Det var en tid, då alla menniskor vurmade för antiqviteter; det är just icke så länge sedan och något hvar torde väl minnas hur gamla invalider bland kistor och skåp drogos fram ur dammet, glömskan och mörkret, för att till sin egen oändliga förvåning – i fall nemligen gamla möbler kunna bli förvånade – helsas med loford, bifallsrop och förtjusning. Man torkade smutsen och dammet af dem, man sökte med ifver och outtröttlig möda rätt på deras stympade och frånskiljda ben, sirater eller hörn, och om det var omöjligt att finna dem, så försökte man att med beundransvärd noggrannhet härma de klumpiga dimensionerna af dessa förkomna rariteter; med ett ord, man föraktade allt hvad nytt eller nymodigt hette, och trodde sig hafva afsvurit allt modernt, då man nyttjade ordet ”antikt” i stället.

Det var en gyldene tid för gammalt skräp; man trängdes på auktionerna och i ”Fru Walls bod” för att få tag i en gammal klumpfotad ländstol, ett skåp så stort att det kunde begagnas till ”sommarnöje” om man ställt det på Djurgården, eller en pulpet som räknade sina anor ifrån Carl XII:s tid, och som kunde antagas ha blifvit beröfvad sina ben af ryssarne.

Emellertid tror jag icke att antiqvitets-vurmen sträckte sig längre än till möbler; åtminstone vet jag med visshet att gamla skor, gamla flickor och gamla hus icke voro inbegripna deri.

Likväl är det just dessa sistnämnda, som jag i all min dar haft ett särdeles tycke för, och jag tror knappt det finns ett enda gammalt hus här i Stockholm, som jag icke med intresse beskådat ifrån alla håll. Jag menar[4] nu icke alla gamla trärucklen, som på sin höjd kunna skryta af ett sekels ålder, utan dessa vördnadsvärda, höga, ståtliga byggnader – med sina stensirater och ornamenter, frukt- och löfguirlander och sina refflade eller vridna pelare, som uppbära porthvalfvet – hvilka alltid ha förefallit mig så mystiska, så fulla af ett oförklarligt intresse.

Det är isynnerhet ett, som framför alla de öfriga ådragit sig min uppmärksamhet. Dess dystra och mörka framsida, prydd med gråa sten-ornamenter i fantastiska sammanställningar, grupper af vapen och rustningar, och grinande hufvuden, fula som elaka andar, hvilkas kroppar jag ständigt föreställer mig ha’ blifvit inmurade, så att endast hufvudet är synligt, ty det framstår omedelbart ur leret, som hvarje ögonblick tyckes färdigt att uppsluka äfven denna sista synliga del af den inbillade varelsen – de groteska carryatider, som på sina axlar uppbära porthvalfvet, hvilket är oproportionerligt lågt emot husets storlek, dess spetsiga gaflar och små fensterrutor, och slutligen dess ensliga och mörka läge, – allt detta tillsammantaget gjorde ifrågavande hus till ett föremål för min synnerliga förkärlek.

Nästan hvarje gång jag vandrade ut, utan någon bestämd afsigt, styrdes mina steg, liksom ovilkorligt ledda af en hemligt makt, åt detta håll, och då jag vaknade ur min tankspriddhet, fann jag mig alltid stående vid dess väl igenlästa port, och helt naturligt och omedvetet vände sig då mina blickar uppåt på den stentafla, som, inmurad deröfver, framställde några otydliga och nötta spår, troligen af ett vapen, hvars sinnrika andemening nu icke kunde ega ringaste anspråk på att blifva förstådd; och den omskrift, hvaraf der och hvar fanns några nästan utplånade drag, förblef, trots mina ständigt upprepade bemödanden, alltid lika dunkel. Min inbillning gjorde den hvarje gång olika och hvarje gång mer hemlighetsfull och obegriplig.

En dag gick jag händelsevis der förbi, då den högst ovanliga företeelsen slog mina ögon med förvåning, att en papperslapp var fästad på den gamla porten; helt förundrad gick jag närmare och läste att ”tvenne rum med[5] möbler voro att hyra en trappa upp.” Jag vågade knappt tro mina egna ögon. Jag omläste lappens innehåll ännu en gång, alldeles förtjust att ödet så gynnat mina tysta och länge närda önskningar, att få bo i detta hus, hvilket min inbillning så ofta befolkat med ståtliga riddare och granna damer. Jag steg uppför de få mossiga trappstegen, som icke tycktes varit trampade på åratal, och funderade derunder på sättet att bli insläppt, för att kunna bese dessa rum, som jag skyndsamt ville försäkra mig om, innan någon annan, som möjligen lika mycket som jag sjelf vurmade för gamla hus, kom mig i förväg; men hur detta skulle tillgå, var mig obegripligt, ty väl hundrade gånger hade jag stått utanför denna port och försökt öppna den, men den var och förblef sluten och tycktes icke varit öppnad i mannaminne, att dömma af det frodiga gräs, som växte mellan springorna i tröskeln.

Jag hade emellertid knappt kommit upp, innan en klocksträng i ena hörnet genast föll mig i ögonen; den måste helt nyss blifvit ditsatt, ty jag skulle annars ovilkorligen hafva märkt den förr, och glad att hafva funnit ett medel, hvarigenom jag kunde hoppas få denna gamla mystiska port att öppna sig, fattade jag häftigt ringsnöret; men – i detsamma intogs jag af en besynnerlig, alldeles oförklarlig känsla, en känsla af bäfvan och hemskhet, lika blixtsnabb, oförutsedd och obetvinglig, som den saknade all naturlig förklaringsgrund; och utan att göra mig reda hvarför, höll jag i några minuter snöret orörligt i handen.

Solen var i nedgående och spred öfver de mossiga trappstenarna, de utskjutande siraterna och de grinande satyr-hufvudena på väggen, detta klara och kalla sken, som är hösten eget, och som ger en så melankolisk färgton åt allt hvad det belyser; och de långa och fina grässtrån, som stucko upp mellan springorna, böjde sig ljudlöst för den svala, nästan omärkliga vindflägt, som smög sig fram mellan husen, och sopade en liten dammhvirfvel framför sig nedåt den nästan folktomma gatan.

Klockan i storkyrkotornet slog 6 . . . ljudet af dess första slag klingade långsamt och klart genom aftonluften.

Som barn läste jag en gång en gammal österländsk saga[6] om en trollkarl, som – för att öfvertyga en misstrogen kalif om sanningen af Profetens uppenbarelser och syner – bad den djerfve tviflaren blott doppa sitt hufvud i ett vattenfat, som stod framför honom, och i samma ögonblick kalifen efterkom hans önskan, förvandlade han honom till en helt annan menniska, gaf honom andra intressen, andra känslor och lät honom genomgå ett helt lifs olika och skiftande öden, lät honom lida, kämpa, hoppas, glädjas, åldras och slutligen dö, – men i detsamma var förtrollningen bruten; han stod åter i sitt palats, med håret ännu drypande af det vatten, hvari han ett ögonblick doppat sitt hufvud.

Det hade blott fordrats en sekund för denna själens långa utflygt.

Denna saga har jag sedan mången gång påmint mig, då jag sjelf fattats af en ögonblicklig yrsel, icke olik den trollkarlen framkallade ur vattnet; då själen liksom rymt bort eller sjunkit tillbaka i en verld, – som jag ej vet om den är minnets eller aningens, om den ligger bakom eller framför mig – der den i ett andedrag röner tusen olika känslor, genomgår tusen vexlande öden och återkommer slutligen, lika plötsligt som den flydde, till det närvarandes verklighet, helt yrvaken och förvirrad af den blixtsnabba farten genom de omätliga rymder den genomgått.

Denna stund, vid porten till det gamla huset, innefattade en sådan yrsel. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

– Hvad tusan har du för bekantskaper i detta gamla näste? – sade en bekant röst bakom mig, och en hand lades helt lätt på min axel.

Jag vände mig om och såg Lennartson, en af mina vänner, som stannat nedanför trappan och betraktade mig förvånad.

– Här finns rum att hyra, som jag tänker se på, – svarade jag, och ämnade dra på ringsnöret, som jag ännu höll i handen,

Är du rasande? – sade min vän, med ett uttryck af bestörtning, både i röst och ansigte, som kom mig att ovilkorligt släppa det ominösa snöret.

– Hvad i Guds namn vill du göra i detta ugglebo? Du bor ju ganska bra der du nu bor, – fortfor han, fattade min arm och drog mig ned ifrån trappan.

– Ja visst, men ser du detta hus förefaller mig så oförklarligt lockande; jag har länge icke hyst någon ifrigare önskan än att få komma inom dess ständigt hermetiskt tillslutna port; jag är säker, att det är lika besynnerligt och hemlighetsfullt innanför, som det ser ut utanpå.

– Det tviflar jag inte på, det har åtminstone rykte för sig derom.

– Huru! Hvad! du känner något om detta hus? – utbrast jag helt ifrigt.

– Se så, min vän, kom nu, – sade Lennartson och drog mig med sig derifrån, utan att bry sig om min nyfikenhet, – klockan är öfver sex; det är alldeles icke för tidigt att vi fara ut till Djurgården. Kom ihåg att Arnold bad oss vara der i tid; det vore ohöfligt att låta honom vänta.

– Ohöfligt eller icke, – sade jag förtretad, – så måste jag först hyra dessa rum, innan någon annan kommer mig i förväg.

– Är du då alldeles förryckt? Jag släpper dig min själ icke så lätt; du måste följa med; vi skola, på min ära, få rätt muntert, det är endast några utvaldt trefliga kurrar han bjudit.

– Då borde han åtminstone icke bjudit mig, ty jag är alls icke treflig.

– Ja, för tillfället har du icke så orätt deri, men vi skola nog muntra upp dig, kom blott . . .

– Låt mig vara, jag känner ej minsta lust att deltaga i edra galenskaper, jag har annat att sköta . . .

– Ja, att af en nyck, ett orimligt infall, gå och innästla dig i ett gammalt afskyvärdt hus-ruckel.

– Hus-ruckel? Kallar du denna ståtliga byggnad ett ruckel? Det bevisar åtminstone att du har ganska dålig smak.

– Det kan väl vara, ty ”denna ståtliga byggnad,” som du behagar kalla den, inger mig en ovilkorlig fasa,[8] – sade han med en så allvarsam och dyster min, att min nyfikenhet åter väcktes.

– Du känner något om detta hus, jag ser af din min att du vet något? – sade jag, forskande i hans ansigte.

– Det var då sjelfva dj–n hvad du är nyfiken, – utropade han med ett försök att le, som likväl misslyckades, ty en smärtsam tanke – hvilken han tycktes kämpa att befria sig ifrån – hade förmörkat hans nyss så glada ansigte.

– Jag slår vad att du kan berätta mig något kuriöst, något riktigt underbart, med afseende på det der huset.

– Jag kan åtminstone berätta dig att det har ett ganska litet lockande namn.

– Hvilket då?

– Vet du då icke hvad alla i grannskapet kalla det för?

– Nej, visst icke, jag har ej ens kunnat få reda på hvem som bor der eller hvem som rår om det.

– Åh, det skall jag genast upplysa dig om: egaren bor der sjelf, helt ensam; och när jag tänker efter, så har jag långt mera skäl än du, att förvånas öfver denna annons.

– Hur då? du känner då egaren?

– Åh nej, men jag har i flera år bott i huset midt emot.

– Nåväl, berätta mig då hvad du vet, jag brinner af nyfikenhet.

– Ja, jag ser det, – sade han med ett svagt leende, – och jag skall också traktera dig med en högst märkvärdig och hemlighetsfull historia; just en sådan, som du tycker så mycket om, utan både början och slut, om du blott lofvar att nu följa med mig åt Djurgården, och slå dina hyres-spekulationer ur hågen.

– Det kan jag icke lofva, men följa dig vill jag göra hvart du behagar, – berätta blott.

– Nå väl, – sade Lennartson belåten, förde sin arm under min och satte sig i jemn marsch utåt gatan; – för ett halft år sedan bodde jag, som jag sagt, i huset midt emot detta gamla näste, som fallit dig så i smaken[9] – och då hörde jag hvarje qväll de mest hemska och besynnerliga ljud derifrån och såg underbara och förfärliga gestalter sväfva förbi fenstren, – fortfor han med tillgjord och komisk högtidlighet i tonen.

– Lemna mig, – sade jag förargad, – jag har ju sagt dig att jag icke är i lynne att skämta nu; gå din väg, ty jag ser mycket väl att du vet ingenting.

– Åh nej, vänta, – sade han, qvarhållande min arm; – jag skall låta bli att gyckla, efter du är så surmulen i dag, och verkligen tala om för dig hvad jag hört om detta hus, eller rättare om dess egare.

– Nå så börja då en gång – sade jag otålig.

– Men du lofvar då, att se’n komma med på Arnolds sexa?

– Ja, om din historia är sann.

– Sann! hur fan vill du att jag skall kunna veta det? Jag berättar dig hvad ryktet, det vill säga grannskapets sqvallerkäringar, säga och hvad hvarje gatunge i hela qvarteret kan upprepa för dig.

– Det var i sanning bra tillförlitligt.

– Du bryr dig kanske icke om att höra det?

– Åhjo, låt gå blott . . .

– Man säger att egaren till detta hus bor der sjelf – helt allena.

– Nå deruti ligger icke just något märkvärdigt.

– Visst icke, i fall han ej vore död för flera år sedan.

– Död! han är då begrafven der?

– Åhnej; jag har på Tyska kyrkogården sett hans grafsten, och den åtminstone försäkrar att han ligger der i lugn och ro.

– Har du då också sett honom lefvande i detta hus!

– Nej, det kan jag just icke försäkra, men nog har jag flera gånger sett en lång fantastisk skepnad om qvällarne stå vid fensterna, och denna skepnad har, sanningen att säga, väl kunnat gifva anledning till ryktet, ty den liknade verkligen bra mycket ett upprest lik i sin svepning . . .

– Och du tror att detta var den förmente döde egaren?

– Jag säger dig ju att jag tror alldeles ingenting, men hvad mig angår, så känner jag icke den ringaste lust att inlogera mig hos honom.

– Och hvarför icke? Jag deremot ser ingenting afskräckande deri, tvärtom något riktigt inbjudande.

– Vackert inbjudande! – sade Lennartson med en axelryckning; – man påstår att mannen varit en mördare . . .

– Som icke fått ro på tyska kyrkogården, – afbröt jag skrattande; – åh det är charmant! hur kan du komma fram med en så utsliten barnsaga? Jag tillstår att jag hade bättre tanke om din uppfinnings-förmåga.

– Men jag säger dig ju att jag alldeles icke uppfinner någonting.

– Det är då detta löjliga prat som ingifvit dig en sådan afsky för detta hus?

– Åh nej, men sjelfva det namn det fått, är i mitt tycke långt ifrån inbjudande . . .

– Nåh?

– Man kallar det: ”Hin Ondes hus”.

– Allt bättre och bättre, – återtog jag storskrattande; – men kan du då icke inse, att om jag förut varit hågad att bosätta mig der, så drifver du nu min lust ända till föresats? Hin Ondes hus, hvilket pikant namn! – Jag är säker att hin onde aldrig sedan syndafallet, då det påstås att det var han som blandade korten – spelat en sådan rol som i våra dar. Öfverallt figurerar Hans svarta majestät: i komedier, romaner och memoirer; och nu gör man honom till och med till husegare i Stockholm. Visst är det sannt att här finns vissa hus, der jag vid mina besök ofta misstänkt hans värdskap inkognito, då jag med länsad plånbok gått derifrån; men att han uppträder så här offentligt under eget namn, det är verkligen djerft, och jag begriper icke hur det är möjligt, med vår makalösa polis. Han är ju en personage, som alltid varit misstänkt som orostiftare och förledare.

– Nej, lemna nu allt gyckel, – sade Lennartson helt allvarsamt – och säg mig om du verkligen ämnar hyra dessa rum?

– Ja visst; innan aftonen är jag ditflyttad, i fall de äro lediga, och i morgon kan du besöka mig i min nya boning.

– Nej tack! – Och jag tror dessutom, att, om du kommer att tillbringa natten der, du i morgon kanhända kommit på andra tankar, sade han med en lätt rysning.

– Jag tror du hoppas skrämma mig? – yttrade jag litet förargad öfver den ton han antog.

– Visst icke, men om du vill lyda mig, så lemnar du den der galna idéen.

– Hvarför det? För egaren eller för husets namn? frågade jag leende.

– Hvarken för det ena eller andra, – svarade han allvarsamt, – men detta hus inger mig en ovilkorlig fasa, och utan tvifvel vill du icke heller bestrida, att man mången gång kan känna sig fattad af denna instinktartade motvilja för något visst föremål, utan att egentligen på något förnuftigt sätt kunna förklara för sig tillvaron af denna känsla?

– Utan tvifvel, men tillvaron af detta gamla hus, synes mig deremot mycket lätt att förklara, återtog jag ännu alltid i samma skämtsamma ton.

– Kan du äfven förklara hur det kommer till att ingen sedan femton år sett dess port öppnas, eller något annat tecken att det är bebodt, och likväl ty ser der ljus i fensterna hvarje natt?

– Bara inbillning!

– Jag har sjelf sett det, under de tvenne år jag bott midt emot, men oaktadt allt spanande kunde jag aldrig upptäcka några invånare; det förrostade låset på porten tycktes icke hafva varit öppnadt i mannaminne, och gräset och mossan mellan springorna på trappstenarne tyckes bevisa att de icke på länge varit beträdda af menniskofot.

– Men det kan ju finnas flera ingångar.

– Jag trodde detsamma, – återtog han lifligt, – men ena gafveln ligger, som du såg, intill ett annat hus, och på den andra, som vetter utåt en liten bakgård, finns verkligen en ingång, men denna dörr sitter sex eller 8[12] alnar ifrån marken, ingen trappa leder upp till densamma, och endast en grushög nedanför tyckes antyda att det fordom kanske funnits en sådan; nu skulle man ega vingar för att komma ut eller in genom denna dörr.

– Och du säger likväl att ljus stundom lyser i fensterna, och att menniskor synas der, ehuru de aldrig komma ut?

– Jag har sjelf många gånger sett det . . .

– Men det der är ju i alla fall ingenting oförklarligt; det kan ju finnas någon kommunikation med huset nästintill.

– Det är möjligt – sade Lennartson tankspridd och likgiltigt.

– Allt hvad du sagt tjenar i alla fall endast till att ännu mer öka min lust att komma in, och stegrar mitt intresse för detta hus.

– Nåväl! gör som du vill; jag kan icke hindra dig, men jag för min del afskyr sådana der gamla nästen och älskar i allmänhet alls icke det hemlighetsfulla. Detta hus med sitt mörka och hemska utseende synes mig vara ett af dessa förbannade ställen, som föra olycka öfver alla som nalkas dem.

– Du tror då att vissa hus, vissa platser äro olyckliga? – återtog jag något ironiskt.

– Ja, oaktadt din spefulla min, så tillstår jag att jag sett flera exempel derpå.

– Men detta är ju löjligt; du är vidskeplig, som en gammal käring, kanske spökrädd till och med . . .

– Det finns tusen saker i naturen som vi icke förmå förklara och likväl icke kunna förneka; det finnes sympatier och antipatier, som äro allt för oemotståndliga, allt för bestämda, för att kunna bestridas, och likväl stödja de sig endast på känslan och alls icke på förnuftet. Emot detta hus hyser jag en afgjord antipati, och denna känsla inom mig hafva händelserna, ödet, eller slumpen, – kalla det hur du vill, – flera gånger rättfärdigat.

– Berätta mig blott en enda sådan händelse, – sade jag misstroget, – och jag är säker att kunna förklara den på det naturligaste sätt i verlden.

– Mins du Herbert? – frågade han hastigt och liksom med ansträngning.

– Edvard Herbert, som var i Upsala på samma gång som vi?

– Just han.

– Som ständigt talade med så mycken ömhet om gamla jungfru Christina, som fostrat upp honom, att den välsignade jungfrun slutligen blef ett ordspråk ibland oss?

– Alldeles.

– Han påstod sig inte känna sina föräldrar, om jag mins rätt, ehuru det var allmänt kändt att den gamle sprätten, hofmarskalken C., som upptagit honom, var hans far!

– Man påstod det; åtminstone var det på en af hans egendomar i Småland, der den famösa jungfrun var hushållerska, som han blifvit uppfostrad.

– Och således är det temligen lätt att utreda hans slägtskap till jungfrun också, – sade jag skrattande. – En förbannadt treflig och glad pojke var han emellertid, han må för öfrigt vara slägt till hvem som helst.

Åhja! Likväl var han mjeltsjuk och besynnerlig emellanåt.

– Nå, hvar är han nu?

– Han är död, – sade Lennartson med ett besynnerligt uttryck.

– Död! Åh det var skada, han var just en sådan som brukar göra lycka i verlden. När dog han?

– För ett år sedan.

– Nå så frid öfver hans stoft! – men vi ha kommit ifrån ämnet, du ville berätta mig något,

– Just om honom, ja . . .

– Det är en annan sak.

– Vet du hvad; tvenne rum hafva varit att hyra i det der gamla huset förut en gång.

– Du har en besynnerlig förmåga att tala osammanhängande, – sade jag otåligt.

– Det kan så tyckas, men det kommer deraf, att jag icke vet om jag skall omtala för dig hur Herbert dog eller ej.

– Han dog då icke på vanligt sätt?

– Icke efter min tanke, men du skall kanske se saken på annat sätt och endast skratta åt mina inbillningar.

– Berätta mig då . . .

– Nå väl! För ungefär ett år se’n, satt jag en afton, i skymningen, i min kammare och rökte. – Jag bodde då, som jag sagt dig, midt emot det der ominösa huset – det knackade på dörren, och vid mitt ljudliga ”stig in”, öppnades den, och en karl inträdde, som jag i början icke igenkände; det var Herbert, som jag året förut lemnat i Upsala; vår glädje var ömsesidig att återse hvarandra, ty, som du mins, bodde vi tillsammans vid akademien och voro dessutom barndomsvänner. Han hade kommit med ångbåten samma qväll och ännu icke skaffat sig rum; jag tillbjöd honom att stanna öfver natten hos mig, hvilket han antog. Snart voro vi inbegripna i den lifligaste konversation; alla våra glada barndomsminnen ifrån hemorten, våra äfventyr och upptåg vid gymnasium och akademien – allt mönstrades och kommenterades med sådan ifver, att vi helt och hållet glömde att tända ljus, då hastigt ett starkt sken på väggen midt emot fenstret nästan upplyste rummet. Det kom ifrån huset midt emot, hvars alla fenster voro upplysta. – Detta var naturligtvis för Herbert den vanligaste sak i verlden och på intet sätt anmärkningsvärdt, men på mig, som icke kunde förklara detta sken ifrån det obebodda huset, gjorde det ett hemskt och obehagligt intryck. Utan att tänka derpå, sade jag halfhögt, i det jag gick fram och rullade ned gardinen: ”återigen detta sken.” Dessa ord väckte Herberts nyfikenhet, och jag berättade honom då mina tankar om detta hus, hur jag i mitt sinne fördömde det och äflades att se något hemlighetsfullt och olycksbådande deri. Upprymd, som jag för tillfället var, gjorde det dock för den gången icke något djupare intryck på mig. Vi skrattade båda deråt och kommo in i djupsinniga resonnementer om inbillningens besynnerliga och oerhörda makt öfver förståndet.

Emellertid lyste det ännu allt jemt på vår gardin, med ett matt och hemskt sken – ett sådant som alltid uppkommer då ljuset ifrån ett annat hus genom tvenne[15] fenster återkastas i ett annat rum tvärs öfver gatan. Herbert rullade upp gardinen för att betrakta det oskyldiga föremålet för min ovilja.

Klockan var ungefär ett på natten, och gatan, upplyst af det klaraste månsken, var alldeles öde; vi kunde noga urskilja alla bildhuggerierna på det gamla huset, löfverket på stenpelarne, de vridna snäckorna och groteska hufvudena öfver porten, som i månskenet sågo ännu vidrigare och hemskare ut.

– Det är ju ett ganska vackert hus, med ett rätt hyggligt utseende, – sade Herbert; men han hann knappt utsäga det sista ordet, innan den tunga porten midt emot, hvilken jag trodde så förrostad på sina hakar, att den aldrig kunde röras ur stället, långsamt öppnades på vid gafvel, och ett sken, så starkt att min första tanke var att elden var lös derinne, slog oss i ansigtet. Vi sågo bestörta på hvarandra och tycktes vänta någon riktigt skakande scen, men efter en sekund slogs porten åter igen, med ett så döfvande brak, att vi båda två trodde att örhinnorna skulle spricka, och förvånades att icke hela qvarteret väcktes upp deraf; skenet i fensterna försvann, ingen menniska syntes på gatan och allt var åter tyst och fredligt.

Det dröjde en stund innan vårt samtal åter kom i gång ty båda voro vi förlägna öfver att ha låtit en så enkel sak inverka på oss. Herbert bröt först tystnaden, i det han skrattande försäkrade, att han bestämdt skulle utspana om detta hus, hvilket jag ansåg så mystiskt, verkligen var obebodt, och i denna händelse skaffa sig inträde dit, och upptäcka orsaken till den besynnerliga illumination vi sett. Jag lofvade vara honom behjelplig, och snart somnade vi ifrån alltsammans.

Morgonen derpå hade vi glömt vår nattliga öfverenskommelse, och ämnade oss tillsammans ut i staden, då, i det vi kommo ned på gatan, en fastspikad lapp på det gamla husets port genast föll oss i ögonen. Det var en annons alldeles lika med den som nu står der.

Herbert såg på mig och utbrast med komisk pathos:

– Ser du hur ödet påminner mig om mitt djerfva nattliga beslut, jag måste lyda dess vink och upplyfta[16] den hemlighetsfulla slöja, som hvilar öfver detta hus. Kanske skall jag finna en förborgad omätlig skatt, eller upptäcka något doldt och gräsligt brott; hvem vet! Jag känner mig kallad till stora saker. Jag klappar genast på denna port, som döljer mitt kommande öde. Vill du följa mig? – fortfor han muntert skrattande, – så kunna vi skaffa mig rum genast.

Jag gillade hans beslut och ringde på en klocksträng, som jag upptäckt inuti hörnet mellan de utslående ornamenterna, hvilka jag aldrig förut sett.

– Det är sannt, – sade jag afbrytande, – den finns der verkligen, ehuru jag icke heller sett den förut, och jag har likväl många gånger så noga granskat denna port, hvars bildhuggeri är beundransvärdt.

– Den har också icke funnits der ständigt; den försvann sedan lika hastigt som den kom . . .

– Nå deruti är ingenting besynnerligt; man har satt dit den då man ville hyra ut rummen, och tagit bort den då man ej vidare ville bli oroad, – det är klart.

– Det är möjligt.

– Nåväl, fortfar, fortfar! Ännu kan jag icke finna något, som afskräcker mig ifrån att följa Herberts exempel.

– Vi ringde, – fortsatte Lennartson – porten öppnades och vi inträdde i en hög hvälfd förstuga, der en lång mager svartklädd karl, med utseende af en intendent, betjent, eller kammartjenare i ett gammaldags förnämt hus, mottog oss, han bugade sig artigt för mig, som först kommit in, och frågade hvad vi ville, men i detsamma framträdde Herbert, och vid hans åsyn syntes den obekante så bestört, att hvarken Herbert sjelf, eller jag kunde undgå att märka det. Han blef ännu blekare än han förut var, darrade synbart och svarade så stammande och oredigt på våra frågor, att vi knappt kunde förstå honom, och slutligen, då vi ville se rummen, påstod han att detta var omöjligt nu, ty de voro icke riktigt i ordning, hvarföre han bad oss återkomma om några timmar. Men under allt detta voro hans ögon med ett sällsamt, nästan ömt uttryck fästade på Herbert, och då[17] han bad att få veta våra namn, och Herbert sade honom sitt, nickade han med ett uttryck i sitt bleka ansigte, som tycktes vilja säga att det förhöll sig alldeles som han hade väntat sig.

Utkomna på gatan, skiljdes vi åt, och först på eftermiddagen råkade jag åter Herbert. Han hade då redan varit der igen, funnit rummen förträffliga, öfverenskommit om priset och skulle ännu samma natt ligga der . . . Han var vid särdeles godt lynne, skämtade öfver min paniska förskräckelse för det stackars gamla huset, och påstod sig skola må förträffligt der; bad mig komma in till honom dagen derpå, då vi tillsammans skulle ansätta den gamla kammartjenaren, för att få reda på egarens namn – hvarpå vi blifvit ännu mera nyfikna genom kammartjenarens synbara förlägenhet och undvikande svar. Jag ville följa honom genast, men han försäkrade skrattande, att som han denna natt beslutat upptäcka orsaken till det sällsamma skenet, som skrämde oss natten förut, så borde han vara helt allena – ty spöken visa sig aldrig, om man icke är ensam.

Jag gjorde inga invändningar deremot; jag var bortbjuden på qvällen och återkom hem först klockan ett på natten.

Inkommen i min kammare, var det bleka återskenet på väggen ifrån fönsterna, midt emot, det första jag såg. Som vanligt intog mig en underlig och hemsk känsla; om man vänjer sig att fästa en sorglig eller obehaglig vigt, vid vissa saker, har man ganska svårt att resonnera bort denna känsla, förnuftet må säga hvad det vill deremot. Jag kunde icke vända mina blickar ifrån dessa fenster, som jag mot min vilja och mot allt sundt förnuft fann så hemlighetsfulla. Jag kände mig underlig till sinnes, sömnen flydde mig helt och hållet, och alldeles klädd slog jag mig ned vid fenstret.

Hur länge jag der satt – om jag somnade, eller verkligen var vaken kan jag omöjligt bestämma – tyckte jag mig plötsligt märka något mörkt som rörde sig fram och åter förbi fensterna midt emot; jag ansträngde min syn och tyckte mig se tvenne gestalter, den ene förföljande den andre, sväfva förbi allt hastigare och hastigare[18]. Skenet försvann i ett ögonblick, det blef alldeles mörkt; jag kunde ingenting se, men mitt öra träffades af samma ohyggliga brakande, som qvällen förut förskräckt och skakat Herbert och mig, då porten midt emot slogs igen. Knappt hade detta buller, som tycktes mig så förfärligt, bortdött, innan hastiga och starka slag på min dörr kommo mig att spritta till och vakna upp ur mitt dvallika tillstånd. Jag trodde mig då ha’ somnat och; drömt alltsammans, men ännu ett slag på dörren, ett hest och doft skrik utanför, och fallet af någon tung kropp deremot, öfvertygade mig att detta åtminstone var verklighet.

Jag skyndade att tända ljus, och icke utan en ovilkorlig rysning ämnade jag öppna dörren, men oaktadt flera försök gick den icke upp. Jag besinnade mig ett ögonblick och fann det då ganska naturligt, att mina bemödanden mötte hinder, om verkligen någonting fallit emot densamma, hvilket jag hade tyckt mig förnimma, men detta något – du skrattar kanske åt mig – men, inbillningen – denna allsmäktiga skapare som icke vet af några gränsor, någon inskränkning, som ofta icke eger ord för att beskrifva sina vidunderliga foster – gjorde i blinken de mest fantastiska utflygter och framtrollade på andra sidan om denna dörr de gräsligaste gestalter.

Håret reste sig på mitt hufvud, och det fordrades hela styrkan af mitt förnuft, för att sansa mig och förmå mig att göra ännu ett försök för att öppna dörren, hvilken ändtligen gaf vika så mycket, att jag kunde tränga mig igenom densamma; men min häpnad och förfäran minskades ej, då jag lutade mig ned och vid det flämtande skenet ifrån ljuset, som jag höll i handen, i den sanslösa varelse hvilken låg utsträckt framför mig, igenkände Herbert.

Hans hår och kläder voro i yttersta oordning, hans halft upplösta halsduk, sönderrifna väst, som på flera ställen var fläckad af blod, flera skråmor i ansigtet och på händerna, tycktes antyda att han nyss uthärdat en temligen häftig strid; och att hans motståndare – han må hafva varit ande eller menniska – åtminstone måtte varit försedd med klor, eller naglar af en längd, som obestridligen[19] betog honom hvarje anspråk på att få gälla för en civiliserad varelse.

Så snart jag hemtat mig från det första fasansfulla intrycket, ansträngde jag alla mina krafter för att släpa in honom i mitt rum och söka bringa honom till sans. Då jag tvättat blodet af honom, fann jag att skråmorna i ansigtet och på händerna voro obetydliga, och blodet hade till större delen kommit ifrån ett hål vid tinningen, som han tydligen i fallet erhållit mot dörrlåset. Snart öppnade han ögonen, men endast för att i full yrsel tala osammanhängande och orediga ord, hvaraf jag icke kunde draga någon slutsats, eller få någon upplysning om de omständigheter som försatt honom i denna ställning.

Så snart det blef dager, ämnade jag skynda efter en läkare, men innan detta beslut hann verkställas, återfick Herbert fullkomlig redighet och sans. Han tycktes påminna sig hvad som händt honom, men vägrade envist att besvara mina frågor, bad mig vänta tills dagen derpå och lofvade då berätta mig allt; men aftvingade mig ett heligt löfte att aldrig, hvarken nu eller sedan, forska efter något angående detta hemlighetsfulla hus, och för alla förliga att han någonsin varit der. Jag gjorde invändningar, men hans böner voro så enträgna och jag trodde mig dessutom dagen derpå få veta allt, som rörde Herbert, så att jag slutligen lofvade honom det; och liksom om han blott väntat på detta löfte, återföll han straxt derefter i yrsel igen.

Läkaren, som kom på morgonen, förklarade att han fått hjernslag; och innan qvällen var Herbert död.

– Och du har aldrig sökt få reda på hvad som händt den stackars Herbert denna natt?

– Aldrig, – svarade Lennartson, – jag ansåg mig bunden af mitt löfte, och dessutom har jag, sanningen att säga aldrig kännt särdeles lust att bryta det.

– Men då vilkoret derför, nemligen att du skulle få upplysning dagen derpå, aldrig blef uppfyldt, så . . .

– Jag tycker icke om att advocera med de döde, – afbröt han dystert.

– Ja, men . . .

– Jag kunde icke misstaga mig på Herberts önskan, att hela denna sak skulle lemnas åt glömskan och åt det mörker som hans hastiga död bredde deröfver, och det är endast min djupa motvilja att se dig inträda i detta förbannelsens hus, som förmått mig att nu yppa denna hittills troget bevarade hemlighet.

– Men, – återtog jag efter en stunds tystnad, – om jag inte bedrar mig, egde Herbert ett öfverspändt och svärmande lynne samt en liflig inbillningskraft; utan tvifvel har hans egen fantasi, eldad genom ert föregående samtal, förorsakat honom någon sjelfskapad och häftig förskräckelse, som verkat inflammation i hjernan, . . . eller kanske någon stark förkylning . . . Ah, det der kan förklaras på ganska naturligt sätt.

– Åhja visserligen, – sade Lennartson tankspridd.

– Eller skulle du verkligen tro att det der gamla hemlighetsfulla huset – som nu i ännu högre grad väcker min nyfikenhet – skulle du verkligen tro att det är bebodt af andar, som skrämt ihjel den stackars Herbert?

– Jag har ju sagt dig att jag icke vet hvad jag skall tro i detta afseende. Jag har endast förklarat för dig, hvarför detta hus väcker min afsky, och hvarför jag ovilkorligt kände en rysning då jag säg dig läsa denna annons, och envisas att bo der.

– Du tror då att det kunde gå med mig liksom med Herbert?

– Hvarför icke?

– Derför att jag helt och hållet saknar Herberts fantastiska och lifliga inbillning, så att några hjernspöken skola åtminstone icke drifva mig ur min säng, och förmå mig att midt i natten springa hem till dig, för att falla handlöst på din kammardörr och skrämma äfven dig nästan till döds.

– Hvem vet likväl . . .

– Och dessutom, – fortfor jag, känner du mig som en bastant slagskämpe – då Herbert deremot var af en fin och klen kroppsbyggnad – och den som har lust, att ge mig några skråmor, skall åtminstone inte sjelf frukta dylika.

– Allt det der är visst godt och väl, men det oaktadt[21] såg jag heldre att du lemnade den der romantiska idéen.

– Hur kan du kalla det en romantisk idée, att hyra sig rum i ett hus, som man tycker om, och der man länge önskat att få bo, – det är ju tvertom den vanligaste sak i verlden.

– Nåväl, gör som du vill, – sade Lennartson, missnöjd och med dyster ton.

En stund derefter skiljdes vi åt, jag vandrade tankfull fram och åter några minuter, men slutligen vände jag om för att se på dessa ominösa rum, som jag nu mer än någonsin önskade bebo . . .

Snart stod jag åter framför det stora mörka huset – det föremål, kring hvilket alla mina tankar vändt sig sedan jag gick ut denna qväll. Jag steg uppför trappstegen, papperslappen på porten och ringsnöret suto ännu qvar, ehuru jag nästan väntat se dem försvunna. Jag ringde.

En klockas skarpa ljud, upprepad af ett echo, liksom i en kyrka, nådde mitt öra. Porten gick tyst och långsamt upp, jag steg in i en hög förstuga, och stod i det samma framför samma långa, svartklädda, siratliga man, som Lennartson beskrifvit.

– Detta åtminstone var således icke inbillning, tänkte jag, och frågade den bugande kammartjenaren – ty såsom en sådan föreföll han äfven mig – om de rum, hvarom annonsen handlade, voro uthyrda ännu, eller ej.

Han såg på mig med en förundrad och bekymrad min; jag trodde att han icke förstått mig och upprepade min fråga.

– Det är säkert ett misstag, min herre, här i huset äro inga rum att hyra, – sade han ändtligen med låg och sorgsen röst.

Jag uttryckte min förundran öfver annonsen, som var fästad på porten, sade mig veta att här funnits rum förr en gång att hyra, talade om mitt tycke för detta hus, så tyst, ensligt och passande för den som, i likhet med mig, egnade sig åt studier – berättade honom min glädje då jag trodde mig kunna få bo här, och uttryckte min nedslagenhet och bedragna väntan, förmodligen så[22] vältaligt, att han ändtligen syntes bevekt, och sade tvekande:

– Åh ja, nog finns här rum lediga, som herrn kunde få, men de äro långt ifrån glada eller trefliga.

Jag försäkrade honom att trefliga rum voro alls icke i min smak, att jag på hvad vilkor som helst ville bo här, och bedyrade att jag skalle blifva honom särdeles förbunden om jag fick hyra ett eller tvenne rum nu genast.

– Men, min herre, jag säger er på förhand att ni icke kommer att trifvas här.

Jag påstod att detta blef min ensak, och han fortfor, synbarligen ännu tvekande: – kom då ihåg hur envis ni varit och äfven de vilkor jag måste ålägga er. – Jag gick in på allt, heldre än att se mig gå miste om detta äfventyr, hvaraf jag lofvade mig så mycket nöje; och i händelse jag ingenting anmärkningsvärdt upptäckte, fröjdade jag mig likväl åt tanken att få öfverbevisa den vidskeplige Lennartson om det gamla misstänkta husets oskuld.

– Nåväl, var god och följ mig då, så skall jag visa er de rum ni kan få bebo – sade han med ett nästan omärkligt, besynnerligt leende, och steg långsamt och tyst uppför en bred stentrappa framför mig. Jag följde efter och anmärkte inom mig, att min ledsagare icke måtte utsatt sig ofta för luftens och solens åverkan, ty hans magra hand, som följde ledstången oafbrutet, liksom han fruktat falla i den breda, sakta sluttande trappan, var hvit och fin, som ett fruntimmers, och hans ansigte hade denna egna genomskinliga blekhet, som är så vanlig hos fångar, hvilka länge varit beröfvade friska luften, och af den gammalmodiga snitten på hans fina kläder förmodade jag att han, på åtminstone ett fjerdedels sekel, icke besvärat någon skräddare.

Hans med svarta ullstrumpor och skor beklädda fötter, det fint veckade kråset på hans skjorta, utan någon enda skrynkla, de lika fina och sirliga manchetterna, – allt gaf honom utseende af att hafva utan afbrott begagnat samma kläder, sedan den tid, då han i denna kostym var en fulländad sprätt.

Ändtligen kommo vi upp i ännu en förstuga eller rättare sal, med fristående pelare rundt omkring, der jag så när hade förlorat min ledsagare ur sigte, så hastigt och tyst vek han af in i det nästan fullkomliga mörkret af en korridor, under det jag spejande kastade mina blickar in i en annan, alldeles likadan, som gick i motsatt rigtning. Efter några sekunder stannade han och öppnade tvenne höga dubbeldörrar af ek.

En obehaglig känsla intog mig då denna luft, kall, unken och tung, sådan som länge stängda och obebodda rum alltid ega, slog emot mig. Det föreföll mig som ett slags grafluft, och en ofrivillig rysning genomilade mig.

Vi stego in i en stor sal, hvars tunga, rika och föråldrade möblering med ens förflyttade mig ett helt sekel tillbaka, och lifligt påminte mig om en gammal perspektifmålning att draga ut och skjuta tillsammans, som jag i min barndom egde; den föreställde ett högt gammaldags rum med grupper af herrar och damer, de förra med peruker, värjor och knäbyxor, de sednare i granna styfkjortlar, höga klackar och frisyr. – Jag gick som i en dröm; taflan, hvilken så lifligt hade väckt mitt intresse som barn, tycktes mig nu vara förverkligad, jag sjelf befann mig i dess medelpunkt och väntade nästan att se de granna damerna inträda och helsa mig.

Djupa fensternicher, draperade med tungt och mörkt siden, i förening med det målade taket, gjorde rummet nästan alldeles mörkt; stora fåtöljer och små stolar, med höga och smala ryggar, grannt utskurna i valnöt eller ek, stodo symetriskt ordnade på det i rutor inlagda golfvet.

En stor spisel, der öfra delen infattade en ofantlig spegel, hvars klara glas återspeglade hela detta dystra gammalmodiga rum, der jag sjelf och min bleke ledsagare sväfvade fram som andar eller gengångare, och slutligen en biljard midt på golfvet, – hvars sidor voro draperade med kläde, som, fördt af vinddraget när dörren öppnades, rördes i tunga veck, liksom skakadt af någon lefvande varelse gömd der bakom, – fulländade möbleringen.

Jag hann knappt göra alla dessa anmärkningar, förrän min tysta vålnadslika vägvisare hunnit till andra ändan[24] af det stora rummet och vinkade mig att följa sig, i det han lade handen på det blanka messingslåset till en skulpterad dörr.

Jag ämnade följa honom, då mina ögon föllo på en stor, ljusgul vindthund, som, liggande på en sammetsdyna vid spiseln, tycktes med sina klara kloka ögon betrakta oss. Glad att finna en lefvande varelse i detta rum, skumt och ödsligt som en graf, der våra steg gåfvo ett hemskt genljud och hvarje andetag blef hörbart i den djupa tystnaden, närmade jag mig den vackra hunden för att smeka honom, – men studsade ovilkorligt ett steg tillbaka, då, i det jag lade handen på hans fina hufvud, detta hufvud kändes kallt och tomt, – hunden var endast uppstoppad, och de klara ögonen endast glas.

Obehagligt öfverraskad, steg jag in i det rum, hvartill den artige kammartjenaren uppslagit dörren, i det han knappt hörbart underrättade mig, att de tvenne rum jag här fann voro de, hvilka jag kunde få hyra, ifall jag ville ingå på de vilkor han ämnade förelägga mig å sin husbondes vägnar.

– Ah ha, – tänkte jag – nu kommer det; hans husbonde, det lär väl inte vara någon annan än fan sjelf, efter huset är hans; det skall bli rätt kuriöst att höra hvad den der herrn kan fordra af mig, förmodligen en förbindelse att efter detta lifvet bli hans höghets ödmjuka tjenare, skrifven med tre bloddroppar ur mitt venstra lillfinger, eller någon annan lika rysvärd illmarighet, ty jag påminte mig att som barn af min amma hafva hört berättas flera gräsliga historier om hans sätt att snärja och bedåra oförsigtiga menniskobarn.

Emellertid beslöt jag att i alla händelser bli hans hyresgäst, om icke för annat, åtminstone för att öfverlista den gamla inpiskade skälmen. Jag genomgick således helt hastigt de båda rummen, om hvilka jag dessutom, så skumt som der var, icke kunde få något särdeles klart begrepp, sade mig vara mycket nöjd med dem, och bad den siratlige tjenaren uppenbara mig de der vilkoren, som jag redan i min inbillning varierade på tusen sätt, det ena orimligare och vidunderligare än det andra.

Men döm om min förvåning, att icke säga förargelse[25], då hyressumman väl var ganska hög, men vilkoren endast bestodo i att vara så tyst som möjligt, emedan hans husbonde var mycket sjuklig och afskydde allt buller, att aldrig under något vilkor föra hem med mig någon främmande och slutligen att icke komma någon qväll senare än kl. 11, ty porten öppnades aldrig efter denna tid.

Jag förklarade mig nöjd med allt detta, sade mig redan denna qväll vilja flytta dit, och lofvade återkomma innan klockan 11. Jag återvände samma väg tillbaka, steg utför trappan, porten öppnades och jag stod åter på gatan.

Jag gick min väg, helt förundrad och förtretad att ingenting underbart händt mig och troligen icke heller skulle komma att inträffa, men öfvertalade mig sjelf på vägen, att jag aldrig väntat något annat och endast skänkt Lennartsons vidskepliga idéer det förakt de förtjenade, samt gladde mig åt att nu förbluffa honom med min ankomst, då han trodde mig vara just i taget att bli uppäten af gastarne i det honom så förhatliga huset.

Snart stod jag vid Munkbron och utvalde, bland tio skrikande åkardrängar, den minst högljudda, och hvars häst visade någon liknelse till att ega en smula kött och icke bara benknotorna under sin raggiga hud, satte mig upp i den rankiga droskan och stannade ännu innan kl. 8 under balkongen till Blå Portens gula trädbyggnad.

Fensterna stodo öppna och ljussken, punschångor och skrattsalfvor och cigarr-rök strömmade ut emot mig.

Jag steg in, föga böjd att deltaga i den munterhet, som nu hunnit sin höjd, ty en af sällskapet, – känd som tillfällighetspoet och talare, – i skjortärmarne, med glaset i handen och begagnande bordet som tribun, hade proponerat en skål för danskarne och höll nu ett tal, som egde allt utom sammanhang och vittnade om att talarens hjerna var lika rörd som hans hjerta.

Starka bifallsrop skakade hela rummet, och först när dessa lagt sig, märkte man min ankomst. Sedan jag besvarat alla frågor om mitt dröjsmål, sökte jag med ögonen Lennartson, och fann honom ändtligen, stående[26] vid ett fenster; hans tystnad och blekhet öfvertygade mig att jag varit föremålet för hans tankar.

Sedan jag berättat honom resultatet af mitt besök, och afböjt hans enträgna begäran att få följa mig hem i min nya boning, smög jag mig derifrån, lemnande mina upprymda kamrater kiknande af skratt åt en gammal förhärdad libertins märkvärdiga och grofkorniga historier.

Klockan slog 10 just då jag kom till Gustaf Adolfs torg. Jag steg ur droskan, som återfört mig, och vandrade framåt Norrbro, helt tankfull och obeslutsam.

Det ligger i menniskans sinne ett anlag, som nästan hos ingen enda förnekar sig: böjelsen för det underbara; och det är en afgjord sak, som säkert hvar och en någon gång i sin lefnad erfarit, att mörker och enslighet verka på vår inbillning med en alldeles oemotståndlig makt, och göra oss alltid benägna att tro på tillvaron af denna underfulla, dunkla och ofattliga verld, som menniskorna ömsom kallat himmel och ömsom helvete, om hvilken de gjort sig så olika föreställningar, men om hvars tillvaro vi likväl så ofta känna de bestämdaste aningar – denna verld, vid hvars skumma gränsor alla våra forskningar stranda, som gäckar de klyftigaste beräkningar, och varit mål för de spetsfundigaste förutsättningar, som okänd och hemlighetsfull med en sällsam tjusning drager oss till sig i det den på samma gång väcker vår fasa och vår nyfikenhet, och hvaraf vi likväl, omutligt, en gång skola bli medlemmar genom döden, denna förfärliga reception som vi alla måste genomgå.

Månan sken klar och full och speglade sitt melankoliska ansigte i strömmens glittrande vågor och belyste de fuktiga brohvalfven och de nästan aflöfvade popplarne i strömparterrn. Jag stannade, lutade mig öfver bröstvärnet, betraktade de hvirflande vågorna – som jagade hvarandra liksom ifriga att, hvar i sin ordning, ett ögonblick känna månans kalla kyss på sina blekblå anleten, innan de försvunno, nedträngda i djupet af sitta rastlösa förföljare – och lyssnade till deras dofva brus, entonigt och sorgligt som en dödssång.

Gatorna voro i detta ögonblick nästan toma, blott en stackars utsvulten hund krafsade tjutande i rännstenen[27] bland några utkastade potatesskal, och midt emot mig på andra trottoirn vandrade af och an en af dessa beklagansvärda varelser, som skymningen alltid i städerna framkallar; säkert förundrad öfver min likgiltighet, ämnade hon just gå tvärs öfver bron, för att låta mig på närmare håll frestas af hennes behag, då jag – besparande henne ett afslag, och mig sjelf en känsla af vämjelse – hastigt reste mig upp och med skyndsamma steg tog vägen åt skeppsbron, i det jag inom mig sökte afgöra hvilken af dessa varelser var olyckligast, qvinnan eller hunden.

Mina tankar hade emellertid ovilkorligt återkommit till Lennartsons berättelse om den stackars Herberts hastiga död; den syntes mig nu i månskenets halfdunkel helt annorlunda än förut, då vi talade derom under solens sken, och mot min vilja kände jag min nyfikenhet och mitt intresse för det gamla huset betydligt uppblandade med denna outredda och instinktlika rysning, hvilken brukar skaka oss vid beröringen eller åsynen af ett lik. – Hvaraf kommer denna sällsamma förändring i vårt sinne, som under mörkret låter oss känna en hemlig bäfvan vid samma tanke, som, under dagens ljus, antingen kommer oss att le eller likgiltigt återstudsar ifrån vår känsla, om icke derifrån, att en outredd instinktlik aning låter oss känna grannskapet af okända väsen, som mörkret medfört, eller . . .

Under dessa och dylika orediga och temligen förnuftslösa tankar, hade jag hunnit min nya, så länge efterlängtade boning, och för att med ens tillstå min feghet, så erkänner jag, att jag ringde helt sagta och blygsamt, och skulle alldeles icke blifvit otröstlig, om ingen hört det svaga pinglandet och porten förblifvit stängd.

Men långt derifrån, knappt hade jag rört klocksträngen, förr än porten tyst och långsamt öppnades, och med detsamma afskakade jag också all tvekan, steg in, och helsades af samma svarta tjensteande jag förut sett, som nu med ett ljus i handen lyste mig trappan uppför; kommen till samma långa, mörka korridor, hvilken vi förut gått för att uppnå den stora salen, stannade han, lade sina magra fingrar på min arm, och i det han vände sig[28] emot den korridor, som förde i motsatt rigtning, sade han med samma låga och hviskande röst, som jag förut hört:

– Denna korridor leder till de rum min husbonde bebor, och jag får å hans vägnar be att ni icke under någon förevändning går deråt.

Då mitt ansigte utan tvifvel uttryckte någon förundran, tillade han:

– Min husbonde har för längesedan dragit sig undan allt sällskap, och älskar icke att se någon främmande.

Då jag icke svarade, fortfor han:

– Den uppassning ni kan åstunda skall jag bestrida, så snart ni ringer på det snöre, som finns i er sängkammare.

Jag hade ingenting att invända deremot, och var dessutom föga van vid någon utomordentlig uppassning, utan tankspridd och drömmande gick jag in genom dörren, som han öppnat, i det han räckte mig ljusstaken, önskade mig godnatt, och bad mig stänga dörren innanför.

Dörren slöts bakom mig, jag hörde honom gå tillbaka genom korridoren, och ännu stod jag orörlig qvar på samma ställe, ty, i fall min inbillning icke spelte mig något spratt, så kunde jag icke förklara att kulorna på biljarden, i det jag inträdde, rullade liksom de nyss af någon osynlig hand varit satta i rörelse.

Jag skyddade med handen ljuset, som flämtade af draget från dörren, och sökte upptäcka, om möjligen någon annan än jag vore inne, men detta enda ljus spridde sitt svaga sken endast i en cirkel omkring mig och belyste blott min egen person, utan att låta mig klart upptäcka någonting i detta stora rum, hvars hörn och sidor voro höljda i mörker.

Snart öfvertygades jag likväl, i det jag gick rundt[29] omkring, att ingen fanns, blott den döda hunden låg på sin dyna och tycktes med sina spöklika ögon bevaka alla mina rörelser.

Jag kastade ännu en blick omkring salen och inträdde i mina egna rum, hvilka jag nu ämnade taga i nogare ögonsigte; – det första var litet och hade ingenting anmärkningsvärdt; dess inredning, lika gammalmodig som i salen, bestod af ett bord, hvars bastanta utsvängda fötter uppburo en djup skifva af porslin, med en onaturlig blomsterbukett i ena hörnet, hvars spiriga stjelkar spriddes öfver hela skifvan; några damastklädda stolar, en kakelugn, också af rosigt porslin, och en besynnerlig kista eller koffert på höga ben, lakerad i svart, med torn, blommor och foglar i guld, – utgjorde hela möbleringen.

Dörren stod öppen till det inre rummet, der tvenne ljus, på ett lika gammalmodigt toilettbord, upplyste en säng med omhänge af grönrosigt kattun; en stor messingsbeslagen byrå af valnöt var det första jag vid mitt inträde upptäckte. Detta skulle då bli min sängkammare, och jag sade till mig sjelf, i det jag försökte muntra upp mig, att sämre kunde man ligga, än i denna väl bäddade säng med sina fina hvita kuddar, men oaktadt allt mitt bemödande kom intet leende öfver mina läppar; det föreföll mig som om jag haft svårt att andas, som om luften i detta rum vore blytung, och i det jag kastade mig i en fåtölj vid sängen, förskräcktes jag öfver min blekhet, som spegeln midt emot visade mig.

Jag förargades öfver den oemotståndliga makt, som inbillningen utöfvade på mig, – ty det kunde icke vara annat, som gjorde att mitt hufvud kändes tungt och oredigt, som om jag varit rusig, och att jag kände mig betagen af en alldeles okuflig känsla, som – hur jag än sökte dölja det för mig sjelf, – likväl ganska mycket liknade räddsla, ehuru jag ju icke egde ringaste anledning dertill.

Jag hade alltid ansett fruktan för lika löjlig som onaturlig hos en man, hvilken bör ega både fysisk och moralisk kraft, men – det var just denna kraft, som af min egen upprörda fantasi var fängslad och undertryckt, och med förundran och harm kände jag mig kufvad af samma[30] paniska förskräckelse, hvilken jag beskrattat hos Lennartson.

Den räckte likväl blott några minuter; jag var åter herre öfver mig sjelf, och på en gång skrattande och förtretad öfver min oförklarliga feghets-paroxysm, steg jag upp, tog ett af ljusen på bordet, för att rigtigt noga undersöka min nya sängkammare, ty jag har alltid funnit det otrefligt att somna i ett alldeles obekant rum, och som jag nu helt och hållet återkommit i mitt vanliga sorglösa och lättsinniga lynne, så önskade jag ingenting heldre än att upptäcka något rätt hemlighetsfullt och intressant, någon löndörr i väggen, någon fallucka på golfvet, eller förfärande inskrift i taket, men oaktadt mina kraftiga stötar och puffar i de damast-klädda väggarne, mina forskningar i golfspringorna, kunde jag icke upptäcka något af allt detta, och ehuru taket var måladt och tycktes föreställa någon mythologisk scen, der en nymf, omgifven af grinande centaurer, satyrer och bacchanter, utgjorde hufvudfiguren, så låg deri alldeles ingenting förfärande.

Jag ämnade således gå och lägga mig – sedan jag på ett litet bord vid sängen lagt en pistol, som Lennartson trugat på mig, och en grann jagtknif, det enda vapen jag sjelf egde och med hvars oslipade egg jag knappt skulle kunnat skala en potates – då den gamla byrån väckte min uppmärksamhet; der kunde ju ligga allehanda kuriositeter i lådorna, och redan till hälften afklädd, försökte jag, att med de klumpiga messingshandtagens tillhjelp draga ut dem.

Mitt första försök lyckades icke mer än till hälften; lådan var oläst, men hade af min häftiga och ojemna ryckning kommit snedt, och trottsade nu alla mina försök, i det den endast visade en smal öppning och retade ännu mer min nyfikenhet.

Jag försökte fåfängt att klämma in min hand igenom denna springa, men då äfven detta misslyckades, ryckte jag förargad ännu ett tag på den halsstarriga lådan, med sådan kraft att den tunga byrån kom ett stycke ifrån väggen, och ett buller, som om något suttit fast der[31] bakom och hastigt farit ned, drog hela min uppmärksamhet ifrån dess första föremål.

Jag skyndade att undersöka orsaken till detta buller, förtjust i hoppet att ändtligen finna något af allt hvad min verksamma inbillning sedan tio minuter skapat sig.

Icke utan möda framdrog jag då en gammal tafla i oval ram, hvars dammiga baksida full af spindelväf bevisade, att den under åratal legat der, och upptäckte i det jag gick fram till ljuset, att den förmodligen fallit ned ifrån väggen öfver byrån, der en spik med en blå rosett ännu var sittande.

Missnöjd att icke hafva funnit något märkvärdigare, ämnade jag återvända till den envisa lådan, då, i det jag vände taflan om och ljusskenet föll derpå, min bestörtning gaf sig luft i ett ovilkorligt utrop.

Jag vände den på alla håll, jag trodde att min inbillning dårade mig, – men nej! – det var och förblef Herbert med sitt svärmande och melankoliska ansigte, vanstäldt af långa blodstrimmor, som blickade på mig ifrån duken; Herbert, hvars hastiga död Lennartson så bestämdt tycktes vilja härleda från den enda natt han tillbragt i detta hus.

Det var naturligt att mina tankar med ens voro tillbaka på allt hvad Lennartson och jag talat om några timmar förut, och hans häftiga motvilja för mitt förslag att inkomma här . . .

Skulle Lennartson veta mer än han sagt mig? Skulle någon verklig fara hota mig? frågade jag mig sjelf och kunde icke afhålla mig ifrån att le åt denna sista förutsättning. Hvem skulle väl oroa mig här i detta fredliga hus, hvars enda invånare voro en – förmodligen gammal, sjuklig och svag – gubbe och hans lika svaga och gamla betjent.

Men hvarifrån hade detta porträtt kommit? – Herberts porträtt, med dessa hemska strimmor af blod, som gjorde honom alldeles sådan som Lennartson sett honom om natten vid sin dörr?

Jag betraktade det ännu närmare, och porträttet, som var förträffligt måladt, tycktes borra sina ögon i mina så djupt, att jag vände mig derifrån med en lindrig rysning[32], ty det ligger något hemskt i den målade bilden af en längesedan afliden, – denna uppenbarelse ifrån grafven, hvars stumma läppar och orörliga ögon tala till oss ett språk, som vi känna inom oss, men icke förstå.

Jag tog taflan för att sätta bort den, då några ord på baksidan föllo mig i ögonen.

Jag förde den åter till ljuset och läste med någon svårighet namnet ”Edvard”. Hans namn också! tänkte jag förvånad; låt se! det behöfs blott att det följande är ”Herbert”, för att icke längre hysa något tvifvel att detta porträtt är hans; men det namn som följde derpå – förmodligen ett slägtnamn – var helt och hållet oläsligt. Född 1620, död 1655, läste jag vidare med lätthet, ty dessa ord voro större och mera tydligt skrifna.

Således en tillfällig, ehuru ovanlig likhet, sade jag för mig sjelf, nöjd att se saken helt naturligt förklarad; men de röda strimmorna som vanställa detta vackra ansigte? Äfven en tillfällighet, eller en nyck af målaren, fortfor jag i min monolog, under det jag noga betraktade de nästan utplånade orden på baksidan, och dervid upptäckte jag ännu något mera, skrifvet med blyerts på sjelfva ramen; och liksom ödet med våld ville truga på mig minnet af min stackars vän, läste jag nu verkligen hans namn, ”Edvard Herbert”, och derunder den 18 September 18 . . , fint, men ganska tydligt skrifvet.

Det var påtagligt att Herbert sjelf skrifvit dessa ord: han hade således varit just i denna kammare, der jag nu stod, kanske liksom jag förvånats öfver denna tafla, hvars besynnerliga likhet med honom sjelf han säkert funnit, och denna dato var förmodligen den då han var här, men – den var ju också just den samma som i dag, det var således jemt ett år i qväll sedan han flydde härifrån sjuk och förvirrad, för att dö några timmar derefter.

Alla dessa besynnerliga tillfälligheter förbryllade mig verkligen, och helt fundersam kastade jag mig på sängen, och det tålde en god stund innan alla de tankar, som äflades och trängdes i mitt hjerta lemnade rum för sömnen; ändtligen blefvo de allt dunklare och otydligare, jag sträckte ut handen, släckte ljuset och somnade.

Jag tyckte mig hafva sofvit ungefär en qvart, då jag vaknade af ett sakta knarrande ljud.

Jag reste mig halft upp i sängen, såg mig yrvaken och förvirrad omkring, och fann hela rummet upplyst, ehuru jag med säkerhet visste mig hafva släckt ljuset.

Sängen, hvaruti jag låg, var efter gammaldags sed helt och hållet omgifven af rosiga kattunsgardiner, som, öppna endast framtill, tilläto mig blott se den del af rummet som var rakt framför mig; och skenet tycktes komma ifrån något ljus placeradt bakom gardinerna vid fötterna af sängen.

Förvånad och knappt vetande om jag ännu drömde eller var vaken, gnuggade jag ögonen och väntade tyst hvad som skulle hända, med blickarne orörligt fastade på den punkt, hvarifrån ljuset kom.

Hastigt såg jag tyget röra sig, liksom någon i förbigående snuddat vid dess tunna veck, och genast derefter framträdde en lång skepnad, klädd i en kappa, mantel, eller nattrock af hvit flanell, som lång och snäf slöt sig tätt omkring hans hals. Omedvetet lade jag handen på pistolen bredvid mig och ämnade rusa upp för att ropa an den tvetydige nattvandraren, då jag alldeles förlamad och tyst sjönk tillbaka – gäckad, som jag trodde, af ett djefvulskt bländverk – ty ljuset, som han höll i handen, lyste på hans ansigte och visade mig återigen Herbert; men icke den unga vackra Herbert, utan snarare hans vålnad, så blek, hålögd, och liksom uppstigen ur grafven var han.

Han gick öfver golfvet med långsamma och ljudlösa steg och försvann vid dörren, i det han lemnade mig i mörkret.

Oaktadt all min otro och allt det lugn, med hvilket jag somnat, kände jag nu min panna våt af svett och en lamhet i alla leder, som höll mig orörlig i flera minuter sedan den besynnerliga skepnaden försvunnit.

Ändtligen öfvervinnande denna förstelning, sprang jag upp, tände ljuset, som stod på bordet, och skyndade[34] till dörren, hvilken jag påminde mig att jag reglat om aftonen.

Regeln var frånskjuten och dörren oläst; det hade således åtminstone icke varit någon vålnad som passerat den, ty jag hade aldrig hört att andar behöfva öppna lås och reglar för att komma ut eller in; jag skyndade genom yttre rummet, hvars dörr till salen också var öppen, – ehuru jag med säkerhet visste mig hafva stängt äfven den, – och stod nu med mitt flämtande ljus i den stora mörka salen, der allt var tyst, och intet tecken att någon varit der; jag gick till dörren, öfvertygad att den kuriösa vandraren gått ut, men den var ännu stängd i dubbelt lås, som jag sjelf hade stängt den.

Han måste då vara qvar härinne, tänkte jag, eller också skall här finnas någon annan utgång, som jag icke sett; men förgäfves gick jag flere hvarf omkring rummet, lyste under alla stolar och bord för att upptäcka om han skulle vara gömd någonstädes, och på alla väggar för att finna någon dörr, men utan att kunna upptäcka det minsta, – han var försvunnen utan det ringaste spår.

Förundrad och villrådig hvad jag skulle tänka, vände jag om till min kammmare – der det andra ljuset, som jag äfven tändt, stod qvar på bordet – för att åtminstone upptäcka hur han kommit in; jag undersökte väggen vid sänggafveln med den yttersta noggrannhet, lyste öfver allt i båda rummen i hopp att finna någon dörr i tapeten, men ingenstädes kunde jag finna det ringaste som gjorde det troligt att någon kunnat komma in eller ut i dessa rum, som icke egde någon annan utgång än till salen, och denna i sin ordning hade endast en dörr åt förstugan och denna dörr var ju läst innanför.

Det återstod mig att söka förklara detta så godt jag förmådde, eller också anse alltsammans som ett spel af min inbillning.

