Ehuruväl prost, make och far har det fallit mig in att nedskriva en berättelse över den rörelse, den oro och de märkliga händelser, som timade vid Iglinge brunn sommaren 1806, då jag i följe med familjen von Hancken vistades därsammastädes. Jag följer mina anteckningar, gjorda på tid och ställe, sammanfattande dem utan försköning, blott rensande dem från övertrons och den ungdomliga fåfängans slagg. Väl vet jag att rörelsen icke fick någon betydenhet, ty därtill voro de flesta karaktärer allt för obetydliga. Men som liknelse och spegel för större händelser kan även en miniatyr hava sitt värde. Och om det är sant, att varje omvälvning i människosläktets historia orsakas ena och allena av ett stort och allmänt missnöje, så hade händelsen vid Iglinge brunn samma moder som franska revolutionen och andra fasliga tilldragelser.

Varför familjen valde Iglinge framför Loka eller Medevi, är mig obekant, ty som sonens informator och guvernör ägde jag icke säte och stämma i familjerådet. Den nådiga hushållningen stod varken på stor eller stadig fot och kostnaden tör ha avgjort valet. Krämpor fanns det i överflöd. Kaptenen led av gallsten och njursten och visst även andra[6] stenar; kaptenskan hade en giktaktig åkomma och min discipel, Adolph, äntligen fettsot, vilket nog syntes, stackars gosse! I gengäld hade hälsan och behagen slösat sina rikaste gåvor på fröken Leonora. Kan något friskare och angenämare tänkas än denna unga flicka med dess sirliga höfter och vad därunder är, dess svarvade midja, dess jungfruligt fasta barm, den kanske väl långa men oändligt välformade halsen, dess nätta lilla huvud som med stora, klara, mörkgrå ögon kvickt och skälmskt spejade åt höger och vänster! Och dess dygd! Dess godhet! Dess vett! Och den förunderligt touchanta lilla näsan med en hart omärklig böjning uppåt! Än i dag tänker jag icke därpå utan rörelse, min k. hustru må sedan lamentera efter behag och vana.

Detta sköna minne må dock förblekna, eftersom gamlen har annat att förtälja. Den 2 juni 1806 – på dagen sex månader efter Austerlitz! – gjorde vi uppbrott. Jag måste dock nämna, att uppbrottet föregåtts av oändliga debatter rörande min ringa person. En man av kaptenens betydenhet kunde gubevars icke komma till en än aldrig så liten surbrunn utan betjänt i följe. På gården fanns endast en halvgammal dräng, som desslikes var kusk samt två pojklunsar utan vett och seder. Kapten fick då det infallet att jag skulle medfölja ej som informator utan helt simpelt en domestique. Jag teg, halvkvävd av förtrytelse. Lyckligtvis hade kaptenskan klarare tankar och föreställde honom, att en betjänt måste klädas efter sitt stånd i snyggt livré under det att en lärd man kan gå hur tarvlig som helst utan att[7] väcka uppmärksamhet. Det räddade mig. Men då vi skulle taga plats i vagnen, blev nya förvecklingar. Kaptenen påstod min plats vara på bocken hos Svensson. Kaptenskan talade väl av vana emot, dock utan livlighet. Nu var det min vackra vän trädde emellan. Hon sade, att Adolphen skulle bli fasligt tjock och varm att ha i vagnen, under det att jag med min smala kroppshydda och mitt kallare blod skulle orsaka mindre omak. Skälet fick gälla och vi togo plats, kapten och kaptenskan på framsätet, Adolphen på bocken och jag på baksätet vid Noras sida.

Ofta har jag undrat över, vad nöje två unga människor av vardera könet kan finna i att timma efter timma trycka varandras händer till dess att fingrarna vitna och krampa sig. Så är det emellertid, och knappt hade vi rullat ut ur allén, förrän Noras lilla hand låg i min, väl dold under kjortelns yviga veck. Och nu trycktes och gentrycktes oavlåtligen mitt för näsan på de nådiga föräldrarna, vilket icke var det minsta nöjet. Men odygd binder själv sitt ris, och efter första milen tänkte jag nästan med fasa på dagsresans återstående fyra, ty som kavaljer kunde jag icke honnettemang avbryta leken. Lyckligtvis befann sig den lilla skälmungen i samma predikament – åtminstone tror jag så, fast fruntimmer bruka vara mer uthålliga i dessa stycken – och vid första rasteställe viskade hon till mig: Tag inte min hand, jag är så svett. Hur behagligt var det icke sedan, då hela hennes gestalt så att säga i känslan avtecknade sig mot min sida, vartill[8] ock bidrog den dåliga vägen och vagnens ständiga knuffar. Min sällhet hade varit fulländad, om icke kaptenen oavbrutet beskärmat sig över mina stora fötter och om icke Adolphen då och då måst hjälpas av och på kuskbocken, vilket var ett drygt arbete i hettan.

Efter vid pass fyra timmars åkning anlände vi till Sutre gästgivargård. Här hade kaptenen genom förbud beställt ombyte flera veckor i förväg. Men vad händer! Gästgivarn träder fram och underrättar, att han blott kan giva oss en häst, eftersom märren har väder. Kaptenskan tog det trankilt och resolverade, att Svarten skulle fortsätta och Grållen stanna. Bums var kaptenen ur vagnen och begynte springa av och an, som hans sed var; med händerna knutna under rockskörten och med gallsprängda ögon stirrande i backen, som om han sökt en förlorad ädelsten. Och nu fick lurken veta, vem han stungit hade, vilken man detta var och vilka höga förbindelser och protektioner, han åtnjöte. Här vill jag anmärka, att kaptenen beständigt orerade om sin gunst på högre ort, så snart han talade till gemene man. Inför ståndsbröder kunde han aldrig nog beklaga sig över lidna oförrätter. Härigenom trodde han sig vinna förmåner och aktning på båda hållen, vilket väl ock stundom lyckades. Men i Sutre slog det slint. Gästgivaren lät sig icke bevekas utan yttrade: Om nådig kapten stiger in i stallet och tar om ramsan, så tör vädret gå av märren. Eljest ser jag mig ingen råd. Kaptenen tystnade och kaptenskan kom till ordet. Efter något prat hit och dit[9] beslöts att vi skulle övernatta på gården, som var ansenlig och proper. Moran, som dukade upp under en stor ek, var ung och behaglig. Kaptenen knep henne i kindbenet, vilket icke gjorde kaptenskan det ringaste. Men värden blängde. Vi slogo oss ned. Adolphen kastade sig mitt upp i grötafatet och vi andra togo vår part fast med mindre glupskhet.

Och nu inträffade vårt första äventyr eller vad som skulle bliva inledning därtill. På vägen, som förde rakt fram mot vårt bord, kom ett det besynnerligaste ekipage. Den minsta rapphöna som någonsin rullat på ett par hjul, drogs av en liten liten norrbagge och körsvennen var en otering till pojke, alnen hög som det tycktes. I detta åket satt nu en kvinnsperson av formidabla dimensioner. På båda sidor om sätet svällde låren ut som försvarliga kuddar. Dess midja kunde icke rätt skönjas till följe av en mängd löst tyg och spetsar; men barm och skuldror, som till på köpet voro blottade, bugnade under ett pösande hull. Ur detta hull höjde sig som en rova ur jorden ett ganska litet huvud, icke utan behagliga fast grova drag. Och allt detta var pyntat i de grellaste färger och med ett par långa, nackaröda band, som vimplade muntert där bak. Vi sutto hart när mållösa av förvåning: men kaptenen ropade: Vem är nu denna fågelskrämman? Vartill moran genmälte, att det vore mamsell Arrenander från Karlstad, som varje år vid denna tiden begav sig till Iglinge för att med flitigt drickande bekämpa sin fettsot.

Förundrade åsågo vi, hur den feta mamsellen lätt och gesvint hoppade ur kärran, ledde hästen vid betslet till stallet och i övrigt betedde sig som hemma på stället. Väntad var hon, ty moran städade genast upp ett nytt bord ej långt från vårt. Men vilka läckerheter dukade hon icke fram åt mamsellen! Anteckningarna äro långt fullständigare men jag vill här endast nämna sex stycken de möraste mest välbrynta kycklingar. Kaptenskan, som dittills med förakt skådat mamsellen och icke ens besvarat hennes artiga hälsning med en nick, blev nu mäkta orolig. Hon vred och vände sig, suckade och pustade, tuggade och smackade. Den stackars människan var stor gurmand. Kaptenen åter stack det i gallan, att en man av hans betydenhet skulle sitta vid grötfatet, då endast några alnar därifrån sex stekta kycklingar bjöds åt en mamsell från Karlstad. Genast slog han käppens silverkrycka hårt i bordet och beställde kyckling. Men moran svarade, att hon offrat alla tuppar för mamsellen, och vad hönorna beträffade, skulle hon icke röra dem, om det så gällde livet. Då gulnade kaptenen fasligt, sänkte huvudet som en tjur och ropade: Vad nu? Är det håken själv som regerar detta stället? Skall en ståndsperson egenhändigt bryta nacken av hennes kycklingar?

Säkerligen skulle han ha gått till ytterligheter om icke mamsellen på det artigaste sätt slitit tvisten. Hon steg upp och nalkades oss under upprepade nigningar, alldeles som då en padda nigande skuttar fram på vägen och med samma förvånande kraft[11] och lätthet i språnget. Kommen på ett par stegs avstånd, neg hon ännu djupare och sporde ödmjukast, om icke det nådiga herrskapet ville dela hennes måltid. Två kycklingar hade hon redan ätit upp men från återstående fyra avstod hon med glädje. Hon vore icke den storslukerska, som den rikliga uppdukningen kunde ge anledning förmoda. Men då hon dagen därpå skulle begynna en fastekur vid Iglinge, hade hon – som hon uttryckte sig – »riktigt velat spisa ajjöss».

Invitationen upptogs på bästa sätt: kaptenskan fick ett »söta hon» på tungan och kaptenen befallde, att borden skulle sammanslås. Därigenom kom oss många andra läckerheter till godo. Kaptenskan fick två kycklingar, ty kapten var förbjuden stek för de många stenarnas skull. Adolphen fick den största kycklingen och Nora och jag den minsta, som hon delade efter det goda hjärtats och den lilla magens samfällda ingivelse. Ur vagnslådan hämtade kaptenen egenhändigt en flaska rött och måltiden blev så glad och angenäm, som bara var möjligt. Varpå kaptenen begynte tala förtjust av att ha en alldeles färsk åhörerska. Han drog hela litanian, som bestod av tolv punkter eller missnöjesanledningar. 1) Den stora intrigen som skilde von Hancken från kavalleriet och desslikes stäckte hans befordran vid infanteriet, vartill ingen mindre än generalen baron G. M. Armfelt skall ha verkat jämte flera höga herrar ur salig kungens närmaste omgivning. 2) Den jämmerliga rättskipningen i detta landet som berövat bemälte[12] von Hancken arvet efter faster Fredrika m. m. 3) Tvister med Kronan, pensionskassan samt åtskilliga myndigheter och privata rörande ej utbekomna fordringar. Sista båda punkter följde jag alltid med uppmärksamhet, ty summorna växte som pumpor och jag tänkte, att om den herren finge sin solklara rätt, måste det övriga Sveriget åka på fattighuset. 4) Skjutsstadgan. 5) Bonapartes strategiska misstag, varvid dock gavs erkännande åt hans insikter i taktiken. 6) Utrikespolitiken. 7) Roteringen. 8) Mödrars sätt att amma sina barn, som gemenligen sker utan metod, blott de skrika. 9) Läkekonstens förfall från Hippokrat och Gallen till professor Berzelius. 10) Böndernas odrägliga högfärd och den ringa skillnad som upprätthålles mellan stånden. 11) Grevars och baroners framfusighet och olidliga predomination. 12) Lättingars och odågors misantropi och dess skadliga verkningar i samhället. Detta var dock endast huvudpunkterna och tillfälliga anledningar gavs alltid. Och under det att tvenne gökar golo i kapp, lyssnade vi andäktigt till kunskaper, som säkerligen voro stora, ehuru jag ej vet, om de voro riktiga. Myggen stack oss alla horribelt undantagandes kaptenen, som gallan skyddade. Hennes nåd slöt det ena ögat men höll det andra vidöppet för att då och då blinka bifall åt maken. Nora strödde suckar i talet, Adolphen stånkade och jag öppnade lite på mun, vilket ger en lyssnande och upptagen min.

Men med mamsellen såg det besynnerligt ut. Allt eftersom kaptenen utbredde sitt missnöje, blev[13] hon allt blekare och blekare, huvudet sjönk ned i barmen och hela figuren plattades till från ovan. Jag trodde först, att hon däst av mat och dryck höll på att insomna, vilket skulle ha varit farligt för den nya vänskapen. Men snart såg jag med undran hur hela det stora köttet begynte häva sig och äntligen framfödde en obeskrivlig suck. Samtidigt runno tårarna, stora och tillrande som vattendroppar på en gås. En sådan verkan hade kaptenens litania aldrig förr gjort: han syntes rätt belåten och övergick till ett nytt missnöje, som råkade vara klockareämbetet och dess vanskötsel. Då ropade mamsellen: Nej, tala inte om klockare, tala inte om klockare! Kaptenen undrade, vad som gick åt henne och hon sade:

Ack, då jag sitter så här och hör herr kaptenen tala och då jag ser på den nådiga frun och på de kära barnen, då går det upp för mig, vad jag länge vetat, nämligen det, att allting inte står rätt till här i världen.

En smula stucken av tvetydigheten sporde kaptenen, vad som kunde pressa hjärtat på en sådan liten mamsell. Kanske att någon kavaljer varit nog oartig att draga sig tillbaka? Men mamsellen svarade, att adoratörer hade hon så många, att hon kunde hänga en på vart finger och en på var tå. Även hade hon varit förlovad med tre stycken, i följd förstår sig, så där klämde icke skon. Utan det var äktenskapet, som gjorde henne bekymmer. Tre gånger hade hon varit en marche mot kullerstolen och tre gånger hade hon tagit till flykten.[14] Ju närmre dagen kom, desto större blevo hennes farhågor och betänkligheter; vapörer kommo titt och tätt och dåndimpar dagligen. Till slut måste hon urskulda sig med bräcklig hälsa och taga sitt ord tillbaka. Kaptenen ville nu veta, vad som vållat farhågorna: om fästmännen varit lättsinniga kanaljer eller vad som eljest kommit i fatet.

Ack nej, suckade hon, så Lars som Emil och Olof ha de ädlaste hjärtan och en god ekonomi. Bättre män kunde hon icke önska sig. Men det var något i själva äktenskapet, som stötte henne för huvudet. När kaptenen fick nys om ett splitter nytt missnöje, blev han ganska upplivad och ville äntligen veta något närmre om dess orsaker. Mamsellen utbrast:

Det är denna fasliga intimitén, herr kapten. Äktenskapet är minsann inte sådant som man föreställer sig och jag kan inte tro, att den gode Guden menat det på det sättet. Jag har uppvuxit i sträng tuktan, varför jag evigt skall tacka min kära mamma och min kära pappa. Ty vad vore jag eljest för ett skarn? Men skall jag då ge mig i lag med en mansperson, som varken är min far eller bror eller kusin utan alldeles främmad och vistas dagligen allena med honom? Och det är ändå inte det värsta. Ack, är det icke en faslig tanke, herr kapten, att gå i säng med en karl, som man högaktar?

Det ropade hon så sorgligt, att stenar kunde röras; men verkan blev olika. Kapten stoppade hela silverkryckan i mun. Kaptenskan skrek: Men tänk då på barnen, mamsell! Adolphen klunkade[15] och kuttrade som en skogsduva – det lät så, när han skrattade. Och den skälmen Nora fick ett svårt anfall av fnittersjukan, som botades genom att knipa mig hårt i läggen. Inte bekom det mamsellen det bittersta. Hon utlade ämnet i alla dess delar, och aldrig hade jag trott att ett ärbart fruntimmer hyste så djupa och kunniga tankar i dessa saker. Till sist befalldes barnen från bordet: och när jag nu såg Nora försvinna bak vagnslidret, drog jag mig efter. Här växte en blommande hägg, så stor att den just bildade en lagom berså. Vi slogo oss ned. Vad närmast inträffade, har jag ej utförligt noterat, men tar ur minnet, att de båda gökarna golo hela aftonen, överröstande varandra. Desslikes minns jag, att myggen var svår och att Adolphen då och då stånkade förbi vårt gömsle och med allehanda blinkningar och grimaser gav till känna, hur landet låg. Bäst minns jag kanske häggens doft.

Kaptenen och mamsell Arrenander fortsatte att utbyta tankar och för var gång den sistnämnda höjde sin stämma till ett fasligt utrop, brusto vi båda i skratt. Det gav mig också anledning att i Noras ögon efterforska, huruvida hon närde samma farhågor och betänkligheter som mamsellen. Den vetgirigheten fann hon impertinent och blundade enträget, så att till full visshet kom jag aldrig. Utan fick jag nöja mig med hoppet och en rimlig förmodan och vad eljest jag kunde finna på att nöja mig med.

Så förflöto några sälla timmar i Sutre och vi skulle säkerligen glömt oss allt för länge om icke Adolphen fäst vår uppmärksamhet genom att svänga[16] med armarna och utstöta några av sina vanliga läten. Vi sprungo upp, slogo av oss bosset och stego fram till landsvägen. Adolphen hade upptäckt ett ekipage, som med rask fart nalkades gästgivargården. Det väckte vår nyfikenhet. Men åt såväl ekipaget som dess innehåll skall jag ägna ett nytt kapitel.

För att rätt kunna följa berättelsen tör det vara gott att veta något om berättaren. Jag bliver därför nödd att syssla en momang med min egen ringa person.

I dopet erhöll jag av min k. mor namnen Bror Benjamin. Som hon själv på sitt dödsläger sade mig, hade hon därmed velat väcka goda människors medkänsla. Bror skulle föra i åtanka det syskonband, som förena så hög som låg. Benjamin skulle erinra, att jag var den minste och ringaste, den där krävde sina bröders skydd. Det var ju rätt finurligt och ömt tänkt av den beskedliga människan, fast jag näppeligen tror, att det haft åstundad verkan.

Tillnamnet, Carlander, fick jag ock av min mor. Min far har förblivit okänd. Kanske har mitt tillnamn sin upprinnelse av hans förnamn, ett ärorikt namn som vid tiden för min födelse bars av ingen ringare person än dåvarande hertigen av Södermanland. Varje supposition rörande min far bliver emellertid fåfäng. Min k. mor ville aldrig giva besked och andra har jag icke frågat. Bördsfåfängan har alltid synts mig som den befängdaste av alla mänskliga svagheter. Jag kan dock tillägga, att[18] jag aldrig saknat höga välunnare, vilket törhända vittnar, att min börd ej är den sämsta.

Här vill jag ock nämna, att min k. mor visserligen under sina sista år nödgades förtjäna sitt och mitt bröd genom sömnad, men att hon sydde endast hos biskopens och i två eller tre av de förnämligaste husen i Wadköping. Dessförinnan hade hon vistats i Stockholm: i vilken karaktär vet jag ej men säkerligen icke i någon föraktlig, eftersom Hans Högvördighet sedermera upptog henne i sitt hus. Härmed avklipper jag för alltid varje tvist med min k. hustru rörande dessa förhållanden.

Icke heller mitt utseende jävar en möjlig förmodan om gott blod i mina ådror. Synnerligast i ungdomen saknade det icke varje behag. Så till exempel är min panna ovanligt hög och något kupig, ögonen äro stora, ljusblå och rätt lysande. Håret knollrar sig lätt och något i likhet med biskop Tegnérs, särskilt då jag är svett eller eljest i stark sinnesstämning. Näsan är lång och snarare grekisk än romersk. Figuren har väl på sistone blivit vidlyftig, men min taille sågs bland de bästa på Hinriksbalen 99, då jag var nitton år och bar en blå klädesfrack av det nymodiga slaget.

Men nog nu med den fåfängligheten! Min k. mor lämnade mig tioårig ensam i världen. Sen dess har jag fått hålla den stången. Biskopen i W. sörjde för de närmaste två åren, varefter jag överflyttades till prosten i Lillhammar, David Rygelius. Här fann jag far och mor, systrar och bröder. Vid sexton år gick jag med min k. bror och kollega, nuvarande[19] kontraktsprosten David Rygelius d. y. till akademin. Det är dock icke min mening att giva en levernesbeskrivning, som kan falla sig långsam, utan vill jag endast berätta en händelse, som kuriös i och för sig, skulle sätta mig i förbindelse med familjen von Hancken.

I Lillhammars prostgård levdes ganska otvunget för att vara på den tiden: dans och andra lättare nöjen saknades icke. Särskilt njöto flickorna en ovanlig frihet, vilket var en följd av prostinnans maximer. Ty – som hon uttryckte sig på sitt grova mål – »av klavbunden kalv bliver kesande ko». Jag ägnade min synnerliga dyrkan åt äldsta dottern Märta och den ömma lågan tycktes besvarad fast kanske på ett allt för systerligt sätt. Dessutom inbillade jag mig, att min böjelse ej sågs illa av föräldrarna. Allt detta gav mig stora föreställningar, vartill väl ock bidrog det mystiska dunklet kring min härkomst. Ty varest ett tomrum finns, där väver den unga fantasien och lämnar ej minsta råtthål oförsökt. Mången skulle på äldre dar le åt slika drömmerier, mången skulle blygas och klanka. Jag gör varken det ena eller det andra utan stänger dörren om dem.

Emellertid skulle de föra mig till en katastrof, vilken inträffade julen anno 1804. Prostgården var då lik en bikupa med ingåendes och utgåendes bi ständigt på flustret, och ett surrandes invärtes, som kunde göra en vill. Alla unga män av traktens brukssocietet samlades att giva prostdöttrarna sin hyllning. Däribland var en, som vi kunna kalla[20] J. S., en oborstad yngling men med lycklig apparence och ett dristigt sätt som både eggar och kuvar könet. Han belägrade nu min egnaste Märta och jag såg det rätt kallt, ty jag var säker på min sak. En afton – jag tror det var tredjedagen – begynte vi alla på en gång ropa: dans! dans! – jag icke minst, eftersom jag var oförliknelig i det stycket. Prostinnan kringklappades och ompussades, så att hon blev ett endaste vax. Spelman fanns i en gammal drängs person, salen utrymdes efter behov och det begyntes en blickkorsning och ett finurligt ögnaspråk parterna emellan. Då springer den bängeln fram till Märta och vill bliva hennes kavaljer för hela aftonen. Jag stod ett stycke därifrån och hade just börjat fästa henne med blinkningar och sådant men nu räckte hon handen åt S., sägande: Jag får väl lov att lära honom dansa. Det var min avsikt att göra opposition tout en badinant; dock tör mitt utseende ha varit hotfullt, ty prostinnan kom före och befallde mig skyndsamt till bostonbordet.

I och för sig var detta en synnerlig heder, eftersom mina medspelare voro prosten själv, kyrkoherden i Ekersta och brukspatron S., den framfusige ynglingens far. Jag lämnade salen med rätt mycken éclat, och tog min plats. Spelet gick illa. Mellan givningarna bjöds ur en bål, varvid jag icke var van men tyckte mig nu böra göra som de gamla. Snart begynte korten få ett underligt utseende, dock tör jag ha spelat på ingivelse, ty jag började vinna. Men för var gång jag såg upp, stod Märta och herr S. i dörren, han med armen kring hennes liv eller[21] i någon annan förtrolig ställning. Det kom så regelbundet som Apostlarna i en Nürnbergerklocka. Att det gjorde mig jaloux, vill jag icke förneka, men svartsjukan skulle icke ha drivit mig till ytterligheter om den ej fått bistånd av allehanda förryckta tankar. Det föll mig in, att detta var ett prov, som anordnats för att komma underfund med mina känslor och tänkesätt. Ja, jag ställde det i samband med min hemlighetsfulla börd, och menade, att man ville pröva, huruvida jag hade vatten eller blod i ådrorna. Den tanken satte punkt för all besinning. Jag slängde korten i bordet och ropade: D–n partere mig, om jag tål att en simpel adelsman huttlar med mig! Och med de orden rusade jag ut i salen, grep Märta kring livet, stötte S. omilt för bröstet, gastkramade min flicka och kysste henne.

Man tänke sig uppträdet! Har jag förut liknat prostgården vid en bikupa, så må jag nu kalla den ett getingbo. Till en början urskilde jag ej annat än en oreda av ansikten och händer och ett fasligt stim. Men snart hörde jag bålgetingen själv surra i öronen och att den stack mig i öronlapparna, kan jag försäkra. Jag släppte flickan och slog omkring mig, men hur det nu var, fick prostinnan mig i kragen och jag befann mig i lilla skänkrummet. Där fick jag veta, vad en fattig yngling är värd, som icke sväljer sina stora tankar som sovel på nådebrödet. Jag gav icke tappt i förstone utan skrek emot just som en kråkunge kraxar emot gammelkråkan. Gud vet, vad jag hasplade ur mig för dumheter, ty rätt vad det var, såg jag prostinnan[22] halvliggande över strykbrädan storkna av skratt. Minsann om jag gav mig tid att klappa henne i ryggen. Hals över huvud flydde jag genom köket, skingrande skocken av lyssnande pigor, och störtade ut i natten.

Jag kan ännu se den vita vinternatten och de lysande fönstren i prostgården. Jag ser kärven på gårdsplanen, slädarna som stå uppradade utmed vagnslidret, grenverket, som tecknar sig mot himlen. Vilken högtidlig tystnad rådde icke härute till skillnad från det elaka smågläfset i de upphettade, rökiga och dammiga rummen. Då fick jag – tror jag – först den tanken, att tystnad är Guds rätta åkallan. Och likväl var jag just icke stämd till fromma betraktelser. Med trotsiga steg lämnade jag gården och sökte mig ut i skogen. Jag rände åstad som en slagen tupp, skamfilad men trotsig. Jag var fast besluten att dö. Snön låg emellertid alnsdjup och sedan jag spankulerat omkring vid pass en timma, tröttnade jag och kastade mig på rygg i drivan. Där låg jag. Efter en stund hörde jag bjällrorna ringa på vägen och förstod, att man brutit upp tidigare än vanligt, vilket något lisade min sårade fåfänga. Tanken att S. nu lämnat min Märta, lugnade också sinnet; snön och den vintriga luften gjorde väl sitt till att kyla blodet: jag begynte meditera.

Låt vara, tänkte jag, att du är ett det ringaste kryp på jorden och bredvid prostinnan just som en sparv bredvid en gås. Men hur förhåller det sig med andra storheter? Vad är en prost bredvid en[23] biskop, vad är en biskop bredvid en kung? Vad är Svears och Göters konung bredvid den romerske kejsaren? Och vad är denne bredvid forna tiders store härskare, en Alexander, en Augustus? Just ingenting. Och som jag låg där och sturade upp mot stjärnorna, genomgick jag i tankarna mina kunskaper i astronomien, som visserligen ej voro stora men som dock tilläto mig att anställa betraktelser.

Är det väl rimligt, frågade jag mig, att Skaparen gjort detta stora maskineriet blott för en ringa detaljs skull, vår jord? Och icke ens för jordens – för människornas skull! Om du gör dig falska föreställningar, min käre Bror Benjamin, om du är högfärdig, så tör du dela lyte med hela ditt släkte. Ty det strider alldeles mot logiken att den minsta delen skulle vara större än det hela. Och jag drev vidare i min tankegång och frågade: Huru böra vi då anse vårt släkte och vår jord, vilken betydelse äga de för Skaparen och för det hela? När jag kommit så långt, satt jag mig upp och rev mig gruvligt i håret, alldeles som om tankarna sprängt och kittlat under svålen. Ha vi icke, frågade jag, en på Skriften grundad rätt att betrakta Skaparen i likhet med oss själva? Säkerligen, eftersom vi är gjorda efter hans beläte. Vidare: vad företar sig en man, t ex. biskopen i Wadköping, när han efter slutat dagsarbete slår sig till ro? Han söker en lättare sysselsättning som kan skingra tankarna samtidigt som den ger dem en lämplig övning. Vad nu biskopen beträffar, så plägade han antagligen antingen[24] sticka sig undan i slöjdkammaren för att fingra ihop någon finurlig modell eller ock lade han patiens. Och nu slog mig den tanken, att jorden törhända är Vår Herres patiensbord. Efter slutat dagsverk ägnar han en timma – och hans timmar äro årtusenden – åt denna förströelse.

Tanken hugnade mig, ty den gav åt vårt släkte en betydligare roll än det eljest i sin ringhet kunnat pretendera. Hur ofta ser man icke, att en stor man, på vars skuldror viktiga och tunga värv vila, ägna en rent förunderlig uppmärksamhet och omtanke åt något läggspel, patiens eller dylikt? Så ock Skaparen. Törhända finner han vår jord minst lika tänkansvärd som det stora verket, ty här vid vår jord utfinner han regler och kombinationer för det stora.

Men om så är – hur skall man då förklara den villervalla och tygellöshet, som ofta råder på vår jord? Var finna orsaken till krig, pest, naturrevolutioner, människors inbördes avund och ondska, korteligen allt detta, som vi pläga kalla djävulens verk? Ja, vad är djävulen egentligen för en person? Om han är den grymme, onyttige och skadlige fuling, som vi människor föreställa oss, hur kan då Skaparen tillstäda hans existens? Denna urgamla fråga besvarade jag efter moget övervägande sålunda:

Han, som vi kalla djävulen, är ingalunda den föraktlige ande vi tänka oss. Tvärt om finns det mycket som tyder däruppå, att han räknas bland Herrens förnämste och duktigaste tjänare – men märk väl![25] – i det stora verket. Hur kommer det sig då, att vi i honom se vår arvfiende? Ja, hur kommer det sig att en ung och flink dräng, sprittande av kraft och lust, med skälmsk förargelse ser gamle Husbond slå sig ned vid patiensbordet? Klår det icke i fingrarna efter att få påta vid korten och ställa till något bryderi för gamlen. Det känna vi igen, och jag slöt därav att djävulen i det stora verket måste motsvara, vad ungdomens dådlust, övermod och klåfingrighet är i det lilla. Övermåttan nyttigt i arbetet men betänkligt på fristunderna.

Kungarna regera, folken lyda, fred råder, anden får sitt och köttet får sitt, äktenskapet hålles i helgd, barnen vörda sina föräldrar, jorden plöjes och sås efter ordning och bär rika skördar, regn faller i rättan tid – se vilket finurligt och väl ordnat läggspel är icke detta! Och vips blir det annorlunda! Krönta huvuden falla, pöbeln kommer till makten, de sedliga banden slitas, jordskorpan går i kras och hiskliga vulkaner uppstå, skörden förbrännes eller dränkes av en skvalande himmel – då har han varit framme, oteringen, och påtat hemligen på korten. Och medan den Gamle brummar och bannar, kryper han fnissande under bordet och lovar att aldrig göra så mer. Men att han tills dato ej blivit eftertryckligen tagen vid örat och kastad på dörren, det bevisar att han i det stora verket är en rask och omistelig dräng.

Så spekulerade jag och glömde icke heller etiken. Om vi äro brickor i ett läggspel eller korten i en patiens, hur böra vi då rätteligen förhålla oss? Är[26] det icke likgiltigt vad vi oss företaga och måste vi icke hemfalla at den gruvligaste fatalism? Ingalunda! I patiensen hänger allt på valörerna och om dessa bringas i orätt ordning, brister det hela. Därför är det vår synnerliga uppgift att noga besinna vår valör och ödmjukeligen ordna oss därefter så att icke tvåan tar tians plats eller knekten kungens. En var har sitt bestämda värde att kvarhålla och framvisa och falska pretentioner är den största orsaken till släktets olyckor. Detta fann jag vara en god grundval för den Carlanderska etiken och jag broderade den med vidlyftiga konsekvenser, som här kunna utelämnas.

Alltsamman rann genom min hjärna på mindre än en halv timma, och jag kände det som om jag fått kvicksilver i blodet. Rätt vad det var, sprang jag upp och pulsade hemåt. Ty i min kammare, som låg ovan tvättstugan, var jag väl försedd med papper och utensilier. Prosten hade nyligen lånt hem några rara böcker, som delvis skulle avskrivas, och medlen härför jämte hela långa vinternatten offrade jag på B. B. Carlanders Theodicé eller Wärldsförklaring. Kroppen huttrade, men anden glödde. Vad jag nu nedskrivit med ett löje, måtte visst ha haft ett annat utseende den natten, så till skal som kärna. Ja, vad skälet beträffar helt säkert! Jag försåg mina tankar med så många paragrafer, över- och underavdelningar, anmärkningar, citat och bevis, att det hela tedde sig ganska finurligt och rimligt. Och när den sista snirkeln sattes, kände jag, att min lärda möda tagit skammen från mig[27] och att jag med klar blick kunde se envar i ögonen, vore det så prostinnan själv.

Vad nu skammen beträffar så blev den mindre än man kunnat förmoda. Prostinnan hade väl sura ögon en tid bortåt men kom icke vidare in på kapitlet. Och prosten, som dunderbasade hiskligt från predikstolen, avlade strängheten med kappan och var nästan flat i sitt hem. De plirande ögonen och en liten glänta, som då och då yppade sig i det järngrå skägget, antydde, att han log i mjugg på min bekostnad. Det förtröt mig icke det ringaste, ty nu visste jag, vad karl jag var. Jäntorna hade väl ett och annat speord till överlopps, men jag förbryllade dem så genom mitt värdiga och hemlighetsfulla uppträdande, att de snart blevo helt beskedliga och undrande.

Jag umgicks med stora planer. Snillefostret skulle ingalunda begravas, men min första tanke att befordra det till trycket, strandade på kostnaden. Under Hinnersmässan i Örebro slank jag in på Lindhska tryckeriet och lämnade med skälvande händer mitt opus åt faktorn. Han vägde och mätte och nämnde till sist en summa, som kom mig att baxna. Och då jag antydde, att detta vore något, som han kanske icke alla dagar fick trycka, nämligen en världsförklaring, svarade den stuten, att det varken ökte eller minskade kostnaden. Då köpte jag av det bästa papperet och vid hemkomsten satte jag mig att pränta om alltsammans med skönskrift. Särskilt lade jag mig vinn om initialerna och utmålade dem med ganska mycken fantasi och smak.[28] Det tog rundlig tid och man kan tänka sig, att dessa hemlighetsfulla timmar på min kammare skulle gruvligen stinga fruntimrens nyfikenhet. Prostinnan själv kom upp på min kammare för att – som hon sade – se om det fanns någon råttlort i skåpet, men syftet lästes nog i den kringirrande blicken. Icke ens Märta fick veta något och jag måste här bekänna att mina känslor svalnat betydligt efter tredjedagsbalen. Förräderi var vad jag minst kunde förlåta och är så än. Dessutom ville jag ingenting yppa, förrän mitt verk fått högre sanktion.

Till den ändan sände jag det en postdag med budet, väl förseglat och försett med prydligaste adress. Till vem? Till ingen mindre än hans högvördighet, biskopen i W., min vördade gynnare. Lyckan står den djärvom bi, heter det, och så måtte jag väl ha tänkt, där jag stod i vägkröken och blickade efter slädan. Men nog klack det till i hjärtat, då den äntligen försvann ur min åsyn, och nog spankulerade jag omkring på glödande kol de närmaste veckorna. Till sist försjönk jag i en sorts ystert svårmod, spelade narr och canaille och liksom förberedde mig för rollen av förtappat får och dumrian. Och vad händer? En onsdag kommer ett brev med mitt namn och sammanhållet med biskopens signet. Ett brev av hans högvördighets egen hand. Jag slet genast upp det, ty någon backhare var jag aldrig, men när jag läst de första orden, störtade jag upp på min kammare och brast i gråt. Likväl var brevet icke särdeles märkligt utan hållet[29] i de allmännaste ordalag. Det hade glatt hans högvördighet att se en frukt av min flit och min fromhet, men han varnade mig för att lägga för mycken vikt vid det egna förståndets ingivelser. Ungdomstiden vore bäst ägnad till att inhämta andras tankar, först senare kunde man draga sina slutsatser och bilda sig en självständig åsikt. Min håg för studier i de högsta och allvarligaste ämnen var dock tydlig och hans högvördighet skulle se till, om det icke bland stiftets stipendier funnes ett ledigt rum för en yngling, som närde så allvarliga om än enfaldiga tankar.

Detta löfte eller halva löfte var för mig av största betydelse. Ginge det i uppfyllelse, skulle jag bli i stånd att fortsätta mina studier utan att konditionera, vilket ofta föll sig svårt för en person med mitt lynne. Jag var eljest redan utsedd till informator åt unge von Hancken, men den utsikten var allt annat än lockande. Familjen var känd i hela trakten för sina evinnerliga olyckor, sin surmulenhet och sitt misantropiska tänkesätt. Av kaptenens adelshögfärd kunde jag vänta mig allsköns förödmjukelser; kaptenskan hade dåligt rykte som husmor och hennes bord var det sämsta i Bergslagen. Lönen var dålig och dessutom oviss. Pojken känd för sin stupiditet. Att där fanns en vacker dotter, visste jag nog, men innan unge S. lockat Märta ifrån mig, hade jag icke sinne för andra flickor. Korteligen, platsen var mig så emot, att jag redan halvt om halvt avböjt, något som själva prostinnan fann motiverat av herrskapets elaka rykte.

Nu öppnade sig plötsligt helt andra utsikter och detta som en följd och en frukt av mitt eget snille! Vilken tid, vilken dag, vilken stund! Alla mina lampor brunno! Må man förstå mina glädjekytt! Må man tillgiva mig de minuter jag tillbragte framför spegelskärvan i stumt betraktande av den nye Leibnitz! Må man förlåta mig de brokiga tankar, som nu spirade med ogräsets ymnighet i mitt huvud. Ett ogräs, det är sant, men vilket behagligt ogräs! Dock, jag vill lämna det visset och multnat, ty jag har icke hjärta att lassa mer löje på ynglingens skuldror.

Rättvisligen bör nämnas, att han åtminstone i sina yttre åthävor icke framvisade någon stolthet. Tvärt om var jag aldrig så villig som då att gå till handa och förrätta lägre sysslor. Jag visste ju, vem jag var! I samma ögonblick mina dunstiga och barnsliga inbillningar rörande min börd skingrats av pusten från prostinnans kraftiga lungor hade jag fått en ny och som det tycktes, verkligare orsak att känna mitt värde. Jag hoverade mig icke och visade icke ens brevet för någon annan än prosten, varvid jag helt flyktigt berörde min skrift och dess anledning. Den enda narraktighet, som kan läggas mig till last, var en viss affekterad tankfullhet, som kom över mig om kvällarna, då jag ofta satte mig allena i någon vrå med huvudet stött i handen, rynkad panna och blundande ögon. Det förbryllade flickorna som behandlat mig rätt legert.

Brevet gjorde ett ganska stort intryck på prosten. Han framkastade det förslaget att jag skulle vara[31] honom följaktlig på hans påskaresa till Wadköping. Det skadade icke att giva den strängt upptagne biskopen en påminnelse. Ack, nog fick han en påminnelse, som i sin tur skulle påminna mig om alla mänskliga förhoppningars fåfänglighet! Jämt på dagen en vecka före den beramade resan anlände ännu ett biskopligt brev till prostgården. Det var adresserat till prosten men behandlade uteslutande min person. Min gudlöshet, min fräckhet, min dumhet, min inbilskhet, min otroliga okunnighet, min svarta otacksamhet, allt detta utmålades i bjärtaste färger. Prosten själv fick sin släng av sleven och kallades en dålig uppfostrare och en slapphänt gammal man, som blundade med båda ögonen. Vad stipendiet beträffade, så förbigicks det med vältalig tystnad, men väl tillkännagavs, att ett litet enskilt understöd, som jag dittills åtnjutit, hädanefter och för alltid indrogs.

Hur förklara detta brev, så gruvligt stridande mot det förra? Prosten och jag, båda stodo vi där, som fallna från skyarna. Jag måste redogöra för min skrift, varefter prosten fann det sista brevet förklarligt. Men hur tyda det första? Förklaringen fick jag efter påsken, då prosten haft ett samtal med biskopinnan (biskopen slog med båda händer bara mitt namn nämndes) och se här hur den löd:

Min »världsförklaring» hade kommit hans högvördighet till handa vid en tidpunkt, då han var strängt upptagen av ämbetsåligganden. Sedan han läst mitt bifogade ödmjuka brev, tillkallade han biskopinnan och bad henne titta på papperna.[32] Fanns där något av värde, skulle han själv genomläsa dem; eljest med några vänliga ord kvittera hövligheten och den goda avsikten. Nu ville olyckan, att biskopinnans tid var lika upptagen som den högvördige gemålens. Hon ögnade igenom några rader men fäste snart sin uppmärksamhet vid de prydliga initialerna, som kostat mig så mycken möda. När hon plockat igenom dem, kom något bestyr emellan: papperna lades åtsido och råkade i glömska. Då biskopen några veckor senare frågade efter innehållet, blev hon ganska förlägen och svarade i allmänna ordalag, att skriften röjde håg och fallenhet för det andliga, att tankarna voro enfaldiga men fromma och uppriktiga o. s. v. Med denna utsago som grund författade hans högvördighet sitt första brev.

Hur vill man nu förklara en sådan nödlögn från biskopinnans läppar? Ack, den var om ej urskuldansvärd, så dock förklarlig. B. B. Carlanders Wärldsförklaring fanns ej mer! Den hade fallit offer för husmamsellens allt för stora nidskhet. Det rara papperet hade lockat henne. Många ark voro skrivna endast på den ena sidan: av dem gjorde hon hyllfransar. Återstoden deponerades på ett ställe.

Därmed var olyckan icke skedd; tvärt om borde händelsen för mig ha fått de lyckligaste följder, vilket ock det första brevet visade. Men olyckan var likväl framme. En dag befinner sig hans högvördighet på stället, han rycker loss ett blad och i ren distraktion och för att fördriva tiden börjar han[33] läsa. Därmed var mitt öde beseglat. Den bittra vreden stegrades yttermera av den förtretliga omständigheten, att mitt illdåd falskligen avlockat honom goda ord och löften. Och då biskopinnan icke var den, som lätteligen tålde förebråelser, föll harmen odelad över mitt huvud.

Så krossades mina förhoppningar. Jag vill uttryckligen hava sagt, att prosten icke lade den minsta sten på börda, nej icke ens prostinnan. Båda sökte på bästa sätt uppmuntra mig och manade mig att med lugn se tiden an. I prostgården hade jag alltid ett hem. Men den olideliga skammen, det ödsliga tomrummet efter hoppets grusade tempelgårdar och kanske ock ohågan att nu riktigt känna min litenhet bredvid den gynnade rivalen, drev mig till ett desperat beslut. Jag skrev samma dag till välborne kapten von Hancken, ödmjukt accepterande hans anbud.

Knappt hade jag det gjort förrän alla människor kommo liksom framstörtande ur sina gömslen för att rätt livligt beklaga mig. Mitt öde målades i svartaste färger. Svält, översitteri, tungt och tråkigt arbete, ingenting besparades mig. Ja, själva den onoslige J. S. tog mig i brodersfamnen och menade att pocker spelat mig ett fult spratt.

Jag tänkte så med och måste finna det bra orättvist att han just skulle förfölja en person, som velat rehabilitera hans svärtade karaktär.

Mina öden hos familjen von Hancken lämnar jag åt glömskan, nämner blott, att mina vänners farhågor och mina fienders hemliga önskningar besannades i lika mått samt återknyter berättelsens tråd, där den bröts eller vid stora inkörseln till Sutre gästgivargård.

Ett stycke ut på vägen stod Adolphen, gloende och allt jämt svängande armarna som en väderkvarn; tätt vid grinden stod jag och Nora likaså storögda fast med mera blygsamhet. Ekipaget var sannerligen glovärt. Man tänke sig en berlinare av stora dimensioner och antik façon dragen av ett fyrspann och försedd med kusk, betjänt och en ridare på vänstra förhästen. Var det icke grant mitt i rama bygden! Vagnen var väl något åldersskröplig och skamfilad och dragarna tycktes icke vara de bästa, men munderingen glänste i kapp med betjäningens livré och på vagnsdörrarna prålade ett stort vapen under krona. Vad det var för ett vapen, fick jag aldrig se, ty kusken, som icke kände Adolphens stupiditet och förtjusningsvanor, trodde visst att vägen tog slut och höll inne med ett ryck. Därpå knackade han med näven i vagnstaket och ropade: Heraus, heraus! Nu är vi[35] framme. Till min förundran såg jag kusk, betjänt och förridare grina som några solvargar och tissla sinsemellan. Ingen gjorde min av att öppna dörren, men efter några ögonblick sköts den upp och en ung karl trädde ut Han var barhuvad, svept i en vid, mörkblå kappa, varunder skymtade en brun frack med pärlemoknappar, ljusgula pantalonger och halvhöga stövlar, allt som det tycktes av god kvalitet. Figuren var icke hög men kraftig och välformad, håret hängde i långa stripor, som lockade sig i toppändan, ansiktsfärgen var elfenbensgul och antydde jämte det svarta håret och de mörka ögonen ett sydländskt blod. Karlen sträckte sig in i vagnen och tog ut ett fruntimmer, vars skönhet jag icke vågar beskriva, allra helst jag på trettio år icke sett någonting, som kunnat liva och vidmakthålla min forna entusiasm för det sköna. Allt för nätt var hon emellertid, småsvarvad som en leksak, blåögd och ljus, klar som en solblink bredvid den svarta karlen. Ja, jag tyckte, att hon var ett endaste silver.

När nu paret lämnat vagnen, ökades min förvåning; ty utan att taga order eller farväl, satte kusken sina kampar i gång och då vägen var smal och utan diken, körde han rakt ut i klöveråkern, vände och satte av åt samma håll, varifrån han kommit. Gästgivarn, som larvat sig fram till grinden, tog illa vid sig för klövern, röck träskon av foten, skrek och hötte; en hoper barn och hundar stimmade ut genom grinden, Adolphen råkade i extas och luffade brummande kors och tvärs på vägen. Men det främmande paret förblev trankilt: karlen bjöd fruntimret[36] armen och skred med så mycken värdighet fram mot grinden, att gästgivarn, hans barn och hundar tyst veko åt sidan. Och då han i själva grinden mötte en modersugga med dess avkomma, behövde han endast giva en stadig blick för att det grova djuret skulle liksom rulla åt sidan och med devota grymtningar locka till sig sin kull. Det har jag själv sett.

Inkommen på gårdsplanen och alldeles i närheten av vårt bord stannade främlingen med sin sköna och förblev stående en god stund utan att synas fästa uppmärksamheten vid något eller någon. Jag har aldrig sett en människa, som, när det så föll sig, kunde så fullständigt bortse från det kringvarande. Vårt sällskap ägnade honom desto större uppmärksamhet. Kaptenen gulnade som ett asplöv, kaptenskans nästipp rodnade och mamsellen flög upp och begynte ett knixande, som kaptenen avslutade genom att plötsligt draga ned henne på stolen. Äntligen bröt främlingen den rådande tystnaden genom att på god svenska fast med någon brytning tillkalla värdinnan. Han frågade, om en viss herr Tomson befunne sig på gården. Då detta nekades, begärde han tvenne goda rum. Men moran bedyrade, att det icke kunde bli tal om vare sig goda eller dåliga rum, eftersom allt redan var upptaget och hon dessutom väntade postdiligensen från Kristinehamn, som borde anlänt redan vid middagstid. Främlingen bytte nu halvhögt några fransyska ord med sin sköna, varefter han vände sig mot vårt bord, dock utan att yttra något. Men knappt hade[37] han fäst sin blick vid den beskedliga mamsellen, förrän hon störtade upp och med några hickningar och hackningar i talet erbjöd det nådiga herrskapet sitt rum. Icke nog därmed begynte kaptenen plötsligt orera om, att en främling, till på köpet en fransman, aldrig borde sakna tak över huvudet i detta landet, varför han avstod till dess förmån från sitt och Adolphens rum. Ja, själva kaptenskan svamlade någonting om det råtthål, varmed hon allt för gärna skulle låta sig nöja. Efter åtskilligt sladder, vari främlingen alls icke deltog, bestämdes, att paret skulle ockupera kaptenens rum, som i sin tur fick mamsellens, som åter igen skulle dela rum med kaptenskan och Nora. Om den försenade diligensen anlände, så skulle väl håken ta moran, men det bleve ett senare kapitel. Och med Gud i hågen förde hon det nya herrskapet mot huset. Jag har glömt att säga, att en nattsäck av blygsamma dimensioner kvarlämnats på vägen och nu hemfördes av Adolphen.

Utan ett ord till tack eller urskuldan accepterade främlingen anbudet. Då fick min käre von Hancken plötsligt känning av sin galla, störtade efter främlingen och högg honom i armen. Men nyfikenheten tör ha segrat över vreden, ty i stället för att giva en rättvis reprimand nämnde han endast och på hövligaste sätt sitt namn och karaktär i avsikt att få lika igen. Icke ens därutinnan lyckades han. Främlingen betraktade honom allvarligt och liksom forskande, varefter han yttrade med en mild och något dov stämma:

Jag beklagar honom, min gode kapten, som icke nått den ställning, vartill hans naturliga gåvor berättiga. Jag ser i honom ett offer för intriger och kabbaler.

Så sägande vidrörde han helt lätt kaptenens skuldra och lämnade honom, ett rov för de stridigaste känslor. Orden uttalades med fullaste allvar och icke utan en högsinnad godhet i tonen, dessutom stämde de endast allt för väl överens med kaptenens dagliga och stundliga tankar. Men att så där vid första mötet beklagas av en okänd var dock för starkt. Kaptenen började ränna av och an kring bordet, än rullande sitt pipskägg, än tuggande sina hängande knävelborrar; och gallan lindrades icke av mamsellens upprepade utrop, som i alla tonarter lovsjöng den okändes sätt och framför allt hans utseende. Till sist blev det kaptenen för brokigt och han gav henne en snubba, sägande:

Hon pratar som den blinde om färgen. Vad har lilla mamsellen för begrepp om manlig skönhet, som är barnfödd och fostrad i Karlstad? Där visas väl inte mycket av den sorten, allra minst för en flicka, som har karlskräck.

Vartill mamsell Arrenander punktligt genmälte:

Att jag har karlskräck kan nog vara sant, Gud ske pris. Och därför tackar jag evigt min kära mamma och min kära pappa. Men vad det anbelangar, att det inte skulle finnas sköna manspersoner i Karlstad, så tar kapten fel.

Och sannerligen, började inte fjollan räkna upp allt yngre välvuxet mankön i sin fädernestad, för[39] var och en nogsamt angivande dess särskilda förtjänst och icke utelämnande, det jag tror, den allra simplaste boddräng, blott han hade något kroppsligt att skryta med. Till sist blev henne Karlstad för trångt och hon begynte kretsa över hela Vänerskusten från Kristinehamn till Åmål, ja, ända ned till Göteborg stack hon av. Det visade sig att hon gjort vidsträckta resor för sin kära pappas räkning, som varit ullhandlare i tiden, varför hon hade noga reda på de olika gårdarnas fårbestånd. Får och ynglingar delade broderligt hennes intresse och hade jag som en annan Tummetott kunnat intränga i det hjärnkontoret, så hade jag visst råkat mitt upp i själva Arkadien, där gudomliga herdar valla sina hjordar.

Under det att mamsellen pladdrade, mörknade von Hancken allt mer och jag förstod, att främlingens ord började göra sin verkan. Kaptenen hade så småningom kommit till den övertygelsen, att man velat förolämpa honom, och vi hade således ett stort oväder i faggorna. Kaptenskan burrade upp sig som en höna före åskväder, beredd att taga skurarna, varifrån de än kommo. Adolphen stöp plötsligt ihop som en halvfyllder mjölsäck väl vetande att vis inertiæ var hans bästa försvar. Och den stackars Nora nöp mig oupphörligen i armen och småfnissade av ängslan. Ty kaptenens oväder voro hiskliga framför allt på grund av deras oberäknelighet; ingen visste, var de skulle slå ned eller med vilka konsekvenser. Den enda oberörda var naturligtvis mamsellen, som nu övergick till att skildra sina tre kardinaladoratörer, Lasse, Olle[40] och Emil. Lasse beskrevs som en personifikation av det fina vettet, Olle förkroppsligade krigarens högsta egenskaper, och Emil var den bottenrike och ärlige köpmannen samt ett rent under av sentiment och fina seder. Dessa skönmålningar minskade icke kaptenens ohåga vid livet: redan hade han börjat flåsa och suga i knävelborren, då Försynen nådigt sände oss en avledare.

Ut ur den kvällstilla skogen trängde ett ljud, som jag just ej kan likna vid något om ej vid den hjärtskärande jämmern från en döende gris. En hemsk klagan fyllde hela nejden. Vargar var ej att tänka på, än mindre rövare, men ängslan stod målad i allas ansikten ej minst kaptenens. Han reste sig hastigt från bordet och tryckte båda händerna mot bröstet, där penningpungen hängde på en snodd. Förskräckelsen blev dock kort, ty i nästa nu kom moran utrusande, även hon översiggiven fast av en obetydligare anledning. Oljudet var ingenting annat än postiljonens hornfantasier: Kristinehamnsdiligensen anmälde sin ankomst. Uppståndelsen blev icke mindre för det: samtliga störtade mot huset för att intaga och hålla sina rum mot de kommande. Blott jag, som tills vidare ej benådats med någon sovplats, stannade lugnt i det fria, ett bevis för den gamla satsen, att fattigdom friar från många bekymmer.

I sinom tid rullade diligensen in genom grinden. Det var en vanlig kupé med plats för fyra. På bocken sutto kusk och postiljon, den senare allt jämt med hornet för munnen, dock utan att blåsa.[41] Bådas höga färg och stirrande ögon angåvo, att vägkosten varit riklig, särskilt den våta. Gästgivarn tog genast hand om krakarna och förde dem till stallet, moran lossade packningen, ty höga vederbörande blev lugnt sittande på bocken, antagligen hisnande inför nedstigningens faror. Men plötsligt uppstod i det inre av kupén ett fasligt kattrakande, som satte liv i kusk och postiljon. De vältrade av bocken och skyndade till var sin dörr, som öppnades. Kattrakandet fortfor, och då jag tittade in i vagnen såg jag ett enda röse av armar och ben och närmast dörren bakstycket av ett par väl spända pantalonger, som just satte klåda i fingrarna på mig. I husets skilda fönster uppenbarade sig nu kaptenen och Adolphen, kaptenskan och Nora, mamsell Arrenander samt slutligen även den intressante främlingen. Vad står på? ropte kaptenen, vartill kusken fundersamt genmälte: Det kan nog inte vara annat än att de slåss. Och postiljonen hickade: Jag ger mig attan att de är druckna, de svinen. Å, fy för pocker, de skämmer ut kunglig postverket. Därmed grabbade han i högen, ryckte och slet, men som kusken samtidigt ryckte från sitt håll och antagligen i samma person, kommo de ingen vart, förrän moran med ett livtag satt kusken i backen och begynt utplockningen. Den förste, som kom till synes, var en blöt och saktmodig karl med förläst utseende och ganska illa klädd. Han stånkade förskräckligt och fällde sina modiga tårar. Men plötsligt ryckte han till och blev stående slät och kapprak[42] som ett utropstecken, ty från mamsellens fönster förnams ett smärtans skri och därefter orden:

Du min jemine je! Är det icke Lasse?

Jo, nog är det Lasse, svarade han saktmodigt.

Bredvid den förste ställde moran numro 2, som var grovlemmad och mera kavat men också mera beskänkt och ur den synpunkten ömklig att skåda. Genast ropade mamsellen:

Ack, se till mig i nåd! Är det icke Olle?

Vem är Olle för dig? röt grobianen och tillade med pipande stämma: Olle lilla ska lägga sig; han är full som ett halvstop.

Den tredje i trion var dock värst däran, så att moran måtte ställa honom på lut mot de andra båda. Det bör ej förvåna, att mamsellen i honom igenkände sin tredje adoratör, Mercuriisonen, och nu öppnades hennes vältalighets alla slussar samtidigt som tårekällorna stego över sina bräddar.

Ack, varför lämnade jag Karlstad! ropade hon. Ack visste jag icke detta? Har det icke alltid varit så? Ack ni grisar! Ack varför förföljes jag av dessa dumrianer och fullboltar? Ack mina småttingar! Blev det så tomt och ödsligt efter lilla Charlotte? Och hur ser ni ut? Nej detta överlever jag icke i herrskapet von Hanckens åsyn!

