskränktare mening), Sarmater och de äldste Asarne förde sitt lif i stilla helighet, frid och en fromhet af till hälften hinduisk art, influencerad öfver Indiké och Korokandamé. Det andra, derutanför, är Pontos, Svarta hafvet, kring hvilket Kimmerier, Thraker, Mysier och Frygier bildade en verld af mera konstförfaret (daktylo-idæiskt) och poetiskt, än ursprungligen krigiskt slag; ehuru de sedermera bröto ut i stora härtåg. Det tredje är Pelagos, företrädesvis kalladt Archipelagos, Aegeiska hafvet, kring hvilket det Grekiska (Helleniska och Joniska) lifvet svärmade i ett behag och på ett sätt, som genom auktorerne blifvit oss mest bekant. Det fjerde är det Syriska hafvet, emellan Kreta och Nilmynningen: ursprungligen duken, som de Cypriska snäckorna plöjde, hvarifrån de Feniciska handelsflottorna utgingo öfver verlden, och med dem Vattenmythen per se (Vana-lifvets[501] början) jemte dess hufvudgudomlighet, Venus Anadyomene (Dea Syria, nordens Sir) spridde sig. Det femte är Medelhafvet, innefattande tillika det gamla Japygiska vattnet, såväl som Adria och Mare Tuscum; det var bassinen, hvaromkring den stolta, vilda, förfärliga Romarens verksamhet centraliserade sig. Det sjette, slutligen, är Atlantiska hafvet, det yttersta af alla sex: Europas nyaste bad och hela folkvandringens brygga öfver till jordens andra hemisfer. De sex verldar, vi sålunda beskådat, äro sinsemellan ganska olika; och man förstår ingenting i historien, om man förblandar dem: om man icke fattar de skilda tyckena hos hvardera på dess eget sätt. Likväl nalkas de hvarann likt perlorna på samma band; och de löpa på sjelfva gränsorna litet in i hvarann. Så ligger det lilla, täcka Propontis (Marmorahafvet) med sina begge sund, Hellesponten och Bosporen, midt emellan Pelagos och Pontos; det erbjuder sig till öfvergång emellan begge. Få punkter på jorden äro skönare. Men denna nejd var det gamla Trojas. Jag hade tänkt inlemna till min akademi en afhandling om Troja; jag säger det. Jag hade ämnat det så mycket mera, som, då jag stiftat akademien, det icke är försvarligt af mig, att sjelf aldrig hafva ingifvit någon skrift. Men denna afhandling skulle likväl icke röra någon undersökning om sjelfva platsen, der Troja legat och der byn Bunarbassi med sina väderqvarnar nu står hånande på sjelfva de gamla heroernes grafkullar. Härom kan man se tillräckligt hos Chevalier, Björnståhl och nu sist de engelske författare, som besökt Patroklos’ graf och Æsyetis ättehög. Ingen kan tvifla på platsens tillvaro. Men jag ville framställa Ilions förhållande till hela Thracien (det gamla Tyrklandet): orsaken, hvarföre Homeros sjöng sin Iliad, och hvarföre, slutligen, de nyare Turkarne dragit sig till dessa sina fäders fordna hemvister, der de genom Konstantinopels eröfrande 1453 ej gjorde annat, än återtogo sitt eget hem i alla dessa trakter vid Propontiden, samt genom Greklands underkufvande hämnades den förstörelse, som Hellenerne och Argiverne hade gjort på det fordna Troja en gång.”

Men min bästa bror! sade Eleonora med strålande ögon – ty äfven hon älskade forntidens skönhet ända till enthusiasm – det är fasligt långt ifrån det gamla Troja till Skandinavien. Huru hafva trojaner kunnat komma till det du nyss behagade kalla Hönshylte Skans i vårt småländska[502] Kinnevald?

”Min syster! det är icke jag, som gifvit det gamla småländska Trojenborgs slott namn af Hönshylte Skans. Trojas heliga skog vid Hartgrepas sjö i Kinnevalds härad har kommit att heta Hönshult, Eleonora lilla. Du vet, att Hult i allmänhet betyder skog. Men höns, hvarvid vi nu ofta, illa nog, fästa en liten löjlighet, äro i sig sjelfve orientaliska fåglar, om hvilkas ankomst till Europa en täck saga finnes; ej mindre än en roman om körsbärens anländande ifrån Mindre Asien, i Mithridat den stores dagar. Dock är det icke häruti vi nu skola fördjupa oss. Huru det småländska Troja eller Trojenborg i medeltiden bytts till Hönshylte Skans, skall jag icke heller vid detta tillfälle beskrifva. Ty det du önskade svar på, var egentligen blott huru ens Trojaner kunnat komma att anlända till vårt sköna land i norden.”