Jag såg på klockan: den var tu, – och kastade mig på sängen i fullt beslut att hålla mig vaken, det återstående af natten; men sedan jag legat och funderat en stund, måtte sömnen likväl öfverväldigat mig, ty jag vaknade först den andra morgonen då klockan var nio, utan att hafva blifvit det ringaste oroad.

Alltsammans syntes mig nu helt annorlunda. Jag trodde mig i början endast drömt, och skyndade genast att betrakta den gamla taflan, som ännu stod vänd emot väggen på samma ställe, der jag ställt den qvällen förut. Den utomordentliga likheten med Herbert var vid dagen ännu mera träffande; hans namn, skrifvet med blyerts på ramen, stod der tydligt; detta var då åtminstone ingen dröm; men de röda strimmorna, som om aftonen syntes mig så underbara och oförklarliga, voro endast lös färg som ganska lätt kunde tvättas bort, påtryckta af byrån, mot hvilken taflan legat fastklämd, och hvars baksida var bestruken med röd vattenfärg.

Emellertid kunde jag icke undertrycka den känsla af hemskhet, som öfverföll mig så snart mina tankar återkommo på den oförklarliga nattliga synen; fåfängt ville jag öfvertyga mig sjelf, att jag, – upprörd som jag var och med tankarna hela aftonen förut sysselsatta med Herberts minne, ännu ytterligare uppdrifvet genom den funna taflan, – endast villats af en dröm, som ganska naturligt just låtit mig se honom.

Men dörrarne, hvilka jag funnit öppna och som jag fullkomligt väl visste mig hafva stängt, voro ju ett bevis att någon gått derigenom, som nödvändigt måste ha’ varit dold inne hos mig, ehuru jag om aftonen så noga undersökt detta rum.

Så snart jag var klädd, ville jag uppsöka Lennartson för att öfvertyga honom om mitt välbefinnande, likväl utan att berätta honom nattens äfventyr. Han stod just i begrepp att fara åt landet, och blef förtjust att se mig helbregda innan han for, och som jag icke riktigt var i lynne att skämta öfver hans sorgliga aningar och hans antipati för min nya bostad, så föregaf jag trägna göromål, och skildes snart ifrån honom.

Hela denna dag syntes mig orimligt lång, ty jag väntade endast på natten för att finna om jag äfven då skulle få se den sällsamma gestalten, och föresatte mig att i denna händelse bestämdt utforska hans afsigt och hvem han var.

Emellertid beslöt jag att icke låtsa om något för den gamle kammartjenaren, hos hvilken jag ej kunde upptäcka[36] den ringaste förändring: han var lika tyst och lika höflig om aftonen när jag kom hem igen, och ingenting i hans lugna, bleka ansigte förrådde att han hade minsta kunskap om spökerierna i mina rum; dessutom trodde jag mig vara en hemlighet på spåren, som det kanske skulle blifvit svårt, om icke omöjligt, att upptäcka i fall jag meddelade honom hvad jag sett, och fruktade nästan för öfrigt att se alltsammans på ett naturligt sätt förklaradt; jag var förtjust af denna hemlighetsfullhet, som lofvade mig nöjet af ett äfventyr, och hoppades på upptäckten af något särdeles mystiskt och intressant.

Natten kom ändtligen, och som jag fått i mitt hufvud att det var ett särdeles lättskrämdt spöke, så släckte jag äfven nu ljuset och lade mig helt och hållet klädd på sängen, men tog likväl det försigtighetsmått att fästa undan sänggardinen, på det jag skulle hafva fri utsigt åt det ställe der jag först upptäckt den besynnerliga gengångaren – men – förgäfves väntade jag hela natten, ingenting syntes till, det djupaste lugn rådde omkring mig och helt misslynt somnade jag emot morgonen.

På detta sätt gick det flera nätter; jag vakade förgäfves, och ansåg redan hela denna kuriösa uppenbarelse för en dröm, eller ett bländverk af min inbillning, och började finna min ostörda ensamhet i detta gamla hus ganska tråkig, – då jag åter en natt väcktes af samma knarrande ljud, såg samma sken på samma ställe, och straxt derefter den långa grå skepnaden framträda med ljuset i handen.

Jag låg andlös af spänd väntan, och äfven af fasa, ty det var Herbert – den döda Herbert – jag kunde icke tvifla derpå då jag såg honom framför mig, blekblå och vanstäld, alldeles sådan jag föreställde mig att en död skulle se ut, – i fall han kunnat uppstå ur sin graf och åter vandra omkring på den jord, hvilken han icke mer tillhörde.

Liksom förra gången gick han emot dörren, men i samma ögonblick han sträckte ut handen för att öppna den, studsade han flera steg tillbaka; hans ögon antogo ett förfärligt uttryck, och den utsträckta handen knöt sig[37] krampaktigt emot den gamla taflan, som jag aftonen förut råkat ställa vid dörren.

Det låg någonting hemskt och förfärande i dessa båda ansigten – så olika och ändå drag för drag desamma – som stirrade på hvarandra, ty i min upprörda sinnesstämning tycktes mig att porträttet antog ett lika vredgadt utseende som originalet; och jag visste icke i första ögonblicket ifrån hvilkenderas läppar de ord utgingo som nådde mina öron, ty båda dessa ansigten tycktes lika litet höra till de lefvandes antal.

Edvard! – utbrast Herbert, med tonen af den yttersta fasa och bestörtning, i det han höjde den likbleka handen emot taflan, – eländige, skall jag då aldrig befrias ifrån din åsyn, har du ännu icke funnit ro i grafven? Nej! nej! ditt brott var allt för stort . . . tillade han tjutande med en röst som trängde genom merg och ben och kom håret att resa sig på mitt hufvud.

Jag insåg nu först rigtigt orättvisan hos min gamla amma, som så ofta i min barndom påstod att jag skrek som en gast, ty en sådan olåt hade jag då aldrig åstadkommit, det visste jag bestämdt.

Herbert vände sig emellertid om, och gick med alla tecken till den högsta förtviflan tillbaka mot väggen, som under hans hand öppnades och tillslöt sig lika hastigt, som oväntadt; jag hörde blott detta låga, knarrande ljud som väckt mig, och befann mig med det samma åter i mörkret.

Alldeles förbryllad af hvad jag sett, låg jag hela natten vaken och funderade på alla möjliga medel att upptäcka hvem denna besynnerliga varelse kunde vara, hvars hemska likhet med den döda Herbert föreföll mig så oförklarlig, och föresatte mig att nästa natt gömma det olycksaliga porträttet, på det att ingenting måtte skrämma honom ifrån att fortsätta sin hemlighetsfulla promenad, så att jag kunde följa honom och utforska hans afsigt.

Men ännu flera nätter än förra gången väntade jag förgäfves, och först åtta dagar derefter väcktes jag åter af detta ljussken, som liksom förut slog mig i ögonen; med ljuset i handen vandrade samma gestalt långsamt[38] och tvekande, liksom rädd att möta samma syn som sist, mot dörren, öppnade den och gick ut.

Tyst och hastigt reste jag mig upp, kastade nattrocken omkring mig och skyndade efter. Han gick tvärs öfver salen, men – icke som jag väntat till dörren, utan rakt mot väggen, förde undan en lampett af spegelglas, som hängde der och tryckte på en liten messingsknapp, som dervid blef synlig. – Alldeles ljudlöst gled en liten dörr in i väggen, och så snart han gått genom densamma återföll den i sitt förra läge.

Jag hade, för att osedd kunna smyga mig efter, icke medtagit något ljus, och stod nu i mörkret, men hastigt famlade jag på vinst och förlust rätt på lampetten, hittade verkligen knappen, och tryckte på den, som jag sett honom göra; dörren öppnades och lemnade mig utsigt åt en lång, smal och mörk gång, vid hvars slut jag såg ljuset skymta; med ett enda språng var jag redan ett godt stycke ifrån dörren – som slöts efter mig – och ilade tyst, med steg som nyfikenheten bevingade, efter den gåtfulla varelsen framför mig. – Hastigt stannade han framför en dörr – jag hade nu upphunnit honom, endast några steg skilde oss åt, och inträdde sakta bakom honom i ett slags galleri, der månljuset föll in genom de höga fensterne och belyste en rad af marmorbilder, hvilka voro uppställda mellan de höga bokskåp som täckte hela motsatta väggen, och knappt syntes mindre liflösa och bleka än den tysta skepnaden som vandrade förbi dem.

En grön gardin, som föll i täta veck, slutade detta långa och smala rum, hvars hela tvärvägg den betäckte, och visade mig, då han drog undan den, en glasdörr, som han gick igenom och stängde efter sig.

Med tysta steg och återhållen andedrägt, närmade jag mig rutan och såg ett litet rum, möbleradt som kabinett, upplyst af ljuset som han ställt på en gammaldags pulpet, hvars sneda klaff var öppen och visade en konstig labyrint af små rum och lådor; han stödde pannan mot handen och syntes liksom med ansträngning påminna sig något; hastigt drog han ut en af lådorna, framtog derutur ett rödt maroquins-fodral, vände det mellan fingrarne på alla sidor och betraktade det noga med ett[39] hjertslitande uttryck af smärta och förtviflan, slutligen suckade han djupt, lade det tillbaka i lådan utan att hafva öppnat det, tillslöt byrån, och vände sig om för att gå tillbaka.

Men plötsligt hejdade han sig, stannade tvärt, midt på golfvet, i det han, med en på samma gång vild och förfärad uppsyn, fäste sina ögon på glasdörren.

Utan att besinna det han omöjligt kunde se mig i mörkret och gömd i vecken af gardinen som jag var, erfor jag en ovilkorlig känsla af fasa, då dessa djupa hemska ögon liksom genomborrade mig.

– Hvem är der? – utropade han, – på en gång med en röst som lät ihålig och onaturlig, som man tänker sig rösten af en vålnad.

Det var icke mera tvifvel, jag var upptäckt, och sträckte instinktlikt på mig för att pröfva mina musklers styrka, ångrande att i brådskan ha’ glömt medtaga något vapen till försvar, men denna tanke hann knappt bildas i mitt sinne, innan hans ansigte helt och hållet förändrades; det spända draget af grymhet och vrede, lemnade rum för en sky af det djupaste svårmod, de sammantryckta läpparne öppnades af ett leende, så sorgligt och så fromt som ett barns, hela hans ansigte antog ett så mildt och rörande uttryck, och likheten med Herbert blef i så hög grad förvillande, att jag redan öppnade läpparne för att ropa hans namn, då han vände sig åt sidan, sträckte ut handen, liksom hade han fattat en annans, och sade med en röst så låg och smekande som en älskares:

– Anna! var det du?

Och liksom han hade ledt den han talte till, vid handen, gick han bort till en liten soffa dold i en alkov i väggen, satte sig, i det han stödde ena armen emot soffkarmen och – med en oefterhärmlig förmåga – antog en ställning, som om han hållit denna arm omkring en annan persons lif och stödt hufvudet emot dess bröst.

Denna ställning var så obeqväm, så svår, att den gränsade till underverk, och jag hade svårt att icke tro, det en osynlig varelse verkligen uppehöll honom; emellertid tycktes han njuta deraf, ty hans ögon slöto sig sakta[40] och, nästan hviskande med den ömmaste röst, sade han:

– Ah! jag visste väl att du skulle komma i qväll . . . det är så längese’n jag såg dig . . . Hvad du är god, Anna . . . Men så blek . . . – tillade han häpen och öppnade ögonen, hvilkas oroliga uttryck, – i det han betraktade den han trodde sig sitta bredvid – allt mer och mer förvirrades och slutligen antog samma vildhet och fasa, som jag förut sett deri.

– Du är blodig! . . . – utropade han plötsligt med samma hemska och ihåliga röst, som förut förskräckt mig, och sprang upp!

Ett ögonblick stod han upprätt, vacklande midt på golfvet, och alla musklerna i hans ansigte förvredos som under den rysligaste tortyr; slutligen utbrast han flämtande, med den yttersta ansträngning, i det han förde handen till den bleka pannan:

– Ah! nu mins jag . . . du är död, mördad . . . Åh jag ser . . . jag ser . . . du vänder dina ögon emot mig . . . du faller . . . Åh! . . . och med utspärrade ögon, med fradga på de blekblå läpparne och håret upprest, raglade han fram till byrån, fattade ljuset, stötte upp glasdörren och ilade, såsom jagad af furier, tillbaka samma väg som han kommit. Förgäfves sökte jag upphinna honom, inom ett ögonblick hade han hunnit genom galleriet och gången, jag såg hans ljus skymta som en blixt, dörren slogs igen efter honom och jag stod åter i mörkret.

Upprörd och besynnerlig till mods stod jag ett ögonblick stilla och funderade öfver den scen, hvartill jag varit ett hemligt vittne.

Jag kunde icke längre sväfva i ovisshet deröfver, icke hysa det ringaste tvifvel, att det, i stället för en vålnad, var en vansinnig jag sett; och det djupa mörker, den tystnad som nu omgaf mig ökade det hemska intrycket af detta uppträde.

Famlande framför mig, följde jag galleriet och korridoren utåt, för att återkomma till mina rum, och kände mig innan kort hejdad af en vägg; jag förmodade mig nu vara vid den lilla lönndörren, som slutade gången och[41] förde in till salen, – men – jag hade icke betänkt att denna dörr, som jag oaktadt all ansträngning icke kunnat upptäcka vid dager, nu i mörkret skulle bli temligen svår att finna. Jag förmodade väl att det äfven på denna sidan fanns en liten knapp i väggen, som öppnade den, men – hur kunna söka rätt på denna knapp. Fåfängt famlade jag på hela väggen, tryckte på hvarenda liten ojemnhet i tapeten, stötte och knuffade öfverallt i hopp att en lycklig händelse skulle låta mig påträffa denna mystiska dörr; men – antingen jag i mörkret gått vilse och trummade nu på en helt annan sida af väggen, eller var låset allt för konstigt gömdt, för att kunna på detta sätt upptäckas, – allt nog, mina bemödanden voro fåfänga.

Förargad och otålig att finna mig på detta sätt fångad som i en råttfälla, och villrådig hur jag skulle bära mig åt för att återkomma till mitt rum, beslöt jag, efter en slutlig afskedsknuff på den fördömda väggen, att vända om för att finna en utgång ifrån kabinettet som slutade galleriet; ehuru jag icke kunde påminna mig att hafva sett någon annan dörr än glasdörren, så ville jag ändå försöka.

Med händerna sträckta framför mig, började jag således mitt återtåg, men – ehuru jag gått väl dubbelt så långt som förut, träffade jag ändå icke dörren till galleriet, jag trodde mig vara rent af förtrollad, jag harmades och svor öfver detta mörker, som icke tillät mig fatta någon idé om hvar jag befann mig, och slutligen tyckte jag att golfvet sluttade allt mer och mer, som om jag gått utför en backe.

Det var intet tvifvel, jag hade gått vilse, och troligen vändt af i någon sidogång som jag icke märkt, då jag – med den vansinnige framför mig, med hela min uppmärksamhet fästad vid honom – första gången ilade genom den mörka korridorn.

Jag sträckte ut armarne och fann äfven, att afståndet emellan väggarne på ömse sidor här knappt utgjorde två alnar, att golfvet icke längre var belagdt med bräder, utan med tegel, och att dess sluttning tilltog allt mera.

Min inbillningskraft, som slumrat under ifvern att finna utgången, vaknade nu med full styrka, och alla Radcliffs gamla romaner med dess slott och ruiner fulla af allt möjligt sattyg, såsom likkistor, skeletter, skramlande kedjor, jemmerrop, falluckor och underjordiska fängelser, defilerade förbi mitt sinne i en lång, rysvärd rad.

Jag stannade, tvekande om jag skulle vända om eller gå vidare, och svor inom mig öfver alla gamla illmariga hus i allmänhet och detta i synnerhet, och öfver min egen fördömda nyfikenhet, som nu spelat mig ett sådant spratt, att jag kanske till slut skulle komma i någon källare, och först efter flera dagar, beskrattad och beklagad, frusen och utsvulten, komma till rätta igen.

Emellertid ingaf mig utan tvifvel hin onde sjelf den föresatsen, att gå fram ännu tjugu steg, och, om jag icke träffade någon dörr innan dess, vända om för att söka återfinna vägen till galleriet, hvarifrån jag nu säkerligen aflägsnade mig allt mer och mer; men – knappt hade jag gått fyra steg, innan jag snafvade på några ojemna stenar, stötte hufvudet emot en dörr, som i ögonblicket flög upp, och rakade utför en höjd af ungefär tre eller fyra alnar.

En lång stund låg jag alldeles bedöfvad, lika mycket af öfverraskning som af den stöt jag fått; den kalla nattvinden, som blåste omkring mig, återkallade mig likväl inom några minuter till mig sjelf. Jag trefvade omkring mig och fick händerna fulla af jord och sand, och upptäckte nu – ty mörkret är i fria luften en Septembernatt sällan så djupt att man icke någorlunda kan urskilja föremålen, så mycket mer som jag nyss varit i den fullkomligaste natt – att jag låg på en grushög, och insåg att jag måtte fallit ut genom den dörr som vette åt den lilla bakgården, hvilken Lennartson och jag anmärkt.

En häftig smärta i mitt ena ben kom mig emellertid att frukta, det jag till straff för min nyfikenhet nu till på köpet brutit benet af mig, blef kanske halt för hela min tid, och skulle nu få ligga här utan hjelp, Gud vet hur länge, ty intet fönster och ingen dörr förde ifrån denna lilla instängda plats, – djup som en brunn, der[43] jag såg himlen öfver mig blott som en blå fyrkantig lapp, mellan taken, och som på botten der jag låg var full af glasbitar, sopor, grus och halfmultnadt skräp af alla slag; endast den lilla luckan i muren, som vi upptäckt, tycktes fordom varit begagnad till utgång härifrån, men var nu igenspikad; den var emellertid den enda möjligheten att komma ut, och jag försökte stiga upp för att taga den bättre i ögonsigte, och om möjligt bryta upp den.

Till min stora glädje lyckades det mig med någon svårighet att resa mig, – benet, som ännu värkte förfärligt, var således åtminstone icke af – och jag begaf mig linkande de få stegen till den lilla dörren, hvilken jag midt för mig urskiljde i skymningen, men hvars grofva lås och stora rostiga gångjern tycktes lemna ganska ringa hopp att kunna besegras med blotta händerna, utan några verktyg.

Jag undersökte den noga, den var verkligen igenspikad på insidan, och detta gaf mig anledning förmoda att någon annan ingång fanns till huset, än den hvarigenom jag så huvudstupa kommit, ty hur skulle man annars kunnat stänga den innanför på detta sätt, då muren – som endast var tvenne alnar bred och blott lemnade rum för denna lilla dörr – räckte ända upp till taken af de båda stora hus den förenade, och således var oöfverstiglig.

Jag följde således väggen åt och granskade den så noga mörkret tillät, och på motsatta sidan, endast ett steg ifrån grushögen, fann jag verkligen en dörr, som tycktes föra till källaren, och var endast stängd genom det grus och skräp som samlat sig framför densamma.

Jag besinnade mig ett ögonblick om det väl skulle löna mödan att försöka öppna denna dörr, som syntes så litet inbjudande, men – hvad var att göra . . . Jag önskade ingenting heldre än att obemärkt komma derifrån, ty att invänta dagen, och då genom rop och skrik kalla folk till min hjelp, föreföll mig så motbjudande att jag åtminstone först ville försöka allt annat för att befria mig ifrån detta fatala fängelse, hvaruti min obetänksamhet och nyfikenhet fört mig.

Jag började alltså undanrödja jorden framför dörren,[44] ehuru min rygg, som fått en duktig, knuff i fallet, häftigt protesterade deremot; snart voro alla hinder utanför borta, men dörren ville ändå icke gifva med sig, och helt modlös och förargad började jag tro den vara stängd innanför.

Slutligen fann jag bland skräpet omkring mig en bit af ett gammalt tunnband af jern, med hvars tillhjelp jag lyckades bända upp dörren tillräckligt, för att inse, att de förrostade gångjernen utgjorde det enda motståndet, men hvilket, nu då jag kunde få rigtigt tag, ändtligen besegrades.

Dörren var nu öppen, men jag tvekade likväl ett ögonblick innan jag inträdde i denna gång, der mörkret var alldeles ogenomträngligt, och der jag kanske endast skulle gå vilse utan att sedan ens hitta hit tillbaka; min tvekan var emellertid endast ögonblicklig och jag fördjupade mig snart på vinst och förlust i gången, som, i stället att sluta i någon källare, fortfor alltjemt lika smal som i början, och började efter några minuter att tydligt höja sig. En temperatur mindre fuktig och kall än den, som förut herrskat der, omgaf mig nu, och säker att ändtligen komma upp i rummen igen, påskyndade jag mina steg, och kände snart mina utsträckta händer stöta emot en vägg, som tycktes vilja gifva vika för tryckningen; rädd att ännu en gång få göra ett, kanske mindre lyckligt salto mortale, än förra gången, stötte jag till väggen ännu en gång helt varsamt på samma ställe, en liten dörr gick upp, och – till min obeskrifliga förvåning – stod jag i samma lilla kabinett der jag sett den vansinnige inträda.

Kl. kunde väl nu vara 4 på morgonen, och en svag och sparsam dager upplyste det lilla rummet; helt glad att vara tillbaka inne i huset igen, ansåg jag det omöjligt att icke nu, så snart det blef rigtigt dager, finna vägen till mina rum, och helt och hållet uttröttad, sömnig och förbråkad, kastade jag mig på den lilla soffan i alkoven för att invänta dagens inbrott, och somnade.

Ehuru jag somnat tungt och hårdt, vaknade jag likväl snart, väckt af en elak dröm, som lät mig ännu en gång ramla utför, genom den försåtliga dörren.

Det var ännu knappast dager, men jag reste mig likväl upp, besåg mitt ben, som fått en ansenlig skrapa, borstade smutsen och dammet af mina kläder och gick ut i galleriet, som vid dager var ett ganska vackert rum, prydt med präktiga bokskåp och marmorbilder. Jag hoppades att här finna någon dörr, som jag förbisett om natten, men förgäfves, och den långa korridoren, vid hvars slut jag visste löndörrn vara, var nu lika mörk som då. Jag hade intet medel att upplysa den, och efter flera timmars fruktlöst sökande att finna en utgång ur denna arrest, måste jag erkänna att intet annat medel fanns, än att genom rop och buller ådraga mig någons uppmärksamhet, som möjligtvis kunde höra och släppa mig ut; men, som sagdt, denna utväg föreföll mig obehaglig, och jag beslöt i stället att åtminstone tåligt vänta till qvällen, i hopp att den vansinnige skulle återkomma, då jag skulle kunna följa honom eller vid skenet ifrån hans ljus taga märke på den mystiska dörren i gången, hvilken tycktes vara den enda utgång ur denna fälla.

Emellertid blef dagen mig fördömdt lång, jag började känna mig hungrig och blef deraf ännu mera otålig. Jag tänkte taga en af alla dessa böcker som funnos, men skåpen voro lästa, och ingenting annat än nöjet att läsa deras titlar återstod mig; jag försökte somna igen, men, som man sällan kan njuta af denna Guds gåfva just när man helst önskar det, så kom ingen sömn i mina ögon: dessa båda rum, som så oförmodadt blifvit gränsen för min frihet, hade jag redan flera gånger undersökt; de erbjödo icke mera något nytt, och ändå vandrade jag omkring i det lilla kabinettet, för fjerde gången mönstrande hvarenda en af de gammalmodiga möblerne, och i synnerhet den stora messingsbeslagna pulpeten, som hela tiden retat min nyfikenhet. Der han stod så hjulbent med sin tjocka buk och den sneda klaffen uppöfver, tyckte jag – i harmen att inte med mina blickar kunna genomtränga denna väl tillslutna klaff – att han liknade en cyklop, som gapskrattande kastat sig baklänges och genom[46] nyckelhålet – sitt öga – plirade på mig, liksom gäckande min nyfikenhet.

För att komma ifrån denna försmädliga persedel, vände jag mina blickar beundrande på en hvit alabaster-urna af sällsynt skönhet, som stod framför en stor spegel infattad i väggen, och tog slutligen en ländstol, hvilken jag ämnade lyfta fram för att sätta mig och vända ryggen åt den frestande byrån, då öfra delen af ryggstödet stannade i min hand, och stolen stod på samma ställe orörlig.

Någonting klingande föll i detsamma ned på golfvet; vid mina fötter. Jag böjde mig ned och upptog en liten nyckel; stolen hade icke gått sönder, den öfra karmen var gjord att lyfta af och tjenade som lock till den låda, hvilken det breda ryggstödet bildade, och som tycktes tjenat till förvaringsrum åt nyckeln, som fallit ur då jag så häftigt ryckte till stolen.

– Det här huset har då icke en, utan tusen besynnerligheter, – mumlade jag för mig sjelf; – jag har aldrig sett förr att man nyttjar ländstolar till nyckelskåp, men – lika godt, . . . denna nyckel lär icke varit nyttjad på temligen lång tid då den kan vara så rostig . . . men – hvem vet . . . – En tanke föll mig in, och dervid sprang jag upp i förtjusning, – hvem vet . . . denna nyckel skall kanske bli den trollformel, med hvilken jag besegrar och gör mig till herre öfver den trotsiga cyklopen, den gamla tystlåtna byrån . . .

Jag sprang fram, satte nyckeln i hålet, och ehuru rosten gjorde den trög, så – döm om min segerglädje – då låset gick upp, klaffen föll ned, och jag var i besittning af alla de intressanta hemligheter, min fantasi – uppdrifven af sysslolösheten, ledsnaden och emsamheten – roat sig att inrymma deri.

Emellertid tvekade jag likväl ett ögonblick att så der gå i en annans gömmor då de voro lästa; att utan lof kasta nyfikna blickar i det som egaren sjelf tycktes sakna mod att se . . . dock, just detta eggade mig ännu mera . . . men likväl vaknade allt fler och fler betänkligheter hos mig – en känsla af det origtiga i mitt uppförande lät mig till och med slå igen klaffen . . . men . . . men – jag var i superlatif grad beherrskad af den smånätta[47] synd, som, då fruntimmer utöfva den, kallas nyfikenhet, men – hos karlar får namn af vetgirighet, och således helt behändigt förvandlas ifrån ett fel till en förtjenst; ty det kan omöjligt anstå den manliga stoltheten att vara ”nyfiken.”

Jag hittade således tusen ursäkter af det egna i min ställning, jag orerade och advocerade med mig sjelf, så fermt och skickligt, som om fråga varit att försvara en trolöshet emot en qvinna, och kom slutligen – alldeles som vid dylika tillfällen – så långt, att jag insåg det jag icke allenast ej handlade orätt, utan att det till och med var min pligt att följa min egen lifliga åtrå.

Knappt hade jag hunnit så långt innan klaffen naturligtvis föll . . . och nu blef jag allt för lifligt intresserad, för att vidare tänka på obehörigheten af mitt tilltag.

Den första lådan jag drog ut var alldeles tom, den andra deremot fullproppad af bref, gulnade af tiden; af stilens finhet och täthet förmodade jag att det var kärleksbref, – ty en sådan besparing af papper kommer endast i fråga då man skall beskrifva sina oändliga kärleksqval, – och af den pedantiska noggrannhet, hvarmed de voro sorterade i buntar och omknutna med silkessnören, insåg jag äfven att de måtte tillhöra ett fruntimmer, ty jag vet att de med en exemplarisk ordentlighet förvara de särskilda bevisen på deras ombytlighet, då vi deremot anse alla de olika föremålen för vårt tycke, såsom blott en variation i yttringen af alltid samma låga, och derför icke äro så noga att förblanda dem lika mycket i vårt hjerta som i vårt minne.

Kärleksbref äro alltid hvarandra fullkomligt lika och hafva alltid förefallit mig en smula tråkiga, till och med dem jag sjelf varit lycklig nog att erhålla, och jag ansåg det således indiskret att rubba dessa reliker, hvilka, synnerligast genom sin fruktansvärda mängd, skyddade sig; dessutom stod min håg blott till det mystiska röda fodralet, som jag sett i den vansinniges händer.

Jag öppnade således ännu en låda, och fann den full af papper, som hade starkt tycke af rättegångshandlingar, och som sådana äro mig ännu långt vidrigare än[48] kärleksbref, så skjöt jag igen den straxt; men alla jag sedan öppnade voro antingen toma eller på samma sätt fullpackade, och jag började misströsta att någonsin finna i hvad jag sökte, och inbillade mig redan att det genom något trolleri blifvit osynligt, då jag påminde mig att jag sett den vansinnige lyfta upp ett lock på sjelfva klaffen och draga ut en låda der, och verkligen, efter något letande, fann jag en liten fjeder som öppnade detta lock, och fick till min ytterliga förtjusning se tvenne små lådor derinom.

Det första som föll mig i ögonen, då jag drog ut den ena, var just föremålet för min nyfikenhet, det lilla röda fodralet; då jag öppnade de små hakar af guld, som fasthöllo locket derpå, fann jag – hvad jag kunnat vänta mig – en medaljong med juveler omkring, infattande porträttet af ett ungt fruntimmer med stora blå ögon och ljusbrunt hår af en beundransvärd glans; den hvita nattdrägt, hvari hon var klädd, – som tunn och fin omslöt, utan att dölja, den skönaste hals och barm, – lät mig ana att detta porträtt var ämnadt att ses blott af en älskares ögon; emellertid har jag aldrig sett någonting mera skönt än detta ansigte, det var på en gång en engels rena skönhet och den mest vällustiga qvinnas. Mina ögon ville aldrig slita sig ifrån njutningen att betrakta dessa förtjusande drag, och en suck af afund trängde sig ovilkorligt ur mitt bröst, vid tanken på den lycklige egaren af detta porträtt, hvilken också utan tvifvel varit egare af originalet; jag blygdes nästan att med mina blickar längre ohelga denna himmelska varelse, – hvars strålande skönhet var mera ren än diamanterna som blixtrande omgåfvo henne – och med en instinktlik och ovilkorlig afbön för min djerfva nyfikenhet, tillslöt jag locket och satte fodralet på sitt ställe tillbaka.

Några små biljetter, på silkesfint papper, starkt parfymerade och skrifna med en sirlig fruntimmersstil, en purpurröd bandros, några torra blommor, och en lång ljusbrun hårlock bredvid en qvist af torkad och förbleknad ljung, var allt som föröfrigt fanns i denna låda; och detta var också nog för att med rörande vältalighet berätta den ljufva sagan om kärlekens försvunna dröm;[49] denna korta, men lysande himmel i ett menniskolif, hvars minnen här buro spår af tusen tårar, som kanske väckt den bittraste saknad, höljts med kyssar – förtviflade och brännheta – af en kärlek, som öfverlefvat sitt föremål – och likväl förvarades med sorgfällig ömhet.

Den varelse, hvars bild här förvarades i oförbleknad ungdom och skönhet, var kanske redan stoft, det hjerta, som känt de ljufva, glödande känslor, som dessa små bref innehöllo, den hand som skrifvit dem, var mull; men de bräckliga papperslapparne, de torra blommorna, det band, som kanske en gång prydt hennes barm, alla dessa saker finnas ännu, men hon, hvars minne – bleknadt som blommorna – gaf värde deråt, hvar fanns väl hon?. . . Hon som tänkt och känt och älskat, irrade hon för evigt skiljd från den som var henne allt? Hade hon glömt eller funnit ersättning för sin försvunna himmel? . . .

Med en känsla af outsägligt vemod tillslöt jag lådan och öppnade den andra, som tycktes innehålla bevisen om en mörkare och sorgligare historia.

En näsduk af fint battist, nästan alldeles genomdränkt af blod, – den var styf och rödbrun deraf – och i ena hörnet stod namnet ”Anna”, fint broderadt med guldtråd, nu svartnad och rostig, – låg öfverst i lådan, och då jag upptog den, syntes något – som lika mycket väckte min bestörtning som nyfikenhet – ligga derunder, ty, utan att kunna reda det, eller säga på hvad sätt, tyckte jag mig förr hafva sett det, och dermed förena något minne, som det var mig omöjligt att nu kunna få fatt på; det var en kedja, eller rättare blott en bit af en sådan, ty det syntes tydligt att den varit dubbelt så lång, emedan vid ena ändan voro tvenne länkar olika mot de öfriga, och mera grannt arbetade, förmodligen utgörande en prydnad på midten af kedjan. Den yttersta länken, formad som en rund plåt af guld, hvarpå ena hälften af ett emaljeradt namnchiffer syntes, var bruten midt itu.

Jag höll den länge i handen, och ju mera jag betraktade den, dess mera bekant föreföll den mig; men,[50] då jag omöjligt kunde förklara detta igenkännande, ansåg jag denna dunkla hågkomst, såsom en af de besynnerliga och underbara reminiscenser, som vissa toner, vissa ställen, vissa sammanstötande ord och omständigheter, ibland verka på vårt sinne, utan att vi förmå säga hvarifrån dessa sällsamma hågkomster härleda sig. Ofta har det händt mig att i ett ögonblick finna dessa erinringar i de dunkla skuggorna under några granar, der solstrålarne brutit sig genom grenarne, och lyst på en mossig berghäll, några stenar eller en gammal trädstam; i melodien af en gammal visa; i klockornas ljud, då de en söndag ringa till gudstjenst; eller i ljusskenet ifrån kronorna och dansmusiken på en bal. Ja, de mest heterogena saker kunna uppväcka dessa minnen, hvilka alltid göra mitt hjerta beklämdt och lägga vemodets och svärmeriets fuktiga glans i mina ögon, och ovilkorligt komma mig att begrunda sannolikheten af själavandringens mystér, ty de tyckas hviska i mitt öra om ett annat lif, en annan gestalt, hvari jag lefvat, älskat och lidit på denna samma jord.

Det var denna känsla jag nu trodde mig erfara vid åsynen af den gamla halskedjan. Sedan jag betraktat dess gammalmodiga och besynnerliga form, ämnade jag lägga den tillbaka, för att med nyfikenhetens hela ifver fatta ett litet skrifvet häfte, som legat derunder, hvars af ålder gulnade papper och blekbruna bläck gjorde det i mina ögon särdeles intressant, då – som om en blixt slagit ned i mitt minne och upplyst det, – jag i ögonblicket vid dess sken återigen såg Herbert . . . liksom om allt hvad jag såg och hörde i detta hus skulle ega sammanhang och likhet med min stackars döde vän.

Ja, Herbert, det var på Herberts hals jag sett denna sönderbrutna kedja – ty det kunde icke finnas tvenne med denna originella och ovanliga fason; – han hade en gång visat Lennartson och mig densamma, i det han vemodigt sade:

– Detta är det enda arf efter föräldrar, hvilka jag aldrig känt.

Här låg en hemlighet under, som jag föresatte mig[51] att upptäcka; min inbillning hade nu fått tillräckligt ämne för de vidunderligaste sammanställningar.

Denna blodiga näsduk, denna kedja, detta porträtt, som liknade honom, och slutligen denna sällsamma varelse, som antingen måste vara han sjelf, eller hans vålnad . . . min hjerna förvirrades . . . i allt detta måste ligga ett sammanhang – men, som jag icke förmådde fatta, och som jag brann af begär att lära känna. Och med ett obestämdt hopp att finna någon förklaring öfver dessa båda lådors hemlighetsfulla reliker i de skrifna papperen, drog jag icke ett ögonblick i betänkande att göra mig underrättad om deras innehåll.

I stället att finna dagen lång och odräglig, var det med en suck öfver att solen redan var i sjunkande – och jag således kanske icke skulle hinna genomläsa dem, innan jag blefve afbruten af den väntade hemlighetsfulle gengångaren – som jag makade ländstolen fram till dagern och började, glömmande både svedan i mitt ben och magens fortsatta påminnelser om mat.

Se här hvad dessa blad innehöllo – jag meddelar dem så troget som mitt minne tillåter.

I.
Mor och Son.

”Våra olyckor äro ofta endast följderna af våra längese’n förgätna fel!”

Aimé Martin.

Det fanns i Stockholm – jag vet icke hur längesedan – en grefve B. Utomordentligt högmodig, utomordentligt dum och utomordentligt rik, var han – hvad som nu för tiden åtminstone icke är sällsynt – en icke särdeles värdig ätttling af en lysande familj, men med ett temligen fördelaktigt yttre, egde han åtminstone denna negativa förtjenst framför många sina likar.

Sedan flera år anställd vid svenska missionen i Wien, hade han gift sig med en tysk fröken af ett lika gammalt och lysande namn som han sjelf. Nära trettio år äldre än sin unga, sköna hustru, kunde han icke begära att blifva älskad af henne och var det icke heller, ty ryktet påstod att den unga Ida – som af en despotisk far blifvit tvingad till detta giftermål – ännu som grefvinna B. närde en lika öm som olycklig böjelse för sin kusin, en ung man af sällsynt skönhet, hvilken allt för obeslöjadt visade henne sin hyllning, att icke väcka svartsjuka hos hennes man, – en lidelse, som hos denne i häftighet endast kunde liknas vid hans högmod, just derföre att den härrörde, eller endast var en yttring deraf.

Ehuru Idas i allmänhet stela och afmätta sätt att vara på intet sätt gaf anledning till misstankar, är verlden vanligtvis i dylika fall lika svår att föra bakom ljuset, lika skarpsynt som skoningslös, och ständigt full af[53] ”intima vänner,” hvilka anse för sin pligt att underrätta oss om sådana olyckor, som vi sjelfva icke märkt, och i okunnighet hvarom vi skulle lefvat nöjda och lyckliga. Äfven Idas man hade dylika vänner, som – drifna af rent deltagande – försäkrade sig hafva märkt än en förstulen blick, än en hviskning, en rodnad eller en handtryckning.

Utom sig af sårad fåfänga och egenkärlek – ty han fördrog utan särdeles obehag att vara henne likgiltig, men då borde ingen annan bli honom föredragen eller ega hennes kärlek – bevakade han Ida och hennes älskare ifrån detta ögonblick med verkliga Argus-ögon, och – antingen missledd af svartsjukan och misstänksamheten, som blifvit väckta, eller också med verkligt skäl, – tyckte han sig nu finna sina vänners upptäckter bestyrkta af tusen småsaker, som förut undgått hans uppmärksamhet, eller förefallit honom oskyldiga och utan annan betydelse än slägt- och barndomsvänskapens.

Deras äktenskap blef nu en oupphörlig serie af ingenting mindre än fridsamma uppträden; häftiga tillvitelser, sårande allusioner och vredgade utbrott å hans sida, hvaruti en så ytterlig egenkärlek, ett så stötande högmod framträdde, utan att mildras af den ringaste tillsats af hjertlighet eller denna kärlekens jalousi, denna ömma afundsjuka, som alltid är förlåtlig, och till och med kan skänka en känsla af lycka åt föremålet derför, gjorde att Ida å sin sida bemötte honom med tystnad, köld och förakt, hvilket ännu mer retade hennes man, och man kan med sanning säga att deras förening var stormig och olycklig, ända tills den kanske oskyldiga orsaken dertill var röjd ur vägen.

Idas älskare – i fall man så får kalla hennes kusin – blef nemligen kort tid derefter dödad af en fransysk officer i en duell, föranledd – som man uppgaf – genom en politisk tvist.

Saken väckte emellertid mycket uppseende, och man påstod att han föll ett offer för den svartsjuka han väckt hos den vackra grefvinnans man, som på en maskerad skulle med afsigt inledt honom i ordvexling med fransmannen – hvars vän och förtrogne grefven var – och[54] med stickord och anmärkningar upphetsat de båda motståndarne, hvilka, utan att ens fara hem, slogos i ett sidorum ännu innan balen var slut, och den unge mannen bars halfdöd – i maskeraddrägt – derifrån, och dog några timmar derefter.

Huru också dermed förhöll sig, återvände grefve B. strax derefter till Sverige med sin hustru, som, ifrån att bemöta honom med kallsinnighet och likgiltighet, nu – med eller utan skäl – tycktes hysa verklig afsky för sin man, blef ännu mera tyst och sluten än förut och led af en beständig och obotlig mjeltsjuka, hvilken tidtals gränsade till sinnesslöhet och vansinne.

De båda makarne lefde i Sverige beständigt skiljda åt. Grefven vistades i Stockholm och Ida lefde tyst och indraget på en af hans egendomar i Upland, sysselsatt med sin sons, den lille Edvards uppfostran, som, vid den katastrof, hvilken helt och hållet och för alltid skiljde hans föräldrar, var endast tre år, och nu, under denna tid af lugn, enslighet och afsöndring ifrån verlden, blef sin mors hela glädje och lif.

Ida var en af dessa tysta, stolta och högdragna qvinnor, som föredraga att väcka vördnad framför att ingifva kärlek; hon egde ingen vän, ingen förtrogen; tidigt moderlös, uppfostrad i ett klosters enslighet, köld och systematiska bigotteri, hade hon vant sig att dölja sina känslor och sluta allt inom sig, concentrera sin smärta och sin glädje i djupet af sitt bröst; och om det verkligen var en olycklig kärleks sorger, eller ett af naturen mjeltsjukt lynne, som förmörkade hennes lif, var en hemlighet, som hon aldrig genom den ringaste handling, eller det obetydligaste yttrande röjde; och endast ömheten för hennes son tycktes slutligen skänka detta toma, glädjefattiga lif några blommor.

Fem år förflöto på detta sätt. Edvard var sju år och Ida hade redan tänkt på att skaffa honom en informator, då ett bref ifrån hennes man störde lugnet i hennes hjerta, emedan det befallde henne att antingen skicka Edvard till Stockholm, eller sjelf komma dit med honom, ty han var nu så stor, att hans uppfostran borde börjas.

Utan hopp om framgång och beredd att, heldre än[55] att skiljas ifrån sin son, med honom lemna den fristad, der hon, under sina omsorger för honom, njutit ett sken af lycka, och återvända till den, som väckte hennes fruktan och afsky – skref hon ett bref, som innehöll alla upptänkliga bevekande skäl, för att ännu någon tid, under en lärares ledning, få behålla Edvard.

I stället för svaret på detta bref, som hon med mera fruktan än hopp afvaktade, kom till hennes bestörtning underrättelsen, att hon var enka – och fri att disponera både öfver sin son och sin ansenliga förmögenhet; grefven hade hastigt dött af slag.

Ida var allt för stolt att låtsa en sorg, som hon icke kände och efter sorgårets slut, då hon flyttade till Stockholm – i det hus, som i mer än ett sekel tillhört hennes mans familj – var hon långt ifrån att föra samma eremitlif, som under hans lifstid.

Endast tjugufem år, vacker, och alltför rik att sakna giftermålsanbud, såg Ida genast omkring sig en skara af pretendenter till hennes hand och förmögenhet, och främst bland raden af hennes tillbedjare rangerade sig hennes svåger, en yngre bror till hennes man, en roué af första ordningen, som länge vistats utrikes och nu återkommit med temligen derangerade affärer; men den unga enkan afslog genast de första äktenskapsförslager man gjorde henne, på ett sätt, som för framtiden befriade henne derifrån, och nu, liksom förut, tycktes all hennes ömhet samlas kring hennes son, den unge Edvard, som också vid sexton år var tillräckligt vacker, tillräckligt qvick och tillräckligt liflig, för att vara en mors fjesade och bortskämda afgud . . . och vare detta nog sagdt om honom, ehuru man väl kan förstå att han är hjelten i denna berättelse, hvaröfver jag önskade kunna lägga den omisskänneliga ton af sanning, som hvilade öfver det gamla originalet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Det var afton. Visaren på pendylen pekade på elfva och lampan brann dunkelt på bordet framför soffan i ett litet kabinett, och belyste en scen så vacker att den – för att nyttja ett uttryck så utslitet som en skursudd – varit värd den största målares pensel.

I soffan satt den vackra grefvinnan, med den bara runda armen omkring Edvards hals, som på knä framför henne lutade sitt hufvud emot hennes bröst; det glimmar tårar i de långa ögonhåren, som skugga hennes kind, och tårar glänsa i Edvards mörka ögon, som höjas upp emot hennes nedböjda ansigte, hvars vackra, regelbundna, men något stela drag, lampans sken blott matt belyser.

Då man såg dessa båda hufvuden bredvid hvarandra, hvilka – ehuru Ida var blond och Edvard hade svarta ögon och hår – egde mycken likhet, skulle man likväl haft svårt att tro dem tillhöra mor och son, ty hennes ansigte, fastän blekt, var allt för ungdomligt att gifva begrepp om hennes trettiotre år, oaktadt en djup och öfverväldigande smärta nu tryckt sin mörka stämpel deröfver; hos Edvard deremot syntes en undertryckt glädje, blott glest beslöjad af en flygtig ögonblicklig sorg, uppenbara sig i den halft leende munnen och elden i ögat, som lyser genom tårarne.

Ynglingar om sexton år äro vanligtvis blott af tvenne slag; antingen obehagliga ända till löjlighet, och grymt tråkiga både för andra och sig sjelfva, skrangliga, påflugna och oborstade, med tuggade naglar, tjocka, röda händer och stora fötter; utan hållning hvarken till kropp eller själ, fulla af dumheter, olater och finnar; eller också kunna de – ehuru sällsynt – vara ytterst behagliga; deras mjuka smidiga former sakna väl ännu mannens kraftfullhet, men ega i stället ungdomens, eller barndomens förtjusande friskhet och grace; den fina hyn, som snabbt och vältaligt återspeglar hjertats rörelser, hvilket ännu vekt och ädelt gjuter rodnad eller blekhet öfver de qvinligt runda kinderna, de fylliga läpparnes purpur, knappt skuggade af det mjuka sammetslika fjun som skall föreställa skägg, och glansen i ögat, på en gång blyg och eldig, djerf och strålande, som talar om gryende mäktiga passioner, outredda känslor, och nyfödd kraft, – allt uppenbarar löftet om en man i detta ords vackra och verkliga betydelse.

Edvard var en verklig typ för detta sistnämnda slags ynglingar, och man kunde icke se något vackrare[57] än hans höga smärta gestalt, och hans vackra ansigte, infattadt liksom i en ram af det glänsande svartbruna håret.

– Nåväl, Edvard, – sade hans mor med tillkämpadt lugn i rösten, i det hon fattade hans hand och behöll den mellan sina, – jag har nu bifallit den önskan du så länge närt; jag hade gifvit dig mitt löfte och du vet att jag aldrig ryggar ett sådant, du får följa Albrekt . . . I morgon . . . ännu i morgon reser du.

– Hur skall jag kunna tacka dig, – sade Edvard med sin ålders hela liflighet, och tryckte hennes hand till sina läppar. – O mamma! mamma, jag vet hvilken uppoffring du gör, då du skiljer dig ifrån mig . . .

Och i tonen af hans röst, i blicken från hans öga låg en så svärmande ömhet, ett så oemotståndligt behag, att modren tankfull och stum lät sina blickar hvila på hans uttrycksfulla ansigte.

– Ser du, mamma, jag har, sedan jag var ett litet barn, önskat se ditt fädernesland, der också jag är född; denna önskan har vext med mig sjelf och nu blifvit en riktig längtan; och då jag se’n om ett år återkommer till dig, så tycker jag mig genom skiljsmessan skola älska dig ännu högre än förut, och sedan aldrig skiljas ifrån dig mera. – På Idas läppar sväfvade blott ett svagt och sorgligt leende, och Edvard fortfor: – Jag kan icke fatta, mamma, din motvilja att sjelf återvända till din hembygd, du tycks liksom hata det land der du är född, och jag har ofta tänkt att fråga dig, om det är sannt, som Didrik säger, att du varit mycket olycklig der och . . . han tystnade tvärt, ty det stränga och kalla uttrycket i modrens – nyss så vänliga – ansigte slog honom med häpnad, och lindande sina armar om hennes hals, sade han ömt:

– Förlåt mig om jag sårat dig, jag vet ju att du icke vill tala om det förflutna, och jag glömmer beständigt att jag ännu är barn, och icke värdig ditt förtroende, – tillade han, med en icke omärklig brytning af stolthet och förebråelse i rösten.

– Nej, Edvard, du är icke längre barn, – sade Ida med sorglig röst, och det stränga allvaret i hennes ansigte försvann alldeles, – men det förtroende du begär, är allt för sorgligt, att jag dermed skulle vilja förmörka[58] din glada ungdom; om jag varit olycklig, så är detta en hemlighet emellan Gud och mig, och berättelsen derom skulle endast upplifva hjertats sår; – du känner ännu ingen smärta, på dig har ännu ingen skugga i lifvet fallit, och jag vill icke kasta den första öfver ditt hjerta . . . res derför lugn och lycklig som du är . . . Hon tryckte sina läppar emot Edvards panna, och mor och son sutto tysta några ögonblick.

– Du reser med unga baron Albrekt, – fortfor Ida – och jag har ingenting deremot, tvärtom; Albrekt är, genom sin böjelse för målarekonsten, mer stadgad än unga män af hans ålder bruka vara, ty denna passion tycks ensam beherrska hans i öfrigt lugna sinne, och utesluta mänga af de dårskaper som hänföra andra.

– Ja, mamma, du kan vara lugn i det afseendet; Albrekt skall aldrig gifva mig några dåliga exempel, ty han tänker icke på annat, lefver icke för annat än att komma till Rom; det tror han vara målet för hans lefnad, och hvarje ögonblick, som onödigt fördröjdes på vägen, genom hvad nöje som helst, – skulle han anse såsom förloradt.

– Det är just detta jag vet, jag skulle i annat fall icke tillåtit dig att resa i hans sällskap, ty intet sällskap är långt bättre än dåligt. Jag behöfver dessutom icke påminna dig ditt löfte, – fortfor hon, och tryckte Edvards hand med ömhet, – att anse Didrik äfven som en vän, hvilken jag sänder med dig, och icke som en tjenare, att göra afseende på hans råd och förmaningar, och komma ihåg, att, fast han är dig underlägsen i yttre bildning, ställer hans ljusa förstånd och hans tillgifvenhet honom i bredd med hvem som helst.

– Ja visst, bästa mamma, jag värderar verkligen Didrik, men kom ihåg att Albrekt, som är 7 år äldre än jag, är med mig, och dessutom är jag väl tillräckligt gammal att kunna sköta mig sjelf, – du glömmer säkert att det är fyra månader sedan jag blef sexton år.

– Ack, mitt barn, vid sexton år riskerar man vida mera än vid sex – sade Ida leende.

Edvard tycktes just icke fatta detta, och åhörde modrens ömma varningar och förmaningar med sinnet temligen[59] förströdt och uppfyldt af alla de glänsande, underbara saker, hvarmed hans fantasi smyckade den stora okända verld, som låg öppen framför honom, och hvaruti han nu skulle inträda.

Det var sent på natten, och mor och son hade redan flera gånger tagit afsked af hvarandra, men hvarje gång hade Ida återvändt för att på nytt sluta sin älskling i sina armar, ännu en gång betrakta honom, ännu en gång hölja hans ansigte med kyssar. Hon hade nu rest sig upp, och hennes hvita händer hvilade ett ögonblick välsignande på Edvards lockiga hufvud, och med rösten qväfd af tårarne, som hon kämpade att återhålla, utropade hon för sista gången:

– Farväl! min son . . . må Gud beskydda dig . . . farväl . . . farväl . . . – och med ansigtet badande i tårar slet hon sig ur hans armar, vinkade ännu en gång med handen, i dörren till sin sängkammare, och försvann.

Edvard låg ännu qvar en sekund med händerna tryckta emot ögonen; och ett vittne till afskedet emellan denna mor och son skulle i det ögonblicket ovilkorligt tänkt på den sköna Ninon de l’Enclo’s historia.

En halftimma derefter klingade grefvinnans lilla silverklocka ifrån sängkammaren.

– Hvar är Didrik? – frågade hon den inträdande kammarjungfrun.

– Han packar in herr grefvens saker, jag mötte honom för ett ögonblick se’n i korridorn, han frågade om grefvinnan ännu hade lagt sig, – svarade flickan med en kammarjungfrus vanliga munvighet.

– Bed honom komma hit – återtog Ida, i det hon öppnade klaffen på en chiffonier, satte sig ned och genomsåg en mängd bref och papper som lågo der.

Hon var så fördjupad i läsningen häraf, att hon icke märkte hur den hon efterskickat inträdde, och man har derför godt tillfälle att betrakta grefvinnans kammartjenare, herr Didrik, denna typ för den äkta tyska godmodigheten[60]. Hans raka, ljusa hår, grå ögon, breda mun och stora fräkniga händer, skulle gjort honom ovanligt ful, om icke den klokhet och öppna ärlighet, som framlyste ur hela hans ansigte, genast intagit den som betraktat det.

Han hade blifvit uppfostrad i Idas föräldrars hus, och var aderton år, då han som kammartjenare följde sin unga, nygifta matmor till Wien; följaktligen hade han alla en gammal älskad tjenares fri- och rättigheter, kände alla familjens förhållanden och hemligheter, älskade sin matmor nästan lika högt som sin skyddspatron, St. Hieronymus – ty Didrik var katolik liksom Ida; – med ett ord, han var en af dessa hängifna tjenare, hvars trohet och enthusiasm för sina husbönder, nu blifvit blott en tradition; ett exemplar af denna helt och hållet utgångna race, hvars sista telningar – under den stora revolutionens dagar – visade så beundransvärda prof på mod, uppoffring och tillgifvenhet för sina herrar.

Slutligen uppsteg Ida, och Didrik sade bugande, med denna låga ton och vördnadsfulla hållning, som är egen hos detta slags väl uppfostrade domestiker:

– Fru grefvinnan har låtit kalla mig.

– Ja, kära Didrik, – sade hon med denna nedlåtande förtrolighet, som de, hvilka bördsfördomarne upphöjt till samhällets patricier, alltid antaga emot de ringare, i tanke att rätt smickra och visa dem sin bevågenhet, fullt öfvertygade genom en inrotad – generation efter generation fortsatt – förvillelse, att vår herre till deras eget danande begagnat någon sorts finare lera än till deras likars; och folket, å sin sida, gör också allt för att underhålla denna lika löjliga som dåraktiga fåfänga, ty det ligger hos hvar menniska ett anlag att tänka sig något upphöjdt, något underbart och oupphinneligt hos dem, hvilka ständigt äro omgifna af lyckans glans, så mycket mer hänförande, som de ringares underordnade ställning aldrig tillåter dem att skingra illusionen, genom att på nära håll skärskåda den ihåliga prakt som bländar dem, och oron eller smärtan i det hjerta som klappar under den granna rocken; och häraf kom också kanhända den fordna enthusiasmen för deras kungar, denna enthusiasm,[61] som, liksom religionen, skapade martyrer; nu har den såsom all annan enthusiasm till stor del flytt, ty vår tid är ju förståndets, påstår man, derför borde man ock enthusiasmeras för fädernesland, för frihet, för allt stort och ädelt och således äfven för de stora egenskaperna hos en konung, men aldrig för blotta majestätet; likväl är det just detta som i alla tider verkat på dem som solat sig i den kungliga nådens sken, och ehuru den, som folket satt till statens högsta styresman, endast i denna egenskap borde vördas, och jemlikhet är det första och tydligaste begrepp vårt förnuft fattar, dåras hopen likväl af glansen från den purpur, som ofta varit färgad i dess eget blod, och från den krona de sjelfva smidt.

– Hvad befaller fru grefvinnan? – började Didrik åter, då Ida icke fortsatte, utan tankspridd lekte med sitt skärp.

Hon spratt till, liksom om hon vaknat ur en dröm och i det hon lade handen öfver pannan, liksom för att reda sina tankar, sade hon:

– Didrik, jag har alltid ansett dig mera som vän än tjenare, och som jag icke eger någon, till hvilken jag sätter mera förtroende än till dig, så vill jag säga dig, att, i händelse jag skulle dö innan min son återkommer, så är mitt testamente, jemte alla andra papper af vigt, förvaradt i denna chiffonnier . . . Och ännu en gång, Didrik, påminn dig nu det löfte du gifvit mig, att som en far vaka öfver Edvard, hans obetänksamhet, liflighet och oerfarenhet skall säkert störta honom i tusen bryderier och kanske faror, det är du Didrik, som – då du icke kunnat förekomma dem – skall med din klokhet, med ditt lif, om så fordras – skydda honom och afvända följderna deraf.

– Jag lofvar det heligt, – sade Didrik, med en ton, så trovärdig och uppriktig, att Ida räckte honom sin hand, i det hon med en röst, helt och hållet tillhörande en bedjande mor, sade:

– Jag lemnar i din vård det käraste, det enda jag eger på jorden – min son, – och med andra handen dolde hon de frambrytande tårarne.

Så långt i nedlåtande förtrolighet, hade den stolta damen ännu aldrig gått, och förvirrad och djupt rörd, böjde Didrik sig nästan till golfvet och förde hennes hand till sina läppar med samma känslor, hvarmed han skulle kysst madonnans fötter.

Åtta dagar derefter stod Edvard med sin vän på bryggan i Malmö, färdig att med ångbåten afgå till Köpenhamn. Ida hade ganska riktigt bedömt Albrekt: han var en i alla afseenden ovanlig ung man, med förträffligt hjerta, öfverlägset hufvud och principer, vida öfver sina år, men dessa härrörde kanske till någon del ifrån hans ofördelaktiga yttre, ty Albrekt var mycket halt och ovanligt ful.

Fruktad af sina kamrater för sin bitande qvickhet och gäckad för sitt lyte, hade Albrekt tidigt slutit sig inom sig sjelf, och med ifver öfverlemnat sig åt sin utmärkta fallenhet för målarkonsten; rik och oberoende behöfde han ej öka antalet af dessa fattiga artister, som arbeta för bröd och nödgas göra konsten till handtverk; faderlös liksom Edvard – hvilken af alla hans bekanta var den enda som trängt igenom den sträfva bark af bitterhet och frånstötande köld, som Albrekt lagt på ytan af sitt väsen, och anat hans inre egenskaper – hade de båda blifvit vänner för lifvet. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Det var kl. 6, en lugn och klar Julimorgon. Solen glittrade på de små krusiga böljorna som Östersjön jagade in i sundet. Fiskmåsarne seglade långsamt öfver vattenytan och doppade då och då sina glänsande vingspetsar i vågorna, och myggen dansade i stora svärmar öfver vattnet.

– Hvilken herrlig morgon, – sade Albrekt halft för sig sjelf, i det han med artistens förtjusning lät sitt öga irra öfver det klara vattnet till den blå himlen, som hög och ren hvälfde sig deröfver. Edvard hörde honom ej, äfven han syntes försänkt i betraktelser och följde mekaniskt med blicken Didrik, som, åtföljd af en betjent med[63] kappsäckarne, gick öfver landgången upp på däck, der kaptenen vandrade fram och åter, ett par matroser krånglade med linor och tåg, hvars bruk och nyttjande var obegripligt för alla oinvigda, och passagerare kommo ideligen åtföljde af kappsäckar, hattfodral, korgar och knyten utan all ända. En öm mor omfamnade på stranden en välfödd, ljushårig yngling, väl påpelsad, med grannt broderad resväska – förmodligen en present af de tvenne systrar, som nu i sin ordning omfamna honom, hvarvid låset af den nya väskan ideligen hakar fast sig i deras tyllkragar.

– Adjö! adjö . . . kära Gösta, – ropa flickorna om hvarandra och modren torkar sig i ögonen och förmanar honom att ha reda på alla sina saker. En tjock herre skakar hand med ett par andra i stora surtuter, som med håret i pannan se ruskiga och omornade ut, en handelsexpedit springer med skyndsamma steg öfver landgången, följd af en dam i rutig slängkappa med en liten gul hund på armen, och en betjent i dödsångest att komma försent, och med andan i halsen, kommer springande med en hattask.

Nu slår kl. 7, man trängs och knuffas på landgången, passagerare som skola dit, och ömsint folk som följt sina vänner och slägtingar ända upp på fartyget och skola derifrån; nu har ändtligen changementet gått för sig, fåren äro skiljda från getterna, de qvarblifvande ifrån de afresande; Edvard och Albrekt äro de sista, – då i detsamma en vagn kommer i full fart nedåt gatan. Ett fruntimmer och tre herrar sitta deruti, den stannar, en betjent öppnar vagnsdörren, och hvar och en af de unga herrarne, som hoppat ur, täfla om att i sina armar mottaga den unga damen, som hastigt och utan all hjelp stiger ned, bugar sig på ett ytterst behagligt och kanske behagsjukt sätt för sina ledsagare, i det hon med ett förtjusande smålöje säger dem några ord, förmodligen till afsked, och skyndar emot fartyget, hvars landgång man just nu tycks vara i begrepp att draga in; hon vänder sig ännu en gång om och för sitt finger med ett temligen fritt och sjelfsvåldigt koketteri till sina läppar, drar sin hand tillbaka, hvilken en af de unga herrarne fattat för att ledsaga henne, och liksom för att gäcka de eldiga[64] och saknande blickar som följa henne, springer hon öfver landgången och är uppe på ångbåten.

Edvard och Albrekt hade båda med litet mera intresse, än man vanligtvis känner för en reskamrat, observerat henne, och detta var alls icke underligt, ty hon var ganska vacker, med sina stora, svarta, eldiga ögon, af denna förföriska glans, som just är skapad att förvirra karlarnes hufvuden, sina högröda fylliga läppar, det svarta håret som genom sin varma färg mildrade den något mörka hyn, tändernas hvithet och de fylliga – kanske något för fylliga – formerna, hennes djerfva manér och dyrbara, något egna drägt, allt var mer än tillräckligt att göra henne till ett föremål för allas blickar.

En liten kammarjungfru, som länge med orolig min sträckt sin hals och skådat väntande uppåt staden, gick genast emot henne, och båda vexlade några ord på danska; den vackra damen satte sig och lät sina blickar öfvertyga sällskapet på däck, i synnerhet det manliga, och då de slutligen stannade på Edvard som, lutad emot en soffa, länge med beundran betraktat henne, blixtrade det till i hennes ögon, och en så vältalig min af förvåning, välbehag och intresse öfverfor hennes ansigte, att Edvard slog ned sina ögon och rodnade lätt, men lyfte dem genast åter, och ehuru han känt att hennes blickar oaflåtligt hvilat på honom, var han nära att rodna ännu en gång, för det varma uttrycket deruti; men rädd att synas som en skolgosse i den vacka okändas ögon, bemannade han sig och sökte rätt stadigt återgifva henne sina eldiga blickar.

– Jag skulle väl vilja veta hvem det der vackra fruntimret är, – sade Edvard ändtligen och vände sig till Albrekt.

– Mon dieu, jag vore frestad att tro er vara gamla bekanta, att dömma efter edra ömsesidiga blickar, – sade Albrekt, som betraktade henne med en öfverlägsen, spefull och leende min.

– Hon är förtjusande, tycker du icke det? – fortfor Edvard, utan att gifva akt på Albrekts svar eller hans sardoniska leende.

– Åhjo, hon är förförisk, åtminstone i sin egen tanke, det syns allt för väl.

– Du tycker icke att hon är vacker kanske?

– Hon har varit, det kan man också se.

– Varit, hvad menar du med det?

– Jag menar, att den tid då hon slog ned sina ögon, i stället att låta dem så der djerft komma andra att rodna i hennes ställe, var hon säkert ganska vacker.

– Hon misshagar dig rigtigt, tror jag? – sade Edvard med ofrivillig och barnslig förtrytelse öfver Albrekts allusion på hans förlägenhet.

– Dylika qvinnor, som så der ohöljdt visa att de hafva ingenting att förlora, misshaga mig alltid.

– Du är i sanning bra hastig i dina omdömen – sade Edvard, under ett försök att härma Albrekts spetsiga och elaka ton.

– Kan väl vara, men hon betraktar dig i detta ögonblick, med ögon, som åtminstone icke tyckas tillhöra någon Susanna, – sade Albrekt skrattande.

– Nå men om alla qvinnor voro Susannor, så vore verlden bra tråkig; – återtog Edvard, i det han med en förstulen blick sökte utröna sanningen af sin väns anmärkning.

– Såå, nå trösta dig då, ty här har du min själ gjort en radikal eröfring, och om jag icke bedrar mig allt för mycket, så komma inga långa omvägar i fråga.

Edvard smålog; Albrekts ord och den okända damens leende min lät honom för första gången känna den bedrägliga ljufheten af en smickrad fåfänga, och det gick som det nittionio gånger af hundrade går, att Edvard med ens trodde sig vara kär i den vackra okända, då han egentligen blott var kär i sig sjelf; det har ännu ganska sällan händt, att den, som visat sig vara förälskad uti oss, icke väckt vårt deltagande, om icke vår genkärlek, ty fåfängan spelar en större roll i kärlekens historia än man i allmänhet tror. Edvard hade förut aldrig tänkt på sina företräden, och den som först gjorde honom uppmärksam derpå, väckte hans intresse och förtjusning, han var för första gången föremål för en vacker qvinnas uppmärksamhet[66] och välbehag, och detta förfelade väl aldrig alt göra verkan i en sjuttonårig ynglings fulla hjerta.

– Nå vill du veta hvem den der vackra äventyrerskan är? – frågade Albrekt en stund derefter, då han kom upp på däck.