Hon lämnade fönstret. Litanian tycks ha varit välkänd och väckte druckenboltarnas ambition. Två av dem fingo en tämligen god om än svajande hållning och den tredje gjorde ock sina försök. Alla tre utbrusto samfällt:

Mam-sell Ar-re-nan-der! Mjuka tjänare!

Härvid skulle en bugning exekveras, vilken dock föll illa ut, så att den stackars moran hade all möda att hålla sig upprätt. Kaptenen brast i ett elakt skratt. Adolphen kuttrade och själva kaptenskan måste le åt eländet. Men främlingen hade en missnöjd min och drog sig hastigt tillbaka, som om han funnit uppträdet vämjeligt, vilket det ju också var. Den beskedliga mamsellen kom emellertid moran till hjälp, uppreste de fallne och tog Emil på sin lott, under det att moran fick lotsa Olof och Lars mot trappan. Kaptenens hånskratt skar mamsellen i själen och hon ropade:

Ack se då, hur snällt de gå! Tro icke genast det värsta, herr kapten! Det är mitt eget fel, som lämnat dem vind för våg i det rackarns Karlstad! Se bara, hur fogliga de äro!

Men det skulle hon icke ha sagt, ty när nu morans båda skyddslingar märkte, att Emil framvaggades i den huldas armar, förnyades svartsjukan. De gjorde plötsligt helt om och satte sina knutna nävar under den lycklige rivalens näsa. Omkastningen bragte moran på fall och snart lågo de allesammans, mamsellen inbegripen, i en enda röra. Kaptenens hånskratt skallade mot skyn. Jag gjorde ett försök att reda härvan, men fastnade själv däri, vilket bekom mig ganska illa. En förstummad och förblindad vrede rådde: ej ett ord yttrades, men fötter och nävar arbetade flinkt, och jag oskyldige som råkat falla tvärs över mamsellen och moran, fick upptill pröva bourgeoisiens och nedtill allmogens fruktansvärda krafter. En katastrof tycktes oundviklig[44]. Trots stundens plåga erinrade jag mig med ökad fasa gästgivarens bistra uppsyn och hans släggehänder, som hela dagen synts hotfullt knutna.

Då inträffade någonting, som kan giva anledning till vidlyftiga spekulationer över den mänskliga naturen. Luften fylldes med ens av himmelska toner, oändligen smäktande och vemodiga. De silade ned som en mild dagg över våra upphettade sinnen och kommo så oväntade och obegripliga, att vi alla plötsligt och samtidigt slaknade och vordo stilla. Varifrån härrörde detta välljud, som gjorde ett så brått slut på vår djuriska ilska? Man vänte sig icke något under! Tonerna flöto fram ur en flöjt, som den hemlighetsfulle främlingen, sittande på sin fönsterbräda, trakterade med oförliknelig virtuositet. Så småningom redde vi ut våra lemmar och satte oss upp. Jag hörde mamsellen viska: Ack Emil, detta är den himmelska kärleken! Varvid hon dock tog fel på person och kramade min hand. Eljest förnams endast ljudet av snyftningar och – det måste sägas – plötsliga hickningar. De tre kumpanerna gräto. Mamsellen grät, jag grät. Om moran, den grova människan, blandade sina tårar med våra, vill jag lämna osagt men på var sitt fotsteg sutto kusk och postiljon i ställningar som visade rörelse, för att icke säga förkrosselse. Och var hördes nu kaptenens elaka skratt? Hans huvud vilade i händerna och pipskägget pekade rakt ut, för var gång han svalde tysta tårar. Leonora och hennes mor hade fattat varandras händer.

Ja, denne nye Orfeusen firade en triumf! Dock[45] tror jag icke att hans skicklighet hade största parten däri utan snarare då den förunderliga sorgmodighet, varmed han klämde fram sina toner. Jag minns, att jag blev alldeles orkeslöst ledsen. Och om någon i den stunden öppnat mig en grav, hade jag slunkit i jorden, kvick som en daggmask och utan annan önskan än att B. B. Carlander måtte vara slut för tid och evighet. Vad de andra kände vet jag icke, men tör det ha varit något liknande. Sakta och varligt reste vi oss, stödjande varandra som bröder. De tre kumpanerna krokade armarna kring varandras halsar och stapplade saktmodigt mot trappan. Mamsellen och moran gingo bakom med utbredda armar, färdiga att ta emot. Allt gick dock väl och de tre försvunno i dörröppningen. Mamsellen neg djupt och riktade sitt förgråtna ansikte mot spelmannen, som dock syntes oberörd. Strax därpå upphörde han att spela och stängde sitt fönster. Även de andra fönstren stängdes och en djup tystnad bredde sig över gården.

Ingen hade tänkt på att bereda mig en sovplats och jag hade icke lust att tigga någon. För resten hade jag rakt ingenting emot att tillbringa juninatten under min Noras fönster. Jag spankulerade av och an och såg gästgivarn jämte kusken och postiljonen försvinna i kökshuset. Alltså var jag allena. Jag mediterade en stund och spekulerade över musikens makt. Var det nu inte besynnerligt att vi allesammans togo till lipen? Men alla ha vi väl våra lönliga gråtaskäl, som ogärna vidgås. Utan se vi hellre att någon sorglig låt eller annat finurligt[46] och vemodsfullt konststycke orsakar svagheten. Jag tänker i skrivande stund på min yngste son, som hade tandvärk, vilken smärta kära far skulle lindra med en saga. Men då gråten icke lät sig stillas, yttrade han: Jag gråter för trollf-n och inte något för tandf-n.

Sit venia verbo.

Så var då den dagen hart när till ända men hade ännu en händelse i beredskap. Bäst jag gick där och funderade, föll det mig in, att jag kunde ta mig en tupplur i diligensen. Det började bli rätt skumt och jag stod redan med foten på steget, då jag på vagnsbotten upptäckte en nedhukad gestalt, som med händerna famlade under sätets dynor. Ännu en druckenbolt, tänkte jag, och kände vämjelse vid mitt köns svagheter. Jag grep honom omilt i skuldran och sade:

Skäms icke herrn, att vara så drucken?

Vartill han med timid stämma genmälte:

Ack, jag ber om tillgift, men jag är alls icke drucken och kan desto mindre vara det, som jag aldrig i livet smakat en droppe starkt.

Därpå förtalde han sitt äventyr, som var bedrövligt. Han hade påstigit diligensen redan i Kristinehamn och först vid ett senare skjutshåll hade de tre herrarna tillstött. Från början något beskänkte hade de underhållit elden med ständigt nytt bränsle och snart nog råkat i det tillstånd, som visat sig. Kusk och postiljon hade rikligen trakterats, vilket haft till följd upprepade rastningar och dröjsmål. Allt hade väl dock gått an, om icke de tre herrarna[47] råkat i luven på varandra, varvid icke få knuffar och slag drabbade den oskyldige fjärde. Jag frågade, hur han kunnat tillåta någonting sådant, men han svarade helt beskedligt:

Ack, de ville mig ju icke något ont. Men hur skulle tre stora karlar kunna slåss i denna lilla vagnen utan att jag kom till skada? Det var ingenting att göra åt den saken.

Till sist hade en av dem i misshugg tagit honom för strupen, varvid han sönderslitit och bortkastat en liten silverkedja med vidhängande berlock eller amulett, ett silverkors. Det var denna dyrgripen han nu med otroligt tålamod sökte bland dynorna. Hans kära mamma hade egenhändigt hängt den om halsen på honom och den var honom för den skull omistelig. Jag föreställde honom det orimliga i att söka i mörkret och till hälften drog honom ut ur vagnen. Han visade sig vara en yngling i min ålder med rätt behagligt fast något flickaktigt ansikte, dessutom vanställt av åtskilliga skråmor och en svullen näsa. Resans besvärligheter hade tydligen tagit på hans krafter, varför jag ansåg skäligt att väcka upp gästgivardrummeln och kräva logi för oss båda. Svaret blev, att moran redan bäddat åt mig på loftet utanför kaptenens vindskammare: där fingo vi samsas, bäst vi gitte. Jag tog min skyddsling under armen och vi stretade uppför den branta trappan eller snarare stegen, som ledde till loftet. Här fann jag mycket riktigt en rätt rymlig och god bädd inkörd under det sluttande taket och det tövade icke länge förrän jag prövat dess förtjänster[48]. Min kamrat slog sig ned på en kappsäck, som han icke släppt ur handen och tycktes mera tveksam. På min fråga uppgav han sig heta Tomson, köpmansson från Göteborg. Han berättade om sina föräldrars död, som nyligen inträffat. Fadern hade störtat utför en brant trappa och brutit nacken. Och trots en åldersskillnad på trettio år hade kärleken mellan dessa makar varit så oförgänglig, att modern någon tid efteråt sörjde sig till blodstörtning. På dödsbädden hade hon skänkt sin son det där silverkorset, vars förlust vållade honom en förklarlig smärta. Vidare hade hon uppmanat honom att ofördröjligen begiva sig till Falun, där han ägde ett kvinnligt syskonbarn vid namn Hedda. Henne skulle han äkta, ty den goda modern kunde icke fördraga tanken att lämna sonen allena i världen.

Och blir jag icke hängd eller bränd eller dränkt eller något annat dödligt tillstöter, så blir det nog så, tillfogade han och suckade ganska tungt.

Äntligen blev det min tur att berätta. Och efter som Tomson skulle resa ända till Falun, vilket uteslöt vidare umgänge oss emellan, gav jag någon frihet åt fantasien, som alltid känt det trångt i Carlanders rock. Så upphöjde jag von Hanckens i grevligt stånd och gjorde det usla bostället till en präktig herregård. Mest kostade jag på min egen person, som gjordes mäkta hemlighetsfull och hög. Min ställning i familjen var blott den gynnade tillbedjarens; och då ynglingen frågade, hur de grevliga föräldrarna betraktade min ömma låga, föll[49] jag riktigt i den ledes garn och ljög befängt. Jag sade:

Ack, herr greven skulle ingenting högre önska än en äkta förbindelse oss emellan. Men vissa considerationer, som ej får yppas – herrn förstår – kort sagt: jag är dömd att gifta mig med ett vida förnämligare fruntimmer.

Och jag suckade jag med och tog mig för bröstet. Tomson fann det förundransvärt, ty – som han sade – hans öde var just tvärt om. Han skulle endast allt för gärna vilja gifta sig med ett skönt och förnämt fruntimmer, som han råkat i Kristinehamn, men den tarvliga Hedda var nu en gång hans arvedel. Så stånkade vi båda, han för Hedda och jag för Nora, och sanningen att säga voro vi rätt uppskakade, som ynglingar lätt bliva. Jag tryckte hans händer och det smickrade honom mycket efter all den höghet, jag låtit påskina, varför han tackade allra ödmjukast.

Mitt upp i detta komplimenterandet kommo plötsligt två par stövlar utfarande från vindskammaren och kaptenens röst hördes ryta en befallning om bättre borstning än här om sistens. Blodet steg mig åt huvut och jag kände liksom en svindel vid detta brådstörta fall från skrytstegen. Jag vågade icke läsa min skam i Tomsons blick utan vände mig hastigt om, i det jag ropade:

Herr greve, herr greve! Varför förföljer ni mig med edra otidigheter? Håll inne med sådant, som sårar bådas vår värdighet. Jag gåve gärna mitt liv för er dotter, men jag kan icke gifta mig med henne.[50] Tro mig på en ädlings ord! Jag kan icke! Nej och tusen gånger nej.

Var tog jag det ifrån i hastigheten? Och med vilken känsla och höghet framslungade jag icke mina fraser! Jag var själv alldeles förbluffad. Och vad tänkte kaptenen, som hörde sig kallas greve och en massa andra obegripligheter? Han stod där i kammardörren rätt anskrämlig att skåda, utan peruk på huvudet och utan andra kläder än en snäv skjorta och en stor svart läderpung, som dinglade i en snodd kring halsen. I handen höll han en liten brinnande talgdank och den måtte ha bränt honom, ty han började spotta, svära och hoppa jämfota. Plötsligt rusade han bort till min bädd och sparkade upprepade gånger kraftigt i bolstern. Jag rullade hastigt in under takstolarna och blev där tills han åter avlägsnat sig. Då kröp jag fram och sade ganska lugnt:

Hade den mannen en bättre karaktär, skulle inga considerationer i världen hindra vårt giftermål. Men nu ser herrn själv och tör förstå min tvekan.

För att vara slutet på en lögn var detta tämligen sant och jag tyckte att jag rett mig inte så illa. Tomson, som hukat sig ned bakom sin koffert, kom nu huttrande av skräck fram till mig och sade:

Hur kan herrn, som är en sådan herre som herrn är, tåla sig med detta?

Jag svarade kort, att man måste ha fördrag med en far, vars känslor man råkat såra. Så kröp jag åter ned i bädden och tänkte med växande fasa på morgondagen. Ty om kaptenen, som rimligt var,[51] körde mig ur tjänsten, skulle jag vackert stå där utan ett kopparöre. Bäst jag låg och grubblade över detta, hörde jag Tomson säga:

Tro om han har mycket pengar i den svarta pungen sin på bröstet?

Jag jakade och han fortsatte med dallrig men ganska gäll stämma:

Den skulle man ta ifrån honom. Jag vet ackurat, hur det skulle gå till. Det vore ingen konst att lirka snodden av halsen på honom under sömnen.

Alldeles häpen viskade jag:

Vad böveln har herrn för tankar? Är herrn tjuv, så packa sig undan!

Det stukade honom, så att han sänkte tonen. Han mumlade någonting om att han i allmänhet ej vore tjuv, men att greven förtjänt en näpst. Man kunde skrämma honom genom att någon tid undanhålla honom börsen.

Jag bad honom dra åt fanders.

Samma natt stals börsen. Hur därvid tillgick, vet jag icke; men mitt samvete är rent. Jag sov rätt gott trots mina farhågor, stod tidigt upp och grep mig genast an med att putsa kaptenens stövlar. Tomson låg då bakom skorstensmuren på bara sågspånen och med kofferten som huvudgärd. Ställningen var obekväm och ansiktets uttryck skvallrade om elaka drömmar. Jag undrade just, varför han icke delat min bädd, men tänkte inte vidare på saken utan steg in i kammaren.

Här fann jag hela familjen samlad: kaptenskan och Nora påklädda, kaptenen allt jämt i bara särken. Det var en ömklig tavla. Kapten satt i sin hustrus knä, askgrå i ansiktet och så fri från galla som aldrig förr. Kaptenskan smekte honom ömt och viskade: »Stackars min lille Hancken, stackars, stackars Hancken!» Adolphen snyftade: »Stackars kära pappakraken, stackars kära mammakraken!» Jag frågade Nora, vad som hänt; men kaptenen ropade: »Tyst, tyst! Det är kanske han!» Därpå befallde han mig att hämta gästgivaren. Jag skyndade åstad.

Men nedkommen i förstugan blev jag stående alldeles förvirrad. Jag fattade med ens hela olyckan. Tomson hade stulit läderpungen och jag var den[53] misstänkte! Hur skulle jag försvara mig? Mina gräl med kaptenen, min dårskap, mitt högmod, allt skulle utläggas till min nackdel och den verklige tjuven skulle nog vittna så, att jag bleve fälld. Ett rent samvete skall vara den bästa skölden, påstås; men det har jag inte märkt. Tvärt om ha osanna beskyllningar städse bragt mig i den största förvirring, under det att en grundad anklagelse eggat min uppfinningsförmåga. Denna gången tappade jag alldeles huvudet och kom bokstavligen talat icke ur fläcken. Svetten lackade om mig, det sög hiskligt i maggropen: jag kunde icke taga ett steg. I min barnsliga vånda började jag läsa böner, den ena efter den andra och alldeles högt. Det blev min räddning åtminstone för stunden.

Ty rätt vad jag stod där och läste, öppnades en av dörrarna och den främmande herrn steg ut i förstugan. Han bar svarta knäbyxor och en lång grön sidenrock med rika fast illa medfarna broderier. Han sade: »Står min unge vän här och förrättar sin andakt? Vad har hänt? Man är väl inte så from utan orsak?» Därvid lade han sin hand på min axel och riste mig på ett godmodigt sätt. Då brast det ur mig alltsammans, både vad som hänt och vad som icke hänt, varmed jag menar kaptenens orättfärdiga misstanke. Främlingen lyssnade med så mycken godhet och uppmärksamhet, att jag anförtrodde honom alla mina bekymmer, min kärlek till fröken Nora och min ömkliga ställning hos von Hanckens. När jag slutat, sade han: »Tomson känner jag något och vet, att han icke kan ha[54] begått stölden. Men hur är det med min unge vän? En fattig yngling som han råkar lätt i frestelse. Tomson däremot har mer än han behöver. Varför skulle han stjäla?» De orden isade mig, så att jag klapprade tänder. Jag kände mig som den skralaste människa i världen. Men som alltid då jag riktigt dumpit ned på brunnens botten, stack Herren till mig en repstump. Jag anförde något ur det hemlighetsfulla kapitlet om min börd och min ställning i livet. Tomma fantasier kan tyckas, men sant är att de mer än en gång dragit mig upp ur det djupaste svårmod, som ingen ljus verklighet förmått skingra. Sådan är människan eller i varje fall jag.

Man tänke sig min häpnad, som var nästan mera i släkt med förskräckelse än med glädje, då främlingen besvarade mina antydningar, sägande: »Om detta vet jag kanske mer än herrn själv. Låt oss nu uppsöka kaptenen. Jag går i borgen för herrns oskuld.» Vi klättrade upp på vinden och jag rusade in i kammaren, ropande: »Kapten! Här är någon, som känner mig och som går i borgen för min oskuld.»

Kaptenen sprang upp och det var löjligt att se honom buga och krumbukta i den snäva skjortan. Men främlingen gjorde allvarligt sin reverance och frågade, om han hade äran att stå inför herr greve von Hancken, vartill kaptenen genmälte:

Nej, visst inte, visst inte! Jag är den simplaste bland adelsmän och nu är jag bestulen! Man har tagit ifrån mig allt vad jag äger och mer till, ty en del av pengarna voro upplånade. Hjälp mig och ni[55] skall hjälpa den uslaste bland era likar. Betrakta mig! Här står jag efter ett långt liv i idel möda och elände. Är det rättvist? Vilka öden har jag icke haft! Mina kära saliga föräldrar äro sedan länge döda. Som kadett föll jag igenom på grund av bristande minne och usla intriger. Mina kusiner, grevarna, kännas icke vid mig, ty jag är född på sidan. Mina förmän ha alltid behandlat mig som en idiot; ja, jag säger det rent ut – som en idiot ha de behandlat mig! Och här står jag, som ni ser, i bara skjortan. Utblottad! Som yngling förlorade jag allt mitt hår i en febersjukdom och fick inte igen ett enda. Min hustru är väl en snäll människa men ofärdig av gikt. Själv har jag haft kopporna tre gånger i rad, vilket aldrig hänt någon levande varelse. Men mig förstås! Min son är ett dumhuvud. Betrakta honom. Det är min son. Stackars, stackars Adolphen! Och detta var hopp. Iglinge surbrunn, min herre. Jag har gallsten, njursten och en sjukdom, som jag inte nämner av högaktning för min herre. Vilka öden! Och värst av allt – under allt detta har jag förblivit en ärlig man, en bottenärlig man. Och nu är jag bestulen!

Sanningen att säga rördes jag icke det minsta av kaptenens jämmer, ty jag kände alla dessa olyckor på förhand och många, många fler. Men främlingen tog honom i famn och betygade artigt sina känslor. Därpå sade han:

Mot herr kaptenens sjukdomar finns icke kraftigare medel än Iglinge surbrunn, dit jag själv beger[56] mig i samma ärende. Men med börsen är det värre. Dock skall jag genast utpeka tjuven, om blott herr kapten lovar att behandla honom skonsamt.

von Hancken svarade:

Mitt hedersord! Får jag bara pungen, skall jag kyssa hans händer.

Förda av främlingen smögo vi oss ut på vinden. Där stod Tomson med ryggen stödd mot skorstensmuren. Dagern från vindsluckan föll över hans huvud. Ansiktet var mycket blekt, ögonlocken sänkta, nästan slutna. Jag bävade, ja, jag erfor en känsla av äckel utan att rätt förstå dess orsak. Pojken såg hjärtans beskedlig ut och jag kände mig som en förrädare. Men det gällde mitt eget skinn; en stöld hade begåtts och någon måste vara den skyldige. Främlingen pekade på Tomson.

Din attan! skrek kaptenen, men slog sig själv på munnen. Han viskade: Nu gäller det! Mod och rådighet, mina barn! Vi måste sprida oss och angripa honom från alla sidor.

Så skedde. Vi smögo oss utmed vindens väggar. När var och en stod på sin post, gav kaptenen oss ett tecken och vi nalkades steg för steg den olycklige ynglingen. Slutligen bildade vi med utsträckta armar en kedja: han kunde icke längre undkomma och gjorde ej heller något försök. Han stod stenstilla, och vi stodo också stilla, förvånade av hans kallblodighet. Då steg främlingen fram till honom, lade sin hand på hans panna, lyfte upp hans ögonlock och sade:

Han sover.

Då skall jag väcka honom! röt von Hancken, och innan främlingen kunde hindra honom, brann örfil efter örfil på Tomsons kinder. Han sjönk ihop som en trasa, jämrade och tiggde om nåd. Kaptenen uppfordrade honom att lämna fram börsen. Han kved: Ja, ja! Men jag vet inte, var den finns! Främlingen sade:

Nu har kaptenen brutit sitt hedersord, vilket är en stor olycka för en man med edra tänkesätt. Det ger jag fanken, skrek kaptenen. Var är min börs?

Kapten har icke blott förverkat hedern utan även egendomen, fortfor främlingen. Ynglingen här är en somnambul: han har sovande tagit börsen och gömt den. Hade herr kapten lämnat honom i sitt tillstånd, skulle jag med lätthet förmått honom att yppa gömstället, ty jag är doctor medicinæ et philosophiæ samt lärjunge av själva den store Mesmer.

Och jag är doctor canonum et granatium samt lärjunge till den store fan, när det kniper, replikerade von Hancken. Och han framhärdade med sådan iver i prygelsystemet, att ynglingen tjutande utbrast:

Jag bekänner, jag bekänner! Jag har gömt den i kofferten.

Vi alla av huset von Hancken kastade oss över kofferten, slet upp dess remmar, bräckte låset och uttömde innehållet. Där fanns präktiga mansdräkter, en myckenhet underkläder med mera men icke någon börs. Däremot funno vi en spegel med silverhandtag, sidendukar, örhängen med flera nipper[58], korteligen en massa saker för kvinnligt bruk. Härav tog sig kaptenen anledning att kalla honom en ärketjuv och rånmördare, som plundrat olyckliga fruntimmer. Men främlingen sade:

Herr kapten begår en gruvlig orättvisa. Herrn här är ende son och arvinge till köpman Tomson. Om kapten är en bottenärlig karl, vad jag gärna vill tro, så är Tomson bottenrik, vilket icke är sämre.

Då är herrn ingen tjuv, medgav von Hancken. Men min börs har han stulit.

Vi pustade ut och togo oss en funderare. Slutligen sade främlingen:

Mycket är redan vunnet. Vi misskänna icke längre varandras karaktärer och det sätt, på vilket herr von Hancken bär sin olycka, gör hela vårt släkte heder. Nu återstår att finna börsen. Vi måste först genomsöka vinden med angränsande kammare, vidare hela huset och kökshuset, vidare gårdens alla uthus. En lycka i olyckan är, att ladorna så här till års stå i det närmaste tomma, vilket betydligt underlättar våra forskningar. Slutligen böra vi noggrant undersöka trakten häromkring, dock icke på större avstånd än en kvarts mil i alla riktningar. Ty ehuru en somnambul vandrar med ovanlig raskhet, tror jag icke att han kan ha hunnit stort längre.

Om främlingen med denna fasliga uppräkning velat avskräcka kaptenen från vidare efterforskningar, så misslyckades han. Det blev ett letande, som varade till långt fram mot kvällen. Oförtrutnast var kaptenen, och fru von Hancken fick med näppe[59] nöd tränga på honom ett par benkläder och en nattrock; mat och dryck rörde han icke. Därnäst var Tomson den flitigaste och gick i fåvitskt nit ända därhän att forska i fruntimrens bäddar, vilket högeligen förargade mamsell Arrenander. Han försvarade sig med att han i sömnen brukat uppsöka sin mors pigor och över huvud taget visat en somnambulisk dragning åt det kvinnliga. Jag frågade, om han ofta brukade gå i sömne, vartill han genmälte:

Ja, det har alltid varit min olycka. Som barn bedrev jag därvid mycket ofog och min kära far piskade mig, så att jag ännu har rulsor på benen. Men det hade ingen annan verkan än att jag blev gruvligt strykrädd. Och vad ska han nu säga om detta?

Förvånad frågade jag, om det icke var sant, att hans far brutit nacken av sig. Han suckade tungt och sade:

Jo, jo, visst är det allt för sant. Men i alla fall! Det stryk jag ska ha, det får jag nog. Om inte annat kommer han till mig i drömmen och det gör just ingen skillnad. Nej, jag blir olycklig, om vi inte återfinna den fördömda börsen.

Men det gjorde vi icke, fastän alle man var på benen och var och en gjorde sitt bästa. Mamsell Arrenander förde an sina adoratörer, som något fubbliga i bakruset mest sökte liggandes. Kaptenskan och moran gingo i skåp och kistor. Adolphen tog kök och skafferi på sin lott och sölade ned både händer och ansikte. Främlingen lovade att[60] själv grundligt undersöka sin och sin skönas kammare, och mer kunde man icke begära av en person, som blott av pur urbanitet och välvilja tog del i händelsen. Hur ädelmodigt han sedan uppträdde, skall snart visas.

Jag för min del gick ut i nejden och fick Nora till hjälpare. Vi råkade snart in i en hage och vi sökte för brinnande livet, kan jag säga, i var tuva, under var sten och rot. Sedan slogo vi oss ned rätt nöjda i vår ungdom och dårskap, fast vi ingenting funnit. Jag frågade henne vad hon tänkte om den främmande doktorn och om hon icke som jag fann honom bra aktningsvärd och förnäm. Det måste hon medgiva, men menade, att han nog kunde ha en räv bak örat. Då berättade jag, vad han sagt om min person, nämligen att han kände den bättre än jag själv, och det förändrade helt och hållet hennes omdöme. Ty vilka förhoppningar kunde icke knytas härvid! Vilka utsikter kunde icke öppna sig! Skulle den dag äntligen randas, då hemligheten med min börd uppdagades och skulle den medföra en lycklig omvälvning i mitt och Noras liv? Ack man bör veta, hur illa jag setts och behandlats av herr och fru von Hancken för att rätt förstå vår ängsliga och glada undran. Jag sade:

Var sak har sin orsak och ingenting sker av en slump. Hela mitt liv har jag haft de besynnerligaste aningar, och hur skulle man kunna ana någonting, som icke finns? Det skulle passa bra illa hop med hela logiken och med det ontologiska beviset för Guds existens. Nej, nu har jag snart mitt stipendium[61] i näven och kan fortsätta mina studier. Sen blir det med mina förbindelser en smal sak att få ett gott gäll och kanske också en titel. Vad skulle kaptenen säga, om en hovpredikant friade till lilla fröken? Ack det blir annat ljud i skällan!

Så sutto vi och fantiserade och fördrevo tiden med handtryckningar och annan kärvänlighet. Och efter som jag redan yttrat mig något föraktfullt i ämnet, jag menar rörande handtryckningar, vill jag vid denna hågkomsten taga tillbaka hälften. Till sist blev visst hettan för allvarlig, så att vi båda sprungo upp på en gång och ropade: Se pungen! Men det var bara en svart sten och vi återvände tomhänta till gården och dock så röda och upphettade att vi fingo en nådig eloge av kaptenen för vår iver att leta.

Där hade det fruktlösa sökandet redan upphört. Doktorn, kaptenen, kaptenskan och Tomson sutto vid bordet på gårdsplanen. Man hade ätit och druckit och kapten var just i färd med att underteckna ett dokument, som jag fick den äran att bevittna. Det löd:

Att den penningpung eller portfölj av svart läder och förseglad med mitt sigill, som natten mellan den 2 och 3 juni anno 1806 fråntogs mig på vindskammaren i Sutre gästgiveri av köpman Tomson i somnambuliskt tillstånd innehöll summa tvåtusentrehundra riksdaler riksgäld betygas härmed på hedersord.

Ernst Carl Adolph von Hancken.

Jag skrev mitt namn och fann bredvid mitt den främmande doktorns: Juste Lesage. Dokumentet överlämnades till doktorn, som genomläste det med allvarlig min, varpå han med en viss högtidlighet yttrade:

Jag tar nu detta i förvar och blir det min skyldighet att om börsen mot förmodan skulle återfinnas, bryta sigillet och jämföra inneliggande summas storlek med den uppgivna. Jag uppmanar därför herr von Hancken att ännu en gång noga rannsaka sitt minne –

Herre! avbröt kaptenen och blev gallanste gul. Är han nu där igen? Tänker han göra mig galen? Hur ofta skall jag säga honom att jag är en ärlig karl?

Doktorn replikerade med saktmod:

Icke oftare än vad redan skett, ty jag är för länge sedan övertygad. Det är också summans obetydlighet, som förvånar mig. Hur kan en person som herr von Hancken ta så illa vid sig för ett sådant lappri? Om det åtminstone hade varit riksdaler banco eller specie –

Riksgäld! skrek kaptenen och trummade i bordet. Riksgäld! När jag har sagt riksgäld, så är och förblir det riksgäld!

Doktorn bugade sig. Därefter vände han sig till Tomson och frågade hur och när han kunde gälda denna sin skuld. Den olycklige somnambulen svarade, att han icke kunde avstå något av sin klena reskassa, ty hans far hade en gång för alla förbjudit honom att på resor medtaga mer än det allra förnödnaste[63]. Om han med morgondagens post sände brev till sin prokurist i Göteborg, kunde han inom loppet av tio eller tolv dagar skicka summan från Falun till Iglinge. Men herr von Hancken krävde, att ynglingen skulle medfölja till sist nämnda ort och där kvarstanna som pant, tills summan gäldats.

Ty, sade han, jag är en ärlig karl, och vet nog hur rackare bete sig. Om min börs icke innehållit pengar utan till exempel något värdelöst papper, så hade herrn aldrig gått i sömne! Nej, det sticker en svart bedragare i honom.

Vårt ekipage rullade fram; moran kom med räkning, herr von Hancken stack handen i fickan, men drog den hastigt och med en ed tillbaka. Vi hade ju inga pengar! Då trädde fransosen till och erbjöd sig på det artigaste sätt att låna herr von Hancken tvåhundra riksdaler, som kunde gäldas senare i Iglinge. Om vi redan förut betraktat honom som en fin och förnäm herre, så tyckte vi nu att han var än ett strå vassare. Eftersom pengar i alla fall är pengar och någonting fast att hålla sig till.

Med många komplimanger skildes vi från doktor Lesage. Resan förlöpte utan äventyr för oss, som sutto i vagnen. Men Tomson, som hade att trängas med Adolphen på halva bocken, råkade beständigt i livsfara. Och det hjälpte icke att klaga, ty vid minsta knyst eller suck dundrade herr von Hancken:

Tyst där på bocken han somnambuliske drummel! Här är det jag som stånkar och ingen annan!

Äntligen rullade vi genom brunnsallén och in på bygatan. De finaste herrar, fruar, fröknar och mamseller betraktade vår ankomst genom guldsmidda glas. Och fast jag icke rätt förstod varför, tycktes vår åsyn försätta dem i det allra bästa humör, som slutligen brast ut i ett elakt skratt, då det äntligen lyckades Adolphen att knuffa lille Tomson huvudstupa från bocken.

Den drummeln blir vår olycka! skrek herr von Hancken.

Sådan var vår ankomst till Iglinge. Hur fransosen tog sig dit, vet jag ej; men måtte det väl ha skett på ett ståtligare sätt för det förnäma fruntimrets skull, som honom medföljde. Hennes titel var icke ringare än vicomtesse och namnet var d’Aiguille di Rocca Antica, som klingade högt och skönt i våra enfaldiga öron.

Iglinge skall ha sitt namn efter en kloker gubbe, som i kung Orres dagar därsammastädes gjorde förunderliga kurer med blodiglar. Andra påstå, att några skotska legoknektar här skola hava sammandrabbat med allmogen, varvid de förra ropat sitt fältrop: eagle, eagle! Bönderna skall ha svarat snigel, snigel! och dräpt knektarna, men till deras ära givit orten dess namn. En tredje förklaring är den, att det ursprungligen hetat surbrunnen i Glinge socken, vilket under årens lopp förkortats till Iglinge. Den förklaringen fann jag nämmast på grund av dess enkla bondförstånd, tills någon upplyste mig om att socknen aldrig hetat Glinge utan Ömo, vilket gör stor skillnad. Strunt i namnet för resten; saken var ledsam nog ändå.

Beträffande de naturliga omgivningarna, vill jag citera herr von Hanckens yttrande på sin dödsbädd, då allting tedde sig för honom i förklarat ljus: »Belägenheten skulle vara riktigt täck, om stället legat annorlunda.» Och jag kunde tillägga att brunnsparken skulle ha varit riktigt lummig om inte masken ätit vart blad, så att träden stodo där som fastlagsris i Vår Herres hand. Husen voro små, men prydliga, och vart och ett försett ej blott[66] med en förstukvist utan även med ett litet lusthus eller åtminstone en berså. Däremot var bekvämligheten som oftast gemensam för två till tre hus, vilket vållade bryderi. Mitt i parken låg ett ansenligt hus, som kallades Slottet. Det rymde i andra våningen en lägenhet med stora, präktiga rum, som betalades dyrt. På nedre botten fanns blott enkelrum och voro de bestämda för ogifta fruntimmer, vilka utan sällskap nödgades frekventera brunnen. Elaka anmärkare funno häri förklaring till den omständigheten, att färgen under fönstren ständigt var skamfilad liksom av klättrande stövlar. Brunnshuset var varken stort eller snyggt och brunnsvattnet, som medelst en strutformig hov upptogs av en ful käring, var orent för syn och lukt och smak. Men då jag varken är läkare eller kemist, vet jag ej om orenligheten eller någonting annat gav vattnet dess kraft. Det mörka kyffet upplystes av en gipsbyst, föreställande en ung gud eller gudinna. En målad plåtgördel hindrade ett exakt bestämmande av könet, vilket åter föranledde otaliga dispyter och anatomiska utläggningar samt slutligen ett vad. Gördeln avlägsnades försiktigt, varvid det visade sig, att konstnären aldrig fullbordat sitt verk. Jag omnämner denna bysten därför att den under vår vistelse kom till oväntad ära.

Societetshuset var en oändligen lång, grön lada med vita poster och oräkneliga fönster, som gåvo traktens allmoge inblick i ett högre liv. Mången gång, då jag i mina predikningar sökt giva en bild av Guds boningar ovan molnen, har jag tänkt på den[67] där fönsterlängan, på härligheten innanför och de gloende bondungarna utanför. Societeten var grann och som det först tycktes skuren över en kam. Men snart kunde vi – Nora och jag väl förståendes – uppdela den på tre klasser: den bästa, den näst bästa och lanken. I den bästa räknades grevar, baroner och stora patroner; den näst bästa delades i två, brukssocieteten och handelssocieteten. Lanken slutligen räknade personer ur alla stånden, som just inte hade annat gemensamt än att de bugade och nego djupare än de andra. Jag fann också att de bälgade mera vatten än de övriga och att de ständigt ristade sina namn i trädstammar och bänkar eller skrevo dem i sanden. Brunnskamrern var en liten beskedlig och undangömd karl, som tecknade sig Superintendent och Ceremonimästare vid Kongl. Hälsobrunnen i Iglinge. Var han tog det ifrån, vet jag icke.

På denna orten gjorde vi vårt intåg som ovan beskrivits. Ett litet hus i ändan av parken blev vår bostad. Som vanligt fick jag min plats på vinden. Men nu skall jag till min k. hustrus grämelse berätta, att i vindsgolvet fanns en spricka mellan tvenne tiljor, bred som handen är tjock och var denna sprickan belägen över Noras krypin, ja mitt över hennes säng! Därigenom kommunicerade vi flitigt och icke minst om nätterna. Likväl var jag strängt förbjuden att kika ned, under det att Nora på- eller avklädde sig. Och vare sig min k. hustru vill tro mig eller ej, så vet jag, att jag höll det budet i ära. Ty jag var ung och vad man[68] vill säga om ungdomen, så är den tuktigare än en mognare ålder och finner just ett ärligt nöje i att hålla ett sådant bud, eftersom den har tiden för sig. Men låt oss nu inte tvista om den saken!

Redan första kvällen gjorde von Hanckens en promenad genom parken. Vittberest var jag icke, men hade dock besökt städer sådana som Uppsala, Örebro och Wadköping samt hade vid ett tillfälle farit tvärs genom hela Stockholm från Roslagstull till Hornstull; likväl har jag aldrig känt mig så tafatt bland folk som där i parken. Först och främst rörde de sig på ett besynnerligt tillgjort och långsamt sätt, som om de haft ett halvt skålpund klister under vardera sulan. Skakades hand så tyckte man sig se sirap drypa av fingrarna; och blickarna liksom summo i honung. Förnämt folk, det syntes nog, men för mycket sirap i mitt tycke. Vi von Hanckar kände oss släta. Kaptenen stirrade oavbrutet i backen; Nora smög sig tätt bakom söta mor och gumman själv rycktes upp ur sin dåsighet och plockade sig både fram och bak som en ruggig höna. De bondska och rätt tarvliga kläderna gjorde sitt till att öka vår förlägenhet. Den ende, som ej visste av någon blygsel, var Adolphen. Vid var mamsell och var välklädd karl stannade han, gapade, fick äntligen tummen i mun, sög och brummade. Adolphen! fräste kapten; Adolphen! Och detta ständiga Adolphen, Adolphen! väckte löje. För resten bar jag mig inte stort bättre åt själv. När jag strök förbi en grupp vackra mamseller eller fröknar, som just samklingade i ett[69] allt för muntert och behagligt skratt, stack jag oförhappandes mitt huvud in i ringen för att få vara med om nöjet. Ack, vilken plötslig kyla! Jag blev flat som en flundra och kom mig icke ens för med att fly, utan blev det fröknarnas sak.

Vårt första uppträdande i Iglinge gjorde icke något fördelaktigt intryck. Följande dagar avlade kapten och kaptenskan visit hos honoratiores, med vilka de hade någon om ock avlägsen förbindelse. Artigheten återgäldades icke. Vi voro isolerade. Vi hörde icke till den bästa societeten, icke till den näst bästa, icke ens till lanken, ty vi hade ingen att buga djupt för. Vi gingo allena som de stora gåsungarna. Efter några dagar gingo vi icke alls utan höllo oss inom vår hyddas trånga väggar. Kaptenskan sjönk ihop som en mjölsäck och rörde sig knappt ur fläcken; kapten gormade över mig; jag exercerade den dumme Adolphen och Nora kokade knäck, som vi åto tills tänderna stormvärkte. Varje afton infann sig Tomson pliktskyldigast och mälde, att pengarna ännu icke anlänt. Då fick von Hancken tillfälle att rasa ut för dagen. Eljest var han den tiden icke i sitt värsta humör utan snarare gråtmild. Han brukade säga:

Jag stannar i detta helvetet, tills jag fått min dom; då reser jag hem, sveper min gamla knektkappa om mig och lägger mig på sängen. Resten får min hustru och mina barn sköta om. Jag har gjort mitt.

Dessa ord syftade på hans sjukdom och död och väckte alltid en storm av känslor. Vi hade ju hört[70] liknande förr och skulle kanske icke ha tagit så illa vid oss, om ej Adolphen varit. För varje gång dessa ord upprepades, tumlade han med samma klumpiga energi fram till »pappakraken», bearbetade honom med sina knytnävar – och jag vill nämna att han i likhet med de flesta imbeciller ägde ovanliga kroppskrafter – skrek och snyftade. Det var ett helt arbete att få honom lugn igen och under en timma eller mer sågs han icke äta. Dessa känsloutbrott, som i någon mån smittade oss andra, tycktes lindra kaptenens humör. Vilka känslor hos detta barn! utropade han och omfamnade sin son. Ibland smög han sig in bakom ugnen för att dölja sina tårar. Då han åter kom fram, var han mild och lugn och kunde till och med skämta så smått.

Vår isolering grämde oss desto mer, som vårt ressällskap från Sutre rönte ett helt annat mottagande. Doktor Lesage och hans vicomtesse åkte, kan man säga, rakt in i den bästa societen. Det är besynnerligt, att en karl av så obestämd karaktär och som medförde en dame, vilken varken var hans maka eller syster, kunde bli så väl sedd. Men han var välklädd, han hade ett insmickrande och på samma gång värdigt sätt, han rörde sig uppenbarligen med stora medel, ty han och hans sköna hade lagt beslag på den stora lägenheten i Slottet, där de uppvaktades av en kammarjungfru och en betjänt i livré. Och framför allt – han var utlänning; en flyktig förbindelse med hans person kunde icke kompromettera. En dagakarl i dess ringa hydda kan man visa en viss aktning, ty han har sin naturliga[71] ram och kommer icke därur. Men vid en brunn, där ingen har rot och fäste, där allting är sken utan att man vet om motsvarande verklighet finnes, där måste folk av qualité visa mycken försiktighet. En utlänning förblir dock alltid en utlänning, och om man icke inlåter sig för djupt med honom måste det alltid bliva god ton att bemöta honom som en medmänniska. Därav skillnaden i vårt och doktorns mottagande. Han begagnade sig av detta förhållande för att knyta de bästa förbindelser. Var helst hans mörka kappa skymtade i parken, sågs den omgiven av själva gräddan. Allra högsta hönset i korgen, grevinnan Bungenstjerna, satt varje kväll någon timma i vicomtessens fönster, visavi den sköna. De båda damerna läste växelvis högt ur en fransk roman och kastade då och då förströdda blickar på de unga herrar, som gingo skiltvakt nedanför, alla gubevars med brunnsglas i händerna. Icke heller Lesage avlade visit hos von Hanckens. Men en dag, då kapten och jag gingo genom parken, mötte vi honom. Han kom oss till mötes med vänlig min och höjde handen till en förtrolig viftning. Kaptenen fann någonting sårande i denna legära hälsning och vände honom tvärt ryggen. En annan dag höll doktorn en flöjtkonsert i societetshuset, vartill inbjudningskort utdelades bland honoratiores. Hans betjänt bragte oss icke mindre än fem (alltså även ett åt mig!). Kapten gav betjänten en silverspecie och brände korten. Vi hade gärna smugit oss dit ändå men vågade icke.

Sänkte vi nu blicken från det högsta till det näst högsta, så funno vi i handelssocieteten lille Tomson, blek och försagd men ingalunda föraktad. Några unga män, som kände hans firma, hade tagit gossen om hand och sökte med spel och dryckjom skingra hans svårmod. Förgäves. Pengarna från Göteborg hördes icke av. Kapten behandlade honom för varje dag allt hårdare och hotade att angiva honom för ortens länsman, som just var ägare till det hus, i vilket vi bodde. Men Tomson hade även andra sorger. En gång, då jag besökte honom i hans bostad, fann jag honom stående på huvudet i den där kofferten. Jag frågade, om han allt jämt hoppades finna pungen, men han svarade:

Ack nej, jag söker min kära mors silverkors. Innan jag återfunnit det kan jag icke hoppas på någon ändring till det bättre i min förskräckliga belägenhet. Tänk sig själv, kära vän, hur jag har det! I Falun väntar Hedda både på mig och på alla mina fästmansgåvor; här gormar kapten och hotar mig med länsman, och var kväll lägger jag mig full eller halvfull, ty jag kan varken säga nej eller stå för ett glas. Om jag bara visste, varmed jag förtörnat min kära mor, så skulle jag nog återfå mitt kors och allt bli bra igen.

Så enfaldig var den stackars gossen. Men om hans hjärta kan ingenting annat än gott sägas, vilket bevisas av följande tilldragelse, som även belyser vår ställning och von Hanckens karaktär. Vi kommo till Iglinge på en söndag och näst följande onsdag var där bal för den bästa och näst bästa societeten.[73] Vid middagstid kom den lille ceremonimästaren slinkande inom vår dörr för att invitera och taga sin dusör. Kaptenen, vars förhoppningar om ett gott mottagande av societeten, ännu icke helt krossats, svarade att herr och fröken von Hancken skulle infinna sig. Sedan beslutet fattats blevo vi alla mycket oroliga. Kaptenskan gick till sängs med en vetebulle till tröst; Nora stridgrät och bad om förskoning, anande det värsta. Men von Hancken stod vid sitt ord. Själv hade jag endast allt för gärna gått med på balen, ty jag kan än i dag tävla med vilken dansmästare som helst fast ej i det nymodiga flänget. Men varken von Hancken eller min rock tillstadde en sådan djärvhet, utan blev det min lott att bland bondungarna vid fönstren kika in på ståten. Och våra värsta aningar besannades! Icke en enda dans fick min Nora dansa, icke en enda kavaljer nalkades den plats, där hon, den älskliga flickan, satt uppkrupen just som en liten vit duvhona utan make. Dock måste jag säga, att icke ens dessa högfåniga sprättars dumdryghet skulle ha avhållit dem från ett det utsöktaste nöje, om icke von Hancken varit. Där stod denne förskräcklige, långe, magre, gule, ilskne karl mitt framför sin dotter, stel som en gärdsgårdsstör eller en skiltvakt på post, tuggande sina knävelborrar, rullande ögonen, ursinnig över dotterns försmädelse, vartill han dock själv var främsta orsaken. Under hela balen tog han icke ett steg från hennes sida.

Nora, som visste, var jag fanns, stack då och då fram sitt lilla huvud och nickade så oförmärkt för[74] att säga mig, att hon var vid gott mod och struntade i flärden. Men jag var ursinnig ända ned i hälarna: jag bet mig i fingertopparna, stampade och svor, så att bondungarna skyggt drogo sig undan. Då hör jag en viskning bredvid mig, som säger: »Herrn! Ser herrn, att hon sitter!» Det var Tomson. Vi betraktade varandra: han lika vit av harm som jag var röd. Plötsligt högg jag honom i axeln. »För böveln! Herrn som är välklädd! Spring ögonblickligen in och bjud upp!» Han stirrade mig stort in i ögonen. »Tror herrn, att jag vågar?» »Visst attan vågar du!» skrek jag och duade honom för första gången. »Raska på bara, ty snart är det slut!» Han vacklade ett ögonblick, men satte av runt knuten och i nästa nu såg jag honom störta in i salen. Han steg fram och gjorde en oklanderlig bugning för Nora: den lilla skälmen såg åt mitt håll och blinkade. Själve von Hancken smålog hult och lade dotterns hand i Tomsons.

Isen var bruten: en ung karl trädde fram och begärde visavi. Han kysste Nora på handen. Allt artade sig väl: man ställde upp sig. Då slank den otäckern kamrern fram och begärde sin dusör av Tomson, som ej var inviterad. Det blev ett uppskov : Tomson grävde förtvivlat i alla fickor och fint folk rynkade näsorna. Kaptenen kastade ett guldmynt åt slinken, som bugande drog sig undan. Dansen begynte och jag, min fåne, jublade! Ack, vad hände! Tomson kunde icke dansa. I sin ädla iver hade han glömt denna omständighet. Nora måste släpa honom med sig och så snart hon släppte[75] sitt tag, stod han som en milstolpe. Man skrattade. Nora, redan i en annan kavaljers armar, borde ha instämt i skrattet och situationen hade varit räddad. Men den hjärtans ungen kunde icke fördraga Tomsons nesa, hon brast i gråt. Kaptenen rusade in i dansen, ryckte till sig sin dotter och öste ovett åt höger och vänster. Ceremonimästaren lät musiken tystna och under det att gästerna bildade hack, gjorde herr och fröken von Hancken en skymflig sortie. Vi lommade hem alla tre. Halva natten låg jag framstupa över golvspringan och sökte intala henne tröst. Men flickungen trodde sig vanärad för hela livet och grät bitterligen. Försynen skulle snart lära henne, vartill vi hava våra tårar.

Under det att vi sålunda gingo från nederlag till nederlag, hade vi den förargelsen att se mamsell Arrenander triumfera. Den tjocka mamsellen med sina tre avsigkomna adoratörer ständigt i hälarna borde väl om någon ha gjort en löjlig figur och gjorde så också. Men drives bara löjligheten till sin spets, ger den en god position i samhället. Dessutom begagnade hon alla tillfällen att komma folk in på livet. General Bungenstjerna, en onkel till den vackra grevinnan, var ofärdig av gikt och fördes omkring i en liten kärra, dragen av sin betjänt. Betjänten insjuknade eller rymde, jag minns inte vilketdera. Vips var mamsellen där och erbjöd sin Olle som dragare. Olle fick dra och mamsellen fick »kära vännen» av generalen och »söta mamsellen» av grevinnan. Av Lasse hade hon än större fördel. Han var en studerad karl hade ett gott[76] namn, vilket jag icke vill yppa, eftersom dryckenskap och andra laster bragt honom till tiggarstaven och slutligen på dårhuset. Mamsellen föreslog kamrern att Lasse varje söndagsmorgon skulle hålla en kort betraktelse i societetssalen. Vägen till Ömo kyrka var lång och förslaget mottogs med glädje. Ett stort ölfat förvandlades till predikstol: här tog Lasse plats och på en bänk nedanför tronade mamsellen just som en klockare med näsduk i handen. När församlingen infunnit sig sade hon: »Börja nu Lasse!» och Lasse började. Han saknade icke snille men talade ojämnt, mumlade fram långa ramsor för att plötsligt lyfta vingarna till flykt. Mamsellen kände så väl hans ingenium att hon för varje gång kunde säga: »Ack, nu kommer det!» varvid hon lyfte duken till ögonen. Det skulle ha tett sig allt för löjligt, om icke karlens snille ryckt oss med. Så snart han slutat, dök han ned i tunnan och försvann helt oförmärkt genom lilla dörren. Om det skedde på mamsellens befallning vet jag icke, men säkert är, att hon fick mottaga tacksägelserna. Då snyftade hon: »Ack, ack, kära söta, nu är vi pannkakor allesammans! Låt oss dricka en tår av Emils kaffe; det gör så gott.» Emil var hennes tredje tillbedjare, som försåg henne med det raraste kaffe och andra läckerheter. Och tack vare honom kunde hon i sin lilla jungfrubur i Slottet samla alla de förnämsta damerna eller åtminstone de gudliga. Ty fromhet och kaffetörst gå ofta ihop.

Men allt under det att hon drog fördel av sina adoratörer eller »småttingar», som hon kallade dem,[77] försummade hon ej att skaffa sig nya. Till på köpet var det de unga herrarna av bästa societeten hon lyckades fånga, vilket berodde därpå, att hennes fönster var beläget mitt under vicomtessens. När nu de unga herrarna för skams skull måste söka någon förevändning för sitt evinnerliga posterande, stego de fram till mamsellen och började en konversation. Goda tonen förbjöd dem att sedermera helt ignorera henne, utan måste de visa henne allehanda små uppmärksamheter, vilket – det må jag säga till hennes heder – var allt vad hon krävde av en tillbedjare. Om kvällarna flängde hon omkring i parken, uppklängd på sin karriol, dragen av den ettriga norrbaggen, och med det lilla pojkkräket slängande bakom sig. Då bytte hon hälsningar till höger och vänster och man kunde tro sig se en förnäm person, fast far hennes tjänt samman sina styvrar på skrot, lump, ben, talg, hudar och ull. Helt upp ur lanken kom hon väl aldrig men försmåddes heller icke av någon.

Så försmåddes vi desto mera. Jag vet icke, vad vi hade gjort för att komma i en så löjlig och föraktlig dager. Pengar hade vi och väntade mera, namnet var ju icke det sämsta och icke heller uppträdandet. Jag tror att det var kaptenens förskräckliga misantropi som gjorde oss avskydda. Och då den icke grundade sig på någon stor och tragisk olycka utan blott på småting, fick den samtidigt ett löjligt skimmer. Jag hörde ofta folk viska: »Ack, de arma von Hanckens!» och så brusto de i skratt.

Likväl hade kaptenen lyckats samla en liten kvällssocietet[78] och nämner jag ett par namn skall man tro oss mitt upp i smöret. Där fanns till exempel en greve von Battwyhl och en baron Rosenhane, som stadigt rökte sina aftonpipor i vårt förmak. Men lägger jag därtill att de övriga kumpanerna voro Olle, Lasse och Emil, så förgår glansen. Battwhylen var en tämligen ung man, ful som en apa och dum som ett spån. Han hade skingrat sitt fäderne på dumma upptåg och ställts under förmyndare. Rosenhanen var en den uslaste gubbe, snuskig och led. Han såg sig icke för god att krafsa på Noras dörr, men jag tror nog, att han ångrade det någonstans nere i vadorna. Han ägde trettiotvå anor, eljest ingenting, utan levde som parasit på Battwyhlens små tillgångar. Vad denne beundrade hos gubben vet jag icke, om ej hans laster.

Ja, där sutto dessa aporna och bolmade ned vår stuga. Det talades icke mycket, utan suckades och stönades mest. Ibland hände det, att någon beseglade sina hemliga tankar med en högljudd svordom, och genast svuro de andra. Alldeles som då en hund börjar skälla alla bygdens rackor instämma utan att veta varför.

Det dröjde tre veckor innan vi stodo inför läkaren. Brunnen hade nämligen icke någon stadigvarande sådan, utan varje lördag morgon kom stadsfysikus Wurm åkandes från Wadköping och söndag kväll lämnade han åter orten. Hans rykte var sådant att själve arkiater Schulzenheim skall ha konsulterat honom anbelangandes en hög persons hälsa. Skickligheten var icke stor, då det gällde att ställa diagnosen eller kurera sjukdomen: men i prognosen var han en överdängare. Den han gav liv, han levde; och den han gav död, han var redan död. Också fanns det folk, som icke vågade träda inför honom av fruktan att få veta sanningen. I Wadköping skall han ha saknat nästan allt umgänge, ty rätt vad det var, upplät han sin mun och sade: »Du lever icke året ut» eller »Ställ om ditt hus, du är nära däran». Och så blev det.

Till det yttre var han en mäkta stor och fyrkantig karl med brett anlete och en riktig kupol till hjässa, alldeles kal. Över bröstet böljade ett svart skägg, som påstods vara färgat: ty fastän till åren kommen hade han icke ett grått strå. Ögonen doldes bak stora, mörka glas. Stämman var lågmäld och mjuk, nästan viskande, och då han skrattade lät det just som då en katt fräser, fast lenare. I Iglinge var[80] hans mottagningsrum en lövhydda, som förnyades allt efter det lövet vissnade. Den låg vid ändan av en övertäckt vandringsbana, som förenade brunnshuset med »societeten» och som kallades »gröna gången». Här sutto sjuklingarna uppradade utmed kanterna från lördag morgon till söndag kväll, tålmodigt tuggande sin matsäck och bidande sitt tillfälle. Ty fastän de dagar i förväg anmält sig hos superintendenten, blevo de icke mottagna i tur och ordning, utan doktorn gick utmed raden och valde efter sitt tycke. Därvid satte han pekfingret för bröstet på sjuklingen och viskade: »Kom, kom, käre vän!» varpå han hastigt lufsade in i lövhyddan, följd av den utvalde på skälvande ben. Vid dessa tillfällen var han iförd en sid svart kamgarnsrock, väl tillknäppt från hakan till fötterna. På händerna bar han vita vantar, vilka pådrogos ett nytvättat par för varje patient. Varje onsdag tvättade brunnskäringen tjogtals av dessa vantar, och det fanns fruntimmer, som fikade efter att få sörpla i sig tvättvattnet. Sådan är den mänskliga vidskepelsen. Käringen gjorde sig härav en skön inkomst.

Första söndagen sutto vi där alla fem, men blevo förbisedda, som väntat var. Nästa gång sutto vi där både lördag och söndag, och framemot söndagskvällen hände det, att Wurmen stannade framför Nora. Genast reste sig von Hancken och sade:

Jag är kapten von Hancken och detta är min hustru, min dotter, min son och min sons lärare. Men det är egentligen jag, som har orsak att klaga –

Och han begynte läsa upp alla sina krämpor, som han för bättre minnes skull hade uppskrivna på ett papper. Wurmen stod sten stilla under talet, varefter han slog kaptenen lätt på skuldran och yttrade:

Jag beklagar kära vännens oerhörda lidanden, som äro enastående i medicinens annaler. Men jag kan trösta honom med, att han måste ha dött någon gång i början av nittitalet. Det är bara likbegängelsen som fattas.