Ja! utbrast Julianus. Och Henrik och Aurora voro äfven på väg till samma utrop; ty också de hade med förtjusning läst den helleniska historien om trojanska kriget: de kände Iliaden lika väl som Odysseen.

”Mina vänner”, sade herr Hugo, ”j bören hellre fråga mig, huru Thraker, Teukrer, Fornturkar kommit till vår nord. Ty namnet Trojaner är i sig sjelf ett mindre betydande; likasom Troïa är ett adjektiv snarare än ett proprium, och utmärker den Troïska, Toriska, Turiska staden, hvars kärnpunkt och förnämsta helgedom hette Ilion (Helion), d. ä. ”Solslottet, Eldtemplet eller Solgården”, ungefär till betydelsen detsamma, som hos oss Soltuna eller Sollentuna.”

Store Gud!

”Efter Trojas förstörande ville de Mysiska Thrakerne, som i Trojas brand förlorat sitt hufvudtempel, vandra till ett annat land, för att finna ett nytt och säkrare hem åt sina gudar, sin tro, sina konster och sina hemligheter. Efter många irrfarter kommo de till Donautrakterna; och det Europeiska Mœsien har af det Asiatiska Mysien sitt namn, äfvensom Mœsogöterne blefvo barn af desse Turaner eller Troer. Men nu inträffade en stor märkvärdighet. Folket skiftade sig. En del vandrade under hjelten Frank (Franco) åt vester, kallade sig Franker, och grundlade omsider vid Rhen ett nytt Troja (Troyes). Den andra delen bodde längre qvar. Någre af Asarne ifrån Mæotis, som alltid genom segelfart stått i[503] förhållanden till Thrakerne, Mysierne och Troerne, hade efter deras bosättning i den nya nejden underhållit en nära bekantskap med dem. En af dessa Asar, som medeltidsförfattare kalla Dicenæus och hvilken hölls för en Odin-avatar, undervisade dem här i mycken Asavisdom. Han begaf sig bort i färd med dem. En stor hop af detta folk reste till Norden. Denna Götainvandring är äldre än den sednare, då Sigge Fridulfson (en yngre Odins-avatar) kom till Mälarens strand med Svearne. Våra fäder, såväl Svear som Göter, hafva sedan, såsom vi vete, bibehållit flera minnen ifrån Mysierne, Thrakerne och Frygierne (Friggas folk); och då sjelfva Gånge Rolf anlände till Frankrike i tionde seklet, påstod han sig icke blott härstamma från Trojanerne, utan knöt äfven härigenom vänskapsband med Frankerne, hvilka hade samma ursprung. Jag skulle hafva mycket att tillägga; men hvilket här blefve för långt. Jag vill endast erinra om den folkvänskap, som med få afbrott nästan ständigt herrskat emellan Svenskarne, Fransmännen och de nye Turkarne (Trojaländernes beherrskare sedan 1450): en vänskap, som icke blott grundat sig på politiska förbund, utan på en långt inre och urgamlare öfverensstämmelse, än någon förmodar. O mina barn, hvad man i allmänhet vet litet om det, som lefver i urgrunden! Nu skolen j få höra hvad Frans tillskrifver mig ifrån Trojamåla i Almunsryd socken i Kinnevald i Småland.”

Det vittra samfundets alla medlemmar uppreste sig af nyfikenhet, och samlade sig omkring akademiefadren, hvilken fortfor att sitta under det han talade.

”Frans”, sade han, ”hade en dag i sällskap med Richard Furumo rott öfver Hartgrepas Leugetraug (Lögetråg, Tvättbalja), såsom namnet på sjön der är ännu i dag. De hade stigit iland, och efter en stunds romantiska vandringar fördjupat sig i Trojas skog, såsom de stora hagarne der också ännu heta. De tyckte, att hvarje qvist, hvarje löf gungade mystiskt och underbart intagande på grenarne omkring dem. De satte sig ned på en sten midt i ringen af den yppigaste samling blåbärsris, som stod och växte, och med sina bär erbjöd dem en så anspråkslös, ehuru för icke bortskämda, nordiska ynglingar läcker förfriskning. Dock lär det vara en sanning, att Frans och Richard icke allenast åto blåbär, utan äfven[504] hallon på det sköna stället i Trojas skog. Under muntert glam om Hektor och Achillevs, Priamos och Odyssevs, Ilion, Troja, Mindre Asien och hela Hellas, hvilkas minnen vaknat i och med stället, der de befunno sig, började de af oförvägenhet – och kanske, såsom jag förmodar, äfven af någon påkommen lärd tankspriddhet – rycka upp rötterna på det blåbärsris, hvars sköna bär de redan med nöje förtärt. Det förundrade då Frans, att märka dessa rötter så utmärkt gula till färgen. Det föll honom in, att jordarten, der riset växte, måste vara egen. Han och Richard togo sig störar: de började kasta upp mullen inunder sig ganska vidsträckt. De kunde icke undvika, att finna den vara visserligen till en god del af samma beståndsdelar, som Smålands jord öfverhufvud, men likväl med en stark tillsättning åt samma håll, som Terra Cotta. Vet min akademi hvad Terra Cotta är?”