– Hvilken fråga! jag förgås af nyfikenhet att veta hur jag skall kalla henne, ty ehuru vi pratat med hvarandra en lång stund, vet jag blott att hon är danska; men att hon är en dam af stånd, är utan tvifvel; hon uttrycker sig med sådan lätthet, och hela hennes konversation förråder för mycken bildning att icke du skulle ha misstagit dig om henne.

– Bah! hvarför skull jag misstagit mig, äfven om hon vore en furstinna.

– Nå ja, det är emellertid det samma, säg mig blott hvem hon är.

– Det borde vi genast kunnat begripa, det är en skådespelerska ifrån theatern i Köpenhamn; hon har rest några månader i Sverige och gifvit gästroller i Malmö, der hon väckt mycken furor bland de fashionabla ungdomarne, och återvänder nu till Köpenhamn, sedan hon ruinerat dem i alla afseenden.

– Men hennes namn?

– Hvad gör det till saken? Men om det intresserar dig, så vet jag också det.

– Nåväl!

– Hon kallar sig Agatha, förmodligen har hon gjort mesta lyckan i Friskytten och bibehåller derför namnet som en doux souvenir.

– Men, min Gud, du kan väl unna henne få vara döpt till Agatha också, – sade Edvard, skrattande åt Albrekts vresiga ton.

– Ja bevars, men sådana der damer bibehålla sällan det namn de äro döpta till, ty för hvarje ny älskare mottaga de vanligen ett nytt dop.

– Jag tror min själ att du rest ut, för att slunga fördömmelser och draga i härnad mot vackra fruntimmer, men då lär du icke komma att värfva många anhängare för ditt kall; jag säger dig på förhand att mig åtminstone[67] gör du ej till proselyt, återtog Edvard, ännu skrattande.

– Jag har just icke räknat derpå heller, efter hvad jag kan se, men jag misströstar icke att den vackra Agatha skall göra det sjelf, ifall du fortsätter hennes bekantskap.

– Det var vid himlen en kostlig förhoppning! . . . jag trotsar dig.

– Se så, vänta litet, och presentera mig under tiden för henne, ty du är förmodligen redan att anse som en gammal bekant till henne, och jag hyser den största lust att komma i åtnjutande af samma lycka, – sade Albrekt leende och drog Edvard med sig fram till den vackra aktrisen, som med fötterna insvepta i en schawl och upplagda på soffan, lutad emot en kudde, tycktes anse sig som hemma i sitt eget rum, och läste gäspande en fransysk roman.

Öfvertygad af den höga färgen på Edvards kinder och lifligheten i hela hans väsen, att den vackra danskan i hög grad väckt hans intresse och angelägen att bjert framställa den förledande aktrisen i samma dager – för sin unge oerfarne vän – som han sjelf såg henne, var det Albrekts mening att persiflera och drifva med hennes behagsjuka och obetänksamhet, samt derigenom nedsätta henne i Edvards ögon och väcka hans afsmak; men Agatha var honom för slug: qvinnor ega vanligtvis en förundransvärd skarpsinnighet att bedömma det intryck de gjort på männerna, och qvinnor af Agathas halt isynnerhet, så att oaktadt Albrekts fintlighet och verkliga qvickhet, var det honom omöjligt, att komma åt henne; så mycken takt, så mycken skicklighet och finhet utvecklade hon i sitt sätt och sina svar; lika djerf och kokett hon var emot Edvard, lika återhållsam och behagfullt värdig var hon emot Albrekt, som – utan att brista i vanlig grannlagenhet och antagna seder – icke kunde annat än bemöta henne passande och aktningsfullt; och ehuru inom sig fördömmande hennes påtagliga bemödanden att fängsla Edvard, måste han mot sin vilja beundra hennes fina slughet, och medgifva att man knappast kunde falla offer för en mer skicklig, förförisk och behaglig varelse[68], och verkligt farlig, i fall hon på allvar ville begagna det välde hon med hvarje minut tillegnade sig öfver den förtjuste Edvards sinnen.

För alla de andra passagerarne var öfverfarten ingenting särdeles angenämt, men för Edvard och Agatha tycktes den vara några minuters verk, och oaktadt Albrekts spefulla anmärkningar och Didriks oroliga uppsyn, hade Edvard slagit sig ned bredvid henne, och ”om jord och himmel störtat samman, så hade han icke kännt dess fall,” så ifrig tycktes han vara att lära sig danska språket, hvari han också förmodligen gjorde stora framsteg, ty de syntes förstå hvarandra mycket väl, ehuru Edvard åtminstone säkert misstog sig, ty i sin oerfarenhet drog han alls icke i tvifvel att han var kär på fullt allvar; och förtjust att icke finna Agatha sådan han föreställt sig alla fruntimmer, tysta, blyga och tillbakadragna, utan i stället så oändligen uppmuntrande, glad och förtrolig, kunde han icke nog i sitt sinne beundra den sköna danskan, och rätt lifligt, med ord och blickar, visa henne denna beundran.

Hvad Agatha åter angick, så egde Edvard för henne alla nyhetens behag, ty aldrig hade hon haft en så oskyldig, så vacker och så upprigtig älskare.

Man påstår att ingenting lär vara så behagligt för en erfaren qvinna – van att bedraga och bedragas – som att vara föremålet för den blyga, nästan omedvetna känslan, som flammar i rodnaden på en sjuttonårig kind, och denna smak är allt för naturlig att kunna klandras. Lärarekallet i nästan hvad fall som helst är högst mödosamt och bedröfligt, men här – och endast här – är det förtjusande, ty man är säker att alltid finna läraktiga elever, och hur ljuft att följa deras framsteg, och slutligen – att sjelf skörda frukten af deras kunskaper . . .

Åtminstone lär väl den vackra Agatha hafva tyckt så, ty hon log så förföriskt, så intagande, hvarje gång Edvards mörka öga sänktes för hennes lågande blick, och jagade blodet till hans panna, eller hennes hand vidrörde hans, och denna hand – fin och liten som en flickas – sakta och darrande slöt sig omkring hennes knubbiga fingrar.

Albrekt såg att Edvard var redan för mycket intagen, för att lyssna till hans varningar, och fann att det återstod honom endast att bevittna sin unga skyddlings första dårskap, men hoppades att kunna hejda honom då det första och lifligaste intrycket förbleknat; och Didriks trogna vaksamhet undgick icke heller den yrsel, som fattat hans unga herre, det rus den vackra qvinnans ögon söft honom uti, den förtrollning hon med hvarje blick gjorde allt mera farlig, och den hederlige tysken – med samma instinkt som låter hunden förstå sin sofvande herres fara, ty Didrik hade sjelf ingen erfarenhet af kärlekens våda – anade intet godt af detta, och såg ändtligen, med innerlig förnöjelse, Köpenhamns efterlängtade torn och kyrkor framskymta.

– Ah! vi äro redan framme . . . – stammade Agatha, liksom väckt ur en dröm.

– Det är förbi! – suckade Edvard, som verkligen drömt och icke hade ringaste reda på tiden, ty alla ”ungdomar,” som för första gången fastnat på de limspön en vacker qvinna utsatt för dem, flaxa som en fångad fågel och bli alldeles borttappade.

– Vi måste skiljas . . . jag återser er kanske aldrig mer . . . – hviskade Agatha ömt, och lutade sig förtroligt emot Edvards arm; men som han endast suckade och i sin enfald tycktes ämna underkasta sig den grymma skiljsmessans qval, så beslöt den känslofulla sköna, hvilken kände detta öfvergå sina krafter, att göra våld på sin qvinnliga blyghet, och gifva honom en vink om sättet att undvika dem.

Alla passagerarne voro redan gångna ifrån fartyget; Edvard hade icke gifvit akt på Didriks fråga hvar han ville bo; och då denne slutligen påminte honom att gå i land, var Edvard sysselsatt att kasta kappan omkring Agathas runda axlar.

– Jag kommer, – svarade Edvard otåligt, och bjöd i detsamma armen åt den vackra aktrisen för att ledsaga henne till vagnen som väntade.

– Glöm mig ej, – läspade hon med vek röst, och ledsagade dessa ord med en handtryckning, som fulländade hennes seger öfver den förbryllade ynglingens[70] sinnen; vagnsdörren slogs igen, och undkommen förtrollningen af hennes närvaro, följde Edvard drömmande Didrik – som med en suck öfver otacksamheten af sitt mentors-kall – tog vägen åt hotellet der Albrekt väntade dem.

– Nå det gläder mig af hjertat att du ändtligen kunnat slita dig lös, du hade annars på min heder blifvit utan middag . . . som du ser har jag redan börjat, – sade Albrekt då Edvard inträdde.

– Gör ingenting, jag känner mig icke hungrig.

– Då har den här sjöresan haft motsatt verkan på oss, ty jag har aptit af bara fan.

Edvard svarade ingenting, han stannade helt tankfull vid fenstret och skådade utåt ”kongens Nytorg”.

– Mer än tvenne dar är det ju beslutadt att vi icke stanna här; – fortfor Albrekt med full mun, – Hvad Köpenhamn har anmärkningsvärdt, har jag sett, och du ser mig just icke särdeles nyfiken ut?

– Nej visst icke.

– Nå då vill du kanhända resa förr, och jag ser ingenting heldre.

– Åh nej, hvarför det? jag bör väl se mig omkring här litet först, – sade Edvard något förlägen, under det han satte sig, och öfversåg anrättningen som Albrekt hade framför sig.

– Hör! vet du hvad, mon chère! ditt sätt att äta har verkligen uttömt mitt tålamod; det är ganska säkert en timma se’n jag hoppades att du skulle sluta, – sade Albrekt gäspande i soffan, der han låg utsträckt. – Jag går min väg, eller också somnar jag ifrån dig, tillade han med en röst, som icke lemnade något tvifvel om verkställigheten af hans sista beslut.

Och Edvard hade icke ringaste lust att hålla sin vän vaken, han var i det tillstånd, då våra vänner obligera oss aldra mest när de somna ifrån oss, så att vi blifva lemnade åt oss sjelfva; han fruktade Albrekts både sarkasmer och förnuftiga råd, han kände dunkelt att han närde fröet och uppsåtet till en dårskap inom sig, och rar derför angelägen att undvika Albrekt. Den förtrollande Agathas mörka ögon spökade i hans hjerna och[71] med en förälskad pojkes ensidighet, var hon enda föremålet för hans tankar, det enda som intresserade honom i hela Köpenhamn, och väl för hundrade gången vände han och beskådade det lilla guldkantade adresskort, som hon vid afskedet lagt i hans hand, och i hans uppeldade sinne lefde och rördes blott den enda tanken, det enda brännande begäret att återse henne.

Hvem har icke varit sjutton år, hvem vet icke hvad en önskan vid denna ålder vill säga, hur inbillningen, rik och glödande, stegrar hvarje njutning, hur våra känslors rikedom och värma ger färg och lif, vigt och värde åt allt? Edvard var förtjust öfver Albrekts sömn, hvilken tillät honom att ensam, utan frågor eller anmärkningar aflägsna sig; nu berodde det blott på att också undkomma Didriks vakande öga, men denne – som längesedan glömt att han någonsin haft äran se den vackra aktrisen, och hoppades att Edvards minne var lika klent som hans eget – var ganska lätt att narra, och med en hemlig önskan om en rätt lång och ostörd hvila för sin sofvande vän, skyndade Edvard, – med känslorna hos en skolpojke som springer ifrån sin lexa, – ut, och efter många omvägar stod han ändtligen med klappande hjerta vid porten af det hus adresskortet anvisat.

Han mottogs i Agathas förmak af den lilla nätta kammarjungfrun han sett på ångbåten, med en betydelsefull min och ett knipslugt leende, som tillräckligt bevisade att han alldeles icke var oväntad. Hon försäkrade honom med en mycket trovärdig min, att hennes matmoder visst icke kunde mottaga någon, ty hon var sysselsatt att instudera den rol hon redan qvällen derpå skulle spela, och först efter flera föreställningar kunde hon förmås att anmäla den blyga älskarn, som med yttersta otålighet afvaktade sin dom och trodde knappt sin lycka då hon återkom med tillåtelse för honom att få inträda.

Agatha satt, eller snarare låg i en soffa, hvars purpurfärgade siden stack bjert af emot den tunna hvita drägt, hvaruti hennes mjuka vällustiga gestalt var sluten som i en sky af musslin; hennes vackra svarta hår, illa uppfästadt, hade fallit ned på ena sidan och dess tjocka mörka lockar gjorde halsens hvithet ännu märkbarare; de[72] små fötterna, instuckna i tofflor af ljusblått siden, skymtade fram under klädningen, och ifrån lampan på bordet framför henne, hvilken brann under en starkt rosen färgad kupa, spreds ett matt skimmer öfver hennes något bleka ansigte och mildrade den mörka ringen omkring hennes stora ögon, samt gaf hela den scen, som visade sig för Edvard, ett mystiskt och obeskrifligt behag.

Hela hennes ställning så studeradt vårdslös och så behagsjuk, skulle på en mera erfaren kanske gjort en motsatt verkan, men han tyckte sig aldrig i sitt lif sett en mera förtrollande syn, och då hon ställde ifrån sig den glindrande kristall-flaska, hvarmed hon tankspridd lekt då Edvard inträdde, till hälften reste sig upp och med ett leende fullt af ömhet och värma räckte honom sin hand, mjuk och parfymerad, var han färdig att falla till hennes fötter, alldeles hänförd af en skönhet, som nu i halfdunklet syntes honom ännu tusen gånger mera förförisk, än han sett den förut vid dagsljuset på ångbåten.

Agatha talte till honom, han hörde hennes ord utan att fatta meningen, han svarade henne osammanhängande och mekaniskt, i det han slukade henne med sina blickar; aldrig hade tvenne ögon varit vältaligare och uttryckt en varmare och mera sann beundran, under det läpparne voro stumma, och aldrig hade den sköna och listiga qvinnans fåfänga skördat en fullständigare seger, en mera afgörande och synbar triumf; och leende öfver det intryck hon gjorde på den förvirrade gossen, – hvars hela utseende okonstladt vittnade om hans öfverraskning och förbländning – drog hon honom ned bredvid sig på soffan.

Qvinnorna ega i allmänhet en outgrundlig förmåga att omärkligt besegra äfven den ihärdigaste blyghet och tafatthet, och Agatha var tålamodet sjelf, och tycktes finna ett verkligt nöje till och med i att steg för steg bortjaga den hos sin unga vackra elev, som vann i eld hvad han förlorade i oskuld.

Snart var det han som talte och hon som hörde på, han som fäste på henne sina passionerade blickar, och hon som nedslog sina, – med ett ord aldrig har det funnits[73] en vackrare lärarinna, aldrig en läraktigare discipel, och aldrig en snabbare framgång.

Timmarne flögo som minuter. Edvard vaknade som ur en dröm, och trodde knappt sina ögon, då de föllo på pendylen framför dem, som visade på elfva; hans första tanke var på Albrekt och Didrik; troligen voro de oroliga öfver hans frånvaro . . . man måste skiljas. – Edvard steg upp dröjande, och endast hoppet, att ännu nästa dag återse henne, gjorde skiljsmessan dräglig.

Edvard kom hem tusen gånger mera kär och förvirrad än han gick bort; Agatha var för klok och erfaren att genom en allt för lätt och hastig seger minska värdet af det mål, som oupphörligt föresväfvade Edvards upphettade inbillning, och hämma, kanske qväfva hans passion redan i dess början, och Edvard – brinnande och otålig – harmades nu öfver sin egen blyghet och Agathas stränga återhållsamhet. Albrekt som icke ett ögonblick kunde misstaga sig på sin väns ställning och sinnesstämning, insåg fullkomligt genom Edvards korta svar, och den trottsighet som alltid legat i hans lynne, och nu med full kraft frambröt vid Albrekts varningar, att han måste lemna Edvard åt sig sjelf, och öfverlåta åt tiden och erfarenheten att sansa och afkyla honom. Nu hade passionens ström fattat honom, han var redan midt i dess hvirfvel, och bruset deraf öfverröstade helt och hållet hvarje råd af förnuftet.

– Man ger Hamlet i qväll, – sade Edvard, som halfliggande i en soffa, läste i ett tidningsblad. – Det måste vi se, eller hur? tillade han, frågande med en blick på Albrekt, som satt qvar vid det halft afdukade middagsbordet, dagen derpå, och ritade vårdslöst, i ett album framför sig, en mängd fantastiska figurer, foster af bizarrerierna i en artists inbillning.

– Hvarför det? – sade Albrekt med sin korta, skarpa röst, utan att lyfta hufvudet ifrån papperet.

– Hvarför det! – så du talar, ett mästerverk, en pjes af Shakespeare.

– Bah, ett mästerverk för några hundra år se’n ja . . . men nu kan jag icke fatta hur någon menniska kan finna nöje i dessa osmakliga karrikatyrer.

– Du förvånar mig . . . osmakliga karrikatyrer, hur kan du våga dylika yttranden? – sade Edvard.

– Ja hvad är det väl annat? Alla känslor, alla passioner han skildrar äro så öfverdrifna, så oformliga att de bli’ karrikatyrer och väcka vämjelse; kom ihåg ”Kung Lear”, kan man läsa, eller se något otäckare, jag tillstår att mina nerver åtminstone ledo en verklig tortyr, jag måste våldföra min natur för att kunna uthärda att se den till slut, och hvilket språk sedan.

– Ja just språket, hur träffande, hur kraftfullt!

– För ett par sekler tillbaka kallades det så, men nu kallar jag det åtminstone för groft ända till äckel, och rått ända till afsky.

– Men hvilka djerfva och slående liknelser, hvilka färgrika bilder!

– Djerfva – åtminstone, ty han skyr ingenting; och lånar dem par preference ur den lägsta, eller rättare smutsigaste sfer.

– Du är ohjelplig, kära Albrekt, – afbröt Edvard med häftighet, – med dylika uttryck opponerar du dig ju emot hela den civiliserade verlden. Vet du då icke att det är snillets företrädesrätt att icke behöfva, icke tåla några band på sin inbillnings vingar?

– Det är sannt, och denna företrädesrätt har han, också begagnat, då han talar om ”barnsängs-tärda länder”, tusen andra saker att förtiga; kan man vara mera fördomsfri? – sade Albrekt skrattande.

– Men, min Gud, du måtte väl icke förneka Shakespeare’s snille ändå, det har blifvit ett axiom, och lika gerna kunde du påstå att Carl XII var en mes, och Luther en karnalje, – inföll Edvard lifligt.

– Gud bevara mig derifrån, jag inser visst att han var ett snille på sin tid, men det har alltid förefallit mig kuriöst att man i våra dagar skall beundra hans plumpa och grofhuggna qvickheter, liksom om vi nu skulle begagna[75] och admirera de första oformliga fartyg man hittade på att bygga, och hvad jag sannerligen finner mest beundransvärdt är öfversättarens otroligt vidsträckta kännedom om alla snuskiga och oqvädings-ord, vårt annars – som det påstås – fattiga språk eger, för att så förträffligt återgifva författarens mustiga meningar.

– Ja deruti har du rätt, men nu lemnar jag sir Shakespeare i sitt värde och går i alla händelser och ser hans Hamlet, – vill du följa med? ja, eller nej?

– Hvilken fråga! Skulle jag vara en så dålig mentor, att jag lemnade min unga Telemaque redan andra qvällen vi äro här!

– Nåväl, då skickar jag min betjent efter biljetter.

– Vänta ett ögonblick! – vet du hvem som spelar Ophelias rol?

Edvard svarade ingenting, och dolde sin tillfälliga färgskiftning, i det han drog på klocksträngen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Om aftonen då de båda vännerna, tillsammans med ett par unga Köpenhamnare af Albrekts bekanta, sutto på spektaklet, väcktes Edvards uppmärksamhet af några elegant klädda herrars högljudda, högst fria anmärkningar och lättsinniga konversation i logen bredvid. Edvard var visserligen intet helgon, eller fullkomligt obekant med den jargon, som är ingenting mindre än ovanlig ibland unga män, hvilka – i brist på all annan bravur – söka öfverträffa hvarandra i cynism och oförskämdhet, men hvad han nu hörde öfverträffade likväl hans hittills förvärfvade erfarenhet, och endast det välljudande franska språket – som så förträffligt lånar sig till dylikt skämt – på hvilket samtalet fördes, förmildrade något det stötande deri.

– Det skulle roa mig att veta hvilka de der äro? – sade Edvard sakta till Albrekt, som pratade med sina danska vänner och icke gifvit akt på sina grannar.

Albrekt vände sig om och såg en liten svartskäggig karl, med eldiga ögon och uttrycksfullt ansigte, som beledsagade sin högljudda konversation med lifliga gester för sin kamrat, som var lång, något fet, med ett blekt ansigte, hvars, ehuru fina, drag voro mera fula än vackra,[76] och egde denna slöhet och slapphet, som vanligen förråder en depraverad och försliten nöjets dyrkare. Ett matt och sömnigt leende, som då och då flög öfver hans fina läppar, var enda beviset att han hörde sin väns ganska qvicka, men ytterst skamlösa infall och anmärkningar, som egde ingen retelse, gjorde ingen verkan på hans förhärdade natur, hvilken helt och hållet tycktes förlorat förmågan att mottaga några intryck, och det kalla löjet på hans bleka ansigte liknade mera grinet af ett lik, rördt af galvanismen, än en lefvande menniskas känsloyttring; han var klädd med högsta omsorg och elegans, och stödde sina hvita händer – blixtrande af ringar – på en stor långhårig hund, hvilken med framfötterna hvilande emot logekanten, tycktes med långt större lif och intresse betrakta de omgifvande föremålen, än hans herre.

– Känner du de der herrarne? – frågade Albrekt den ena af sina danska vänner, sedan han uppmärksamt betraktat de båda samtalande.

– Ja visst, – svarade denne leende, – de äro för närvarande de tongifvande eleganterna i vår stad, åtminstone i hvad moder och dårskaper beträffar.

– Jag tycker mig bestämdt känna den ena af dem.

– Det kan väl hända, ty de äro båda utländningar, den ena en artist, en fransk målare, eller rättare en dilettant, som du sjelf, en vicomt de Beaufleur, och den andre en svensk grefve B., kanske slägt till din unga reskamrat der.

– För tusan, det är då ingen annan än din egen onkel vi här träffa på, – sade Albrekt skrattande.

– Ja verkligen, – svarade Edvard, i det han med ännu mera uppmärksamhet betraktade den långa bleka främlingen, – jag tycker mig verkligen känna igen hans talgiga ögon, ehuru jag blott var ett barn när han var i Stockholm.

– Du måste presentera dig för din slägting, han ser på min ära ut, som han brann af lust att få heta onkel, och trycka dig i sin famn.

– Men jag vet icke, – sade Edvard tvekande. – Jag känner honom nästan icke alls.

– Så mycket bättre, dess mera pikant blir ert förhållande[77], han skall bli förtjust att finna i dig en så hoppgifvande telning af sin familj – hvilken jag tror icke är särdeles talrik, – och som i hans ställe kan fortplanta dess ärorika namn, ty han är ju sjelf icke gift, och lär icke hysa särdeles böjelse för det äkta ståndet, men kanske han har ändrat åsigter och skaffat sig en fru, sedan jag lärde känna honom i Stockholm?

– Åh nej, hofmarskalken B. är ännu ogift, han har vistats här hela sommaren, – sade den unge dansken bredvid Albrekt.

– Förträffligt! du kan då ha hopp att få ärfva honom; alla onklar borde hysa lika värdiga tänkesätt, – sade Albrekt muntert.

– Men jag fruktar han är rik endast på skulder, efter hvad jag hört, – inföll Edvard.

– I det fallet måste du åtminstone, medan han lefver, profitera af den rika erfarenhet hans långa ungkarlslif gifvit honom, – ty han är väl åtminstone fyrtio år, ehuru han klär sig som en pojke, – och det skall säkert bli honom ett nöje att meddela dig sina faderliga råd och förmaningar.

Edvard svarade ingenting, ty nu drogs ridån upp och allas blickar vändes åt teatern.

Under en mellanakt fullföljde Albrekt sin idé, – hvilken Edvard sjelf tycktes vara mycket likgiltig för, – att presentera sin vän för hans onkel, som i första ögonblicket syntes helt bestört och ingenting mindre än belåten att ega en brorson med Edvards utseende, – hvilken genom sin längd och hållning såg mycket äldre ut än han verkligen var – men fann sig slutligen förträffligt vid att spela rolen af jeune onkel; frågade efter hans förtjusande mor, och behandlade sin nevö så förtroligt och kamratlikt, att för den förvånade Edvard intet annat parti fanns än att antaga samma ton emot honom tillbaka.

Första akten var slut. Edvard hade med klappande hjerta igenkännt Agatha i Ophelias rol, och rodnat lindrigt då Albrekt utropade:

– Ah! se bara vår vackra reskamrat . . . fan så[78] angenäm surpris, jag fick icke tag i någon affisch och visste icke om att vi skulle få tillfälle att beundra henne på scenen också just i afton.

Men Edvard visste det allt för väl; det var snarare för Agatha än för Hamlet han proponerat att gå på spektaklet, och på Albrekts spefulla min fann han att denne nog insåg detta.

– Se bara lilla Agatha, som nu är återkommen, se’n hon varit i Sverige en liten tur på sommaren och förtjusat mina hederliga landsmän; hon har minsann icke förlorat på den saken, se hur godt hull hon fått, man vore frestad tro, att här i Danmark det är lika betydelsefullt och fruktbärande för damerna att resa till Sverige, som det är i mitt fädernesland att resa till Tyskland, – sade hofmarskalken skrattande, just då Agatha med tragisk pathos utropade: – Då är jag så mycket mera bedragen.

– Hon är ju en verklig liten satan! hvilka armar, hvilken förtjusande smidighet, hvilken grace i rundningen af hennes lif, – sade fransmannen, – och nästan slukade den vackra aktrisen med sina blickar.

– Ja, hon har i sanning bibehållit sig förundransvärdt, ty hon är af de passerade skönheterna . . . säkert tretio år, – sade hofmarskalken och ryckte på axlarne, under det han betraktade Agatha genom kikaren som han höll för ögonen. – Då jag för flere år se’n tillbringade några månader i Köpenhamn, hade jag tillfälle att på närmare håll beundra hennes då ganska förföriska behag, – åh jag mins det nu ganska väl, det var en förtjusande sejour jag då gjorde . . . det var egentligen jag som gjorde hennes första edukation i den ljufvaste af de dubbla roler hon gjort till sin lefnads uppgift att spela, och om hon lyckas att deruti förtjusa någon af er, mina herrar, så kom ihåg att ni till stor del har mig att tacka derför, – fortfor han med en ton och ett leende af utomordentlig cynism.

– I sanning, det är en uppeldande tanke, som förlänar ett nytt behag åt den sköna Agatha, – sade Albrekt och vände sig till Edvard med ett satiriskt leende, – hon var vår reskamrat på ångbåten hit, och Edvard[79] syntes uppriktigt betagen i henne, jag slår vad att han hade någon aning om hennes bepröfvade företräden.

– Åh, i det fallet, min bästa nevö, är jag förtjust öfver min bekantskap med henne, ty den tillåter mig presentera dig, hon är en charmant värdinna och Köpenhamns gladaste och elegantaste karlar samlas hos henne; ännu i qväll tillbjuder jag henne min vagn och vi följa henne hem om du har lust?

Edvard var röd af harm, och stammade några osammanhängande ord, som hans onkel tog för bifall.

– Ma foi! det gläder mig riktigt att leda dina första osäkra steg på nöjets bana, der jag sjelf är så tillräckligt hemmastadd och renommerad, att du utan tvekan kan följa mina råd, – sade hofmarskalken med en min af inre tillfredsställelse. Hon är kanske en sol i nedgående, mais, n’import! hon är i alla fall rätt lockande helst för sådana små debutanter som du; vid dina år skulle Agatha förvridit hjernan på mig. – Åh! hvad det är skada att man ej i all sin lefnad förblir sjutton år . . . hvilken spänstighet, hvilken glöd, hvilken imagination, som sedan ingen konst kan ersätta, – sade den gamle syndaren suckande.

Albrekt ryckte på axlarne med ett sardoniskt leende, och fransmannen utropade i det han gäspande sträckte sig baklänges:

– Åh ja, det är det första syndafallet som har mest behag; och i intet fall har man mera skäl att sakna de gamles Lethe än här, ty då blef det beständigt första gången.

– Då man icke eger en enda känsla qvar att trottsa, är nöjet och retelsen förlorad, – återtog hofmarskalken för sig sjelf med en ton af djup nedslagenhet, och steg upp. – Men nu, mina herrar, tror jag att vi gå och uppvakta den sköna Ophelia, se’n hon drunknat för den öfriga publiken; det är billigt att någon af oss bereder henne en ljufvare död i afton, det är i mitt tycke så mödosamt att ständigt spela dygdig på scenen, att man ej må förundra sig att aktriserna, de stackars små englarne, ta’ sin skada igen utom densamma.

– Så mycket mer som ingenting tråkigare och afskyvärdare[80] finns än dygdiga qvinnor, – sade vicomten och läste igen logedörren.

– De äro också gudskelof endast en symbol, en fantasi i poetiska hjernor, ty en verklig dygd är en absurditet, en onaturlighet, som, i fall den kunde påträffas, vore värd millioner, ty den skulle framkalla ett motstånd, en strid och en seger. Ah, hvilken seger . . . då man nu deremot endast gör ett litet blindt alarm, spelar en komedi och företer några preludier, som kallas dygdiga betänkligheter, men allt detta är utnött, tråkigt ända till vämjelse, och det uppfriskande uti att misslyckas i en kärleksaffär är en rekreation, som jag fåfängt i hela mitt lif hoppats på, – sade hofmarskalken med en så skrytsam djerfhet, att Albrekt skrattande utropade:

– Men då man ser er, herr grefve, skulle man, ta mig fan, kunna svära på att denna uppfriskande sällhet mer än en gång varit er.

Bullret af den igenslagna logedörren förtog emellertid Albrekts ord, hvilka hofmarskalken icke låtsade höra, eller också verkligen gick miste om.

På Edvard hade emellertid detta samtal gjort den verkan det icke kunde undgå att göra; den slöja af blygsamhet som ynglingen – af en ännu icke helt och hållet utplånad finhet och grannlagenhet i känslan – vill kasta öfver sitt första fall, då han kallar det kärlek och tror sig älska, var nu obarmhertigt bortryckt; Edvard insåg både sin egen känslas rätta beskaffenhet och Agathas värde, och vinsten blef endast att han nu var en djerf och oblyg man, som handlade af öfverläggning, i stället för en berusad yngling, hänförd af passionen. Och aldrig kunde en sjuttonårig pojke vara i en mera passande sinnesstämning för att med framgång besöka en vacker och lättsinnig qvinna.

Lyxen i Agathas salong – der Köpenhamns fashionablaste dagdrifvare voro församlade – vittnade lika mycket om den vackra skådespelerskans allsmäktiga behag, som frikostigheten hos hennes älskare. Och Edvard hade svårt att bibehålla den känsla af djerfhet och köld han känt på spektaklet, och fann sig nedslagen och betryckt ibland detta stojande, skrattande och fria sällskap, der[81] ingen enda tycktes vara så ung och oerfaren som han. Förtretad och missnöjd ämnade han gå sin väg, då Agatha i detsamma inträdde i glansen af en smakfull toilett. Min Gud, hvad hon syntes Edvard vacker! Hennes åsyn verkade en lika fullständig som ögonblicklig förändring i hans sinnesstämning, och då hennes oroligt sökande blick – som icke dröjde på någon af alla dessa, som sökte öfverträffa och öfverrösta hvarandra i artigheter och plattheter – ändtligen med ett så varmt, så hemlighetsfullt uttryck stannade på honom, då kände Edvard blodet hastigt rusa till ansigtet; denna sköna och firade qvinna älskade honom, utmärkte honom framför alla de andra, framför hela denna samling af unga, eleganta, kanske älskvärda män. Edvard reflekterade icke mer, han var åter barn, och kände blott den smickrande fåfängan, det berusande nöjet att vara föremål för Agathas oupphörliga uppmärksamhet och förtrollande koketteri.

Qvällen gick. Champagnen fräste i glasen och i Edvards hjerna, man spelade kort och piano, Agatha sjöng några förtjusande små enkla sånger och hänförde Edvard alldeles, som – indragen i hvirfveln af det djerfva skämt, den munterhet och fria ton som rådde och hvaruti den vackra värdinnan icke gaf sina gäster efter – tackade henne med en blick, så varm och djerf som någon af de andras.

Ändtligen voro alla borta. Edvard ensam stod ännu qvar, drömmande, yr och berusad af det nya och ovana i sin omgifning och sin ställning. – Lutad emot det öppna pianot, gaf han vika för det sällsamma vemod som intog honom, och gaf det omedvetet luft och utbrott i de milda drömlika ackorder han långsamt och tankfullt anslog; de återljudade i de tomma rummen der ljusen brunnit ned i kronorna, och der denna oordning och qvalmiga atmosfer rådde, som herrskar der en mängd menniskor nyss varit samlad.

Gud vet hur länge han stått på detta sätt; slutligen väckt af sjelfva tystnaden omkring honom, fattade han sin hatt och gick att uppsöka Agatha.

Han fann henne längst in i ett kabinett, halft dold i en fensternich, lutad öfver de doftande blommorna i[82] en stor vas. Den granna drägten var bytt i en nattklädning, så hvit och luftig som en sommarsky; de vackra flätorna upplösta, de runda armarne bara ända till axlarne, och öfver hela den mjuka, förföriska gestalten var utbredt ett smägtande och vällustigt behag, som man skulle varit åttio år i stället för sjutton, för att kunna se med lugna pulsar; den lysande, qvicka, lättsinniga och lifliga aktrisen var förvandlad till en så öm och tårmild herdinna, som någonsin vallat en fårskock i en af Gessners mest bräkande idyller.

Edvard stod stum och betagen. Hvad kunde han önska mer, och den lilla hand som räcktes honom, darrade så naturligt att han sjelf kände sig helt modig.

– Är ni qvar ännu? – stammade Agatha med låtsad blyghet och bestörtning, – jag trodde mig redan vara ensam.

– Hur kunde ni tro mig ega styrka att aflägsna mig innan jag fått ännu en blick till afsked från dessa sköna ögon, – svarade Edvard med en djerfhet och säkerhet, som gjorde heder åt Agathas bemödanden för hans framsteg, och hvari vinet och kärleken hade lika mycken del . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Tvenne månader, i stället för tvenne dagar, voro förflutna, och ännu var Edvard qvar i Köpenhamn; efter tusen fruktlösa föreställningar, tusen försök att väcka honom till förnuft, hade Albrekt rest, till Edvards hemliga glädje; nu var han lemnad åt sig sjelf, och Agathas ögon voro de enda stjernor hvarefter han ställde sitt lopp, hennes leenden eller tårar de enda bestämmelser för hans handlingar. Han hade lefvat som i ett rus hela denna tid; den bekymrade Didrik talte, bannades, bad och svor, men allt förgäfves, – hans unga herre var allt för väl insnärjd i passionens nät för att kunna ryckas derur genom en gammal tjenares förmaningar. Didrik, som var en god katolik, lofvade – sedan han uttömt alla fördömmelser på både tyska och svenska, han kände, öfver alla lättfärdiga qvinnor i allmänhet och Agatha i synnerhet, – himlen vet allt hvad för goda saker åt sin skyddspatron, i fall helgonet vore så hederligt och skaffade hans unga husbonde[83] ifrån denna Köpenhamnska Calypso, men St. Hieronymus hade säkert sjelf i sin lifstid haft någon anstöt af dylika synder, efter han nu syntes vara så alldeles döf och lemna syndaren i sådan ro. Den hederlige Didrik var fullkomligt rådlös, ty han hade sagt allt hvad man vid dylika tillfällen brukar säga och användt alla möjliga både hotande och rörande förmaningar, med lika liten verkan, ty i hela verlden finns ingenting så envist och oefterrätteligt, som en pojke hvilken är kär och en höna som vill ligga.

Han hade nu uppgifvit allt hopp, och såg med undergifvenhet den kassa nästan tom, som skulle räckt ända till Italien; och han ämnade just, efter många betänkligheter, att skrifva hem, i mildrade ordalag berätta detta uppehåll redan i början af deras resa och anhålla om den förstärkning, som Agathas pretentioner och Edvards frikostighet gjorde nödvändig, då han en afton gick genom hotellets matsal, och hastigt blef uppmärksam på tvenne unga karlar, som pratande, under det de ömsom njöto af cigarren och kaffekoppen på maten, nämnde Edvards namn.

– Han skall vara omätligt rik, – sade den ena, kastande benen öfver hvarandra och blåsande ett tjockt rökmoln ur sin cigarr.

– Nå, då förundrar mig icke den vackra Agathas sentimentala kärlek till honom – svarade den andra skrattande, – en obegriplig trohet annars . . . det är nu i två månaders tid som ingen annan fått se en skymt af henne.

– Den lilla herrn lär vara svartsjuk som en turk och Agatha är lika klok som vacker, hon ställer sig icke med någon annan så länge hans börs är full . . . han lär ha’ möblerat om hela hennes våning på det mest smakfulla sätt.

– För fan, det måtte icke vara särdeles svårt att ruinera en sådan der ungfågel.

– Det är hans första utflygt det här, han reste för att göra en grande toure genom Europa, men, man tog icke i beräkning, den återhållande kraften hos alla Agathor han kunde möta under vägen, och vingarna buro honom icke längre än hit.

– Det gör mig ondt om pojken, han ser treflig ut, – återtog den första gäspande, och kastade cigarrstumpen ut genom fönstret.

– Bah! det der måste något hvar genomgå, det är alltid det första nöjet i den vägen som kostar mest och smakar bäst. Dessutom, – fortfor han skrattande,lär hans lycka snart vara slut, ty den der unga fransmannen, som jag i går presenterade dig för, är alldeles förbannadt intagen af henne . . . i går qväll åkte hon hem i hans ekipage, och i förmiddags då jag red der förbi, kom han ut derifrån, jag helsade på honom, han var vid det bästa lynne i verlden, och hela hans utseende vittnade om en lycklig efterträdare.

– Nå, på min heder, det är icke för bittida . . . två månader för en pojke om sjutton år.

Didrik ville icke höra mer, han såg ett hopp att ändtligen komma ifrån Köpenhamn, och välsignade fransmannen och St. Hieronymus om hvartannat.

Han tyckte sig också hafva märkt att Edvard sedan någon tid synts mindre intagen af sin kärlek, och beslöt att för första gången handla efter den ryktbara Lojolas sats, att ”ändamålet helgar medlen”, och göra sig till spion, för att söka utforska den sköna skådespelerskan och hennes nya älskare. Ingenting var lättare. Agathas kammarjungfru var icke van vid, och icke anbefalld någon förbehållsamhet, ty hennes matmor – fullkomligt utan alla fördomar – bytte om älskare lika lätt som hon bytte om strumpor, och innan andra dagens afton visste han med säkerhet, att Edvard icke längre – till utseendet åtminstone – var ensam om hennes gunst.

Emellertid förskräcktes han vid tanken på Edvards vrede och sorg vid denna upptäckt, och hade i sitt sinne öfverläst ett långt tröstande och lugnande tal såsom inledning dertill.

Men den kloka Didrik bedrog sig, hans oro var fullkomligt onödig; Edvards kärlek – i fall hans känsla för den sköna aktrisen kunde få detta namn – var endast denna naturliga, ofrivilliga dragningskraft, som hvarje vacker qvinna utöfvar på en ynglings sinnen, och dessutom just genom den omåttliga njutningen deraf redan i aftagande[85]; han var öfvermätt, förslappad och trött, men en öfverlefva af ömhet och välvilja, som man alltid har för det första föremålet för ens tycke, det må då hafva varit hurudant som helst, qvarhöll honom ännu.

Agatha märkte mer än väl att hon icke längre förmådde fängsla detta unga friska sinne, som, allt för ädelt och kraftfullt att länge tåla de bojor en usel passion pålagt det, redan vämjdes dervid, och sträfvade att göra sig fri – och hon skyndade att ersätta hans plats; ty hvar och en har sin fåfänga, och Agathas var att aldrig blifva den öfvergifna, den förskjutna, och tack vare hennes förmåga och skyndsamhet hade denna skandal hittills också aldrig händt henne.

– Du tror således att Agatha är mig otrogen? – – sade Edvard, helt lugnt afbrytande Didriks varsamma inledning.

– Jag är fullkomligt öfvertygad derom, – sade Didrik, helt glad öfver det förstånd hans unge husbonde visade.

– Hur vet du det? – återtog Edvard med en lindrig rodnad af förtrytelse, ty det är en utmärkande egenhet hos männerna, att ehuru de ofta ingenting högre önska, än att qvinnorna skola gifva dem anledning att bryta med dem, blifva vi likväl i hög grad förgrymmade, och förakta dem af hela sin själ, när det inträffar.

Didrik berättade då hvad han hört och sedan fått veta, – och, – slutade han, – gå blott en timma förr än ni brukar i afton till Agatha, och ni skall säkert finna vicomt de Beaufleur hos henne; och om ni går aldrig så litet försigtigt tillväga, skall ni utan tvifvel sjelf bli öfvertygad om hennes otrohet.

Edvard teg och syntes tankfull; han hade svårt att föreställa sig Agatha älska någon annan, – hon, som ännu i går med sanningens hela värma sade sig skola dö af sorg och kärlek om han lemnade henne.

Emellertid ville han hafva visshet, och tvenne timmar före den tid, då han vanligen brukade besöka henne, stod han vid hennes port.

Klockan slog åtta; det var mulet och nästan mörkt[86] på gatan, en svängande lykta spridde ett ojemnt och fladdrande sken omkring porten; med en känsla af beklämning och oro smög han helt tyst uppför trappan genom tamburn och salongen, der blott ett enda ljus brann i kronan och helt svagt upplyste det stora rummet; men han hejdades hastigt vid förmaksdörren af röster, som inifrån Agathas sängkammare nådde hans öra.

Han såg upp. Hela den lilla kammaren der han varit så lycklig, der han vexlat så många varma och lättsinniga löften och kyssar, der hvarje möbel, hvarje vrå, talte om en njuten fröjd, afspeglade sig nu för hans blickar i en stor spegel, som upptog hela väggen mellan fensterna i förmaket, hvilket var alldeles mörkt; ingen hade hört hans steg på den tjocka mattan och han stannade ovilkorligt, betagen af på en gång harm och tjusning vid den scen, som spegeln tyst och trogen visade honom.

Nästan midt på golfvet stod Agatha, starkt belyst af den rosenfärgade lampans sken, som spreds öfver de fantastiska draperierna af glest flor, hvaraf hennes gestalt var omsluten, men knappt betäckt; den ena armen, höjd öfver hufvudet, uppehöll en liten antik urna; hennes ansigte – hvarifrån det svarta håret var bortstruket och samladt i en knut ofvanpå hufvudet – liknade med sin fina oval en vacker kamée, och log med ett förtjusande behag emot den unge fransmannen, som, lutad öfver en portfölj, satt midt emot henne.

– Och denna sköna qvinna har varit min, – tänkte Edvard, och all hans första eld uppflammade vid denna syn, och utan all annan tanke lyfte han redan foten för att skynda fram och sluta henne i sina armar, då målaren i detsamma kastade portföljen ifrån sig och utropade eldigt:

– Nej! artisten förmår icke längre uttränga älskaren, du är en förtjusande Hebe, gudomliga Agatha! och om Olympens blott varit hälften så vacker som du, så förundrar det mig icke om hela gudaskaran lagt sig rusiga, om ej af nektar, så af kärlek hvarenda qväll, men jag älskar ändå mer att kyssa dina rosenläppar, än att[87] efterhärma dem på papperet, jag skulle likväl icke lyckas. – Och kastande armarne om hennes lif, drog han henne ned bredvid sig på soffan.

Svartsjukan – som icke sällan öfverlefver kärleken, – brusade upp inom Edvards bröst och han var nära att rusa fram och rycka den förföriska otrogna ur den liflige fransmannens armar, men han hejdade sig med våld och stannade tyst, slukande gruppen i spegeln med sina blickar.

– Hvad är klockan? – sade Agatha, halft motsträfvig, – jag fruktar Edvard snart kan vara här.

– Edvard? – upprepade hennes älskare förargad. – Ah! jaså, den der lilla svenska grefven . . . Min Gud, har du icke ännu gjort slut med det stackars barnet; stäng blott din dörr för honom och jag ansvarar att han icke mer skall oroa dig.

– Men . . .

– Inga ”men”, min dyraste, tag farväl af din unge Celadon och se mig i stället vid dina fötter . . . jag älskar icke att ha barn till rivaler; och dessutom har du ju redan ledsnat vid hans joller?

– Ja visst, – sade Agatha leende och undvikande den eldige målarens smekningar, – men han är rik . . . och kungligt frikostig.

– Ah, det förändrar saken,– sade vicomten skrattande; – det vore då alltför ohöfligt att förmå dig afstå ifrån en så intressant bekantskap . . . låt honom då komma . . . man skall icke förgäfves säga att fransmännen äro det mest grannlaga och artiga folk i verlden, – tillade han muntert och vårdslöst.

Edvard hade hört mer än nog. Med handen hårdt knuten emot bröstet, liksom för att hejda hjertats alltför hårda slag, vände han sina steg emot sängkammardörren och inträdde hastigt till det öfverraskade paret.

Agatha sprang bestört upp, och vicomten såg ett ögonblick litet förbluffad ut, men också blott ett ögonblick.

– Lugna er, jag kommer blott att säga er farväl, vackra Agatha, – sade Edvard med fullkomligt väl lyckadt lugn och munterhet i tonen; – jag lemnar i morgon Köpenhamn, och ser med förtjusning att ni icke lär[88] komma att sakna mig mycket. Och er, herr grefve, – fortfor han, vändande sig leende till fransmannen, – är jag verkligen förbunden, som ersätter min plats hos den förtjusande Agatha. – Och bugande sig lätt, försvann Edvard ur den förbryllade aktrisens åsyn.

– Den pojken tycker jag om, – sade fransmannen lifligt; – ma foi! han har begagnat sin onkels lärdomar, och kommer att bli en verldsman med tiden.

Edvard tryckte hatten djupt ned i pannan och störtade utför trapporna; nedkommen på gatan ropade han till sig en förbifarande hyrkusk, kastade sig upp i vagnen och, helt och hållet återtagande sin barnsliga natur, brast han ut i gråt af harm, förakt och kanske sorg, ty ingenting verkar så smärtsamt på oss, då vi ännu äro unga och ömsinta, som förnedringen af hvad vi tänkt oss heligast och ljufvast på jorden. Denna sköna och lättsinniga qvinna var hans lifs första vidriga erfarenhet.

Men bland männernas många företrädesrättigheter är icke det den minsta, som tillåter dem att på andra ställen, under andra förhållanden, söka glömma de smärtsamma slag, som hjertat eller stoltheten rönt; då qvinnorna deremot, af fördomar, samhällsförhållanden och husliga pligter ständigt bundna vid hemmets torfva, icke ega ringaste undflygt, eller minsta skydd för minnets obevekliga grymhet, som tusen gånger dagligen, under deras enformiga sysselsättning och instängda lif, låter dem åter upplefva samma smärta.

Dagen derpå sände Didrik i sitt sinne en särskild tacksägelseadress till St. Hieronymus, då han med Edvard välbehållen – ehuru ansenligt plundrad – lemnade Köpenhamn.

II.
En natt på Skillingaryds gästgifvaregård.

Vintern hade flytt, det var åter sommar, midt i Juni månad. Solen hade hela dagen brännt ovanligt hett på den flacka, sandiga heden vid Skillingaryd i Småland; den sänkte sig nu mot horizonten, och de hvita tälten, uppslagna i rader, lyste i dess dunkla blodröda strålar; soldaterna af Jönköpings regemente, som här hafva sin excercis-plats, stodo i skjortärmarne, pratade i tältluckorna och skurade sina gevär, eller lekte och bråttades. En och annan barbent smålandspiga i lintygsärmar, med mjölkbyttan på hufvudet, stannade då hon gick öfver slätten, för att tala med en bror eller fästman; några äldre officerare gingo långsamt emot de låga kojor straxt vid heden, som hafva namn af Skillingaryds gästgifvaregård, och en grupp af yngre stodo samtalande helt nära landsvägen, då en vagn, kommande ifrån Klefshultsvägen – med möda framsläpad i sanden af de små magra skjutshästarne, pådrifna af sin barbenta springande husbonde – väckte deras uppmärksamhet.

De unga herrarne sträckte sina halsar, för att taga den riktigt i ögonsigte, men syntes icke belåtna med sina upptäckter, ty de vände genast sina hufvuden derifrån med alla tecken till likgiltighet. Det var en gammal, gul spjelvagn, med sufflett, af ett utseende så ruskigt och miserabelt, att endast Småland – detta välsignade land der lyxen och fåfängan ännu icke gjort så stora framsteg ibland lingonriset – kan framvisa något dylikt. Suffletten, som uppehölls med ett snöre, fästadt i de läderklädda[90] jernbågarna kring kusksätet, var styf och oböjlig som en stockfisk, med veck och bucklor, envisa och outplånliga, som arfsynden; en liten rund skälskinnskoffert, en stor bytta och en hattask voro fastbundna der bak, och en stor, väl öfverbunden stenkruka åkte i skjutsbondens ställe på kusksätet.

Hela ekipaget hade ett på en gång ruskigt och löjligt utseende och framskred med ett försmädligt knarkande och knotande ljud, som, då de små hästarne lyckades sätta det i någorlunda fart, förbyttes i ett oljud, ett rammel och skrammel, som ett ögonblick kom en på den förmodan att det var en hemqvarn, satt på hjul; nu sluttade vägen en smula utför och den springande skjutsbonden tog tillfället i akt, att med en alldeles otrolig behändighet kasta sig upp, och halft stående, halft liggande, haka sig fast på den nästan osynliga plats, som den stora krukan lemnade honom, för att ett ögonblick söka inbilla sina utanför dinglande ben att de njöto en angenäm hvila.

Luften hade under hela dagen varit tung och qvalmig, de små hästarne flåsade, sjelfva den magra, brunstekta och sega skjutsbonden, som åter hoppat af och ihärdigt trafvade bredvid hästarne, torkade svetten ur pannan med tröjärmen och såg trött ut.

Solen hade nu gått ned, tunga blågrå molnmassor packade sig på hvarandra vid horizonten och stego hotande i fantastiska gestalter allt högre på himlen, foglarne kröpo ihop på grenarne, eller gjorde små korta och hastiga utflygter, liksom rädda att icke snart nog hinna hem till sitt bo igen; intet löf rörde sig och detta dödslika, hemska lugn, som föregår ett häftigt åskväder, rådde i några minuter; endast här och der på heden yrade sanden upp i små hvirflar, utan att den luftström, som satt den i rörelse kunde kännas ens några alnar ifrån stället, och just som den gamla vagnen körde in bland svinen på Skillingaryds lilla, steniga och ojemna gård, började några stora, glesa regndroppar falla, som signal till det hotande ovädret.

Skjutsbonden gick fram till sina hästar, som, flämtande, med hängande hufvuden syntes färdiga att ge upp[91] andan, torkade dem i synen med ett brunt hårtäcke och började spänna upp seldonen.

Man kunde emellertid tro att vagnen var tom, ty intet ljud hördes derifrån; regnet tilltog allt mer och slutligen framtittade ett hufvud, beklädt med en stor grön tygshatt.

– Ja så, – sade damen, som rådde om hufvudet med hatten, – ä’ vi framme vid Skillingaryd nu . . . kära Erik, öppna vagnsdörren, så skall jag väcka prostinnan . . , hm, jag lurade till lite jag med, det ä’ visst åska i luften.

Den som med mycket sömnig röst gjorde den der slutsatsen i anledning af sin egen och prostinnans sömn, var ett fruntimmer om fyrtio år, stor och stark, med stora svarta ögonbryn och en så respektabel mustach vid hvardera sidan af sin breda mun, att en liten nybakad löjtnant skulle ansett sig öfverlycklig att ega dem; men oaktadt detta martialiska utseende låg det något så godmodigt och beskedligt öfver hela hennes stora ansigte, att man alldeles icke fann det obehagligt.

– Vi ä’ framme vid gästgifvaregården nu! – fortfor hon, i det hon så varligt som möjligt och med en viss respekt ruskade på en annan dam, som satt midt emot, försjunken i den djupaste och lugnaste sömn, som någonsin hugnat en gammal fru i en vagn.

Det är kanske icke grannlaga att just nu taga prostinnan i skärskådande, ty hon syns icke riktigt till sin fördel der hon ligger halft nedsjunken mot den gamla suffletten, den svarta sidenhatten skjuten på ena örat, näsan plattryckt, munnen något snedvriden och öfver hela ansigtet ett högst besynnerligt och löjligt uttryck, förmodligen förorsakadt af hennes obeqväma ställning; men nu vaknar hon upp, sätter hatten rätt, rangerar sin vanställda fysiognomi med någon svårighet i sin vanliga ordning snyter sig och är nu fullkomligt presentabel; och man måste nu erkänna, att hon är en ganska hygglig gumma om femtio år, med tydliga spår af försvunnen skönhet, till och med en intagande mildhet utbredd öfver sitt lifliga ansigte.

– Kors bevara mig, så det regnar, – sade prostinnan[92] helt lugnt, i det hon makligt klef ned på fotsteget. – Kära Lovisa, håll upp min kappa, – fortfor hon, vändande sig emot sin följeslagerska, husmamsell, förtrogna, rådgifverska, och allt i alla, mamsell Lovisa Goll, som redan stigit ur, och i rutig ullkappa, stor pirat på armen och skjutsbondens piska, som hon upptagit ifrån marken, i handen, väntade på att se sin matmor väl ur vagnen, för att sedan belasta sig med alla de askar, korgar och knyten den innehöll.

– Nej, kära Lovisa, lemna det der, – sade prostinnan då hon väl kommit ned och såg mamsellens uppsåt, – låt Erik ta sakerna in med sig, det regnar ju alldeles fasligt; kom med in, du blir ju alldeles genomvåt, – fortfor hon och gick åt förstugudörren, hvilken en barbent piga öppnat, och som nu med hugg och slag körde ut tvenne stora svin, som tagit sin tillflykt dit in, och endast under protest och steg för steg rymde fältet.

Mamsell Lovisa aktade emellertid icke regnet mer än imman från en kaffekopp, och hållande på sina starka armar den jernbeslagna skälskinns-kofferten så lätt och obesvärad, som om det varit ett kristningsbarn, vände hon sig till skjutsbonden, som spännt hästarne ifrån vagnen och nu, med hatten i handen och strykande det våta håret bakom öronen, nalkades henne.

– Skynda er, kära Erik, och tag honungskrukan der och spring in med, papperet som är öfverbundet blötnar alldeles upp af regnet . . . Sätt’en i förstugan så länge,. . så der ja. . . . Hur är det med Grållas fot nu, haltade hon än?

– Ja, ja vars, nog haltar ho alltid, för si de der förbaskade hjulspikarne står alltid rätt upp i sand, så att ho hade kört in’en så långt i foten så . . . – svarade bonden och ref sig bakom örat.

– Ja visst, men jag ryckte ut’en så snart, så det blir nog bra, bara ni ser efter att tjärsudden ligger qvar, – sade mamsell Lovisa, som med frånsidan af sin lekamen vänd åt bonden – hvilken helt okonstladt beundrade hennes röda strumpeband – stod med hufvudet nästan nedborradt i vagnslådan.

– Ja, si det är inte godt te få’n te ligga, för det tog just i ”kråkan” på’na, som mamsell vet, – återtog Erik bekymrad,

– Ja, ja, i alla fall så får ni lof att fara hem i natt igen, men kom ihåg att ni ser om henne, när ni kommer hem, och skulle det vilja bli ondt, så säg till gamla Greta att hon ger er af den der salfvan som ligger öfverst på hyllan till venster . . . nej, det är sannt det, han ligger qvar på min kakelugn, se’n stuten var sjuk, kom i håg det nu . . . . Farväl med er, kära Erik, och säg åt Greta också, att hon har ett vaksamt öga på Ingrid och smågrisarne, hon vill gerna slarfva om hon kommer åt, och detsamma är det med lill-Petter, han låter killingarna komma in på gården, men . . . helsa’n ifrån mig, att om barken är gnagd af träden när vi komma igen, så . . . – mamsell Lovisa fortsatte icke meningen, men hennes uttrycksfulla min tycktes fullkomligt förstås af Erik, som med ett ”ja, jaha bevars,” bugade sig i hällregnet.

– Och han ska ansvara för att det är aderton ankungar när jag kommer hem, som det var när jag for, och ni sjelf, Erik, laga att den der kärran blir färdig, om det nu skulle bli sådana här regnda’r, så kan ni inte göra annat ändå; med löfhackningen får det vara så länge, tills vi komma hem, det sade jag dem derhemma, och . . .

– Ja, ja, si allt det der sa mamsell, och prenta för oss så väl innan ho for, – afbröt Erik, som, genomvåt och rifvande sig bakom örat, började bli otålig.

– Ja, men det tål väl att upprepas, – mente mamsell Lovisa, som, med kofferten på armen och ett knyte i handen, nu ändtligen ämnade gå in, men vände sig ännu en gång om och skrek åt Erik, som redan var inne i skjulet hos hästarne, och hade svårt att höra henne:

– Glöm inte er pisk, som ni hade slängt ifrån er på marken, jag lade den på kusksätet; – och gifvande det näsvisaste af de båda svinen, hvilka ännu icke uppgifvit[94] sina anspråk på förstugan, en kraftig spark, stängde mamsell Lovisa dörren efter sig.

I förstugan var alldeles mörkt och vägledd af ett förfärligt oljud, stampningar och skratt, blandadt med den gnällande musiken till en slängpolska, stötte hon upp en dörr och inkom i en låg stor ”stuga,” för tillfället ansedd som danssal, af en hop soldater i skjortärmarne, hvaraf endast några få blifvit begåfvade med damer, de öfriga dansade med hvarandra.

Mamsell Lovisa nedsatte kofferten, och skrek med en röst som hördes öfver både musik och dans, samt ovilkorligt ingaf en viss respekt:

– Hvar är prostinnans rum?

En af de dansande damerna slet sig vid ljudet af denna kraftfulla röst ifrån sin moitié, fattade ett ljus, nedstucket i en butelj, hvilket utgjorde balens eklärering, och kom flåsande, med håret kring axlarne emot henne.

– Ja, se det är så, – började hon med afbruten röst, – att här ä fullt med lyttnanter öfver allt i rummen, för mötets skull, och de två som fanns för resande, kom det nyss en utländsker herre, som inte kunde tala ordentligt en gång, och tog.

– Hvad är det för ordning, – utfor mamsell Lovisa förgrymmad, – när det är så ondt om rum, att en ensam herre skall ha två . . . han får lemna det ena åt oss.

– Nej vars, det är omöjligt, hela vagnen var full, de ä fälle åtminstone fyra, två herrar ä då i ena rummet, och nog såg jag två fryar också, men de stängde straxt igen om sig, och ville inte ha’ någonting, så jag var aldrig inne hos dem; men nog såg jag att de voro underligt klädda, och att inte herrskapet kan få komma dit, det är säkert.

– Nå hvar i Herrans namn är då prostinnan emellertid? – sade mamsell Lovisa, bekymrad och otålig.

– Jo, si bara polskan nu är slut, så kan herrskapet få vara i det här rummet och . . .

– Men jag frågar hvar den frun som . . .

– Ack, Jesses, jo, den andra frun, hon gick in der så länge, – sade pigan afbrytande, häpen öfver mamsell[95] Lovisas vredgade utseende, och visade med handen på en dörr i andra ändan af rummet som genom det moln af damm polskan förorsakat, och den klena upplysningen, knappt kunde upptäckas.

– Och om frun vill gå till henne, så kom med mig, – tillade hon, i det hon utan ett enda varnande ord förut, började med sina bara hvassa armbogar utdela kraftiga och oförsynta knuffar åt ömse sidor, och derigenom banade sig en väg midt igenom dansen, följd tätt i hälarne af mamsell Lovisa med kofferten.

Dörren öppnades och visade för den förvånade mamsellen en liten kammare eller rättare skrubb, nästan helt och hållet upptagen af en stor spisel fullsatt med björklöf och en säng utan sängkläder, på hvilken den stackars prostinnan helt nedslagen satt ensam i mörkret; rummet var så litet, att mamsell Lovisa knappt fick rum att stå innanför, då dörren slöts bakom henne.

– Herre Gud, det var för väl att du kom en gång, – sade prostinnan med ängslig röst, – här är alldeles förfärligt, inga sängkläder och intet ljus har jag fått.

– Ja, här är då icke rum att sjelf stå en gång, mycket mindre att ställa ifrån sig sakerna, – inföll mamsell Lovisa förtretad och försökte placera kofferten och knytet i sängen bakom prostinnan.

– Ja, ja, du skall få se att det går som jag sade, den här resan går aldrig väl, och jag begriper inte sjelf hur jag kunde låta dig öfvertala mig dertill, när det på sexton år inte blifvit något af, så kunde jag gerna blifvit i ro hemma nu också.

– Men, herre min Gud, då prostinnan inte sett sin syster allt se’n salig prosten dog, och det inte är längre väg, och prostinnan inte har en mängd små barn som hon, så är det väl inte för mycke att någon gång slå sig lös och fara till henne, när hon bedt oss så länge . . . . Kors i Herrans namn, honingskrukan som står qvar i förstugan, tänk om svinen kommer in, – afbröt mamsell Lovisa hastigt och sprang ut.

– Jag vet inte hvarför du skulle släpa med dig den der stora krukan, – sade prostinnan litet vresigt,[96] när mamsellen kom tillbaka med krukan i famnen, – här är ju ingenstans att ställa den en gång.

– Så prostinnan säger, kaptenskans bin har ju dött i år, jag tänker honingen är välkommen jag.

– Se så, nu tror jag dansen är slut der ute, – afbröt prostinnan lyssnande; och verkligen hördes icke också, i stället för skratt och musik, de raska tagen af en dugtig björkqvast, hvarmed man sopade golfvet; prostinnan öppnade dörren, men följderna efter balen och sopningen,ett tjockt förpestadt dammoln, slog henne i näsan så häftigt, att hon i ögonblicket måste stänga den igen.

Mamsell Lovisa var emellertid icke så ömtålig, och innan kort hade hon öppnat fenster och dörrar derute, burit in en madrass och med pigans tillhjelp bäddat åt prostinnan, gjort sig sjelf en bädd af dynorna i den gamla vagnen och, sedan hon stängt dörren om sin matmor och sagt henne godnatt, somnade hon derpå, så lugnt och tungt, som en katt på en spishäll.

Emellertid hade regnet saktat sig, men häftiga åskknallar skakade det lilla ruckliga huset och kommo hvarenda en af de små rutorna att klinga i sina blyramar, och blixtarne upplyste litet emellan det stora toma rummet med sina fyra små fyrkantiga fenster, der mamsell Lovisa, hopkrupen på vagnsdynorna i ena hörnet, i dess bleka grönaktiga sken liknade ett stort besynnerligt klädbylte.

Hon hade knappt sofvit en timma, förrän hon väcktes af en knall, ännu häftigare än de öfriga, och, ännu yrvaken och förvirrad, som hon var, höll hon på att skrika till af förskräckelse, då hon i detsamma hörde sitt namn nämnas bakom henne.

Mamsell Lovisa var visst ingen pultron, hon skulle icke ryggat tillbaka om hela regementet derutanför fiendtligt ryckt in i rummet, och skulle med verkligt mannamod stridt för sitt lif till sista blodsdroppan, men för öfvernaturliga fiender vek hennes mod genast, och att tvifla på tillvaron af tomtar, spöken, gastar och dylikt, skulle mamsell Lovisa ansett för högst ogudaktigt; hennes paniska fruktan för slika saker var lika stor, som hennes mod i öfrigt; det var derför inte underligt, att hennes blod stelnade af fasa och att hon kände hvarje hårstrå[97] resa sig under nattmössan, när hon såg en hvit skepnad långsamt nalkas sig ifrån motsatta väggen, och med ett anskri sjönk hon alldeles betagen af förskräckelse tillbaka på dynorna, hvarifrån hon rest sig upp vid åskknallen.

– Kära Lovisa, skrämde jag dig? Jag har likväl ropat flera gånger på dig, – sade prostinnan bekymrad, ty det var ingen annan än hon.

– Åh, herre Jesses, är det prostinnan? – sade den halft ihjelskrämda mamsell Lovisa pustande och reste sig upp igen.

– Ja, det är ett herrans väder, jag har inte kunnat somna, och så tänkte jag se efter om du kanske också låg vaken, – fortfor hon.

– Nej, nog har jag sofvit, fast jag drömt alla möjliga styggheter, om gamla Maja som dog i fredags; de säga alltid att en har elaka drömmar i sådant här väder, och så trodde jag kontant att det var hon som kom när jag fick se prostinnan. Husch! åh, herre min evige Gud var oss nådig, – fortfor hon rysande och alldeles tillintetgjord, då ännu en blixt upplyste rummet och en förfärlig, kort och skrällande knall liksom slog ned öfver deras hufvuden,

– Låt oss gå in till mig, här ute är för grufligt hemskt och ödsligt med alla de här fensterna utan gardiner, – sade prostinnan, fattande hennes hand.