Jag vet icke, hur det är vid andra brunnar, men vid Iglinge räknades det som en skam att icke lida av en anständig och farlig sjukdom. Folk fikar alltid efter medkänsla, och kan den icke vinnas genom dåd och dygder, får man, som vissa fruntimmer, dricka den suraste ättika för att förvärva ett anständigt maglidande. von Hancken hade förtröstat på sina fasliga sjukdomar och nu hörde han dem förhånas av själve Wurmen. Han utropade: »Även detta! Även detta!» Då brusto de kringstående i skratt, och som ofta händer på bedrövliga orter och vid sorgliga tillfällen, blev skrattet riktigt gällt och elakt. Vi skyndade hem, förvissade om att mer än någonsin vara föremål för allmänt åtlöje.

Den kvällen bolmade kaptenen tyst sin pipa, men när det usla sällskapet avlägsnat sig och vi voro allena i förmaket, började han tala på ett så ödmjukt och saktmodigt sätt, som aldrig förr. Han sade:

Min olycka har alltid varit mina olyckor. Carlander skall inte tro, att jag i mig ser martyrers[82] och andra heroers like. Nej, jag vet nog, vilken fnasker jag är. Men när en hund gnäller, stryker man honom om nosen. Det ligger så till, att man gör det. En själasträng vibrerar i samklang med gnället. Ja, så är det. Men aldrig blev jag struken om nosen. Så snart mig händer en malör, strax ropas det: Ack, så löjligt! Den gode Guden har förnekat mig de flesta naturliga företräden: det vet jag nog. Men varför skall han neka mig mina medmänniskors aktning och medkänsla. Den dag, jag hänger i ändan av ett rep, skall man skratta ihjäl sig.

Så lät det den kvällen, men följande morgon var han ettrigare än någonsin. Vi brukade dricka brunn på tider, då övriga gäster voro sysselsatta på annat håll. Han befallde oss att påtaga våra bästa dräkter (jag hade visserligen bara en och de andra voro icke stort bättre rustade) och satte oss i marsch mot brunnen vid den rätta drickningstiden, som var klockan åtta. Vi tågade i gåsarad, kaptenen först, tungt stödjande sig på sitt spanskrör. Vid brunnen rådde trängsel, men han banade oss kavat väg, knuffande envar, som råkade stå i hans närhet. Då gumman fumlade med håven, slog han käppen i skranket och ropade: »Tag djupare! Det tunna flyter överst och det starka ligger på botten. Tag djupare!» Han tvang oss att dricka sex glas var och förde oss därpå genom hela parken fram och tillbaka under en timmas tid. Då och då stannade han och pekade på någon förbigående i det han alldeles högt yttrade: »Betrakta den där! Vilken uppsyn[83]! Han tror sig vara något!» Vid hemkomsten föllo vi i en hög, alldeles förbi av trötthet och blygsel. Kaptenen ensam höll sig upprätt och spankulerade omkring i förmaket, i det han frammumlade långa ramsor. »Jag skall visa dem, vem jag är! Just det. Vem är jag? Kapten von Hancken! En adelsman! En krigare! Just det. En fri medborgare! En bottenärlig karl! Vem sätter sig på min näsa? Det vill jag se!» Vi fruktade för hans förstånd, men så snart gallan uttömts blev han åter lugn.

Dessa scener upprepades varje dag under en veckas tid. Han blev allt mera uppblåst och arrogant och det var ett rent under, att han icke råkade ut för någon tuktomästare. Allt för gärna hade vi hållit oss undan men vågade varken trotsa hans befallning eller lämna honom allena. Vid ett tillfälle mötte vi vicomtessen och grevinnan Bungenstjerna. Kaptenen ställde sig i posityr, lyfte på hatten och kastade slängkyssar. De båda damerna veko förskräckt åt sidan: Nora ville sjunka genom jorden av blygsel. Men kaptenen knep henne i kinden och sade: »Du rodnar som en ros, mitt barn. Ja, ja, din far är gammal och dödssjuk – men åt könet min ridderliga hyllning! Den där vicomtessen är just i min smak: hon är min favorit.» Han lyfte nu också på peruken och torkade svetten av hjässan, och i det han såg sig omkring med livliga blickar, sade han: »Jaha! Varför icke? Låt oss bära vårt huvud högt, min kära von Hancken!» Man förstår, att då dylikt yttrades med gäll stämma,[84] blev ackompanjemanget fnissningar och hånfulla anmärkningar.

Vid ett annat tillfälle kom den beskedlige Tomson travande emot oss med hatten i hand. Kaptenen gav honom en ond blick och frågade efter pengarna. Han svarade, att de hade anlänt och att han just var på väg till vår bostad för att avlämna dem. Kaptenen befallde honom att lägga pengarna på förmaksbordet: Tomson invände, att han skulle göra det senare på dagen, då han kunde erhålla kvittens. Det gav kaptenen anledning att uppföra en scen. Han ryggade baklänges, grep en förbigående herre i armen, vinkade andra till sig, och i det han pekade på Tomson, utropade han: »Nej, hör nu hit, gott folk! Är världen upp och ned eller är jag? Den där karlen har bestulit mig och kräver nu kvittens på återlämnat tjuvgods!» Tomson tog till flykten och kaptenen fortsatte sin promenad, pösande och myndig. Men när han vid hemkomsten genomräknat summan minst tjugu gånger, blev han plötsligen spak och sade: »Mina skulder frånräknade återstår mig niohundratrettio riksdaler riksgälds. Strunt är strunt i alla fall. Jag önskar, att jag aldrig kommit hit. Inte får jag min hälsa åter och var skall detta sluta?»

För resten var hans kaxighet ingenting annat än ett försök att spela upp sitt mod till nästa sammanträffande med Wurmen. Han var rent obegripligt ängslig att hans sjukdomar skulle behandlas en bagatelle. En ledsam nolla var han till vardags, men av läkaren borde han med sina många stenar[85] och andra krämpor kunna påräkna synnerligt intresse. När nu även det vägrades honom, kände han det som den svåraste orättvisa och blev topp tunnor rasande. Han lovade, att sticka sin käpp mellan benen på Wurmen, om han nästa gång ginge hans näsa förbi. Vi voro gruvligt ängsliga och väntade oss ett nytt och värre spektakel.

Lördagen kom men ingen Wurm; han hade fått förhinder. Vi drogo en suck av lättnad. Söndag morgon begåvo vi oss till societeten för att åhöra Lasses betraktelser. Han var rätt i sitt ässe och talade så sant och uppriktigt, att våra ögon tårades. Klockorna i Ömo begynte ringa till högmässa, vilket ökade vår andakt. Bäst det var, urskilde jag mitt i klockklangen ett dovt ljud, just som ett avlägset åskmuller. Kaptenen lade sin hand på mitt knä och viskade: »Det är Wurmens kärra.» Strax därpå rullade kärran förbi fönstren. Hela församlingen reste sig och strömmade ut, ty alla voro angelägna att få en god plats i »gröna gången». Det blev en förskräcklig trängsel: fruntimren gingo fram med klor och armbågar för att komma lövhyddan så nära som möjligt. Slutligen måste ceremonimästaren ingripa och ordna församlingen, varvid han gav oss den sämsta platsen längst bort i gången. Kaptenen yttrade helt beskedligt, att han nog finge vänta en vecka ännu eller två. Emellertid klagade han över ett begynnande anfall av stenkolik och vi voro beredda att föra honom därifrån. Då inträdde Wurmen. Jag har honom ännu för ögonen där han skred fram genom gången just som jag[86] föreställer mig en kung på en hovbal. Fruntimren stöpo ljus till höger och vänster och även karlarna gjorde sina bästa bugningar. Wurmen nickade obetydligt: de stora, blanksvarta brillorna riktades än hit, än dit och jag tyckte, att han liknade ett fabeldjur, en Minotauros eller dylikt, som är ute på rov. Utan att ha stannat en enda gång nådde han fram till vårt ställe. Han dröjde ett ögonblick vid Nora, men vände sig strax därpå till kaptenen. Och nu gjorde han något, som väckte allmän förvåning och även – tror jag – avund. Han lade armen kring kaptenens skuldror och drog honom intill sig med en liksom öm och smeksam åtbörd. Och han sade:

»Hjärtans käre herr von Hancken, följ nu med mig. Kom, kom!»

Det var alldeles mot vanan. Kaptenen bugade sig djupt, men Wurmen stack armen under hans och de gingo förtroligt tillsammans gången uppför. Kaptenen kastade till höger och vänster de stoltaste och högfärdigaste blickar, han någonsin åstadkommit. Ja, dårskapen må icke förnekas: vi erforo alla en känsla av triumf, alla undantagandes den dumme Adolphen, som visst blev rädd och pustade: »Ack, ack, där tog han pappakraken.» Vi andra sträckte på oss, sågo oss omkring och mötte allas blickar. Detta räckte en god halvtimma, varefter Wurmen och von Hancken åter inträdde i gången. De gingo fram till vår plats: Wurmen tog Nora kring armbågarna och sade: »En sådan vacker flicka!» Till Adolphen sade han: »En sådan beskedlig[87] gosse!» Slutligen vände han sig till kaptenskan:

»Kära fru von Hancken, här är mannen. Sköt om honom, sköt om honom! Ingenting är för gott åt den kära von Hancken.»

Därpå bugade han djupt och avlägsnade sig för att göra ett nytt val i raden. Vi sågo, att han använde den gamla ritualen, vilket ökade vår tillfredsställelse. von Hancken tog sin hustrus arm och vi lämnade »gröna gången», ledsagade av nyfikna och aktningsfulla blickar. Utkomna slogo vi oss ned på en bänk. Kaptenskan sade: »Du fick ändå företräde.» von Hancken muttrade: »Jag visste nog, att jag skulle tämja honom. Han var hövlig, som du såg.» Vi brunno av ängslig nyfikenhet, men frågorna stockade sig i munnen. Vi voro allena i hela parken och vi tego. Kaptenen ritade med käppen i sanden en etta, en tvåa, en trea, en fyra, strök ut och började på nytt. Brunnsgumman gick förbi: han pekade på henne och sade: »Betrakta gumman! Hur beskedligt hon går där och vankar! Vad gammal kan hon vara?» Vi gissade på hennes ålder: så tego vi åter. Äntligen hörde vi Ömo klockor ringa till utgång. Kaptenen steg upp och sade:

Solen gassar skönt, men låt oss gå hem.

Adolphen skickades upp att läsa sitt kapitel i bibeln. Vi andra samlades i förmaket. von Hancken tog sin hustrus händer. Jag såg, hur han med fingertopparna smekte hennes handleder, och denna förstulna smekning, ett minne av ungdomens förvissnade[88] älskog, rörde mitt hjärta. Jag vände mig bort och jag hörde von Hancken säga:

Kära hustru! Ja, det är slut. Jag har blott några veckor kvar.

Det blev varken rop eller gråt. Ack nej, det hade jämrats för mycket där i huset. Kaptenskan frågade: »Hur kan han veta det? Vad fattas dig?» von Hancken svarade: »Det fattas mig pengar till en operation, som endast kan utföras i Stockholm om ens där. Och även om den utfördes, skulle utgången vara oviss. Låt oss icke vidare tala om sjukdomar. Jag har haft nog.» Han framtog sin skrivportfölj, där räkenskaperna förvarades, och slog sig ned vid bordet. Nora och jag skickades ut med Adolphen för att se på ståten. Det var nämligen midsommarafton.

Alla de små husen voro smyckade med löv och blommor. Blott vårt stod kalt, ty von Hancken hatade löv och blommor, som voro ett tillhåll för ohyra och som vållade husröta enligt hans förmenande. Och mot husröta hade han tappert kämpat livet igenom. Adolphen skar sig en lövruska och vallade före oss. Han kom snart i det yppersta lynne, fäktade vilt med sin ruska och brummade förnöjt. Aldrig har jag mött så många vackra flickor som den dagen och aldrig har jag känt mig så sorgsen. Stor orsak att sörja von Hancken hade jag icke: men hans död skulle ställa mig på bar backe och den skulle skilja mig från Nora, kanske för alltid. Adolphens klumpiga krumsprång plågade mig. Kaptenens utmärglade gestalt var mig för[89] ögonen och svor illa mot den feta pojkens fräcka välmåga. Jag fick den tanken att låta honom äta ihjäl sig eller åtminstone till magknip och olust. I kanten av parken låg en stuga, där brunnsgumman gav spisning. Vi begåvo oss dit och jag beställde fram filbunkar, stora som handfat. »Ät, kära Adolphen,» manade jag, »ät, ät!» Där fanns folk före oss och flera kommo. Mamsell Arrenander satt där omgiven av gamla och nya adoratörer. Hon kom till oss med tre drypande feta voffellaggar. Jag avstod från min till Adolphens förmån. Andra människor, även sådana som vi alls icke kände, kommo fram till oss med andra godsaker. Alla frågade de efter den käre von Hanekens tillstånd. På några få timmar hade vi gjort ett i sanning förunderligt framsteg i societetens ynnest. Varför? Någon sade: »Jag har hört, att han skall vara döende.» Runt omkring oss sågo vi ansikten med uppspärrade ögon och andäktiga, förvetna miner. Jag tyckte mig höra hundnosar vädra i luften. Man insöp vår lukt. Ett gammalt fruntimmer sade: »Blott en mycket svår och dyrbar operation kan rädda honom: och därtill saknar han medel, den beskedliga människan.» Det blev ett hjärtligt suckande: några fruntimmer kramade och kysste Nora. Hon förändrade icke en min, yttrade icke ett ord. En annan sade: »Ja, det är sant, von Hancken har blott några veckor kvar.» Hur visste hon det? Adolphen började se sig oroligt omkring, men jag sade: »Ät, kära Adolphen, de goda människorna vill ditt bästa.» Han snörvlade och åt. Äntligen bröto vi upp. Adolphen[90] mådde väl men kände sig tung och skumpade mindre.

Det aftnades och vi begåvo oss till dansen, som gick i det fria. Den kvällen blandades brunnssocieteten med nejdens ungdom. Grova drängarmar kramade de bräckligaste midjor och en tunn petitmaitre liksom försvann i en yppig bondjäntas famn. Ett lantligt hoppetosseri och dundrande svängom fingo ersätta de fina danserna. Det var just den kvällen efter mitt tycke: jag ställde Adolphen vid ett träd med bud att stå stilla och kastade mig mitt i med Nora i min famn. Huj, vad det gick! Men vi hade icke snott ett halvt varv kring planen, förrän vi plötsligt slaknade båda, stannade och stodo där så skamsna, att vi icke vågade se varandra in i ögonen. Vi larvade långsamt hem.

Vid vår knut var ett helt käringmöte, vars förklaring gavs av Wurmens kärra, som höll utanför förstukvisten. Det var ännu en favör som även de allra högsta förgäves brukade eftertrakta! Vi fingo sedan veta, att doktor Lesage förmått honom att göra ännu en undersökning. Resultatet blev detsamma, men kaptenen kände sig ganska smickrad och då Wurmen avlägsnat sig, funno vi honom vid gott lynne. Vi berättade, att folk efterfrågade hans hälsa och det ökade hans nöje. »Ja, ja,» sade han, »man dör ju inte alldeles som en hund.» Emellertid skickade han barnen till sängs – kaptenskan hade redan dragit sig tillbaka –; jag åter fick befallning att stanna i förmaket. Fast det var ganska god dager, tände han tvenne ljus och ställde på bordet.[91] Där låg ett långt papper med anteckningar och siffror i kolumner. von Hancken pekade på papperet och sade:

»Vi ha gjort ett överslag och jag behöver inte säga herrn att husets ställning är sämre än sämst. Denna resan var en dumhet, föranledd av ett fåfängt hopp om återvinnande av hälsa och krafter. Men vi ska inte tala om det. Vad herrn anbelangar borde han rätteligen utbekomma hela årslönen. Därhän sträcker sig icke min förmåga, utan jag bjuder honom, vad han har innestående eller i runt tal tjugufem riksdaler. Är han nöjd?»

Jag betygade ödmjukt min tacksamhet. Årslönen var femtio riksdaler samt dessutom en dräkt till julen. Den hade jag aldrig fått. Gud vare mitt vittne, att jag i den stunden icke hyste några småaktiga tankar – men hur det nu var, måtte jag ha kastat en blick på min slitna rock, ty kaptenen slog sig plötsligt för pannan och ropade: »Dräkten, för pocker! Den hade jag glömt. Vad säger herrn om denna?» Han vände sig runt i det han höll upp frackskörten, så att jag skulle kunna granska härligheten både fram och bak, där slitningen är störst. Jag stammade någonting om att jag alls icke tänkt på dräkten, men han slog mig välvilligt på axeln. »Ungt folk tänker alltid på dräkten, det vet jag nog. Herrn ska ha den här, fast väl förståendes, först när jag icke behöver den.» Han drog av sig rocken och provade den på min person: det befanns att vi hade samma statur. Då blev han själaglad, dunkade mig i ryggen och sade: »Kors så bra![92] Nu gör jag rätt för mig och det har alltid varit min högsta tillfredsställelse. Att göra rätt för sig, städa undan och hålla rent i sitt hus, det är vad en hederlig karl kan åstadkomma.»

Därpå befallde han mig att taga plats vid bordet. Han skulle skriva några brev, men smärtor i ryggen hindrade honom från att sitta framåtböjd, varför han önskade diktera dem för mig. Så skedde och jag skrev efter hans diktamen ett halvtjog brev. Adressaterna voro diverse höga personer, förnäma släktingar, forna gynnare, förmän i tjänsten, rika grannar med flera. Innehållet var ständigt detsamma: en ödmjuk bön att titulus måtte taga sig an von Hanckens hustru och barn. Ack, vilka ömkliga brev! Alla dessa människor hade jag hört von Hancken omtala med den största vedervilja, det djupaste förakt. Och nu! Smicker bet smicker i svansen, superlativ stöp på superlativ i en majdans av flämtande artigheter. Och var och en av dessa herrar hade ständigt varit högsta och enda föremålet för en viss von Hanckens kärlek, beundran och vördnad; ett tänkesätt som delats av dess maka och inpräntats i dess barn. Jag kände ju den arma karlens ställning och uppskattade hans olycka att nödgas lämna hustru och barn i djupaste misär, likväl undgick jag ej att rycka till vid vissa uttryck och visa min leda. Han märkte det och sade:

Carlander grinar? Ja visst! Men så är det, så går det, så blir det! Man balanserar icke sin stolthet genom tusentals olyckor. Och även om man gör, även om man bär huvudet högt in i det sista,[93] så tvingas man dock att just vid gravdörrn göra sin sorti med en supplik. Skriv han! Får han bläck på fingrarna, så går det bort i tvätten.

Jag skrev; och först bort mot midnatt var det färdigt. von Hancken förseglade breven med sitt sigill; han drog en suck av lättnad och gnuggade sina händer.

Nu är det undanstökat, som var svårast. Jag har knäböjt inför mina likar och bett om barmhärtighet. Det var första gången jag tiggt och Gud ske pris också den sista. Vet han vad, Carlander, jag kommer att dö skuldfri och det har alltid varit min högsta ambition. Nu ser jag mina dagar an med ro, till den stunden kommer, då jag böjer mitt knä för den, som högre är.

Han bad mig gnida ryggen, som värkte. Medan jag det gjorde sade han: »Carlander tänker bli präst och har redan studerat något. Jag skulle vilja tala med honom.» Allt för gärna hade jag dragit mig undan, ty den stora olyckan med Carlanders »Theodicé eller Wärldsförklaring» hade just som givit mig avsmak för teologiska discursioner. Men min förlägenhet blev ännu större, när kaptenen yttrade:

»Säg, Carlander, hur kom det sig att han den där olyckliga aftonen i Sutre kallade mig greve? Det har jag ofta undrat över.»

Sanningen att säga, skulle det högeligen förundrat mig om herr von Hancken icke undrat över den saken. Men giva den en antaglig förklaring utan att blotta min dårskap, kunde jag icke och nöjde[94] mig med att gnida handen het mot hans rygg. Lyckligtvis tycks han icke ha väntat något svar utan fortsatte:

Det vill jag säga honom Carlander, att han den gången blott kom med en halv osanning eller mindre. Ty om jag skulle födas som greve eller ej, det hängde på ett hår, bokstavligen talat.

Och nu förtalde han en kostlig historia, för vars sanning han själv får borga. Min tro är, att han läst den i en bok eller hört den berättas om någon annan, fastän han nu i sin begynnande själsoro knöt den vid sitt liv. Så här löd den:

von Hanckens far var av den grevliga släkten, hans mor en borgardotter från Stockholm. Grevens kärlek skall dock ha varit så sann och uppriktig att han högtidligen lovat sin flicka äktenskap, efter vilket löfte hon gav honom sin person. En dag då de unga sutto kärligt tillsammans, hände det sig, att någon oförmodat inträdde i rummet, varvid greven hastigt sprang upp. (Vilket i och för sig icke skvallrar om ett gott samvete och redliga avsikter.) En hårlock, som fastnat vid hans uniformsrock, slets lös från flickans huvud, förorsakande en svår smärta. För att trösta henne, lovade greven att bevara locken som ett evigt minne. Flickan sade: »Ack, du kastar nog bort den. Eller gumman i ditt kvarter städar undan den med soporna.» Greven bedyrade, att han skulle gömma reliken så väl, att ingen människa på jorden skulle kunna finna den. Flickan sade: »Lova det på din salighetsed.» Han lovade, men genast föll flickan över honom med[95] allehanda förebråelser. Hur kunde han lova någonting så orimligt? Var skulle han finna ett sådant gömställe? Där såg hon, vad värde hans löften och eder hade! Där blottade han sin karaktär! Med mera sådant som en svartsjuk flicka kan finna på. Greven sökte värja sig med ett skämt och sade: »Jag vet råd! Jag klättrar upp på Klara kyrktorn och gömmer locken i näbben på tuppen.» Det var tillräckligt galet tyckte han; men flickan tyckte, att härigenom skulle hon sätta hans trohet och kärlek på prov. Och hur den arme greven slingrade sig, ansattes han så ihärdigt av flickans förebråelser och anspelningar på trolöshet och feghet, att han slutligen med sammanbitna tänder och förbittrat sinne gav sig till att kliva och klänga uppför Klara kyrktorn. Upp kom han och ned kom han och locken skall han ha stoppat i näbbet. Men när han väl fått jord under fötterna och just som den tokiga flickan ville falla i hans armar, vände han henne ryggen och såg henne aldrig mer. Detta var anledningen, varför von Hancken ej föddes som greve; och detta berättade han mig med djupt och suckande allvar.

Vidare sade han:

Därför är det sant och alls inte skämt när jag brukar säga: Min lycka hänger på ett hår i Klara kyrktorn. Mina olyckor begynte redan i moderlivet med den allra största. Ty hade jag fått min grevekrona och de grevliga domänerna, så hade jag blivit en annan människa. Min natur är icke dålig, men ett strävsamt och tungt liv från begynnelsen har förkvavt[96] varje stort anlag. Mången gång, då jag läst min Plutark eller andra levernesbeskrivningar, har jag tänkt: Även du hade kanske blivit en stor man om du icke varit så eländig. Och de åren då denne Bonaparten begynte sin lysande bana, hade jag så underliga funderingar, att folk skulle ha baxnat, om jag yppat dem. Och vad gjorde jag under tiden? Kämpade med den förbannade husrötan, lade nytt tak på stallet, brände tjära och botade Adolphen för kikhosta. Inte stort mer, det försäkrar jag herrn. Men sådant föder bittra tankar, Carlander, bittra tankar. Vår Herre har aldrig riktigt förstått mig.

Han tackade för gnidningen och begynte spankulera omkring, under det att han då och då lossade och avlade ett plagg eller någon av de otaliga lindor, som tycktes utgöra största parten av hans lekamen. De livliga tankarna gåvo honom en synbar lätthet i kroppen; han rörde sig allt kvickare och med många åtbörder och grimaser. Dem kände jag rätt väl, fast de förut varit stumma. Nu följdes de av ord, som förklarade deras innebörd. Bland annat sade han:

Jag försäkrar Carlander, att jag skulle ha blivit en kavaljer av klaraste kristall, om icke omständigheterna gjort mig till en drummel. Ty där fanns stora anlag för en fin och nobel courtoisie, ett legärt och ridderligt umgänge med könet, vilket jag tillskriver mitt grevliga blod, som ingen kyrktupp i världen tar ifrån mig. Jag har aldrig läst en fransk roman utan att fälla hemliga tårar vid en[97] imaginär grav. I den graven låg chevalier de Hancken! Hurudan blev min lott? Vid trettio års ålder hade jag icke känt annan kvinnlighet än några lusiga slinkor. Vid trettiofyra gifte jag mig med fru von Hancken. Av kärlek visserligen – dumt nog för resten! – men vilken kärlek! En vadmalsamour, min herre! Ett slitstarkt vadmal, som räcker ännu, dess värre! Och med vilka har jag umgåtts? Med grova knektar, dumma bassar, med svin, höns, får och kossor. Hurudan blir då conduiten? Jo, sådan att jag skäms. Men de naturliga anlagen röjs i mina drömmar. Där umgås jag med grandseigneurer och grandes dames. I drömmen ja! Men det vakna har Vår Herre förfuskat.

Han gjorde några piruetter för att visa mig sin hållning. Och den var nog god. Men då nu allt flera lindor avlagts tyckte jag mig, sanningen att säga, se ett skelett dansa i det blandade ljuset från två snedbrunna rykande dankar och sommarnattens bleka sken. Jag gjorde en åtbörd för att taga farväl, men han lade händerna på mina axlar.

Kära Carlander, sade han med jämmerlig röst, hav lite tålamod. Natten är lång. Kroppen värker. Själen värker. Ack, vilken själ! Den har brunnit för frihet och rätt! Den har brunnit för alla mänskliga dygder utan undantag. Jag har hatat våld och väld, lismeri och kryperi, intrig och kabbal. Jag har älskat folket, jag har hatat tyrannerna. Hur ofta har jag icke velat ljuta mitt blod för något stort. Och en gång var jag nära däran. Märk, Carlander, hur Ödet gäckat mig i stort som i smått.[98] Jag, jag själv, von Hancken, befann mig i Stockholm närmare bestämt i ett hus vid Oxtorget samma natt, samma timma, ja samma sekund som tredje Gustaf föll för frihetskulan! Och än mer! Tre timmar före händelsen gick jag förbi kungliga slottet över Norrbro och tätt utmed operans murar. Vad ger han mig för det? Jag kunde ha hållit det vapen, som befriade fäderneslandet. Men jag gjorde det icke. Nej varför? Av den simplaste orsak! Ingen hade anmodat mig. Ingen hade sagt ett ord om saken eller ens antytt den i min närvaro. Jag kom från landsorten, där kungen var älskad som en far. Hur kunde jag veta, att han var hatad i Stockholm. För resten tar jag visst inte kungamördaren i försvar; tvärt om var jag bland dem som spottade på honom. Han led ett välförtjänt straff. Men ett lika hårt fast oförtjänt straff är det att dö av brist på medel i en usel sjukdom, då man så ofta som jag har tänkt sig en död på ärans fält. Förstår han mig, Carlander?

Nej, svarade jag uppriktigt.

Han sade:

Det gör också detsamma. Låt oss röka var sin pipa, men alldeles tysta! Give Gud att jag icke väckt min stackars hustru!

Men tystnad var för von Hancken ett olidligt tillstånd och snart hörde jag åter hans gnatiga röst.

Jag är en eländig man, Carlander. Hela mitt liv har varit spöslitning från det jag liten var. Gjorde jag fuffens, hoppade och sjöng som andra småpiltar – vips var någon där och knuffade mig i gatan. Därvid slog jag alltid näsan, som ju är något lång, och blodade ned mina kläder. Då grät jag, och då fick jag leva. Så snart jag surade fick jag leva, men munter fick jag icke vara. Helst skulle jag blunda. Min dag var natt. Jag hörde andra tala om lätta nöjen, om flickor, om trallallala! Bä! Jag var för sur. Mina vägar förde alltid bort. Jag gick in i ett benhus, då jag ännu hade kött på benen. Andra blevo mätta på nöjen; de lade sig i bakhåll och föllo över mig. Dumme Hancken, dumme Hancken! Det var också ett nöje. Varför? Allt lätt och lustigt och muntert gjordes till pilar mot mitt bröst. Hörde jag skratt, alltid var det åt mig. Vi unga gradpasserare hade en klubb, som kallades Asmodeusklubben, därför att vi enligt statuterna skulle gå illa åt alla äkta män. Där hölls en bal. Jag infann mig med tvenne vackra mamseller, som lågo mig lika om hjärtat. Min uniform[100] var splitter ny och jag hade offrat min sista skilling. Nu skulle jag göra mig gällande. Vi hade utsett till offer en gammal narr med ung hustru. För henne skulle jag spela efter överenskommelse. Jag trodde mig vara en kaxe. Jag gör ett knäfall. Då grips de båda mamsellerna av svartsjuka, de springa fram och rycka mig i vardera rockärmen. Vad händer? Uniformen faller sönder i alla sina delar, från ovan till nedan. Den var tråcklad och icke sydd. Förklara det! Hade hin farit i skräddaren eller var det en komplott? Men det stred mot statuterna, herrn! Undra på att jag blev vresig. Jag blev som en morrande hund. Vad jag fick, det morrade jag mig till. De kastade något åt mig för att jag skulle tiga; men aldrig det jag ville ha. Då jag gick i min hustrus hem för att fria, var det en syster det gällde. Hon var vit och mjäll i huden och sval som en dörrpost, att luta pannan mot. Vi voro tre om henne och jag gick emellan och morrade. Då kastade de till mig den här. Och hund som jag är, spärrade jag genast upp käften. Hon är grov och gnetig, knottrig i huden som en plockad gås. Bä! Det hade ingenting betytt, om jag hållit av henne. Men jag höll inte av henne. Jag gifte mig av kärlek men inte med den, jag höll kär. Det är det löjliga med mig.

Han återtog sin promenad från vägg till vägg, och allt under det att han bolmade hiskligt ur sin långa pipa, vars huvud släpade efter honom på golvet, talade han oavbrutet.

Den där Asmodeusbalen, sade han, den glömmer[101] jag aldrig. Där stod jag nyss så grann i min färska uniform och nu i bara underkläderna, som sällan äro visibla, det vet man ju. Och så har det alltid varit. Bäst jag tyckt mig stor och liksom vidgat bröstet till ett andedrag, strax var jag mindre än minst. Den tid jag gjorde tjänst, satt jag mestadels på högvakten. Så snart någon högre officer skulle inspektera regementet, skickades jag i arrest. Kan herrn säga varför? Alla malörer skrevos på mitt konto. Och likväl var jag flitig som en myra och hade vackra talanger. Jag visste, att jag var född till stora ting, men jag visste icke till vilka. Jag har tecknat, målat, musicerat, politiserat och inventerat. Jag har skrivit en traktat rörande Polens affärer och en annan rörande kaffedrickandet. Jag har odlat kaffe, tobak, vin, sockerrör och mullbärsträd på den kargaste jord, utan att erhålla det ringaste resultat eller ens någon uppmuntran från det allmänna. Kan herrn säga varför? Nej, alla mina talanger ha förkvävts. En enda gång har jag rönt ett oförbehållsamt erkännande och det av herr landshövdingen själv, som behagade yttra: Herr von Hancken är en verklig filosof. Jag hade nämligen visat honom en råttfälla av egen invention och var den så inrättad, att det kloka djuret, sedan det fastnat, åter kunde gillra fällan genom att trycka på en fjäder. Jag räknade med dess naturliga benägenhet att vilja locka andra i samma fälla och däruti misstog jag mig icke. Nåja, så fick jag då heta filosof av herr landshövdingen. Men det är[102] också allt. Och nu skall jag dö. Kan herrn säga varför?

Han stannade framför mig och med en blick, som gjorde mig ansvarig för allt, sade han:

Det står skrivet: O död, du gör den torftige väl. Men det, ska jag säga herrn, är ett stort misstag. Så snart en fattig fan dör, ropas beskäftigt: Ack, så barmhärtigt! Bä! Man unnar honom icke ens livhanken, det är hela barmhärtigheten. Bland alla mina olyckor räknar jag denna som den största.

Försagd anmärkte jag, att vi alla skola den vägen vandra. Men han snäste mig.

Bä och återigen bä, min käre Carlander! Vad angår det mig vart herrn och de andra vanka? Nu är det jag, som skall dö. För alla de tråkigheter jag haft, hade jag åtminstone väntat mig ett långt liv som ersättning. Men därav blev intet. Nå, det skall antecknas.

Han gick fram till bordet och snoppade ljusen. Och då vi nu riktigt tätbolmat rummet, såg jag honom just som en skugga i röken. Ur skrivportföljen framtog han en bok i kalvskinnsband.

Den här, sade han, kunde vara något för Carlander att ögna i. Andra skriva upp sina utgifter, sina växlar, sina fordringar och skulder, korteligen sina mellanhavanden med nästan. Men vem för bok med Vår Herre? Det glömma de, stollarna. Men icke jag. Se, här står tryckt med guldbokstäver: Ordning och Rättvisa. Det är icke någon admonition åt Vår Herre – gubevare mig väl – bara en liten påminnelse. Detta reskontra upplades anno[103] 1768, då jag vederfors en stor orätt, i det min kära faster och fostermor, fröken Fredrika von Hancken, gjorde mig arvlös blott för det jag kallat gumman en gammal sillfördärverska. Hon hade nämligen bjudit mig den fisken i skämt tillstånd och serverad med löksås, som jag icke tål. Ja, varför gjorde hon det, Carlander? Där gick trettiotusen riksdaler banko, märk banko! Vartill kommit fyratusen i omkostnader för arvsprocessen. Nu börjar herrn inse, att man skall skriva upp! Trettiofyra tusen plus räntor efter tre procent är en vacker början. Sen fortsätts det sida upp och sida ned, tills datum 284 sidor. Och ändå har jag icke fäst mig vid småsaker. Då suggan våren 94 låg ihjäl nio de grannaste kultingar, antecknades icke en skilling. Ty sådant kan hända en var, så illa som de djuren äro skapade. Men när en kråka faller ned i skorstenen och förorsakar en eld, som spräcker hela muren, då får Vår Herre ursäkta att jag icke är med längre. Ty sådant händer bara von Hancken. Å andra sidan har jag Honom till godo upptecknat minsta fnyk, som kommit mig till del. Dock icke livet, eftersom det skall återlämnas. Eljest allt efter markegångspris eller andra officiella beräkningar. Och där sådana icke stått till buds, har jag prövat värdet efter bästa förstånd. Min kära hustru sattes på själva bröllopsdagen till tiotusen riksdaler eller med utstyrsel och hemgift sjuttontusen sexhundra. Nötning och sjukdom ha sedan tvungit till avskrivningar. Andra poster ha ju stigit. Nora satte jag i förstone blott till femtusen; nu är hon värd tjugu[104] och blir giftet gott, ökas det. Adolphen som gossebarn sattes från början till tjugu. Och den siffran har jag aldrig velat ändra. Nåväl, Carlander, vid sista bokslutet, som alltid göres på lilla julafton – ty det är just som att få en klapp – skrev jag mig till godo i runt tal trehundratusen riksdaler specie eller sjuhundranittioåttatusen riksdaler banko eller tolvhundratusen riksdaler riksgälds. Det är, vad han är skyldig mig, Vår Herre. Vad sägs om det?

Jag kunde icke annat än förvåna mig över hans fräckhet att gå till rätta med Vår Herre, och det sa jag honom. Han mumlade: bä, bä. Det där bräkandet var nytt för dagen och tycktes ersätta de fasliga kötteder, som eljest späckade hans tal. Han sade:

Tror herrn, att jag ämnar stämma Försynen till tings? Ånej, inte när man fört elva processer, av vilka nio förlorats. Och de båda vunna gåvo mig icke en skilling. Men jag vill visa, att det är jag, som skall stånka och inte Han!

Han satte sig vid bordet, rak i ryggen, kantig och platt som en bräda. Med stel hand införde han ännu en post i huvudboken: en förtidig död. Men när han skulle bestämma dess värde, föll pennan ur hans hand och han blev sittande en stund, styv och stilla. Plötsligt for han upp, lyfte båda armarna och knöt dem i kors över ansiktet. Han mumlade mellan tänderna:

Jaså, man skall dö nu? Verkligen, verkligen? Å verkligen! Å, jag säger bä! Jag säger bara: bä, bä!

Då han åter vände sitt anlete mot mig, skrämdes jag av dess osaliga och förvirrade uttryck, som tycktes hota med någon förtvivlad gärning. Men det skräckinjagande uttrycket förflyktigades snart och jag såg åter den sure von Hancken med dess bleka, gulsprängda ögon, dess bittra mun under slaka, glesa knävelborrar. Jag sökte trösta honom med några allmänna ord, men han avbröt mig med ett ljudligt och långdraget:

Bäää – bääää –

Och han sade:

Varför står jag här till åtlöje inför herrn, som bara är en lurk? Det sker mig orätt och jag vill ha rätt. Köttet är borta, huden är vissen, tänderna falla, benen knastra som bräckta. Säg mig herrn, varför? Skall jag höra smädelser och hån till min död och dö som ett lumpet hjon? Nej, jag skall täppa till munnen på dem, ty rätt är rätt och jag har rätt. Nu dör jag emellertid som herrn vet. Wurmen har sagt det. Han tog mig i famn och jag såg på blotta grinet vad komma skulle. Det är svårt att överraska mig nu för tiden. Jag är van vid förtret. Jag tror icke ens att Vår Herre skall lyckas. Och minns! Att när ni nu står där, ni andra, och glo ned på kistan, så minns! Att då knyter jag näven! Jag ger mig inte. Jag knyter näven så här. Betrakta!

Han knöt mycket riktigt sin näve, knotig som en fågelklo, och sträckte den fram mot mig. Tyvärr gjorde han det med sådan kraft att min näsa fick en försvarlig törn. Jag skall alltid blygas över vad[106] som nu skedde. Mannen var svag och jag hade nyss med deltagande lyssnat till hans dödsbetraktelser, som huru förvirrade och enfaldiga de än voro, likväl inneburo en ömklig själs klagan. Icke förty drev jag honom på örat. Våld mot min näsa har alltid försatt mig i raseri, så att jag fäktar blint. Aj för pocker! skrek jag. Och innan jag visste till mig, låg von Hancken på golvet i en oreda av bindlar och lindor. Förskräckt och ångerköpt böjde jag mig ned över honom, framstammande några ursäkter. Han korsade armarna över huvudet, som om han väntat nya slag och mumlade: Aj, aj! Väck bara inte min hustru! Aj, aj, det här var en svart historia.

Jag fick honom på benen. Till min förvåning gjorde han mig icke några förebråelser, fnös blott och huttrade. Grova snarkningar från kaptenskans rum övertygade oss om hennes trygga sömn; men från fönstersidan tyckte vi oss förnimma ett gnisslande ljud. Jag skyndade dit och såg en karl väl svept i sin kappa stryka förbi vår knut. Jag igenkände den franske doktorn. von Hancken sade:

Ack, den kanaljen, jag är skyldig honom fyrahundra riksdaler. Det är en genomusel karl. Den där vicomtessen är hans maitresse, var säker på det, Carlander. Jag önskar, att han hade min kolik.

Just som han uttalade denna fromma önskan, knackade fransmannen på vår dörr. Kaptenen tecknade åt mig att vara stilla, men fransmannen trummade allt hårdare. Jag gick ut i förstugan och gläntade en smula, som man gör om natten. Genast[107] ryckte han upp dörren och sprang trots mina invändningar rakt in i förmaket. Ach was, mumlade han, i det han sköt mig åt sidan. Inga kapricer! Jag har brått.

Jag dröjde något i förstugan, oviss om vad jag borde göra. Men nyfikenheten blev mig för stark och jag smög in i förmaket. De båda herrarna stodo framför bordet. Lesage hade avlagt sin kappa och var som alltid präktigt klädd, fast efter gamla modet. Bredvid honom gjorde kaptenen en ömklig figur, där han stod som ett benrangel i halvt lossade lindor. Han genombläddrade en sedelbunt allt under det att han stammade:

Se här! Hundra specie gör fyrahundra riksgälds. Jag är fattig men ärlig. Tro mig, bottenärlig. Ack, Herre Gud, det återstår mig icke annat i livet än att vara ärlig. Men det är jag.

Och han räckte doktorn sedelbunten, som opåsedd stoppades i barmen. Lesage fattade hans händer.

Herr von Hancken, sade han, det är sant att jag nödgats återfordra mina pengar. Men inbilla er inte, att ni blir mig kvitt. Man gör icke en sådan persons bekantskap utan att söka draga all möjlig fördel därav. Åtminstone skulle det aldrig falla mig in. Jag har icke uppsökt er vid denna timma och mitt under själva Sankt Johannisnatten blott för några lumpna riksdalers skull. Jag har kommit för att vädja till edert ädelmod. Rent ut sagt – jag ställer mig under ert beskydd.

Under mitt beskydd? upprepade herr von Hancken[108] och såg så hjärtans flat ut, att jag flinade till. Lesage gav mig en ond blick, men fortfor med samma milda, behagliga och liksom susande röst:

Det finns oss emellan ett brodersband. Herr von Hancken har säkert undrat över min karaktär och kanske i mig sett en slät kanalje, en riddare av blå dunsten? Det är till en del sant. Jag är, vad man på mitt modersmål kallar un aventurier. Och vad är då en aventurier? Helt enkelt en mycket beklagansvärd person, en människa som ramlar ur olycka i olycka. Vågar jag icke säga, att vi äro bröder?

Vad olyckor beträffar, genmälte von Hancken och sökte förgäves dra till sig sina händer, så är jag kanske den främste, åtminstone vid denna brunnen. Men de blå dunsterna lämnar jag åt herrn. Jag har inte snutit skräddarn på en skilling fast skomakarn truga, som man säger. För resten skulle jag just vilja veta, vad herrn har att klaga över, som är en ung, rask karl och som rör sig med stora medel?

Ack, herr von Hancken, suckade Lesage, min levnad är för växlande att i korthet skildras! Jag har besökt många länder, befarit många hav och varit inblandad i de största saker. Jag hade säkert blivit en mäktig man, om det icke beständigt gått mig illa. Åtta år har jag tillbragt på fästning –

På fästning! stammade kapten och gjorde sig hastigt lös. Säger herrn, att han suttit på fästning?

Var skulle jag eljest fått min bleka hy? frågade Lesage med en viss stränghet. Tror min herre, att jag är en karl, som bleknat i laster? Jag har knackat fler stenar än ägg i min dar. Och likväl var detta[109] det minsta. Alldeles som herr kapten tre gånger genomgått kopporna och är ännu vid liv, så har jag tre gånger dömts till repet, två gånger till kulan och en gång till giljotinen. Men för varje gång blev jag endast mera pickhågad på livet och så att säga segsliten. Denna stuss – han slog sig på låret – har valkats av galärers svettdrypande bänkar. Dessa handlovar, dessa anklar ha sargats av bojor. I Algier blev jag vid ett remarkabelt tillfälle kastrerad –

Kastrerad! skrek von Hancken. Fy för fanken! Det var då en faslig olycka!

Lesage skakade på huvudet:

Jag räknar den bland de mindre. Ej längre slav under mitt kön, har jag uträttat stora ting, som i sin tur åsamkat mig stora lidanden. Men jag vill icke trötta herr kapten med en förteckning, som skall synas futtig bredvid hans egen. Vad jag redan anfört, torde berättiga mig att utan skryt göra ett påstående. Jag påstår, att jag varit en mycket förföljd man.

Jo, det vill jag lova, mumlade von Hancken och hans gulglimmiga ögon glittrade, kanske av avund, kanske av skadeglädje. Samtidigt kände han sig en smula kuslig, skulle jag tro. Ty det gjorde jag och vi drogo oss så smått mot kaptenskans dörr, som liksom lugnade oss med sina trygga snarkningar. von Hancken sade:

Med herrns tillåtelse går jag och lägger mig hos min kära hustru. Herrn är visst beklagansvärd, men något broderskap oss emellan blir det inte tal[110] om. Gud ske pris, jag har aldrig suttit på fästning eller något ditåt och fy för pocker att vara en snöping! Nej attan heller! För resten kan jag just undra, om inte herrn förtjänt alla de där olyckorna? Vasa? Därpå hänger det!

Lesage tog ett steg tillbaka, och i det han kastade kappan över axlarna och draperade sig på ett majestätiskt sätt, blickade han milt men allvarligt på herr von Hancken.

Jag är icke så blind och galen, sade han, att jag tror några lidanden oförskylda här i världen. Vart och ett har sin orsak, som åter är grundad i vår karaktär. Eller tror Ernst Carl Adolph von Hancken att hans obestridliga och ovanliga olyckor äro ett verk av slumpen? Eller kanske av djävulen? Tror han att hat, hån, hämnd, begabbelse och förföljelse omvälver en man, som ej genom stora egenskaper gjort sig förtjänt därav? Har herr von Hancken någonsin mediterat över sina olyckor och deras grunder?

Jag har aldrig gjort annat, påstod kaptenen med full sanning.

Lesage smålog medlidsamt.

Men har ingenting förstått? Har icke förstått, varför man redan i moderslivet berövade honom rang och gods? Varför man misshandlade honom som barn och utsatte honom för de farligaste sjukdomar? Varför man sökte inpränta i honom, att han är ett fördömt fårhuvud? Varför man beständigt satte honom i arrest och hindrade hans befordran? Varför man aldrig lät honom vinna sina[111] processer, vilket ju dock hade varit en lätt och billig sak? Han har ingenting förstått?

Nej, inte ett dyft, medgav von Hancken.

Gott, herr von Hancken. Det är hög tid, att någon avslöjar denna hemlighet. Jag skall göra det. Herr von Hancken – ni är fruktad!

Fruktad? upprepade kaptenen och tappade käken.

Fuller väl vet jag, att man bör akta sin husbonde eller åtminstone visa honom aktning. Men den gapande, tandlösa munnen och den fåraktiga minen hos denne fruktade herr von Hancken vek alldeles ihop mig som en fällkniv. Lyckligtvis märkte de båda herrarna ingenting. Kaptenen stirrade på Lesage, och doktorns blanka, svarta stenkulor till ögon stirrade oavvänt tillbaka. Slutligen framstötte herr von Hancken ett riktigt jämmerligt: bäää. Men Lesage upprepade flera gånger med entonig röst:

Ni är fruktad! Ni är fruktad!

Därpå flöt hans svada ånyo.

Ack, herr von Hancken, det är icke de små människorna. Ödet och hopen förfölja! Jag vet det bäst jag, som lever på ständigt flyktande fot. Vad är det, jag ser, då jag betraktar er? Med all aktning sagt – jag ser en eländig gubbe, med lyten och vank, snuskig och krank, föraktad och pank, dum som ett spån och stum som ett fån. Har jag icke rätt?

Jo, jo, jo, mumlade den arma pappakraken.

Vilken yngling måste ni icke ha varit för att bliva en sådan gubbe! Vilka anlag måste icke ha kvävts[112] i sin linda! Vilka dygder måste icke ha utrotats! Vilken ädel stolthet måste icke ha krossats! I varje ansiktets rynka läser jag en skändlighet. Man har krossat er, därför att man fruktat er. Och man har fruktat er – vet ni varför?

Nej! Nej! sade kaptenen och gapade förvetet.

Lesage yttrade:

Ni är genomhederlig, bottenärlig och urredbar, herr von Hancken.

Kaptenen suckade djupt och plötsligt rätade han ryggen och lyfte huvudet, som hängt just som frukten på en vissen stjälk. Han sade:

Det är jag. Och därför dör jag som en tiggare och lurk.

Ingalunda! inföll Lesage. Herr kapten har på långt när icke sett slutet. Varje dag medför nya utsikter. Det är ett kostligt ting att draga oket i sin ungdom och övergiven, försmädad och kindpustad hava tålamod. De gåvor, man fått av naturen skola icke fördöljas evinnerligen, och en duktig karl låter sig icke ständigt förtryckas. Rätt är rätt, herr von Hancken. Låt oss rannsaka och söka vårt väsende, säger profeten Jeremias, så skola vi ock upplyfta oss till den plats, oss tillkommer. Men glöm icke, herr von Hancken, att jag var den förste som kände honom för hans rätta värde och vände mig till honom med en ödmjuk bön.

Von Hancken slog ut med handen.

Ja visst. Han har begärt mitt beskydd. Låt höra!

Icke så mycket jag, fortfor Lesage i supplikerande[113] ton, som icke fast mer min vackra pupill vicomtesse d’Aiguille di Rocca Antica.

Vad kan jag göra för henne? frågade von Hancken och upprepade sin handrörelse.

Så här ligger landet. En hög ämbetsman, monsieur le gouverneur lui-même är hitförväntandes. Illa tåld i mitt fädernesland är jag lika illa sedd av alla länders myndigheter. En sammanstötning mellan min person och herr landshövdingens kunde frambesvärja en konflikt, som bleve penibel för vår societet. Eh bien, den goda tonen bjuder mig att draga mig tillbaka för någon tid. Å andra sidan vill jag icke beröva min pupill nöjet av en utsökt bekantskap, helst den redan är flyktigt formerad. Vicomtessen måste stanna. För den skull vädjar jag till herr kaptenens ridderliga känslor. Jag vågar tro, att sådana finnas?

von Hancken dröjde ett ögonblick med svaret. Därpå sade han:

Fråga Carlander. Vicomtessen är min favorit.

Alldeles förträffligt! utbrast Lesage. Madame la vicomtesse har själv valt herr kapten till sin kavaljer. Han är den ende, som inger förtroende. Och jag vågar förutsätta att en person av hans betydenhet har relationer med herr landshövdingen?

von Hancken upprepade:

Fråga Carlander. Herr landshövdingen har behagat kalla mig en verklig filosof.

Lesage gjorde en djup bugning; von Hancken besvarade den med en styvhet, som plågor och värdighet gemensamt orsakade. Han sade:

Jag skall hava äran att avlägga skyldig visit hos vicomtesse d’Aiguille di Rocca Antica.

Lesage bugade ånyo och gick mot dörren. Med handen på låset vände han sig om.

Apropå! Herr kapten skall icke kunna bestrida nödiga utgifter utan en förstärkning av sin kassa. Jag har för den skull tillsagt titulus Tomson att före veckans utgång återbörda resterande sextusen niohundra.

von Hancken hoppade till som en skadskjuten hare. Han blev plötsligt ellanste röd i sitt gula ansikte. Men då han ingenting yttrade tog jag till orda, och sade att Tomson redan gäldat hela sin skuld eller tvåtusen trehundra riksdaler riksgälds. Fransmannen gav mig en ond blick.

Vill herrn påstå, att kapten von Hancken givit en falsk uppgift rörande innehållet i sin börs? Där står specie och icke riksgälds. Herrn kan själv se.

Han visade mig papperet och där stod mycket riktigt specie. Jag skakade förbryllad på huvudet. Äntligen begynte kaptenen stamma:

Det är ett besynnerligt misstag – ett besynnerligt misstag – ack, detta är en svart historia.

Ach was! mumlade Lesage och grinade till. Därvid drog han ihop högra kinden och lyfte halva överläppen på ett sätt, som hos mig väckte ett dunkelt minne. Jag kunde dock icke få minsta klarhet rörande denna hågkomst utan lät den falla. Kaptenen knäppte händerna över bröstkorgen och vaggade sorgmodigt av och an. Han sade:

Tro mig, herr doktor! Jag vill väl icke bestjäla[115] mig själv och mina fattiga barn? Det var riksgälds. Ack, hade det varit specie, skulle jag den dag i dag ha rest till Stockholm för att opereras. Jag skulle ha återvunnit hälsa och krafter och begynt ett nytt liv. Ett liv med dunder och brak, därom kan herrn vara övertygad. Ty nu börjar jag liksom bättre förstå min karaktär. Ett allt för blygsamt väsende och en timid uppskattning av mina gåvor har haft största parten i mina olyckor. Ack, detta är en faslig tanke just nu!

Lesage sade:

Fäst sig ej vid detta lapprit, herr kapten! Att hans minne förmörkats av sjukdom är beklagligt, och att den där unge herrn – han pekade på mig – vill gynna sin söte vän och stallbroder, är förklarligt. Men i denna saken är min heder engagerad och jag skall veta att försvara den.

Jag blev alldeles tillplattad av den fula anspelningen på min vänskap för Tomson och kom mig icke för att säga ett ord. Lesage vinkade lätt och förtroligt med handen och avlägsnade sig, smågnolande på en fransk visa. von Hancken ställde sig i fönstret. Jag sade:

Ja, nog blir detta en svart historia, herr kapten. Han tänker visst pressa pengar ur den stackars Tomson.

von Hancken kvarstod en god stund orörlig, försjunken i tankar, som jag i min enfald trodde röra sig kring Tomson och pengarna. Men så var alls icke förhållandet. När fransmannen kommit ur sikte, vände han sig mot mig, korsade armarna över[116] bröstet och satte den ena foten framför den andra, en ställning, som alltid uttrycker en viss inre höghet. Under tiden genomborrade han mig med så befallande och glödande blickar, att jag blev alldeles förbryllad.

Slutligen yttrade han:

Carlander, han är ung och kan ännu lära något av livet. För någon stund sedan fällde jag om vicomtesse d’Aiguille di Rocca Antica ett omdöme, som kan tyckas förklenande. Jag förmodade, att hon var doktorns maitresse. Efter vad han själv nyss meddelade oss rörande den fasliga olyckan i Algier, förfaller denna förmodan. Tag lärdom härav, Carlander! Allt för ofta beskylla vi vår nästa för dåliga handlingar, som hon alls icke är i stånd att begå. Lesage kan nog vara en kanalje, men det är icke något skäl för en hederlig karl att undandraga vicomtessen sitt beskydd. Tvärt om, Carlander! Men nämn nu ingenting om detta åt min hustru.

Jag bugade mig tyst och han avskedade mig med en nådig handrörelse, som just liknade den franske doktorns. Då han öppnade dörren till sovrummet, möttes han av snarkningar, som mest liknade kaptenskan von Hanckens.

Från den natten och allt intill herr von Hanckens död var jag hans förtrogne. Ju längre han avlägsnade sig från förståndets släta väg, desto större blev hans behov av att förtro sig åt någon. Och fru kaptenskan kunde av vissa skäl ej komma i fråga. Likväl visade han sig i förstone så öppenhjärtig, som hon rimligen kunde begära och lite till. Midsommardagen, då Nora vallade Adolphen och jag fått befallning att läsa något ur postillan för hennes nåd, trädde han in till oss i förmaket, sjönk redan vid dörren ned på en stol, lyfte hatt och peruk, torkade hjässan, suckade trefaldigt och sade:

Ja, kära hustru, nu har det skett. Jag är träffad mitt i hjärtat och jag lider. Jag älskar! Besinna det, Carolina! Jag älskar! Det hade du aldrig drömt. Nej, du begriper ingenting, du gamla beskedliga människa. Vi ha delat säng i trettio år och du har fött mig fyra barn. Men ser du, Carolina, detta är något helt annat. Ack, hur lugnt har jag icke åsett dig även i din ungdom! Ack människa, varför var du icke annorlunda? Om vicomtesse d’Aiguille di Rocca Antica komme emot mig spritt naken eller i blotta särken, skulle jag dö på fläcken. Det tror jag, ty hjärtat liksom väser till vid hennes[118] åsyn. Du gapar på mig, Carolina! Ack, vad du är för en gammal kossa, i all beskedlighet sagt. Hur skulle du kunna fatta mina känslor? De äro alldeles fasansfulla och på samma gång söta och ljuvliga. Det är som om jag ville springa, men vet icke vart. Ack, jag tror, jag vill sjunga. Ack, den som kunde en sång, bara en liten visa!

Vi stirrade! Jo, det var verkligen vår gamle von Hancken. En blek och skälvande gubbe hade han lämnat oss för att avlägga visit hos vicomtessen; blek och skälvande återvände han, men i ögonen hade tänts ett ljus, som oroade. De liknade två lysmaskar i en dödskalles ögonhålor. I övrigt var ansiktet detsamma fåraktiga och dess uttryck lika surt som vanligt, fast stämman sorlade av hänförelse.

Han skildrade sitt möte med vicomtessen. Hon hade tagit emot honom i förmaket, nigit djupt, fattat honom vid handen och fört honom in i ett inre rum, där hon åter nigit djupt och sedan med huvudet stött i handen stilla betraktat honom. Hennes dräkt hade varit en vit sidenklänning; broderad med silver i liljemönster och så ärbart lång att icke ens fotspetsarna framstucko. Däremot hade hela barmen varit blottad och endast lätt skyld av en spetsslöja. En portugisisk orden, ett arv efter salig vicomten, hängde i en snodd mellan brösten. Vicomten hade varit en emigrant, som dött i landsflykt. Vicomtessen var svenska, men hade antagit de franska damernas seder och talade sitt modersmål med en allt för nätt brytning. (Enligt mitt förmenande[119] bröt hon på västgötska och de enda fransyska ord, jag hörde henne bruka voro »a votre service, munsjör». Men nog hörde jag henne ofta säga: »Så bruker vi göre i Frankriket, a votre service.»)