Eleonora såg frågande på Aurora; men ingendera yttrade sig.

”Terra Cotta, mina barn, är ett modernt namn på ett ganska antikt, ja ett urgammalt jordämne, som man funnit ej blott i Etruskiska vaser, men i urnor, begrafningskäril och krukor öfver en stor del af fornverlden; särdeles i länder, som bebotts af det Thraciska folket och dess anförvandter omkring Svarta hafvet. Det är med få ord samma lera, hvaraf Asa-postlinet efter all anledning i Odins tid, och långt före Odin, varit gjordt. Denna upptäckt ökade våra ynglingars nyfikenhet. De gräfde djupare och djupare. De kommo till stenar af sjukantig form; och de togo upp dem. De anlände till urnor, i hvilka de funno kopparknifvar! kopparyxor! men ingenting af jern. De uppgräfde slutligen en aflång kista, med menniskoben uti. Benen voro något större, än vår tids menniskor begagna; men icke alltför utomordentliga, då man jemför dem med Kronobergska racens skeletter. Men i bottnen på kopparskrinet upptäckte de – under sjelfva hufvudskålen! – en pergamentrulle. Med stigande glädje grep Frans detta fynd. Han upprullade det; Richard såg derpå och anmärkte, att skriften liknade vers, så att man här träffat ingenting mindre än ett urgammalt poem.”

På hvad språk? Förmodligen grekiska? utbrast Henrik.

”Det säger icke Frans. Han berättar, att de buro fyndet hem med sig till Hackeqvarn, der de bodde hos riksdagsmannen, ej långt från Trojamåla[505]. Och hvad han vidare omtalar, glädjer mig, för min del, öfver all beskrifning!”

Men min bästa farbror, sade Julianus, äro Frans och Richard så snälla i den urgamla grekiska, hvarpå manuskriptet i Trojas skog måste vara skrifvet, att de kunde läsa någonting deruti?

”Poemet, kära du, är icke på det vi kalla grekiska, utan på svenska, men mycket gammal och förträfflig svenska. De Troer, Teukrer, Thraker eller Mœsogöter, som vandrade till norden vid denna tid och medföljde den äldre Odinska folkfärden, Göterne, till Skandinavien, talade och skrefvo sitt eget språk, hvilket under tidehvarfvens lopp här i landet ingick i våra öfriga förfäders tungomål och således blef Fornsvenska. Deröfver bör ingen klok menniska förundra sig. För öfrigt besitter min Frans en god akademisk underbyggnad och förstår sig rätt väl på bokstäfver, som icke i allo likna våra närvarande.”

Han har således läst detta skaldestycke? hvad innehåller det? har han hitskickat det?

”Nej. Han och Richard äro som bäst i Trojamåla sysselsatte, att ”transponera” den funna skatten på gängse sveaspråk, emedan de – såsom Frans uttrycker sig med en artighet, som skulle kunna tydas likt en liten ohöflighet – icke vilja göra oss i törnrosakademien ledsne genom svårigheterna af en för mycket ovanlig syntax. Det urgamla thraciska eller troiska skaldeverket är på ett hexametriskt versslag. Det skulle mycket roa mig, i fall jag en dag får se det. Min akademi påminner sig, att af Hexametern finnas flere genuina bildningar. Den Ioniska hexametern, hvaraf vi hafva det sköna profvet i de Homeriska poemerna, är för en kännares öra icke densamma, som den Bœotiska hos Hesiodos, eller den Sicilianska hos Theokritos; ännu mindre liknar den den nyare, den Alexandrinska hos Nonnos, eller ens den gamla i Apollonii Rhodii Argonautika. Jag föreställer mig, att den Troiska eller Thraciska hexametern har samma elementer, som vårt ursvenska versmått i t. ex. Fornyrdalag, eller som flere af sångerna i den äldre Eddan, när man nemligen sammanlägger tre rader (af två metrer i hvarje) till en vers; och det skulle hjertligen fägna mig, om så verkligen vore.”