Men åskan hade liksom uttömt sig med denna sista häftiga knall; den mullrade blott på afstånd, och regnets enformiga smattrande på rutan var det enda ljud de båda fruntimmerna hörde, som, sittande helt tysta bredvid hvarandra på sängkanten i den lilla kammaren, började känna sig temligen sömniga, då de hastigt väcktes af ett qväfdt jemrande läte, som tycktes komma ifrån väggen bakom dem.

De båda qvinnorna sågo förskräckta på hvarandra, och mamsell Lovisas breda ansigte blef likfärgadt af fasa.

Ljudet hördes nu åter, och liknade suckar, så djupa och smärtsamma, att prostinnans medlidande öfverröstade hennes första ovilkorliga förvåning och räddsla.

– Det låter som någon vore illa sjuk, – sade hon lyssnande och reste sig upp, – vi måste se åt hvem det är.

Men mamsell Lovisa fattade henne i armen och hviskade andlös af förskräckelse:

– För Guds skull, käraste prostinna, det der ljudet kommer aldrig ifrån någon menniska, det kan man väl höra, så låter blott gastar och spöken nattetid i sådant här väder, ty de husera aldra värst då.

Ett halfqväfdt rop ännu ångestfullare än förut, alldeles invid dem ifrån den tunna brädväggen, kom mamsell Lovisa att alldeles förstenas af räddsla och alldeles glömma hvad hon ämnade säga.

– Jag måste se hvad det är, – sade prostinnan, sedan hon lyssnat en stund utan att kunna höra det minsta, ty nu var allt tyst, – det kan ju vara någon som hastigt blifvit sjuk och är ensam utan hjelp.

Mamsell Lovisa, hvars medlidsamma hjerta något besegrat hennes vidskepelse, gjorde inga fler invändningar, utan försökte till och med hjelpa prostinnan, som med ljuset i handen lyste öfverallt på väggen, för att finna en dörr in till det rum, som kanske låg bredvid deras; slutligen fann hon verkligen en sådan bakom spiseln, nästan gömd af den mängd torkadt björklöf, som var stucket bakom densamma, men den var läst innanför på andra sidan, och kunde, oaktadt de båda qvinnornas förenade bemödanden, icke öppnas.

Och ehuru mamsell Lovisa, hvars nyfikenhet efterträdt hennes förskräckelse, försökte upptäcka någon springa att titta genom, var äfven detta fåfängt.

Slutligen sedan de båda fruntimmerna tysta lyssnat en stund, utan att förnimma ett enda ljud mera som störde nattens lugn, och sedan de uttömt sig i gissningar och förmodanden om anledningen till dessa hemska och besynnerliga ljud, som så plötsligt upphört, började de båda ganska starkt känna sömnens allsmäktiga inverkan återkomma.

Åskan hade nu helt och hållet upphört, allt var lugnt och tyst, och prostinnan lade sig åter helt trött efter resan och den oroliga natten; mamsell Lovisa drog in sina dynor och satte sig på golfvet nedom sin matmors säng, fullt öfvertygad att icke kunna somna efter alla de förskräckelser hon haft denna natt; – men – sedan[99] hon en stund tänkt på gamla Greta derhemma, som skulle sköta hushållet medan hon var borta, på alla de oredor, som möjligen kunde inträffa, på den slarfviga Ingrid, ankungarne och kalfvarne, började alltsammans slutligen hvimla om hvartannat i hennes hufvud; ankungarne bleknade allt mer, och Ingrid, Greta, lill-Petter och kalfvarnes gestalter blefvo allt mer dunkla och fantastiska, och sedan hon nickat hit och dit en stund, sjönk hon ned på sin provisionella bädd och somnade.

Den beskedliga mamsell Lovisa andades tungt, och kastade sig hit och dit i sömnen; hon drömde så förfärande lifligt hur den stora grå katten låg på lur efter ankungarne, hon ville skynda fram, hon ville springa, men den plågsamma drömmen förlamade hennes ben, och nu – nu var det för sent, nu grep den äreförgätna katten en af de olyckliga ungarne, men nu bröts också mamsell Lovisas förlamning af öfvermåttet i hennes vrede och förskräckelse, och med ett häftigt anskri vaknade hon upp, just då hon i drömmen högg röfvaren i lufven.

Hennes hjerta klappade häftigt, och glad att endast hafva drömt, satte hon sig upp, men glömmande kattens oskuld mumlade hon likväl halfhögt: – det var dumt att jag inte hann ge honom ett rapp ändå.

Solen stod högt på himlen, det var redan för länge sedan ljusan dager, kl. var säkert redan 7 då hästarne voro beställda till Byarum, och mamsell Lovisa steg upp helt tyst, för att icke väcka prostinnan, som ännu sof lugnt.

Hon sträckte sig öfver sängen för att af den stora silfverklockan, som hon qvällen förut hängt på väggen öfver prostinnans läger, utröna hvad tiden led; men – hvem kan måla hennes ytterliga bestörtning och stumma fasa, då hon kastade ögonen ned på sin sofvande matmor! Om himlen öppnat sig öfver hennes hufvud, eller åskan slagit ned vid hennes fötter, så kunde hon icke blifvit mera öfverraskad,– hon trodde sig ännu drömma – hon gnodde sina ögon och ville icke tro sina egna sinnen – ty der – på den djupt sofvande prostinnans[100] arm låg ett barn, – ett litet nyfödt barn, vackert som en engel, och sof liksom hon.

– Hur i herrans namn är detta möjligt! – utropade den alldeles förbluffade och tillintetgjorda mamsell Lovisa så högljudt, att hon väckte sin matmor, som helt lugnt frågade hvad klockan var.

Men då den häpna mamsellen blott stirrade på henne, som om hon blifvit tokig, och icke svarade ett ord, ämnade hon sätta sig upp, men varseblef då sjelf det sofvande barnet bredvid sig.

Lika bestört som den stackars Lovisa, men troende genast att det var ett litet skämt af denna, som medan hon sof lagt det vackra barnet der, ehuru mamsell Lovisa aldrig i sin lefnad varit fallen för dylikt, eller någonsin, icke ens i sin ungdom, gjort sig skyldig till något upptåg, – sade hon, halft leende och halft missnöjd:

– Hvar har barnet kommit ifrån?

– Hvar har barnet kommit ifrån, – upprepade mamsell Lovisa mekaniskt, – det är då inte prostinnans?

– Mitt! – sade prostinnan, med en röst som stridde mellan förvåning och vrede öfver mamsell Lovisas besynnerliga och opassande skämt.

Och då denna blott teg och betraktade henne med en dum uppsyn, fortfor hon, allt mer och mer missnöjd:

– Yrar du, Lovisa, eller är det din mening att gyckla med mig på detta obehöriga sätt? du har väl lagt hit den lilla stackarn medan jag sof? – fortfor hon, då hon på Lovisas ansigte såg, att hon snarare yrade än skämtade.

–Himlen bevare mig, skulle jag lagt hit barnet, jag vet inte det ringaste derom; jag trodde – Gud förlåte mig mina stora synder – att prostinnan, att . . . att . . . Herre min Gud – att det var prostinnans eget – stammade hon, med den ömkligaste och enfaldigaste ton och uppsyn i verlden.

– Är det möjligt att du kunde vara så enfaldig och ogudaktig . . . jag, som varit enka i sexton år, hvar i Guds namn skulle jag fått barnet ifrån? – sade prostinnan högtidligt, med förnärmad ton, då hon såg af den[101] stackars mamsellens förbryllade utseende att hon talte sanning.

– Ja, herre Gud det är sannt, men hur har det då kommit hit? – sade Lovisa villrådig och ångrande.

– Har ingen varit inne här? – frågade prostinnan uppstigande.

– Ingen menniska; hur skulle de kunnat öppna dörren, som jag tog nyckeln ur, och som ännu hänger der på låset?

– Men någon måste ha’ varit här ändå, barnet kunde inte sjelf gått hit.

– Nej det är väl aldrig möjligt, ty det ser helt spädt ut, – sade mamsell Lovisa enfaldigt.

– Ja visst, någon har således lagt hit det.

– Men, du min lefvande lasse, de skulle väl ha’ trampat på mig då, som låg nedanför; golfvet är ju inte större än att jag upptagit det helt och hållet.

– Ja, det är verkligen besynnerligt att du inte vet något derom.

– Ja! vet prostinnan, det här hänger aldrig rätt ihop, – sade mamsell Lovisa, som nu återkom till sig sjelf en smula, – det här barnet är mycket säkert en bortbyting och här är bestämdt tomtar; minns inte prostinnan det der oljudet vi hörde i natt . . . åh herre Jesses, en sådan natt, aldrig har jag öfverlefvat en värre sen den, då sal. prosten dog – jag vet, jag är inte vidskeplig, men bortbytingar det har jag då akurat . . .

– Tyst! – sade prostinnan afbrytande, som under mamsell Lovisas prat suttit försänkt i djupa tankar, – låt oss försöka om inte den här dörren vid spiseln nu kan öppnas.

Mamsell Lovisa såg frågande på sin matmor och stötte tigande på dörren af alla krafter, men den var lika väl stängd nu, som då hon om natten försökte öppna den.

– Det här är verkligen obegripligt, – sade prostinnan tankfull, som äfven i sin ordning förgäfves undersökte den, men afbröts af ett utrop ifrån mamsell Lovisa, som stod lutad öfver barnet i sängen, och nu lyfte upp[102] det, samt höll det långt ifrån sig, med en min som om hon bränt sig deraf.

– Se blott hur fint linne med spetsar – en näsduk tror jag – som det är insvept uti, och se här; ack, min Gud, käraste prostinna . . . se bara, en grann kedja af guld sitter om dess hals.

Prostinnan närmade sig lika nyfiken och förvånad som mamsell Lovisa sjelf.

– Det är en flicka . . . stackars barn, en så onaturlig mor du måtte ha’, som kunnat öfverlemna dig åt främmande, – sade den godhjertade gamla frun, som tagit barnet ur mamsell Lovisas händer och sakta vaggade det på sitt knä, i det hon noga betraktade de kläder och den kedja den lilla öfvergifna hade på sig.

– Ja, nog är det synd om det stackars lilla kräket, men inte kan prostinnan behålla henne, – sade mamsell Lovisa, som helt rörd betraktade barnet, hvars verkligt ovanligt vackra lilla ansigte tycktes jäfva hennes sinnrika förmodan om tomtar och bortbytingar.

– Hvarför inte, jag har aldrig egt några egna barn, och då vår herre så underligt sändt mig detta, är det utan tvifvel hans mening, att jag skall behålla det.

– Men man borde väl ändå laga att få rätt på dess föräldrar, – mente mamsell Lovisa ifrigt.

– Ja visst, vi skola höra efter hvad här legat för folk i natt, ty att barnet icke tillhör simpla och fattiga föräldrar kan man väl se, – återtog prostinnan, visande på en näsduk af batist och ett stycke af en blå sidenshawl, hvari barnet vårdslöst, och som det syntes i största hast blifvit inveckladt, – och den här kedjan se’n, fortfor hon betraktande en konstigt arbetad kedja, som tycktes blifvit söndersliten, och med ett groft segelgarn var hopbunden omkring barnets hals, samt väckte den förmodan att man haft brådtom och icke funnit något bättre, att fästa den tillsammans med, då låset på ena sidan var borta.

– Och vet du, Lovisa, – sade prostinnan fundersam, – den der jemmern och suckarne vi hörde i natt här innanför, jag undrar om de icke ha’ något sammanhang med barnet, som kommit hit på ett så obegripligt[103] sätt; kom ihåg att dörren var läst på andra sidan och fast vi icke kunde komma ditin, var det ingen svårighet för dem som voro der, att komma hit till oss; af resan och vår sömnlöshet förut ha’ vi sofvit så tungt, att vi inte hört något, det kan inte vara möjligt på annat sätt.

– Ja, prostinnan säger något, – sade mamsell Lovisa, beundrande sin matmors skarpsinnighet, – sannerligen kan icke det hända, men det förundrar mig likväl att de inte trampat på mig i mörkret, de kunde icke veta att jag låg der . . . Jesus, Guds son, så rädd jag skulle blifvit om jag vaknat.

– Hvem säger att de icke ganska väl visste att du låg der?

– Hvad menar prostinnan? – sade mamsell Lovisa förundrad, och en flygtig tanke på tomtarne väcktes åter i hennes sinne.

– Vi hörde ju så väl hur man jemrade sig derinne genom den tunna väggen, och kanske hörde de derför allt hvad vi talte här; och dessutom behöfde de ju endast öppna dörren och sträcka sig in en smula öfver sängfötterna,

– Ja, ve mig, är icke allt det der sannt, – sade den allt mer och mer förvånade Lovisa.

– Och – återtog prostinnan, ifrig att göra allt klart för sig i sin inbillning, – säkert har det varit någon resande förnäm dam, som på detta sätt velat utplåna skammen af det felsteg hon begått; och en obetydlig gästgifvaregård djupt ned i Småland är just passande för att dölja följderna af en svaghet, som verlden dömmer så strängt, men Gud säkert förlåtit, om hon, som en rättskaffens mor, ålagt sig till straff att bära menniskornas förakt och sjelf uppfostrat sitt barn.

– Ja, säg det, – suckade mamsell Lovisa, som fann prostinnans tal så vackert, att hon kände sig helt uppbygd deraf, och tviflade nu icke ett ögonblick att det förhöll sig på detta sätt.

En knackning på dörren afbröt de båda fruntimmernas gissningar och betraktelser; det var pigan som utanför dörren tillsade att kl. var 7 och hästarne redan komna.

Prostinnan lindade in barnet igen, och nu började en liflig öfverläggning mellan de båda obeslutsamma och villrådiga qvinnorna.

Icke kunde man medtaga ett spädt barn ännu tio mil, till ett främmande ställe, och icke kunde man lemna det qvar, ty deras välvilja och medlidande talte redan högt till den lilla främlingens fördel.

Ändtligen beslöts, att mamsell Lovisa skulle, utan att yppa den hemlighetsfulla nattens tilldragelser, efterfråga hvem som varit i rummet innanför, om de ännu vore qvar, och i händelse man ingen upplysning kunde vinna, ville prostinnan vända om med sin funna skatt, ty aldrig kunde hon lemna det arma barnet till någon annan än dess föräldrar, då nu ödet så underbart lagt det i hennes armar.

Men mamsell Lovisas alla spaningar lemnade inga särdeles tillfredsställande resultater; och de enda upplysningar hon kunde vinna, gjorde prostinnans gissningar nästan till visshet, ty rummet näst intill var verkligen det som de båda resande damerna haft öfver natten; de hade rest sin väg med sina följeslagare, tvenne herrar, som pigan sade, i dagningen, och voro säkert nu flera mil derifrån; intet bevis fanns att barnet tillhört dem, pigan tycktes icke misstänka det ringaste, hon hade endast sett den ena af fruntimmerna om qvällen; och om morgonen då de reste, hade denna gått ett stycke förut, sades det, för att njuta af det vackra vädret, den andra hade sin slöja nedfälld då hon kom ut för att sätta sig i vagnen, men just som hon steg upp, hade vinden fört den åt sidan, och det ansigte, som då framskymtade, var mycket blekt; för öfrigt visste pigan ingenting. – Det namn som stod i dagboken var så besynnerligt och så slarfvigt skrifvet, att de båda nyfikna fruntimmerna omöjligt kunde få någon reda derpå.

Ehuru de voro fullkomligt öfvertygade att det bleka fruntimret var barnets mor, var det likväl ganska svårt att nu få reda på henne; barnet var emellertid qvar, och dessutom, hvad ville den ömsinta prostinnan göra, hon kände sitt hjerta, för hvarje gång hon betraktade dess[105] lilla fina ansigte, allt mera bevekt att behålla och uppfostra det som sitt eget.

En halftimme derefter satt hon med mamsell Lovisa, – som nu lemnat skälskinns-kofferten och honungskrukan att sköta sig sjelfva, och satt rak och orörlig som en milstolpe med ett knyte i sitt knä – i den gamla gula skrällande vagnen.

– Det var emellertid bra dumt att Erik redan farit hem med hästarne, så att vi nu skola betala skjutspengar onödigtvis, – sade prostinnan och jemkade med omsorg shawlen tätare omkring det lilla byltet i mamsell Lovisas knä.

Den beskedliga mamsellen nickade blott deltagande med hufvudet, ty hon ansåg sig icke kunna tala af omsorg för knytet.

Vagnen rullar skyndsamt tillbaka åt Klefhultsvägen till, samma väg den kommit aftonen förut; den syns en lång stund i den klara morgonluften på heden; men nu skymmer skogen honom, ännu en gång skymtar den fram och är sedan försvunnen.

Vi låta den fara, och gå i stället tillbaka några timmar för att se den täckta vagn afresa, som med det bleka fruntimret och hennes sällskap lemnat Skillingaryds gästgifvaregård redan i dagningen.

Solen är ännu icke uppstigen, men hela östern flammar i purpur, den besjungna morgonrodnaden firar sitt korta, lysande välde; nattens oväder har gjort luften ännu mera klar och frisk, de nyväckta foglarne sitta ännu litet omornade och klara sina strupar med ett inledande qvitter; hvarenda blomma hänger full af daggdroppar, och några kor på ängen ligga ännu sofvande i det våta gräset; en lätt hvit dimma, ligger som ett flor öfver kärret, det är skogsfruns slöja, som hon tappat vid sin hastiga flygt för dagens ankomst, och några kråkor promenera långsamt på ängen bland korna; de tyckes meditera öfver[106] morgonens skönhet, och höja sig slutligen på sina grå vingar, tungt och ovigt, med benen hängande bakefter sig på ett högst disgraciöst sätt, samt slå ned i den förtorkade toppen af en gammal ek vid landsvägen, under ett läte så fult att det borde vara dem förbjudet; de hvita tälten afteckna bjert sina konturer emot den rosenfärgade himlen, hela lägret är ännu försänkt i sömn, intet ljud höres derifrån, och de utställda posterna vandra sömniga och tysta fram och åter.

Ett väl, nästan elegant klädt fruntimmer synes nu hon tycks komma ifrån tälten derborta; se hur lätt och skyndsamt hon går, hon ser sig tillbaka med alla tecken af den lifligaste oro; än stannar hon och lyssnar, än springer hon några steg framåt gästgifvaregården, hvars tak skymta fram vid andra ändan af slätten . . . Hennes skor äro våta af daggen och smutsiga af sanden, håret vårdslöst struket bakom öronen och gömdt under hatten, hela hennes utseende vittnar om sinnesskakning och den häftigaste oro . . . nu lyssnar hon igen med återhållen andedrägt, hon spritter till, bleknar, kastar en förfärad blick tillbaka emot lägret, som hon lemnat, och ilar med bevingade steg emot gästgifvaregården. Det var endast bullret af en tjäder, hvilken slog ned i en gran bredvid i skogen, som skrämde henne . . . Nu höres ljudet af en rullande vagn, hon stannar, detta buller har hunnit hennes öra. – Ett leende af tillfredsställelse och trygghet spelar öfver hennes ansigte, hon går nu helt långsamt, och kan icke tillbakahålla ett svagt utrop af glädje, då hon ser den täckta vagnen ifrån gästgifvaregården nalkas, och, ordnande sin klädsel och sitt hår, tycks hon anstränga sig för att antaga en lugn och glädtig min . . . hon lutar sig ned och plockar ett par af dessa bleka välluktände nejlikor, som vexa i sanden på heden, vid hennes fötter, men – den hand som samlar dem darrar så häftigt, att den knappt kan fasthålla de stackars blommorna . . .

Nu är vagnen bredvid henne . . . den stannar – hon stiger upp och sätter sig på det breda kusksätet bredvid skjutsbonden – det fruntimmer som sitter inuti vagnen drar undan slöjan, de båda qvinnorna vexla en blick,[107] den stora slöjan drages åter för detta bleka ansigte, som med en enda blick uttryckte den vältaligaste fråga, hon synes tillfredsställd, och sjunker tungt och maktlöst tillbaka emot vagnens hörnkuddar, som äro uppstaplade bakom henne.

Vagnen rullar af, och echot i skogen upprepar bullret af hjulen emot berghällen vid skogsbrynet, der den försvinner.

III.
Sjutton år efteråt.

Längst ned i sjelfva ”etter-Småland”, mellan Ljungby och Vernamo, likväl närmast det sednare, ligger en liten gård med det Småländska, föga poetiska namnet Krösarp, och likväl är denna lilla herrgård, – om man så vill kalla den – det mest romantiska ställe i verlden.

De frodiga, gröna alarne skugga stränderna af en bäck, som – forsande ifrån den lilla sjön bredvid – hoppar sjungande öfver kiselstenarne mellan de höga åbräddarne, som med sin fina, sammetslena grönska sänka sig brådstörtadt emot vattnet dernere. En liten trädgård omger det rödmålade boningshuset, och höga hvitstammiga björkar flägta i vinden sina elastiska grenar och skymta så ljusa fram mellan granarne på det mossiga berget i hagen ofvanför.

Den lilla gröna gården med sina sandgångar och sitt gungbräde, de snöhvita och brokiga dufvorna, som spatsera omkring trappan, de hvita gardinerna i fensterna, – allt vittnar om ordning och trefnad.

Det är afton, solen skymtar röd och dunkel mellan träden i hagen, ännu några minuter och den är nedgången[108] för innevånarne på Krösarp, ty de höga bergen rundt omkring förkorta betydligt deras dag.

På det grönmålade gungbrädet, skuggadt af en yfvig fläderbuske, sitter en gammal gumma med en nystvinna framför sig, sysselsatt att nysta garn; på hennes enkla, snygga drägt, och hennes fromma, vänliga ansigte, är det alldeles icke svårt att igenkänna mamsell Lovisas matmor, ehuru hennes hår nu är grått, och skrynklorna på hennes panna blifvit djupare och bestämdare, – det är också icke underligt, ty sjutton vintrar hafva samlat sina drifvor mellan bergen omkring henne, och lika många somrar ha blommat sedan den märkvärdiga resan, den enda i hennes lefnad, som så oförmodadt slutat vid Skillingaryds gästgifvaregård, och den hemlighetsfulla natten der.

Sjutton år synas oss nu, vid början af vår lefnad, som en omätlig tid, de äro så betydelsefulla – de innebära så mycket de första sjutton åren – och sedan, vid slutet af vårt lif synes oss sjutton år som en helt liten episod deraf. Jag har hört gamla, som missräknat sig på hela tiotal af år, och kalla sina döttrar för ”lillan”, ehuru deras barnbarn redan vext ifrån denna titel – det kommer förmodligen deraf, att vårt minne blir mera envist, att fasthålla de första bilderna af vår ungdom, som djupast inpreglat sig i vår själ, – då så mjuk, så benägen att mottaga intryck, hvilka sedan spårlöst halka den förbi. Vårt sinne blir sedan trögare, händelserna hopa sig liksom på oss, vi hinna icke följa med, icke vänja oss vid de nya förhållanden och känslor de medföra, då ungdomen och barndomen deremot med sitt lifliga, friska, oupphörligt framåtsträfvande lynne, så lätt glömmer det närvarande, för att drömma och längta efter det lysande fantomet af en framtid, som de aldrig skola finna sådan inbillningen och hoppet målat den; – med blicken ständigt riktad framåt är den närvarande dagen lång som ett år, och ett år synes oss ett sekel, då ålderdomen med smärtsam ihärdighet fäster sig vid ögonblicket, anande att det kommande väl kan tillföra den lidanden, men sällan glädje.

– Se så, nu tog Ajax min nystpinne . . . Kära[109] Lovisa skynda dig, och tag den ifrån honom innan han tuggar sönder den, – sade prostinnan ifrigt till mamsell Lovisa, som uppklifven på en trädstol var sysselsatt att afplocka, och i sitt stora förkläde samla de hvita doftande blommorna på fläderbusken bredvid.

Äfven hon har obetydligt förändrats; hon har endast blifvit fetare, och ett och annat grått hårstrå i hennes mustacher tala om de år, som passerat sedan hon reste ifrån Skillingaryd.

– Ja, det säger jag rent ut, att vore det inte för Annas skuld, så skulle väl Ajax aldrig en dag längre lefva, så mycken odygd gör han, – sade den förargade mamsellen, i det hon klef ned ifrån stolen och, med skyndsamma steg och hotande uppsyn, närmade sig en stor svart och gul hund, som med hufvudet hvilande emot framtassarne, och prostinnans nystpinne mellan sina käftar, på något afstånd tycktes med mycket lugn invänta mamsell Lovisas ankomst.

– Jag skall väl en gång ge dig för att bita sönder allting, – sade den förgrymmade mamsellen, och lyfte en stor flädergren öfver Ajax’ brottsliga hufvud, men detta hufvud blef aldrig delaktigt af den kraftiga tillrättavisning hon ämnat det, ty hunden hade redan, hastigt som blixten, rusat upp, och gjorde nu de mest djerfva och klumpiga hopp omkring henne, ideligen attackerande hennes kjortlar bakifrån, liksom för att gäcka hennes ifriga och vredgade bemödanden, att med grenen träffa honom.

Halft leende och halft förtretad åsåg prostinnan hennes fruktlösa bemödanden, att rädda den ominösa nystpinnen, och ämnade just försöka verkan af sin aldra allvarsammaste röst på den oefterrätteliga hundvalpen, då denne helt hastigt släppte sitt byte och rusade skällande, och hviftande med svansen, mot grinden till hagen utanför.

– Se så, gudskelof . . . det är väl Anna som kommer hem, kan jag tro, – sade mamsell Lovisa pustande, under det hon röd och varm samlade upp sina fläderblommor, som under jagten efter hunden blifvit kringströdda. – Jag kan sannerligen icke begripa Annas kärlek[110] för den otäcka hundvalpen, ett rigtigt rofdjur, som äter så mycket som två svin kunde gödas med, – fortfor hon, under det hon med en beundransvärd naivité drog upp sin klädning, och med ett raskt steg, som blottade hennes bastanta ben, klef upp igen, och sökte komma i jemnvigt på den något halta trädstolen.

Ajax tycktes emellertid helt och hållet ignorera mamsell Lovisas ohöfliga epiteter, och hoppade gnällande omkring den, om hvars ankomst hans instinkt redan på afstånd underrättat honom.

Det var en flicka, som nyss tycktes öfverstigit barndomens gräns, – hvars ljufva englalika skönhet ännu så mycket liknade det lilla hittebarnet, hvilket mamsell Lovisa fört hem i sitt knä för sjutton år sedan, som den nybildade törnrosknoppen liknar den halföppnade rosen. Hennes smärta figur, på en gång smidig och fyllig, egde barndomens hela sprittande liflighet, och den unga qvinnans hela vekhet och grace. I det mörkblå ögat stridde barnets yra munterhet med ungdomens svärmeri. Denna fina, regelbundna gestalt, höjningen af denna svanlika hals, stoltheten i sättet att bära detta lilla hufvud, den djerfva, lågande blicken, allt antydde högt och tydligt att det rann ädelt blod – ifall man så får uttrycka sig – i dessa ådror; att Anna var af dessa sällsamma intressanta naturer, som, ställde hvar som helst, förråda en oemotståndlig öfverlägsenhet öfver sin omgifning, oaktadt hon likväl saknade all egentlig bildning, ty den enda hon egde var ytlig, sammanrafsad och bizarr, hemtad från hvad som slumpvis fallit i hennes händer af prostens bibliotek, som, inklämdt i en mörk, dammig skrubb på vinden, blifvit af Anna upptäckt, och sedan betraktadt som en outtömlig skatt, som snarare förvirrade än ordnade detta lifliga, häftiga och vettgiriga sinne.

Ställd på en annan plats, handledd af en upplyst och kunnig lärare, skulle Anna – kanske till sin olycka – blifvit en af dessa, så litet afundsvärda varelser, – som väcka karlarnes undran och afsmak, och sitt eget köns fruktan och vedervilja; dessa amfibier, som hvarken tillhöra det ena eller andra könet, med ett ord, ett qvinligt snille, en lärd qvinna, en sådan som vanligtvis får betala[111] sin öfverlägsenhet med sin lefnads lycka, men – lyckligtvis för Anna, hade hennes förstånd blifvit lemnadt helt och hållet åt sig sjelf, det var snillet i sin råhet, utan all polityr, och således oskadligt; men detta snille – som är ett lika afgjordt och glänsande lån ifrån himlen, som skönheten, – var allt för oemotståndligt, allt för verkligt, att icke i allt röja sin närvaro och utöfva sin hemliga, omisskänneliga makt öfver hennes omgifning; hon blef, – hvad hvarje qvinna af ett öfverlägset förstånd, utan ledning af en upplysande, sansad och erfaren vän, alltid måste bli, – en fantastisk svärmerska; och i detta lilla hufvud tumlade de mest djerfva, mest kuriösa spetsfundigheter, de mest oregelbundna, mest skakande utflygter. För Anna gafs icke annat, än att på egen hand genomgå den kaotiskt vilda serie af tankar och känslor, de af ett oupphörligt verksamt sinne uppfunna teorier, med passion omfattade i det ena ögonblicket, med misströstan förkastade i det andra, detta ett eldigt sinnes fruktlösa sträfvan, att fatta sig sjelf, tills tanken ändtligen, trött af de glänsande, gagnlösa irrfärderna, återgår till det enkla, klara förnuftet.

Men ingenting tydde i detta ögonblick på denna inneboende förtärande eld, hos den unga flickan, som med lätta steg nalkades gungbrädet der prostinnan satt.

Den högröda färgen på hennes kinder, den skrynkliga klädningen och de dammiga kängorna på hennes små fötter, bevisade att hon gjort en lång promenad.

– Hvar har du nu varit? – sade prostinnan, strök håret från hennes panna, och betraktade med verklig moderlig stolthet det vackra ansigte, som lyste af fröjd och tingdom emot henne.

– Ack, mamma, – sade Anna, läggande i hennes knä en ofantlig bukett af vilda nattvioler som hon hållit i handen, och kastande sig temligen själfsvåldigt i gräset vid hennes fötter, – det är aldrig värdt att du frågar mig hvar jag varit, ty jag vet det knappt sjelf, jag går än hit och än dit; i dag har jag varit på det höga berget deruppe bortom Esthult.

– Hur kan du gå så långt, och att klättra i de[112] höga bergen se’n, du kan ju falla och skada dig . . . ensam och utan hjelp.

– Åh, mamma Ulla, jag är ju stora gamla flickan, jag måtte väl kunna akta mig sjelf, – sade Anna skrattande, drog af sig sina handskar och kastade den upp i luften åt Ajax, som, hufvudyr af glädje vid utsigten till en lekstund med sin unga matmor, hoppade högt upp i luften efter dem.

– Ja ja, men om du kan akta dig sjelf – som jag väl också tycker, så kan du inte akta dina kläder åtminstone, det ser jag på din klädning, – sade mamsell Lovisa bannande.

– Ja, låt bli de der långa promenaderna, Anna lilla, annars skall jag ständigt vara orolig för dig, när du är ute, – återtog prostinnan.

– Men, mamma, det är mitt högsta nöje, att gå så der ensam i skogen, det susar så vackert i träden, och skymningen är så behaglig, sjelfva denna ensamhet, denna tystnad är musik för mitt hjerta, den väcker så ljufva känslor, jag drömmer om något . . . så skönt . . . jag vet icke hvad . . . jag är så lycklig och ändå . . .

– Gud vare oss nådig, så dumt du pratar, kära barn, – afbröt mamsell Lovisa och skakade om blommorna i sitt förkläde, – ve mej, om jag förstår ett ord af hvad du säger.

– Men, söta tant Lovisa, nog har du sjelf någongång haft behof af att vara ensam, att lyssna till ditt eget hjertas röst . . . att . . .

– Nej, det skall Gud veta att jag aldrig har, – sade mamsell Lovisa förtretad. – Jag har i all min tid tyckt, att det varit bättre att göra någon nytta, än att gå så der och drumla, som du rätt ofta gör.

– Det kan nog hända att du har rätt, – sade Anna tankfullt, – men jag vet icke hvad det är . . .

– Jo, det skall jag säga dig, det är bara lättja, intet annat, – afbröt tanten i samma ton.

– Söta tant, – började Anna urskuldande, men mamsell Lovisa var vid dåligt humör, och fortfor utan att låta afbryta sig.

– Men hur kom det sig, att du icke kunde sitta[113] stilla och vakta bien, som jag bad dig i morse?. . . Jag har länge sett att kupan skulle svärma . . . hur gick det nu, – jo, att hela svärmen är bortflugen.

– Är bisvärmen bortflugen! – sade prostinnan med särdeles missnöjd ton.

– Herre Gud, mamma lilla, jag har ju suttit i två dar och vaktat på dem, och det har inte blifvit något af . . . och i dag tyckte jag de voro så tysta, så . . .

– Ja, så kunde du mycket väl suttit den tredje också, hellre än att förorsaka en sådan förlust.

– Nå ja, man kan väl icke begära att barnet aldrig skall tröttna heller, – sade mamsell Lovisa, som nu ångrade att hafva yppat olyckan, och dessutom alltid försvarade Anna när prostinnan bannades, en sak som prostinnan i sin ordning aldrig försummade, när mamsell Lovisa var ond; och efter denna förträffliga metod hade Anna blifvit uppfostrad; och det höll nu på att gå, som alltid vid dylika tillfällen, att de båda gummorna kommo i stället i gnabb med hvarandra.

– Kära Lovisa, – började prostinnan, med ingenting mindre än mild ton, men Anna skyndade sig att afbryta, i det hon sprang upp och bort till mamsell Lovisa, som balancerade och sträckte sig, efter den sista fläderblomman, med fara att falla framstupa i busken.

– Vänta, tant, – sade hon gladt, – så skall jag hålla i stolen medan tant går ned, den står så ostadigt.

Men tant Lovisa väntade icke på den erbjudna hjelpen, utan klef ändå på vinst och förlust baklänges rakt på den stackars Ajax, som följt sin unga matmor; hunden sprang förskräckt åt sidan, mamsell Lovisa förlorade jemnvigten och skulle fallit, om hon icke gripit tag i buskens nedhängande grenar, och förargad, som man alltid blir då man blir rädd utan orsak, började hon åter en lång fördömmelse öfver den olycklige Ajax, ”som ständigt var just der han icke borde vara, och alltid gjorde hvad han borde låta bli.”

– Och se der, – fortfor hon, alldeles förgrymmad vid åsyn af Annas våta och hoptuggade handskar, som lågo på sanden, – hvad han har gjort; dina vackra blåbärsfärgade handskar, som jag sjelf köpte åt dig i Vernamo[114], nu äro de förstörda . . . jo, det är just värdt att ha något snyggt, då man har en sådan best i huset.

– Åh, tant; handskarne voro just icke så vackra, och dessutom så kan jag räta ut dem igen, – men du får icke vara så ond på den stackars Ajax, – sade Anna, smekande, – kom ihåg att han är min enda lekkamrat sedan Konrad for.

– Ja, ja; men du kunde ha en mindre och beskedligare hund, och icke en sådan der som liknar en varg; jag vet icke, hvarföre du icke tog den som lilla Sven tillbjöd dig, och som klockarn nu har, det var en vacker hund, och anständig se’n, – sade mamsell Lovisa, för andra gången upplockande de tappade blommorna.

– Ack, min Gud, hur kan du kalla den otäcka lilla besten vacker, som jemnt springer på tre ben och håller upp det ena örat och ned det andra, – sade Anna skrattande.

– Se så, låt oss gå in nu, – sade mamsell Lovisa, i det hon förtretad slog sanden af blommorna. – Klockan är väl nio, och maten tillreds; – fortfor hon, tog stolen med sig och gick emot dörren.

– Lovisa är vid litet dåligt lynne i qväll, men bry dig icke derom; hon håller i alla fall så mycket af dig, – sade prostinnan, liksom för att trösta Anna, hvilken likväl helt glädtigt hjelpte henne leta efter en förkommen ”skön nystlapp alldeles ny”; – men oaktadt all ospard möda fanns den icke, och med en stark, fast tyst misstanke på Ajax begaf man sig ändtligen med nystfot och garn in i en liten sal, hvars alla möbler bestodo i ett väggur med perlfärgadt fodral, några skinnklädda stolar, en skänk, och ett fällbord, hvarpå nu var framdukad den anspråkslösa supén.

– Hur är det med dig, Anna, du äter icke i qväll, du brukar väl annars ha god aptit, – sade mamsell Lovisa, som fåfängt bjöd henne mjölgrötsfatet för andra gången.

– Du är väl icke sjuk, Anna lilla? – frågade prostinnan orolig, – jag tycker du är så tyst i qväll.

– Nej, visst icke, – försäkrade Anna och rodnade litet, i det hon reste sig ifrån bordet, som de gamla redan lemnat.

Den blick hvarmed prostinnan betraktade Anna, som kysste hennes hand och tackade för maten, var så sannt moderlig, att ingen skulle tviflat att ej dessa båda, som ett ögonblick höllo hvarandra omfamnade, voro mor och dotter; och verkligen, alltsedan prostinnan första gången tog det lilla hittebarnet i sina armar, hade hon älskat henne såsom sitt eget barn, och nu hade hon nästan glömt att så icke var. I hemlighet rädd att mista hvad ödet på ett så sällsamt sätt gifvit henne, hade hennes efterspaningar om Annas föräldrar varit ganska lama, och icke den ringaste upplysning derom hade heller hunnit till det aflägsna Krösarp, der Anna uppfostrades i den tron, att den hon älskade som en mor också verkligen var det, ty ingenting gaf anledning till någon annan tanke. Prostinnan hade bedt mamsell Lovisa iakttaga tystnad om den äfventyrliga resan och Annas dunkla härkomst, och ehuru många kuriösa rykten bland tjenstfolket spridt sig derom, vid prostinnans oförmodade hemkomst med det späda barnet, stannade man likväl till slut i den tron, att hon var prostinnans systerdotter, en tro som ännu mera stadgades, då hennes syster ett halft år derefter dog, och hennes yngsta barn, en gosse om 5 år, kom till Krösarp, att som prostinnans eget barn uppfostras tillsammans med Anna; nu hade så många år förgått, och man tänkte aldrig mera på saken, de båda barnen kallade hvarandra syskon, älskade hvarandra som sådana, och ingen satte nu mera i fråga att de icke voro det. Sjelfva de båda gamla qvinnorna som upptagit Anna tänkte aldrig på möjligheten att Annas föräldrar kunde återfordra henne.

Prostinnan kysste Annas panna, sade henne godnatt, och gick in i sin sängkammare; mamsell Lovisa trugade den öfvermätta Ajax att äta upp det sista af sin ansenliga portion, och då han ändtligen tillfredsställt henne dermed, tog äfven hon godnatt af Anna, som långsamt gick upp för den branta trappan till sitt lilla vindsrum.

En half timme derefter lågo alla Krösarps invånare[116] försänkta i sömn, utom Anna, som ännu, halft afklädd, sitter drömmande med hufvudet stödt i handen vid det öppna fenstret.

Hvad tänker Anna på? Det är svårt att säga, och likväl skulle hvar och en kanske få en aning derom, om de sågo dessa halfslutna smägtande ögon, denna halföppna mun och kindernas vexlande färgspel, ty de tankar som irra i en sjuttonårig qvinnas bröst äro englar, och deras språk är en poesi skönare än alla rimsniderier i verlden. Anna lyssnade till deras röster, som lågt och harmoniskt hviskade till henne om de djupa, heliga mysterierna i en älskandes qvinnas hjerta; hon förstod dem icke rätt ännu, hon anade för första gången, att hon icke längre var barn, och den suck, som nu för första gången smyger öfver de friska läpparne är barndomens själaringning.

Nu slår den gamla klockan i salen dernere elfva – Anna sitter ännu på samma ställe och i samma ställning, men kindernas rodnad flammar högre, och ögonens trånande glans är bytt i eld; – hvart flyga nu hennes tankar . . . tillbaka till sluttningen af den der gröna kullen straxt vid landsvägen, der småskogen står så ljusgrön, och skuggar de vilda nattviolerna, som vexa så frodigt i den fuktiga mossan under dess grenar . . . dit ila Annas tankar . . . hon ser – hvad? hennes kind blir ännu varmare, hjertat slår ännu snabbare . . . der sitter en ung man i skuggan, på en kullblåst trädstam, lutad öfver en portfölj, hvari han tecknar; solstrålarne som spela mellan de rörliga löfven skimra i hans lockar; hvar gång han ser upp kan Anna betrakta hans ansigte, den fina regelbundna profilen, det mörka, tankfulla och lugna ögat, den släta, fast något bruna hyn, och läpparnes höga färg och djerfva, sköna konturer; nu reser han sig upp, och hon beundrar omedvetet, – och utan att rätt kunna fatta hvad det är som så mäktigt inverkar på henne – detta underbara doft af höghet, som ligger utbredt öfver hela hans figur, denna själens inneboende ädelhet och kraft, – hvilken är lika sällsynt som ovedersäglig, – och uppenbarar sig i allt och på alla, der den finns.

Och ändå ligger det i detta ansigte en anstrykning af vekhet och svärmeri, som ofta hvila på ytan af stolta[117] och kraftfulla naturer, – liksom den fina späda mossan öfver klippan, som döljer jernet i sitt djup. – Och detta svärmeri, denna mildhet drar ovilkorligt Anna till sig . . . hon kan icke upphöra att betrakta främlingen, som ännu tankfull står qvar på kullen . . . konturerna af hans höga kraftfulla gestalt – belyst af de rödaktiga strålarne af solen, som i detta ögonblick ligger som en eldkula öfver skogstopparne, – aftecknar sig emot den dunkla skogen bakom honom, hans melankoliska blick hvilar tankfull på landskapet framför honom, och i hans ögon, på hans läppar, i hvarje drag af hans ansigte, ligger i detta ögonblick ett leende, som gör detta ansigte förtjusande.

Men . . . nu bullrar det på vägen, det är en vagn som kommer, en vagn så grann att Annas barnsliga nyfikenhet och förvåning väcks deraf . . . den stannar, främlingen vänder sig om, det ljufva leendet är försvunnet, och man kunde nu snarare säga, att detta ansigte var intressant genom den outsägliga, hemliga stämpel af olycka, som det påstås att ödet eller naturen tryckt på vissa menniskors panna . . . en betjent öppnar vagnsdörren, den vackre okände stiger upp och vagnen rullar bort.

Men Anna känner en underlig smärtsam känsla, – en instinktlik oändlig saknad – solen har nu gått ned, i Annas hjerta har den på samma gång tändts och försvunnit . . . hon vill följa främlingen, vill se honom ännu en gång – och utan att göra sig reda för sina känslor, skyndar hon snabb som vinden – med denna kärlekens ögonblickliga skarpsinnighet – öfver kullen hvaromkring vägen kröker sig, – der finns en grind som han måste passera, och Anna är redan der – hon öppnar den, vagnen far förbi, och de lugna mörka ögonen träffa hennes, snabbt som en blixt och brännande som den . . . vagnen saktar sin fart . . . han vänder sig om . . . ännu en gång sjunker denna blick – så ljuf och betydelsefull – i Annas hjerta, för att lysa der i åratal och lära henne lifvets skönaste och bittraste hemlighet.

Och nu – nu ser hon honom alltjemt i hjertats spegel der hans bild står qvar . . . nu genomgår hon åter, och återigen detta korta men outplånliga möte; och drömmer dessa, det vaknande hjertats ännu dunkla men hänförande[118], drömmar, som – då de en gång smugit sig in i dess djup – icke lemna det förr än verkligheten släckt dess purpurglans, och satt minnets bleka graflampa att lysa der i stället. – Hon är lycklig – ty det ligger sällhet äfven i en nyväckt kärleks omedvetna saknad . . . och det var saknad – det var aningen att hafva funnit ett föremål för den skönaste, den enda egenskap af himmelskt ursprung som vi ega – förmågan att älska – som lade denna trånande och ljufva eld i Annas ögon.

Nu slog klockan återigen dernere i salen, Anna spratt till, lade händerna öfver ansigtet för att jaga bort de förledande bilderna, stängde fenstret och lade sig, för att under sömnen återfinna dem ännu mera hänförande.

IV.
Konrad. En syn.

– Nå när kommer han? – frågade mamsell Lovisa, som var sysselsatt att ur ett stort stenfat, som stod bredvid henne, på trappan der hon satt, plocka upp förvälda ärtskidor och med mycken omsorg träda upp dem på långa trådar för att torkas.

– När kommer han? – upprepade hon och sträckte sig fram, för att möjligtvis kunna uppsnappa något af det bref som prostinnan – hvilken icke hört hennes fråga – var sysselsatt att läsa.

Prostinnan lade ihop brefvet med mycken omsorg, sköt upp glasögonen i pannan och vände sig till mamsell Lovisa, hvars hela ansigte oförstäldt vittnade om ett mycket lifligt begär att få del af sin matmors underrättelser.

– Den kära gossen, – sade prostinnan rörd, – han är nu promoverad och ännu icke 23 år . . . herre[119] Gud, att hans far, min hederliga svåger, icke skulle få lefva för att glädjas öfver en så arbetsam och välartad son.

– Kors i herrans namn är lilla Konrad nu en riktig magister? – utropade mamsell Lovisa med lifligt deltagande.

– Ja, Gudskelof att vi ha’ så mycken glädje af den gossen, – sade prostinnan och torkade sig i ögonen.

– Tjugotre år . . . hvad tiden går, – återtog mamsell Lovisa, lika rörd som prostinnan, och gnodde sig om näsan med afviga handen, ty hon var våt om fingrarne af ärtskidorna, – jag tycker det är som det varit i går då assessorn kom hit med honom, när hans fru var död, och bad prostinnan att vara en mor för honom stackars liten; han var då bara på sjette året . . . jag mins hvad den stackars assessorn gret när han for sin väg igen om morgonen; det var som om han vetat att han aldrig skulle få se honom mer . . , det var inte ett år derefter fullt, förrän lilla Konrad var faderlös också! – Mamsell Lovisa torkade sina ögon på handduken, som hon hade utbredd i knäet, och fortfor med gladare röst: – ja, ja, men så fick han i prostinnan en så öm mor, som någonsin hans egen kunnat vara, och det förtjente han också, så sedligt och snällt barn har han alltid varit, aldrig ostyrig och elak som andra gossar.

– Ja, Konrad har alltid varit ett välsignadt barn! – inföll prostinnan, som med täta och uttrycksfulla nickningar gifvit sitt deltagande och bifall tillkänna.

– Och så öm och förståndig om lilla Anna se’n, som sanningen att säga alltid varit häftig och sjelfsvåldig, och ständigt tog hans leksaker och bröt sönder, och aldrig lät honom ha någonting i fred . . . Och mins prostinnan hur han kastade sig i bäcken efter hennes gamla docka, som höll på att flyta bort, bara derför att Anna skrek . . . och hur han lät mig lugga sig sedan för pannkakan, som Anna ätit upp . . . det gör mig ondt än i dag för den tuggningen, som han oskyldigt fick . . . nå, nå, Anna bekände då att det var hon, så snart hon kom in, för hon höll allt mycket af Konrad också, fast hon var så fasligt yr och påflugen.

– Ja, Gudskelof, – sade prostinnan och återtog sin stickstrumpa, – de barnen ha alltid älskat hvarandra som syskon, och Gud gifve de en gång kunde älska hvarandra som makar.

Mamsell Lovisa nickade blott och antog en fryntlig och hemlighetsfull min, i det hon skakade om de rykande ärtskidorna i fatet.

– Det är väl två år se’n han nu var hemma, – fortfor prostinnan, – och på dessa år har Anna vext bra mycket, jag är säker på, att han knappt skall känna igen henne.

– Men kommer han då icke hem? – afbröt mamsell Lovisa, som kom ihåg att hon ännu icke fått denna fråga besvarad.

– Det är sannt det, han säger ju något derom på slutet, men jag glömde det alldeles för den första underrättelsen . . . vänta litet, – prostinnan satte glasögonen till rätta igen, och uppvecklade brefvet.

– Bevare mig, han kan vara här ännu i dag, han säger sig resa ifrån Lund samma dag han afskickat detta, och kommer således hit straxt efter.

– Men för lefvande Gud, – sade mamsell Lovisa. och flög upp som en raket, – det är minsann icke tid att sitta här då . . . Anna, mitt barn! – fortfor hon ifrigt, då den unga flickans smärta gestalt skymtade förbi förstugudörren i detsamma, – kom hit och hjelp mig med de här välsignade ärterna, som trasslat ihop sig i en hög. Bror Konrad kommer.

– Konrad! – ropade Anna, och skyndade ut med glädjestrålande ögon. – Hvar, hvar är han?

– Åh kors, kära du; inte är han här ännu, men han kan komma hvart ögonblick, – sade mamsell Lovisa. som slet och ref i ärterna, dem hon i sin ifver trasslade ihop allt värre och värre, – och hans kammare som inte är skurad, och ingenting i ordning; det var då som en ingifvelse att jag lät Maja stryka gardinen till hans fenster i går åtminstone. Se så, Anna lilla, tag vackert reda på det här nu, och gör som jag har börjat, – fortfor hon, i det hon hängde några lyckligt utredda trådar i festoner på prostinnans nystfot.

– Jag är tvungen att gå och samla ihop spenaten och fläderblommorna, som ligga utbredda i hans kammare . . . det värsta är att der luktar så starkt af osten, som jag haft liggandes der för att torka . . . jag vet min själ inte hvar jag skall ha den nu . . . det blir allt svårt . . . det är ett så svalt och präktigt rum . . . jag får väl . . . – Mamsell Lovisa, som talat helt och hållet för sig sjelf, försvann nu i dörren med stenfatet i famnen, och Anna gick miste om det beslut, hvartill hon tycktes kommit med osten.

– Mamma, är det sannt att Konrad kommer? – sade Anna, och kastade sig med en ovanlig rörelse i prostinnans famn.

– Ja, se här, läs sjelf hans bref, – och prostinnan lemnade henne brefvet, som Anna tog, och satte sig på pallen vid hennes fötter.

– Ja, verkligen, tant Lovisa har rätt, – sade Anna, rodnande af glädje då hon slutat läsningen, – han kan verkligen komma ännu i dag . . . men hvarför har han icke underrättat oss förr derom?

– Åh, han ville väl öfverraska oss, – sade prostinnan, som med hemligt nöje sett Annas glädje, – den snälla gossen, hvad han skall vara glad att få komma hem, det är så längesen han var här . . . du var nästan ännu ett barn när han sista gången reste. Mins du ännu hur du gret, Anna?

– Ack ja, och Konrad gret nästan lika mycket som jag, fastän han var stora karlen, – och påsättande sin halmhatt skyndade hon åt trädgården.

Prostinnan såg efter henne med ömhet, och suckade helt tyst för sig sjelf: – hur väl Konrads lugna förstånd passar att leda Anna med sitt lifliga lynne, Gud sjelf tycks ha utsett dem åt hvarandra.

Nu återkom den unga flickan med en kratta och började med ifver kratta sandgångarne på den lilla gården.

– Se, mamma, medan tant ställer i ordning i hans kammare, skall jag göra snyggt i trädgården och på gården, som jag brukade göra förr, när vi voro barn, och[122] han kom ifrån Wexiö, så att han liksom då skall se att han varit väntad, och finna hemmet trefligt och festligt till hans mottagande . . . Se så, nu skall jag bara gå ut i hagen och bryta litet löf, för att sätta i grinden, så är det alldeles som förr. – Och med Ajax tätt bakom sig, som tycktes dela sin unga matmors glädtiga lynne, sprang Anna ut i hagen som gränsade intill gården.

Prostinnan satt qvar på sin plats och följde blott med moderligt intresse alla den lifliga flickans rörelser, som nu röd och varm kom tillbaka med hela famnen full af löf och blommor, och ämnade just fläta in dem i den grönmålade grindens spjelor, då tant Lovisa, med uppstrukna klädningsärmar, och lika röd och varm, som Anna sjelf, kom ut helt ifrig med den strukna gardinen kastad öfver armen.

– Se här, Anna lilla, – sade hon, räckande den åt henne, – du kan sätta dig och kamma ut fransarne litet grand, de ha’ blifvit hoptofvade i tvätten, så skall jag sätta upp dem sedan; nu har jag burit upp ostarne på vinden så länge, men herren vete, om de icke genast börja jäsa der, emellertid så skall Maja . . . – Mamsell Lovisa afbröts i sin ifver af tvenne händer som lades öfver hennes ögon och ett ”God afton, tant Lovisa!” af en munter och ungdomlig röst bakom henne.

Mamsell Lovisa vände sig om, vigt som en snurra, och utropade med glad förvåning:

– Konrad! min kära gosse, är du redan här!

Och hon slöt med detsamma i sin famn en ung man – med kort och satt vext, temligen stora händer och fötter, men vackert brunt hår, klara, grå ögon, och ett vänligt och godt ansigte.

Och det var verkligen Konrad, som stigit ur och gått genvägen öfver hagen, och nu helt tyst smugit sig in på gården bakom de båda fruntimmerna.

Mamsell Lovisa kysste honom, och bultade honom eftertryckligt i ryggen med sina dugtiga händer, och då hon slutligen släppte honom, var det Anna som – kastande löfhögen ifrån sig, – i barnslig glädje föll i hans famn och lade sina armar om hans hals.

Men Annas helsning tycktes icke göra samma verkan[123] på den unga magistern, ty han rodnade starkt, och vågade knappt återge henne den kyss hon helt okonstladt tryckt på hans läppar; han fattade hennes hand och kysste den i stället flera gånger, under det han eldigt och förvånad betraktade den unga flickan, som nu i sin ordning rodnade och såg en smula förlägen ut.

– Anna, söta Anna, hvad du blifvit stor och vacker, – sade han med sann och ofrivillig beundran, – du var väl en rätt täck liten flicka när jag reste, men jag väntade likväl ej, att nu finna dig sådan vid min återkomst . . . – och hans ögon uttryckte en ännu varmare beundran än hans ord.

– Ja, tycker du inte att Anna blifvit en riktig dam, – sade mamsell Lovisa helt förnöjd, och liksom litet stolt på Annas vägnar, öfver Konrads förvåning, i det hon rättade sin mössa, och strök ned sina klädningsärmar.

– Se der kommer mamma, – sade Anna afbrytande, glad att få vända uppmärksamheten på någon annan, och Konrad skyndade emot prostinnan, som syntes i förstugudörren, och slöt den öfverraskade gumman i sina armar, och nu blef det Konrads tur att undergå samma mönstring som Anna nyss; och tant Lovisa upphörde icke att förundra sig öfver hans manliga utseende och fördömma hans ”otäcka skägg”, som hon kallade de små ljusbruna och kokett uppstrukna mustacherna på den unga magisterns öfverläpp.

Konrad hade så mycket att berätta, så mycket att fråga om, och mamsell Lovisa förtäljde för honom med omständlig noggrannhet: hur ”Sommar-löfva” som han väl mindes – den stora svartfläckiga kon – fått tvillingar som ”lagts på”, hur Patrik, den lilla, röda hästen, som var lika gammal med honom sjelf, blifvit ormstucken i benet, men botad af en gubbe, som kommit vandrandes, hur mamsell Lovisa köpt grön oljefärg, och sjelf målat den lilla vagnen, hur Eriks äldste pojke gått åt Stockholm med en oxdrift, och den yngsta, lilla Sven, malit af sig ett finger på hemqvarnen, hur ugglan tagit den gamla grå katten, som nästan var blind, och Maja haft nerffebern och mistat håret, och ännu tusen lika intressanta[124] saker – och klockan var 10 på qvällen, en mycket sen timme för Krösarps invånare, innan man tänkte på att taga godnatt af hvarandra.

Prostinnan gick in till sig, och tant Lovisa följde Konrad till hans lilla kammare, för att öfvertyga sig att allt var i ordning, att ingenting fattades honom, och Anna hörde henne ännu i trappan beklaga, att den ”gemena ostlukten” icke ville vika derifrån, oaktadt allt vädrande och rökande med socker och lavendel, och Konrad lugnade henne med den försäkran, att cigarrök vore ännu starkare än lavendel och skulle ofelbart utdrifva den.

Anna ämnade också gå upp i sin lilla jungfrubur, men de balsamiska ångorna, som genom det öppna fenstret strömmade in ifrån kaprifolie-häcken utanför, åkerskärans enformiga och likväl harmoniska ljud, som hördes ifrån ängen i den ljumma sommarnatten, och en outredd längtan att vara ensam med sina tankar, förmådde henne, att ställa sina steg åt trädgården, der det klara, lugna månskenet gjöt sin bleka, stilla glans öfver träd och buskar.

Tankfull gick hon långsamt öfver de fina sandgångarne, och stannade drömmande vid grinden, som förde till hagen utanför, der månljuset, utestängdt af det täta löfverket, endast på några få ställen sken klart, och träden kastade så djupa och hemlighetsfulla skuggor.

Nattvinden susade i Annas lockar, kring hennes panna, och förde liksom på sina vingar det mystiska och outsägliga vemod, den outredda längtan, som svällde i hennes barm. Hon lade hufvudet mot grindstolpen och lyssnade till syrsornas entoniga musik och sitt eget hjertas oregelbundna slag.

Just vid grinden hade fordom varit en berså af Legustrum, men denna var nu nästan utdöd, en gammal tvåstämmig rönn i lika skick, som Legustrums-häcken, skyggade med sina få spridda löf detta ställe, en stor kantig och besynnerligt formad sten vid dess fötter hade nu i månljuset ett snarlikt tycke af en gammal hopkrupen gumma, och några rankiga, af ålder mossiga bänkar visade, att man fordom hvilat i den halftorkade rönnens skugga, och funnit denna plats treflig – hvilken Anna i[125] sin fantastiska inbillning alltid velat tillägga något hemlighetsfullt, något trollskt och spökaktigt, och just derför lockade den henne till sig, ty Anna fann ett obeskrifligt nöje i alla de gamla sagor om elfvor och troll, om skogsfrun, näcken, dvergar och tomtar, som lefva på folkets i skogsbygden läppar, och ofta äfven i deras tro. Det ligger kanske icke mycket förnuft, men en ovedersäglig poesi i dessa sagor, som befolka vattnet, luften, skogen och bergen med hemlighetsfulla och underbara väsen, och denna poesi är svår att helt och hållet utrota i deras sinnen, som äro uppfödda, och lefva i skogens dunkel.

Och mer än någons, var Annas sinne, böjdt att älska dessa svärmerier. Hon visste många ställen i skogen deromkring, som, liksom detta, i hennes inbillning ansågos såsom detta underbara väsens älsklingsplatser. På hvad grunder hon så dömde dessa ställen, var henne omöjligt att uttrycka, men hennes känsla tyckte sig finna ett visst något, ett öfvernaturligt, ömsom hemskt, ömsom ljuft och underbart tycke, som hvilade deröfver, – hon tyckte att vinden susade mer betydelsefull, och solen sken på ett helt olika sätt deröfver.

Anna hade länge stått på detta sätt; hennes fantasi, mer djerf, mer lysande än någonsin, framtrollade bilder, systemer, glänsande, bizarra, nyckfulla och sköna som hon sjelf, – det var en underbar poesi i dessa drömmar, ty den skönaste skaldedikt är säkert dessa hjertats tankar, som aldrig blifva skrifna.

Ur detta chaos af känslor och bilder, var det en, som blef allt bestämdare, allt klarare, och närmade sig allt mer, och nu stod han framför henne hög och ljus . . . det var den sköna främlingens på kullen. Anna spratt till, drog ett djupt andetag, och liksom blyg för djerfheten i sin egen inbillning, vände hon bort hufvudet och ämnade återvända in, – då hon ännu en gång kastade ögonen utåt hagen och, – förskräckt och betagen stod Anna liksom fasttrollad – ty der, just bredvid den stora björken, vid hvars fot den klara, glittrande bäcken sorlar, i månljusets fulla glans, som helt och hållet upplyste hans ansigte, – stod ju han sjelf, – han, hvars bild nyss stått lika klar i Annas minne.

Den häpna flickan, som med så mycket hemligt nöje framkallat denna bild, för att låta sina tjusta blickar i inbillningen hvila derpå, blef nu, då han i verkligheten stod blott några steg ifrån henne, mer förskräckt än glad, och hennes första oöfverlagda känsla var att fly.

Den första gryende kärleken är på en gång så blyg och så varm, att sedan vi uppnått den förhärdelse, hvilken verlden förr eller senare åstadkommer i våra känslor, förefaller den oss vanligtvis lika löjlig som obegriplig . . . renheten i vårt hjerta är för alltid flydd, och den första kärlekens ljufva hemlighet kunna vi endast ögonblickligt i vårt minne fatta. Och hos den unga qvinnan ligger en omedveten känsla af fara, en tjusning blandad med förskräckelse, vid den plötsliga åsyn af hennes drömmars föremål; förfärad öfver vidden af sin egen kärlek, flyr hon den, som hennes eget hjerta redan gjort till hennes beherrskare . . . och rodnande öfver sina egna önskningars ernående, vill hon dölja sig för den, som hennes längtan oupphörligen lagt för hennes fötter.

Slutligen besegrad af en känsla, mäktigare än hennes vilja, såg Anna ännu en gång med skygga blickar utåt den månbelysta, lilla gräsplanen i hagen. Vattnet i bäcken glittrade lika klart, björkens fina grenar böjde sig deröfver, och flägtade sakta i nattvinden, månan sken lika mildt och stilla deröfver, men – han fanns der icke mer, den sköna bilden var försvunnen.

Hade det blott varit en villa . . . Hade denna inbillning endast varit lifligare än vanligt i Annas själ? – Hon visste det ej, men en hemlig oförklarlig räddsla intog henne, och med bevingade steg ilade hon tillbaka öfver elfdansarne i gräset, genom den lilla trädgården, in i huset och upp i sin kammare.

V.
Bref ifrån Edvard B. till Albrekt.

– – – Du saknar mig, säger du, nåväl, bör man icke sakna sin bästa vän, – sin enda kunde jag säga, ty du liksom jag eger icke mer än en – ja, äfven jag saknar dig, och likväl, Albrekt, likväl saknade jag ännu mer mitt fädernesland, som, du vet det, jag icke sett på aderton år; och ändå, hur kan jag göra dig begripligt hvad endast den fattar, som sjelf känt den brännande trånad, den omutliga längtan, den härjande feber, som kallas hemsjuka, – en trånad, som jag måste gifva vika för . . . Sverige, mitt fädernesland, jag har återsett dig, jag har åter andats den friska vind som blåser öfver dina fjellar, återsett mitt barndomshem och knäböjt på min mors graf, denna mor som jag aldrig skulle återse . . . sexton år har hon redan sofvit under den gröna kullen; men hvarför talar jag så till dig, som hvarken haft mor, eller fädernesland, eller hem, som varit dig kärt, ty för dig hafva alla andra känslor svikit, hela verlden är ditt hem, och konsten enda föremålet för ditt hjertas känslor, – hvaraf jag eger en helt liten del, kanhända blott derför, att äfven jag en tid enthusiasmerades för samma afgud, – du som blott har sinne för inbillningens fröjder och lidanden, som endast lefver i den verld, din pensel framtrollar på duken, men är okunnig om det varma lefvande hjertats, som kan framkalla utbrottet af den djupaste förtviflan, och med några drag förvandla den i himmelsk frid, – du känner likväl icke konsten att aftorka tårarne i ett verkligt öga, och gifva tröst i en verklig sorg; men, ehuru olika vi äro, älskar jag dig ändå, och kanske just derför, – således icke ett ord derom vidare.

Du ser att detta bref är dateradt ifrån Vernamo, denna lilla köping långt ned i Småland, – en af Sveriges minst besökta, mest fattiga och mest vackra provinser – jag har tyckt mig finna att man i allmänhet vill liksom litet förhäfva sig öfver Smålänningarne, och i mitt tycke finns det knappt ett trefligare folk än dessa muntra, lifliga, arbetssamma, måttliga och tjenstaktiga inbyggare i det vackra Småland. – Sjelfva deras dialekt, – som helt orättvist fått namn af ”gnäll”, tycks mig icke utan behag och harmoni, med ett ord, Småland är ett förtjusande bergland, och dess inbyggare med sina ringa pretentioner, sina måttliga begär, och okonstlade seder, synas mig lika lyckliga, som aktningsvärda, med sitt hafrebröd, sitt ”krösamos”, sin enbärsirap och sina ostar.

Oaktadt mitt tycke för denna del af mitt fädernesland, förundrar du dig kanske att jag slagit mig ned här – då den enda egendom jag eger ligger i Upland, – och det är just orsaken härtill jag vill berätta dig.