Den vackra damen slog sig ned och beredde von Hancken plats på en pall vid sina fötter, vilket var det fransyska visitmodet. Där satt nu den arme gubben, bet i knävelborrarna, fnös och bortkollrades hasteligen av söta ord och smekningar, som noggrant skildrades för fru kaptenskan. Än hade vicomtessen nupit honom i örat, än klappat honom på kinden, än stött honom i ryggen med sitt knä, men alltsammans på ett så ärbart sätt, att von Hancken ej dristade göra några kontrastötar. Till sist hade hon yttrat:

Söte, gode herr von Hancken, jag tackar ödmjukast för det beskydd, han vill skänka mig. Vi franska damer äro de anständigaste kvinnor på jorden, men vårt elaka rykte gör, att karlarna ansätta oss hårdare än andra, varför vi också oftare än andra råka i olycka. Jag ber honom innerligen att icke sätta mig på något hårt prov, ty vem vet, hur det skulle sluta.

Herr von Hancken drog då sin värja – dagen till ära bar han bästa uniformen – och svor att aldrig nalkas vicomtesse d’Aiguille di Rocca Antica utan med de renaste känslor. Och efter vad han sedermera förtrodde mig, var han fast besluten att hålla sitt löfte, för så vitt icke Iglingevattnet gjorde någon stor ändring i hans hälsa.

Under berättelsen förhöll sig kaptenskan alldeles stilla och till det yttre så lugn, att herr von Hancken slutligen slog samman sina händer och ropade:

Du gamla gås, hur sitter du där så kall som en sten! Var god emot mig, Carolina! Jag beklagar dig, stackars gumma! Du har aldrig erfarit någon passion och aldrig ingivit någon. Hjärtat snurrar som ett hjul i bröstet. Det suger i magen, det ilar i ryggen, det kliar i fingrarna. Allt har blivit så ljust, mina vänner! Blodet flyter raskt och lätt. Säkert blir jag nu kurerad för mina njurar och vaknar till ett nytt liv. Försynen har sänt mig en ängel och jag tackar med uppriktig lovsång, ty detta var fasligt ljuvt!

Och den gamle narren slog händerna för ansiktet. Kaptenskan vände sig till mig och sade:

Här sitter jag på midsommardagen och där sitter Carlander och läser Guds ord. Då kommer den där karlen och säger att Försynen sänt honom en ängel, varmed han menar en otuktig slinka. Nu skall Carlander icke tro att jag är svartsjuk, jag känner Hancken allt för väl. Och skall någon klaga över kyla, så är det icke han. Men jag skäms, det gör jag. Vad skall Carlander tro om oss?

Kaptenen ropade mellan fingrarna:

Bä! Bä! Carlander vet, hur det känns. Han är ung och het, han har mitt humör. Men du ser, hur jag lider och ändå glor du på mig som en tjur. Ack, min gumma, om du vore tio pund lättare och trettio år yngre och hundra gånger vackrare skulle[121] Carlander pussa dig bak en dörr. Men nu är den tiden förbi och därför tar du illa upp. Bä! Bä!

Jag baxnade. Var detta min husbonde och min älskade flickas far? Det finns ingen last, som ungdomen har svårare att förlåta ålderdomen än just lättsinnet; den vill äga den ensam. Med ädel avsky skyndade jag bort till den olyckliga makan för att föra henne ut ur rummet. Mörk som en molnstod reste hon sig och i det hon drog mig intill sig, ropade hon:

Det menar du, din hankerslanker? Jaså! Vad vet du om mig och Carlander? Minns du förra Larsmässan, då du var borta tre dagar? Vad gjorde vi då, Carlander? Berätta! Vad gjorde vi den där åsknatten, då jag icke vågade sova allena? Berätta!

Vad? Vad? skrek von Hancken och for upp. Men var han bestört, så var jag häpen. Ty visserligen hade jag den natten suttit på kaptenskans sängkant och hållit hennes hand i min, men på den andra sängkanten och med den andra handen i sin satt min egen Nora. Denna oskuld gjorde nu gumman svart och förnekade sin egen dygd, som till på köpet var hennes enda. Icke nog därmed, drog hon mig mot sängkammardörren i det hon sade:

Se dig nu om, ty jag går och lägger mig!

Väl icke med Carlander! röt herr von Hancken och högg mig i kragen. Så sleto de åt var sitt håll och jag åt ett tredje; kaptenskan fick dock övertaget och ryckte mig in i sängkammaren, smällde igen dörren. Här sade hon:

Carlander är en beskedlig yngling och jag har[122] varit honom en god matmor. Lova mig därför, att vad som än händer, icke övergiva Nora och Adolphen. Hjälp dem så gott han kan, ty här sker en olycka. Och jag gör som jag säger: jag går och lägger mig.

Jag lovade att offra alla mina krafter för att skydda Nora; och jag var just glad, att modern själv givit mig uppdraget. Glädjen måtte ha skymtat fram, ty gumman bligade barskt på mig och efter en stund sade hon:

Carlander är nog förståndig att icke fästa sig vid tokprat. Men skulle något ha fastnat i skallen, så vill jag slå ut det.

Därmed gav hon mig en hurril på vänstra kinden och en på den högra och jag kom fort ur kammaren. I förmaket satt då herr von Hancken med den tjocke Adolphen på knät. Han smackade och grimaserade för att roa den dumma pojken. Bakom stolen stod Nora och strök med dotterlig hand över gubbens kala hjässa. Det var en vacker tavla, fast icke för den, som nyss sett och hört något helt annat.

Allt gick nu ut över mig; alla järn skulle jag passa. Fru von Hancken låg envis och tyst som en ligghöna. Det var hennes sätt – och ett ganska förnuftigt sätt, tycker jag – att då hon förargat sig riktigt mätt, krypa till kojs och förbli där orörlig i dagar och veckor. Under tiden fick annat folk förarga sig och hon slapp. Adolphen var då hennes Eliaskorp, som bragte henne föda och hjälp, outtröttlig och storbrummande av förtjusning att få hjälpa och kela med mammakraken. På så sätt var jag honom tämligen fri och det behövdes.

Ty först och främst hade herr von Hancken tusende uppdrag och upptåg i bakfickan. Jag skulle skriva hans brev till vicomtessen och sådana skrevos väl tio om dagen, varav dock endast ett eller två avskickades. Jag var delvis stadd som sekreterare, varför jag tålmodigt präntade alla dessa billets doux; men när herr von Hancken även ville använda mig som postillon d’amour vägrade jag med bestämdhet. Hancken anställde då mamsell Arrenanders lille skjutspojke och sen hade vi den grinande apekatten klättrande i vårt hus från bitti till sent, gömd under våra möbler, inkilad i vårt skafferi, som han länsade, och värst av allt kikande in genom[124] alla fönster, vilket var Nora och mig till stort förtret.

Därnäst i förargelse kom rimmen. Herr von Hancken envisades att skriva sonetter, ty som han sade: »Jag vill känna allt, ej blott kärlekens sötma utan även dess möda.» För resten skulle han ha behandlat detta vackra versslag ganska väl, om icke rimmen varit. Där blev han bet och vände sig till mig. Jag svarade, att jag behövde mina rim själv eftersom jag älskade herr kaptenens dotter och icke ville slösa dem på ett främmande fruntimmer. Då bjöd han mig tolv skilling paret och som jag var alldeles medellös, kunde jag icke avstå från en sådan förtjänst. Alltså kastade jag mig mitt upp i rimsökandet och blev inom kort en mycket olycklig människa. Knappt ett föremål kom inför mina ögon, knappt ett ord förnam jag utan att genast söka dess rim. Det gjorde mig alldeles yr och ledsen. Att sälja rim för tolv skilling paret är lett och det länder mig nu till en bitter tröst, då jag som präst skall sälja reson i fjärdingar. Emellertid blev min förtjänst på en vecka över tjugu riksdaler, som kom oss väl till pass, ty herr von Hancken lämnade oss knappt något till maten.

I övrigt kunde han nog spendera; ja, den gnidaren blev på några dar en slösare. Betjäntpojken har jag omtalat; dagen därpå hyrdes ett par präktiga hästar, en kusk staddes, mundering, stall, foder anskaffades och i vår gamla kalesch rullade herr kaptenen varje morgon till sin sköna för att skjutsa henne de två, tre hundra stegen till brunnen. Jag[125] bad honom tänka på sina barn, jag gjorde honom förebråelser, som en vecka tidigare skulle ha skaffat honom ett slaganfall (och Gud förlåte mig, var det icke det jag hoppades på!). Nu småsjöng han: tralala eller bräkte sitt bä, bä, bä! Och i det han lade sina händer på mina skuldror och betraktade mig med ett spjuveraktigt leende, som var allt för hemskt i det sura, knotiga ansiktet, sade han:

Hedersbror, kärleken är det dyrbaraste på jorden! Nå, än sedan! Vad kärleken kostar, skall den ock inbringa och tusenfalt. Jag har blivit en ny människa. Min hjärna arbetar natt och dag med de största inventioner och projekter. Jag är i själva verket rik, fast jag icke visste det. Kärleken uppväcker de döda. Man blir glad, man blir god, man blir klok, man blir rik. Man blir allsmäktig, Carlander, allsmäktig!

Vad nu hans makt beträffar, så, skall det förunderliga omtalas, att herr von Hancken verkligen kom till makt och härlighet, ehuru visserligen bara inom den gudsförgätna lilla hålan Iglinge. När han blev som allra mest narraktig, tycktes folk, som förut pekat finger åt honom, ej längre se hans narraktighet. Härtill verkade, tror jag, att han numera ständigt bar bästa uniformen, som dessutom av Nora och mig på herr kaptenens order försetts med rikliga stoppningar. Vaddklunsarna fyllde ut den ömkliga figuren och gav honom någonting ansenligt. Än mera verkade väl vårt ekipage, som icke ens folk av den bästa societeten drog sig för att låna. Vidare strödde han ju pengar omkring sig, vilket föll sig[126] angenämt för lite var utom för hans närmaste. Slutligen var det han som ledde de stora tillrustningarna för herr landshövdingens mottagande. Härmed förhöll det sig så här:

Herr baronen och landshövdingen Löwenschiöld var stadd på färd genom sitt län för att vid någon gränsort, som jag nu icke minns, uppvakta ingen mindre än Hans Majestät själv. Efter vad Lesage berättat och som sedermera bekräftades skulle landshövdingen övernatta i Iglinge, där hans kusin, general Bungenstjerna, vistades. Nu fick von Hancken den tron, att även kungen skulle komma till Iglinge. Det är möjligt, att Lesage yttrat något ditåt, som undgått mig. Saken var emellertid föga rimlig och jag frågade kapten, var han fått det ifrån. Han rev sig lite under peruken men svarade:

Sannerligen jag det minns. Men varför skulle icke hans majestät komma till Iglinge, som är en behaglig plats, där han aldrig varit? Ack, det är just något som kan hända mig nu och fullkomna min lycka, att jag finge kyssa min älskade konungs hand! Dessutom har jag med utmärkelse tjänat i hans armé, och det skall säkert glädja honom att få se sin trogne von Hancken.

Visserligen, medgav jag, men hur kan hans majestät veta att kapten vistas vid Iglinge?

von Hancken log och svarade:

Ack, sådant sprids, käre vän, sådant sprids! Dessutom skall vännen Löwenschiöld säkert viska ett ord i hans majestäts öra. Han har en gång[127] kallat mig en verklig filosof, och det glömmer jag aldrig.

Därmed var saken klar för von Hancken, och hur han pratade om den, fick han några med sig, som trodde, under det att de flesta icke trodde. Slutligen skickade general Bungenstjerna ett bud till landshövdingen med förfrågan, om kungen skulle komma. Svaret blev, att det ej fanns en tanke ditåt. Vad gjorde nu von Hancken? Dagen därpå var postdag och vi inväntade diligensen vid brunnsknuten. Kapten fick för ovanlighetens skull ett brev: han läste det på stående fot. Plötsligt tar han sig för bröstet och är nära att falla. Generalen, som även var där, lät sin stol rulla fram och frågade, vad som stod på. von Hancken svarade ögonblickligen utan den ringaste tvekan:

Herr generalen ser mig bestört och det med skäl. Detta brev är från excellensen Armfelt, som låter mig veta, att hans majestät verkligen kommer. Det betyder för mig ökad möda och stora kostnader. Ja, det kommer säkert att kosta mig tvåtusen riksdaler.

I allt detta fanns blott en sanning, nämligen att brevet för den arme betydde förlorade två tusen riksdaler. Det underrättade honom om ett domstolsutslag, som dömde honom att plikta den summan för husröta. Vad excellensen Armfelt beträffar, hade han en gång orsakat kaptenens avgång från regementet och sedan säkerligen glömt hans namn. Men nu blandade sig likt med olikt i von Hanckens sinne och allt skulle vara blott som han[128] ville ha det: stort och präktigt och festligt, ty av motgångar och strävt småtteri hade den karlen fått nog.

Generalen lät sig icke övertygas, men de omkringstående hade hört kaptenens ord och ryktet spreds. Societetens tre avdelningar, den bästa, den näst bästa och lanken grepos av lika feber. Ehuru vi alla blott voro passagerare på orten, kände vi oss inför denna äran som goda Iglingiter, vilkas vaggor och fäders vaggor gungat i dessa stugorna. Vi blevo med ens kungliga brunnsdrickare och det stärkte oss och gav vattnet fördubblad styrka. »Den gode, välsignade kungen!» ropade mamsell Arrenander, »han magrar mig mer än något bittervatten.» Tvivlare funnos, men de vunno icke gehör. Dessutom kunde intet tvivel hålla stånd inför von Hanckens tillrustningar.

När han först framlade sin plan, bad jag honom med knäppta händer avstå därifrån. Hur skulle Iglinge kunna bära sådana kostnader och hur skulle det se ut! Han svarade: »Varför skulle just min brunn vara en struntbrunn?» Och han skred till verket med sådan raskhet, att sju äreportar restes på fem dagar. Alla voro de byggda av stora stockar, sirade med löv och sönderklippta sidenkjolar. De förseddes med inskrifter sådana som: »När konungens ansikte är ljuvligt, det är livet; och hans ynnest är som ett aftonregn.» »Konungens ogunst är som ett ungt lejons rytande, men hans gunst är som dagg på gräs.» »Detta är konungens rätt: edra söner skall han taga till sin vagn. Edra döttrar[129] skall han taga till apotekerskor, kokerskor och bakerskor. Edra åkrar och vingårdar och oljogårdar skall han giva åt sina tjänare och kamrerare. Edra tjänare och tjänarinnor och edra däjeligaste ynglingar och edra åsnor skola uträtta hans ärenden. Av edra hjordar skall han taga tionde och I måsten vara hans trälar.» Andra buro mera världsliga inskrifter, men voro alla lika högtidliga som underdåniga.

Vidare lät han röja ett tjogtal träd mitt i brunnsparken. Här uppfördes av sten och jord en rundel vid pass fyra alnar hög; på denna byggdes ett grekiskt tempel i jonisk och dorisk stil fast bemålat med Dylta rödfärg, ty någon annan stod ej i sista stund att uppdriva. Då templet var färdigt, uppstod frågan, vartill det skulle användas. De flesta menade, att det borde hysa en praktfull stol, i vilken Hans Majestät kunde taga plats. Den bästa societeten skulle sedan samlas kring honom i templet, den näst bästa på jordvallen, lanken på trappstegen och slutligen traktens allmoge runt om i parken. Förslaget mötte många invändningar, främst svårigheten att uppdela societeten i dess klasser samt omöjligheten att finna en Hans Majestät värdig stol. von Hancken, som hållit sig tillbaka i denna diskussion, kom nu med sitt. Han föreslog, att brunnens skönaste fruntimmer, klädd i någon behaglig men anständig fantasi, skulle hälsa Hans Majestät i templet och påtrycka hans hjässa en lämplig krans. Förslaget hade hart när kostat von Hancken hans hastigt förvärvade anseende. Ty vem[130] anade icke, vem visste icke, vartåt det syftade! Dessa tillrustningar, denna fest, ja, själva Majestätets sacrosancta person skulle således endast bliva en piedestal till vicomtessens upphöjelse? Oviljan yttrade sig så starkt, att kaptenen måste giva vika. Och man enade sig om, att såsom en gudom i templet uppställa den förut omtalade staty, som förvarades i brunnshuset. Den saknade varje attribut undantagandes det där plåtskörtet, som ju endast var till för att dölja något, och kunde följaktligen föreställa så Mars som Minerva, så Apollo som Juno med flera. Ett spjut, en sköld, en lyra kunde sätta pricken över detta stumma i. Emellertid föreslog von Hancken, att Hans Majestät själv skulle få avgöra statyns karaktär, helst densamma varit ett ständigt tvisteämne för brunnens gäster. Och bland en konungs plikter är ju även den att slita tvister.

Sådana voro i stort sett anordningarna och man kan föreställa sig, att de kostade oss en ej ringa möda. Hög som låg deltog i arbetet; där var ett myller av män, kvinnor, skottkärror, spadar, yxor, hackor och spett. Jag såg här förleden ett stick föreställande Farao övervakande pyramidbygget; och när jag nu erinrar mig von Hancken i färd med att leda vårt arbete och undantager, att Farao satt på en bärstol och von Hancken uppklättrad i en ek, så kan jag finna många likheter. Mamsell Arrenander kan minna mig om den feta översteprästen, som fäktar mycket med käft och armar (och med käft, kära hustru, menar jag respekt[131] till sägandes en ovanligt stor trut!) och hennes adoratörer med flera liknade ackurat de flitiga trälarna. Samma iver, svett och möda för ett stort fast dunkelt syfte! Ja, det hela var så präktigt, att baron »Rosenhane fann vårt Iglinge likna den frejdade slottsparken i Versailles, som han visserligen ej sett men gott kunde föreställa sig. Det enda, som fattades, var springbrunnen. Men von Hancken visste råd. En pump nedsattes i stora källan, också kallad »Wurmens källa», en finurlig ledning grävdes in i jordvallen nedanför templet. När nu käringen stod och pumpade i brunnshuset, framsköt då och då en ganska tjock fast icke särdeles hög stråle. Hade gumman haft större krafter, skulle detta synts ännu präktigare, men var likväl ganska skönt då solen lyste på strålen.

Och varje ny dag fann von Hancken på en ny finurlighet. Det är verkligen sant, att hans hjärna var sprängfull av inventioner och projekter. Men de inbringade honom icke en skilling. Tvärt om måste hela denna historia ha kostat honom bortåt femtonhundra riksdaler, kanske också mera. Övriga brunnsgäster tillsköto endast en obetydlighet och fruntimren gingo som alltid så långt i gnidighet, att de togo betalt per aln för de utslitna gamla kjortlar och dylikt, som klipptes till vimplar och festoner. Var han tog pengarna ifrån, vet jag icke, ty han hade vid den tiden ännu ej krävt Tomson på de olycksaliga pengarna. Tomson och general Bungenstjerna voro de enda, som ej deltogo i vårt arbete; den förre fick icke för kaptenen, utan följde[132] på avstånd med tårfyllda blickar vår färd, den senare satt i sin rullstol och hångrinade. Det brydde oss icke. von Hancken hade bländat oss med sin tro, till och med mig, som bort veta bättre. Kungen skulle komma och vi gjorde något stort i Iglinge, som skulle förspörjas vida omkring. Dessutom gladde vi oss som barn åt det hårda och ovana arbetet. Och om man betänker, att de flesta lågo vid brunnen för fettsot och dylika åkommor, så var von Hanckens kur kanske lika god som Wurmens.

Emellertid saknades icke opposition, ehuru den mestadels rörde smärre ting. Så anmälde de tre badgummorna hos von Hancken sin önskan att i inskriften: »Edra döttrar skall han taga till apotekerskor, kokerskor och bakerskor» det sista ordet måtte utbytas mot baderskor såsom mera lämpligt för denna orten. Kaptenen medgav ändringen. Men när mamsell Arrenander, vars djärvhet icke behövde någon kraftig sporre, fordrade att orden »edra däjeligaste ynglingar och edra åsnor skola uträtta hans ärenden» skulle förvandlas till »mamsell Arrenander och hennes norrbagge» så avfärdade han henne med en sträng dom över detta försök att vränga skriften. Större och allmän ovilja väckte kaptenens fyrverkeri. Han skickade Emil till Karlstad efter krut och andra fasliga ingredienser och förvandlade vårt kök till ett laboratorium. I tre dagar eller rättare dygn höll han på. Varken böner eller protester hjälpte. Herr von Hancken svarade oföränderligen: »Bä, bä, varför skulle just mitt fyrverkeri[133] springa i luften?» De närmaste husen utrymdes: Olle och några pålitliga karlar med vattentunnor och ämbar posterades vid vår knut. För oss, som måste sova under samma tak, var det en skräckens tid, helst oteringen till skjutspojke lite emellan rusade ut ur köket och skrek: »Hej, hej, nu smäller det!» varvid Nora och jag huvudstupa kastade oss på dörren. Fru kaptenskan förblev däremot fullständigt oberörd och då jag tiggde och bad henne att med makt slita sin make från krutet, svarade hon blott: »Hälsa von Hancken, att det finns en Gud i himlen och en länsman på jorden. Ha de ingenting att säga honom, så har inte jag heller.» Därpå svarade von Hancken i sin tur: Bä, bä!

Hur onödig vår fruktan varit, skall sedermera visa sig. Kaptenen steg svart men oskadd ur sitt laboratorium, och sedan han putsat sig, skyndade han till vicomtessen. Han var alldeles utmattad av arbete och vaka, men tillskrev sitt ömkliga skick den omständigheten, att han icke skådat sin sköna på tre dygn. Jag måste tro honom, då han sade: »Det är av henne jag får mina krafter. En tryckning av hennes hand ger mig mera styrka än den kraftigaste stek; en enda liten blick ur hennes ögon livar mig till kropp och själ bättre än någon äggtoddy» Den dagen företog han en åktur med vicomtessen, och Iglingarna, som äntligen sågo sig befriade från sin fyrverkeriskräck, hälsade dem båda på det artigaste. Också återvände han högeligen förnöjd, men möttes i vårt förmak av en ledsam syn.

Mitt i soffan satt jag; på ena sidan hade jag länsman (som dessutom var vår husvärd) och på den andra herr kyrkoherden i Ömo. En timma eller så hade jag förgäves sökt utforska deras ärenden, men endast fått buttra brummanden till svar. Nu stego de båda upp och hälsade von Hancken, som svarade med sin nymodiga fransyska handviftning. Den tycktes reta prästen, som blodröd och fräsig tog till orda.

Det är så, sade han, att här vid brunnen vistas ett fruntimmer av lösa seder. Hon måste bort, om hon så skall köras härifrån efter oxar. Men som herr kaptenen tycks ha tagit henne under sitt beskydd, ha vi först velat vända oss till honom.

von Hancken viftade ånyo med handen. Han smålog med malice och hans min hade ett upphöjt lugn, som förvånade så mig som de andra. Länsman sade:

Vad sederna beträffar, så vet jag ingenting. Men det spelas hasard hos mamsellen och det kan icke tillåtas. Så länge karlen, hon hade, var när henne, gick det ändå an. Men hos ett försvarslöst fruntimmer ser det för illa ut.

von Hancken svarade ögonblickligen:

Åsyftas vicomtesse d’Aiguille di Rocca Antica, så skall jag nog veta att försvara henne. Men om här vid brunnen spelats hasard utan att jag underrättats, så är detta en betänklig sak. Varför skall just jag invecklas i en så svart historia? Nej, jag lämnar i morgon dag denna orten och länsman får se sig om efter andra gäster, sedan han först[135] återbetalt hyran. Jag reser till min vän herr baronen och landshövdingen för att skaffa mig rättvisa. Vad herr kyrkoherdens beskyllningar angår, så vill jag fråga honom, om han till äventyrs stuckit sig undan i vicomtessens sovkammare eller var han eljest överraskat henne i en delikat situation, eller om han endast far med löst prat? I senare fall uppfordrar jag länsman att göra sin plikt mot denne ryktessmidaren och örontasslaren!

Detta blev för mycket för prästen, som ville rusa på dörren. von Hancken höll honom tillbaka, sägande:

Herr kyrkoherden skall lämna fruntimrens seder ifred, ty Vår Herre själv har på adertonhundra år icke lyckats förbättra dem det allra minsta. Den rena evangeliska läran däremot har gjort stadiga framsteg och där skall herr kyrkoherden hålla sig framme. Vet han av, att en lekman eller avdankad präst varje söndag predikar i gröna ladan? Har han anmält detta för konsistoriet i Wadköping? Nej. Därhän sträcker sig ej hans nit, men väl till fruntimren. Blygs, blygs! I morgon dag skickar jag magister Carlander, herr biskopens systerson och protegé med utförlig rapport, som skall bekomma herr kyrkoherden ganska illa.

Så avfärdade han den bestörte och vredgade prästmannen; men till länsman sade han:

Den där hasarden, kära länsman, spelas den om dagen eller om natten? – Om natten, svarade karlen. – Gott, sade herr von Hancken, infinn sig då med vittnen i morgon natt, så skall jag på förhand[136] varsko vicomtessen. På så sätt kan länsman undersöka saken utan att någon kommer till skada.

Och då den enfaldige mannen blott storgapade, slog han honom vänligt på axeln och fortsatte:

Denna världen är så inrättad att envar skall göra sin plikt på den plats, där han är ställd. Men kan det ske utan att göra andra förtret, så är det ju desto bättre. Gå nu med Gud, kära länsman, jag skall nog viska ett gott ord i herr landshövdingens öra.

Därmed gick länsman; och herr von Hancken sade till mig:

Allt som strider mot Guds och landets lag är mig högeligen emot, Carlander. Men detta med hasarden är dock ett ringa ting; det får jag väl tåla. Vad åter herr kyrkoherdens fula beskyllningar angår så tror jag icke ett ögonblick på dem. Ty, Carlander, om jag nu efter ett mödosamt och tungt liv möter en älskansvärd och skön dame, som fyller min själ med de blidaste och ljuvaste och renaste känslor – varför skulle just hon vara en slinka? Är det rimligt?

Herr von Hancken viftade med handen och tillät mig icke att svara. Och så gott kunde det vara.

Att herr von Hancken, den sure gamle pessimisten, vid denna tidpunkt hyste en barnslig tilltro till allt, som var honom behagligt, visas av följande. En dag kom han häftigt in i förmaket, där Nora och jag sysslade med något av de otaliga arbetena till herr landshövdingens värdiga emottagande. Sanningen att säga intogo vi dock en ställning, som icke helt förklarades av arbetet, varför vi bestörta rusade upp. Herr von Hanckens ansikte spådde oss också det värsta och med en befallande handrörelse sände han Nora ut ur rummet. Jag reste just borst för att möta attacken, då herr von Hancken gick fram till mig, slår armarna kring min hals och lutar huvudet mot min skuldra. Jag ropade: Kapten är sjuk! Men han tystade mig; och sedan han gått ett par slag av och an stannade han ånyo framför mig och yttrade:

Carlander, råd mig! Jag har fingrat på korset.

Ack, du min gud, tänkte jag, nu är det färdigt, nu är han bindgalen. Men så långt hade det ännu icke gått. Han fortsatte:

Jag menar, Carlander, det portugisiska kors, som vicomtesse d’Aiguille bär vid sin barm. Jag svär, att jag icke vet, hur det kom sig. Jag stack bara[138] in handen under spetsen och började fingra. Hur skall det väl nu bli?

Körde hon kapten på porten? frågade jag, ganska tvivlande.

Han slöt ögonen och skakade på huvudet.

Alls icke, Carlander, alls icke! Hon log mot mig vackrare än någonsin. Hon sade, att jag kittlade henne, men att sådant ofta förekommer i Frankrike. Ack, vad har jag gjort? Har jag burit mig oanständigt åt?

Ja visst tusan, har kapten burit sig oanständigt åt! röt jag ganska förargad. Men det tör väl vara efter den damens smak.

Han gick en stund och muttrade för sig själv, fingrande i luften alldeles som om han allt jämt känt det portugisiska korset. Plötsligt gav han mig en kisande blick och frågade lågmält, men mycket hastigt:

Tror Carlander att hon är lättsinnig?

Jag svarade kärvt:

Vad tror kapten själv?

Han skakade på huvudet. Efter en stund sade han:

Carlander kanske minns, att jag en gång nämnde en Chevalier de Hancken, en död och begraven kavaljer vid vars imaginära grav jag brukade fälla tårar. Nåväl, Carlander, han är uppstånden. Han står här. Han går omkring i den lede von Hanckens uniform, han bär hans bleka knävelborrar och fårade panna. Ja, han är ful, men det är dock han, kavaljern, som jag begråtit. Det är hans tankar,[139] hans känslor, hans sätt, hans fina uppträdande, hans ridderliga, ömma, försakande hjärta. Jag vill icke åter mista honom, nej, icke ens för den högsta sällhet på jorden. Ty det är en himmelsk sällhet att känna sig så och att vara en sådan karl. När ryggvärken håller mig vaken om nätterna, tänker jag: Ja, värk, värk! Låt mig vaka den korta tid, jag är chevalier de Hancken.

Men därför borde jag icke ha gjort, som jag nyss gjorde. Och vicomtessen borde icke heller ha gjort, som hon gjorde. Ack, det är ju en guds nådegåva att vara en ädel och ridderlig man. Men att vara ett fä, det kan envar. Det återstår alltid. Varför då inte dröja i det längsta?

Därför önskar och hoppas och tror och ber jag att min kära vän och älskade dame ej måtte vara lättsinnig. Men om så ändock skulle vara, ja, då önskar och hoppas jag att hon måtte vara lättsinnig endast med mig. Icke som skulle jag missunna, henne andra nöjen! Ack nej, vilken simpel och självgod karl vore jag icke då! Men det hela skulle bli mig ofattligt och jag skulle icke längre förstå, varför hon sänts just till mig.

Jag sade:

Och varför tror herr kapten, att hon sänts just till honom?

Han missförstod min fråga en smula och svarade med ett hemlighetsfullt löje:

Därför att chevalier de Hancken slumrat allt för länge i sin fula sarkofag. Och därför att det verkligen fällts bittra tårar vid hans grav.

Bland de stora utgifter, herr von Hancken ådrog sig, var också kostnaden för en skräddare, som han lät komma från Karlstad. Åt kaptenen syddes flera dräkter, Adolphen fick frack och pantalonger och herr von Hanckens frack omsyddes efter min statur och blev ganska präktig. Dessutom snörpte Nora i all hemlighet åt mig en väst av någon grå stramalj helt övertäckt med påfågelsögon, broderade i finaste silke. Där gick hela hennes lilla sparpenning, som trettio hönor värpt samman. Men så bevarar jag också västen ännu som en relik från ungdomen och ett minne av den älskansvärdaste flicka, jag någonsin slutit i min famn.

När Adolphen såg sig i sin nya dräkt, blev han alldeles vill i huvut. I stället för att kasta sig i sin goda fars armar, som redan voro sträckta emot honom, rusade han ut på brunnsgatan och begynte spankulera av och an, vippande och svängande den tjocka gumpen, som inom spända gula pantalonger lyste mellan skörten som solen i en molnspringa. Att folk gapade och skrattade och att pappakraken stod på trappan och skrockade, bekymrade honom icke det minsta. Slutligen måste jag infånga honom; men när han något lugnat sig gjorde han för herr[141] kaptenen en den nättaste bugning och framsade med stadig röst några riktigt artiga ord av tacksamhet och kärlek. von Hancken hade svårt att återhålla sina tårar vid detta bevis på piltens klarnande förstånd. Han betraktade honom tankfullt och ömt och yttrade slutligen:

Adolphen skall på bal!

Vändande sig till mig, fortsatte han:

Nästa lördag hålles den sista stora assembléen före Hans Majestäts ankomst, som skall bli av sådan betydelse ej blott för vicomtessen utan även för mig och mina barn. Jag tänker ställa dem båda, men synnerligast Adolphen, under kungens beskydd innan jag reser utrikes.

Utrikes! ropade jag. Tänker herr von Hancken resa utrikes?

Och jag höll på att utbrista: Olycklige! Har du glömt Wurmen? Har du glömt den förskräckliga dom, som tycks ha omtöcknat ditt förstånd?

Men von Hancken fortsatte trankilt:

Ja, visst tänker jag resa utrikes. Det är hög tid att jag utbildar mitt vett och mina färdigheter. För den skull ämnar jag besöka London, Paris, Rom och kanske ännu några berömda orter, där jag kan fullkomna mig i musik, måleri och poesi, matematik och astronomi, geografi och kemi, teologi, ekonomi och politik för att nu icke tala om diverse språk. Över huvud taget vill jag ogärna försumma någon av de vetenskaper, som kunna sätta mig i stånd att föra ett djupt och broderat samtal. Mina naturliga gåvor äro icke stora, men man skall få[142] bevittna en ädel ambition. Och även härför har jag vicomtesse d’Aiguille di Rocca Antica att tacka, ty det är hennes skönhet snarare än hennes ord, som låtit mig känna min bedrövliga underlägsenhet. Ja, när jag ser henne, och ännu mer när jag tänker på henne, så förstår jag blixtklart att det är mycket i denna världen, jag icke förstår utan endast anar. Vad nu balen beträffar, så är det min önskan att vi alla, jag själv, Nora, Adolphen och även Carlander bevista densamma. Jag av naturliga skäl, barnen för att lära sig umgås med bättre folk, innan Hans Majestät anländer. Carlanders uppgift blir att övervaka och leda Adolphen samt i övrigt hålla sig undan. Dock vill jag tillåta att han såsom hörande till huset, bjuder Nora till en dans. Men endast en!

Jag bugade tyst men tänkte: Du stolle lär icke ha ögon varken för mig eller Nora. Här skall bli annat av! Jag förmådde knappt styra mina ben till allvarliga steg, ty dels gladde jag mig omänskligt åt att få dansa med min Nora, dels förtjustes jag av utsikten att få visa den sturska societeten vad B. B. Carlander förmådde! Om natten viskade jag genom springan med Nora och vi smögo oss båda ut i den lilla täppan bakom vårt hus. Här bland rovor och kålhuvuden övade vi träget alla de »pas» som på den tiden brukades. Detta upprepades fyra nätter, men redan den andra sågo vi till vår förfäran Adolphens månansikte med trubbnosen plattryckt mot rutan. För att hindra en ledsam upptäckt gåvo vi honom tecken att förena sig med oss, och vi blevo sedan nödda att dras med[143] honom varje natt. Han gjorde oss dock icke stort besvär, ty sedan vi lärt honom en tur, upprepade han den envist hela natten och även följande dag.

Under det att vi sålunda på förhand njöto den stundande händelsen, tycktes herr von Hancken få ett nytt anfall av melankoli, dock icke den gamla sura utan en ny, mera saktmodig och mild. Samtidigt fingo hans infallna kinder en hög färg, som jag i förstone antog vara en så kallad hektisk rodnad. Det var dock endast smink, oskickligt pålagt, så att det mera liknade rödfärg. Nora grät en hel dag för detta nya påfunds skull; men vem kunde numera hejda honom?

Dagen före balen tog han mig med hemlighetsfull min avsides och frågade, om jag kunde sjunga. Jag svarade, att jag hade den mest välljudande röst, man kunde tänka sig, vilket på heder är sant, så sant att icke ens min k. hustru dristar förneka den saken.

von Hancken sade:

Då förstår herrn, vad som är rent eller falskt, välljudande eller icke, högt eller lågt? Gott. Hör då, hur detta låter.

Och han uppgav ett läte. Med händerna för öronen skrek jag:

För Guds skull, kapten, så bölar en ko, men så sjunger icke en vanlig människa.

Det gjorde honom bedrövad, men alls icke ond; han mumlade endast någonting om, att han nästan hade tänkt sig det. Därpå sade han:

I Frankrike är bruket att man någon gång sjunger[144] utanför sin dames fönster. Det har jag försummat men nu skall det ske. Helst bör det vara fyra unga karlar med starka och behagliga röster. Carlander får bli den ene, men var finner jag de andra?

Jag föreslog genast Tomson, som jag hört sjunga psalmer i gröna ladan med en ganska ren stämma, fast mycket svagare än min. Men den stackars ynglingen var kaptenens röda skynke. Han for ut i de grövsta otidigheter och frågade, hur jag kunde vilja ställa en ärketjuv och åsnedrummel utanför vicomtessens sängkammarfönster? En sådan person borde ej få finnas på samma ort, nej icke i samma län som denna gudsängeln. Jag föreslog då mamsell Arrenanders tre småttingar. Olle och Emil hade jag hört sjunga några Fredmans sånger på ett grovt och svinaktigt sätt men med starka röster; och Lasse, som var studerad karl, borde väl alltid ha några toner i strupen. Men jag föreställde herr von Hancken, att sådana karlar endast sjunga i berusat tillstånd, varför han måste ge mig ett krus brännvin. Jag fick det och med denna sockerbiten i näven lockade jag lätteligen ut mina sångfåglar i en skogsbacke, där vi kunde öva oss. Här sjöngs och dracks och dracks och sjöngs, tills de tre adoratörerna somnade på fläcken och jag med det tömda kruset i hand anträdde en mödosam återvandring. För den goda sakens skull hade jag tagit mig väl mycket till bästa och ämnade just slinka upp på vinden, då kaptenen öppnade förmaksdörren och kallade in mig. Han frågade, hur övningen avlupit och jag svarade, att vi sjungit som några näktergalar[145]. Den sköna skulle få höra toner som aldrig förr, ja, de skulle alldeles smälta henne och göra henne till ett vax i herr kaptenens händer.

Så där sladdrade jag egentligen bara för att dölja mitt tillstånd; men plötsligt grep mig von Hancken i armen och frågade med viskande stämma: Vad menar herrn? Har han hört något? Vet han något? Dum måtte jag ha sett ut, ty han släppte mig med en föraktlig fnysning. Och vad skulle jag väl veta annat än att jag tyvärr var på röken! Han kom emellertid tillbaka, lade sin arm kring mina skuldror och började släpa mig av och an genom rummet, utan att tyckas märka mina slingrande steg. Slutligen sade han:

Carlander är min vän och jag har alltid visat honom ett utmärkt förtroende. Nu vill jag icke fördölja för honom att jag i morgon kväll, då balen är slut och sedan vi sjungit utanför vicomtesse d’Aiguille di Rocca Anticas fönster, kommer att bliva den lyckligaste människa på jorden.

Och sedan han suckat som en blåsbälg, tillade han:

Ja, Carlander, jag kommer att njuta den högsta jordiska sällhet. Jag behöver inte med grova ord förklara, vad jag menar. Hon har själv bestämt tiden och hon har gett mig den här nyckeln till porten. Inte annat än jag kan förstå, måste jag infinna mig.

Nu hade jag ju alltjämt brännvin i kroppen, som gjorde mig frispråkig. Till en början ropade[146] jag: Blygs, herr kapten, blygs! Men han svarade helt beskedligt:

Nej, varför skulle just jag blygas? Finns det en sann kavaljer som icke är kär? Och är icke detta höjden av all kärlek? Nej, jag är nog lycklig, Carlander, mycket lycklig. Det är blott det, att denna tiden varit så skön på grund av de ädla tänkesätt jag hyst – jag kan säga både dagar och nätter. Vicomtessen har varit min skyddsängel och kommer att förbli det. Ack, hon står så högt över allt detta! Men tänk om jag själv skulle bli ett gammalt surt fä igen, sedan jag icke längre har något att drömma och efterlängta?

Herr kapten! sade jag och slog mig för mitt bröst. Har ert samvete tystnat, så finns här ett som skall tala. Stig in i den där kammaren, fall på knä vid er makas bädd, anropa den ädla människan om förlåtelse! Och ni skall få den. Packa sedan era kappsäckar och res från det här stället, dit djävulen själv lockat er.

Jag talade i den stilen både länge och väl, ty andan hade fallit över mig. Herr von Hancken lyssnade med hängande huvud, matt och beskedlig. Ögonen blickade så ömkansvärt sorgset som ögonen på ett sjukt kreatur. Till sist blev jag rörd och måste stanna för tårar. Då började han röra läpparna och mumlade visst något, som jag ej kunde uppfatta. Allt vad jag hörde, var ett långt, utdraget och jämmerligt: bä – bä – bä – Jag insåg, att jag ingenting kunde uträtta, varför jag gick upp på vinden och somnade.

Följande morgon var kaptenen åter chevalier de Hancken, munter och lätt. Han skämtade galant med sin dotter, förutspådde henne stora segrar vid kvällens assemblé och berättade så lustigt om den där Asmodeusbalen, att vi alla måste skratta. Men bäst vi sitta vid frukostbordet, stannar en kärra utanför vår port, steg hörs i förstugan, dörren öppnas och Wurmen själv träder in. Fast han regelbundet besökt oss varje lördag, föllo vi för var gång i en sorts stel och häpen förskräckelse, som fastlåste alla våra lemmar. Jag tror att det var hans beständiga tystnad – han sade icke ens god dag eller adjö – det eviga leendet och de stora, svarta glasen, som hypnotiserade oss. Vi sutto som trädockor. Han gick från den ene till den andre, fingrade litet och snokade. Längst dröjde han, som ju rimligt var, hos kaptenen, kände honom på pulsen, på pannan, drog ned hans haka, varvid von Hancken lydigt sträckte ut tungan, stoppade sina långa fingrar innanför rockkragen o. s. v. Vid varje beröring skalv von Hancken till och riste som vid ett plötsligt illamående. Då Wurmen avlägsnat sig, yttrade ingen av oss ett ord om besöket utan återknöto vi samtalet, där det avbrutits.

Dagen gick under glada förberedelser. I kvällningen åkte kaptenen ut i vårt ekipage för att hämta vicomtessen. Och i sinom tid larvade Nora, Adolphen och jag hand i hand till gröna ladan, där vi togo plats utmed ena kortväggen. Därifrån bevittnade vi kaptenens och vicomtessens intåg – jag kan icke kalla det något annat. Gästerna bildade[148] häck ända upp till estraden, där några särskilt bekväma stolar väntade de allra högsta hönsen. General Bungenstjerna satt där redan i sin rullstol med Olle bakom sig. von Hancken placerade vicomtessen vid gubbens sida. Ack, att hon vridit om huvut på generalen också! Kaptenen gick nu från grupp till grupp och överallt frågade man honom om Hans Majestäts resa. Svaren kunde jag icke uppfatta, men kaptenen omklappades och ombugades och omnegs, som om han varit kungens förste minister. Så spelades det upp, balen begynte och med den min plåga.

Jag gitter icke beskriva min förargelse, ty den gnyr i mig ännu. Adolphen, stackare, kan ju icke klandras, men ett himla besvär gjorde han mig. Så snart stråkarna rördes, tumlade han fram mitt på golvet och begynte solo utföra någon av de turer, han lärt i kåltäppan. Och varhelst jag än var engagerad, måste jag släppa min dame, störta mig över pojken och trycka in honom i något hörn, helst så hårt att han fastnade en smula. Brum, brum, brummade kräket, men lät sig icke styras, utan började strax på nytt. Han tyckte väl att han gjorde just som de andra och att det icke var mera förstånd i deras fläng än i hans. Till sist måste jag smyga mig fram till kaptenen och begära lov att släpa hem Adolphen. Men von Hancken svarade med mycken höghet, att Adolphen skötte sig väl och skulle stanna.

Det var den ena förtreten; den andra var större[149] och allvarligare. Och när jag berättar den, tycker jag mig just göra min husbonde en sorts tjänst och rättvisa. Man får se, att han icke var den ende stollige gubben ens på denna lilla orten. Den andre var generalen. Icke nöjd med de förnäma skönheter som omgåvo honom, föllo hans urusla blickar på min Nora. Genast tändes en låga i det vissna bröstet, och fräck och hänsynslös som denne gubben var, befallde han Olle att köra sig mitt genom salen, mitt genom dansen fram till fröken von Hancken som stod uppställd i en polonäs. Dansen gick sönder. Man tänke sig den allmänna förargelsen och den arma flickans blygsel, som oförskyllt drog allas blickar till sig! Till sist vågade hon icke ställa upp sig i någon dans utan blev sittande med gubben bredvid sig, oändligen plågad av hans handtryckningar och ömma blickar. Vad kaptenen angår, var han så upptagen av sin vicomtesse, att allt annat var blotta luften. Jag steg slutligen fram till herr Bungenstjerna och bad honom i rätt grova ord veta hut. Men han trodde helt enkelt inte det var sant, att min obetydlighet yttrade sig grovt till en general utan viftade bort mig med ett: Tack, tack unge vän! Noras förskräckta blickar höllo mig också borta. Jag fick icke dansa en dans med min flicka men desto flera med Adolphen.

Sådan blev balen och nu kom serenaden. Strax före midnatt begåvo sig kaptenen och jag till »slottet», där de tre adoratörerna redan väntade. Olyckligtvis hade de väntat rätt länge, och kruset var halvtömt. Emellertid stämde Olle och jag upp[150] en duett, som klingade rätt skönt, fast von Hancken hela tiden stod bakom, knuffade oss i ryggarna och viskade: Ack, högre, högre! Höga, gälla toner! Det skall låta som från himlen!

Vi gjorde en paus, adoratörerna togo sig var sin klunk och Lasse och Emil stämde i sin tur upp en duett. Men nu skulle man ha sett! Jag har förut beskrivit detta huset och hurusom nedre botten upptogs av rum avsedda för ensamma fruntimmer. Sex av dessa lågo åt framsidan. I fem av fönstren tändes ljus och luckorna öppnades på glänt. I det sjätte öppnades luckorna på vid gavel och mamsell Arrenanders feta gestalt kom till synes i en smäktande attityd. Men knappt hade adoratörerna ögnat sin gudinna, förrän de knäcktes på mitten och med trefaldig stämma utropade: Mamsell Arrenander! Mjuka tjänare! Detta gjorde kaptenen rasande, allra helst alla fruntimmer i huset tänt ljus utom just vicomtessen. Han föll över karlarna med sin käpp och pryglade dem rätt duktigt, vilket de ödmjukt och tyst togo emot, ty de hyste för herr von Hancken den allra största vördnad.

Jag trädde nu emellan och erbjöd mig att sjunga solo, vartill min stämma också bäst ägnade sig. Adoratörerna skickade jag att hålla mamsellen sällskap, så att vi skulle ha frid på det hållet. Så stämde jag upp och har väl sällan sjungit så starkt och skönt, ty mina pulsar brunno alltjämt av förargelse och jag sjunger bäst i vredesmod. Kaptenen gjorde mig också många komplimanger, där han svept i en fladdrande kappa irrade av och an[151] utmed fasaden för att om möjligt upptäcka något livstecken från vicomtessen.

Ack, viskade han, vad detta är skönt! Så det lyfter mig! Här står nu jag och där ligger nu hon och dessa rena toner binder oss alldeles tillräckligt samman. Ack, varför kan det inte få förbli så?

Slutligen, och sedan han tassat oändligt många gånger kring porten, återvände han hastigt och sade:

Jo, detta är ett ögonblick! Måtte det inte bli en svart historia! Ty nu måste jag in. Ack, sjung, Carlander, sjung! Det lyfter mig, det ger mig vingar, jag känner mig lätt som en fjäder! Ack sjung, Carlander, sjung! Upphör icke att sjunga –

Och med en beslutsam åtbörd störtade han fram till porten, fumlade länge med nyckeln men kom slutligen in.

Jag sjöng som en gök om våren ihärdigt och utan att spara rösten. Det gjorde mig just riktigt gott att stå där och gala förtreten ur mig. Adoratörerna såg jag stupa en efter en nedanför mamsellens fönster. Själv hade hon fastnat i sin smäktande attityd och somnat. Hes blev jag, men sjöng ändå ända tills jag avbröts av ett högt rop på hjälp. Då tystnade jag. Ropet upprepades ännu en gång. Se så där! tänkte jag. Nu får synden sin lön. Den gemena äventyrerskan mördar min gode husbonde.

Jag rusade först bort till porten; den var stängd och nyckeln urtagen. Då sprang jag till mamsellens fönster och bad henne för himlens skull släppa in mig. Hon spratt upp och när hon i sitt[152] yrvakna tillstånd skönjde ett karlhuvud i fönstret, fick hon ett rätt saligt leende och mumlade: Ack se, ännu en adoratör! – Nej, nej, viskade jag, det är bara Carlander! Men fjollan envisades med sina tokerier och kråmade sig och mumlade: Ack, det är inte bara det! Nej, inte kan jag öppna porten vid denna tiden. Nej, hur skulle det se ut?

Ett nytt nödrop sporrade min iver så att jag skrek: Då klättrar jag in genom fönstret! Nåja, så gör det då, svarade mamsellen, släckte ljuset och drog sig tillbaka. Med adoratörerna som fotapall svängde jag mig in genom fönstret men rusade, som man kan förstå, rakt genom rummet och ut i förstugan. Här var nästan mörkt, ty alla luckor voro stängda, men jag hittade dock trappan. Jag hörde nu von Hancken ropa: Var är min värja? Var är min värja? (Han bar den kvällen icke uniform.) Ropen tycktes besanna mina farhågor. Jag störtade uppför trappan in i ett ljust rum utan luckor och därifrån in i ett rätt skumt.

Här stod herr von Hancken oskadd och trevade runt omkring efter sin obefintliga värja. Och i en stor och bäddad säng – antagligen vicomtessens – stod tryckt upp mot sänggaveln, med kaptenens käpp i sin hand och iförd en dräkt, som jag icke tänker beskriva, min vän lille Tomson. Ja, detta var för bedrövligt! Någon annan fanns emellertid ej i rummet och jag bad kaptenen för all del lugna sig. Han svarade:

Jag är så klar och lugn, Carlander, att jag skulle kunna läsa upp Luthers katekes baklänges. Men det[153] är något jag vill veta. Jag vill veta, varför denne herre befinner sig just här, just nu och just sådan som han är.

Min skräck var nu sin kos och jag kände bara en riktigt gemen skadeglädje. Jag vände mig till denne skenhelige Tomson och uppfordrade honom barskt att genast besvara herr kaptenens frågor. Han började stamma:

Ack, käre Carlander, bed för mig! Jag är alldeles oskyldig. Jag är här, därför att man sagt till mig att komma. Och vad skulle jag då göra? Jag har väntat ganska länge på vicomtessen, som spelar kort med några herrar.

Fråga honom, sade kaptenen till mig, varför man kallat honom hit?

Jag upprepade frågan, som tycktes sätta myror i huvudet på stackars Tomson. Men plötsligt hoppade han ned på golvet, tog kvickt upp en stor och vacker schal och höll den triumferande framför sig, som om den varit räddningen.

Carlander känner igen den, sade han, det är en fästmansgåva till Hedda i Falun. Men nu önskade sig vicomtessen en sådan schal och vad skulle jag då göra? Jag måste väl i all sin dar bära hit den!

von Hancken vände sig ånyo till mig.

Tror du, han ljuger?

Nej, nej, svarade jag rappt, Tomson hör ej till dem, som ljuga. Men hur skall man förklara, att han klätt av sig?

Kaptenen ryckte till och Tomson såg plötsligt[154] ned på sin skapelse, som om han först nu upptäckt dess negligé. Han stammade:

Ack herregud, det måtte jag ha gjort i tankarna. Det är ju också så sent, herr kapten.

von Hancken befallde i kommandoton: Tag upp sina kläder!

Han lydde. Giv mig min käpp! Han lydde, men i detsamma störtade han förbi oss och försvann i det yttre rummet. Kaptenen efter och jag efter honom, fiken att få njuta slagsmålet. Då vi kommo ned i förstugan, var Tomson emellertid redan borta. Stora porten var låst, däremot stirrade ett förskräckt fruntimmer ut genom alla dörrar. Blott mamsell Arrenanders var stängd. Därav drar jag den slutsatsen – som mamsellen visserligen av blygsamhet förnekat – att Tomson rusat in i hennes kammare, där kastat på sig kläderna och fortsatt sin flykt genom fönstret.

Nu kom vicomtessen nedför trappan, följd av baron Rosenhane och greve Battwyhl, som båda buro ljus och kortlappar i händerna. Kaptenen vände sig mot sin dam och betraktade henne utan att yttra ett ord. Hon dröjde ett ögonblick på nedersta trappsteget, men gick därpå rakt fram till herr von Hancken, slog armarna kring hans hals och kysste honom på munnen. Icke ett ord sades till förklaring, vare sig från den ena eller den andra sidan. Språngmarschen, sinnesrörelsen och kanske även nu kyssen blev för mycket för herr von Hancken. Han dånade i sin skönas armar. Vi skyndade alla fram, alldeles i onödan, ty hon tog[155] honom under armarna och bar honom bort till en bänk. Han var ju också lätt som en torr stubbe. Under det att hon baddade hans huvud med vatten, måste jag berätta vad som inträffat. Och jag skämdes så å den damens vägnar, att jag hackade och stammade och rodnade. Men hon sade endast och helt lugnt:

Ack, en sån slarva jag ändå är! Hade jag inte glömt dem båda två för de usla korten! Jag borde ha ris.

Så snart von Hancken kvicknat till, reste han sig och gjorde en stum bugning för vicomtessen, som svarade med en lika stum nigning. Därpå tog han mig under armen och jag fick nästan bära honom hem. Äntligen fick jag av honom hans lindor och drog täcket över hans öron. Han stack åter upp sin långa näsa och mumlade:

Gå försiktigt, Carlander! Väck inte Adolphen!

Händelsen krossade herr von Hanckens hjärta, och under de närmaste dagarna förtärde han blott slätvälling, havresoppa och lite blåbär, som Adolphen plockat. För oss andra var det än värre, vad maten beträffar, ty skafferiet var tomt, och då kaptenskan steg upp och genomsökte skrivbordslådan, fann hon där icke en skilling. Herr von Hancken hade slösat bort allt. Hennes nåds mage var av det tyranniska slaget och svält försatte henne i ett koleriskt tillstånd. Med eldrakan i högsta hugg rusade hon in i kaptenens sovrum, men åsynen av Adolphen, som sittande på sängkanten matade pappakraken med blåbär, bevekte modershjärtat och storgråtande återvände fru von Hancken till sin bädd. Vad skulle vi göra, Nora och jag? Våra magar knorrade, våra knän skälvde, våra sinnen urlakades av brist på föda; vi lutade oss samman och gräto. Vår kost hade redan länge varit klen och en hel dags svält kändes olidlig. Adolphen brummade efter kött; betjäntpojken smög sig in i grannens visthus och vi kunde icke hindra honom. Till att råga vår olycka rullade general Bungenstjerna hela dagen av och an utanför vårt hus, fiken efter att få träffa Nora. Det förskräckte[157] flickan och förargade mig. I kvällningen var det slut med mitt tålamod: jag ställde mig vid fönstret och då Olle härnäst rullade förbi sin podagergubbe, räckte jag ut tungan och antydde en lång näsa. Men icke heller nu kunde herr generalen tro, att någonting sådant vågades mot hans person, utan trodde han, att jag med dessa tecken ställde mig till hans förfogande. Då jag senare på kvällen blev nödd att lämna huset, passade han mig vid knuten och hejdade mig trots min naturliga brådska. Han räckte mig en grann bukett, sägande:

Lämna denna till fröken von Hancken jämte några ömma ord, som herrn själv kan finna på.

Jag svarade:

Herr generalen är för gammal för sådant krifskrafs som blommor. Han borde hellre komma till jungfruburen med en välstekt oxe eller en fet gås.

Envar torde inse, att jag blott ville gäckas med gubben och inte var det väl mitt fel, att även det grövsta hån studsade tillbaka mot hans narrkåpa? Mamsell Arrenander har broderat saken därhän, att jag skulle ha sålt min Nora för en fet gås. Men det enda sanna är, att Olle verkligen infann sig med gåsen, som mamsellen stekt. Och vidare att jag med all makt sökte förhindra gåsens införande i kapten von Hanckens hus, men att betjäntpojken insmugglade den genom ett fönster. Gåsen kunde därefter icke återsändas, ty pojken hade ögonblickligen avslitit och uppslukat det ena benet, varför jag också smorde honom med kaptenens läderrem. Oteringen skulle nog den dag i dag kunna erinra[158] sig och bevittna, hurusom jag slog honom med kraft och i fullt vredesmod. Men sant är, att sedan hedern fått sitt, hungern tog sitt. Vi buro in gåsen till fru von Hancken och åto till midnatt, då vi flottiga och sömniga uppsökte våra bäddar. Generalen sände oss under det följande åtskilliga matvaror, och även jag åt av dem, dock alltid med en viss vämjelse och aldrig utan att först högt och klart yttra min mening om detta sätt att draga nytta av en gubbes kärleksgriller. Nora delade helt min åsikt, men kaptenskan och Adolphen åto obevekligt och vad skulle då vi göra?