Säger han ingenting om styckets innehåll eller ämne?

”Derom är han fåordig. Det ser ut som om han ännu vid brefvets skrifvande icke viste mycket derom. Han säger blott, att han är förtjust. Men dervid fäster jag mig mindre; ty vi känna alle vår Frans. Vi, i Nerike, äro kallsinnigare, än man blir på Smålands fantasirika jord. Så mycket vet han likväl om stycket, att han anmärker det vara antikare än Iliaden och Odysseen; hvilket jag likväl anser vara för mycket sagdt. Innehållet skall ungefär vara följande. Sedan, efter Trojas förstörande och Ilions brand, de Turaniska Mysierne och Frygierne förlorat stamhållet för sin förnämsta helgedom och medelpunkten för sin kultur, samlades de – någonstädes i nejderna af Halysfloden: jag förmodar, i Penthesileias (se Quintus Calaber) och de fordna Amazonernas land – och de rådslå om att utflytta till en för Helleniske röfvare mera fredad kust, än Ægeiska hafvets visat sig vara. De resa derpå under tusen äfventyr öfver Svarta hafvet, och komma till – – här slutar Frans i sitt bref. Om det således är till Olbia, Dniepermynningen, Dniesterns, Bores Tanais’ (Borysthenis), eller den östliga större Tanaïs’ utlopp, eller måhända till den Kimmeriska halfön (Kimmeria, Kimmer, Kimr, Krim) de segla, vet jag icke. Men att stycket icke slutar, förrän desse orientaliskt romantiske äfventyrare trängt fram ända till Östersjön, samt öfverfarit äfven den, skulle jag vilja hoppas.”

Herr Hugos slägt, som aldrig förr hyst någon kärlek till Krim, södra Ryssland och allt dylikt, började se sig omkring med svärmiska blickar.

Fadren slöt med följande anmärkning: ”ja, mina barn, det fägnar mig mer än jag förmår utsäga, att böcker, afhandlingar, poemer, underrättelser af alla slag, som icke finnas att tillgå i något bibliothek i verlden, dock stå att träffa under jorden. Denna guldgrufva är i mitt tycke dyrbarare, än någon annan metallisk åder af hvad slag som helst. Jag ville gifva ut mycket, om jag kunde säga, att jag också här hemma hos mig, hvad dag jag ville, skulle kunna ur hvarje af mina åkrar uppgräfva ett poem, i hvarje dike träffa en stanz, under hvarje bortsprängd sten ett epigramm. Men verlden är icke sådan öfverallt: jorden är sparsam på sina herrligaste alster.”

Han tillade omsider med ett tår, glänsande öfverst under ögonlocket, och med en åtbörd, som hade tycke af att han ville öppna sina armar[507] och sluta i sin famn alla dem han talade till: ”O mina vänner! sägen mig om icke Gud är god? I sin Himmel har han ett paradis förvaradt åt alla dem, som – – men också Jorden sjelf, den arma, blott hon badas af skönhetens dagg en morgon, då oskuldens fläkt ännu råder, solen förgyller farstubron, der ännu ingen stigit ut för att gå till onda gerningar, och österns purpur ännu ler emot ett friskt öga – – äfven hon är då en välsignelse för oss, mina goda barn. Låtom oss tacka det väsende som råder öfver oss med en storhet, så stor, att den icke försmår vår oändliga litenhet. Gud ser till oss! Han förlåter oss, då vi gråta; han förlåter oss också, då vi le. I denna tanke känner sig den gamle ung af det hopp, som genomflyter tiderna, om nåd ifrån Honom, som evigt ingen ålderdom når; och den unge känner sig, likt den åldrigaste, vis. Rätt vis blir visdomen, när själen återvinner barnets snällblick igen. Vi kalla denna blick vanligen instinkt; men jag kallar den himmelsk förmåga, en ren skänk, som ingen kan hafva utan den högsta ödmjukhet. Ty i det, som är en ren Guds gåfva, har ingen någon förtjenst. Och i det är ock ingen utmärkelse; ty vi hafva den alla, alla: blott vi vilja. Gud står färdig och bjuder den åt oss samtlige på jorden i hvarje ögonblick. Han vill, att ingen enda, ej den minsta ibland oss, går förlorad. Så låtom oss då alla gå till Guds fot. Ty huru kan någon vilja låta blifva, att frälsas?”