Du vet att jag i många år – eller rättare i hela min lefnad – lidit af en olycklig mjeltsjuka, som ingenting kunnat bota, – förmodligen är den medfödd – ett arf efter min mor – ty redan i min barndom låg denna dunkla, outvecklade plåga på djupet af min själ. Jag flydde mina kamraters lekar, för att i enslighet lyssna till den bleka, namnlösa oron, den låga, men ständigt hörbara rösten i mitt inre, som talte om en ständig längtan, ett oupphörligt ouppfyldt begär, som följde mig öfverallt, som blekte mina kinder, stal elden ur mina ögon och kraften ur min själ, som kom mig att ömsom vara den vildaste, oförvägnaste och galnaste i deras upptåg, och ömsom – svag som en qvinna, – gjuta strömmar af tårar i den ensamhet, hvarutur ingenting då förmådde rycka mig . . . Jag blef man, jag kastade mig ur det ena företaget i det andra, jag fördjupade mig i arbete, i studier, i musik, i måleri, jag öfvade det med passion en tid, men, – oron i min själ, ormen, som gnagde mitt hjerta, vaknade åter, och förtviflad bortkastade jag allt; min själs begär kunde icke fyllas, tomheten, saknaden i mitt hjerta, kändes smärtsammare än någonsin; jag flydde till qvinnorna, dessa förtjusande leksaker, som helt och hållet[129] sysselsätta andra män af min ålder, jag kastade mig ur den ena intrigen, den ena kärleksaffären, i den andra, jag älskade och blef älskad, jag bedrog och bedrogs, men – under allt detta, under de varmaste kyssar, sluten i den skönaste famn, då de ljufvaste försäkringar smekte mitt öra – brann elden inom mig lika förtärande, och i oändlig smärta, i evig längtan sträcktes mina blickar och min famn mot ett okändt mål, en namnlös varelse . . .

Jag reste verlden omkring, än som en elegant, en ursinnig slösare, en verldsman, än som en otillgänglig misantrop, en mystisk menniskovän, en barmhertig samarit i frack och glacéhandskar, som uppsökte nödens barn i vindsrum och källarvåningar, och ofta deribland till belöning fann mer tjusande föremål än någonsin i salonger och boudoirer; jag gjorde mig skyldig till alla upptänkliga dårskaper och bizarrerier, jag sökte nöjet öfverallt, ända till dess lägsta orgier, och – afsmak, vedervilja och den aldrig hvilande saknaden, blef allt hvad jag fann . . . då gaf jag denna saknad namn af hemsjuka, och nöjd att ega ett ljud att benämna den med, öfvertalte jag mig sjelf att jag ändtligen funnit botemedlet för min sjukdom.

Jag reste hit; jag återkom till min mors hus i Stockholm och mottogs af dess enda invånare, min gamla amma; jag gret tårar af ljuf och innerlig rörelse . . . ty hvar finns det hjerta, som ej veknar vid återseendet af den plats der hans vagga stått, det rum der hans mors sånger lullat honom i sömn, det hem der hon varit hans goda engel, som väcker minnet af den tid då vår verld begränsades af barnkammarens väggar, våra lidanden voro barn af sekunden, och flydde innan ännu tårarne på våra kinder torkat, och den moderliga famnen var en hamn, der ingen smärta, ingen fruktan kunde hinna oss?

Men fåfängt gaf jag namn af hemsjuka åt den djupa mjeltsjuka, den dimma i min själ, som hemmets luft icke ens förmådde skingra; den återkom tung och kall öfver mitt hjerta, jag måste åter ut . . . jag tog farväl af min gamla trogna Gertrud och reste.

Du vet att jag eger en onkel; mycket yngre än min far, är han ännu knappt sextio år. Jag hade icke sett[130] honom sedan vi händelsevis råkade honom först i Köpenhamn, – som du säkert påminner dig – när jag reste hemifrån, och se’n ännu en gång, äfven händelsevis, i Dresden, för några år sedan; han var då sig fullkomligt lik, en gammal egenkär, odräglig sprätt, som aldrig egt andra förtjenster än en öfverdrifvet vårdad toilett och ett fint och ledigt umgängssätt, men sjelf är han fullkomligt öfvertygad att han är och varit en oemotståndlig förförare; jag känner icke rättmätigheten af hans anspråk i detta fall, men ryktet påstår – i motsats till hans egna ord – att hans framgångar hos damerna varit ganska tvetydiga. Hur som helst, är han en depraverad gammal vällusting, hvars dvergaktiga själ och förtorkade hjerta kunde rymmas i lillfingret af en fruntimmershandske.

Sedan han genom resor och ett oordentligt lif i alla afseenden förstört sin förmögenhet, gifte han sig med ett rikt fruntimmer, om fyrtio år af en ansedd familj; – min tant har jag aldrig sett, hon dog efter några år, och min onkel, nu enkling utan barn, spelar ännu rolen af don Juan, sedan hans hustrus förmögenhet åter försatt honom i välstånd.

Med allt detta skall du utan tvifvel förvånas, att det är hos honom, på en af hans egendomar här i Småland som jag slagit mig ned. Och här – på det fordna ”Bänkaryd”, numera ”Belle Cottage” – som min fiffiga onkel döpt om den gamla, halft förfallna herrgården till, – åhör jag med tålamod hans historier, hans skryt öfver sina fordna eröfringar och hans cyniska skämt, följer honom ibland på jagt, och någon gång på en spatserridt, hvilket allt han företager i hopp att kunna öfvertyga sig sjelf, att han ännu ej är nog gammal, nog styfnad af gikt och ungdomssynder, för att icke kunna med behag styra en häst, eller förfölja en räf öfver skog och berg.

– Men hvarför allt detta? – hör jag dig i min inbillning fråga, – blott ännu en yttring af din obotliga lust för äfventyr, ditt oroliga sinne, en nyck – ehuru icke på långt när så besynnerlig och sällsam, som många du förut gjort dig skyldig till – hvilken du troligen redan ledsnat; vid, under det jag läser berättelsen derom. Nej min vän, detta är icke någon nyck, ty denna[131] boning, som jag valt mig, skall jag icke lemna, utan för att antingen bli djupt olycklig, eller också för alltid botad för den mjeltsjuka som så ofta gjort din och min egen förtviflan – för att bli fullkomligt lycklig. – Min Gud hvad har då kommit åt dig! hvad har du funnit i ”det förtjusande Småland?” de vises sten? ämnar du kanske gifta dig? eller är du på väg att nu bli tokig på fullt allvar? säger du nu – Nej, nej! Albrekt, intet af allt detta.

Jag är här, jag vet icke hvarför, jag tycker mig icke mera vara densamma; och jag vet icke heller hvarför, men mitt öde skall – så säger mig en röst inom mig, allt för klar och bestämd att kunna jäfvas – mitt öde skall här nå sin fullbordan, jag skall finna målet för mitt lif eller dö.

– Svärmare, när skall du upphöra att se och känna saker, som icke existera för annat klokt folk, – säger du medlidsamt, men hör mig blott! – Det är sannt att en qvinna är orsaken till detta svärmeri, men det är derför icke kärlek jag känner, åtminstone finns ingen enda sådan känsla i mitt bröst, som hittills med oemotståndlig tjusning förledt mig att plocka hvarje skön blomma på min väg, för att glömma och bortkasta den då friskheten och nyheten af dess behag försvunnit, och ersätta den med andra som delat lika öde – och likväl har denna kärlek aldrig hunnit djupet af mitt hjerta, utan endast skimrat några ögonblick på ytan deraf, för att spårlöst försvinna som bubblorna på vägen . . . den kärlek, som jag drömt om fordom, som jag hoppats finna i min ungdom, den har jag nu för längesen ansett som en skön dikt, en fabel uppfunnen af poeterna, och jag vet icke om jag någonsin skall finna den hos det sköna väsen, som natt och dag fyller mitt hjerta med en känsla som jag icke kan förklara, så ljuf och så mystisk, så ren och helig som en brors, och ändå så djup, så olik allt hvad jag hittills kännt för någon qvinna, utom min mor.

Men jag vill berätta dig, hvad jag sjelf tusen gånger åter genomlefvat i mina tankar, sedan verkligheten försvunnit.

Det var en afton jag kom till gästgifvaregården här[132] näst intill, jag ämnade mig ännu en gång, fast på en annan väg, ned till södra Sverige, och som det var mig likgiltigt hur långsamt min resa gick, efter den ändå var utan något egentligt mål, hade jag intet förbud; min gamla trogna Didrik, som du kom så väl öfverens med, hade stannat qvar i Stockholm och skulle först efter en månad uppsöka mig, och endast en betjent följde mig, Det fanns inga hästar när jag kom, och i stället att på en usel gästgifvaregård invänta dem, begaf jag mig, liksom ofta förut, till fots med min portfölj under armen landsvägen framåt, och lemnade betjenten att komma efter med vagnen så fort han kunde.

Vädret var gudomligt och jag njöt detta sällsamma behag, som ensamheten just nu egde för mig, ty det var en af dessa stunder – sända af himlen liksom oaser i hvardagslifvets öken, – då sinnet utan någon yttre orsak känner benägenhet för ljufva rörelser och af allt omkring sig mottager behagliga intryck, då passionerna liksom slumra, då det är frid och harmoni inom oss, då det förflutna med sina villor, sina fröjder och lårar, sina missräkningar och samvetsqval, förlorat sin bitterhet och sina störande minnen, och ligger stilla och klart som en spegel framför oss, och framtiden är utan önskningar, utan förhoppningar, men också utan oro eller fruktan.

Jag hade gått temligen långt, fördjupad i dessa formlösa tankar, och helt och hållet intagen af detta sällsamma välbefinnande, då en kulle bredvid landsvägen, skuggad af gröna smidiga björkar, med sin lena grönska inbjöd mig till hvila. Jag satte mig på en kullfallen trädstam, och intagen af den vackra utsigten framför mig, ämnade jag försöka, med några flygtiga drag, återgifva den på ett blad i min portfölj, ty jag älskar att ega ett minne af dylika, lika sköna som sällsynta stunder i mitt lif, ett materielt minne, vid hvars åsyn jag kan återkalla de fredliga och behagliga känslor som då fyllde min själ.

Jag hade just slutat då vagnen kom, jag steg upp, kastade ännu en blick tillbaka på den vackra gröna kullen, hvaromkring vägen krökte sig, kastade mig beqvämt i vagnen och hade knappt hunnit ställa dynorna i ordning bakom mig, då dess fart ett ögonblick hejdades af[133] en grind, och mina ögon föllo på den som öppnat densamma.

Det var en flicka, hvars himmelska ögon träffade mina ett ögonblick under det jag for förbi, men denna hastiga blick var nog, att liksom låta mig se alla de ljufva intryck och känslor jag rönt, sammanfattade till ett väsen, en kroppslig varelse, och omedvetet mumlade jag för mig sjelf, utan att kunna göra mig reda för hvad jag mente: ”det är hon!” Af en alldeles instinktlik känsla reste jag mig upp, grep min betjent i kragen och befallte honom stanna; emellertid kunde jag icke i ögonblicket bli åtlydd, vägen krökte sig och innan vagnen stannade var grinden och flickan ur sigte – jag hade likväl ännu en gång, då jag reste mig upp, fått se en skymt af henne, och nu, då vagnen ändtligen stannade, intog mig för första gången en sällsam villrådighet, en tvekan, som aldrig förr uppstått hos mig.

Hur många gånger hade jag icke förr, frapperad af ett vackert ansigte, begått större etourderi, än att nu hoppa ur vagnen och föregifva någon orsak att vända om, för att få återse henne; ingenting hade varit enklare; men nu . . . Jag stridde några ögonblick med det häftiga begäret dertill och en oförklarlig motvilja, jag kunde säga att jag icke vågade, och utan att förstå min egen känsla, ropade jag – liksom drifven dertill af en osynlig makt, – med häftighet till betjenten att köra, och sjönk tillbaka i vagnen som rullade bort.

Men – för hvarje steg som hästarne förde mig längre derifrån, vexte inom mig en oro, en saknad, som jag kunde kalla öfvernaturlig; det var som jag lemnat en del af mig sjelf, mitt lif, mitt hjerta qvar, jag kunde icke gifva mina känslor någon rimlig eller förnuftig förklaring, men kände mig likväl besegrad deraf; det förekom mig, som om jag ett ögonblick haft helt nära mig, hvad jag förgäfves under hela mitt lif sökt, och nu lemnat det; en åtrå, en längtan, som jag icke kunde motstå, dref mig att vända om, och likväl hade denna längtan ingenting gemensamt med hvad jag hittills kallat kärlek. Med hvarje steg jag aflägsnade mig, ökades denna smärtsamma oro,[134] och då jag hunnit nästa gästgifvaregård var mitt beslut fattadt, jag måste vända om.

Min betjent var alltför van vid mina infall, vid det oregelbundna i mitt sätt att färdas, för att visa förvåning, då jag befallde honom att vända om samma väg tillbaka. Under vägen, då jag funderade på att skaffa mig någon boning i trakten, upplyste skjutsbonden mig, då jag frågade om herrgårdarne deromkring, att ”Pellekaterach”, som han uttryckte sig, låg strax vid landsvägen, och då jag hörde att Hofmarskalken B. rådde om detta ställe, som hade ett så kuriöst namn, och just nu sjelf bodde der, blef jag förtjust, att detta icke kunde vara någon annan än min egen onkel, som jag väl hört skulle ha egendomar i Småland och Skåne, men hvilket jag alldeles glömt.

Och nu – efter flera dagars sökande, – ty jag kände motvilja, att genom frågor, som skulle gifvit anledning till gissningar, underlätta mina spaningar, fann jag ändtligen hennes hem, och – sedan dess har jag sett henne ofta, ofta . . . Jag ser henne om aftnarne spatsera i trädgården, eller sitta drömmande i sitt fenster, jag ser henne om dagarne irra – ömsom tankfull, ömsom lekande som ett barn – omkring i skogen; jag följer henne tyst och osedd, troget som skuggan, och önskar icke mer än att se detta ljufva, englalika ansigte, denna rena, himmelska varelse, som blifvit min själs engel.

Hon inger mig samma känsla, utöfvar öfver mig samma hemliga, oemotståndliga dragningskraft, som folktron tillägger Näcken och hafsfrun, då någon varit nog djerf, att lyssna till dess hemlighetsfulla sånger, jag förtärs af längtan att se henne, af drömmar om henne, och ändå ryggar jag tillbaka för dessa drömmar, och känner en hemlig bäfvan att närma mig henne, och då jag ändtligen ger vika för denna längtan, och smyger mig till hennes boning, och efter flera fruktlösa försök, flera timmars väntan, slutligen ser henne . . . komma, utan att jag vet derom, tårarne i mina ögon, jag darrar som en brottsling och känner ett så häftigt begär att sluta henne i min famn, att jag knappt kan motstå det; det förefaller mig,[135] som om jag blott behöfde visa mig, för att Anna skulle förstå och dela mina känslor, som om vi sett och älskat hvarandra förr, och endast varit länge skilda, och om jag blott sträckte min famn emot henne, och nämnde hennes namn, skulle hon igenkänna sin vän och sjunka i mina armar, men . . . en sällsam fruktan, en aning om olycka och förderf håller mig ständigt med lika kraft tillbaka, ställer sig som ett spöke emellan henne och mig, och bortskymmer hennes bild för mina blickar. Jag studsar, jag viker tillbaka för detta fantom, och flyr derifrån, för att nästa dag återkomma, förd af samma längtan, och bortjagad af samma oförklarliga bäfvan.

På detta sätt ha dagarne förflutit, – jag är icke mer densamma, jag lefver som fjettrad af en förtrollning, jag eger icke mer mig sjelf, och tycker mig beherrskad af en osynlig och hemlig makt, – jag vet icke hvad jag hoppas – hvad jag önskar eller väntar – jag föres af ett öde, som jag icke kan motstå, det släpar mig med sig, kanhända emot en himmel, – kanhända emot en afgrund, jag vet det ej.

Nästa gång du får något bref – ifall du får något – är jag antingen segrare eller besegrad, – antingen har jag öfvervunnit dessa griller, och yppat min sällsamma känsla för Anna, eller är jag för alltid förlorad för dig och mig sjelf.

VI.
Kojan i Skogen.

– Lotta! Lotta! Hur i herrans namn kan du vara så vettlös, och jaga på ankungarne så fort! Ser du icke, att den lille, som är halt, faller omkull i gräset så fort han hinner, – skrek mamsell Lovisa, med en röst, som kunnat hedra en brandvakt i en småstad, i det hon, med en brödkafvel i den ena handen och en degkluns i den andra, sträckte sig öfver bordet, der hon höll på att baka, och tittade ut genom köksfenstret.

Den lilla flickan som – helt lugnt med händerna stuckna under förklädet, och det yfviga, linhvita håret kring axlarne, med raska steg, och sjungande den populära ”tjuf-Erkers visa” – drifvit den skrikande ankflocken framför sig, hejdade sina steg och stannade helt tvärt vid den fruktade mamsellens oväntade tillrättavisning, och lät ankorna, som kommit i farten, ensamma fortsätta sin färd . . .

– Se så ja; der kommer Ajax, skynda dig då, ditt nöt! – skrek mamsell Lovisa åter, som med den yttersta förskräckelse såg hunden göra en hastig chack midt i flocken af de åt alla håll flyende ankorna.

Flickan flög af som en pil, men förekoms ändå af Konrad, med hvilken Ajax följt, och som nu fattade den djerfve fredsstöraren i lufven.

– Du kunde rätt väl ge honom några rapp tycker jag, – sade mamsell Lovisa med vredgad röst, som nu syntes på trappan med degiga händer och mjöl på magen, – den karnaljen förstör rent af alla småkräk vi ha . . .

– Ja, ja, jag har just ämnat lexa upp honom bara vi komma in på gården, – sade Konrad leende, som alltjemt höll hunden i lufven och drog honom med sig.

– Lexa upp en hund, nej stryk skulle han ha, – muttrade mamsellen. – Hur är det? han skrämde väl alldeles ihjäl de stackars kräken? – fortfor hon med högre röst till den lilla flickan, som helt bekymrad sammanföste de förvillade ankungarne, hvilka retirerat in i en nässelhög, och närmade sig skådeplatsen för olyckshändelsen, under det Konrad så skyndsamt som möjligt aflägsnade sig med ankornas antagonist.

Inkommen på gården satte Ajax nosen emot marken och sprang till trädgårdsgrinden, och Konrad följde honom, säker att träffa Anna i trädgården. Han hade också icke gått långt, innan han såg henne framför sig; hon gick långsamt med sänkt hufvud, stannade ofta och lutade sig ned, liksom hon sökt någonting i sanden.

– Har du tappat något? – frågade Konrad, då han upphunnit henne.

Anna rodnade, men svarade ingenting, ty hvad hon sökt var blott de lätta spåren efter en man, hvilken gått framåt sandgången, och dem hon upptäckt; och dessa spår hade hon ansett tillhöra någon annan än Konrad, och nu då hon så väl kunde jemföra dem med hans, var hon öfvertygad derom, ty de djupa breda spår, hvilka Konrads fötter gjorde der hela sulan var aftryckt, liknade icke dessa smala, betydligt mindre och synbarligen efter en mycket böjd fot, ty midt under dem hade sanden blifvit orubbad.

Anna gjorde alla dessa anmärkningar med en vildes skarpsinnighet och urskiljning, och svarade tankspridt och oredigt på hvad hennes följeslagare sade.

De hade nu nalkats den lilla grinden, hvilken förde ut till skogen. Anna, som hade fattat Konrads arm, kände icke att denna arm trycke hennes till ett hjerta, som slog lika häftigt som hennes eget; hon hade blott instinktlikt följt de hemlighetsfulla spåren i sanden; de hade fört hit, och nu beredde hon sig att vända om.

– Vill du icke gå litet längre, Anna? Det är så vackert derute i skogen, – frågade Konrad, som var[138] alltför lycklig att få gå vid Annas sida och känna hennes arm under sin, för att så snart vilja sluta promenaden.

– Jo, gerna, – sade Anna glad, som i sjelfva verket icke önskade någonting högre än att om möjligt ännu längre få följa dessa spår, som ingåfvo henne ett så besynnerligt intresse.

De båda unga fördjupade sig således i björkdungen och Konrad – som beherrskades af en känsla långt mera bestämd och utvecklad än Annas – var nästan lika tankfull som hon, och båda följde tysta den lilla slingrande gångstigen, hvilken genom skogen förde ut till landsvägen; den gick i tusen bugter mellan tufvor, trädrötter och stora stenar, och ofta måste Konrad trycka Anna tätt intill sig för att hindra henne från att falla, och för hvarje gång blef rodnaden på hans kinder högre och glansen i hans ögon lifligare; men hon märkte det ej, hon sökte blott, ifrigt och ofrivilligt, de här och der nästan omärkliga spåren efter en elegant stöfvel, som der och hvar lemnat ett lätt spår efter sig på gångstigen.

Nu voro de vid foten af en liten bergklint, hvaröfver vägen gick, och Annas skosulor, hala af gräset hvari hon gått, halkade oupphörligt emot dess glatta yta, och skrattande fattade hon tag i Konrad för att hålla sig uppe, men denne lade sin arm om hennes lif och lyfte henne i sina armar, i det han muntert försäkrade, att han skulle bära henne öfver det vådliga berget. Anna gjorde inga invändningar, hon lade i stället sin arm kring hans hals, hennes kind rörde nästan hans, och Konrad, den stackars Konrad, kände sitt hufvud svindla vid denna beröring och vågade icke blicka i dessa skalkaktiga ögon, som rigtades på honom, icke se på de rosiga fina läppar, som voro så nära hans egna, han kände blott sitt hjerta slå med en fart, som hotade att qväfva honom, och omedvetet tryckte han Anna allt fastare intill sig.

– Nu kan du släppa mig – sade Anna helt lugnt, – vi äro redan på jemna gångstigen igen.

Men Konrad hörde ingenting; alldeles förvirrad hviskade han:

– Anna, älskade Anna! – och tryckte henne så[139] häftigt till sitt bröst, att Anna, som icke förstod hans låga ord, förundrad och halft förtretad utropade med den mest okonstlade och afkylande ton i verlden:

– Aj, du klämmer mig rigtigt mellan dina armar, – som åtminstone icke äro mjuka, det känner jag, – fortfor hon skrattande, då Konrad, hastigt sansad af hennes prosaiska utrop, midt i hans extas, helt förlägen nedsatte henne i gräset.

Emellertid hade tvenne brinnande ögon mellan löfven följt alla Konrads rörelser, och, i oupphörligt stigande, uttryckt den mest lifliga oro, och slutligen den häftigaste förbittring och svartsjuka; och då Konrad ett ögonblick vände sig bort, för att återvinna sin sjelfbeherrskning, och Anna såg upp, uppgaf hon ett rop af öfverraskning, glädje och förskräckelse, vid åsynen af det lidelsefulla uttrycket i det ansigte, som mellan grenarne vändes emot henne.

Förvånad vände Konrad sig om och såg Anna blek, med utsträckta armar och ögonen stirrande emot de täta busksnåren framför henne, liksom hade hennes blick velat genomtränga dem.

– Hvad är det, Anna? – utropade Konrad, i sin ordning förskräckt af Annas utseende, och kastade nu endast som en bror, armarne omkring henne, liksom för att beskydda henne för en fara, som han anade, men icke kunde upptäcka.

– Det var han! – hviskade Anna och gömde hufvudet vid brodrens bröst.

– Hvilken? Hvad? – frågade Konrad ifrigt, med smärtsam och orolig aning.

Men Anna, ångrande sitt ofrivilliga utrop, sökte bortvända hans uppmärksamhet, och svarade leende:

– Ah! jag är en toka, som skrämmer mig sjelf, jag tyckte mig se någon mellan löfven, men det var säkert endast inbillning.

Konrad såg på henne misstänksamt och sade hastigt:

– Vänta ett ögonblick, jag skall snart veta om någon finns här, – och ämnade i detsamma tränga genom buskarne, på hvilka Annas blickar hvilat.

– Nej, Konrad, gå icke ifrån mig, – bad hon ängsligt; men denne hörde henne icke, utan fördjupade sig i skogen rundt deromkring för att söka upptäcka den, som vållat Annas förskräckelse . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Stackars Konrad, medan du rifver sönder dina händer och kläder emot törnbuskarne, och låter piska dig i ansigtet af trädgrenarne under dina ifriga och fruktlösa efterspaningar, ligger den du söker för den häpna Annas fötter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Edvard hade redan länge smugit omkring Annas i boning, förd af hvad han sjelf kallade en oemotståndlig makt, och alltid drifven derifrån af en lika oemotståndlig bäfvan att visa sig för henne, eller med minsta blick, minsta ord söka ingifva henne samma känsla, som bemäktigat sig honom sjelf. På detta sätt hade tiden gått, och han inbillade sig att hvad han kände för Anna var ingenting mindre än kärlek, och kanske skulle han aldrig blifvit tagen ur denna tro, aldrig visat sig för henne, om icke den oro, den outsägliga smärta han kännt sedan Konrad kommit, och han ständigt sett henne vid hans arm, sett hans tilltagande kärlek, hans lågande blickar och den förtrolighet, som Anna tillät honom, den innerliga ömhet hon till och med visade honom. Allt detta förorsakade Edvard en plåga, ett qval, som, hur han än sökte vända det, likväl allt för mycket liknade svartsjuka, och hvilken nu – stegrad till det yttersta, då han såg Konrad yr och besinningslös af kärlek trycka henne i sina armar – lät honom glömma allt och förde honom till Annas fötter.

Den förvirrade flickan fann sig emellertid knappt öfverraskad, då Edvard ifrån andra sidan kom fram och föll nästan medvetslöst ned framför henne, med detta, en oändlig och hänförande kärleks oemotståndliga och vältaliga uttryck, som gjorde hans sköna ansigte ännu skönare, ett uttryck, som, då det lifvade Konrads välvilliga gråa ögon, blifvit obemärkt och oförstådt af Anna, ty hon besvarade[141] det ej, men nu låg klart och återspeglade sig i hennes eget hjerta; hon hade ju så mycket tänkt, så mycket drömt, och alla dessa tankar, alla dessa drömmar voro nu på en gång den ljufvaste verklighet.

Edvard egde blott ett ögonblick, han hann blott trycka hennes händer till sitt hjerta, sina läppar, hviska hennes namn och låta sina blickar en sekund sammansmälta med hennes, och likväl kände han, just i sjelfva detta ögonblick, då hans heta läppar vidrörde hennes lilla hand, en sällsam sprittning, en blixtsnabb, outsäglig ångest, som sammanpressade hans bröst med en hand af jern. . . .

Ett prassel i löfvet tillkännagaf Konrads återkomst, och i ett nu var Edvard försvunnen.

– Du hade verkligen rätt, det måtte varit endast din egen inbillning som skrämde dig, – sade Konrad, i det han förde den upprörda flickans arm under sin. – Jag har genomsökt skogen rundt omkring detta ställe och har icke funnit någonting, som kunnat förskräcka dig; men om du vill, så gå vi nu landsvägen hem, efter vi äro den helt nära? – fortfor han, rädd att ännu en gång, ensam med Anna i skogen, låta hänföra sig af sin kärlek.

Anna svarade ingenting, hennes sinnen voro ännu allt för förvirrade efter hvad som passerat, och hon lät Konrad föra sig hvart han ville.

Båda två gingo tigande bredvid hvarandra; Konrad trodde Annas tankspriddhet härröra af hans besynnerliga uppförande, hvilket hon märkt, och teg derför, och i Annas sinnen var ett uppror, en förvirring, ur hvars kaos blott den enda tanken framstod klar och redig: ”han älskar mig.” En tanke, som för hvarje ung qvinna en gång i lifvet inneburit en himmel, om också ett helvete sedan skulle blifvit följden deraf, – som fört en här af englar i hennes bröst, om de också sedan skulle förvandlats till furier.

– Vi måste skynda oss litet mera, – sade ändtligen Konrad, som först bröt tystnaden, – ser du hur himlen blifvit full af svarta moln, jag fruktar det kommer regn.

Anna såg upp; hon hade ingenting märkt, och kände nu först att det blåste kallt, och hörde vinden uppöfver dem susa i trädtopparne, som han brakande böjde emot hvarandra.

Allt hade på några minuter blifvit så förvandladt, nyss lyste solen klar och varm, och löf och blommor logo i dess sken, nu var allt grått, kallt och dystert; sanden yrde upp på vägen i höga hvirflar och de höga granarne på sidan derom knakade och svigtade för vindens oemotståndliga framfart. Anna svepte shawlen tätare om sina axlar och såg sig omkring med ängslan.

– Vi ha ännu ett långt stycke hem, – sade hon orolig, – vi ha gått allt för långsamt, jag fruktar mamma och tant äro oroliga för oss; och säkert bli vi våta. ty himlen svartnar allt mer och mer.

– Åh nej, våta skola vi åtminstone icke bli, – sade Konrad tröstande; – ty der fram i skogen ligger den gamla bastu’n, som visst icke är särdeles inbjudande och temligen förfallen, men nog kan den lemna oss skydd medan regnet går öfver.

– Åh nej, – återtog Anna, för hvilken den mörka och dystra plats i skogen der den gamla, förfallna och mosslupna kojan stod, var allt för bekant, och en af dem, som hennes fantastiska sinne kände rysning och motvilja för. – Vi kunna kanske hinna hem innan regnet blir allt för häftigt, om vi . . . Ah, hvad var det? – sade hon hastigt afbrytande och tryckte sig förskräckt intill Konrad.

– Du är just en liten toka i qväll, som oupphörligt låter skrämma dig af ingenting; du brukar ju annars vara så modig.

Men äfven Konrad spratt ovilkorligt till, och slutade icke meningen, ty ett hemskt, besynnerligt ljud, ett slags doft mummel, som det tycktes helt nära intill dem, nådde hans öra; han såg sig spejande omkring, men kunde icke upptäcka något, och Anna hängde sig fast vid hans arm, alldeles blek af förskräckelse.

Ljudet hördes återigen, men tydligare och fruktansvärdare än förra gången, ehuru det var omöjligt att säga[143] hvarifrån det kom; det tycktes nästan utgå ifrån jorden under deras fötter.

– Ack, det är säkert en tjur, som ger sitt elaka lynne luft öfver det fula vädret, – sade Konrad leende.

– En tjur! Nej, visst icke, detta låter långt hemskare, – invände Anna sakta och såg sig rädd omkring.

– Det är i alla fall icke värdt att låta skrämma sig deraf; men nu börjar det verkligen regna allvarsamt; kom, Anna, så ta’ vi vår tillflykt till bast’un derborta, det går snart öfver, efter det är så häftigt.

Och Konrad fattade Annas hand för att draga henne med sig.

– Nej, vi gå heldre hem, – sade Anna ängsligt, – hvad gör det om vi bli en smula våta?

– Men, söta Anna, var nu en smula förnuftig; hvarje droppe innehåller ju ett helt glas vatten tror jag; inom några minuter är din tunna klädning genomblött af detta hällregn.

Och Konrad fattade Anna om lifvet utan att vänta på svar, hoppade öfver diket, som skiljde skogen ifrån landsvägen, och började, så fort de täta grenarna tilläto, att springa emot det ställe der en gammal förfallen stuga syntes framskymta mellan granarna.

Men han hejdade sig hastigt, då i detsamma det hemlighetsfulla och dofva brummandet, åtföljdt af ett kort och fruktansvärdt rytande, som genljöd i skogen och öfverröstade både regnets smattrande och blåsten, som hven mellan stammarne, hördes alldeles på sidan om dem.

Anna darrade i alla leder och kastade sina armar om Konrads hals, med rörelsen hos ett uppskrämdt barn; ty detta sista obegripliga ljud lät så hemskt, att den förskräckta flickan förlorade all besinning.

– Ah, – sade Konrad skrattande, i det han åter satte sig i gång, – se der, ser du lösningen på gåtan, men jag tillstår att jag i början icke kunde fatta hvad det var . . . fan så otäckt lät det också.

Anna såg upp, lugnad af Konrads munterhet, och såg bredvid sig i skogen en ofantligt stor kista eller lår af bräder, med en mängd hål borrade på sidorna, som[144] var satt på hjul och tycktes hafva varit dragen af fyra hästar, som stodo ett stycke derifrån, bundna vid ett träd, och tycktes betagna af samma paniska förskräckelse som Anna, ty de hade tryckt sig tätt och ångestfullt tillsammans och skälfde i alla leder.

– Hvad är detta? – sade Anna, som helt förundrad betraktade det sällsamma åkdonet, och icke kunde fatta hvad gemenskap det egde med det ovanliga buller de hört.

– Ack, du lilla okunniga, – sade Konrad i samma ton, – ser du icke, att det der huset på hjul är det herrskapets equipage, hvars brummande röst vi nyss hört.

– Hvad säger du? – afbröt Anna, allt mer förundrad, som icke begrep ett ord. – Om du ville vara så god och förklara dig litet tydligare, – fortfor hon med en ton, som röjde att en viss liten förtrytelse efterträdt hennes räddsla.

– Ursäkta mig, söta Anna, men jag trodde du skulle förstå, att det der är ett menageri, några sällsamma djur, som man för omkring för att visa, och innehåller förmodligen en björn och ett lejon efter hvad jag kunde tycka på ljudet; troligen är det detsamma, hvilket jag såg i Lund, innan jag reste derifrån; men kom in nu, regnet strömmar ju ner, – sade Konrad, i det han skjöt upp dörren till det förfallna skjulet, som, på en liten fri grön plats i skogen, med sitt halft nedrasade tak, sina nästan förstörda väggar, hvars murkna och mossiga stockar, öfvervexta med vintergröna och ormbunkar, hvarje ögonblick tycktes kunna fylla öfver dem, tog sig väl ut emot berget bakom, och skulle utgjort en landskapsmålares förtjusning, men nu i verkligheten ingaf en ovilkorlig känsla af hemskhet och ödslighet.

Den murkna dörren gick utan svårighet upp, och Konrad och Anna inträdde – men stannade tvärt, helt bestörta vid den oväntade syn, som mötte dem.

Midt på golfvet, i den låga och ännu bibehållna eldstaden, brann en klar låga af ris och qvistar, och deröfver stod lutad en qvinna, hvars ansigte och hela gestalt upplystes af eldskenet; hon rörde i en liten kaffekittel[145] med mycken omsorg, och af hennes sysselsättning och hennes fantastiska drägt, trodde Konrad och Anna sig se originalet till en af de hexor, hvilka figurerat i de sagor de hört som barn. Hennes ansigte var blekt, men af en smutsig gulbrun färg, de svarta ögonen hade ett vildt och hemskt uttryck, som ännu mer ökades af de nedhängande hårstriporna, hvaribland några hvita strån gjorde de andras djupa svärta ännu märkbarare. En gammal stråhatt, med några urblekta trasor föreställande band, var skjuten tillbaka och visade en brandgul silkesduk, som hon bar lindad omkring hufvudet, och hvilken gjorde hennes mörka hy ännu vidrigare.

Helt tysta hade de båda unga stannat ett ögonblick vid dörren, och med nyfikenhet och förvåning följt alla hennes rörelser, då hon hastigt reste sig upp och sade några ord på en eländig plattyska, som hvarken Konrad eller Anna begrepo, till tvenne personer, hvilka lågo utsträckta på golfvet, och som de, hvilkas uppmärksamhet helt och hållet blifvit fängslad af qvinnan vid spiseln, ännu icke märkt.

Den ena af dessa var en kort, groflemmad karl, af ett vildt och ruskigt utseende, hvars breda skuldror och tjocka hals påminte om en tjur; det svarta, raka och sträfva håret nedhängde okammadt öfver pannan och de breda hopvuxna ögonbrynen, hvilka skuggade ett par små rödsprängda, blågrå ögon. Hans mun doldes alldeles af det hoptofvade rödbruna skägget, och det var blott då han öppnade den, och tvenne rader starka och hvita tänder framlyste, som man fick begrepp om att han egde någon sådan. Ehuru det var midt i sommaren, hade han en luden mössa, hvars röda kulle pryddes af en utnött och svartnad silfvertofs. För öfrigt bestod hans kostym af ett par byxor af något tunnt grönt tyg med röda ränder på sidorna, höga slitna stöflor, som gingo öfver knät, och en grå tygjacka med flere rader knappar. Han tycktes sofva, ty han besvarade icke qvinnans tilltal, och ingen rörelse hos honom förrådde att han hört det.

Den andre var en ung gosse, om elfva eller tolf år, som hade lagt ett par långa och oformligt smala fötter upp emot eldstaden, stödde sig på ena armbågen,[146] och höll med andra handen en fin kedja, vid hvilken en mycket liten grågul apa var fästad, hvilken, hopkrupen på golfvet bredvid honom, ifrigt knaprade på något. som hon höll mellan sina små händer.

Vid första anblicken af apan och hennes herre, skulle man trott dem tillhöra samma slägte, så påtaglig och utomordentlig var likheten dem emellan. Gossens långa, smala händer och fötter, hans grågula hår, den låga och framskjutande pannan och underkäken, hans små lifliga ögon och oformligt breda mun, med ett ord, hela hans figur, tycktes blott vara en större kopia af den lilla apan bredvid honom, och likväl, det oaktadt, låg det något innerligt godt och sorgligt, något verkligt rörande i denna orimligt fula fysiognomi.

Den lilla apan gjorde i detta ögonblick ett skutt och satte sig behändigt på sin herres raggiga hufvud, der hon nästan försvann i det yfviga håret, och Anna, som tyst och uppmärksamt betraktat gruppen, intagen af det romantiska och sällsamma deri, spratt till vid apans hastiga och oväntade rörelse, och ett svagt utrop undföll henne. Hela scenen framför henne i det röda eldskenet, som belyste de stumma och orörliga figurerna och den murkna kojans mossiga väggar, syntes henne som en tafla, upprullad af hennes fantasi, som en fantastisk dröm, och vid apans rörelse kände hon nästan samma ofrivilliga förskräckelse och öfverraskning, som om en staty, hvilken vi betrakta, hastigt sträckte ut sin marmorarm och fattade uti oss.

Vid det svaga ljudet af Annas utrop, hade allesammans hastigt rest sig upp, och mannen på golfvet, som satt sin breda hand öfver ögonen för att skydda dem mot eldskenet, gick emot Konrad, hvilken, föga belåten med det tvetydiga sällskapet, hade ämnat gå derifrån lika obemärkt som han kommit, men nu, då det var för sent. ställde sig instinktmessigt framför den darrande Anna.

– Hvem är der! – ropade kojans inkräktare, på dålig svenska, i det han bemödade sig att urskilja föremålen i mörkret vid dörren.

Konrad sade honom hvarför han kommit dit, och gick fram till elden, i det han drog Anna med sig; och[147] då skenet nu fullkomligt upplyste dem båda, insåg den uppväckte djurföraren – ty att han var menageriets egare fann Konrad genast – ehuru han icke tycktes rigtigt förstått Konrads ord, att dessa båda unga nykomlingar inträdt endast i den fredliga afsigten att dela hans tillflygt under störtregnet, ty han aftog sin ludna mössa för dem, och genom ett grin, som skulle vara artigt, blottade han hela raden af sina fruktansvärda tänder, liknande en vargs, och kastade sig helt lugnt ned igen på golfvet i eldskenet.

Gossen, vid hvilken Annas blickar isynnerhet med ett sällsamt intresse fastade sig, hade helt behändigt stoppat ned apan i ett litet skrin, beklädt med fårskinn, och slagit igen locket om henne, och talade nu tyst och lifligt vid qvinnan, under det båda två nyfiket och oblygt betraktade Konrad och Anna.

Nu då qvinnan rest sig upp, syntes hon på långt när icke så gammal som förut, och hennes ansigte, ehuru uppfylldt af djupa fåror, som snarare syntes härröra af häftiga passioner, ett utsväfvande lefnadssätt, eller stora sorger, än af ålder, hade ännu några spår af förgången skönhet, om icke ögonens vilda och hemska glans gifvit det ett dystert och afskräckande utseende, och Anna drog sig ovilkorligt tillbaka då hon, under försök att antaga ett inställsamt leende, närmade sig henne.

– Skulle lilla fröken vilja veta sitt framtida öde? – sade hon med stark utländsk brytning, men fullkomligt begripligt, i det hon mot den unga flickan sträckte sin magra och bruna hand. – Jag kan säga henne om hon blir lycklig eller olycklig, om den der unga vackra herrn der bredvid henne blir hennes man eller icke, – fortfor hon, och lät sina tindrande ögon hvila på Anna, hvilken, liksom förlamad och beherrskad af denna ihärdiga och olycksbådande blick, helt mekaniskt, utan att svara ett ord, räckte fram sin hand och lade den i hennes.

Konrad spratt till vid gummans sista ord, och hejdade sig just som han, i Annas ställe, ämnade neka till hennes fråga.

– Nej, den venstra handen, min lilla fröken, den[148] venstra skall det vara, den är hjertat närmast, – återtog hon och fattade den andra handen, som Anna nu räckte henne.

Men, knappt hade hon kastat ögonen på den lilla fina och hvita hand, som låg i hennes, förr än ett hastigt och ofrivilligt utrop, som på en gång tycktes innebära öfverraskning, glädje och förtviflan, undföll henne; hennes brunbleka kinder blefvo ännu blekare, hon darrade så häftigt, att Annas hand, hvilken hennes magra fingrar omslöto, skakades, och de blickar, hvarmed hon helt och hållet tycktes sluka den förskräckta flickans ansigte och hela gestalt, hade ett så mörkt och besynnerligt uttryck, att Konrad, som trodde henne vara vansinnig, sökte rycka Annas hand ifrån henne, men hon omfattade den så hårdt och krampaktigt, att Konrad, som såg Anna blekna allt mer och mer, helt förskräckt ropade åt mannen på golfvet, hvilken icke tycktes taga ringaste del i detta uppträde:

– Qvinnan är vansinnig . . . . Hjelp mig!. . . det här unga fruntimret dånar . . . hon skrämmer henne.

Mannen rusade upp och fattade qvinnan helt förundrad i armen, men hon kastade en dyster och glödande blick på honom, stötte undan honom med styrka, mumlade några ord på samma obegripliga rotvälska hon förut nyttjat, såg ännu en gång noga på Annas hand, hvilken hon ännu höll i sin; och liksom bestormad af den yttersta smärta, släppte hon den hastigt, tryckte begge händerna emot pannan och nedsjönk till golfvet.

Konrad, som såg Anna nära att göra detsamma, tog henne i sina armar och skyndade ut ur stugan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

VII.
Aningar.

En månad hade passerat, sedan den qvällen, då Konrad och Anna tagit sin tillflygt i det gamla huset i skogen.

Hela verlden syntes nu för Anna annorlunda; den lyste för henne rosenfärgad, i detta förrädiska, men tjusande skimmer, hvilket gör oss alldeles solblinda; ty hon älskade och var älskad. Hon hade nästan hvarje dag sett Edvard, om också blott några minuter, hon lefde i ett rus af sällhet, som ingenting störde, mer än det oafvisliga minnet, som till och med i Edvards närvaro återkom, af den okända qvinnan, hvars besynnerliga stirrande blick hon icke kunde glömma.

Det var en af dessa soliga, lugna och svala mornar, hvilka nordens sommar endast eger; daggen glittrade i ogräset, lärkorna sjöngo, och klockorna genljudade stilla och högtidligt genom luften, ty det var söndag.

Konrad och Anna stodo hand i hand på en liten kulle nedanför gården och sågo ut öfver den lilla insjön, hvars yta låg blank och klar, och gnistrade i solskenet, som en jettesköld, hvilken återspeglade den lilla hvita kyrkan med sitt svarta spåntak, och sitt torn, på andra stranden, och de gröna löfrika stränderna rundtomkring. Flockar af helgdagsklädda menniskor stodo vid kanten af sjön, eller voro redan i båtar ute derpå, för att färdas till kyrkan. Nu ringde det andra gången; en ung bonddräng, i snöhvita skjortärmar, och en blomsterbukett af nejlikor och lavendel i västen, är sysselsatt att ösa vattnet ur en båt, den sista som ännu finns qvar på stranden . . . ändtligen är den torr, och en flock af unga flickor, med[150] näsdukarne lindade omkring psalmböckerna, hoppa skrattande och pratande uti den, och den unge drängens raska årtag föra den hastigt ut på sjön; de glada rösterna höras klart i den lugna morgonen några minuter, men nu försvagas de af afståndet . . . nu upphöra de alldeles och den lilla båten landar vid andra stranden.

Konrads tankfulla blick hade följt den omedvetet och Annas ögon hvilade oroliga och frågande på hans sorgsna ansigte.

– Du är blek, Konrad; och så dyster. Hvad tänker du på? – frågade Anna ömt, lutade sitt hufvud mot hans axel, och såg frågande upp till honom.

Konrad rodnade svagt, då han kände hennes hufvud nära sig, men svarade sakta, utan att se på henne:

– Jag tänker på dig . . . på din lycka, Anna.

– Ack, Konrad, då bör du vara glad . . . du vet hur lycklig jag redan är . . . jag har förtrott dig allt . . . och snart skall jag icke ega någon hemlighet för vår goda mor heller . . . det har nog kostat på mig, att så länge ega en sällhet, hvilken hon icke också kunnat glädja sig åt men så snart Edvard kommer tillbaka, skall han komma hit . . . och då mamma lär känna honom, skall hon utan tvifvel med glädje samtycka till vår förening.

– Jag hoppas det, – sade Konrad suckande, och tryckte Annas hand med ett sorgligt leende.

– Ah, Konrad! min älskade bror, – återtog Anna och fäste sina klara ögon ömt och forskande på honom – du döljer något för mig, du eger en hemlighet . . . din blekhet, din tankspriddhet, allt säger mig det, och nu då jag öppnat hela mitt hjerta för dig, bör du också ha förtroende för mig.

– Nej, Anna; det är endast oron för dig, – sade Konrad, som med möda tillkämpat sig lugn och fattning igen, efter Annas lika varma och öppenhjertiga, som oväntade bekännelse, om hennes och Edvards kärlek hvilken krossat alla Konrads egna förhoppningar.

– Oron för mig? – upprepade Anna frågande.

– Ser du, Anna, – fortfor han, med en ömhet som Anna tog för helt och hållet broderlig, – den der grefven, som de kalla honom, som jag aldrig sett, som[151] på ett så besynnerligt och hemlighetsfullt sätt råkat dig, och uppehållit sig i ditt grannskap, hvars namn du knappast känner – ifall han verkligen har något namn, som . . .

– Tyst, Konrad! din vänskap för mig förleder dig till en orättvisa, – sade Anna, afbrytande, med lågande kinder, – men som jag i alla fall förlåter dig, ty du har icke sett Edvard; sett hans lugna, ädla ansigte, – tillade hon med hänförelse.

Konrad suckade blott, och vände sig bort; denna rodnad af harm, denna glänsande blick, som gjorde Anna så förtjusande, bevisade ju klarare än allt annat hennes kärlek till en annan, en okänd äfventyrare.

– Om du hade samma erfarenhet, som jag, af verlden, – sade Konrad sorgset, – så skulle du finna min omisstänksamma oro naturlig, nu kan du kanske icke fatta den . . . emellertid vill jag hoppas att jag bedrar mig.

– Ack ja, Konrad; lägg ingen skugga af töcken och oro öfver min sällhet, det förefaller mig ändå ibland, som den skulle bli kort, som . . .

– Hvad! hvad fruktar du? Säg, Anna.

– Åh, du skall anse mig barnslig och vidskeplig, – fortfor hon, bemödande sig att le, – men minnet af den der besynnerliga qvinnan i skogen . . . du mins . . . som skrämde mig så mycket . . .

– Nåväl! har du återsett henne?

– Ej i verkligheten, Gud ske lof, men jag ser henne oupphörligt i min inbillning . . . jag drömmer om henne under natten, och tänker på henne om dagen . . . denna blick, som hon så ihärdigt fäste på mig . . . den hvilar tung och olycksbådande på min själ . . . jag kan icke glömma den . . . – Och Anna lade händerna öfver ögonen, liksom för att freda sig för den, äfven i detta ögonblick.

– Bästa Anna, – sade Konrad leende och drog henne närmare till sig, – den der qvinnan var utan allt tvifvel vansinnig; och jag trodde dig alltför förståndig att lägga det der på sinnet . . . helst jag icke kan inse hvad det kan ha’ med din kärlek att göra.

– Ja, du har rätt . . . så tycker äfven jag . . . men[152] det är just det plågsamma och besynnerliga deri, att minnet af henne ovillkorligt, mot min vilja förenar sig med tanken på Edvard . . . hvar gång jag låter hänföra mig af hoppet om en framtid med honom . . . står ständigt denna hemlighetsfulla qvinnas bild, mörk och hotande, framför mig, och tycks med sin besynnerliga, olycksbådande blick skilja oss åt . . . och likväl, – fortfor Anna drömmande – låg det en outgrundlig, vild och oförklarlig ömhet deri, hvilken gjorde den ännu hemskare.

– Du får icke öfverlemna dig åt sådana, på engång barnsliga och skadliga hjernspöken, – sade Konrad, som bemödade sig att antaga en munter ton, och undertrycka den ofrivilliga känsla af deltagande och rysning, som den unga flickans ord väckte hos honom, ty äfven han hade trott sig märka detta uttryck af öfverraskning, glädje och ömhet i den vansinnigas blick.

– Ser du, Konrad, – sade Anna, med samma låga, drömmande ton, som visade att hon gaf ord åt de fantastiska och orediga tankar, som bildades inom henne utan att underkasta dem förnuftets granskning, att hon så att säga ”tänkte högt”, och knappt brydde sig om, om hon blef förstådd af den som hörde henne, – ser du det der ensamma silfverhvita molnet, som skrider så långsamt fram på den blå himlen . . . ser du hur det sträcker ut sig, hur det formar sig . . . det liknar en ung flickas smärta och böjliga gestalt . . . Ser du der hennes hufvud, hon har en krans omkring det . . . ser du hur melankoliskt hon sänker det . . . och der hennes händer, som hon sträcker framför sig, liksom för att värja sig för någon fara, som hotar henne . . . och midt på hennes bröst denna purpurröda fläck liksom af blod . . . Ah! nu föll hennes hufvud bakåt . . . hon sjunker samman . . . hon försvinner . . . hon är död! . . . Och nu . . . ser du Konrad! Se! – fortfor Anna, liksom inspirerad, och hennes vackra ansigte vändt mot himlen, som hon betraktade med glänsande och svärmiska blickar, återgaf klart och vältaligt hvarje af hennes ord, – det är den stygga qvinnans hemska ansigte, som grinande framtittar der bakom den döda flickans sönderslitna slöja . . . Se, är det icke likt henne ända till illusion?. . .

Konrad hade, villad af Annas lifliga och svärmiska ord och inspirerade utseende, följt hennes blickar, och i det sönderflutna molnet verkligen tyckt sig finna en likhet med hvad Anna såg, men leende öfver sin egen barnslighet, och oroad öfver Annas bleka ansigte, som alltjemt var vändt uppåt mot de oskyldiga molnfigurerna, – sade han småleende:

– Vet du, Anna, att du är en förträfflig andeskåderska; du vore i stånd att påstå, det den der gamla halftorkade rönnbusken derborta har en förvånande likhet med mig, och det vore likväl rätt litet smickrande. Men, kom nu; jag är säker att mamma och tant längese’n äro uppe, och vänta på oss med kaffet.

– Ja, jag är verkligen bra narraktig som ser spöken midt på ljusa dagen, – sade Anna äfven leende, i det hon tog Konrads arm och gick ned ifrån kullen.

– Och i sjelfva himlen till och med! – återtog Konrad glädtigt.

– Ack ja, – sade Anna med ett helt melankoliskt leende, – det är just i mitt hjertas himmel jag ständigt ser detta spöke . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

– Nu kommer ni just lagom! – ljöd mamsell Lovisas högljudda och vänliga röst emot dem, då de kommo in på den lilla krattade gården, der prostinnan satt på gungbrädet med en viss fryntlig helgdagsmin på sitt milda ansigte, och ett dukadt kaffebord framför sig. Hon hade nyss slutat läsa morgonbön ur ”Sturms lilla bönbok”, och lade nu ihop boken bredvid sig med glasögonen ofvanpå, samt tog i stället upp ur sitt knä en ren och hoplagd näsduk, hvilken hon flitigt och frikostigt fuktade med eau de Cologne – ur en liten smal flaska med silfverpropp – och insöp med välbehag ångan af det undergörande vattnet, som var prostinnans aldrig uteblifna söndags-förfriskning.

Mamsell Lovisa, som stod i förstudörren med den blankskurade kaffepannan i handen, helgdagsklädd i ren bomullsklädning, förkläde, halsduk och hvit nystärkt mössa på hufvudet, talte med en tjock och frodig piga, hvilken[154] nyss slutat lägga en prydlig krans af ringblommor och syrenlöf kring trappan.

– Ja, se nu efter ordentligt, att grisen icke blir bränd, och tag ut honom ur ugnen och smörj öfver honom allt emellanåt . . . Kan jag lita på dig nu? så att jag kan fara åt kyrkan utan oro, – slutade hon, i det hon satte kannan på bordet, och lugnades med en helig försäkran af den hostande pigan, som med förklädet uppfästadt, helt okonstladt neg på ett ben, och helsade ”godmorgon” då hon fick se Konrad och Anna, som kommo in genom grinden.

– Du kunde väl ha hållit upp din klädning en smula, eller också låtit bli att ge dig upp i daggiga gräset när här finns sandgångar att gå på, – sade mamsell Lovisa förebrående till Anna, under det hon hällde kaffe i de små, rosiga, äkta kopparne på bordet, – se hur våt du är nedomkring klädningen, det är just snyggt att gå med hela dagen.

– Åh nej, tant lilla, – sade Anna blidkande, – jag tänkte ändå byta om klädning, den var icke ren förut, jag har haft den hela veckan.

– Ja, liksom man icke kunde ha en klädning mer än åtta dar . . . jag, som ändå går i köket, har ständigt en klädning snygg dubbelt så länge;. . . men så tänker jag mig litet för också och ryker icke i all smuts som finns.

– Det var ett märkvärdigt godt kaffebröd, det här, aldrig får jag så godt bröd som det tant Lovisa bakar, jag vet icke hur det kommer till, och alldeles färskt är det också – sade Konrad afbrytande, i det han grep ännu en bulle i korgen.

– Ja, vet prostinnan, – inföll mamsell Lovisa, som med ett belåtet leende upptagit Konrads artighet, under det äfven hon tog en bulle af det prisade brödet, bröt i tu och visade prostinnan dess innanmäte, – jag kunde aldrig tro att det skulle bli så bra . . . det är ju rätt hvitt och vackert, och jag hade likväl icke annat än litet ”tunnhärme” se’n drickat var slut, att baka det med;. . . se så, nu ringer det . . . jag undrar om det är tredje gången – tillade hon frågande, och vände sig till den tjocka pigan, som kom ut på trappan och i stället för svar framförde[155] sitt ärende om ”en pojke som väntade i köket och åstundade tala vid mamsell” . . .

– Hvad är det för en pojke!. . . och hvad vill han? – frågade mamsell Lovisa otåligt.

– Åh, det är Stinas i Qvarntorp pojke, som ber om litet droppar, för hon har blifvit så sjuk i natt.

– Ack att en aldrig ska’ få vara i fred om söndagsmornarne en gång, – afbröt mamsell Lovisa förtretad, – och se der kommer skomakar-Erik som ska’ ha läder till Majas skor . . . ja det blir väl ingen kyrkfärd af för mig som vanligt, kan jag tro – fortfor hon och ämnade begifva sig in med den bugande skomakar-Erik.

– Hör nu, tant lilla, – sade Anna lifligt och fattade henne i armen, – tant kommer för sent om hon inte nu genast klär på sig och far . . . der kommer Petter nu med vagnen.

– Ja ja, det brukar så gå – sade mamsell Lovisa muttrande.

– Ja låt mig derför gå och ge pojken droppar och skomakaren läder i tants ställe.

– Nej det är inte värdt . . . du vet inte hvar det finns – sade tanten tvekande.

– Åhjo, tant lilla . . . säg mig bara hvilka droppar jag skall taga . . . det gör väl egentligen detsamma, ty de ha säkert alla samma verkan – tillade Anna skrattande och ville springa in; men mamsellen hejdade henne med förtrytsam uppsyn.

– Ja, så är det . . . det syns hvad ordning det är med dig . . . nej, sjelf skall man traska med allting, annars kan man vara säker att det går rasande . . . att vilja ta’ hvad droppar som helst . . . och kanske förgifva menniskan – orerade mamsell Lovisa förargad.

– Se så, söta tant, det var bara narri . . . vänta nu . . . hvilka droppar är det?

– Jo, hör på nu, – började den snart blidkade mamsellen, – ser du på mellersta hyllan i skåpet står en honungskruka och en påse med torra vinbärslöf, och mellan dem . . . litet närmare krukan – stå tre flaskor; men du ska inte ta den som halsen är borta på . . . ty[156] der har jag rocksmörja . . . och inte den som är papper bundet öfver korken, för der är prinsens droppar, utan . . .

– Men herre Gud, tant lilla, säg då så gerna genast hvilken det är, – sade Anna otåligt, som under den vidlyftiga beskrifningen på mamsell Lovisas husapothek sprungit in efter hennes hatt och shawl och nu satte den på henne.

– Ja, det är ju det jag ämnar, om du bara vill vara så god och vänta . . . om jag inte säger dig ordentligt, så vore du i stånd att taga bläckbuteljen eller svinsalfvan, som står i en burk bredvid.

– Nåväl! – sade Anna, halft leende och halft suckande, under det hon tillknöt hattbanden på tanten, hvilken stod stel som ett ljus, och lät kläda sig som en docka.

– Jo, den tredje tar du . . . på hvilken är klistrad en papperslapp som står ”Hjelmens välgörande magdroppar” på, – fortfor mamsell Lovisa med mycken vigt på de innehållsrika orden,

– Kommer du ihåg det nu? Hjelmens välgörande magdroppar; dem brukar jag alltid ge de sjuke häromkring och de ha’ botat grufligt många . . . det var en gumma häromdagen, som fått slag, och hon fann sig mycket bättre innan hon dog, då hon fått en matsked deraf . . . det syntes tydligt, fast hon inte sjelf kunde säga något, och Anders, som hade nerffeber i våras – han hade säkert strukit med, om jag inte gett honom så flitigt af dem.

– Ja visst, de äro förträffliga, tant har också gifvit mig af dem många gånger, men nu måste tant fara, det är väl en qvart se’n det ringde samman; – sade Anna afbrytande, och gaf tanten hennes psalmbok och parasoll.

Efter ännu några förmaningar att icke glömma Hjelmens magdroppar, och tillsägelser att ”ha ett öga” på Maja, och grisen som stektes i ugnen, begaf mamsell Lovisa sig ändtligen af genom grinden, till det lilla anspråkslösa ekipaget, – kördt af Petter i grå linnerock, – som der utanför väntade henne, men hon hejdade sig just på fotsteget, med fara att falla baklänges i Petters armar,[157] och skrek af alla krafter åt Anna, som redan var inne i förstugan:

– Kära barn, jag glömde ju alldeles att säga dig, att du icke skall låta skomakaren ta’ af det stora nya kalfskinnet, utan der är bitar, som han kan leta ihop, och till foder så . . . – Men nu var den lilla röda hästens tålamod slut, han ryckte till, mamsell Lovisas röst bortdog då vagnen kom bakom flygeln, och Anna blef okunnig om hennes resurser till foder i Majas skor.

VIII.
En Familj.

Dagen efter den då Anna blifvit så skrämd af det oförmodade mötet med den besynnerliga familjen i skogen, stod samma oformliga åkdon – hvars ändamål Konrad förklarat för henne – på gården till den gästgifvaregård, der prostinnan och mamsell Lovisa för sjutton år sedan tillbragt en så orolig natt, d. v. s. det hyggliga Skillingaryd, som sedan dess icke vext till sig, hvarken i yttre skönhet, eller inre komfort.

Rundt omkring den stora vagnen stodo församlade en mängd skjutsbönder, pojkar och soldater ifrån lägret utanför; allesammans med gapande munnar och den högsta nyfikenhet och förundran målade på sina ansigten.

En lång ljushårig bonddräng hade gått ända fram och lagt örat lyssnande intill vagnen; men ett häftigt och doft brummande innanför, kom honom att helt hastigt och förskräckt draga sig tillbaka, i det han försäkrade de omkringstående, att om det icke var hin håle sjelf derinne, så var det åtminstone någon af hans anhang; och alla de andra, som med undran och bestörtning[158] lyssnade till de dofva och hemska ljuden, hvilka då och då upprepades, syntes alls icke betvifla hans mening derom; – då en ung flicka i högen helt naivt försäkrade att det snarare var ”Hundturken”, en sak som icke heller syntös dem otrolig, ty – sade flickan bedyrande, – jag hörde af den der förnäma herrns betjent, som låg här i natt – att Hundturken just för omkring i ett sådant der hus för att fånga små barn, som han uppäter lefvande.

Ett mummel af fasa öfvertygade henne att hvad hon nu sagt alldeles icke var något helt och hållet nytt, ty allesammans hade hört något om denna förfärliga och mystiska notabilitet, hvarom hvar och en gjorde sig en olika föreställning, mer eller mindre faslig, allt efter kraften i deras fantasi.

– Ja det ska fälle vara ett ”propert” beläte den der Hundturken, – sade den ljushårige drängen, – men nog ville jag si’en engång ändå, så jag visste hur dan oppsyn han har.

– Åh kors, vet inte du det, – inföll flickan med ett slags öfvermod, – han är som en stor karl, men luden öfver hela kroppen, med ett hufvud, som en varg; men uppe på hjessan der har han inte ett endaste hårstrå, utan är slät som min hand, och derför har han jemt en stor hvit hatt på sig . . . och sitter på en röd sidensoffa, med bena under sig som en fågel, och röker ur en lång pipa, som . . .

– Åh så du pratar, Kerstin! Skulle han röka tobak som en menniska, tycker du, – sade drängen, föraktligt skakande på hufvudet, med en min af det mest krossande tvifvel.

– Åh liksom jag inte skulle veta det, – återtog flickan förargad, i det hon drog upp hufvudklädet och strök håret ur ansigtet, – min egen köttsliga morbror var ju vaktmästare vid frimuraresalen eller hur det kallas, och det måtte du väl veta att frimurarne äro bara drängar åt hundturken; det är just de som fångar folk om en inte aktar sej, de gå omkring öfverallt, och bäst en står så bara sticker de en litet med en nål . . . och straxt[159] så är en i hundturkens våld; för si det der märket blir rödt som blod, och då får en lof att följa med . . .

– Ja ja, inföll en gammal gumma, hvilken liksom de andra, med stor uppmärksamhet åhört flickans vidunderliga berättelse, – det är nog sannt som Kerstin säger, för jag har också hört, att när di ha’ märkt någon så sätter de in en att gödas, och ger en bara russin och mandel och söt mjölk, för han ska bli riktigt fet . . .

– Men ta mej böfveln jag skulle gå med, om de också stack mej med en högaffel, – försäkrade den ljushåriga drängen skrattande, – jag skulle min själ ge dem för att stickas jag, och . . . – men hastigt tvärtystnade han, hans heroism tycktes fastna i halsen, då den främmande svartskäggiga karlen i sin bizarra kostym, – menageriets egare – syntes på trappan.

Kretsen af nyfikna blef allt glesare, hvar och en aflägsnade sig i god ordning, och den modiga drängen aldra först; endast Kerstin, hvars nyfikenhet segrade öfver hennes fruktan, stannade qvar bakom stallväggen, tittade fram bakom knuten och såg till sin stora häpnad och förundran att den främmande mannen bar flere stycken af en kalf, hvilka han, sedan han öppnat en dörr bakpå vagnen, steg upp och kastade in der.

– Åh, herre min skapare, nu ser jag grannt att jag hade rätt . . . – mumlade Kerstin, i det hon af alla krafter började springa för att meddela den halsstarriga drängen detta solklara bevis för sina meddelanden, – men si den här gången fick han då nöja sig med gästgifvarens sjelfdöda kalf ändå . . . det såg jag . . . – tänkte hon helt belåten, under det hon med ena handen fasthöll messingskammen i håret, hvilken lossnat af den häftiga farten, och med den andra nappade till sig det affallna hufvudklädet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Emellertid satt ensam, i samma lilla kammare der prostinnan och mamsell Lovisa legat, den gamla qvinnan, som skrämt Anna så häftigt; hon lutade hufvudet i handen, det gråsprängda håret hängde oredigt ned öfver hennes ansigte, hvars dystra och vidriga uttryck vittnar om[160] vansinne eller häftig själsrörelse; den dåliga urblekta kappan har halkat ned öfver hennes axlar; hon stirrar hemskt och medvetslöst rakt framför sig, och mumlar halfhögt, under det hon allt emellanåt för till mun en butelj, som, bland lemningar af mat, står på bordet framför henne:

– Det var här . . . just här . . . – Och hennes ögon, dunkla och rödsprängda, kanske af sorg, kanske af innehållet i buteljen, mönstra dåsigt väggarne i den mörka kammaren.