Av denna skammen faller ingenting på herr von Hancken, som hela tiden nöjde sig med sin slätvälling. Men en större nesa skulle snart vidlåda en man, som efter vad jag tror, ditintills varit hederlig och rättskaffens. Jag åsyftar de tomsonska pengarna och skall icke dölja något, som kan förringa kaptenens skuld. Sanningen att säga blev han hårt frestad. Tomson infann sig en morgon med fyra lärftpåsar, proppfulla av specier. Kaptenen låg ännu till sängs och jag tog emot Tomson, men släppte varken honom eller hans påsar över tröskeln. Jag frågade honom, om han med vett och vilja ämnade göra herr von Hancken i dess svaghet till en tjuv? Eller visste han icke, att den fatala börsen blott innehållit pappersdaler?

Nog vet jag det, suckade Tomson. Och jag önskar blott, att jag lika säkert visste, vem som tagit pungen. Men det gör för resten detsamma, ty sedan jag nu i hela Iglinge fått namn om mig att[159] vara en grov och farlig karl, är det minsann klokast att icke reta någon, allra minst en person av herr kaptenens betydenhet.

Tomson! ropade jag. Vem kan kalla dig grov och farlig? Är du icke det beskedligaste nötet vid denna brunnen?

Jo, medgav han, det kan nog hända. Men min kära far brukade säga, att det gömmer sig ett vilddjur i mig. Och det kan också hända. Som barn var jag så vild, att jag en gång sönderslet min kära mors förklädsband, som ändå var alldeles nytt och starkt. Sen dess kan jag inte se ett förkläde utan att liksom krypa ihop och huka mig ned. När ingenting annat hjälpte, fick min mor den tanken att taga en jämnårig flicka i huset. Ty om jag lekte med henne i stället för med andra vildbasare skulle jag bli mera hanterlig. Flickan hette Anna-Lisa Carlsdotter och var en avlägsen släkting till min mor. Hon lekte med mig och gjorde dessutom en pigas sysslor till min fars stora belåtenhet, som brukade kalla henne sin lilla fästmö. Men min mor påstod att Anna-Lisa var den glömskaste slyna, hon träffat. Och det kan också vara sant. Mina föräldrar grälade aldrig, men skedde det, så var det alltid för den där flickungens skull, när det inte gällde mig. Och likväl skulle vi bereda mina kära föräldrar den allra största sorg. Det hände sig nämligen, att far och mor foro till bröllop på landet, där de skulle övernatta. Anna-Lisa och jag voro då redan vuxna, men icke förty brukade vi leka på lediga stunder, alldeles som mor befallt. Och vanligen lekte vi,[160] att vi voro fästfolk. När vi nu sågo oss ensamma i huset, tyckte Anna-Lisa, att vi skulle leka man och hustru. Det gjorde vi också; och hela dagen gick det mycket bra och vi roade oss förträffligt. Men om kvällen tänkte vi oss inte så noga för utan fortsatte leken i en tvåmanssäng. Det var Anna-Lisas fel, som glömde, att vad som i och för sig var oskyldigt kunde se fult ut, om någon överraskade oss. Vem kunde också tänka sig, att min kära far just den dagen skulle taga sig för mycket till bästa? Det hände eljest aldrig med mindre än att man trugade honom; men Carlander vet, hur det går till på bröllop! För resten tror jag inte, att han hade druckit för mycket, utan snarare var det väl så att en hop skurkar sammangaddat sig och retat honom. Far hade irländskt blod i ådrorna och man måtte väl veta, hur orätt det är att reta en irländare! Nog av, både far och mor blevo anmodade att lämna bröllopsgården och det gjorde de endast allt för gärna. Men Carlander kan tänka sig deras smärta, när de vid hemkomsten funno Anna-Lisa och mig, alltjämt lekande. Far drog mig ur sängen, mor drog Anna-Lisa. Far, som mitt upp i sin billiga vrede kunde visa prov på ett ömt hjärta, ropade: Slå icke flickan! Hon är oskyldig. Men mor hade nu det, att hon var så innerligen rättvis, varför hon svarade: Slå du din, så slår jag min! Då tog far mig med sig ned i källaren och surrade fast mig vid ett ölfat, som stod nära gluggen. Där skulle jag vänta, tills han vilat sig, och under tiden kunde jag besinna mitt fel. Det blev en dålig natt för[161] mig det, Carlander; men mest undrade jag över, hur det hade gått för den stackars Anna-Lisa. Mitt öde kände jag nog, men hennes gjorde mig gruvligt nyfiken. Rätt vad det var, kom hon springande förbi gluggen. Det var en vårnatt, så att jag kunde se de nakna benen och det nedersta av särken. Jag ropade an henne och hon stack huvut in i gluggen. Här står jag, sade jag, men hur har det gått för dig, stackars Anna-Lisa? Ack, svarade hon, det skulle bli för vidlyftigt att berätta, helst jag har gumman i hälarna. Och så försvann hon i sin lätta dräkt, både ur gluggen och ur huset. Anna-Lisa Carlsdotter hette hon då, men nu kallas hon vicomtesse d’Aiguille di Rocca Antica.

Nog hade jag haft mina tvivel rörande den damens börd; men att extraktionen var så låg, förvånade mig. Jag frågade, hur det väl var möjligt att Anna-Lisa Carlsdotter kunde kalla sig vicomtesse och bliva trodd på sitt ord av en hel societet.

Å, svarade Tomson, om hon blir trodd, vet jag just inte. Men väl kan det hända, att hon talar sanning. På den tiden fanns det i Göteborg en fransysk karl, som kallades monsieur Jean. Han gav lektioner i dans och språk och lite av varje. Vidare kokade han maten vid förnäma fäster och skall dessutom ha varit betjänt hos en biskop. Med honom gifte hon sig. Inte vet jag, om han var vicomte; men varför skulle han inte ha varit det? En dag mötte jag henne på gatan. Och då min kära mor endast förbjudit mig att nämna hennes namn samt tillsagt mig att ögonblickligen lämna[162] varje sällskap; där den slinkan omtalades, stannade jag och frågade, hur det hade gått henne den där natten. Det var emellertid allt för vidlyftigt att berättas på gatan, varför jag följde henne in i ett tarvligt hus och ett ännu tarvligare rum. Här hade hon just börjat förtälja sina vidriga öden, då en faslig karlstämma röt genom nyckelhålet: AnnaLisa, jag ser dig! Har du redan glömt att du är min hustru? Ja, det hade hon, men jag hade minsann inte glömt, vad smörj vill säga, utan skaffade mig fortast ut genom fönstret. Jag hade för andra gången blivit alldeles oskyldigt ertappad och nu svor jag en dyr ed, att aldrig mer låta mig lockas. Tack vackert, Carlander! Vad hände nu i våras, då jag besökte Kristinehamn? Jo, jag träffade Anna-Lisa och hennes doktor, som du också känner, i ett sällskap av den allra bästa societeten. Jag höll mig på avstånd, må du tro, men bäst jag satt där i smygundan och betraktade Anna-Lisa, blev jag gruvligt nyfiken och måste prompt veta, hur min kära mor behandlat henne den där natten. Ty mor hade många sätt, men detta måste väl ha varit ett av de svåra, eftersom flickan flydde i bara särken. Hur det var, kom jag till att fråga henne därom och hon bad mig besöka sig om natten i värdshuset, eftersom det var vidlyftigt att berätta. Det gjorde, Carlander, att jag åter råkade i trångmål trots min oskuld, ty denna gången hade hon glömt sin doktor, som plötsligt kom över oss. Men Anna-Lisa är ju inte tappt bak sätet på en vagn utan hon sade, att jag var en hemligt troende, som kommit om[163] natten i likhet med den judiske översten Nicodemes. Herr doktorn frågade mig då, om jag verkligen trodde, och jag svarade ja. Därpå sövde han mig med några handstrykningar och befallde mig att till Anna-Lisa överlämna min kråsnål och mina ringar. Det gjorde jag allt för gärna, ty sanningen att säga håller jag av henne och vi ha som barn ofta gråtit tillsammans och tröstat varandra. Men när han ville, att jag även skulle lämna henne min mors silverkors, ropade jag: Nej, nu är jag vaken. Och gick min väg. Hur vi sedan sammanträffade i Sutre, det vet du, och likaså har du sett mig i ett nytt trångmål. Men nu svär jag dig, bror Carlander, att jag skall stävja min nyfikenhet och aldrig mera nalkas henne. Ty att hon kunde glömma herr von Hancken, det sårade mig i hjärtroten, så som jag aktar och älskar fröken Noras herr fader.

Under det att Tomson berättade, växte min glädje, så att jag knappt kunde hålla mig stilla. Nu, tänkte jag, skall herr von Hanckens ögon öppnas och det skall bli ett brått slut på detta ömkliga förhållande. Jag avskedade Tomson och förbjöd honom strängeligen att vidare infinna sig med sina penningsäckar, som blott skulle vara en frestelse för herr von Hancken. Därpå skyndade jag in till min husbonde.

Herr von Hancken satt på sängkanten, lindad som vanligt, men mer än vanligt ömkansvärd. Hjärtekvalen och den klena kosten hade tagit det lilla av karl, som funnits kvar, och nu återstod blott skelettet, huden och ett borstigt skägg, som lägrat sig[164] kring hakan. Vidare var så ansikte som händer nedsmorda med bläck, ty trots det usla tillståndet satt herr von Hancken med en skärbräda över knäna och skrev en versifierad epistel till vicomtesse d’Aiguille di Rocca Antica. Jag frågade elakt, om han använt dessa dygn till rimjakt, men han svarade allvarligt att han numera endast skrev blankvers. Ty rimmen flögo omkring bland orden just som små putslustiga och kättjefulla amoriner i det blå; de väckte blott lättsinniga tankar och skadade stilens höghet. Sedan han förklarat detta utförligt, befallde han mig att vässa kniven och raka hans haka. Därtill samtyckte jag med glädje, väl vetande att han icke skulle röra en muskel, så länge kniven svävade över honom och under tiden skulle jag raka hans hjärta lika rent som hans haka.

Till min skam måste jag erkänna, att fantasien flög bort med mig, så att jag skildrade den stackars Anna-Lisa Carlsdotter i de svartaste färger. Vad den blygsamme Tomson endast antytt, lade jag i öppen dag och ökade det här och där med några svåra enskildheter. Därvid skonade jag icke heller Tomson. Kaptenen låg rak lång på rygg, medan jag stod över honom med kniven i hand och sanningen på läpparna. Han blundade och gjorde icke något försök att avbryta mig, men bröstet hävdes gång efter annan av tunga suckar och fram mellan de rödkantade ögonlocken kvällde stora tårar. Då hakan var rakad och hjärtat, som jag hoppades, rent, satte jag honom upp, tvådde hans ansikte och händer och drog på honom pantalongerna. Genast tog han[165] till sig skärbrädan för att fortsätta sitt brev. Det var då besynnerligt, tänkte jag! Skall jag, som är ung och frisk och som på sistone livnärt mig med de kraftigaste rätter, skall jag ej få bukt med denne slätvällingsfödde gubbe? Och jag tog i ännu värre och gjorde honom häftiga förebråelser. Slutligen sade jag:

För denna slinkans skull har herr kapten ruinerat sig och sitt hus. Han för oss allesammans rakt in i bleka svältdöden. Ja, han har tvungit sin ärbara fröken dotter att mottaga matvaror av general Bungenstjerna, som just är en lika otäck snusgubbe som herr kaptenen själv. Skam över herr von Hancken!

Han lyssnade till synes uppmärksamt och tog sig en funderare. Därpå yttrade han med en min, som ömsom svartnade, ömsom ljusnade till ett serafiskt leende:

Döm själv, Carlander! Iakttag hur lasten gräver sin egen grop! Är berättelsen sann, är vicomtessen en slinka med namnet Carlsdotter, vad är då Tomson? Jo, den uslaste kanalje, en bov som redan som barn bedrog sina föräldrar. Och en dylik person vill herr Carlander, att jag skall tro på hans blotta ord? Läs sin logik, herre! Bedriv flitigt sina studier och han skall se världen i ett annat ljus.

Och Carlander! Även om det vore sant, även om vicomtessen vore denna Carlsdotter, som han skildrat – vad mera? Är det hon, som älskar mig eller är det jag som älskar henne? Vad betyder föremålet för vår kärlek, blott kärleken själv är hög och ren? Jag har legat här i tre dygn och rensat[166] min kärlek alldeles som man rensar sin täppa. Ogräs efter ogräs har jag ryckt upp. Jag skall aldrig mer sjunga utanför hennes fönster, än mindre skall jag med eldig, otyglad håg skynda till hennes möte. Men jag skall bära henne i mitt hjärta.

Och jag är inte ruinerad, Carlander. Jag har tänkt på den saken också. Jag har en stor fordran hos Tomson. Hitintills har jag skonat honom, men just i natt kom jag att tänka på Saul, som skonade Agag och därav rönte mycken förtret. Nej, herrn, man skall icke skona de ogudaktige, fast vår slappa tid predikar den läran. Tomson skall betala!

Vad slutligen general Bungenstjerna angår, och att han skulle ha påtvingat fröken von Hancken vissa matvaror, så medger jag, att det är en betänklig sak.

Men jag lovar Carlander, att jag skall döma den efter hederns strängaste lagar. Om ej annat hjälper, skall jag med svärdet i hand tvinga generalen att gifta sig med Nora. Gå nu och låt mig sluta mitt brev, ty jag känner, att något stort förestår.

Gång på gång öppnade jag min mun för att motsäga honom, men hans tal var så kraftigt, hans blick så bjudande, att jag snopen och med blytungt hjärta lommade ut i förmaket. Här möttes jag av herrar greve von Battwyhl och baron Rosenhane, som begärde företräde hos herr kaptenen. Jag öppnade dörren för dem och smällde igen den med en arg smäll. Det var också allt, varmed jag kunde lätta mitt hjärta. Jag sjönk ned i soffan och begravde huvudet bland kuddarna. Jo, nu hade jag ställt det bra för mig och min flicka. Vilka generalens[167] kättjefulla planer än kunde vara, skulle nog herr von Hancken i sin höga sinnesstämning tvinga honom till ett frieri. Och vad betydde sedan jag, eländige, lusfattige prästafrö, jag, B. B. Carlander med min okända börd, mina osaliga fantasier och min dåraktiga världsförklaring? Kaptenskan var redan intagen till gubbens förmån, tack vare alla stekar, korvar och andra läckerheter. Adolphen skulle ära och älska en sådan svåger. Kunde jag ens lita på min flickas hjärta? Min förtvivlan var så svart som aldrig förr och till sist stöp jag i en djup sömn.

Ljudet av kraftiga steg väckte mig och jag sneglade upp ur kuddarna. Herr von Hancken i sin bästa uniform marscherade av och an på golvet. I var sitt hörn av rummet stodo herrarna Rosenhane och von Battwyhl; än betraktade de med vördsam min kaptenen, än bytte de blickar i smyg. Plötsligt stegade herr von Hancken fram till mig, vidrörde min skuldra och sade:

Vak upp, Carlander! Här är just någonting för en tvivlare som han. Dessa båda herrar ha framfört en förklaring från vicomtesse d’Aiguille di Rocca Antica.

Han svalde och fortsatte med otydlig stämma:

Det tycks, Carlander – som om jag skulle ha gjort någonting stort.

Och vändande sig till Rosenhane sade han:

Berätta, herr baron! Berätta än en gång! Det kan inte berättas för ofta!

Rosenhane berättade och jag läste genast i hans[168] fula råttansikte en lögn, som smakade det trynet allt för gott. Vicomtessen och hennes kumpaner hade hopsatt en historia till kaptenens förvillelse. Hade de känt hans tillstånd, så hade de icke gjort sig ett onödigt besvär. Tomson, så hettes det, hade vid upprepade tillfällen ansatt vicomtessen, som till sist handgripligen tillrättavisat honom. Den neslige karlen hade då smugit sig in i hennes sovkammare i det skändligaste syfte. Utan kaptenens modiga mellankomst skulle icke blott en obefläckad dygd utan även ett ungt liv gått till spillo, ty vicomtessen hade haft för avsikt att lik Lucrezia stöta dolken i sin barm. Kaptenen lyssnade; hans ögon och hans näsa runno; gång efter annan skakade han på huvudet, som om han knappt vågat tro sina öron. Jag sade:

Det där är en ful lögn, och det skall ett kålhuvud till för att tro den beskedlige Tomson om sådant.

Rosenhane genmälde:

Hela Iglinge tror därpå.

von Battwyhl tillade:

Och trakten däromkring. Allmogen är uppretad.

Rosenhane sade:

Herrn kan hälsa sin vän Tomson, att han snarast bör ge sig härifrån. Jag garanterar honom varken liv eller lem.

von Battwyhl tillade:

Allmogen är min själ icke att leka med! Nej, min själ!

Kaptenen gick hastigt bort till skrivbordet, ryckte[169] till sig en papperslapp och raspade ihop några rader. Han räckte mig biljetten.

Skynda Carlander och varna sin vän. Jag vill icke hans ofärd. Må han kvickt begiva sig härifrån, sedan han först gäldat sin skuld.

Jag svarade med att vända de tre herrarna ryggen; jag gick ut på vinden och hävde mig i min bolster. Då jag gluttade ned genom golvspringan, kunde jag se min flicka sitta vid fönstret och snörpa de sista styngen på den vackra påfågelsvästen. Men icke ens denna väna syn kunde trösta mig, nej, den endast ökade min förtvivlan och jag somnade på nytt. Den gången väcktes jag av ett underligt ljud, som orsakades dels av ett häftigt stridregn, dels av strängaspel, dels av mänskliga stämmor. Jag flög upp förskräckt och virr, ty vid brunnen var det sed att gästerna efter middagsmålet tågade samfällt genom parken med ceremonimästaren och ett par spelemän i spetsen. Jag trodde nu att jag försovit middagsmålet och skyndade bestört bort till vindsgluggen. Så galet var det icke fast på sitt sätt ännu galnare. Platsen utanför vårt hus fylldes av brunnsgäster och mitt i deras ring stod herr von Hancken, dyblöt men rak och karsk som en skorsten. I skaran, som utgjordes av fruntimmer, såg jag ingen av den bästa societen men desto flera av den näst bästa och hela lanken. Av karlar fanns där blott herrarna Rosenhane och von Battwyhl, de tre adoratörerna samt ceremonimästaren och två spelemän. En högtidlighet försiggick eller hade redan försiggått, men jag förstod ej dess innebörd, förrän[170] jag såg mamsell Arrenander lyfta en stor lövkrans, omvirad med sidenband, och trycka den på kaptenens hjässa. Den var dock så stor att den föll ned på axlarna som ett halskrås. Då förstod jag, att kvinnorna vid Iglinge brunn hyllade herr von Hancken, som räddat vicomtesse d’Aiguille di Rocca Anticas dygd och kanske även dess liv. Och jag gnodde mina ögon så att de svedo.

Herr kaptenen gjorde en stram bugning. Om han yttrade några ord, kunde jag för det hiskliga regnsmattrets skull icke förnimma. Men när kransen nu satt på sin plats, drogo fruntimren plötsligt åt sig sina kjolar och skingrades som en flock höns. Herr von Hancken blev allena. Regnet skvalade men han rörde sig icke. Jag förstod till fullo det själsuppror, som denna hyllningen måste ha framkallat, och tyckte likväl att herr von Hancken borde ha sökt sig under tak. Då varsnade jag i parken två figurer, som nalkades vårt hus. Den ene skuttande och kry, var vår betjänt; den andre smygande och hopkrupen var Tomson. I hans händer dinglade lärftpåsarna. Kaptenen tog några steg åt sidan och i det han vände sig mot förstukvisten, pekade han med rak arm och järnhårt finger på dess trappa. Tomson med hatten under armen nalkades sidledes och utan att taga sin skrämda blick från kaptenen, nedlade han sina påsar på trappan. Därefter vände han sig snabbt om och tog helt enkelt till flykten. Då lyfte herr von Hancken sina knutna händer mot skyn och ropade efter honom:

Tjuv! Kvinnoskändare! Barnamördare!

Var han tog det sista ifrån, vet jag icke.

En stund senare gick vällingklockan och jag infann mig i förmaket. Herr von Hancken stod mitt på golvet omgiven av sina barn, som torkade honom med handdukar. Den blöta kransen hängde allt jämt om halsen och avtogs icke den dagen. När torkningen var över, tryckte herr von Hancken sina barns händer och yttrade:

Det går runt för mig, och det är inte underligt. Jag begriper ingenting, och det är heller inte underligt. Men att det skulle regna så förbålt just nu, det är ändå underligt. Ser ni mina barn, pappakraken har fört ett strävsamt och knåpigt liv. Han har varit hederlig och arbetsam och det lilla, som honom anförtrotts, har han förvaltat efter bästa förmåga. Och vad fick han röna? Hån och hat av sina förmän, gräl och gnat av sina likar! Men nu står jag här med kransen! Då jag som minst väntade det! Nej, Försynen är lika underlig som god! Och varför skulle det regna? Det kunde ju ha varit vackert? Nej, jag vet inte vad jag skall säga! Nej, jag säger ingenting! Jag säger: bä!

Och med en mäktig åtbörd mot höjden, tillade han:

Till bords, mina barn! Jag känner, att jag måste stärka mina krafter. Jag känner, att jag står inför någonting stort. Det är dunkelt ännu, men det klarnar.

Himlen klarnade emellertid icke den dagen utan ösregnade oförtrutet, och rätt vad det var kom oteringen inkilande, slaskig som en dränkt råtta, men barnsligen glad och dansande av fröjd, ty jordvallen i parken hade regnat sönder och det stolta templet hade glidit baklänges och så att säga satt sig en rova. Lyckligtvis förvarades gipsgubben allt jämt i brunnshuset. Herr von Hancken tog illa vid sig, icke så mycket för templets skull, som kunde återuppbyggas, utan fast mer oroade honom regnet som ett järtecken. Han fingrade med dyster uppsyn sin krans och kunde rakt inte begripa, varför Vår Herre skulle blöta hans hedersdag på ett så okristligt sätt. Fram mot aftonen blev det min tur att bekymras, ty general Bungenstjerna rullades in i vårt förmak och lagade snart så, att han fick Nora för sig i en vrå. Generalen hade tillförne visat oss ringa aktning, och för att nu förklara sin visit, fann han ingenting bättre att säga än detta: »Min käre Hancken, jag hör av Wurmen, att han tänker dö snart. Nå, hur kan det kännas? Det skulle jag just vilja veta.» Kaptenen spratt till och stelnade alldeles som om Wurmen själv rört honom med sina långa fingrar. Men det höga besöket tinade snart[173] åter upp honom och han började livligt utbreda sig över Hans Majestäts mottagande. Häråt skänkte generalen ej den ringaste uppmärksamhet utan ägnade sig med oblyg dristighet åt flickan. Och jag, som i min vrå bevittnade hennes ångest och vämjelse, kunde icke längre styra mig; jag steg plötsligt fram till generalen, grep honom i skuldran och sade:

Herr generalen är för gammal och skral att vara så sent ute i detta vädret. Rulla genast hem och lägg sig!

Därmed vann jag ingenting. Generalen vände icke ens huvudet åt mitt håll, men väl reste sig herr von Hancken och sedan han givit mig en hotfull blick, tågade han ut i köket. Efter en stund återvände han med en brädlapp, en hammare och några spikar. Han tecknade åt mig att följa, och vi gingo ut i förstugan och upp på vinden. Här räckte han mig brädbiten och hammaren sägande:

Nu förstår jag, varför det regnar. Vad jag förföljt och brännmärkt hos andra, det har jag tålt i mitt eget hus. Herr Carlander har invaggat sig i förhoppningar, men hädanefter skall det bli annorlunda, ty all lösaktighet är så mig som den Högste vederstygglig. Jag förbjuder honom att tilltala min dotter, vare sig jag är närvarande eller frånvarande, vare sig om dagen eller om natten, vare sig i tukt och ära eller på annat sätt. Jag förbjuder! Och tag nu denna lappen och spika den för springan, som leder ned till fröken von Hanckens kammare.

Hur kunde väl den bövelns karlen, vars hjärna var så proppfull med allsköns fantasier, ha upptäckt en liten spricka, som om dagen doldes av min bolster? Det frågade jag mig och mer förbryllad än skamsen föll jag på knä och åtlydde hans befallning. När det var gjort, sade herr von Hancken:

Stanna nu beskedligt på vinden, tills generalen avlägsnat sig. Jag skall sända upp Adolphen med kvällsvarden. Och kom ihåg, att så snart herr generalen gör mitt hus den äran, skall Carlander försvinna på vinden vid äventyr av ögonblickligt avsked. Jag har varit en slapp husbonde, men hädanefter skall det bliva annorlunda.

Knappt var herr kaptenen nerom trappan, förrän jag åter fråntog brädbiten och så var den saken klar. Men i det svarta mörkret såg jag liksom sluten i en ellanste ljusbåge en otäck syn: generalen som fingrade på min stackars flicka. Hämnd, hämnd! tänkte jag och gjorde följande. Adolphen kom med vällingen och en mugg ölsupa. Jag låtsades äta och dricka, men rörde ingenting. Samtidigt kvarhöll jag gossen med allt möjligt snack, och då han likväl drog sig mot trappan, yttrade jag med jämmerlig röst: »Ack, Adolphen, jag är så hjärtans ledsen. Kom och påta mig i huvudet!» Det förstod han, ty då pappakraken surade, var detta ett botemedel. Brummande och belåten snodde han sina tjocka fingrar i mitt hår. Äntligen förnams från förmaket ett buller, som antydde uppbrott. Jag reste mig, satte brickan med välling och ölsupa i Adolphens händer och ledde honom försiktigt ned[175] i trappan. Kaptenen kom ut i förstugan med ett brinnande ljus, efter följde Olle, skjutande generalen framför sig. Då siktade jag med Adolphen och gav honom en lagom knuff. Meningen var, att välling och ölsupa skulle gjuta sig över gubben, men gossen mistade alldeles fotfästet och drabbade generalen med hela sin tyngd. Stolen krasade, generalen krossades och välling, ölsupa och näsblod blandades. Jag kröp allra längst in på vinden och ingen kom för att söka mig.

Efter detta kunde jag väl ha väntat avsked på grått papper, men det uteblev. Herr von Hancken behövde sin förtrogne. Jag måste dessutom yppa den hemligheten, att herr von Hancken i grund och botten var en hjärtans feg karl. Mitt dåd hade ingivit respekt och från den stunden bemötte han mig med en viss butter aktning. Vad generalen angår infann han sig redan följande kväll och stängde Nora i vrån. Bandager och skråmor gåvo honom ett så martialiskt och käckt utseende, att jag nästan fruktade för min flickas hjärta. Jag har sedan hört, att ett kvarblivande ärr i pannan skall ha renderat honom en högförnäm fjollas gunst. Den vare honom unnad, och må herr generalen och jag kvittera våra konton.

Förödelsen i parken var gruvlig, men kaptenen grep sig genast an med ett återuppbyggande i ännu större skala. Templet restes på nytt och stöttades med stockar och kullerstenar. En ställning i halvmånform uppbar herr von Hanckens fyrverkeri. Dessutom vidtogos andra åtgärder. Alla unga karlar[176] vid brunnen utrustades med svenska dräkter och hästar förhyrdes runt om i orten. Inalles voro vi två tjog, som med baron Rosenhane och greve Battwyhl i spetsen skulle rida Hans Majestät till mötes och utgöra hans livvakt under Iglingevistelsen. Detta roade oss ofantligt och stärkte vår tilltro och vår tillgivenhet för herr von Hancken. Fyrtio hästars gnäggande och flängande, de ständiga kullerbyttorna, värkande ryggar, blodslagna näsor, allt detta tycktes göra herr von Hanckens fantasi till verklighet även för den argaste tvivlare. Hur kunde så mycket bråk, buller och bång uppstå, om icke Hans Majestät verkligen vore i faggorna? Själva den beske kyrkoherden i Ömo gav sin tribut åt den allmänna meningen, i det han i aftonsången talade över texten: Fröjda dig storligen, dotter Zion, si, din konung kommer! Församlingen grät och vi befunno oss alla i den högsta spänning och lycka.

En morgon, då kaptenen och jag åsågo templets återuppbyggande och hurusom några gummor med borstar och trasor skurade de nedsölade pelarna, grep han mig hårt i armen och utbrast:

Carlander, vad är det jag bjuder min konung? Några stockar och stenar, några lövruskor och kjortelfållar, några skålpund krut och två tjog drumlar till häst! Min nådatid är snart till ända lupen och vad har jag uträttat? Se sig omkring! Är denna orten densamma nu som då vi anlände? Nej. Men betrakta människorna! Är det samma följe nu som då?

Någorlunda, svarade jag, om man bortser från att många skålpund fett fördunstat.

Herr von Hancken knäppte sina händer och vred dem så att knogarna knakade.

Ack, mumlade han, den som kunde tala! Den som kunde uppbygga själarna och göra folk av dessa fän! Den som kunde hålla den allra minsta lilla predikan! Jag vämjes vid flärden! Och jag skall säga honom, att vicomtessen delar min åsikt. Här leves allt för fritt och plumpt. Karlarna söka fruntimren så dag som natt. Männen bedra sina hustrur, och vad värre är: hustrurna bedra sina män. Hans Majestät har ena liderliga undersåtar vid Iglinge, men detta skall ändras, Carlander! Ännu återstår oss fem dagar!

Jag invände, att fem dagar vore en kort tid för så stora syften, men han svarade endast: Min tid är också kort. Jag får minsann skynda mig! Visa mig vägen till mamsellens adoratör, han, som predikar.

Jag följde honom till den uslaste kojan i Iglinge, vars enda kammare de tre rivalerna delade. Lyckligtvis var Lasse allena. Han låg i en fållbänk på bara halmen, insvept i en trasig gammal nattrock, men eljest utan så mycket som en skjorta eller en maggördel på kroppen. Kaptenen steg oförfärad in i den tjocka luften, och då Lasse förvirrad rusade upp och tryckte sig undan i ett hörn, drog han honom fram på golvet och slöt honom i sina armar.

Ack, du hjärtans karl, ropade han, vad jag avundas dig. Här ligger du på blotta halmen och[178] anställer dina betraktelser. En tugga bröd och en slurk brännvin är allt vad du ger det usla köttet. Ja, späk dig karl, späk dig! Du talar väl och jag har fällt många tårar för din skuld fast den bondska värmländskan din är mig en sannskyldig pina. Ack, den som kunde tala som du! Den som kunde hålla en enda liten predikan!

Han tryckte honom ånyo i sin famn, varpå han fnysande stötte honom ifrån sig.

Fy för fanken, vad du stinker karl! Men du har ordet. Det är dig jag behöver. Jag vill göra dig några frågor. Har du sett vilket Sodom detta är? Känner du – för att taga ett exempel – en viss Tomson och dess smutsiga passioner? Vill du att din konung skall åka raka vägen in i en svingård? Vill du att personer av min kvalitet eller – för att taga ett exempel – en dame sådan som vicomtesse d’Aiguille di Rocca Antica skall presenteras för Högst Densamme i ett tvivelaktigt sällskap? Eller vill du icke fastmer skilja fåren från getterna? Vill du icke göra Iglinge med dess slemma rykte till den anständigaste brunnen i riket? Vill du icke komma den mesen i Ömo på skam? Svara icke, karl! Du lyder. I afton klockan sju håller du en betraktelse i gröna ladan och fortsätter därmed varje afton, intill dess Hans Majestät anländer. Men det skall icke vara ditt vanliga svammel. Det skall vara eld! Eld! Eld!

Och han tryckte båda händerna mot sitt bröst och utropade:

Är det icke en faslig tanke att gå bland släta[179] skurkar utan att mäkta ställa dem till rätta! Ack, den som kunde hålla den allra minsta lilla predikan!

Detta och mycket flera och kraftigare ord yttrade herr von Hancken till Lasse, som åter sökt sig tillflykt i en vrå. Än smekte han honom med smickrets rosor, än risade han honom med de grövsta ord, tills den försupne stackaren började liksom flämta, spände ut sitt bröst och lyfte sitt huvud.

Herr kapten, sade han, ser här en stackare som stoppat sitt pund i brännvinskaggen. Men nog finns här tillräckligt med eld för att tända Iglinge lada. Jag vet, vad som skett vid brunnen och särskilt att Tomson sprungit naken genom mamsell Arrenanders kammare och kanske också stannat där. Då gick ett svärd genom mitt hjärta, herr kapten, och nu skall det ryckas ut. Jag skall tala så, att den usle prästen i Ömo biter sig i sin rygg. Jag skall tala så, att skälmar och slynor, tjuvar och slinkor krypa från Iglinge på sina bara knän. Blott herr kaptenen och hans vicomtesse tänker jag skona, därför att det var han, som väckte mig ur min sömn. Gå nu, herr kapten, och låt mig i fred knåda själen till i afse. Men glöm icke att sända Carlander klockan sex med ett stop.

Allt detta yttrades med en dundrande, kraftig stämma och kaptenen syntes något stukad. Han gick emellertid emot honom med utbredda armar för att betyga sin tillfredsställelse; men Lasse stötte honom omilt för bröstet och röt:

Sa jag dig icke, att lämna mig i fred, pjalter där! Nu har du väckt en Herrens tjänare och nu är du inte mer än lusen på min rock.

Försagd lommade herr von Hancken ut på vägen, där han till mig fällde några ord, som kan tyckas märkliga. Man sade eller rättare viskade i mitt öra:

Carlander, den karlen är visst galnare än jag.

Ingalunda vill jag fälla en hård dom över Lasses döda mull, än mindre nedskriva något, som illviljan (och min k. hustru!) kan kalla den avundsjukes klander. Lasses andliga vältalighet vann några år senare en herostratisk ryktbarhet, som kom att stå en förvillad menighet i obygden dyrt och som bringade honom själv på fästning och slutligen till Danviken. Men de fem andaktsstunder – om de så kunna kallas! – som han på kaptenens befallning höll i gröna ladan, sirades sannerligen icke av någon eloquentia. Den verkan, de åstadkommo, berodde mera på ett grovt språk och hänsynslösa personligheter, än på talarens andliga kraft och begåvning. Tjogtals oförvitliga personer sattes här i gapstocken och det lände icke ens dem till hugnad, som undsluppo, ty ingen kände sig fullt säker. Tomson nämndes vid namn, och det vill jag ej särdeles klandra, ty som präst vet jag fuller väl, att djävulen måste någonstans målas och helst i livligaste färger och med igenkännliga drag. Sådan är nämligen menigheten, att den icke låter sig ledas rätt långt med blott tomma ord. Men att stycke för stycke utpeka så gott som halva församlingen och blotta vars och ens laster, är ett allt för fult[182] tilltag att kunna försvaras. Dessutom en dumhet, då ju bänkarna snabbt tömmas.

Här tömdes de visserligen men fylldes på nytt, ej av societen, väl förståendes, icke ens av lanken, utan av traktens allmoge, som hastigt fått nys om att en svavelpredikant grasserade i brunnsladan. Och så gruvlig var den beskrivning, han gav den enfaldiga menigheten, att brunnsgästerna under veckor framåt ej kunde få köpa en kanna mjölk, ett ägg eller en ost av de förvillade bönderna. Det blev i själva verket enda följden av en andlig vältalighet, som man på vissa håll velat blåsa upp till något stort. Vestigia terrent! Jag tror, att den präst, som håller tungan rätt i mun och ger just lagom, i längden står sig bäst. Både han och hans hjord. Peppar och salt skall det vara och gärna en smula snus i surt öga. Men icke i vilket öga som helst och icke i för många!

Jag klandrar icke Lasse, därför att jag själv fick en släng med av sleven, orsakad helt säkert av den tarvligaste svartsjuka. Men skandalen var uppenbar. Och den blev icke mindre genom kaptenens oförsynta uppträdande. Så snart någon illa kalfatrad person, som ej längre tålde höra sin nesa, reste sig på huk och smög mot dörren, stötte herr von Hancken fram en hostning och aktade icke ens för rov att med fingret utpeka sitt offer. Så utpekades den första kvällen ett tiotal och lika många den andra; den tredje fanns det blott allmoge i salen, frånsett kaptenen med barn, vicomtessen, mamsell Arrenander och jag. Vi betraktades nu av den[183] dumma allmogen, som de enda redliga personerna vid brunnen, vilket hade den fördelen med sig att vi kunde köpa våra förnödenheter ganska billigt. Eljest, min stackars Lasse, har du icke gagnat någon med allt ditt flåsande och stånkande, dina fäktande armar och dina rullande ögon! Nej, jag måste ändå säga det rent ut: Tvi dig och din leda trut!

Och vad vann herr von Hancken eller rättare hans illsluga sköna? Nu efteråt ser jag klart hennes avsikt. En skara tillbedjare, mörka och förfallna existenser, hängde vid henne som strö och boss vid en ko. Dem ville hon bli kvitt, dem ville hon skrämma bort för att stå just oskuldsfull eller åtminstone fri och hederlig inför den, hon väntade. Nå ja, vi få se, hur det lyckades henne. Och vi få också se, vilket hat herr von Hancken ådrog sig. Till en början kom det alls icke till synes. Tvärt om visade man herr von Hancken aldrig en sådan aktning som under dessa dystra dagar, då envar väntade att få se sitt liv och sina gärningar skymta fram ur Lasses svavelångor. Personer av stånd och anseende vågade ej heller lämna brunnen så kort före Hans Majestäts ankomst. Det återstod dem ingenting annat än att hålla sig väl med herr von Hancken, infinna sig i hans förmak och smickra hans fåfänga och dårskaper. Dessutom stärktes hans ställning genom ett rykte, som visste berätta, att konungen med en kurir sänt herr von Hancken ett högt ordenstecken. Hur ryktet uppstod, kan jag icke förklara. Visserligen red en kunglig kurir genom byn, men stannade varken vid vår port eller[184] vid någon annan. Och visserligen fick herr von Hancken i de dagarna en orden, men icke av konungen utan av Anna-Lisa Carlsdotter, som skänkte honom sitt portugisiska kors. Han bar det likväl först på själva högtidsdagen.

Slutligen vann herr von Hancken än mera kredit genom en tilldragelse, som vållade mig den djupaste smärta och en hart när okuvlig vrede. En afton, då några av honoratiores voro samlade i vårt förmak, gick den usle Bungenstjerna så långt i glömska av all anständighet, att han sökte neddraga Nora på sitt knä. Då reste sig herr von Hancken ur soffan och förkunnade med lugn och stadig stämma sin dotters förlovning med general Bungenstjerna. Jag var icke där, men efter Noras beskrivning skall den bestörte gubben ha hoppat högt i stolen och grimaserat så våldsamt, att bandaget föll från hans skråmade ansikte. Han skall också ha framstött någonting nekande, men vicomtessen skyndade genast till och överhopade paret med lyckönskningar. De övriga följde hennes exempel. Så såg sig då gubben överrumplad. I gengäld tog han den stackars flickan i sina armar, gastkramade henne och övertäckte henne med kyssar.

Den natten låg jag oavlåtligen med ansiktet tryckt mot springan och hörde min flicka gråta. Vilken tröst kunde jag bjuda henne, vilket rimligt hopp kunde jag ingiva? Vid dagbräckningen härdade jag icke längre ut med att höra hennes kvävda snyftningar; jag slängde på mig kläderna och skyndade ut i det fria. Detta visade sig vara en Försynens[185] skickelse, fast den icke fick de följder, jagförst hade tänkt mig. Tvärt om skulle den snart på allvar skilja mig från min flicka.

Jag hade icke irrat lång stund i parken, förrän jag varsnade en tunn figur, som slank i sicksack mellan träden, stannande än vid en stam, än vid en annan, för att inrista något i dess bark. Det var Tomson. Jag skyndade emot honom och vi föllo i varandras armar; han grät minst lika häftigt som jag, då jag förtalde den nya olyckan. Sedan vi jämrat oss mätta över detta, började Tomson skildra sina plågor. Den olycksalige Lasse hade nu tagit all heder och ära av honom. Han vågade icke längre visa sig ute om dagen för alla de föraktfulla miner och hårda tillmälen, som kommo honom till del. Men än värre! De tre adoratörerna lämnade honom icke i fred ens i hans bostad. Han hade kränkt deras tillbedda, mamsell Arrenander, genom att fly in i hennes kammare och nu ansågo de sig hava rätt till ersättning, för den nesa hon lidit. Än måste han bjuda dem mat och dryck, än krävde de kontanter, som i form av lån snart stego till betydande summor. Då jag nu innerligen beklagade honom, såg han sig oroligt om i den tomma parken och viskade:

Ack, Carlander, det är likväl icke det värsta! En väninna till den gumma, hos vilken jag logerar, skall hava hört mamsell Arrenander fälla yttranden, som komma mig att rysa. Hon lär ha sagt, att jag kränkt hennes ära och att om jag icke vet, vad som[186] anstår en hederlig karl gentemot ett hederligt fruntimmer, så skall hon lära mig det.

Jag besvor honom i vänskapens namn att taga sig i akt. Jag frågade, varför han, som ägde medel, ej genast lämnade denna orten, där allt var snaror och fördärv. Hade jag själv några riksdaler på fickan skulle jag taga Nora med mig och fly till världens ända. Härpå svarade Tomson med att hickande svälja en ny tåreflod och vresigt mumla:

Tids nog kommer jag till Hedda i Falun.

Varefter han plötsligt tog mig hårt i handen och ledde mig ett långt stycke ut på en äng. Här föll han ned och slog sina armar om mina knän. Jag ryggade förskräckt tillbaka och hade så när satt mig. Tomson, ropade jag, har nu också du blivit galen!

Ack nej, suckade han och släppte mig, jag kan blott icke tåla den tanken att kanske även du skall taga din vänskap och aktning ifrån mig. Sedan mina kära föräldrars död är du den ende, som visat mig godhet; alla andra ha behandlat mig efter förtjänst. Men nu vill jag icke längre dölja för dig, vad som håller mig kvar i denna jämmerdalen Iglinge. Jag älskar fröken Nora von Hancken.

I förstone var jag nära däran att brista i skratt och på fläcken lugna hans skrupler, ty bland alla rivaler i världen kunde jag icke tänka mig någon ofarligare än morsgrisen Tomson, som varje skurk och stackare hundsfotterade efter behag. Men[187] plötsligt föll det mig in, att jag kanske här hade medel att rädda Nora och bereda hennes och min lycka. Jag tog därför på mig en sorgsen och mulen min, drog mig undan och antydde att han sårat mig och svikit min vänskap. Den arme karlen blev alldeles utom sig av sorg, följde mig i hälarna kors och tvärs över ängen och drog mig i rockskörten. Plötsligt vände jag mig om, lade händerna på hans skuldror och såg honom in i ögonen.

Tomson, sade jag, ännu vill jag tro på din vänskap. Och jag vill tro, att din kärlek för fröken Nora von Hancken är ren och uppoffrande. Men du måste bevisa det genom att hjälpa oss att fly.

Hur skall det ske? mumlade han och hans ögon voro runda och svarta som ett par uggleögon.

Jag svarade:

Du skall först och främst ofördröjligen skaffa mig ett par tusen riksdaler. Sedan få vi se, hur du mera skall kunna hjälpa mig.

Ja, ja, viskade han, du får dem så gärna, så gärna.

Rätt vad det var, blev han vit i ansiktet som ett lärft, och i det han slog armarna kring min hals snyftade han:

Ack, Carlander! Hjärtans käre bror! Att du också skulle kräva mig på pengar. Ja, så gärna. Men att – att – att.

Detta fördömda attande retade mig, ty det satte just som ett likhetstecken mellan min rimliga begäran, herr von Hanckens bedrägeri och adoratörernas[188] utpressningar. Jag sade honom, att om han älskade fröken Nora och hyste en varm vänskap för min person, så borde han också offra något för sina känslor. Därmed lämnade jag honom allena på ängen, gråtande i kapp med daggen.

Torsdagen den 25 juli höll Lasse sin sista svavelpredikan. Salen var proppfull med allmoge, ej blott traktens utan även utsocknes. Länsman och prästen i Ömo hade infunnit sig med några handfasta karlar, vilket gav anledning förmoda stränga åtgärder. Men därav blev intet. Lasse hade en förundransvärd röst; fönsterrutorna skallrade och vi lågo alla på huk som får i ett åskväder. Mamsell Arrenander vid min sida höll mig om livet och kramade mig så hårt, att jag kippade efter andan. »Ack, Lasse, Lasse!» mumlade hon i salig extas, »så tag mig då, Lassegrisen min! Så tag mig då! Jag säger inte nej.» Kapten von Hancken ensam stod upprätt och tycktes tämligen oberörd. Allt emellanåt strök en brunnsgäst förbi fönstren och kastade en förskrämd och förveten blick in i jämmern och tandagnisslan. Man väntade ett tumult. Slagsmål uppstod verkligen, så fort Lasse ropat amen, men det gällde endast frågan, vilken socken, som nu skulle hemföra predikanten. Lasse förbidade lugnt stridens utgång och klev sedan upp på segrarnas skuldror. De förde honom mot utgången, men han ropade halt! och därpå: Mam-sell-Arre-nan-der! Överlycklig störtade mamsellen fram; de feta vita[190] händerna flaxade som ett par duvor över mängdens huvuden. Lasse böjde sig ned, tog ett stadigt tag kring mamsellens näsa och vred den ett halvt varv runt. Det var adoratörens avsked och innebar en svart otacksamhet, ty mamsellen hade klätt och fött honom i många herrans år. Men nu var hon blott en lus på hans rock. Utanför dörren väntade en präktigt bäddad skrinda, i vilken Lasse nederlades, och stupfull som han var, genast inslumrade. Följd av ett trettiotal bönder, kvinnor och barn drog han mot ett dunkelt men säkert öde.

Herr von Hancken yttrade:

Den karlen har snille. Men jag skulle ha gjort det bättre, om jag bara kunnat. Lika gott! Luften är rensad och jag med. Jag hade några rent infamt kättjefulla griller, min kära Carlander. Men nu äro de putzweg. Slå hunden, innan han biter, heter det. Nu bär jag den kära vicomtessens kors med den äran. Och nu kan jag möta min konung som den riddersman jag är.

Dessutom, tillade herr von Hancken och gnuggade sina händer, har den slyngeln väckt mitt samvete, och det är en god sak. Ack, det känns så skönt att höra samvetet resonera och querellera och lamentera. Jag kom just på den tanken, att jag behandlat min kära hustru bra illa. Men det skall ändras. I morgon dag skall jag sammanföra henne med vicomtesse d’Aiguille di Rocca Antica, så kunna vi alla tre betrakta varandra och känna varandra och älska varandra. Vad säger Carlander om det?

Jag yttrade min avsky och bad honom att icke[191] kränka den hederliga kaptenskan genom att sammanföra henne med ett lättfärdigt fruntimmer. Men kaptenen svarade:

Bä, bä! Lättfärdig och lättfärdig! Min kära hustru har jag känt på det bibliska maneret, under det att vicomtessen strålar som en stjärna i skyn. Jag skall säga honom att vicomtessen i min présence är den kyskaste jungfru på jorden och kaptenskans närvaro lär inte ändra den saken. Det är en stor dumhet, att icke etablera ett gott förhållande mellan sin hustru och sin älskarinna. Den enas företräden och dygder måste smickra den andra, då de båda älskas av samma karl. Dessutom är det vicomtessens önskan, ty det brukas så i Frankrike.

Häremot kunde jag ingenting anföra och följande morgon – det var till på köpet en fredag – körde herr von Hancken sin sköna från brunnsdrickningen till vårt hus. Vicomtessen bar en gammaldags dräkt, som var blygsam nog, ty kragen gick upp till öronen och kjorteln hängde ned över fötterna. Hon kysste så Nora som Adolphen och även mig i förbifarten. Kaptenen såg denna idyllen med tårade ögon, men när han skulle stiga in till fru kaptenskan, sköt han mig före sig. Gumman låg med ansiktet mot väggen och visade oss en bred ryggtavla i en plisserad särk. Carolina! Carolina! viskade kaptenen med söt röst. Kaptenskan utstötte ett dovt vrål, som likväl endast var en gäspning. Nedhukad bakom mig sade herr von Hancken:

Allra sötaste Carolina! Vicomtesse d’Aiguille di[192] Rocca Antica har omakat sig hit exprès pour faire votre connaissance, ma mie.

Gumman låg en stund orörlig, varpå hon sävligt vek ned täcket och begynte klå sig över kroppen. Då slöt jag ögonen och störtade ut i förmaket. Vi fingo vänta en timme. Vicomtessen fördrev tiden genom att smi spik med Adolphen och jag fick nu ett tillfälle att inviga Nora i mina planer. Lite emellan stack kaptenen in huvudet och viskade: Bara lugn! Hon kommer! Nu har hon kjorteln på! Nu har hon livstycket på! Slutligen öppnades dörren helt och det välborna herrskapet utträdde. Kaptenskan hade legat till sängs vid pass en månad, varunder hon njutit den starkaste föda. Följderna voro fruktansvärda. Kinder och haka hängde ned på bröstet, brösten hängde ned på magen, magen hängde ned på knäna. Fetman orsakade dessutom en ofrivillig decolletage som gick allt för långt. Där bak lär det väl icke ha funnits några hållpunkter och kaptenen sågs med ansträngning sammanfatta några band. Kaptenskan sjönk emellertid genast ned på en stol.

Jaså, det är fruntimret? sade hon och gäspade. Vicomtessen steg upp och neg djupt.

Hon niger bra, det må jag säga, medgav fru von Hancken. Var nu så beskedlig min söta och vänd sig runt ett slag.

Vicomtessen lydde i det hon på ett behagfullt och blygsamt sätt lyfte litet på kjorteln. Fru von Hancken smackade och sade:

Si, si, si! Nätt och svarvad! Små bröst och[193] runda höfter! Just som en sockerdocka! Kom nu hit, söta hon.

Vicomtessen liksom dansade fram över golvet; hennes tänder lyste mellan läpparna i ett det ljuvaste leende. Fru von Hancken fattade henne med ena handen i armen och med den andra i benet. Och plötsligt sågo vi det ljuva leendet bytas i en vild grimas av smärta, under det att fru von Hanckens ansikte blånade av ansträngning. Vicomtessen skrek. Kaptenen ropade: Skäms Carolina! Släpp Carolina! Men vågade icke taga ett steg till undsättning. Nora och Adolphen flydde förskräckta ut i förstugan och jag gjorde ingenting. Kaptenskan släppte sitt tag och vicomtessen sjönk gråtande i herr von Hanckens armar. Kaptenskan sade:

Tar hon till lipen, min söta? Hon har nog fått värre nyp än så, om jag känner karlarna rätt. Men nu skall hon svara mig uppriktigt eftersom jag är gammal och förveten. Kan det vara trevligt att ha så många karlar i gång så till sägandes?

Ack nej! fru kaptenska, snyftade den stackars vicomtessen. Det är rent förskräckligt!

Si, si, si! sade fru von Hancken. Det är just vad jag alltid tänkt mig och därför har jag inte sörjt min ungdom, fast den var ärbar som gammalt fnöske. Kan man bli så led på en enda karl, som jag på von Hancken, vad ska man då inte bli på tjoget? Slit nu herr kapten med hälsan, söta hon, och låt mig sova i fred.

Hon gjorde ett försök att resa sig, men kaptenen snodde upprörd och stammade omkring henne.

Ack, ack, suckade han, söta Carolina, vi skulle ju ha älskat varandra inbördes. Det var min tanke –

Gärna det, svarade kaptenskan, bara jag får sova.

von Hancken skruvade sig och stammade, men äntligen kom det hemliga syftet med vicomtessens besök i dagen. Kaptenen skulle i vårt ekipage möta Hans Majestät en mil utanför Iglinge. Vicomtessen skulle medfölja, men för anständighetens skull även fru von Hancken. Och detta var dem så angeläget, att de hart när fallit på knä för gumman. Fru von Hancken rev sig i håret och sade:

Ja, vad får jag till mat då?

Allt vad du önskar, Carolina! skrek herr von Hancken. Du skall själv få råda över den kungliga taffeln.

Fru von Hanckens hakor och kinder försattes i rörelse av ett behagligt leende och hon sade:

Si, si! Vad det är bra att vara gammal och ful och lagligen vigd och allt vad därtill hörer. Det håller att slita på till döddagar. Visst pocker vill jag se kungen, och vad det anbelangar att sitta i säte med fruntimret, så passar hon mig förträffligt, smal och gesvint som hon är.

Vicomtessen neg till golvet och kaptenen kastade slängkyssar och skulle kanske i sin förtjusning ha gjort mer än så, om icke gummans fingrar rört sig just som kräftklor.

Hans Majestäts ankomst förmodades skola inträffa lördagen den 27 juli tämligen sent på dagen, eftersom skjutshållet var långt. På fredagen höllo vi generalmönstring med våra anordningar. Eskorterade av de fyrtio beridna karlarna i svenska dräkter körde herr von Hancken och vicomtessen ut till det vägskäl, där Hans Majestät skulle inväntas. Adolphen fick vid detta prov ersätta kaptenskan vid vicomtessens sida. Kaptenen och Nora sutto på baksätet, betjäntpojken klängde och krängde på kuskbocken. Vi travade snällt framåt och inga olyckor förekommo. För att allt skulle tillgå enligt morgondagens program, dröjde vi tålmodigt vid vägskälet, till dess ett åk anlände från rätt håll. Det var ett halmlass med en gammal bonde skrevande över rågan. Han tänktes nu vara kungen, lasset omringades och hejdades. Bonden uppmanades att nederstiga, men vare sig han trodde att vi voro moskoviter eller dårhushjon, ville han ingenting se eller höra utan körde huvudet rakt ned i halmen. Han drogs då ned från lasset och hölls upprätt av ett par karlar. Herr von Hancken steg nu i sin tur ur vagnen och nalkades med blottat huvud och under upprepade bugningar. Från papperet[196] uppläste han ett välkomsttal, vars koncept jag bevarar. Det saknade varken känsla eller snille, ty jag hade själv skrivit det, men då dess uppläsande drog vid pass tre kvarts timma, blir det för vidlyftigt att här anföra. Bonden lyssnade med sänkt huvud och under ideliga stönande; han trodde sig kanske lyssna till sin dödsdom. Efter talet defilerade vi förbi lasset i god ordning, varefter herr von Hancken utbad sig nåden att få föreställa vicomtesse d’Aiguille di Rocca Antica. Vicomtessen stöp tre gånger i landsvägen, och fattade slutligen bondens hand, fingerande en kyss. Gubben ömsom starrbligade, ömsom blundade. Men när nu Adolphen föreställdes som fru kaptenskan von Hancken och även han stöp tre resor till jorden, tycks en ohälsosam blandning av löje och skräck ha gjort revolt inom gubbkraken. Ett kraftigt ljud antydde en onämnbar malheur. Herr von Hancken, chikanerad vid ett högtidligt tillfälle och i vicomtessens närvaro, råkade i vredesmod, slog gubben i nacken och ropade:

Kör för satan, bonddrul, och tag allt sitt med sig!

Den stackars bonden lät sig icke trugas, och snart sågo vi lasset försvinna. Herr von Hancken steg åter upp i vagnen och yttrade:

Mina herrar, ni har nu att i mig igenkänna konungens person.

Och sedan han med en vid handrörelse tackat för hyllningen, slog han sig ned vid vicomtessens sida. Om bonden uppträtt som en tölp, så var herr von[197] Hancken i varje lem en konung. Med mörk och hög min stirrade han orubbligt framför sig och blott då vicomtessen tilltalade honom, drog han ned den ena mungipan till ett nådigt löje. När en hop allmoge, som räfsade sin råg på ängen, förbluffad blev hängande på redskapen, lät han vagnen hålla och röt: Hitåt, drumlar! Framkomna hälsades de med en nick, och vi körde vidare. Så fortgick det hela milen och ingenting störde högtidligheten undantagandes betjäntpojken, som då och då måste ha ett rapp av kaptenens käpp för att hålla sig stilla.

Äntligen nådde vi Iglingeallén, där fyrtio vita jungfrur hejdade oss. Ingen skall förundra sig över att mamsell Arrenander gick i täten. De trettionio jungfrurna buro blommor i händerna, mamsellen åter en jättestor tårta på vilken följande var textat i socker:

Ack, vad jag är säll, fastän blott en karamell, bakad av en snäll mamsell, skall jag Kungen smaka, som en hovsens kaka! Lycklig store GUSTAF du, som mig bryter tu!

Till mamsellens förargelse bröt herr von Hancken verkligen en stor bit av tårtan och började mumsa, i det han räckte henne sin hand att kyssas. De trettionio jungfrurna skredo nu framför ekipaget och blomsterströdde dess väg. Brunnsgäster och allmoge trängdes på alla håll och jag hörde många hånflin och elaka anmärkningar. Men herr von Hancken hörde ingenting. Lugn som en kung eller en ko stirrade han framför sig, höjde då och då en hand eller drog ned en mungipa. Vid[198] brunnsladan mötte ceremonimästaren jämte några förnämliga herrar och bland dem general Bungenstjerna. Vagnsdörren slogs upp, kaptenen ställde sig på fotsteget och ceremonimästaren framsade sitt tal. Därvid brast generalen i ett elakt gapskratt, som kunde ha smittat andra och förstört det hela, om icke herr von Hancken ögonblickligen funnit sig. Med rynkad panna yttrade han i kort och kärv ton:

General Bungenstjerna, han har sitt avsked.

Det lät så kungligt och kort, att vi hoppade till i sadlarna och stelnade. Generalen skrattade emellertid alltjämt och kaptenen röt: Kör vidare! Jag skall lära detta packet!

Alla, som lånat sig till provet, omringade nu vagnen, spände ifrån hästarna och drogo den fram till templet. von Hancken stod upprätt i vagnen, stödd mot vicomtessens skuldra. Marschaller och lusteldar tändes på ett givet tecken. En skara barn, klädda till amoriner, bildade krans kring sockeln. I templet stod Olle, kostymerad som guden Mars och Emil, vilken hade ett vekare utseende, som Minerva. Statyn hade försetts med en lyra, som limmats fast i dess vänstra hand. Den högra höll han tyvärr i sidan på ett drumligt och tafatt sätt. Kaptenen räckte sin hand åt vicomtessen och de stego uppför trappan följda av Nora (som var illa däran av blygsel!) och Adolphen. Käringen i brunnshuset högg nu i av alla krafter och en nästan alnshög stråle sprang upp ur jorden, blåstes kring av vinden och glittrade förunderligt i skenet från[199] facklorna. Herr von Hancken ställde sig i templets öppning, vänd mot folket. Han höjde armarna och blev stående orörlig en lång stund. Den magra gestalten med utsträckta armar tecknade sig som ett svart kors i ljusskenet. Vi väntade ett tal eller att han med några ord skulle avsluta det lyckade provet. Men plötsligt skrek han:

Eld! Mera eld! Fyrverkeriet! Tänd fyrverkeriet!

Rösten lät besynnerlig, men ännu besynnerligare var befallningen. Jag svängde mig av hästen och rusade uppför trappan.

För Guds skull, herr von Hancken! sade jag. Vad tänker ni på? Tända fyrverkeriet? Vad återstår då för kungen?

Kungen? upprepade han. Det är jag, som är kungen.

Och höjande rösten ropade han:

Jag – är – kungen.

Sannerligen drogo vi oss icke allesammans skyndsamt ifrån honom, som om han själv varit en fyrverkeripjäs, färdig att springa i luften. Alla trodde vi honom galen och ingen ville vara den förste att gripa honom. Blott Adolphen, som dunkelt anade oråd, störtade fram, grep honom kring livet och jämrade: Ack, pappakraken! Pappakraken!

Herr von Hancken gapade några gånger, stort och stelt som en nötknäppare; varefter han helt lugnt yttrade:

Ja, kära barn, visst är jag pappakraken.

Och vändande sig till oss, sade han rätt nådigt:

Provet har utfallit till vår belåtenhet. Nous sommes tout-à-fait, satisfait. Hans Majestät kan komma.

I vilka tankar herr von Hancken vankade den natten, vet jag icke. Men vankade gjorde han oavlåtligen. Och om morgonen var han mer hålögd och anskrämlig än någonsin. Likväl var humöret det allra bästa, talet livligt och redigt. Icke ens Wurmens vanliga lördagsbesök förmådde kyla hans varma sinnesstämning. Han knep doktorn i sidan, kallade honom en gammal skälm och bad honom slå sig ned vid frukostbordet, vilket efterkoms. Herr von Hancken utbredde sig nu vältaligt över en undersåtes plikter gent emot sin monark. Främst satte han den, att av hela sitt hjärta älska konungens person.

Ty, sade han, för en kvinna kan det väl vara tillfyllest att älska en man eller flera. Men för mannen är det nödvändigt att även älska någon, som står över hela människosläktet. Gud är nog bra, men var så snäll och ta fram honom! Själv har jag aldrig varsnat honom, om icke i konungens person, som är hans lekamliga ställföreträdare. Nej, det duger icke för en man att ständigt gå och knåpa mellan hustru och barn. Någon stråle av det himmelska ljuset måste tränga ned till varje man, och därför sänder oss Försynen då och då en kung.[202] Ja, därmed menar jag, att vi någon gång i livet måste möta en kung, för vilken vi kunna låta vårt liv eller eljest hylla efter förmåga. Och därför tänker jag hylla Hans Majestät så, som han aldrig förr blivit. Åtminstone ej vid denna brunnen.

Och han knep doktorn ånyo i sidan och sade:

Sat sapienti! Han förstår mig nog, gamla döddoktor!

Wurmen mumlade stadigt: Ja visst, kära vän! Och åt tappert av vår goda mat. Sedan kände han som vanligt på pulsen, såg på tungan, stirrade kaptenen in i ögonen, stack handen innanför kragen och tryckte honom på ryggen, varvid von Hancken gav till ett hisnande skratt och ropade: Aj, aj, ett sånt fä att kittlas!

I övrigt förflöt dagen utan händelser, fast vi alla vid Iglinge brunn gingo i den största spänning och upphetsning. Kaptenen malde oavlåtligen fram sentenser om kungar och undersåtar. Och ehuru de voro allt för exalterade, kan jag i min ställning icke giva honom annat än rätt. Vid femtiden på kvällen satte vi oss i rörelse alldeles som dagen förut. Inga dåliga omina förebådade vad som komma skulle, om jag icke som sådant räknar omöjligheten att pressa in fru von Hancken i någon av dess dräkter. Tomsons vackra schal, lånad av vicomtessen, fick dölja bristen där bak. Kaptenen bar bästa uniformen och det portugisiska korset dinglade på hans bröst. Vi väntade dryga två timmar vid vägskälet. Rätt många åk körde förbi, men[203] alla av det bondska slaget. Kaptenen hejdade vart och ett och frågade, om man förnummit något om konungens färd. Ingen hade något att berätta. För varje minut blevo vi allt mer modfällda. Lite var började knota och ansatte kaptenen, som orubbligt svarade: Lugn, mina herrar! Han måste ju komma.

Äntligen, sedan två timmar och minst tjugu bönder passerat, varsnade vi på backkrönet ett åk av ansenligare yttre. Hade vi icke varit upphetsade, kunde vi väl förstått, att det icke var kungen. Men den dumme Battwyhlen begynte genast skrika: Hans Majestät! Min själ, min själ! Hans Majestät! Nu inträffade något, som kan räknas bland dåliga förebud. Den dumme karlens skrik och kringfarande skrämde våra hästar, så att flera ryttare avkastades och några durkade bort över ängarna. Under det tumult, som härav uppstod, kom ekipaget oss ganska nära, men höll på några tjog alnars avstånd. Det var en rätt gammal och dålig kalesch eller berlinare, och om jag icke alldeles misstar mig, just densamma som två månader tidigare bragt vicomtessen och doktor Lesage till Sutre gästgiveri. På baksätet satt en tjock herre i landshövdingsuniform – antar jag – och en äldre militär. Eljest var vagnen tom, men på ett litet säte bakom suffletten hängde två karlar av simpelt och lömskt utseende. Jag har glömt att nämna, att prästen i Ömo och länsman en stund tidigare anslutit sig till vår trupp. De skyndade nu fram till vagnen och begynte med hattarna i hand ett livligt samtal. Plötsligt[204] sprang den tjocke herrn upp och utstötte en ed, som hördes ända till oss. Herr von Hancken steg då ur vagnen, och följd av mig – som också ramlat av hästen under tumultet – gick han herr landshövdingen till mötes, som likaledes stigit ned på vägen. Herr von Hancken hälsade artigt, men landshövdingen stötte honom åt sidan, steg fram till vårt ekipage, piskade det ursinnigt med sin käpp i det han ropade: Vad skall detta betyda? Vad är det för ett upptåg? Herr von Hancken lade handen på hans skuldra och sade med ett mjukt leende:

Herr baron och landshövding – är jag icke igenkänd? Det var dock jag, som våren 1803 på Örebro slott hade den äran att förevisa en råttfälla av egen invention.

En råttfälla! ropade landshövdingen och ryggade tillbaka, som om han trott att vi lagt en fälla för hans fot. De båda sluskiga karlarna skyndade till och likaså prästen och länsman. von Hancken fortsatte:

Herr baron och landshövdingen täcktes vid tillfället kalla mig en verklig filosof och det glömmer jag aldrig.

Nu pekade länsman på honom och sade:

Det är kapten von Hancken.

Herr kapten rätade på sig och smålog:

Ja visst. Jag är von Hancken.

Då greps han i armarna av de båda karlarna; den ene viftade med ett smutsigt papper framför honom och den andre yttrade med gnällig röst:

Ack, så förträffligt! Just en försynens skickelse! Här ha vi ett litet bysättningsutslag på kapten von Hancken. Fattiga två tusen riksdaler för husröta.

Det är bra, sade herr von Hancken. Men var är kungen?

Prästen i Ömo klev nu fram.

Jag upprepar för herr baron och landshövdingen, att det är denne von Hancken, som anordnat bönemöten och konventiklar invid Iglinge brunn, varvid en försupen och avskedad prästman smädat Gud och hans evangelium.

Ja, ja, sade herr von Hancken. Men var är kungen?

Av vår trupp hade, som jag redan nämnt, några durkat bort över fälten; andra förföljde till fots sina flyktande hästar. Återstoden började visa tecken att vilja ge sig av. Herr von Hancken märkte det och ropade:

Stanna mina herrar! Kungen kommer strax!

Landshövdingen hade åter stigit fram till herr von Hancken, och i det han fingrade och synade korset på hans bröst, frågade han, var det kommit ifrån. Helt förlägen stammade herr von Hancken, att det var ett portugisiskt kors.

Det ser jag nog, svarade landshövdingen, och därtill försett med tre ädelstenar. Just för lite sedan inrapporterades till konglig befallningshavande att ett dylikt kors stulits från en viss köpman Tomson. Hur vill herrn förklara det?

Ack, suckade herr von Hancken. Allt skall nog få sin förklaring, bara kungen kommer. Men framför[206] allt, mina herrar, måste vi hålla oss till programmet. Eljest barkar det rakt i natten.

Han slet sig lös från de båda karlarna och skyndade fram till vår vagn, där han bjöd sin hand åt vicomtesse d’Aiguille di Rocca Antica. Utan den ringaste förlägenhet, leende som en Guds ängel och antagligen fullkomligt glömsk av alla jordiska äventyr, trädde den vackra damen fram, förd av herr kaptenen. Då inträffade det märkliga, att den tjocke landshövdingen plötsligt blev ellanste röd och med sänkt blick vände sig något åt sidan. Men länsman och prästen i Ömo pekade samfällt på vicomtessen och yttrade med mycken upphetsning:

Här ser herr baronen och landshövdingen den slinkan, om vilken vi nyss talade. Hon har hållit spelhus i Iglinge och därtill fört ett otuktigt liv. Det är just hon, som skall till spinnhuset!

Herr baronen och landshövdingen jämkade sig oroligt av och an, drog sig själv liksom uppmuntrande i rockskörten och mumlade:

Vad angår det mig? Vad angår det mig?

Men bakom herr von Hancken reste sig i vagnen dess makas gestalt, och med parasollen pekande än på vicomtessen, än på landshövdingen, än på herr von Hancken yttrade hon:

Landshövdingen! Jag, Carolina von Hancken, vittnar att den där slynan lockat till sig det största nöt på jorden, som är min man herr von Hancken. Hon har ruinerat en hedervärd familj, hon har lagt en ärbar hustru till sängs av sorg och grämelse,[207] och hon är på god väg att göra två oskyldiga barn föräldralösa. Stig upp, Nora, och fall till herr landshövdingens fötter. Han ensam kan rädda oss. Det vore väl också attan tunnor tusan om icke den slinkan skall på spinnhuset!

Landshövdingen hade återtagit sin värdighet under det långa talet och svarade barskt:

Hennes sak skall undersökas. Länsman får ta hand om kvinnan.

Saken? skrek herr von Hancken. Här finns bara en sak!

Och i det han grep landshövdingen i båda skuldrorna och skakade honom rätt hårt, frågade han med ursinne:

Karl! Var är kungen?

Överrumplad svarade herr landshövdingen helt beskedligt:

Kungen är tolv mil härifrån. Inte ämnar han sig åt det här hållet.

Med armen kring vicomtessens liv svingade sig herr von Hancken upp i ekipaget. Han ryckte piskan från kusken och lät den falla över krakarna.

Mina herrar! ropade han åt ryttarna. Kungen har bedragit oss!

I sista stund lyckades jag hoppa upp på fotsteget och klängde mig fast, så gott jag kunde. Ack, vilken snabb men bedrövlig färd blev det icke! Och hur olik den föregående aftonens. Olik och dock till det yttre lik, ty hopar av allmoge trängdes vid vägkanten, mamsellen med sin tårta och de trettionio vita jungfrurna med sina blommor mötte[208] i allén, ceremonimästaren och de förnäma herrarna väntade vid ladan, på ett givet tecken tändes facklor och lusteldar, amorinerna dansade i ring kring templets sockel, gumman pumpade, strålen glittrade lika skönt som kvällen förut och i templet stodo Olle med guden Mars’ spjut och Emil med Minervas sköld på var sin sida om Apollo. Och alldeles som kvällen förut blev det icke heller nu något fyrverkeri. Karlen, som hade detta om hand, gjorde väl sitt bästa, men icke en enda pjäs ville gå till väders eller ens brinna det allra minsta.

Vi körde genast till »slottet», där kaptenen och vicomtessen hoppade ur, varefter jag förde fru von Hancken och Nora i nattkvarter. Jag dröjde en timma i vårt hus och under tiden ställde herr von Hancken till med något, som skulle få de största följder. Han samlade kring sig en hop allmoge och dessa enfaldiga bönder lät han nu veta, att överheten var på jakt efter deras svavelpredikant, deras Lasse. Så smittosam är dårskap och vrede, att dessa förvillade män med liar och gafflar drogo herr baronen och landshövdingen till mötes för att hejda honom, vilket också lyckades.

Jag strövade både länge och väl omkring i parken, sökande min olycklige husbonde. Överallt stötte jag på grupper av förvirrade och bestörta brunnsgäster. De äventyrligaste rykten voro i svang. Rätt vad det var, hörde jag ett häftigt hästtramp bakom mig och hoppade raskt åt sidan. Det var mamsellens lilla rapphöna, hennes norrbagge och hennes eller vår otering. Men i sätet[209] satt vicomtesse d’Aiguille di Rocca Antica. Hon varsnade mig, och ryckte i tömmen så att baggen tvärstannade. Med den behagfullaste rörelse vinkade hon mig till sig, klappade mig på kinden och suckade ganska ömt. Därpå sade hon:

Käre lille Carlander, hälsa sin husbonde att jag kör till Sutre för att träffa herr baronen och landshövdingen.

Ack, du milde! skrek jag. Är mamsellen från vettet? Hon kör ju raka vägen till spinnhuset.

Så farligt är det väl icke, svarade den sköna. Landshövdingen skrapade med foten och det vet jag nog, vad det betyder. Men hade jag vetat, att herr baronen och landshövdingen var lika glömsk som jag, så hade jag inte behövt göra herr von Hancken allt detta besvär. För att skänka honom någon hugsvalelse, skall Carlander överbringa denna kyssen.

Därmed lutade hon sig fram och kysste mig mitt på mun. Jag bad bevekligt om en förklaring, men hon svarade:

När vi träffas härnäst, Carlander. Nu bleve det för vidlyftigt.

Och sedan hon ännu en gång suckat ganska ömt och givit mig en rent skakande blick, körde hon vidare.

Men herr von Hancken fann jag först framemot midnatt, då jag skönjde några små hastigt uppflammande och hastigt slocknande lågor vid den ställning, som uppbar hans fyrverkeri. Där gick[210] den arme karlen och sökte förgäves få eld på sina pjäser. Jag sade:

Ack, herr von Hancken, är ni nu nöjd? Har ni nu ruinerat er tillräckligt? Inser ni nu, att ni förspillt er välfärd för en tom inbillning?

Och jag berättade honom om mitt möte med vicomtesse. Han svarade vresigt:

Carlander skall inte tro, att jag är så förbålt dum, som det kan tyckas. Kungen kunde mycket väl ha kommit och då hade allting fått ett annat utseende. Landshövdingar och andra underhuggare är det inte så gott att få bukt med. Men en kung kan man inbilla just vad som helst, om man bara breder på tillräckligt.

Jag baxnade inför denna ohöljda cynism. Men von Hancken sade:

Carlander, jag har levat i mer än ett halvsekel. Och jag har aldrig – märk väl aldrig – sett andra än svindlare lyckas i sina förehavanden. Nå? Är det för tidigt att göra ett enda litet försök tre veckor före min död?

Därpå återvände han till sina pjäser, som om ingenting annat i världen intresserat honom. Han försökte på nytt med var och en och för var och en yttrade han något:

Ack, Carlander, detta skulle ha varit ett romerskt ljus! Ack, Carlander, detta skulle ha varit en kungakrona! Ack, Carlander, detta skulle ha varit en hel stjärnehimmel! Ack, Carlander, detta skulle[211] ha varit en dansande sol, så stor som en vanlig pannkaka.

Då han passerat den sista i raden sade han:

Fan i det snuset! Ingen vill brinna! Nå, då går vi och lägger oss, min gosse.

Det blev en svart historia.

Om jag särlägger elementen i våra händelser och en för en framkallar protagonisterna i denna burla för min inre syn, finner jag följande:

Herr von Hancken, en sur person, som förnött sitt liv i småtterier och allmänt missnöje. Fängslad av sin egen ringhet, bunden av en hälsosam insikt om sin oförmåga hade han beskedligt hållit sig vid marken och utfört en jordamasks ringa gärning. Dödens plötsliga annalkande hade med ens bortsopat all besinning. Herr von Hancken, som aldrig saknat viljan att bli en stor man, hade nu även fått tron på det rimliga i att stiga mot höjderna. Det enda han saknade var förmågan. Men förmågan ersattes av en fantasi, som döden själv givit vingar.

Vicomtesse d’Aiguille di Rocca Antica, alias Anna-Lisa Carlsdotter, en varelse icke av det svaga utan av det svagaste könet. Dess person ger ej orsak till särskilda betraktelser, ty vem föreskriver en fjäril dess väg? Vem uppräknar dess blommor och fästen? Vem säger: här är icke din ort? Jag vet blott, att hon önskade återknyta förbindelsen[213] med en adoratör, herr landshövdingen, som antagligen stötts bort och sårats av hennes alltför korta komihåg. Härtill skulle herr von Hancken tjäna. Jag tror, att herr baronen och landshövdingen med dess klara sinne för tingens mått och vikt, skulle ha återtagit sin kuttrande duva utan vidare ceremonier. Men könet har nu en gång fått den smaken eller tron, att även det enklaste och obetydligaste bör svepas i någon stor intrig.

Monsieur Juste Lesage, en karl, som icke ljög, då han kallade sig äventyrare. En desperat, som herr von Hancken, fast av olika skäl. Dock fanns mellan honom och min husbonde en skillnad, som bör erkännas. Herr von Hancken levde i sina illusioner, monsieur Lesage levde av andras.

Lasse, ett slocknat ljus, två nävar kvarglömt krut i botten på en tom fjärding. Ja, han var krutet: doktorn och hans sköna stål och flinta, herr von Hancken fnösket. Och härav blev nu den elden vid Iglinge, som brände tjogtals förnuftiga och oförvitliga människor.

Det förstår sig, att allt burget och bättre folk ofördröjligen lämnade brunnen. Blott det sämsta stannade samt någon förnäm äventyrare som baron Rosenhane och kålhuvuden sådana som von Battwyhl. Att även herr von Hancken i förstone ämnade fly, sluter jag därav, att han om natten började rafsa åt sig sina saker och slänga dem i en kappsäck. Och då han förbjöd mig att väcka kaptenskan eller barnen, antar jag, att han ämnade följa vicomtessen. Men mitt i flänget gav han till[214] ett förtvivlat skri och dignade ned på förmakssoffan, där han blev liggande i två dygn, plågad av den våldsammaste kolik. Jag kunde icke annat än beundra det stoiska lugn, varmed han nu bar sin olycka och sina plågor. Efter det första ropet kom ej mer ett klagans ljud över hans läppar och minen var icke ömklig som tillförne, utan så barsk och ilsken att den snarast förskräckte åskådaren. Blott då sömnen någon gång förbarmade sig över honom, utstötte han smärtsamma suckar, som angåvo, vad den arme led.

Kärror och allehanda ekipager rullade nästan oavbrutet förbi vårt fönster. Lite emellan frågade kaptenen: Vem är det nu, som åker? Vid vårt svar trutade han föraktfullt med munnen och slöt ögonen. Dagen i ända hade vi besökare. Battwyhl låg på knä vid soffan och begöt kaptenens fötter med sina tårar; Rosenhane smög osalig kring väggarna, vädrande som en mus efter något kryphål. En gång i timman stormade mamsell Arrenander in med de sista nyheterna. Bönder strömmade alltjämt till från de norra socknarna, där Lasse predikade. Landshövdingen hade uppbådat alla fjärskarlar och sexmän i de södra för att slå sig igenom den hop, som vaktade vägskälet. Än visste mamsellen berätta, att landshövdingen fått en högrep i magen med dödlig påföljd; än voro bönderna stadda på flykt; än hade Nerikes regemente uppbådats, än Vermlands fältjägare. Än brunno skogarna söderut, än lador och logar; än klämtade alla länets kyrkklockor, än stod det blod[215] kring månen, än hade solen ett besynnerligt matt sken, som om den tänkt sig att slockna. Det stolliga fruntimret slöt varje tirad med att ropa: »Ack, den hjärtans Lasse! Ack, den söte karlen! Han drog mig i näsan med sin egen lilla hand!» Och man skall icke tro, att hon klagade över denna våldshandlingen, utan fann tvärt om däri en ljuv tröst och hugsvalelse.

Under allt detta flänget förhöll sig herr von Hancken alldeles stilla och tycktes ingenting märka. Likväl är det troligt, att han uppmärksamt lyssnat till lamentationer och rykten, och därav gjort sig egna föreställningar. General Bungenstjerna tillbragte hela måndagen vid hans läger och sökte med frågor och ruskningar väcka honom till sans. Men först då generalen högt uttalade en förmodan, att detta vore slutet, reste sig herr von Hancken med en häftig rörelse och svarade förargad: Attan heller! Kära bror är en fårskalle! Wurmen själv har givit mig sex veckor och därav äro blott de fyra förlidna.

Generalen å sin sida yttrade:

Bror kunde känna sig ogement nöjd, om detta vore hans yttersta. Ty dör han icke kvickt efter Wurmens recept, så dör han efter rackarns. Pro primo har han gjort sig skyldig till crimen læsæ majestatis, då han i vittnens närvaro yttrat: Kungen har bedragit oss. Pro secundo har han hållit sin hand över konventikelpredikanten. Pro tertio har han uppviglat allmogen, vilket alltsammans straffas med döden. Så nog är hans rep både häcklat och[216] slått. Vill hjärtans bror taga ett råd, så vänd näsan i vädret; det är ändå det hederligaste sättet.

Härpå svarade herr von Hancken endast: bä, bä! Men steg upp och började långsamt och försiktigt röra sig i rummet. Generalen gjorde honom flera föreställningar och utmålade hans öde, vartill herr kaptenen bräkte med stigande kraft och iver, så att man till sist trodde sig vara i en fårafålla.

Emellertid tycktes mig generalens spådomar vara endast allt för rimliga; en blind kunde se, att vår sak stod illa. Och då jag betänkte, att herr von Hancken med vidöppna ögon och trots mina ständiga varningar störtat sig i eländet; då jag vidare betänkte att han bragt hundratals människor i den största fara blott för en inbillnings skull, och väl även för att undkomma exekutionsbetjänterna; då jag slutligen jämförde denne gubbes usla och ödesdigra kättja med min egen höga och rena låga, då gick jag ut ur huset och avsvor herr von Hancken. Jag beslöt att genom en snabb flykt för alltid skilja min sak från hans. Till den ändan uppsökte jag Tomson och vi begåvo oss till en bondgård i närheten av Iglinge. Bonden var en räv, som förstod vår klämma, och vi måste i förskott utbetala den hiskliga summan av tvåhundra riksdaler för att han skulle skjutsa oss, mig, Nora och Tomson, på en omväg till Sutre. Här kunde vi taga posten till Kristinehamn och vidare till Göteborg. För säkerhets skull borde vi färdas under antagna namn, och då jag tyckte, att jag lika gärna kunde taga ett stort som ett litet, kallade jag mig inför bonden[217] grev Brahe och Tomson fick heta Bielke. Ett barnsligt infall kan tyckas, men det beredde mig ett billigt nöje och jag kände mig just som säkrare i skorna. Till min heder må jag nämna, att jag i övrigt tyglade min fantasi och höll mig till jorden. Jag föreslog Tomson, att han i Göteborg skulle taga mig till kompanjon och inreda mitt och Noras hem. Härmed beredde jag den gode gossen en oväntad glädje, ty han hade trott, att jag syftade högre. Med tårade ögon och en kraftig omfamning betygade han sin tacksamhet.

Vår finurliga plan strandade på en oanad klippa. Nora vägrade enständigt att lämna pappakraken i dess fara och ömkliga tillstånd. Jag blev så förbluffad över det mjuka vaxets plötsliga seghet att jag i förstone tog hennes motstånd som ett flickaktigt niaiserie och fortsatte mina tillrustningar. Men då hon alltjämt vägrade och till och med hotade att yppa planen för sina föräldrar, råkade jag i ett raseri, som jag nu har svårt att förlåta mig. Jag beskyllde henne för kyla och falskhet, och sanningen att säga fick min ömma känsla en svår reva. Jag har aldrig kunnat fördraga förräderi och som sådant betraktade jag hennes vägran. Hela natten låg jag framstupa och gormade genom springan; min flicka svarade blott med tysta tårar. Ack, nu förstår jag henne bättre, den genomgoda ungen! Det fjärde budets heliga visdom stod icke lika klar för ynglingen, som nu för gubben, själv barnafader. Livet ger en bättre förklaring av våra trossatser än den store Luther själv. Men än i dag kan det harma[218] mig, att jag förlorade över tvåhundra riksdaler på den kuppen.

Så var då även jag dömd att stanna i Iglinge. Nora besvor mig att fly med Tomson, men dels ville icke Tomson resa utan Nora, dels var mig numera allting likgiltigt. Som en bitter njutning hägrade en heroisk död inför den otacksamma flickans ögon. Sakerna togo också en allt mera krigisk vändning. Visserligen bekräftades icke mamsellens uppgifter om stora militäruppbåd, men bondflockarna, som stadigt strömmade genom Iglinge, gjorde dem trovärdiga. Dessa bönder stannade vid sin genommarsch någon stund utanför vårt hus, och då kaptenen visade sig i fönstret, hälsade de honom genom att svänga sina liar och andra tillhyggen. Några voro beväpnade med muskedunder. Jag antar att det var Lasse själv, som tillsagt bönderna att hälsa herr von Hancken, vare sig han härmed åsyftade en hyllningsgärd eller – vilket jag finner troligare – ett gäckeri. Kaptenen bibehöll emellertid en ogenomtränglig slutenhet, och ehuru han med mycken värdighet besvarade böndernas hälsningar, lät han oss icke känna sina tankar.

General Bungenstjerna, som lämnat oss i vredesmod, återkom efter middagen. För första gången hörde jag den karlen yttra sig på ett höviskt sätt, som anstod hans börd och rang. Han sade:

Kära brors sak har tagit en ful vändning och jag kan icke hjälpa honom med mindre jag kommer i tal med Hans Majestät själv. För den skull har jag låtit spänna för och reser norrut om en timma.[219] Jag utber mig nu den gracen att få medtaga såväl fröken Nora som hennes fru mor och hennes bror. Min väns känslor som make och far skall säkert förmå honom att giva sitt samtycke.

Alltså ville den fule gubben beröva herr von Hancken hans naturliga stöd, och den som tror, att han verkligen ämnade intervenera till kaptenens förmån, tar storligen fel. Å ena sidan hindrade honom hans gubbaktiga lidelse från att släppa flickan, å den andra fruktade han att kompromettera sin höga ställning och sin förnäma släkt. Vem vet vilket öde, som drabbat Nora, om hans list icke överkorsats? Den som känner höga herrars moral, behöver icke längre grubbla över detta.

Till en början tycktes allting gå honom väl i händer. Kaptenen föll ögonblickligen i gropen; han kysste generalen och bedyrade sin evinnerliga tacksamhet. Oron för hustru och barn hade gjort honom tvehågsen, men när han nu såg sin familj räddad, skulle han bliva en annan karl. Han sände mig in i sängkammaren att underrätta fru von Hancken.

Ett fasligt pustande, stånkande och plaskande hade redan tidigt på morgonen låtit oss ana, att kaptenskan äntligen lämnat sitt läger. Jag fann henne också på benen och mer än halvfärdig. Under det att jag hjälpte henne med det sista och svåraste, hade jag god tid att för fru kaptenskan beskriva ställningens allvar. Jag sade, att herr von Hancken säkerligen skulle bliva hängd och att den illsluge[220] generalen ville bortföra Nora. Kaptenskan svarade endast: Må det?

Utkommen i förmaket sjönk hon ned på närmaste stol. Generalen lät Olle rulla sig fram till henne, och det var rent bedrövligt att se honom kråma och antura sig i sin stol, alldeles som om fru Hancken varit ett hovfruntimmer, ungt och skönt. Men gummans huvud var icke av det slaget, som går att vrida runt. Hon satt där i sin trankila fetma och lyssnade under ideliga gäspningar. Slutligen sade hon:

Nej, inte lämnar jag Hancken. Blir han hängd så blir jag hängd. Och blir han inte hängd, så får jag väl släpa med honom, tills Vår Herre gör slag i saken. Nu hör jag, att hans hoppetossa farit all världens väg, och därmed är jag fuller nöjd. Åk han generalen och var förvissad om, att jag skall behålla honom i tacksamt minne med skyldig vördnad. Gåsen hans glömmer jag aldrig!

Herr von Hancken förenade sina böner med generalens, men gumman bara gäspade och upprepade: Blir Hancken hängd så blir Hanckan hängd, det tycker jag just rimmar. Men hälsa kungen, att det ska vara böveln till rep, som stoppar för min person.

Jag tänker att generalen rätt snart såg det lönlösa i sina försök att skilja makarna von Hancken. Han förstummades, han tuggade och svalde och till sist måtte väl det sura äpplet ha tuggats ned. Ty han yttrade med ett det suraste leende:

Hennes nåd är en sannskyldig spegel för varje dygdig maka, och jag känner mig skyldig att respektera dess känslor. Det blir väl trångt i vagnen med så många stora personager, men även herr von Hancken skall få medfölja.

Anbudet träffade herr von Hancken som ett slag; han vacklade. Därpå begynte han löpa av och an med stora åtbörder och förvirrad min. Kaptenskan tog dock ingen hänsyn till hans krumbukter utan tackade hövligast och förklarade sig beredd att avresa inom ett par timmar. Nu framträdde Nora – och Gud välsigne ungen! – med en fordran, att även jag skulle få plats i vagnen. Man tänke sig generalens ursinne inför flickans ömma och fasta deltagande i mitt öde! Han vred sig som en ål i saltlake. Men även den nesan måste den kärlekskranke gubben utstå, att bjuda en plats åt sin rival. Jag räckte honom handen och förklarade, att han gottgjort alla sina oförrätter mot min person, vilket icke ökade hans nöje.

Kaptenskan återvände till sin kammare för att packa; Nora skyndade ut i köket i samma ärende, och mitt uppdrag blev att ofördröjligen infånga Adolphen. Dessa dagar brukade han spatsera omkring bland allmogen, iförd sin sprättiga dräkt och mäkta stor i sitt tycke. Bönderna visade honom också en sorts aktning, som smickrade pojken och jag hörde vid ett tillfälle en beskedlig gubbe sucka av hjärtat: Ack, att detta vore min julegris! Vilket alls icke förtröt Adolphen utan tvärt om. Emellertid var det hans vana att möta hoparna norr om[222] Iglinge och följa dem ett lika stycke söderut. Det var således en god sträcka att genomleta, varför jag satte i väg i en fläng. Men strax utom dörren stöp jag i armarna på en karl och kom med mitt huvud rakt in i hans kappa. Vem pocker är detta? skrek jag och fick till svar ett skratt, som var så väl igenkänt, att jag tyckte mig höra någonting från barndomen. Då jag åter fått huvudet avslöjat, stod jag ansikte mot ansikte med monsieur Juste Lesage, den franske doktorn.

På sitt lätta och lugna maner frågade han efter herr von Hanckens hälsa och begärde att bliva insläppt. Jag sade, att porten stod olåst och ville fortsätta mitt språng, men han lade armen kring mina skuldror och yttrade:

Ack, det är rakt ingen brådska, min käre Carlander. Jag kommer lika mycket för hans skull som för kaptenens. Låt oss följas åt.

Och nu som alltid lydde jag honom, fast jag visste, att minuterna voro räknade. Då vi trädde in i förmaket, stod herr von Hancken vid fönstret med ryggen vänd utåt rummet. På båda sidor om generalen stodo Rosenhane och Battwyhlen och tiggde, efter vad jag kunde förstå, plats i hans vagn, som väl till sist skulle ha blivit en riktig Noaks ark. Doktorn bugade för generalen, vars haka sjönk så djupt, som bandaget medgav. Kaptenen tycktes ingenting märka, och tystnaden blev ganska lång eller föreföll så. Slutligen sade generalen:

Tunnor tusan! Är herrn icke upphängd ännu? Var kommer han ifrån?

Doktorn svarade:

Raka vägen från Falun.

Kaptenen vände sig om, men icke snabbt, som man gör då en röst alldeles oförmodat hörs bakom en. Doktorn bugade med skrapande fot och vida djupare än för generalen. Kaptenen endast stramade upp sig till en sorts »giv akt». Generalen fortsatte:

Och vad pocker har herrn gjort i Falun?

Doktorn svarade:

Jag har uppvaktat Hans Majestät.

Ho! skrek generalen. Ho! Ho! Jaså, ni har uppvaktat Hans Majestät! Ni äventyrare, ni skurk, ni skojare!

För visso, svarade doktorn, och jag fann mig just väl i den societeten, som var alldeles oblandad av min sort. Men om herr generalen icke tror mig, har jag här till bevis en egenhändig skrivelse från Hans Majestät till landshövding Löwenschiöld. Jag reser som kunglig kurir.

Ur barmen framtog han ett förseglat brev och höll det framför gubbens uppspärrade ögon. Och utan att vidare bekymra sig om generalen trädde han fram till herr von Hancken och yttrade med len röst:

Nå, herr kapten, hade jag rätt?

Herr von Hanckens röda ögonlock flaxade oroligt upp och ned. Doktorn fortsatte:

Det likar sig till ett upplopp eller vad vi i Frankrike skulle kalla en revolution. Vem har tänt den elden? Vem berövar Högst Densamme hans nattsömn[224]? Vem har satt vapen i händerna på hundratals bönder?

Kaptenen mumlade:

Det är väl ändå Lasse.

Doktorn sade:

Ach was! Lasse! Efter vad han själv säger, är han blott en lus på er rock. Nej, svara mig nu, herr kapten, som den karl ni är. Hade jag rätt eller ej? Är ni fruktad?

Herr von Hancken svarade på det ömkligaste sätt:

Visst är jag fruktad, det ser jag nog. Men jag är allt en smula rädd också.

Ingenting är naturligare, genmälde doktorn, än att en man av er karaktär känner en smula rädsla. Var icke Napoleon själv nära att svimma den 19 brumaire? Likheten är icke slående, men den finns där. Och om ni är rädd, så är Hans Majestät dödsskrämd. Man har åter igen upptäckt en konspiration mot hans liv. Han sätter sin lit till sin trogne von Hancken. Ni har allmogen i er hand!

Ja, vad ska jag göra med den? frågade kaptenen.

Det får vi se. Först och främst måste vi hindra landshövdingen från att begiva sig till Falun, vilket skulle korsa mina planer. Herr landshövdingen hyser för min person en aversion, som icke är oberättigad, tyvärr, men icke desto mindre obekväm. Han skulle kunna diskreditera mig hos Hans Majestät, vilket icke får ske under de närmaste åtta dagarna. Vidare är det sannolikt, att Hans Majestät, om landshövdingen icke infinner sig, blir[225] nödd att fara till Kristinehamn, varvid han nödvändigtvis måste passera Iglinge –

Ho! tjöt generalen. Ho, ho! Är vi nu där igen!

Ja, nu är vi där igen, smålog doktor Lesage. Och denna gång på allvar. Bönderna norrut har fått befallning att släppa honom igenom till Iglinge. Sen får vi se.

Kör! skrek generalen. Rulla mig! Rulla mig, fördömda åsna! Jag kör raka vägen till Falun. Detta skall jag förhindra. Adjö med von Hanckens! Kör! Rulla mig, karl!

Olle grep bestört i stolskarmen, men doktorn höll honom ett ögonblick tillbaka och viskade något i hans öra. Generalen slog honom då över ryggen med sin käpp och med buller och bång rullades han ut ur vårt hus. Men till Falun åkte han icke den gången. Doktorn hade lagt beslag på hans hästar och efter vad jag sedan erfor, skall Olle ha rullat honom bort till templet och nedsatt honom vid statyns fot. Här skall gubben ha suttit hela kvällen, ömsom gormande, ömsom gråtande till harm och häpnad för allmogen, som han bannade och kallade kungamördare. Äntligen förbarmade sig den beskedliga brunnsgumman över honom, rullade honom hem och bäddade honom mellan lakan.

Efter generalens avgång uppstod en tystnad, som doktor Lesage använde till att grundligen kalfatra oss med blicken. Så småningom ljusnade hans ögon och munnen fick ett lent leende. Han sade:

Nu, mina herrar, befinner jag mig i ett sällskap, som förtjänar mitt förtroende. Det har kanske väckt er undran, att jag, en obetydlig läkare och främling, tillåtits uppvakta Hans Majestät. Jag skall nu nämna orsaken. Jag är rosencreutzare.

Vi ryckte till. Om han sagt sig vara kejsarens av Kina livmedicus, hade det icke framkallat större häpnad och vördnad. Den ogenomträngliga hemlighet, som insveper detta ridderskap, är en borgen för dess makt och betydelse. Herr von Hancken återvann först fattningen och exekverade en hovmannalik bugning, som vi efter förmåga imiterade. Doktorn böjde lätt sitt huvud och fortsatte:

Jag fick den gracen att i Hans Majestäts présence försätta en lakej i det magnetiska tillståndet. Jag lyckades genom detta medium yppa vissa hemligheter dels rörande Hans Majestät, dels rörande mig själv, dels angående den konspiration mot Högst Densammes liv, som helt säkert existerar. Det förtroende, jag sålunda lyckades tillvinna mig, får icke[227] äventyras. För den skull är ett sammanträffande mellan Hans Majestät och landshövdingen icke önskvärt, med mindre det lyckas vicomtesse d’Aiguille di Rocca Antica att ingiva herr landshövdingen en fördelaktigare tanke om min karaktär. Med kännedom om vicomtessens klara sinne och övriga förmåner, uppskattar jag den härför nödiga tiden till åtta eller tio dagar. Skulle Hans Majestät dessförinnan inträffa i Iglinge, gäller det således att giva honom ett mottagande, som kan fängsla honom några dagar vid denna brunnen.

Mottagande! upprepade herr von Hancken med stark rörelse. Mottagande! Rosenhane! Battwyhl! Carlander! Har jag icke offrat tusentals riksdaler på Hans Majestäts mottagande, och nu kommer herr doktorn och vill lära, mig något. Nej, nu säger jag verkligen: bä!

Och lyftande blicken mot höjden mumlade han:

Min kung! Min kung!

Vi instämde livligt med herr von Hancken, ganska förargade över av att se vårt himla knog underskattat. Doktorn lät oss prata en stund och beskriva våra tillrustningar, varpå han yttrade:

Gott och väl, mina herrar! Men det finns, skulle jag tro, två sätt att mottaga en regerande furste. Kanske flera, men alldeles säkert två. Det ena har herrarna praktiserat med utomordentlig framgång: sju äreportar, ett grekiskt tempel, en staty, spelande vatten och fyrverkeri. Jag ger herrarna mitt fulla erkännande; i denna kungliga fest var det endast kungen som fattades. Det andra sättet, som är[228] lika uråldrigt och beprövat som det förra fast mindre ofta praktiserat, kan anges med trenne ord: arrest, avsättning, giljotin. Jag måste tillägga, att det senare sättet mer än det förra kräver kungens personliga närvaro.

Vår avsky behöver icke skildras. Den tog sig icke heller något särdeles uttryck, ty därtill voro vi allt för överväldigade. Men våra känslor och tankar tolkades förträffligt i baron Rosenhanes ord:

Det hörs att herrn är fransos.

Fransos eller ej, genmälde doktor Lesage, så har jag icke den allra ringaste önskan att ställa mig mellan det fria svenska folket och dess suverän. Jag är ena och allena riddare av rosencreutzarnas ridderskap, en orden vars mål är dess medlemmars andliga och lekamliga förkovran utöver vanliga mått. Men jag vänder mig till herr von Hancken, som är en boren politicus. För några månader sedan vann den illegitima makten en glänsande victoire vid Austerlitz. Den legitima maktens stjärna är i nedgående.

Man kan aldrig så noga veta, invände baron Rosenhane.

Alldeles riktigt, medgav doktorn. Man kan aldrig så noga veta. Vore det möjligt att klart förutse stridens utgång, skulle politiken vila på en moralisk grundval, som den nu tyvärr saknar. Vi veta en dels och profetera en dels och under sådana förhållanden kan icke den lede själv stå för sitt ord någon längre tid. Lyckligtvis har en nådig Försyn givit oss rättens fasta klippa, på vilken vi[229] kunna plantera vårt baner. I den strid, som snart kommer att uppflamma kring Hans Majestäts tron, skall varje redlig svensk ställa sig på denna klippa. Och bland de förste herr von Hancken, som genom otaliga processer visat sitt nit för lag och rätt.

Jag förlorade dem alla, suckade herr von Hancken. Och nu är jag lagsökt för tvåtusen riksdaler. Det är en svart historia.

Doktorn fortfor:

Låt oss nu efterse, om Hans Majestät har rätten på sin sida. Låt oss antaga, att han är kommen av sin höge faders länder – och att antaga någonting annat vore förbålt näsvist! Han är smord och krönt, han är vår borne suverän Dei gratia. Kapten von Hancken har svurit honom trohet.

Min kung! Min kung! mumlade herr von Hancken, denna gång med sänkt blick.

Det är en sida av saken; men det finns som vanligt en annan. Herr von Hancken, som ägnat ett helt livs sträng tjänstgöring och tusentals riksdaler som en gärd åt majestätet, herr von Hancken står nu anklagad för högförräderi och crimen læsæ majestatis. Vilken skada på karl, mina herrar! Han blir utan tvivel ett huvud kortare. Herrar Battwyhl och Rosenhane dela hans lott eller hamna inom murar, där ingenting är hasard utan tvärtom. Vicomtessen blir ett hjon på spinnhuset, kaptenskan får gå på roten, fröken Nora blir en mamsell dess värre och Adolphen rätt och slätt ett fån utan komplimanger. Samtidigt skall törhända general Bungenstjerna för avslöjandet av konspirationen vid[230] Iglinge brunn erhålla Blå bandet eller någon annan hög utmärkelse. Sådan är rätten, mina herrar! Men är det rättvist?

Hans fråga förstummade oss. Det var ju så fan heller och icke rättvist! Men att vi råkat i en faslig klämma det såg vi, och när man det ser, ser man just ingenting annat. Doktorn lät oss fundera en stund, varpå han fortsatte:

Märk väl, mina herrar, att jag icke har den ringaste fördel av Hans Majestäts fängslande och avsättning. Men som en sann rosencreutzare har jag en allmännelig plikt att upplysa er om denna gärnings möjlighet. Den kan utföras, och varför skulle den då icke utföras? Det är dock en stor gärning, vars eko skall återskalla genom tiderna. Är det också en god gärning? Rätten kunna vi icke åberopa oss på. Men finns det då icke någonting högre än rätten?

Inte vet jag, svarade herr von Hancken surmulet. Men jag är en ärlig karl, en genomärlig karl. Och det vore då rent infamt att ta mig för huvudet. Varför just mig? Bä!

Mina herrar, återtog doktorn, sedan han givit oss en ny funderingsstund, det är det säregna med oss rosencreutzare, att vi snarare än på jorden leva i den luftiga sfär där de abstrakta idéerna dväljas. Om jag nu liknar idéerna vid snälla och villiga fålar – vilket icke är någon dålig liknelse – vill jag kalla oss för raska och finurliga stalldrängar eller stallmästare. Ni andra, som vandra bland jordens stockar och stenar, kärr och gröpper, limstänger[231] och rävsaxar, råkar som vi se, lätt i trångmål. Vilken är då vår uppgift om ej den, att med osjälviskt nit raskt sadla den fåle, som vår kunskap säger oss vara för stunden lämpad, och skynda till eder undsättning? Nå väl, ända till Falun trängde ryktet om edert trångmål. Utan att på något sätt vara en räv har herr von Hancken fastnat i en rävsax. Strax sadlade jag den bästa fålen i stallet och på dess rygg har jag flugit till Iglinge. Den fålen, mina herrar, kallas Frihet! Jag kunde ha kommit på Rätten, på Ärligheten, på Visheten, på Dygden, på Allmänna Välfärden och på åtskilliga andra. Ty sanningen att säga äro de varandra ganska lika och kunna ungefär komma på ett ut. Men jag föredrog dock Friheten, som har ett eldigt kynne och ett skönt utseende och ett behagligt trav. Men nog med liknelser och bilder! Jag frågar er, mina herrar, om ni besinnat, att ni äro fria män? Viljen I försvara eder frihet? Det är icke en tom retorisk fråga. Å ena sidan väntar er stupstocken, fängelset, spöslitning. Å den andra är det just inte gott att säga, vad som väntar er – men sämre kan det icke bli. Viljen I försvara eder frihet mot en tyrannisk konung och en vrång rättvisa? Hundratals bönder med liar, slagor, högrepar och ett och annat muskedunder står till ert förfogande. Dessutom en rosencreutzare, som kämpat för friheten i tre världsdelar utan att komma till någon särdeles skada. Ty, som ni ser, är jag lika ohängd i dag, som den dag jag föddes.

Vi voro alla ganska uppskakade av hans ord,[232] och jag är viss om, att herr von Hancken kände sig stå inför någonting stort, ty hela knävelborren och även pipskägget hade försvunnit mellan hans sugande läppar. Den förste, som gav sitt bifall till känna, var dock greve Battwyhl. Han yttrade:

Jag är väl mer kräk än fä, som min kära mor brukade säga. Och jag vet inte, varför jag skulle vara sämre än andra. Här har herr doktorn min hand.

Rosenhanen grinade och sade:

Ingenting stort kan åstadkommas utan pengar. Om Battwyhlen ger mig medel att leva efter mitt stånd, har jag ingenting emot att kämpa för friheten, allra helst som hans majestät omger sig med idel perukstockar.

B. B. Carlander för sin del avvaktade i ett blygsamt skymundan herr von Hanckens beslut. Ingenting kunde vara rimligare än att tjänaren rättade sig efter sin husbonde. Dessutom hade jag ännu icke helt och hållet övergivit planen att i hemlighet och om så erfordrades mot hennes vilja bortföra Nora. Och sist men icke minst: jag ansåg mig vara en allt för ringa person att knäcka nötter med de stora. Men nu hände det märkliga, att doktor Lesage plötsligt gick tvärs över golvet bort till den vrå, där jag undanstuckit mig, och med händerna på mina skuldror och med sina förunderliga ögon riktade mot mina yttrade han rätt lågmält:

Vad tänker Carlander? Är han med oss eller mot oss? Däruppå ligger stor vikt.

Äran av att bliva alldeles särskilt tillspord överväldigade[233] mig. Att karlen var en äventyrare, det kände jag nog på smaken; men han hade i alla fall magnetiserat en lakej i kungens egen närvaro och umgåtts med de högsta personer. Kanske fanns det också något i hans blick som tände min själ, vilken alltid varit av en uppflammande art. Nog av, jag stod där rodnande och försagd och visste varken ut eller in, då i mitt sinne plötsligt tändes hågkomsten av en djäknefest vid Wadköpings lärdomsskola, varvid jag med mycken utmärkelse framsade bisp Thomas’ berömda frihetssång. Och si anden föll över mig! Jag hoppade raskt upp på en stol, och i det jag på ett kraftigt och värdigt sätt öppnade famnen liksom för att bjuda mitt blottade bröst åt tyranniets dolkar, framsade jag med skälvande stämma denna hymnen. Och gjorde den stor verkan i Wadköping, så borde den väl ha gjort än större här, om man betänker, att min röst givetvis tilltagit i omfång och manlig styrka. Jag tror också, att den enfaldiga förbluffelse, som nu lästes i åhörarnas ansikten, snart nog skulle ha förvandlats i rörelse och entusiasm, om icke den satans kaptenskan inträtt i rummet med en fråga, vad pocker detta skulle betyda. Doktor Lesage, som städse visade gumman en viss skygghet, drog sig hastigt ut i förstugan och följdes snart av herrarna Rosenhane och von Battwyhl. Det blev herr von Hanckens sak att förklara uppträdet och varför generalens vagn icke anlänt. Hur han klarade den saken vet jag icke, ty jag gick ut till Nora i köket.

När jag granskar herr von Hanckens karaktär, finner jag en underlig blandning av brådstörtad, huvudstupa och tvehågsen senfärdighet. Han hoppade icke genast i galen tunna, men när det skedde, skedde det kvickt. Varje ny galenskap gav han minst en nattsömns mognad. När han den kvällen drog sig tillbaka, var det sista han yttrade:

Jag är en ärlig karl, Carlander. Och jag blir min kung trogen.

Och hans första ord följande morgon voro:

Jag är en ärlig karl, Carlander. Men nu skall vi gå ut och se, hur det står till i parken.

Det var i sanning förödelsens styggelse som mötte oss. De sju äreportarna, som uppförts av grovt stockvirke, och som jag näppeligen kan jämföra med någonting annat än det romerska folkets triumfbågar, voro samt och synnerliga bortsopade av revolutionen. Bönderna hade tagit stockarna för att därmed avstänga alla vägar till Lasses socknar. Lövrasket och de sönderrispade kjolarna kvarlåg som ett ömkligt minne av någonting som likväl varit ganska stort och skönt i all sin fåfänglighet.[235] Med näppe nöd hade ceremonimästaren lyckats rädda templet, men några kraftiga stockar, som efter regnet anbragts till dess understöd, hade likaledes bortsläpats. Fyrverkeripjäserna lågo huller om buller bland brädlappar. Vi mötte ceremonimästaren och kaptenen frågade, om templet kunde räddas eller om det vid första regn åter skulle göra kullerbytta.

Det är redan räddat, svarade den kvicke lille karlen. Jag har besått jordvallen med gräsfrö, som gör den fast och kraftig. Detta tempel skall till evärdelig tid minna de ärade brunnsgästerna om herr von Hanckens frikostighet.

Kan mitt namn någonstädes inristas? frågade kaptenen.

Inristas kan det väl icke, eftersom templet är av trä. Men det kan ditmålas med god oljefärg, som också håller en stund.

Kaptenen vände sig mot mig och yttrade med ett bittert leende:

Oljefärg, Carlander! Oljefärg! Varför just oljefärg? Varför icke skriva mitt namn i brunnsvattnet?

Han steg uppför jordvallen, som så nyligen varit tummelplatsen för de oskyldigaste amoriner, och beträdde templets golv. Jag varnade honom, ty säkert är, att skrället redan då vacklade på ett fasligt sätt. Men von Hancken i sin höga sinnesstämning aktade icke på några som helst faror. Ställande sig i en bredbent position framför statyn, försjönk han i betraktelser, vilkas art angåvos av tunga suckar.[236] Slutligen lade han sin hand på min skuldra och yttrade:

Carlander, vi befinna oss i ett tempel, som vi själva uppfört. Och här står en gudom, om vilken vi veta just ingenting. Kan det icke ge honom anledning till besynnerliga tankar? Så mycket veta vi dock, att statyn måste någonting föreställa. Ty om också karlen, som sammanknåpat den, visat en otrolig vårdslöshet i utformandet av dess kön, så måste han likväl haft någon mening med det hela. Vem säger oss, att han icke velat skapa en bild av Friheten själv och oviss om dess egenskap av man eller kvinna, lämnat denna fråga öppen? Det förefaller troligt.

Vändande sig mot parken och mätande dess ödslighet med sorgsna blickar fortfor herr von Hancken:

Jag har varit en kungatrogen man och skulle så förblivit till min död, ifall man icke behagat upplysa mig om, att jag begått crimen læsæ majestatis. Under sådana förhållanden nödgas jag bli en helt annan människa. Doktor Lesage, änskönt han är en bov, har alldeles rätt. Det finns blott två sätt att mottaga en kung. Jag har praktiserat det ena. Jag har älskat, därför att jag trodde mig vara älskad. Nu vill man skrämma mig. Gott! Gott! Jag skall göra mig fruktad. Jag skall praktisera det andra sättet. Dröj nu här ett ögonblick, Carlander.

Så sägande lämnade han templet och makade sig försiktigt nedför jordvallen. Efter en stund återvände[237] han med några törnekvistar, som han räckte mig.

Carlander, fläta en krans av de här. Jag har försökt, men de sticks.

Jag flätade under många tysta förbannelser en krans av de rackarns törnekvistarna, som stuckos rent rasande. Kaptenen tog den ur min hand och sträckande sig på två (varvid templet vacklade) nedtryckte han den på statyns huvud.

Från och med nu, sade herr von Hancken, föreställer denna staty Friheten. Och alldeles som det brukas i Frankrike, skola vi visa den all skyldig vördnad. I dess tempel, svär jag, von Hancken, att med liv och blod försvara dess sak. Jag uppsäger tyrannen tro och lydnad! Jag kastar handsken åt dess kreatur, de må sedan kalla sig landshövdingar, länsmän, fjärskarlar, sexmän eller exekutionsbetjänte. Jag ger Lasse frihet att predika var och hur han vill och ingen driste sig att binda hans tunga. Jag ger denna brunnen alla fri- och rättigheter och förklarar Iglinge med trakten däromkring för en allmännelig, helig och fri republik. Korteligen: jag drar mitt svärd och håller det över en och var, som vill tjäna mig och Friheten!

Därvid drog han sin värja och svängde den över mitt huvud. Genom att ögonblickligen stupa på knä, räddade jag livet, men min hatt skars tvärt itu. Herr von Hancken klappade mig nådigt på skuldran och yttrade:

Var icke ledsen Carlander, han skall få min gamla hatt. Men säg mig nu uppriktigt! Vore det väl[238] möjligt, att på den korta tid, som återstår, uppföra sju nya äreportar? Eller att i en hast hittrolla en Hans Majestät värdig societet? Eller att ur våra sinnen utplåna minnet av en stor desillusion? Eller att tillverka nya fyrverkeripjäser? Han svarar icke och han behöver icke svara. Det finns numera blott ett sätt att mottaga tyrannen.

Och i det han gudskepris åter stack värjan i skidan, sade herr von Hancken:

Gå nu, Carlander, och underrätta herr doktorn, baron Rosenhane, greve Battwyhl med flera om mitt beslut. Jag skall här i Frihetens tempel mottaga försäkran om deras trohet och lydnad. Gå!

Men! Carlander! ropade han efter mig. Håll Adolphen borta! Han är för tung för dessa plankorna.