– Det var hon . . . ja det var hon . . . jag igenkände det röda märket på hennes handled, som jag nästan hade glömt . . . Och dessa ögon se’n . . . Åh jag kunde icke misstaga mig . . . så . . . just så blickade hennes far . . . hennes far . . . ah! . . . – öfverväldigad, som det tycktes af minnets tyngd, nedböjde hon hufvudet, lät sina armar stelt och maktlöst nedfalla, och satt en stund tyst och orörlig. Ändtligen vaknade hon ur denna dvala, förde den gröna buteljen åter till mun, drog upp kappan omkring sig, reste sig upp och gick till den lilla dörren vid spiseln, öppnade den och tittade in i det andra rummet, i det hon tankfull mumlade med sakta röst: – det var här, i detta rum, de båda barnen sågo dagen . . . efter sjutton år är jag åter här . . . hvilken grym skilnad . . . hon tycktes vara lycklig . . . men han . . . hennes bror . . . hvar finns han väl . . . Ah aldrig . . . aldrig skola de lära känna sin olyckliga mor . . . ty . . . hon är död . . . död för längese’n . . .

Och i ett drag tömde qvinnan återstoden af buteljens innehåll.

I samma ögonblick hördes steg i salen utanför, dörren rycktes upp och djurföraren och den vanskapliga gossen syntes. Qvinnan hade hastigt som blixten kastat den tomma buteljen under sängen, och lagt ansigtet emot bordet, som om hon varit försänkt i sömn.

– Se så, – sade mannen i rå och grof ton, under det han gick fram till bordet och med blicken liksom sökte något derpå, – nu kan det vara tid att gå och lägga sig, tycker jag . . . men hvar är bränvinet som jag lemnade? – fortfor han, hastigt afbrytande – då han[161] icke fann hvad han sökte – med en röst som tycktes bevisa att han redan fått nog deraf, och hvilken darrade af en vrede, som blott väntade på svaret för att bryta löst.

– Hvar är buteljen som stod här? – frågar jag . . . sofver du, eller är du död – och ruskande qvinnan, som ännu satt orörlig, hade hans röst – af den återhållna vreden – blifvit ännu oredigare.

Men qvinnan reste sig hastigt upp, slängde med en oväntad styrka ifrån sig hans arm, och stod rak framför honom med lågande ögon.

– Lemna mig! – sade hon med befallande röst; – Jag är icke i qväll vid lynne att tåla dina grofheter. Ack! – fortfor hon och sträckte ut handen, då han ett ögonblick, häpen öfver hennes oväntade djerfhet och lugn, stod orörlig, – det var här . . . här som . . .

Men hon fick icke fortfara, hennes man tog ett steg fram, höjde den grofva knölpåken, som han höll i handen emot henne, och mumlade med en röst, som, qväfd af ilska, lät låg och hemsk:

– Du svarar icke . . . hvar är buteljen? . . . Åh det är icke första gången . . . Jag vet väl hvad väg den tagit . . . men jag skall visa om jag är herre och husbonde eller ej, och om . . .

Rösten, rosslig af rus och vrede, öfvergick i ett doft och fruktansvärdt mummel, och käppen, hvarmed han gjort allt tätare och häftigare svängningar omkring qvinnans hufvud – hvilken stod orörlig framför honom, med ett uttryck af trots och förakt på sitt ansigte, som retade honom ännu mer – skulle i nästa ögonblick ha’ krossat det, om icke den vanskaplige i ögonblicket, hastigt som tanken, kastat sig emellan, gripit modren om halsen och ryckt henne med sig mot väggen.

Mannen utstötte ett rytande af smärta och ilska, då käppen slog ned och träffade hans egen utsträckta arm; bragt till höjden af besinningslöst raseri, af det högljudda och triumferande skratt, som ljöd ifrån gossens läppar, rusade han emot mor och son, som, tryckta mot väggen, icke längre kunde undkomma den förfärliga påken – hvilken, förd af den muskulösa arm, som höll honom, kunnat vara vådlig för en oxe; den vanskaplige[162] hann blott ännu en gång, med utomordentlig styrka och verkligt hjeltemod, luta sig framför qvinnan som sökte hålla honom tillbaka; i nästa ögonblick låg han blödande utsträckt emellan de båda varelser, som en gång gifvit honom det lif, han nu tycktes hafva förlorat.

Vid den suck gossen i sitt fall utstötte, ryggade mannen tillbaka, liksom häpen öfver följden af sitt vanvettiga raseri, men qvinnan i sin ordning, ursinnig af vrede och smärta, hoppade – vig och hämdfull, som en tigrinna, hvars unge man dödat – öfver den känslolösa gossen, ryckte hastigt och besinningslöst en liten knif – blank och skarp som en dolk – ur barmen; den glimmade en sekund i aftondunklet för mannens förvirrade blickar, och i den nästa halkade han baklänges, då han skulle kasta sig undan den stöt som mattades åt hans bröst, och föll i stället med blodigt ansigte sanslös till golfvet . . . ännu en suck – mer dof och hemsk än den förra, återljudade inom det lilla rummets väggar – som färgades med en dunkel röd anstrykning af aftonrodnaden, som lyste in genom det fyrkantiga fenstrets små smutsiga rutor – och allt var tyst.

Qvinnan stod ensam upprätt i skymningen, och öfver hennes bleka ansigte och hårdt sammanpressade läppar, hvilade ett mörkt och beslutsamt allvar; hon kastade knifven ifrån sig, strök det fuktiga håret bort ifrån pannan och lutade sig, med återhållen andedrägt, ned öfver gossen . . . han andades . . . han rörde på sig . . . ett drag af ömhet flög öfver hennes ansigte, hon upplyfte hans hufvud, aftorkade blodet med hörnet af sin klädning och uppknäppte hans tröja, för att låta honom andas lättare . . . gossen slog upp ögonen, såg sig förvirrad omkring och sade matt:

– Hur är det, slog han dig?

– Försök att resa dig och var tyst – sade modren sakta, utan att besvara hans fråga.

Gossen lydde tigande och med möda, och modren gick fram till mannen, hvilken, blödande både af såret i ansigtet och af det han fått i fallet emot spiseln, låg fullkomligt känslolös. Mor och son betraktade honom stumma ett ögonblick, slutligen nedkastade sig qvinnan bredvid[163] honom, och lade handen på hans bröst . . . några ögonblick förgingo under den djupaste tystnad, och i gossens blick, som med spänd uppmärksamhet hvilade på modrens ansigte, låg den tydligaste och mest lifliga fråga – ehuru hans läppar voro slutna – hvilken qvinnan, efter en minut, besvarade med en orolig nickning och började genast derefter med feberaktig häftighet och brådska undersöka hans fickor; efter något sökande hittade hon mellan fodret af hans väst en gammal plånbok, hvarur hon ifrigt och skyndsamt tog de få pengar och det smutsiga pass den innehöll, samt stoppade den försigtigt tillbaka igen, och reste sig upp.

– Är han död? – hviskade gossen orolig och blickade skygg på modren.

– Nej, men låt oss skynda härifrån innan han vaknar, – svarade hon lågt och hastigt.

– Ack ja, men låt mig blott ta med mig lilla Jacko, – sade gossen glad, fattade ifrigt sin enda tillhörighet, skrinet med den lilla apan, och klef ut genom fenstret, som modren redan öppnat.

Qvinnan stod qvar i den lilla kammaren, som nu var nästan fullkomligt mörk, samt lät sina blickar ännu en gång irra omkring dess väggar, och slutligen stanna på den sanslösa mannen; ett drag af afsky och hat vanställde hennes ansigte, hon vände sig bort, klef upp i fensterposten och hoppade ned på marken utanför, der gossen väntade henne, tillskjöt fenstret efter sig, och fattande gossens hand, aflägsnade hon sig så fort hon förmådde emot skogen, som tyst och mörk, midt emot på andra sidan om den sandiga slätten, tillbjöd henne sitt skydd.

IX.
Edvard Herbert.

– Hon är på min ära förtjusande, och jag gratulerar dig i sanning, mon chère neveu, till din eröfring, – sade hofmarskalken grefve Edvard Bogislaus von B., i det han kastade sig baklänges i en soffa, med den ena afdragna glacéhandsken af gammal vana sökande dölja hemligheten af den vackra raden löständer, som vid hans långdragna gäspning riskerade att bli upptäckt, och slående takten af en vals med ridspöet mot den lakerade stöfveln, som hvilade på soffkanten och hvars nätthet aflockade honom en grimas, stridande mellan beundran och den förtviflade smärtan i hans liktornar.

– Jag tillstår upprigtigt, – fortfor han, utan att afvakta Edvards svar, som ej gaf akt på sin onkels exklamationer, utan tankfull smekte en stor rapphönshund vid sin sida, – att jag aldrig föreställt mig, att i mitt grannskap fanns en så fulländad skönhet, och jag smickrar mig likväl med att under alla de somrar, som jag tillbragt här, i denna förvisningsort, ha haft den noggrannaste reda på hvarje vacker flicka, på åtminstone en mils omkrets häromkring . . . Dj–n anamma . . – afbröt han och gjorde den mest afskräckande min, då han i sin exstas råkat med spöet alltför ovarsamt nalkas den nätta foten, – hvad fan gör den drummeln Larson, som icke vet att komma in och dra af mina stöflar, jag har ju varit hemma en halftimme – fortfor han, ännu grimaserande af smärta, emot den förskräckta betjenten, som inrusat vid hans häftiga ringning,

– Herr grefven gaf honom ju lof att gå bort innan herrarne redo ut – stammade denne, stridande[165] mellan skratt och förfäran öfver husbondens grymma och vanställda utseende.

– Nå så kom hit du då . . . men sakta . . . Aj, fan . . . ditt nöt . . . dra på hälen först . . . så ja . . . helt långsamt . . . ve och förbannelse öfver de satans liktornarne . . . tag hit tofflorna . . . besitta så hårdhändt du är . . . sätt på dem helt löst . . . ååh!

Hofmarskalken sjönk tillbaka och hans blekgrå, intetsägande fysionomi antog sitt vanliga slappa utseende; Han hade aldrig varit vacker, men ehuru det var sjutton år se’n Edvard såg honom i Köpenhamn, hade han knappt förändrat sig någonting sedan dess; en något större liflighet och fetma var nästan den enda olikheten, och härpå hade hans utseende snarare vunnit, än förlorat.

– Så snart Larson kommer igen, så skall han komma in . . . säg till att supén får bäras hit . . . jag orkar icke gå ur stället . . . Amelie stöter allt något . . . jag har icke ridit så långt på länge . . . det käns min själ . . . bara jag nu orkar gå ut i morgon . . . det är längese’n vi hade någon jagt . . . men du har också gått som en drömmare, allt se’n du kom igen, . . . du skulle icke sett om haren sprungit midt öfver näsan på dig . . . ni ha’ väl icke gifvit Diana och Karo någon mat i qväll? – fortfor han vänd till betjenten, som ämnade gå, – inte en bit, hör du det, – ropade han, sedan denne redan var utom dörren.

– De ha ingen ifver att söka, om de ej äro hungriga . . . Vet du hvad, – fortfor han och sträckte ut sig i soffan, – du måtte ha fan så fint väderkorn, som spårat upp den der lilla dufvan, hvilken hennes mor, fru prostinnan, hållit så väl gömd, att icke ens jag haft någon aning om hennes tillvaro, en sak, som, i parenthes sagdt, var ganska lycklig för dig, ty annars skulle möjligtvis endast le beau . . .

– Min onkel, var så artig och påminn er, att det är om min fästmö ni talar – afbröt Edvard, och höjde hufvudet med en stolthet, som verkade till och med på den gamla förstockade narren.

– Mjuka tjenare, min herr brorson, jag hoppas du icke tar illa ett litet skämt; vackra flickor har jag i all[166] min dar aldrig haft skäl att nämna med andakt, de ha åtminstone icke för mig förblifvit några helgon, – sade onkeln, med ett oändligt sjelfbelåtet leende, i det han drog en cigarr ur det granna fodralet på bordet bredvid honom, och besåg den noga, innan den befanns värdig att tändas och sättas emellan hans blåbleka läppar.

Edvard drog upp öfverläppen och trummade tankspridd med fingrarne på bordet.

– Jaha, du är nu förlofvad karl, min kära nevö, – fortfor han, sedan han väl fått eld på cigarrn och nu blåste ut röken i långa hvirflar; – och som du alltid haft dina egna åsigter om jemlikhet och dylikt, så förundrar det mig alldeles icke att din fästmö är en simpel prestdotter: hon är i alla fall så vacker att jag sjelf blifvit frestad gifta om mig, ifall jag sett henne förr och i . . .

– Det vill säga att onkel gillar milt val? – afbröt Edvard med ett tvetydigt leende.

– Kärleken och skönheten jemna alla förhållanden och veta icke af någon rangskillnad. Jag har sjelf, utan att rodna, legat för den simplaste qvinnas fötter, om hennes behag kunnat fängsla mig; dylika bojor behöfver man aldrig blygas för, så vida de icke vittna om dålig smak. Qvinnor borde aldrig ega någon rang, för mig åtminstone gifs det endast två slag deraf, de unga och vackra, de fula och gamla, ty deras inre egenskaper äro ständigt de samma; med sina nycker, sina tårar, sin häftighet och sin svartsjuka äro de förtjusande som unga, och furier som gamla.

– Det är i sanning att icke dömma mycket smickrande om det vackra könet, och man skulle vara frestad att tro – i fall onkels rykte icke motsade det – att den som dömmer så ensidigt icke hade mycken erfarenhet, – sade Edvard leende.

– Jag icke erfarenhet! – utropade hofmarskalken, sårad i den ömtåligaste delen af sin hederskänsla, – tro mig, min vän, jag eger i detta fall en erfarenhet, som det kanske icke är alldeles rätt att meddela en så ung man, som du, då du derigenom får en mindre fördelaktig tanke om stadgan af min karakter; men ödet förföljer stundom, i skepnad af förälskade qvinnor, vissa män,[167] och man kan, ma foi, icke ha hjerta att beklaga sig öfver dylika förföljelser, – tillade han med ett leende af yttersta egenkärlek.

– Och ännu mindre ha hjerta att beständigt spela rolen af en Joseph, – inföll Edvard skrattande.

– Nej, helst då de ha ansigten sådana som . . . du har väl sett den vackra samlingen af fruntimmers-porträtter som pryda väggarne i mitt röda kabinett? Åh, de voro gudomliga . . . den blonda i blå hatten, som sitter vid fenstret, var . . . nå ja, likagodt . . . hennes man blef mördad i en duell en månad sedan jag lemnat Paris, och då underrättelsen derom hann mig på vägen till Marseille, var jag ett ögonblick färdig att vända om, för att trösta den sköna enkan, och på fullt allvar intaga hans plats.

– Men onkel fruktade kanske, att, med en hustru af så farlig skönhet, dela samma öde, som hennes första man?

– Åhnej, – sade hofmarskalken skrattande, – men jag fick veta att mitt förhållande till den sköna frun var kändt, och ett rykte utspridt att hans duell förorsakats genom något gräl för min skull, och under dylika förhållanden kan du väl förstå . . .

– Ja visst; – afbröt Edvard, som icke ville sätta sin onkels uppfinningsförmåga på prof, ty han misstänkte icke utan skäl sannfärdigheten af hans många eröfringar, öfvertygad att den karl, som skryter mycket öfver sina bedrifter i denna väg, nästan alltid varit fullkomligt oskyldig.

– Men onkel måste säga mig hvem den lilla svartögda är, med hvita perlorna i håret, hvars porträtt är måladt i medaljong och sitter öfver soffan; hon är i mitt tycke den skönaste af dem alla, och, om jag icke bedrar mig, äfven den som kommit onkels hjerta närmast, ty jag har märkt att det är hon som alltid får den första blicken när vi komma in, och den sista när vi gå derifrån.

– Åh, din skälm, du är ingen dålig observatör, ser jag; ty det är verkligen så . . . denna flicka var sångerska vid teatern i Venedig . . . jag fann henne förtjusande och sade henne detta en afton . . . och den lifliga Italienskan[168] blef omsider kär i mig ända till galenskap, och som jag var ung och oerfaren, var det nära att jag delat hennes passion, ända derhän att vilja gifta mig med henne . . . Ah! stackars Eleonora, hur ofta har hon icke lekt med dessa lockar, – fortfor han efter en minuts sorglig tystnad, och strök med en lätt suck handen öfver sin peruk, – hon beundrade alltid så mycket mitt blonda hår. – tillade han med rörande vemod i rösten; – nåväl! som jag hade beslutat att aldrig gifta mig, utan att göra ett utomordentligt rikt parti, så reste jag huvudstupa en natt ifrån Venedig för att undkomma min egen dårskap och Eleonoras både kärlek och hämd . . . jag har sedan ryktesvis fått höra, att den arma varelsen störtat sig ifrån Ponte Rialto i hafvet af förtviflan.

Edvard vände sig bort för att dölja ett ofrivilligt leende, och onkeln, som trodde honom rörd, fortfor med sin vanliga ton:

– Ja, det affligerade mig verkligen ganska mycket: mais que faut il faire . . . Man kan icke gifta sig med hvarje vacker qvinna, som faller på den idéen att förälska sig i en . . . men förbannadt vacker var hon . . . jag ger henne verkligen priset framför alla, som fått plats i mitt kabinett.

– Men, onkel, ni är ju med allt det der en komplett don Juan, och jag bäfvar verkligen för er ändalykt; en vacker natt kommer säkert, liksom kommendörens vålnad, en af de många äkta män, hvars hufvud ni prydt, att hemta er till sig i de dödas rike.

Hofmarskalken, som aldrig älskade ett skämt med minsta anspelning på möjligheten att skiljas ifrån detta lifvet, ställde några ord till betjenterna, hvilka i detsamma slogo upp dörrarne, och framburo ett litet väl serveradt bord till soffan.

– Apropos, – fortfor han, vänd till Edvard, – du känner ännu icke min fosterson, Edvard Herbert.

– Nej, i sanning; jag har icke vetat att onkel egde någon son, – sade Edvard förundrad.

– Fosterson, din krabat, – rättade hofmarskalken leende, – jo, det har jag, och det en som jag har heder af ändå . . . satans vacker pojke . . . han studerar nu[169] i Upsala, men kommer kanske hem innan du reser med din unga fru . . . det skall bli mig ett verkligt nöje att presentera honom för dig.

– Jag är icke alls fördomsfull af mig, – sade Edvard skrattande, – och fägnar mig verkligen att få göra min obekanta exkusins bekantskap . . . vår familj eger, mig vetterligt, inga flere afkomlingar än onkel och mig, och kan således gerna tåla ett nytt skott, om det också vore endast på sidolinien.

– Din spefågel, du vill då nödvändigt räkna slägtskap med min Herbert! – sade hofmarskalken, med ett belåtet småleende, under det han hällde i ett glas rödvin åt sig; – jag lär väl ha svårt att få den der idéen ur hufvudet på dig, ty han har min själ ett påtagligt slägttycke med oss, – fortfor han, tog sig om hakan och vände sitt dåsiga ansigte emot spegeln, der Edvards lifliga och vackra bild, bredvid hans egen, bildade en så bjert motsats, att han sjelf litet flat vände sig derifrån.

– Din vackra fästmös skål, – sade han muntert och klingade med Edvard, – hon kommer ta mig fan att bli en så charmant grefvinna, att ingen menniska skall ana hennes fordna obskyra namn . . . hon har en air, som om hon redan vore det . . . det är märkvärdigt och bedröfligt hvad det lägre folket allt mer och mer närmar sig oss, det blir slutligen ingen skillnad alls . . . denna flicka till exempel hade ett sätt att föra sig, som jag knappt sett maken till, sedan din salig mors, min gudomliga svägerskas död, och alldeles samma stolta böjning på hufvudet; som var så originell och klädde henne så förtjusande . . . sådant der är medfödda företräden, hvarpå man borde kunna igenkänna en ädlare race, men tyvärr ha vi nu grefvar och baroner med de vackraste namn, som se ut som små bortbytingar och keltringar, och bete sig som sådane också, då lakejerna bakpå deras vagnar ofta ega all den yttre fördel deras herrar sakna, och hvaraf kommer detta om icke af de liberala åsigterna, stånds-cirkulationen, den förderfliga sammanblandningen af . . .

– God natt, bästa onkel, – sade Edvard afbrytande. Han hade suttit fördjupad i sina egna tankar, och[170] alldeles gått miste om hofmarskalkens djupsinniga reflexioner, samt skjöt nu stolen tillbaka och steg upp; stött öfver afbrottet nickade denne endast helt tvärt åt sin nevö, som lemnade rummet.

Emellertid, under det herrarne superade, satt fru Christina Berg – åldtfru eller förestånderska för hofmarskalkens hushåll – i sin lilla kammare bredvid köket. Detta rum, helt och hållet inredt efter den goda fruns egen smak, var i hennes tycke typen för en enkel och smakfull elegans, och hennes blickar hvilade nu med särdeles välbehag på en gammal dragkista af mahogny med grön marmorskifva och messingsbeslag, – en present af salig grefvinnan – prydd af en spegel hvars glas, ungefär sju tum i fyrkant, återgaf fru Christinas ansigte så vanställdt och tillvridet, att en annan än hon sjelf– upplyst genom en mångårig erfarenhet – svårligen skulle känt igen det; omkring denna anspråkslösa toilett, voro ställda i smakfull ordning två flaskor med ”luktvatten”, af en oberäknelig ålder, en sned syask af papp, tjock som en vägg och klistrad med ljusblått papper, en grön pomadburk och ett tvålstycke, båda med fordom granna, nu gulnade och flugsmutsiga vignetter, två par kaffekoppar med guldkanter och deviser, en grön papegoja af gips, och ett gammalt théskrin utan lock, af bly, öfverdraget med brandgult tyg, hvars svartnade silfverblommor der och hvar bortfallit och lemnat blyet bart. En grön, glacerad kakelugn, mellan hvars svarfvade fötter ruskor af björklöf – för att fånga flugor uti – voro instuckna, en väggklocka i perlfärgadt fodral med årtal och, fordom förgyllda, sirater, samt en säng, mycket hög, inom hvars rutiga omhängen, väggen var prydd med en mängd små fina, gulnade kopparstick ur Telemaque med fransyska inskriptioner, karamellsdeviser, nåldynor, en almanacka uppslagen och hängande på en tråd, diverse sorter besynnerliga, små fodral eller plånböcker, med flere rum i[171] rad efter hvarandra, af urblekt siden; öfverst ett trädsnitt, som skulle föreställa Christus i grafven, men, med sina smalbenta och storbukiga englar, i stället var den styggaste bespottelse af ämnet, men som det oaktadt verkade en from uppbyggelse hos egarinnan af detta mästerstycke, och nederst en stor silfverklocka på en dyna, som i sina unga dagar haft en blomsterbukett, målad af sal. grefvinnan sjelf, på hvitt siden, men nu var alldeles urblekt och gulnad af tiden, samt slutligen en klotrund blå och hvit postlinskruka, något skadad i kanten, och full af torra törnrosblad, fulländade möbleringen i detta rum, der fru Christina nu satt vid fenstret med ett litet uppdukadt thébord framför sig.

På det spända och lyssnande uttrycket i hennes ansigte kunde man se att hon väntade någon som skulle dela trakteringen med henne.

Nu hördes steg i förstugan och fru Christina skulle utan tvifval rodnat, det kunde man ana af hennes lifliga rörelse, om någon rodnad kunnat synas på hennes af kökselden ständigt rödstekta och grofva ansigte.

Hon steg upp och gick till dörren, den hon sakta öppnade, och stack ut hufvudet, under det att en stor, grå katt tog tillfället i akt att sakta smyga sig in, och helt sedigt vandra den välkända vägen framåt trasmattan, utbredd tvärs öfver det hvitskurade golfvet, till sängen, der han af gammal vana makligt intog sin plats på det hvita täcket af temligen groft lärft, broderadt med blommor af rödt garn; ett prof på sal. grefvinnans konstfärdighet i pensionen i verlden.

– Är det herr Didrik, så var så god och kom in, – sade fru Christina med hufvudet utom dörren, och den blidaste röst i verlden, och straxt derpå inträdde den hederlige Didrik, en liten smula mera korpulent, men annars fullkomligt likadan som för sjutton år sedan; hans ljusa hår var lika slätt och omsorgsfullt kammadt, och hans klädsel lika vårdad som då.

– Fru Christina är alltför god. – sade Didrik, mysande vid anblicken af thébordet, – färskt smör, det här ser för delikat ut, – fortfor han och mönstrade anrättningen med ett belåtet uttryck i sitt ansigte.

Det är då en dumhet af mig, tillade han, att så mycket sakna det der théblasket om qvällarne, sedan det fallit herrarne in att icke dricka det.

– Ja ja, icke skall herr Didrik sakna sin kopp för det, – sade hushållerskan vänligt; – jag kan väl veta att man kan ta sig många vanor när man så der länge bott i främmande land . . . sitt ner så länge och bred på en smörgås åt sig, medan jag går ut efter thékannan; – den artiga frun försvann genom dörren, och Didrik blef ensam.

Då hon återkom stod hennes gäst, som det tycktes, försänkt i beundran framför åtskilliga taflor, som prydde väggen; öfverst satt en stor blomsterkorg, sydd med silke på siden, och derbredvid en orimligt grann, något maläten märkduk, ett porträtt af Johan Huss, och ett af kardinal Richelieu, utrifvet ur en bok och alldeles brandgult af ålder, samt underst flera stycken, dels målade med vattenfärg, dels ritade med blyerts; en af de senare, som satt underst fästad med knappnålar, föreställde ett landskap, hvarpå man såg ett litet, mycket snedt hus, med omsorgsfullt utarbetade tegelpannor på taket, några träd, liknande upp- och nedvända sopqvastar, en häst och en karl, den senare betydligt större än den förra, hvilken i misshugg fått fem ben, tjocka som stockar, och var bunden med en töm af gröfre kaliber än hans hals; i luften öfver det hela sväfvade en stor mängd foglar – som förmodligen varit mycket roliga att exeqvera och säkert synts upphofsmannen särdeles väl lyckade; ty de voro så många, att man icke kunnat få dit en enda till, och inunder stod med stora bokstäfver den upplysningen att ”detta var Fru Christina Bergs tafla, ritad af Edvard Herbert.”

– Herr Didrik ser på mina taflor, – sade fru Christina förnöjd, under det hon satte kannan på bordet, och rangerade kopparne, – men det är väl ingenting för den som sett så mycket vackert.

– Det är isynnerhet den här nedersta, som troligen skall föreställa gräshopporna i Egypten, som jag ser på . . .

– Nej bevars, det är bara dufvor som flyga i luften; men det är många som ha trott att det ska’ vara gräshoppor.

– Den är ritad af Edvard Herbert? – sade Didrik i frågande lon.

– Ja, är det inte bra snällt?. . . han var bara sju år när han ritade den . . . det var först han kom hit, när salig grefvinnan var död, – sade fru Christina, och närmade sig föremålet för sin beundran.

– Det ser rigtigt ut, som gräshopporna i bibliska historien, men det skall vara hvita dufvor, – fortfor hon ännu en gång upplysande, – det var inte så många först, utan här på sidan var en stor ren bit. Men när han sen kom hem igen till jul, ifrån skolan, så ritade han dit så många der fick rum . . . Jag tyckte allt att det var vackrare förut, men han hade just hittat en gammal pennstump i min spegellåda, och var så envis att rita fler . . . Nå det är detsamma, för det är rätt vackert ändå, och . . .

– Ja visst, det är ganska vackert af ett så litet barn . . . men hvem är Edvard Herbert?

– Kors, vet icke herr Didrik det . . . det är hofmarskalkens fosterson . . . eller som alla tro hans egen son, som nu är en stor, vacker herre och studerar i Upsala . . . men kom nu och drick innan théet kallnar – fortfor hon och satte sig vid bordet.

– Har hofmarskalken en son? det har jag aldrig vetat, – sade Didrik och höll fram sin kopp åt fru Berg, som, helt gratiöst med kannan uplyftad, väntade att få servera.

– Ja bevars,. . . han hemtades hit så snart grefvinnan dog, och har alltsen varit här under min vård med sin informator, tills han for åt Upsala med magistern, för två år sen . . . och det var mig en rigtig sorg, för jag höll af honom, som han varit mitt eget barn, och det var heller icke underligt, för beskedligare gosse kunde väl aldrig finnas . . . och hvad han höll af mig sen . . . den der taflan ritade han åt mig . . . och många andra som jag har gömt i min byrå, men efter den var den vackraste så satte jag upp den på väggen . . . och den här syasken sen . . . – fortfor hon, och räckte sig efter det bastanta vedermälet af sin älsklings vänskap och konstfärdighet, – mycket andra småsaker att förtiga, som han förärat mig på mina namnsdagar, och andra högtider . . . [174] den här vackra korgen fick jag då han engång råkat slå benet af en höna, och ville ställa sig väl hos mig igen . . . det var också aldrig möjligt att vara ond på honom då han såg på en med sina stora vackra ögon . . . Jag har icke sett honom nu alltsen han reste bort – fast han skrifver till mig ibland bref så vackra, så vackra – men jag tycker hvad han skulle vext och blifvit stor och vacker . . .

– Vacker, – sade Didrik småleende, – då liknar han åtminstone icke sin far . . .

– Vet herr Didrik, – sade hushållerskan i det hon bjöd honom sockerskålen, – att det är just det jag har sagt; att om det skall vara hofmarskalken son, så liknar han honom då inte mer än en kyckling liknar en katt . . .

– Ah ja, men barn liknar icke alltid sina fäder; han kan ju brås på sin mor kanhända . . .

– Ja, ja visst . . . men se nog vet jag hur det hänger ihop med herr Edvard alltid . . . fast det är så ofantligt besynnerligt att jag aldrig skulle trott ett ord deraf, om inte Larson sagt mig det i förtroende . . . för si hofmarskalken vill rigtigt hålla’t tyst, så att folk ska tro att det är hans son, fastän jag tycker det är både skamligt och besynnerligt af honom, då alla menniskor åtminstone veta att salig grefvinnan inte är hans mor . . .

– Det är då verkligen hans fosterson? . . . det skulle jag aldrig trott hofmarskalken om, att uppfostra en annans barn så hederligt, – sade Didrik förundrad.

– Ja se, herr Didrik, det är just både si och så med den saken; inte är hofmarskalken just rigtigt hårdhjertad af sig, men inte är han så ömsint heller för andra . . . och derför så tycker jag ibland att han måtte väl ha någon skuld emot pojken ändå . . .

– Ja, del tycker jag också är det troligaste, – sade Didrik helt likgiltigt och sträckte ut handen efter brödkorgen.

– Gud vet . . . men nog kan jag säga herr Didrik hvad Larson berättade mig en qväll, straxt efter sen gossen var hitkommen, och vi alla trodde att hofmarskalken var far at honom, efter han hade honom inne hos sig.[175] och i allt lät oss bemöta honom som ett herremans-barn, – som han också säkert är, hans far må då vara hvem som helst, – interfolierade fru Berg af egen öfvertygelse.

– Men jag skall be herr Didrik vara så god och inte nämna om’et för någon, för si Larson sa’ det just i all tysthet för mig, och ingen menniska här på trakten, eller någonstans tror jag, vet om’et . . .

– Men kanske fru Berg då inte skulle berätta det för mig, som hon icke så mycket känner, eller kan ha någon särdeles tillit till, – sade Didrik, med en ton som röjde att han likväl icke hade något emot, att få veta hvad Larson så hemlighetsfullt hade förtrott den tystlåtna hushållerskan.

– Åh, herre Gud, säg icke så, – sade fru Berg, som lika gerna ville hafva det nöjet att berätta, som hon ville visa Didrik sitt oinskränkta förtroende, – det är visst sannt att jag icke sett herr Didrik så länge, men ändå känner jag mig så bekant med honom, så jag tycker det är som vi vore uppvexta barn tillsammans . . . herr Didrik har något så hederligt och ädelt i sitt ansigte . . .

Didrik smålog, och bugade sig blott för artigheten, och fru Berg fortfor i det hon med en hemlighetsfull min flyttade sin stol närmare:

– Se, jag skall säga, att när salig grefvinnan lefde, så kom herrskapet alltid hit hvarenda vår och var här hela sommaren ut – fast hofmarskalken aldrig hade någon ro, utan flackade mänga gånger till Stockholm under tiden. – Men grefvinnan tyckte mest om denna af alla sina egendomar, och en gång då hofmarskalken varit borta längre än vanligt – det var just nyss herrskapet voro gifta; jag var då kammarjungfru hos grefvinnan bara! och han kom hem en qväll – sade hofmarskalken vid bordet med sin vanliga artiga ton: ”Om du tillåter, Beate Sophie lilla, skall jag följa med dig in i dina rum sedan vi ätit, jag har något särdeles anmärkningsvärdt att omtala för dig”. – Ja, jag kunde just se på dig att du har en hemlighet att bära på – sade grefvinnan småskrattande; och en stund derefter hörde jag – som var i grefvinnans sängkammare – att de talte om något som jag då inte kunde fatta, ty jag hörde endast några ord[176] der och hvar, om ett barn som hofmarskalken ville taga hit, men hvilket grefvinnan häftigt satte sig emot, och att öfverste Myldorphs namn ofta nämndes; den der öfversten hade ofta varit här hos hofmarskalken och jag visste att de voro mycket goda vänner, så att jag i början trodde att hofmarskalken ville taga något af hans barn som eget. Emellertid var grefvinnan vid särdeles elakt lynne om qvällen, och dagen derpå kunde jag se att herrskapet voro oense, ty de spisade hvar för sig i sina rum, och talte aldrig ett ord med hvarandra.

Hofmarskalken reste snart bort igen, och jag tänkte aldrig mera på det der, förrän flere år derefter, en månad sedan grefvinnan var död . . . Jag mins det så grannt – jag stod ändå i köket och späckade en orrtupp, som hofmarskalken skjutit om morgonen, och tänkte ändå i mitt sinne, att om det inte varit han sjelf som skjutit honom, så hade det aldrig varit värdt att komma fram med’en, ty han var gammal och seg som skam sjelf – då Larson kom in i köket och sade helt handlöst: ”Adjö jungfru Christin – se jag var icke gift med salig Bergen då ännu – nu reser jag åt Stockholm”. Lycklig resa, sa’ jag, utan att vända mig om, för jag trodde aldrig att det var hans allvar, han brukade jemt ha så mycke gyckel för sig den der tiden; men då sa’ han: ”Nenej, jungfru Christin lilla, det är nog sannt hvad jag säger . . . om Söndag är jag i Stockholm så visst, som att jag nu står här”, med så ordentlig röst, att jag vände mig om och såg att han var resklädd; ”hvad i herrans namn, skall hofmarskalken resa nu straxt i qväll, utan att man vet ett ord om’et förut”, frågade jag rigtigt förargad för orrtuppens skuld, som jag tänkte att jag stått och slitits med för ingenting.

– Nej bevars, hofmarskalken blir nog der han är . . . åtminstone tills jag kommer igen, så han får se hvad jag har med mig tillbaka åt honom, – sa’ Larson; det der gjorde mig rigtigt nyfiken, skall jag säga, allra mest som han inte ville ut med någonting, utan bara skrattade och sa’ att han skulle hemta en liten fästman åt mig . . . men som Larson och jag den tiden voro liksom litet goda vänner, och hade vårt för oss . . så berättade han[177] mig ändå alltsammans, när han kom in i min kammare för att ta’ sig ett litet resmål, som jag lagat till åt honom i största hast . . .

– Nåå? – sade Didrik med temligen mycken nyfikenhet i sin röst, stödde armbågarne emot bordet och sträckte ut benen i så beqväm ställning, som hennes lilla hårda stol medgaf, för att kunna åhöra hushållerskans förtroende, hvars längd han anade.

– Jo, – började fru Berg, som också antog en mera ogenerad ställning och lutade sig fram öfver bordet mot sin gäst, förtjust att väcka hans intresse, och sänkte rösten till en halfhög hviskning, – en gång då Larson varit med hofmarskalken åt Stockholm, och, på återresan hit en qväll, kom till exercisslätten vid Skillingaryd, föll det hofmarskalken in, att hålla med vagnen och stiga ur för att helsa på öfverste Myldorph, som då var der med regementet; – det der brukade hofmarskalken nästan alltid göra när han reste förbi der under exercistiden, så Larson förundrade sig intet alls öfver den saken, likså litet som att herrarne pratade och drucko i öfverstens tält till sena qvällen. Då fick Larson ändtligen befallning att fara fram till gästgifvaregården med vagnen, och laga rum i ordning åt hofmarskalken till natten. Men som han kom så sent, så var det stört omöjligt, det fanns inga rum . . . der stod två vagnar på gården förut, en gammal berlinare och en stor resvagn . . . sa’ Larson . . . och folk var der öfverallt, så att inte en katt kunde få rum engång . . . Det var ingen annan råd än att beställa hästar till morgonen derpå, lemna vagnen och kusken qvar och gå tillbaka för att underrätta hofmarskalken om saken.

Då Larson kom tillbaka med det der budet, hade herrarne nyss satt sig till spelbordet: och öfversten sade genast, då han hört Larsons berättelse: – För fan, du kan ju stanna qvar här . . . nog kan du en gång i din lefnad smaka på soldatlifvet, åtminstone för en enda natt; och troligen ligger du så bra i min tältsäng, som vid det förbannade gästgifvarhålet. – Hofmarskalken tyckte rätt mycket om att slippa gå någonstans, och antog förslaget; ett par timmar derefter, sedan Larson bäddat och[178] klädt af honom – hvilket vanligtvis måtte vara ett svårt göromål – men nu inte gick utan mycket snäsor ock bråk, ty Larson tyckte att båda herrarne hade fått liksom några glas för mycket – så gick Larson ut i tältförstugan till ordonnancen; som var sysselsatt att förtära hvad som var öfver efter supén, och bjöd Larson på det vin som var qvar i buteljerna; det måtte väl icke ha’ varit så litet, ty han tillstod att han blef litet yr i hufvudet och somnade straxt, sedan han lagt sig på en kappa, som han fått låna af skildtvakten utanför.

Han tyckte att han sofvit bra länge, och det var full dager då han väcktes af en häftig svordom inne i tältet, och straxt derpå ett högljudt samtal. Han trodde först att herrarne kommit i gräl med hvarandra, då öfverstens röst, som hördes öfver hofmarskalkens – hvars målföre är så pipande – gjorde honom alldeles vaken och uppmärksam. ”För sju tunnor tusan dj-r” – öfversten svär alltid grymt ska jag säga herr Didrik – ”hur har ungen kommit i sängen hos dig utan att du vet något derom?” – sade öfversten; – tillåt mig säga dig ännu en gång, min bror, att detta är en oförklarlig händelse . . . och tillika högst obehaglig, – inföll hofmarskalken med mer gnällande röst än någonsin förut i allt sitt lif, – jag har måst retirera ur min säng och står här alldeles, alldeles . . . – Ja för tusan svedda dj-r de står der som en delinqvent, så darrande i bara skjortan, det ser jag nog, men för fan du må väl nu prisa din lycka, tycker jag, då himmelen så här omedelbart skickar dig en arfvinge, som du i flera år förgäfves önskat; det kunde icke gerna bli något af på annat sätt – sade öfversten och skrattade så att tältväggarne skakades. – Min bror, du glömmer dig, – inföll hofmarskalken med en röst, hvilken lät, som om han varit mycket arg, och öfversten hejdade straxt sitt skratt och sade liksom för att urskulda sig:

– Blif icke ond, kära B., men hur fan är det möjligt, att du icke hört något? Vi skola ropa in din betjent och skildtvakten, de måtte väl veta hvem som så djerft kunnat smyga en barnunge in till oss.

– Nej, nej, min bror, icke ännu; betänk hvilken löjlig roll jag komme att spela inför dem, – sade hofmarskalken ifrigt, – det faller mig något in, tänk om någon af dina officerare, någon ung glop, velat roa sig på min bekostnad, och ställt till detta spektakel.

– Millioner dj–r! du säger något – skrek öfversten, med en röst, så att Larson trodde att skildtvakten skulle komma inrusandes, – men, – fortfor han, redan lugnare, – det är omöjligt . . . ja alldeles omöjligt . . . det finns icke en enda som skulle vågat något dylikt här, i mitt tält, nej, det är någon annan, som velat bli af med sin unge, och . . . för tusan, om det vore möjligt ändå, att det är din egen, när allt kommer omkring . . . fortfor öfversten betänksamt.

– Min egen! – sade hofmarskalken, med så grufligt förvånad och enfaldig röst, att Larson, som blef nyfiken, att se hur han kunde se ut, när han hade en sådan ton, skar ett litet bål på väfven med sin pennknif, och såg honom taga ett steg emot sängen och uppmärksamt betrakta något som låg deruti, men som Larson icke kunde se.

– Ja, din egen, du måste väl veta om det är möjligt, – sade öfversten ifrigt.

– Nej . . . nej . . . det vill säga . . . jag kan icke så noga veta . . . det skulle kunna hända, – stammade hofmarskalken fundersamt, och Larson påstår att han kan dö på, att hofmarskalken ljög på sig, bara för att öfversten skulle tro att det var hans barn, och att han ändå aldrig skulle kommit på den tanken, om icke öfversten sjelf sagt så der förut, samt gycklat med honom i det der fallet.

– Nä, men för fan, det hade jag aldrig kunnat tro, det är då utan tvifvel modren, som burit hit honom, och då är det icke värdt att larma och göra affär af saken, utan laga att du i all tysthet blir af med honom, det förstås att du icke kan taga honom med dig hem till din hustru, – sade öfversten, som under tiden stigit upp och gått fram till hofmarskalkens säng.

– Det var ta mig tusan en vacker pojke . . . ser du icke hur han ser dig stinnt i synen . . . det gör du[180] rätt i, pojke, helsa på far din så godt du kan. Jag riktigt gratulerar dig, min bror, – sade öfversten muntert, och slog den förlägne hofmarskalken på axeln.

– Hvad! för dj-n, han är inlindad i blått siden . . . och har en guldkedja om halsen . . . det var ta mig fan icke dåligt det, – fortfor öfversten förundrad och lutade sig öfver sängen.

– Hvad säger du? – sade hofmarskalken och närmade sig nyfiket, – ja, verkligen! ma foi, ja begriper ingenting af detta . . .

– Det var högst besynnerligt det här, – återtog öfversten helt allvarsamt och upplyfte ett litet barn ur sängen, inlindadt i någonting blått, som for åt sidan, och lemnade den arma ungen nästan naken i öfverstens händer.

– Se der föll en papperslapp, – sade hofmarskalken häftigt och böjde sig ned. Öfversten lutade sig framåt, och båda två utropade på en gång med förundran: – Edvard!?

– Står der ingenting annat? Se efter på andra sidan, – sade öfversten otåligt, som ännu höll barnet i sina armar.

– Nej, ingenting, – sade hofmarskalken, som noga vändt och betraktat den lilla papperslappen och nu stoppade den på sig.

– Edvard! – upprepade öfversten eftersinnande, – du heter ju också Edvard?

– Det är ett slägtnamn i vår familj, men . . .

– Nå ja, hans far må då i alla fall vara hvem som helst, så syns det tydligt att hans mor icke varit någon tiggerska, och troligen tvungen af konvenancen och icke, af nöden att lemna honom ifrån sig.

– Ja, deri har du rätt, – inföll hofmarskalken förnöjd, som under tiden stått tankfull och tyst med handen på pannan, – det är intet tvifvel att han icke har en förnäm dam att tacka för lifvet.

– Du, som tror dig vara hans far, måtte väl kunna gissa dig till hvem hans mor kan vara? – sade öfversten skrattande.

– Det var en högst besynnerlig kedja, som sitter om hans hals, – anmärkte hofmarskalken, och böjde sig ned öfver gossen, som öfversten lagt tillbaka i sängen, men tog ett skutt tillbaka i förskräckelsen, då ungen i detsamma började skrika af alla krafter; Larsson sa’ att han hade så svårt att hålla sig ifrån skratt, att han måste bita sig i fingrarne för att kunna vara tyst, en så rolig min gjorde hofmarskalken, då han helt ängslig vände sig till öfversten, som höll på att kläda på sig, och sade:

– Hur i himlens namn skola vi göra? – han väcker upp hela lägret, här blir spektakel af.

– Det kommer an på om du vill antaga dig honom, – sade öfversten lugnt, – i det fallet kan du ju låta din betjent – du kan ju lita på honom – taga barnet och skaffa en amma i all tysthet, ju längre bort ifrån ditt hem, dess bättre; annars få vi väl anmäla saken för länsman och presten i församlingen, som söker skaffa rätt på modren.

– Nej, nej! – afbröt hofmarskalken häftigt, – jag kan lita på Larson, han får ta barnet och skaffa det plats hos något beskedligt bondfolk så länge.

Larson, som hört hvartenda ord, hade nu lagt sig ned och låtsade sofva, när hofmarskalken stack ut hufvudet genom tältluckan och ropade på honom.

Sedan de båda herrarne noga examinerat både skildtvakten – hvilken trodde det var fråga om någon stöld i tältet, och derföre erkände att han råkat blunda till några ögonblick, – och Larson, om de icke hört eller sett någon om natten, tog hofmarskalken af gossen hvad han förut haft på sig. Larson fick af öfversten ett lakan och en filt att svepa in honom uti, och se’n han skaffat en häst och en kärra ifrån gästgifvargården, reste han genast derifrån med gossen.

– Nå, hvart förde han honom då? – sade Didrik, som uppmärksamt åhört fru Bergs berättelse.

– Det vet jag inte, men det måtte blott varit några mil derifrån, det var först ett år derefter, som hofmarskalken lät honom föra gossen till Stockholm, der[182] herrskapet alltid voro om vintrarne, och der har han varit ända tills grefvinnan dog, då han kom hit till mig.

– Hur länge sen är det, det der hände?

– Åh, Jesses, det är väl nu . . . ja, låt mig se . . . han var sju år samma år grefvinnan dog, och det är tio år se’n.

– Det skulle då vara sjutton år.

– Ja ja, herr Edvard är väl nu sjutton år . . . herre Gud, hvad tiden går . . . jag tycker det är som i går, han kom om qvällen med Larson, det var jemt fjorton dar efter se’n Larson reste, han var inte borta längre, den lilla stackarn, jag tyckte just det var synd om honom, för det syntes grant att han icke höll mycket af hofmarskalken, som ändå ofta haft honom qvar hos sig i Stockholm. För si, hofmarskalken var väl just icke stygg riktigt, men han retades med honom och förargade honom jemt, tills gossen började gråta, och det gjorde att lilla Edvard alltid var rädd för honom och sprang till mig i stället. Nå, det var då icke så länge hofmarskalken var qvar här, för han reste till Stockholm en månad derefter, och se’n har han inte varit här mer än tre gånger på de här tio åren se’n grefvinnan dog, utan jag har fått ha Edvard om händer alldeles som en mor; han bara skickade honom en informator någon tid derefter, och det var då gudskelof en beskedlig och förnuftig menniska, som inte bråkade så mycket med lilla Edvard, som de annars bruka.

– Och har nu inte hofmarskalken sett sin fosterson under hela denna tid? – afbröt Didrik.

– Jo, Gubevars, Edvard har varit i Stockholm hos honom flera gånger, sedan han kom till Upsala, och nu tyckte jag Larson sa’, att hofmarskalken väntade honom hit till grefvens bröllopp, som väl skall bli snart, det vet väl herr Didrik det – och fru Bergs ansigte antog en mycket intresserad och frågande min.

– Jo, det skall lysa om söndag, och brölloppet blir så snart det är utlyst.

– Åh, herre Gud, bevare mig, så snart! . . . och den hofmarskalken, som icke säger mig ett ord derom; hur skall jag så burdus få i ordning – och brölloppet som[183] han fått i sitt hufvud skall firas här – han tycker väl att han icke vill bevista ett bröllopp vid det lilla Krösarp, kantänka – och de nygifta, som skola bo här en hel månad innan de resa.

– Nå ja, men hela öfra våningen står ju alldeles tom och i ordning.

– I ordning, det vet jag visst; hur skall der kunna vara i ordning, som aldrig någon menniska går?

– Kära fru Berg, säg snarare, hur skall der kunna vara i oordning.

– Nå nå, det är detsamma, det var i alla fall för väl att jag fick vetat af herr Didrik, jag tänker den unga grefvinnan är väl icke så noga af sig, en fattig prestdotter, som knappt någon menniska sett, jag undrar just hur hon ser ut, – sade fru Berg med en ton, som om hon sjelf varit en furstinna.

– Hur hon ser ut, – afbröt Didrik, – jo, det skall jag säga frun, att fast jag rest så mycket med grefven och sett så många vackra fruntimmer, så har jag ändå icke sett hennes make.

– Nå det måtte jag säga, hon är väl ett riktigt underverk af skönhet då, – sade fru Berg med en fnysning, som bevisade, att hon icke riktigt tyckte om Didriks yttrande.

– Inte så mycket af skönhet, nej bevars, nog har jag kanske sett vackrare, men af . . . af . . . ja ja, fru Berg får väl sjelf se; aldrig i verlden kunde man tro då man ser henne, att hon är en simpel prestdotter.

– Ja ja, det är så med våra unga herrar nu för tiden, de se bara på ett fagert skinn, och bry sig för resten om ingenting; men att grefve Edvard, som ser så högmodig ut, skulle göra ett sådant gifte, det kunde jag väl aldrig tro.

– Ja, han ser högmodig ut, ja; men i grunden så är han alldeles för stolt att vara högmodig, och det är just hans stolthet, som gör att han följer sitt hjertas val i fråga om maka.

– Hvad är det herr Didrik pratar? att vara stolt och högmodig, det måtte väl komma på ett ut kan jag tro, – sade fru Berg, som var sysselsatt att rödja af thébordet[184], och satte kopparne i hvarandra – med en tvärsäkerhet i tonen som icke tålte någon motsägelse, och det var derför helt sakta för sig sjelf, som Didrik sade:

– Hm, det är en stor skillnad på att vara stolt och högmodig, – i det han steg upp och ställde sin stol till rätta efter sig.

– Lisa ber hon ska få tala vid frun, – sade i detsamma en pojke, som stack in hufvudet genom dörren ifrån köket.

– Ja ja, jag kommer nu, – sade fru Berg, som, belastad med thébrickan, gick emot dörren.

– Se så, nu ringer hofmarskalken så att ringsträngen gick af, – sade pojken som ännu icke hunnit stänga dörren efter sig.

– Hvad i herrans namn är det nu då, det måtte väl aldrig vara någon olycka med maten, – sade fru Berg i yttersta ångest och skyndade ut.

X.
En söndagseftermiddag.

– Hvart går du nu så bittida, min gosse? vänta ett ögonblick, så kan du få en kopp kaffe först, det är icke bra att gå ut i dimman, innan man ätit något förut.

– Nej tack, tant Lovisa lilla, jag vill icke ha något kaffe i dag, – sade Konrad, som med bössan på axeln, och den hoppande Ajax vid sin sida, stod färdig att gå genom den lilla grinden utåt hagen.

– Bevare mig, vill du icke alls ha’ något kaffe? Prostinnan och Anna äro straxt klädda, och då ska vi[185] dricka tillsammans; du vill väl icke gå din väg, innan du gratulerat Anna på hennes första lysningsdag, se der är hon redan; dröj nu, min gosse, så få vi kaffe straxt. Anna syntes i detsamma verkligen i förstugan, och vid denna syn vände Konrad ovilkorligt om, ställde bössan emot grinden och gick emot henne.

– Det var bra du kom, kära barn, för att förmå Konrad bli qvar, och inte alldeles fastande drifva af utåt skogen nu igen, som han brukar, – sade tant Lovisa och vände om in igen.

– Ack, se så sköna blommor, och en så vacker vas; hvar har tant fått dem ifrån? – sade Anna lifligt, då hon fick se mamsell Lovisa, och äfven Konrad märkte nu först, att gumman bar i sin famn en stor vas af den klaraste kristall, fylld med röda och hvita löfkojor af sällsynt skönhet.

– Ja dem skall jag just nu sätta på kaffebordet, de ha’ kommit ifrån din fästman till dig, här var en betjent nyss dermed ifrån Belle-Cottage, som hade helsningar, att grefven skulle sjelf straxt komma efter, – sade mamsell Lovisa och gick förbi Anna in i salen.

– Ack, men tant lilla, låt mig då åtminstone få se på dem, efter de äro mina, – sade Anna leende, sprang efter tanten, tog vasen mellan sina händer och förde de friska, daggiga blommorna intill sitt ansigte, lika friskt och blomstrande som de . . .

En lycklig kärlek gör en ful qvinna vacker, och en skön gudomlig, säger en namnkunnig författare; och något sådant tänkte förmodligen äfven Konrad, der han stod vid dörren och betraktade stum och orörlig, hur Annas små hvita fingrar, med dess ovala ljusröda naglar, slöto sig omkring krystallen, hur hennes tjocka glänsande lockar föllo ned öfver blommorna, hvars fina, sammetslena blad och rena färg täflade med hennes runda kind; de halföppna läpparne, de sänkta ögonlocken, mjukheten och den naturliga och sällsynta grace som hvilade öfver hela denna sköna varelse, kom Konrad att glömma allt för nöjet att betrakta henne; han skulle i detta ögonblick gifvit sitt lif, för att vara föremålet för den suck af kärlek och längtan, som höjde hennes barm, och den varma[186] djupa rodnad, – emot hvilken blommornas färg var matt och kall, – som nu flög öfver hennes ansigte, vid upptäckten af ett litet hopviket papper, doldt mellan blommorna, som hon tog, förde till sina läppar och sedan gömde vid sitt bröst, med en blick af så brinnande passion, att ett ovilkorligt utrop af smärta undföll Konrads sammanpressade läppar.

Anna såg upp, betraktade honom bestört och uppmärksamt, och i det uttryck hans ansigte antagit då hon kysste den lilla biljetten, måtte legat en upplysning, mer klar och tydlig än alla ord, ty Annas kinder miste hastigt den varma färgen och en skymt af blekhet flög öfver dem.

Men – hvar finns en känsla mer egoistisk, och ändå mer sublim i sjelfva sin egoism än kärleken?. . . Det är den, och endast den förbehållet, att af alla de känslor, ett menniskohjerta kan hysa, fylla det helt och hållet att förjaga allt . . . låta oss glömma allt; hat och vänskap, tacksamhet och medlidande fly som skuggor, då glansen från de ögon, som blifvit våra solar, möta strålen i vara egna . . . då närvaron af den enda älskade låter tiden stå stilla, minne och framtid försvinna, och det närvarande, på en gång en evighet af sällhet och en sekund i snabbhet, lik den klara solbelysta ytan af en källa, – ligga stilla darrande inom oss, för att, under några korta ögonblick af lifvet, låta oss blixtsnabbt kasta en blick bakom förlåten till himlen . . .

I samma ögonblick hördes hofslagen af en häst, en ovilkorlig sprittning genomfor Annas fina gestalt . . . dörren flög upp, och – utan en tanke på den bleke Konrad, som osedd smög sig ut – sjönk Anna i Edvards armar.

– Se så, nu gick Konrad ändå . . . det är för besynnerligt att han nu för tiden ständigt och jemt hålls i skogen . . . jag begriper icke hvar den välsignade jagtlusten kommit ifrån på en tid . . . – sade mamsell Lovisa förtretad, under det hon ställde kaffebordet i ordning.

Anna svarade ingenting, hon begrep nu allt för väl Konrads jagtlust, och denne, som utan ett ord till afsked[187], smugit sig bort, kastade bössan på axeln, hvisslade åt Ajax, och gick med snabba steg gångstigen framåt genom hagen.

Det brusade inom honom, han gick som en drucken, utan mål, utan egentlig eller redig tanke.

Konrad var ännu så ung, och utan att egentligen ega ett lifligt lynne, hade han tillräckligt djup och varm känsla för att anse sig förfärligt olycklig. Den första motgången i lifvet är vanligen det prof hvarigenom vårt verkliga lynne uppenbarar sig. Han älskade Anna, och skulle, i fall han någonsin varit älskad tillbaka och öfvergifven, kanske aldrig kunnat glömma; men obesvarad kärlek är i sjelfva verket endast en chimèr, man tröstar sig öfver förlusten af hvad man aldrig egt, då deremot saknaden öfver en förlorad sällhet – en sällhet som varit värt hjertas lif, – först med lifvet upphör.

Det var med denna djupa nedslagenhet, denna bergfasta öfvertygelse, att nu icke ega något vidare att göra här i lifvet, denna dödande, plågsamma tomhet, som vid en grusad illusion så qväfvande lägger sig öfver vårt hjerta, och med denna beslutsamma känsla, att genast vilja dö, hvarmed vi ständigt mottaga den första stöten i verlden, som Konrad – sedan han gått sig trött, utan att veta hvar han befann sig – ändtligen nedkastade sig i skuggan på sluttningen af en kulle i skogen.

Han kände hela bitterheten af den kaotiska tomhet, som intar vårt inre, då den idé, som varit det hemliga drifhjulet till alla våra handlingar, den tanke, den känsla som uteslutande beherrskat vår själ, på en gång försvinna; vi ha’ icke förut anat hvilken väsendtlig del den var af vårt lif, förrän omätligheten af det tomrum, den lemnat, kommer oss att inse, att ett lif utan mål, utan en lifgifvande känsla, hvaromkring alla de andra samla sig . . . utan en passion, eller en idé, den må vara god eller ond, verklig eller inbillad – är intet lif, utan blott en tynande, eländig och förfärligt plågsam känsla af vår existens – en smärtsam öfvertygelse att själen i vårt lif är borta . . .

Då denna förlorade själ kan ersättas, då ett nytt intresse kan återlifva vårt mod, en ny passion intaga vårt[188] hjerta – då har den fordna endast, varit en chimèr – ett fantom uppkalladt af vår inbillning, ty när det verkliga vilkoret för vårt lif är borta . . . kan endast idéen om döden, längtan efter grafven intaga dess plats, och hela det vegeterande lif, som återstår oss, blir – blott ett liktåg . . .

Klockornas ljud väckte Konrad ur den dvala, den modlöshet, hvari han nedsjunkit; han fann att ehuru han gått otaliga krokar, var han nu blott på andra sidan om hemmet, der den lilla kyrkan speglade sig i sjön vid kullens fot.

– Nu!. . . just nu lyses det kanske för Anna och honom, – sade han halfhögt och sprang upp; – ja, jag vill gå dit . . . jag vill höra det, och derigenom kanske finna bot för min galenskap . . . – fortfor han häftigt, med denna barnsliga lust att göra sig sjelf så beklagansvärd, som möjligt, denna sinnrikhet att plåga sig med sjelfskapade lidanden, som bäst bevisar att sorgen blott ligger på ytan af vårt hjerta.

Konrad skyndade utan betänkande ned för backen och kom till stranden. Solen glittrade på den småkrusiga vattenytan och båtarne, som kyrkfolket begagnat, gungades upp och ned af de sqvalpande vågorna. I en af dem låg en pojke med öppen mun, utsträckt på botten i solbaddet och sof; några gubbar stodo pratande på kyrkogården, och snusade ur blanknötta messingsdosor, och tvenne bondhustrur, den ena af dem med ett grannt utstofferadt kristningsbarn på armen – hvars gälla skrik tvungit dem att gå ut – kommo nu ifrån kyrkan.

Konrad gick in och stannade nere vid dörren, lutad mot en af trädpelarne, som uppbar den lilla orgeln. Kyrkan var full af folk; värmen och prestens entoniga röst, i förening med slappheten i hans eget sinne, försatte honom i ett slags tanklös dvala, hvarur ljudet af Edvards och Annas namn, högt och tydligt uttalade af presten vid lysningen, först väckte honom.

Tanken att den första stjerna som lyst på hans himmel nu försvann, att Anna för alltid var förlorad för honom, grep honom nu med mer skärande smärta än förut.

Om vi alltid kunde se klart, kunde lugnt dömma om hvilka af våra obehag och sorger i lifvet som äro verkliga, och hvilka en missledd känslas eller inbillnings skapelser, så skulle våra ledsamma stunder kanske betydligt minskas . . . Konrad led nu af ett misstag, som nästan alla vid hans ålder begå, att hänföra den naturliga instinkt, som första gången för oss emot en varelse af det andra könet, till hjertats känslor, då det likväl sällan så är, ty – liksom det är en årstid för blomman, en annan för frukten, likså är det icke förrän inbillningens blommor börja falla af, som hjertat mognar till de passioner, hvilkas föregångare inbillningen är.

Konrad stod ännu qvar några minuter, och lät sina blickar långsamt sväfva öfver denna anspråkslösa kyrka, detta altare, der han knäböjt med henne – som han då älskade endast som en syster, – försjunken i denna barndomens poetiska och svärmande andakt, framkallad af den blinda tro, som ännu icke blifvit underkastad ett oroligt, vaknande förstånds alla spetsfundigheter och villande hugskott; tårarne kommo omedvetet i hans ögon, han kände dunkelt att fallet af hans första illusion bortsopade de sista bladen af barndomens blommor i hans sinne, och med en känsla, som visade att lifvets prosa, den tunga grå verkligheten, nu tagit hand om honom, och tryckt sin pregel på hans panna, lemnade han kyrkan, gick öfver den med sina små trädkors och kransar prydda kyrkogården – i motsatt rigtning till den han kommit, – och var snart ute på landsvägen.

Med sinnet uppfylldt af tankar, alla bleka, matta och dufna – så olika dem, hvilka, varma och lifliga, fordom med sin brokiga skara uppfyllt hans själ, vandrade han vägen framåt, och hade väl gått en half mil, då skuggan af några stora ekar vid vägen bjöd honom att hvila sig i gräset på dikeskanten derunder.

En känsla af odräglig ledsnad, af passiv likgiltighet, hade efterträdt den första bestämda smärtan inom honom, och med matta blickar betraktade han hur trädens skuggor blefvo allt längre, och solstrålarne lekte på några blåklockor, – som bugade sig sakta för vinden i gräset – och belyste ett potatisland, omgärdadt af en stenmur,[190] här och der bevext med frodiga hallonbuskar, en liten stuga straxt bredvid, på hvars trapp en gubbe i skjortärmarne och med en väst, som tycktes färgad i blåbärssaft, satt med armbågarne stödda emot knäna och sjöng halfhögt ur psalmboken, en gumma, som aftagit kyrkhabiten och nu presenterade sig i blotta linnet, omknutet af ett randigt förkläde, samt håret rätt uppstruket, ombundet med ett eldrödt ylleband, stod, helt okonstladt, med ena foten på det inskjutande låga taket öfver gubbens hufvud, och den andra på en gren af ett gammalt körsbärsträd, hvars bär hon höll på att afplocka.

En halfstor flicka kom nu ut ifrån stugan, med en mjölkbytta på hufvudet, nickade åt gubben som såg upp ur boken, då hon gick förbi honom, öppnade grinden utåt landsvägen, och väckte dermed ett par grisar, som sofvo i solskenet utanför, och först efter otaliga kraftiga påstötar kunde förmås att lemna sin plats, för att sedan gnällande följa henne till gärdesgården midt emot, der hon klef öfver, utan betänkande att visa sina bara solbrända ben högt öfver knäet.

Men Konrad, som med denna fredliga tafla framför sig, der söndagseftermiddagens tystnad, sysslolöshet och dödande mjeltsjuka låg utbredd – var i den sinnesstämning då man ser ingenting af hvad man har för ögonen, väcktes likväl i detsamma af en gäll barnröst, som på andra sidan muren straxt bredvid honom utropade:

– Se ormen! akta dig . . . der slank han in mellan stenarne . . .

– Åh, jag är inte rädd för en sådan der liten en, – svarade en annan röst lika fint och pipande, men med en besynnerlig främmande brytning, som bjert afstack emot den småländska dialekten i den första, – Min pappa hade en orm som var så lång som den värsta karl, och så tjock som fars orm derinne . . .

– Åh, nu ljög du allt lite ändå . . . återtog den första, i det ett rammel af stenarne på insidan antydde att han klättrade upp på muren.

– Ljög jag, säger du . . . nej, du kan fråga mamma när hon kommer igen, men se han dog när vi . . .

– Ja ä inte rädd för ormar heller . . . för mor har[191] sagt, att bara man nämner Guds namn, så kan de inte röra en, – afbröt en ännu spädare röst än de förra, med ett ljud, hvars oredighet bevisade att talaren hade munnen full.

– Stina! Gud trösta dig om du äter upp hallona, – inföll den första hotande, öfvertygad om brottet genom Stinas grötiga röst.

Dunsandet af något som föll ned, ett gällt skrik, stenar som rullade om hvarandra, och de båda talandes röster, förenade i en chorus af utrop och beklagelser, förmådde Konrad att resa sig upp och titta öfver muren.

Stina, en liten flicka om 4 år, nedsmord i synen af bär och smuts, hade fallit utför muren ned i åkern och dragit korgen med de nyss plockade hallonen med sig. Två små pojkar, högligen förgrymmade, höllo på att hopsamla bären, och med förebråelser öfverhopa lilla Stina – som med benen i vädret skrek som en döende gris; – den ena af gossarne med sitt fula och besynnerliga ansigte och sina långa armar väckte genast Konrads uppmärksamhet, ty han igenkände i honom den samme, som han sett i den gamla förfallna bastun, tillsammans med djurföraren och den vansinniga qvinnan som skrämt Anna.

Utan att egentligen veta hvarför, kände han sig intresserad att veta hur denne, som påtagligen hörde till den resande menageri-egaren, nu kunde vara så hemmastadd här, och gick derför omkring muren, genom grinden in på gården.

Det första, som här mötte hans syn, var hustrun, som klifvit ned ur trädet, och med den gråtande lilla Stina vid handen, följd af de båda pojkarne med korgen, kom på renen utmed potatisåkern fram till stugan, dit Konrad också ställde sina steg, och frågade gubben, som ännu satt qvar på trappan, om han kunde få köpa litet mat; ty han hade gått i skogen hela dagen, och kände sig nu oaktadt sina bekymmer ganska hungrig.

– Åh, Jesses, hvad skulle vi ha’ te ge en så fin herre? – sade hustrun, som framkommit och svarade i sin mans ställe.

– Ni ha’ väl mjölk och bröd, och dermed är jag fullt belåten, – försäkrade Konrad leende.

– Ja bevars, om herrn vill stiga in så länge, till Fia kommer hem . . . hon ä just nu åt hagen å mjölkar.

Konrad satte sig på trappan jemte gubben, som nu bortlagt psalmboken och påtändt en liten qvarterslång pipnubb, ur hvilken han blossade med ett så skrytsamt välbehag, att man tydligt kunde se att denna njutning förekom endast hvar söndag.

– Äro de edra, alla tre de der barnen? – frågade Konrad, och rigtade sin blick på den grupp framför honom, som utgjordes af lilla Stina, hvilken med fingrarne i mun glömt sitt lidande, vid den sällsamma uppenbarelsen af en bättre klädd främmande person, och de tvenne gossarne, som stumma och storögda betraktade honom.

– Åh nej . . . den der längsta ä fälle inte min . . . men si mor hans kom hit en qväll och tiggde, och så blef hon så sjuk på natten, så vi fick lof att låta henne ligga qvar här en tid.

– Nå, hvar har hon nu tagit vägen då?

– Ja, Gud vet . . . hon skulle gå i bygden och skaffa sig lite . . . för hon vill ge sig af åt sin hemort, kantänka . . . och emellertid, så lemnade hon pojkkräket qvar här så länge . . . och som han har en liten apinna te visa, som barna tycka så förgrufveligt mycke om, så ville mor att han ändtligen skulle få vara qvar tills mor hans kom igen.

– Men hvar äro de hemma då? – frågade Konrad nyfiket.

– Åh, det lär väl vara långt bort det . . . Gud vet hvar, för hon talar lika konstigt som pojken, hon med.

– Var hon ensam, när hon kom hit med honom? – frågade Konrad förundrad.

– Ja, bevars, hon säger att hon har hvarken hem eller slägt, eller någonting i verlden mer än pojken.

Konrad ropade gossen till sig, och sökte af honom få någon närmare upplysning om honom sjelf och hans mor; men, antingen han icke förstod honom, eller icke[193] ville säga något, skakade han blott på sitt fula hufvud, grimaserade som en apa och visste ingenting.

– Han är visst icke riktigt klok, – sade Konrad, sedan gossen gått sin väg.

– Jo, jo, men, nog är han klok, men si ibland så kommer det på honom en sådan illmarighet; om en bara vill fråga honom något om hans mor, eller hvarifrån han har kommit, eller så der, så gör han sig straxt så der vårdslös och funderlig.

Nu öppnades grinden och flickan med mjölkbyttan kom tillbaka, och straxt derefter kallade hustrun in Konrad, ty anrättningen var färdig; ett rent lakan var bredt öfver bordet som duk, och Konrad gjorde heder åt hafrebrödet med smör, mjölk och de tillrättakomna hallonen, samt kände sig vid betydligt lättare sinne då han vände sina steg hemåt.

XI.
Spöket.

På gården vid Belle Cottage stodo tre af hofmarskalkens bästa vagnar förspända. Det syntes på hästarnes otålighet, den uppskrapade sanden omkring deras fötter, kuskarnes kraftiga pisksmällar och betjenternas sömniga miner och vårdslösa ställning, att de redan väntat länge.

Vid köksfenstret i flygelbyggningen stod fru Berg, rödstekt i synen, med uppvikna klädningsärmar och försökte varligt, att ifrån formen förflytta en à la daube på dess fat, allt emellanåt kastande en blick utåt gården.

– Det är då alldeles terribelt, hvad den hofmarskalken är långsam med sin klädsel . . . nu slog klockan 5, och klockan 6 skall vigseln ske . . . det blir ackurat som på hans eget bröllop, der jag fick springa ifrån grefvinnan[194] minst tio gånger och fråga om han icke var klädd, och alla gästerna väntade så att de kunde somna. Ja, herre min Gud, det var ett annat bröllop det, – fortfor fru Berg, vändande sig till en piga, som stod bredvid henne och var sysselsatt att proppa persilja i en hop kycklingar, som, plockade och urtagna, lågo upplagda på ett bräde framför henne. – Gud, min Skapare, sådant väsen och stök, och så mycket folk, så en kunde bli tokig . . . det firades i Upland det, hos sal. grefvinnans föräldrar, på Stora Nyberga, der jag är född . . . det var skillnad på bröllop emot detta . . . men, är du rasande, menniska?. . . du kör ju ut tummen i ryggen på kycklingen, – afbröt hon hastigt och gaf pigan en knuff i sidan, då hon, med ögonen fästade på betjenter och vagnar utanför fenstret, blindt anfäktade den olyckliga kycklingen.

– Ja, jag säger att jag aldrig i mitt lif varit med om så underligt bröllop som detta. Ingen främmande menniska fick hofmarskalken bjuda hit; om icke händelsevis öfverste Myldorph kommit i går, så hade det inte blifvit fler än brudens mor och den gamla mamsellen och den der unga herrn, studenten, som är prostinnans systerson, tror jag.

– Ja, och så brukar väl alltid ett bröllop ställas till hos brudens föräldrar, vet jag, – inföll pigan, – men se det var väl också grefvens upptåg kan jag tro, att de skulle vigas i kyrkan och se’n komma hit.

– Ta hit fatet, Lisa, med pastejfyllningen . . . nej, det andra, – afbröt fru Berg. – Ja, alltsammans det här, – fortfor hon, – kan ingen bli klok på . . . För grefven är allt en bra underlig menniska ändå; hr Didrik må säga hvad han vill, och prisa honom aldrig så mycket, så var det bra besynnerligt att gifta sig så här.

– Ja, men vet frun, – inföll Lisa mumlande, ty hon höll mellan tänderna en tråd, hvars andra ända hon surrade omkring kycklingens ben, – att mamsell Anna är för rysligt vacker; men se om det är sannt hvad de säga, så är det allt underligt att hon får en grefve till man ändå.

– Hvad säga de då? – frågade fru Berg, som[195] lyckligt utstjelpt à la dauben och nu med ifver utkallade en klimp pastejdeg framför sig på bordet.

– Jo si, – började Lisa tvekande, – de säga att mamsell Anna, fast hon ser så fin och förnäm ut, är bara en fattig tiggarunge, som prostinnan tagit upp af nåder och . . . .

– Ja, det der har jag nog hört också, men det är bara prat och ingen sanning efter min tro, – sade fru Berg bestämdt och vek ihop degen igen.

– Jo, se det är då dagande sanning, att hon inte är prostinnans dotter, för mina föräldrar bodde på prestgårds egor just när prostinnan flyttade derifrån, och fast jag då var bara barnet, så vet jag förvisst, att hon hade inga barn.

– Ja ja, men mamsell Anna är hennes slägting, och syster till studenten, som kom hem i våras.

– Nej, det tror jag då inte, för de äro så olika som natt och dag . . . men, efter jag icke var så gammal när de der barnen kommo till prostinnan, så vet jag aldrig riktigt hur det hänger ihop . . . nog säga de allmänneligen att de äro syskon, men jag har min tro för mig, – sade Lisa med eftertryck, och skrapade i hop den öfverblefna persiljan i sitt förkläde.

– Jo, bevars, när prostinnans syster dog, så tog hon dem alldeles som egna barn, och derför så låter hon mamsell Anna kalla sig . . .

– Se der kommer Larson med hofmarskalkens kappa, – afbröt Lisa, – nu komma de väl ändtligen, – fortfor hon och sträckte hufvudet utom fenstret så långt som möjligt. Fru Berg gjorde henne sällskap, och ingen af dem märkte, att en trasig qvinna, med hufvudet inlindadt i en gammal svart shawl, som kommit in i köket helt tyst, genom den öppnade dörren, och stått bakom dem vid spiseln under hela deras samtal, nu gick fram, höjde sitt hufvud öfver dem begge genom fenstret, och blickade ifrigt med sina svarta tindrande ögon ut på gården.

Hofmarskalken kom i detsamma utför trappan, han var snörd så smärt som möjligt, gick rak, som en tambur-major, och genom den hårdt åtdragna halsduken hade[196] hans blekgula ansigte fått en skymt af färg; han var ifrigt sysselsatt att pådraga en trång hvit handske och hörde knappt hvad öfversten, som gick bredvid honom, sade; ändtligen, med Larsons tillhjelp, var han uppe i vagnen och först sedan han flyttat sig ett par gånger för att sitta beqvämt, fått en kudde bakom ryggen och mottagit en flaska eau de Cologne och en bonbonièr af agat, som kammartjenaren räckte honom, fick öfversten uppstiga.

– Se der kommer grefven nu . . . han ser bra ståtlig ut, – sade fru Berg, liksom för sig sjelf helt lugnt, med hela sin uppmärksamhet spänd på scenen utanför, och, utan att höra de tunga flåsande andedragen, som, ifrån den främmande qvinnans bleka, halföppna läppar flägta bakom henne.

– Kors, tycker frun att grefven ser bra ut? Han är ju som en skogsröfvare med sitt svarta skägg och brun som en tattare är han ju med . . . nej, då tycker jag hofmarskalken är mycket vackrare, aldrig kunde man tro att han . . .

Lisa hann ej fullborda meningen, ty ett lågt och hemskt anskri bakom dem afbröt henne och kom de båda qvinnorna att hastigt vända sig om.

Den svarta shawlen hade halkat ned ifrån deras, ända hittills osedda grannes hufvud, och lemnade hela hennes blekbruna ansigte, skuggadt af det stripiga gråsprängda håret, synligt; hennes hemska glänsande ögon stirrade orörliga på vagnarna utanför, de vidgade näsborrarne och de krampaktigt spända musklerna i hennes bara, mot fenstret utsträckta armar, gåfvo henne ett utseende af förfärande vildhet och vansinne.

Ett ögonblick betraktade de båda öfverraskade och förskräckta qvinnorna henne med stum häpnad; men i detsamma foro vagnarna öfver gården och den besynnerliga synen försvann genom dörren, som ännu stod öppen, hastigt som blixten.

– Åh, herre Jesses Christus, jag tror jag dör! – utropade den halft ihjelskrämda Lisa, och dignade ned i ett mjöltråg bredvid bordet. – Aldrig i lefvande lifvet har jag sett något spöke så rakt i synen förr.

– Åh, Gud bevars . . . jag fick rigtigt som ett stygn i magen, – pustade fru Berg och satte sig ned på bänken vid bordet med händerna i sidorna.

– Jag undrar hvem af oss det gäller, – fortfor Lisa med döende röst; – ty att en af oss går åt på’et, det är säkert som sex . . . för sådant der, det får en icke se för intet.

– Ja, hemskt var det, det är visst . . . men kanske det kunde vara någon af betjenterna, som ville skrämma oss, – sade fru Berg, sträfvande att antaga en lugn ton.

– Gud vare oss nådig, hur kan frun säga så? Jag såg väl så klart, som jag ser frun nu, att det var hin håle sjelf, för sådana ögon har väl ingen menniska . . . de lyste som två eldkol i hufvudet . . . och jag känner änn liksom en gemen slank efter’et.

– Ja, aldrig i mitt lif har jag varit ute för sådant . . . jag är väl annars för opplyst att tro på skrock; men herren vet hvad detta var . . . såg du inte hvart det tog vägen, eller hur det kom in?

– Nej, det må Gud veta . . . bäst jag låg i fenstret i all trankalité, så skrek det mig i örat, som med en basun, och i detsamma vreds nacken om på mig. Jag kände rigtigt hur det grep mig i hufvudet, och se’n försvann det, liksom en svart fogel genom fenstret.

– Ja, jag blef så förbryllad, att jag kom mig rakt inte te säga ett ord; men inte for det genom fenstret, för då skulle jag väl märkt’et.

– Ja, ja, det är det samma; men någon olycka kommer här att ske, det är så visst som amen i kyrkan . . . antingen blir det jag, eller frun, eller brudparet det gäller . . . för värre skråpuk har jag aldrig sett, – sade Lisa rysande och reste sig ur tråget med uppsynen af hjeltinnan i ett sorgspel.

– Ja, det må nu vara hur som helst, så tycker jag att vi tiga som fiskar med den här saken; hör du det, Lisa, – sade fru Berg, med en utomordentligt vigtig min.

– Ja, det förstås, – svarade Lisa, med en min, som vältaligt uttryckte hennes otålighet att råka någon, som hon kunde meddela den mirakulösa och betydelsefulla händelsen, och sin egen fara och förskräckelse.

Emellertid stod mamsell Lovisa i sin kammare vid Krösarp och beundrade sin figur, allt som hon delvis mönstrade den i den lilla fällspegeln på bordet framför sig.

Hon var också för första gången i sitt lif klädd i siden; och den tjocka Maja fumlade med sina stora, stela fingrar bakpå ryggen på henne, för att så godt hon förmådde hjelpa till vid toiletten.

– Har du icke fått fast nålen änn? – frågade mamsell Lovisa, som med ovanligt tålamod och undergifvenhet, i anseende till dagens utomordentliga vigt, en god qvart väntat att Majas oupphörligt misslyckade försök, att fästa den hvita tyllkragen med en knappnål i klädningen, skulle krönas med framgång.

– Nu är det gjordt ändå, – sade Maja triumferande, då nålen ändtligen, fuktig af hennes svettiga fingrar och gnisslande genom det tröga sidentyget, for in i ryggen på den arma mamsell Lovisa, som med ett anskri störtade framstupa emot bordet.

– Det är väl tio som krökt sig, men den här fick jag rigtigt in så han sitter, – försäkrade Maja förnöjd.

– Ja, men du får dra ut’en en smula igen, – stammade mamsell Lovisa, med en martyrs röst.

– Åh, kors, han sitter så bra . . . det är bara hufv’et som syns, – återtog Maja, ovillig att rubba sitt mästerverk.

– Se så, nu är det bra, visst sticks han ändå något, – sade mamsell Lovisa och skubbade på sig; – men det kan ingen menniska hjelpa, – tillade hon med[199] resignation och fästade en liten himmelsblå shawlett, med en bröstnål af hår öfver kragen.

– Vet du om prostinnan och bruden äro klädda änn? – fortfor hon, vänd till Maja, som med hufvudet på sned tycktes beundra en skrynklad och nedsmutsad fläck på sin matmors rygg, frukten af hennes nit och ihärdighet med knappnålen.

– Ja, nog ä de klädda; men just som mamsell Anna . . .

– Du skall inte säga mamsell Anna nu, utan bruden, vet jag, – rättade mamsell Lovisa allvarligt.

– Bruden, – fortfor Maja, kom ned i salen der prostinnan satt, – hörde jag att hon sa’ att hon hade något vigtigt att säga mams . . . bruden vill jag säga, och bad henne följa sig in i sängkammaren; och der ha de varit väl en styf timme . . . men se der kommer brudgummen och de andra herrarne . . . Ack, du min lefvande lasse, så hästarne konstra . . . de vill inte in genom grinden . . . Nu köra de ihjel gåsungarna och kalfstackarne . . . ack herr . . .

Men mamsell Lovisa, som sett allt, hörde icke mer; glömsk af dagens högtidlighet och sin egen stora paryr, flög hon ut, jagade undan de skrikande gåsungarne, och fattade den oförsigtiga kalfven vid örat, som, van vid lugn och enslighet och alldeles förbryllad vid åsynen af de stora vagnarne, i sällskap med en liten gris galopperade åter och fram, under konstiga krumbukter och höga språng med svansen i vädret framför de stegrande hästarne.

– Min Gud, hvilken löjlig och opassande figur den gamla damen, som ledsagade kalfven, gjorde, – sade hofmarskalken, ryckande på axlarne, till öfversten, då tant Lovisa försvunnit med sin skyddsling i ett skjul, – och min vagn fick en dugtig skrapa i den förb– smala grinden; men det har man, då man far och hemtar brudar ur torparstugorna med annat än spjelkärror . . . På min ära jag lånat mig till detta karnevals-upptåg af Edvard, om vi icke varit djupt ned i Småland, så att ingen menniska vet hvad vi ta oss till, – fortfor han föraktligt.

– Din brorson stiger ur vagnen nu och kunde höra dig, – sade öfversten missnöjd.

– Ja, vid himlen, jag bryr mig derom, – sade hofmarskalken, men sänkte ändå rösten betydligt, – jag har sagt Edvard rent ut, att han begär en sottis af första ordningen, som han får fan så svårt att reda sig ur, när kärleksruset är borta, och . . . Åh der kommer hon . . . Ventre saint George! hon är gudomlig . . . jag hade ta mig fan glömt att hon var så förtjusande, – sade hofmarskalken och rätade upp sig, vid åsyn af Anna, som, förd af Edvard, kom ut på trappan.

Och hofmarskalken hade rätt; Anna var verkligen förtjusande. Den tunna hvita klädningen, hvars fina tyg smög sig efter hennes vext, de runda, af en varm hvithet glänsande armarne, de långa, ljusbruna lockarna med den gröna kronan öfver, den fladdrande slöjan, som till hälften dolde hennes hals, och likt ett luftigt silfvermoln bildade bakgrunden, hvaremot den vackra bilden hvilade, gjorde hennes skönhet i detta ögonblick beundransvärd.

Hennes blick var sänkt, och hela hennes ansigte visade spår af djup rörelse, föranledd antingen af stundens vigt, eller af det samtal hon nyss haft med fostermodren; den stora bukett af orangeblommor, hon höll i handen, darrade märkbart, och först då hon vid vagnen uppslog ögonen emot Edvard, färgade en matt rodnad hennes kinder.

– Ta mig tusan dj–r hade jag icke vid Edvards år begått samma sottis, såsom du kallar det, som han, för en sådan qvinna, – hviskade öfversten i hofmarskalken öra.

– Ja, är hon icke gudomlig? Man skulle, vid min heder, kunna tro, då hon trädde ut ur denna lilla eländiga stuga, att Titania, féernas drottning, par caprice, tagit sin boning i Krösarp, – svarade hofmarskalken, skrattande; – men det der är, ta mig fan, en Chevalier de la triste figure, en olycklig älskare, om jag icke allt för mycket bedrar mig, – fortfor han, med blicken fästad på Konrad, som, tyst och blek, kastade en shawl omkring den nu tillrättakomna tant Lovisas skuldror, och[201] hjelpte henne upp i vagnen der prostinnan och Anna förut sutto.

– Kör sakta genom grinden, Thorson! – ropade hofmarskalken till kusken; och nu försvunno de granna vagnarna, som för första och kanske sista gången syntes på Krösarps lilla gröna gård.

XII.
Biljetten.

Hela planen framför kyrkan och ringmuren deromkring var full af folk, som kommit för att se brudparet, och då den lilla bröllopsskaran gått in, slöt sig folket, som en ström, bakom den, trängde sig in i den lilla kyrkan så många som fingo rum, och man såg ej en skymt af den, förrän vigseln var slut och de kommo ut igen.

Annas sköna ansigte strålade af sällhet, i prostinnans ögon lyste tårar, tant Lovisa snöt sig hårdt och eftertryckligt i flera repriser, Konrad tycktes gå i sömnen och hofmarskalken pratade med öfversten och gjorde anmärkningar om bondflickornas vext och ansigten omkring dem. . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Då Edvard lyftat upp Anna i vagnen och sjelf skulle sätta sig bredvid, varseblef han ett litet hopvikt papper i form af en biljett, fastadt med en knappnål vid dynan på baksätet.

– Se der, – sade Anna leende, – en biljett med adress till dig, som på ett högst eget sätt kommer dig tillhanda.

– Hvad är det der? – sade Edvard, vändande sig till betjenten, som läste igen vagnsdörren.

– Åh! – sade denne förlägen, – medan herr grefven var inne i kyrkan, kom en gammal besynnerlig qvinna, som såg ut att vara vansinnig, och frågade om detta var grefvens vagn . . . och ville nödvändigt att jag skulle mottaga och lemna grefven det der brefvet; det var mycket angeläget att grefven fick det straxt, sade hon, men som hon säkert endast ville tigga och dessutom icke syntes vara rätt klok, så ville jag inte mottaga det; hon var förfärligt envis, och vi hade mycket svårt att köra henne ifrån vagnarne . . . men säkert har hon ändå i trängseln funnit tillfälle att lemna biljetten.

– Tag bort den så länge, och göm den tills jag får tid att läsa den, – sade Edvard likgiltigt.

Men Anna förekom betjenten och tog den i stället.

– Det är kanske någon mycket olycklig, som behöfver snar hjelp, – sade hon bedjande, – se här, tag den sjelf, och läs den då vi kommer hem.

Hennes vackra ögon riglades dervid med ett så oemotståndligt uttryck på Edvard, att den unga äkta mannen höljde hennes hand med kyssar och stoppade brefvet i sin ficka.

– Ah, Edvard! Edvard! ser du, der . . . der!. . . – utropade Anna i detsamma, bleknande, slöt sig närmare intill sin make och stirrade förskräckt in ibland folkhopen bredvid vagnen.

Edvard följde förvånad rigtningen af hennes blick och såg tvenne vilda, orörliga ögon, som från ett gulblekt och vanställdt ansigte lyste emot honom samt ihärdigt betraktade honom och Anna; men i detsamma utstöttes ett anskri i hopen, hufvudet sjönk ned, den hemska synen försvann, kusken gaf hästarne en klatsch och vagnen for derifrån.

– Hvad var det för ett tumult och rörelse i folkhopen derborta? – frågade hofmarskalken betjenten, som hjelpte honom i vagnen.

– Åh, – svarade denne likgiltigt, – det var bara en gammal tiggerska, som blef sjuk och dånade.

– Hvad fattas dig, min älskade! – sade Edvard ömt, och upplyfte Annas hufvud som fallit mot hans axel.

– Åh, den der qvinnan skrämde mig så, – sade[203] Anna och försökte småle, – såg du hennes hemska och olycksbådande ögon?

– Ja visst, men hvarför just kalla dem olycksbådande, – svarade Edvard, och sökte att i sin röst inlägga lugn och munterhet, ehuru äfven han kände en underlig kyla och beklämning kring hjertat. Detta ansigte, som han blott en sekund betraktat, så fult, så vanställdt af vansinne eller utomordentlig smärta, hade väckt i hans själ en känsla af ångest, som han icke kunde förklara; det liknade ett blekt och formlöst minne, ett dimmigt spöke ifrån längesen förgångna tider, en röst, som låg och hemlighetsfull hviskade ord, hvars betydelse han icke kunde fatta, men hvars ljud förskräckte honom, som rösten ifrån en graf, och genljöd darrande i hans inre.

Ett ögonblick lutade han sitt hufvud ned emot Annas, öfverväldigad af denna lika obestridliga som outgrundliga känsla, hvilken vi kalla aning.

Men, ännu fanns ingen lidelse, ingen fasa, ingen tanke, hur mäktigt den än gripit vår själ, hvars förtrollning icke kärleken, den mäktigaste af alla känslor, förmår lösa . . . Då Edvard kände sina läppar vidröra Annas lockar och, med sina händer omfattande detta älskade hufvud, kände henne darrande smyga sig intill hans bröst, då var också den bleka, kalla, paniska förskräckelsen borta: båda sågo upp, deras blickar möttes, smälte i hvarandra och strålade klarare än någonsin.

– Så barnslig jag var, – sade Anna halfhögt, och lågorna, som tändes på hennes kinder, under Edvards eldiga blick, blefvo allt högre och varmare.

– Ja, Anna, hvad fruktar du väl nu, – du är min, min maka för evigt, – hviskade Edvard eldigt och lindade sina armar omkring henne, och som den ljumma, soliga, klara böljan sluter sig till klippans barm, så nära, så förtroligt, sjönk Anna till hans bröst i oändlig kärlek . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Supén var redan förtärd; prostinnan och mamsell Lovisa kände sig halfsjuka af sömn, ty klockan slog nu 10. Hofmarskalken gaf en vink åt betjeningen att kringbjuda deserten, höll ett litet tal till sin nevö och hans[204] unga brud, hvilket började oändligt ståtligt, men hvars mening ingen menniska begrep, icke talaren sjelf engång; man drack brudparets skål, och de få brölloppsgästerna stego upp ifrån bordet.

– Kommer du ihåg brefvet, Edvard? – sade Anna leende, och lade sin hand på hans arm, – du måste läsa det nu genast.

– Åh nej, icke nu, i morgon, – svarade Edvard, och såg in i Annas öga.

– I morgon är det kanske för sent, – sade Anna alldeles ofrivilligt; och liksom förskräckt för sina egna ord, bleknade hon hastigt, ty dessa ord, som undfallit henne tanklöst, syntes henne sjelf i detta ögonblick af en hemsk och underbar betydelse; det var som om en ande talat genom hennes egen mun, och intagen af en lika barnslig som obestämd räddsla, skulle hon nu velat bedja Edvard oläst bortkasta det hemlighetsfulla brefvet, men han, som icke märkt hennes hastiga allvarsamhet, sade glädtigt:

– Nå väl! jag skall då gå in i kabinettet der, och läsa den der tiggarskriften, efter du intresserar dig så mycket derför; den ser icke ut att vara lång.

Supén hade serverats i en stor sal på nedra botten, med fenster och glasdörrar utåt trädgården och parken, der en mängd folk ifrån godset och trakten deromkring samlat sig, för att se bruden, och ehuru det var i slutet af September månad, spred månskenet tillräckligt ljus öfver den fria, gröna platsen – omgifven af gamla, höga popplar framför fensterna, – för att kunna urskilja föremålen med lätthet, men ljusen inuti rummet gjorde att endast de närmast stående af åskådarne kunde ses inifrån.

I det ögonblick Edvard aflägsnade sig, befann Anna sig alldeles ensam nära glasdörrarne, och den sällsamma, ofrivilliga fruktan, som nyss vikit ett ögonblick vid ljudet af Edvards lugna och glädtiga röst, återkom med ens och öfverväldigade den unga flickans sinnen helt och hållet; med en panisk ångest såg hon sig omkring, hon tyckte att ljusen omkring henne brunno med ett hemskt och flämtande sken; de praktfulla blommorna, i höga vaser på[205] borden, syntes henne blekna och sprida en liklukt som qväfde henne; hon lät sina blickar långsamt och med en pinande noggrannhet genomtåga det stora rummet; tant Lovisa stod längst bort vid förstugudörrn, ifrigt samtalande med fru Berg, i en soffa midt emot satt prostinnan, och öfversten, hofmarskalken och Konrad stodo framför, men, ehuru hon såg att deras läppar rörde sig, kunde hon icke fatta deras ord annat än som en låg, oredig susning, afståndet mellan henne och dem syntes henne oändligt, de sjelfva tycktes röra sig som automater, alltsammans förekom henne som en förtrollning, som om en spöklik förstening rådde öfver allt; hon vände hufvudet mot glasdörrn åt parken, en hastig väderil, vanlig om höstqvällarne, susade förbi fensterna och förde en hvirfvel af gula löf mot rutorna. Anna darrade, som om den vidrört henne sjelf, och ovilkorligt drogos hennes ögon åt glasdörrarne och de mystiska gestalter som närde sig fram och åter der utanför, då – midt bland dessa figurer en gestalt, djupt insvept, hvars ansigte och former hon icke kunde urskilja, – trädde framom de andra, den nalkades till rutan allt mer. Anna andades knappt, hennes hjerta tycktes stå stilla, en kallsvett fuktade hennes iskalla panna, pupillerna i hennes stirrande ögon vidgades, hon anade icke – hon kände med säkerhet hvem hon skulle få se, och förskräckelsen – stegrad till öfverretning – höll henne upprätt.

Nu var gestalten ända framme . . . dess slöja föll och Anna skådade, hvad hon väntat, den hemska qvinnans ansigte; men i hennes blick låg ingen vansinnig vildhet, som sista gången, utan samma ömhet, som hon sett deri förut, och som då föreföll henne ännu mera förfärande, men nu mildrades af en lugn, djup smärta, som på en gång talade till Annas hjerta och väckte en obestämd sympati deri.

Qvinnan stod orörlig en minut, såg på henne med en så uttrycksfull blick, att den, utan ord, klart och tydligt sade, att det var sista gången deras blickar möttes, drog sig sakta tillbaka, sträckte armarne smärtfullt och förtvifladt emot fenstret, liksom till ett evigt farväl, och försvann.

Anna drog en djup suck, och såg sig omkring, liksom vaknad ur en dröm; det föreföll henne som hade en evighet förgått sedan Edvard lemnade henne, men då hennes blickar föllo på pendylen öfver soffan hade visaren skridit blott en enda minut, den felade ännu en qvart i elfva.

– Anna lilla, prostinnan vill gerna fara hem snart, vill du icke taga godnatt af herrarne, så få vi följa dig till ditt rum, – sade tant Lovisa, och lade sin stora hand vänligt på Annas axel.

– Åh jo visst, tant lilla; men jag vet icke hvar Edvard tog vägen, – sade Anna tankspridd, och såg at kabinettsdörrn.

– Åh, honom träffar du nog, – sade tanten och log illparigt, – det är bäst att du går förut, tycker jag.

– Ja, tant har rätt, – sade Anna rodnande, gick fram till sin fostermor och aflägsnade sig med henne, sedan hon tillåtit hofmarskalken trycka en, ingenting mindre än faderlig kyss på sin kind.

XIII.
Brölloppsnatten.

– Godnatt, mitt älskade barn, – sade prostinnan rörd, sönderkramade en tår i ögonvrån, och omfamnade Anna, som, befriad ifrån krona och slöja, i den fina, hvita nattdrägten, med det glänsande håret bortstruket och till hälften uppfästadt, var skön som en Vestal i detta ögonblick.

– Mitt barn, mitt älskade barn; ty jag kallar dig ännu så, du är det likväl för mitt hjerta, ehuru du nu vet att du i verkligheten icke är min dotter, men kärlekens[207] band äro starkare än blodets, och aldrig kunde jag ömmare älskat dig om jag varit din mor.

– Ack, mamma, – hviskade Anna med tårfulla ögon och lindade sina armar om fostermodrens hals, – hvarför gjorde du den lyckligaste dag i min lefnad äfven till den smärtfullaste, genom yppandet af denna grymma hemlighet, som lärde mig känna det osaliga mörker, som hvilar öfver min härkomst, och att jag troligen är ett stackars brottets barn, utkastad i verlden, utan hem, utan föräldrar och . . .

– Hvad säger du, Anna? Har jag icke varit dig en mor, som, då min kärlek för dig med hvarje dag tillvexte, ofta varit nog svag – och ogudaktig kanhända, att tacka Gud för din egen mors onaturliga hårdhet, som gaf mig, barnlösa, en dotter att älska.

– Förlåt, förlåt mig, mamma, jag vill icke mera tänka på hvad du berättade mig. Det förefaller mig som en besynnerlig dröm, och du skall ju alltid älska din Anna, lika mycket, och anse henne som ditt barn.

– Alltid, alltid; men nu, godnatt, din man väntar. Godnatt! – och prostinnan tryckte ännu en kyss på dotterns panna; rodnande och stum förde Anna hennes hand till sina läppar; dörren slöts om fostermodren, och Anna var ensam.

Det rum, hvari Anna nu befann sig, och som hon och Edvard valt till sängkammare, låg i öfra våningen, med fenster utåt trädgården med en liten balkong prydd med slingvexter utanför; det var högt, tapetseradt med gammalmodigt rödt och hvitt storrosigt kattun och likadana gardiner, hvilka nu voro fördragna för fensterna.

I taket – prydt med temligen väl bibehållna blomstergirlander och arabesker i gips – hängde en lampa, genom hvars målade glas en mångfärgad och fantastisk dager spred sig öfver det temligen stora rummet, och belyste Annas smärta gestalt, der hon med nedlutadt hufvud och händerna sammanlagda öfver bröstet, liksom för att hejda hjertats slag, satt tillbakalutad i en stor ländstol, hvars kersbärsröda siden bildade en bjert afstickande ram kring hennes figur och kastade ett blekt skimmer öfver hennes hvita drägt och blottade armar. – En mängd[208] blommande nerier, ställda i en grupp på golfvet, prydde rummets ena sida midt framför Anna och spredo tillsammans med de gulhvita blommorna af en jasmin – som slingrade sina fina grenar omkring en liten, rund kamin, målad med brokiga, onaturliga figurer, och ofvanpå prydd med en kärleksgud af marmor – ett nästan döfvande doft i rummet.

Visaren på bordstudsaren visade att en halftimme förlidit sedan prostinnan gått, och ännu satt Anna på samma ställe orörlig, endast den vexlande färgen på hennes kinder, – som ömsom flydde, och gaf henne utseende af en vacker marmorbild, en blek novis, och ömsom spred sina varma vågor öfver hennes ansigte, öfvergjöt det med purpur och förvandlade henne till en glödande houris, så skön som den djerfvaste inbillning, hvilken någonsin spökat under en turban, kunnat föreställa sig i Mahomeds paradis – vittnade om hennes inre rörelse.

Nu slog klockan 1 i det lilla tornet på taket uppöfver det rum der Anna befann sig, och slagen återljudade genom nattens tystnad och besvarades af bordstudsarens matta pinglande på bordet bredvid den väntande bruden, som med återhållen andedrägt, kinderna i brand och halföppna läppar, sakta reste sig upp, böjde hufvudet framåt och lyssnade.

Men allt var tyst, endast vindens sus i träden utanför störde den graflika tystnaden. Anna kastade en blick framför sig och log åt sin egen bild, som den stora, i väggen infattade spegeln återgaf liksom uppstigande ur blomstergruppen framför; och den gammalmodiga i stjernor slipade ramen – som ofvantill slutade i en medaljong, på hvars ljusblå botten den hvita bilden af en sväfvande bacchant var anbragt – hade säkert aldrig infattat en skönare tafla.

Anna stod orörlig, lyssnande i några minuter; den lilla, fina handen, som hårdt omfattade stolskarmen, darrade sakta, de fina, blå ådrorna svällde under den tunna huden och hennes rörliga ansigte återspeglade alla de vexlande känslorna inom henne. Nu knäppte det i någon af de gamla möblerna. Nu flög ett vissnadt löf mot fenstret. Nu skakade vinden trädens grenar utanför, och vid[209] hvart och ett af dessa ljud, dem Annas lyssnande öra uppfattade, spratt hon till, och färgen kom och försvann på hennes kinder, liksom elden hvilken glödde under de halfsänkta ögonlocken.

Ändtligen sjönk hon ned i stolen igen, kastade de nedfallna lockarne tillbaka, och tryckte händerna mot ögonen. Hvilka bilder sväfva nu förbi den på en gång blyga och eldiga fantasien hos denna unga qvinna, denna väntande och älskande brud. Anna sjelf hade lagt handen öfver ögonen, liksom för att drömma sina glödande kärleksdrömmar i den mystiska skymningen – denna kärlekens atmosfer – och hvem vägar lyfta den slöja som höljer hjertats ljufvaste mysterier . . . dessa leende läppar, dessa purprade kinder, denna bäfvande barm, och de varma, häftiga andedragen tala ett språk, som . . . ”J som älsken” förstån.

Klockan slog 1, den slog 2, och Anna hade under dessa tvenne sekellånga timmar genomgått alla graderna af en bedragen väntans qvalfulla marter; ifrån den första eldiga visshetens saliga bäfvan, till hoppets drömmande tjusning, längtan, otåligheten, harmen, oron, och slutligen ovissheten och den dödande ängslan, som skapade tusen spöken i hennes inbillning, och kastade henne ifrån den ena förmodan till den andra.

Tusen gånger hade hon tyckt sig höra Edvards steg i korridoren, och lika mänga gånger funnit sig bedragen; slungad mellan den häftigaste förtjusning, den mest passionerade längtan, till nedslagenhet och fruktan, vittnade hennes blekhet, hennes korta andedrägt och matta blickar att hon icke mera väntade.

Plötsligt hördes steg utanför. Anna spratt upp, reste sig och stod lyssnande med utsträckta armar emot dörren. Ah, det var ingen inbillning, steg hördes verkligen, de kommo närmare, men hur tunga, långsamma och oregelbundna! – dock, det var likväl hans . . . Ja, utan tvifvel. Anna andades knappt, hjertats häftiga slag voro nära att qväfva henne, längtan hade ännu mera stegrat hennes kärlek, hennes kinder blossade, hennes barm häfdes våldsamt, de mörka ögonen blickade mellan tårarnes[210] kristall, och ur stånd att längre hålla sig upprätt, sjönk hon darrande tillbaka i stolen.

Nu voro stegen ända vid dörren, det tog i låset. Anna såg icke mer, det svindlade för hennes ögon, så hade den långa väntan, det ostörda, snart sagdt påtvingade öfverlemnandet åt hennes inbillnings drömmar exalterat och upphettat hennes sinnen.

En minut förgick . . . Men denna dörr skulle aldrig öppnas af den väntade brudgummen; den längtande bruden sträckte förgäfves sina armar mot sin kärleks afgud, hon skulle aldrig sjunka i hans famn.

En tung konvulsivisk suck utanför kom Anna i detsamma att spritta till, och straxt derpå hörde hon hastiga, ojemna, förvirrade steg som allt mera aflägsnade sig, liksom om någon flydde förtviflad korridorn utåt. Hon trodde sig drömma, hon lyssnade, de aflägsnade sig oupphörligt, nu hördes de knappt; nu, nu var allt tyst igen. Ah, han var borta, han hade flytt. Anna tänkte icke mer, hon sjönk snyftande ned på golfvet och dolde ansigtet i sina händer.

– Brefvet! – utropade hon ändtligen, liksom en plötslig tanke fallit henne in. – Ja, brefvet, det olycksaliga brefvet är skulden till hans kallsinnighet, – fortfor hon med feberaktig häftighet och steg upp, strök håret ifrån pannan och gick framåt golfvet några steg.

Ah! – återtog hon och tryckte händerna hårdt emot bröstet, en ny tanke hade fallit henne in, minnet af den bleka qvinnan vid fenstret. Om någon fara skulle hota Edvard . . . Om denna vansinniga qvinna . . . Anna vandrade häftigt fram och åter; nattens enslighet, hennes upprörda fantasi skapade idéer, den ena mera orimlig och bizarr än den andra, som jagade hvarandra genom hennes upphettade hjerna.

O, Edvard! Edvard! – sade Anna halfhögt med lidelsefull smärta, – du vet att jag väntar dig, och kommer ej, kommer ej då jag är din maka, då ingenting mera skiljer oss åt. Hvad har då händt? hvad är orsaken dertill? är du sjuk? har någon olycka inträffat? men då skulle väl jag, hans maka, blifvit underrättad derom,[211] hans maka, – upprepade Anna och log midt igenom tårarne.

Ja, hvad som än kunnat hända, så äro vi likväl förenade, jag har rätt att dela hans sorg så väl som lians glädje, jag är hans maka, hans maka! – hviskade hon sakta med obeskrifligt ljuf röst, och ett leende af lycksalighet förklarade hennes vackra ansigte.

Detta ord så betydelsefullt – ty himmel och helvete kan ligga deri, hvars ljud är lika harmoniskt, som dess betydelse är ljuf, hvilken magisk verkan utöfvar det icke öfver den unga qvinna, för hvilken del är inseglet på hennes högsta lycka, då hon sjelf, på en gång stolt och blyg, ger sig detta namn, och hur det unga hjertat bäfvar af en sällhet, ännu tusen gånger mera ren och hög, då han, som är hennes lifs själ, för första gången trycker henne till sitt bröst och kallar henne så.

Den häftiga oron inom Annas bröst var stillad, hon stannade tankfull vid dörrn till balkongen, drog undan gardinerna och, längtande att svalka sin heta panna, öppnade hon dörrn och gick ut.

Månan höll på att gå ned, den satt blek och lutande öfver trädtopparne längst ned i parken; vinden drog då och då liksom långa suckar genom rymden och löfvet for rasslande upp i hvirflar på sandgångarne; Anna lutade sig mot jerngallret och skådade drömmande ned under sig.

Det finns ingenting mer mjeltsjukt och tungt, mer sorgligt verkande på sinnet, än en höstnatt; vinden, träden, himlen, jorden, allt, – sjelfva den egna jordlukten hvaraf luften alltid om hösten är uppfylld, – medför ett vemod, en känsla af lidande, hvars tunga kyla lägger sig kring hjertat och liksom sammandrar dess fibrer.

Anna kände denna smärtsamma kyla, den skakade hennes lemmar och isade hennes blod, och likväl stod hon qvar tyst och orörlig, ty midt under balkongen rörde sig reguliert fram och åter en lång, mörk skugga . . . än sväfvade den öfver sandgången, och hon såg den obestämda konturen afteckna sig emot den fria gräsplanen, som belystes af morgonens grå skymning, än försvann den alldeles i mörkret under hasselhäcken på sidorna, nu var den framme igen. Ack! hennes hjertas häftiga slag[212] sade henne att det var Edvard, det var hans höga, smärta vext, hon kunde icke misstaga sig, hon öppnade redan läpparne för att ropa honom; men nu, ack, men nu försvann han snabb och tyst som en ande, hon såg honom icke mer.

Nedslagen och halfstelnad af köld, vände Anna tillbaka, och slängde dörren, kastade sig på soffan, fattade klocksträngen och ämnade ringa, men oviljan att meddela dig åt en främmande domestik, och ge anledning till sqvaller och gissningar, återhöll henne, och det återstod henne blott att öfverlemna sig åt sina egna tankar.

Var det väl Edvards steg hon hört i korridorn, skulle han varit henne så nära och icke kommit in?. . . Men dessa steg voro så tunga, så osäkra, så olika hans, och ändå måste det väl varit han. Ack, hvad hon ångrade, att hon icke öppnat dörren, och derigenom gjort slut på sin ovisshet, kanske hon fått se Edvard åtminstone några ögonblick, fått tala vid honom, fått veta orsaken till hans obegripliga likgiltighet. Och denna skugga i parken sedan, skulle Edvard, så eldig, så öm, som ännu för några timmar sedan brann af den mest glödande kärlek, hvars blickar voro eld, hvars kyssar voro lågor, – skulle han föredragit den mörka, kalla natten ute under träden i den ödsliga parken, framför den varma famn som väntade honom?

Nej, nej! Anna kunde icke reda sig ur denna labyrint, och med sinnet uppfylldt af tusen orediga och dystra bilder sänkte sig ändtligen sömnen öfver hennes tunga ögonlock, just då dagens första stråle insmög genom de sänkta gardinerna i brudkammaren, och kastade sitt darrande och matta skimmer på den orörda sängens snöhvita kuddar, på den unga, bleka qvinnan med de långa lockarne nedfallna till golfvet, utsträckt i soffan, och hvars häftiga sprittningar, fuktiga panna och oroliga andedrägt visade att hon led af en plågsam dröm, samt bådade slutet af hennes dystra och hemlighetsfulla brölloppsnatt.

XIV.
Afresan.

Dagen derefter vid middagstiden, var ett litet sällskap församladt på trappan af flygelbyggnaden vid BelleCottage, bestående af fru Berg, jungfru Lisa, kökspigan, en stalldräng och en dränggosse; allesammans sågo med uppmärksamhet och under djup tystnad ned åt allén, der ett tjockt dammoln och rullandet af vagnar tillkännagaf att deras blickar sökte följa någon bortfarande.

– Se så ja, nu veko de af vid grinden, nu kan man icke se en skymt mera, – sade Lisa, stack händerna under förklädet och vände sig om för att gå in i köket tillbaka.

– Ja, nu är det herrskapet väck, – inföll gossen muntert, och upptog ett vedträd som han i distraktion tappat ur sitt blå förkläde, lade det till de andra, och lagade sig till att följa jungfru Lisa.

– Ack, herre Gud! hvad det gör mig ondt om den stackars lilla grefvinnan, – sade fru Berg, torkande sig i ögonen med förklädet, och såg ännu en gång nedåt alléen.

Du himmelske Gud, att resa huvudstupa dagen efter brölloppet, och det till med en sådan man! aldrig hade jag farit ur fläcken om jag varit i hennes ställe . . . för underlig och fundersam har jag alltid tyckt att grefven har varit ifrån första stunden han kom hit . . . men nu var han säkert spritt galen, det tar ingen ur mitt hufvud.

– Ja, hvad sa’ jag, – inföll Lisa, och stannade på tröskeln, – att någon olycka skulle ske . . . mins inte frun hvad vi såg, det här brölloppet glömmer jag aldrig i mitt lif . . . och Bengtsson här säger att midt ibland folket i går vid kyrkan var det en tiggerska, som föll ned[214] och dånade alldeles vid brudparets vagn, och sådant, det är just elaka tecken . . . tvi vali för sån’t när en ska stå brud; det säger jag, att heldre ville jag ligga tio alnar under jorden än stått brud i går.

– Ja, och den der käringen, – inföll stalldrängen, – säger Erker, var galen, för han sporde henne till, och hon svarade aldrig ett ord, utan bara bligade på honom, så det gick som en kall kåre öfver ryggen på honom, sa’ han, men si, hon var ändå ute i parken och såg på bruden, och många fler ha sett henne både här och i kyrkan . . . men ta mig döden vill icke jag ge den en riksdaler, som letar opp henne nu . . . för ingen själ har sett henne se’n . . .

– Det tror jag väl . . . – sade Lisa föraktligt, – trollpackor äro inte goda att hitta de . . .

– Men det säger jag likväl, att jag ville ge något om jag kunde få veta hur det riktigt hänger ihop, – återtog fru Berg, – jag sprang så att jag kunde stupa i morse för att få tag i Didrik eller Larson – för de två vet’et bestämdt, – men Didrik såg ut som ett syndaregister i ansigtet när han gick genom förstu’n, så det var inte värdt att fråga honom engång. Och Larson har hela förmiddagen hållit på att packa in åt hofmarskalken – för nu reser han med i morgon, så här blir då rent hus, och sen . . .

– Åh nog vet jag allt hvad Larson vet åtminstone, – afbröt Lisa med en min af hemlighetsfullhet, som stegrade fru Bergs nyfikenhet till det yttersta, – och med ett utseende som fullkomligt röjde hennes otålighet, inföll hon:

– Vet du, Lisa, nu kan vi rätt slå oss i ro litet, och du kan komma in i min kammare och hjelpa mig nysta upp den der jemtlöparn som blef på ulltyget . . . det är snart gjordt om vi bli två om’et.

Och med Lisa bakom sig, hvilken var lika angelägen att berätta, som hushållerskan att höra på, begaf sig fru Berg in i sin lilla kammare.

– Se så, kära Lisa, säg mig nu hvad Larson sa’. . . för jag ville icke fråga dig derute, så att pojken och[215] Bengtson hörde det, – och fru Berg satte sig och skjöt bordet tillrätta framför sig.

– Jo si, – började Lisa, som med händerna under förklädet, pligtskyldigast stannade stående framför sin matmor, – jag var litet tidigare uppe i morse, för att städa rummen i god tid, och då blef jag icke litet förvånad att se Larson komma alldeles klädd in ifrån trädgården; – kors i alla dar, sa jag, hvem har väckt Larson så bitti i dag, han som annars brukar sofva till kl. 10 då hofmarskalken ringer? – jo, sa han, jag gick upp för att få råka Didrik och höra hur det är med grefven, som var så sjuk i går qväll; – var grefven sjuk, sa’ jag, sjelfva brudgummen, det var väl konstigt, och frun kan veta att jag blef nyfiken om det.

– Nå hvad sa’ Larson då? jag bryr mig icke om alt veta hvad du sade, berätta mig bara hvad Larson visste . . . – inföll fru Berg otåligt.

– Ja jag sa’ inte heller så mycket, – återtog Lisa litet stött, – för Larson talte mest ensam, och sa, att just i går qväll sedan herrskapet ifrån Krösarp rest sin väg, så kom han in i salen och ämnade sig gå åt hofmarskalkens sängkammare och se om der var i ordning för natten, och då kom herr Didrik i det samma och frågte honom om något, och båda två följdes åt till gröna kabinettet, då herr Didrik med ens skrek till och nappade Larson i armen, så att han, som intet blef varse någonting, blef riktigt rädd när herr Didrik skrek till: – Jessus, der ligger grefve Edvard afdånad, – och då så såg Larson också att grefven låg raklång på golfvet med hufvudet mot soffkanten och var blek som ett lik i ansigtet, och när de då gick fram till honom, så hade han ett papper i handen, som herr Didrik straxt tog; men som han kastade ögonen på’et, så trodde Larson att han skulle dimpa i backen med, för han blef hvit som en kyrkmur i syna, och sprang fram till ljuset och läste papperet riktigt, och sen stoppade han det inom rocken mycket väl, och stod en stund och höll sig i bordskanten . . . men Larson sa’ att han raglade så att han höll på att dra’ bordet på sig . . . men ändtligen så sa’ Larson åt honom att de skulle väl resa upp grefven och[216] söka få lif i honom, och då vände herr Didrik sig om . . . men Larson svor på att han var blå i synen som ett åttadagars gammalt lik, och kunde knappt stå på benen, och när han lutade sig ned öfver grefven och tog honom i axlarne för att resa upp honom, så trodde Larson kontant att han skulle falla öfver grefven i stället.

– Men hvad i herrans namn kom det åt karln då . . . inte kunde det stå något så förfasligt på papperslappen heller . . . det der begriper jag inte ett ord af, – inföll fru Berg ifrig och förtretad, – frågte du inte Larson?

– Visst frågte jag, det var säkert, men Larson kunde inte heller begripa annat än att herr Didrik blef så rädd för han trodde grefven var död.

– Åh prat, – afbröt fru Berg häftigt, – men si Larson är mest lika slipad och inpiskad som Didrik, och säger minsann inte allt hvad han vet.

– Åh för den saken så . . . – inföll Lisa stött, – så vet jag då att Larson ingenting kacherar för mig, och han visste min själ inte mer än han berättade mig i morse.

– Nå fick de lif i grefven då?

– Jo, di hjelptes åt och satte honom i soffan, och herr Didrik slet upp fracken och västen på honom, och lade handen på hjertat . . . och då så säger Larson . . . men jag kan aldrig tro att det är sannt . . . för det har alltid sett ut som om herr Didrik hållit grufligt mycket af grefven, så Larson hörde visst galet.

– Nå hvad sade han då? – frågade Lisas intresserad åhörarinna nyfiket.

– Jo han riktigt svär på att han ackurat hörde honom säga: – Gudskelof! jag tror att han är död!

– Åh det ljuger Larson . . . eller också hörde han orätt . . . inte sa’ han gudskelof . . . – inföll fru Berg häftigt.

– Ja så tänkte jag med, men Larson sa’ att han trodde riktigt, att det var någon så stor olycka som stod i brefvet, att det varit bäst om grefven dött.

– Åh så dumt . . . hvad skulle det varit? – återtog hushållerskan föraktligt, – en får väl lefva fast en kan bli ledsen, det förstås . . . jag vet väl jag, när Bergen[217] var arrendator och logen blåste omkull . . . visst var det ett hårdt slag, men inte ville jag dö ändå.

– Ja ja, det tycker jag nog också, – fortfor Lisa, – men si så sa’ Larson . . . nå hur var det nu . . . jo, så bad Didrik Larson gå ut i salen efter en vattenkarafin, men när han kom ut, så voro alla karafinerna tomma, så att han måste gå ned i köket, och det der drog ut en stund, så att när han kom tillbaka hade grefven qvicknat vid och stod uppe på golfvet . . . men blek var han som ett spöke och det såg kontant ut på hans ögon, som om han varit litet tokig, sa’ Larson, och så underligt talte han, så Larson begrep inte ett ord, men Didrik gick fram till Larson och sa’ att grefven fått underrättelse om en mycket kär väns död, som han sörjde grufligt, och se’n lackade han Larson för vattnet, och sa’ att han ensam skulle föra grefven till hans rum, och då gick Larson sin väg, och se’n så visste han icke mer, än att han hört grefven gå fram och tillbaks i flera timmar . . . för grefvens rum ligger alldeles midt för Larsons på andra sidan förstugan, som frun vet . . . efter som Larson alltid ska ligga inne i den der lilla skrubben bredvid hofmarskalkens sängkammare . . . och han gick så tungt, sa’ Larson, som om han haft hela huset att bära på . . . men bäst det var så hörde han att grefven öppnade dörren och gick uppför trappan till öfra våningen, der grefvinnan låg. – Åh hå, tänkte Larson, det var minsann inte för bittin att han går dit nu, – för kl. var tu på morgonen . . men knappt hade han hunnit säga det der för sig sjelf, innan grefven kom springande utför trappan igen, som en galning, slog emot Larsons dörr som om han varit full, och gick sen till farstuporten, öppnade den så häftigt som om en hel skock troll, eller hin håle sjelf varit i hamn och häl efter honom, och sprang ut i parken . . . och der gick han se’n ända till dager . . . för Larson sa’ att han hörde honom inte komma in igen så länge han var vaken.

– Men, herre Jessus, hvad kunde det vara som så rysligt grasserade med den stackars grefven . . . så att han glömde sin unga vackra brud . . . som säkert låg och väntade på honom deruppe – och i stället gick och klef[218] i mörka natten som en stålle . . . – sade fru Berg medlidsamt, och snöt sig i förklädet.

– Ja hvad var det . . . jo, trollskhet och sattyg . . . inte annat . . . det är jag säker på . . . – återtog Lisa bestämdt, – för, ta mej så många som båd flyger och far, var icke den der käringen, som strök häromkring i går . . . och som alla såg än här och der – ett sändningebud ifrån fan sjelf, till att stifta ondt för den stackars unga grefvinnan . . . för aldrig var det annat än sådant trolleri, som gjorde att grefven inte ens ville se henne i dag engång . . . då han förut varit så grufligt kär af sig . . .

– Ville han icke se henne? – utropade fru Berg förvånad.

– Nej min själ och Gud, ville han ej . . . jag talte just vid Lotta – grefvinnans kammarjungfru, och hon sa’ att tidigt i morse kom herr Didrik och knackade på hos henne, och lemnade ett litet bref ifrån grefven, som hon skulle lemna grefvinnan, och när hon kom in så blef grefvinnan så rädd, för hon väckte henne just, hon hade legat på soffan och sofvit . . . och när hon tog brefvet så darrade hon, så att hon knappt kunde läsa’t . . . och gud vet hvad der stod, men grefvinnan sa’ aldrig ett ord, utan blef bara ändå blekare än hon var förut, och tårarne droppade ned på golfvet, så stora och klara som glasperlor . . . men när hon sen var klädd och kom ut i salen, så gjorde det henne rikligt ondt, sa’ Lotta, för hofmarskalken och öfversten, som visste om ingenting – gick der allt, och pratade så tokroligt och muntert till henne, och grefvinnan skulle också låtsa om ingenting, men tårarne satt henne i halsen, det kunde en se . . . och grefven som hon väl tänkte hon skulle få råka, han kom alls icke, utan han skulle frukostera på sina rum, sa’ Didrik; men jag säg då sjelf att maten var icke rörd en smula, som han bar ut igen . . .

– Inte rörd ens . . . och det var ändå så delikata hjerpar . . . men, herre Gud, grefvinnan fick väl råka och tala vid honom ändå se’n . . . om inte förr, så när de kommo i vagnen?

– Jo det skall man se . . . nej pytt ock . . . de foro i hvar sin vagn, såg inte fru Berg det?

– Åh Gud bevara mig . . . aldrig har jag maken hört . . . – utbrast fru Berg med oförställd förundran, vara gift dagen förut och inte ens få se sin man . . . det var väl sjelfvaste . . .

– Ja men si, – afbröt Lisa, – innan de reste, så bad grefvinnan Lotta gå efter herr Didrik, och han kom straxt, och grefvinnan talte länge med honom . . . och han måtte väl ha’ sagt henne något tröstande om grefven kan jag tro . . . för när Didrik gick, kom Lotta i det samma in, och då sa’ grefvinnan så hon hörde’t: – Gudskelof att jag får följa honom emellertid, – och sen grät hon icke, utan befallte Lotta packa in hennes saker och hjelpte sjelf till . . .

– Jag undrar just hvart de reste nu då?

– Ja det vet Gud . . . det var ju så brådtom, som om de skulle fara för att rifva smör ur elden . . . grefvinnan hann ju icke ens taga afsked af någon menniska, utan skref bara ett litet bref till prostinnan, som Bengtson har ridit dit med . . . och se der kommer han just tillbaka . . . jag har lust att gå ut och höra hvad de sade derborta . . . de skulle väl bli storögda, att höra att grefvens allt voro resta.

– Ja det här, det är jag just lika klok på ändå, – sade fru Berg misslynt för sig sjelf, – om de bara inte rest sin väg som galningar, så kunde man väl utfunderat något, men nu är det plakat slut . . . Ja ja, det är väl bäst att jag går ut och lagar maten i ordning, – fortfor den goda frun i sin monolog, – för det faller mig just in att jag, rätt som det är, har Larson här med bud att hofmarskalken genast vill äta middag . . . som han brukar, när man aldra minst har räknat på att snart ha den i ordning . . . liksom fyra rätter vore lagade i rappet, – slöt fru Berg muttrande, under det hon knöt en schalett på hufvudet, letade i en korg på bordet full af nycklar i alla dimensioner, utvalde slutligen tvenne deraf, – slitna och blanka som stål af det dagliga begagnandet – trädde dem på lillfingret, och följde Lisa som redan gått ut.

XV.
En nygift man.

En regnig och kall afton åtta dagar derefter, passerade tvenne nedsmutsade resvagnar Horns tull i Stockholm, och stannade utanför det lilla vakthuset. En sömnig besökare kom ut med en lykta i handen, tummade de resandes kappsäckar, och stannade vid den främsta vagnen, der blott en person väl insvept i en kappa, med mössan neddragen djupt i pannan, snarare låg än satt, med fötterna hvilande på framsätet.

Besökarn rörde vid hatten och yttrade lakoniskt med sömnig och dåsig röst: ”namnet?”

– Grefve P. ifrån Småland, – svarade Didrik, som lutade sig ned ifrån kusksätet der han satt; besökarn nickade och vagnarne rullade nedåt den långa smutsiga Hornsgatan öfver slussen, veko af inåt staden och stannade vid ett stort gammaldags hus med uthuggna stensirater, figurer och vapen öfver porten samt hela framsidan prydd med girlander af blommor och frukter i bildhuggeri.

– För upp henne, Didrik . . . se till att ingenting fattas, och sök att utforska om hon önskar något, – sade Edvard och lade sin hand på Didriks axel, då han steg ur vagnen.

Didrik såg på sin husbonde uppmärksamt innan han svarade, ty i dennes ton låg en vekhet, som han icke hört allt sedan det olyckliga brölloppet.

– Ack, herr grefve, hon önskar säkert ingenting annat, än att se er . . . – svarade han ändtligen med sakta röst.

Edvard qväfde en ofrivillig suck, vände bort ansigtet och sprang upp för trappan.

Didrik nalkades nu den andra vagnen och öppnade vagnsdörren, en liten näpen kammarjungfru, som suttit på baksätet, hoppade ur med ett skrin under armen.

– Vi äro nu hemma i Stockholm, vid herrskapets hus, – sade Didrik och stack in hufvudet i vagnen.

En liten fot framsträcktes och straxt derefter syntes hela Annas figur – insvept i en vid reskappa – vid skenet af gatlyktan som spridde sitt obestämda och flämtande ljus öfver den plats der de båda vagnarne stannat.

Nu syntes i porten till det gamla dystra huset, som skulle bli Annas hem, en gammal qvinna klädd i kjortel och tröja af grått kamlott, halfkorta ärmar, halfhandskar af klipping och hög stärkt mössa omknuten med ett bredt grönt band och med ett fint krus af rynkade spetsar, som nedföll kring hennes magra och knotiga tinningar, der icke ett hårstrå syntes.

En piga med ett vaxljus i en hög silfverstake, stod bredvid och tittade nyfiket ut i mörkret, under det hon skyddade ljuset med förklädet emot draget.

Anna betraktade den gamla gummans ansigte, hvilket – vanligen kallt och stelt som en mumies – nu hade ett drag af vänlig rörelse, som genast intog den unga flickans sorgsna sinne.

– Det är fru Gertrud, åldtfru i grefvens hus, sedan grefvinnan hans mor dog . . . – sade Didrik presenterande den gamla, som neg djupt för Anna och bad henne i sirliga ord vara välkommen till sitt nya hem.

– Jag känner redan den goda fru Gertrud genom . . . – min man ämnade Anna säga, men hejdade sig, och fortfor – genom grefven som ofta sagt mig hur mycket han håller af sin barndoms-vårderska . . . – och hon tryckte hjertligt fru Gertruds förtorkade hand.

Gumman neg ännu djupare, förde näsduken öfver ögonen och tillsade pigan att gå förut med ljuset uppför trappan, hvilken blott till hälften upplystes af en lampa i taket af den höga förstugan.

– Om grefvinnan tillåter, – fortfor hon, – så skall jag gå förut och visa vägen. – Och med en raskhet, ovanlig vid hennes ålder, började hon stiga uppför den breda, i många afsatser gående trappan. Anna och sedan Didrik och Lotta följde efter.

Hon stannade ett ögonblick för att draga andan vid[222] tvenne höga dubbeldörrar, som pigan öppnat, och inträdde i en stor sal.

– Jag förmodar att grefvinnan först vill gå in i sina egna rum? – sade hon i frågande ton och vände sig om.

Anna svarade ett knappt hörbart ”ja”, ty hennes sinne var upprördt och beklämdt; hon tyckte sig i detta hämmande och ödsliga hus liksom inträdt i en stor kall graf, och följde mekaniskt den gamla skelettlika qvinnan, i det hon kastade en nästan bedjande blick bakom sig på Didrik, den enda hon kände, liksom för att söka det skydd hennes ungdom, oerfarenhet och barnsliga sinne kände sig i behof af.

Gumman gick med raska steg snedt öfver den vidlyftiga försalen och inträdde i en smal korridor, vid hvars slut hon öppnade en dörr och bjöd nigande Anna att stiga in.

Grefvinnan får ursäkta om här icke skulle vara alldeles i ordning, eller något fallas, ty jag väntade icke herrskapet så snart. Då grefve Edvard, jag kallar honom alltid så, sedan han var liten, – sade hon ursäktande, – var här uppe i somras, sade han att herrskapet skulle först resa åt Skåne och icke komma hit förrän i slutet af Oktober; och först i går fick jag Didriks bref att ha i ordning redan nu . . . Det här är ett yttre rum, – fortfor fru Gertrud då Anna inträdt, – som salig grefvinnan begagnade till salong . . . här var hennes förmak . . . och här hennes sängkammare och toilettrum, – tillade hon och visade på ett litet rum, knappt fyra alnar i fyrkant, tapetseradt med rödt och hvitt musslin, och afskiljdt ifrån sängkammaren endast med en gardin af blått damast, likadan som möbler och tapeter i sängkammaren.

En rund lampa i taket af mattslipadt glas, med stora krystallkläppar och flere ljus i höga gammalmodiga stakar, upplyste fullkomligt detta höga och stora rum, som kändes kallt och fuktigt, oaktadt den sprakande brasan i kaminen.

Anna sjönk ned i en fåtölj, som nästan dolde henne i sina mjuka kuddar och stödde hufvudet tankfull och utmattad emot handen.

– Grefvinnan har inga befallningar att gifva mig? – frågade fru Gertrud, som stannat framför sin unga matmor och obemärkt mönstrade henne ifrån topp till tå, med yttersta uppmärksamhet, och som det tycktes ovanlig rörelse och förvåning; och i detta ögonblick hade den unga flickan också något ytterst rörande i sitt bleka, af det starka ljusskenet upplysta ansigte, hvars djupa svårmod stegrades genom hennes matta och vårdslösa ställning.

Då Anna teg och icke tycktes hafva hört den gamla gummans fråga, upprepade denna med högre röst, i det hon nalkades ännu ett steg:

– Grefvinnan befaller ingenting?

Och då den unga flickan blott matt skakade på hufvudet och bad att man måtte skicka till henne Lotta, gick fru Gertrud sin väg, sedan hon med en blick kring rummet ännu en gång försäkrat sig att ingenting fattades.

Anna såg upp och märkte, med en rörelse af glädje, att Didrik, som nu mera var den enda föreningslänken emellan henne och hennes man, ännu qvarstod vid dörren.