Om det nya klubbekriget vet jag just ingenting mer än att bönderna slogs någonstans nere vid vägskälet. Krya och raknosiga tågade de genom vår by, svullna, blodiga och med tillplattade näsor vände de tillbaka. Herr von Hancken uppskattade deras antal till vid pass fyrtiotusen, men Olle, som snart blev deras anförare, sade sig aldrig ha räknat till flera än hundra åt gången. Lasse skickade emellertid ständigt nya skaror, så att landshövdingen och hans knektar hade ett stadigt tröskeverk under fjorton dagar.

Vad Lasse anbelangar, så påstods han leva som en profet och eremit uppe i skogarna, livnärande sig av bär och andra markens örter. Men det var lögn. Min skjutsbonde, den räven, visste bättre besked. Lasse bars från stuga till stuga och från socken till socken och gitte icke ens gå för all vällevnads och starkdryckers skull. Blott då anden föll över honom, störtade han upp, skrek och okvädade. I sitt predikande begagnade han den metoden, att han ständigt svavelsatte just den stugan och den socken, som han nyss lämnat. Och han som spisat den finaste ostkaka och druckit det sötaste brännvin, gav sitt värdfolk stekta paddor och annan[240] styggelse till tack samt svedde dem, som man sveder fjunet av ett plockat höns. På så sätt for han illa fram med dem han lämnat, och de, som för stunden hyste honom, visste icke hur väl de skulle göra för att undgå samma öde. Dranken och det ständiga okvädandet skall dock till sist ha stigit honom åt huvudet, så att han råkade i den svåraste vånda och ruelse och flerfaldiga gånger sökte taga sitt liv. Då flöt svavelfloden, som upprunnit i Iglinge, där den var väl förtjänt, jämnt och brett över alla socknar, tills den dränkte själve predikanten. Ja, vem kunde ha anat detta om Lasse, då han ännu sprang i trespann framför mamsellens vagn! Men det går många slika halvslocknade karlar omkring på jorden och man bör vakta sig att underblåsa deras flämtande låga. Sista flämten tänder huset, heter det.

Vi i Iglinge hade emellertid icke stort att skaffa med Lasse, undantagandes att kaptenen utskrev ett fribrev, vari han tillstod honom tolv predikosocknar. Vad bruk han gjorde av det brevet, vet jag icke. Ej heller hade vi stor beröring med de kämpande bönderna. Visserligen var herr von Hancken varje afton beredd att följande dag draga ned till slagfältet, men varje morgon kom något hinder i vägen. I dess ställe stiftade han en klubb, som skulle vara själva Frihetens högkvarter. Jag måste tillbringa en hel het augustidag med att skriva dess stadgar efter kaptenens diktamen, varvid Lesage flitigt tillfrågades på det att allt måtte tillgå som i Frankrike och vår klubb bliva en bild av de jakobinska. Första[241] mötet ägde rum i templet, men det var endast några få som vågade sig dit för dess osäkerhets skull. Det blev ett bryderi, ty ceremonimästaren vägrade att upplåta gröna ladan åt omstörtningen. Först då han fått tillstånd att taga den vanliga dansavgiften eller fyra skilling av varje sammansvuren, gav han med sig.

Sanningen att säga blev vårt arbete till Frihetens fromma alldeles för lätt. Det gick för gesvint. Alltsammans hade redan skett i Frankrike och vi hade bara att följa kutymen. Första natten – vi sammanträdde endast om nätterna, eftersom herr von Hancken icke längre kunde sova – avskaffade vi kungadömet, ständerna, kyrkan, skatter och pålagor, biskopar och landshövdingar, lagar och kungliga förordningar, indelningsverket och andra större inrättningar. Andra natten rök resten ända ned till skyldigheten att ersätta husröta vid kaptensboställen. Tredje natten stodo vi där med tomma händer och visste inte vad vi skulle avskaffa. Herr von Hancken upphävde visserligen ogifta fruntimmers skyldighet att leva i celibat, men det tog knappa fem minuter. Ett ögonblick såg det ut, som om Friheten redan skulle vara genomförd åtminstone på denna orten och vidare sammanträden överflödiga. Kaptenen kom då på den tanken att taga om alltsammans från början, men i böndernas närvaro. Det skulle liva deras mod och om också de dumma bestarna icke begrepo allt, skulle de dock förstå välmeningen.

För den skull posterade jag redan tidigt följande[242] morgon i norra brunnsallén och Rosenhanen i den södra. Varje annalkande bonde togs i förvar och trakterades rundligen på det att han icke måtte löpa ifrån oss. Och vid nattens inbrott kunde jag föra sjutton och Rosenhanen tretton bönder till ladan, alla rätt beskänkta men ingen redlös. När herr von Hancken såg dannemännen hopade i nedändan av salen, råkade han för första gången efter Frihetens införande i hög sinnesstämning. Kvick som en pojke hoppade han upp i Lasses tunna och begynte ett tal, som förbluffade oss alla genom sin eld. För egen del måste jag dock bekänna, att jag icke begrep ett grand, och vad skulle då de arma bönderna göra. Men det är ju ofta så, att det oförklarliga griper en djupast i själen, och därför hoppades vi på en god verkan, allra helst bönderna ju voro något omtöcknade. Det slog slint. Mätta och väl förplägade började drumlarna gäspa och hicka och framställde sig snart i hela sin naturliga simpelhet. Rosenhanes tretton, som kommo söderifrån och som alla buro märken efter herr landshövdingens klor, läto sig alls icke livas. De sjutton norrifrån hade Lasses uvatjut ringande i öronen och tyckte förmodligen att herr von Hancken var skral i truten. Hur som helst blev det inom kort ett hiskligt väsen och rop på mera brännvin. Herr von Hancken lämnade salen i vredesmod, men utkommen i det fria, lugnade han sig hastigt och befallde mig att hämta Tomson. Han borde medföra en påse innehållande trettio blanka silverspecier. Då ropade jag:

Herr von Hancken, ni har redan krävt honom på tredubbla hans skuld och vill nu utpressa ännu mera. Hur förliker sig detta med Friheten?

Det förliker sig alldeles utmärkt, svarade herr von Hancken. Jag har icke utkrävt en skilling för mycket, så sant jag är en ärlig karl, utan blott vad Hans Majestäts domstol skulle ha tilldömt mig. Och de trettio specierna kräver icke jag utan Friheten. Jag vill liva bönderna.

Nå, han fick sina trettio specier men begick den oförsiktigheten, att genast utdela dem. Och knappt hade var bonde fått sitt silver i näven, förrän han satte åstad. De tretton återvände till sina hem; de sjutton drogo söderut att blöda för svavellärans fria förkunnande. Och alla trettio voro de lika glada. Så flyktade kråkorna och herr von Hancken stod allena som den fasliga skrämma han var.

Ännu en natt förnötte vi i ledsam tystnad och visste rakt icke vad mer vi skulle kunna göra för Friheten. Bönderna slogos oss förutan; kungen skulle väl i sinom tid bliva avsatt, men först måste han infinna sig. Vi kunde icke heller som andra revolutionärer konfiskera egendomar, ty runt om fanns det bara bondgårdar, vilkas ägare alla voro av vår sekt; och vad lösöre och mynt, som fanns vid brunnen, tillhörde oss själva. Baron Rosenhane föreslog, att vi skulle fråntaga ceremonimästaren hans rätt att uppbära dansavgift, helst detta icke kunde kallas någon dans, men fruktan att bliva kastade på dörren avhöll oss från att fatta något beslut. Doktor Lesage höll ett tal efter det jakobinska[244] mönstret, men dessa allmänneliga satser föreföllo oss redan så självklara, att de icke behövde styrkas. Och att bestrida dem hade ju å andra sidan pekat rakt upp i natten. Själve von Hancken syntes modfälld. Då kom räddningen därifrån den minst väntats, som ofta är fallet i svåra lägen.

Ditintills hade vi vägrat fruntimren tillträde vid våra sammankomster, ty vi tyckte oss ha så mycket att diskutera, att vi gott kunde vara dem förutan. Men denna natten och just då det var som ledast, anmälde broder dörrvaktaren, greve Battwyhl, att mamsell Arrenander begärde företräde. Vi skredo till omröstning, som utföll till mamsellens nackdel. Men sedan Battwyhl med dreglande mun tillkännagivit, att mamsellen medförde en korg full av läckraste klenäter, företogs omedelbart en ny omröstning, som insläppte mamsell Arrenander, men begränsade hennes tid till en kvart. Mamsellen steg leende och nigande in och envar skyndade att förse sig, innan kvarten lupit till ända, då broder dörrvaktare tog henne vid armen för att leda ut henne. Men mamsellen klängde sig fast vid bänken, där hon satt och ropade:

Tack vackert! Har ni ätit mina klenäter, så tål ni också höra, vad jag har att säga. Skall detta vara frihet att hålla oss fruntimmer utestängda, som om vi icke hade någonting att beklaga oss över? Nej, det är den skamligaste träldom och just vad vi fruntimmer äro vana vid.

Hennes ord väckte ganska mycken bestörtning och vi vände oss till Lesage med förfrågan, hur vi[245] borde förhålla oss. Han sade, att vi som rätta jakobiner ej kunde vägra henne ordet, men att vi, om det ej föll oss på läppen, kunde göra det ohörbart genom skrik och larm. Varpå herr von Hancken vände sig till mamsellen och yttrade:

Tala!

Jag tänker så pocker heller och inte tala, genmälde mamsellen. Men nu vill jag fråga, om det är sant, vad den där fårskallen (och därvid pekade hon på mig) klistrar upp på alla husknutar? Där står det tydligt präntat, att varje medborgare och medborgarinna kan handla och låta som honom eller henne lyster, blott hon rättar sig efter frihetens reglor och stadgar. Och då vill jag fråga, om det oket allt jämt skall ligga oss fruntimmer uppå, att vi icke frimodigt kunna välja oss den karl till äkta man och make, som liker oss bäst?

Det blev väl flin här och var vid denna enfaldiga fråga; men herr von Hancken yttrade med stort allvar:

Om mamsell Arrenander har något missnöje med det bestående att andraga, så är detta just rätter forum och vi bli henne endast allt för obligerade.

Varpå mamsellen fortfor:

Jag har vistats här vid brunnen i två månader och tre dagar och något har jag väl magrat, fast icke tillräckligt. Men inte far man den långa vägen till Iglinge bara för att magra! Nej, attan om jag inte satt mig det i sinnet att komma hem som förlovad människa. Och nu skall herrarna inte tro, att jag behöver gå omkring och vara påträngsen.[246] Det vet lite var, som varit i Karlstad, hur många anbud jag har haft och icke mindre här vid brunnen. Men Lasse den gudsmannen lät jag löpa och Olle slår sig väl fördärvad där sörut bland bönderna. Så det börjar just bli ängsligt. Emil har jag nog kvar i bakfickan så till sägandes. Men vad jag önskar mig är en liten lätt och gesvinter karl av goda seder och icke alldeles barskrapader. Inte heller vill jag ha någon, som jag känt från barnsben, ty, som jag redan sagt herr von Hancken, är äktenskapet en faslig sak när det kommer till självaste kritan. Och jag kan inte hjälpa, att jag har en naturlig blygsamhet, som gör sina svårigheter.

Herr von Hancken yttrade:

Äktenskapet avskaffades redan i förrgår, men det naturliga kunna vi icke avskaffa, åtminstone icke under den närmaste tiden. Jag förstår mamsellens betänkligheter, men jag vet icke, vad jag skall göra åt den saken.

Ack, ack, ack, begynte mamsellen sucka och blev plötsligt så mjuk som ett lite yllenystan. Nog kan väl herr kaptenen i sin storhet, vad minste klockarfar förmår? Jag menar, att göra slag i saken mellan honom och mig!

Och vem är det hon har utsett till sin make? frågade kaptenen. Mamsellen hukade sig ned och vred sig runt och intog de besynnerligaste och obekvämaste ställningar, som man icke skulle ha tilltrott ett så fetlagt fruntimmer. Till sist slog hon förklädet för ansiktet och ropade:

Ack, ack, ni otäcka karlar! Ack, ni har då ingen blygsel i kroppen! Ack, ska ja nu behöva säga det också! Ack, ack, det är ju den lille söte, rare Tomson!

Nu blev flinet allmänneligt och icke ens herr von Hancken förmådde återhålla ett leende. Men rätt betänkt, tror jag icke att hans löje var av samma oskyldiga art som vårt grin utan snarare reflexen av en elak och hämndgirig tanke. Ty den stackars Tomson var nu en gång herr kaptenens hatkyckling och han unnade honom beständigt det värsta. Emellertid yttrade han helt kort, att mamsellens ärende skulle framläggas inför välfärdsutskottet och att hon vid nästa midnatt borde infinna sig för att erfara sitt öde. Därpå upplöstes sammankomsten.

Hur jag än vrider och vränger saken, måste jag till sist bekänna, att jag begick ett svart förräderi mot vänskapens sak och mot den stackars Tomson. Det blev mig uppdraget, att kalla honom till nattens sammankomst. Jag borde ha varnat honom. Men sanningen att säga hade min vänskap för Tomson något svalnat, beroende därpå att han ständigt hängde vid vår knut och även inträngde i vårt hus under min och kaptenens frånvaro. Då generalen numera avbrutit alla förbindelser med von Hanckens – han hölls för resten i en sorts arrest, bevakad av tvenne baderskor – hade Tomson börjat förse fru kaptenskan med livets nödtorft i överflöd. Om han gjorde det av snöd beräkning, vill jag låta vara osagt. Säkert är, att jag icke varnade honom för snaran utan tvärt om med elakt nöje såg honom kliva däri.

För resten fann jag honom vid yppersta lynne, vilket förargade mig, då jag själv var ganska modfälld. Vad pocker är du glad för? frågade jag. Och han svarade:

Därför, min hjärtans bror, att jag åter börjar hoppas. Jag tror mig nu veta, hur jag förlorat mitt silverkors och vart det tagit vägen. Och får jag[249] det bara tillbaka, ska du se, att mina olyckor upphöra och att jag blir en helt annan karl än den mes, du känner. Men nu skall du få höra, hur underligt det går till här i världen.

Bland de många kloka föreskrifter, som min kära mor gav mig på sitt yttersta, var även den att ömsa strumpor var fjortonde dag, varken oftare eller sällnare. Nu har jag alltid varit en smula om mig, som man säger. Och då jag vid anträdandet av denna resan satte ett par splitter nya strumpor på fötterna, sade jag för mig själv: Min kära mor tar bestämt inte illa upp, om jag behåller dem tre veckor eller fyra. Och hör nu hur det gick. Som du minns förlorade jag korset vid ett slagsmål i postdiligensen den afton, jag och mamsellens småttingar anlände till Sutre. Antagligen har det lossnat från kedjan, glidit ned mellan tröjan och kroppen och slutligen fastnat i strumpskaftet. Och tänk, Carlander! Samma kväll borde jag enligt min kära mors föreskrift ha ömsat strumpor, varvid jag naturligtvis skulle ha upptäckt korset! Där ser du, vad oro och ledsnad en till synes ringa olydnad kan åstadkomma. Som jag har för vana att sova med strumporna på, blev det mig även följande aftnar ej förunnat att finna mitt kors. Och då jag slutligen vid ett tillfälle drog dem av mig, ja, då Carlander, befann jag mig tyvärr icke i detta rummet, ej heller var jag alldeles allena, ej heller var jag i den lugna sinnesstämning, då man upptäcker saker och ting. Korset föll väl ur strumpan och har sedermera upphittats av någon. Men som jag[250] tror mig veta, vem denna någon är, hoppas jag att få det tillbaka. Och den som sedan byter strumpor var fjortonde dag och i övrigt följer sin mors föreskrifter, det är Tomson!

Stor är i sanning dårskapen och vantron hos detta vrånga släkte! Jag bedyrar, att det ärkenötet Tomson trodde mer på sin fjolliga amulett, än på Vår Herres kors! Och sannerligen höll han det icke för större synd att ej ha ömsat strumpor på rätter dag än att slutligen ha gjort det i en persons närvaro, som enligt sjätte budet ej bort vara närvarande. Vidskepelse och dunstiga föreställningar av alla slag är detta släktets förbannelse; ty än ingiva de ett orättmätigt mod, än nedslå de ett rättmätigt. Tomson hade mesat på det ömkligaste blott därför att han förlorat en amulett; hoppet om dess återfående tycktes göra honom kaxig. Men härför satte jag snabbt ett p, ty det ingick icke i mina planer. Jag sade:

Om så är, Tomson, tör jag på rak arm kunna säga dig, var du kan finna ditt kors. Det hänger och slänger på herr kaptenens bröst. Han har just fått det av din Anna-Lisa, så det stämmer nog med din berättelse. Och vad det beträffar att återfå korset, så må du se dig om. Ty dels är det kaptenen ett kärt minne, dels har herr doktorn sagt honom, att det är just ett sådant kors, som äkta rosencreutzare brukar bära. Och det har styrkt herr kaptenens mod, så att han icke lär släppa det ifrån sig, med mindre du tar det med våld eller stjäl det, som du stal pungen. Men laga nu att du[251] infinner dig vid sammankomsten, ty eljest går det dig illa, din pjalter!

Så begagnade jag mig av hans svaghet för att knäcka honom. Då midnattstimman slog fann jag honom i ladans förstuga, där han satt ansikte mot ansikte med mamsell Arrenander, båda bleka och försagda. Två timmar fingo de vänta under det att vi i välfärdsutskottet diskuterade frågan, huruvida fruntimren skulle äga frihet att taga den karl, som likte den bäst. Omröstningen gav icke majoritet, men herr von Hanckens röst fällde utslaget. Mamsellen och Tomson inkallades och delgåvos vårt beslut. Tomson utbrast:

Ack Falun, Falun! Jag önskar jag vore i Falun!

Men alldeles som då den lydiske konungen Kroisos på bålet utropade: O Solon, Solon! så var det icke heller här någon, som förstod honom. I sin hjälplöshet utsträckte han armarna mot mig vädjande till min vänskap, men jag såg åt ett annat håll. Mamsellen tog honom kvickt vid handen och förde bort honom, innan våra hjärtan hunnit vekna. Vart de gingo och vad de togo sig före, har jag aldrig fått veta. Inte heller gitter jag fråga, utan säger som herr von Hancken: Bäbä!

Emellertid förestavades mitt handlingssätt även av andra grunder än den naturliga önskan att straffa Tomson. Jag hade redan från dess början haft klart för mig, att revolutionen om icke annat kunde bliva mig och Nora till gagn. Järnet låg i elden och det gällde att smida. Knappt hade mamsellen avlägsnat sig med sitt byte, förrän jag[252] lopp upp i tunnan och begärde ordet. Kaptenen anade oråd och drog mig i rockskörten, men jag skrek med hög röst, att då nu fruntimren fått denna friheten, så borde den ock beviljas oss karlar. Häri instämde alla med handklappningar och stampningar.

Då, ropade jag, gör jag härmed veterligt, att jag tager fröken Nora von Hancken till min äkta maka.

Kaptenens motstånd tjänade till intet. Och när han som skäl angav förlovningen med general Bungenstjerna, blev han kallad förrädare; den dragna värjan vreds ur hans hand och han slungades omkull på golvet, där han blev liggande i sitt näsblod, ganska illa tilltygad. Jag åter blev i hast en ganska stor person, som kringbars i salen och hyllades. Några facklor tändes och ridande på Battwyhlens axlar vände jag hem i triumf. Men därmed var min fröjd till ända. Nora var alls icke sinnad att rätta sig efter välfärdsutskottets beslut. Jag fick icke ens den godnattpussen, som trots vårt oförlovade tillstånd växlats var kväll under vindstrappan. Och då pappakraken slank inom dörren, blodig och tilltufsad, blev det ett sådant ramaskri i hela huset, att jag åter kände mig helt liten. Adolphen bearbetade mig med sina fruktansvärda nävar, kaptenskan hällde över mitt huvud en spillkum brödsoppa, kallnad visserligen, men gruvlig för mitt utseende. Sannerligen tror jag icke att min egen Nora var stad och knep mig. Till min lycka trädde kaptenen själv ädelmodigt emellan. Han sade, att friheten aldrig vunnits utan med[253] blod, och han tackade Försynen eller Det Högsta Väsendet, som låtit honom ljuta sitt. Vidare uppfordrade han sina barn och sin hustru att troget tjäna Frihetens sak. Härtill genmälde fru kaptenskan:

Gud skall veta, att jag på sin tid med gråtandes tårar bad mig fri från dig, kära Hancken. Men då Vår Herre lade mig det korset uppå, har jag burit det med tålamod. Och jag begär ingen annan frihet än den, att slippa kackerlackor i mitt bröd och karlar och löss i min säng.

Därmed lyktades den kalabaliken. En större förestod.

Dagen därpå förflöt i oväntat lugn. Det var en lördag och Wurmen anlände som vanligt. Det var det första bud från yttervärlden, som nådde oss efter revolutionens utbrott, och vi överhopade honom med frågor. Han sade, att man i Wadköping och trakten däromkring ännu ej förnummit något om upproret, men som denna landsändan alltid varit efterbliven och trög, borde vi icke tappa modet utan gå på i ullstrumporna. Jag, tillade han, har ingenting att invända, ty för fettsiktiga människor är en revolution ej det sämsta. Vidare frågade vi, hur många bönder han räknat vid vägskälet. Härpå svarade han, att han sett så många bönder i sin dar, att han alldeles upphört att räkna dem. Då förstodo vi, att han ej önskade giva oss några upplysningar. Herr von Hancken ville dock veta, om icke ens hans namn omtalats i Wadköping. Wurmen sade:

Hur vore någonting annat möjligt, kära vän? Jag har skildrat hans fall för några av stadens lärdaste män och de sända honom genom mig sin ödmjukaste vördnad och förundran. Det finns icke en bland dem, som ej skulle skatta det som en lycka att få obducera herr von Hancken.

Detta yttrande smickrade kaptenen och han upprepade det titt och tätt, varvid han dock ersatte ordet obducera med obligera. Troligen hade han hört fel. Emellertid fylldes Wurmens lövsal som vanligt, och hela den dagen hördes ej ett ord om frihet och revolution, men desto flera om bittervatten, lavemang och Wurmens droppar.

Först då natten inbröt, kommo vi åter i farten. Vi övergingo nu från den allmänneliga friheten till den enskilda. Rosenhane begärde frihet att hålla spelbank vid Iglinge, vilket beviljades. Likaledes fick Battwyhlen frihet att njuta sina gods, dock med villkor att halva avkastningen skulle tillfalla Friheten. Hans förmyndare dömdes in contumnaciam till spöslitning, något som beredde Battwyhlen en ogemen glädje. Herr von Hancken besteg tunnan och höll ett timslångt anförande om mödrars sätt att amma sina barn, vilket alltid varit honom en nagel i ögat. På hans förslag beslöt välfärdsutskottet, att spädbarn hädanefter skulle få bröstet blott då de förhöllo sig tysta och välartade. På så sätt skulle släktets sedliga uppfostran begynna i tid och skrikiga ungar avskaffas. Åtskilliga andra mänsklighetens plågor bragtes på tal och avskaffades. Därpå dök Lesagen upp i tunnan och hans mörka min sade oss genast, att något stort var i antågande. I skarpa och försmädliga ord förebrådde han oss, att vi på revolutionens sjunde dag ännu ej avlagt eden. Bestörta och skamsna frågade vi, vilken ed han åsyftade. Lesage svarade:

Jag är visserligen en främling och denna revolutionen[256] angår mig strängt taget icke. Men hur skall jag, som bevistat så många revolutioner, och som för min frihet offrat något, som en kristen karl ej gärna offrar, hur skall jag med lugn kunna åse en skara sammansvurna, som så litet känner kutymen? Jag frågar er: Har ni svurit?

Nej, icke den allra lilla minsta ed, svarade herr von Hancken, helt bedrövad.

Nåväl, fortfor doktorn, varför då icke svärja att avsätta Hans Majestät? Här finns ju många eder att välja på, men denna hör till dem som mest brukas.

Vi insåg att han hade rätt, och saken arrangerades i en hast. Facklor tändes, värjor anskaffades och de sammansvurna tågade i sluten trupp till Frihetens tempel. Lyran lösbröts ur statyns hand och ersattes med en fackla; en röd yllefilt draperades kring axlarna och förvandlade statyn till en Frihetens gud eller gudinna. På doktorns förslag hämtades general Bungenstjerna ur sin söta sömn, ty det var nödvändigt att något tyrannens kreatur bevittnade ceremonien. Även generalen svor, men på det gudlösa sättet, varför hans mun tillstoppades med en näsduk. Herr von Hancken framträdde med draget svärd, med vilket vi korsade våra. Eden förestavades av doktor Lesage och upprepades som med en mun. Äntligen kunde vi gå och lägga oss, som verkliga sammansvurna. Men det märkliga hände, att general Bungenstjerna samma natt lyckades undkomma. De båda badgummorna, hans vakterskor, togos i förhör och tillstodo utan omsvep, att[257] generalen givit dem vardera tre riksdaler. De frågade med skäl, om de kunnat visa sig ogena mot en badgäst, som gav sådana drickspengar. Vi läto de enfaldiga kvinnorna löpa utan näpst, men vår bestörtning var utomordentlig. En förrädare fanns i vår krets, eljest skulle den podagriske gubben ej ha kunnat komma i sitt ekipage och lämna brunnen. Bönder norrifrån hade mött honom på väg till Falun. Inom tjugufyra timmar skulle Hans Majestät erhålla ett ögnavittnes skildring av vår sammansvärjning.

De sammansvurnas led började svikta. Tomson underrättade mig om, att Rosenhane och Battwyhl med lock och pock sökt förmå honom att leja dem en skjuts. Lyckligtvis hade han nu mamsell Arrenander vid sin sida, som med näbbar och klor försvarade hans börs. Ett tiotal av välfärdsutskottets medlemmar sågs ej mer. Och de, som penningbrist och desperation förmådde att stanna, höllo sig inomhus eller stucko sig undan i närliggande lador och fähus. Till att öka vår oro blevo de flyktande bönderna allt talrikre och allt värre tilltygade. Olle själv anlände, dock blott för att anskaffa brännvin och dricka. Ännu, sade han, hålla vi landshövdingens drängar stången. Men nu ryktas det, att närkingarna äro i antågande och då gäller det att vara bra söpen, Carlander, och dö som en karl. Det gjorde han ock, den beskedliga karlen, dock icke i öppen strid utan genom att neddrumla i en grop, varvid nacken bröts. Fem hans barn – han var nämligen änkling – har jag och min k. hustru[258] uppfött och uppfostrat och det sista är ännu kvar i vårt hem.

Sammankomsten den natten räknade blott tre medlemmar av välfärdsutskottet: herr von Hancken, Lesage och jag. Kaptenen mätte med dystra blickar den ödsliga salens golv och väggar, men utan att beklaga sig över de fegas flykt framlade han det första ärendet, som rörde upphävandet av adelns rätt att stifta fideikommiss. Då reste jag mig och sade:

Kära herr von Hancken, varken har ni något fideikommiss, ej heller kommer ni att få något, ej heller har jag något, ej heller kommer jag att få något. Låt oss därför överlägga, hur vi ska på ett hederligt sätt draga oss ur klämman. Råttorna ha redan lämnat skeppet och nu är det hög tid, att kapten också ger sig av.

Men herr von Hancken låtsades icke höra mina ord utan fortsatte att andraga skäl och motskäl. Först då alla fideikommiss avskaffats, vände han sig till mig och yttrade:

Käre Carlander, därför att tjugu eller trettio övergiva Frihetens sak, är jag ingalunda sinnad att göra det. Nej, jag framhärdar. Och’ detta icke så mycket för Frihetens skull, som nog segrar eller stupar mig förutan, utan för min egen. Ty jag vill vara en dugsen och fullkomlig karl i politiken som i så mycket annat. Vad skulle det heta, om jag nu echapperade utan att ha gjort det allra lilla minsta för min sak?

Nej, fortsatte han, det bekymrar mig ej att alla dessa skurkarna flyktat i räddhåga. Tror han icke jag vet, varför de alls stannat så länge? Gå och öppna min skrivbordslåda, så skall han i dess tomma skick finna skälet. Var och en hade sin lumpna beräkning. Men det hade icke jag. Utan då Ödet och omständigheterna gjorde mig till en revolutionär och jacobin ville jag fullkomna mig i det stycket, alldeles som jag förut fullkomnat mig i ridderlig förfining och höga tänkesätt, gud bättre till intet gagn men till vittnesbörd om en ädel ambition. Ty däruppå allena ligger vikt att jag äntligen visar framfötterna efter ett liv i dåsighet och lort. Må man sedan döma mig, inrista mitt namn eller överlämna det åt glömskan.

Herr kapten glömmer, insköt nu doktor Lesage, att hans närvaro är den högsta uppmuntran för de kämpande bönderna. Och att han som äkta rosencreutzare ej får lämna en intrig, förrän den tappats eller vunnits. Om herr von Hancken i natt lämnar Iglinge, skall landshövdingen resa härigenom i morgon och allt är förlorat, åtminstone för mig.

Jag baxnade inför den karlens fräckhet, som oblygt framvisade sin smutsiga byk. Och jag stod där som fallen från skyarna, då han fortsatte sin nesliga bekännelse, sägande:

Tills vidare har jag orsak att vara nöjd. Vid det här laget tör general Bungenstjerna ha lämnat Hans Majestät rapport om konspirationen vid Iglinge, varigenom min och den magnetiske lakejens förutsägelse till fullo besannats. Det vore väl skada,[260] om herr landshövdingen komme i tillfälle att förstöra en så vacker intrig.

Herr von Hancken vände sig småleende mot mig.

Min käre Carlander ser ut som en rumpdragen hund, både förlägen och förargad. Herr doktorn har likväl aldrig dolt för oss att han är en simpel aventurier. Och sådana äro vid alla stora tilldragelser oundgängliga. Nej, hans nedriga karaktär bekymrar mig icke, utan fast mer min egen. Ack, nog visste jag, att den var knappt tillskuren, men jag har hela livet trott, att den skulle växa med omständigheterna. Och att jag, om jag blott bleve ställd inför någonting stort, också skulle veta att offra någonting därför. Men här står jag med en helig sak i mina händer och jag har ingenting att offra. Vad hjälper det, att jag pratar, orerar och gestikulerar, då jag ingenting har att bjuda, som är mitt. Det är en faslig tanke just nu, Carlander. Det är en svart historia.

Och vid det han så sade, fick hans anlete ett så sorgset och fåraktigt uttryck, att jag kände mig mitt mellan skratt och gråt. Emellertid sade jag – mer för att trösta honom än av övertygelse –:

Herr von Hancken kan väl med gott samvete övergiva denna saken, sedan den kostat honom en hel förmögenhet.

Ack, utbrast han. Det var ju Tomsons pengar.

Men han rättade sig hastigt, sägande:

Väl förståendes, han skall få dem tillbaka till sista skillingen, blott jag återfår min pung.

Då gick jag fram till honom och jag var fast[261] besluten att giva honom en själaknuff, som skulle krossa alla griller. Jag sade:

Ack, herr von Hancken, ni var dock en ärlig karl och ingenting annat än en ärlig karl. Varför kunde det icke vara er nog? Bekänn nu, att ni av Tomson tagit mer än pungens tredubbla innehåll. Den beskedliga människan skall tillgiva allt och ni skall få frid med ert samvete, som nu jagar er.

Jag bidade några minuter för att giva honom tid till besinning. Men då han blott stirrade framför sig med en trumpen och träskuren min, fortgick jag på samma stråt, sägande:

Och det där korset, som herr kaptenen stoltserar med! Vad är nu det för ömklighet till allt det andra? Vet han icke, att det är Tomsons kors som Anna-Lisa Carlsdotter vid något tillfälle plockat av honom? För Tomson är det ett kärt minne och en sorts amulett, men herr kaptenen kan det endast minna om en fal slinkas bedrägeri. Giv nu hit det, så skall jag lämna det åt Tomson. Och herr kaptenen blir alltid en fluglort lättare.

Herr von Hancken förblev en stund i sin träaktighet; men plötsligt slet han korset från rocken och slungade det emot mig. Det träffade min kind och framkallade ett blodmärke. Kaptenen ropade:

Är det något mer, han skall taga ifrån mig, fattige krake?

Nej, nej, för Guds skull, mumlade jag och skyndade mot dörren. Ty sanningen att säga hade jag en skammens känsla, som om jag plågat ett barn eller gäckat en dåre eller hånat en dödsdömd.

Det återstår icke mycket att förtälja om den stora rörelsen vid Iglinge brunn, som hade sin upprinnelse i herr von Hanckens rimliga missnöje med ett ömkligt liv och som slutade med ett tjogtal bönders släpande till tings, med skälmarna Rosenhanes och Battwyhls insättande på fästning, med Lasses färd till Danviken och Olles död, med blodiga näsor och brustna hjärtan, med mitt giftermål och många andra stora och små olyckor.

Den sista och åttonde dagen av revolutionen vid Iglinge var den, som nu randades och som jag begynte med att ännu en gång söka förmå Nora till flykt. Det var i sanning hög tid, ty vi hade nu säkra underrättelser om, att landshövdingen rekvirerat militär. Bönder kommo bara från söder. Lasse sades ha dragit så långt norrut ända in i finnskogarna, att vägskälet ej längre behövde hållas. Om herr von Hancken, som gällde för att vara hans beskyddare, lämnade Iglinge, skulle bondhopen genast skingras. Jag beslöt att släpa så Nora som pappakraken, så kaptenskan som Adolphen med mig om det än skulle ske med våld. För den skull vidtalade jag min bonde att hålla åket i beredskap om kvällen; han skulle invänta mig bakom gröna ladan.[263] Vidare behövde jag Tomsons bistånd och kunde väl kräva det i gengäld för korset, som jag återskaffat. Dessutom var jag smått villig att hjälpa honom loss från mamsellen, ty på den kanten var mitt samvete oroligt.

Jag träffade Tomson allena och då mamsellen när som helst kunde väntas, framförde jag det sista ärendet först och föreslog mer än ett finurligt sätt att bliva henne kvitt. Men den arme karlen hade redan helt och hållet tappat kuraget och sjunkit ned i en blid resignation.

Ack, käre Carlander, sade han, nu är det för sent. Mamsellen släpper mig icke och har redan plockat mig på alla Heddas gåvor. Dessutom är hon en hederlig och kraftig människa, och jag tror att min kära mor skulle vara nöjd med henne. I går afse var Olle här och krävde mig på femhundra riksdaler, men mamsellen kastade honom egenhändigt på dörren, så att han aldrig mer torde återvända. Ett sådant fruntimmer drar man inte av sig som en vante. Mina krafter äro slut och jag skall nu leva endast för att minnas mina kära föräldrar.

Hans modlöshet gjorde mig ganska bestört och jag skyndade att lämna honom korset. Han fällde några matta glädjetårar, men förblev samma mes. Han sade:

Nej, för mig återstår ingenting annat än att följa mina kära föräldrars exempel. Min far brukade ibland anförtro mig, att min mor tagit honom mot hans vilja, men att han fördragit henne med tålamod för sina synders skull. Och just detsamma brukade[264] min mor säga om min far. Men om jag nu betänker, vilket ömt och lyckligt äktenskap detta var, så måste jag väl inse, att den fåfängliga älskogen icke hör hemma på det området. Därför sväljer jag min mamsell som den sötaste sockerkaka, och Carlander skall se, att det blir ett ömt och lyckligt äktenskap just som mina kära föräldrars.

Härutinnan stod han icke att rubba, varför jag framförde mitt andra ärende och begärde hans hjälp att bortföra familjen von Hancken från Iglinge. Han skakade på huvudet, skakade gång på gång och ljöt åter några tårar.

Nej, bror, sade han, det kan jag inte. Inte nu. Jag känner mig just som en snöping, så kraftlös. Se, förut hade jag ändå det hoppet, att om kära bror fölle ifrån eller något annat olyckligt hände honom, så skulle Nora till sist bliva min. Men nu sitter jag själv i degen, och sannerligen om jag tänker omaka mig för hans skull, Carlander.

Där stod jag flat som en flundra och tyckte mig icke längre känna min egen Tomson. Själv har jag aldrig haft ont av egennytta och då jag möter den ohöljd hos andra, känner jag mig illa till mods. Som ett ärans beskedligt nöt hade jag betraktat denne Tomson och nu fick jag höra, att han spekulerat i min död och olycka. Jag hade kanske givit honom en välförtjänt läxa, om icke mamsellen infunnit sig, leende och fryntlig. Hon tog sin lille Tomson i famnen och kysste honom mitt på mun. Korset tog hon strax ur hans hand och stoppade i barmen. Och då han slokörad anmärkte, att det[265] var en morgongåva från hans kära far till hans kära mor och att det skulle erinra honom om det lyckligaste äktenskap i världen, sade hon:

Mig med, söte Tomson. De kära själarna hans föräldrar kände jag nog från den tiden, då far och jag sålde vår ull i Göteborg. Beskedligare folk kunde man icke råka, fast det var attan, vad de slogs!

Slogs! upprepade Tomson.

Jo, det vill jag lova. Det är nog känt ända från Göteborg till Falun, hur gamla Tomsons slogs. Det sista han gjorde, gubben, gav han henne en knuff för bröstet, så att bröstkorgen sprack itu. Sen hettes det gubevars, att hon dött av sorg och brustet hjärta.

Sprack! upprepade Tomson.

Men gumman var kvick av sig, fortfor mamsellen, och innan gubben hann vända sig om, hade han fått sin knuff så att han föll utför trappan och bröt nacken!

Nacken! upprepade Tomson.

Ja, si så går det, när man inte älskar varandra! sade mamsellen och stack förklädessnibben i mun. Ack, söte min lille Tomson, hur kan det väl stå till med oss båda och våra små hjärtan?

Och då Tomson stod där askgrå som en saltstod, kastade hon sig plötsligt över honom som en hök över en duva och han försvann alldeles i hennes famn. Jag lämnade dem till synes i de ömmaste känslor. Men jag hade icke hunnit många steg ut i parken, förrän jag bakom mig förnam ljud av[266] utdelade slag, förbannelser och svordomar. Det kvittade mig lika, ty jag hade annat att tänka på.

Mitt besök hos Tomson inträffade vid elvatiden. Klockan ett började de första bönderna anlända. Sedan löpte flyende skockar oavbrutet genom parken ända till mörkrets inbrott, då det blev alldeles tyst och stilla. Klockan två skyndade jag ännu en gång ut till bondgården för att övertyga mig om, att karlen stod fast vid vårt avtal. Här fann jag Rosenhane och Battwyhl tydligen i färd med att muta bonden, som vid min åsyn ropade: Nej, nej, åket är redan förhyrt av greve Brahe. Här kommer han. De båda herrarna gåvo mig besynnerliga blickar, men jag fäste mig icke särskilt därvid. Mitt oskyldiga namnbyte skulle likväl komma min plan på skam, efter vad jag sedan erfor. De båda herrarna lyckades nämligen övertyga bonden om, att jag var en bedragare, som färdades under falskt namn och att det skulle stå honom dyrt, om han hjälpte mig att undkomma. På så sätt togo de åket ifrån mig och sluppo själva från Iglinge. Men deras skamlöshet båtade dem föga, ty några dagar senare häktades de i Stockholm på general Bungenstjernas angivelse.

Jag återvände emellertid hem, lugnad beträffande åket. I förmaket fann jag hela familjen von Hancken, även kaptenskan fullt klädd och med reshätta på huvudet. I fönstersmygen satt doktor Lesage och när honom stod den usle oteringen till skjutspojke, som således återvänt från vicomtessen. Herr von Hancken vandrade av och an, gestikulerande[267] och mumlande för sig själv långa ramsor. De andra höllo sig stilla och betraktade honom med förstulna och bedrövade blickar. Själva kaptenskan tycktes ha tappat modet och hängde ömkligt med huvudet.

Jag hejdade herr von Hancken i hans vankande och föreställde honom i de ödmjukaste ordalag, att det nu vore tid ätt lämna Iglinge. Bönderna flydde och landshövdingens hantlangare kunde väntas framemot midnatt eller kanske tidigare. Vidare sade jag honom, att vi båda voro de enda sammansvurna, som kvarstannat, och att vi ingenting kunde uträtta. Han svarade ganska saktmodigt, att han nog visste, att revolutionen var slut, ja, att den kanske aldrig existerat, men att det icke förändrade det ringaste i saken. Vilken sak? frågade jag. Då återtog han sin vandring, sitt gestikulerande och sitt mumlande.

I min nöd vände jag mig till den usle doktorn. Hade han icke länge nog drivit gäck med en eländig gubbe? Ville han icke hjälpa mig att skaffa honom härifrån, innan någon svår olycka skedde? Han svarade med glittrande ögon och ett elakt löje:

Herr Carlander tror visst, att det är lika lätt att bliva sina inbillningar kvitt som att uppamma dem. Jag har dragit herr von Hancken vid näsan, det erkänner jag allt för gärna. Helst som jag lyckats förträffligt.

Jag kvävde min vrede så gott jag förmådde, och sade endast, att det varken vore någon svår eller berömlig gärning att lura en gubbe, vars hjärna[268] redan omtöcknats av sjukdom och olyckor. Härtill genmälde han:

Det medger jag och skulle mycket hellre ha lurat Carlander själv, om jag vågat. Men det är icke gott att tas med den, som har biskopen till morbror och därför har han fått vara i fred. Vad kaptenen beträffar så skall jag gärna hjälpa honom, om det blir möjligt. Jag behöver honom icke längre. Vicomtessen sänder mig den hälsningen, att allting är väl förberett och jag har icke något skäl att förlänga denna intrigen. Emellertid torde det vara bäst att foga sig efter gubbens griller.

Under det att vi viskande samtalade, hade herr von Hancken övergått från mummel till tal. Händerna höllos hårt knäppta och de långa, magra fingrarna grepo så kraftigt om varandra, att knogarna knakade med ett obehagligt, knäppande ljud. Han sade:

Jaha, mina kära barn, det här är det sista och det är just inte mycket. Vad har jag uträttat i denna världen? Säg mig det! Jo, jag har uppfunnit en råttfälla, det skall icke förnekas. Men eljest? Hade jag nu haft de grevliga godsen, som med rätta tillkommit mig, så skulle jag avsagt mig dem till det allmänna bästa. Det hade varit något. Men jag har icke det minsta lilla torp, icke en kåltäppa. Sådan är jag. Hade jag åtminstone varit general, så kunde jag ha nedlagt mitt ämbete till det allmänna bästa. Men jag är en avdankad kapten. Om jag så avsäger mig själva livet, så sker icke ens det till det allmänna bästa utan är fullständigt likgiltigt.[269] Lika gärna kunde en skata gå och hänga sig. Nej, var det fattigt att leva som herr von Hancken, så är det lika fattigt att dö. Det är surt och smått och likgiltigt. Jag har icke ens en grevekrona som min salig far. Jag har inte ens en grevekrona att nedlägga och uppoffra på ett stort och osjälviskt sätt för det allmänna bästa. Nej, inte ens den allra lilla minsta grevekrona! Det är mig just tungt att gå bort som en fläkt, ja, som en pust oren luft. Hit kommer jag aldrig mer och nu går jag bort som en pust.

Gång efter annan upprepade han med sjunkande stämma och allt under det att han knäckte och bräckte sina knogar:

Inte ens en liten grevekrona har jag. Nej, inte den allra lilla minsta!

Vi kände oss hjärtans ängsliga och betryckta, som man gör vid åhörandet av en dåres tal. Kanske skulle vi – eller åtminstone jag – icke ha undgått att dra på mun, om icke de förfärliga knogknäppningarna varit. Plötsligt reste sig doktor Lesage och i det han med en djup bugning lämnade fönstret, stannade han framför kaptenen och sade:

Är icke herr von Hancken en naturlig greve?

Jo, svarade herr von Hancken, jag är en naturlig greve, eftersom min far var av det ståndet. Men det blev aldrig till någonting. Jag var för obetydlig och hade för många olyckor. Jag blev aldrig någon verklig greve.

Doktorn fortfor med sorlande och mild röst:

Den naturliga grevekronan har dock herr greven burit hela livet igenom. Hur skulle man väl eljest förklara hans missnöje med ett lågt och fattigt liv eller den ädla ambition, på vilken han i elfte timmen givit oss så många prov? Nej, under sina skilda huvudbonader har han burit en naturlig grevekrona och jag i all min ringhet såg den blänka från hans änne redan vid vårt första möte. Ack, en äventyrare som jag känner dessa grevar med en enda blick! Vi känna dessa riddare utan sporrar, dessa fältherrar utan arméer, dessa kungar utan land, dessa lärda utan kunskaper, dessa rikemän utan pengar, dessa chevaliers d’amour utan framgångar, dessa martyrer utan ståndaktighet, dessa snillen utan geni! Det finns ej det stordåd på jorden, som de ej skulle kunna utföra, om de ägde förmågan. Eller är det icke roten till ert missnöje och upphovet till era olyckor, herr greve, att allting syns er så självklart och lätt, så enkelt och utförbart, om ni blott kunde utföra det? Er gåva och ert kännemärke är att ni icke äro bundna vid en förmåga, som alltid måste vara bristfällig. Ty ni har ingen förmåga alls. Är det icke så, herr greve?

Herr von Hancken utsträckte sin hand för att fatta doktorns; men han grep endast i luften. Han svarade:

Så är det, herr doktor. Och jag kan icke fatta, varför just jag skall vara en sådan, om vilken man säger: det går tretton på dussinet. Varför just jag? Hur ofta har det icke inträffat, att jag plötsligt känt mig stå inför någonting stort. Nu kommer det![271] Nu är det här! Nu föds en märklig tanke i din hjärna! Men den har uteblivit i sista minuten och lämnat ett fasligt styggt tomrum efter sig. Och åter igen, då jag hört eller läst andras förträffliga tankar och märkliga idéer, ja, då har jag ganska, tydligt igenkänt dem som mina egna, fast de icke kommit sig fram. Därav har uppstått den allra största olust, herr doktor. Ty det är sannerligen i längden en svår sak, att beständigt hålla hästen i svansen utan att någonsin komma upp på ryggen. Men jag skulle icke klaga om jag blott ägde någonting om än aldrig så litet, som jag kunde avsäga mig. Se här, tag! Det är min rätt, det är mitt, men jag ger det frivilligt. Ack, då skulle bröstet vidgas!

Lesage sade:

Herr greve, ni har livet igenom burit världens tyngsta grevekrona. Den, som borde ha funnits på er hjässa om världen varit annorlunda funtad och ni en annan. Jag ber er i hela mänsklighetens namn att nedlägga den till det allmänna bästa. Och om ni det gör, skall ni göra någonting stort. Ty ännu har, mig veterligt, ingen greve av det slaget nedlagt sin krona, änskönt det vore till hela mänsklighetens gagn och dessa grevar till evinnerlig ära.

Herr von Hancken stod med slaka armar och huvudet bakåtkastat. Plötsligt tog han sig med båda händerna om huvudet; han viskade:

Alldeles riktigt. Där sitter den. Känns inte med händerna. Känns inte med huvut. Men känns.

Efter några ögonblick sade han med osäker stämma:

Tror herr doktorn, att det skulle ha någon betydelse, om jag nedlade min grevliga krona?

Lesage svarade:

Vad har herr greven eljest att nedlägga?

von Hancken mumlade:

Det är allt för sant.

Och med en lugn höghet i röst och min yttrade han:

Carlander, låt de sammansvurna samlas i templet. Det är icke Hans Majestät, det är jag, som skall nedlägga min tunga krona.

På detta gycklet blevo vi tvungna att inlåta oss. Det var i själva verket enda eller åtminstone lättaste sättet att skaffa kaptenen från Iglinge. Efter ceremonien skulle jag bjuda honom plats i vagnen. Visserligen var det blott några steg mellan vårt hus och templet, men i sin höga sinnesstämning skulle han finna det rimligt att ej gå till fots. Och hade vi väl fått honom upp i vagnen, skulle vi nog kvarhålla honom och för brinnande livet kuska bort från den fördömda brunnen.

Det var av vikt att giva ceremonien en sorts högtidlighet, som kunde blända herr von Hancken och avvärja alla misstankar. Några sammansvurna stodo ej längre att uppdriva. Men då ceremonien skulle äga rum i det ostadiga fackelskenet, kunde herr von Hanckens familj jämte badgummorna, alla väl svepta i kappor, göra samma tjänst. Vid mörkrets inbrott samlades vi i templet, inalles voro vi tio eller tolv. Doktor Lesage, som tycktes finna ett ogement och obegripligt nöje i slika upptåg, ordnade oss i grupper, som skuggorna förlänade en falsk storhet. Jag, Nora och Adolphen buro var sin brinnande fackla och facklan i statyns hand tändes. Doktorn tog[274] plats i bakgrunden. Klockan nio, den tid kaptenen bestämt, var allting i ordning.

Bakom ladan stod vår vagn och jag hoppades alltjämt att bonden skulle infinna sig med hästarna.

Det dröjde en kvart eller kanske en halvtimma, innan herr von Hancken anlände. Så snart vi varsnat den tunna skuggan, som framgled mellan träden, började doktorn spela på sin flöjt. Jag kan än i dag höra det underliga spelet med dess raska, muntra ansatser, som porlade muntert som vårbäckar för att plötsligt liksom dämmas upp och sakta förrinna i ett grumligt tonflöde. Herr von Hancken stannade ett ögonblick för att lyssna. Så fortsatte han med stapplande steg uppför jordvallen. Ack, nu kunde man se, hur eländig han var! Benen skälvde, armarna skälvde, huvudet skakades gång på gång av häftiga ristningar. Nästan vid varje steg måste han stanna för att torka svetten från panna och hjässa. Det blev några ängsliga minuter, varunder vi stodo på språng för att hastigt skynda till hans hjälp. Äntligen stod han då mitt ibland oss. Han dröjde framför statyn, avtog långsamt sin hatt och lät den falla ned vid dess fötter. Ljuset från min fackla kastade hans skugga mot en pelare, där den tecknade en förstorad von Hancken.

Lesages röst hördes ur dunklet:

Jag ber och uppfordrar herr von Hancken att i mänsklighetens och den sanna frihetens namn nedlägga den krona, som allt för länge tyngt hans hjässa.

Herr von Hancken vände sig ut mot den tomma, tysta, mörka parken och yttrade med hög röst:

Jag, Ernst Carl Adolph –

Han tystnade; därpå lyfte han långsamt och med skälvande hand en imaginär krona från sin hjässa.

– boren greve von Hancken, avsäger mig härmed till det allmänna bästa av fri vilje och efter mogen, livslång överläggning alla de värdigheter som mig rätteligen tillkommer men som mig förmenats. Allt vad jag önskat vara och bliva och vartill jag ägt en brinnande håg och en ädel ambition fast icke förmåga, nedlägger jag här inför den Allsmäktige. Må han därav skapa en ny människa med alla fullkomligheter om det så honom behagar. Som en tom pust kom jag till jorden och i vattnet ristade jag mitt namn.

Adolphen slängde sin fackla och skyndade fram. Vi hörde honom ropa: Ack pappakraken! Ack pappakraken! Hur skall det nu bli? Och vi hörde herr von Hancken svara: Käre Adolphen, i sak förändrar det ingenting. Se, se, jag är ju allt jämt pappakraken. Men samtidigt föll han framstupa mot statyn. Plötsligt ropade doktorn: Släck facklorna! Och vi hörde ur mörkret ett tramp av många fötter och även av hästhovar. Ett halvtjog karlar rusade uppför jordvallen och in i templet. Jag släckte min fackla men Adolphens brann och likaså statyns. Jag hörde länsman ropa: Här är han! Tag fast honom! Och jag såg ett tumult kring Adolphen och den fallne herr von Hancken.[276] Det blev templet för starkt. Först ramlade statyn med ett brak, så vägde hela templet över bakåt och gled nedför jordvallen. Pålarnas knakande och knastrande dränkte för några ögonblick alla andra ljud. Och det blev svart. Så hördes en hisklig skräll och ett oavbrutet smattrande, samtidigt som hela parken upplystes av ett dagsens sken eller ännu starkare och mångfaldigt brokigare. En fackla hade antänt herr von Hanckens fyrverkeripjäser, som kastats i en hög bakom templet. Jag såg kaptenen själv sitta som i en vulkans krater och för varje gång en ny eldkaskad steg mot himlen, följde han den med blicken. Där sågs romerska ljus, där sågs kungakronor, där sågs dansande solar stora som pannkakor, där var hela stjärnehimlen! Herr von Hancken stod icke att rädda ur förföljarnas klor. Jag fann Nora liggande tätt bredvid mig, medvetslös eller åtminstone alldeles yr. Jag rusade upp, kastade henne med en våldsam ansträngning över min axel och vacklade bort mot ladan. Vår vagn fanns där icke. Jag lade Nora på en bänk och återvände till templet. Fyrverkeriet hade slocknat. En svart klunga rörde sig brottande av och an i mörkret. Jag hörde länsmans röst och kaptenskans, som bollade hårda ord och svordomar. Så blandade sig med deras röster en tredje, som fastän helt saktmodig och lågmäld fick övertaget. Jag kände den icke genast. Den talade så gott och blitt men ingav mig likväl en besynnerlig skräck. De andra tystnade helt. Gruppen[277] upplöstes, skuggorna drogo isär. Jag hörde den tredje rösten säga:

Nej, käre länsman, nej, kära fru kaptenska, nej, nej, nej. Nu är herr von Hancken min. Icke sant, käre vän, nu kommer han med mig?

Äntligen igenkände jag Wurmens blida stämma.

Enligt min k. hustrus förmenande skall Lasse ha varit enda roten och upphovet till rörelsen vid Iglinge. Långt före herr von Hanckens ingripande skall, påstår hon, hans predikande hava åstadkommit en oro bland allmogen, som fäst myndigheternas uppmärksamhet. Jag behöver icke nämna, att hennes utsago ena och allena går ut på att förringa herr von Hanckens betydelse och naturligtvis även min egen. Vi skulle gubevars blott ha varit några surrande myggor kring det flammande midsommarbålet Lasse! Emellertid tör jag väl veta bättre besked. Utan att vilja förneka en vältalighet, som just var av den bondska, enfaldiga och framfusiga sorten, vågar jag påstå, att herr von Hancken var ledaren och själen i denna rörelsen och jag hans närmaste man. Eller var det kanske Lasse, som byggde de sju äreportarna och templet med dess finurliga inrättningar? Eller var det han, som instiftade den jakobinska klubben, vars flitiga fast kortvariga arbete säkert skulle fått en annan plats i vår historia, om dess medlemmar varit annorlunda funtade och det allmänna läget ett annat? Jag fikar icke efter äran att ha varit en jakobin i min ungdom. Men rätt skall vara rätt, och jag[279] vill ej, att ett oförtjänt löje kastas över min stackars husbonde, herr von Hancken.

Emellertid måste jag tillstå, att myndigheterna visade oss en förundransvärd mildhet, sedan vi väl krossats. Knekthopen, som omstörtat templet, fortsatte omedelbart norrut på jakt efter Lasse. Länsman och hans hantlangare stannade dagen över i Iglinge men utan att göra oss något förfång. Häri ser jag en verkan av doktor Lesages inflytande. Vidare skall Wurmen ha lagt ett vägande ord till vår förmån, angelägen som han var att få övervaka herr von Hanckens slut och förvärva honom för sina ryktbara anatomiska och patologiska samlingar. Lägger man härtill vederbörandes prisvärda ohåga, att fängsla en man, som var ofarligare fri än fången, ser man väl, att vår strafflöshet icke minskar vår betydelse utan snarare tvärt om. Att uslingar sådana som Rosenhane och von Battwyhl funnos värda större uppmärksamhet och kraftig förföljelse, orsakades ej av deras deltagande i frihetsrörelsen utan av en helt annan och tarvligare brottslighet.

Men nog härom. Jag vill icke spilla flera ord på en sak som varken bör eller behöver försvar. Vi voro krossade och man lämnade oss bland våra spillror. De enda, som icke visade någon skonsamhet eller glömska, voro exekutionsbetjänterna. All skuld kan förlåtas blott icke penningskuld. De fräcka sällarna inträngde i kaptenens sovkammare och störde hans välbehövliga vila. Varken Wurmen eller Lesage förmådde här det bittersta. Ännu en gång måste vi vända oss till Tomson. Först[280] då han undertecknat en borgensförbindelse och dessutom givit de båda karlarna en rundlig dusör, lämnade de sovkammaren och herr von Hancken blev äntligen kvitt sina husrötebekymmer, bland hans livs plågor kanske den stadigaste. Till Tomsons ära måste jag säga, att han gjorde denna nya ej obetydliga uppoffring utan grimaser. Slagsmålet med mamsellen hade försatt honom i ett kraftigt och glatt humör, som förvandlade hela karlen. I blygsamma ordalag beskrev han sin strid, dess orsak och förlopp.