– Jag har helsningar ifrån grefven,– började han, då Anna endast tyst betraktade honom, och nedslog ögonen, liksom för att icke se den lifliga rodnad, som vid dessa ord färgade den unga qvinnans kinder, och hvars åsyn tycktes smärta honom, – att allt som grefvinnan kan önska till sitt nöje eller trefnad, eller alla befallningar hon kan vilja gifva, må endast ställas till mig, som har befallning att i allt söka uppfylla dem . . .

Didrik teg och tycktes vänta på ett svar, men Annas läppar förblefvo slutna; hon suckade blott och gömde ansigtet i sina händer.

Han tog ett steg framåt, betraktade henne ett ögonblick med djupt medlidande, och tycktes liksom tveka om han skulle tillägga något mer, men hastigt bemannande sig, lyfte han upp hufvudet och sade i vanlig kall och vördnadsfull ton:

– Grefvinnan har då ingen befallning att gifva mig?

Och då Anna omärkligt skakade på hufvudet, vände han sig om, bortsmuglade en tår, som runnit ned på[224] hans näsa och försvann genom samma dörr som han inkommit.

– O, min Gud, min Gud! – suckade Anna, då dörren slöts efter honom och hon blef ensam, och tog näsduken ifrån det bleka ansigtet – Hvad skall allt detta betyda? Hvem upplyser mig derom, då han . . . han, som jag tillber . . . som tycktes älska mig så ömt . . . icke vill säga mig sanningen . . . . Hur har denna förfärliga förändring uppkommit?. . . Hans orediga och gåtlika biljett, som jag tusen gånger läst och som hvarje gång förefaller mig obegripligare, är det enda . . . enda meddelandet ifrån honom, sedan han blef min make.

Och Anna tog ifrån sin barm ett litet papper, nästan uppslitet, så ofta var det läst och omläst, tryckte det till sina läppar och utbrast i tårar; men såg i detsamma upp nästan med förskräckelse, ty hennes egna suckar återljudade hemskt i det stora rummet, der de gamla klumpiga möblerna och de sväfvande amorinerna i det målade taket, tycktes med förundran betrakta en störare af deras långa tysta ensamhet. Anna kände en verklig lättnad då Lotta inkom för att hjelpa henne kläda af sig, och straxt derefter fru Gertrud, som frågade om hon fick låta duka i den vanliga matsalen, eller om herrskapet spisade hvar för sig i sina rum.

Anna försäkrade att hon ingen mat ville ha’, att hon var sömnig och trött och endast önskade lägga sig så fort som möjligt, och, som fru Gertrud fått samma svar af Edvard, gick hon sin väg, i det hennes ansigte uttryckte den förvåning hon kände öfver sitt unga herrskaps beteende.

Didrik hade emellertid gått in till sin husbonde, som med dyster min vandrade fram och åter i sitt rum; han varseblef icke Didrik genast, och först då denne hostade sakta, såg han upp.

– Nå väl, – sade Edvard hastigt och satte sig i soffan, – du har varit hos henne?

– Ja.

– Hvad sade hon? . . . Hur fann du henne? . . . Hvad tänker hon? . . . Säg . . . Tala, Didrik, du ser hvad jag lider.

– Ja, tyvärr! – sade Didrik med tillbakahållen smärta.

– Nå väl? – fortfor Edvard otåligt.

– Hon sade ingenting.

– Ingenting! Du ljuger, menniska! – skrek Edvard och reste sig upp, – Du gäckas med mig. Skulle hon ständigt säga ingenting, då . . . då hennes man, – sade Edvard stammande, – på detta sätt behandlar henne . . . det är omöjligt.

– Grefvinnan har aldrig sagt ett enda ord, frågat, eller yttrat sin tanke om något, under hela resan, – sade Didrik allvarsamt.

– Denna tystnad, denna undergifvenhet är förfärlig . . . och hon älskar mig likväl . . . hon älskar mig, – upprepade han med förtviflan.

– Herr grefve, – sade Didrik och betraktade Edvard med en ofrivillig rysning.

– Tyst . . . gå din väg . . . jag vill vara ensam, – sade Edvard strängt, men började i det samma häftigt vandra fram och åter i rummet, utan att märka det Didrik, långt ifrån att lyda denna befallning, började uppacka hans saker, i afvaktan att häftigheten hos hans herre skulle minskas.

– Nej, detta uthärdar jag icke längre, – fortfor Edvard för sig sjelf, att vara en lekboll för ett afskyvärdt hjernspöke . . . en eländig galnings eller nidings upptåg . . . att för afgrundslika, vansinniga griller stöta min lefnads sällhet, mitt allt ifrån mig . . . ge döden åt det hjerta som älskar mig . . . skilja mig ifrån henne . . . Anna!. . . O, Anna . . . Nej, nej, du är min maka, och jag trotsar himmel och afgrund att rycka dig ur mina armar . . . . Jag vill, jag måste se dig . . . jag vill sönderrifva det helvetiska nät af osanning och vanvett man snärjt omkring mig . . . Jag trotsar allt.

– Och äfven ert samvetes röst? – sade Didrik med dof stämma, som följt alla Edvards vilda utbrott med uttryck af den yttersta fasa och afsky, och nu ställde sig framför honom.

– Tänk på hvad ni säger, grefve Edvard, och upphör att föra ord på tungan, som äro en styggelse för[226] både Gud och menniskor . . . tacka himlen, att hon ännu är er maka endast till namnet . . . lemna henne, och återse henne aldrig mer.

Edvard stod stum; en förfärlig förändring hade föregått med honom, han var blek som döden och tryckte händerna hårdt och krampaktigt emot bröstet.

Didrik betraktade honom med smärta och medlidande, förde honom, som ett barn, till soffan, der han medvetslöst nedsjönk, och, stående framför honom, fortfor han, på en gång ömt och vördnadsfullt:

– Hör mig nu, grefve Edvard, medan ni är någorlunda lugn, och fatta ert beslut . . . då ni icke ville lyda mitt råd, att lemna henne qvar hos sin fostermor, så säg henne nu allt.

Edvard spratt häftigt till, men sade ingenting, utan nedsjönk åter stum och känslolös på soffan, och Didrik fortfor:

– Det gifs ingen annan utväg att rädda er båda ifrån den afgrund, på hvars brädd ni går . . . hon skall då glömma den förfärliga och sällsamma ödets lek, som fört er tillsammans . . . eller minnas den som en onaturlig dröm, och kanske bli lycklig med en annan . . . skrif till henne ännu i qväll . . . jag återför det stackars barnet till hennes hem, och ni . . . kan resa, verlden omkring, om ni så vill, för att döda er sorg och . . . glömma.

– Glömma Anna . . . den enda jag älskat . . . är det icke nog att jag, redan vansinnig af denna djefvulska tillställning, bemött henne på detta sätt . . . uppfört mig som en galning och kanske för evigt förlorat hennes kärlek . . . nej, nej, det är tid att återtaga sitt förnuft . . . att njuta den sällhet, som redan är min . . , som låg mig så nära . . . Ah! jag skulle uppoffra henne och mig sjelf för en chimèr, en osanning . . .

– Men jag säger er att det kan vara sanning, att många skäl förvissa mig . . .

– Tyst, tyst, – sade Edvard häftigt, gick in i sin sängkammare, och slog igen dörren efter sig.

Didrik stod qvar ett ögonblick.

– Om allt skulle vara en dikt, – mumlade han halfhögt. – Om grefven skulle ha någon rival, som ville[227] skilja dem . . . Nej, nej, en alltför säker aning säger mig att det är sannt . . . men hvar finna den, som skrifvit denna olyckliga biljett? Hvarför har hon inga bevis?

Didrik gick långsamt derifrån och mötte i trappan gamla Gertrud, som fattade hans hand och förde honom med sig.

– Ack, kära Didrik, – började, med bekymrad ton, den gamla amman, – det var rätt väl att jag råkade Didrik, och får tala ett ord med honom i förtroende . . . att här aldrig hänger rätt ihop, det ser jag grannt . . . den stackars kära Edvard är visst mycket sjuk, och om mina gamla ögon icke allt för mycket mistat förmågan att, liksom då han var barn, se hvad som fattas honom, så är det just hjertat som lider . . .

Didrik nickade blott, sorgligt med hufvudet, och gumman fortfor:

– Ja, ja, så är det . . . men hvad har händt? Han var så lycklig och glad när han var här uppe, och sade mig att här skulle komma en ung matmor i det här gamla huset, som stått öde så länge . . . jag väntade mig så mycken glädje af deras ankomst . . . men vi spår och Gud rår . . . Jag tycker hans unga hustru ser ut som en riklig Guds engel . . . och vet Didrik, det var för underligt, när jag såg henne sitta der inne så blek, i sängkammaren, i samma stol, som salig grefvinnan brukade sitta, tyckte jag riktigt att hon liknade henne, som en dotter sin mor.

Didrik spratt häftigt till vid gummans sista ord, och sade hastigt:

– Tyckte fru Gertrud verkligen det?

– Ja, gu’ tyckte jag så . . . hon har alldeles hennes stora blå ögon och hennes vackra hår, och när hon talar så der matt och långsamt, så är det som jag hörde salig grefvinnan sjelf . . . men kanske tycker jag bara så, efter jag tänkt så mycket på henne de här dagarne, på hur lycklig hon skulle varit, om hon fått lefva och se sin vackra sonhustru.

Didrik suckade och tycktes vilja afbryta samtalet, men gumman fortfor, torkande sig i ögonen:

– Men hon skulle icke få se sin son en gång komma[228] tillbaka innan hon dog . . . Ja, ja, herren vet hur det nu står till med lilla Edvard . . . han hvarken äter eller annat . . . och när han tog mig i famn, som vanligt, då han kom, så sa’ han aldrig ett ord, utan kramade bara min hand så hårdt, så . . . vet inte Didrik hvad som är åt honom?

– Nej, jag vet inte, men hoppas att det nog blir bra igen . . . vi ska’ emellertid icke låtsa om något.

– Nej, det förstås . . . Edvard är stora karlen nu, och kan nog råda sig sjelf, utan gamla Gertrud, – sade gumman, med på en gång komiskt och rörande allvar; – efter oväder låter Gud solen skina . . . vi ska hoppas . . . bara han älskar sin hustru och hon honom, så blir det väl klart igen . . . God natt, kära Didrik!

– God natt, fru Gertrud! – sade Didrik och tryckte gummans torra hand; och de båda gamla trogna tjenarne aflägsnade sig åt hvar sitt håll.

XVI.
De olycksfulla rummen.

Himlen var grå och töcknig, och en tjock kall dimma låg tung och mörk öfver Stockholms smutsiga gator, då Anna andra morgonen kastade sina blickar genom fenstret, och betraktade nyfiket och med en känsla af obehag, naturlig för den som aldrig sett en större stad, de höga mörka husen midt emot och den smala smutsiga gatan, der menniskorna sprungo om hvarandra brådskande och oroliga.

En stund satt hon tankfull vid fenstret och följde hvar och en af de förbigående, med slöa och likgiltiga[229] blickar, under det Lotta, som nästan stod på hufvudet kappsäcken framför henne, var sysselsatt att upptaga och iordninglägga sin matmors saker, samt framdrog nu ett litet elegant skrifschatull, hvilket Anna fått af Edvard, och ställde det på bordet framför henne.

Anna kastade mekaniskt ögonen derpå; hastigt, liksom en tanke sprungit fram och lösgjort sig ur den dvala, den töckniga likgiltighet, hvari hennes sinne varit försänkt, rodnade hon lätt, och, ehuru hon tycktes med lifligt intresse betrakta schatullets prydliga förgyllda och pressade ornamenter, voro hennes tankar likväl sysselsatta med helt annat.

Plötsligen steg hon upp och i bestämdheten af hennes rörelser och uttryck kunde man se, att hon fattat något beslut, som hon var färdig att i ögonblicket utföra.

– Du får gå, Lotta . . . jag vill vara ensam, – sade hon hastigt.

Och då flickan slutit dörren efter sig, läste hon upp schatullet med en nästan feberaktig häftighet, framtog papper och penna och satte sig ned; hennes kind purprades, hennes ögon ömsom lågade af kärlek, ömsom fuktades af tårar; det var till Edvard hon skref . . . han skulle bevekas, han skulle återvända till henne, om hans kärlek bleknat; hennes eld skulle återlifva hans, eller åtminstone låta henne dela den smärta som tärde honom . . . upptäcka för henne namnet på det spöke, som ställt sig emellan dem . . . som midt i deras kärleks, deras lyckas höjd, lagt en hand af is emellan deras hjertan.

Ack! Anna tviflade icke ett ögonblick på sin seger; då hon ej fått tala vid honom på så länge, skulle nu hennes ord hinna honom mot hans vilja, och häfva den förtrollning, under hvars inflytande han stod.

När tviflade en älskande, en öfvergifven qvinna någonsin på makten af sin kärleks vältalighet, på segern af sitt hjertas glödande inspiration, om den blott kunde hinna dens öra, som fordom ansåg hennes obetydligaste ord för lag.

Nu var brefvet färdigt; Anna förseglade det hastigt, tryckte det med passionerad häftighet till sina läppar,[230] liksom för att göra dess makt ännu mera ofelbar, och ringde.

– Bed Didrik komma hit, – sade hon åt den inträdande flickan.

Och då hon åter var ensam, betraktade hon detta hopvikta papper, som skulle afgöra hennes öde, och nu började det enthusiastiska hopp, som lifvat henne, att blekna, hon genomgick i tankarna dess innehåll . . . ack, det förekom henne nu långt mindre vältaligt och kärleksfullt . . . långt mindre varmt och uttrycksfullt än hennes känslor . . . modlöshet och misströstan intogo åter hennes själ . . . det sade icke hälften af hvad hennes hjerta kände . . . nedslagen, förtviflad, var hon färdig att sönderrifva hvad hon nyss skrifvit med så brinnande känsla, så liflig visshet om seger, då Didrik inträdde.

Anna stannade ett ögonblick med handen på pannan, och då hon vände sig emot honom, var den knappt sjuttonåriga flickans ansigte så lugnt och allvarsamt och hennes hållning så värdig, som en matronas.

– Didrik, – sade hon och lade sin hand på hans arm, – jag vet att ni är min mans vän och förtrogne, långt mer än hans tjenare . . . ni känner utan tvifvel den olyckliga hemlighet, som skiljer honom ifrån mig . . . – och jag vill icke be er upplysa mig derom . . . jag har länge nog vördat hans befallning, att med tystnad och undergifvenhet foga mig efter hans vilja, i hopp att jag ändtligen skulle få del af motiverna till hans handlingssätt . . . men, ni ser hvad jag lider af att vara skiljd ifrån, kanske förtalad inför, eller misskänd af den, som är för mig allt . . . och mitt hjerta säger mig likväl, att, om jag blott fick se honom, skulle allt bli godt igen, och mörkret mellan oss skingras.

Anna tystnade, och fäste sina klara ögon forskande på Didrik, som, slagen af lugnet i hennes bleka ansigte, ädelheten och det värdiga behaget i hennes sätt – då han hittills endast sett henne som ett leende och lekande, eller förtvifladt och gråtande barn – fann den likhet, hvilken gamla Gertrud anmärkt alltför frappant, att icke känna sina olyckliga misstankar mer stegrade än någonsin.

Han stod stum med smärta och ångest målade i sitt ansigte.

– Ni tiger, Didrik, – fortfor hon, – och likväl känner jag, att Edvard lider lika mycket som jag. Ack, han älskade mig så mycket, skulle denna kärlek med ens kunnat slockna? Nej, jag kan icke tro det, säg mig, säg mig blott, – bad hon med rörande innerlighet, – säg mig, att äfven han plågas af denna grymma söndring.

– Grefven är tyvärr alltför olycklig deraf, – sade Didrik halfhögt, mot sin vilja bevekt af den unga flickans bedjande blick och lidande utseende, men ångrade sig genast, då hon med strålande ögon utropade:

– Ah! det är nog, tack, tack för dessa ord, goda Didrik. Om han är olycklig skall han icke neka att mottaga mig . . . jag vill sjelf ännu denna minut uppsöka honom.

Och Anna kastade en shawl om sina axlar och ville skynda förbi Didrik, som bestört och villrådig fattade i hennes klädning, för att hålla henne tillbaka.

– Vänta, vänta ett ögonblick, hör mig! – ropade han med ångest

– Nå väl! Hvad är det, säg fort, – sade Anna otåligt, som redan lagt handen på låset.

– Grefven har förbjudit mig insläppa någon, – stammade Didrik, – han skulle aldrig förlåta mig om jag tillät någon störa hans ensamhet.

– Men ni glömmer att jag är hans hustru, – sade Anna med stolthet.

– Ack ers nåd, – sade Didrik, allt mer och mer förtviflad, – det är just för er, han, skall icke mottaga er . . . ni skulle bittert ångra . . . om ni visste. Nej, nej. lemna icke ert rum jag besvär er.

– Hvilken är då denna förfärliga olycka, som man döljer för mig, – sade Anna bleknande, och gick ett steg tillbaka, skrämd af uttrycket i Didriks ansigte, hvilken tyst och bestämdt ställt sig framför dörren.

– Ah! – fortfor hon bittert då hon märkte hans rörelse, – jag blir till slut kanhända instängd i mitt eget rum. Nå väl! se här, – fortfor hon och tog det lilla brefvet hon nyss skrifvit, – lemna detta åt min man, det[232] skall afgöra mitt öde. Antingen skall han återge mig sin kärlek och sitt förtroende eller min frihet, och jag återvänder med minnet af ett krossadt hjerta till mitt barndomshem.

Anna gjorde en afvisande rörelse med handen åt Didrik och vände sig bort för att dölja sina tårar.

Didrik stod dock qvar några ögonblick, och vände tvekande brefvet i sin hand, tydligen i sitt sinne öfverläggande hvad han skulle göra dermed; hans förstånd sade honom, att han gjort bäst i att aldrig framlemna det, – ty nu var han säkrare än någonsin på tillvaron af den osynliga mur, som rest sig mellan Edvard och Anna – men rättrådigheten förkastade också detta steg såsom ett bedrägeri, ett gäckadt förtroende.

Kastad mellan fruktan och hopp, var Anna ett rof för de häftigaste och våldsammaste känslor sedan Didrik gått, hon mattade sin hjerna mer än någonsin med gissningar, rörande Edvards tillstånd och känslor, och väntade med andlös oro verkan af sitt bref, under tusen olika föreställningar derom. Hon lyssnade på minsta ljud, darrade vid minsta buller, men dagen förgick och ingenting förrådde för den ensamma och oroliga unga flickan, att Edvard fått detta bref, hvaraf hon väntade sig så mycket.

Ändtligen var middagen inne och då Lotta ifrån fru Gertrud frågade om grefvinnan äfven nu ville äta i sina rum, svarade hon ”nej”, och beslöt att gå ut i matsalen, för att åtminstone få någon förströelse, då hon besåg de öfriga rummen i detta gamla, slottslika hus.

Företrädd af fru Gertrud, som yttrade sin belåtenhet, att hennes unga matmor ändtligen ville gå utom sin sängkammare, begaf hon sig genom en lång sträcka af rum – alla i samma ordning och med samma möbler, som då Edvards mor lefde, – och kom slutligen till matsalen, ett åttkantigt rum, prydt med porträtter af Edvards förfäder.

Anna hade ett ögonblick hoppats att Edvard – okunnig om hennes beslut att äta här – kanhända skulle vara der, men ehuru bordet var dukadt för dem båda, och Anna med en ofrivillig långsamhet smakat på alla de rätter, den välmenande fru Gertrud föranstaltat, kom[233] han ej, och hon måste slutligen stiga upp ifrån bordet, utan att se sitt hemliga hopp förverkligadt.

– Ah min Gud så likt honom! – utropade Anna, öfverraskad, som icke så snart ville lemna salen och derför gått ifrån det ena porträttet till det andra samt slutligen stannade framför ett, som utomordentligt liknade Edvard.

– Men hvarför har man målat honom i denna gammalmodiga och fantastiska drägt, som gör att han ser mycket äldre ut än han är? – fortfor hon och betraktade med kärlekens förtjusning detta ansigte, som med sina stora melankoliska ögon och ett vemodigt leende blickade ned på henne.

– Ack! – sade fru Gertrud leende, – grefvinnan tror väl, att det der porträttet skall föreställa unga grefve Edvard, för det liknar honom så mycket.

– Ja visst, – sade Anna förundrad, – det kan icke vara mera likt.

– Ja, grefve Edvard liknar sin stamfar mycket mer än sin egen far, som var mindre och mera ljuslätt, nästan som hofmarskalken, fast mycket vackrare.

– Det är då Edvards stamfar . . . Ja, jag ser nu, Edvards panna är mera slät och hela hans ansigte yngre och gladare.

– Ack, icke nu, – mumlade den gamla amman tyst för sig sjelf, – grefve Edvard har just sitt namn efter honom, och lär icke endast till namnet och utseendet likna sin stamfar, – fortfor hon högt, – han skall också likna honom till lynnet, men himlen gifve, att likheten icke måtte sträcka sig längre, ty den gamle herrn fick ett olyckligt slut, säges det.

– På hvad sätt då? – frågade Anna intresserad.

– Åh! det var en hemsk och sorglig historia, som jag icke riktigt mins, man påstår att han, med ens ifrån att vara en munter och glad herre, intogs af en besynnerlig sinnessjukdom, liksom om han haft samvetsqval öfver något ondt, som han hade begått, och att han slutligen stängde in sig i ett af de många källarhvalfven under detta hus och dog af svält . . .

– Af svält . . . – upprepade Anna rysande, – hur var det möjligt?

– Jo han stängde in sig sjelf . . . och nekade att mottaga någon föda . . . och dog dernere i mörkret, sägs det . . . och ännu ibland så hör man underliga ljud och suckar derifrån, liksom den olyckliga herrn ännu qvaldes dernere.

– Bara inbillning, kära fru Gertrud . . . – sade Anna leende och likväl intresserad af gummans vidskepelse . . .

– Inbillning! – sade fru Gertrud stött, – vet grefvinnan att jag sade just detsamma när sal. grefvens hofmästare, gamle Johan, berättade det för mig, men se’n jag hört det sjelf med mina egna öron, så kan jag gå ed på att det är sannt . . . jo jo, grefvinnan kan vara säker på, att om det har händt något olyckligt och hemskt i verlden, så är det bara ens egen otro och halsstarrighet, som gör att man icke märker tecken och spår derefter på det ställe det skett, – sade fru Gertrud med orubblig öfvertygelse; – för vill man se det, så kan man allt, om en inte med flit förstockar sitt sinne . . .

– Åhja, viljan och inbillningen äro förträffliga ledare vid dylika upptäckter . . . men hvart för den här lilla dörrn, som är prydd med så vackert bildhuggeri? – fortfor Anna och lade handen på den blanka messingsknappen af en liten ekdörr i väggen.

– Den för genom en liten korridor till biljardsalen; om grefvinnan befaller, skall jag visa alla rummen? – sade fru Gertrud och öppnade dörrn.

Anna tvekade ett ögonblick, hon skulle då kanske råka på Edvard; och hennes stolthet uppreste sig vid tanken, att mot hans vilja uppsöka honom.

– Åhja, det skulle verkligen roa mig . . . men jag vill icke störa min man genom inträdet i hans rum . . . han är sysselsatt och vill kanske vara ensam . . . – sade hon slutligen och tog ett steg framåt, för att följa den gamla frun,

– Nej bevars . . . Didrik har sagt mig att grefven icke vill bli störd, – sade gumman, – vi skola icke gå åt den sidan der hans rum äro . . . grefvinnan kan få[235] se dem en annan gång . . . se här är biljardsaln . . . – fortfor hon och öppnade en dörr vid slutet af den lilla gången.

– Det här rummet går jag aldrig ensam in uti, ty fast jag väl vet, att en gudfruktig menniska, som icke har någon uppsåtlig synd på sitt samvete, – kan trottsa den ondes alla konster, så tycker jag att man icke bör fresta vår herre utan skäl . . . och nog är det säkert att med alla de här rummen och biljardsaln i synnerhet hänger det inte rätt ihop . . . Gamle Johan sade att han mer än en gång om qvällarne, när gamle grefven varit borta och kom sent hem – sedan han hade klädt af honom och skulle gå tillbaka härigenom – för grefve Edvards far bodde i de här två rummen innanför – och kom in här, så såg han gamle riksrådet, grefvens stamfar, gå här med en lång släpande kappa på sig och spela biljard helt ensam, och att kulorna, som han rullade på bordet, lyste så starkt, att hela salen blef ljus deraf . . . och alltid var han följd i hälarne af den här stora hunden, som då icke längre låg död och orörlig här, som om dagarne, utan sprang bredvid sin fordna herre . . .

Anna, som med barnsligt intresse afhört den pratsamma gummans berättelse, med samma uppmärksamhet, som hon hört de sagor pigorna vid Krösarp, i hennes barndom, roat henne med, och derunder med bakåtlutadt hufvud betraktat det målade taket, uppgaf ett lätt anskri – då hon, utan att se hvart hon gick, med foten stötte emot det föremål fru Gertrud talte om, en uppstoppad vindthund, som, förträffligt bibehållen, låg på en dyna midt för den stora spiseln. Hennes ofrivilliga och barnsliga förskräckelse ökades, då’ hon i spegeln midt öfver hastigt såg fru Gertruds skrynkliga, mumielika ansigte och långa figur i den gammalmodiga styfva drägten, som så väl passade till invånarne i detta mörka och dystra rum.

– Ah! hvad hvar det? – sade gumman, som, förskräckt af Annas utrop, med häpen och förfärad min såg sig omkring och ofrivilligt närmade sig sin unga matmor.

– Ingenting, – sade Anna leende, som genast[236] fattade sig, – jag stötte emot den här vackra hunden, som jag icke såg och det skrämde mig bara . . .

– Jaså . . . ja men vi kunna i alla fall gå härifrån, ty grefvinnan har nu sett allt hvad som är att se, och som detta rum genom en lönngång står i förbindelse med källarhvalfven inunder, så är det klart att gamle Johans berättelse var sanning . . . och dessutom har jag ofta, när jag gått in för att stänga fensterna – ty jag vädrar alltid en gång om året härinne – och det har ändå aldrig varit mot qvällarne, sett kulorna rulla på biljarden och liksom steg höras i gången derborta, som går till galleriet . . . – sade fru Gertrud och närmade sig en annan dörr.

– Den här vägen går ned till förstugan och den undra våningen, i fall grefvinnan vill se den också, – fortfor hon och öppnade dörren.

– Nej, bästa fru Gertrud, – sade Anna, som var allt för intresserad af den saga hon hört, och lade sin hand bedjande på gummans smala arm, – låt oss gå genom denna lönngång och se det galleri, hvarom fru Gertrud talte . . . jag brinner af lust att se hur en lönngång ser ut, – fortfor hon med barnslig nyfikenhet och drog den motsträfviga gumman tillbaka in i salen.

– Och sedan torde grefvinnan vilja gå ned i källarhvalfven också . . . – sade hon helt missbelåten med den nyfikenhet hon väckt.

– Åh nej! det bryr jag mig icke om . . . – sade Anna leende åt den gamla fruns tvekan, – men hvart skola vi nu taga vägen?. . . jag ser ingen dörr, som kan anses föra till någon lönngång . . . – fortfor hon ifrigt.

– Lönndörrar brukar man aldrig kunna se . . . – upplyste fru Gertrud med en viss öfverlägsenhet, och gick några steg framåt, – ja, nog tror jag att grefvinnan skulle få leta bra länge innan hon hittade på den . . . den vägen var också gjord för att undkomma, eller gömma sig för fienden, säga de . . . men vet grefvinnan, att om jag fick råda, så gick vi nu härifrån . . . det är icke alls något märkvärdigt att se, och de der rummen föra bara olycka åt den som går in i dem . . . sal. grefvinnan var[237] der aldrig mer än två gånger, som jag vet, första gången var straxt efter hon kom till Sverige, och då blef hon sjuk, och var allt se’n sig icke lik, utan sjuklig och sorgsen jemt, och reste sedan ifrån Stockholm och kom icke hit igen förrän grefven hennes man var död . . .

– Men jag har hört, att hennes sinne var tungt och svårmodigt af naturen, så att deri voro väl rummen oskyldiga, – afbröt Anna.

– Åhja, det kan väl vara det, men min tro är ändå att hon såg något derinne, för när hon kom ut derifrån, var hon så blek som ett lik, och andra gången hon varit der, dog hon dagen derefter.

– Hon var väl redan sjuk förut ändå? – sade Anna, hvars kind öfverdrogs med en lätt blekhet, vid gummans sista ord, uttalade med sakta och sorglig röst.

– Ja, det förstås, hon hade lungsot, men inte kunde någon anse att hon skulle dö så snart, för hon var raskare, än hon varit på länge just dagen förut, – sade hon suckande, och vände åter sina steg mot dörren.

Men nu – oaktadt den ofrivilliga rysning Anna kände – väcktes ett oemotståndligt begär, att se de mystiska rummen, som den vidskepliga fru Gertrud ville tillägga en så olycksbådande betydelse, och fattande hennes arm, sade hon hastigt:

– Min goda fru Gertrud, det är min innerliga önskan, att se den der gången; var så god och visa mig dem, eller öppna blott dörren, så går jag ensam.

– Ensam skall då grefvinnan icke gå – sade fru Gertrud beslutsamt, bevekt af sin unga matmors afgörande ton, och gick till väggen midt emot.

– Åhja, det är då midt på ljusa dagen . . . solen skiner till och med upp nu, tror jag, – tillade hon, liksom för att lugna och uppmuntra sig sjelf, i det hon undansköt en af de nedersta taflorna, och tryckte på en liten, för Anna alldeles osynlig knapp i tapeten, hvarvid den smala dörren till en lång och temligen mörk gång tyst och hastigt öppnade sig; ett svagt ljus, som sken in ifrån andra ändan deraf, upplyste den blott till hälften och lemnade den närmaste delen deraf i fullkomligt mörker.

Fru Gertrud fattade Annas hand, och båda två gingo tysta bredvid hvarandra.

– Se så, nu kan grefvinnan sjelf se, att här icke finns något anmärkningsvärdt, – sade gumman, helt darrande på rösten, då hon med Anna, vid slutet af gången, inträdde i ett ljust, af solen – som nu verkligen sken fram genom molnen – upplyst galleri, med många fenster.

– Det här,– fortfor hon, – är ett gammalt bibliothek, som aldrig begagnats, uppfyldt med latinska böcker, som ingen kan begripa, och som aldrig någon menniska rört på många herrans år, – tillade hon, helt lugnad af solljuset, och tittade ut genom fensterna.

Anna hade emellertid gått fram, och stannat beundrande framför en af de marmorbilder, som prydde rummets väggar, då hon hastigt spratt till, vid ett qväfdt och ängsligt anskri af gamla Gertrud, som råkat kasta en blick mellan de halft tillslutna gröna sidengardinerna framför en glasdörr vid rummets andra sida, och nu, med ansigtet gömdt i sina darrande händer, stod alldeles förstenad af den yttersta fasa och förskräckelse.

Anna skyndade fram med klappande hjerta och kastade i sin ordning en blick genom denna dörr, som, att dömma af den arma gummans skälfvande lemmar, och nästan sanslösa tillstånd, måtte dölja alla afgrundens fasor.

Den unga flickan uppgaf äfven ett rop, men ett rop af öfverraskning och förtjusning, ty den enda blick hon kastade in i rummet innanför, visade henne – hennes tankars föremål, hennes själs afgud.

Edvard, klädd i en vid rock af mörkt kasimir, de långa svarta ovårdade lockarne vårdslöst nedhängande öfver den hvita skjortkragen, och den nästan lika hvita handen, som stödde hans nedlutande hufvud – satt i en soffa, midt emot dörren; han tycktes ingenting ha’ märkt, ty han satt orörlig, och Anna såg med smärta, hvilken förändring detta så vackra ansigte undergått, sedan hon såg honom strålande af sällhet och kärlek deras brölloppsqväll. De mörka, förr så eldiga ögonen, voro stirrande sänkta mot golfvet, de friska läpparne, som hviskat så varma försäkringar om kärlek och tro i hennes[239] öra, voro bleka och slutna, hela hans gestalt, då så hög och kraftfull, var nedböjd, och röjde nedslagenhet och förtviflans slapphet.

För Anna hade, vid den plötsliga åsynen af Edvard, allt annat flytt, harm, smärta, tvifvel och oro; det återstod blott hennes kärlek, och utan betänkande öppnade hon den blott tillskjutna dörren och gick in.

– Edvard! – utropade hon, och i det låga, vibrerande ljudet af detta enda ord, låg en verld af känslor, en himmel af salighet.

Edvard såg upp, och i de matta ögonen tändes en eld, som strålade allt klarare, ju tydligare han uppfattade att synen framför honom var verklig, att det var hon – hon som han tillbad, hvilken nu skönare än någonsin stod framför honom.

Själens spegel kan icke uppfatta både jord och himmel; den ena försvinner ifrån dess yla, då den andra skuggar dess djup. – För de båda makarne hade jordens skugga i detta ögonblick försvunnit, och i de blickar, som förenade deras själar, som sammansmälte liksom tvenne vattendroppar, tvenne lågor, återspeglades den renaste himmel; och förd af den enda tanken, den enda känslan, som skapade denna himmel, sträckte Edvard sina armar mot den älskade, och i samma ögonblick låg Anna vid hans bröst.

– Åh hå! Gud förlåte mig mina stora synder, om jag min gamla stålle kände igen lille Edvard, – sade fru Gertrud, som nedsjunkit på en stol vid dörren. – Jag trodde sannerligen för min Gud, att det var det gamla riksdrotsets vålnad, ty att grefven var här – der han aldrig brukar gå – det kunde aldrig falla mig in. Och så blek och dyster såg han ut också; herre Gud, välsigna mitt unga herrskap, så lyckliga de nu se ut, – fortfor hon med rörd ton, helt sakta för sig sjelf, sedan hon några minuter betraktat Edvard och Anna, i det hon obemärkt, och för tillfället alldeles botad för sin spökräddsla, smög sig sin väg utan allt buller.

XVII.
Den hemlighetsfulla qvinnan.

För Anna började nu en helt ny lefnad. Så snart det första ruset af sällhet och öfverraskning förgått, hade Edvard häftigt och liksom med fasa skjutit henne ifrån sig, och då hon, förvånad och djupt sårad, brast i tårar härvid, hade han kastat sig för hennes fötter under de innerligaste försäkringar om sin kärlek; men då hon, åter lycklig, med tårarne ännu glänsande i ögonen, leende lindat sina armar om hans hals och smygt sig intill honom, hade han åter dragit sig tillbaka, och på alla hennes enträgna och oroliga frågor, antingen gifvit undvikande, eller alls inga svar, utan suttit tyst och mörk, samt än med ängslig uppmärksamhet betraktat henne, än med förtviflan slitit sig ur hennes famn, för att åter med hela kärlekens eld om några ögonblick sluta henne till sitt hjerta.

På detta sätt hade flere dar förgått; gamla Gertrud var förtjust att se sin unga husbonde tillsammans med sin hustru, som han tycktes tillbe, och kunde icke begripa Didrik, som tyst och sluten, med rynkad panna och mulen blick, gick omkring i huset med en uppsyn, som om han burit hela Stockholms synder på sitt samvete.

För Anna voro dessa korta på en gång ljufva och plågsamma dagar ett matt och bleknadt återsken af hennes kärleks fordna lyckliga tid; och med hvarje dag blef den förfärliga fruktan inom henne – väckt vid minnet af gamla Gertruds berättelse om Edvards likhet med sin stamfar – att hans förstånd, genom någon olycklig för henne okänd händelse blifvit rubbadt, allt mera förvandlad i visshet.

I tanke att genom sin kärlek återföra honom till[241] sällhet och ljus, öfverhopade hon honom med denna kärlek ännu ömmare än någonsin, men Edvard tycktes stå under inflytelsen af någon fruktansvärd förtrollning, på hvars lösning Anna förgäfves grubblade; en enda mörk och olycklig tanke tycktes fattat hans själ och med oemotståndlig makt qvarhålla den i sina bojor, en tanke, som likt ett spöke endast vek ifrån hans sida några ögonblick, för att ännu hemskare återkomma och med sin iskalla hand slunga honom tillbaka i den olycksaliga förvirring, som blekte hans kind och släckte elden i hans ögon. Om midt under det förtroligaste samtal vid Annas sida, då han lugn och lycklig tycktes glömma allt utom henne, hon lutade sig intill honom och tryckte sina läppar emot hans, eller om han sjelf under utbrottet af sin kärlek tog henne i sina armar, sprang han häftigt upp som träffad af ett elektriskt slag, betraktade henne med en blick så vild och förvirrad att Anna förskräcktes, och flydde ifrån henne för att först efter flere timmar återkomma, lugn och blek, med en köld, en beräkning i sitt sätt som gjorde Anna förtviflad. Ofta syntes han i begrepp att fråga henne något, sedan han förut uppmärksamt och med plågsam ihärdighet betraktat hennes ansigte, han öppnade läpparne, framstammade några ord, hvars mening hon icke kunde fatta, och tystnade åter liksom förskräckt, orden dogo på hans läppar, och Anna sväfvade i samma okunnighet som förut.

En afton satt Edvard med hufvudet lutadt mot sin hustrus axel, i soffan bredvid henne, i det rum som Anna begagnade till sängkammare; brasan i kaminen var nära utbrunnen; fru Gertrud, som serverat théet, hade nyss gått ut, och vinden förde regnet i strömmar mot rutorna.

Anna kände sig hemsk och orolig till sinnes, ty Edvard besvarade icke hennes vänliga tilltal, utan var tyst och orörlig och tycktes sofva; hon sökte förgäfves inom sig förklara, hvarför Edvard nyss, flera gånger, liksom med afsigt uppehållit fru Gertrud när hon ville gå, med frågor, men hvilkas besvarande han icke inhemtade och icke tycktes gifva akt på, och först efter hennes försäkran att supén fordrade hennes tillsyn, låtit henne aflägsna sig.

Det var icke första gången detta händt, och Anna[242] kunde icke misstaga sig om den tydliga fruktan eller motvilja Edvard tycktes hysa att bli ensam med henne.

Hon suckade djupt vid denna tanke, och förvånades nästan, då denna suck besvarades af Edvard vid hennes sida; han tystnade åter och Anna kände blott hur hårdt hans hjerta slog, hon kände hur den arm, som låg bakom henne, allt fastare slöt sig om hennes lif, hur hans kind närmade sig hennes; denna kind var brännhet, och den unga flickan bäfvade för den häftighet hvarmed han tryckte henne till sig.

– Anna! – hviskade han med denna låga, ljufva röst, darrande af kärlek och passion, som Anna fordom hört, och nu fyllde hennes hjerta med en döfvande sällhet, hans läppar mötte brännande och blixtsnabbt hennes . . . men, liksom stungen af en orm rusade han i samma ögonblick upp, stötte henne ifrån sig med häftighet och ilade ur rummet.

Anna sjönk gråtande tillbaka emot soffan, och Edvard gick som en sömngångare genom rummen och inträdde i sin egen sängkammare.

Klockan var nio på aftonen, och bullret på gatorna hade, i anseende till det nedstörtande regnet, nästan alldeles upphört; ingenting utom blåsten, som då och då skakade fenstrets rutor, eller vattendropparnes fall deremot, störde tystnaden i detta rum, der Didrik, som nyss varit inne, lemnat ett brinnande ljus på nattduksbordet vid sängen, som blott helt svagt upplyste det.

Edvard kastade sig på soffan, med händerna öfver ansigtet, men knappt hade han legat så några minuter, innan ett sakta prasslande bredvid honom, kom honom att ovilkorligt spritta till; han tog händerna ifrån ögonen, och såg en mörk, fantastisk skepnad stå orörlig bredvid honom, och med tvenne, dunkelt lysande ögon tyst betrakta honom.

Blixtsnabbt for minnet af sagan om hans spökande stamfar genom hans hufvud, och en ovilkorlig rysning förlamade honom ett ögonblick, ty äfven det modigaste hjerta eger stunder af svaghet, af benägenhet för öfversinnliga intryck och paniska förskräckelser . . . men hastigt[243] öfvervinnande den, reste han sig upp, och sade med befallande röst:

– Hvem är der?

– Edvard! – svarade gestalten med låg röst, och böjde sig undan hans hotande arm.

– Hvem är du? Jag känner dig icke . . . svara! – upprepade Edvard och tog ett steg framåt.

– Du känner mig icke mer, och jag har likväl, genom köld och mörker, genom natt och dag, följt efter för att upphinna dig, då du föraktade mitt bref, då du likväl har henne med dig.

Ljudet af denna röst återklingade hemskt och hemlighetsfullt i Edvards själ, den väckte en här af dunkla minnen, bleka och oformliga som spöken, han sträfvade att fasthålla dem, och ge dem namn, men de halkade undan som dunster; och gestalten fortfor med sväfvande röst:

– Du känner mig icke . . . Ah! det är icke att undra på . . . det är aderton år sedan jag kallades den vackra Agatha . . . se’n dina läppar hviskade kärlek i mina öron . . . se’n du sof i min famn.

– Agatha! – utropade Edvard svigtande, – du skulle vara Agatha?. . . Nej, jag tror dig ej . . . du är en bedragerska . . . en vansinnig – och med ett enda språng stod Edvard vid bordet, tog ljuset och gick tillbaka.

Kappan, i hvilken den hemlighetsfulla varelsen varit inhöljd, föll ned; ljuset vacklade i hans hand, han nedsjönk på soffan, ty i det bleka ansigtet – omgifvet med en krans af svart gråsprängdt hår i vild oordning – som stirrade emot honom, igenkände han den hemska qvinnan han sett vid kyrkan efter sin vigsel med Anna, och äfven omisskänneliga drag af sin fordna, längesedan glömda älskarinna.

– Nå väl! – sade Agatha, – jag ser att du igenkänt mig, ehuru elände och samvetsqval härjat mitt ansigte grymmare än åren . . . dessutom, om du ännu skulle tvifla . . . så se här . . . den ring du engång gaf mig – fortfor hon, och höll upp sin knotiga hand, så att ljuset gnistrade i stenarne af den dyrbara ring, som gjorde ett[244] sällsamt afbrott, mot dens trasiga drägt och utseende, som har honom.

– Nåväl!. . . hur har du kommit hit? . . . hvad vill du mig? . . . frågade Edvard, under det svettdropparne på hans bleka panna sade att han anade hennes svar.

– Hur jag nu kommit till Sverige, kan vara dig likgiltigt . . . nog af, att sedan du öfvergaf mig, föll ödets hand tung och hämnande öfver mig . . . min bana gick oupphörligt utför, tills mitt öde blef lika uselt som det förut varit lysande . . . man säger att vansinnets brännande eld stundom vidrör min hjerna sedan jag återsåg henne och dig . . . men, himlen har nu gifvit mig en redig stund för att rädda er båda och förekomma följderna af mitt brott, i fall det icke är försent . . . för att säga dig, Edvard, att hon . . . hon som du kallar maka, är ditt barn . . . ditt eget barn . . . hör du! – fortfor hon nästan tjutande, – Anna är ditt och mitt barn . . .

– Du ljuger, qvinna! – skrek Edvard och sprang upp, med ett uttryck af vildhet och vansinne i sitt ansigte, som likväl icke skrämde den bleka qvinnan framför honom.

– Ja, – fortfor hon, – samma dag du var rest, kände jag att jag skulle bli mor . . . jag skref till dig . . . du svarade ej . . . kanske fick du aldrig detta bref . . . året derpå under en resa som jag gjorde i detta land, tillsammans med några medlemmar af samma theater, som jag, gaf jag i hemlighet lifvet åt tvenne barn, en gosse och en flicka, på en gästgifvargård, helt nära intill det ställe, der min dotter blifvit uppfostrad . . . min kammarjungfru, som jag hade med mig, tog barnen, slet itu en schal och lindade in dem uti, och sedan hon på min befallning äfven delat mellan dem en kedja, som jag fått af dig – det enda arf de kunde få efter sin far – bar hon bort dem, . . . och andra morgonen for jag derifrån, utan att någon af mina reskamrater anade nattens tilldragelser . . . Om du ännu eger en gnista tvifvel om sanningen af mina ord . . . skall den kedja, som du måste igenkänna, säkert förvaras af Anna sjelf eller hennes fostermor . . .

Edvard hade stum, med stirrande blickar, åhört hennes berättelse, hvars sanning han icke längre kunde betvifla – nu utstötte han blott en dof suck och föll sanslös till golfvet.

När Didrik några minuter derefter inkom i rummet, var den olycksfulla qvinnan försvunnen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

XVIII.
Mördaren.

”Jag dör . . . men ack! igenom dig . . . för dina fötter dock” . . .

– Ja, jag vill visst icke oroa grefvinnan . . . men då jag i morse frågade Didrik hur det kom till att jag hela natten hört buller i grefvens rum – som ligger alldeles öfver min kammare – så svarade han helt kort, att grefven varit sjuk, och ännu var dålig . . . men det är väl icke så farligt hoppas jag – fortfor fru Gertrud, som kommit in i sin unga matmors sängkammare, medan denna, ännu blott halfklädd, var sysselsatt att framför spegeln kamma sitt hår.

– Är han verkligt sjuk? – sade Anna bleknande, och lade kammen ifrån sig. – Kära fru Gertrud, såg Didrik mycket orolig ut . . . . ack, jag väntade detta – fortfor hon, och steg upp.

– Åhja, visst såg Didrik bekymrad ut . . . men det har han gjort allt sen han kom hit med herrskapet . . . det kan ingen förstå sig på honom rätt . . . men det är säkert icke farligt, ty annars skulle han väl tillsagt mig att gå in till grefven medan han gick bort.

– Gick Didrik bort?

– Ja, jag mötte honom i trappan när jag gick upp hit, och frågade honom om jag icke fick gå in till grefve Edvard, men han svarade att det behöfdes icke, grefven ville helst vara ensam, och han skulle snart komma igen . . . men, om grefvinnan icke misstycker, så ville jag säga något, – fortfor den gamla tvekande.

– Hvad då? – frågade Anna orolig, – säg, kära fru Gertrud . . . dölj ingenting för mig, om det rör min man . . . – Anna darrade så häftigt att hon måste sätta sig.

– Ack, herre Gud, grefvinnan skall icke ta’ sig så häftigt . . . kanske jag misstar mig . . . men . . .

– Ack! skynda . . . säg fort . . . hvad är det? – afbröt Anna med bleka läppar och knappt hörbar röst, – är han kanske dödligt sjuk?. . . kanske redan . . . hon förmådde icke fortsätta; den tanke, som vid fru Gertruds medlidsamma röst och preludier, intog henne, gjorde henne nästan sanslös.

– Åh Jessus! sansa sig för Guds skull, – sade fru Gertrud, förskräckt öfver sin matmors tillstånd, i det hon förde ett glas vatten till hennes läppar, – jag såg bara att Didrik i morse, hade packat ihop två stora kappsäckar, som han bar ned i försalen, och hörde att han med detsamma tillsade Anton att beställa hästar, och sade sig sjelf skola gå att skaffa pass . . . och jag tänkte att det kunde vara grefvens afsigt att resa sin väg utan att någon visste om det, ty Didrik, som icke trodde att jag var uppe ännu – befallte Anton att icke nämna ett ord om grefvens resa till mig eller någon annan . . . och säkert tänker han resa långt, då han kan behöfva pass . . .

Fru Gertrud tystnade, och Anna satt stum, med ögonen sänkta mot golfvet, i det hon sakta mumlade för sig sjelf:

– Han vill resa . . . han vill lemna mig . . .

Hastigt reste hon sig upp, och innan den gamla Gertrud hann säga ett ord, var hon utom dörren; hon mera flög än gick; den enda tanken, att för alltid förlora den hon älskade, att se honom resa utan att veta hvart, utan att kunna följa honom . . . och att denna[247] skilsmessa var för hela lifvet, det sade henne, hennes hjertas outsägliga ångest, – denna tanke jagade henne framåt med vindens snabbhet, och andlös stod hon inom några sekunder vid Edvards dörr.

Den var halföppen, och ur stånd att taga ett steg längre, stannade hon och fattade i dörrposten för att icke falla.

Edvard satt vid en chiffonier och skref . . . en mängd sönderrifna papper omkring honom, de utdragna lådorna och oordningen i rummet, bevisade tillräckligt att fru Gertruds misstanke var grundad.

Nu var brefvet, som han skref, slut; och ehuru Anna icke kunde se en bokstaf, anade hon att det var till henne, som orörlig, liksom fängslad af en plågsam dröm, stelt och oafvändt betraktade honom; han vek ihop det, betraktade det länge, tog en liten venetiansk dolk – hvilken låg som en prydnad på hans toilett och hvars utomordentliga skönhet och fina stål Anna flera gånger beundrat, – afskar dermed en lock af sitt hår, och lade den inuti brefvet, som han förde till sina läppar; tvenne stora tårar föllo derpå, och Anna förskräcktes öfver det stela, onaturliga lugn, som låg utbredt öfver hans ansigte, hvilket på denna enda natt syntes henne hafva undergått en ryslig förvandling.

Edvard stod emellertid orörlig, med det lilla brefvet mellan sina händer; slutligen satte han sig åter, tog pennan och skref långsamt ett enda ord utanpå; att detta ord var Annas namn, anade hon af det uttryck hvarmed han lät sina blickar hvila derpå; ändtligen vände han sig liksom med ansträngning derifrån, och fattade den lilla dolken, besåg den noga, och tycktes med ögat mäta längden af dess knappt halftums-breda spegelblanka klinga.

Anna, hvars upprörda inbillning var i stånd till hvarje föreställning, skjöt i samma ögonblick upp dörren och föll nästan medvetslöst till Edvards fötter.

Bestört och förvirrad lät han dolken falla och betraktade Anna, som halfklädd, med hårflätorna nedfallna öfver de blottade axlarne, och kärlek och förtviflan i sin tårdränkta blick, betraktade honom.

Edvard vände sig bort från den farliga åsynen af[248] den qvinna han älskade, som syntes honom – nu i det ögonblick han för alltid ville lemna henne – mer skön i sin smärta än han någonsin sett henne förr; men Anna omfattade hans knän, och hennes röst – denna röst så kär för hans hjerta, – nådde ljuf och bedjande, afbruten af snyftningar, hans öra:

– Edvard! Edvard! du vill fly ifrån mig, lemna mig, mig som icke egt en tanke som kunnat förfördela dig, som icke vet af något annat fel än att ha älskat dig allt för högt. O! hvarför gaf du mig namn af maka i samma ögonblick din kärlek flydde, du vet då icke att du är mitt lif, att jag förr skall dö vid dina fötter än kunna skiljas ifrån dig, som jag tillber! Hvad smärta, hvad brott kan trycka din själ, som icke jag din maka kan dela . . . hvart flyr du, dit icke jag får följa dig . . . du har då glömt att jag är ensam i verlden . . . ett förskjutet barn, utan far eller mor, som icke eger något utom dig.

Anna var skön, var oemotståndlig i sin kärleks vältalighet, hennes tårar, hennes hopknäppta händer, hennes bedjande ställning, hade helt och hållet bragt Edvard utom sig; men – dessa sista ord återförde honom med ens till verklighetens förfärliga tvång och fasa.

– Anna! Anna! – utbrast han, och förtviflan gjorde hans röst hård och onaturlig. – Släpp mig, lemna mig, du vet icke hvad du säger, olyckliga . . . vi måste skiljas . . . Ah! – fortfor han, med vekare röst, – jag hade tänkt att spara oss båda detta sönderslitande afsked . . .

Men Anna, utom sig, slingrade sina armar med en döendes konvulsiva styrka, som hakar sig fast vid den sista räddningsplankan, och känner sina krafter fördubblas i striden för lifvet – omkring sin kärleks föremål; och Edvard, som kände sig allt mera besegrad, allt svagare i de varma bojorna af hennes mjuka armar, utropade med en sista ansträngning i halft vanvett:

– Så hör då, olyckliga barn, du är min dotter, det är din far och icke din älskare du omfamnar.

Men Anna förstod icke ett ord; hon trodde att smärtan och det vansinne, hon förut trott sig märka,[249] förmörkade hennes älskares förstånd, och tryckande sig intill honom, höljde hon hans händer, hans ansigte med kyssar; och bad med en röst, som sönderslet Edvards hjerta:

– Stanna, Edvard . . . res icke ifrån mig . . . du vet att jag dör af smärta om du lemnar mig, döda mig då af barmhertighet förut, så skall min sista blick likväl hvila på dig, och din kyss på mina läppar vara det sista intryck min själ röner.

Edvard kände denna sköna, smidiga varelse elastisk smyga sig intill honom, kände hennes armar allt varmare trycka honom till denna mjuka, halfblottade barm, som häfdes af snyftningar, kände hennes hjerta slå emot sitt. hennes varma andedrägt flägta på hans ansigte, hennes läppar söka hans, och blicken från hennes ögon, ömma och vällustiga, skimrande genom tårarne, stråla in i hans egna; han kände sina krafter svika, sina sinnen förvirras; på hans bleka kind tändes glödheta flammor, det var icke länge dottern, det var Anna – hans älskarinna – hans maka; – instinktlikt tryckte han henne till sig, böjde sig ned, och närmade sina törstande läppar till de varma, lockande drifvorna i hans famn . . . men – på en gång betagen af kärlekens och förfärans yrsel – ursinnig af passion och fasa, fattade han dolken på golfvet, en blekblå blixt glänste till i rummet, det fina, smala stålet trängde skarpt och säkert till Annas hjerta. Hon halkade ur hans armar ned på golfvet: dödens kyss, i stället för brudgummens, hade träffat hennes barm.

Edvard stod en sekund orörlig och upprätt, sedan kastade han sig ned bredvid henne med de häftiga, instinktlika rörelserna hos en hund som återfunnit sin husbonde död, lade örat till hennes bröst, handen öfver hennes läppar, en minut af tung dödstystnad herrskade i rummet, en lätt rörelse, en sakta kyss af Annas läppar på hans hand, en konvulsivisk sträckning af hennes fina lemmar, en suck, och allt var åter tyst . . . Då ljöd från Edvards läppar ett hemskt, förfärligt skratt, som återskallade i hela det gamla huset, och tycktes komma sjelfva dess väggar att darra af fasa . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Här var det gamla manuskriptet slut, ty de sista bladen voro alldeles oläsliga, hopklibbade, och dessutom skrifna med helt annan stil, och tycktes icke hafva något sammanhang med det föregående. – Jag drog djupt efter andan och såg mig omkring; läsningen deraf hade tillräckligt sysselsatt mig, för att låta mig glömma hvar jag befann mig, och icke utan en lindrig rysning såg jag att det redan var temligen skumt.

Jag skyndade mig att inlägga papperet i lådan på samma sätt som det förut låg, läste igen byrån och kastade mig i soffan.

Ett par timmar af oändlig längd förgingo, hvarunder min inbillning var i den lifligaste verksamhet, och plågade mig, oaktadt allt hvad förnuftet protesterade deremot, med de mest fantastiska hjernspöken, och jag tyckte mig väl hundrade gånger hört den vansinnige återkomma, och sett hans vilda brinnande ögon lysa genom mörkret, – då ändtligen tunga steg hördes i gången, ljus lyste genom glasdörrn ifrån galleriet, stegen närmade sig och han verkligen inträdde, med ljuset i handen liksom förra gången.

Jag hade, för att obemärkt kunna smyga mig ut bakom honom – ställt mig i den vinkel, som den utskjutande kakelugnen bildade emot dörren, och utan att se mig gick han också fram till byrån, ställde ljuset derpå och öppnade.

Nyfikenheten förledde mig att dröja ett ögonblick, för att se om samma scene som qvällen förut skulle upprepas, och jag tänkte följa efter honom i stället när han gick, utan att tänka på, att när han vände sig om, skulle jag ovilkorligt bli upptäckt, ty ljusskenet föll rakt i ansigtet på mig och upplyste helt och hållet den vrå der jag var gömd.

Han drog ut lådan, tog liksom förra gången det lilla fodralet, vände det i handen, men lade det suckande tillbaka, utan att öppna det; men plötsligt föll hans blick på näsduken och papperet, som jag troligen icke kunnat lägga på samma sätt som förut, hvilket han uptäckte, med denna beundransvärda skarpsinnighet och observationsförmåga, som vansinniga stundom ega, ty han spratt[251] till, såg noga derpå utan att röra det och vände sig hastigt omkring.

Jag hade emellertid – anande min fara – skjutit upp den halföppna dörren och ämnade skynda min väg; men det var försent, – han hade sett mig, och innan jag hann lyfta upp foten till flykt, kände jag hans smala knotiga fingrar och hvassa naglar med oemotståndlig kraft omfatta min nacke; med förtviflans styrka sökte jag rycka mig undan, men kände genast att jag var honom underlägsen, och oaktadt mitt häftiga motstånd, släpade han mig tillbaka in i kammaren.

Jag ansåg mig redan förlorad; hans brännande andedrägt flåsade mig i ansigtet, hans ögon glödde af vanvettets hela vildhet och infernaliska glädje, att hafva funnit ett mål, på hvilket han kunde uttömma sitt hat, sina länge dämpade krafter, och hans afsigt var tydlig att söka fatta mig om strupen för att qväfva mig, då i det samma mina blickar, i hörnet vid kaminen, upptäckte en klocksträng, som jag icke varseblifvit, och som långt förut skulle kunnat föra mig ur mitt fängelse om jag sett den.

Mitt mod vaknade åter; med utomordentlig ansträngning lyckades jag att släpa honom med mig till hörnet af kakelugnen, men med ens tycktes han förstå min afsigt, ty han upphäfde ett kort, hemskt skratt, som isade blodet i mina ådror – en förfärlig kamp uppstod; och säker att mitt lif berodde på att hinna snöret bakom mig, kastade jag mig med öfvermensklig ansträngning åt sidan, och lyckades verkligen fatta det innan han hann att förekomma mig, men i detsamma halkade fötterna undan mig, jag störtade tungt till golfvet med min förfärliga motståndare öfver mig, hvars tänder bitit sig fast i min arm, och som lik en vampyr slingrade sina armar omkring mig; ringsnöret, som slitits af och fallit ned, hade likväl till min obeskrifliga glädje verkligen rört en klocka, och just då jag föll, genljudade ett klart och gällt pinglande i hela huset.

Emellertid var denna glädje, den sista känsla hos mig, ty i samma ögonblick kände jag hans kalla fingrar kring min hals, min kraft var uttömd, jag gjorde icke[252] mer något motstånd; hans rullande ögon, som stirrade på mig ur sina djupa hålor, liksom brände sig in i min hjerna, en förfärlig yrsel och vanmakt fattade mig och jag blef helt och hållet känslolös.

Då jag åter kom till lif, stod den gamle kammartjenarn lutad öfver mig och badade mina tinningar med vatten, jag reste mig upp, ehuru jag kände en förfärlig plåga och försträckning i alla leder, liksom om jag undergått någon af forntidens lindrigare tortyrer.

Ännu befann jag mig i samma rum, liggande med hufvudet mot den nedryckta klocksträngen.

– Hur är det med er, min herre?. . . har den olycklige skadat er på något sätt?. . , frågade min räddare och räckte mig vattenglaset.

Jag drack och kände mig nu fullkomligt redig.

– Hvart har han tagit vägen? – frågade jag och såg mig temligen ängsligt omkring.

Didrik – ty jag visste nu att han hette så – pekade på soffan, och då jag såg dit, låg min förfärlige fiende der utsträckt och syntes död, jag gick fram till honom, ögonen voro slutna, och hela hans ansigte på ett förvånande sätt förändradt; de stela, nyss så vilda dragen voro lugna och nästan leende, läpparne halföppnade, en matt färgskiftning i rödt låg öfver de insjunkna kinderna, och jag begrep med lätthet hur utomordentligt skönt detta ansigte måtte varit, när ungdom och kärlek lifvade det; han andades lätt, och tycktes sofva lugnt och ljuft som ett barn; och det var omöjligt att föreställa sig annat än att förnuftets ljus skulle stråla ur dessa ögon när de öppnades.

Jag vände mig om till Didrik, som borttorkade ett par tårar och som sade med bruten röst:

– Jag ser hvad ni tänker, min herre . . . men ty värr är han återfallen i samma förfärliga sinnesförvirring, som förut, i samma ögonblick han vaknar . . . denna sömn räcker kanske hela dygnet, den infaller endast efter ett dylikt utbrott, som det för hvilket ni höll på att bli ett offer genom er oförsigtighet och nyfikenhet.

– Men hur kunde ni då stilla honom? – frågade jag förundrad.

– Genom det enda medel, som verkar på honom . . . åsynen af detta porträtt, – sade Didrik och pekade på det porträtt, som jag sett i lådan, af den unga qvinnan, hvars namn och sorgliga öde jag nu kände, och som jag såg att Edvard höll hårdt tryckt till sitt hjerta.

– Men hvarför tycks han då hafva sådan motvilja att se det? – sade jag, ännu mer förvånad.

Det är endast under ett sådant här anfall det verkar välgörande; när han är stilla som vanligt, skulle det göra honom ursinnig.

Jag ville ännu fråga mera, men Didrik sade med tydlig afsigt att bli af med mig:

– Se så, min herre, gå nu tillbaka till edra rum och hvila er tills i morgon . . . förmodligen tänker ni icke stanna här längre . . . Ni har tillräckligt pliktat för er envishet att bo i detta olyckliga hus.

Didrik följde mig nu till mitt rum, och jag förskräcktes verkligen öfver mitt utseende, då jag kastade en blick i spegeln. Jag var sönderklöst i ansigtet, håret i oordning, och de få klädesplagg, jag haft på mig, voro i trasor.

Jag kastade mig på sängen, och Didrik ämnade aflägsna sig, då han i detsamma varseblef det gamla porträttet, som jag dragit fram.

– Ah! se der, – utropade han med bestörtning, – är åter detta olyckliga porträtt framme. Jag måste väl bränna upp det ändå, för att kunna dölja det.

– Hvarför har ni sådant hat till det der porträttet, som liknar er husbonde så utomordentligt? – frågade jag nyfiket.

– Ja, just derför måste jag dölja det.

– Jag förstår er icke.

– Ser ni, sade Didrik sorgligt, – min husbondes hela sinnessjukdom består i ett outsläckligt hat till sig sjelf, och han råkar alltid i raseri, när detta porträtt genom någon händelse kommer för hans ögon; för någon tid sedan framkallades ett dylikt utbrott af en ung man, hvars nyfikenhet förledde honom till samma företag som ni, och hvilken äfven hade en viss likhet med detta porträtt[254], som egentligen föreställer min husbondes stamfar, säges det.

– Denne yngling, hvarom ni talar, var min vän Edvard Herbert, han är nu död, – sade jag med ett forskande ögonkast på Didrik, som utan tvifvel visste att han var Edvards och Agathas son.

– Död!. . . han också . . . När skall döden förlossa den olycklige Edvard? sade han suckande, i det han lemnade rummet.

Med full föresats att obrottsligt förtiga hvad jag erfarit i detta olycksfulla hus, så länge dess båda hemlighetsfulla innevånare lefde, ämnade jag om morgonen begifva mig derifrån, utan att kunna hoppas få någon vidare underrättelse om dess dystre egare, som, oaktadt han behandlat mig bra hårdhändt, likväl väckt mitt lifligaste deltagande, – då jag i förstugan mötte Didrik.

Han kom emot mig med en nästan glad brådska och öfver hans lugna ansigte låg ett nästan sublimt skimmer af sällhet och frid; utan ett ord fattade han min hand och drog mig med sig.

Jag kände mig intagen af en sällsam rörelse, och följde honom utan anmärkningar, genom dessa labyrintiska gångar, som jag för första och sista gången med en ofrivillig hjärtklappning beträdde, och inkom i det rum, hvilket jag igenkände som den unga olyckliga Annas sängkammare.

Gardinerna voro igendragna, der var nästan mörkt, endast tvenne vaxljus i sina stora stakar, som stodo vid sängens hufvudgärd, upplyste dunkelt det stora rummet,

Didrik förde mig, alltjemt tigande, fram till sängen, drog bort de tunga sparlakanen och sade sakta med rörd och darrande röst:

– Han är död . . .

Jag lutade mig ned och öfvertygades om sanningen af hans ord vid åsynen af Edvard, som låg der med en tunn blodfradga kring de sammantryckta läpparne, och ansigtet vanställdt af svartblå fläckar.

Nästan ledsen att medtaga detta minne af honom, som jag för några timmar sedan sett sofva så lugn och skön, reste jag mig upp för att lemna rummet och märkte[255] då att den fromme gamle tjenaren lagt mellan sin herres hoplagda händer – bredvid den lilla medaljongen – ett gulnadt krusifix af elfenben.

Didrik hörde ej att jag aflägsnade mig, han knäböjde i stum andakt vid sängfötterna och dolde ansigtet med sina händer.

Ännu ett ögonblick dröjde jag på tröskeln till detta rum och lät mina blickar med vemod hvila på dessa vaxljus, detta lik och denna bedjande ensamme gubbe. Intrycket af hvad jag erfarit här, och af denna sista scen, går aldrig ur mitt minne; och ännu sväfvar ofta tanken på det olycksfulla huset, under ensliga aftonstunder, som ett spöke förbi min fantasi.

Slut.