Det kan tyckas underligt, sade han, att en beskedlig och räddhågsen karl som jag vågade angripa och utkasta en person sådan som mamsell Arrenander. Men den naturliga räddhågan har det företrädet framför modet, att den till sist alls inte aktar på faran. Stryk skall man ha ändå, och då kvittar det lika, vem som ger. Och huru skulle jag väl kunna tåla, att mina kära föräldrar beljögos och hånades i min närvaro? Skulle all den stränga tuktan och aga, som de givit mig allt från det jag född vart, vara bortkastad? Nej, då vore väl världen upp och ner om man inte besvarade sina föräldrars ömma kärlek och betalade dem med samma mynt. Varken min kära far eller min kära mor voro vad man kallar buskablyga, och så alldeles skall jag väl inte ha vansläktats.

Men, käre Tomson, insköt jag, är du så viss, att den stackars mamsellen for med osanning? Om dina föräldrar fått ett så sorgligt slut, som hon[281] beskrev, så kan det väl tänkas, att beskedliga människor hållit det hemligt för deras son.

Härpå svarade Tomson:

Om du, bror Carlander, tror att mamsellen talade sanning, så skall jag inte tvista med dig om den saken. Utan låt oss då genast gå ut i täppan.

Detta anför jag för att visa, att en svag och nedrig karaktär som Tomsons även kan ha sina ädla sidor. En ömmare son har jag aldrig råkat. Därav hade han själv ett synnerligt gagn, ty vördnaden för sina dagars upphov är just som en flytplanka att kvarhålla sig vid i det strömmande livet. Tomson fick också röna en lycka, som icke kom mig till del. Kanske var han värdigare än jag.

Fram emot middagen inkallades Tomson till herr kaptenen och jag följde honom. I kammaren voro förutom den sjuke hans hustru och barn samt doktor Wurm och doktor Lesage. Kaptenen satt upprätt i sängen, stödd av många kuddar; en linda, som var fäst vid sänggavelns övre kant och som löpte bakom ryggen, under armhålorna och över skuldrorna, bidrog att giva honom stadga och vila. Huvudet gled dock gång efter annan åt sidan eller framåt och liknade han då rövaren på korset. Jag vill nämna, att fastän hans utseende tycktes förutsäga döden inom några få timmar, hade han ännu sju månader av jordeliv. Största tiden skall han dock ha varit alldeles omtöcknad. Men Wurmens förutsägelse kom likväl på skam, då han endast givit honom sex veckor. Till sitt försvar skall han ha anfört att själen efter de sex veckorna flytt och[282] endast kvarlämnat en vegeterande kropp. Men skulle den gränsen sättas, bleve det väl svårt att föra dödsboken.

På var sin sida om huvudgärden sutto kaptenskan och Wurmen, de båda barnen stodo vid fotändan, doktor Lesage höll sig till fönstret. Kaptenskan yttrade med hög röst:

Hancken, här är den beskedlige Tomson, som du skall tacka för hans uppoffringar.

Kaptenen lyfte huvudet, men ögonlocken hängde ned över pupillen. Han talade emellertid ganska tydligt och alldeles redigt.

Det gläder mig, sade han, att jag nu kan av hjärtat tillgiva herr Tomson hans felsteg. Han har åsamkat mig många och svåra bekymmer genom att stjäla min börs. Men då det skedde i det somnambuliska tillståndet, vill jag icke längre vara honom gramse. Vill han kyssa min hand, så skall allt vara glömt.

Rygglindan stramade en smula så att handen hängde i luften med fingerspetsarna snuddande vid täcket. Tomson skyndade fram och kysste den, i det han samtidigt föll på knä. Kaptenen vred huvudet åt motsatta sidan och frågade sömnigt:

Var det något mer, Carolina?

Du skall tacka honom! skrek fru Hancken, som tycktes tro att hennes stackars man förlorat hörseln.

Ja visst, mumlade herr von Hancken; och åter med hög röst:

Bäbä, käre Tomson, bäbä! För resten förvånar[283] det mig, att han kunde gå och stjäla börsen från en sovande person, som aldrig gjort honom något ont. Det var i alla fall en svart historia, helst jag är en genomärlig karl, och kunde ha väntat något annat. Men lovar han nu att taga vård om Adolphen och att bidraga med lite smått och gott till fru kaptenskans kök, som icke får vara för illa rustat, så skall detta glömmas, som så mycket annat.

Tomson svarade:

Jag lovar herr kapten att taga den ömmaste vård om hans familj och att icke spara något för att låta den leva efter sitt stånd.

Gott, mumlade herr von Hancken. Han kan då kyssa min hand.

Tomson kysste; men hela tiden höll han sin blick stadigt fästad vid Nora. Jag å min sida glodde på henne från mitt håll, så att vi liksom sleto den stackars flickan mellan oss med våra blickar. Kaptenen började på nytt:

Att han tog pengarna kan jag nog förlåta honom, men börsen glömmer jag aldrig. Den var ett särdeles nätt och vackert arbete och ett minne av min kära faster, Fredrika von Hancken. Själva börsen var av det finaste silke invävt med guldtråd. På dess ena sida kunde man se vårt vapen, en grevlig hästskank på röd botten. Låset var av silver med åtskilliga sirater och stenar.

Hancken! avbröt kaptenskan. Faster Fredrikas börs sålde du i fjol vintras, då Adolphen skulle skos. Det här var en svinläderpung till sexton skilling.

Å kors, var det en svinläderpung, sade herr von Hancken och hans huvud gled över åt andra sidan. Men efter en stund återtog han:

Vad som ändå grämer mig, det är att Adolphens mormorsarv gått förlorat. Ty förutom kontanterna, som jag för resten redan uttagit och stoppat på annat håll gudskepris, innehöll pungen ett skuldebrev på tvåtusentrehundra riksdaler, utfärdat av en vederhäftig person. Och det var just Adolphens mormorsarv, som jag sålunda placerat. Min käre Tomson, om han icke återfinner pungen, så måste han lova mig att rikligen ersätta Adolphen hans förlust.

Tomson öppnade just munnen till ett löfte, då doktor Lesage plötsligt trädde fram till sängen och yttrade:

Denna saknansvärda börsen har allt för länge plågat herr von Hancken. Dröjer jag än en stund, så vet Gud allena, vad allt den kan innehålla. Här är den.

Han gjorde en riktig taskspelarknyck med armen och ur den vida rockärmen gled en svart pung ned på herr von Hanckens täcke. Tomson sprang upp och vi ryckte till allesammans. Ja, själve Adolphen tycktes ana någonting förfärligt och utstötte ett jämmerligt rop: Ack pappakraken! Kaptenen fumlade med händerna i luften men nådde icke pungen. Doktor Lesage fortsatte:

Mamsell Arrenanders skjutspojke förde den med sig från Sutre, där han fått den av moran. Var eller hur hon funnit den, vet jag icke. Här är[285] den. Knuten är orubbad och försedd med herr von Hanckens obrutna sigill. Allt är i samma skick, som då herr von Hancken förlorade pungen.

Vi stodo alldeles stela av ängslan och blygsel. Ty vem av oss visste icke eller anade att pungen innehöll herr von Hanckens evärdeliga skam? Och vem mer än den djävulske doktorn önskade se den arme yttermera förödmjukad? Slutligen sade herr von Hancken lågmält men lugnt:

Det är bra, Carolina, lägg den på kistbotten.

Kvickt stack kaptenskan fram handen, men doktorn var ännu snabbare. Han snappade den till sig och i det han avlägsnade sigillet och löste knuten, sade han:

Låt oss nu pro forma pröva en ärlighet, som trotsat de hårdaste påfrestningar. Enligt herr von Hanckens skriftligt avgivna försäkran, som jag kan förete, skall denna pung innehålla tvåtusentrehundra riksdaler specie eller niotusentvåhundra riksdaler riksgälds, en summa, som herr Tomson redan återbetalat. Låt oss nu se!

Han stack handen i pungen och framtog ett papper, som han lade på täcket. Åter krafsade han med handen i pungen och vande den slutligen ut och in. Den var tom. Lesage slängde nu pungen, tog papperet, vecklade upp det och läste med stora ögon, som så smått minskades till en illmarig plirning. Det dröjde väl fem minuter, innan han behagade taga oss från halstret. Äntligen sade han:

Detta dokument bevisar, vad som ej behövde bevisas – herr von Hanckens ärlighet. Ack, ingenting[286] hade varit enklare och ingenting mer frestande för en person i er misär än att uppgiva en större summa än den förlorade. Visserligen kunde börsen återfinnas, vilket ju också skett, men det var efter vårt grundliga sökande föga troligt. Ja, jag säger uppriktigt, att om pungen innehållit reda pengar, skulle den helt säkert aldrig återfunnits. Nu innehåller den emellertid ett skuldebrev utställt till herr Adolph von Hancken av en vederhäftig person och det lyder på tvåtusentrehundra riksdaler. Om riksgälds eller specie står icke angivet, men vi har ju herr von Hanckens egen försäkran, att det var riksdaler specie. Eller hur, herr kapten?

Så lättfärdigt är människosinnet, att jag trots mitt bättre vetande kände mig lättad av doktorns första vackra tirader. Den infama frågan stack åter en syl i min själ och kom mig att kippa efter andan. Hade jag stått vid hans huvudgärd så hade jag – Gud förlåte mig! – viskat i hans öra: Ljug, herr kapten, ljug! Ni skall ju snart dö och varför lämna edra barn ett fläckat namn, då det kan undvikas? Ljug friskt undan, herr kapten! Men jag stod vid fotändan.

Och herr von Hancken svarade med ett ömkligt leende:

Det var riksgälds, herr doktor. För resten gör det ackurat detsamma, om det var riksgälds eller specie, ty skuldebrevet är icke värt en vitten. Herr doktorn behagar förtiga, att den vederhäftige person, som utställt brevet, heter Adolph Ernst Carl von Hancken. Jag nödgades låna Adolphens mormorsarv[287] till att bestrida kostnaderna för denna resan, som skulle återställa min hälsa och mina krafter. Men nya olyckor i form av oförutsedda skulder och krav tog snart pengarna, så att jag vid min avresa blott ägde ett par hundra, som jag förvarade i fickan. Skuldebrevet däremot bar jag i den förseglade pungen närmast kroppen, ty det var ju Adolphens hela egendom. Då jag fann mig bestulen blev jag ytterligt bestört. Jag trodde i förstone att fru von Hancken av pur nyfikenhet tagit börsen och granskat dess innehåll, vilket säkert skulle ha givit anledning till ledsamma tvister. Lyckligtvis var Tomson den skyldige och som Adolphens far kunde jag icke annat än kräva honom på skuldsedelns belopp eller tvåtusentrehundra. Men om det var den ena eller den andra myntsorten, det äger icke någon betydelse, vilket bäst bevisas därav, att det ej angivits i skuldebrevet. Vad skulle väl ha hindrat mig, om jag haft möjlighet därtill, att återbetala i specie, vad jag lånat i riksgälds? Jag är en god far och Adolphen vet nog att jag unnar honom det bästa.

Den lättrörde pojken började genast böla och måste med våld hållas tillbaka för att icke pappakrakens ömkliga kropp skulle komma till skada mellan hans ramar. Denna ömma tillgivenhet mellan far och son rörde oss och jag såg själve Lesage stryka sig med handen över ansiktet. Tomson visade väl någon häpnad vid upptäckten av den fatala börsens innehåll. Men doktorn räckte honom skuldebrevet sägande:

Är icke detta skuldebrev ett det vackraste bevis på ärlighet. Ty fastän herr von Hancken visste, att han aldrig skulle kunna återbetala sin skuld, har han icke tvekat att skriftligen erkänna den. Tomson har minsann dyrt betalt papperet, och om jag känner den von Hanckenska logiken rätt, har han därmed förvärvat herr kaptenens skuld till Adolphen. Eller är det icke så, herr von Hancken, att Tomson bör inlösa en skuldsedel, som obestridligen övergått i hans ägo?

Jo, svarade herr von Hancken med en djup suck, så är det. Men jag tror icke, herr doktor, att vare sig ni eller jag behöver lära Tomson hederns fordringar numera. Vi ha alla blivit fullkomnade vid denna brunnen. Och gudskepris och tack, jag känner det som om någonting stort förestode.

Hans huvud sjönk ned mot bröstet. Wurmen strök honom lent över nacken och den vissna halsen. Med en åtbörd lät han oss förstå, att vi borde lämna herr von Hancken.

Så snart vi kommit ut i förmaket, grep jag Lesagen i kragen och slängde honom av och an, varvid den granna sidenrocken hans knastrade sönder på flera kanter, så att vi gott kunde se, vad det var för gammalt och förlegat kram. Jag ropade:

Är du nu till freds, du släte skurk, du vidrige paddehatt, du spräcklige orm? Kan du ty dig nu och låta herr von Hancken dö i fred? Är det icke du, din lede snöping, som med dina konster frestat en ärlig karl till att bedraga det nötet Tomson? Och nu uppenbarar du hans skam och gör honom till narr inför hans barn?

Och då jag aldrig varit särdeles stark till kroppen, kallade jag Adolphen till min sida och skrek:

Här är den karlen, som tourmenterat din pappakrake. Kom an Adolphen! Rör dina nävar som en karl.

Lesagen ryckte sig kvickt ur mitt grepp och började sno omkring i rummet, förföljd av Adolphen, vars armar gingo som kvarnvingar. Själv ställde jag mig vid farstudörren och motade. Så fingo vi då se en dråplig syn, nämligen den sturske sprätten och snöpingen blek av rädsla kilande omkring som en fet råtta, än krypande under bordet, än räddande[290] sig upp i förmakssoffan, än svängande lille Tomson framför sig som en sköld. Hela tiden skrattade han just som ett hysteriskt fruntimmer, men gav mig vid varje förbisläng så giftiga blickar, att jag slutligen blev illa till mods och hejdade Adolphen. Lesagen sjönk då ned i soffan och blev liggande som en hög silkestrasor.

Under detta uppträde satt fru kaptenskan på sin stol vid dörren orörlig och omedveten om ståhejet. De gulvita kinderna hängde slappa och rynkiga och i varje rynka tillrade en tår. Nora föll på knä vid hennes sida, Adolphen slog armarna kring hennes hals och de bildade nu en rörande grupp. Fru kaptenskan sade:

Här sitta vi inför Gud och människor som hustru och barn till en skälm och därtill utfattiga. Kan det vara lumpnare? Ack, jag visste nog, när von Hancken tog Adolphens pengar, och jag visste, att det skulle bli vår olycka. Från den stunden har han icke haft någon frid, utan fikat efter allt, som kunde tysta ett grymtande samvete. Och där ser man hur det går, när ett gammalt ök hoppar över skaklorna. Men nu ropar jag ur mitt elände! Finns en barmhärtig människa, som för sin egen salighets skull vill hjälpa mig och mina barn? Finns det någon ädel, gudfruktig och storsinnad person, som vill taga sig an de elända? Finns det någon sådan, så må han då i jissi namn stiga fram och inte stå där borta och fåna!

Och hon tillade:

Ja, stura han på mig, Tomson. Vem pocker skulle jag eljest åsyfta?

Hållande handen över ena ögat, som träffats av Adolphens näve, skyndade Tomson fram ur sin vrå och bedyrade stammande, att ingen kunde vara lyckligare att få stå fru kaptenskan till tjänst.

Fjolla sig inte, avbröt kaptenskan, utan vill han hjälpa oss så gör det. Wurmen lämnar byn i afton klockan sex och då måste vi medfölja, eftersom Hancken snarast skall inläggas på Wadköpings lasarett. Alltså skall Tomson till dess ha anskaffat en god skrinda, väl bäddad med hö, på vilken vi kunna lägga von Hancken, och därtill ett par sediga hästar och körsven. Vidare ett par goda hästar och körsven för vår vagn. Vidare skall han betala våra skulder på orten, så att ingen kan säga att vi ej göra rätt för oss. Vidare skall han skaffa vad som behövs för en god vägkost och matsäck den första veckan i Wadköping, där priserna lär vara hiskliga. Vidare skall han gå till den gumman, som bor söder om landsvägen snett till vänster om det bortersta huset, då man kommer härifrån och strax innan man kommer till stugan med torvtaket, där geten plär beta, och där avhämta sextio alnar oblekt väv efter min beställning, som han ock skall likvidera, jämte örter och recept på en magstyrkare hos den gumman som bor på andra sidan gärdsgården, då han står med ryggen mot dörren och ser till vänster, vilket han ock skall likvidera och ge henne vid pass hälften mer än hon begär, ty så brukas. Vidare skall han skänka brunnsgumman en riksdaler[292] och varje badgumma däröver tjugufyra skilling från kapten von Hanckens, så att det inte sägs trasherrskap på vår rygg av det gemena packet. Vidare skall han sätta någonting bättre på och begiva sig till Ömo prästgård, där han framför våra oblischangser och komplimanger samt säger att brunnen bekommit oss alla förträffligt, fast von Hancken dessvärre blott har det saliga att vänta. Vidare skall han skänka ceremonimästaren fem riksdaler och en kråsnål eller vad han eljest kan finna på med hälsning att herrskapet von Hancken skall ha så honom som brunnen i vänlig hågkommelse. Sedan han det gjort, skall han skynda sig kvickt tillbaka, så att han kan hjälpa mig med ett och annat. Men glöm icke att betala sina egna skulder och styra med sitt, ty han följer oss till Wadköping, väl förståendes. Han får sitta med Adolphen på baksätet och Carlander på bocken. Gå nu med Gud, Tomson, och bind en handduk med anikatinktur om svullnaden, så att han inte skämmer oss med ett blått öga. Men vidare skall han giva klockaren tjugu riksdaler till fattigbössan från von Hanckens och då får han nog gratis det recept på liktornsdödare, som hans salig farmor komponerat med den påföljd att ingen i den släkten har liktornar. Besinna sicken välsignelse! Och fyll sen två tunnor med Iglingevatten, som skall lassas nederst i skrindan, så att vi ha något att magra av även i Wadköping. Och trettio krus att fyllas med varmt vatten för herr von Hanckens räkning. Och stå nu inte som ett fastvuxet fån, käre Tomson, utan skynda. Men en sak skall[293] han komma ihåg: träffar han prästfrun så kallar han henne hon och ingenting annat, för jag har hört sägas att det ska vara en stursk och högfärdig pärla.

Och nu, tillade fru von Hancken, sedan Tomson avlägsnat sig med eld i rockskörten, nu går jag och tar mig en lur. Du Nora går i köket och ställer med matsäcken, du Adolphen ser till att pappakraken ej lämnas allena. Carlander slutligen tar det där kräket ur soffan och har ut det. Och giv nu se, era bönhasar, att jag äntligen får en liten blund i fred. Det är böveln heller och inte underligt, att man magrar så hiskligt på resor för allt som skall styras med och ställas.

Lydig fru von Hanckens befallning steg jag fram till soffan, där doktor Lesage vilade. Jag betraktade noggrant hans ansikte, som då ögonen voro slutna, hade ett ganska tungt och simpelt tycke. Fast han sov eller låtsades sova, spelade en otäck grimas kring hans mun, en uppdragning av halva överläppen, som på en morrande hund. Barndomsminnet spökade åter. Jag hade sett en sliker harmynt kanalje förr; jag hade också sett den låga, breda pannan, det blå hårfästet och den strävt uppstickande peruken. Och bäst jag stod där och letade i minnet, slog karlen upp sina ögonlock för en glittrande blick; grimasen blev ett leende och han sade:

Nå, käre Bror Benjamin, känner du mig icke?

Jag blev het i hela kroppen av någon sorts skräck eller skam; men jag lät honom ingenting märka utan framförde kärvt och kort fru von Hanckens befallning. Doktor Lesage reste sig i det han sköt rygg, som man plär göra, då latmasken kittlar i ryggbasten. Han sträckte ut armarna och gäspade stort. Därpå lämnade han tyst och med lätta, hastiga steg rummet och huset. Jag följde honom. Och jag kan mycket väl berätta, varför jag – till min olycka[295] – följde honom. Allt från den morgonen i Sutre, då han till mig yttrade: Jag vet kanske mer än han själv om Carlander – allt från den stunden hade skälmen haft en hemlig makt över mig. Och må det icke förundra! Varje yngling, som i likhet med mig förgäves grubblat över sin börds hemlighet och sin rätta plats i livet, skall förstå det fängslande i en dylik antydan. Här hade jag måhända den enda möjligheten att vinna en sann upplysning. Kanske, kanske icke. I alla händelser kunde jag icke lämna Iglinge utan en fråga och ett svar, hur snöpligt det än månde bliva.

Alltså följde jag doktor Lesage, som fortsatte sin raska gång fram till det omkullstörtade templet, där han stannade. Ceremonimästaren jämte några gubbar och gummor voro i färd med att söndertaga och hopsamla spillrorna. Doktorn frågade, vartill de skulle användas och fick till svar: vinterbränsle. Leende vände han sig mot mig och yttrade:

Se där! Herr von Hanckens luftslott voro då av det solida slaget, som rätt använda, lända mänskligheten till gagn. Jag försäkrar dig, Bror Benjamin, att jag aldrig önskat herr von Hanckens fördärv. Tvärt om. Han hör till de falska kort, varmed vi äventyrare stundom nödgas operera för att vinna ett eller annat spel. Men han hade något, som var äkta; den begråtne, imaginäre chevaliern, den ädle riddaren, som borde ha fötts till världen, om icke herr von Hancken kommit i dess ställe. Därför blev han heller aldrig mitt rätta gullkort. Vår Herre och Wurmen må tas om honom. Jag säger: Gu signe!

Han fortsatte sin vandring ned mot brunnshuset och tycktes så viss om att vara följd, att han icke ens gitte vända på huvudet.

Och du, Bror Benjamin, sade han, är du verkligen sinnad att åka som dräng på bocken till Wadköping, där du fostrats i hans högvördighets eget hus? Hur skall det se ut?

Jag svarade, att det skulle se ut ackurat som det var: en fattig ynglings färd. Jag satt, där man satte mig och sämre kunde jag åka än med Nora i vagnen, som jag med blott en huvudvridning kunde betrakta. Då slog han mig lätt på axeln och yttrade:

Du känner bra litet dina öden, Bror Benjamin, om du tror att den flickungen är bestämd för dig. Lämna henne åt Tomson, som är en lagom person för den lilla. Eller vill du verkligen binda din framtid vid en så ömklig familj som von Hanckens? Vad har du då för tankar om din stackars mors son? Har du aldrig drömt om någonting större? Jag har granskat dig och prövat dig, vägt och mätt. Tar du icke nu din plats och ställning i livet, så skall du aldrig göra det.

Vi hade framkommit till brunnshuset, han öppnade dörren och sköt mig in i det halvmörka rummet, stängde dörren bakom oss. Jag måste bekänna, att detta hemlighetsfulla förfarande stegrade mina känslor till det yttersta. Hjärtat dunkade, hårrötterna kändes liksom isade, och svetten begynte rinna. Stammande frågade jag, om han kände något rörande min börd eller min rättmätiga ställning. Och då han tycktes tveka, föll jag till hans fötter[297] och bestormade honom med böner att ej lämna mig i ovisshet.

Nej, sade han slutligen sedan han liksom kämpat med sig själv, jag varken kan eller får lämna dig i ovisshet. Vi rosencreutzare har en plikt, som vi hålla heligare än alla andra: den, att aldrig låta en narr dö i synden. Och är du icke en narr, en tiofaldig narr, Bror Benjamin, om du knyter dina öden vid en fattig flicka och en eländig släkt? Svär att övergiva fröken von Hancken och jag skall sätta i dina händer ett dokument, som skall komma dig att spärra upp ögonen.

Angår det min börd? ropade jag och sprang upp. Han svarade:

Icke din börd, men din karaktär och din ställning i livet. Och då jag säger dig, att det anförtrotts mig av hans högvördighet biskopen själv, så kan du döma om dess värde. I fjol vinter, då jag efter fjorton års frånvaro åter besökte Wadköping och betygade min vördnad för herr biskopen, räckte han mig detta dokument sägande: Träffar du Bror Benjamin Carlander, så lämna honom detta jämte min välsignelse. Det är hans tillhörighet och icke min. Och säg honom, att jag ej längre vredgas på honom.

Jag rördes djupt av denna försonliga hälsning och skulle säkert ha fällt några tårar, om icke förvetenheten brunnit i mitt blod. Jag frågade, varför hans högvördighet så länge förhållit mig dokumentet. Han svarade:

Därom vet jag ingenting. Det låg förvarat bland andra papper i det lilla kabinettet, du minns, där herr biskopens patiensbord är placerat.

Jag ryckte till. Och plötsligt ropade jag:

Justus! Justus! Ack, du är biskopens Justus!

Ja, nu mindes jag fuller väl den odågan, den skälmen, rötägg i en ansedd släkt, sina föräldrars skam och sorg, herr biskopens äldste son Justus! Och att jag mindes honom berodde därpå, att han nämnde patiensbordet. Strax stod med oförliknelig skärpa för min inre syn det lilla blåklädda rummet, bordet i fönstersmygen med dess silverljusstakar, de brokiga korten på den spegelblanka mahognyskivan, herr biskopens vackra, rödlätta ansikte kransat av gråsprängt hår och skägg, dess först eftertänksamma, så häpna, så vredgade min; dess blickar som hastigt foro genom rummet för att fastna vid min oskyldiga person, då ännu i kolt. Och jag mindes den lede, harmynte Justusen och hans försmädliga grin, han som förlett mig parvel att blanda herr biskopens kort så att där var idel äss, kungar, drottningar, knektar men inga hackor; han, som stod bak dörren och njöt min både välförtjänta och oförtjänta aga. Allt detta mindes jag på sekunden och hann också tänka: Ack, din lede rackare, du vandrar allt jämt den raka stigen mot galgens upphöjelse och chavottens ryktbarhet. I nästa sekund låg jag vid hans bröst och vi blandade våra tårar.[300] Åtminstone fällde jag sådana av hjärtat, hur det nu var med hans.

Då vi hastigt undanstökat detta, frågade jag, när och var han skulle giva mig dokumentet. Han svarade:

Det befinner sig för närvarande i förvar hos vicomtessen, men då hon i afton lämnar Sutre för att i herr landshövdingens sällskap begiva sig till Falun, varvid vägen tages häröver, kan du få det ännu i dag. Om du vid elvatiden i kväll eller senast tolv väntar oss vid vägen, skall jag ge dig det i handom.

Omöjligt, omöjligt! ropade jag. Klockan sex reser Nora och hur skulle jag kunna lämna min egen flicka? Till på köpet i Tomsons sällskap, som jag vet fikar efter henne.

Och en svart misstanke grep mig, så att jag sade:

Kanske Tomson sticker bakom? Kanske han har mutat dig att göra så här för att bli av med mig?

Den skälmen såg mig rakt in i ögonen och svarade:

Om det nötet Tomson givit mig pengar eller ej, kan just kvitta dig lika. Jag fullgör blott min fars befallning, då jag lämnar dig dokumentet.

Och vad innehåller det? skrek jag och grep honom i skuldrorna. Kan du då icke säga, vad det innehåller?

Han svarade allvarligt:

Det innehåller ett så tydligt vittnesbörd och en så bestämd utsago om din rätta ställning i livet, att[301] du aldrig mer skall behöva tveka om din väg. Är det dig icke nog?

Och vem har uppsatt dokumentet? frågade jag.

Han svarade:

En person som står dig som allra närmast.

Då är det min egen far! utbrast jag och den faderlöse skall förstå mina känslor. Men jag gruvade mig åter och sade:

Hur skall jag kunna lämna min trogna flicka? Och hur skall jag kunna leva utan henne? Och hur skall jag kunna glömma henne?

Den lede lade då armen kring mina skuldror och svarade:

Om du är den karlen, som jag och andra trott dig vara, Bror Benjamin, så hör du icke till den svaga sorten, som låter en känsla skriva din lag. Har du ett ädelt påbrå och ett högt sinnelag, så skall det nu visa sig. Små och lösa inbillningar kunna förleda töckniga hjärnor, sådana som herr von Hanckens. Men du inbillar dig icke ens, att du älskar din Nora nog högt att för hennes skull avstå från en lysande framtid. Dock, jag vill icke övertala dig; utan du får själv välja, ty så allenast prövas karaktärens höghet. Men uteblir du vid mötet i kväll, så ber jag dig blott om ett: Skyll icke mig för att ha bedragit dig.

Och sedan han ivrigt uppmanat mig att icke förtro hemligheten åt någon, allra minst åt fröken von Hancken, lämnade han brunnshuset för att rida herr landshövdingen och vicomtessen till mötes.

Emellertid, sedan jag dvalts en stund allena i mörkret, rusade jag huvudstupa till vårt hus och anförtrodde min gruvliga vånda åt min flicka. Hon kände sedan länge mina funderingar rörande min börd och allt det hemlighetsfulla, som omgav mina öden. Hennes bestörtning var därför vida mindre än min och så sval, att jag tog hennes blida undergivenhet för kyla. Vad som än skall ske, sade hon, så vill jag icke stå i vägen för din lycka. Jag är blott en vanlig flickedänga av fattig släkt och hur skulle det gå, om du blir en stor man? Nej, låt mig då hellre följa din bana med kärleksfulla blickar från min vrå. Tomson är en god och beskedlig yngling, som jag kan akta och ära om ock icke älska. Och något skall jag väl göra för pappakraken, som behöver hans bistånd.

Dessa och flera kloka och kyliga ord yttrade hon, allt under det att pappakrakens stönanden trängde från det ena rummet och mammakrakens snarkningar från det andra. Det var just en musik till mina drömmars vilda tummel och mitt hjärtas kval. Jag kastade mig i soffan och brast i en häftig gråt. Då kände jag hennes lilla hand stryka över min nacke och jag hörde den allrakäraste rösten säga:

Håller du mig kär, så vet du nog vad du gör. Då sätter du dig på bocken och följer oss till Wadköping. Ty det vet jag, att ensam står jag inte kära mamma emot, som insisterar att jag skall taga Tomson.

Och min framtid då? ropade jag och satte mig upp. Lever jag mer än en gång i denna världen? Skall jag förbli en stackars pjalt, fast det bjuds mig något större? Du vill visst se mig som klockare eller kyrkstöt och det är det goda, du unnar mig.

Med de elaka orden rusade jag ut och travade en stund i parken, tills samvetet högg mig i kalufsen och liksom slungade mig rakt i Noras famn. Jag drog henne ut i kåltäppan, där vi dansat förr och här sutto vi nu en god stund på var sin sten, knä mot knä, hand i hand, blick i blick, stumma och förhärjade av våra känslor. Jag sökte lirka så smått på det tvärhuggna ödet, och sade, att jag kunde komma efter till Wadköping eller söka henne, var helst hon fanns. Men den klarögda ungen såg skarpare än jag, att vi stodo vid skiljevägen. Och härvid höll hon så envist fast på fruntimmers trosvissa sätt, att jag åter växlade från sorg till vrede och lämnade henne.

Hur många gånger jag sökte henne och lämnade henne och åter sökte henne, den dagen vet Gud allena. Ju närmre det fatala sexslaget kom, desto osaligare blev min irrande vandring. Än höll jag henne i mina armar vid spisen, än sutto vi båda i förmakssoffan, än på min bädd i vindsmörkret, än drog jag henne med mig tvärs över hela ängen ända[304] bort till skogsbrynet. Och jag bör som ett kuriosum eller snarare som ett bevis på könets otroliga kallblodighet anteckna, att fast hon var lika upprörd, sorgsen och orolig som jag, och fast jag överhopade henne ömsom med smekningar, ömsom med bittra förebråelser, och fast jag släpade henne hit och dit, som ovan beskrivits, så upphörde hon icke ett ögonblick att tänka på sina husliga sysslor utan fortskred stadigt i matsäckens tillagande, stekande biffar, gräddande pannkakor, bredande smörgåsar var stund mina stormande känslor gav henne ledig. Ack ja, det var en rent förbistrad dag och jag tror att hennes trankilitet åtskilligt bidrog att hetsa upp mig. Jag misstänkte, att hon i sitt stilla sinne höll det för orimligt att någonting stort kunde vara mig beskärt. Slutligen frågade jag henne rent ut och hon svarade:

Käre, vad gott kan väl komma från Lesagen, den du själv känner som en skälm alltifrån barndomen? Och vem skulle väl nu plötsligt framträda för att bereda din lycka, sedan han låtit dig leva så länge i fattigdom och bekymmer? Ack nej, stackare dig! Det är nog sant som sägs, att den som slagits till slant blir aldrig en daler.

Olycksaliga ord, som stungo mig på den allra ömmaste punkten. Jag svarade med iskallt lugn:

Den visan har jag hört sjungas från det jag var hög som så. Du hör också till dem, som begabba mig för min stackars mors skull. Gå då din väg och lämna mig allena!

Detta sades i skogsbrynet, där vi stodo på var sin sida om en stor tall. Jag såg hennes huvud sjunka mot stammen och tårarna började rinna tätt tätt fast utan snyftningar eller andra åthävor. Då klack det till i mig men jag förmådde varken röra hand eller fot eller yttra ett ord. Gråtande vandrade hon bort över ängen och jag stod där som ett träbeläte. Men sin verkan hade det ändå gjort, så att jag så småningom kände mig allt lättare om hjärtat. Det var som om hennes tydliga smärta tagit bort något av den ringheten min, som alltid varit mig en plåga. Det ljusnade hastigt och jag kände en hjärtefröjd och en kärlek och ett ädelmod, som skingrade alla tankar på framtid och ställning i livet och allt annat som i den stunden tycktes mig smått och ömkligt. Jag begynte skutta runt kring tallen som en ovettig pojke och rätt vad det var satte jag av över ängen i en dansande galopp. Visst skulle jag åka på bocken! Visst skulle jag följa min Nora! Visst skulle jag draga fingerkrok med kaptenskan och Tomson vid den långa näsan hans!

Men åsynen av skrindan, som redan höll vid vår förstukvist, och vårt gamla ekipage med hästar och kusk gjorde mig ånyo beklämd, så att jag mera smög än sprang in i förmaket. Vid fönstret stodo Nora och Tomson och höll han hennes hand i sin. Då förvandlades allt på nytt. Hjärtat begynte tynga, så att jag tyckte mig hart när luta över åt det hållet. Förståndet åter blev lätt och klart och kyligt och den tanken brann framför mig:

Där ser du en förräderska, som i varje stund av[306] ditt liv kan förråda dig. Skall du för hennes skull avstå från möjligheten till en stor framtid, vore än den möjligheten så liten och ostadig som en rullande ärt? Nej, nej, Carlander!

Till det yttre alldeles lugn – och för resten även i det inre – trädde jag fram och yttrade:

Jag har nu bestämt mig för att stanna i Iglinge. Och det är mig just kärt att få önska er lycka, innan vi skiljas.

Ingen av dem svarade. Tomson vände sig bort och måtte visst genast ha lämnat rummet, ty jag såg honom icke. Nora stod kvar orörlig och på samma sätt jag. Ingenting sade vi, ingenting gjorde vi; Gud vet om vi någonting tänkte. Wurmen kom ur kaptenens rum och i det han sakta och varligt klev förbi oss, strök han först Nora och sedan mig över kinden på sitt vanliga maner. Först då kaptenskan trädde in i förmaket, gingo vi sär. Och först då kände jag rätt som om ett band brustit.

Jag meddelade henne mitt beslut att stanna i Iglinge. Och nu fick jag sannerligen märka min ringhet, ty varken hon eller kaptenen eller någon annan spillde två ord på den saken. De hade ju också annat i tankarna. Packningen bars ut, krusen med varmt vatten lades i skrindan. Jag, Tomson och de båda kuskarna fattade tag i var sitt hörn av kaptenens bolster och förde honom sålunda ut till skrindan, där Wurmen själv bäddade ned honom. Av någon anledning kom herr von Hancken att fatta min hand och behöll den länge i sin. Det skedde dock, efter vad jag tror, alldeles omedvetet,[307] ty han skänkte mig icke en blick utan stirrade upp i himlen. Då såg jag för sista gången det magra, sura anletet, med dess något snedvridna örnnäbb, dess sträva knävelborrar och stripiga pipskägg. Hakan guppade och läpparna smackade i ett. Jag hörde honom också rabbla alldeles oförklarliga ramsor. Men fullständigt omtöcknad var han ej, ty plötsligt sade han:

Kan Carlander gissa, vari felet bestod?

Nej, svarade jag, oviss om hans mening.

Han sade:

Allt var gjort på det finurligaste sätt, vilket också visade sig. Carlander såg kanske själv, att där var romerska ljus, kungakronor, solar och stjärneregn alldeles som jag beskrivit och förutsagt. Nej, felet var egentligen det allra obetydligaste. Jag hade glömt tändsatsen.

Jag tog farväl av herr von Hancken, jag tog farväl av kaptenskan, jag tog farväl av Nora, av Adolphen, av Tomson. Jag tryckte deras händer i tur och ordning och alla på samma sätt och de tryckte min hand i tur och ordning och alla på samma sätt. Det var inte vidare med det. Och nu fick jag känna min ringhet. Icke ens att den fördömde tjockisen, så snar att böla och tjuta, fällde en tår för min skull. Nej, brummade gjorde han som en salig humla dränkt i honung.

Det bar åstad. Först skrindan, som körde rätt långsamt. En halvtimma senare vår vagn i raskt trav. Jag följde den med blicken. Ingen gitte[308] vifta. Jag såg min Noras hätta, just bara skulten. Det var allt.

Och så begav det sig, då jag stirrat länge och vagnen blott var som en prick ute på fältet, att jag såg min Nora resa sig kapp rak och sträcka sina armar mot mig. Det var självklart en villa eftersom vagnen blott syntes som en prick. Men inte gitte jag säga mig det utan sprang med flinka ben, sprang allén utföre, sprang landsvägen lång, sprang tills lungorna kändes som flådda och en brännhet och svidande dregel fyllde min mun. Då stöp jag vid dikeskanten och satt där allena.

Vad det led, lommade jag åter mot Iglinge. Till vårt hus kom jag lagom för att se det stängas av en led käring. Mina kläder och andra tillhörigheter hade hon kastat på förstukvisten. Jag bad ödmjukast att få stanna där över natten, men länsman hade befallt, att huset genast skulle stängas. Icke heller fick jag lov att se efter, om Nora kvarlämnat något brev eller kanske någon matsäck för min räkning utan det var bara att göra ett knyte av sina paltor och gå dädan. I mitt gruvliga sinnesuppror hade jag alls icke tänkt på sådana ting som logi och mat eller hur jag i sinom tid skulle skaffa mig från Iglinge. Bekymmersamt såg det ut, ty jag var alldeles skillingalös.

Jag gjorde mig icke längre några föreställningar rörande dokumentet utan insåg att Justusen lurat mig. Den karlen var av födseln lögnare och galgfågel, som utförde sina streck för nöje lika mycket som för nytta. Dessutom var och är jag övertygad om, att Tomson mutat honom. Man kan således tänka sig, att mitt humör var det allra slätaste. Men sinnesrörelsen, sorgen och det häftiga loppet hade så utmattat mig, att jag ingenting tänkte utan blott vankade av och an som ett villande får. Icke[310] en människa såg jag i parken eller på bygatan. De flesta husen stodo öde och tillbommade. Klockan på gröna ladan hade stannat och själv hade jag icke något ur; sedan solen gått ner blev mig tiden omätlig och ändlöst lång. Jag hade gärna lagt mig i någon buske för att sova, men vågade icke. Ännu fanns det ju en möjlighet att Justusen skulle hålla sitt ord och giva mig något i handom, som kunde vara värt plågan och saknaden.

Himlen var grå och det duggade så smått. I parken och allén blev det snart ganska mörkt. Vinden strök då och då fram i våta pustar, så att det pep sorgesamt här och var. Jag hörde också ett ljud, som kunde likna tonerna från en avlägsen flöjt. I den tron, att Justusen höll sig dold någonstädes, strövade jag omkring efter ljudet men fördes blott runt. Troligen kom ljudet från en eolsharpa på »slottets» tak. Jag kände doften av någonting stekt och min mage började illfänas med dova morrningar. Sedan tidigt på morgonen hade jag icke fått någonting till livs, och nu började jag ströva omkring efter stekdoften, som även den lät mig kretsa omkring »slottet». Jag såg ingen människa, så det blev mig då besparat att tigga om mat. Till sist slank jag in i vår kåltäppa och grävde med händerna upp en rova, som jag satte mig att gnava på. Men just på samma plats hade jag några timmar tidigare hållit Noras händer i mina. Hjärtat fick med ens en starkare röst än magen och jag slängde den usla rovan i ett utbrott av förtvivlan.

Äntligen hördes ett åk rulla in i södra allén. Jag tog till att springa. Ett stycke ned på bygatan mötte jag den stora svarta tingesten, som utstrålade ljus ur fönstren. Jag steg åt sidan men hoppade sedan kvickt upp på fjäderhållaren, fast besluten att icke släppa detta min fortunas framilande hjuldon. Emellertid stannade ekipaget vid en pump i närheten av vårt hus; kusken steg av för att vattna hästarna. Jag smög mig nu förbi fönstret, så att jag kunde se in i vagnen. På dess baksäte satt herr baronen och landshövdingen med högra armen omslingrande den smärta midja, som tillhörde vicomtesse d’Aiguille di Rocca Antica. Framför dem stod ett bord med vit duk, brinnande ljus i silverne stakar, glas och buteljer, frukt och lämningar efter någon kötträtt, som ännu doftade fasligt läckert. Herr landshövdingen var kalkonröd och pösande, dess väst var uppknäppt. Över huvudet bar han vicomtessens spetsmantilj; den plymagerade hatten åter krönte den skönas hjässa. Hennes décolletage hade icke det bittersta rättats efter den fuktiga väderleken, utan framvisade ett lent hull, mer lysande än silver, ljus och kristall. Ack, vad var icke detta för ett Eden, som rullade fram i den kulna höstekvällen! Och vilken långnäst och långörad, fiken och befängd, sniken och förslängd stackare var icke Bror Benjamin Carlander, sin mors son om ingen annans! Ingen makt på jorden hade förmått mig att framträda till dessa högmögna, vackra och lyckliga människor, som i alla stycken tycktes annorlunda funtade än jag.

Men somt har ju hela mänskligheten gemensamt, och sedan herr landshövdingen druckit och skämtat, sägande att vicomtessen hörde till världens äldsta släkter eller den, som för en synål i skölden, kände han sig föranledd att göra en promenad allena i parken. Efter några ögonblick fick vicomtessen samma tanke och beredde sig att urstiga, i det hon leende och smågnolande knäppte några häktor och samlade sina kjolar. Då tog jag mod till mig och öppnade vagnsdörren, men vicomtessen skänkte mig icke den ringaste uppmärksamhet utan hoppade lätt ned och försvann som en liten vit sky in i vår kåltäppa. Lyckligtvis dröjde hon borta endast en kort stund och återvände långt före herr landshövdingen. Jag höll åter upp vagnsdörren, och dristade nu viska hennes namn. Hon blev icke det ringaste förskräckt eller förlägen utan slog genast armarna kring min hals, kysste mig på båda kinderna och lät mig med de sötaste ord känna sin glädje över återseendet. Det smakade, skall jag säga: och likväl brände mitt ärende, så att jag bums frågade efter doktor Lesage. Hon tog sig med båda händer om huvudet, sköt landshövdingahatten på trekvart och mumlade förbluffad: Lesage? Lesage? Och plötsligt slog hon sig för mun och ropade:

Kors i je! Honom hade jag glömt!

Varpå hon sade:

Men nu minns jag det och mer till. Herrn skulle väl aldrig heta Carlander?

Jag svarade allvarligt:

Det borde väl hennes nåd ha erinrat sig, innan hon tog mig i famn. Men nu frågar jag, om här finns något dokument för min räkning.

Ja, så sant jag icke har tappat det, sade hon och sprang in i vagnen. På ett rött ögonblick hade hon vänt upp och ned på alla sätets kuddar och skulle säkerligen ha stjälpt bordet och antänt vagnen om jag icke varit. Nu anlände herr landshövdingen kry och munter efter promenaden; men då han varsnade mig på fotsteget och den fasliga villervallan och vicomtessen med huvudet i kuddarna och baken i vädret, begynte han ropa: Vad skall detta heta? Fördöme mig, fördöme mig! Vad är det nu igen?

Vi sökte emellertid obekymrat vidare och då vi ingenting funno under dynorna, hoppade vicomtessen åter ut och började leta i barmen och på sidorna. Så böjde hon sig bakut och sade:

Stick ned handen och känn efter, om det kan ha glidit ned på ryggen.

Jag stack ned hela armen och sökte på det noggrannaste utan att dock finna något som helst dokument. Då fick hon en ny tanke, rev upp kjolarna och trevade runt sina länder. Och alldeles som då ägget faller ur en vit hönas fjädrar, så föll ur hennes vita burriga spetskjolar ett stort, fyrviket papper. Och alldeles som hönan börjar kackla, då hon lagt sitt ägg, så började ock mamsellen jubla och skratta och hovera sig, över att hon så väl bevarat dokumentet. Men herr landshövdingen hoppade upp och ned på en och samma fläck, så att[314] jag aldrig sett en herre av hans ålder och statur lika studsig som denne. Betjänten fick nu befallning att skyndsamt reda upp i vagnen. Och sedan vicomtessen ånyo omfamnat och kysst mig och tillviskat mig en öm förhoppning om snart återseende, tog hon på nytt sin plats vid herr landshövdingens sida. På dess upprepade frågor, svarade hon: Ack kära söta, det skulle bli för vidlyftigt att förklara! Det stora åbäket till berlinare rullade in i mörkret och jag var allena med mitt dokument, som ännu var ljumt och behagligt doftande.

Sådan är människan eller till minstingen jag, att en dylik episod trots all dess oskuld förmår liva själen och bringa någon stunds tröst och glömska. Det är för mig, vad havren är för hästen; men Gud skall veta att det tunga och tröga höet sen dess varit min dagliga spis. Jag kysste gång på gång dokumentet, fast alls icke för dess egen skull utan för värmens och parfymens. Jag sjöng och trallade och dansade och kände mig spansk och belåten. Men Vår Herre hade sina tankar och duggade stritt och tätt över mig, så att den hastiga flamman slocknade. Då satte jag mig på en bänk, under vilken jag förut stoppat mitt bylte. Jag fingrade på dokumentet och fann att det var förseglat med ett stort sigill. Det bådade gott, tyckte jag, och bröt sigillet. I min tanklöshet fick jag först nu klart för mig, att jag måste vänta med läsningen, till det dagades. Den omständigheten, hur obetydtig den än var, försatte mig åter i svart melankoli. Jag satt där som en säck full med blånor.

Då fick jag åter se en syn, som alls icke var någon andesyn, fastän den plötsligt uppenbarade sig i täta mörkret. Två fönsterluckor slogos upp och jag såg in i ett upplyst rum. Rätt nära fönstret stod ett skönt fetlagt fruntimmer i bara särken. Hon var sysselsatt med att kamma sitt hår, som räckte långt nedom midjan. Därpå snurrade hon det kring en träpinne och lade det i en knut uppå hjässan. Därpå lossade hon särkens axelklaffar och lät den glida ned, så att hon stod där i all sin nakenhet. Därpå blickade hon med betänksam min ned för sina fötter, lyfte först ena benet och sedan det andra, varpå hon mycket hastigt dök ned, så att jag icke såg mer än hårknuten. Ett fasligt stånkande, pustande och plaskande lät mig förstå att hon dykt ned i en balja fylld med vatten. Åter kom hon till synes, ångande och rosig över hela kroppen. Hon torkade sig omsorgsfullt och begynte därpå med handflatorna hårt gnida sin mage, antagligen i lovvärt syfte att minska dess omfång eller kanske för att underlätta matsmältningen. Sedan hon utfört åtskilliga mer oförklarliga rörelser och kliat sig här och var, försvann hon för en god stund. Men jag bidade. Och se nu kom hon tillbaka iförd en präktig nattsärk, vars krås stod henne ända upp till öron och haka. Mellan de knäppta händerna höll hon en stor och rejäl psalmbok. Nu steg hon ända fram till fönstret, riktade blicken mot himlen och neg för Vår Herre. Varpå hon med hög och välljudande röst läste en psalm åtföljd av Herrens bön och välsignelse[316]. Hon knixade ännu en gång för den Högste och sade:

Tack gode Gud för i dag och låt det bli en dag i morgon också!

Hon sträckte sig ut efter luckorna, i det hon ropade:

Sicket ett himla väder!

Därmed slocknade synen. Men ett starkt knarkande lät mig veta att mamsell Arrenander sökt sin säng.

Och jag tänkte:

Solen går upp och solen går ned och löper till sitt rum för att åter uppstå. Men du Carlander har vikit efter ting, som dig icke gagna, ty de äro fåfängliga.

Åter fick jag en uppenbarelse, om den så kan kallas, fast den mera gav sig genom hörseln än genom synen. Vinande hästhovar trummade en ängslig melodi tvärs genom det sakta regnsorlet. Vid min bänk höll ryttaren inne och sprang av hästen. Han gjorde mig några flämtande, korta frågor om berlinarens färd och jag svarade lika kort. Sedan yttrades ingenting mer, men det dröjde väl fem minuter, innan den arme karlen återhämtat andan så pass, att han åter kunde stiga till häst och flänga den ur sig på nytt. Än händer det sömnlösa nätter att jag hör hans stönande andedrag och känner handen, som hårt griper kring min skuldra, skälver till och släpper sitt tag. Den skälmen ligger ren länge i sin grav, monsieur Juste Lesage finns ej mer, vicomten, dansmästaren, doktorn, rosencreutzaren[317], det svarta fåret i herr biskopens kull, den arge skalken som lockade mig att förblanda herr biskopens kort som ock sedan att förblanda mina egna, han finns ej mer. Men jag tänker att själen jagar allt jämt.

Och jag tog ur mitt bylte en kappa, som tillhört herr von Hancken. Den svepte jag om mig, sträckte ut mig på bänken, lade byltet till huvudgärd och somnade.

Gudskepris att dagen grydde med sol! Ty jag var så lungsur, att ännu mera väta skulle ha ruinerat en kropp, som alltid varit en smula delikat!

Och gudskepris, att mamsell Arrenander kom så snart efter det jag läst dokumentet och rivit det i bitar. Ty mina ögon sökte redan en kraftig gren och mina händer voro i färd med att lossa midjebandet från herr von Hanckens gamla nattrock.

Och gudskepris att mamsellen genast bjöd mig på frukost, ty eljest hade jag kanske hängt mig ändå; så svart var min melankoli, min modlöshet och förtvivlan.

Fryntlig och trippandes lätt trots sin böljande fetma steg hon fram till min bänk, klappade mig på kinden, värmde mina händer vid sin barm och förde mig in till en riklig frukost i slottet. Och sedan jag ätit och druckit och prisat så Gud som mamsellen, sade hon:

Ja, nu är von Hanckens borta.

Ja, sade jag. Och Lasse är borta, och Olle och Emil.

Ja, sade hon, och Nora är borta.

Ja, sade jag, och Tomson är borta.

Ja, sade hon, men Carlander är kvar.

Ja, sade jag, och mamsellen!

Sedan tego vi. Och jag tänkte just gå min väg, då hon plötsligt frågade, om jag ämnade bli präst. Jag svarade:

Det tänker jag. Men fan blir nog präst före mig, ty han har medel att ligga i Uppsala, vilket jag saknar.

Då brast hon i ett hjärtans skratt och ropade:

Å, det är nog inte bara fan, som har lite på kistbotten. Det kan ändå tänkas att Carlander får ett litet försprång, om han vill som jag vill.

Och hur vill då mamsellen? frågade jag.

Hon svarade:

Carlander känner mina tankar om äktenskapet. Nog vill jag fasligt gärna bli gift, men jag bävar tillbaka för följderna. Och just nyss kom jag på den tanken, att det skulle vara gruvligt bra att bli gift med en präst.

Jag sade henne i blygsamma ordalag, att jag icke rätt förstod hennes tanke. Ty det vet envar, att präster och skomakare ha de flesta barnen. Mamsellen blev nu purpurröd, och döljande ansiktet bakom förklädet, ropade hon:

Ack, faslige karl, vad tror han då, att jag åsyftar? Tror han att jag med följder och omak och obehag menar de hjärtans kära ungarna, som äro en Herrans gåva?

Nej, fortsatte hon, och lät förklädet falla, med följderna menar jag det ogudaktiga prat och fniss och flams som åtföljer äktenskapet. Åtminstone i Karlstad. Ty där är det så, att så snart en madame[320] eller ändå en fru börjar sömma småkläder blir det tissel och tassel och allehanda anspelningar och fniss och fnass i var vrå. Och det, Carlander, kan jag aldrig tåla med den uppfostran jag har fått. Men ser han, prästfrun går fri från sådant, vilket jag ofta märkt. Och det har sin naturliga förklaring. Ty då församlingen ser sin herde, myndig och gudsnådelig och med dundrande ord och åthävor, så krypa de lättfärdiga tankarna i skrinet. Så att det just kan tyckas som om prästens barn fölle rakt ned från himlen, vilket nog ock var den gode Gudens mening från början, fast syndafallet vred det hela på sned.

Och nu säger jag honom Carlander, att har han lust att bli präst, så har jag lust att bli prästfru. Medel skall inte saknas varken för det ena eller det andra. Och vidare kan jag säga honom att min kaka är lika rund och mjuk som min hand, så det blir inte att bita tänderna av sig på grovbröd. Men om han inte förstår, vad jag menar och åsyftar, så kan han ju se sig om på annat håll. Ty påhängsen är jag då inte.

Nu vill jag icke säga, att jag bums föll till mamsellens bröst, ej heller att jag tvekade i dagarna tre, ty ingendera delen skulle vara med sanningen ense. Men något tvekade jag väl ändå, och skruvade mig och tittade hit och dit. Det tydde mamsellen så, som vore jag en ostadig skalk. För den skull lät hon oteringen hämta prästen i Ömo och inför den herrn och i ceremonimästarens och brunnsgummans närvaro ingingo vi trolovning. Sedan var det ingenting[321] att göra åt den saken och ej heller mera att tillägga. Det vill jag dock ha sagt, att kakan beständigt varit mjuk och rund. Och om handen icke alltid varit lika mjuk, så kan det ha berott därpå, att B. B. Carlander understundom behövt något hårdare.

Stora funderingar och höga föreställningar om min person har jag ej längre, Gud nåde mig så visst! Och har icke haft på de sista trettio åren. Och likväl är frågan om min börd allt jämt svept i samma mörker. Vad blod, som flyter i mina ådror skall aldrig uppdagas. Lika gott. Min ställning i livet har icke blivit den sämsta. Och i alla händelser bättre än den som Justusen ville tilldela mig, då han påstod att min sanna karaktär skulle avslöjas av det fatala dokumentet.

Ack, då jag i den grå gryningen, huttrande på min hårda och våta bänk, med skälvande fingrar bröt herr biskopens sigill – vad fann jag väl? Ett smutsigt papper på vilket stod prydligt präntat med tumshöga, skönt sirade initialer:

En Ny Theodicé

eller ett

Försök till Wärldsförklaring

av

Bror Benjamin Carlander

Naturlig filosof

Det var första bladet av den olycksaliga skrift, som berövat mig herr biskopens ynnest, och det enda som räddats undan en skymflig förstörelse[322] blott för att i en bitter stund tillskrynklas och söndersmulas mellan dess upphovs händer. Må man ej le allt för brett åt ynglingens fåfänga, som sökte bota titelbristen med vad som står en var till buds! Naturlig filosof! Det var den skalken Justus mening, då han med rödkrita underströk de orden, att detta skulle vara min karaktär och ställning i livet. Herr von Hancken en naturlig greve och jag en naturlig filosof! Det tyckte han den gäcken, som dragit mig vid näsan! Men mamsellen tyckte annorlunda.

Och gudskepris!

Gudskepris att jag vände från Iglinge ej som en naturlig filosof utan som ett raskt spirande prästafrö, det där nu har både rot och stam och krona! Den rörelsen vid Iglinge var en svart förvillelse. Och likväl tror jag ännu, att den skulle ha fått en annan plats i vår historia, om våra karaktärer varit större och förhållandena annorlunda. Ty herr von Hancken hade dock en ädel ambition, fastän den väckts först i elfte timman. Och vill jag icke helt förneka ungdomens drömmar och föreställningar, så må jag väl säga, att jag ingalunda var den släte dumrian, som min kära hustru förmenar. Mångt och mycket vissnar, innan det sett dagens ljus. Det är litet, det som kommer till synes. Tysta tankar dväljas i det lönnliga, tysta själar tumla dem. Jag tror att den tomma rymden skapats så stor för att rymma dem.